Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1996/97:17

Onsdagen den 23 oktober

Kl. 9.00 - 17.59

---

19.00 - 22.04

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------------------------
--

1 § Meddelande om val

Talmannen meddelade att val till Nordiska rådets
svenska delegation skulle företas vid morgondagens
sammanträde.

2 § Meddelande om torsdagen den 24 okto-
ber

Talmannen meddelade att torsdagen den
24 oktober omkring kl. 15.00 skulle talmannen hålla
ett kort anförande med anledning av FN-dagen. Däref-
ter skulle utrikesminister Lena Hjelm-Wallén lämna
information om Sveriges plats i FN:s säkerhetsråd.

3 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Utrikesutskottets betänkanden 1996/97:UU3 och
UU4

4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 9 oktober

NU3 Förbättrad kapitalförsörjning
1. utskottet
2. res. (fp, m, c, kd)
Votering:
171 för utskottet
121 för res.
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 140 s, 17 v, 14 mp
För res.: 72 m, 21 c, 18 fp, 10 kd
Frånvarande: 21 s, 8 m, 6 c, 8 fp, 5 v, 4 mp, 5 kd

NU4 Otillbörlig kurspåverkan och vissa insider-
frågor
Mom. 1 (väsentlighetsrekvisitet)
1. utskottet
2. res. 1 (fp, v, mp, kd)
Votering:
235 för utskottet
60 för res. 1
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 72 m, 21 c, 1 v
För res. 1: 1 c, 18 fp, 16 v, 15 mp, 10 kd
Frånvarande: 20 s, 8 m, 5 c, 8 fp, 5 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 3 (införande av sanktionsavgifter)
1. utskottet
2. res. 2 (fp, v, mp, kd)
Votering:
234 för utskottet
62 för res. 2
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 70 m, 22 c
För res. 2: 2 m, 18 fp, 17 v, 15 mp, 10 kd
Frånvarande: 19 s, 8 m, 5 c, 8 fp, 5 v, 3 mp, 5 kd
Gustaf von Essen och Lennart Hedquist (båda m)
anmälde att de avsett att rösta ja men markerats ha
röstat nej.

Mom. 4 (begränsning av korttidsaffärer)
1. utskottet
2. res. 3 (m, c)
3. res. 4 (v, mp)
Förberedande votering:
97 för res. 3
33 för res. 4
166 avstod
53 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Huvudvotering:
183 för utskottet
94 för res. 3
17 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 140 s, 17 fp, 16 v, 10 kd
För res. 3: 72 m, 22 c
Avstod: 1 fp, 1 v, 15 mp
Frånvarande: 21 s, 8 m, 5 c, 8 fp, 5 v, 3 mp, 5 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

NU5 Valutaväxling och valutahandel
Mom. 1 (valutaväxlingslag)
1. utskottet
2. res. 1 (fp)
Votering:
278 för utskottet
18 för res. 1
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 72 m, 23 c, 17 v, 15 mp, 10 kd
För res. 1: 18 fp
Frånvarande: 20 s, 8 m, 4 c, 8 fp, 5 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 2 (tillståndskravet för valutahandel enligt riks-
bankslagen)
1. utskottet
2. res. 2 (v, mp)
Votering:
262 för utskottet
32 för res. 2
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 140 s, 72 m, 22 c, 18 fp, 10 kd
För res. 2: 17 v, 15 mp
Frånvarande: 21 s, 8 m, 5 c, 8 fp, 5 v, 3 mp, 5 kd
Meddelande om samlad votering

Talmannen meddelade att arbetsmarknadsutskot-
tets betänkanden AU5 och AU3 samt utbildningsut-
skottets betänkande UbU4 skulle avgöras i ett sam-
manhang efter avslutad debatt.

5 § Förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten
för budgetåret 1995/96, Offentliga tillfälliga arbe-
ten till äldre arbetslösa (OTA)

Föredrogs
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1996/97:AU5
Förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten för bud-
getåret 1995/96, Offentliga tillfälliga arbeten till
äldre arbetslösa (OTA) (prop. 1996/97:1 delvis)

Anf. 1 KENT OLSSON (m):
Fru talman! Den socialdemokratiska regeringens
politik är en katastrof för de arbetslösa. Ca 600 000
människor är i dag arbetslösa. Trots dessa höga ar-
betslöshetstal och trots att Socialdemokraterna gick
till val på att minska arbetslösheten gör regeringen
inte mycket för att minska denna stora arbetslöshet.
Regeringen tvingades av oppositionen att i våras
lägga fram en sysselsättningsproposition, en proposi-
tion om vilken Margareta Winberg i TV i går bl.a.
sade: Vi lade fram förslag för att ha något att diskute-
ra. Vilken handlingskraft! Man lägger fram förslag
"för att ha något att diskutera", därtill framdrivna av
oppositionen. Nu är man tydligen på väg att dra till-
baka några av förslagen i denna proposition, trots att
riksdagen har antagit dem och att de ännu ej börjat
gälla. Man tar sig för pannan.
Det är inte bara jag som tar mig för pannan, utan
det gäller också Aftonbladet. I en ledare i gårdagens
Aftonbladet säger man: "Arbetsmarknadsminister
Margareta Winbergs alla 'försöksballonger' om nya
åtgärder är sympatiska - men 'dementeras' oftast av
finansministern och har inte givit några nya jobb."
Aftonbladet säger sedan att det är hög tid för rege-
ringen att samla sig till konkreta steg för att minska
arbetslösheten. Detta sägs alltså av en regeringen
närstående tidning.
Kan då den proposition om OTA som vi skall be-
handla i dag minska arbetslösheten? Denna proposi-
tion handlar enligt arbetsmarknadsministern om "det
värdiga slutet" för dem som är över 55 år. Ett värdigt
slut för de mer än 65 000 arbetslösa över 55 år är
alltså ett offentligt arbete.
Vi har redan tidigare i både motioner och reserva-
tioner tagit avstånd från OTA, då vi anser åtgärderna
vara felaktiga och stötande för de äldre. Enligt vår
uppfattning kan äldre göra en produktiv insats på en
öppen arbetsmarknad om arbetsrätten görs mer flexi-
bel. En oflexibel arbetsrätt gör att arbetslösheten
bland de äldre förblir hög, och enligt AMS kan antalet
arbetslösa förväntas öka till över 100 000 redan innan
sekelskiftet. Att låta t.ex. arbetslösa byggnadsjobbare
vara de som höjer kvaliteten i den offentliga verk-
samheten, som utskottsmajoriteten skriver i utskottets
betänkande, anser jag vara ett både cyniskt och oge-
nomtänkt sätt att möta de äldres problem. Jag är
dessutom mycket tveksam till om det höjer kvaliteten.
Vi moderater har i vårt program för äldre arbetslö-
sa bl.a. föreslagit en återbäring av arbetsgivaravgif-
terna med förslagsvis 50 % vid anställning av äldre
över 55 års ålder. Detta, är vi övertygade om, kommer
att ge jobb, och då inte enbart tillfälliga offentliga
arbeten, utan arbeten i företag och dessutom under
betydligt längre tid än de två år som OTA skall gälla.
Till detta skall läggas att de av oss föreslagna föränd-
ringarna av arbetsrättsreglerna kommer att ge fler
jobb även för de äldre.
Så till frågan om stimulansersättning. Detta förslag
fanns givetvis inte med i somras, men enligt Margare-
ta Winberg hade man ju då inte tänkt till. Att lägga
fram förslag och sedan dra tillbaka dem är ju inte
heller fel enligt ministern. I detta fall kan kanske
ministerns tes vara bra. Det hade varit bra om man
hade dragit tillbaka förslaget. Eller är det så att rege-
ringen sedan i somras har tagit till sig av de kritiska
kommentarerna till förslaget om OTA, att det inte var
bra, och att man därför anser att man så att säga be-
höver sockra förslaget? Hur skall vi annars tyda det
faktum att regeringen anser att det behövs ett stimu-
lansbidrag för att få äldre att ta dessa offentliga arbe-
ten?
Inom utskottets majoritet är man tydligen också
tveksam, eftersom man säger att incitament i form av
45 kr per dag behövs för att äldre skall vilja delta i
åtgärderna. Vilken tilltro har man till sina egna för-
slag, när man anser att man måste betala extra för att
få människor att ta de här arbetena? Dessutom skall
dessa 45 kr anses kunna ge en fördelningspolitisk
profil - 45 kr skulle ge "en fördelningspolitisk pro-
fil"! Man undrar vad regeringen tänker på när de
skriver sina propositioner.
Vi moderater yrkar naturligtvis avslag på utskot-
tets hemställan på samtliga punkter och bifall till
reservation nr 1. Därutöver ställer vi oss givetvis
bakom även övriga moderata reservationer.

Anf. 2 SIRI DANNAEUS (fp):
Fru talman! Svenska språket berikas ständigt med
nya ord. För en tid sedan myntades time out, och nu är
det dags för 55-plus. När man har fyllt 55 år och är
arbetslös är man en 55-plussare, och då skall man få
chansen till ett värdigt slut på sitt arbetsliv. Man blir
erbjuden ett jobb i den offentliga sektorn, man får sin
a-kasseersättning och så en liten extrapeng på 45 kr,
och sedan är staten av med en arbetslös i sin statistik.
Det här är ungefär vad vi vet i dag, en vecka innan
projektet skall starta. Arbetsförmedlingarna vet inte
särskilt mycket mer. I mitt län har de börjat inventera.
De vet hur många de har och vilka de är, men de har
inte hunnit prata med någon, och de har inte hunnit
fundera över vilka eventuella jobb som finns. Ja,
"jobb" för resten - det är ju egentligen inte fråga om
några jobb, för det handlar ju inte om något reguljärt
arbete utan om att göra "det där lilla extra".
Hur tror ni att en 55-plussare känner sig i den här
situationen? Det måste vara oerhört frustrerande att
inte veta om man törs säga nej. Kommer jag att mista
min a-kassa om jag säger nej? Kan någon svara på
den frågan? Och klarar man jobbet på exempelvis ett
vårdhem, där man vet att man behövs men där man
inte får utföra arbeten som man ser behöver utföras?
Blir man övergiven av sin arbetsförmedling? Kan
man någonsin komma tillbaka till den reguljära ar-
betsmarknaden eller hamnar man allra sist i kön?
Detta är berättigade frågor, som inte bara jag utan
väldigt många fler ställer. Åtgärden har mer karaktä-
ren av konstgjord andning än av aktiv arbetsmark-
nadspolitik.
Fru talman! Naturligtvis är det ett jätteproblem att
försöka förklara för folk varför man inte kan anställa
de många arbetslösa som inget hellre vill än att få
jobba i vård, skola och barnomsorg, där de vet att
arbetstillfällen finns.
Jag förstår till fullo detta dilemma, eftersom jag
har varit kommunpolitiker ända till mars i år. Jag har
varit med om att säga upp folk i äldreomsorgen, i
barnomsorgen och i hemtjänsten. Det var inte lätt, när
man vet att de så väl behövs.
Men kommunerna skall ha sin ekonomi i balans.
Man får börja med administrationen. Vi sade upp folk
där, och vi har sparat pengar på idrottsanläggningar,
bibliotek - allt! Men till slut var vi tvungna att gå in
på prioriterade områden. Då blir det till sist barn och
åldringar som kommer i kläm.
Det här förslaget är ingen lösning på kommuner-
nas stora problem, att de inte har några pengar. Ty-
värr har ju arbetsmarknadsministern släppt upp den
här försöksballongen. Den håller sig ännu svävande,
men det är ingen lösning på det fundamentala pro-
blemet.
Kommunerna måste av egen kraft få råd att anstäl-
la inom äldreomsorgen och sköta sin undervisning på
rätt sätt. Hade det inte varit bättre om regeringen hade
ägnat hela sin kraft åt att försöka få fram riktiga arbe-
ten, t.ex. inom den privata sektorn och tjänstesektorn?
Då hade kommunerna fått in nya, fräscha skattepengar
och kunnat anställa den välutbildade personal som nu
går arbetslös.
När kommer ett förslag om riktiga jobb?
Är det inte just dessa 55-plussare, som socialde-
mokraterna pratar så mycket om, som har byggt upp
det välstånd vi nu har? Är de plötstligt inte värda
avtalsenliga löner? Dessvärre handlar det också mest
om kvinnlig arbetskraft. Det handlar om ett nyska-
pande av konstlade låglönejobb i tusental.
I utskottets övervägande står det så vackert att det
gäller att ta vara på 55-plussarnas stora kvaliteter.
Samtidigt nämner man att de inte har tillräckligt hög
kompetens för att konkurrera på arbetsmarknaden.
Man talar om att 55-plussare skall hjälpa till att
höja kvaliteten i exempelvis äldreomsorgen. Men om
man vill höja kvaliteten kan man titta på betydligt
bättre modeller. I Kalmar t.ex. har Kommunal reage-
rat mycket kraftigt och med full rätt. Där presenterar
man en modell där den uppsagda utbildade persona-
len, som ofta är betydligt yngre, får möjlighet att
komma tillbaka.
Regeringens förslag är ett dråpslag mot äldre ar-
betslösa, de som hamnar i offentliga tillfälliga arbe-
ten. De riskerar att för alltid vara borta från den regul-
jära arbetsmarknaden.
Fru talman! Detta är ett dåligt förslag, som Folk-
partiet säger nej till. Vi vet ju ännu inte hur många det
handlar om, men vi vet att 150 miljoner kronor skall
delas ut till kommunerna för att administrera denna
verksamhet. Det är en mycket hög kostnad för en
enda åtgärd!
Nej, ta de 450 miljoner kronorna som finns avsatta
i statsbudgeten för att rädda kommuner på fallrepet
tillsammans med dessa 150 miljoner och dela ut dem
till alla kommuner, enligt de principer som finns.
Kanske kan de då återanställa någon till avtalsenlig
lön.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.

Anf. 3 INGRID BURMAN (v):
Fru talman! I juli beslutade riksdagen att införa en
ny arbetsmarknadspolitisk åtgärd riktad till långtids-
arbetslösa över 55 år. Den kallas offentlig tillfällig
anställning eller OTA.
Vänsterpartiet avvisade förslaget. Vi pekade på att
55 år inte är en åldergräns som skall föranleda synsät-
tet att man inte duger på den ordinarie arbetsmarkna-
den. Det är dessutom svårt att se att OTA skulle leda
till ökade chanser till ett reguljärt arbete.
I stället riskerar åtgärden att bli en återvänds-
gränd. Äldre arbetslösa låses in i en sektor som enligt
alla prognoser skall skäras ned ytterligare, med nya
uppsägningar som följd. Där kommer man knappast
att erbjudas anställning efter OTA, om inte kommu-
nerna får mer pengar.
Vi menar att risken är uppenbar att det inrättas ett
underbetalt skikt av arbetande inom offentlig sektor.
Människor som har måst lämna sina arbeten tvångs-
anvisas till offentlig sektor med a-kasseersättning plus
ett alltför lågt stimulansbidrag. De ska säkra kvalite-
ten, som uppenbarligen brister i dag i kommuner och
landsting, på grund av att andra människor med ade-
kvat utbildning och erfarenhet har tvingats lämna sina
anställningar efter de ekonomiska nedskärningar som
skett.
Fortfarande menar vi också att det finns en mängd
oklara punkter i åtgärden. Ett exempel: Kommer
människor att avstängas om de tackar nej? Är avsik-
ten med åtgärden att tvångsanvisa äldre människor?
Detta är en fråga som jag tycker att Kristina Zakrisson
skall ta tillfället i akt och besvara i dag.
Naturligtvis är det ett stort och reellt problem att
många äldre i dag riskerar att hamna i långtidsarbets-
löshet. Många är redan där, med ett meningslöst vand-
rande mellan passiva a-kasseperioder och ALU-
projekt, som inte leder någonstans.
Därför föreslog Vänsterpartiet i juli medel till re-
kryteringsstöd för att underlätta anställningar för
denna grupp. Vi anvisade medel till beredskapsarbe-
ten som skulle ge avtalsenliga löner. Vi ville öka
konsumtionsutrymmet för offentlig sektor, dvs. vi
förde faktiskt över pengar till kommuner och lands-
ting så att de kunde anställa folk.
Vi pekade också på andra förslag, som innebar ett
projektarbete av utvidgad ALU-karaktär - allt för att
fånga upp den här gruppen av äldre arbetslösa och för
att försöka bygga broar som leder tillbaka till ett ak-
tivt arbetsliv. Åtgärden riktar sig till hela arbetsmark-
naden och även till den del som faktiskt nyanställer i
dag.
Men riksdagen avvisade dessa förslag, och en
majoritet bestående av Socialdemokraterna och Cen-
tern drev igenom OTA. Vi i Vänsterpartiet anser
fortfarande att åtgärden innebär ett ovärdigt slut på
arbetslivet och att den borde avvisats av riksdagen. I
stället skulle man ha anvisat medel enligt vårt förslag.
Nu återkommer regeringen med ett förslag som
innebär en tidigareläggning av åtgärden, och man
tillför ett stimulansbidrag. Ett sådant har Vänsterpar-
tiet krävt, men bidraget är för lågt. Vår kritik av
grundförslaget kvarstår, men riksdagen har ju redan
beslutat om att införa detta. Man har också avvisat
alla alternativ, så för oss är det av underordnad bety-
delse om man inför det den 1 januari eller den 1 no-
vember.
När nu åtgärden redan är bestämd, måste vi aktivt
gå in och förbättra villkoren. Vi anser att man skall
höja stimulansersättningen till 65 kronor per dag. Det
innebär ungefär 15 % över a-kassenivån och motsva-
rar ca 90 % av en inkomst. Det skulle i alla fall på
något vis utjämna skillnaden mellan dem som i fram-
tiden skall arbeta sida vid sida inom offentlig sektor,
där den ena har full lön och den andra, enligt rege-
ringens förslag, har 80-85 % i a-kassa och stimulans-
bidrag.
Moderaterna, Folkkpartiet, kd och Miljöpartiet har
i en gemensam reservation begärt avslag på tidigare-
läggningen av åtgärden, men man har inga alternativ.
Man presenterar inga åtgärder som skulle kunna ersät-
ta detta.
Det tråkiga är alltså att vi i dag bara behandlar ti-
digareläggande av åtgärden. Vi kommer senare att
behandla den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det
känns ganska frustrerande att höra moderaterna prata
om den stora arbetslösheten. De säger att ingenting
händer och framhäver att den här tidigareläggningen
är en stor katastrof. Samtidigt vet vi att moderaternas
alternativ i den här reservationen är att man tar bort
arbetsrätten, att man inför flexiblare löner och låglö-
nejobb. För oss i Vänsterpartiet är detta ett ickealter-
nativ.
Vi delar alltså grunduppfattningen i den här reser-
vationen och avvisar åtgärden i dess helhet, men frå-
gan ligger inte där. Den handlar i stället om åtgärden
skall tidigareläggas eller inte och om det skall utgå en
särskild ersättning till dem som deltar i OTA.
Vi i Vänsterpartiet kommer att avstå i omröstning-
en om tidigareläggningen. Vi gör det eftersom vårt
alternativ till åtgärden redan har avvisats och eftersom
våra nya förslag till en alternativ och aktiv arbets-
marknadspolitik kommer att behandlas vid ett senare
tillfälle. I stället lyfter vi fram att ersättningsnivåerna i
den här åtgärden måste höjas. Vi måste alltså se till att
de människor som anvisas, och kanske tvångsanvisas,
får en rimlig ersättning. Villkoren måste bli drägliga.
Fru talman! Jag yrkar därför bifall till Vänsterpar-
tiets reservation nr 3. Den innebär att om riksdagen nu
fattar det här beslutet om en tidigareläggning skall
ersättningen utöver a-kassan vara 65 kr per dag.

Anf. 4 KENT OLSSON (m) replik:
Fru talman! Det förvånar mig inte att Ingrid Bur-
man inte uppfattar vad vi säger. Hon lyssnar inte
riktigt.
Vi har lagt fram ett flertal alternativ för att sänka
arbetslösheten. I den motion som vi lade fram nu har
vi bl.a. skrivit att vi anser att företagen skall kunna
göra avdrag för dem som är äldre än 55 år. Det hade
Ingrid Burman kunnat höra att jag sade från talarsto-
len om hon hade lyssnat. Vi är helt övertygade om att
det kommer att ge fler jobb. I övrigt har vi också lagt
fram förslag till förbättrande av företagandet.
Vi tror nämligen inte att det är den offentliga sek-
torn som kommer att bidra till att arbetslösheten bland
människor över 55 år minskar. Vi har lagt fram för-
slag om sänkta skatter, bättre regler för företagare och
en förändring av arbetsrätten. Vi är övertygade om att
det ger fler jobb. Det är också i stort sett alla företaga-
re övertygade om. Att Ingrid Burman inte tror det kan
inte jag rå för. Man är ganska överens i Sverige i dag
om att villkoren för arbetsrätten och villkoren för
företagare måste förändras och att skatterna måste
sänkas. Detta kommer att leda till fler jobb.
Detta är några av de förslag som vi har presente-
rat. Vi kan inte rå för om de inte faller Vänsterpartiet i
smaken.

Anf. 5 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Detta är problemet med den moderata
politiken och den reservation som återfinns i betän-
kandet. Där står det att även de äldre kan göra en
insats på den reguljära arbetsmarknaden. Vänsterpar-
tiet delar den uppfattningen och för fram förslag som
leder dit. Men sedan står det "om bara rätt förutsätt-
ningar ges".
När jag läser moderaternas motioner och sedan
tolkar vad "rätt förutsättningar" i reservationen som
moderaterna står bakom innebär, är det just detta som
har presenterats nu. Det handlar om att avveckla ar-
betsrätten, skapa en mer flexibel lönebildning, minska
anslagen till den offentliga sektorn, nedmontera väl-
färden och rikta subventionerna till företagen. Men
var hamnar då de långtidsarbetslösa äldre? De hamnar
i arbeten där anställningsvillkoren inte är reglerade, i
korttidsanställningar, i låglönejobb och utanför alla
skyddssystem. Detta är anledningen till att Vänster-
partiet inte kan ställa sig bakom den här reservatio-
nen.
De rätta förutsättningarna enligt den moderata
politiken leder rakt in i ett utvidgat klassamhälle där
de äldre kommer att ges de sämsta förutsättningarna.

Anf. 6 KENT OLSSON (m) replik:
Fru talman! Jag vet inte om Ingrid Burman har läst
den rapport som nyligen kommit från Arbetsmark-
nadsstyrelsen. Där finns en beskrivning av arbets-
marknaden för personer över 40 år. Läser man litet
närmare i den kan man konstatera att en rubrik är
Äldre får det allt svårare på arbetsmarknaden.
Man konstaterar att med den politik som förs nu
kommer antalet äldre arbetslösa att stiga till över
100 000 redan innan år 2000 om det inte blir en kon-
junkturuppgång. Det är den politiken som vi inte kan
ställa upp på. Det är dessutom så att vi faktiskt är
förenade på oppositionssidan. Det är bara Vänster-
partiet, och givetvis också Centerpartiet, som följer
med regeringen. Alla de övriga partierna ser att det
inte går att föra den politik som Ingrid Burman säger
att man skall föra. Det kommer inte fler jobb i den
offentliga sektorn. De kommer i den privata sektorn.
Då måste vi ge förutsättningar för detta. Det innebär
bl.a. en förändrad arbetsrätt, sänkta skatter och andra
förändringar som vi anser nödvändiga.
Om dessa problem inte löses har vi sagt att vi är
villiga att införa en åtgärd för dessa äldre människor
som innebär ett avdrag på arbetsgivaravgifterna med
upp till 50 % för att få företagen att anställa männi-
skor som kanske annars inte skulle få jobb. Vi lägger
alltså fram oerhört många förslag. Det är framför allt
viktigt att göra någonting för dessa människor och
inte bara låta politiken gå framåt. Jag är litet förvånad
över att Vänsterpartiet inte ser detta. I vanlig ordning
vill man ha in mer bidrag i politiken.

Anf. 7 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Jag kan konstatera att Vänsterpartiet
och Moderaterna har två saker gemensamt i den här
frågan. Vi delar uppfattningen att OTA är en dålig
åtgärd, och vi delar uppfattningen att vi måste ha
riktade åtgärder för äldre långtidsarbetslösa. Men när
vi kommer till hur dessa åtgärder skall se ut skiljer sig
vår uppfattning.
Den moderata politiken innebär att man minskar
pengarna till kommuner och landsting och att man
låter fler gå ut i öppen arbetslöshet. Det ger inte jobb
åt någon - inte åt de långtidsarbetslösa äldre. I stället
föreslås någon form av rea på äldre arbetslösa, dvs.
man skall subventionera de företag som anställer -
förmodligen över en längre period.
För Vänsterpartiet handlar det om att bygga broar
som leder tillbaka till arbetsmarknaden. Vi skall göra
det genom aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Här är synsätten väldigt skilda. De äldre skall inte
reas ut. De äldre skall ledas in i det aktiva arbetslivet
med anständiga arbetsvillkor. Det inkluderar trygghet
i anställningen, den arbetsrättsliga lagstiftningen och
en lönenivå som stämmer överens med vad vi är vana
vid i Sverige.
Där tror jag inte att Moderaterna och Vänsterpar-
tiet kan enas. Jag tror att den här diskussionen också
ger en bra beskrivning av varför Vänsterpartiet inte
kan delta i den reservation som Moderaterna står
bakom där man talar om "rätt förutsättningar".

Anf. 8 BARBRO JOHANSSON (mp):
Fru talman! Regeringens förslag om OTA, offent-
liga arbeten för arbetslösa över 55 år, som vi nu de-
batterar, är ett bristfälligt förslag.
Miljöpartiet ställer upp på den gemensamma re-
servationen. Vi avger den kanske inte på riktigt sam-
ma grunder som Moderaterna. Men vi tycker ändå att
den kan avges gemensamt.
Varför fokuserar regeringen just på de personer
som är över 55 år? Att säga att människor i just denna
ålder skulle vara predestinerade till offentliga arbeten,
att just dessa människor inte har en realistisk chans att
få ett ordinarie arbete på arbetsmarknaden, är att ge
upp. Varför inte i stället se till att det finns ordentliga
resurser i den offentliga sektorn, så att det blir en bra
verksamhet med riktiga jobb? Varför inte se till att
människor som är anställda i den offentliga verksam-
heten får behålla sina jobb? Det kan bl.a. ske genom
en ordentlig arbetstidsförkortning, något som vi i
Miljöpartiet föreslår.
Förslaget om offentliga arbeten har likheter med
Miljöpartiets förslag om s.k. lokala arbetsmarknader.
Det har vi lagt fram i motioner vid flera tillfällen och i
en reservation till arbetsmarknadspolitiska kommit-
téns betänkande.
Fru talman! Vi anser att åldersgränsen 55 år är
olyckligt vald. Arbetslösheten är ingen generations-
fråga. Människor som är under 55 år och som inte
bedöms kunna komma tillbaka på arbetsmarknaden
skall ha en möjlighet att komma i fråga för offentliga
arbeten. Därför behövs inte en nedre åldersgräns. Att
som regeringen peka ut just människor över 55 år som
destinerade för denna åtgärd är inte bra.
Vi vill därför föreslå regeringen - det är Miljö-
partiets förslag - att låta utreda hur en permanent
lösning för s.k. lokala arbetsmarknader kan se ut.
Utredningen skulle kunna belysa vilken sorts arbeten
som kan komma i fråga bl.a. för att undvika konkur-
rens med den ordinarie arbetsmarknaden.
Fru talman! Vi har även föreslagit att regeringen
skall titta närmare på den s.k. Kalmarmodellen. Det
har vi gjort i en arbetsmarknadspolitisk motion bl.a. i
anslutning till sysselsättningspropositionen i somras.
OTA för människor över 55 år slår undan benen
för en kvalitetshöjare som Kalmarmodellen, som
bygger på ett lokalt och fackligt inflytande. I försöks-
projektet i Kalmar har man vänt på steken och sagt att
personer i arbetsmarknadsåtgärder i princip skall
kunna göra samma jobb som den ordinarie persona-
len. Dels får de a-kassa, dels får de 15 % av tidigare
lön från kommunen. Det är dålig ekonomi att dra in
på personalen i kommuner och landsting om staten
senare ändå får betydande utgifter genom det inspara-
de beloppet. Det kanske rör sig om 75 %.
Det är klart att det inte är problemfritt att göra
som man gjort i Kalmar. Kommunen kan övervältra
kostnader på staten. Men det har man garderat sig mot
i försöksprojektet i Kalmar. Man har gett ett veto till
alla intressenter, kommuner, länsarbetsnämnden och
de lokala organisationerna.
Fru talman! För kommuner och landsting blir det
mycket billigare med OTA-jobb än med de projekt
som är kvalitetshöjande, liknande det i Kalmar. Här-
med vill jag yrka bifall till reservation nr 1 i betän-
kandet, även om vi som sagt har andra grunder för
förslaget.

Anf. 9 KRISTINA ZAKRISSON (s):
Fru talman! Som Ingrid Burman tidigare sade be-
handlar det här betänkandet tidigareläggandet av en
av de åtgärder som vi fattade beslut om den 12 juli.
Det handlar också om att det skall utgå en stimulan-
sersättning på 45 kr per dag och om att förslaget även
skall gälla försäkringskassorna. Det är alltså tre olika
beslut som bygger vidare på det beslut vi tog i som-
ras.
Som många har sagt är det här en ny åtgärd. Vi
kan inte alldeles säkert veta hur den faller ut, eftersom
den är ny och skall prövas. Alla åtgärder är värda att
prövas i dag med det arbetsmarknadsläge vi har. Per-
sonligen tror jag att det är en mycket bra åtgärd.
Många av de här människorna har varit ute i yrkesli-
vet länge och har mycket kvar att ge. Tyvärr har de
mycket svårt att få ett jobb.
Det var någon som sade att arbetslösheten inte är
en generationsfråga. Problemet är att det är svårare
för den här gruppen än för andra grupper. Ungefär
10 % av de arbetslösa mellan 55 och 65 år får ett nytt
jobb. De har en mycket svår och utsatt situation. Jag
är övertygad om att många människor kan göra väl-
digt mycket. Ta t.ex. barnomsorgen. Jag skulle gärna
se att vi fick in äldre människor i barnomsorgen.
Många barn har inte kontakt med äldre i dag. Jag
skulle speciellt välkomna att männen kom in i barn-
omsorgen. Jag tror att den här åtgärden kan vara po-
sitiv på många områden.
Man pratar mycket om att det är ovärdigt att
komma in i offentlig sektor genom OTA. Jag tycker
tvärtom att det är värdigt att få arbeta. Att någon som
har jobbat i 20-40 år plötsligt inte har något jobb att
gå till på dagarna tycker jag däremot är ovärdigt.
Det finns de som tycker att det här är time out. De
frågar sig hur en 55-åring skall känna sig, om han
klarar jobbet.
Allt det här går att pröva. Skulle det visa sig att en
person kommer in i en förvaltning eller verksamhet
som inte alls passar är jag övertygad om att det går att
ändra. Jag är också övertygad om att många kommer
att tycka att det passade alldeles utmärkt.
Jag tycker också att det är bra att regeringen före-
slår en stimulansersättning. Det här är en tidsmässigt
långvarig åtgärd. Den kommer att kunna pågå under 2
år och 2 månader - november och december. Jag
tycker att det är bra att vi börjar i november. Det kan
hända att man i dag inte vet exakt vad de här männi-
skorna skall göra. Men på många ställen har man
säkert förslag. 1 000 personer kanske kan börja di-
rekt. Kanske kan 2 000 eller 3 000 personer göra det.
Det är väl jättebra! Ju fler som kommer ut på arbets-
marknaden desto bättre. Jag tycker alltså att det här är
en bra åtgärd, och jag tror att den kan få många posi-
tiva effekter.
Det talas om att offentlig sektor behöver mer per-
sonal. Vi vet alla att offentlig sektor inte nyanställer i
dag. Garantin för att ordinarie personal inte undan-
trängs är att facket och arbetsgivaren tillsammans
kommer överens om var människorna kan tas in. De
skall dessutom göra sådant arbete som i dag inte ut-
förs.
Har man varit ute i industrin och haft ett tungt och
hårt jobb tror jag att det kan vara riktigt trevligt att
känna att man får göra något som innebär att man
verkligen lyfter verksamheten. Man får vara med om
att sätta guldkant på tillvaron. Jag har svårt att förstå
alla negativa invändningar.
Kritikerna menar också att det finns andra åtgär-
der som är bättre. Men den här åtgärden hindrar inte
andra åtgärder. Det går fortfarande att göra även and-
ra saker. Det här är en lösning, och den här gruppen
behöver många olika lösningar. Vi vet också att de
som är långtidsarbetslösa ofta blir isolerade hemma
och till slut tappar självkänslan. De får ännu svårare
att komma ut på arbetsmarknaden. Nu bryts kanske
isoleringen. De kommer ut, träffar folk och upptäcker
att det finns andra jobb. Jag tycker som sagt att det
här är en bra åtgärd. Jag tror att den kan höja kvalite-
ten inom många områden. Jag tror också att den höjer
kvaliteten för dem som är arbetslösa.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och av-
slag på motionerna.

Anf. 10 KENT OLSSON (m) replik:
Fru talman! Det var intressant att höra att Kristina
Zakrisson var litet tveksam till sitt eget förslag. Hon
sade att hon tror att detta förslag är bra, men om det
inte är det så får man väl ändra det. Det är ju ingen
ovanlig socialdemokratisk politik - man ändrar det
man säger från den ena stunden till den andra.
Låt oss titta på en del av det som vi från moderat
håll har kritiserat. Socialdemokraterna säger att detta
kan innebära en kvalitetshöjning inom den offentliga
sektorn. Då frågar jag mig för det första: Vad vill
Socialdemokraterna med den offentliga sektorn? Vill
de att den skall få mer arbetskraft eller inte? Det är
intressant att veta. Om man vill att den skall få mer
arbetskraft är det bra om man tillför mer pengar. Om
man inte vill det, är det tveksamt om en byggnadsjob-
bare som har jobbat som en sådan i hela sitt liv höjer
kvaliteten inom barnomsorgen. Är inte det ett litet
konstigt sätt att resonera?
Dessutom tror Socialdemokraterna inte riktigt
själva på detta, eftersom de sedan säger att det är
tveksamt om det är tillräcklig stimulans att gå ut i
arbete, och därför tillför ytterligare 45 kr per dag. För
det andra måste jag fråga: Hur har dessa 45 kr en
fördelningsmässig grund? Var ligger det fördelnings-
mässiga i detta?
Det viktiga hade varit att Socialdemokraterna hade
tagit till sig en politik som förändrar förutsättningar-
na. Med andra ord: Gör de erforderliga ändringarna i
arbetsrätten! Kom äntligen fram med förslag på om-
rådet! Genomför skattesänkningar så att företagsam-
heten börjar komma i gång! Det är då äldre människor
får jobb - inte genom att de konstlat går bredvid och
kvalitetshöjer utan att egentligen få göra något, för att
återge vad Kristina Zakrisson sade.
Tala om varför Socialdemokraterna inte genomför
de förändringar i företagen som ger jobb, Kristina
Zakrisson! Varför tillför man i stället detta som skall
vara en kvalitetshöjning, men ändå inte är något jobb?

Anf. 11 KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att Kent Olsson missförstod
mig avsiktligt. Jag sade inte att man skall ändra för-
slaget om åtgärderna. Jag tycker att det är bra, och jag
tror inte att man behöver ändra det. Men om t.ex. en
arbetslös byggnadsarbetare blir placerad inom barn-
omsorgen, och man upptäcker efter en eller två veck-
or, eller en månad, att det inte var rätt placering för
just den människan så går säkert den placeringen att
ändra. Åtgärden i sig tycker jag är bra. Den behöver
inte ändras.
Det finns tydligen väldigt många bra förslag från
Moderaterna om hur man skall minska arbetslösheten.
Det var himla synd att Moderaterna inte använde sig
av de förslagen under den förra mandatperioden. Då
kanske inte arbetslösheten hade ökat så mycket. En
del av dessa förslag kanske inte är så effektiva som
Moderaterna vill låta påskina.
Det som är fördelningsmässigt riktigt i att betala
45 kr per dag till alla tycker vi Socialdemokrater är att
ersättningen inte utgår procentuellt av tidigare lön.
Alla - oavsett om man har haft hög eller låg lön - får
samma stimulansersättning.

Anf. 12 KENT OLSSON (m) replik:
Fru talman! Det är inte rätt för denna person, sade
Kristina Zakrisson. Det innebär att hon fortfarande är
ganska tveksam till om detta är ett bra förslag. Hon
säger att en person kanske inte hamnar på rätt plats,
men att detta ändå skall införas. Det visar hur otydligt
förslaget är. Om jag skulle vara en arbetslös före detta
byggnadsarbetare skulle då inte jag med glädje se
fram emot att gå in i detta, och slussas mellan olika
arbeten i den offentliga sektorn.
När Moderaterna satt i regeringen minskade fak-
tiskt arbetslösheten under den sista tiden med 1 000
personer per dag. Nu ökar arbetslösheten med 1 000
personer per vecka. Vi har en enormt hög arbetslös-
het. Den är betydligt högre än när Moderaterna hade
regeringsmakten, trots att konjunkturerna nu är bättre
än då. Detta är helt klara fakta.
Skall den fördelningspolitiska profilen på stimu-
lansersättningen bara vara en liten del? Behöver inte
a-kassan ha en fördelningsmässig profil, när denna
ersättning skall ha det? Jag tycker inte att den social-
demokratiska politiken går ihop. Jag väntar med
spänning på att Kristina Zakrisson skall förklara detta
så att jag sedan kan gå nöjdare ifrån denna kammare.

Anf. 13 KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Kent Olsson vill fortfarande hävda att
jag är tveksam till förslaget, att jag tycker att det är
otydligt och att jag tror att detta kommer att bli fel.
Det jag försöker säga är att jag är medveten om att
om flera tusen personer går ut i en åtgärd som jag
tycker är bra - jag är övertygad om att den kommer
att visa sig vara jättebra - kan det vara så att någon
person av alla dessa inte hamnar på rätt plats första
gången. Då skall vi naturligtvis vara beredda att ändra
på det.
Men jag tror att 95 % kommer att visa sig vara på
rätt plats redan från början. Dessa människor kommer
naturligtvis inte bara att kastas ut, utan man kommer
att titta på vad de gör i dag, vad de skulle vilja göra
och var det behövs folk. Den arbetslöse kan säkert
prata för sig, och den person som tar emot den arbets-
löse kan säkert också prata med honom eller henne.
Jag förutsätter att man kan ha en dialog där man reso-
nerar om vad som kan vara lämpligast för just den här
personen, och var han eller hon kan göra mest nytta.
Om man känner att man gör nytta tror jag också att
man trivs. Tveksamheten gäller alltså inte alls om ifall
förslaget eller beslutet är bra. Åtgärden är mycket
vettig, och jag ser fram emot den.
Om man vill jämföra när arbetslösheten har ökat
eller minskat väljer man förstås gärna en tidpunkt när
den inte ökade, dvs. mandatperiodens sista tid. Man
kanske måste se till helheten - till vad som hände
under hela mandatperioden.

Anf. 14 SIRI DANNAEUS (fp) replik:
Fru talman! Kristina Zakrisson pratar om att man
prövar alla åtgärder. Varför vågar man då inte pröva
de åtgärder som vi i Folkpartiet har föreslagit? Vi tror
på väldigt många jobb inom tjänstesektorn, t.ex. i
hushållssektorn. Det skulle vara intressant med åt-
minstone en försöksballong ifrån socialdemokratiskt
håll.
Jag frågade om man kommer att tvingas in i åtgär-
den? Mister man sin a-kassa om man säger nej? Jag
tycker att det är väldigt viktigt att få svar på dessa
frågor. Kristina Zakrisson pratar om att man skall
ändra i åtgärden. Skall dessa människor bli några som
hoppar från det ena till det andra? Det tror jag inte är
något bra system.
De skall ut och lyfta verksamheten, sägs det. Men
det är inte så lätt för en 55-plussare att komma ut på
ett ålderdomshem och lyfta verksamheten. Att jobba
inom omsorgen är väldigt jobbigt, och dessutom
måste man kunna oerhört mycket. Det är inget man lär
sig under en kort period.
Politiker skall skapa förutsättningar för nya riktiga
jobb, tycker jag. De skall inte hålla på med den ena
efter den andra försöksballongen. De som är över 55
år gamla är naturligtvis en grupp som vi måste göra
någonting bra för. Titta t.ex. på hushållssektorn. Det
verkar som om Socialdemokraterna har mist framtids-
tron. De tror inte att det finns några andra jobb än
inom den offentliga sektorn. Har de gett upp alldeles?
Om man inte tror på någonting går det inte heller att
göra någonting - det är helt klart.

Anf. 15 KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Att döma av de kommentarer som
fällts hittills upplever jag att det är oppositionen som
inte tror på någonting. Man söker bara problemen,
och ser bara det negativa. Man säger att det kommer
att dröja väldigt länge för dem som kommer ut att lära
sig vad de skall göra.
Som jag sade tidigare förutsätter jag att man reso-
nerar med dem som skall ut. Man ser till den kompe-
tens de har sedan tidigare och till vad de skulle vilja
göra. Jag är övertygad om att detta kommer att vara
positivt - för dem som kommer ut och för dem som
får del av detta på annat sätt.
Det gäller inte en så väldigt kort period. Det kan
handla om upp till två år. Då hinner man säkert kom-
ma in väldigt bra i verksamheten.
Siri Dannaeus frågade varför vi inte vågar pröva
någonting. Men det här är ju ett sätt! Vi prövar en
åtgärd nu. Jag tror att den kommer att visa sig vara
väldigt bra. Jag måste säga att jag blir förvånad över
att man kan haka upp sig så till den milda grad på att
jag säger att jag tycker att om en av flera tusen perso-
ner hamnar på fel plats skall han eller hon kunna byta.
Det tycker jag är självklart. Jag hoppas verkligen att
de som skall jobba med denna åtgärd - arbetsförmed-
ling, kommuner och landsting - inte bara söker pro-
blemen utan också ser det positiva.

Anf. 16 SIRI DANNAEUS (fp) replik:
Fru talman! Det är inte så att man inte tror på nå-
gonting bara för att man opponerar sig, Kristina
Zakrisson.
Skall jag få svar på frågan om hur det går med a-
kassan för den som säger nej? Det var en av de frågor
jag ställde, och jag har ännu inte fått svar på den.

Anf. 17 KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! För den här åtgärden gäller precis
samma regler som för alla andra arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder. När det gäller om man kan säga nej
eller inte gäller alltså precis samma regler som för den
som är över 55 år och har a-kassa. Det här är alltså
inget undantag.

Anf. 18 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Förslaget innebär enligt betänkandet
att man skall satsa på kvalitetshöjande åtgärder. För
mig är det en motsägelse. Vad som händer när försla-
get genomförs är att man anvisar äldre arbetslösa,
som ofta kommer att ha en annan bakgrund än de som
arbetar inom den offentliga sektorn. Hittills har vi haft
synen att de anställda inom den offentliga sektorn
skall ha en adekvat utbildning och ha erfarenheter av
yrkesområdet. Vi har utbildade undersköterskor, vi
har utbildade barnsköterskor, vi har utbildade förskol-
lärare. Vi har haft synen att vi skall ha en hög kvalitet
på personalen i den offentliga sektorn, och vi har
alltid haft det.
Nu har den offentliga sektorn åderlåtits på över
100 000 anställda, och då skall vi återställa kvaliteten
genom att anvisa kanske arbetslösa äldre byggnadsar-
betare eller arbetslösa äldre verkstadsmekaniker! Jag
skulle gärna vilja höra Kristina Zakrissons kommentar
till detta sätt att höja kvaliteten.
Jag har ytterligare en fråga. Man placeras i OTA
upp till två år om man tvångsplaceras enligt Kristina
Zakrissons tolkning. Samtidigt tickar a-kassedagarna,
och man undantas från andra aktiva arbetsmarknads-
politiska åtgärder. Kan Kristina Zakrisson se att detta
kan ge inlåsningseffekter och bli ett problem?

Anf. 19 KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag har svårt att se varför man skulle
säga att kvaliteten sjunker. Kraven på de ordinarie
fast anställda sjunker inte på något sätt. Det är precis
samma krav fortfarande. De som har de ordinarie
jobben skall naturligtvis ha adekvat utbildning och
erfarenhet - allt det som vi har krävt tidigare. De här
människorna blir ett ytterligare komplement. Den
behöriga personalen med adekvat utbildning kommer
att finnas kvar. Jag är övertygad om att den som är
arbetsledare på en barnstuga där det finns utbildad
personal kan se var de människor med annan bak-
grund som tillkommer gör mest nytta och hur den
extra resursen kan användas för att det skall höja
kvaliteten på verksamheten.

Anf. 20 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Jag kan inte dela Kristina Zakrissons
optimism. Jag ser stora faror i att man har låtit över
100 000 väl kvalificerade människor med yrkesut-
bildning, kompetens och erfarenhet lämna den offent-
liga sektorn och att man sedan säger att det är en
kvalitetshöjning att plocka in människor som har
erfarenheter och kunskaper inom helt andra områden.
Jag har svårt att få den ekvationen att gå ihop.
Min andra fråga skulle jag också vilja ha svar på.
Placeringen i OTA innebär ju att vi lyfter ut de äldre
ur arbetsmarknadspolitiken i övrigt, den arbetsmark-
nadspolitik som förhoppningsvis leder vidare och
tillbaka in i arbetslivet, och placerar dem i den här
åtgärden i drygt två år. Samtidigt tickar a-
kassedagarna och därmed ersättningen. De blir alltså
undantagna från aktiva arbetsmarknadspolitiska åt-
gärder. Den offentliga sektorn kommer ju knappast att
anställa personer som är över 55 år och har placerats i
OTA. Kan Kristina Zakrisson se det problem som jag
beskriver?

Anf. 21 KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Att väldigt många offentliganställda
har fått lämna sina arbeten under de senaste åren finns
det orsaker till som inte alls är kopplade till den här
åtgärden och som inte kan avhjälpas genom den här
åtgärden. Sådana resonemang har jag hela tiden mot-
satt mig när den diskussionen kommit upp. Jag anser,
som Ingrid Burman, att där vi behöver fast anställda
personal inom den offentliga sektorn skall vi också
arbeta för att vi kan uppnå det. Det här är alltså inte
ett sätt att ersätta fast anställd personal.
Det här är ett sätt att få ut de långtidsarbetslösa i
aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är inte
ett sätt att lyfta ut de arbetslösa ur aktiva arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder - det här är en aktiv åtgärd.
Det här är alltså ett sätt att höja kvaliteten i den of-
fentliga sektorn, men inte på något sätt att ersätta
ordinarie personal.

Anf. 22 BARBRO JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Kristina Zakrisson sade att man lyss-
nar på förslag. Jag vill då bara först återkomma till att
man skulle kunna titta närmare på den utredning av
lokala arbetsmarknader som vi har nämnt och som
gäller personer som inte anses kunna komma tillbaka
till arbetsmarknaden. När man utpekar dem som kal-
las 55-plus som några som sitter i samma båt tycker
jag att det är fel.
Likadant vill jag att man skall titta närmare på
Kalmarmodellen. OTA blir ju billigare för kommu-
nerna eftersom det också ger en lägre ersättning.
Jag vill ställa samma fråga som Siri Dannaeus:
Vad händer om man säger nej? På den svarade Kristi-
na Zakrisson att samma regler skall gälla här som för
andra som har a-kassa. Skärpta regler genomfördes ju
i januari i år. Där sägs det att man kan mista a-
kasseersättningen om man säger nej till den här åtgär-
den. Om detta skall gälla för dem som är 55 år tycker
inte jag att det är ett värdigt slut på arbetslivet för den
som har arbetat ett helt liv. Om man inte tycker att
man kan utföra detta arbete utan säger nej till att gå in
i OTA-åtgärder och då mister sin a-kassa är det abso-
lut inte något värdigt slut på arbetslivet. I så fall tyck-
er vi att det skulle finnas särregler för just OTA, där
man undantar från detta, eftersom OTA också är en
säråtgärd.

Anf. 23 KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det kanske kan vara på sin plats att
påminna om att vi i dag debatterar tidigareläggningen
av den här åtgärden, som vi redan har fattat beslut om.
Andra eventuella goda förslag att minska arbetslöshe-
ten får vi debattera vid ett annat tillfälle. Det går sä-
kert bra att lägga fram alla goda förslag vid utskottets
sammanträden.
Det är ju så med arbetsmarknadspolitiska åtgärder
att de erbjuds människor som man tror att de kan vara
en bra lösning för i stället för arbetslöshet. Samma
regler gäller naturligtvis som för alla andra som är
arbetslösa och uppbär a-kasseersättning. Om arbets-
förmedlingen bedömer att det här är en lämplig åtgärd
och erbjuder den, därför att det inte finns något som
är bättre, t.ex. ett fast jobb, som ju vore det allra bäs-
ta, är det upp till den arbetssökande att avgöra om
man vill vara med i de här åtgärderna eller om man
tycker att man själv skall hitta lösningarna.

Anf. 24 BARBRO JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Men har man något val, Kristina
Zakrisson, om man riskerar att mista a-
kasseersättningen? Som Ingrid Burman sade tickar ju
a-kassedagarna vidare. Har man något val?

Anf. 25 KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det är väl som vi har konstaterat
många gånger förut: När man befinner sig i den situa-
tion som långtidsarbetslösa gör har man inte så många
valmöjligheter. Vad man absolut vill är ju att komma
ut på arbetsmarknaden igen och få ett jobb. Jag menar
att arbetsförmedlingarna är kompetenta att se vilka
åtgärder som möjligen skulle kunna göra att man kom
ut på arbetsmarknaden igen. Valet man har är ju att
samarbeta för att komma ut på arbetsmarknaden igen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 7 §.)

6 § ILO:s konvention och rekommendation om
deltidsarbete

Föredrogs
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1996/97:AU3
ILO:s konvention och rekommendation om deltidsar-
bete (skr. 1995/96:158)

Anf. 26 INGRID BURMAN (v):
Fru talman! ILO:s konvention och rekommenda-
tion om deltidsarbete grundar sig på principen att
deltidsanställda bör omfattas av samma skyddsnät,
förmåner och utvecklingsmöjligheter som heltidsans-
tällda. Regeringen och arbetsmarknadsutskottets ma-
joritet säger sig dela denna uppfattning, men när det
gäller att gå från ord till handling, dvs. att ratificera
konventionen och vidta nödvändiga åtgärder för att
principen skall gälla och införas i Sverige, säger man
nej.
Man hänvisar till att regeringen inte kan garantera
att deltidsanställda ges samma lönenivå som heltids-
anställda och att det är en fråga för parterna. Det är ett
något udda argument, enligt mitt sätt att se det. Om
jag skulle vända på det argumentet innebär det fak-
tiskt att regeringen och utskottets majoritet säger att
man accepterar att deltidsanställda lönediskrimineras
och att man inte avser att vidta någon åtgärd. Jämför
jag med andra områden ser jag att riksdagen har sagt
att det är viktigt att vi som lagstiftare faktiskt lagstif-
tar om icke-diskriminering i Sverige. Det har aldrig
ansetts gripa in i den fria förhandlingsrätten.
Ett exempel är jämställdhetslagens förbud mot
diskriminering på grund av kön. Där har vi lagstiftat.
Vi har inte alls tyckt att det har gripit in i någon fri
förhandlingsrätt. Ett annat exempel är lagen om an-
ställningsskydd och turordningsreglerna. Det är en
icke-diskrimineringslag. Vi har sagt att det är så vik-
tigt att vi lagstiftar om det.
Detta är två exempel då lagstiftaren har ansett att
behovet av skydd mot diskriminering är så starkt att
man tar en lagstiftning. Man lyfter ifrån parterna den-
na lagstiftning.
Att deltidsanställda inte skall diskrimineras på
grund av sin anställningsform är något som ILO har
insett, och som borde vara självklart även i Sverige.
Det är inte minst en viktig jämställdhetsfråga, då
merparten av de nästan en miljon anställda som arbe-
tar deltid är kvinnor.
I Sverige i dag diskrimineras deltidsarbetslösa
också på annat sätt. Ett exempel är den s.k. begräns-
ningsregeln i arbetslöshetsförsäkringen, som innebär
att man som deltidsarbetslös åker ut ur systemet efter
ett år. I ILO:s konvention står det följande:
"Lagstadgade sociala trygghetssystem som baseras på
yrkesverksamhet skall anpassas så att deltidsarbetande
åtnjuter villkor som är likvärdiga de villkor som jäm-
förbara heltidsarbetande har". En ratificering av ILO-
konventionen skulle innebära att Sverige måste ta bort
begränsningsregeln ur a-kasseförsäkringen. Det tycker
jag vore bra.
När det gäller deltidsanställdas rätt till fler arbets-
timmar saknas det i dag bestämmelser i svensk lag-
stiftning för att underlätta för deltidsanställda att gå
upp i arbetstid. ILO-konventionen pekar på att den
typen av regler bör införas i de länder som ratificerar
konventionen. Även här måste både lag och avtal
kompletteras i Sverige, så att arbetstagarna får denna
möjlighet och får ett inflytande över arbetstidens
längd och förläggning.
För Vänsterpartiet känns det mycket underligt att
den regering som åker ut i världen och vinner inter-
nationella utmärkelser inom jämställdhetsområdet inte
förmår eller inte vill vidta åtgärder i sitt eget land för
att säkerställa en icke-diskriminering av deltidsan-
ställda, varav de flesta är kvinnor.
Det är också underligt att både regeringens pro-
position och utskottsmajoritetens betänkande undvi-
ker att diskutera den diskriminerande regeln i arbets-
löshetsförsäkringen. Man har argumentet att man inte
skall gripa in i den fria förhandlingsrätten, men den
diskriminerande regeln i arbetslöshetsförsäkringen
råder ju lagstiftaren över. Vi har infört den. Vi kan ta
bort den. Man tar inte heller upp kravet på att under-
lätta för deltidsanställda att få fler timmar. I stället
gömmer man sig bakom argumentet att lönebildning-
en är parternas ansvar och att det skulle förhindra oss
att ratificera konventionen, även om det faktiskt inne-
bär en lönediskriminering i Sverige på grund av an-
ställningsformen.
Om man nu skulle godta det argumentet tvingas
man i alla fall konstatera att de andra områdena, dvs.
regeln i arbetslöshetsförsäkringen och diskriminering-
en av deltidsanställda, är något som vi helt och fullt
råder över i Sveriges riksdag och som borde slopas,
med eller utan ILO-konvention.
I Vänsterpartiet menar vi att Sverige skall ratifice-
ra konventionen om deltidsarbete och också vidta de
åtgärder som krävs i konventionen. Vi skall lagstifta
mot lönediskriminering av deltidsanställda. Vi skall
säkerställa arbetstagarnas inflytande över arbetstidens
längd och förläggning. Vi skall ge deltidsanställda
förtursrätt till fler arbetstimmar, när sådana finns
tillgängliga på en arbetsplats, och vi skall slopa be-
gränsningsregeln i arbetslöshetsförsäkringen för del-
tidsarbetlösa.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Anf. 27 BARBRO JOHANSSON (mp):
Fru talman! Det viktiga i ILO:s konvention är att
diskriminering av deltidsanställda, som till största
delen är kvinnor, skall förhindras vad gäller ekono-
miska förmåner och skydd. Det som gäller för heltids-
anställda skall gälla för deltidsanställda.
Miljöpartiet begär i sin motion att Sverige bör gå
före och ratificera konventionen och begära en offi-
ciell tolkning av den svårtolkade artikel 5 om att del-
tidsarbetaren skall ha en grundlön som utgår från en
heltidslön.
Miljöpartiets reservation i betänkandet är en mar-
kering till regeringen om att Sverige bör gå före och
visa andra länder som inte har kommit lika långt.
Detta bör inte vara en svårighet, tycker Miljöpartiet.

Anf. 28 LAILA BJURLING (s):
Fru talman! Under denna punkt behandlar vi re-
geringens skrivelse angående ILO:s konvention och
rekommendation om deltidsarbete. ILO:s konventio-
ner och rekommendationer skall behandlas av med-
lemsstaterna inom 18 månader, och resultatet av be-
handlingen skall återrapporteras.
Regeringen föreslår i sin skrivelse att Sverige för
närvarande inte skall ratificera konventionen, och
arbetsmarknadsutskottet instämmer i regeringens
förslag. Konventionen innehåller regler som skall
göra att deltidsarbetande och heltidsarbetande skall ha
samma villkor på arbetsmarknaden. Det är en inställ-
ning och en grundsyn som både regeringen och ut-
skottet i allra högsta grad delar. Varför vill vi då inte
anta den?
Här i Sverige var det 26 % år 1994 av arbetskraf-
ten som arbetade deltid. Delar man upp det på kvin-
nor respektive män ser vi att det av männen endast är
11 % som arbetar deltid, medan det bland kvinnorna
är över 40 %. Därför skulle man kunna säga, som
Ingrid Burman gör, att deltidsfrågan är en kvinnofråga
och att skrivelsen handlar om kvinnors arbetsvillkor.
Diskrimineras deltidsarbetande kvinnor på ar-
betsmarknaden? Låt oss titta närmare på de regler
som ILO föreslår och hur vi reglerar dessa frågor i
dag i Sverige.
1. Garanti om samma skydd när det gäller organi-
sations- och förhandlingsrätt, arbetarskydd och dis-
kriminering i anställningen. Organisations- och för-
handlingsrätten regleras i lagen om medbestämmande
i arbetslivet och i lagen om facklig förtroendemans
ställning. Där görs ingen skillnad på heltids- och
deltidsarbetande. Arbetarskyddet regleras i arbetsmil-
jölagen, och diskriminering i arbetslivet regleras bl.a.
i jämställdhetslagen. Inte heller här finns någon skill-
nad för heltider och deltider.
2. De lagstadgade sociala trygghetssystemen skall
anpassas så att likvärdiga villkor gäller för alla an-
ställda. Här handlar det bl.a. om pensioner och arbets-
löshetsförsäkring. I några avseenden är förmånerna
här beroende av vissa lägsta gränser för att över hu-
vud taget komma i fråga för förmånen. Det gäller a-
kassan och delpensionen. Konventionen tillåter att
deltidsarbetande vars arbetstid understiger vissa spe-
cificerade tröskelnivåer undantas från reglerna. Un-
dantagen skall i så fall anges i rapporten till ILO.
3. Skydd vid havandeskap och barnsbörd, anställ-
ningens upphörande, betald semester och ledighet vid
sjukdom. Dessa förhållanden regleras i bl.a. semester-
lagen, föräldraledighetslagen, lagen om anställnings-
skydd och lagen om allmän försäkring. Ingen av dessa
lagar skiljer på heltidsanställda och deltidsanställda.
4. Deltidsanställda skall ha en grundlön som står i
proportion till lönen för den jämförbara heltiden. Det
är den här punkten som skapar problem för oss att
anta konventionen. I Sverige har vi en grundmurad
tradition att lönefrågor hanteras i avtal mellan parter-
na, och det är min bestämda uppfattning att det skall
så förbli.
Kan inte kollektivavtal godkännas som ett sätt att
ratificera konventionen? Så kan vi ofta göra med EU-
direktiven, men i det här fallet handlar det om en
ILO-konvention, där det föreskrivs att reglerna skall
gälla alla deltidsarbetande. Kollektivavtalen i Sverige
täcker upp en mycket stor del av arbetsmarknaden,
ända upp till 90 %. Men 90 % är inte alla.
Utskottet instämmer i regeringens uppfattning, att
om vi ratificerar konventionen innebär det att rege-
ringen har det yttersta ansvaret för de deltidsanställ-
das löner, och det önskar varken regeringen eller
utskottet. Lönefrågorna är och må förbli en fråga för
arbetsmarknadens parter att reglera i sina löneavtal.
Därför, fru talman, instämmer utskottet i regering-
ens bedömning att Sverige inte för närvarande skall
ratificera ILO:s konvention om deltidsarbete.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Anf. 29 INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Jag har två frågor att ställa till Laila
Bjurling. När det gäller a-kassan är det alldeles riktigt
att ILO tillåter undantag för tröskeleffekter och arbe-
tade tider, men min fråga är: Tror Laila Bjurling att
även begränsningsregeln, som är en diskriminerings-
regel för deltidsanställda som grupp, skulle tillåtas i
ILO-konventionen som ett undantag? Jag tror inte det,
utan jag tror att den strider mot konventionen. Jag vill
gärna höra Laila Bjurling kommentera det.
Min andra fråga handlar just om rätten att lönedis-
kriminera deltidsanställda, som utskottet och rege-
ringen bekräftar när man använder just det argumentet
för att inte ratificera konventionen. Jag delar uppfatt-
ningen att det är parternas ansvar att stå för lönebild-
ningen i Sverige - det skall de fortsätta med. Men det
är också lagstiftarens ansvar att se till att det råder
icke-diskriminering på arbetsmarknaden. Det ansvaret
har lagstiftaren tagit inom andra områden. Varför kan
vi inte införa en icke-diskriminerande lagstiftning så
att deltidsanställda inte kan lönediskrimineras i Sveri-
ge?

Anf. 30 LAILA BJURLING (s):
Fru talman! Vi har i vår arbetslöshetsförsäkring i
Sverige kommit överens om, med en stor majoritet
här i riksdagens kammare, att det skall vara vissa
miniminivåer för att man skall få inträde i a-kassan.
Det finns ingenting i ILO:s konvention som tyder på
att vi inte skall få ha en miniminivå för att man över
huvud taget skall komma med i en försäkring. Det är
min fasta bedömning, och även utskottets majoritets
bedömning, att det går utmärkt att ha sådana regler
som är förenliga med ILO:s konvention. Nu antar vi
inte ILO:s konvention, så därför är det inte aktuellt
över huvud taget, men vi skall ju rapportera tillbaka
hur vi hanterar frågan.

Anf. 31 INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Jag tror att Laila Bjurling missuppfat-
tade min fråga. Jag talade inte om inträdesvillkoren
utan om begränsningsregeln, som innebär att deltids-
arbetslösa enbart har rätt att uppbära a-kasseersättning
under ett år, till skillnad från heltidsarbetslösa. För
mig är det självklart att den bestämmelsen strider mot
ILO-konventionen, och jag skulle gärna vilja höra
Laila Bjurlings synpunkt på just den bestämmelsen.
Sedan kvarstår min fråga: Varför tar inte lagstifta-
ren sitt ansvar och inför en icke-diskriminerande
lagstiftning, precis som vi har gjort på andra områden
när det gäller att undanröja möjligheten att lönedis-
kriminera deltidsanställda? Det ansvaret har lagstifta-
ren tagit på andra områden, och vad hindrar det i detta
fall?

Anf. 32 LAILA BJURLING (s):
Fru talman! Sveriges problem med deltidsarbetan-
de människor, framför allt kvinnor, är oftast att kvin-
norna får jobba mycket mindre än vad de vill göra.
Det är i sig en olycklig utveckling som har skett på
arbetsmarknaden. Vi jobbar på att hitta en lagstift-
ning. Jag tror att vi kan säga att det kommer en pro-
position i morgon som kommer att ge de deltidsarbe-
tande rätt till förtur till mer tid för dem som vill ha
det. Det är det stora problemet vi har i Sverige.
I många av länderna ute i Europa är inte proble-
met att kvinnorna får för få timmar att arbeta, utan där
är problemet ofta att kvinnorna inte arbetar över hu-
vud taget. Man kan se en ganska tydlig korrelation
mellan kvinnornas inträde på arbetsmarknaden och
det ökade antalet deltidsarbetande på arbetsmarkna-
den. När kvinnor går ut på arbetsmarknaden från att
ha varit traditionella hemmafruar börjar de ofta med
ett deltidsarbete. Där står många av de europeiska
länderna fortfarande. Kvinnor skall träda ut på ar-
betsmarknaden, och kvinnor skall kunna kombinera
arbete med hem, barn och andra sysslor som de av
tradition har haft. Då är deltidsarbete någonting nytt
och någonting som det är viktigt att reglera.
Vi har en lång tradition i Sverige av att hantera de
här frågorna, med löner och andra frågor som rör
deltidsarbete. Jag vill bestämt hävda att det inte är
någon diskriminering i Sverige i dag, och då finns det
ingen anledning för oss att överföra ansvaret för del-
tidsanställdas löner från parterna till regering och
riksdag.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 7 §.)

7 § Fristående skolor m.m.

Föredrogs
Utbildningsutskottets betänkande 1996/97:UbU4
Fristående skolor m.m. (prop. 1995/96:200)

Anf. 33 ULF MELIN (m):
Fru talman! Fru statsråd! Ärade meddebattörer! I
dag är det en sorgens dag för alla de människor som
arbetar för mångfald, pluralism, valfrihet och för den
lilla människan.
Friskolorna har vitaliserat skolväsendet och stimu-
lerat lärare och skolpersonal till att pröva olika former
för undervisning och inflytande. Uppenbarligen är det
mycket viktigt för socialdemokrater, miljöpartister
och vänsterpartister att låta kommunal planering och
kameral exercis gå före barnens rätt till god under-
visning i en miljö som passar det enskilda barnet.
Politikens makt är viktigare än makten för föräldrar
och elever att välja skola.
Men det är en högtidsdag för alla socialdemokra-
tiska kommunpolitiker och för den delen också riks-
politiker som ogillar friskolor, och det är som vi alla
vet ganska många. För socialdemokraterna har både
den garanterade ersättningsnivån, skolpengen, och
framväxten av fristående skolor varit ett rött skynke
alltsedan valet 1991. Det är ingen nyhet att Socialde-
mokraterna i grund och botten ogillar friskolor, men
att även Miljöpartiet har ställt in sig i ledet är det
många som undrar över.
Visserligen säger både socialdemokrater och mil-
jöpartister att friskolorna skall få samma ekonomiska
villkor och förutsättningar som de offentliga skolorna.
Det låter ju bra. Men granskar man propositionen och
betänkandet framkommer en annan bild. I alla viktiga
moment blir det kraftiga försämringar för friskolorna.
Sammantaget leder de till ökat kommunalt godtycke
och kommunalt inflytande. Skolpengen försvinner,
Skolverket kan säga nej till bidrag om etableringen får
påtagliga negativa effekter för den offentliga skolan,
rätten att välja skola minskar, möjligheten för en
skola att växa hänger på kommunal välvilja, liksom
förändringar av värdegrunden i skollagen och infö-
randet av kommunal insyn för att nämna några exem-
pel.
Jag måste fråga Ingegerd Wärnersson och Gunnar
Goude, som är arkitekter till förslaget, kan ni på fullt
allvar påstå att friskolan med den här typen av förslag
kommer att få likvärdiga ekonomiska villkor med de
kommunala skolorna?
En viktig del i den valfrihetsrevolution som inled-
des av den borgerliga regeringen var införandet av
klara, förutsägbara och tydliga ekonomiska förutsätt-
ningar för de fristående skolorna genom en garanterad
lägsta ersättningsnivå, populärt kallad skolpengen.
Sedan hösten 1991 har antalet friskolor ökat från
ca 70 till dagens 250. Det är över 300 om jag också
räknar in dem som finns på den gymnasiala nivån. Det
innebär att över 20 000 elever går i friskolor på
grundskolenivå, vilket motsvarar ungefär 2 % av alla
elever.
Den socialdemokratiska oppositionen drev under
samma tid en aggressiv politik mot de fristående
skolorna. Antingen var de för små och hade därmed
inget berättigande eller också var de för stora och då
var de ett hot mot det offentliga skolväsendet. Ett
flitigt tema var att de fristående skolorna bidrog till
segregation i samhället. Sanningen är snarare den att
det är den socialdemokratiska bostadspolitiken som är
orsaken till segregationen.
I propositionen och i betänkandet föreslås att bi-
dragen till friskolorna skall ges på samma grunder och
enligt samma principer som kommunen tillämpar i
fråga om de egna skolorna. Denna fördelningsprincip
kan vid en första anblick synas rättvis, men den öpp-
nar för ett kommunalt godtycke som kraftigt kommer
att försämra förutsättningarna.
Det finns ingen klar beskrivning av de grunder och
de principer som kommunen skall tillämpa när den
beräknar resurstilldelningen till den egna skolan. Om
kommunen inte klart uttalat vilka principer man har
för resurstilldelning till de egna skolorna, vilket van-
ligtvis är den rådande ordningen i dag, är friskolornas
och andras möjligheter att bedöma ersättningen och
hur den skall motsvara reglerna liten.
Genom att skolpengen försvinner tvingas skolorna
förhandla med elevernas hemkommun om nivån på
det ekonomiska stödet. Skolan blir därmed utlämnad
till ett kommunalt godtycke och ett politiskt tyckande.
Det är uppenbart att en friskola som verkar i en kom-
mun där en majoritet av politikerna av ideologiska
skäl är emot dessa skolor riskerar att hamna i en si-
tuation med återkommande förhandlingar och över-
klaganden. Även om det står i betänkandet att en
skola kan överklaga beslut om man inte är nöjd kan
domstolen bara konstatera att ersättningen är för låg,
aldrig fastställa en högre ersättningsnivå. Det är lätt
att se att friskolorna blir rättslösa.
Regeringen framhåller att de föreslagna lagänd-
ringarna inte kommer att leda till ökade utgifter för
det offentliga, med andra ord för kommunerna. Mil-
jöpartiet har i sin argumentation för att ta bort skol-
pengen framhållit att friskolan med de föreslagna
ändringarna kommer att få 100 % täckning för sina
kostnader, inte 85 % och inte 75 %. Antingen är Mil-
jöpartiet naivt eller också har man blivit grundlurad.
Är det någon som på fullt allvar tror att socialdemo-
kratiska kommunpolitiker kommer att föra över peng-
ar från de egna skolorna till friskolorna i kommunen,
med ett undantag - Gunnar Goude?
Även om en skola uppfyller kraven för godkän-
nande är det inte säkert att den får ersättning. Skol-
verket skall i framtiden bedöma om skolan lett till
avsevärda negativa följder för kommunen där skolan
är belägen. Jag är övertygad om att man i socialistiskt
styrda kommuner alltid kommer att hävda att etable-
randet av en friskola kommer att innebära negativa
effekter för den kommunala ekonomin. Tror någon
innerst inne på motsatsen?
För oss moderater är det självklart att ersättning
och godkännande hör ihop. Om en friskolas verksam-
het förändras i sådan utsträckning att det innebär
påtagliga negativa följder för skolväsendet i den
kommun där skolan är belägen kan Skolverket åter-
kalla rätten till bidrag. Det innebär att om en skola har
bra kvalitet på sin undervisning, attraktiv pedagogik
eller profil och därmed lockar många sökande kan
Skolverket tillsammans med kommunen dra in rätten
till bidrag. Tala om politiskt godtycke! Eller har jag
tolkat det fel, Ingegerd Wärnersson och Gunnar Gou-
de? Det naturliga är naturligtvis att en friskola skall få
ersättning utifrån det antal elever som den har och att
den tillåts att växa.
Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl är i
behov av extra stöd sätts på undantag. Elevens hem-
kommun är inte skyldig att ersätta den mottagande
skolan för de extra kostnader som elevens handikapp
innebär. På motsvarande sätt undantas elever med
särskilda behov från kravet att friskolorna skall vara
öppna för alla. Det innebär att elever som är dyrare än
genomsnittet inte kommer att kunna välja skola. Det
är ett cyniskt sätt att behandla utsatta elever. Allt
storvulet tal om solidaritet som plockas fram i tid och
otid av regeringspartiet är när det kommer till kritan
bara tomt prat och innehållslösa fraser. Vi tycker att
alla elever skall få välja skola och att skolan skall få
ersättning utifrån sitt åtagande.
Kommunerna skall i framtiden ha insyn i frisko-
lans verksamhet. Det är inte rimligt att kommunen
skall ha det i en verksamhet som den inte är huvud-
man för och som i vissa fall är konkurrent till den
kommunala skolan. Vi anser att insyn och tillsyn är en
uppgift för Skolverket, samma sak gäller uppföljning
och utvärdering.
Friskolorna har ofta lett den pedagogiska förnyel-
sen och har engagerat föräldrar som deltar aktivt i
arbete och beslut. Sverige behöver fler friskolor med
alternativ pedagogik, med allmän inriktning och med
konfessionell inriktning, skolor som drivs av skilda
huvudmän. Framväxten av friskolor har bidragit till
en positiv utveckling även i den kommunala skolan.
Nytänkande är ingenting som man kan kommen-
dera fram. Det uppstår bara om skolor tillåts pröva sig
fram längs olika vägar. I en sådan atmosfär sprider sig
de goda exemplen både till offentliga skolor och till
friskolor. Det är trist att vissa partier i ett slags miss-
riktad och förment jämlikhetsiver vill bromsa och
stoppa utvecklingen. Förlorarna blir alla: elever, för-
äldrar, lärare och skolan. Vi behöver i vårt land mer
av mångfald, alternativ och förnyelse, inte mindre.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
reservation nr 8.

Anf. 34 ANDREAS CARLGREN (c):
Fru talman! De fristående skolorna menar jag är
en del av en stark rörelse i samhället där människor på
många olika sätt visar att de vill ta större ansvar, ha
större möjlighet till egna initiativ och vara mycket
mer delaktiga i samhället. Jag tror att det är oerhört
viktigt att vi som är politiker förstår vilken möjlighet
det här är att samspela med mycket starka och nya
krafter och rörelser i samhället. De växer fram på
landsbygd och i storstad. De märks i byarörelsen. De
märks på viljan att ta ansvar i skolan, bland föräldrar
och elever som tillsammans med mycket ivriga och
engagerade lärare bygger upp fristående skolor.
Jag tycker på något sätt att det är både sorgligt och
typiskt att socialdemokraterna än en gång visar att
man inte förstår och inte heller förmår att ta vara på
en sådan kraft.
För drygt ett år sedan diskuterade vi länge frågan
om fristående skolor här i kammaren. Då var vi på
väg - för första gången på länge, skulle jag vilja säga
- mot en bred lösning mellan partierna i fråga om de
fristående skolorna. Jag såg hela tiden Centerpartiets
arbete som ett sätt att inleda ett bredare samarbete.
Jag minns så väl hur socialdemokrater och centerpar-
tister uttryckligen sade till varandra att vi nu skulle
skriva det här så att det också blev möjligt för fler
partier att vara med i en bred uppgörelse i nästa steg.
För egen del tänkte jag mycket på situationen i
Danmark, där det sedan många år, såvitt jag förstår,
har funnit ett slags självklar politisk enighet kring de
här frågorna. Naturligtvis har det också skapat en
trygghet för de fristående skolorna som gjort att just
den kraft och det engagemang jag talade om kan få ett
självklart utlopp och finnas i trygghet. Det är den
tryggheten och den kraften som hotas när man gång
på gång i stället riskerar att slå ned den här viljan. Jag
menar att det är de fristående skolorna som förlorar
när partierna inte kan komma överens.
Vi fattade beslutet för ett år sedan. Lagen infördes
den 1 juli 1995. Nu vill delvis samma riksdagsmajori-
tet genomföra en rad försämringar. Man vill att den
garanterade nivån skall slopas. Men en garanterad
nivå står ju inte alls i strid med principen att likabe-
handla fristående och kommunala skolor. Tvärtom är
den just en garanti för att inte särbehandlingen skall
bli för stor. Det borde vara ett självklart och rimligt
krav.
Nu säger socialdemokraterna nej till detta. Då
måste jag fråga: Vad är det som har hänt sedan förra
året som gör att det nu är fel att ha en garanterad
lägsta nivå? Ni beslutade ju om det för ett år sedan
med en majoritet här i riksdagen. Vilka nya fakta,
vilka nya bedömningar och vilka nya förhållanden
leder fram till en annan slutsats i dag, drygt ett år
senare?
De regelförändringar som föreslås kommer också
att innebära att det inte är självklart att ett tillstånd att
få finnas som fristående skola också skall leda till
bidrag. Det, menar jag, strider mot ganska viktiga
rättsprinciper. Det är också ett av skälen till att Skol-
verket så tydligt var emot förslaget i sitt remissyttran-
de. Enligt Skolverket måste ett tillstånd för en fristå-
ende skola som uppfyller villkoren för att få finnas
också hänga samman med att den får bidrag. Gör man
de regeländringar som nu föreslås riskerar man i stäl-
let att få olika behandling i olika delar av landet. Det
kan inte vara rimligt. Dessutom vågar jag påstå att det
riskerar att särskilt gå ut över valfriheten för männi-
skor på landsbygden och i glesbygd.
Det föreslås också att om en skola växer för fort,
om det är för många elever som väljer den fristående
skolan, skall den kunna bli av med sitt bidrag. Det
tycker jag är en av de mest märkliga och mest stötan-
de av de föreslagna regeländringarna.
Ovanpå det föreslår man försämringar när det
gäller elever med behov av särskilt stöd. För mig, som
var med och införde förbättringar på just den punkten
förra året, är det särskilt obegripligt att socialdemo-
kraterna i dag gör fullständigt tvärtom på denna
punkt. Nu säger man i stället klart och tydligt att om
det innebär betydande svårigheter för en kommun är
den inte skyldig att ge bidrag för elever med behov av
särskilt stöd. Jag tycker det är stötande, och det för-
vånar mig att socialdemokrater ställer upp på en så-
dan förändring.
Dessa regeländringar, som nu riksdagen ser ut att
vara på väg att fatta beslut om, kommer delvis att
beslutas av precis samma riksdagsledamöter som för
ett år sedan tyckte tvärtom. Man måste fråga sig vad
det var som hände på den korta tid under vilken de
här skillnaderna gjordes i ordning. Vi fick, som jag
sade, en lagändring som trädde i kraft den 1 juli. I
augusti hade man en utredning som var beredd att
föreslå helt andra förändringar. På en dryg månad
hade man alltså fundamentalt ändrat uppfattning. Vad
låg till grund för den ändrade uppfattningen? Vad är
det som gör att samma riksdagsledamöter nu kommer
att trycka på knapparna här i kammaren för helt andra
ståndpunkter än tidigare?
Från Centerpartiets sida har vi ansträngt oss mer
än andra partier - också mer än de partier som satt i
fyrpartiregeringen tillsammans med oss - för att det
verkligen skulle bli en bred enighet. Vi ansåg nämli-
gen att det skulle vara särskilt viktigt för de fristående
skolorna att detta inte var regler som skulle ändras vid
varje majoritetsskifte här i riksdagen. Man måste
kunna lita på att det finns långsiktiga spelregler som
gäller. Det är den tryggheten som nu hotas.
I utskottets behandling har vi kommit fram till
många gemensamma reservationer från de partier som
ingick i fyrpartiregeringen. Det är naturligt, eftersom
vi också har varit med och utarbetat reglerna från
början. Jag menar också att det hade varit möjligt att
på den grunden nå en bred enighet. Nu gick inte det.
Centerpartiet skiljer sig däremot från de övriga
partierna från fyrpartiregeringen på två punkter, där vi
har reserverat oss ensamma.
Den ena frågan gäller avgifterna till de fristående
skolorna. Där vill vi ha en regelförändring som går ut
på att man ger tillräckligt starka bidrag till de fristå-
ende skolorna samtidigt som man ytterligare begrän-
sar möjligheten att ta ut avgifter. Det är rimligt med
avgifter som beror på en alldeles särskild profil, men
man skall inte öppna för möjligheten att ta ut avgifter
på ett sätt som leder till segregation.
Den andra skillnaden gäller att vi inte vill att det
skall stå i skollagen att fristående skolor bara
"väsentligen" skall motsvara målen för den allmänna
skolan. Målen för den allmänna skolan är bl.a. sådant
som demokrati och jämställdhet som jag tror att de
allra flesta i Sverige ställer upp på. Om man inte är
tydlig på den punkten - att de fristående skolorna
självklart klarar ribban när det gäller demokrati, jäm-
ställdhet och andra sådana områden där svenska fol-
ket tycker det är självklart att en skola skall göra det -
riskerar man i stället att undergräva de fristående
skolornas ställning. Jag tycker att de övriga partierna
från fyrpartiregeringen på den punkten har fallit i de
fristående skolornas kritikers fälla. Det tycker jag är
synd.
Till sist vill jag yrka bifall till reservationerna 2
och 8. Centerpartiet står självklart bakom alla reser-
vationer vi har skrivit under, men för att vinna tid i
kammaren yrkar jag bifall endast till dessa två.

Anf. 35 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Eftersom Andreas Carlgren tog upp
två punkter - avgiften och värdegrunden - tyckte jag
att det var angeläget med ett förtydligande som klarar
ut vad skillnaden är mellan Centern och de övriga tre
partierna.
När det gäller värdegrunden säger vi - och det står
också i den skollag som finns för fristående skolor -
att man även i övrigt väsentligen skall motsvara de
mål som gäller för det offentliga skolväsendet. Själv-
fallet är vi helt överens om det som Andreas Carlgren
tar upp om jämställdhet, demokratimål och sådana
saker. Det är självklarheter i läroplanen. Skälet till att
vi tycker att det skall stå "i övrigt väsentligen" är
däremot att vi vill hävda friskolornas rätt att kunna ha
konfessionell, dvs. religiös, inriktning samt en alter-
nativ pedagogik. Bristen i regeringsförslaget är ju att i
stället för att kunna följa de internationella konven-
tionerna måste majoriteten skriva in att en fristående
skola skall få vara konfessionell. Det tycker jag är
viktigt att framhålla.
När det gäller avgifter vill jag säga att vi i stort
sett har ett likartat synsätt. Vi säger också i vår reser-
vation att en fristående skola skall kunna få ta ut av-
gifter för den speciella profil man har eller för den
speciella pedagogik man har. Alltså är den inte segre-
gerande.

Anf. 36 OLA STRÖM (fp):
Herr talman! Det är en mörk dag för utbildnings-
politiken i dag. Först tas det här ärendet upp, där vi
riskerar att en riksdagsmajoritet av miljöpartister,
socialdemokrater och vänsterpartister gör friskolorna
till ofriskolor. Nästa ärende på dagordningen innebär
att vi inte heller i dag ser ut att kunna avlossa start-
skottet för en obligatorisk tioårig grundskola. Detta är
en mörk dag.
Jag vet inte hur många gånger jag, andra folkpar-
tister och andra borgerliga kolleger har varit ute på
gator och torg under många år och propagerat för
friskolorna och för hur viktigt det är som princip att
släppa fram dem. Både Andreas Carlgren och Ulf
Melin beskrev detta väldigt bra. Det viktiga med
denna valfrihet är att sätta tilltro till föräldrar och
barn, till att de har både rätten och kapaciteten att
själva välja skola och till att det i grunden är bra för
samhället.
Jag kanske borde vara positiv och säga att det väl
är bra nu, jämfört med hurdan diskussionen var för
fem sex år sedan, när man nästan fick stånga pannan
blodig mot framför allt socialdemokrater och deras
syn på friskolor. I alla fall jag tyckte att den präglades
mycket av oförståelse inför att valfrihet är något fun-
damentalt viktigt för föräldrar och barn, och att
friskolor i sig inte är segregerande utan att mångfald
och olikhet är någonting positivt. Ibland tycker jag att
socialdemokrater fortfarande har litet svårt att se
skillnad på detta. Poängen i ett samhälle är ju - och i
alla fall vi liberaler tycker att det är oerhört viktigt -
att alla människor får samma chanser och likvärdiga
livsvillkor. Det är det som är jämlikt i ett samhälle.
Att människor sedan blommar ut och blir olika är en
naturlig följd av att människor har olika önskningar
och att vi ser olika ut. Olikhet i sig är ingenting som
man skall förfäras över. Det är villkoren som är det
viktiga, tycker vi.
Alla som har besökt en friskola har märkt den vi-
talitet som finns där, nästan oberoende av vilken pe-
dagogik som tillämpas. Föräldrar och barn är tillsam-
mans med lärarna oerhört motiverade att driva en
skola med just den idé och den profil man har. Det är
en oerhörd vitalitet och någonting som det är härligt
att få se och besöka.
Inte minst viktigt är hur viktiga friskolorna har
varit som en frizon för de barn som kanske inte har
passat in i den kommunala skolan av olika skäl. Detta
står tvärtemot talet om segregation och rätten att välja
för de starka och de rika - så har det ju inte varit i
verkligheten. Friskolorna har ofta varit en frizon för
barn som inte har passat in i den kommunala skolan.
På ett sätt var det bättre förr, när socialdemokra-
terna var öppet emot friskolor. Nu lindar man in frå-
gan i försåtligt positiva ordalag om att friskolor väl är
okej, bara de inte blir för populära.
För oss i Folkpartiet är möjligheten att välja
friskola en rättighet. Här finns det en betydande skill-
nad i hur man uttrycker sig i betänkandet från majori-
teten och vad vi som reserverar oss tycker. Är det
kommunalpolitikernas rättigheter eller föräldrarnas
och barnens rättigheter? För oss är det solklart. Mak-
ten skall ligga hos föräldrarna och barnen att välja.
Politiken måste då skapa förutsättningar för att den
möjligheten ges.
Man skall ha tilltro till människor och man skall
ha tilltro till kommunalpolitiker, men jag måste säga
att min tilltro till socialdemokratiska kommunalpoliti-
ker är - jag säger begränsad, för att vara litet diplo-
matisk. Min tilltro till att de kommer att tycka att det
är positivt att ha friskolor i sin egen kommun är inte
så god. Det är det som är det stora problemet med det
här betänkandet. Majoriteten har ställt sig på kommu-
nalpolitikernas sida. Vi som reserverar oss står på
föräldrarnas och barnens sida.
Jag har en särskild fråga till Gunnar Goude och
Miljöpartiet. Miljöpartiet beter sig ju litet märkligt i
den här frågan. Man har stått sida vid sida med oss
och slagits för friskolorna under en lång rad år, och nu
har man hamnat i ett konstigt samarbete på vänster-
kanten. Hur rimmar t.ex. tvånget att ha minst 20 ele-
ver med de av Miljöpartiets idéer som man ofta talar
om annars, t.ex. vikten av småskalighet - något som
jag tycker är bra med Miljöpartiet? Detta borde få
genomslag också i den här debatten. Hur skall det gå
för byskolorna, Gunnar Goude? Svara på det.
Det finns, vilket flera talare har varit inne på, en
del oerhört märkliga skrivningar i det här betänkan-
det, t.ex. att Skolverket har möjlighet att dra in till-
ståndet för en friskola om påtagliga negativa följder
för skolväsendet i den kommun där skolan ligger
föreligger. Jag - och säkert många av dem som i dag
driver friskolor - tycker att det vore oerhört intressant
att i dag få veta hur populär en friskola får vara. Finns
det något mått för det, så att man inte gör skolan för
bra? Det vore ju allvarligt. Finns det något mått, så att
man inte är för ambitiös för att göra sin friskola bra så
att alla barn i en kommun väljer friskolan. Det här kan
få väldigt allvarliga konsekvenser för de friskolor som
är så bra. Det vore bra om skolministern och andra
som talar för detta betänkande kan förtydliga detta i
dag. Hur populär får en friskola vara innan man drar
in tillståndet?
Vi kommer förmodligen att senare i dag få höra
majoriteten säga att den också är för friskolorna, att
den tycker att de är viktiga och att vi bara försöker
polarisera debatten. Men varför ändrar man på ett
system när Friskolornas riksförbund och hela den
borgerliga oppositionen har den uppfattningen att det
system som fanns, som majoriteten rev upp och som
den tyckte illa om, var mycket bättre än det majorite-
ten genomför? Vem förutom majoriteten själv tycker
att detta är bättre? Om majoriteten nu har uppfatt-
ningen att friskolor är bra, varför inte lyssna på
Friskolornas riksförbund och på dem som i dag driver
friskolor och höra vad de har att säga? Eller har de,
liksom vi, kanske inte förstått den fantastiska poängen
med detta förslag?
Avslutningsvis vill jag ta upp de funktionshindra-
des rätt att välja skola. Det är rätt anmärkningsvärt i
det här betänkandet. Förhörsledarna vid polisförhör
brukar avslöja dem som har dåligt samvete eller döl-
jer någonting genom att de pratar väldigt länge. På
samma sätt är det i betänkandet: Det finns oerhört
mycket text om varför det inte går att ge funktions-
hindrade samma rätt att välja som andra. Det avslöjar
majoriteten. Den ser bara problem och glömmer bort
det fundamentala: rätten att välja skola. Denna rätt
skall gälla alla, även funktionshindrade.
Med det vill jag yrka bifall till reservationerna 2
och 8 som bifall redan har yrkats till, men även till
reservation 1.

Anf. 37 INGER DAVIDSON (kd):
Herr talman! I fredags besökte jag Dunkers lilla
friskola i Södermanland. Den har funnits i två år.
Skolan har varit nedläggningshotad i flera år, och
1996 bestämde sig kommunen slutligen för att det
skulle ske. Föräldrarna valde då att bilda en stiftelse
och driva skolan vidare, men nu som fristående. De
kunde berätta om att de två år som har gått har inne-
burit ett ständigt förhandlande med kommunen om de
bidrag som skolan enligt lag har rätt till. Resultatet är
att Dunkers skola för sina elever får 63 % av vad en
genomsnittselev kostar i kommunen, trots att lagen
säger att de har rätt till minst 75 %. Är det någon här i
kammaren, eller någon utanför kammaren för den
skull, som tror att Dunkers skola kommer i ett bättre
förhandlingsläge nästa år när regeringen, Miljöpartiet
och Vänsterpartiet har sett till att det inte längre finns
ens någon garanterad miniminivå? Vad är det egentli-
gen som kommunen strider om. Om varje elev i Dun-
kers skola kostar 37 % mindre än övriga elever kan
det ju knappast i första hand vara en ekonomisk fråga
i alla fall.
Jag menar att det nya system som nu tyvärr kom-
mer att införas varken är till gagn för friskolorna eller
kommunerna. Fasta spelregler och tydliga riktlinjer
för hur bidragstilldelningen skall beräknas har faktiskt
efterlysts både av många kommuner och av samtliga
friskolor. Ingen part vinner på att reglerna är luddiga
och öppnar för en massa vida tolkningar. De flesta
kommuner har inga tydligt utformade regler för vad
som skall ingå i beräkningsgrunden när bidragen
fördelas. Beräkningen blir godtycklig, eftersom det
oftast inte går att få veta utifrån vilken bas de 75 %
som i dag gäller skall beräknas. Det lär som sagt inte
bli lättare nu. En miniminivå för vad kommunen är
skyldig att ge en godkänd fristående skola är den
viktigaste förutsättningen för att skolan skall kunna
planera sin verksamhet långsiktigt och upprätthålla
kvaliteten, och för många friskolor är det inget mindre
än en överlevnadsfråga.
En annan viktig princip är att en skola som har
blivit godkänd och har visat att den uppfyller statens
krav på kvalitet och kompetens automatiskt skall vara
berättigad till bidrag. Jag menar att allt annat är ett
avsteg från de konventioner som Sverige står bakom.
En rättighet som inte kopplas till ekonomiska möjlig-
heter att utöva den är alltid bara en rättighet för några
få, nämligen de som har råd att betala för sig. Så har
vi haft det tidigare, och den ordningen vill vi inte
tillbaka till. Då är rättigheten i praktiken bara en pap-
persprodukt, och den är ingenting värd. Om vi verkli-
gen menar något med Europakonventionen, som
dessutom är svensk lag, med FN:s deklaration om de
mänskliga rättigheterna och med många andra inter-
nationella konventioner som Sverige har anslutit sig
till så måste godkännande och rätt till bidrag kopplas
ihop.
Den otydliga ansvarsfördelningen som blir följden
av det nya systemet är också helt fel tänkt. Skolverket
är den naturliga tillsynsmyndigheten för friskolorna.
Det godkänner skolan och avgör om den är bidragsbe-
rättigad. Då är det naturligt att Skolverket också har
ansvaret för tillsyn och utvärdering. De senaste åren
har det tillkommit många nya friskolor, och Skolver-
ket har fått ägna mycket stora resurser åt godkännan-
de och tillsyn av dem. Den erfarenhet och överblick
som Skolverket har skaffat sig är viktig, inte minst ur
rättssäkerhetssynpunkt. En enskild kommun kan av
förklarliga skäl inte upparbeta samma kompetens när
det gäller att bedöma en fristående skolas kvalitet. I
det ansträngda ekonomiska läge som de flesta kom-
muner befinner sig i är risken också stor att en fristå-
ende skola inte kommer att betraktas som ett naturligt
och viktigt komplement till den offentliga skolan utan
i stället som en otillbörlig konkurrent. Finns det
dessutom ideologiska invändningar mot fristående
skolor över huvud taget, vilket tyvärr är alltför van-
ligt, finns det all anledning att befara att rättssäkerhe-
ten för den fristående skolan i praktiken sätts ur spel.
Därför motsätter vi oss en lagfäst skyldighet för
friskolorna att delta i kommunens uppföljning och
utvärdering och ingå i tillsynen från kommunens sida.
Detta kan och bör göras i samråd med de fristående
skolorna utifrån de förutsättningar som finns i olika
kommuner.
Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpar-
tiet har också bestämt sig för att göra avsteg från
principen att fristående skolor skall vara öppna för
alla. Jag trodde att det var en självklarhet i vårt sam-
hället att det inte införs undantag för elever med
funktionshinder när det gäller rätten att välja skola.
Jag vill ställa två frågor till er som har ställt er bakom
den här regeln. Vad svarar ni en elev som på grund av
sitt handikapp nekas att gå i den skola som hon eller
han har valt? Den andra frågan är: Kommer den lag-
regeln sedan att användas mot de fristående skolor
som i framtiden tvingas säga nej till elever med funk-
tionshinder därför att de inte får merkostnaden betald
av kommunen?
Det här är några principiellt särskilt viktiga områ-
den som vi kristdemokrater har vänt oss mot i den nya
lagstiftningen. Det finns ett antal detaljregleringar av
verksamheten som flera talare redan har nämnt och
som vi också har reserverat oss mot. Sammantaget
menar vi att propositionen och betänkandet inte kan
uppfattas på något annat sätt än att regeringen, Miljö-
partiet och Vänsterpartiet anser att friskolor är ett
problem i sig och att möjligheterna att starta och driva
friskolor därför måste snävas in så långt det någonsin
går utan att man träder internationella konventioner
alltför när. Vad exakt är ni rädda för? Är det olikheten
som skrämmer? I så fall tycker jag att det är skräm-
mande. Varför är detta en så stor fråga i den skolpoli-
tiska debatten? Det saknas ju inte precis andra pro-
blem, om nu detta ses som ett problem för oss, att ta
itu med.
Till Andreas Carlgren vill jag säga följande. Jag
håller med om att det bästa hade varit en bred uppgö-
relse för friskolornas skull. Det var absolut också vår
inställning att vi skulle försöka medverka till en sådan
bred uppgörelse. Men jag tror att Andreas Carlgren
och Centerpartiet gjorde en felbedömning för ett år
sedan, när de så villigt ställde upp och förhandlade
med Socialdemokraterna och gjorde en förändring då
när en utredning just hade tillsatts och där alla partier
som har en positiv inställning på ett konstruktivt sätt
hade kunnat bidra till ett bra förslag om vi hade visat
en enad front. Men i och med att Centerpartiet direkt
valde att förhandla med regeringen och blev lurade,
det har Andreas Carlgren erkänt här i talarstolen,
ledde också till att man sedan var tvungen att ta ett
steg till, och det gjorde man verkligen utan att hålla
igen. Jag är rädd att Miljöpartiet nu gör samma miss-
tag. Om ett år kanske Gunnar Goude kommer att få
stå här i talarstolen och säga att han trodde att det
skulle bli på ett visst sätt men att det tyvärr inte blev
så.
Som flera talare har sagt är det ett sorgligt beslut
som vi skall fatta i dag. Det är ett bakåtsträvande
beslut. Det har dessutom ett svagt stöd hos den svens-
ka befolkningen. Särskilt djupt beklagas det självklart
av elever, föräldrar och personal vid fristående skolor
som uppfattar den negativa inställningen till deras
existens och som tycker att de går en mycket osäker
framtid till mötes.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
reservationerna 2, 8 och 16.

Anf. 38 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Inger Davidson väljer den gamla
vanliga visan om att om man gör upp med Socialde-
mokraterna blir man lurad. Däremot antydde Inger
Davidson att om hon hade varit med hade man inte
blivit lurad. Jag undrar vad det är för knep som Inger
Davidson har och som vi andra inte känner till för att i
varje läge undvika att bli lurad. Jag tror att folk
egentligen är urtrötta på debatten om vems fel det var.
Vem skall ni skylla på? I stället tror jag att folk är
intresserade av vad ni tänker göra. Jag tycker att vi
visade vad vi ville göra. Frågan till Inger Davidson
blir: Vad vill Inger Davidson göra och vad ville hon
göra för att de skulle bli en majoritet? Vad gjorde hon
i stället för att bara säga att andra gjorde fel? Jag tror
att det är detta som de fristående skolorna har förlorat
så mycket på. Vi försökte göra något annat. Det
misslyckades, men jag skäms inte för det. Det var i
alla fall ett hederligt försök.

Anf. 39 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Nej, självklart har jag inga knep för
hur det går till att göra upp med Socialdemokraterna,
dem kan Andreas Carlgren mycket bättre än jag.
Vad jag var ute efter, och som jag tror många var
ute efter, var en bred uppgörelse där många partier
hade kunnat delta. Skolministern uttalade tydligt när
hon tillsatte sin utredning att det också var hennes
intention att det skulle bli en bred uppgörelse. Men i
och med att Centerpartiet gjorde upp med Socialde-
mokraterna redan i samma veva som utredningen
skulle börja sitt arbete, slogs fötterna undan för alla
de partier som satt i den utredningen. Så var det, And-
reas Carlgren. Jag beklagar det djupt.
Jag tror att vi tillsammans hade kunnat åstadkom-
ma ungefär den typen av uppgörelse som Centerpar-
tiet och Socialdemokraterna då kom fram till, nämli-
gen en lägre miniminivå men ett antal andra fasta
kriterier. Det tror jag hade inneburit en oerhört positiv
utveckling för de fristående skolorna, och många
partier hade ställt sig bakom det.

Anf. 40 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Jag tror som sagt att det till sist blir
urtröttsamt att diskutera om det var fel för ett år sedan
att försöka få en bred enighet.
Vad jag däremot tycker kan vara intressant för
framtiden är att lägga märke till några saker som
faktiskt sades då. Det ena var att när förslaget presen-
terades från Socialdemokraterna och Centerpartiet,
sade vi att det var första steget på en bred lösning.
Som jag sade tidigare hade vi uttryckligen diskuterat
detta, och vi formulerade det så som vi gjorde för att
fler partier skulle kunna vara med i nästa steg. Det var
en mycket tydlig avsikt.
Det andra är att när utredningens förslag hade pre-
senterats sade Ylva Johansson i ett pressmeddelande:
"- Jag ser det som angeläget att skapa hållfasta
spelregler för de fristående skolorna. Därför kommer
remissbehandlingen och den fortsatta diskussionen att
vara betydelsefull."
Var och en som är van att läsa sådana här texter
vet att det syftade på att också Ylva Johansson ville
ha en bredare lösning. Av olika skäl gick inte det. Jag
tycker att Inger Davidson skall använda den fortsatta
debatten till att försöka ta reda på vilka dessa skäl var
hos socialdemokratin i stället för att försöka skylla på
Centerpartiet. Den debatten blir till sist urtröttsam.

Anf. 41 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Jag håller med om det. Men när
Centerpartiet slår sig för bröstet för att ha gjort nå-
gonting konstruktivt i frågan och jag bedömer att det
var precis tvärtom, att det var någonting väldigt kon-
traproduktivt, då tycker jag att det är min uppgfift att
påpeka det och att också säga det till Andreas
Carlgren.
Det var en tydlig avsikt att ta flera steg. Ja, det ha-
de kanske funnits anledning att dra in flera partier i de
resonemangen redan från början.
Jag vidhåller - det är min övertygelse - att om ut-
redningen hade fått sitta i lugn och ro och alla de som
har en i grunden positiv inställning till fristående
skolor hade fått jobba på ett konstruktivt sätt, hade det
blivit ett annat utgångsläge. Så blev det inte utan det
blev ett slags golv som redan var beslutat, och sedan
skulle vi helst gå ännu längre ner. Det var inte särskilt
konstruktivt.

Anf. 42 INGEGERD WÄRNERSSON (s):
Herr talman! Jag tänker inte ge mig in i debatten
om vem som lurade vem om vad och när det skedde.
Jag förutsätter att det beslut som vi nu skall fatta i
kammaren inte är avsett att lura svenska folket utan
att ge dem en trygg samhällstillvaro.
Herr talman! Fristående skolor har sedan 1990 de-
batterats minst tio gånger i denna kammare. Inget
annat skolområde har erhållit motsvarande utrymme.
Det genomgående temat för dessa debatter har varit
ersättningsnivåerna. Samtliga partier är överens om
att alla elever skall ha ett lika värde, men i frågan hur
detta värde ekonomiskt skall bedömas råder det en
viss splittring.
Mediedebatten har även den troget följt riksdags-
debatten, och några nya vinklingar har sällan uppstått.
Med facit i handen kan man ställa sig frågan: Har
dessa debatter utvecklat verksamheten inom de fristå-
ende skolorna, och har verksamheten inom den kom-
munala skolan förändrats under påverkan av de fristå-
ende skolorna?
Givetvis kan jag inte svara på dessa frågor i dag,
eftersom vi ej har en ordentlig utvärdering. Det är
därför min förhoppning att nästa debatt om fristående
skolor skall handla om verksamheten snarare än om
bidragssystemen. De fristående skolorna skall inte
vara en sluten värld bakom vars dörrar döljer sig
okända ting.
Även om man inte väljer att gå i en fristående
skola kan man vilja lära om verksamheten. Lika vik-
tigt är att den fristående skolan följer utvecklingen
inom den kommunala skolan. Först då kan mångfal-
den bli en förutsättning för utveckling och pedagogisk
förnyelse.
Grunden för detta betänkande är att alla barn är
olika och har olika behov. Därför måste skolan, oav-
sett huvudman, möta barn på olika sätt för att kunna
ge dem en likvärdig utbildning. Därför måste skolorna
ha jämförbara ekonomiska villkor. Likvärdiga eko-
nomiska villkor mellan kommunala och fristående
skolor är en förutsättning för en verklig valfrihet, även
för elever från ekonomiskt svaga grupper eller med
behov av särskilt stöd.
Jag övergår nu till att kommentera några av reser-
vationerna.
Reservanterna i reservation 1 anser att de friståen-
de skolorna endast väsentligen skall följa läroplanens
värdegrund. Man säger: "Det finns alltså gränser som
samhället bestämt måste hävda, men verksamheten
bör inom mycket vida ramar kunna präglas av olika
åskådningar och värderingar." Var går gränsen för
dessa vida ramar? Gäller det människolivets okränk-
barhet, solidaritet med svaga och utsatta, främlingsfi-
entlighet eller att undervisningen skall vara saklig och
allsidig?
I uppföljningsarbetet med LPO 94 kan vi konsta-
tera att arbetet med kursplaner och betygskriterier har
tagit större delen av förberedelsearbetet. Värdegrun-
den, som riksdagen uttalat skall bli bestående under
en lång tid, ägnas mycket liten tid. Vilken signal ger
reservaterna när de säger att den väsentligen skall
följas?
I dag vill reservanterna att undantaget från att till
fullo följa läroplanens värdegrund skall gälla ca 20 %
av alla elever. Basen för den svenska demokratiska
skolan finns i läroplanens värdegrund. Vad händer
med denna bas om utvecklingen leder till att 20 % av
alla elever går i fristående skolor?
Min fråga är därför: Är det kanske egentligen så
att valfriheten även skall gälla den demokratiska vär-
degrunden?
I reservation 2 görs gällande att fristående skolor
skall vara öppna för alla elever. Reservanterna vill
med denna reservation få en speciell lagstiftning för
funktionshindrade elevers skolgång i fristående skola.
När det gäller den kommunala grundskolan slår
skollagen fast att kommunerna får vägra att ta emot
ett barn vid en viss skola om det skulle medföra bety-
dande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter.
Utskottsmajoriteten anser att samma lagstiftning bör
gälla även fristående skolor.
Utskottet vill framhålla att kommunen har en
oavvislig skyldighet att tillgodose en elevs behov av
särskilt stöd. Denna skyldighet är enligt utskottets
mening ännu viktigare än skyldigheten att tillgodose
elevens val av skola, den må vara kommunal eller
fristående. Dock vill utskottet även understryka att de
organisatoriska eller ekonomiska svårigheterna skall
vara betydande om den fristående skolan skall vägra
att ta emot en elev eller att kommunen skall vägra att
betala den fristående skolan för det särskilda stödet.
Personligen hyser jag den största respekt för t.ex.
DHR:s rädsla för att ovanstående formulering skall
hindra att funktionshindrade elever har sin skolgång i
såväl den kommunala som den fristående skolan.
Därför är det viktigt att alltid visa på kommunens
skyldighet mot alla elever. Det är grundinställningen.
Denna respekt kan jag dock inte hysa för reservan-
terna som genom sitt agerande vill skapa en obefogad
skillnad mellan kommunala och fristående skolor.
Jag citerar dåvarande statsrådet Beatrice Ask: "Jag
ser det som principiellt viktigt att eftersträva samma
regler och rättigheter för barn med funktionshinder
som för andra." Min fråga blir därför: Är det kanske
så att valfriheten är viktigare än kommunens oavvisli-
ga skyldighet att ge stöd till alla elever? Denna skyl-
dighet underströk statsrådet i sitt beslut när det gällde
de kommunala skolorna. Gäller detta inte den fristå-
ende skolan?
Reservation 3 gäller minsta elevantal för godkän-
nande av fristående skola. Denna reservation får stå
för den konfrontationsdebatt som präglat hela frisko-
ledebatten. Friskolekommittén föreslog tolv elever i
en trestegsuppbyggnad. I propositionen föreslås minst
20 elever vid fullt utbyggd verksamhet med möjlighet
till vissa undantag. Reservanterna föreslår Skolverkets
praxis.
Utskottsmajoriteten stöder förslaget i propositio-
nen om 20 elever med möjlighet till vissa undantag,
vilket också nämns i betänkandet. Trots detta måste
den borgerliga sidan lämna en reservation för att
demonstrera sin ovilja att på någon punkt kunna ha en
gemensam uppfattning med majoriteten.
Ingen vet om 20 elever är det bästa antalet elever
för att få kallas en skola. Det kan kanske vara 21 eller
19 elever. Det viktiga är att även dessa elever ges
möjlighet till flexibla studiegrupper och till social
fostran i olika grupperingar.
I beaktande av reservationen ställer jag därför frå-
gan om ifall valfrihet för reservanterna endast begrän-
sas till valet av skola eller om valfriheten även gäller
rätten att få välja olika arbetskamrater vid olika tillfäl-
len.
Reservationerna 6, 7 och 8 handlar om avgifter
och bidrag. Reservanterna instämmer i utskottsmajori-
tetens uppfattning att de fristående skolorna skall
kunna verka på samma villkor som kommunala sko-
lor.
Utskottsmajoriteten anser vidare att den fristående
skolan inte bör ha rätt att ta ut någon elevavgift utöver
vad som accepteras i den offentliga skolan.
Här skiljer sig reservanterna från majoriteten och
anger att en skälig elevavgift kan tillåtas vid en profil-
skola. Min fråga är därför följande: Hur kan villkoren
bli desamma om den fristående skolan tillåts att ta ut
elevavgifter medan den kommunala skolan inte tillåts
att göra det?
Reservanterna anser vidare att den fristående sko-
lan skall fortsätta att vara en schablonskola. Skälet är
- vilket tydligt har redovisats från denna talarstol - att
man ej kan lita på kommunpolitikerna. En stilla und-
ran: Tillhör inte kommunpolitikerna samma partier
som rikspolitikerna?
Debatten om de fristående skolorna har alltid gällt
om schablonen är för hög eller för låg. Jag är överty-
gad om att så länge vi vidhåller ett schablontänkande
kommer också denna debatt att fortsätta oavsett var
man placerar nivån. Detta kommer, som jag sade i
inledningen, inte på sikt att gynna verksamheten inom
skolorna.
Kommunerna har olika system för att beräkna
kostnader. Det ligger i kommunens frihet att ha denna
olikhet. En del system är bättre, en del är sämre. Men
helhetsprognosen visar på en ständig förbättring och
på en samsyn mellan kommunerna. Det är mina parti-
kamrater som innehar kommunalrådsposter i flera
kommuner, dock inte i min hemkommun där det är en
centerpartist och inte heller i grannkommunen där
kommunalrådet är en moderat. Trots partiskillnaderna
litar jag på dem, dvs. på att de skall följa detta beslut
liksom de följer övriga riksdagsbeslut.
Min fråga är därför: Är det verkligen rädslan för
att era egna partikamrater eller andra partier inte skall
följa riksdagens beslut som gäller, eller är det rädslan
att utskottsmajoritetens förslag är så bra att ni kom-
mer att förlora i er mest ideologiska fråga?
I reservation 15 vill inte reservanterna att kommu-
nerna skall ha insyn i den fristående skolan.
Insyn är för en del människor ett negativt laddat
ord. För andra innebär det en möjlighet att få visa det
som man är stolt över. Jag hoppas att alla fristående
skolor skall vara stolta över sin verksamhet och med
glädje visa densamma.
Men jag förutsätter också att den kommunala
skolan visar respekt för den fristående skolans särart
och dess pedagogiska profil. Genom denna samsyn
kan man stärka förståelsen för våra olika skolformer
och därmed blir de den förebild som skollagen slår
fast, nämligen att var och en som verkar inom skolan
skall främja aktningen för varje människas egenvärde
och respekten för vår gemensamma miljö.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
hemställan i betänkande UbU4 och avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 43 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Ingegerd Wärnersson tog upp frågan
om vi inte litar på våra företrädare ute i kommunerna.
Jo, det gör vi, men vi litar inte på de socialdemokra-
tiska företrädarna. Som Ingegerd Wärnersson säkert
är väl förtrogen med finns det många exempel där
socialdemokratiska kommunalråd - det må vara i
Borås eller annorstädes - har varit mycket negativt
inställda till fristående skolor. Man har sagt att om
man får makten så skall man se till att de försvinner
från kommunen.
Ett aktuellt exempel på denna frågeställning är
Botkyrka kommun. Där vill ett antal arabiska föräld-
rar starta muslimska skolor. I dag går de muslimska
eleverna i den kommunala skolan. De går i hemspråk-
sklasser men är också integrerade. Vad har då följden
blivit? Jo, de har tappat både sitt hemspråk och
svenskan. Men föräldrarna vill inte att deras barn
skall bli utbildade för skräpjobb, utan de vill ge bar-
nen en rejäl chans. Därför vill de starta fristående
skolor. Detta kan inte kallas för segregation, eftersom
Botkyrka kommun är - såvitt jag vet - den mest in-
vandrartäta kommunen i hela Sverige.
Varför vill man då starta muslimska skolor? Jo,
man vill ge sina barn en rejäl chans till en bättre start i
livet. Det borde också socialdemokraterna vara intres-
serade av. Men vad hände? Jo, då tillämpande de
socialdemokratiska kommunpolitikerna precis de
argument som tidigare har nämnts här. De har sagt att
man då får ta resurser från den kommunala skolan,
och hur skall den i så fall lösa sina behov? De social-
demokratiska kommunpolitikerna struntar fullständigt
i hur det går för de elever i kommunen som behöver
denna undervisning. Man bryr sig inte om dem.
Det är detta som är risken med det här förslaget,
att skolor, föräldrar och elever blir utlämnade till
kommunalt godtycke och politiskt tyckande. Och det
är hämmande för utvecklingen.

Anf. 44 INGEGERD WÄRNERSSON (s)
replik:
Herr talman! Samtliga exempel som det här har re-
fererats till illustrerar ju vad som har hänt. Man har
tagit upp exempel på skolor som har verkat under det
gamla ersättningssystemet. Det är just schablonmodel-
len som har orsakat alla dessa olika tolkningar.
Nu sätter vi eleven i centrum. Alla elever skall ha
behandlas lika. Det går inte att göra en annan tolkning
och komma till den slutsatsen att eleverna i de fristå-
ende skolorna är annorlunda än andra elever.
Vad beträffar de olika partiernas inställning till
schablonsystemet har den varierat. När moderaterna
gick ut i sin stora kampanj för friskolan redovisade
Waldorfskolorna sin statistik. Den visade klart och
entydigt att de moderata kommunpolitikerna inte alls
var benägna att följa den ersättningsnivå som riksda-
gen hade fastställt. Det är lätt att skylla enbart på
socialdemokraterna, eftersom det är flera socialdemo-
krater som öppet har gått ut i debatten. Men de mode-
rater som inte har följt ersättningsnivåerna har valt att
krypa undan och gömma sig och inte stå för det som
de tyckte eller ville.
I och med detta förslag vill vi inte ha någon debatt
om schablonmodellen. Jag understryker återigen: Det
är eleven och elevens behov som skall styra. De mo-
deller och de äskanden som den fristående skolan
skall använda sig av skall vara desamma som används
inom den kommunala skolan.

Anf. 45 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! I Botkyrka är det faktiskt så att de
socialdemokratiska politikerna vill att Skolverket
skall vänta med att fatta beslut om godkännande till
efter den 1 januari 1997 - just för att de själva skall
kunna påverka beslutet. Så är den dagsaktuella situa-
tionen i Botkyrka.
Får jag sedan säga något om en del andra saker
som Ingegerd Wärnersson tog upp i sitt anförande.
Hon sade att alla elever är olika och har olika behov.
Det är rätt, jag instämmer i det till fullo. Men just
därför måste vi också se till att vi har alternativ inom
skolväsendet, både när det gäller de offentliga skolor-
na och friskolorna. Jag vill hävda att man, med det
förslag som ligger i dag, hämmar detta på alla punk-
ter. Skolverket kan, som vi har sagt tidigare, tillsam-
mans med exempelvis kommunen säga nej till etable-
ring av en friskola om detta får påtagliga negativa
effekter. Jag måste fråga Ingegerd Wärnersson: På
vilket sätt ser man då till detta med att alla elever har
olika behov?
Detsamma gäller ju om en friskola är väldigt po-
pulär, om den har väldigt bra pedagogik så att många
elever söker sig dit. Då kan ju faktiskt kommunen,
tillsammans med Skolverket ytterst, dra in rätten till
ersättning och dra in godkännandet. På vilket sätt tar
man då fasta på elevernas olika behov?
Sedan vill jag ta upp detta med handikappade ele-
ver. Det är tydligen väldigt frustrerande för Ingegerd
Wärnersson. Hon citerade Beatrice Ask och vad vi
skrev i den borgerliga propositionen. Men den stora
skillnaden, herr talman, är att kommunen alltid kan
hävda att man får ekonomiska och organisatoriska
konsekvenser och då faktiskt säga nej till handikap-
pade elevers rätt att få en fristående skola. Det synsät-
tet ställer vi inte upp på.

Anf. 46 INGEGERD WÄRNERSSON (s)
replik:
Herr talman! Nej, jag har förstått av debatten att ni
inte ställer upp på detta när det gäller den fristående
skolan. Då är min fråga: Hur kan Ulf Melin säga att
ett barn som väljer att först gå i en kommunal skola
och sedan att gå i en annan skola skall kunna nekas
den rätten? Vad är det för skillnad mellan att välja en
kommunal skola och en fristående skola om man är
funktionshindrad? Varför skall inte samma lag gälla i
fråga om rätten att välja inom det kommunala skolvä-
sendet som gäller i fråga om rätten att välja en fristå-
ende skola?

Anf. 47 OLA STRÖM (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att Ingegerd Wärnersson
precis som många andra socialdemokrater har ett
attitydproblem när det gäller friskolor. Förr var man
direkt emot dem, nu är det fråga om något slags om-
vänd bevisbörda. Friskolor skulle, med det begrepp
Ingegerd Wärnersson använder, vara en sluten värld.
Man har en slags föreställning om att detta är något
som bedrivs av obskyra sekter som tar ut avgifter och
har som enda syfte att öka segregationen. Detta anser
man tills motsatsen kan bevisas. Det är ett attityd-
problem gentemot friskolorna. Jag efterlyser en litet
mer öppen, nyanserad och verklighetsanknuten syn på
friskolorna. Det verkar nästan som om Ingegerd Wär-
nersson inte har besökt en friskola, fast det tror jag
inte riktigt på.
Sedan hoppas jag att en annan sak som Ingegerd
Wärnersson sade kom sig av att tungan slant litet
grand. Det gäller det här med insyn, det här med att
man inte kan vara emot insyn om man inte har något
dölja. Insyn skulle vara bra om man är stolt över att
visa upp sig. Använder man den argumentationen så
är det nästan George Orwell-svenska. Med den argu-
mentationen skulle man ju kunna åsidosätta all in-
tegritet i samhället. Det riktiga måste ju vara att
friskolorna själva avgör när de vill visa upp sin verk-
samhet. Det handlar om integritet, och det skall gälla
friskolorna också.
Jag tror inte riktigt att min tid räcker till, men jag
hade velat ställa två frågor. Jag vill i alla fall börja
med något som är intressant, något som är en huvud-
fråga. När ni talar om likvärdiga villkor för friskolor-
na, är det då inte märkligt att de det berör, friskolorna
själva, inte gillar det system ni föreslår? Är det inte
märkligt, om ni vill dem så väl, att de inte förstår
detta? Borde det inte då ringa någon klocka om att det
här kanske inte är så genomtänkt som ni trodde?

Anf. 48 INGEGERD WÄRNERSSON (s)
replik:
Herr talman! Jag tror nog att mina attitydproblem
när det gäller friskolan är betydligt mindre än vad
Folkpartiets attitydproblem här i riksdagen är när det
gäller deras egna partikamrater. Om man kan stå här i
riksdagens talarstol och säga att det är föräldrarna
som skall styra och inte kommunpolitikerna, då und-
rar jag: Vem vill vara folkpartist ute i kommunerna?
När det gäller problemen med den öppna skolan
och insynen, vill jag säga att jag under många år har
kunnat följa processen med den öppna skolan inom
grundskolan. Det tog lång tid innan vi kunde öppna
dörrarna och visa vad som försiggick inne i klass-
rummen. Många var rädda för att visa sin verksamhet.
Många ville arbeta ensamma med sina elever. Nu har
vi lyckats öppna dörrarna. Vi vågar visa även vad den
offentliga skolan står för. Det jag hoppas på är att det
skall gå fortare för de fristående skolorna att öppna
sina dörrar, att visa vilka alternativa verksamheter
som förekommer, att bjuda in lärarkolleger från den
kommunala skolan och att den kommunala skolan
skall bjuda in sina lärarkolleger från den fristående
skolan. Detta är inte en självklarhet. Jag vet att pro-
cessen tar tid. Det är därför jag säger att det gäller att
ha en öppen attityd det här med insyn.

Anf. 49 OLA STRÖM (fp) replik:
Herr talman! Jag skall svara Ingegerd Wärnersson
på frågan om kommunalpolitikerna. Ni missar helt det
som är poängen i den här diskussionen. Jag kanske
inte var tillräckligt tydligt på den punkten. Poängen är
att vi folkpartister och reservanter anser att det skall
fastslås här i riksdagen att rätten att välja skola är
något som skall tillkomma alla föräldrar och barn.
Anser man det, är det inte rätt att skjuta över ansvaret
för beslut om detta till kommunalpolitikerna. Det
handlar inte om huruvida man tilltror socialdemokra-
terna eller moderaterna mer eller mindre - det är fel
plats! Det här är en rättighet. Det bör vara en rättig-
het, och det skall vi fatta beslut om i riksdagen.
Vi skall också se till att det erforderliga verktyget
för att denna rättighet skall kunna tillämpas, nämligen
skolpengen, följer med. Annars är det här en rättighet
som i praktiken inte är värd någonting. Det är det som
är poängen - försök inte dribbla bort korten! Det här
handlar om en väsentlig skillnad i synen på vad
friskolorna skall ha för dignitet.
Sedan vill jag ta upp det här med likvärdiga vill-
kor. Varför, Ingegerd Wärnersson, är det så att varken
vi i oppositionen eller friskolorna själva tycker att det
ni föreslår är lika bra som en garanterad skolpeng? Är
det inte litet märkligt att ingen tror er när ni står och
säger att likvärdiga villkor skall gälla? Hade det inte
varit bättre att fortsätta med det system vi har haft,
som har fungerat väldigt bra och friskolorna själva
gillar? Det måste väl ändå vara ett väsentligt inslag i
den här debatten vad de som berörs av beslutet tycker.

Anf. 50 INGEGERD WÄRNERSSON (s)
replik:
Herr talman! Det här med huruvida friskolorna
gillar systemet eller inte är precis vad alla dessa de-
batter har handlat om. Gång efter annan drar man upp
olika exempel på att man har misslyckats med det
nuvarande systemet eller med systemet före det. Jag
har varit på många friskolor och pratat med många
representanter. När man möter dem öga mot öga,
tycker många att det här förslaget är bra. Varför säger
man det då inte öppet? Jo, man är fortfarande rädd,
och rädslan grundar sig på den erfarenhet man har av
att det nuvarande systemet och systemet före det inte
har använts på rätt sätt. Man har inte ute i kommuner-
na rätt kunnat tolka vad schablonerna står för.
Det är därför vi plockar bort schablonerna. Eleven
i den fristående skolan skall bedömas på samma vill-
kor som eleven i den kommunala skolan. Det finns
ingen fristående skola som vill vara annorlunda. De
vill ha samma möjligheter. Eleverna på en av de Wal-
dorfskolor som jag besökt kom från den kommunala
skolan. Där hade de hade haft en elevassistent och
specialresurser, men kommunen gjorde den felaktiga
tolkningen att när man kommer till en Waldorfskola
är man inte berättigad till detta. Enligt det betänkande
som vi skall ta ställning till här i riksdagen i dag, kan
man inte tolka det på det sättet i fortsättningen. Det
blir en omöjlighet.
Vi utgår från elevens behov. Har eleven ett behov
av en elevassistent i den kommunala skolan följer
elevassistenten med när eleven går över till den fristå-
ende skolan. Det finns det ingen fristående skola som
har någonting emot. Men de är rädda. Jag har respekt
för den rädslan.
Det är min och mina partikamraters uppgift att se
till att den rädslan försvinner. Vi har en stor uppgift
gentemot alla våra partikamrater ute i kommunerna att
få ut betänkandet och ge tolkningen för vad det står
för. Där har också Ola Ström en skyldighet mot sina
folkpartistiska partikamrater. Då kanske han också
kan lita på dem.

Anf. 51 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Ingegerd Wärnersson svarade inte på
frågan jag ställde. Hon försökte inte ens en gång att
svara på den. Nu säger Ingegerd Wärnersson att vi
inte vill ha en debatt om schablonen. Jag tror att det
blir en debatt ändå.
Frågan måste vara: Om det nu är så fel med en ga-
rantinivå, varför röstade i så fall Ingegerd Wärnersson
och övriga socialdemokrater i kammaren för bara
drygt ett år sedan för precis samma sorts schablonbi-
drag? Vad var det som hände på några månader som
så fullständigt ändrade bedömningen och gjorde att ni
kom fram till att det var en felaktig uppfattning ni
hade haft bara några månader tidigare? Det undrar
jag.
Försök inte säga att det är ett motstånd mot insyn i
den reservation som vi har skrivit. Det är bara ett sätt
att tala om att man faktiskt skall hålla någon ordning
på vem som gör vad. Det är Skolverkets uppgift att
sköta insyn och tillsyn. Med ert sätt att fördela roller-
na blir kommunen den som skall avgöra bidragen till
de fristående skolorna, den som skall vara till-
synsmyndighet och dessutom, med propositionens
egna ord, konkurrenten till de fristående skolorna. Det
är sannerligen att blanda ihop rollerna och göra det
svårare att vara kommunpolitiker.
Tills sist tycker jag att det var provocerande när
Ingegerd Wärnersson ville antyda att det skulle vara
ett försök att blåsa upp ideologiska motsättningar som
avgjort reservationernas innehåll. Är det någonting ni
får är det just ideologiska motsättningar. Det finns
ideologiska skillnader. Det beror på att vi i Center-
partiet har en annan uppfattning när det gäller mång-
fald och valfrihet än Socialdemokraterna. Det vi gjor-
de för ett drygt år sedan var att överbrygga de skillna-
derna, inte att försöka släta ut dem eller att låtsas bort
dem utan överbrygga dem. Det försökte vi att göra,
och det hade vi velat fortsätta att göra. Jag tycker att
det är provocerande att antyda något annat.

Anf. 52 INGEGERD WÄRNERSSON (s)
replik:
Herr talman! Det ligger inte direkt i min natur att
vara en provocerande människa. Jag känner när And-
reas Carlgren möter mig i repliken att han andas en
stor besvikelse. Egentligen tror jag att vi kan förena
oss i den stora besvikelsen att vi inte har lyckats med
denna fråga. Vi kan se den från olika synvinklar.
När vi träffade uppgörelsen med Centerpartiet var
det vår fulla övertygelse att vi skulle bygga vidare på
denna överenskommelse. Vi lyssnade noga, och vi
läste vad Centern hade föreslagit i sin motion. Allt
detta som rör elever med särskilda behov, undervis-
ningen i hemspråk och skolhälsovården finns med i
dagens betänkande. Vi har tagit hänsyn till vår gamla
överenskommelse.
Då måste man ställa sig frågan: När gick det snett?
Nu gör jag det som man kanske inte skall göra i en
riksdagsdebatt; jag riktar mig personligen till Andreas
Carlgren. Vi hade en utredning som verkade under en
lång tid. I den utredningen fanns en representant från
Centerpartiet. Vi förde vid varje sammanträde en
dialog om i vilken riktning kommittén skulle arbeta.
Jag har största respekt för att de mindre partierna
inte i alla utredningar kan ha riksdagsledamöter. Det
är en omöjlighet. Men jag förutsätter däremot att en
dialog sker mellan de olika partiernas representanter i
kommittéerna och riksdagspolitikerna. Jag vet inte när
ni började eller hur ni förde den dialogen. Men era
olika uppfattningar om hur friskolan skulle se ut i
framtiden kom 14 dagar innan vi var färdiga med vår
utredning.
Jag behöver tid. Någon har sagt att vi borde ha
ännu mer tid till denna utredning. Det fanns inte mer
utrymme. De 14 dagarna räckte inte till. Där lyckades
vi inte att möta varandra. Jag hoppas att detta inte
skall upprepa sig i det fortsatta arbetet i utredningar
och kommittéer utan att vi tidigare skall nå en sam-
syn.

Anf. 53 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Återigen besvarar inte Ingegerd
Wärnersson frågan. Vad var det som hände som så
ändrade bedömningen från någon månad till en an-
nan?
Jag är inte besviken därför att jag känner mig för-
smådd. Det ligger inte för mig. Däremot är jag besvi-
ken därför att det går ut över de fristående skolorna
och blåser upp den sorts ideologiska motsättningar
om Ingegerd Wärnersson talar så väl om att vi inte
borde ha. Det tycker jag är mycket oklokt. Det är på
tiden att ni svarar på frågan om vad det var för ändra-
de bedömningar.
Till sist vill jag säga något om de ord som Inge-
gerd Wärnersson riktade till mig personligen. Om de
antyder att vår linje inte var klar förvånar det mig
mycket, eftersom jag under hela arbetets gång stod för
en mycket klar och konsekvent uppfattning. Jag tän-
ker inte använda riksdagsdebatten eller andras besvi-
kelse till att beskriva allt som skedde i den här frågan
och de kontakter som togs också från regeringshåll för
att en uppgörelse skulle kunna vara möjlig. Men för-
sök inte antyda att vi i Centern inte uppträdde kon-
sekvent i den här frågan.
Däremot har vi ansträngt oss mer än andra att inte
hela tiden höja rösten och inte hela tiden skapa gräl.
Vi trodde att det var bäst för de fristående skolorna
om det kunde bli en bred lösning. Det misslyckades.
Det är negativt inte i första hand för Centerpartiet
utan i första hand för de fristående skolorna.

Anf. 54 INGEGERD WÄRNERSSON (s)
replik:
Herr talman! Vi har fullföljt den överenskommelse
som vi träffade med Centern. Det var steg 1 när det
gällde att gå ifrån en schablonmodell för de fristående
skolorna. Det var vårt utgångsläge. I det utgångsläget
hade inte Andreas Carlgren vid det tillfället någon
invändning. I dag har vi tagit steget fullt ut. Vi har
plockat bort procentsatserna, och vi utgår från den
enskilde eleven.

Anf. 55 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Det är mycket obehagligt när någon i
riksdagens talarstol står och antyder att företrädare för
andra partier skulle vilja att någon svensk skola skulle
ha möjlighet att förmedla antidemokratiska tendenser.
Det är en oerhört stark anklagelse. Det är att tolka in
något helt annat än det som står i den reservation om
värdegrunden som vi reservanter har enats om.
Det handlar helt enkelt om att öppna en möjlighet
att vid sidan av allt det som självklart ställs upp i de
vanliga läroplanerna också få lägga till någonting,
t.ex. att man får vara konfessionell, att man får säga
vad man tror. Den möjligheten öppnas genom försla-
get. Det är ett bättre sätt att öppna den möjligheten än
att behöva skriva till speciellt att konfessionella sko-
lor skall tillåtas.
Ingenting annat skall tolkas in i detta, och det vet
Ingegerd Wärnersson. Men ändå försöker hon göra
det till någonting obskyrt, som om vi skulle vilja
medverka till att det döljs någonting i fristående sko-
lor som inte är demokratiskt. Det tycker jag är mycket
obehagligt.
Vi måste lita på kommunpolitikerna. Vi måste ut-
gå från den verklighet vi ser. Vi kan inte utgå från
någon annan verklighet när vi skall förändra lagstift-
ningen. Det fungerar inte i dagens verklighet. Det är
nästan rörande när Ingegerd Wärnersson påstår att det
är schablonsystemet som är problemet.
Hur förklarar Ingegerd Wärnersson den förändring
i utveckling av fristående skolor som ägde rum under
den period när man hade en schablonersättning? Var-
för växte det fram nya fristående skolor just då om det
är schablonersättningen som är problemet? Det skulle
jag vilja ha svar på.
När det sedan gäller insyn har det redan sagts, vil-
ket också jag vill betona, att vi inte vill komma ifrån
insyn. Vi vill att Skolverket skall stå för den insynen.
Det gör det med besked redan i dag.

Anf. 56 INGEGERD WÄRNERSSON (s)
replik:
Herr talman! Debatten om den konfessionella
skolan har inte startats av socialdemokratin. Jag var
inte medlem av denna ärevördiga församling när
beslutet om Läroplan 94 fattades, men jag kunde följa
debatten från min hemkommun. Jag såg med glädje
att alla partier kunde ena sig kring värdegrunden.
Men när vi kom till formuleringarna om huruvida
vi skulle föra in vår tro i värdegrunden kom vi i kon-
flikt. Jag vet också vilket parti det var som stred för
denna fråga, och det vet Inger Davidson också mycket
väl. I dag får vi bryta ut den med hänsyn till de lagar
och förordningar som vi har undertecknat. Vi vill göra
det tydligt och klart genom att bryta ut just frågan om
den konfessionella skolan.
Det jag undrar är varför man skriver
"väsentligen". Man måste ju mena att man inte ställer
upp på alla värdesatser som finns i värdegrunden. Vad
är då "väsentligen", och vad är undantaget? Den frå-
gan vill jag att Inger Davidson svarar på.

Anf. 57 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Som så många gånger förr missupp-
fattas hela debatten när man talar om värdegrunder.
Vi kristdemokrater har heller aldrig velat skriva in
någonting om vår svenska tro i de vanliga läroplaner-
na. Tvärtom motarbetade vi detta.
Vi ville ha en markering av att det är den kristna
kulturkretsen som är grunden för den värdegemen-
skap vi har här i landet. Men det har ingenting med
tro att göra. Det är ett konstaterande, och vi tycker att
det är viktigt att konstatera att Sverige även i fort-
sättningen tillhör den kristna kulturkretsen.
Det har alltså ingenting med trosfrågor att göra,
och därför motsatte vi oss också att man skulle behö-
va skriva in i läroplanen för grundskolan att skolan
skall vara icke-konfessionell. Det tyckte vi var så
självklart att det inte behövde stå.
Ingegerd Wärnersson svarade inte på frågan om
insyn, som också gjordes till något obskyrt. Den fri-
stående skolan skall inte vara en skola bakom vars
dörrar döljer sig okända ting, sade Ingegerd Wärners-
son i sitt inlägg.
Men det är inte det som vi är ute efter, utan vem
som skall ha insynen. Vi tycker att det ur rättssäker-
hetssynpunkt bör vara Skolverket och inte kommu-
nerna som står för insynen.

Anf. 58 INGEGERD WÄRNERSSON (s)
replik:
Herr talman! Även andra talare har ställt frågan
om hur många av dem som finns i detta parlament
som har besökt en fristående skola.
Jag sade att det finns okända ting bakom dörrarna,
men jag sade också i min tidigare replik att så var
fallet även i den kommunala skolan. Jag kan i dag inte
svara på vad som förekommer bakom dörrarna på
varje fristående skola, och jag saknar debatten om
vilka verksamheter som försiggår - inte för att jag är
misstänksam utan för att jag är nyfiken, vetgirig och
vill lära mer. Därför vill jag ha insyn.
Om jag vore kommunpolitiker och skulle ge ele-
ver stöd efter deras särskilda behov, måste jag veta
hur verksamheten ser ut. Annars skulle jag inte kunna
fördela de ekonomiska medlen rättvist.
Jag vidhåller det jag sade i mitt inlägg; för mig är
inte insyn något negativt ord. Om vi ska arbeta enligt
mönstret att elevens behov och förutsättningar skall
styra måste vi veta vad som förekommer i verksamhe-
ten. Vi måste veta om där finns speciallärare, talpeda-
goger eller vad det nu är som behövs. Annars kan vi
inte låta resurserna komma eleven till godo.

Anf. 59 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Fristående skolor är en del av
svenskt skolväsende och skall så förbli. Fristående
skolor är varken bättre eller sämre än kommunala
skolor. Fristående skolor är, precis som kommunala
skolor, sinsemellan mycket olika och kan inte bedö-
mas i klump. Man måste ha respekt för de stora skill-
nader som finns.
Jag tror att fristående skolor kan bidra till att för-
nya skolväsendet och skapa större mångfald i skolvä-
sendet. Jag tror inte att det sker automatiskt, men det
finns en sådan möjlighet.
Vi har också kunnat se att några fristående skolor
har gått före i vissa frågor. Jag tycker t.ex. att det är
intressant hur ett antal fristående skolor tagit till vara
ett stort föräldraengagemang på ett föredömligt sätt.
På samma sätt går vissa kommunala skolor före i
andra frågor. På så sätt bidrar man till en utveckling
av det totala skolväsendet och till en mångfald som är
bra för svenskt skolväsende.
Dagens beslut som riksdagen snart skall fatta har
föregåtts av en mycket lång och ganska högljudd
debatt. Det har varit olyckligt på många sätt att debat-
ten har tillåtits bli så högljudd och ibland väldigt full
av överdriven retorik.
Det har funnits många skyldiga till detta, och jag
tänker inte i första hand på kammarens ledamöter.
Men jag vet också att det förekommit överdriven
högljuddhet från samtliga partier, och mitt eget parti
har inte varit oskyldigt. Det är viktigt att vi nu försö-
ker tona ned en del av den tomma retoriken och disku-
tera de förslag vi faktiskt skall besluta om.
Det har varit jobbigt för dem som går i fristående
skolor eller har sina barn i fristående skolor under
tiden debatten har pågått. De har inte känt någon
trygghet inför framtiden utan känt oro för vad som
skall gälla. De har lyssnat än på den ena, än på den
andra och inte varit säkra på vad som gäller. Också
för deras skull tycker jag att det är angeläget att vi tar
ned debatten till att handla om de sakfrågor som vi
skall besluta om och inte lägger in en massa andra
följder som inte går att utläsa av de förslag som lagts
fram.
Det är viktigt att det finns en acceptans i Sverige
för det svenska skolsystemet. Det har oerhört stor
betydelse för hela den svenska skolan att det finns en
legitimitet.
De fristående skolorna är inte många. Men det är
ändå så att de fristående skolor som finns och de
villkor och regler som gällde för dem under den bor-
gerliga regeringen kom att uppfattas som en gräddfil
av många som inte går i fristående skolor. Det uppfat-
tades som om man lät de fristående skolorna expande-
ra på den kommunala skolans bekostnad. Det ledde på
många håll till ilska och irritation hos dem som gick i
den kommunala skolan.
Det är viktigt att inse att detta är en fråga man
måste ta hänsyn till som politiker. Det är viktigt att
det finns en acceptans hos alla i Sverige för de regler
som gäller för svenska skolor, också hos dem som
väljer att inte gå i en fristående skola. Det blir omöj-
ligt för de fristående skolorna att arbeta under någor-
lunda trygga och lugna förhållanden om de hela tiden
skall vara utsatta för en debatt där de misstänks för att
leva på andra skolors bekostnad eller ha en gräddfil
med mer förmånliga villkor än de kommunala skolor-
na.
Detta gäller särskilt när man talat om schablontill-
delningen, procentsatsen i bidragen. Det går natur-
ligtvis aldrig att säga om 75 % eller 80 % är mer eller
mindre än vad den kommunala skolan bredvid får.
Det beror på hur mycket just den skolan får och hur
fördelningen av medlen ser ut i kommunen. Därför
har det varit olyckligt, och man har kunnat påvisa
både att de fått mer betalt och att det blivit mindre
ersättning än vad som gällt i en kommunal skola.
Det finns därför en stor styrka i att vi nu klargör
att det är eleven som skall ha samma rätt till stöd och
samma resurser oavsett om man väljer att gå i en
fristående eller kommunal skola.
Det finns också anledning att i den här debatten
säga att Miljöpartiet och Gunnar Goude har lyckats
hålla huvudet kallt i en mycket upphettad debatt och
klarat av att se till sakfrågorna. De har aktivt tagit
ansvar för en helhet som blir bra både för de kommu-
nala och för de fristående skolorna.

Jag tror att det är viktigt att inse att man måste ta
hänsyn till hela skolväsendet.
Ola Ström ställde en fråga tidigare. Den löd unge-
fär så här: Varför har ni socialdemokrater inte gjort
som Friskolornas riksförbund har velat?
Det har vi inte gjort därför att vi måste ta ansvar
för hela skolsystemet. Vi måste ta ansvar för alla
elever, både de som går i kommunala skolor och de
som går i fristående skolor. Det skall inte vara så att
de som väljer att gå i kommunala skolor skall styra
alla regler bara för att de är många fler. Men det skall
naturligtvis inte heller vara så att det bara är de som
går i de fristående skolorna som skall styra reglerna.
Vi måste göra kompromisser som blir hållbara för
hela skolsystemet. Jag saknar i debatten ansvaret för
helheten och för acceptansen i hela skolsystemet för
de regler som gäller.
Jag tycker att det är en bra helhet som riksdagen
nu har att besluta om. Den sätter eleven i centrum. Vi
koncentrerar oss på elevens rätt till en utbildning av
hög kvalitet med en allsidig och saklig undervisning.
Vi koncentrerar oss på elevens rätt att själv välja i
vilken skola man skall gå och att få ekonomiska möj-
ligheter att kunna genomföra det valet både genom att
inte vara tvungen att betala några elevavgifter och
genom att få rätt till motsvarande stöd som man skulle
ha fått i den kommunala skolan. Vi koncentrerar oss
på elevens rätt till likvärdiga villkor när det gäller
kvalitet och valmöjlighet oavsett om det handlar om
val mellan olika kommunala skolor eller mellan en
kommunal och en fristående skola.
Regeringens förslag innehåller två delar, dels en
skärpning av kvalitetskraven när det gäller de fristå-
ende skolorna, dels förslag för större rättvisa mellan
elever.
Låt mig börja med att kvalitetskraven skärps. Jag
har flera gånger fått frågan från medierna om detta
kommer att leda till förändringar i de fristående sko-
lorna. Det kan jag inte svara på eftersom jag tror att
många av de fristående skolorna redan i dag uppfyller
dessa krav. Men det är bra att det blir tydligt sagt
vilka krav som gäller. Det är bra att vi talar om att
samtliga fristående skolor, precis som de kommunala
skolorna, skall följa läroplanens värdegrund i alla
dess delar.
Sedan tror jag att de allra flesta skolorna redan gör
det, men det är bra att vi talar om det. Det är också ett
sätt att skapa acceptans för skolsystemet. Man vet vad
som gäller. Också den som inte själv har möjlighet
eller vill gå i en fristående skola vet att de som väljer
att göra det får en undervisning som är likvärdig med
den som sker i kommunala skolor. Man riskerar inte
att utsättas för en undervisning som inte är saklig eller
allsidig. Det är bra att det uttalas.
Vi har också tydliggjort att undervisningen i sko-
lan sker i ett socialt sammanhang. Det är viktigt med
det samspel som sker mellan eleverna. Det är formu-
lerat så att en fullt utbyggd skola bör ha minst 20
elever om det inte finns särskilda skäl - vilket det kan
finnas i vissa fall - för att det skall vara en mindre
skola.
Vi har också tagit upp att Skolverkets tillsyn be-
höver förändras och utvecklas, bl.a. mot bakgrund av
att de fristående skolorna har blivit fler under de se-
naste åren.
En fråga som jag tycker är angelägen att följa upp
handlar om kvaliteten och kompetensen hos lärarna i
de fristående skolorna. Vi vet av undersökningar av
andelen behöriga lärare i fristående skolor att ungefär
hälften av lärarna har behörighet. I den kommunala
skolan är det 90-95 % som har full behörighet. Det är
en allvarlig varningssignal. Därför tycker jag att det är
en av de frågor som man behöver titta litet närmare
på. Den handlar om elevers rätt till likvärdig under-
visning.
Vi lägger också fram förslag om större rättvisa för
eleverna. Jag tror att det är oerhört viktigt också när
det gäller acceptans och legitimitet för skolsystemet.
Vi föreslår att inga skolor skall ta ut elevavgifter,
varken fristående skolor eller kommunala skolor där
förbudet redan gäller sedan tidigare, för att vara till-
gängliga för alla. I gengäld skall man ha rätt till sam-
ma tilldelning av resurser oavsett om det är en kom-
munal eller en fristående skola. Beräkningsgrunden
skall vara densamma oavsett huvudman för verksam-
heten.
Vi väger också in de villkor som kommer att gälla
för de elever som väljer att inte gå i den fristående
skolan när det skall avgöras om en ny fristående skola
skall etableras. Detta har debatterats mycket. Det har
framställts i debatten som om det är kommunen som
avgör om en ny skola skall etableras. Det är inte det
som regeringen har föreslagit och som utskottsmajori-
teten nu föreslår riksdagen att besluta. Förslaget är ju
att det är Skolverket som avgör om en ny skola skall
få etableras eller inte. Men när man fattar beslutet
skall Skolverket också väga in hänsyn till de elever
som kan påverkas men som inte kommer att gå i den
fristående skolan. Lagstiftningen är redan i dag ut-
formad på det sättet när det gäller fristående gymna-
sieskolor. I dag är det ju så att regeringen har till
uppgift, enligt den lagstiftning som Beatrice Ask lade
fram som skolminister, att väga in om det får påtagli-
ga negativa konsekvenser för andra elever när en ny
fristående gymnasieskola skall etableras. Nu föreslår
vi en liknande ordning också för grundskolorna med
den skillnaden att det är Skolverket som skall göra
den bedömningen.
Vi föreslår också att alla elever, också de som går
i fristående skolor, skall ha rätt till hemspråksunder-
visning, skolhälsovård och att omfattas av samma
sekretessregler som gäller i den kommunala skolan.
Jag tycker att det är ganska självklart att det skall
gälla.
Jag vill kommentera en sak som moderaternas re-
presentant Ulf Melin tog upp i debatten. Jag tycker att
Ulf Melin tog i ganska starkt för att försöka svartmåla
och vantolka de förslag som regeringen har lagt fram
och som jag hoppas att riksdagen kommer att ställa
sig bakom. Jag skall inte kommentera alla. Jag skall
kommentera en sak.
Det är helt fel att kommunerna inte är skyldiga att
betala för elever med särskilda behov eller funk-
tionshinder. Det är inte förslaget från regeringen och
utskottsmajoriteten. I stället säger vi ju i propositio-
nen att kommunen är skyldig att betala utifrån elever-
nas behov. Det är ju skillnaden mot det förslag som
moderaterna var med och lade fram om schablonen.
Nu talar vi om att det är utifrån elevernas behov som
resurserna skall fördelas. Vi säger också uttryckligen
att det första och det naturliga är att eleven skall få
sina behov tillgodosedda i den skola som man väljer
att gå i.
Det finns ett undantag, och det undantaget är det-
samma som gäller för kommunala skolor. Ingegerd
Wärnersson har redan tagit upp den frågan. Det finns
ingen anledning att ha en annan lagstiftning för ett val
till en fristående skola än vad vi har när det gäller val
mellan två kommunala skolor. Om man inte anser att
den begränsningen skall finnas ytterst när det gäller
val till en fristående skola undrar jag hur man ser på
den begränsningen när det gäller den kommunala
skolan. Jag kan förstå den oro som man kan känna -
och jag vet att flera organisationer för handikappade
känner en stor oro - för att detta skall misstolkas på
det sätt som Ulf Melin har gjort. Just därför kommer
regeringen att särskilt ge i uppdrag till Skolverket att
noga följa tillämpningen av detta så att det inte blir en
sådan vantolkning som den som Ulf Melin gav uttryck
för.
Jag vill också gärna säga att det är litet magstarkt
att som moderat ta upp den här typen av kritik mot
regeringens förslag. Med den lagstiftning som mode-
raterna var ansvariga för fanns det ingen skyldighet
för en fristående skola att ta emot samtliga elever. Det
fanns inte heller någon rätt att få resurser om eleven
kostade mer än vad schablonen gav. Det var den man
hade rätt till.
Jag kommer ihåg en morgon under den tid då mo-
deraterna satt i regeringen när jag vaknade upp och
lyssnade på radion. Då fick jag höra den moderata
statssekreteraren i Utbildningsdepartementet uttala sig
om ett fall där en fristående skola utanför Stockholm
hade nekat en funktionshindrad elev tillträde. Stats-
sekreteraren förklarade att det var helt riktigt. Efter-
som man bara får 85 % är det klart att man inte kan ta
emot dyrare elever i en fristående skola. Om man är
moderat tycker jag att man skall tala med litet mindre
bokstäver i den här frågan.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag klargöra att
min syn på skolsystemet är att fristående skolor skall
finnas med som en del i det svenska skolsystemet. Jag
tror att det är viktigt för individen att ha möjlighet och
rätt att välja vilken skola man vill gå i. Den rättighe-
ten att välja skall gälla både mellan kommunala sko-
lor och fristående skolor. Jag vet att väldigt få utnytt-
jar den rätten. Men jag tror att också många av dem
som inte utnyttjar den rätten tycker att det är bra att
den finns och att det är en viktig möjlighet som också
gör det möjligt att ställa större krav på den skola man
går i.
Jag tycker att det är viktigt att värna om en accep-
tans för ett skolsystem som ger möjlighet till val mel-
lan olika skolor, för individens skull. Däremot tror jag
inte, herr talman, att vi någonsin kommer att få - jag
hoppas att vi aldrig kommer att få - ett skolsystem
som är grundat på en marknad där skolor konkurrerar
om eleverna och där eleverna har ett särskilt pris på
sitt huvud och väljer skola som man väljer vara på en
marknad. Så tror jag aldrig att elever och föräldrar
kommer att vilja förhålla sig till skolan. Jag hoppas att
vi aldrig, så länge jag har inflytande, skall få en sådan
utveckling av svenskt skolväsende.

Anf. 60 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Det är tydligen inte bara en tå, utan
många tår som blir ömma för socialdemokraterna när
man tar upp frågan om handikappade elever. Jag skall
be att få citera från portalparagrafen i propositionen:
"Om en elev har ett omfattande behov av särskilt
stöd, skall kommunen inte vara skyldig att lämna
bidrag för det särskilda stödet, om betydande organi-
satoriska eller ekonomiska svårigheter uppstår för
kommunen."
Det gäller alltså för en elev med särskilda behov.
Det har vi vänt oss emot. Ni säger att kommunen inte
är skyldig att ge bidrag. I stället får alltså friskolan
själv stå för detta. Det gör ju att handikappade elever
reellt sett inte kommer att ha någon möjlighet att välja
friskola eftersom kommunen inte kompenserar
friskolan. Detta är, Ylva Johansson, kommunalt god-
tycke och politiskt tyckande som drabbar handikap-
pade elever. Försök inte smita ifrån det misstaget.
Kom i så fall med ett nytt förslag till riksdagen där ni
ändrar förhållandena.
Sedan har vi, herr talman, detta med att kvalitets-
kraven skall skärpas för friskolorna. Det är väl i och
för sig bra om man gör det. Men jag har ändå funde-
ringar kring detta. Det framkommer ju i ganska
många rapporter, när vi besöker skolor eller läser
press och medier att mobbningen ökar, att lärare kän-
ner sig trötta och att undervisningsresultaten är dåliga.
Beror detta på de fristående skolorna? Är det de som
är problemet? Nej, det är de inte. Dessa frågor kom
upp i Friskolekommittén, där socialdemokraterna ofta
försökte påvisa att friskolorna var sämre. De var inte
sämre. De hade snarare bättre resultat.
Det avgörande är trots allt att Ylva Johansson
ganska snabbt kommer med förslag till riksdagen när
det gäller kvalitetskraven och problemen i den offent-
liga skolan. Det är inte friskolan som är problemet.
Det är i den offentliga skolan som det i dag finns stora
problem. Det blundar ni för, och det tycker jag är
tragiskt.

Anf. 61 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Det är självklart att det behövs insat-
ser även när det gäller kvaliteten i den kommunala
skolan. Men nu debatterar vi förslag om den friståen-
de skolan.
Låt mig citera ur propositionen, Ulf Melin. Vi
skriver:
"Vi anser att en elev som behöver särskilt stöd i
första hand skall få detta vid den skola som han eller
hon vill gå i. Skolans uppgift är att anpassa sin orga-
nisation och sin undervisning så att hänsyn tas till alla
elevers behov och förutsättningar. De elever som
behöver särskilt stöd skall få det. Om behovet av stöd
är av sådan omfattning att det skulle medföra bety-
dande ekonomiska eller organisatoriska svårigheter
för den fristående skolan, bör det i likhet med vad
som gäller för grundskolan vara möjligt för den fristå-
ende skolan att inte ta emot eleven."
Vi föreslår alltså att samma regler skall gälla för
val till fristående skola som för val mellan kommuna-
la skolor. Men vi säger också uttryckligen att det
normala är att man får det stöd man behöver och de
resurser som behövs för att ge det stödet i den skola
man väljer, på samma sätt som det är det normala när
man väljer mellan kommunala skolor.
Jag skulle vilja att Ulf Melin svarar på frågan: Vill
Moderaterna ta bort den här paragrafen för de kom-
munala skolorna, eller vill man bara göra det när det
gäller val till en fristående skola?

Anf. 62 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Vi är motståndare till skärpningen,
både när det gäller fristående skolor och när det gäller
offentliga skolor. Det borde ha framkommit i debat-
ten.
Men jag har en fråga till Ylva Johansson. Det är
visserligen som Ylva Johansson säger. Jag känner till
att det står så i propositionen. Det står också i betän-
kandet. Men om ni har den utgångspunkten, varför
skriver ni också att om en kommun får organisatoriska
och ekonomiska problem skall man slippa att ta emot
eleven? Varför skriver ni in det? Varför låter ni inte
enbart den första delen som Ylva Johansson själv
citerade stå, utan även resten? Det skulle jag vilja ha
svar på.
Jag skall också ta upp en annan sak. Ylva Johans-
son nämnde i sitt anförande att 60 % av lärarna i
fristående skolor har behörighet. Vad beror det på? I
många Walldorfskolor har man en egen lärarutbild-
ning som regeringen varken godkänner eller ger eko-
nomiska resurser till. Finns det en speciell pedagogik
som regeringen inte godkänner, och ger regeringen
inte ekonomiska bidrag till högskoleutbildningen,
säger det sig självt att andelen behöriga lärare i den
socialdemokratiska tappningen blir lägre. Det är inte
så konstigt.
Det stämmer att eleverna inte känner trygghet i
fristående skolor. Frågan är om de kommer att känna
trygghet när det görs neddragningar och friskolornas
möjlighet att verka framöver minskas. Det görs till-
sammans med kommunerna. Skolverket avgör ytterst
om en skola skall få bidrag eller inte. Man tittar på de
påtagliga ekonomiska konsekvenserna för en kom-
mun. Men det säger sig självt att möjligheten för att
starta nya friskolor kommer att minska radikalt.
Den andra frågan som inte har fått svar är: Varför
skall en friskola inte få växa? Varför skall Skolverket,
om friskolan är väldigt populär, kunna dra in tillstån-
det? Det är fullständigt befängt, herr talman, att man
över huvud taget har en sådan tanke.

Anf. 63 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Ulf Melin svarar inte heller nu på
frågan om han vill ta bort den lagstiftning som ger en
begränsning i rätten att välja och som inte handlar om
att det uppstår organisatoriska och ekonomiska pro-
blem, utan om att det finns betydande ekonomiska
och organisatoriska svårigheter. Lagstiftningsmässigt
är det en mycket skarpare formulering än den som Ulf
Melin låtsas att han citerar. Vill Moderaterna ta bort
den lagstiftning som gäller de kommunala skolorna?
Eller skall det vara så att den inte gäller bara i fråga
om val till en fristående skola?
Jag skall svara på Ulf Melins fråga. Anledningen
till att vi tar med formuleringen i lagstiftningen är att
den socialdemokratiska regeringen till skillnad från
den borgerliga regeringen lagstiftar om den fristående
skolans skyldighet att ta emot alla elever. Det är en
skyldighet som den fristående skolan tidigare inte har
haft. I den lagstiftning som Moderaterna var ansvarig
för fanns ingen sådan skyldighet för den fristående
skolan att ta emot de elever som sökte sig dit.
Vi tycker att det skall finnas en sådan skyldighet,
att den fristående skolan inte skall kunna värja sig och
bara ta emot vissa utvalda elever. De skall i stället
vara skyldiga att ta emot alla de elever som söker sig
dit, i mån av plats naturligtvis. Eftersom vi vill ha en
sådan rättighet för eleven att välja och en skyldighet
för skolan att ta emot eleven, har vi fört in det i lagen.
Det blir då på samma sätt som för en kommunal sko-
la. Den kommunala skolan är också skyldig att ta
emot de elever som söker sig dit i mån av plats. För
den finns en motsvarande lagstiftning som i yttersta
fall säger att om det blir betydande ekonomiska och
organisatoriska svårigheter finns det en möjlighet att
placera eleven i den skola som kan tillgodose de be-
hoven. Vi har infört motsvarande lagstiftning för de
fristående skolorna. Vi har gjort en likhet mellan
kommunala och fristående skolor. Det är en likhet
som Ulf Melin nu påstår att han inte vill ha när det
gäller undantagen. Tycker Ulf Melin att det är bra att
man lagstiftar om skyldigheten för de fristående sko-
lorna att ta emot alla elever? Är det en bra lagstiftning
och behöver den i så fall inte se ut på samma sätt som
för den kommunala skolan?

Anf. 64 OLA STRÖM (fp) replik:
Herr talman! Ylva Johansson säger i sitt anförande
att debatten om friskolorna stundtals har varit hög-
ljudd och het, och att det är beklagligt att det har
blivit så.
Jag tycker att det är litet historielöst att kommen-
tera debatten på det sättet. Vi har ju hela tiden fått
slåss för friskolornas rätt att över huvud taget få fin-
nas. Det är faktiskt inte många år sedan stora delar av
socialdemokraterna - nästan alla får man nog säga -
var radikalt emot friskolor. På så sätt har det skett en
tillnyktring; det måste man tillstå. Då är det inte så
konstigt om vi försöker höja rösten i debatten. Kanske
har det också bidragit till den omsvängning som so-
cialdemokraterna ända har gjort. Det skall tillgodo-
räknas dem. Tyvärr har de inte nått ända fram.
Det är inte särskilt länge sedan som det användes
väldigt konstiga ord när man beskrev t.ex. friskolor-
nas ekonomiska resurser. Det är bara ett år sedan,
under den här mandatperioden, vi diskuterade det.
Det har använts ord som guldregn över friskolorna,
överkompensation osv. Ordet överkompensation
användes när friskolorna ändå fick 15 % lägre bidrag
än de kommunala skolorna. Det är en fantastisk ord-
vrängning.
Ylva Johansson säger att vi måste acceptera att re-
sonemang har funnits i kommunala skolor om att
friskolorna konkurrerar ut dem, bl.a. med medel. Jag
tycker inte att man skall acceptera det. Jag tycker inte
att man skall vara tolerant mot intolerans. Om man
har bestämt sig för att friskolor är en rättighet - vilket
vi i Folkpartiet anser - skall man också löpa linan ut
och kunna försvara detta ute i verksamheten. Det är
inget problem bland folkpartister och andra borgerliga
politiker, utan det är ett internt socialdemokratiskt
problem. Där har Ylva Johansson och andra ett stort
missionsarbete framför sig.

Anf. 65 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag tänker fortfarande stå fast vid det
jag har sagt. Jag tycker att det är olyckligt med en
väldigt högljudd debatt. Den kanske är bra för enskil-
da partier, men jag tror inte att den är bra för de fri-
stående skolorna. Jag beklagar trots allt att vi fattar
beslut som föregåtts av en debatt i ett sådant här ton-
läge.
Jag tror inte att Ola Ström lyssnade riktigt upp-
märksamt, eller så uttryckte jag mig oklart. Jag anser
självfallet inte att man skall acceptera misstro mellan
skolor - särskilt inte om den är felaktigt grundad.
Men jag anser att man som ansvarig politiker måste se
till att ta ansvar för hela skolsystemet. Man måste se
till att ta ansvar inte bara för rätten att välja en fristå-
ende skola, utan också för rätten att välja en kommu-
nal skola. Man måste ta ansvar för att helheten uppfat-
tas som legitim av det svenska folket och av eleverna
i samtliga skolor.

Anf. 66 OLA STRÖM (fp) replik:
Herr talman! Jag är inte riktigt säker på att jag
förstår vad Ylva Johansson menar. Det är alldeles
självklart att vi alla här förmodligen känner ett stort
ansvar för hela skolväsendet. Det är inte det som är
problemet. Nu pratar vi om friskolans rättigheter. Det
finns ingen koppling mellan dem och att vi skulle
känna mindre ansvar för den kommunala skolan.
Men det kanske är detta som döljer sig i det som
jag, Ulf Melin och andra har tagit upp här och som
jag tycker det vore intressant att få klarlagt av Ylva
Johansson. Det gäller de påtagliga negativa följder för
skolväsendet som nämns i betänkandet, och att Skol-
verket i dessa fall har rätt att dra in tillståndet för en
fristående skola. Det är intressant både för oss och för
dem som driver fristående skolor att få veta ungefär
hur populär en fristående skola får vara innan den
riskerar att få sitt tillstånd indraget. Det är en väldigt
konkret fråga som det vore bra att få ett tydligt svar
på.

Anf. 67 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Ola Ström ser inte sambandet mellan
fristående och kommunala skolor. Jag beklagar det.
Jag tror att det är en av orsakerna till att vi kanske inte
riktigt når varandra i debatten.
Som jag inledde mitt anförande med att säga, ser
jag fristående skolor som en naturlig del av det svens-
ka skolsystemet, och det skall de också förbli. Jag ser
dem inte som en helt fristående del från det svenska
skolsystemet, utan som en del av den helheten. De
kan bidra till förnyelse och mångfald i denna helhet.
Med den synen måste man naturligtvis ta hänsyn till
helheten, och inte bara till de fristående skolorna.
Man måste hitta system som är gynnsamma både för
helheten och för de fristående skolorna. Det är det
som vi i regeringen tror att vi funnit nu, och det är
svaret på varför man inte bara kan göra som Frisko-
lornas Riksförbund vill. Man måste också ta hänsyn
till andra intressen, och till målkonflikter som ibland
kan uppstå - särskilt när det finns en retorik kring
frågan som försvårar samarbetet mellan fristående och
kommunala skolor.
Jag skall svara på den andra frågan också. Man
undrar litet naivt hur populär en fristående skola får
bli. Den får naturligtvis bli hur populär som helst. Det
är väl utmärkt om den fristående skolan är populär, på
samma sätt som det också är utmärkt om den kommu-
nala skolan är populär. Bakgrunden till det förslag till
reglering som regeringen har lagt fram är att jag som
ansvarigt statsråd har erfarenhet av att hantera ären-
den där en fristående gymnasieskola har ansökt om
bidrag. Skolan har då angett hur många elever den
kommer att ha. Mot den bakgrunden skall man ta
ställning till om detta får påtagliga negativa konsek-
venser för andra elever i kommunen. Ett visst ställ-
ningstagande har kanske lett till att skolan har sagt att
"vi kommer inte alls att ha så här många elever, det
vara bara som vi högg till med för att vi kanske blir så
stora någon gång sedan". Man måste göra det möjligt
för en skola att ansöka om bidrag och ange hur stor
skolan faktiskt tror sig komma att bli, men det måste
också finnas möjlighet att växa. Det blir då en annan
fråga, som man inte måste ta hänsyn till när man fattar
det första beslutet.

Anf. 68 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Huvudfrågan i debatten är om ifall
det går att utforma ett system för stödet till de fristå-
ende skolorna så att man tar hänsyn till elevernas
behov samtidigt som man ser till att det finns rimliga
och självklara trygga villkor för de fristående skolor-
na. Poängen med det system vi har drivit, dvs. ett
system med en garanterad lägsta nivå men med möj-
lighet att få bidrag utöver denna, är just att man före-
nar dessa två saker. Det blir både hänsyn till elevernas
behov och trygghet för den fristående skolan.
Förra året uttryckte utbildningsutskottet detta all-
deles utmärkt när man sade att det förslag riksdagen
ställde sig bakom innebar att kommunerna åläggas att
beakta fristående skolors behov av särskild ersättning
för extra kostnader jämte schablonbidraget om sådant
föreligger. Utskottet menade vidare att detta innebär
att fördelningen av resurser för de fristående skolorna
då kommer att ske i huvudsaklig överensstämmelse
med de fördelningsprinciper som bör gälla kommu-
nens egna skolor, nämligen att resurserna fördelas
efter behov.
Min första fråga är: Vad exakt är det som gör att
man inte också nu skulle kunna förena dessa principer
om elevers behov med en garanterad grundnivå?
Min andra fråga till Ylva Johansson gäller det som
står i propositionen om att Skolverket kan ha anled-
ning att återkalla rätten till bidrag om en skola växer
för snabbt. Statsrådet var inne på detta nyss, men hon
gav inte svar på den viktiga frågan om vilka kriterier
som skall avgöra att en fristående skola plötsligt kan
stå helt utan bidrag om den har vuxit för snabbt.

Anf. 69 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Låt mig ta den sista frågan först. Det
finns ett alternativ till den typ av lagstiftning rege-
ringen har föreslagit; att Skolverket skulle fatta beslut
om exakt storlek på en skola. Jag tycker inte att det är
någon bra idé att besluta precis hur stor en skola får
vara. Det fanns ett sådant förslag från den utredning
som har lämnat underlag till propositionen. Utred-
ningen föreslog att Skolverket skulle fatta ett särskilt
beslut om hur stor en skola får vara, och att man
skulle vara tvungen att fatta särskilda beslut om ut-
ökning. Jag tror att det skulle bli ett väldigt byråkra-
tiskt system, som skulle kunna hämma tillväxten för
de fristående skolorna.
Jag tycker att det är bättre att det finns en ventil,
en möjlighet att göra ett nytt ställningstagande, om de
förhållanden som gällde när man en gång tog ställning
till påtagliga negativa konsekvenser för övriga skol-
väsendet har förändrats kraftigt och påtagligt. Detta
betyder inte att varje skola som växer, även om den
växer mycket, skulle bli av med sin rätt till bidrag.
Absolut inte! Det är definitivt inte min avsikt med
lagstiftningen.
När det gäller den andra frågan är jag litet ledsen
över att Andreas Carlgren och jag inte fullt ut förstår
varandras resonemang. Jag tror att det är oerhört
viktigt att vi grundar en ny lagstiftning för fristående
skolor på insikten om att för att fristående skolor skall
kunna bli en bestående del i svenskt skolväsende, få
acceptans där och därmed kunna bidra till utveckling
och mångfald. Lagstiftningen måste utformas på ett
sådant sätt att den uppfattas som rättvis av eleverna på
såväl de fristående som de kommunala skolorna.
Med det förslag till lagstiftning som Centerpartiet
har lagt fram får man naturligtvis omedelbart följdfrå-
gan: En fristående skola har rätt att få bidrag för sär-
skilda behov och särskilda kostnader på samma sätt
som en kommunal skola. Varför har den då inte skyl-
dighet att justera sitt bidrag nedåt på samma sätt som
en kommunal skola får göra?

Anf. 70 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Ylva Johansson säger att alternativet
till den lagstiftning hon föreslår skulle vara att Skol-
verket skulle bestämma exakt hur stora de fristående
skolorna skulle vara. Jag säger bara: Är det verkligen
ett rimligt resonemang? Är det verkligen möjligt att
Ylva Johansson menar att det skulle vara alternativet?
Varför kan man inte ha ett system som bygger på
elevernas val, dvs. att när många elever väljer en
skola så följer också mer bidrag med dit?
Ylva Johansson sade också att varje skola som
växer inte skall bli av med sitt bidrag, men vissa. Min
fråga var ju: Vilka är dessa, vissa skolor? Om de
fristående skolorna anstränger sig oerhört mycket och
lyckas så väl att de faktiskt får en förändrad situation
jämfört med när de ansökte om bidrag, skall då bidra-
get kunna upphöra och upphöra helt? Detta innebär ju
lagförslaget, och det rycker undan tryggheten. Det är
ett av skälen till att vi också har föreslagit den garan-
terade nivå som Ylva Johansson nu argumenterar
emot.
Jag tycker att det svar som Ylva Johansson gav på
min första fråga är ett utmärkt skäl till att ha en garan-
terad nivå. Annars rycker man undan tryggheten för
de fristående skolorna och tar död på engagemanget,
och det tror jag är allvarligt, särskilt som jag håller
med Ylva Johansson om att de fristående skolorna är
en viktig del. Det tycker jag är ett bra uttalande av
Ylva Johansson.

Anf. 71 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag tycker att det är en viktig princip
att individen har en möjlighet att välja vilken skola
han eller hon vill gå i, eftersom alla elever har en
skyldighet att gå i skolan. Vi har ju en plikt att gå i
grundskolan, och det är viktigt att den plikten motsva-
ras av en rättighet både att välja och att ha inflytande
över den skola som man går i. Om man vill att elevens
val skall styra skolorna och om man tycker att det är
viktigt att individen har en möjlighet att välja skola,
då är det också viktigt att rätten att välja är likvärdig
för de elever som väljer en fristående skola och för de
elever som väljer att gå i en kommunal skola. Det är
poängen.
Någonstans måste den frågan så att säga vägas in;
annars sätter man rätten att välja en fristående skola
framför rätten att välja en kommunal skola, och det
vill inte jag göra. Jag vill att de rättigheterna skall
vara likvärdiga. Om det blir nödvändigt - vilket jag
inte tror att det blir särskilt ofta - att göra en avväg-
ning däremellan tycker jag att det är rimligt att staten
får ta på sig att göra den avvägningen, och det är
Skolverket som får den rollen. Det är det som är for-
mulerat som "påtagliga negativa konsekvenser för de
andra eleverna i kommunen".

Anf. 72 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Eleverna skall ha samma stöd, och
eleven sätts i centrum, säger Ylva Johansson. Det är
ett mycket bra uttalande. Verkligheten om ett par år
kommer att visa hur det blev när det gäller elever i de
fristående skolorna, och det skall bli intressant att då
stå här i kammaren och konstatera det. Ingen skulle
vara gladare än jag om Ylva Johanssons utsaga blev
sann, så att alla elever upplevde att de just sätts i
centrum.
Bara en liten, konkret fråga: Kommer det här att
innebära att elever i fristående skolor kommer att
kunna gå och bada i kommunala badhus utan att be-
höva betala för badvakten? Kommer de att kunna gå
till biblioteket och ha bokprat utan att betala en sär-
skild avgift?
När det gäller kvalitetskraven talar Ylva Johans-
son om acceptans och samband i hela skolväsendet.
Det håller jag fullständigt med om. Statsrådet sade att
en elev som väljer en offentlig skola måste kunna
känna trygghet också i att en kompis som går i en
fristående skola får den kvalitet som den har valt, och
då kanske framför allt när det gäller värdegrunden.
Jag håller fullständigt med om det. Jag skulle önska
att den som väljer en fristående skola hade motsva-
rande garanti för att hans eller hennes kompisar som
väljer den offentliga skolan får det. Vi läser om in-
sparkar där unga tjejer och killar förnedras, där deras
människovärde kränks, och vi vet att nazisymboler
och andra kränkande symboler används i våra skolor i
dag. Med tanke på detta tycker jag att det finns an-
ledning att ta strid för kvaliteten. Jag tycker att det är
en strid som statsrådet borde prioritera framför striden
om de fristående skolorna.

Anf. 73 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag ser också fram emot den debatt
vi kan ha om några år när den här lagstiftningen har
fått verka och vi har en verklighet att utvärdera och
förhålla oss till. Jag tror att den debatten kommer att
låta på ett helt annat sätt än dagens debatt. Men låt oss
vänta och ta den debatten då.
Inger Davidson frågade om de fristående skolorna
kommer att slippa betala när de går till badhuset eller
biblioteket. Poängen med den lagstiftning som vi nu
föreslår och som jag hoppas att riksdagen ställer sig
bakom är just att de fristående skolorna kommer att
behandlas på samma sätt som de kommunala skolor-
na. Där ser det olika ut i olika kommuner. I vissa
kommuner har man interndebitering som gör att sko-
lorna betalar när de utnyttjar andra kommunala an-
läggningar. I andra kommuner har man andra system.
Poängen är att nu skall den fristående skolan inordnas
i samma system som den kommunala skolan i samma
kommun och följa de regler och den resurstilldelning
som gäller för de kommunala skolorna i kommunen.
Jag håller med Inger Davidson om att det finns
mycket att diskutera i den kommunala skolan när det
gäller kvalitet och utveckling, men jag tror ändå att
det finns anledning att säga att vi bör akta oss litet för
att generalisera utifrån vad som händer i vissa skolor,
både när det gäller fristående skolor och när det gäller
kommunala skolor. Vi skall inte föra den debatten och
koppla den till huvudmannaskap - jag tror att det är
en olycka. Det finns bra och det finns mindre bra
skolor, och de har olika huvudmän och finns på olika
håll i landet.

Anf. 74 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Jag hoppas som sagt att debatten
skall låta annorlunda om några år, men erfarenheten
förskräcker tyvärr.
Min fråga när det gällde de konkreta exemplen var
inte om man skulle göra som man gör i dag utan om
eleverna som går i den fristående skolan kommer att
slippa den annorlunda behandlingen - det här hände
nämligen i en kommun där andra elever inte behövde
betala för sin badvakt eller för sitt bokprat på biblio-
teket. Det är bra om statsrådet garanterar att så inte
kommer att bli fallet i fortsättningen. Då får vi stats-
rådsord på det, förutom att det står i propositionen,
och det väger alltid tungt när det har uttalats muntligt
också.
Vi skall inte generalisera, säger statsrådet. Nej,
självklart inte. Men om några har drabbats av genera-
liseringar är det just de fristående skolorna. De har
skurits över en kam i debatten. Självklart förekommer
inte det som jag tog som exempel i alla skolor, men
att det förekommer, och t.o.m. ganska ofta, tycker jag
är tillräckligt alarmerande. Jag vidhåller att det hade
varit mycket viktigare för ett statsråd att ta tag i och
driva fram en förändring i detta avseende än att ägna
så mycket möda och kraft åt att ändra någonting som
redan i dag fungerar mycket bra.

Anf. 75 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag kan försäkra Inger Davidson att
arbetet med att ändra reglerna för de fristående sko-
lorna inte är någon huvuduppgift för mig som stats-
råd, och inte heller för regeringen. Vi har en mängd
annat arbete på gång, och jag skall gärna berätta mer
om det för Inger Davidson vid ett annat tillfälle.

Anf. 76 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v):
Herr talman! Grunden för Vänsterpartiets skol-
politik är idén om en sammanhållen, likvärdig skola
för alla, där eleven sätts i centrum. Det är därför na-
turligt för oss att i första hand lägga ned energi och
kraft på att utveckla och förbättra den kommunala
skolan, där vi faktiskt har 98 % av dagens elever.
Men det betyder inte att vi är negativa till de friståen-
de skolorna. De kan vara utmärkta som komplement
till den kommunala skolan. De kan skapa utrymme för
spännande pedagogiska alternativ och på så sätt också
bidra till förnyelse och utveckling.
Vad vi däremot har varit kritiska till är skolpengen
som infördes av förra regeringen. Schablonbidrag är
ett alltför statiskt och okänsligt resursfördelningsin-
strument, oavsett om det används för att fördela resur-
ser till fristående skolor eller till de kommunala sko-
lorna.
Det offentliga stödet bör därför i stället utformas
på ett flexibelt och behovsinriktat sätt, som i högre
grad tar hänsyn till vilka elever som finns i den en-
skilda skolan. Enskilda individers livschanser påver-
kas både av den sociala strukturen och av uppväxt-
villkoren. Elever har olika behov, och vissa elever
måste kompenseras för sina särskilda behov för att
kunna nå de nationella målen för skolan - detta oav-
sett om eleven finns i en kommunal eller en fristående
skola. Det är det som likvärdigheten djupast handlar
om.
Skolan är jämlik och jämställd när resursfördel-
ningen i vid mening är sådan att alla elever har en fair
chans. Det är därför det är så viktigt att skapa likvär-
diga förutsättningar och spelregler för de kommunala
och för de fristående skolorna. Detta genomsyrar
också varje detalj i majoritetens förslag och i utbild-
ningsutskottets betänkande.
Rent konkret kommer det naturligtvis att innebära
att det bland de fristående skolorna både kommer att
finnas vinnare och förlorare när ett nytt system för att
fördela resurserna införs. Det är naturligt därför att de
fristående skolorna sinsemellan är väldigt olika. Men
eleverna vinner i längden på en mer rättvis fördelning
av skolans resurser. Jag tror också att denna reform
skapar helt andra förutsättningar för samarbete och
förståelse för olika skolors situation genom att alla
hamnar vid samma förhandlingsbord, dvs. represen-
tanter för kommunerna och för de fristående skolorna.
Jag tror också att de fristående skolorna kommer att få
en mer naturlig plats inom skolväsendet och säkert på
sina håll kan vara en inspirationskälla i det pedago-
giska samtalet.
Det har pratats mycket om den kommunala insy-
nen och utvärderingen av de fristående skolorna. Jag
ser det som ett stöd för elevens rätt till en likvärdig
utbildning. Jag ser det som någonting oerhört positivt
för eleverna.
Jag skulle också vilja kommentera begreppet val-
frihet, som har blivit något av ett honnörsord i denna
debatt. Såvitt jag kan förstå är det för den tidigare
regeringskoalitionens företrädare så, att föräldrarnas
rätt att välja skola till sina barn är en princip som är
överordnad alla andra principer. Den tycks t.o.m. vara
överordnad elevens rätt till en saklig och allsidig
undervisning av god kvalitet. Jag menar att en fristå-
ende skola skall vara öppen för olika uppfattningar
och hävda de grundläggande värden som finns i skol-
lagen och läroplanerna, oavsett vilken profil den har.
Inte minst är det viktigt att skolan i dag tar klart av-
stånd från våld, rasism och främlingsfientlighet.
Personligen känner jag mig litet bekymrad över att
uppfattningen att det är värdefullt att barnen i skolan
möter olika synsätt om hur man bör tänka och leva
har minskat till förmån för föräldrarnas strävan att
skydda barnen från inflytande som de inte önskar. Jag
anser att varje elev har rätt till en pluralistisk under-
visning i den egna skolan för att kunna orientera sig i
omvärlden och också som vuxen kunna ta ställning i
olika frågor. Jag tror att barn mår bra av att få möta
vuxna människor med olika uppfattningar och värde-
ringar. Föräldrarnas frihet kan annars bli barnens
tvångströja.
I FN:s barnkonvention, artikel 29, sägs det också
att barnets utbildning skall syfta till att förbereda
barnen för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle i en
anda av förståelse, fred, tolerans, jämlikhet mellan
könen och vänskap mellan alla folk, etniska, nationel-
la och religiösa grupper och personer som tillhör
urbefolkningar.
En skola som får offentligt stöd skall vara avgifts-
fri och öppen för alla. I majoritetens förslag görs ett
undantag då det gäller de fristående skolornas skyl-
dighet att ta emot en elev. Det är när eleven har ett
mycket omfattande behov av särskilt stöd. Även här
har i ett antal motioner föräldrarnas rätt att välja skola
överordnats elevens rätt till särskilt stöd och kommu-
nernas skyldighet att tillgodose detta, trots att det i
propositionen kraftigt betonas att undantaget endast
gäller i de fall då det är fråga om avsevärda kostnader
och stora organisatoriska svårigheter. I detta fall är
motionärerna Miljöpartiet, Folkpartiet och kristdemo-
kraterna inte konsekventa, eftersom man vill särbe-
handla de fristående skolorna och inte låta dem omfat-
tas av samma bestämmelser som de kommunala sko-
lorna gör enligt skollagen.
Mycket tid och energi har ägnats åt debatten om
de fristående skolorna, särskilt under våren. Jag skulle
önska att intresset nu fokuseras på de problem som
faktiskt rör 98 % av eleverna, som finns i den kom-
munala skolan.
Det har betonats att valfriheten är någonting posi-
tivt. Jag delar den uppfattningen, men valfriheten kan
också innebära problem. Vi vet bl.a. genom Skolver-
kets rapport om valfrihetens effekter för drygt en
månad sedan att segregationen har ökat. Olikheterna i
skolornas elevsammansättning har blivit tydligare i
samband med att det har blivit lättare att byta skola,
och skillnaden mellan olika skolor tenderar att växa.
Det är främst elever med högutbildade föräldrar som
har använt sig av möjligheten att välja skola. Till
områden med många lågutbildade med invandrarbak-
grund söker sig elever med liknande social och etisk
bakgrund från andra områden. Vi vet att vissa bo-
stadsområden i storstäderna är som tickande bomber
som hotar att krevera. Frågan är hur stor spridning vi
som politiker kan acceptera. Jag tror i och för sig inte
att det är möjligt att göra någonting åt den smygande
differentieringen i samhället genom beslut som enbart
rör skolan. För att ändra ett sådant olikvärdighets-
mönster behövs mycket mera djupgående samhälls-
förändringar.
Till sist vill jag säga att de fristående skolornas
inställning till de föreslagna förändringarna enligt
mina erfarenheter är långt ifrån så entydigt negativ
som särskilt Moderaterna och Folkpartiet låtit påskina
i denna debatt, och också under den debatt som förts i
massmedierna under våren. Jag har mött många före-
trädare för fristående skolor som har sagt att det är en
alldeles utmärkt reform.
Som ett exempel på det skulle jag vilja plocka upp
en insändare från måndagen den 21 oktober i Östgöta
Correspondenten, som kommer från min hemkom-
mun. Där sägs det att förslaget faktiskt är ett lyft för
friskolan. Regeringens friskoleproposition är bra, och
den kan faktiskt leda till att friskolorna får en naturlig
plats i skolväsendet. Ordföranden för Björkö friskola,
Eva Hallberg, välkomnar reformen. Den är ett steg
mot en rättvisare fördelning av skolresurserna.
De tongångarna har vi hört alldeles för litet av.
Det krafterna har varit alltför tysta i debatten, men de
finns, och de utgör en relativt betydande del av de
fristående skolorna.
Det har pratats om bred enighet i dessa frågor. Det
finns faktiskt en betryggande majoritet för förslaget.
Med detta vill jag yrka bifall till hemställan i utbild-
ningsutskottets betänkande UbU4.

Anf. 77 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! På det sista som Britt-Marie Danes-
tig-Olofsson sade vill jag svara att det är klart att det
finns kommuner i vårt land som har en välvillig in-
ställning till fristående skolor och vill verka för att
fler skall komma till stånd. Det är klart att det finns
många sådana kommuner också.
Jag vill litet kort bemöta det som Ola Ström var
inne på i sitt anförande, dvs. vikten av att man trots
allt på denna nivå fastställer principerna för rätten att
välja skola, hur ett bidragssystem skall vara konstrue-
rat osv., så att spelreglerna blir lika runt om i landet.
Det är just därför som vi från den borgerliga sidan
slåss och har slagits för att det skall finnas en garante-
rad ersättningsnivå för de fristående skolorna.
Så till frågan om segregation. Jag tycker att Britt-
Marie Danestig-Olofsson odlar myten att fristående
skolor är segregerande. Jag vill påstå att det är tvärt-
om. Det är bostadspolitiken som är segregerande och
ingenting annat. Man kan återigen ta exemplet med
Botkyrka och de muslimska skolorna. Jag antar att det
med Britt-Marie Danestig-Olofssons vokabulär är ett
segregerat område, i och med att det bor många in-
vandrare där. Varför skall de inte få starta egna skolor
för att lyfta de människor som bor där? Det stora
problemet är att man med de förslag som bl.a. Väns-
tern ställer sig bakom kommer att hindra den utveck-
lingen, och då kommer man därigenom också att bidra
till segregationen.

Anf. 78 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik:
Herr talman! Ulf Melin och jag har debatterat den
här frågan tidigare här i kammaren. Jag tycker att Ulf
Melin har en mycket grundläggande misstro mot
kommunpolitiker. Historiskt sett, för kanske tio år
sedan, fanns det nog i kommunerna en mer skeptisk
inställning till de fristående skolorna än vad det gör i
dag. Nu finns det en stor förståelse för och en nyfi-
kenhet på de fristående skolorna. Jag tycker att man
skall utnyttja det, och man skall uppmuntra samarbete
och inte konfrontation, som det i andra sammanhang
brukar handla om i talarstolen i den här församlingen.
Det är klart att de skall få starta fristående skolor i
Botkyrka, på samma villkor som alla andra. Det är väl
utmärkt att de gör det.
Jag sade inte att de fristående skolorna har bi-
dragit till segregationen. Jag sade att segregationen i
sig är ett mycket stort problem, som vi politiker, ock-
så skolpolitiker, måste ägna mycket mera intresse i
framtiden. Annars kanske utvecklingen där blir
mycket negativ.

Anf. 79 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Det har under de senaste åren skett
stora förändringar i det svenska skolväsendet. Man
har lämnat den gamla centralstyrningen av grundsko-
lan och genomfört en långtgående decentralisering, så
att huvudansvaret nu ligger på kommunerna och de
enskilda skolorna. Varje skola utgör en egen friståen-
de enhet, med eget ekonomiskt ansvar och stort ut-
rymme för profilering och utformning av det pedago-
giska arbetet. Den har en egen arbetsplan, som formas
i anslutning till den kommunala skolplanen. Skolan
öppnas också upp mot samhället, med ökat deltagande
från ortens företag och med helt nya möjligheter för
föräldraengagemang, bl.a. i form av skolstyrelse med
föräldramajoritet. De kommunala skolorna har tagit
ett stort steg i riktning mot den friare skolform som
tidigare endast friskolorna hade.
I det moderna svenska skolväsendet har friskolor-
na alltså en naturlig plats, med goda möjligheter till
samverkan och utbyte med andra skolor. Friskolan är
inte längre någon främmande fågel i det svenska skol-
väsendet. Den föreslagna friskolereformen kommer
att ge friskolorna goda och stabila utvecklingsmöjlig-
heter och innebär också en rad förbättringar för
friskolorna.
Finansieringen är ett exempel. För närvarande får
friskolorna i praktiken 75 % av vad kommunens ele-
ver får genomsnittligt i skolbidrag. Enligt förslaget
skall de i stället få samma bidrag som eleverna i de
kommunala skolorna.
Det finns tre viktiga fördelar med den nya bidrags-
formen:
1. Kravet på jämställdhet uppfylls. Bidraget till en
elev är lika oavsett om eleven går i en fristående skola
eller i en kommunal skola.
2. Utrymmet för godtycke vid bidragsberäkningen
minskar avsevärt. I den nuvarande regeln, med 75 %
av genomsnittet, finns det inga anvisningar om hur
genomsnittet skall beräknas, inte ens vilket genom-
snitt det är fråga om. Kraven på resursfördelningsreg-
lerna i den nya modellen är betydligt tydligare och
efterlevnaden mycket lättare att kontrollera.
3. Bidraget beräknas med hänsyn till olikheter i
barnens behov. Resursfördelningsmodellerna är kon-
struerade just för att ta sådan hänsyn.
Sedan vill jag säga någonting om myndig-
hetsansvaret. Vem har myndighetsansvaret över
friskolorna enligt det nya förslaget? Ja, det är enkelt
och tydligt: Skolverket ensamt fattar beslut om god-
kännande och bidragsrätt för friskolor. Skolverket
ensamt ansvarar för tillsynen över friskolorna. Det bör
alltså observeras att kommunen inte på en enda punkt
har myndighetsansvar eller rätt att fatta beslut i frågor
som gäller friskolans etablerande eller friskolans
pågående verksamhet. Jag återkommer till det senare.
Friskolans frihet är en förutsättning för en frisko-
las verksamhet. I förslaget har friheten att utforma en
undervisningsmetodik, pedagogisk inriktning och
profilering bibehållits och på vissa punkter stärkts.
Föräldrarnas möjlighet att välja skola är en annan
viktig förutsättning för utveckling av skolan. Föräld-
rar skall kunna välja den skola som de tror är bäst för
deras barn. Möjligheten att välja skola ökas genom
friskolereformen på tre sätt.
För det första tas skolavgifterna bort. Plånbokens
tjocklek skall inte påverka möjligheten att välja skola.
För det andra införs hemspråksundervisning även
på friskolor Det ökar invandrarfamiljernas möjlighet
att välja en friskola.
För det tredje skall skolhälsovård förekomma på
friskolorna. Barn med olika somatiska besvär, t.ex.
allergibarn, får sina behov av hjälp tillgodosedda även
i friskolorna.
För friskolornas del och för det svenska skolvä-
sendet som helhet är förslaget ett stort steg framåt, till
gagn för en god utveckling av den svenska skolan, för
barn i såväl fristående som kommunala skolor.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag
i UbU4.
Jag skulle nu vilja ta upp ett problem med frisko-
lereformen som handlar om reformens genomförande.
Problemet har uppstått som en direkt följd av ärendets
politiska hantering. Redan när Friskolekommittén var
i slutfasen av sitt arbete började de borgerliga partier-
na sprida en mycket missvisande bild av förslagets
innehåll. Friskolornas riksförbund fick den felaktiga
informationen och beskrev förslaget i sitt medlems-
blad. Där fick alltså föräldrar till barn i friskolorna
läsa att förslaget skulle helt överlåta på kommunerna
att godkänna nya friskolor, låta kommunerna överta
ansvaret för tillsynen, avskaffa 75-procentsregeln och
i stället ge kommunerna frihet att själva fastställa om
och hur stort bidraget till friskolorna skall vara. Det är
en beskrivning som på väsentliga punkter är snarast
motsatsen till förslagets innehåll.
De borgerliga skolpolitikerna fortsatte sedan i en
rad egna artiklar att sprida liknande osanna bilder av
förslaget och dess konsekvenser. De målade upp en
skräckbild, där friskolorna skulle utlämnas till kom-
munalt godtycke och stängas av mängder av illasin-
nade kommunledningar. Några exempel kan tydliggö-
ra vad det handlar om.
I en tidningsartikel sammanfattar Folkpartiet, ge-
nom sin partiledare Maria Leissner, följderna av för-
slaget på det här sättet: "Resultatet blir ett tvärstopp
för nya friskolor. För de fyra hundra friskolor som
tillsammans har över tjugotusen elever står valet
mellan att börja ta ut skyhöga elevavgifter eller att
lägga ner." Det är folkpartiets partiledare som går ut
och informerar allmänheten om vad förslaget innebär.
Nu kan listan göras väldigt lång, eftersom det
handlar om en stor mängd artiklar. Jag kan nämna
artiklar av några som sitter i kammaren, så kanske jag
får en förklaring.
Inger Davidson, Kristdemokraterna, skriver att
friskolereformen är en reform där "förslag efter för-
slag går ut på att täppa till utvecklingsmöjligheterna
för dessa skolor".
Ulf Melin, Moderaterna, förklarar i en serie artik-
lar att "för s och mp har det enbart handlat om att
hitta på hinder för friskolorna och mer inflytande för
kommunpolitiker" och att friskolorna "blir utlämnade
åt kommunpolitikernas godtycke". Vi har också hört
detta från talarstolen här.
Beatrice Ask, Moderaterna, Inger Davidson och
Jan Björklund skriver gemensamt en artikel där de
helt frankt påstår att det tycks vara så att vi får en
kommunalisering av friskolorna. De får inte oväntat
stöd från den nyliberalt färgade ledningen på Frisko-
lornas riksförbund, som kort och gott skriver "att
villkoren för friskolorna kommer att bli de sämsta
någonsin i svensk skolhistoria".
Kampanjen har alltså fortsatt fram till i dag, i
drygt ett år. Den har varit mycket omfattande, och den
är ett skolboksexempel på hur svart propaganda skall
bedrivas.
Herr talman! Den här typen av propaganda bör
inte passera obemärkt. Det är angeläget att här i riks-
dagen uppmärksamma dess negativa konsekvenser.

Den har hindrat en fruktbärande debatt i viktiga
skolfrågor, en debatt som vi så väl behöver, och na-
turligtvis bidragit till att öka politikerföraktet. Men
framför allt har den systematiska felinformationen
från ledande politiker och från Friskoleförbundets
ledning inneburit allvarliga negativa konsekvenser för
friskolorna.
Vi har redan fått ett exempel på en direkt följd av
agerandet. Det är det i pressen uppmärksammade
fallet med en friskola i Borås, Sverigefinska skolan.
Folkpartiet hade meddelat att friskolorna skulle läggas
ned eller tvingas ta ut skyhöga avgifter. Moderater
och kristdemokrater har sagt att kommunerna god-
tyckligt skulle kunna bestämma över friskolorna.
Många föräldrar trodde på budskapet och bedömde
framtiden för skolan som så osäker att de tog sina
barn därifrån med resultatet att skolan tvingades lägga
ned. I dag finns inte längre Sverigefinska skolan i
Borås.
Ansvaret för detta vilar tungt på de borgerliga
politikerna som så oförblommerat spritt sin nidbild av
den föreslagna friskolereformen. Även föräldrar vid
många andra friskolor har trott på den nyliberala
nidbilden och blivit rädda och oroliga för att även
deras skola skall läggas ned. Många friskolor känner
av trycket när föräldrarna tvekar om de vågar ha sina
barn i en friskola med tanke på framtiden.
Ett annat problem är naturligtvis de initialsvårig-
heter som kampanjen skapat för reformens genomfö-
rande. Efter det att felaktigheterna spritts under så
lång tid, tar det tid för den sanna bilden att tränga
igenom. Det här problemet kräver speciella åtgärder
för att inte fler friskolor skall råka illa ut.
Herr talman! Agerandet från borgerlig sida har
inte fört skolpolitiken framåt, och friskolorna har
skadats allvarligt. Vår förhoppning är att de borgerli-
ga partierna tar sig samman och sätter skolornas väl
framför eventuella kortsiktiga politiska vinster och
aktivt deltar i arbetet att genomföra reformen.
Jag ser att jag har litet tid kvar och kan kanske
svara på några av de frågor som ställdes direkt till mig
i debatten. Jag uppmanades till det tidigare.
Jag vänder mig då till Ola Ström som just reser sig
för att begära replik. Ola Ström har här i kammaren
ställt upp som friskolornas försvarare och gått till hårt
angrepp mot det förslag som nu föreligger. Jag skulle
vilja fråga Ola Ström hur det står i relation till det
förslag som Folkpartiet har.
I den partimotion som Folkpartiet har väckt under
den här mandatperioden, där man beskriver sin
friskolepolitik, sammanfaller förslaget från Folkpar-
tiet med det förslag till friskolereform som nu förelig-
ger på alla punkter utom två. Folkpartiet föreslår att
tillsynen till vissa delar skall ligga på kommunen till
skillnad mot det aktuella förslaget. Det andra är att
man vill ha en procentsats för bidraget.
Vi hörde Bo Könberg för två månader sedan tala
om att Folkpartiet anser att bidraget till friskolornas
elever skall vara fördelat på precis samma sätt som till
de kommunala skolornas elever. Där kanske ni har
ändrat er.
Då är det bara en punkt kvar, den kommunala till-
synen. Förefaller det inte litet överdrivet att gå i så
hård polemik när man ligger så utomordentligt nära
det förslag som man kritiserar? Jag kanske kan få en
liten förklaring till det. Jag vill inte pressa Ola Ström
till att tala om varför partiledaren tror att 400 skolor
skall läggas ned på grund av det här förslaget.

Anf. 80 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är ganska
magstarkt av Gunnar Goude att beskylla oss borgerli-
ga politiker för att Sverigefinska skolan i Borås lades
ned. Jag vill bara ge Gunnar Goude en kort informa-
tion. Skälet till detta var ganska enkelt. Det socialde-
mokratiska kommunalrådet gick ju ut i pressen och
talade om att så fort han fick chansen skulle han lägga
ned den Sverigefinska skolan i Borås. Så enkelt är
det, och nu ser vi också resultatet av det hela. Jag tror
att Miljöpartiet i det avseendet är en ganska stor bov.
Jag skulle också önska att Gunnar Goude förklarar
för oss hur det skall gå till när de fristående skolorna
skall få 100 % av sina kostnader täckta av kommunen.
Det har Miljöpartiet sagt i sin propaganda. I dag får
man 75 %. Gunnar Goude sade dessutom i sitt anfö-
rande att det i många fall också har varit lägre. Hur
kommer då 75 % att bli 100 %? Tror verkligen Gun-
nar Goude på fullt allvar att socialdemokratiska
kommunpolitiker kommer att fördela om pengar från
det offentliga skolväsendet till fristående skolor?
Vilka belägg har Gunnar Goude för detta? Finns det
något exempel i Sverige på att detta har skett? Jag tror
faktiskt inte det.
Sedan sägs det att rätten att välja skola ökar. Detta
påstående är förbluffande. Hur kan rätten att välja
skola öka om Skolverket kan säga nej till etablering
av en fristående skola om det får påtagliga negativa
effekter för en kommun? Om en fristående skola
växer och är populär kan man dra in tillståndet för
den skolan, på vilket sätt ökar då valfriheten och
rätten att välja skola? Det är tyvärr precis tvärtom.

Anf. 81 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Tack för de frågorna, det är lätt att
svara på dem. Kommunalrådet i Borås har antagligen
också lyssnat på den information som har kommit från
de borgerliga politikerna. Det är naturligtvis en risk
att även andra människor än de som har barn i
friskolor hör sådant och läser vad som står i den här
typen av debattartiklar. Men det är alldeles klart att
man inte har läst förslaget. Där finns det inget som
helst stöd för tanken att ett kommunalråd i Borås skall
kunna stänga en fristående skola. Han har alltså inget
myndighetsansvar, ingen beslutsrätt i den här frågan.
En fråga gällde hur 75 % kan bli 100 %. Nu sade
jag ingenting om 100 % i anförandet, men jag vet att
Ulf Melin brukar älska den här frågan så jag svarar
ändå på den. Det är alltså på det sättet att om elevun-
derlaget i de fristående skolorna är detsamma som i
de kommunala skolorna och man använder samma
resursfördelningsmodell på de fristående skolorna
som på de kommunala får de lika mycket. Så enkelt är
det. Skillnaden mellan de två förslagen är alltså att
man enligt ert förslag får 75 % av genomsnittet och
enligt friskolereformen får man i genomsnitt 100 %,
förutsatt att elevunderlaget är lika, men det kanske det
inte är.
När det gäller frågan om det någonstans skulle
kunna förekomma ett sådant här system där man har
sett en höjning kan jag nämna min egen kommun,
Uppsala, där vi har prövat det här systemet i två år.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har tillsammans
majoritet och Folkpartiet, Ola Ström, ställde upp och
tyckte att det var ett bra förslag. Inte minst friskolorna
var väldigt nöjda för de fick en höjning i och med att
de kom upp på en nivå som var densamma som för de
kommunala skolorna.
Jag återkommer till den sista frågan senare.

Anf. 82 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Kommunalrådet i Borås tror jag inte
har blivit påverkad av de borgerliga politikerna i
riksdagen. Han välkomnade nämligen de direktiv som
statsrådet Ylva Johansson skrev till utredningen. Det
var före uppgörelser, reservationer och sådana saker.
Han såg nog framtiden an med tillförsikt i samband
med direktiven. Det är det som är det beklämmande,
att Miljöpartiet har spelat med i detta spel.
Jag vill ta upp en annan fråga också. Gunnar Gou-
de sade att man tar bort möjligheten till avgifter. Det
skall det bli ganska intressant att titta närmare på.
Utvecklingen av de fristående skolorna och avgifterna
visar just att sedan man infört skolpengen har avgif-
terna sjunkit och i de flesta friskolor också försvunnit.
Men genom det förslag som nu ligger på bordet, där
varje friskola i princip blir utlämnad till kommunalt
godtycke och måste förhandla med varje kommun,
kommer skolan att hamna i ett ekorrhjul. Får man inte
kompensation för sina kostnader och för sina åtagan-
den måste man egentligen kompensera sig med avgif-
ter. Men den möjligheten har man ju inte. Den kom-
mer inte att finnas den heller. Det är därför som det är
så oerhört viktigt att de fristående skolorna har en
garanterad ersättningsnivå, en skolpeng. Då kommer
man heller inte att behöva ta ut avgifter.
Jag tycker också att Gunnar Goude skall få en
chans att svara på min fråga om på vilket sätt man
ökar elevernas rätt att välja när man samtidigt säger
att om en fristående skola är mycket populär, har
många sökande, m.m., kan Skolverket dra in dess
tillstånd. Då är min fråga till Gunnar Goude: På vilket
sätt stärker man då den enskilda elevens rätt att välja
skola? Jag har väldigt svårt att se det.

Anf. 83 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Jag kanske kan använda repliken till
att ta upp vad som egentligen vore det intressanta att
diskutera här, nämligen den ideologiska skillnaden
mellan å ena sidan Ulf Melins parti, Moderaterna, och
dess nyliberala falang och å andra sidan det som vi i
Miljöpartiet står för. Båda är alltså för friskolor. Vi
värnar friskolor. Vi är för decentralisering och eget
initiativ, och vi vill vidga utrymmet för ett personligt
engagemang på skolans område. Där är vi eniga.
Däremot är vi inte alls eniga när det gäller synen
på hur det här skall genomföras. I den nyliberala
modellen tänker man sig det här som en typ av vanlig
fri marknad, där skolorna är som vilka företag som
helst och den fria marknadens konkurrensregler skall
gälla. Jag kan acceptera att man har den synen. I
Miljöpartiet har vi inte den uppfattningen. Vi tror att
den fria marknadens spelregler är direkt olämpliga för
utveckling av ett skolsystem. Den fria marknadens
spelregler tar inte hänsyn till enskilda individer, sva-
gare och utsatta grupper osv. Den har ett betydligt
råare arbetssätt och hårdare utslagningsmetoder. Där-
för ser vi det som viktigt att poängtera dels alla barns
lika rätt till utbildning, dels att samhället måste se till
att denna tillgodoses - med hjälp av skolverk, och
med hjälp av kommuner om det behövs.
Samhället måste alltså ta ett ansvar, enligt vårt sätt
att se. Vi skiljer oss på den punkten. Det är därför Ulf
Melin ställer sig frågande till att vi över huvud taget
bryr oss om de effekter friskolan får på de kommunala
skolorna. De är ju en konkurrent, med hans sätt att se,
och därför skall man naturligtvis inte bry sig om dem.
Det argumentet har vi hört tidigare.
När det gäller kommunalrådet i Borås har nu Ulf
Melin backat och sagt att det är direktiven han har
läst. Jag lämnar därför det därhän. Det kanske är så,
inte vet jag. Det är i varje fall inte förslaget han har
läst.

Anf. 84 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Mycket skall man höra! Man brukar
säga att rösten höjs när argumenten tryter, och det
måste stämma i det här fallet. Jag förstår att Gunnar
Goude har väldigt svårt att företräda ett parti som i
ord säger sig vara positivt till de fristående skolorna
och samtidigt stå och försvara ett system som alla i
friskolorna - elever, föräldrar och lärare - tycker blir
ett sämre system.
Gunnar Goude talar om "svart propaganda" och
säger att det är en risk att många kan ha läst debattar-
tiklarna som har skrivits. I min demokratiska värld ser
jag det som väldigt positivt ju fler som tar del av en
debatt som pågår. Jag kan försäkra Gunnar Goude att
jag står för vartenda ord jag har skrivit i debattartik-
larna. Jag anser att det blir en hårdare styrning, mer
detaljreglering osv., såsom jag har skrivit.
På vilket sätt blir det bättre, Gunnar Goude? Det
skulle bli bättre nu. I dag är bidraget 75 %. Det finns
inga anvisningar, säger Gunnar Goude, men nu skall
friskolorna få lika mycket och då blir det mycket
tydligare. Hur då tydligare? Det finns ju inga anvis-
ningar nu heller. Om en kommun i dag har svårt att
visa utifrån vilken beräkningsgrund man har beräknat
de 75 procenten blir det väl ännu svårare att visa vilka
beräkningar som har legat till grund för vad skolorna
skall få nu.
Skolavgifterna tas bort, säger Gunnar Goude. De
är redan nästan borta, och de skulle ha tagits bort helt.
Hemspråk och skolhälsovård finns redan i dag, och
man får ersättning för dem i det gamla systemet.

Anf. 85 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Jag tycker också att man skall ha en
offentlig debatt. Däremot tror jag att politiker skall
vara ganska försiktiga när de går ut i den debatten och
beskriver t.ex. ett lagförslag, så att de inte avviker
från innehållet i det förslaget. Det är det jag anmärker
mot. Jag tycker att de borgerliga politikerna inte har
givit en rättvisande bild av förslagets innehåll. Är det
någon som tagit del av debatten och tycker annorlun-
da må det väl vara hänt, men jag tror nog att jag får en
majoritet på min sida i den frågan.
Våra argument tryter inte. Jag har i mitt anförande
beskrivit varför jag tycker att det här förslaget är
alldeles utmärkt. Däremot får jag kanske en känsla av
att argumenten tryter när jag hör Inger Davidson. Vi
har fått läsa i flera artiklar att förslag efter förslag går
ut på att täppa till utvecklingsmöjligheterna för dessa
skolor. Varför inte tala om vilka dessa "förslag efter
förslag" är? Jag kan ge Inger Davidson i uppgift att
här räkna upp förslagen. Det vore väl i så fall bra som
argument. Får jag en liten uppräkning av dem? Det
vore ett steg framåt i debatten.

Anf. 86 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Det skall jag gärna ge. Det handlar
t.ex. om antalet elever som skall få gå i skolan. Det
handlar om det vi har varit inne på flera gånger här:
hur tillsyn, uppföljning och utvärdering skall vara
utformade. Det är inte bara jag som gör bedömningen
att detta kommer att leda till svårigheter. Men framför
allt handlar det om det här förhandlingssystemet, där
de fristående skolorna, som ofta består av engagerade
föräldrar och lärare med ganska dålig insikt i hur den
kommunala ekonomin fungerar, skall sitta ned och
förhandla med tjänstemän och politiker som i många
fall ser dem som en konkurrent i stället för ett kom-
plement till den offentliga skolan i kommunen. Man
är redan från början i ett underläge. Jag skulle kunna
läsa upp hur många brev, insändare och artiklar som
helst om just detta. Dessa beskriver verkligheten i
dag, och nu blir det ännu svårare. Det är ingen svart-
målning, Gunnar Goude. Jag tycker det är mycket
bekymmersamt, och jag är ledsen för den här utveck-
lingen.

Anf. 87 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Det blev inte så många punkter, och
några var alldeles tokiga.
Antalet elever är alltid begränsat till 20 av den
anledningen att pengarna med ett resursfördelnings-
system då normalt räcker till en lärare. Det kan vara
en fördel att ha det som nedre gräns. Dessutom står
det explicit angivet i förslaget att undantag skall ges
av Skolverket t.ex. för glesbygdsskolor som av andra
skäl måste ha mindre än 20 elever. Det är väldigt
tydligt skrivet.
När det gäller tillsynen har nog Inger Davidson
bara läst fel. Tillsynsansvaret ligger på Skolverket.
Jag hörde också i Inger Davidsons anförande att hon
slirade på den punkten och sade att kommunen skulle
bedriva tillsyn. Det skall den inte alls. Hela till-
synsansvaret, inklusive det myndighetsansvar som är
kopplat till det, ligger på Skolverket. Kommunen har
inget tillsynsansvar alls.
När det gäller förhandlingarna är det enligt det
nuvarande systemet som man måste förhandla. Man
får 75 % av genomsnittet, och sedan skall man för-
handla om huruvida man skall ha ytterligare bidrag
utöver det. Det nya systemet minskar kravet på för-
handlingar genom att man har en resursfördelnings-
modell som redan i beräkningen av bidraget tar hän-
syn till skillnader i behov hos de olika barnen.
Så enkelt var det. Jag väntar fortfarande på den
här listan med "förslag efter förslag" från Inger Da-
vidson.

Anf. 88 OLA STRÖM (fp) replik:
Herr talman! Jag tillhör visserligen de yngre här i
kammaren, men jag måste ändå drista mig att säga att
Gunnar Goude är bra naiv. Han saknar nog också
erfarenhet av kontakter med framför allt socialdemo-
kratiska kommunalråd. Det är möjligt att det här sys-
temet fungerar bra i Uppsala, och jag kanske inte
skulle vara så orolig om det vore Ylva Johansson och
Gunnar Goude som satt i kommunerna och förhandla-
de med friskolorna - det vill jag säga till er heder.
Men så ser ju inte verkligheten ut. Det finns mängder
av socialdemokrater - jag skulle nästan vilja påstå att
det är en majoritet - som tycker att friskolor är en
styggelse, en plåga och en konkurrent till kommunala
skolor. Det är den verkligheten föräldrar och andra
människor kommer att möta när man vill starta en
friskola. Det är naivt att tro att det här skulle vara så
smärtfritt och enkelt för de entusiaster som finns ute i
kommunerna och som vill starta fristående skolor. Jag
säger som Inger Davidson: Jag hoppas verkligen att
jag har fel, men det finns mycket som talar för att jag
inte har det i min erfarenhet av kontakt och debatt
med socialdemokratiska kommunalpolitiker.
Gunnar Goude har fel på en punkt. Han har miss-
förstått det här med skolpengen. Den är ju ett golv, en
garanti som vi skall besluta om här i riksdagen. Vi
tycker nämligen att om man beslutar om en rättighet,
som vi tycker att fristående skolor är, måste man
också ge verktyget till föräldrarna och barnen att
kunna få denna rättighet. Det verktyget är skolpengen,
och den är ett garanterat golv. Sedan står det natur-
ligtvis fritt för kommuner och fristående skolor att
komma överens om nivåer utöver detta.
Sedan tycker jag avslutningsvis att Gunnar Goude
är ideologiskt luddig. Tar man ställning för friskolor,
såsom Gunnar Goude gör - där tror jag honom -
tycker jag att det är riksdagen som skall se till att det
fungerar. Det är en rättighet som gäller alla i Sverige.

Anf. 89 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Jag noterar att jag inte fick något
svar från Ola Ström på i vilka avseenden Folkpartiets
program när det gäller friskolorna skiljer sig från det
nu framlagda förslaget, men det kanske jag får i nästa
replikskifte.
Vi i Miljöpartiet tycker inte att en skolpeng som är
lika för alla barn är särskilt lyckad. Vi har i stället
föreslagit och gått med på ett förslag där man har en
skolpeng, om man nu vill kalla det för det, som tar
hänsyn till att barn med olika behov behöver olika
stora resurser. Det är alltså skillnaden mellan er skol-
peng och resursfördelningsmodellen, som jag tror att
Bo Könberg nu har accepterat. Om en majoritet av
socialdemokraterna tycker annorlunda får vi väl se det
här i kammaren litet längre fram. Det är en empirisk
fråga.
Huruvida jag är naiv eller inte skall jag överlåta åt
andra att bedöma, så jag avstår från att kommentera
det.

Anf. 90 OLA STRÖM (fp) replik:
Herr talman! Jag försöker svara på vad som är en
viktig principiell skillnad här. Vi i Folkpartiet libera-
lerna tycker att fristående skolor är en rättighet och att
föräldrar och elever skall kunna välja dem. För att en
rättighet skall kunna bli funktionell krävs det också ett
verktyg i handen på dessa människor, så att de inte är
helt utlämnade åt kommunalpolitikers vilja eller ovil-
ja. Skolpengen är detta instrument. Den är ett golv, ett
garanterat resursgolv, för att man över huvud taget
skall kunna bedriva verksamheten. Sedan är det na-
turligtvis fritt fram att komma överens om resurser
utöver det. Jag tycker att det är fullt naturligt. Jag kan
inte alls se någon skillnad i detta som Gunnar Goude
försöker framställa det: att vi skulle tro att alla barn
behöver lika mycket resurser. Så är det inte. Skol-
pengen är ett golv. Därutöver krävs naturligtvis olika
resurser beroende på barnens olika behov, precis som
i en vanlig kommunal skola. Det är ingenting konstigt
med det.

Anf. 91 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Den här skolpengen är ett golv, men
empiriskt har det visat sig vara ett väldigt dåligt golv,
för alla har lagt sig på den nivån.
Lagstiftningen i syfte att få jämställdhet mellan
fristående skolor och kommunala skolor kan inte i
anständighetens namn innehålla ett sådant golv.
Skulle Ola Ström vilja ha det när det gäller lika lön
för kvinnor och män vid lika arbete - dock lägst 75 %
för kvinnorna? Det är helt orealistiskt såvitt jag för-
står att, om man verkligen strävar efter jämlikhet,
försöka åstadkomma ett golv samtidigt.
Jag vill också hålla med Ola Ström; vi är alldeles
överens t.ex. om att det inte skall vara så att man helt
kan utelämna en fristående skola till kommunalt god-
tycke. Det är därför förslaget inte alls innehåller det.
Det är därför det är så förvånande att höra Ola Ström
så upprört tala om detta förslag, eftersom detta inte
alls tillåts i det. Däremot har ju Folkpartiet föreslagit
att kommunerna skall ha tillsyn. Det är intressant i
sammanhanget. Jag vill själv inte göra någon stor
affär av det, men jag undrar om Folkpartiet har ändrat
sig på den punkten eller om det fortfarande kräver
kommunal tillsyn över friskolorna.

Anf. 92 WIDAR ANDERSSON (s):
Herr talman! Mycket kan man säga om ekonomen
Nils Lundgren, denne hedervärde socialdemokrat och
tillika ordförande i Friskolornas riksförbund, men
särskilt nyliberal är han nog inte, Gunnar Goude.
Ola Ström! Tjia Torpe, kommunalråd i Stock-
holm, Lars Johansson i Göteborg och Irmar Reepalu i
Malmö för att ta några exempel är hedervärda social-
demokratiska kommunalpolitiker som inte för ett
ögonblick tycker att friskolor är en styggelse. Jag tror
inte att vi skall privatisera denna principiella debatt på
det viset. Det leder fel, i varje fall i storstäderna, där
vi också har mest friskolor. I Malmö inte minst är den
största muslimska friskolan en alldeles fantastiskt bra
skola i en socialdemokratiskt ledd kommun. Jag träf-
fade representanter för den i förra veckan, och de är
inte det minsta oroliga - för kommunalråden. De är
kanske litet mer oroliga för regeringen. Det är jag
också.
Mitt samhällsengagemang, herr talman, har sin
grund i att jag anser att all väsentlig samhällsföränd-
ring startar när människor genom praktiska handlingar
försöker förändra sina livsvillkor. Så har jag blivit
fostrad i Hasselakollektivet som 1969 startade sin
vård och behandling av unga missbrukare i närmast
total konfrontation med myndigheterna som ansåg att
det inte behövdes någon sådan vård och behandling.
Efter fyra fem år var det bevisat att det behövdes, och
i dag är Hassela sedan länge en av ledstjärnorna i det
här arbetet.
På samma sätt har jag varit mycket aktiv i Eriksbo
i Göteborg i ett självförvaltningsarbete där man sam-
lade hyresgästerna till att själva ta ett större ansvar i
ett kooperativt arbete. Också detta motarbetades och
sades vara onödigt eftersom det redan fanns ett verk,
en myndighet och en plan för detta. I dag är det ett av
de mest framgångsrika självförvaltningsförsöken.
På samma sätt har det varit fullständigt naturligt
för mig att engagera mig för friskolorna och för att
mer människor engagerar sig för att på olika vägar
förbättra och bredda utbildningen.
Jag anser därför att i princip behöver så stort ut-
rymme som möjligt lämnas åt ett utökat lokalt ledar-
skap i samhället. Oavsett om vi talar om företag,
skolor, fackföreningar, folkrörelser eller myndigheter
av olika slag är det det ökande lokala ledarskapet som
gäller. Så byggdes Sverige starkt en gång i tiden,
under mellankrigstiden - med den oerhörda dynamik
som vi hade då - närmast totalt oreglerat. Detta sked-
de oftast i hård konfrontation, visserligen, med den
tidens feodala politiska och administrativa överbygg-
nad, men man lade ändå grunden för det som sedan
blev stabilitet och välstånd i vårt land.
I dag försöker den gamla ordningens stabilitet
återigen att lägga locket på den oerhörda dynamik och
kreativitet som sprudlar runt om i landet, inte bara när
det gäller friskolor och offentliga skolor utan också i
företag, byaföreningar och allt vad man vill. Det loka-
la ledarskapet kräver plats, tränger fram och krymper
därmed utrymmet för den gamla sortens centralstyr-
ning. Därmed har vi som folkvalda att ta ställning till
en klassisk intressekonflikt. Vi kommer inte undan
detta. Vi har att välja mellan två ordningar. Vi har den
gamla ordningen vars goda kvaliteter - jag vill un-
derstryka detta - vi känner väl sedan 30-40 år. Det
har ju gått bra. Det har varit i huvudsak bra för med-
borgarna. Och så har vi den nya ordningen som vi
ännu inte känner och som därför skrämmer.
Regeringen har tagit ställning på många andra om-
råden. Exempelvis agerar man nu och har lagt förslag
om en ökad lokal arbetsrätt som ger mer makt till
lokala fackföreningsledare och de lokala arbetsgivar-
na, förslag om regionalisering och förslag om mer
lokal arbetsmarknadspolitik. Detta är några exempel
på att regeringen är på väg åt ett visst håll, under
snirkel och snorkel måhända, men ändå på väg. I den
här frågan däremot tycker jag att regeringen tyvärr tar
alldeles för stor hänsyn till det gamla monopolet och
därför hamnar helt fel.
Jag anser, har agiterat för och på olika sätt stridit
för att riksdagen borde ha låtit den tidigare ordningen
vara i åtminstone fem till tio år till. Jag anser nämli-
gen att slutmålet bör vara att friskolorna skall ingå i
den kommunala självstyrelsen. På det viset blir det
fullständigt naturligt. Men kommunerna måste ges tid
att ändra sina rutiner och sin bokföring för att detta
skall kunna genomföras. Vi skall inte bygga upp nå-
gon stor konflikt mellan kommunerna och medbor-
garna, för kommunen är sina medborgare och ingen-
ting annat. Kommunen är sina medborgare, och allde-
les självfallet är det så att om ett antal medborgare vill
välja att gå i en eller annan skola är det det som gäl-
ler. Det handlar för den kommunala apparaten om att
anpassa sitt bokförings- och redovisningssystem till
det. Många kommuner har hunnit ganska långt i det,
och det innebär inga större problem.
Regeringens ambition som kommer fram i det här
betänkandet är för luddig för mig. Det är luddiga
skrivningar om insyn. Det är luddiga skrivningar om
negativa effekter. Det är ett osäkert läge. Detta kan
klart tolkas så att vi är på väg in i ett system med ökad
kontroll av hur man kommer fram till utbildningsre-
sultat i stället för att mäta utbildningens resultat, som
ju måste vara det enda intressanta. Vårt land behöver
som jag ser det tio tusentals människor som på mäng-
der av områden försöker förbättra sina resultat. Det är
ju det det handlar om, och inte en kontrollapparat som
skall gå in och se hur arbetet bedrivs.
Jag läser den här propositionen och det här betän-
kandet med så välvilliga ögon som möjligt. Det har
inte varit en alldeles lätt process att bestämma sig för
att gå upp och agera på det sätt som jag gör. Men jag
menar att man borde ha betonat och uppmuntrat ut-
vecklingskraften mycket mer i stället för att som nu
betona kontrollen och regleringen av något som inte
är färdigt att regleras. Först måste den nya verklighe-
ten på allvar tränga fram innan man anstränger sig för
att hitta en ny reglering.
Huvudfrågan handlar inte heller om pengar, som
jag ser det. På de mycket höga nivåer som vi talar om
i Sverige finns det alldeles utmärkta förutsättningar att
bedriva alldeles utmärkta skolor på 75-85 % av ge-
nomsnittskostnaden. Det vet jag. Varje vecka är jag
på sådana skolor. Men det handlar om att de vuxna i
skolan får vara beredda att arbeta litet mer och att
släppa loss sin pedagogiska personlighet. Det handlar
om att ungarna måste tränas till mer ansvar, och det
handlar om att föräldrarna får vara beredda att ta på
sig vissa praktiska aktiviteter. Det är inga problem.
Huvudfrågan är inte ekonomisk. Huvudfrågan är i
stället att ge dessa skolledare, lärare, entreprenörer,
kreativa människor och föräldrar större frihet och
uppmuntran. De skall ha frihet under ansvar.
Mot denna bakgrund, herr talman, kan jag omöj-
ligt stödja majoritetens förslag. Jag kan inte heller
stödja någon av reservationerna. Jag har läst reserva-
tion 8 ordentligt, men jag tycker att det även i den
finns en otydlighet när det gäller avgifter. Jag kommer
därför att avstå från att rösta och trycka på den gula
knappen i alla omröstningar och fortsätta att agitera
för en annan politik.

Anf. 93 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är trevligt att Wi-
dar Andersson har gått upp i talarstolen och fört den-
na litet ovanliga ideologiska debatt. Den är litet udda i
sammanhanget. Han sade att jag litet orättvist hade
beskyllt Nils Lundgren för att vara nyliberal. Jag vet
också att han brukar presentera sig som socialdemo-
krat. Men när jag talade om detta tänkte jag på de
argument som han har fört fram i tidningar och annat
och som är nyliberala, dvs. att de fristående skolorna
skall ses som företag på den fria marknaden. Hans
älsklingsliknelse är den som gäller Volvo och Saab,
alltså parallellen till friskolorna och kommunerna.
Den innebär att konkurrenten skall hållas utanför och
att det inte på något sätt skall tas hänsyn till konkur-
renten. Senast jag debatterade med honom tog han
upp det förslag som han vill ha, nämligen en statlig
skolpeng. Det sammanföll på alla punkter med det
förslag som finns att läsa i Moderaternas budget i år,
alltså den statliga skolpeng som Moderaterna har
föreslagit. Det var skälen till att jag sade detta om
Nils Lundgren.
Jag måste säga att ni antagligen har roligt på
Friskolornas riksförbund, eftersom ingenting är sig
riktigt likt med socialdemokrater som Nils Lundgren
och Widar Andersson och med Beatrice Asks förre
politiske sekreterare som kanslichef. Det är antagligen
väldigt roliga debatter på det förbundet.
Jag skulle vilja få Widar Anderssons krav litet mer
preciserade för att det skall bli riktigt intressant. Han
säger att utbildningsresultaten skall mätas. Man skall
inte tala om hur undervisningen skall gå till utan det
skall mätas. Hur ställer sig Widar Andersson till t.ex.
insynen? Tycker Widar Andersson att det är bra att
kommunen har en insyn, eller hur skall mätningarna
ske? Skall utvärderingarna vara obligatoriska eller hur
är det tänkt? Accepterar Widar Andersson dessa delar
i förslaget? Det är en konkret fråga. Sedan tycker jag
att Widar Andersson överdriver själva kontrollappara-
ten. Den är ju inte särskilt utformad i det här försla-
get. Och problemet med Skolverket har ju varit att
man inte har skött tillsynen snarare än att man har
varit för noggrann med detta uppdrag.

Anf. 94 WIDAR ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! För det första oroar och skrämmer
kontrollapparater som inte är tydligt formulerade mig
mer än sådana som är tydligt uttalade. För det andra
tycker jag att kontrollen skall vara mycket starkare
och tydligare när det gäller två väsentliga områden
där vi i dag fallerar inte bara när det gäller friskolor.
Det handlar först och främst om att kontrollen av
den som begär att få starta skola måste vara bättre än i
dag. Som jag ser det bör det ingå vandelsprövning
och annat. De allra flesta friskolor är alldeles utmärk-
ta. Det finns en del onödiga som har släppts in på
arenan och som lurar föräldrar, och det finns risk för
att de är ute efter att lura till sig skattepengar. För
detta bör man ha en bättre kontrollapparat. Man bör
över huvud taget ha en bättre kontroll av hur skolor
startas och hur de skall ledas.
Det andra som vi måste ha en bättre kontroll över
är utbildningens resultat, dvs. hur barnen klarar sig
med de kunskaper och de sociala färdigheter som de
vuxna på skolan ger dem. I det sammanhanget förmo-
dar jag att vi bör fundera på examen och ökad kon-
troll.
Jag kan för Gunnar Goude berätta att vi förmodli-
gen har lika roligt på Friskoleförbundets möten som
ni en gång i tiden hade på Miljöpartiets möten innan
ni stelnade till.

Anf. 95 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Jag kan tala om för Widar Andersson
att vi fortfarande har mycket roligt i Miljöpartiet. Men
jag kommer gärna på besök till Friskolornas riksför-
bund också.
Jag tycker att det som Widar Andersson nu tar upp
är frågor som är intressanta, och man skall i fortsätt-
ningen diskutera hur detta skall se ut. Det är natur-
ligtvis inte utformat i detalj. Det vore oärligt att säga
att vi har ett bra system som är detaljutformat t.ex. för
kontroll av vandel vid ansökningstillfället. Det skall
bli intressant att få vara med och diskutera det i fort-
sättningen. Det har inte gjorts inför detta förslag. Jag
nöjer mig med detta och hoppas att debatten fortsät-
ter. Jag tycker inte att avståndstagandet har varit så
drastiskt.

Anf. 96 BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet i
denna debatt även om jag har varit en intresserad
lyssnare. Men när debatten börjar spåra ur fullständigt
tycker jag ändå att det finns anledning att påpeka det.
Jag tycker först och främst att Gunnar Goude skall be
Friskolornas riksförbund om ursäkt därför att han
beskyller människor som har engagerat sig för en
bättre utbildning i vårt land för att vara nyliberaler.
Han använder ordet som ett skällsord. Jag råkar veta
att det finns människor och ganska många olika parti-
er som arbetar inom Friskolornas riksförbund. Väldigt
många av dem har arbetarrörelsens grundvärderingar
som bas för sitt politiska agerande. När man gör den-
na typ av nidbilder och stämplar människor agerar
man ungefär som ett stort parti brukar behandla de
människor som tänker litet annorlunda. Jag hade öns-
kat att den här riksdagens yngsta parti hade förmåtts
stå för något mer av förnyelse än vad som har visats i
denna fråga.
Anledningen till att jag begärde ordet var att Gun-
nar Goude i ett inlägg tog upp en artikel som jag
tillsammans med några andra skrev när utredningen
om friskolorna presenterade sitt förslag. Jag har inte
artikeln med mig till kammaren, så jag har inte kunnat
läsa den igen. Men det som hade retat upp Gunnar
Goude var att jag skrev att det handlade om en kom-
munalisering av friskolorna. Gunnar Goude, det är på
följande sätt:
Det förslag som Gunnar Goude i dag står bakom
handlar om att kommunens möjligheter att avgöra om
en friskola skall godkännas eller inte ökar. Ylva Jo-
hansson har i debatten talat om friskolorna som en del
av det lokala skolväsendet, vilket jag till stor del kan
instämma i. Hon har också talat om det val som man
gör när man väljer mellan fristående och offentliga
skolor som ett val som skall vara likvärdigt. De fristå-
ende skolorna skall vara litet mer lika de offentliga.
Det får inte vara så stora skillnader. Då hamnar man
väldigt nära en situation där man kan använda be-
greppet björnkram, om Gunnar Goude känner till det.
Det innebär att man nästan kväver den som man om-
huldar. Det är precis det som är risken med de förslag
som nu läggs fram. Det talas om kommunal insyn.
Vad det handlar om är ju att kommunerna ges ökade
befogenheter att granska sina konkurrenter, de kon-
kurrenter som dessutom är beroende av kommunens
välvilja eftersom kommunen bestämmer bidragets
storlek. Om en verksamhet granskas av, om skolans
existens är beroende av och om den ekonomiska
verkligheten i en skola avgörs av kommunens skolsty-
relse eller motsvarande, då ligger man mycket nära en
kommunalisering. Jag står fullt ut för vad jag skrev i
den artikeln, eftersom det är precis på det sättet som
jag uppfattar detta förslag. Det är många som oroar
sig över förslaget av det skälet, många små gröna
skolor runt om i landet. Det finns människor från
olika partier med olika politiska värderingar som
t.o.m. har kämpat mot lokala politiker för att deras
skola skall leva.
Jag kommer från Härjedalen. Vi har en friskola i
Tännäs. Den finns där inte därför att befolkningen i
Tännäs röstar på Moderaterna eller nyliberalerna, om
nu sådana finns där. Den finns där därför att byalaget
har samlat sig kring tron på skolan mitt i byn, trots att
kommunen inte anser att man har råd eller lust att
driva den skolan.
Det är de här små människorna som kommer att
drabbas av det beslut som Miljöpartiet och Socialde-
mokraterna är beredda att fatta i dag. Det beklagar
jag. Man skall veta att detta är en folkrörelse som har
stor kraft och stort engagemang. Jag är övertygad om
att debatten kommer att fortsätta. Vi är många som
noga kommer att följa upp den.
Till sist skulle jag vilja säga några ord till Gunnar
Goude. Det här förslaget, som riksdagen snart skall gå
till beslut om, innebär enligt er så mycket positivt.
Gunnar Goude sitter som kommunfullmäktigeledamot
i Uppsala kommun. Kommunpolitiker skall man tro
på, det har jag fått lära mig i debatten. Är Gunnar
Goude beredd att lova här och nu att man i Uppsala
kommer att se till att de fristående skolorna behandlas
likvärdigt med de kommunala? Jag råkar nämligen
veta att det finns bra friskolor i Uppsala som inte ens
får sina kostnader täckta genom de bidrag som de får i
dag. Det är väl sådant som Gunnar Goude nu i kraft
av den här reformen kommer att ändra på. Det skall
bli spännande att se vad som händer just i Uppsala
kommun de närmaste månaderna.

Anf. 97 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Beatrice Ask börjar känna viss
dragningskraft till talarstolen när de ideologiska skill-
naderna börjar komma fram, och det tycker jag är bra.
Det finns två väldigt olika ideologiska bakgrunder
till varför man skall stödja friskolorna. Den nyliberala
är en - jag vet inte vilket ord jag skall använda för att
det inte skall vara något förolämpande i det. Jag kän-
ner många trevliga och bra nyliberaler. Men nylibera-
lerna står alltså för en fri marknad där marknadskraf-
terna skall få vara den drivande kraften för utveck-
lingen. Här handlar det om skolorna. Man talar om
kommunen som konkurrent i stället för att som Widar
Andersson ha klart för sig att kommun betyder ge-
menskap.
I Miljöpartiet accepterar vi inte detta. Något på-
hopp på Friskolornas riksförbund är det inte fråga om.
Däremot är det fråga om en blygsam anmärkning mot
den information som har gått ut från det förbundet,
som jag tror är vilselett av politiker som har slarvat
med sanningen när det gäller att beskriva förslaget
och informera medlemmarna i förbundet. Man får
bara beskrivningen av en ideologisk grund för
friskolorna. Ingen skall tro att meddelanden från det
förbundet går ut utan beskrivning av varför Miljöpar-
tiet värnar friskolorna.
Det är alldeles riktigt att det finns många ute i
friskolorna som känner sig främmande inför sitt för-
bund. Det är en av olyckorna med den här kampanjen.
Det kommer antagligen att ta rätt lång tid att återställa
förtroendet för Friskolornas riksförbund, det enda
förbund som friskolorna har och som vi har saknat
länge. Jag har själv varit friskollärare i tre år och
jobbat på en ungdomsskola i fem, kan det här utan
och innan och vet hur väl förbundet behövs. Men det
får inte profilera sig hårt i politiska frågor utan skall
vara neutralt för att alla skall kunna känna sig trygga i
sitt förbund.

Anf. 98 BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag utgår från att debatten mellan
Gunnar Goude och Friskolornas riksförbund kommer
att fortsätta.
Jag vill gärna säga att jag inte anser mig vara nyli-
beral utan konservativ i ordets absolut bästa bemär-
kelse, nämligen i den meningen att jag anser att man
vid politiska beslut skall dra nytta av erfarenheterna.
Och erfarenheten i svensk utbildningspolitik visar att
om man vill värna rätten att välja skola och se till att
fristående skolor kan växa och leva, behövs det ga-
rantier på nationell nivå. Annars blir rätten något som
är beroende av i vilken kommun man har turen att bo
i.

Anf. 99 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Det handlar inte bara om ens rätt,
utan om tvås rätt. Hur är det med de kommunala sko-
lorna? Hur är det med kommunala glesbygdsskolor?
Det finns fler sådana än fristående.
Alla skolor skall ha samma rätt. Vi i Miljöpartiet
värderar skolorna oavsett huvudman lika. Låt oss säga
ett en fristående skola skulle vilja starta i en norr-
ländsk glesbygdskommun, i en ort som ligger relativt
nära två tre kommunala glesbygdsskolor och det
skulle få till effekt att kommunen inte orkar med det
hela utan blir tvungen att lägga ner glesbygdsskolor-
na. Skall då Skolverket säga ja till det därför att det
skall vara fri etableringsrätt utan hänsyn till eleverna i
de kommunala skolorna? Vi tycker inte det i Miljö-
partiet. Vi tror att det ligger en risk i att släppa de
krafterna lösa. Man bör se till det rätta för eleverna i
det fallet.

Anf. 100 BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Sanningens minut är tydligen nära,
eftersom vi nu får veta vad som gäller, nämligen att
om kommunfullmäktige i t.ex. Härjedalen anser att
tännäsborna varken kan eller borde driva skola, då
skall de inte heller få göra det. Tack vare den reform
vi har haft har invånarna där från alla partier kunnat
starta och driva en skola av god kvalitet. Och faktiskt
har kommunen inte gått över styr ekonomiskt, utan
t.o.m. klarat sig ovanligt bra för att vara en Norr-
landskommun. Det är erfarenheten, och det är den
erfarenheten ni miljöpartister inte vill ta till vara inför
fortsättningen.

Anf. 101 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Nu är det dessbättre så att det inte är
kommunen som har beslutsrätt. Vi har just konstaterat
att enligt förslaget har kommunen, i stället för den
nidbild som ni har spridit, ingen beslutsrätt i frågan.
Det är alltså Skolverket som neutral myndighet som
har att fatta beslutet i frågan. Skulle inte friskolan
vara nöjd med beslutet har man full överklaganderätt i
svensk domstol. Närmare en neutral behandling tror
jag inte man kan komma i det här landet. Jag tycker
att den är fullt tillfredsställande. Det handlar inte alls
om att lämna utrymme för några kommunala över-
grepp enligt lagstiftningen.
Låt oss då försöka att tillsammans genomföra det
här på ett sätt som gör att riskerna för skador blir så
små som möjligt med tanke på de missuppfattningar
som nu finns ute i landet om vad förslaget innebär.
Jag ser gärna att de borgerliga partierna ställer upp
och arbetar positivt i denna fråga. Det vore välgöran-
de.

Anf. 102 BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Skolverket skall ta hänsyn till om
kommunen tycker att det är dyrt eller organisatoriskt
besvärligt. Där hade Gunnar Goude fel.
Jag förstår att Gunnar Goude vädjar till oss alla att
försöka minimera riskerna och skadorna med det
förslag ni nu är beredda att driva igenom.

Anf. 103 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Jag har svårt att förstå på vilken
punkt jag hade fel. Jag säger att kommunen inte har
någon beslutanderätt. Skolverket däremot har att ta
hänsyn till vad som händer med eleverna i det kom-
munala skolväsendet som helhet på lång sikt för att
undvika negativa effekter. Där skiljer vi oss åt, det är
alldeles riktigt.
Jag tycker att förslaget är bra. Beatrice Ask tycker
att det är ett dåligt förslag, och längre än så kommer
vi tydligen inte i det här läget.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

AU5 Förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten
för budgetåret 1995/96
Mom. 1 (tidigareläggning av offentliga tillfälliga
arbeten för äldre arbetslösa m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, mp, kd)
Votering:
160 för utskottet
109 för res. 1
7 avstod
73 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 135 s, 16 c, 9 v
För res. 1: 62 m, 20 fp, 1 v, 14 mp, 12 kd
Avstod: 1 s, 6 v
Frånvarande: 25 s, 18 m, 11 c, 6 fp, 6 v, 4 mp, 3 kd

Mom. 2 (stimulansersättning)
1. utskottet
2. res. 3 (v)
Votering:
165 för utskottet
20 för res. 3
100 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 139 s, 7 m, 18 c, 1 fp
För res. 3: 3 fp, 17 v
Avstod: 58 m, 1 c, 16 fp, 13 mp, 12 kd
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 c, 6 fp, 5 v, 5 mp, 3 kd
Karin Falkmer (m) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja. Kerstin Hei-
nemann (fp) anmälde att hon avsett att avstå från att
rösta men markerats ha röstat nej.

Mom. 3 (offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbets-
lösa inom de allmänna försäkringskassorna)
Kammaren biföll utskottets hemställan.

AU3 ILO:s konvention och rekommendation om
deltidsarbete
Mom. 1 (ILO:s konvention och rekommendation om
deltidsarbete)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
Votering:
258 för utskottet
17 för res. 1
14 avstod
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 139 s, 67 m, 20 c, 20 fp, 12 kd
För res. 1: 17 v
Avstod: 14 mp
Frånvarande: 22 s, 13 m, 7 c, 6 fp, 5 v, 4 mp, 3 kd

UbU4 Fristående skolor m.m.
Mom. 1 (skolans värdegrund)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, kd)
Votering:
188 för utskottet
99 för res. 1
2 avstod
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 20 c, 17 v, 14 mp
För res. 1: 67 m, 20 fp, 12 kd
Avstod: 2 s
Frånvarande: 22 s, 13 m, 7 c, 6 fp, 5 v, 4 mp, 3 kd

Mom. 2 (kravet att fristående skolor skall vara öppna
för alla)
1. utskottet
2. res. 2 (m, c, fp, kd)
Votering:
168 för utskottet
119 för res. 2
2 avstod
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 17 v, 14 mp
För res. 2: 67 m, 20 c, 20 fp, 12 kd
Avstod: 2 s
Frånvarande: 22 s, 13 m, 7 c, 6 fp, 5 v, 4 mp, 3 kd

Mom. 6 (bidrag till fristående skolor på grundskoleni-
vå)
1. utskottet
2. res. 8 (m, c, fp, kd)
Votering:
168 för utskottet
119 för res. 8
2 avstod
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 17 v, 14 mp
För res. 8: 67 m, 20 c, 20 fp, 12 kd
Avstod: 2 s
Frånvarande: 22 s, 13 m, 7 c, 6 fp, 5 v, 4 mp, 3 kd

Mom. 14 (uppföljning och utvärdering av fristående
skolor)
1. utskottet
2. res. 16 (m, c, fp, kd)
Votering:
168 för utskottet
118 för res. 16
3 avstod
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 17 v, 14 mp
För res. 16: 67 m, 19 c, 20 fp, 12 kd
Avstod: 2 s, 1 c
Frånvarande: 22 s, 13 m, 7 c, 6 fp, 5 v, 4 mp, 3 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Beslut om samlad votering

På förslag av tredje vice talmannen beslutade
kammaren att utbildningsutskottets betänkande UbU5,
finansutskottets betänkanden FiU6 och FiU7, justi-
tieutskottets betänkande JuU2, lagutskottets betän-
kande LU5 samt försvarsutskottets betänkande FöU2
skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.

8 § Vissa skolfrågor

Föredrogs
Utbildningsutskottets betänkande 1996/97:UbU5
Vissa skolfrågor (prop. 1995/96:206)

Anf. 104 BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Vi har nyss hört om Socialdemokra-
ternas och Miljöpartiets uppgörelse om att bygga
hinder för föräldrars och elevers möjlighet att välja
skola. Den kreativitet som den borgerliga regeringens
valfrihetsreformer skapade i och med skolpengen
kommer nu att kväsas genom hinder och utrymme för
kommunalt godtycke.
I det betänkande som vi nu skall diskutera går vad
jag vill beteckna som en nedrustning av svensk ut-
bildning vidare. Regeringen föreslår exempelvis ett
slags kommunarrest för gymnasieelever. Den möjlig-
het som elever haft att välja utbildning vid en lokalt
profilerad utbildning i en annan kommun tas bort. I
fortsättningen är sådana utbildningar bara till för
elever som bor i kommunen. Den elev som haft oturen
att bo i fel kommun får stanna hemma, oavsett vilken
utbildning man kanske efterfrågar.
Gymnasieskolor som vågat och som haft förmåga
att utifrån lokala förutsättningar forma ett spännande
utbildningsalternativ får visserligen fortsätta att göra
sådant, men bara om de kan intressera tillräckligt
många elever hemmavid för alternativet. Mer originel-
la idéer kommer knappast att ha en chans i det syste-
met. Det är lika illa att bara elever som bor i rätt
kommun skall kunna välja som att det krävs att man
skall ha rätta föräldrarna för att få en chans.
Ni socialdemokrater skapar med den här typen av
åtgärder segregation och minskar möjligheterna till
social rörlighet, något som jag tror behövs om det
framtida samhället skall bli bättre.
I propositionen kritiserar regeringen kommunerna
för att de har varit kreativa. Det finns i dag närmare
500 lokala grenar. Regeringen påstår också att kvali-
teten på vissa utbildningar är för låg. Jag vet inte om
det är sant. Men om det är så, varför höjer ni då inte
kraven på utbildningarnas kvalitet och kraven på
kommunerna i stället för att stoppa elevernas valmöj-
lighet? Om svensk utbildning skall utvecklas är det
viktigt med mångfald, kreativitet och skaparkraft. Vi
har för litet av den varan, inte för mycket.
I det här betänkandet föreslås också "en smärre
ändring vad gäller behörighet till program i gymnasie-
skolan". Denna "smärre ändring" innebär att det vid
antagning till gymnasieskolans nationella program
inte längre skall vara ett krav att man har godkänt
betyg i ämnet svenska. Betyg i ämnet svenska som
andraspråk är tillräckligt, skriver regeringen. Det är
inte sant.
Förra veckan larmade Stockholms skolinspektörer
i tre stora rapporter om de stora problem som gymna-
sieskolan har med elevernas bristande förkunskaper i
svenska. Man räknar med att 20-30 % av de elever
som kommer till gymnasiet har en läsförmåga som
motsvarar högst vad som gäller för årskurs 7 i grund-
skolan. Var femte elev vid de yrkesinriktade pro-
grammen underkänns enligt denna undersökning, som
omfattar 5 000 elever, i den första kursen i ämnet
svenska på gymnasiet.
Många elever som det rör är elever med invand-
rarbakgrund. Det är naturligtvis ett gigantiskt pro-
blem. Det krävs en rad insatser och olika åtgärder för
att komma till rätta med det. En sak är jag dock allde-
les övertygad om: Regeringens förslag att ta bort
kravet på betyget Godkänd i ämnet svenska är fel. Det
är fel signal till de elever som har det jobbigt med
språket och det är fel signal till dem som klarar sig
ganska bra på svensktimmarna.
Problemet är att med ert förslag kommer kunskap-
sklyftorna och segregationen att ytterligare öka. Det
är ett av de allvarligaste hoten i den här staden, men
också på många andra håll. Regeringen ger sig inte på
ämnet svenska bara på det här viset. Enligt betänkan-
det vill ni också ta bort reglerna om två betyg i svens-
ka på gymnasiet. Därmed minskar man betydelsen av
ämnet svenska ytterligare. Jag anser att regeringen
med den här typen av förslag tonar ned kraven på
kvalitet i undervisningen samt kraven på goda studie-
resultat. Det är en olycka för ett land som halkar efter
internationellt också när det gäller utbildning. Det
spelar liksom ingen roll hur många vuxenutbild-
ningsplatser ni socialdemokrater inrättar, om grunden
för kunskaper degraderas.
Herr talman! Vi har tidigare här i kammaren talat
om detta här i kammaren, men propositionen gör det
nödvändigt att återigen ta upp de problem som skolan
har att skapa tillräckligt goda kunskaper i naturveten-
skapliga ämnen. Även här tänker regeringen fel. I den
70-talspyttipanna som betänkandet Vissa skolfrågor
utgör föreslår man nämligen återinförande av block-
betyg i NO- och SO-ämnen. Är det för att skyla över
skolans tillkortakommanden som ni socialdemokrater
föreslår att skolorna inte längre skall behöva ge sepa-
rata betyg i fysik, kemi och biologi eller i geografi,
historia, samhällskunskap och religion?
Spåren förskräcker. Vi har prövat blockbetyg förr,
och vi vet att risken är uppenbar att ämnen trillar bort,
att elever inte ens får de grundläggande kunskaperna i
något eller några av de ämnen som läroplanen förut-
sätter. I dessa tider, när det så vanligt att lärare saknar
behörighet för undervisning i de ämnen som de un-
dervisar i, anser vi moderater att tydliga anvisningar
om kunskapsmålen måste finnas och att undervisning-
en skall följas upp.
Det här handlar inte om huruvida man skall arbeta
ämnesintegrerat, huruvida man skall samarbeta över
ämnesgränserna eller hur man undervisar, utan det
handlar om att kursplanerna gäller och att undervis-
ningsresultaten skall följas upp utifrån de målen. Det
handlar om vilken omsorg vi i Sveriges riksdag vill
lägga på att se till att eleverna får de kunskaper som
vi har sagt att vi anser nödvändiga för framtiden.
Avslutningsvis medger inte tiden just nu att jag
går in på regeringens svårigheter att bestämma sig när
det gäller skolstart och samarbetet mellan barnomsorg
och skola. Frågan lär delvis ha fastnat mellan Kom-
munförbundet och Finansdepartementet, och det
känns inte särskilt meningsfullt att debattera ett icke-
förslag.
Vad vi moderater anser om betydelsen av tidig
inlärning och om samarbetet mellan barnomsorg och
skola framgår emellertid av betänkandet och av de
motioner som vi har väckt under allmänna motionsti-
den.
Herr talman! Jag yrkar formellt bifall enbart till
den första reservationen, av hänsyn till kammarens
arbetsbelastning. Däremot anser jag naturligtvis att
alla de moderata synpunkterna kan vinna kammarens
gillande.

Anf. 105 MARIE WILÉN (c):
Herr talman! Jag tänker ta chansen att något disku-
tera "icke-förslaget". Jag är besviken för barnens skull
över att den socialdemokratiska regeringen valt att
inte föreslå införande av tioårig grundskola med start
vid sex års ålder; en tioårig grundskola som så väl
behövs inför det kunskapsintensiva 2000-talet, som
ligger framför oss. Jag tror dessutom att det hade varit
möjligt att få en hyfsat bred majoritet här i riksdagen
för ett sådant förslag.
Den socialdemokratiska regeringen verkar i stället
ha gjort sitt ställningstagande tillsammans med Kom-
munförbundet. De har tillsammans försökt bedöma
vad kommunerna vill, vilket är värdefullt, men man
har inte vägt in vad som är bäst för barnen och deras
utveckling.
Socialdemokraternas och Kommunförbundets ge-
mensamma bedömning verkar dessutom vara felaktig,
då Lärarnas Riksförbund i måndags presenterat en
undersökning som säger att en majoritet av kommun-
politikerna anser att grundskolan bör vara tioårig. Jag
tror också att resultatet blir detsamma, om man med
kommunfolket verkligen diskuterar hela frågan, både
ekonomin och barnens behov.
Den socialdemokratiska regeringens ställningsta-
gande verkar alltså inte bara vara felaktigt utifrån
barnens behov utan också utifrån vad en majoritet av
kommunalpolitikerna egentligen vill.
Det känns som om socialdemokraterna än en gång
låtit barnen komma i andra hand, precis som 1991, då
man införde en flexibel skolstart med ett förslag som
inte var genomarbetet utan främst lanserades som en
besparingsåtgärd.
Det är viktigt att man inom socialdemokratin tän-
ker igenom det här och försöker att inte gå miste om
möjligheten att på ett lugnt och planerat sätt införa
tioårig grundskola inför 2000-talet. Det är dags för
skolministern att försöka sent omsider rätta till det
som blivit fel.
Centerpartiet föreslår en tioårig grundskola med
skolstart vid sex års ålder. Det gör vi för att få en
likvärdig verksamhet över hela landet, med en meto-
dik och pedagogik som passar sexåringarna, och för
att se till att alla barn får samma förutsättningar. Med
utgångspunkt i att elevkullarna just nu är stora före-
slår vi att den tioåriga grundskolan skall införas senast
år 2000.
Vi har som svar propositionen utvecklat våra tan-
kar på hur en tioårig grundskola skulle kunna utfor-
mas, och jag vill, herr talman, redogöra för detta i
kammaren.
Vi anser att diskussionen om skolstartsåldern skall
utgå från vad som är bäst för barnen och deras ut-
veckling. Ställningstaganden om hur skolan skall
utformas skall grundas på barns utveckling och sätt att
lära. En tidigarelagd skolstart är motiverad förutsatt
att den utökade tiden nyttjas till att ge barn bekräftelse
på att de kan lära och ger barnet den tid det behöver
för att lära.
En bred samverkan mellan sexårsförskolan, skola
och fritidshem har vuxit fram i kommunerna de senas-
te åren, och det är mycket positivt. Man har prövat
olika former av verksamhet. Några har behållit sexår-
ingarna inom förskolan, andra försöker integrera
sexåringarna i grundskolan. Man har arbetat fram en
metodik och pedagogik som passar sexåringarna.
Erfarenheterna är positiva, men visst har det varit
turbulens i verksamheten under förändringstiden.
Vi tror att samarbetet mellan förskola och skola är
av stor betydelse för barnen och för utvecklingen av
både förskolans och grundskolans verksamhet. Skilda
personalkategorier med olika pedagogiska uppgifter
kompletterar varandra i det pedagogiska arbetet.
Samarbete och samordning mellan förskola och
grundskola tillför bredare kompetens, vilket medför
större bredd och mer varierad inriktning av verksam-
heten. Förskolans arbetssätt kommer grundskolan till
del, och grundskolan kan möta eleverna ett år tidiga-
re.
Estetiska och rörelseinriktade aktiviteter varvade
med läsförberedande moment ger barnen en stimule-
rande helhet. Dessutom ges utrymme för barns natur-
liga behov av lek och rörelse. Övergången mellan
förskolans och grundskolans arbetssätt sker succes-
sivt. Vi vill med detta nå en skola som möter barnen i
stället för att barn möter skolan. Det är en skolform
som vi tror är bra för alla barn, men kanske mest för
barn som har det svårt och inte klarar skolarbetet i
dag.
Det finns många exempel ute i landet. För drygt en
vecka sedan träffade jag lärare och skolledning från
Skövde kommun. Där berättade en lärare hur en pojke
lyste av glädje när denne plötsligt i februari fick bok-
stäverna att falla på plats och bli ord. Läraren sade att
det givetvis var långt efter det att andra barn i klassen
hade klarat det, men hon kände att hon tack vare att
man i Skövde jobbade på ett integrerat sätt hade möj-
ligheter att stödja den här pojken på ett vis som hon
kanske inte skulle ha haft i den vanliga skolan. Hon
ser integreringen av förskola och skola som ett bra
sätt att hjälpa dem som kanske har litet svårare för
sig.
Det skall också finnas möjlighet för barn att ha en
dålig dag - det har ju nästan alla barn ibland. Fri-
tidspedagog, förskollärare och lärare skall kunna
hjälpas åt att finna en form som gör att det kan funge-
ra.
Detta arbetssätt förändrar givetvis synen på bild-
ning och kunskap. Det får givetvis också konsekven-
ser för synen på läraren och lärarrollen. Om man har
synen att barnet är det forskande barnet som självt
söker kunskap genom att ställa frågor, så behövs det
en handledare och en vägledare, inte en föreläsare.
Det förutsätter att läraren själv intar en forskande
hållning i förhållande till barnets arbete, för att han
eller hon skall kunna vara det stöd som barnet behö-
ver.
Med vårt förslag om tioårig grundskola, där olika
lärar- och personalkategorier samarbetar i en gemen-
sam sammanhållen skolgång kommer fortbildningen
att få en framträdande roll. Vi tror att det är viktigt.
Den måste överbrygga de skilda arbetssätt och peda-
gogiska modeller som finns. Den måste sträva efter att
utveckla och ta till vara varje personalkategoris kom-
petens i det gemensamma arbetet. Var och en är pro-
fessionell utifrån sin yrkesroll. Förskolläraren skall
inte vara grundskollärare eller vice versa.
När det gäller den framtida utbildningen av för-
skollärare och grundskollärare är det önskvärt att
samarbetet och samordningen utvecklas med tanke på
de förändrade krav som hänger samman med en obli-
gatorisk skola för sexåringar.
Herr talman! Jag har här skisserat våra tankar på
hur en tioårig grundskola skulle kunna utformas. Jag
har, som jag tidigare sade, träffat företrädare för
Skövde kommun och Skurups kommun, där de ligger
i frontlinjen vad gäller detta arbete. De är mycket
besvikna över att det inte i dag finns ett förslag här i
riksdagen. I Skövde kommun t.ex. arbetar de i alla fall
vidare och säger: Då inför vi en tioårig grundskola.
Det har de också gjort.
Jag vill yrka bifall till reservation 3.

Anf. 106 OLA STRÖM (fp):
Herr talman! Jag sade i den tidigare debatten att
detta är en mörk dag för skolpolitiken i Sverige. Det
gäller även i det här ärendet. Beatrice Ask sade att vi
inte skulle ha en debatt om ett icke-förslag när det
gäller den tioåriga obligatoriska grundskolan. Men
icke-förslaget, och där instämmer jag mycket i vad
Marie Wilén säger, är just det som är problemet. Vi i
Folkpartiet är oerhört angelägna om att snart få se ett
förslag på riksdagens bord om införande av en tioårig
obligatorisk skola med sexårsstart. Vi har flera goda
argument för detta.
Man måste ha klart för sig att skolan förmodligen
är det mest kraftfulla instrument som vi har i politiken
för att uppnå ett mer jämlikt samhälle, där människor
ges mer jämlika och rättvisa villkor i livet. Skolan kan
ge kunskapen till barn och ungdomar som gör att
tilliten till dem själva och deras förmåga att orientera
sig i en allt mer komplicerad värld blir bättre. Allt
detta är vi säkert ganska överens om, så jag säger det
inte i polemik. Men vi måste på något sätt verkligen
tillerkänna skolan denna funktion. Skolan är inte bara
ytterligare ett politiskt område, utan skolan är ett av
de absolut viktigaste områdena för oss att hantera.
En reform som bygger på att alla barn i Sverige
skall kunna börja i skolan tidigare är något som är
oerhört angeläget i dag. Vi får ju i dag larmrapporter
från skolan om att alltför många barn och ungdomar
inte klarar av att få de grundläggande kunskaper som
vi har ställt krav på skolan att ge eleverna. Av olika
anledningar klarar man inte av detta. Dessa barn och
ungdomar befinner sig i en väldigt besvärlig situation.
De som går vidare till gymnasiet, vilket de flesta gör,
får väldiga problem. Men framför allt drabbas dessa
barn och ungdomar av dåligt självförtroende, och
lusten att lära, som är så viktig för all inlärning, riske-
rar att gå förlorad.
Det är viktigt att vi nu får en reform som till skill-
nad från tidigare grundskolereformer ger mer tid för
barnen och mer tid för lärarna att skapa en individuell
utbildning för varje elev. På det sättet kan lärarna
möta varje elev på rätt nivå. Det är detta som är det
absolut mest angelägna. Vi får inte nu skapa ännu mer
ämnesträngsel i skolan, utan lärarna måste ges mer tid
för att förmedla de grundläggande kunskaper som vi
tycker att eleverna skall ha när de lämnar grundsko-
lan. Som jag var inne på tidigare måste vi ta vara på
att barnen när de är små har den största lusten att lära
och är mest receptiva.
Vi skulle gärna vilja gå ytterligare ett steg, så att
man inom förskolans ram lyfter fram de goda exemp-
len när det gäller pedagogisk utveckling även för de
mindre barnen, kanske ned till tre- eller fyraårsåldern.
Det skulle kunna utgöra en norm för vår syn på ut-
bildning i Sverige. Det får bli en senare reform, men
det viktiga är att en sådan reform kommer till stånd.
Vi ser fram emot ett sådant förslag på riksdagens
bord.
När jag tidigare har tagit upp denna fråga har Ylva
Johansson sagt att det i första hand är ett finansiellt
problem och att Kommunförbundet har gjort beräk-
ningar som visar att det skulle bli för dyrt. Det är svårt
att gå in i en debatt om detta, för det är klart att man
måste lyssna på Kommunförbundet. Men jag tycker
ändå att man skall ta Kommunförbundets beräkningar
med en nypa salt. Det finns ju skäl för Kommunför-
bundet att inte göra kostnadsberäkningarna på ett sätt
som gör att de riskerar att få mindre resurser för att
starta reformen. Även om det krävs resurser för att dra
i gång reformen är den likväl behjärtansvärd. Dels är
det bra om den startas tidigt, dels sparar den i för-
längningen resurser åt samhället genom att barnen får
större chans att inhämta baskunskaperna. I dag ägnas
oerhört mycket resurser, kraft och tid åt att försöka
reparera skadorna för dem som i vuxen ålder skall
försöka återskaffa sig de kunskaper som de inte fick i
grundskolan.
Herr talman! Jag skall kort ta upp några andra frå-
gor som också är oerhört viktiga, vilka Beatrice Ask
också var inne på. Vi tycker att resonemanget om en
renässans för blockbetyg är väldigt märkligt. Jag tror
att det är stor risk för att bedömningarna blir grumli-
ga. Vad är det för kunskaper som bedöms? Vad repre-
senterar blockbetyget för kunskaper i de olika ämne-
na? Det är ju inte på något sätt något motsatsförhål-
lande mellan blockbetyg och samarbete mellan äm-
nesgränserna.
När det sedan gäller att ta bort kravet på godkänt i
svenska tror jag att det är ett utslag för vad man skulle
kunna kalla för missriktad välvilja. Man vill så väl att
flera skall bli godkända och skall kunna gå vidare.
Men det som är väsentligt är ju faktiskt vilka kunska-
per man har. Det skall inte dribblas bort med ett nytt
betygssystem. Det vore mycket olyckligt om det blev
så.
Avslutningsvis tycker vi att det är mycket angelä-
get att gå vidare med målstyrningen, inte minst i gym-
nasieskolan. Riktvärdena som styr timplanen kan
tyckas vara en inte alltför stor fråga, men för dem som
jobbar i verksamheten är det en mycket stor fråga. Vi
skall ha tillit till skolornas förmåga att klara av sådant
här själva. Det väsentliga för oss politiker är att mäta
och utvärdera resultaten.
Jag vill yrka bifall till reservationerna 10 och 8.

Anf. 107 INGER DAVIDSON (kd):
Herr talman! När vi debatterar skolfrågor i kam-
maren rör det sig ofta om både stort och smått samti-
digt, och det blir lätt en litet spretig debatt. Jag skall i
alla fall kommentera en del av frågorna, och jag bör-
jar också med sexårsstarten. Det handlar alltså om det
förslag som inte blev av, förslaget om obligatorisk
sexårsstart. I andra frågor händer det att vi är väldigt
kritiska till att regeringen inte kommer till skott, men i
det här fallet vill jag gärna betona att vi är positiva till
att det här förslaget åtminstone skjuts på framtiden.
Ibland är det viktigt att skynda långsamt. För sex-
åringar utvecklas i dag runt om i landet verksamhet
som verkligen anpassas efter lokala förhållanden.
Integrationen i skolan byggs successivt upp, fortbild-
ningsbehov som gör sig gällande, t.ex. för att sam-
ordningen mellan olika personalkategorier skall fun-
gera, tillgodoses och lokaler anpassas efter de nya
behoven. Föräldrarna avgör själva om de vill att bar-
nen skall delta eller inte. En flexibilitet som är mycket
ovanlig för den svenska skolan håller på att växa fram
underifrån, och goda exempel kan på det sättet spridas
till kommuner som ännu inte har kommit så långt med
sitt integrationsarbete.
Barn är olika, och skolmognaden inträder inte
samtidigt för alla barn. Under hela skoltiden kan
mognadsåldern skilja sig flera år mellan barn som på
papperet är lika gamla. Vi tror att en flexibel skolstart
är det bästa sättet att redan från början erkänna detta
och ta hänsyn till de individuella skillnaderna. Det
blir då naturligt att man lär sig läsa, skriva, börja med
ett främmande språk osv. i sin egen takt; inte för att
man fyllt sex, åtta eller tio år. Det är även viktigt att
påpeka att den pedagogiska verksamhet för femåring-
ar som i dag bedrivs i vissa kommuner i fortsättningen
bör vara frivillig för både föräldrar och kommuner.
Herr talman! De allra flesta går i dag i skolan i
tolv år. Utvecklingen i samhället gör att det kommer
att krävas många ytterligare år på skolbänken efter
dessa tolv. Att lära sig nytt under hela livet blir nöd-
vändigt för att hänga med i samhället och på arbets-
marknaden. Men att grundskolan utökas med ett år till
tror jag inte är någon självklar del i den utvecklingen.
Det handlar i stället om att kvaliteten under de nio
åren måste höjas, så att varje elev som lämnar grund-
skolan verkligen gör det med både de baskunskaper
och den sociala kompetens som läroplanens mål an-
ger. För det kan vissa elever mycket väl behöva ett
extra år, men den möjligheten finns i så fall redan i
dag. Jag yrkar bifall till reservation 4.
Regeringen har också aviserat att ett gemensamt
måldokument för den allmänna förskolan, grundsko-
lan och skolbarnomsorgen skall tas fram. Det är ju
inte så länge sedan måldokumentet för grundskolan
antogs av riksdagen. Nu pågår arbetet med att imple-
mentera det nya måldokumentet för fullt i skolan.
Lärare vidareutbildas och ett antal utvecklingsprojekt
pågår. Skolministern har dessutom uttalat att hon inte
tänker riva upp läroplansbesluten. Vi räknar därför
med att de mål och riktlinjer som riksdagen enats om
när det gäller grundskolan inte ändras för att det blir
ett gemensamt måldokument för den allmänna försko-
lan, grundskolan och skolbarnsomsorgen.
Det är också viktigt att de olika verksamheternas
karaktär av dels plikt och dels frivillighet kommer att
framgå av måldokumentet. Det får inte vara så att de
som inte deltar i en verksamhet står utanför något som
i praktiken uppfattas som ett obligatorium, även om
det inte är så på papperet.
Sedan vill jag ta upp blockbetygen. Regeringens
förslag om att nu igen sammanfatta betygen i naturo-
rienterande och samhällsorienterande ämnen i äm-
nesblock säger också vi kristdemokrater ett bestämt
nej till. Det är självklart att det är positivt att under-
visningen i de olika ämnena integreras. Det görs ju
nästan överallt, och det har gjorts oavsett hur betygs-
systemet har sett ut, men det finns minst två skäl att
avvisa gemensamt betyg. Det kan vara så att en elev
har ett alldeles speciellt intresse för ett av ämnena och
vill satsa mer på det. Då borde det också kunna avlä-
sas i betyget. Det kan också vara tvärtom, alltså att en
elev har väldigt svårt för ett av ämnena. Då skall inte
det påverka hela blockbetyget.
Ett ännu viktigare skäl är dock att betyg i varje en-
skilt ämne garanterar att varje ämne också verkligen
får sin rättmätiga del av tiden. För några år sedan
gjorde man en utvärdering av det dåvarande mellan-
stadiets blockundervisning. Det fanns inga betyg då,
men det fanns blockundervisning. Då kom man väl-
digt tydligt fram till att speciellt naturkunskap och
religionskunskap eftersattes i förhållande till historia
och geografi i de årskurser där de ingick i samma
block. Det var väldigt tydligt. Det berodde på olika
faktorer, t.ex. att lärarna inte hade tillräcklig utbild-
ning för eller tillräckligt intresse av just dessa ämnen
eller att de inte tyckte sig inte hinna med. Är det på
det viset så måste detta lyftas fram och inte döljas
genom att alla ämnen ingår i ett gemensamt betyg när
man sedan kommer upp i högre årskurser. Vi vill
bestämt säga nej till att detta återinförs.
Jag vill också tala litet om svenskan som and-
raspråk. För att bli antagen till gymnasiet krävs det att
man har godkänt betyg i svenska, engelska och mate-
matik. När svenska som andraspråk infördes för ele-
ver med invandrarbakgrund, var tanken att detta
skulle underlätta för dem att snabbt lära sig tillräckligt
mycket svenska för att kunna läsa både svenska och
övriga ämnen tillsammans med andra elever. Rege-
ringen har valt att göra svenska som andraspråk till
kärnämne på gymnasiet och cementerar på det sättet
skillnaderna mellan elever med svenska som första-
språk och elever med svenska som andraspråk. Att
godkänt betyg i svenska som andraspråk skall räcka
för tillträde till gymnasiet är naturligtvis en konsek-
vens av samma synsätt. Vi kristdemokrater delar inte
det synsättet, och vi vet att många invandrare inte
heller gör det.
Om integreringen i samhället skall fungera är det
inte alla yttre tecken på olikhet som måste bort. Att en
använder turban och en annan inte behöver inte vara
något problem, men en sak måste alla ha gemensamt,
och det är språket. Den som inte lyckas lära sig sitt
nya hemlands språk är dömd till utanförskap på för-
hand. Därför måste alla, jag säger alla, resurser sättas
in i grundskolan för att även barn med invandrarbak-
grund skall ges en reell möjlighet att få ett godkänt
betyg i svenska.
Svenskan måste tränas i alla ämnen, alla lärare
måste utbildas och göras medvetna om vilken bety-
delse praktisk träning och tillämpning har. Språkun-
dervisningen för föräldrar måste också förbättras så
att barnen redan tidigt får möjlighet att prata såväl
svenska språket som sina modersmål hemma. Mycket
mer kan alltså göras - och måste göras! Ett gemen-
samt språk minskar risken för segregation och är den
bästa garantin för en positiv integration. Tyvärr väljer
regeringen som vi ser det fel väg för att fler invandra-
re snabbare skall lära sig svenska. Jag yrkar bifall till
reservation 9.
När det slutligen gäller de timplansjusteringar för
gymnasieskolan som regeringen föreslår, så tycker vi
att det är en bra förändring. Timplanerna har visat sig
vara alltför styrande för undervisningen, och en öpp-
nare reglering av hur de skall tillämpas är välkom-
men. Elevens behov av tid för att uppnå de fastställda
målen för en kurs måste vara det som är styrande,
ingenting annat. Vissa behöver mer än den garantera-
de nivån, andra mindre. Det orosmoln som vi kan se
är att ekonomiskt trängda kommuner utnyttjar avreg-
leringen till att minska undervisningstiden generellt.
Därför är det viktigt att påpeka att man måste följa
upp denna förändring noga, så att den inte leder till
kvalitetssänkande besparingar i stället för till den
flexibilitet som den enligt förslaget är tänkt att göra.

Anf. 108 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Det har sagt tidigare att detta betän-
kande tar upp väldigt många olika frågor som alla har
det gemensamt att de handlar om skola och studiefrå-
gor men som annars inte i alla delar har så mycket
med varandra att göra. Jag vill börja med att yrka
bifall till hemställan i betänkandet och avslag till
samtliga reservationer.
Utskottet skriver först i sin sammanfattning att det
inte har något att erinra mot vad regeringen anfört om
integration av förskoleverksamhet, skola och skol-
barnomsorg. Det är inte direkt någon överdrift. Jag
skulle vilja påstå att vi egentligen vill understryka
vikten av att dessa verksamheter närmar sig varandra.
Skrivningen visar mer på det sedvanliga sättet att vara
väldigt försiktig när det gäller att uttrycka sig än på en
värdering av hur vi ser på frågorna. Vi ser det som
väsentliga steg på en väg.
Beatrice Ask sade att det inte var någon idé att re-
sonera om det här förslaget, eftersom det är ett icke-
förslag. Jag vill påminna f.d. skolministern om att det
ändå är ett steg på vägen. Under Beatrice Asks tid
som skolminister togs det inga steg alls på vägen.
Tvärtom motsatte hon sig mycket verksamt att det
skulle utarbetas ett gemensamt måldokument, som
ändå är grunden för en samverkan mellan förskola
och skola.
Det är i dag glädjande att konstatera att vi i denna
kammare kan bli överens om att det är bra att det
kommer fram ett måldokument. Det förefaller som att
det enbart är moderaterna i socialutskottet som hyser
någon slags tveksamhet mot detta. Jag tycker att det
är bra att vi har kommit så långt. Det är en väldigt
konstig gräns som finns, eller i vart fall har funnits,
ute i organisationerna förvaltningsmässigt och i de
politiska organen. Den är helt på väg att försvinna ute
i verkligheten.
De allra flesta kommunerna har insett att förskola
och skola måste ges förutsättningar att närma sig
varandra och samverka. De yttrar sig i dag alltsom
oftast både i gemensam politisk ledning för verksam-
heten och förvaltningsmässigt. Det ser väldigt olika ut
på olika ställen. Men syftet är hela tiden detsamma,
nämligen att se till att varje barns nyfikenhet och vilja
att lära tas tillvara oberoende av när lusten väcks.
Förskolans och skolans olika kompetenser skall sam-
verka för att ge barnen den bästa möjliga starten.
Staten har hittills inte riktigt hängt med i utveck-
lingen. När den nya läroplanen för grundskolan an-
togs för tre år sedan hade det varit ett utmärkt tillfälle
att utforma ett gemensamt måldokument. Det ville
inte den dåvarande majoriteten, och det blev inte
heller något dokument. Mot bakgrund av att kommu-
nerna ändå har avskaffat eller håller på att avskaffa
den gamla sektoriseringen kan det tyckas att det inte
gjorde så mycket. I en mening ligger det någonting i
det som Inger Davidson säger. Det har inneburit att
man har prövat olika modeller, och det har gett oss
kunskaper och erfarenheter.
Men det har också inneburit och innebär alltjämt
att det finns en stor osäkerhet om hur verksamheten
skall se ut och vad det är för regler som gäller. Det
har också yttrat sig i att barn i olika kommuner har
vitt skilda förutsättningar. Dessutom tror jag att det
har gjort att vi har försatt viktig tid när det gäller
utbildning och fortbildning av personal.
Nu får vi ett nytt gemensamt måldokument för den
allmänna förskolan, skolan och skolbarnomsorgen.
Det skall presenteras av kommittén tidigt nästa år. Det
är bra att vi så här långt är överens. Det för oss i
praktiken väsentligt längre mot bättre uppväxtvillkor
för barn och ungdomar. Vi löser visserligen inte nu
frågan om skolstart. Men i praktiken innebär det ändå
att vi väsentligen stärker den pedagogiska verksamhe-
ten för alla barn från sex års ålder och uppåt.
Jag ser detta som ett första steg på en väg som le-
der fram till en förstärkt pedagogisk verksamhet för
alla barn. Ett gemensamt måldokument är grunden för
och kommer att underlätta för kommande steg när
ekonomi och andra resurser tillåter det. Jag är inte alls
förvånad över LR:s undersökning har gett det resulta-
tet. Jag är snarast förvånad över att det inte är fler
som säger sig vilja ha en tioårig grundskola och skol-
start vid sex års ålder.
Undersökningen har dock inte ställt nästa fråga.
När den har frågat om vad man tycker om ekonomin
säger en överväldigande majoritet att man tror att det
blir dyrare, och därom tvistar de lärde. Men nästa
fråga är inte ställd, nämligen den om prioriteringar.
Det är klart att det också handlar om resurser. Jag kan
i stort instämma med Marie Wiléns många kloka
synpunkter om verksamheten för barn och ungdomar.
Men det är också nödvändigt att man också kan skaffa
fram resurserna när man säger att man vill göra en
förändring. Där är vi inte riktigt än.
Jag vill också inledningsvis ta upp en del av de
andra synpunkter som har kommit fram i meddebattö-
rernas inledningsanföranden. Det gäller först frågan
om svenska som andra språk som en grund för tillträ-
de till gymnasieskolan. Vi menar att det är kunskapen
i svenska i sig som är viktig för att en elev skall kunna
tillgodogöra sig undervisningen i gymnasiet. Det är
inte vägen fram till de kunskaperna som är viktig.
Det är inte så att vi menar att det är oviktigt att
elever kan svenska. Det är naturligtvis viktigt. Kan de
inte det har de inte möjligheter att följa undervisning-
en i gymnasieskolan. Med den nya läroplanen och de
nya kraven på uppföljning och betyget Godkänd blir
situationen en helt annan. Svenska som andra språk
finns som ämne därför att vi menar att elever med
invandrarbakgrund därmed lättare kan lära sig svens-
ka språket med delvis en annan metodik och delvis ett
annat innehåll.
Trodde vi inte att det var på det sättet skulle vi
inte behöva ha två svenskämnen, utan då hade vi bara
ett. Att säga att den som har lärt sig svenska genom
att läsa det som andraspråk skulle behöva börja om
och komplettera i det andra ämnet som heter svenska
skulle göra det till en mycket tung uppgift för många
invandrarelever.
Jag vill också ta upp frågan om de lokala grenar-
na. Beatrice Ask beskrev det i sitt inledningsanföran-
de som kommunarrest. Det är ett tonläge som jag blev
litet förvånad över. Kommunarrest används i helt
andra sammanhang. Sanningen är den att både vi
socialdemokrater och moderaterna verkar vara tämli-
gen överens om att vi behöver göra någonting för att
råda bot på en situation som hotar att utvecklas till att
kommuner och skolor använder lokala grenar som ett
tillhygge för att konkurrera om eleverna.
När jag läser den moderata reservationen kan jag
inte upptäcka någonting annat än att Moderaterna vill
att det uttryckligen skall stå att det är Skolverket som
skall ta ställning till vilka lokala grenar som skall få
ha riksrekrytering. Det är egentligen ingenting annat
än det som ligger i utskottsmajoritetens förslag. Där
står att det är regeringen eller den myndighet som
regeringen tillsätter som skall göra det. Jag föreställer
mig att det inte kan vara någon annan än just Skolver-
ket.
Att det är nödvändigt att göra någonting i denna
situation är alldeles klart. Det finns i dag nästan 500
lokala grenar. Skolverket har sagt att inte ens hälften
uppfyller kraven enligt gymnasieförordningen. Det
kan knappast vara bra. Det visar sig också att innehål-
let i många av de lokala grenarna mycket väl skulle
kunna rymmas i de nationella grenarna.
Det är inte någon bra situation när man på det här
sättet slåss om eleverna över kommungränser. Det ger
en yvighet i systemet som är mycket svåröverblickbar.
Det handlar inte om vår möjlighet att överblicka, utan
det handlar om elevernas möjlighet att göra det. Jag
skall inte nu inledningsvis göra fler kommentarer. Jag
kanske får tillfälle att återkomma i replikskiftet.

Anf. 109 BEATRICE ASK (m) replik:
Herr talman! Först till frågan om ett gemensamt
måldokument för barnomsorg och skola. Det är riktigt
att den borgerliga regeringen valde att sätta fart på
arbetet i den läroplanskommitté som fanns genom att
tydliggöra att det handlade om en läroplan för skolan.
Det fanns en sådan utredning tillsatt. Det brådskade
på grund av decentraliseringen, och arbetet hade gått
litet grand i stå.
En av svårigheterna som fanns var just övergång-
en mellan en frivillig verksamhet och den obligatoris-
ka grundskolan. Jag tyckte att det var oerhört väsent-
ligt att någorlunda snabbt få fram en läroplan som
kunde fungera i den moderna skolan. Dessutom finns
det en ideologisk skiljelinje mellan socialdemokrater
och moderater som vi inte riktigt har kommit in på i
debatten och inte gör nu heller förrän det finns några
förslag. Vi anser inte att kollektiv uppfostran i sam-
hällets regi är att föredra i så stor utsträckning som
socialdemokrater åtminstone tidigare har förordat.
Det gör att man ibland bekymrar sig litet över den här
typen av samhälleliga dokument som rör sånt som
föräldrar i dag kan bestämma över själva.
Under den borgerliga regeringens tid gav vi i upp-
drag åt såväl Skolverket och som andra myndigheter
att öka samarbetet. Inte minst när det gällde lärarut-
bildning påpekade vi det orimliga i att det verkar som
om förskollärare och grundskollärare utbildas för att
arbeta med vitt skilda varelser. Såvitt jag kan uppfatta
saken gäller det samma barn.
Vi har diskuterat svenska 2 förut, och det är upp-
benbart att ni socialdemokrater inte förstår kurspla-
nernas nuvarande roll. Problemet med att jämställa
svenska 2 med svenska är att ni uppmuntrar elever till
taktikval, vilket kan leda till sämre resultat.
I nästa replik får jag återkomma till kommunarres-
ten, som vi nog fortfarande inte är överens om.

Anf. 110 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har en fråga till Beatrice Ask.
Jag trodde att vi var överens om att det är bra med ett
gemensamt måldokument för förskola, skola och
skolbarnomsorg. Jag har tolkat moderaternas reserva-
tion som att ni snarare vill foga till en anmärkning om
att det är viktigt att det finns alternativ i verksamhe-
ten. Den saken har vi ju diskuterat ganska mycket
förut i dag.
Är det på detta sätt, eller skall jag tolka Beatrice
Asks replik som att hon tycker att ett gemensamt
måldokument och ett närmande mellan dessa båda
verksamheter snarare är ett uttryck för önskemål om
en kollektiv uppfostran och för att vi fråntar föräld-
rarna deras ansvar? Detta är viktigt.
Jag undrar vad det är för fel på att lära sig svenska
i ämnet svenska 2. Är det ändå inte kunskapen i
svenska, möjligheten att använda svenska språket för
att skaffa sig andra kunskaper, som är det viktiga för
en elev som kommer till gymnasieskolan?

Anf. 111 BEATRICE ASK (m) replik:
Herr talman! Vad vi tycker om ett gemensamt
måldokument beror på hur förslaget kommer att se ut,
om det handlar om kollektiv uppfostran eller om
principer för att fler barn skall få del av den stimulans
till inlärning som alla behöver för att lyckas bättre,
vilket jag hoppas.
Dessutom tror jag att det är olyckligt när personal
som arbetar med samma barn i olika kommunala
verksamheter inte förstår varandra och inte kan
koppla ihop verksamheterna på ett vettigt sätt. I det
fallet kan ett rätt utformat måldokument vara bra.
Vi har avgett våra reservationer och tycker att det
är viktigt att få det konkreta förslaget innan vi har
några synpunkter.
Visst är det jättebra om man lär sig svenska via
svenska 2 också. Men om det bara är metoden det
handlar om, Eva Johansson, varför kan man då inte
kräva att de skall prövas mot samma betygskriterier?
Det måste väl i slutändan vara kunskapen som skall
mätas? Jag är rädd för att den förändring ni gör inne-
bär att man accepterar A- och B-svenska, och det är
mycket allvarligt och farligt.
Dessutom är det så att många invandrarelever kla-
rar av att få undervisningen i ämnet svenska, men de
kommer att lockas till taktikval. De kommer nämligen
att kunna skaffa sig bättre betyg i svenska 2 än i äm-
net svenska, och det är en typ av taktikval som jag
inte vill stimulera.
Vi är inte överens om de lokala grenarna. Ni säger
att det finns kvalitetsproblem och säger att vi inte har
några andra förslag än att Skolverket skall tycka till.
Men vad vi saknar är alltså kvalitetskriterier för inrät-
tande av lokala grenar som är tuffare än de som finns i
dag. Men ni socialdemokrater har valt att stoppa ele-
verna vid kommungränsen, och det är litet sorgligt.

Anf. 112 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tror att elever med invandrar-
bakgrund precis som de har gjort hittills framgent
kommer att välja den form av undervisning, svenska
eller svenska 2, som de tror bäst förser dem med ett
språk som de kan klara sig på. För mig är det ganska
självklart att det är innehållet och inte ramen som
skall spela roll för intagning till gymnasieskolan.
Beatrice Ask! Vad är skillnaden mellan er reser-
vation och utskottsmajoritetens skrivning när det
gäller detta med kommunarrest? Också ni säger att det
måste till en begränsning, och ni har sett faran i den
här utvecklingen.
Ni säger också, precis som vi, att vi behöver en
möjlighet till riksrekryterande lokala grenar för sådan
utbildning som annars inte kommer till stånd, där det
annars inte finns underlag i kommunerna för att be-
driva undervisning. Det handlar om små yrkesutbild-
ningar och andra varianter. Men ni säger att Skolver-
ket och inte regeringen skall fatta beslut om vilka
grenar som skall vara riksrekryterande.
En effekt av förslaget som vi lägger fram är natur-
ligtvis att Skolverket skall ta hand om detta. Jag för-
står inte upprördheten. Jag tror att ni har skrivit reser-
vationer mer för att ni vill reservera er än för att vi
faktiskt är oense i sak. Till på köpet tar Beatrice Ask
till sådana överord som kommunarrest. Det är ett sätt
att beskriva verkligheten som riskerar att skrämma
människor snarare än att reda ut förhållandena.

Anf. 113 MARIE WILÉN (c) replik:
Herr talman! Eva Johansson tog upp frågan om
måldokumentet. Vi tror att det är bra. Om vi nu skall
diskutera vem som kunde har infört det, kan jag säga
att Socialdemokraterna kunde ha gjort det redan
1991, när man införde den flexibla skolstarten. Det
fanns också en reservation från bl.a. Larz Johansson,
Marianne Andersson och Ylva Johansson om att man
borde införa ett gemensamt måldokument för barnom-
sorg och skola.
Jag tror att det hade varit ett bra stöd för alla som
jobbade med dessa frågor, eftersom det kom ett väl-
digt snabbt beslut, som presenterades enbart som en
besparingsåtgärd.
Om vi nu ser framåt, tror jag att detta måldoku-
ment är viktigt. Vi får hoppas att det blir bra; man
jobbar ju med det nu.
Jag undrar vad Eva Johansson menar när hon sä-
ger att de ser detta som väsentliga steg på en väg. Då
är frågan: Vad är nästa steg på denna väg för Social-
demokraterna?

Anf. 114 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Marie Wilén tycker att vi borde har
infört ett gemensamt måldokumnet redan 1990-91. Då
tillsattes en utredning som bl.a. hade uppdraget att
utforma den nya läroplanen som ett gemensamt mål-
dokument för barnomsorg och skola. Om vi innan den
utredningen kommit fram till sitt resultat hade klämt i
med ett måldokument för barnsomsorg som också
innehållit en läroplan för skolan, hade det nog upp-
levts som något häftigt, både här i kammaren och inte
minst ute i verksamheterna.
Vad vi däremot gjorde under tiden med Göran
Persson som skolminister var att införa möjligheten
för föräldrar att bestämma om deras barn skulle börja
skolan vid sex års ålder. Det var ett frivilligt val.
Sedan fick vi under tre år en borgerlig regering
med en moderat skolminister, och under tiden hände
ingenting på detta område. Tvärtom togs frågan om
ett gemensamt måldokument bort ur utredningens
direktiv. Det var ett steg tillbaka, vilket har försenat
detta. Det beklagar jag, men nu är vi framme och
skall kunna få ett måldokument. Det tror jag är bra för
verksamheterna.
För övrigt tycker jag att Marie Wilén hade många
kloka synpunkter i sitt inledningsanförande. Jag är
övertygad om att sådana synpunkter skall kunna fin-
nas med i ett sådant måldokument. De synpunkterna
delar vi nog allihop.

Anf. 115 MARIE WILÉN (c) replik:
Herr talman! Jag fick ändå inte svar på frågan vil-
ket nästa steg på den här vägen är. Jag är fortfarande
nyfiken på vad socialdemokraterna har för nästa steg
på den här vägen. Det vore bra att få veta det för att
avskaffa en del av den osäkerhet som råder. Alla barn
har inte tillgång till den mjuka flexibla ingången som
man pratar om. Skolan är ju fortfarande främst utfor-
mad för sjuåringarna och där passar inte sexåringarna
in. Däremot pågår ju ett arbete för att jämna ut detta.
Men jag tror att det behövs besked om vad det är som
gäller.

Anf. 116 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tror att många går och väntar på
ett sådant besked. Det är jag övertygad om. Men jag
anser i alla fall att det inte är möjligt att fatta beslut
här i kammaren om sexårsstart i skolan. I den frågan
är vi inte överens med kommunsektorn som ändå är
de som skall genomföra detta. Det skulle vara i direkt
konfrontation med dem. Vi är ju så beroende av att de
tycker att detta är viktigt och bra. De allra flesta tyck-
er att det skall vara så här. Nu skapas det ju ändå
utrymme ute i kommunerna för en vidgad pedagogisk
verksamhet för sexåringar.
Jag är övertygad om att den dagen när den eko-
nomiska situationen ser bättre ut både för landet och
för kommunerna kommer detta att vara en av de frå-
gor som står ganska högt upp på dagordningen. Men
vi kan inte gå ut och lova något i dag. Vi är ganska
noga med att inte sprida löften omkring oss som vi
inte har täckning för. Nu tar vi ett steg. Sedan får vi
återkomma när det finns möjligheter att ta nästa steg.

Anf. 117 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Skolreformer har ju alltid införts upp-
ifrån. Den här skolreformen är ett undantag. Den
växer fram underifrån därför att man har upptäckt
behovet av integration mellan de olika skolformerna.
Jag tycker att det är ett väldigt bra sätt. Eva Johansson
säger att det finns en osäkerhet, men jag tror att den
beror på att alla tror att det måste vara lika - att det
måste se precis likadant ut i alla kommuner och i alla
skolor. Det är väl bra att det inte gör det. Låt det få
fortsätta!
Vi har försatt viktig tid för fortbildning, sade Eva
Johansson också. Vilka vi? Kommunen ansvarar för
fortbildningen. I väldigt många kommuner där man
har kommit en bit på väg upptäckte man snabbt beho-
vet av fortbildning och har sett till att de olika perso-
nalkategorierna får utbildning tillsammans. Sex-
årsstart skall vara en möjlighet och inte en plikt, anser
vi.
Svenskundervisningen bekymrar mig väldigt
mycket. Den fungerar ju inte i dag. Man behöver bara
åka tunnelbana för att höra att ungdomar med invand-
rarbakgrund i dag inte kan tala svenska. Det är kanske
den största anledning till den segregation vi har. Där-
för måste vi faktiskt försöka vara litet ödmjuka och
hitta nya och annorlunda sätt att få bättre undervis-
ning i svenska. Jag har själv undervisat i svenska 2
och tycker självfallet att det är viktigt att den svensk-
undervisningen finns, speciellt i början när man
kommer hit. Men tänk er att en unge som börjar sko-
lan när han är tio år och har kommit hit från ett annat
land får budskapet att han skall fortsätta att läsa andra
språk ända tills han går uppe på gymnasiet. Vad ger
det för signaler? Han skulle ju få reda på att han får
börja där för att snabbt lära sig svenska. Sedan kom-
mer han att få gå över och läsa tillsammans med sina
andra kamrater i andra ämnen. Barn är ju oerhört
receptiva. De kan lära sig språk om de får vara till-
sammans med sina andra svensktalande kamrater så
mycket som möjligt.

Anf. 118 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Det finns nog ingen som inte har
märkt att det finns ungdomar, och även vuxna, som
har problem med det svenska språket, Inger Da-
vidson. Men jag kan inte förstå vad det är som blir
bättre av att vi säger att de inte får gå vidare till gym-
nasiet med de kunskaper som de ändå har fått godkänt
på i svenska som andraspråk. Det finns ju också
många som har ett godkänt betyg. Problemet är de
som inte har detta betyg. Dem hjälper vi ju definitivt
inte genom att stänga vägen för alla dem som har ett
godkänt betyg. Jag förstår inte riktigt detta. Vi är
tämligen överens om att vi skall jobba med att förbätt-
ra svenskundervisningen.

Anf. 119 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag tycker att vi låser in dem i ett
system. Vi ger dem inte tillräckligt med incitament,
om jag får använda det ordet som är så tråkigt, till att
lära sig och vilja gå över till den vanliga undervis-
ningen. Vi förutsätter från början att de skall fortsätta
att läsa svenska som andra språk t.o.m. uppe på gym-
nasiet som kärnämne. Det är fel budskap vi ger dem.
Jag vidhåller det.

Anf. 120 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Om Inger Davidson hade rätt till en
ny replik skulle jag ha frågat vad det är som låser in.
Den enskilde eleven tar själv ställning till i vilken
form han skall läsa svenska. Det är ett erbjudande till
dessa elever att läsa det endera som svenska eller som
svenska 2. Men de kunskaper de har skaffat sig i det
svenska språket är lika mycket värda oberoende av
vad ämnet heter. Det är innehållet och inte ramen som
är det viktiga.

Anf. 121 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Vi har länge haft en situation där vi
har talat om att barn blir skolmogna. Jag kommer ihåg
när jag själv skulle börja skolan. Då fick jag genomgå
ett skolmognadstest för att se om jag var tillräckligt
mogen för att börja i skolan.
Jag tycker att begreppet skolmogen är ett uttryck
för en helt förlegad syn på skola och på barn. I stället
för att vänta på att barnen skall bli mogna att börja i
en skola som är fix och färdig måste det vara skolan
som skall anpassas och bli mogen att ta emot barnet i
den form som barnet befinner sig i och möta de behov
och de förutsättningar som barnet har. Skolan måste
vara till för barnen och inte tvärtom.
Det är också viktigt att komma ihåg att barns lä-
rande inte börjar i skolan. Barns lärande börjar från
deras första stund. Även verksamheten i förskolan har
en mycket viktig roll i barns lärande.
När vi deltar i internationella jämförelser och in-
ternationella studier kan vi konstatera att Sverige och
andra, framför allt nordiska länder, som har en omfat-
tande barnomsorg och förskola klarar sig mycket väl i
jämförelse med de länder där man i stället börjar
skolan tidigare. Det är inte så att de barnen har lärt sig
mer. Av det tycker jag att man kan dra slutsatsen att
det inte är vad man kallar verksamheten utan innehål-
let i verksamheten som är det viktiga för vilket stöd
det egentligen ger för barns lärande och utveckling.
Den proposition som nu behandlas drar ju bara på
ett ganska övergripande sätt upp vissa riktlinjer och
principinriktningar för det ganska stora reformarbete
som vi nu arbetar med inom Utbildningsdepartemen-
tet. Barnomsorgen har förts över från Socialdeparte-
mentet till Utbildningsdepartementet. Det innebär att
vi nu också inleder ett större förändrings- och utveck-
lingsarbete av barnomsorgen.
Det kommer att innehålla flera olika delar. Alla
delar är ännu inte färdiga, men några delar är helt
klara. Skolverket kommer att bli den myndighet som
får hela ansvaret som statlig myndighet att hantera
barnomsorgen och hela skolväsendet.
Det utvecklingsarbete och de utvecklingsinsatser
som initierats från Skolverket kommer i fortsättningen
att omfatta barns hela lärande och utveckling, också
barnomsorgen. Vi håller på att se över lagstiftningen,
barnomsorgslagstiftningen och skollagstiftningen, i
syfte att skapa en gemensam lagstiftning och att flytta
lagstiftningen om barnomsorgen från socialtjänstlagen
till en gemensam lagstiftning tillsammans med skolla-
gen. Det reser en rad principiella och kniviga frågor
om skillnaderna mellan verksamheterna, men också
om likheterna, och hur man kan underlätta ett samar-
bete när lagstiftningen är uppbyggd kring två helt
olika traditioner.
Min ambition som ansvarigt statsråd också för barn-
omsorgen är att stärka förskolans pedagogiska roll.
Det är ganska självklart, tycker jag, att det ligger i
förlängningen av att förskolan nu har förts över till
Utbildningsdepartementets ansvarsområde.
Förskolans pedagogiska roll bör stärkas. Det
måste bl.a. komma till uttryck i ett nytt måldokument
för förskolan när det gäller åldrarna ett till fem år. Jag
vill också integrera sexårsverksamheten i grundskolan
på det sätt som man redan har gjort i väldigt många
kommuner, där man också på de allra flesta håll i dag
har en gemensam förvaltning och en gemensam
nämnd för att hantera både förskola och skola. Det är
en bra utveckling och en utveckling som vi från sta-
tens sida bör stödja.
Jag tycker att Inger Davidson hade en viktig po-
äng i sitt anförande när hon talade om en verksamhet
som utvecklas underifrån. Det är precis vad som sker.
Vår uppgift på nationell nivå är att understödja den
utvecklingen, att skapa goda förutsättningar för ut-
vecklingen och att stimulera den. Vi skall skapa ett
gemensamt måldokument och en gemensam läroplan
för sexårsverksamheten, grundskolan och skolbarn-
omsorgen. Jag har flera gånger fått frågan: Varför dra
gränsen mellan fem och sex år? Jag tycker det är
naturligt att lägga sexårsverksamheten ihop med
grundskolan, just därför att sexårsverksamheten eller
den allmänna förskolan är obligatorisk för kommu-
nerna. I princip alla sexåringar deltar i den. Där finns
det också i nästan alla kommuner redan en lokalmäs-
sigt integrerad verksamhet.
Jag tycker också att det är angeläget att tala om att
jag tror att det viktigt för individen att ha möjligheten
att välja att börja i den obligatoriska grundskolan vid
sex år. Men jag tycker att det naturliga är att man går i
en tioårig verksamhet som både omfattar sexårsverk-
samhet och nio år i grundskolan. Jag tror att det vore
ett steg tillbaka och en generell sänkning av kvaliteten
i grundskolan om alla skulle börja grundskolan ett år
tidigare, utan att förlänga grundskolan på det sätt som
jag uppfattar att moderaterna har föreslagit.
Frågan om en förlängning av grundskolan är in-
timt förknippad med innehållet i en sådan förläng-
ning. Jag tycker att det känns angeläget att ange tydli-
ga målsättningar för hur vi ser på den tioåriga verk-
samheten med både sexårsverksamhet och nioårig
grundskola och på vilka mål och principer som gäller
för den verksamheten. Sedan är det självklart upp till
den enskilda familjen att ta ställning till vad som
passar bäst för just familjens barn - att delta i sex-
årsverksamheten eller att börja i grundskolan direkt.
De allra flesta fattar ju i dag beslutet att delta i sex-
årsverksamheten. I princip alla sexåringar gör det. Jag
tycker att det är ett klokt beslut.
Jag tycker också att det är viktigt att uppmärk-
samma att mötet mellan skola och barnomsorg är ett
viktigt och efterlängtat möte. Men det är inte ett
oproblematiskt möte. Det är ett kulturmöte och tradi-
tionsmöte, som baseras på två helt skilda kulturer och
traditioner. Skolan har sin gamla tradition och sin
tunga kultur. Skolan är ju tyngd av att den är lagregle-
rad på ett helt annat sätt än vad barnomsorgen är.
Förskolan är en mycket yngre kultur, och den är inte
lika tung i förhållande till skolan. I mötet däremellan
är det oerhört angeläget att se till att man kan mötas
på likvärdiga villkor och att man kan ta till vara, re-
spektera och utveckla respektive särart, men också
utveckla det gemensamma arbetet. Jag tror att det
finns större möjligheter att lyckas med ett fruktsamt
möte i en verksamhet som både rymmer förskolan och
skolan.
Jag tror också att vi måste lära oss att förskolan
har en hel del att lära av skolan när det gäller det
strukturella lärandet och den långa planen som barnet
möter när barnet börjar i skolan. Samtidigt har skolan
oerhört mycket att lära av förskolan när det gäller
flexibiliteten i organisationen, när det gäller lekens
roll i lärandet och när det gäller att möta barnens
individuella behov och förutsättningar.
Det finns många goda exempel på att man har
lyckats mycket väl med den här integrationen. I de
kommunerna har man lyckats höja kvaliteten också
inom ramen för befintliga resurser genom att man har
frigjort den kreativitet som uppstår i mötet mellan
skilda professioner. En människa eller en yrkesgrupp
klarar inte av att möta barns alla skilda behov. Det
krävs flera olika personer med olika erfarenheter och
olika yrkeskunskaper för att barns behov skall tillgo-
doses. Behoven ser mycket olika ut mellan olika barn.
Men de är också olika från dag till dag och från peri-
od till period i barns utveckling. Den är ju inte alls
linjerät utan går litet hit och dit.
Det finns mycket att lära av de kommuner som har
kommit långt. Marie Wilén tog upp flera bra exempel.
Skövde och Skurup som hon nämnde är sådana kom-
muner som vi på Utbildningsdepartementet har haft
nära kontakt med. Det finns ett särskilt nätverk för
några av de kommuner som har kommit långt, där
bl.a. Skövde och Skurup ingår. Det nätverket är också
nämnt i direktiven för den grupp som nu tar fram ett
gemensamt måldokument och en gemensam läroplan.
Man skall särskilt dra nytta av de erfarenheter som
har gjorts i de kommunerna.
Frågan om skolpliktens förlängning tror jag kan
komma att aktualiseras igen. Men jag tycker att det är
viktigt att när vi så småningom kanske tar ett annat
beslut om skolpliktens längd skall det göras i förviss-
ning om att det också innebär förändringar i verksam-
hetens inriktning och att det inte riskerar att bli ett
formellt beslut om vad som är skolplikt och inte
skolplikt. Det viktiga är att barn möts av en kvalifice-
rad verksamhet av hög kvalitet som utgår från barnens
behov, barnens vilja att lära och barnens förmåga att
lära och utvecklas, så att de kan göra det maximalt.
Fru talman! Jag vill också kommentera något av
det som har blivit sagt i debatten tidigare. Jag vill
koncentrera mig på moderaternas anförande och dis-
kussion. Jag tycker att det är litet beklämmande att
moderaterna nästan tycks ha satt i system att basera
sin argumentation på oriktiga beskrivningar eller
vantolkningar av regeringens förslag.
Regeringen har lagt fram förslag om att de lokala
grenarna i gymnasieskolan i dag inte längre skall vara
automatiskt riksrekryterande. I det förslaget baserar vi
oss på ett enigt förslag från arbetsgruppen som följer
kursutformningen av gymnasieskolan. Vi baserar oss
också på ett enigt förslag från den parlamentariska
kommitté som följer utvecklingen i gymnasieskolan.
Jag vet från diskussioner också med moderata fö-
reträdare att det har funnits en enighet i synen på
detta. Lokala grenar skall vara lokala och inte auto-
matiskt riksrekryterande. Men det finns ett intresse av
att fler utbildningar blir riksrekryterande än vad man i
dag har beslutat om.
Propositionens skrivning lyder: I de fall den lokala
grenen har ett innehåll som har ett riksintresse bör den
lokala grenen kunna göras riksrekryterande. Rege-
ringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör
med stöd av bemyndigande i 5 kap, 9§ skollagen
kunna förklara utbildningen som riksrekryterande.
Det är regeringens förslag. Moderaternas förslag
lyder: Skolverket bör ges ansvaret för att förklara om
en lokal gren är av sådan kvalitet och sådan originali-
tet att utbildningen skall vara riksrekryterande.
Det är möjligt att det här är en avgörande skillnad,
Beatrice Ask, men den är ganska svår att uppfatta. Jag
har väldigt svårt att se att den skillnad som möjligen
finns mellan "riksintresse" och "kvalitet och originali-
tet" skulle vara sådan att det motiverar beteckningar
som kommunarrest. Jag tycker verkligen att det är att
ta överord i sin mun.
Jag vill också kommentera Beatrice Ask gamla
aversion mot svenska som andra språk. Jag känner till
den väl. Bakgrunden är ju att Beatrice Ask som
skolminister avskaffade ämnet svenska som andra
språk. Hon gjorde det mot en samlad expertis, mot
samlad erfarenhet från de lärare som arbetar inom
området och mot de vetenskapliga rapporter och be-
dömningar som finns i frågan. Trots detta avskaffade
hon ämnet svenska som andra språk. Bakom det lig-
ger en oförmåga eller ovilja att inse den grundläggan-
de skillnaden mellan att fortsätta att lära sig sitt mo-
dersmål och att lära sig ett nytt, annat språk som är en
nyinlärning på ett helt annat sätt än vad modersmålet
är.
Det finns vissa moment i språkundervisningen
som är grundade på själva kunskapen om ett språk.
Man använder sig t.ex. av kunskapen om hur man
relaterar sitt eget språk till något annat språk. Därför
är det inskrivet i kursplanen för modersmålsvenska att
man skall kunna relatera till de nordiska språken och
de nordiska språkens utveckling. Det är naturligt för
oss som är födda svenskspråkiga att lära oss om de
andra nordiska språken för att förhålla oss till dem
och därmed få en annan kunskap om vårt eget språk.
För den som läser svenska som andra språk är det
däremot mer relevant att lära sig om förhållandet
mellan svenskan och modersmålet och att använda
den jämförelsen och relationen i språkkunnandet. Det
är samma typ av kunnande man får. Kunnandet hand-
lar om att lära sig relatera mellan olika språk. Men
man bör använda sig av olika exempel på detta. De
nordiska språken bör inte ha samma ställning i kurs-
planen för dem som lär sig svenska som andra språk.
För dem är det i stället modersmålet som skall relate-
ras till det nya språket svenska.
Ett annat exempel är hur man förhåller sig till lit-
teraturen. Litteraturen är intimt förknippad med kun-
skaper i svenska språket. Det är därför regeringen
föreslår ett gemensamt betyg. Man kan inte skilja
användandet av svenska språket från kunskaperna i
svenska språket - de är intimt förknippade med var-
andra. Självfallet ingår ett stort mått av kunskap om
svensk litteratur både i kursplanen för svenska som
andra språk och i kursplanen för modersmålssvenska.
Men det finns en viss skillnad. Det finns nämligen
också generella kunskaper om litteratur som är rele-
vanta för all språkundervisning och allt språkkunnan-
de. I kursplanen för svenska som andra språk har
också annan litteratur på andra språk en litet annor-
lunda roll än den har i kursplanen för modersmåls-
svenska. Men totalt sett har litteraturen samma bety-
delse i båda kursplanerna.
En tredje skillnad är de krav vi ställer på gramma-
tik, uttal, intonation, stavningsregler och situationsan-
passning, dvs. vilken typ av ord man använder i olika
situationer. Kraven på hur väl dessa krav uppfylls
måste anpassas efter att den som har svenska som
modersmål har fått med sig dessa saker med mo-
dersmjölken, eftersom svenskan är just modersmålet,
medan den som lär sig svenska som ett nytt språk har
en annan process att genomgå och har rätt att få stöd i
just den processen. Men det handlar om en annan
sorts lärande, och man lär sig på ett annat sätt. Därför
måste det också värderas utifrån de målsättningar som
finns för just det lärandet.
Därför är det så viktigt att man respekterar skill-
naden mellan att lära sig ett nytt språk och att fortsätta
utveckla sitt modersmål. Detta är inte översättnings-
bart sinsemellan. Det är inte alls säkert att den bästa
utvecklingen är att alla elever skall läsa svenska som
sitt modersmål, även om en elev har förmågan att bli
godkänd också i den kursen. Eleven behöver nämli-
gen stöd för sin egen språkutveckling, och det är det
som vi vill ge.

Anf. 122 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Skolministern behöver inte föreläsa
för mig om skillnaderna mellan ämnena svenska och
svenska 2.
Men verkligheten är den att den dag man söker
arbete mäts ens kunskaper i svenska med samma
måttstock, oavsett vilken bakgrund man har. Det är
det vi moderater vill poängtera - det är en olycka när
skolan placerar elever i olika undervisningsgrupper i
ett sådant system som Socialdemokraterna håller på
att genomföra nu. Det handlar också om att vi har
olika uppfattningar om vad kursplaner skall vara för
någonting. Det har vi diskuterat förut, och vi kanske
inte behöver ta upp tid med det i dag. Min uppfattning
är - och det var också vad som låg till grund för den
borgerliga politiken - att kursplanerna skall formulera
målen för undervisning och inte ägna sig åt hur skolan
skall arbeta för att nå dessa mål. Den nuvarande re-
geringen har en viss känsla för att gärna ägna sig åt
skolans inre arbete.
Jag skall återkomma till diskussionen om de loka-
la grenarna. Jag vill inte försöka vantolka något, men
jag kan hålla med om att formuleringen i reservatio-
nen är någorlunda vag. Det finns ett ord i propositio-
nen som betyder någonting, nämligen utbildningar av
riksintresse. När Skolverket eller den myndighet som
bedömer detta skall bedöma riksintresset är det i bästa
fall t.ex. glasblåsningsutbildning i Orrefors som
kommer i fråga för att bli riksrekryterande. Som vi
har tänkt det hela tycker vi att det skall vara kvali-
tetskriterier som ställs på en utbildning och som
kommunen är skyldiga att nå. När dessa nås är ut-
bildningen riksrekryterande. Det handlar alltså om en
helt annan typ av bedömning, åtminstone enligt mitt
sätt att se på det hela. Jag tror att det finns en viktig
skillnad här. Socialdemokraterna har valt att inte
arbeta med kvalitetskraven, utan att faktiskt göra det
omöjligt för elever att välja många av de lokala grenar
som finns i dag och som förmodligen också är ganska
bra.

Anf. 123 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Det är möjligt att det finns skillnader
mellan mig och Beatrice Ask också i synen på lokala
grenar, men det var trevligt att höra att tonläget nu var
något annorlunda i beskrivningen av dessa skillnader.
Självfallet är kvalitet en viktig aspekt när det
handlar om vilka utbildningar som skall vara riksre-
kryterande. Självfallet är det också min avsikt att när
det skall göras en ny prövning av vilka av de grenar
som hittills har varit lokala med automatisk riksrekry-
tering som skall få ett beslut om riksrekrytering kom-
mer något andra kriterier än hittills att gälla. När
regeringen har beslutat om riksrekrytering för speci-
alutformade program har andra regler gällt. Vi kom-
mer i en litet annan dager i samband med att lokala
grenar inte längre blir automatiskt riksrekryterande i
och med det beslut som jag hoppas att riksdagen fattar
i dag.
Jag vill återkomma till ämnet svenska som andra
språk. Beatrice Ask påstår att jag och socialdemokra-
tin inte förstår de nya kursplanerna. Jag vill fråga
Beatrice Ask om ifall Moderaterna anser att man skall
ställa samma krav på kunskaper i nordiska språk hos
de elever som har ett annat modersmål än svenska.
Anser inte Moderaterna att det kan vara relevant att
på dessa elever ställa krav på kunskaperna i att kunna
relatera sitt nya språk - svenska - med sitt gamla
modersmål? Finns det inte någon relevans i att man
har olika målsättningar i kursplanen i detta avseende?
Anser inte Moderaterna att det är rimligt att i de
kursplaner som är målen för undervisningen finns
någon skillnad mellan hur man ser på urvalet av litte-
ratur för modersmålsundervisning och för undervis-
ning i det nya språket svenska? Är det verkligen rele-
vant att ställa exakt samma krav på urval av litteratu-
ren och att välja enbart svensk litteratur? Är det rim-
ligt att säga att den svenska barnlitteraturen har precis
samma roll i svenska som andra språk - för den som
inte har svenska som modersmål och inte är född och
uppvuxen här - och för de elever som är födda och
uppvuxna i Sverige och har svenska som modersmål.
Är det rimligt att man ställer samma krav på kunska-
per i fornnordiska för dem som har ett annat moders-
mål än svenska? Är det inte rimligt att sätta litet an-
norlunda målsättningar så att dessa elever skall ha
kunskaper som i kvalitet är jämförbara och motsvarar
varandra, men som kanske inte är lika starkt fokuse-
rade på det fornnordiska som det är i kursplanen för
svenska.

Anf. 124 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Jag vet inte hur omfattande undervis-
ningen i fornnordiska är för någon elev. Självfallet
finns det olika förutsättningar och behov hos alla
elever. Men jag anser nog att man bör samla sig kring
en mycket gemensam grund, för både litteratur och
annat.
När det gäller svenska 2 är det så att väldigt
många av eleverna med invandrarbakgrund är födda
här i Sverige, de är svenska medborgare och de skall
förmodligen leva hela sitt liv i detta land. Jag tycker
ändå att det är viktigt att också de ges en bra och
bastant grund i ämnet svenska. Men jag tycker att det
som skall jämföras när man mäter ämnet svenska
måste vara någorlunda gemensamt. Jag tror att skill-
naderna kommer att bli alldeles för stora.
När jag ändå har ordet vill jag ta upp två saker
som gäller vad Ylva Johansson sade tidigare, och som
jag också kommer att tala om i det andra tonläget. Det
ena är att jag tycker att den prövande inställning till
skoltidens längd som regeringen har är sund. Ylva
Johansson undrade vad vi moderater vill. Vi tycker att
skolstart vid sex år är klart, det bör vi ha och det finns
tillräckligt med underlag för det. Däremot är vi inte
tvärsäkra på att skolan skall vara tioårig. För många
elever är det alldeles nödvändigt för att nå grundsko-
lans mål. För andra är det inte lika tvärsäkert. Vi
moderater tror rätt mycket på målstyrning, och där har
vi skapat en variation i vår motion i höst. Samtidigt är
detta också något som gäller enligt skollagen i dag,
men som inte används. Jag tycker att det är viktigt att
regeringen prövar detta.
När det gäller möjligheterna att arbeta med barn-
omsorgen ser jag fram emot förslag. Den pedagogiska
verksamheten inom barnomsorgen har inte riktigt
utvecklats som man skulle önska. Jag kan överblicka
13-14 år av kommunal barnomsorg, och vet litet av
vad som har hänt och inte har hänt. Dock skall man
inte dra för stora växlar på detta, och tro att det är
barnomsorgen som har gjort att Sverige klarar sig
hyfsat i internationella jämförelser. Vi var faktiskt
duktigare innan vi hade den kommunala barnomsor-
gen, men jag tror inte att det faktum att vi halkar efter
beror på verksamheten på dagis.

Anf. 125 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Nu har Beatrice Ask ingen mer replik.
Jag får väl tolka hennes senaste inlägg så här: Om
man nu anser att man skall mäta både modersmåls-
svenska och svenska 2 med samma måttstock borde
rimligen konsekvensen bli att man ändrar i kursplanen
för svenska så att den inte längre bara är en kursplan i
modersmålssvenska, utan i svenska för ett mångkultu-
rellt Sverige. Men det är inte så de kursplaner som
Beatrice Ask själv var ansvarig för som skolminister
på sin tid är utformade i dag.
Jag skall återkomma till det som Beatrice Ask sä-
ger om att det är bra med en litet prövande inställning
till skoltidens längd. Ja, det tycker jag också. Men
Moderaterna har talat om att man absolut anser att
man bör börja skolan när man är sex år.
Ni håller visserligen öppet för att man individuellt
kan fatta andra beslut, men ni anser ändå att det nor-
mala är att barnen börjar skolan när de är sex år och
att de går i en nioårig skola men med den möjlighet
som redan i dag finns att gå längre tid. Då undrar man
ju ändå vad ni vill göra med femåringarna. Jag säger
detta trots att jag vet att Beatrice Ask inte har möjlig-
het att svara på den frågan nu. Skall de delta i en
obligatorisk förskola, eller tar vi bort ett år av det vi i
dag erbjuder för barnen?

Anf. 126 OLA STRÖM (fp):
Fru talman! Jag är glad att jag slipper att sätta ett
blockbetyg på Ylva Johanssons huvudanförande i
dess olika delar. Jag kan väl ändå säga att jag gärna
skulle vilja ge godkänt för den första delen angående
skolan utom för konklusionen av allt tyckandet och att
den andra delen var litet svårare. Men det var inte
detta jag ville ta upp.
Jag vill fokusera på skolplikten - jag tycker att det
är intressant, eftersom man här får olika svar. När jag
tidigare har frågat Ylva Johansson har kostnadsaspek-
ten, resursfrågan, varit avgörande för regeringens
bedömning av när en proposition om skolstart vid sex
års ålder kan komma. Eva Johansson har sagt ungefär
samma sak. Nu lät det som om det skett en glidning i
resonemanget: Resursfrågan kanske inte var avgöran-
de, utan det fanns andra aspekter. Skolministern sade
att hon trodde att en sådan här proposition kan kom-
ma. Jag har litet svårt att förstå den försiktigheten.
Jag har också väldigt svårt att förstå talet om re-
surser. Det är ju helt riktigt, som Ylva Johansson
säger, att de allra flesta barn deltar i sexårsverksamhe-
ten, och sexårsverksamhet finns överallt. Att det
skulle bli så mycket dyrare om man införde obligato-
risk skolstart vid sex års ålder sätter jag frågetecken
för.
Nu skulle jag vilja veta: När kan vi få ett sådant
här förslag? Jag tycker att det är en viktig ambitions-
nivå. Skolstart vid sex års ålder är inte heller slut-
punkten, utan kan vi sätta i gång en sådan reform kan
vi sedan också gå vidare med att utveckla pedagogi-
ken inom förskolans ram och utnyttja den lust och
förmåga att lära som finns även bland de yngre bar-
nen.

Anf. 127 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Först vill jag gärna tala om att varken
Ola Ström eller någon annan magister är tvungen att
sätta blockbetyg. Det är en möjlighet och ingenting
man måste göra.
Skolpliktens längd är faktiskt också en resursfrå-
ga, men inte bara en fråga om pengar utan också en
fråga om andra resurser. Det handlar om vilken för-
måga att möta nya krav som finns i dag ute i kommu-
nerna. Från kommunerna låter det ungefär så här: Vi
vill gärna se en förlängning av grundskolan, vi vill
gärna se en integration av förskolan och skolan, men
vi sitter ganska trångt till just nu, för vi har oerhört
stora barnkullar som befinner sig i just de åldrarna
och vi har redan ett ganska stort förändringsarbete på
gång i kommunerna. Låt oss basera förändringarna
och utvecklingen på det som redan är på gång.
Jag tycker, som jag redan tidigare har sagt, att In-
ger Davidson i sitt anförande på ett bra sätt lyfte fram
detta att basera nya reformer på det som i dag sker ute
i kommunerna. Det är också en resursfråga; det är inte
bara fråga om hur mycket pengar man har utan om
vilken förmåga man har till utveckling.
Folkpartiet är mycket välkommet i diskussionen
om innehållet i den nya verksamhet som växer fram:
en förstärkt pedagogik i förskolan, integration mellan
förskola och skola, en förändring och utveckling och
barnanpassning eller barnmogenhet i skolan. När vi
kan bli överens om den utvecklingen och innehållet
tror jag att vi kan komma vidare i definitionen av vad
som är skola och vad som är förskola.

Anf. 128 OLA STRÖM (fp):
Fru talman! Jag är inte direkt ute efter att polemi-
sera. Jag har stor respekt för att en skolpliktsreform
inte är något som man bara slarvar ihop och kör i
gång. Man måste givetvis se till att kommunerna har
förmåga att ta till sig det här och att göra det på ett
kvalitativt bra sätt. Man kan ju ha litet olika uppfatt-
ningar när det gäller frågan om kommunerna har den
förmågan. Jag är helt övertygad om att det skulle gå
att genomföra detta rätt snart.
Att man lägger fram en proposition behöver inte
betyda att man genomför detta omgående. Det vikti-
gaste är att lägga fast en ambitionsnivå, ett årtal, och
säga att nu jobbar vi framåt mot det här. Det är en
tydlig signal till alla som jobbar i kommunen att de
har ett eller ett par år på sig innan man kör i gång med
en obligatorisk skolstart vid sex års ålder. Jag tror att
det är en viktig signal för att verkligen sätta tryck på
det jobbet.
Det vore intressant att förr eller senare få veta om
Ylva Johansson har räknat på vad det här skulle kun-
na kosta. Jag tycker att det är synd om Kommunför-
bundets beräkningar får stå oomdiskuterade. Jag
tvivlar som sagt litet på dem, men det är naturligtvis
svårt för en enskild riksdagsledamot att räkna på
sådant här. Finns det alltså beräkningar på vad det är
som krävs för att genomföra detta tycker jag att det
skulle vara intressant att få höra av skolministern vad
det innebär.

Anf. 129 MARIE WILÉN (c):
Fru talman! Jag önskar att Ylva Johansson hade
svarat på Ola Ströms fråga, men jag får ju nu också
möjlighet att fråga.
Kommunförbundet sade först att detta skulle kosta
mellan 3 och 4 miljarder. Sedan sade man att det
skulle kosta 1,3 miljarder. Vidare har man sagt att
vissa kommuner bedömer att de kan införa detta ge-
nom att töja på resurserna. Dessutom vet vi att det
redan i dag finns kommuner som jobbar på detta sätt,
och man gör det oftast för att använda de resurser man
har i form av lokaler, personal och samordning litet
bättre. Jag tycker att det är olyckligt att det verkar ha
blivit en låsning i kostnadsfrågan. Det borde vara
möjligt att komma fram till vad det här egentligen
kostar.
Inom socialdemokratin säger man att pengar måste
fram. Samtidigt har Ylva Johanssons egen statssekre-
terare sagt att de kommuner som har sexåringar i
skolan och integrerad skolbarnsomsorg inte kostar
något extra, och hon är förvånad över Kommunför-
bundets beskrivning. Det kunde vi läsa i Kommun
Aktuellt.
Jag tycker att det vore bra att få veta vad regering-
en baserar sin bedömning av de olika kostnadskon-
sekvenserna på.

Anf. 130 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Kostnaderna för en tioårig grundskola
är helt beroende av hur den utformas - av innehållet i
verksamheten, av kvaliteten i verksamheten och av i
hur stor utsträckning man använder sig av en integre-
rad form. De beräkningar som har gjorts inom Ut-
bildningsdepartementet visar att om man använder en
traditionell skolform för sexåringarna blir det dyrare.
När man i stället använder de modeller som de kom-
muner som jag anser har kommit längst har gjort,
nämligen integration mellan skola, förskola och skol-
barnsomsorg - där sexåringar finns integrerat ihop
med fritis och grundskola och där man tillsammans
använder grundskollärare, förskollärare, fritidspeda-
gog och speciallärare kring en grupp barn - är det
möjligt att genomföra reformen också utan nya kost-
nader och ändå nå en kvalitetshöjning. Men alla
kommuner har inte möjlighet att genomföra en reform
med en tioårig grundskola på samma sätt, just därför
att förutsättningarna ser olika ut och därför att det
finns olika skeden i utvecklingen i den egna kommu-
nen. Kostnadsfrågan blir en viktig fråga, eftersom
skillnaderna mellan kommunerna är stora när det
gäller hur långt man har kommit och eftersom det helt
avgörande är hur man organiserar verksamheten.
För att nå de vinster som jag är säker på att både
Marie Wilén och Ola Ström också vill nå är det nöd-
vändigt att man åstadkommer den förnyelse av verk-
samheten som en integration innebär, där förskolepe-
dagogiken också kommer in i skolan, där grundskollä-
rare, förskollärare, fritidspedagog och speciallärare
möts kring barnen. Det är en kvalitetshöjning i sig,
och om det skall vara möjligt att nå är det inte alls
säkert att det bästa är att genomföra en tioårig grund-
skola, utan jag tror att den väg vi nu väljer - att föra
över förskolan till Utbildningsdepartementet och att
integrera sexårsverksamhet och skolbarnsomsorg
under ett tak som utgörs av en gemensam läroplan -
kommer att vara en mer framgångsrik väg för att på
sikt nå en förnyad skola och förskola av högre kvali-
tet. Men jag tror inte att denna förnyade skola med
höjd kvalitet behöver vara dyrare.

Anf. 131 MARIE WILÉN (c):
Fru talman! Det var intressant. Om jag tolkar sva-
ret riktigt menar Ylva Johansson att den organisation
som både Ola Ström och jag förespråkar inte skulle
kosta särskilt mycket. Jag har också uppfattat att det
är i den riktning som vi har förordat som den social-
demokratiska regeringen är på väg att gå. Varför har
man då inte redan nu slagit fast att den vägen inte
medför några kostnader?
Jag kan nöja mig med det. Jag tolkar anförandet
så, att slutsatsen är att det inte blir några ytterligare
kostnader om man väljer den väg som vi har förordat.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)

9 § Minskning i särskilda fall av det generella
statsbidraget till kommuner och landsting åren
1997 och 1998

Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1996/97:FiU6
Minskning i särskilda fall av det generella statsbidra-
get till kommuner och landsting åren 1997 och
1998 (prop. 1995/96:213)

Anf. 132 LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Vi kommer i dag att fatta ett beslut
om att införa en spärr mot kommunala skattehöjning-
ar. Spärren har den utformningen att en skattehöjning
ter sig direkt oförmånlig - inte som hittills enbart för
skattebetalaren, utan också för kommunen i och med
att den påverkar utgående statsbidrag, som minskas
med 50 % av den summa som skattehöjningen skulle
inbringa. Eftersom en kommunal skattehöjning i sig
också medför ökade utgifter för kommunen i form av
bl.a. högre socialbidragskostnader och andra avbrän-
ningar kan det bara vara direkt dåraktiga kommun-
politiker som efter dagens beslut skulle förespråka en
kommunal skattehöjning. Spärren torde alltså bli
effektiv och är ett bra och grundlagsriktigt alternativ
till kommunalt skattestopp.
Denna spärr mot kommunala skattehöjningar, som
regeringen alltså sent omsider gjort till sitt förslag i
propositionen, är identisk med det förslag vi modera-
ter lade fram i våra kommunala motioner såväl hösten
1994 som 1995. Då fick vi inget gehör för tanken,
men nu är den upphöjd till visdom, och vi kan väl på
den punkten tacka och ta emot. Tyvärr är det i regel
alltför sent som socialdemokrater förstår att våra
förslag är riktiga och bra att genomföra.
I det här fallet, fru talman, har regeringens sen-
färdighet inneburit kostnader för kommunmedborgar-
na landet runt med ca 5 miljarder kronor 1995 och 5
miljarder kronor 1996. Så mycket, eller med 61 öre
per skattekrona, har nämligen den kommunala utdebi-
teringen ökat med sedan valet 1994. Oförmågan att
acceptera vårt förslag hösten 1994 innebar alltså att
det kommunala skattetrycket helt i onödan pressades
upp. Det trycket försvårar nu vägen mot samhällseko-
nomisk balans. Senfärdigheten har resulterat i för-
dröjda strukturförändringar och avbrott för en nöd-
vändig ökning av produktiviteten i många av de be-
rörda kommunerna.
Fru talman! När regeringen nu framlagt förslaget
om en spärr mot kommunala skattehöjningar har det
inte kombinerats med en stimulans till skattesänk-
ningar i de kommuner som gynnas av det nya utjäm-
ningssystemet. Det visar hur fel regeringen tänker i
dessa frågor. När behovet av skattekrafts- och kost-
nadsutjämning diskuteras brukar man argumentera för
att detta skall minska utdebiteringsskillnader mellan
olika kommuner. Många s.k. högskattekommuner får
nu ökade bidrag. Men kommer de då att sänka sin
skatt? Lyssnar vi på vad man säger ute i landet före-
faller det vara fullständigt entydigt. De i regel social-
demokratiskt styrda kommunerna tänker inte sänka
någon skatt, utan tvärtom ökar de på utgifterna och
förbrukar tillskottet, med risk för kommande kommu-
nala skattehöjningar i kommuner som redan har hög
skatt.
Resultatet blir att det nya utjämningssystemet inte
leder till ett enda öres minskat utdebiteringsgap. De
s.k. förlorarna får inte höja sin skatt, och vinnarna
sänker inte sin skatt. Det blir status quo, och ett av de
mål som sagts skola uppnås med det nya systemet
uppnås inte till någon del.
Vi moderater har visat hur man enkelt kan bygga
in ett incitament i statsbidragssystemet för dessa
högskattekommuner så att de sänker sin skatt. De får
inte ut det ökade statsbidraget om det inte används till
att lätta på skattetrycket. Men si, det förslaget passar
inte i år, i vart fall. Uppenbarligen måste man tänka
litet grand på vårt förslag, precis som man uppenbar-
ligen gjorde med vår tidigare modell. Utskottets ma-
joritet skriver litet förnumstigt följande: "Utskottet
utgår från att regeringen noga bevakar effekterna av
bidrags- och utjämningssystemet och vid behov tar
erforderliga initiativ". Kanske, fru talman, skall det
tolkas så att vi så småningom kommer att få se även
denna del av vårt förslag genomfört, men att det
måste gå en tid. En regering som styr landet på detta
senfärdiga sätt kan knappast nå önskade resultat.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 2
mom. 2.

Anf. 133 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Ingen älskar kommunalskatter. Jag har
i varje fall inte stött på någon sådan. Det är en pro-
portionell skatt. Skatter bör vara progressiva. De bör
tas ut efter bärkraft, och så är det inte med kommunal-
skatten. Dessutom berövar en höjd kommunalskatt
människor köpkraft. I dagens konjunkturläge är höjda
kommunalskatter dåligt också ur den synpunkten.
Det betyder inte att jag och Vänsterpartiet kan ac-
ceptera detta f.d. moderatförslag, som vi nyss hörde
att det handlar om.
Vi fick för någon timme sedan höra en debatt här i
kammaren om att lita på sina kommunalpolitiker och
om de valda kommun- och landstingspolitikerna inte
själva kan ta ett politiskt ansvar för sin egen verksam-
het. I dag befinner sig många kommunpolitiker i en
oerhört svårt situation. Jag har partikamrater som
sitter i oerhört svåra förhandlingar och i majori-
tetspositioner i ett antal större kommuner, där man i
dag tvingas göra dramatiska nedskärningar - inte
minst inom vården, där det i dag har uppstått en väl-
dig klyfta mellan behov och resurser. Om man bedö-
mer det som nödvändigt att höja skatten gör man det
inte med någon som helst glädje - det kan jag garan-
tera er.
I de flesta av dessa kommuner får man också höra
hycklande moderater och andra borgare. Å ena sidan
skäller de som bandhundar på varje förslag till om-
strukturering eller nedskurna anslag, som genomförs
av majoriteten som kanske består av s och v och
Miljöpartiet.
Å andra sidan står Moderaterna här i riksdagen för
förslag som skulle innebära dramatiska försämringar
för den kommunala verksamheten.
Vi skall genom riksdagsbeslut ge alla kommuner
och landsting någorlunda lika grundvillkor. Det är det
vi har försökt åstadkomma genom det kommunala
utjämningssystemet. Men inom de ramarna är det
faktiskt möjligt för kommun- och landstingspolitiker-
na att tänka själva och ta det egna ansvaret. Vi skall
inte omyndigförklara dem, på det sätt som det här
gamla högerförslaget innebär.
Regeringen och finansutskottets majoritet hänvisar
till en överenskommelse mellan staten och kommun-
sektorn, som det heter. Det handlar, såvitt jag har
förstått, om en muntlig överenskommelse mellan
finansministern och presidierna i kommun- och
landstingsförbunden.
Den här s.k. överenskommelsen med kommunsek-
torn är inte ens, såvitt jag har hört, förankrad i styrel-
serna i de båda förbunden. Jag har ingen som helst tro
på att kommunerna eller landstingen känner sig bund-
na av överenskommelsen. Jag känner i alla fall till ett
antal kommuner och landsting där man sparkar folk
för brinnande livet, trots att det enligt överenskom-
melsen inte skall vara så.
Jag skulle vilja veta hur Bo Nilsson ser på den här
överenskommelsen. Upplever Bo Nilsson att överens-
kommelsen är förankrad i samtliga kommuner och
landsting? Upplever han det så att överenskommelsen
innebär att kommunerna och landstingen har accepte-
rat att man inför det här gamla högerförslaget, om att
bestraffa de kommuner som höjer skatten?
Med förhoppning om att få svar på den här frågan
vill jag yrka bifall till reservation nr 1.

Anf. 134 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Johan Lönnroth började sitt anförande
med att deklarera att en kommunalskattehöjning inte
precis är något positivt för kommunmedborgaren,
skattebetalaren, bl.a. utifrån att skatten ju är propor-
tionell och träffar inte minst låg- och mellaninkomst-
tagarna mycket hårt. Man kunde av den argumenta-
tionen dra slutsatsen att Johan Lönnroth också skulle
vara väldigt försiktig med att förespråka kommunala
skattehöjningar.
Men i den fortsatta argumentationen fick man in-
trycket att Lönnroth hade stor förståelse för kommu-
nalmän som lekte med tanken att höja denna skatt,
kommunalskatten, den proportionella inkomstskatten.
Då skulle jag vilja fråga Johan Lönnroth om han
har någon uppfattning om hur stora avbränningarna är
i en kommun när man höjer kommunalskatten. Det
innebär nämligen att det är en mängd andra kommu-
nala kostnader som stiger, inte minst socialbidrags-
kostnaderna. Mot den bakgrunden kan man fråga sig
om han, helt oavsett om det funnes en spärr mot
kommunala skattehöjningar eller inte, på fullt allvar
skulle vilja förespråka kommunala skattehöjningar -
med nuvarande skattetryck och i den situation som
han själv lyfter fram, där han påstår sig vilja stimulera
efterfrågan. Det vore ett bra besked om Johan Lönn-
roth, såsom ekonomisk talesman för sitt parti, kunde
deklarera att kommunala skattehöjningar i dagens
läge är ett otyg.

Anf. 135 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Först och främst är jag väl medveten
om de stora avbränningar som följer av höjd kommu-
nalskatt. Det är samma typ av avbränningar som följer
när vi här i riksdagen beslutar om sänkt a-kassa eller
sänkt sjukersättning; det går direkt ut över de kom-
munala socialbidragen. Om den moderata politiken
genomfördes här i riksdagen skulle det vara en direkt
kommunalekonomisk katastrof, med tanke på att
socialbidragen då omedelbart skulle öka oerhört
mycket.
Jag brukar vara ute och tala med de vänsterpartis-
tiska kommunalpolitikerna och varna för kommunala
skattehöjningar. Men ibland tvingas man, Lennart
Hedquist, välja mellan pest och kolera. Är det så att
man tvingas välja mellan att folk ligger och dör på
sjukhusen och att höja kommunalskatten, väljer jag att
höja kommunalskatten. Det betyder inte på något sätt
att jag är en vän av kommunala skattehöjningar.
Men Lennart Hedquist vill ha allting på en gång.
Han vill skälla på de vänsterpartistiska och socialde-
mokratiska kommunpolitiker som tvingas skära i de
offentliga utgifterna och moralisera över att de inte
kan sköta sin ekonomi. Samtidigt vill han ta ifrån dem
många miljarder kronor genom beslut här i riksdagen.

Anf. 136 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Johan Lönnroth borde kunna dra nå-
gon lärdom av historien i det här avseendet. Det som
betyder någonting för kommunerna är ju om vi får en
bra ekonomisk tillväxt eller om tillväxten stagnerar.
Och om den goda ekonomiska tillväxt som vi hade
1994 hade fått fortsätta i oförminskat skick 1995 och
sedan in på detta år - i stället för att man då genom en
skattehöjarpolitik lyckades knäcka uppgången - hade
ju kommuner och landsting haft betydligt mer resurser
till sitt förfogande än vad de nu har, och naturligtvis
också jämfört med vad en teoretisk skattehöjning
skulle ge.
Nu är Johan Lönnroth och jag tydligen överens
om att en skattehöjning i dagens läge inte ger kom-
munerna särskilt mycket netto under alla förhållan-
den.

Anf. 137 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag är hjärtligt trött på de eviga debat-
terna mellan nuvarande regeringsparti och Modera-
terna om vem som egentligen hade ansvaret och när
tillväxten skedde, om det var 1991-1994, före 1991
eller efter 1994 osv. Jag tänker inte fortsätta den de-
batten.
Jag bara konstaterar att sedan i början av 80-talet,
då den dåvarande borgerliga majoriteten inledde
plundringen av kommuner och landsting, har det varit
en negativ trend. Den har nu nått en kulmen, och det
har gjort att kommuner och landsting befinner sig i en
fruktansvärt svår situation. Det finns säkert också ett
vänsterpartistiskt delansvar för denna situation, men
jag tänker inte fördela det närmare mellan olika parti-
er.
Den moderata politiken innebär att man tar ett
belopp i storleksordningen 50 miljarder kronor från
kommuner och landsting, och jag konstaterar då att
det skulle vara en fullständig katastrof för såväl sko-
lan och omsorgen som vården om den politiken ge-
nomfördes.

Anf. 138 ROY OTTOSSON (mp):
Fru talman! Från Miljöpartiets sida anser vi att
kommunernas självstyre skall respekteras. Vi har i
riksdagen alltid sagt nej till förslag till skattestopp.
Det är för oss självklart att säga nej även till den här
typen av skattestopp, som det egentligen handlar om.
Vi anser att den lokala demokratin inte får urhol-
kas genom den här typen av begränsningar från staten.
Vi har stort förtroende för att man på kommunal nivå
kan klara ekonomin på ett vettigt sätt och också klara
en vettig fördelning, både via skattesystemet och via
de verksamheter och bidrag som man ägnar sig åt.
Det är det främsta skälet för oss att säga nej till
förslaget, och därmed yrkar jag bifall till reservation 1
till detta betänkande.
För att undvika att kommunerna höjer skatten -
det är naturligtvis ett bekymmer - i ett läge där hus-
hållen har ont om pengar, är det viktigt att staten inte
lägger över kostnader utan att kompensera kommu-
nerna för dem.
Miljöpartiet har i sitt budgetförslag sett till att
kommunerna får bättre skattekraft, bättre ekonomi än
regeringen föreslår. Det gjorde vi förra året, det gör vi
i år. Vi gör det faktiskt i större utsträckning i år än
förra året, eftersom kommunernas kostnader för bl.a.
socialbidragen har ökat kraftigt det senaste året.
Det är viktigt att staten som ett led i att förhindra
kommunala skattehöjningar tar ansvar också ekono-
miskt och ser till att kommunerna behåller sin skatte-
kraft när man lägger över ökade krav på dem. Ett
konkret exempel är de egenavgifter som har införts
och som skall öka de närmaste åren. Vi anser att de
borde avskaffas. De innebär nämligen bl.a. att kom-
munernas skatteunderlag minskas. Det är en av för-
klaringarna till de svårigheter att upprätthålla en bra
verksamhet som vi ser i många kommuner och lands-
ting i dag.
Det är också, som Lennart Hedquist var inne på,
litet olika förhållanden i olika kommuner. Det är
också ett starkt skäl för att vi från riksdagen inte skall
lägga på sådana här restriktioner eller försöka att med
någon enhetlig mall tala om hur kommunerna skall
hantera sin ekonomi. Det är faktiskt väldigt olika
förhållanden. I en del kommuner kan man sänka
skatten, i andra kommuner kan man behöva höja den
marginellt. Det kan inte vi veta så värst mycket om.
Den kunskapen har vi inte, vi bör i stället respektera
självstyret.
Med det, fru talman, yrkar jag återigen bifall till
reservation 1.

Anf. 139 BO NILSSON (s):
Fru talman! Det har träffats en överenskommelse
mellan regeringen och Kommun- och Landstingsför-
bunden där de båda förbunden har utfäst sig att verka
för att skatterna inte höjs i kommuner och landsting
inför åren 1997 och 1998. Syftet med överenskom-
melsen är att ta ett gemensamt ansvar för både landets
och kommunernas ekonomi de närmaste åren.
I det sammanhanget har regeringen också klargjort
att man avser att föreslå åtgärder i form av innehållna
statsbidrag om kommuner och landsting ändå höjer
skatten. Regeringen har också åtagit sig att reglera
sådant som påverkar det kommunala skatteunderlaget
och det kommunala utgiftstrycket. Ett sådant exempel
är den i proposition 1996/97:19 föreslagna föränd-
ringen i beskattning av bilförmåner som beräknas leda
till en minskning av de kommunala skatteinkomsterna
med ca 500 miljoner kronor. Regeringen och förbun-
den är överens om att reglera detta så att en höjning
av de generella statsbidragen sker med motsvarande
belopp.
Förslaget i proposition 213 innebär att om en
kommun eller ett landsting fastställer en högre skatte-
sats för 1997 och 1998 än den som gällde för 1996
skall det generella statsbidraget till kommunen eller
landstinget minskas med ett belopp motsvarande
hälften av den ökning av de preliminära kommunal-
skatte- respektive landstingsskattemedel som följer av
skattehöjningarna.
Förslaget aviserades redan i våras, men regeringen
ansåg då att förslaget borde prövas av Lagrådet innan
det förelades riksdagen. Lagrådet har också den 9 maj
1996 godtagit regeringens förslag från konstitutionell
synpunkt. Finansutskottets majoritet, bestående av
Socialdemokraterna, Centern, Kristdemokraterna och
Folkpartiet, tillstyrker eller har ingen erinran mot det
här förslaget. Konstitutionsutskottet har också till-
styrkt förslaget ur konstitutionell synpunkt.
Till det här betänkandet har fogats två reservatio-
ner. Låt mig ta den från moderaterna först. De tillstyr-
ker naturligtvis förslaget i propositionen, men lägger
till ett annat förslag som handlar om åtgärder för
skattesänkningar. Moderaterna förnekar sig egentligen
aldrig. I nästan alla kommuner har man nu tuffa dis-
kussioner för att få budgetarna att gå ihop, inte om att
man har pengar över för skattesänkningar eller kon-
sumtionsökningar.
För moderater är skattesänkningar viktigare än in-
nehållet i kommunernas verksamhet. I en debattartikel
skriver några ledande centerpartister att moderat poli-
tik innebär nedskärningar i vård, omsorg och miljö-
politik i en omfattning som allmänheten inte sett ma-
ken till. Jag nämner detta för att inte bara jag skall
skylla Lennart Hedquist för sådana här saker. Centern
har faktiskt skrivit det här i en av de ledande tidning-
arna.
Ibland tror man faktiskt att vi lever i olika verklig-
heter. Jag är förvånad över att Lennart Hedquist, som
jag upplever som en sansad, verklighetsförankrad
moderat, ställer upp på alla dessa hugg mot välfärden
som moderaterna ständigt gör, och jag yrkar avslag på
reservation 2.
Johan Lönnroth argumenterar mycket fint mot
skattehöjningar, men sedan vänder han och är tvungen
att tala för möjligheten. Det tycker jag är synd. Om
det finns så många argument mot, vore det bra om vi
höll fast vid det just nu.
När man gör överenskommelser mellan två eller
tre parter, som det här är fråga om, handlar det inte
om att köra över eller omyndigförklara. Det här är en
överenskommelse som faktiskt finns och som jag har
med mig här, Johan Lönnroth.
Enligt reservationen 1 anser alltså både Vänstern
och Miljöpartiet att förslaget är ett ingrepp i den
kommunala självstyrelsen. Enligt min mening utgör
den tvååriga spärren en godtagbar avvägning mellan
kraven på samhällsekonomisk balans och kraven på
kommunal självstyrelse. Som jag tidigare sade har
konstitutionsutskottet tillstyrkt förslaget från konsti-
tutionell utgångspunkt och Lagrådet har godtagit
förslaget. Överenskommelsen mellan regeringen och
Kommun- och Landstingsförbunden anser jag så långt
som möjligt ger fasta spelregler under de här båda
åren, 1997 och 1998.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
hemställan i finansutskottets betänkande nr 6 och
avslag på de båda reservationerna.

Anf. 140 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag skall först upprepa mina båda frå-
gor till Bo Nilsson. De kräver ett mycket kort och
enkelt svar.
Den första lyder så här: Har socialdemokraterna i
kommuner och landsting accepterat detta gamla hö-
gerförslag? Det var den ena frågan.
Den andra frågan gäller förankringen av den s.k.
överenskommelsen. Jag förmodar att det papper som
Bo Nilsson viftade med var pressmeddelandet. Jag
har fått uppgiften att det här är en muntlig överens-
kommelse mellan presidierna i de båda förbunden och
finansministern. Det är alltså ingenting som är beslu-
tat eller förankrat i vare sig styrelsen eller ännu mind-
re i de enskilda kommunerna och landstingen.
Till sist, Bo Nilsson, vänder jag inte på något sätt.
Jag är kritisk mot kommunala skattehöjningar, men
jag är också kritisk till detta gamla reaktionära höger-
förslag.

Anf. 141 BO NILSSON (s) replik:
Fru talman! Det är visserligen ett pressmeddelan-
de som jag har med mig. Men här står klart och tyd-
ligt: "Regeringen och de politiska företrädarna för
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet
har kommit överens om riktlinjer för kommunernas
ekonomi under åren 1997 och 1998. Riktlinjerna
kommer att ligga till grund för regeringens förslag om
den kommunala ekonomin i den ekonomiska vårpro-
positionen i mitten av april."
Jag tror inte, Johan Lönnroth, att presidierna i
Kommun- och Landstingsförbunden tar en sådan risk
i en så här stor fråga att de inte har förankrat en sådan
här överenskommelse. Jag är helt övertygad om att
det här gäller, i vart fall styrelserna, men jag tror
också att man har haft kontakter ute i landet för att
konstatera att det är rimligt att träffa en sådan över-
enskommelse. Jag litar på mina kommun- och lands-
tingsföreträdare och är säker på att sossarna där har
godkänt den här överenskommelsen.

Anf. 142 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Min första fråga gällde alltså om man
har accepterat - även om det gäller enbart Bo Nils-
sons partikamrater i presidierna - förslaget att straff-
belägga kommuner som höjer skatten, detta gamla
moderata förslag. Det var det min första fråga gällde.
När det gäller förankringen får väl Bo Nilsson
prata med sina partikamrater i styrelsen och höra vad
de säger, om de anser att det är de som har fattat det
här beslutet eller om det enbart är en muntlig över-
enskommelse mellan presidierna och finansministern.
Jag har alltså fått den senare uppgiften.
Till sist, Bo Nilsson: Det här är en gammal och
reaktionär förmyndarpolitik, genom vilken högern vill
genomdriva att kommuner och landsting inte skall få
utveckla och expandera sina verksamheter. Det kan
Bo Nilsson aldrig komma ifrån.

Anf. 143 BO NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag är inte speciellt intresserad av om
det här är ett gammalt högerkrav. Det är, som jag
sagt, fråga om en överenskommelse mellan tre parter,
och jag respekterar den. Jag vet inte om Johan Lönn-
roth gör det.
I det pressmeddelande som jag har framför mig
står det att regeringen kommer att vidta sådana åtgär-
der som vi i dag är beredda att besluta om. Det är
alltså inte någon hemlighet. Jag är helt säker på att
presidierna inte godkänner sådana här viktiga frågor
utan att de har förankrat dem både i styrelse och ute i
landet.

Anf. 144 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Politiska artiklar som innehåller väl-
digt missvisande uppgifter blir inte korrekta av att
undertecknas av centerpartister. Jag har sett både
socialdemokrater och centerpartister som påstår att
våra kommunala besparingar skulle ligga i 50-
miljardersklassen. Så är det ingalunda. Då tar man
med omläggningar av finansieringssystem av typen
nationell skolpeng, skattesystem m.m. De regelrätta
kommunala besparingar som vi har föreslagit i vår
motion uppgår till ett ensiffrigt miljardtal och motsva-
rar mindre än vad 1 % ekonomisk tillväxt skulle ge
kommunsektorn. Det visar hur viktigt det är för kom-
munsektorn att vi åstadkommer en ekonomisk tillväxt
i landet och inte stryper den med en skattehöjarpoli-
tik.
Jag kan kvittera den artighet som Bo Nilsson visa-
de mig. Jag är övertygad om att Bo Nilsson kommer
att kunna resonera helt logiskt, och då kan han säkert
besvara min fråga. Om man inför ett system där förlo-
rarna i kostnads- och inkomstutjämningen inte får
höja skatten, är det inte logiskt att då låta dem som
vinner på systemet - de som tillförs ytterligare pengar
och som dessutom har hög skatt - sänka sin skatteni-
vå? Vitsen med utjämningssystemet var ju att det
skulle minska utdebiteringsskillnaderna. Men om
vinnarna inte sänker sin skatt, kvarstår ju utdebite-
ringsskillnaderna oförändrade. När de dessutom får
mer pengar till förfogande, vore det väldigt förargligt
om de använde dem till ökade utgifter och därmed
försätter sig i en situation där de måste höja skatten
framöver.
Jag är övertygad om att Bo Nilsson vid närmare
eftertanke inte kan förespråka ett sådant system.

Anf. 145 BO NILSSON (s) replik:
Fru talman! Det är intressant att Lennart Hedquist
förnekar att den moderata politiken innebär mindre
resurser till kommunsektorn. Jag tror inte att vi är
överens i den frågan.
Nu sviktade han litet och sade att det ändå rörde
sig om ett antal miljarder. Det är ganska intressant att
veta. Jag har artiklar också om det från moderata
kommuner där man vill sänka kommunalskatten med
upp till 10 kr. Man tror där att man ändå skall kunna
klara vård, omsorg, miljöfrågor och allting annat.
Jag litar inte på moderaterna i den här frågan, ty-
värr inte ens på Lennart Hedquist.
Det här är väl vidare inte något skattehöjarförslag.
Det är, åtminstone såvitt jag förstår, en åtgärd för att
motverka skattehöjningar.
När det gäller vinnarna i det nya skatteutjämnings-
systemet är det faktiskt ofta socialdemokratiska kom-
muner som har stora problem med socialbidrag, med
sociala problem, med sin äldreomsorg osv. Det kan
vara så att man tycker att det är rimligare att tillgodo-
se de krav som kommuninvånarna har än att just nu
sänka skatten. Jag vill inte förvägra de kommunerna
och deras kommunalpolitiker den möjligheten.

Anf. 146 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Låt mig ta upp det sista som Bo Nils-
son sade. Om de kommuner som har hög utdebitering
och är vinnare i utjämningssystemet tar emot pengar-
na och ligger stilla med sin skatt och om de som är
förlorare inte får höja sin skatt, minskar väl inte ut-
debiteringsskillnaderna. Bo Nilsson kan väl hålla med
om att de kvarstår oförändrade. Det måste väl i så fall
vara ett misslyckande för det nya utjämningssystemet.
Det hade ju bl.a. sagts att det skulle minska de här
skillnaderna. Högskattekommunerna skulle kunna
sänka sin skatt.
Om ni nu förespråkar att det inte skall göra det,
förstår jag inte vad det var för vits med att tillföra
dem ökade resurser. Kommuninvånarna i de kommu-
nerna får ju fortfarande bära bördan av de höga kom-
munalskatter som Johan Lönnroth nyss så vältaligt
beskrev.

Anf. 147 BO NILSSON (s) replik:
Fru talman! Det är väl i och för sig rätt, som Len-
nart Hedquist säger, att det här inte minskar skillna-
derna. Men det gäller kortsiktigt i ett nytt system, som
vi för övrigt följer i arbetsgrupper och på annat sätt,
och vi får längre fram se vad det kommer att betyda.
I det här läget, när åtminstone en och annan av
dem som tidigare har varit stora förlorare möjligen
har blivit vinnare, tycker jag att det vore rimligt att
dessa kommuner just nu på kort sikt får välja mellan
att tillgodose eftersatta behov och att sänka skatten.
Jag tycker att vi skall ha det förtroendet för de här
kommunerna.

Anf. 148 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till Bo Nilsson.
Införandet av det nya utjämningssystemet har rent
ekonomiskt förändrat verkligheten i väldigt många
kommuner. Man har på en del håll förlorat kraftigt,
andra har vunnit kraftigt. Vi har nu faktiskt siffror
som visar att det handlar om ganska stora förändring-
ar.
Vi har också ett krav på budgetbalans i kommun-
sektorn 1999. Man skall inte längre se några under-
skott i kommunerna. En rad åtgärder på senare år har
inneburit ökade kostnader trots ett minskat skatteun-
derlag för kommunerna. Man står inför väldigt stora
omställningar.
Att i det läget, Bo Nilsson, härifrån visa upp en
kall hand och bestämma att man inte får justera skat-
terna uppåt innebär att kommunerna inte kan möta de
problem som de faktiskt skall ta hand om. Det medför
att vi kommer att få ökade olikheter ute i kommuner-
na. Det är naturligtvis de som redan har de största
problemen som kommer att drabbas värst av det här
förslaget. Vi kan förutse att det kommer att öka pro-
blemen där dessa redan är störst.
Jag vill då fråga Bo Nilsson om han tycker att
detta är rimligt. Borde inte kommunerna själva få
chansen att reda ut de stora problem som man står
inför eller är mitt uppe i? Varför skall staten på det
här sättet förhindra kommunerna att hantera sin eko-
nomi på ett vettigt sätt?

Anf. 149 BO NILSSON (s) replik:
Fru talman! Det är rätt, som Roy Ottosson säger,
att det sker stora förändringar. Det nya skatteutjäm-
ningssystemet innebär en stor förändring för kommu-
nernas verksamhet. Men vi följer detta, och vi lovar
att sådana här frågor kommer att tas upp när vi ser
resultatet av det nya utjämningssystemet. Det är alltså
inte så att vi lämnar kommunerna med det här beslu-
tet. Det är snarare en följd av det beslut som vi fattade
redan i våras.
Roy Ottosson säger att vi visar upp en kall hand
och att vi härifrån bestämmer, men det är ju inte rik-
tigt. Roy Ottosson måste väl ha stor respekt för en
överenskommelse som har träffats mellan huvudor-
ganisationerna, Kommunförbundet och Landstings-
förbundet, och regeringen. Det är ju inte så att vi här i
kammaren kör över och visar upp en kall hand, utan
det är fråga om en överenskommelse mellan tre par-
ter.

Anf. 150 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! När man är ute bland kommun- och
landstingspolitiker finner man att de inte känner sig
bundna av någon överenskommelse om att inte av-
skeda folk eller om att inte minska personalstyrkorna
genom att inte återanställa efter naturlig avgång osv.
Självklart kommer man i stor omfattning att göra det
där man har stora ekonomiska problem. Kommunerna
och landstingen har en personalintensiv verksamhet.
Det finns egentligen inte så många andra sätt att spa-
ra, om man har ekonomiska problem, och det har man
i många kommuner. Man har ett vikande skatteunder-
lag och minskade resurser.
Detta betyder att överenskommelsen tyvärr inte är
värd särskilt mycket. Kommunerna är inte bundna av
den. De kan faktiskt göra som de vill, och det kommer
naturligtvis att i slutändan drabba verksamhet. Det
blir sämre verksamhet, och man kommer inte att an-
ställa folk på det sätt som man borde göra vid naturlig
avgång osv. Kanske kommer man också på sina håll
att avskeda. Vi känner till fall där man faktiskt har
talat om att börja avskeda. Man har inget annat val.
Man kan inte gärna höja skatten, för då tar staten
hälften, och det bär sig inte särskilt bra. Det är i prak-
tiken ett skattestopp.
Bo Nilsson är väldigt optimisk, men man måste
också vara litet realistisk. Vi har nu 287 kommuner,
och de är faktiskt inte bundna av överenskommelsen,
även om deras samarbetsorgan, Kommunförbundet
och Landstingsförbundet, eventuellt kan ha uttalat
någonting.

Anf. 151 BO NILSSON (s) replik:
Fru talman! Roy Ottosson frågade om jag tyckte
att det här är rimligt. Det är självklart att jag tycker
det, eftersom jag står bakom förslaget. Det var alltså
en litet onödig fråga, tycker jag.
När det gäller huruvida kommunerna och kom-
munpolitikerna är bundna av det här med att inte säga
upp folk är det uppenbarligen så att ett flertal kom-
muner har problem med att klara det här. Jag är
övertygad om att regeringen, Kommunförbundet och
Landstingsförbundet följer det här väldigt noga. Jag
skulle inte alls bli överraskad om det kom förslag som
innebär att kommunerna får hjälp att klara en sådan
här svår situation. Men vi får återkomma till det.

Anf. 152 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Kommunerna i Sverige har en oerhört
svår situation i dag. Många befinner sig i en kniptång,
regisserad från framför allt regerings- och riksdags-
håll, som innebär att man nu måste skära ned mycket
kraftigt i den kommunala verksamhetens kärna: barn-
omsorg, skola och äldreomsorg.
Bakgrunden är att statens dåliga ekonomi i stor
utsträckning har övervältrats på kommunerna. Totalt
minskade t.ex. kommunsektorns inkomster med unge-
fär 10 % mellan 1992 och 1995. Dessutom är det nu i
princip klart att kommunerna från år 1999 inte skall få
redovisa underskott, vilket också har nämnts i debat-
ten. Vi har fått kraftigt ökade socialbidrag ute i kom-
munerna. Vi har också skatteutjämningen, som inne-
bär att många kommuner får kraftigt minskade in-
komster även framdeles. För många kommuner hand-
lar det om en förändring av inkomsterna inom några
år med 2 skattekronor. Ovanpå allt detta får vi det nya
skattestoppet, som går ut på att bestraffa kommuner
med svag ekonomi, kommuner som väljer höjd skatt
hellre än att avskeda ännu fler och därmed höja ar-
betslösheten utöver de 700 000 som redan är arbetslö-
sa.
I finansutskottets betänkande står det så här: "Det
nya bidrags- och utjämningssystem för kommuner och
landsting, som infördes den 1 januari 1996 och som
bl.a. innebär att inkomster omfördelas mellan enskilda
kommuner och landsting, kan enligt propositionen
komma att skapa incitament att höja skattesatsen i
vissa kommuner och landsting." Det är ju minst sagt
riktigt. Jag tycker att det här är väldigt cyniskt skrivet
av finansutskottet i Sveriges riksdag, när det handlar
om att kommuner skall tvingas skära ned och männi-
skor till varje pris tvingas ut i arbetslöshet. Det är det
som är den reella politiken från moderater, socialde-
mokrater, centerpartister och andra.
Att då komma dragandes med den här korporativa
överenskommelsen mellan några ledande socialdemo-
krater, moderater och centerpartister tycker inte jag
håller. Det är ingenting som min kommun, mina
kommuninvånare eller kommunpolitiker ute i landet
har varit med om att gå med på. Där ingår inte heller
den här bestraffningspolitiken.
Den kommunala självstyrelsen behöver reell inne-
börd, långsiktighet och fasta spelregler, inte kortsikti-
ga manipulationer. När riksdagen i dag återigen tän-
ker besluta om genomgripande åtgärder som inskrän-
ker den kommunala självstyrelsen och den kommuna-
la beskattningsrätten är det bara ännu ett exempel,
anser jag, på att regeringen och majoriteten i riksda-
gen inte har annat än nonchalans och ointresse att visa
för grundvalarna i det demokratiska systemet. Jag
tycker det här är skrämmande.
Vi har tusentals folkvalda kommunpolitiker som
fått i uppgift av sina lokala väljare att ta ansvar för
den kommunala ekonomin. Men gång på gång säger
regering och riksdag: Vi tar befälet. Gång på gång
fattar regering och riksdag beslut som skruvar åt tum-
skruvarna och begränsar handlingsutrymmet. Hur tror
ni att det skall gå att rekrytera människor till att enga-
gera sig lokalt när klåfingriga rikspolitiker undermi-
nerar själva basen för folkstyret på det här sättet? Hur
kan ni begära att kommunpolitikerna skall ta ansvar
och bete sig som vuxna människor när ni agerar så
här? Det är inte bara dumt utan också direkt farligt att
på det här sättet manipulera med demokratins kärna.
Skattestoppet i början av 1990-talet har redan
skadat den kommunala demokratin. Den här nya be-
straffningspolitiken kommer att förvärra situationen.
Många kommer att dra slutsatsen att skattestoppet inte
var en engångsåtgärd utan något som i en eller annan
form kommer att bli mer eller mindre bestående. Det
är också detta som uppenbarligen är Moderaternas
linje i den här frågan. De vill ha den här bestraff-
ningspolitiken permanentad; det är i alla fall vad
Lennart Hedquist säger i dag.
Jag skulle vilja fråga socialdemokraterna, modera-
terna, centerpartisterna och folkpartisterna i finansut-
skottet om ni över huvud taget har funderat på hur era
åtgärder påverkar folkstyret. Det framkommer inga
sådana funderingar i betänkandet.
När Lagrådet behandlade propositionen hänvisade
man till att en kommitté var tillsatt för att granska om
just denna typ av åtgärder var förenlig med grundla-
gen. Den här kommittén har nyligen lagt fram sitt
betänkande - det var bara 14 dagar sedan. Resultatet
av kommitténs tankemödor är ganska entydigt. Den
här åtgärden - att bestraffa kommuner som höjer
skatten - måste jämställas med skattestopp och skatte-
tak. Så står det entydigt. Om dessa åtgärder skall
tillåtas och vara förenliga med grundlagen måste de
gälla under mycket speciella omständigheter och vara
av undantagskaraktär. Har vi den situationen i dag?
Är det undantagskaraktär på läget i ekonomin just i
dag i förhållande till hur det var för två, tre eller fyra
år sedan?
Jag tycker inte det var länge sedan socialdemokra-
ter och centerpartister i den här kammaren berömde
sig över att nu ha ridit ut den värsta stormen. Då, helt
plötsligt, skall det införas regler i nationen som måste
betraktas som varande av "undantagskaraktär".
Kommittén säger att den här typen av åtgärder får
vara i högst två år. Dessutom får de inte fortsätta efter
ett val. Man måste göra uppehåll kring ett val så att
människor får ta ställning till det här och så att kom-
munpolitikerna får avgöra den kommunala skatten
direkt efter ett val. Men dessa saker är inte medtagna i
vare sig propositionen eller betänkandet, naturligtvis,
eftersom kommitténs betänkande kom så sent.
Jag tycker att det här i sig är skäl nog för att riks-
dagen skall återföra ärendet till finansutskottet. Jag
föreslår därför återremiss på det här betänkandet. Vi
har nyligen fått ett kommittésvar som säger att man
borde fundera mer på det här innan man fattar beslut i
riksdagen om den här typen av skattestopp eller be-
straffningspolitik.
I andra hand yrkar jag avslag på betänkandet.
Särskilt eftersom Lagrådet har hänvisat så tydligt
och så starkt till kommitténs betänkande tycker jag att
det finns anledning att uppmärksamma det.
Min slutsats i själva grundfrågan, som handlar om
folkstyre snarare än om ekonomi, är att om vi skall
kunna få tillbaka förtroendet för politiken och politi-
kerna i Sverige måste vi förändra inställningen till
grundfrågorna i folkstyret, i demokratin. Vi måste låta
människor lokalt runt om i Sverige få ta ansvar för det
de är satta att ta ansvar för, ge tillbaka makt och
handlingsmöjligheter till människor runt om i Sverige
att påverka sin egen vardag och sluta manipulera med
demokratin.

Anf. 153 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Peter Eriksson ger ett mycket missvi-
sande referat av vad Lagrådet har skrivit i det här
ärendet om huruvida det föreligger några konstitutio-
nella hinder. Lagrådet säger att med beaktande av de
ställningstaganden som tidigare gjorts anser Lagrådet
att det nu framlagda förslaget får godtas från konsti-
tutionella synpunkter. Därefter säger Lagrådet också
att det är bra att frågorna är föremål för en grundlig
analys av den statliga kommittén. Konstitutionsutskot-
tet har sedan yttrat sig både beträffande modellen med
spärr mot kommunala skattehöjningar och modellen
med stimulans till kommunala skattesänkningar. Be-
träffande den senare frågan om stimulans till kommu-
nala skattesänkningar säger utskottet även där att det
inte ser några konstitutionella hinder för en sådan
konstruktion.
Det vore väldigt märkligt om Sveriges riksdag inte
skulle kunna få fastlägga statsbidragsregler. De har ju
ingenting med den kommunala självstyrelsen att göra.
Däremot kan jag hålla med Peter Eriksson om att
andra typer av ingrepp, t.ex. skattestopp, däremot är
en konstitutionell fråga. Kommittén har gjort fel som
har fört ett resonemang av typen att kommunalt skat-
testopp och ändring av statsbidragsregler skulle vara
likvärdiga i det hänseendet. Där har kommittén fak-
tiskt sluntit.
Det är intressant att höra Peter Eriksson fördjupa
sig i att den kommunala självstyrelsen är så viktig.
Det är den ju onekligen. Men detta är samme Peter
Eriksson som för ungefär ett år sedan var beredd att
rösta igenom ett förslag som gick stick i stäv mot
grundlagen i och med att han röstade för den inom-
kommunala skatteutjämningen som är grundlagsstri-
dig. Det om möjligt var att kränka den kommunala
självstyrelsen.

Anf. 154 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Lennart Hedquist menar att det skulle
finnas en grundläggande principiell skillnad mellan
den här typen av bestraffning av kommuner som höjer
skatten och att ha ett skattestopp eller ett skattetak,
men det finns ingen sådan principiell skillnad. Båda
dessa åtgärder påverkar kommunernas handlingsut-
rymme precis lika mycket.
En parlamentariskt tillsatt kommitté, som Lagrådet
också har hänvisat till, kommer fram till att den här
typen av åtgärder är lika grundlagsstridiga och bör
ges samma riktlinjer som skattetak eller skattestopp.
Men två veckor senare struntar Lennart Hedquist i
det, fastän han suttit med i kommittén. Vad är det som
pågår inom Moderaterna? Är det bara frågan om
skattesänkningar som ni har framför näsan, och alla
andra frågor, t.ex. demokrati, är helt underordnade?
Är det så man resonerar inom Moderaterna?

Anf. 155 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle råda Peter Eriksson att läsa
betänkandet litet noggrannare. Då kommer han att
upptäcka att jag i min reservation har tagit upp den
här frågan och mönstrat ut kommitténs skrivning på
den här punkten. Jag vet inte om Peter Eriksson inte
erinrar sig att jag inför slutsammanträdet hade med
mig konstitutionsutskottets yttrande, lade det på bor-
det tillsammans med Lagrådets yttrande och sade att
jag tyckte det vore olämpligt att kommittén står fast
vid en skrivning som så uppenbart är konstitutionellt
oriktig som den man till slut fastnade för.
Jag har fortfarande inte fått något svar från Peter
Eriksson på hur han kunde vara med om att rösta
igenom ett grundlagsstridigt inomkommunalt utjäm-
ningsförslag. Nu i efterhand erkänner han uppenbarli-
gen själv att det strider mot grundlagen, eftersom han
är beredd att nu ändra grundlagen för att göra det
grundlagsriktigt. Man kan på punkt efter punkt visa
hur Miljöpartiet gång på gång har velat kränka den
kommunala självstyrelsen. Det senaste exemplet var
accepten av den nya bibliotekslagen som tvingar
kommunerna att anordna bibliotek på ett visst sätt.
Sådant är att kränka den kommunala självstyrelsen.
Att fastställa statsbidragsregler här i Sveriges riksdag
för hur kommunerna skall kunna ta emot statsbidrag
har däremot ingenting med konstitutionen att göra i
det här hänseendet.

Anf. 156 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Det är fel att det beslut som riksdagen
och konstitutionsutskottet fattade när det gäller skat-
teutjämningen var grundlagsstridigt. Vi gjorde tvärt-
om ändringar i regeringens förslag som gjorde att
detta inte blev grundlagsstridigt. Däremot var det
grundlagsstridigt när Göran Persson lade fram försla-
get, det kan jag hålla med om.
Miljöpartiet driver ganska hårt frågan om kommu-
nalt självstyre och decentralisering. Vi tycker att den
är väldigt viktig. Ibland måste man inse att makt lig-
ger också hos regering och riksdag, men i den här
frågan handlar det om beskattningsrätten, och det är
själva kärnan i det kommunala självstyret menar jag.
Det är här Lennart Hedquist slinter. Ideologiskt
gäller det att sänka skatterna, och det får medföra
vilka konsekvenser som helst enligt honom. Han
struntar i att vi nu står inför ett läge med ytterligare
tiotusentals arbetslösa runt om i landet som kommer
att sparkas ut och avskedas från kommunerna. Han
struntar i att vi kör över det kommunala självstyret
och att vi drar ansvaret bort från kommunpolitikerna,
tar över det själva och struntar i vilka konsekvenser
det får på lång sikt för folkstyret, för det är skatterna
det gäller att få ned och det är det som är kärnan i den
moderata politiken, inte det kommunala självstyret.

Anf. 157 BO NILSSON (s):
Fru talman! Låt mig först slå fast att detta inte är
någon permanent förändring. I överenskommelsen
står att den gäller för 1997 och 1998. Det står också
att syftet med överenskommelsen är att ha ett gemen-
samt ansvar för både landets och kommunernas eko-
nomi under de närmaste åren.
Att då använda sådana ord som Peter Eriksson an-
vänder, t.ex. "komma dragande med", "nonchalans"
och "skrämmande" när det gäller en överenskommel-
se mellan kommun- och landstingsförbunden och
riksdagen och regeringen tycker jag är häpnadsväck-
ande.
När vi skall ta ställning till sådana här lagfrågor
har vi två organ som är specialister. De är konstitu-
tionsutskottet och Lagrådet. Båda dessa har sagt att de
inte har någonting att erinra mot detta förslag. Att
sedan en kommitté har kommit fram till någonting
annat och det så småningom resulterar i förändringar i
lagstiftningen gör inte att man i dag måste rätta sig
efter kommitténs förslag. Det måste i så fall föranleda
en lagändring som vi självklart skall rätta oss efter -
då, när beslutet är fattat, men inte nu.
Jag vill yrka avslag på återremissyrkandet.

Anf. 158 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! En kommitté har kommit i efterhand,
efter det att konstitutionsutskottet har avgivit ett ytt-
rande till finansutskottet. Men denna kommitté är
faktiskt tillsatt av regeringen för att just belysa dessa
grundlagsfrågor. Lagrådet hänvisar också till den.
När kommittén blivit färdig med sitt betänkande är
det då inte naturligt att man bryr sig om det? I stället
anser Bo Nilsson att man skall strunta i vad kommit-
tén har kommit fram till, trots att det fanns en bred
majoritet för det som kommittén kom fram till. Han
anser att man skall köra på i gamla spår. Det tycker
jag är en ganska märklig inställning. I stället lutar han
sig mycket tungt mot denna överenskommelse. Han
påstår helt plötsligt att t.o.m. riksdagen har fattat
beslut om den här överenskommelsen, vilket natur-
ligtvis inte är sant. Det har inte heller landstingen och
kommunerna runt om i Sverige gjort. Det finns inget
som helst juridiskt bindande i en sådan överenskom-
melse mellan några ledande partipolitiker från de
största partierna i Sverige. Inte ens landstingets styrel-
se har fattat beslut om den här överenskommelsen.
Enligt de uppgifter som jag har fått är att den här
bestraffningspolitiken inte heller finns med där. Detta
handlar i första hand om en överenskommelse där det
sägs att kommunerna får ökade resurser om man vält-
rar över nya uppgifter på dem. Kommunerna och
landstingen skall då som motprestation låta bli att
avskeda folk. Men den här frågan om att statsbidrag
skall dras in om kommunerna höjer skatten finns inte
med i överenskommelsen.

Anf. 159 BO NILSSON (s):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Pe-
ter Eriksson. Är det så att konstitutionsutskottet har
tillstyrkt detta förslag? Är det så att Lagrådet inte har
haft någon erinran mot detta förslag? Jag vill att Peter
Eriksson svarar på dessa frågor.
Riksdagen tog först i våras och sedan i dag över
den här överenskommelsen och fattat beslut i enlighet
med den. På det sättet är vi faktiskt inblandade både i
vårpropositionen och i dag. Vi är därför inte på något
sätt frikopplade från detta. Vi har fattat beslut en
gång, och vi kommer att göra det även i dag, det är
jag helt övertygad om. Även riksdagen har alltså tagit
denna överenskommelsen på allvar, möjligen med
undantag för Peter Eriksson.

Anf. 160 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Lagrådet och konstitutionsutskottet
har gett sina yttranden utan att känna till vad kommit-
tén har kommit fram till, eftersom kommittén då inte
var färdig med sitt arbete. Det är därför jag anser att
det är rimligt att vi nu återremitterar betänkandet till
utskottet, eftersom kommittén nu är färdig med sin
uppgift, och man har kommit fram till att om denna
typ av åtgärder skall vidtas måste de vara av undan-
tagskaraktär, och det måste vara fråga om mycket
speciella omständigheter. Det är inte sådana omstän-
digheter som vi befinner oss i i dag. Eller anser Bo
Nilsson att vi har den situationen i dag? Har Social-
demokraterna misskött ekonomin och landet så pass
mycket att det råder undantagskaraktär i ekonomin i
dag?

Anf. 161 BO NILSSON (s):
Fru talman! Jag trodde att vi skulle kunna avsluta
den här debatten. Men det senaste som Peter Eriksson
sade föranleder mig att säga att mitt parti med mycket
hårt arbete nu är på väg att ta landet ur den ekonomis-
ka gastkramning som den borgerliga regeringen för-
satte oss i. Det tycker jag att vi inte skall ha något
obehag för. Tvärtom tycker jag att Peter Eriksson
borde vara tacksam för det jättejobb som vi har gjort
när vi har sanerat landets ekonomi.
Jag ställer frågor här, men jag får inga svar. Har
Lagrådet godkänt detta? Har konstitutionsutskottet
godkänt detta? Jag vill att Peter Eriksson svarar ja
eller nej på dessa frågor.
Jag vill ställa ytterligare en fråga till Peter Eriks-
son, och nu har han chans att svara. Är detta en kom-
munaldemokratisk fråga i Norge, som har ett perma-
nent kommunalt skattetak, eller hur kan man där ha
kommunal demokrati?

Anf. 162 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag sade alldeles nyss att Lagrådet
och konstitutionsutskottet har svarat ja på detta men
att de då inte hade fått kommitténs betänkande.
Kommittén överlämnade sitt förslag först för två
veckor sedan.
Naturligtvis har Sverige en kommunal demokrati
och en kommunal självständighet som går längre än i
de allra flesta andra länder. Jag tycker att detta är
något grundläggande och viktigt att värna om. Det är
något som är djupt förankrat i den svenska demokra-
tiska utvecklingen. Är socialdemokratin nu ute efter
att knäcka den kommunala beskattningsrätten och det
kommunala självstyret? Då är det bra att vi får sådana
besked. Det är något oerhört avgörande och en stor
förändring i den svenska konstitutionen om det är
detta som Socialdemokraterna är ute efter.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)

10 § Utvecklingen inom den kommunala sek-
torn

Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1996/97:FiU7
Utvecklingen inom den kommunala sektorn (skr.
1995/96:194)

Anf. 163 LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Vi skall nu närmast uppehålla oss vid
utvecklingen inom den kommunala sektorn, mot bak-
grund av en regeringsskrivelse till riksdagen. Den
skrivelsen omfattar totalt 135 sidor. Likväl har man
lyckats med konststycket att undvika att tala om några
av de ur medborgarperspektivet allra viktigaste frå-
gorna.
För det första: Det skrivs inte något om att de
vårdköer som försvann under föregående mandatperi-
od nu är tillbaka. Vi moderater har i vår motion funnit
det vara mycket anmärkningsvärt att man i en skrivel-
se som skall följa upp utvecklingen inom den kom-
munala sektorn helt går förbi den för så många med-
borgare oroande utvecklingen med pånyttfödda oac-
ceptabla vårdköer.
För det andra: Regeringens skrivelse innehåller
inte någon analys kring hur kommunsektorn skulle
kunna medverka till ett bättre tillväxtklimat i vårt
land. Det är kanske symtomatiskt mot bakgrund av
beslutet föregående år om ett inomkommunalt utjäm-
ningssystem som, förutom att det strider mot grundla-
gen, också är synnerligen hämmande på incitamenten
för enskilda kommuner att bidra till ekonomisk till-
växt i Sverige. Vilken påverkan det här systemet får
på litet längre sikt kan man kanske ännu bara ana sig
till. Förhoppningsvis hinner riksdagen ändra det be-
slutet innan verkningarna visar sig fullt ut.
För det tredje: Regeringens skrivelse berör inte
många av de viktiga kvalitetsfrågorna inom barnom-
sorgen. En sådan är att de små barnens unika förmåga
och vilja att lära måste stimuleras. Därigenom skapas
också bättre förutsättningar för senare inlärning. Ett
land som skall hävda sig i det framtida kunskapssam-
hället borde vara i framkant här. Nu tillhör småbarns-
skolor undantaget i Sverige, medan de är mycket
vanliga i många andra EU-länder.
Vi har tidigare i dag haft skoldebatter här i riksda-
gen. Här kan lyftas fram hur viktiga enskilda initiativ
är för att uppnå en förnyelse och utveckling av skolan.
I den moderata motionen med anledning av skrivelsen
pekar vi på hur betydelsefullt det är för kvalitet och
variationsrikedom i undervisningen om skolor med
olika inriktning, arbetssätt och huvudmän kan verka
sida vid sida.
Vi vill därför att arbetet för ökad valfrihet inom
barnomsorg och skola skall fortsätta - ett arbete som
regeringen på olika sätt nu försöker att sätta krokben
för. Det har den tidigare debatten i dag kring frisko-
lorna visat prov på.
En rad rapporter visar på att fristående alternativ
inom skola och barnomsorg uppnår hög kvalitet till
relativt sett lägre kostnader. Mot den bakgrunden
borde regeringen kunna försöka redovisa vilka skäl
som ligger bakom en politik som motverkar elevernas
och föräldrarnas rätt att välja skola och barnomsorg.
Fru talman! Det är också bra att det nu framkom-
mer alltfler bevis på hur positiv produktivitetsutveck-
lingen var i den kommunala sektorn under åren 1991-
1994. Eftersom utvecklingen i det hänseendet varit
sämre tidigare innebar det ett trendbrott.
I regeringens skrivelse redovisas också att med-
borgarna generellt var nöjda eller ganska nöjda med
den kommunala servicen. Det bestyrks av flera lokala
undersökningar som gjordes under åren 1992-1994 -
vilket också tas upp i skrivelsen från regeringen - dvs.
de år då Socialdemokraterna också drev sina kampan-
jer där de hävdade att fyrpartiregeringens politik
gentemot kommunerna ledde till kvalitetssänkningar.
Det är bra att man nu faktiskt dementerar vad man då
sade från socialdemokratiskt håll.
Samtidigt är de som valt de privata alternativen än
mer nöjda. Även detta borde vara ett memento för en
regering som motverkar människors rätt att själva få
välja den lösning som passar bäst för just dem. I den
diskussion som förs om mångfald och kvalitet är det
särskilt viktigt att lyfta fram hur resultaten till sist
värderas av dem som verksamheten finns till för. Det
är anmärkningsvärt hur litet av detta medborgarpers-
pektiv som ges till känna när regeringen redovisar vad
som händer inom den kommunala sektorn.
Fru talman! Mot bakgrund av vad jag har sagt
vore det naturligt att yrka bifall till reservationerna 1,
3, 4, 5 och 7, som jag står bakom i utskottet. Men för
tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till
reservation 1.

Anf. 164 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Vi liberaler gillar välfärden. Vi gillar
välfärdssystemen, som ger människor många möjlig-
heter att växa, t.ex. genom skola, barnomsorg och
olika utbildningssatsningar. Människor ges trygghet
och värdighet genom god sjukvård och äldreomsorg.
Vi gillar också att de här verksamheterna i huvudsak
betalas gemensamt, därför att det betyder att man inte
är beroende av tjockleken på vare sig föräldrars plån-
bok eller den egna plånboken. Det betyder att vi alla
kan få många och bra livschanser.
Sverige behöver, som vi liberaler brukar säga, bå-
de företag och dagis - dvs. vi behöver den här mjuka
infrastrukturen för att företag skall kunna fungera väl
och växa. Men bara det faktum att vi gillar den kom-
munala verksamheten och att den är gemensamt,
kommunalt, betald behöver inte betyda att vi gillar att
kommunerna skall bestämma över detta helt och hål-
let. Vi tycker att människor själva mycket mera skall
få bestämma över utformningen. Det kan ge ännu
större värden och betyda ännu mer av möjligheter och
växtkraft.
Kommunerna har alltså en mycket stor betydelse i
fråga om formandet av det goda samhället. Det sätt på
vilket varje kommun hanterar barnomsorg, skola,
äldrevård, sjukvård, kollektivtrafik osv. är givetvis
helt avgörande både för de enskilda individerna, in-
vånarna i kommunen, och för hur den generella ut-
vecklingen i kommunen går. Men de spelregler som
sätts upp och den ekonomiska politik som förs från
statsmakternas sida är av avgörande betydelse för
kommunens möjligheter. Det är avgörande både för
det sakliga innehållet och för de ekonomiska ramarna.
Vi liberaler har inte i vårt budgetalternativ några
nämnvärda nya pengar att satsa i kommunerna. Den
ekonomiska utvecklingen gör att vi har svårt att få
pengarna att räcka till alla sektorer. Visserligen har vi
vissa förändringar i budgetramarna, men det är en
senare fråga.
Johan Lönnroth sade i föregående debatt här att
man kan tvingas välja mellan kolera och pest. Man
kan tvingas välja mellan att folk dör på sjukhusen och
att höja skatterna. Då väljer de skattehöjningar. Man
ser alltså den kommunala verksamheten i antingen
svart eller vitt - dvs. s- och v-sättet att se på det hela:
Antingen höjer vi skatten, eller också blir det ingen
verksamhet. Men valet behöver inte alls se ut så.
För det första kan vi föra en helt annan ekonomisk
politik som gör att vi får fler jobb, mer skatteintäkter
och mindre utgifter för arbetslösheten. Det skulle
skapa helt andra förutsättningar. Vi i Folkpartiet re-
dovisar en helt annan ekonomisk politik - en politik
för jobb och nya företag.
För det andra kan man sätta upp helt andra spel-
regler för kommunerna och släppa loss entreprenörer
och fria aktörer för att på det sättet skapa helt andra
möjligheter. Kvalitet och kvantitet är nämligen en
kombination av de resurser som sätts in och av hur de
resurserna används. Vi brukar prata om att man skall
få valuta för skattepengarna. Det handlar alltså inte
bara om hur mycket skattepengar som sätts in utan
också om hur de används.
Vi vill ha ett fortsatt omvandlingstryck och en
bättre verksamhet. I stället ser vi nu en låg tillväxt och
en hög arbetslöshet, dvs. svårigheter med resurserna.
Vidare ser vi ett stopp för den kommunala förnyelsen,
ett stopp för möjligheten att använda pengarna på ett
bättre sätt. Det handlar också om facklig vetorätt mot
entreprenader. Rätten att starta fristående dagis in-
skränks. Villkoren för friskolor har försämrats; i dag
ännu mer än tidigare. Etableringsrätten i vården är
kringskuren osv. Dessutom var signalen från rege-
ringen efter valet helt entydig ute i kommunerna: Sätt
stopp och återgå till kommunal regi! Kommunerna
har lydigt följt efter. Det finns en mycket lång rad
exempel på hur man fört tillbaka enskilt brukardriven
konkurrensutsatt verksamhet i kommunal regi. Vi
brukar kalla det för den dyra dogmatismen. Det är
dyrt och dåligt, och det är en kvinnofientlig politik.
Det gör ju att de kvinnor som är verksamma inom de
här sektorerna får mycket sämre förutsättningar att
förverkliga sina idéer.
T.ex. Kommunalekonomiska institutet i Stock-
holm, som på beställning från Stockholms stads nya
socialdemokratiska majoritet skulle räkna ut att det
var bra att återkommunalisera, har i stället visat att
miljardbelopp - det är alltså fråga om mycket stora
pengar - kan sparas genom att man konsekvent främ-
jar konkurrensen. Vi har inte råd att avstå från det.
Det finns ju redan mycket stora brister i kärnverk-
samheterna, t.ex. inom äldreomsorgen.
Fru talman! Det leder mig över till en annan fråga.
Kommunerna satsar nämligen inte alltid på just kärn-
verksamheterna. De kommunala bolagen, där kom-
munalpolitiker leker direktörer och leker affär med
skattebetalarnas pengar inom områden som definitivt
inte är kärnverksamhet, är ett mycket allvarligt pro-
blem.
Häromdagen var jag i Skellefteå och där håller
man i dag, 1996, på med att köpa in ett tidigare privat
friskvårdscenter. Samtidigt vet man att det privata
gymmet där räknar med att bli utkonkurrerat. Männi-
skor blir då friställda, och kommunala skattepengar
försvinner in i en helt fristående verksamhet som inte
har med kommunen att göra.
Det finns verkligen allt i de drygt 1 500 kommu-
nala bolag som omsätter 100 miljarder kronor. 500
bolag gick med förlust med 1 800 miljoner kronor.
Det är ruskigt mycket pengar. Bolag innebär en risk
och är spel med skattebetalarnas pengar. Det ges
ingen insyn. Vi vet vilken stor röta som förekommer i
de här bolagen.
Vi tycker att de kommunala bolagen skall avveck-
las. Sälj ut, lägg ned och för över i normal kommunal
drift, beroende på vilka verksamheter det är fråga om!
Vill kommunalpolitikerna driva företag skall de, tyck-
er vi, starta eget.
Fru talman! Vi tycker också att skatteutjämnings-
systemet borde vara i den form som Kommunaleko-
nomiska utredningen föreslagit och att de
400 miljonerna i kommunakuten inte skall användas
så. Det skulle ge bättre ekonomiska förutsättningar för
de kommuner där segregationen nu gräver allt djupare
diken mellan människor.
Segregationen och utanförskapet är ett mycket
stort problem. För oss i Folkpartiet kommer en av
huvudfrågorna att vara att försöka komma till rätta
med detta, så att de allra mest utsatta människorna får
tillbaka makten över sina liv. Då är den kommunala
verksamheten återigen av oerhört stor betydelse.
Till sist: Valfrihet och inflytande över den egna
vardagen kan aldrig få vara en lyx som bara ges till
dem som har mycket pengar och som är starka. De
människor som allra mest behöver få ta makten över
sina egna liv måste också få de möjligheterna.
Med våra förslag, fru talman, skulle alltså både de
ekonomiska resurserna och de praktiska förutsättning-
arna vara helt andra. Jag står givetvis bakom alla
reservationer som jag undertecknat, men yrkar bifall
särskilt till reservation nr 8.

Anf. 165 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag kan försäkra Karin Pilsäter att
också vi vänsterpartister vill ha både företag och
dagis. Men vi är också medvetna om att det är ganska
skilda villkor för företag, åtminstone de företag som
arbetar inom varuproduktionen, och dagis.
I den skrivelse som vi behandlar får vi reda på att
det som gjordes av fem anställda inom barnomsorg
eller sjukvård 1990 utförs i dag av fyra anställda i
genomsnitt. Det är en dramatisk rationalisering, ef-
fektivisering och produktivitetshöjning som har ge-
nomförts. Delvis har man klarat det med oförändrad
kvalitet, vilket är en historisk prestation av dem som
arbetar inom barnomsorg och vård. Tyvärr har det
också på sina håll gått ut över kvaliteten.
Det är en produktivitetsökning som är i klass med
den inom industrin när industrin går bra. Här finns
ändå en mycket grundläggande skillnad. Inom exem-
pelvis läkemedelsproduktionen och leksaksproduktio-
nen kan man genom datorisering, robotisering och
rationalisering ständigt producera fler enheter per
använd arbetstimme. Inom t.ex. barnomsorg kan man
inte läsa sagorna för barnen särskilt mycket fortare än
i en viss bestämd hastighet. Man kan inte heller
springa särskilt mycket fortare än vad man redan gör
på sjukhusen. Det här är den mycket grundläggande
skillnaden mellan varuproduktionen och särskilt den
tjänsteproduktion som bedrivs i offentlig regi. Skall vi
hålla oförändrade proportioner mellan varutillgången
och de grundläggande offentliga behoven, där faktiskt
behoven i dag är som allra störst, krävs att vi avsätter
ökade resurser. Alltså måste en ökande andel av den
totala nationalinkomsten gå till den offentliga verk-
samheten. Nu har det under ett antal år varit, speciellt
under de borgerliga regeringsåren, precis tvärtom.
Man har alltså flyttat resurser från den offentliga
verksamheten till den privata.
Jag hörde i dag att HSU 2000 kommer att visa att
det finns ett oerhört stort gap mellan behov och resur-
ser inom vården. Det handlar om många miljarder
kronor. Man kan prata hur mycket som helst abstrakt
om en annan ekonomisk politik och ökad tillväxt, men
den enkla och bleka sanningen är att det krävs ett
antal miljarder kronor i dag som skall flyttas till skola,
barnomsorg och vård.
Det som jag speciellt saknar i den här skrivelsen
från regeringen är klassperspektivet och könspers-
pektivet. Det går också väldigt bra att prata abstrakt
om valmöjligheter i vardagen, vackra ord som vi hört
från moderata och folkpartistiska företrädare. Men
reser man runt och besöker olika skolor, överklassens
privata skolor och jämför dem med skolorna i arbe-
tarstadssdelar, de stadsdelar där det kanske till 90 %
bor flyktingar och invandrare, ser man oerhörda skill-
nader. Jag skulle gärna vilja se Lennart Hedquist eller
Karin Pilsäter gå ut och tala vackert om friheten att
välja i de skolorna. Men det handlar också där om
konkreta och växande klasskillnader. De problemen
kan man bara lösa, eller åtminstone lindra, genom att
flytta pengar efter behov, ta från dem som har mycket
och ge till dem som har litet.
Regeringen har sagt att man skall belysa
könsperspektivet i alla propositioner och förslag. Den
kommunala och landstingskommunala verksamheten
är en verksamhet som till mycket stor del domineras
av kvinnor, åtminstone den praktiska vardagliga verk-
samheten. De brutala nedskärningar som har ägt rum,
och som just nu håller på att äga rum, har framför allt
gått ut över kvinnor både i arbetet och på det sättet att
många kvinnor har ställts utanför arbetsmarknaden.
För att spara kammarens tid nöjer jag mig med att
endast yrka bifall till reservation 2, men jag står
självklart också bakom reservation 6.

Anf. 166 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Herr talman! Johan Lönnroth erkände att det var
en väldigt stark produktivitetsförbättring under åren
1991-1994. Det är glädjande, men det är samtidigt
naturligtvis svårt för honom att förneka fakta härvid-
lag. Nu för han ett resonemang som i stort sett går ut
på att med den snabba produktivitetsutvecklingen
måste kvaliteten ha försämrats. Det var vad man ofta
hörde från socialdemokratiskt håll föregående man-
datperiod.
Detta motsägs av en rad undersökningar som på-
gick samtidigt och där man tog reda på hur de som
verksamheten var till för, medborgarna, upplevde den.
Man har aldrig haft så höga tal på "nöjdindex" inom
barnomsorg och skola som under den tiden. Det bästa
sättet att mäta kvaliteten är onekligen att mäta det i
huvudet på dem som verksamheten finns till för. Är
de nöjda är det en indikation på att kvaliteten är bra.
Däremot har naturligtvis Johan Lönnroth rätt i att
om man genomför nedskärningar och omstrukture-
ringar inom bibehållna monopol, som gör att männi-
skorna inte får rätt att välja och känner sig instängda,
då kommer ett missnöje. Det är naturligtvis en av
grunderna till den förbittring som går över hela landet
för de vårdköer som på nytt växer på ort efter ort.
Dessa pånyttfödda vårdköer är ett tecken på hur de
offentliga monopolen misslyckats. Johan Lönnroth
borde som företrädare för en social ingenjörskonst
litet närmare tänka över vad det kan bero på.

Anf. 167 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Det där med företrädare för ingen-
jörskonsten tror jag att vi får ta en annan gång. Det är
lättare att kalla Lennart Hedquist för en sådan. Men
undersökningarna skall jag gärna ta närmare del av.
De undersökningar som jag har sett har framför allt
handlat om de ökande klasskillnaderna. Jag är överty-
gad om att de också kommer att spegla sig i under-
sökningarna om hur nöjd man är på olika ställen inom
den offentliga verksamheten.
Det är självklart att folk är bittra, framför allt de
människor som har förlorat sin inkomst, fått sina
bidrag sänkta och kvaliteten på skolan sänkt. Under
det borgerliga styret har man flyttat pengar från de
mest utsatta områdena, från skolor som redan tidigare
hade det svårast, och gett dem exempelvis till privat-
skolor. Då är man nöjd på privatskolorna, det förstår
jag.
Det finns andra undersökningar som visar hur folk
väljer om de tvingas välja mellan höjd skatt och bättre
vård. Det visar entydigt att de flesta svenskar i dag,
även många moderater, är ganska klara på den punk-
ten: Man föredrar faktiskt höjd skatt om alternativet
är sämre vård.

Anf. 168 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Herr talman! De undersökningarna har också jag
kunnat ta del av. Där ställs frågan på ett sådant sätt att
man får det intrycket att om skatten höjs kommer
precis de pengarna att gå till den verksamhet som man
själv prioriterar högt. Kunde Johan Lönnroth visa att
skattehöjningar fungerade på det sättet, kanske han
skulle få större förståelse bland människor för höjda
skatter. Men med det skattetryck vi har och med upp-
levelserna av inte minst skattechocker de senaste åren
tror jag att alltför många inser att detta är nonsenss-
nack.
Höjda skatter leder inte till att människor upplever
att de områden som de själva prioriterar högt kommer
i fokus, tvärtom. Det innebär att deras egen valfrihet
minskar, eftersom de då får mindre pengar att själva
fatta beslut kring.

Anf. 169 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Om vi ser litet längre tillbaka i tiden
har det totala skattetrycket i det här landet faktiskt
fallit. Lennart Hedquist har helt enkelt inte rätt på den
punkten.
En del av produktivitetsökningarna inom vård och
skola visade att det fanns en del luft. Det var möjligt
att genomföra rationaliseringar och effektivitetshöj-
ningar utan att det gick ut över kvaliteten, vilket jag
också sade tidigare. Men i dag finns det en mycket
stark känsla av att smärtgränsen nu är nådd. Det går
inte att komma längre. Verksamheten måste tillföras
mer resurser.
Undersökningarna som görs om viljan att accepte-
ra skattehöjningar är färska. De visar att en stor ma-
joritet av svenska folket i dag har förstått att smärt-
gränsen nu är nådd. Trots att ingen älskar höjda skat-
ter - självfallet inte - är man beredd att i solidarite-
tens namn acceptera detta, om alternativet är att
människor skall ligga och dö i sjukhuskorridorer.

Anf. 170 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Johan Lönnroth talade om att man
kan producera varor fortare men att man inte kan läsa
sagor fortare. Det här är väl ett sätt att förlöjliga de
ekonomiska teorierna på, vilka Johan Lönnroth kan
mera om än jag. Men jag tycker framför allt att detta
är ett utslag av ett oerhört förlöjligande av den verk-
samhet som bedrivs och den pedagogik som tillämpas
av den professionellt utbildade personalen i förskolan.
Alla undersökningar som har gjorts visar entydigt att
det inte finns något absolut samband mellan insatta
resurser eller mellan antal anställda och kvalitet. Det
är andra faktorer som är avgörande.
För det första är en oerhört viktig faktor just per-
sonalens kunnande, professionalism och utbildning
samt personalens möjligheter att få förverkliga de
idéer som man har. Det är detta som är viktigt för
barnen i förskolan. Jag hyser den tilltron till persona-
len, men jag vill fråga Johan Lönnroth: Har Johan
Lönnroth och Vänsterpartiet någon som helst tilltro
till alla de människor - framför allt kvinnor - som
arbetar inom förskolan, äldreomsorgen och sjukvår-
den? Hyser man den tilltron, då går man in för helt
andra system som tillåter personalen att driva verk-
samheten.
För det andra verkar det som att Johan Lönnroth
inte har fattat någonting av detta med överklass,
pengar och privatskolor. Det var tidigare som bara de
som var rika kunde starta skolor, och det var då som
det blev överklasskolor. Genom det skolpengssystem
som infördes kunde även andra starta och driva
friskolor. Det är därför som det under skolpengens
korta tid har startats inte mindre än fem friskolor i
norra Botkyrka. Jag kan försäkra Johan Lönnroth att
det inte är några överklassungar som går där. Det är
personal som inom den kommunala verksamheten inte
har kunnat få utlopp för sina idéer och det är föräldrar
som har gått ihop och startat dessa friskolor. Där går
det helt vanliga elever. Men man hade möjlighet att
stoppa det fristående gymnasiet. Jag bävar för det som
kommer att hända i och med dagens beslut. Dessa
skolor kommer säkert att svältas ut.
För det tredje vill vi i Folkpartiet omfördela inom
ramen för det kommunala skatteutjämningssystemet
så att Göteborg, Botkyrka och andra kommuner får
mera pengar. Vad vill ni?

Anf. 171 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag förlöjligar inte. Det är i själva
verket ett antal liberala ekonomer som har gått i spet-
sen för just det här konstaterandet, att det är skilda
villkor för tjänsteproduktion och varuproduktion. Det
mest berömda exemplet är detta med symfoniorkes-
tern. Symfonier kan inte spelades fortare. Därför är
det svårt att rationalisera en symfoni. Jag har inte
gjort något förlöjligande, utan det var en konkret
beskrivning av hur det förhåller sig i verkligheten.
Sedan har jag en mycket stor respekt för dem som
arbetar inom vård och skola. Jag har speciellt hög
respekt för dem som arbetar i den tunga vården och
den klassbestämda vården, dvs. de som får jobba med
patienter som har den allra svåraste livssituaitonen.
Jag har också allra största respekt för lärare och
annan personal som arbetar på de skolor som har de
svåraste förhållandena, där en mycket stor andel av
eleverna kommer från hem utan studiebakgrund och
hem där arbetslösheten är stor. Jag har speciellt stor
respekt för just dessa lärare och denna personal.
Jag har också konkret upplevt i Göteborg hur ert
skolpengssystem har lett till att föräldrar i de skolor
som har de största problemen har valt att flytta sina
barn till privatskolor, vilket har lett till att pengar har
flyttas från skolor i arbetarstadsdelar till överklassens
privata skolor. Så är den reella verkligheten, Karin
Pilsäter.

Anf. 172 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Johan Lönnroth säger att detta med
produktivitetsökningar och bristande förutsättningar
är en beskrivning av verkligheten. Men det är inte en
konkret beskrivning av verkligheten inom förskolan.
Alla undersökningar som har gjorts visar ju - och det
erkände Johan Lönnroth själv - att man i många fall
har kunnat göra stora produktivitetsökningar utan att
det har gått ut över kvaliteten. Men det finns också
andra exempel där man har gått för långt eller där det
inte har fungerat.
En av de avgörande frågorna här är att man skall
ge makten åt dem som verkar i respektive verksamhe-
ter, framför allt till den personal som har idéer och
själv vet hur den skall arbeta bättre med sina resurser
för att få ut det mesta möjliga. Detta vill vi bejaka,
men ni vill vara med och förhindra dessa möjligheter.
Varför får inte den personal, som Johan Lönnroth
säger att han har respekt för, dessa möjligheter? Var-
för vill man beskära dem?
Vi tror att det är viktigt för de enskilda eleverna,
föräldrarna, de sjuka och de gamla - dvs. nyttjarna -
att man anstränger sig för att få resurserna att räcka
till mycket. Det är inget självändamål att satsa extra-
pengar i form av skattehöjningar, men det låter nästan
så på Vänsterpartiet. Det är tungt att betala höjda
skatter. Kan man få mer valuta för pengarna, måste
detta ändå vara bättre.
Jag skulle också gärna vilja ha ett svar på den sista
frågan som jag ställde om hur ni ser på omfördelning-
ar inom systemet i enlighet med Kommunalekono-
miska utredningens förslag, vilket skulle ge mer
pengar till de mest utsatta områdena.

Anf. 173 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Att det är möjligt att höja produktivi-
teten i offentlig verksamhet är en sak. En annan sak är
om Karin Pilsäter påstår att det inte finns något som
helst samband mellan kvalitet och insatta resurser. I så
fall lever Karin Pilsäter i en drömvärld.
Det är möjligt att ge mera makt till de anställda
inom offentlig verksamhet inom ramen för en solida-
riskt finansierad sådan. Det finns alla möjliga former
för föräldramedverkan, elevmedverkan och engage-
mang för dem som är brukare inom vård, skola och
omsorg. Men felet med Karin Pilsäters idéer är att de
egentligen i grunden går ut på att ge de stora valmöj-
ligheterna till just dem som har de tjocka plånböcker-
na.
Jag vill avsluta med att svara på den sista frågan.
Jag har varit kommunalpolitiker i Göteborg och i
många år kämpat tillsammans med socialdemokrater
och miljöpartister för att omfördela pengar efter be-
hov och då gett mera pengar till de mest utsatta sko-
lorna och stadsdelarna. Detta har ständigt skett i strid
med de borgerliga partierna, moderater och folkpartis-
ter, som alltid har kämpat emot och talat vackert om
valfrihet. Men i grunden har det alltid handlat om att
slå vakt om dem som redan innan hade det bra.

Anf. 174 BO NILSSON (s):
Herr talman! Regeringen har i en skrivelse,
1995/96:194, lämnat en översiktlig redogörelse för
hur den kommunala verksamheten har utvecklats från
de första åren på 90-talet fram t.o.m. 1994.
Skrivelsen är tillbakablickande och i allt väsentligt
deskriptiv. Den innehåller inte några bedömningar av
eller förslag om den framtida politiken i kommunsek-
torn. Regeringen har heller inte begärt något ställ-
ningstagande från riksdagens sida. Skrivelsen kan, i
likhet med vad som har anförts i några av motionerna,
bl.a. ses som ett led i riksdagens uppföljningsverk-
samhet.
Nu har skivelsen tyvärr, både när det gäller motio-
nerna och diskussionerna här i dag, utvecklats till
något av en kommunalpolitisk allmän debatt. Det tror
jag inte var meningen. Här har Lennart Hedquist talat
om vårdköer som växer nu. Detta handlar om en skri-
velse som beskriver verksamheten från de första åren
på 90-talet t.o.m. 1994. Skrivelsen är värdefull som
underlag för information och diskussion om den
kommunala verksamheten.
Låt mig i detta sammanhang säga att Lennart
Hedquist nu sju gånger har sagt att den kommunala
skatteutjämningen strider mot grundlagen. Jag tycker
att han möjligen kunde få lov att säga att den enligt
hans åsikt gör det. Men eftersom konstitutionsutskot-
tet, Lagrådet och riksdagen har beslutat om detta
skatteutjämningssystem tycker jag inte att Lennart
Hedquist har rätt att säga att den strider mot grundla-
gen utan möjligen att han tycker det.
När det gäller de reservationer som handlar om
ytterligare uppföljningsinsatser anser jag, precis som
utskottet också har skrivit, att flera av de önskemål
som har framförts i motioner och reservationer är väl
värda att överväga i det fortsatta arbetet inom upp-
följningsverksamheten. Det gäller inte minst frågorna
om de fördelningspolitiska och samhällsekonomiska
effekterna av den omställning som pågår inom den
kommunala sektorn. Men samtidigt får inte en sådan
redovisning svälla ut och bli alltför svårläst och
ohanterlig. Men i betänkandet skriver vi att det är väl
värt att pröva ytterligare uppföljningsinsatser i dessa
frågor, precis som Johan Lönnroth har skrivit i sin
reservation 2.
När det gäller flera av de moderata yrkandena,
t.ex. i reservation 3 om åtgärder inom skolan, handlar
det i stor utsträckning om moderat skolpolitik. Det går
givetvis inte att ta ställning till något sådant med
anledning av skrivelsen. Egentligen ifrågasätter jag
om det är helt rätt att yrkandena har fått göras, efter-
som detta är en skrivelse som är deskriptiv.
Samma sak skulle man egentligen kunna säga om
folkpartiets motion. Karin Pilsäter har här också hållit
ett allmänt kommunalpolitiskt anförande, vilket jag
inte tycker är rimligt med hänsyn till vad skrivelsen
egentligen är ämnad för. Hon sade att folkpartiet
skulle föra en politik som skulle ge fler jobb inom den
kommunala sektorn. Efter att ha sett hur folkpartiet
har styrt detta land, får man säga att resultatet var
synnerligen magert. Det var väl så att arbetslösheten
tre- eller fyrfaldigades under folkpartiets tid i rege-
ringen, så det var väl ett dåligt exempel.
Vänstern har ställt krav på offentlighet när det
gäller anställningsförmåner och styrelsearvoden för
chefstjänstemän inom de kommunala bolagen. Konsti-
tutionsutskottet kommer att ta upp frågorna om de
kommunala bolagen och den kommunala kompeten-
sen i ett kommande betänkande. Därför finns det inte
skäl för oss att just nu vidta några åtgärder.
Jag yrkar avslag på samtliga reservationer. Ett yt-
terligare skäl för detta är att finansutskottet har berett
konstitutions-, socialförsäkrings-, social- och utbild-
ningsutskotten möjlighet att yttra sig över skrivelsen.
Konstitutionsutskottet och socialförsäkringsutskottet
har avstått från möjligheten till yttrande, medan ut-
bildningsutskottet och socialutskottet har avstyrkt de
yrkanden i motionerna som berör respektive utskotts
verksamhetsområde.
Herr talman! Som jag sade är skrivelse 194 i hu-
vudsak tillbakablickande och deskriptiv eller beskri-
vande, om ni så vill. Den innehåller alltså inga be-
dömningar eller förslag om den framtida politiken på
kommunsektorn eller på olika kommunala verksam-
hetsområden.
Herr talman! Det är bl.a. därför som jag yrkar av-
slag på motioner och reservationer och bifaller hem-
ställan i finansutskottets betänkande FiU7, som inne-
bär att regeringens skrivelse 1995/96:194 läggs till
handlingarna.

Anf. 175 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Herr talman! Bo Nilsson säger helt riktigt att skri-
velsen bör ses som en del av riksdagens uppföljnings-
verksamhet. I det här fallet handlar det om en upp-
följning av vad som händer i den kommunala sektorn,
som ju är av stor betydelse för staten och för riksda-
gen.
Det är helt tydligt att skrivelsens beskrivning av
utvecklingen företrädesvis sträcker sig fram t.o.m.
1994. Jag har understrukit att det i skrivelsen ges en
mycket positiv bild av vad som föregick inom den
kommunala sektorn under dessa år jämfört med den
bild som socialdemokraterna försökte ge under sin tid
som oppositionsparti i riksdagen. Det är bra att den
rätta bilden kommer fram i skrivelsen. Men samtidigt
är det en svaghet i uppföljningsverksamheten att när
det pågår en diskussion ute i samhället om t.ex. de
pånyttfödda vårdköerna - vilket är vad medborgarna
talar om ute i kommunerna - så säger regeringen
ingenting om detta. Det gör inte heller utskottets ma-
joritet. Det är ju givet att uppföljningen inte får gå så
långsamt att man inte hinner registrera negativa signa-
ler, som t.ex. i fallet med vårdköerna.
Bo Nilsson säger att jag hela tiden upprepar att
den inomkommunala skatteutjämningen är grund-
lagstridig. Ja, det har vi från moderat håll sagt hela
tiden. Nu har det bildats en parlamentarisk kommitté
som vill ändra grundlagen. Det är väl alldeles uppen-
bart att kommittén bakom förslaget om grund-
lagsändring också inser att nuvarande system är
grundlagstridigt. Vore det inte det, så skulle man ju
inte lägga fram ett förslag om grundlagsändring.

Anf. 176 BO NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att Lennart Hedquist fort-
sätter att missförstå innehållet i skrivelsen. Han säger
att det är en svaghet att inte vårdköerna tas upp t.ex.
Detta är ju en skrivelse som beskriver verksamheten i
kommunerna några år tillbaka. Det är självklart så att
i samband med budgetfrågor och i speciella proposi-
tioner kommer den kommunala verksamheten och den
kommunala utvecklingen att tas upp. Men detta
handlar ju om ett underlag till riksdagens uppföljning
av den kommunala verksamheten, vilket skall ligga
till grund för andra frågor, lösningar och förslag. Men
regeringens skrivelse innehåller inte ett enda förslag
utan bara en redovisning och utvärdering av den
kommunala verksamheten.
Jag tror att den här typen av skrivelse nästa gång
kommer att presenteras i samband med vårpropositio-
nen. Därmed får den en litet annorlunda karaktär. Då
kan det hända att man kan göra en kombination med
åtgärder inom den kommunala sektorn. Men den här
gången är inte detta möjligt.
Lennart Hedquist får ha vilken åsikt han vill om
detta, men i riksdagen har vi fattat ett beslut om ett
kommunalt skatteutjämningssystem. Det gjorde vi
efter att ha hört Lagrådet och konstitutionsutskottet,
som sade att det var möjligt att fatta detta beslut.
Därför tycker jag fortfarande att Lennart Hedquist får
lov att säga att han tycker att det är grundlagstridigt.
Men jag tycker inte att han skall säga att riksdagen
har fattat ett grundlagstridigt beslut. Möjligen är detta
hans åsikt. I så fall tycker jag att han skall markera
det.

Anf. 177 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Herr talman! Kommunalekonomiska kommittén
har ju nu kommit fram till att grundlagen skall ändras
på denna punkt, detta mot bakgrund av den diskussion
som har förevarit i bl.a. Lagrådet om det grundlags-
enliga i att fatta den här typen av beslut. Jag tycker
självfallet inte att man skall ändra grundlagen, utan att
man skall fatta ett grundlagsenligt beslut utifrån da-
gens grundlag.
Sedan, Bo Nilsson, tror jag att det är fel om riks-
dagen bedriver uppföljningsverksamheten så långsamt
att man i slutet av 1996 diskuterar vad som hände i
kommunerna 1994. Det är inte en särskilt bra upp-
följning. Regeringen borde redan i våras ha registrerat
de pånyttfödda vårdköer som har uppstått på grund av
en omlagd landstingspolitik ute i landet. Man borde
ha sagt: Om detta tycker vi si och så, och vi kommer
att lägga fram förslag som förhoppningsvis eliminerar
vårdköerna. Men i stället passar man helt och hållet.
Om ett av de stora problemen inom den kommuna-
la sektorn i dag, nämligen de pånyttfödda vårdköerna,
säger regeringen ingenting. Det gör inte heller utskot-
tet.

Anf. 178 BO NILSSON (s) replik:
Herr talman! I skrivelsen beskrivs verksamheten
fram t.o.m. 1994. Det tycker jag att Lennart Hedquist
borde förstå.
Nu passar det helt plötsligt att ta fram kommitté-
erna. När Peter Eriksson gjorde det, passade det inte.
Jag tycker att vi bör konstatera att denna skrivelse
är en utvärdering. Vi vet att uppföljningsarbetet skall
förbättras. Nästa gång tror jag att skrivelsen kommer i
samband med vårpropositionen. Men just nu behand-
lar vi skrivelsen om den kommunala verksamheten
t.o.m. 1994, och det borde även Lennart Hedquist
acceptera.

Anf. 179 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker ändå inte att det är så
väldigt långsökt att drista sig till att dra en och annan
slutsats av den här redovisningen, även om regeringen
och majoriteten här i riksdagen inte har velat göra det
- i varje fall inte de rimliga slutsatser som hade kun-
nat dras av redovisningen.
Jag förstod, herr talman, att jag som representerar
Folkpartiet inte borde borde få säga någonting över
huvud taget eftersom arbetslösheten ökade medan
mitt parti satt med i regeringen. Men med tanke på att
arbetslösheten började öka radikalt redan under den
regering som satt före vår, och sedan dessutom har
ökat ännu mer sedan den nuvarande regeringen till-
trädde, borde det i så fall vara ömsesidigt. Jag tror
inte att det är något särskilt bra sätt att hantera dis-
kussionen på.
Skrivelsen beskriver i huvudsak de år då Folkpar-
tiet och de andra borgerliga partierna styrde i riket
och i många kommuner. Den visar att det i huvudsak
har gått hyggligt att göra den stora strukturomvand-
lingen, men att det finns stora problem inom vissa
sektorer. Ett problem är att det i framför allt de stora
städernas förortsområden har blivit alltför tufft. Den
slutsatsen drog vi för rätt länge sedan när vi föreslog
en annan fördelning av kostnadsutjämningen.
Jag vill ändå fråga: Oroas inte Bo Nilsson och so-
cialdemokraterna av att kommunala skattepengar nu
försvinner in i de kommunala bolagens svarta hål i
stället för att gå till de viktiga verksamheterna? Oroas
ni inte av att kommunala skattepengar så att säga
försvinner i den återreglering som nu sker, alltså efter
1994, när man tar tillbaka entreprenader, konkurrens
och fristående verksamhet? Det gör ju att man får
mindre verksamhet för pengarna.

Anf. 180 BO NILSSON (s) replik:
Herr talman! Det här med Folkpartiets insatser när
det gäller sysselsättningen hör inte heller hemma i
dagens debatt, och egentligen borde jag förbigå det.
Men nu är det så, Karin Pilsäter, att vi i den här frå-
gan faktiskt har satt upp ett mycket djärvt mål, och jag
är helt övertygad om att vi kommer att uppnå det,
nämligen att halvera arbetslösheten fram till år 2000.
Det målet tycker jag att ni också borde ställa upp på,
och därmed hjälpa till att reparera de skador som ni
ställde till med under de år då ni styrde.
Självklart oroas vi av utvecklingen i den kommu-
nala verksamheten över huvud taget. Vi känner ju de
kommunalpolitiker som nu sitter ute i landet och
svettas över sina budgetar. Det är inget tvivel om att
vi känner oro över det. Jag tror, som jag sade tidigare,
att vi också är beredda att ta de konsekvenser som kan
uppstå genom de svårigheter som kommunerna har.

Anf. 181 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! I så fall var det en väldigt underlig
konsekvens när ni tidigare i dag drev igenom att för-
svåra ytterligare för de fristående skolorna. Det kan-
ske är något slags logik som överstiger den kvinnliga
logiken.
Jag tycker att det är onödigt att som en raspig
grammofonskiva resonera om vad som är vems fel.
Självklart ställer vi upp på målet att halvera den öpp-
na arbetslösheten. Vi sätter upp ett djärvare mål än så.
Vi tycker att det angelägna är att minska den totala
arbetslösheten. Det är där vi vill sätta in de hårda
stötarna. Vi tycker att det är tråkigt att regeringen
verkar ha givit upp i den frågan. Det kommer i sin tur
framöver att leda till ännu hårdare press på de kom-
munala budgetarna. Vilken ände det här skall ta vet
jag inte. Vi får väl hoppas, herr talman, att socialde-
mokraterna någon gång samlar ihop sig och visar sig
vara beredda att dra slutsatser av sina egna rapporter.

Anf. 182 BO NILSSON (s) replik:
Herr talman! Karin Pilsäter fortsätter att tala om
allt annat än skrivelsen. Nu gällde det fristående sko-
lor, något som såvitt jag förstår inte hör hemma i det
här ärendet. Jag tycker att vi bör hålla oss till skrivel-
sen. Det jag har yrkat bifall till är finansutskottets
förslag.

Anf. 183 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Det här ärendet gäller alltså en skri-
velse som beskriver vad som har hänt under senare år.
Några oppositionspartier valde att motionera, en del
väldigt flitigt, andra valde att inte motionera alls ef-
tersom vi, när denna skrivelse kom, nyligen hade
avslutat behandlingen av vårpropositionen i riksda-
gen. En stor del av vårpropositionen handlade ju om
kommunerna. Där fanns det också redogörelser för
utvecklingen inom den kommunala sektorn, framför
allt i fråga om ekonomin.
Jag håller med Bo Nilsson när han säger att vi
borde samla beskrivningen av utvecklingen av den
kommunala ekonomin och kommunsektorn över hu-
vud taget just till vårpropositionen, så att vi kan be-
handla frågorna i ett samlat sammanhang och inte som
nu splittra dem enbart på vissa motioner och inte
andra.
Från Miljöpartiets sida har vi självklart en mängd
synpunkter på den kommunala sektorn. Jag skall inte
ta upp dem alla nu, det vore omotiverat med hänsyn
till att detta bara är en skrivelse. Självklart vill vi
gärna se bättre analyser än de som finns i just den här
skrivelsen. Inte minst gäller det de sociala effekterna
inom kommunsektorn till följd av den statliga budget-
saneringen. Det är någonting som vi har efterlyst
förut, i samband med vårpropositionen, vi efterlyser
den nu i samband med budgeten och det borde ha
kunnat finnas med i denna skrivelse.
Vi anser också att det är väldigt viktigt att staten
för en annan politik i fråga om den kommunala eko-
nomin. Det var vi inne på litet grand i den tidigare
debatten i dag, den som handlade om det här med
restriktioner för kommunala skattehöjningar. Det
finns något av en grå zon mellan stat och kommun när
det gäller vilka åtaganden och förpliktelser de två
skall ha. Det finns en glidning på den punkten. Staten
har i praktiken pressat över en del av budgetsanering-
en på kommunerna. Det tycker vi från Miljöpartiets
sida har varit en felaktig politik, för den slår just mot
välfärdens kärna; mot skolan, mot barnomsorgen och
mot vården. Det är något av en felaktig prioritering.
Det är bekvämt för staten, för man slipper många av
de svåra och hårda besluten, men det gör inte att
verkligheten blir bättre.
Vi återkommer dock, herr talman, till alla dessa
förslag i samband med budgeten och med att vi be-
handlar kommunsektorn i propositionssammanhang.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)

11 § Effektiviseringar inom den summariska
processen

Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 1996/97:JuU2
Effektiviseringar inom den summariska processen
(prop. 1995/96:211)

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut fattades efter 13 §.)

12 § Vissa lagändringar till följd av lagen om
företagsrekonstruktion

Föredrogs
Lagutskottets betänkande 1996/97:LU5
Vissa lagändringar till följd av lagen om företagsre-
konstruktion

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut fattades efter 13 §.)

13 § Militära skyddsområden

Föredrogs
Försvarsutskottets betänkande 1996/97:FöU2
Militära skyddsområden (prop. 1995/96:221)

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
Beslut

UbU5 Vissa skolfrågor
Mom. 1 (gemensamt måldokument för den allmänna
förskolan, grundskolan och skolbarnsomsorgen)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, kd)
Votering:
194 för utskottet
100 för res. 1
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 140 s, 21 c, 18 v, 15 mp
För res. 1: 67 m, 22 fp, 11 kd
Frånvarande: 21 s, 13 m, 6 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 2 (förlängd obligatorisk skolgång samt ålder för
skolstart)
1. utskottet
2. res. 3 (c, fp)
3. res. 4 (kd)
Förberedande votering:
46 för res. 3
11 för res. 4
239 avstod
53 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Huvudvotering:
172 för utskottet
43 för res. 3
81 avstod
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 140 s, 17 v, 15 mp
För res. 3: 21 c, 22 fp
Avstod: 1 s, 68 m, 1 v, 11 kd
Frånvarande: 20 s, 12 m, 6 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 6 (ett betyg i svenska i gymnasieskolan och den
gymnasiala vuxenutbildningen)
1. utskottet
2. res. 8 (m, c, fp)
Votering:
186 för utskottet
108 för res. 8
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 1 m, 18 v, 15 mp, 11 kd
För res. 8: 67 m, 20 c, 21 fp
Frånvarande: 20 s, 12 m, 7 c, 5 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd
Leif Carlson (m) anmälde att han avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.

Mom. 7 (behörighet till gymnasieskolans nationella
och specialutformade program)
1. utskottet
2. res. 9 (m, c, fp, kd)
Votering:
173 för utskottet
121 för res. 9
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 18 v, 14 mp
För res. 9: 68 m, 21 c, 21 fp, 11 kd
Frånvarande: 20 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 4 mp, 4 kd

Mom. 8 (timplanejusteringar för gymnasieskolan)
1. utskottet
2. res. 10 (fp)
Votering:
273 för utskottet
22 för res. 10
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 67 m, 21 c, 18 v, 15 mp, 11 kd
För res. 10: 1 m, 21 fp
Frånvarande: 20 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FiU6 Minskning i särskilda fall av det generella
statsbidraget till kommuner och landsting åren
1997 och 1998
Återförvisningsyrkande (mp)
För bifall räckte att en tredjedel av de röstande anslöt
sig till detta.
Votering:
263 för avslag
32 för bifall
54 frånvarande
Tredje vice talmannen konstaterade att mindre än en
tredjedel av de röstande hade bifallit återförvisning-
syrkandet.
Kammaren hade således avslagit återförvisningsyr-
kandet.
Partivis fördelning av rösterna:
För avslag: 141 s, 68 m, 21 c, 21 fp, 1 v, 11 kd
För bifall: 17 v, mp 15,
Frånvarande: 20 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 1 (lagförslaget)
1. utskottet
2. res. 1 (v, mp)
Votering:
261 för utskottet
33 för res. 1
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 140 s, 68 m, 21 c, 21 fp, 11 kd
För res. 1: 18 v, 15 mp
Frånvarande: 21 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 2 (stimulans till skattesänkningar i vissa kom-
muner och landsting)
1. utskottet
2. res. 2 (m)
Votering:
226 för utskottet
68 för res. 2
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 21 c, 20 fp, 18 v, 15 mp, 11 kd
För res. 2: 68 m
Frånvarande: 20 s, 12 m, 6 c, 6 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

FiU7 Utvecklingen inom den kommunala sektorn
Mom. 2 (ytterligare uppföljningsinsatser)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (v)
Förberedande votering:
73 för res. 1
19 för res. 2
204 avstod
53 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
227 för utskottet
69 för res. 1
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 21 c, 21 fp, 18 v, 15 mp, 11 kd
För res. 1: 69 m
Frånvarande: 20 s, 11 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 6 (åtgärder på det kommunalekonomiska områ-
det)
1. utskottet
2. res. 8 (fp)
Votering:
204 för utskottet
20 för res. 8
71 avstod
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 139 s, 21 c, 18 v, 15 mp, 11 kd
För res. 8: 20 fp
Avstod: 1 s, 69 m, 1 fp
Frånvarande: 21 s, 11 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd
Torsten Gavelin (fp) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat nej.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

JuU2 Effektiviseringar inom den summariska
processen
Kammaren biföll utskottets hemställan.

LU5 Vissa lagändringar till följd av lagen om före-
tagsrekonstruktion
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FöU2 Militära skyddsområden
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Beslut om uppskjuten votering

På förslag av tredje vice talmannen medgav kam-
maren att återstående ärenden på dagens föredrag-
ningslista fick avgöras vid morgondagens arbetsple-
num.
Ajournering

Kammaren beslöt kl. 17.59 att ajournera förhand-
lingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

14 § Underhållsstöd till barn till särlevande
föräldrar

Föredrogs
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1996/97:SfU3
Underhållsstöd till barn till särlevande föräldrar
(prop. 1995/96:208)

Anf. 184 GULLAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Det är på tiden att något görs åt den
segslitna frågan om bidragsförskott - eller under-
hållsstöd, som benämningen nu föreslås bli. Frågan
om stödet till barn vars föräldrar inte sammanbor har
utretts i flera olika utredningar - fem eller sex stycken
- utan att regering och riksdag någonsin har kommit
till skott. Det handlar dock om kostnader för staten
om ca 3,3 miljarder kronor per år, kostnader som
under de senaste fem åren har ökat med ca 1,1 miljar-
der.
Det förhåller sig också så, att stöd i vissa fall utgår
till föräldrar och barn som de facto inte behöver det.
Vid den hearing som utskottet genomförde den 18
augusti uppgav Riksrevisionsverket att det troligen
handlar om ca 745 miljoner kronor som utbetalas till
icke behövande, dvs. familjer där vårdnadshavaren
eller barnet har inkomster som gör att de egentligen
inte behöver någon inkomstutfyllnad. Detta är faktiskt
ganska uppseendeväckande, när vi vet att s.k. kärn-
familjer har fått vidkännas ganska hårda besparingar
under de senaste åren.
Tyvärr kommer vi inte heller med regeringens
förslag ifrån detta missförhållande, men låt oss hop-
pas att vi når den besparing om ca 1,1 miljard kronor
år 1997, 1,5 miljarder år 1998 och 1,8 miljarder år
1999 som regeringen räknar med att åstadkomma
genom att det ställs större krav på återbetalning från
den underhållsskyldige. Inte ens regeringen tycks
emellertid vara säker på den saken.
Låt mig slå fast: Vi moderater anser att det är för-
äldrars plikt att svara såväl ekonomiskt som vad gäller
vård och fostran för de barn de sätter till världen.
Vi ställer upp för de besparingar som föreslås, ef-
tersom de är nödvändiga av ekonomiska skäl. Detta
innebär dock inte att vi är nöjda med förslagets ut-
formning. I ett särskilt yttrande som vi gör tillsam-
mans med Folkpartiet liberalerna och Kristdemokra-
terna beklagar vi det faktum att det förslag som läggs
fram gör att sambandet mellan de civilrättsliga regler-
na om underhållsbidrag och den offentligrättsliga
regleringen av underhållsstöd minskar i omfattning. I
betänkandet Underhållsbidrag och bidragsförskott
(SOU 1995:26) diskuteras nämligen den nuvarande
samordningen mellan systemen och lämnas förslag till
olika lösningar för att behålla samordningen mellan
föräldrabalkens regler och reglerna för bidragsför-
skott, men med undvikande av de nu negativa verk-
ningarna av denna samordning.
Genom en samtidig beredning av denna utredning
och det förslag vi nu skall behandla hade flera av de
negativa verkningar som vi befarar kunnat undvikas.
Regeringen hänvisar till att tidsbrist lagt hinder i
vägen för en sådan samtidig beredning, men denna
ursäkt är knappast hållbar. Nu kommer den civilrätts-
liga frågan om underhållsbidrag och umgängesresor
att behandlas först nästa år, och detta är naturligtvis
inte tillfredsställande.
Lagutskottet har i sitt yttrande till socialförsäk-
ringsutskottet faktiskt gett oss moderater rätt i att det
finns en betydande risk för att föräldrabalkens grund-
läggande principer om föräldrars underhållsskyldighet
gentemot sina barn kommer att urholkas med det nu
föreliggande förslaget. Att frikoppla reglerna om
underhåll enligt föräldrabalken helt från bestämmel-
serna om underhållsstöd innebär en risk för att det
saknas incitament för parterna att i framtiden träffa
civilrättsliga avtal om underhållsbidrag. Den under-
hållspliktige föräldern kommer ju inte att betala sin
skuld till barnet utan till staten. Detta kan komma att
innebära att fler föräldrar än i dag kommer att söka
underhållsstöd, och besparingarna riskerar i så fall att
bli betydligt mindre än vad som beräknats.
Vi moderater anser att det föreliggande förslaget
medför så många nackdelar att regeringen bör över-
väga ett nytt förslag och att avskaffa hela systemet vid
den noggranna uppföljning som har utlovats efter
dagens beslut. Grundprincipen för barns underhåll
skall vara att föräldrarna aldrig kan komma ifrån sitt
försörjningsansvar. För att inte ett avskaffande av
bidragsförskottet skall innebära att det offentliga ger
incitament för separation anser vi att socialtjänsten
bör pröva de ärenden där den underhållsskyldige inte
kan betala eller där faderskapet är okänt. Det kommer
då att bli en inkomstprövning i varje enskilt fall, vil-
ket ger systemet en mer fördelningspolitiskt rättvis
profil. Stödet kommer att gå till dem som bäst behö-
ver det. I de fall då den underhållsskyldige inte kan
betala adderas skulden på samma sätt som skatteskul-
der. De medel som kommer in går till den kommun
som betalat ett eventuellt bidrag. Om socialbidrag inte
betalas ut, trots att underhållsbidrag inte utgetts,
kommer pengarna att gå till barnet och inte till staten.
Vi kan då behålla grundprincipen att pengarna går till
de egna barnen. Skulden till de egna barnen bör vara
den viktigaste av alla att betala.
Fru talman! Jag yrkar därför bifall till reservation
nr 2.
Vid utskottets hearing framkom faktiskt från flera
håll, inte minst från Riksrevisionsverket, att det är en
brist att det inte förekommer någon behovsprövning
mot vårdnadshavarens eller barnets ekonomi. Vi mo-
derater anser att det bör förekomma en sådan behovs-
prövning. Det får inte vara så att staten på sätt och vis
gynnar familjesplittring framför familjer med sam-
manlevande föräldrar. Vi anser alltså att såväl under-
hållsstödets förskottsdel som utfyllnadsbidraget bör
behovsprövas. Vi framför detta i reservation nr 3.
I den utredning som föregick propositionen före-
slogs ett grundavdrag om 48 000 kr på den under-
hållsskyldige förälderns inkomst. Regeringen har nu i
propositionen halverat detta förbehållsbelopp till
24 000 kr. Detta kan resultera i att återbetalnings-
skyldiga föräldrar kan få en skuld som är större än
förbehållsbeloppet om det blir fråga om indrivning.
Vi anser att det är riktigt att den underhållsskyldi-
ge föräldern själv får behålla mer av sin inkomst och
på så vis ges större möjligheter att klara både sin
försörjning och sin betalningsskyldighet. Vi bör inte
pressa vederbörande alltför hårt. Detta skulle också ge
ett ökat utrymme för t.ex. umgängesresor.
Det är oroande att regeringen inte tycks vara på
det klara med vad det framlagda förslaget kan ge för
effekter. På s. 55 i propositionen sägs att det "går inte
att göra någon bedömning av vilka konsekvenser de
nya reglerna får för de underhållsbidragsskyldiga
föräldrarna utan att göra beräkningar i ett representa-
tivt och tillräckligt stort urval av verkliga fall. Någon
sådan jämförelse har inte gjorts." Det är naturligtvis
en brist i förslaget. Vid utskottets hearing sade emel-
lertid Riksförsäkringsverkets representant att man
mycket noga skall följa utvecklingen och att man
ganska snart, faktiskt redan i början av nästa år, kan
ge en säkrare bedömning av sparbetinget.
Vi redovisar vår uppfattning i reservation nr 9 till-
sammans med Miljöpartiet.
Fru talman! Utöver vad jag nu har sagt har vi mo-
derater uppmärksammat utskottet på en fråga som
gäller en tidigare dom i Högsta domstolen. Vi har fått
utskottsmajoriteten med på en skrivning om att beslut
om återbetalningsskyldighet inte skall meddelas bl.a. i
de fall när underhållsskyldighet enligt föräldrabalken
har fastställts i form av ett engångsbelopp.
För att övergången till det nya systemet inte skall
få orimliga konsekvenser, anser utskottet att återbe-
talningsskyldighet inte skall fastställas om domstol
konstaterat att annan förmögenhetsöverföring har
skett till barn som är att jämställa med underhållsbi-
drag i form av ett engångsbelopp, i varje fall då över-
föringen skedde innan det nya förslaget om under-
hållsstöd trätt i kraft. Det är förmodligen inte många
ärenden detta gäller, men det är en viktig rättssäker-
hetsfråga.
Vi fäster stor vikt vid att det beslut som vi för-
modligen skall fatta i morgon kommer att följas upp
mycket noga av regeringen. Det har ju utlovats i pro-
positionen och också vid vår hearing. Det kommer
säkert att uppstå en hel del frågetecken, och vissa
saker måste kanske rättas till under resans gång. Vid
ett besök hos försäkringskassan i Kristianstad, som
jag helt nyligen gjorde tillsammans med den moderata
socialkommittén, uttalade man oro t.ex. över att sys-
temet kunde få mycket negativa effekter när det gäller
de mest betalningssvaga.
Det blir också ytterligare skäl att åter se på ärendet
när den civilrättsliga lagstiftningen om umgängesrät-
ten kommer på bordet nästa år.

Anf. 185 INGRID SKEPPSTEDT (c):
Fru talman! Det är föräldrarna som har det gemen-
samma ansvaret för barnens bästa. Vid en separation
är det därför viktigt att det ansvaret uppfylls också i
fortsättningen. Det handlar om barnets vård och fost-
ran, umgänge, fördelningen av det ekonomiska ansva-
ret osv.
I det förslag som nu behandlas, om underhållsstöd
till barn till särlevande föräldrar, föreslås en rad för-
ändringar. Tanken är att det skall bli lättare att hante-
ra, men det skall också ge stora besparingar till staten.
Utgångspunkten är enligt propositionen att det skall
bli en mer rättvis fördelningsprofil. De med höga
inkomster skall betala mer, medan de med lägre in-
komster skall få en mindre höjning. I dag är det litet
svårt att se hur detta kommer att slå. Det finns farhå-
gor om att de med normallön ändå får en relativt stor
höjning i jämförelse med en höginkomsttagare.
Jag ställer helt upp på att det är båda föräldrarna
som har det ekonomiska ansvaret för barnens för-
sörjning. Men det får inte bli så att den underhålls-
skyldige inte klarar sin egen försörjning. Det här
måste noga följas, och eventuella felaktigheter måste
också kunna rättas till.
I Centerpartiet anser vi också att man skall beakta
vårdnadshavarens inkomster när det skall beviljas
utfyllnadsbidrag. Vi anser inte att det är statens upp-
gift att betala ut ett utfyllnadsbidrag om vårdnadsha-
varens inkomster är höga och därmed täcker barnens
försörjning. I äktenskapet är det ju båda föräldrarnas
inkomster som går till barnens försörjning.
Det här kanske inte blir någon stor besparing för
staten, men den är värd att beakta. Det handlar också
om psykologi.
Fru talman! Jag yrkar därmed bifall till reserva-
tion 4. För övrigt yrkar jag bifall till propositionen.

Anf. 186 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! En separation mellan två vuxna män-
niskor som har gemensamma barn är i nästan alla fall
en smärtsam och svår process. Det är en process som
väldigt många människor genomgår i vårt moderna
samhälle. En hushållsekonomi som fungerar och möj-
liggör att försörja sig själv och det eller de barn för-
äldrarna har ansvar för är en grundläggande förut-
sättning för att man skall kunna förverkliga andra
möjligheter i livet. Samhällets stöd till barnfamiljerna
möjliggör för de allra flesta av dessa familjer att ham-
na ovanför ett fattigdomskriterium.
Det nu gällande systemet för samhällets stöd till
barn med särlevande föräldrar är förknippat med en
rad svåra och oönskade problem. Konstruktionen med
ett garanterat stöd från det allmänna och de civilrätts-
liga reglerna om fastställande av underhållsbidrag
leder i vissa fall till mycket märkliga konsekvenser.
Utformningen medför bl.a. att samhällsstödet blir
olika om barnet bor hos den av föräldrarna som har
den högsta eller lägsta inkomsten, trots att föräldrarna
enligt föräldrabalken har ett gemensamt ekonomiskt
ansvar. Om den bidragsansvarige föräldern ökar sin
inkomst, och därmed borde kunna betala mer än vad
som fastställts tidigare, har det inte funnits någon
anledning att förnya eller skriva om avtalet om under-
håll, eftersom boföräldern ändå alltid är garanterad
sina 1 173 kr av staten.
De nämnda exemplen är bara några av de brister
som finns i dagens system. Regeringens proposition är
dock ett lovvärt försök att åtgärda några av dessa
brister. Tyvärr har regeringen valt att inte, som tidiga-
re utlovats, redovisa sina ställningstaganden till Un-
derhållsbidrags- och bidragsförskottsutredningens
betänkande SOU 1995:25 samtidigt med förslaget till
nya regler för samhällets stöd. Vi anser att detta är en
allvarlig brist, eftersom den grundläggande tanke-
gången bakom dagens system, att föräldrarna har ett
gemensamt ekonomiskt ansvar för barnen även då
föräldrarna inte lever ihop, inte bibehålls utan ersätts
med att den förälder som inte bor ihop med barnet ges
en skyldighet mot det allmänna att "återbetala" delar
av eller hela samhällsstödet.
Fru talman! Folkpartiet liberalerna ställer sig avvi-
sande till propositionens principiella lösningar och
förordar i stället ett reformerat system för under-
hållsbidragets fastställande och förändrade regler för
det utfyllnadsbidrag som skall utgå till de barn som är
i behov av ett ekonomiskt stöd utöver barnbidrag och
bostadsbidrag. Vi ser det som angeläget att det även
framdeles kommer att finnas ett sådant stöd, så att inte
många av boföräldrarna tvingas förlita sig på det
yttersta skyddsnät som socialbidraget utgör.
Vi anser att det är fel, som regeringen nu föreslår,
att frikoppla ansvaret för den underhållsskyldige
föräldern från föräldrarnas gemensamma ansvar för
barnen - ett ansvar som ju också slås fast i föräldra-
balken. Det är enligt vår mening detta gemensamma
ansvar som skall vara gällande även om båda föräld-
rarna inte bor ihop med barnet.
I regeringens förslag är det dessutom så att den
underhållsskyldige föräldern inte betalar sin del av
underhållsstödet till barnet utan "återbetalar" det till
försäkringskassan. Att den underhållsskyldige föräl-
dern betalar till kassan kan vara motiverat av flera
skäl, exempelvis av administrativa skäl, men det bör
inte vara förstahandslösningen. Det är, som några
remissinstanser påpekat, bättre om föräldern betalar
direkt till det egna barnet och inte till en myndighet.
Utöver dessa grundläggande invändningar mot re-
geringens förslag finns ett antal brister i propositio-
nen - något som även en del av remissinstanserna
påpekat. Det är bl.a. följande:
- att inte den ekonomiska förmågan hos boföräl-
dern beaktas vid utbetalning av samhällsstödet,
- att inte ställning tas till umgängesresor,
- att inte återbetalningsskyldighet fastställs och
dessutom räntebeläggs trots att beloppen inte
går att driva in på grund av underhållsföräl-
derns bristande ekonomiska resurser,
- att oklarhet råder när man skall använda för-
äldrabalkens bestämmelser vid beräkning av
underhållsbidrag, samt
- att fler föräldrar hamnar inom systemet.
Fru talman! Vår utgångspunkt är densamma som
föräldrabalkens, dvs. föräldrarnas gemensamma an-
svar för sina barn och den gemensamma ekonomiska
skyldigheten att sörja för barnens ekonomiska behov.
När föräldrarna av någon anledning inte klarar att
sörja för sina barn upp till den nivå som Socialstyrel-
sen enligt Konsumentverkets beräkningar har kommit
fram till är rimliga schablonbelopp, är det dock det
allmännas ansvar att gå in och försörja barnen så att
de når upp till den rimliga försörjningsnivån. Detta
stöd skall dock inte vara generellt utan behovsprövat,
eftersom det förhoppningsvis endast kommer att be-
höva användas mer sparsamt än i dagens system.
Vi förordar en modell som tar hänsyn till behoven
och där utfyllnadsbidraget just fyller ut den del mellan
barnets behov och vad de båda föräldrarna och even-
tuella styvföräldrar kan betala. Vi tycker dock att det
är riktigt att skärpa kravet på återbetalning, som före-
slås i propositionens avsnitt 5.5. Det är även viktigt
att skärpa bestämmelserna om styvföräldrars ekono-
miska ansvar för sina styvbarn, så att de gäller även
för situationer där de biologiska föräldrarnas ekono-
miska insatser inte räcker för att ge barnet en försörj-
ning motsvarande den nivå dagens bidragsförskott
ger.
Vi förordar att den nuvarande modellen för be-
räkning av underhållsbidrag ersätts med den modell
som förespråkas i betänkandet SOU 1995:26, en s.k.
nettokvotdelningsmodell. När underhållsstödet till
barnet skall bedömas måste man utgå från barnets
behov. Detta behov bör man som i dag beräkna uti-
från schabloner som motsvarar vad ett barn i en viss
ålder kostar.
Utfyllnadsbidrag bör inte utgå om barnet på grund
av egna inkomster eller tillgångar saknar behov av
underhåll från föräldrarna. Ej heller bör utfyllnadsbi-
drag utgå om föräldrarna själva har förmåga att för-
sörja sina barn. Vi anser också att ansvaret för en
make/maka inte får gå före ansvaret för barnet, därför
skall inte makes eller sambos försörjningsbehov beak-
tas när förbehållsbeloppet bestäms.
Likaså är det vår uppfattning att förbehållet för
hemmavarande barn skall avskaffas. Det finns enligt
vår mening ingen anledning till att barn skall särbe-
handlas, hemmavarande barn och icke hemmavarande
barn skall inte behandlas olika.
Som jag tidigare nämnt anser vi att en behovsprö-
vad modell för utfyllnadsbidraget är motiverad på
detta område i stället för en generell modell. En sådan
modell måste ta sin utgångspunkt i barnets behov av
underhåll från föräldrarna. Har barnet egna inkomster
eller föräldrarna sådana ekonomiska resurser att de
kan försörja sina barn själva skall inte rätten till ut-
fyllnadsbidrag prövas. Har man däremot inte denna
försörjningsmöjlighet skall rätten till utfyllnadsbidrag
prövas. Det bör då motsvara skillnaden mellan bar-
nets behov av underhåll och vad föräldrarna skall
skjuta till enligt bestämmelserna i föräldrabalken.
Först beaktas barnets behov av underhåll, sedan beak-
tas underhållsbidraget, därefter beaktas boförälderns
andel av försörjning och sedan bedöms det om det
föreligger en brist eller ej.
Fru talman! Sammanfattningsvis innebär våra
principer att barn är föräldrars gemensamma ansvar
även efter en separation mellan föräldrarna. Samhäl-
lets stöd till barn med särlevande föräldrar bör in-
skränkas till ett behovsprövat utfyllnadsbidrag. Un-
derhållsbidraget bör beräknas efter den s.k. net-
tokvotsmodellen. Vissa förbehåll bör avskaffas. Jag
anser därför att regeringen bör återkomma till riksda-
gen med en ny proposition som utgår från de princip-
er för stöd till barn till särlevande föräldrar som vi har
redovisat i vår motion Sf27.
Fru talman! Jag yrkar därmed bifall till vår reser-
vation nr 1.

Anf. 187 MARIE ENGSTRÖM (v):
Fru talman! Jag är ny här i riksdagen och har där-
för inte när det gäller förslaget om underhållsstöd
deltagit i hela processen fram till dagens debatt och
beslut. Diskussionen om underhållsstöd tycker jag i
mångt och mycket har inriktats på ekonomiska frågor
och möjligheten att hitta godtagbara tekniska lösning-
ar. Men jag skulle ändå vilja börja med att prata om
barnen.
75 % av alla barn i Sverige lever med båda föräld-
rarna. Det är alltså ca 25 % som inte lever med båda
föräldrarna. Enligt barnombudsmannen skulle det röra
sig om drygt 470 000 barn i vårt land. Det är alltså
många barn som varje år får uppleva att föräldrarna
går isär. Det är naturligtvis en mycket uppskakande
upplevelse för barnet. Många kan uppleva att hela
deras världsbild och trygghet rasar samman. Vi vet
också att barnen efter en skilsmässa i många fall tap-
par kontakten med någon av föräldrarna.
Det är viktigt att barn blir sedda, att man verkligen
lyssnar till dem och tar till sig deras behov. Vid en
skilsmässa fokuseras mycket kring föräldrarnas situa-
tion, t.ex. när det gäller ekonomiska frågor eller prak-
tiska problem. Det är ingenting som vi skall skuldbe-
lägga föräldrarna för, en separation är också ett
mycket stort ingrepp i deras liv. Men jag vill ändå ta
upp vikten av att barnen blir sedda utifrån det faktum
att det i dag görs väldigt stora nedskärningar i kom-
muner och landsting. I skolan minskar man på elev-
vårdande insatser eller tar bort dem helt. Större klas-
ser och minskade resurser inverkar inte bara menligt
på undervisningsresultatet utan också på skolans möj-
lighet att uppmärksamma barn som är i behov av hjälp
och stöd. Inom landstingets verksamhet får de barn-
och ungdomspsykiatriska klinikerna allt svårare att
med krympande budgetar svara mot ett ökat behov.
Regeringen lade i samband med höstens budget
fram en s.k. barnbilaga kallad Barn i dag. Även om
den inte riktigt kunde leva upp till att vara en kon-
sekvensanalys av de senaste årens politiska beslut,
uppfattar jag den som ett försök att föra in barnens
perspektiv i de olika frågorna. I fråga om underhålls-
stöd tycker jag därför att en belysning av det här sla-
get har sin givna plats.
Fru talman! Vänsterpartiet har deltagit i arbetet
med det nya underhållsstödet. Vi ställer oss bakom
grundprinciperna i det förslag som finns i betänkan-
det, alltså att betalning av underhållsstöd kopplas till
den underhållsskyldiges betalningsförmåga och att
detta är en angelägenhet mellan staten och den under-
hållsskyldige. Vi är dock mycket tveksamma till om
sparmålet som satts upp verkligen kan uppfyllas. Det
har vi påpekat i flera sammanhang.
Det är väldigt viktigt att en fortlöpande uppfölj-
ning görs av reformen, inte minst för att vi skall kun-
na förvissa oss om att underhållsskyldiga med lägre
inkomster inte får en alltför tung börda att bära. Det
måste finnas utrymme att göra justeringar för att få
systemet så fördelningspolitiskt rättvist som möjligt.
Vänsterpartiet har flera gånger påpekat detta i arbetet
med reformen. Nu finns skrivningar i betänkandet om
att reformens effekter på föräldrarnas ekonomiska
situation måste följas upp. Det är oerhört viktigt att
detta görs, för syftet med reformen är att poängtera
båda föräldrarnas ansvar för barnets försörjning, inte
stjälpa någon. I så fall vore reformen helt förkastlig,
inte minst utifrån barnens synvinkel.
Det är tråkigt att frågan om umgängesresor inte
har behandlats i samband med underhållsstödet.
Kostnader för resor kan naturligtvis få stor betydelse
för föräldrarnas ekonomiska situation. Men brådskan
att av besparingsskäl lägga fram ett förslag har tydli-
gen gjort att detta inte har kunnat beaktas. Det är bara
att beklaga. Då detta kommer att behandlas - det blir
förmodligen nästa år - måste vi hitta en lösning där
ekonomin aldrig får lägga hinder i vägen för att barnet
skall kunna upprätthålla en god kontakt med den
förälder som inte bor på barnets bostadsort.
Fru talman! I propositionen sägs att försäkrings-
kassan årligen bör pröva den underhållsskyldige för-
älderns återbetalningsförmåga och anpassa förmågan
till aktuella förhållanden. Vi har inget att erinra mot
detta, men lika självklart tycker vi att det vore att det
utbetalda underhållsstödet indexuppräknades.
Vidare har vi synpunkter på preskriptionstiden,
eftersom reformen betonar båda föräldrarnas ansvar
att bidra till sina barns försörjning vill vi utsträcka
preskriptionstiden till att gälla tills dess den under-
hållsskyldige går i pension.
Försäkringskassorna måste också få en mer aktiv
del i arbetet med att förebygga fusk. I dag får man
många gånger lita på helt anonyma angivelser. Vi
anser inte att det är en lyckad utveckling. Vänsterpar-
tiet kommer i samband med att budgetpropositionen
behandlas att föreslå ökade resurser till försäkrings-
kassorna.
Fru talman! Jag är nu tillbaks där jag började, hos
barnen. Vi får aldrig i den här debatten, som handlar
om att fördela försörjningsbördan rättvist mellan
föräldrarna, glömma bort barnen. Vi måste kunna leva
oss in i hur det känns att ha en förälder som bor långt
bort från den egna bostadsorten. När frågan om um-
gängesresor kommer upp hoppas jag att vi blir över-
ens om att det inte skall finnas några hinder för att
barnet skall kunna umgås med den förälder som bor
bortanför bostadsorten. Vi måste också kunna leva
oss in i hur det känns både för barnen och föräldrarna
i hushåll där tillgångarna är knappa och besök hos
socialen blir allt vanligare. Som bekant tvingas alltfler
ensamföräldrar, men också alltfler ensamboende, att
uppsöka kommunernas socialkontor. Att komma till
rätta med dessa problem kräver i och för sig sin egen
mässa, men jag tycker att det finns all anledning att de
här problemen nämns här.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 6
och reservation 11.

Anf. 188 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! I FN:s barnkonvention framhålls att i
alla åtgärder som på något sätt berör barn skall bar-
nets bästa komma i främsta rummet. Vid en separa-
tion mellan ett barns två föräldrar är det avgörande att
föräldrar och samhälle tillsammans orkar hålla barnets
behov centrala.
Så vad har ett barn behov av vid en separation?
Jo, att kunna hålla kontakten med båda sina föräldrar.
Det är naturligtvis vad barnet helst av allt vill. Därför
anser Miljöpartiet att den nya lag om underhållsstöd
som regeringen presenterat på alla plan måste genom-
syras av ett barnperspektiv. En väg att uppnå detta är
att undersöka hur den nya lagens innehåll på punkt
efter punkt kommer att möjliggöra eller försvåra för
ett barn att få ett tillfredsställande umgänge med sina
föräldrar.
Alltför få föräldrar i vårt land har i dag möjlighet
att efter en separation fullgöra sin försörjningsplikt
gentemot sina barn. Därför finns i flertalet separatio-
ner där barn är inblandade även försäkringskassan och
kanske familjerättsbyrån inblandade som tredje eller
fjärde part.
Dagens system med parallella processer för fast-
ställande av bidragsförskott och underhållsbidrag har
under en längre tid fungerat otillfredsställande. T.ex.
har RRV funnit att ett omfattande statligt stöd utgår
till barn vars föräldrar egentligen har förmåga att fullt
ut försörja sina barn. Enligt RRV gäller detta så
många som 38 % av samtliga underhållsskyldiga.
Lagen om underhållsstöd är därför i stort sett en bety-
dande förbättring. I den nya lagen betonas föräldra-
ansvaret ytterligare, och samtliga led i den svåröver-
skådliga procedur som det är att söka, fastställa och
erhålla underhållsbidrag och bidragsförskott förenk-
las. Vi ställer oss därför i huvudsak bakom regering-
ens förslag, men vi kommer att förtydliga vår inställ-
ning på ett antal punkter. Ett helt nytt system som den
lag som nu föreslås kräver en noggrann uppföljning så
att eventuella barnsjukdomar inte tillåts bli permanen-
ta.
Regeringen har lovat att återkomma med förslag
om hur situationen skall lösas för föräldrar som dras
med höga resekostnader för att kunna ha umgänge
med sina barn. Det är viktigt att regeringen skyndsamt
belyser problemet. Om föräldraansvaret skall poäng-
teras så att de underhållsskyldiga i ökad omfattning
får betala högre belopp än i dag kan eventuellt möj-
ligheterna till umgänge med barnet riskeras. Den del
av överskottet som tas i anspråk för att erlägga under-
hållsstöd får inte medföra att den underhållsskyldige
efter fullgörandet av sina ekonomiska plikter inte har
möjlighet att betala resa och uppehälle för sitt barn så
att de faktiskt kan träffas. Detta gäller i allra högsta
grad barn som är så små att de måste antingen hämtas
eller åtföljas av boendeföräldern.
Där samhället har ett starkt intresse av att se till att
föräldrar själva klarar av att försörja sina barn har
samhället också en moralisk skyldighet att skydda ett
kanske redan ömtåligt förhållande mellan förälder och
barn. För förskolebarn är dessutom kvalitet i um-
gänget överensstämmande med kvantitet i tid. Ett
stort ansvarstagande från föräldrarnas sida, t.ex. i
form av växelvis boende, skall därför på alla vis un-
derlättas där det är möjligt.
Fru talman! I den promemoria som ursprungligen
presenterade förslaget om ett nytt underhållsstöd låg
det grundavdrag som den underhållsskyldige skall få
göra innan underhållsstödets storlek beräknas på
48 000 kr per år. I regeringens lagförslag har beloppet
halverats. Detta drabbar främst underhållsskyldiga
med låga inkomster. Miljöpartiet anser att det ur-
sprungligen föreslagna grundavdraget ger underhålls-
skyldiga i de lägre inkomstskikten möjlighet att med
det överskott som uppstår skapa ekonomiskt utrymme
för resor och umgänge med barnen. Vi anser därför
att promemorians ursprungliga grundavdrag på
48 000 kr per år måste ersätta regeringens förslag.
Regeringens förslag innebär att den underhålls-
skyldige skall betala ett visst bidrag som andel av sin
bruttoinkomst. Detta har emellertid en allvarlig nack-
del för de fall där omkostnaderna för inkomstens
förvärvande är höga och där således den beskatt-
ningsbara inkomsten är avsevärt lägre. Det kan t.ex.
gälla dem som bor i glesbygd och som måste göra
långa pendlingsresor för att kunna försörja sig. Rege-
ringen bör därför pröva om underhållsstödet i stället
skall beräknas som andel av beskattningsbar inkomst.
Vi har inget yrkande här, men det är något man bör
fundera på. Eventuellt borde även studieskulder med-
föra rätt till avdrag på liknande sätt.
Regeringens förslag innebär att den bidragsskyldi-
ge föräldern får betala mer i underhållsstöd om hans
eller hennes inkomster ökar och mindre om inkomsten
minskar. Det är självklart och tydligt och därför bra.
Det är också bra att hänsyn tas till barnens inkomst
vid beräkning av det underhållsstöd som den bidrags-
skyldige föräldern skall betala. Även boförälderns
inkomster kan dock förändras, och om de förändras
mycket bör man ta hänsyn till detta. Vi anser att det
finns starka skäl för att närmare pröva om inte boför-
älderns inkomst skulle påverka den bidragsskyldiges
underhållsstöd.
Det här betänkandet är väldigt tekniskt, men det är
viktigt att man talar tydligt om de här sakerna.
Slutligen vill jag bara säga att det känns bra att vi
nu skall förändra ett system som alltför länge bäddat
för godtycke. Uppföljningen av utgivet underhållsstöd
blir rättvisare. Återbetalningen blir schabloniserad.
Vad vi i Miljöpartiet hade velat förbättra i lagförsla-
get är fördelningsprofilen. Ett höjt grundavdrag hade
förbättrat förslaget ur de lågavlönades synvinkel. Men
vi får nog anledning att återkomma i frågan, och till
dess är dagens lagförslag ett steg på rätt väg.
Jag står bakom samtliga reservationer där Miljö-
partiet är med men yrkar bifall endast till reservation
5 och 9.

Anf. 189 ROSE-MARIE FREBRAN (kd):
Fru talman! Förslaget om underhållsstöd till barn
till särlevande föräldrar har som jag ser det både plus
och minus i sig. När man går igenom förslaget har
man alltså anledning att på sina håll skriva plus i
kanten och på sina håll minus. Eftersom det alltid är
trevligt att vara positiv vill jag börja med att tala om
var jag tycker att man har anledning att sätta plus.
En viktig sak är att det ger rätt signal om att för-
äldrarna själva har det ekonomiska ansvaret för sina
barn. Som mamma och pappa har man föräldraansva-
ret, och det inkluderar det ekonomiska. Det är inte
staten eller kommunen utan det är man själv som i
första hand har ansvaret.
Ett annat plus med förslaget är att man kommer
till rätta med de negativa verkningar vi har i dag av
samordningen mellan reglerna om underhållsbidrag
och reglerna för bidragsförskott.
Ett annat plus är att man uppnår en besparing i
statens finanser. Jag tror att man kan ha anledning att
känna viss osäkerhet om huruvida den besparing
uppnås som regeringen har förutskickat, men en be-
sparing blir det. Det är också positivt.
En annan sak som är positiv med förslaget, fru
talman, är att det är ett enkelt system. Det ser jag som
en av de stora fördelarna med det. Man kan som för-
älder sitta hemma vid köksbordet och räkna ut vad
man faktiskt blir skyldig att betala - om man nu går in
under det här regelsystemet. Vi skall nämligen också
ha klart för oss att det inte är det här man skall ta till i
första hand. Det är bara om man som separerande
föräldrar inte kan komma överens och göra upp med
varandra om hur man skall dela på det ekonomiska
ansvaret som man skall kunna gå in under det här.
Vad är det då som jag och vi kristdemokrater
tycker är negativt med det här? Vad har vi för minus i
kanten? Jo, det har vi speciellt för att man inte tar
hänsyn till vårdnadshavarens ekonomi. Det blir
skärpta krav på underhållsskyldiga, men trots detta,
trots de stora krav som läggs på underhållsskyldiga,
kommer ändå staten att betala ut pengar till boföräld-
rar som inte har något behov av det.
Vi kristdemokrater är kritiska till att ett utfyll-
nadsbidrag skall utgå även när behov inte föreligger.
Detta kan inte vara rätt signal med de ekonomiska
omständigheter som vi lever under när det gäller
statsfinanserna.
Vi accepterar alltså att en förälder alltid skall beta-
la när han eller hon kan, oavsett om den andra föräl-
dern tjänar miljoner. Det spelar ingen roll. Man skall
ha ett föräldraansvar. Men staten skall inte betala
utfyllnad när det inte behövs. Det vänder vi oss verk-
ligen starkt emot. Det är då naturligtvis viktigt att man
kan införa ett sådant system utan att man får höga
marginaleffekter och höga administrationskostnader,
men det är också viktigt att vi har ett system som kan
vara legitimt och som vi kan uppleva som rättvist.
Därför är det här en mycket viktig fråga.
Jag yrkar därför bifall till reservation 4.
Det finns också andra brister. Vi har velat göra en
del tillkännagivanden till regeringen också på andra
punkter. Vi ser det som en stor brist att regeringen
inte har tagit tag i resekostnadsfrågorna, och vi har i
vår reservation velat påpeka vikten av att mycket
skyndsamt komma tillbaka till riksdagen med det. Det
får nämligen inte ske att en underhållsskyldig inte har
råd att utnyttja sin umgängesrätt på grund av höga
resekostnader. Här kan vi inte vänta länge, utan här
måste en snabb lösning komma till stånd. Det är bar-
nets behov av kontakt med och närhet till den under-
hållsskyldige föräldern som måste stå i centrum.
Vi diskuterar också i vår motion frågan om kost-
nader för barn i olika åldrar. Kostar de lika mycket?
Ja, säger en del, om man räknar in barnomsorgskost-
nader. Nu har alla inte den typen av kostnader; det är
inte 100 % av barnen för vilka man har barnomsorgs-
kostnader. Men vi menar att det finns särskild anled-
ning att titta på ensamstående med tonårsbarn. De kan
ha stora problem eftersom tonårsbarnen inte har möj-
lighet att bidra med inkomst under sommarmånaderna
när man inte har något stöd från det allmänna.
En annan mycket viktig fråga som jag vill ta upp
är uppföljningen. Där har vi också en reservation som
jag yrkar bifall till, reservation nummer 8.
Vi anser nämligen att det är en stor brist att rege-
ringen inte har gjort den typ av undersökningar som
gör att man i förväg kan uttala vilka konsekvenser
detta får. Här sätter vi faktiskt - det måste man erkän-
na - ett försökssystem i sjön, och så får vi se efteråt
vilka konsekvenserna blir. Detta är inte bra, men som
litet oppositionsparti har man inte utredningsresurser
för att lägga fram ett alternativt förslag som man kan
vara säker på är bra. Därför ställer jag ändå, med
tvekan, upp på det här, men jag vill uttala en kraftfull
reservation när det gäller uppföljningen. Här når vi
inte de fördelningspolitiska målen. Här gäller det att
regeringen kommer med justeringar när man har sett
vilka konsekvenserna blir.

Anf. 190 MARGARETA
ISRAELSSON (s):
Fru talman! "Konventionsstaterna skall göra sitt
bästa för att säkerställa erkännandet av principen att
båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets
uppfostran och utveckling. - - - Barnets bästa skall
för dem komma i första rummet". Så står det i barn-
konventionens artonde artikel.
Jag tycker det finns anledning att börja där när vi
debatterar samhällets ansvar för underhållsstöd till
barn med särlevande föräldrar. Det måste vara ut-
gångspunkten för vår diskussion här i dag - det har ju
också glädjande nog de tidigare inläggen visat - att
det är föräldrarna som har ansvar för sina barn. Lägg
särskilt märke till vad konventionen säger om att
ansvaret för barnets bästa skall komma först.
Vid en separation är det mycket man skall lösa.
Föräldrarna skall komma överens om vem som skall
ha ansvar för omvårdnaden av barnet. För enkelhetens
skull talar jag om barnet, men det är ju viktigt att
komma ihåg att det ofta handlar om flera barn. Det
blir emellertid allt vanligare med gemensam vårdnad.
Då en förälder får ensam vårdnad skall man också
bestämma om formerna för barnets umgänge med den
andre föräldern.
Avslutningsvis skall föräldrarna avgöra hur man
gemensamt skall bidra till barnets försörjning och hur
mycket den underhållsskyldige föräldern skall bidra
med. Om föräldrarnas ekonomiska ansvar säger barn-
konventionens tjugosjunde artikel följande:
"Föräldrar eller andra som är ansvariga för barnet har,
inom ramen för sin förmåga och sina ekonomiska
resurser, huvudansvaret för att säkerställa de lev-
nadsvillkor som är nödvändiga för barnets utveck-
ling."
Detta är utgångspunkten. Föräldrarna har ansvaret
för att lösa frågor om vårdnad, umgänge och under-
håll.
Om föräldrarna däremot inte kan ta sitt ansvar för
barnets bästa och komma överens, då kommer frågan
i ett helt annat läge. De stora och svåra frågorna i en
sådan situation är frågorna om vårdnad och umgänge.
Dem skall vi emellertid inte diskutera här i dag, även
om det ibland kan kännas svårt att undvika det. De
frågorna får vi återkomma till när Justitiedepartemen-
tet har kommit med sin proposition.
Jag har i samband med utskottets behandling av
frågan uttalat att det naturligtvis är beklagligt att de
båda frågorna inte kan behandlas i ett sammanhang,
även om propositionerna skulle gå till olika utskott.
Nu har moderater, folkpartister och kristdemokrater
samlat sig till ett gemensamt yttrande där man säger
samma sak - dock med en stor skillnad. Regeringens
ursäkt att tidsbrist gjort detta omöjligt är enligt vår
uppfattning inte hållbar, säger man. Den centrala
frågan i det här sammanhanget är ju att vi med detta
betänkande de facto skall genomföra en besparing. De
viktiga frågorna om vårdnad och umgänge bör inte
hastas på av denna anledning.
Samtidigt känns det märkligt att konstatera att
samma parti som vill avskaffa ett system med under-
hållsstöd - moderaterna - samtidigt, i samma yttran-
de, uttalar att staten borde gjort ett åtagande vad gäl-
ler umgängesresorna. Det får jag inte att gå ihop, men
umgängesresorna skall jag be att få återkomma till.
Fru talman! Statens ansvar med anledning av re-
geringens proposition gäller ett ekonomiskt åtagande.
Det handlar om barnets ekonomiska trygghet vid
föräldrarnas separation. När föräldrarna inte förmår
lösa situationen eller då den underhållsskyldige föräl-
dern inte fullgör sin skyldighet att betala för barnets
underhåll, då träder samhället in och då garanteras
barnets ekonomiska trygghet. Det sker genom att
boföräldern ansöker om underhållsstöd. Så är det i det
nuvarande systemet och så blir det också med det
förslag vi skall besluta om i morgon.
Bidragsförskottssystemet har utretts vid ett flertal
tillfällen de senaste 15 åren, först av Ensamförälder-
kommittén 1983, sedan av Riksdagens revisorer i
mitten av 1980-talet följt av Underhållsbidrags-
kommittén 1987 och slutligen av Underhålls- och
bidragsförskottsutredningen 1995. Alla kom de med
olika förslag för att komma till rätta med de brister
som länge varit uppenbara i det nuvarande systemet.
I det nuvarande systemet kan, som tidigare påpe-
kats, föräldrarna vältra över en del av ansvaret för
barnets ekonomiska försörjning på staten. Det sker
genom att föräldrarna fastställer för låga underhålls-
bidrag med utgångspunkt från sina ekonomiska möj-
ligheter. Hela 34 % av alla underhållsbidrag är i dag
satta till 0 kr. Det genomsnittliga underhållsbidraget
ligger så lågt som på knappt 500 kr. Det skall jämfö-
ras med dagens bidragsförskott på 1 173 kr, en nivå
som blir densamma för underhållsstödet. I dag blir det
staten som får träda in i många fall - oavsett vad den
underhållsskyldige föräldern tjänar.
Ett annat problem är att underhållsstöden inte om-
prövas tillräckligt ofta i dagens system. En under-
hållsskyldig förälder kan ha fått betydligt förbättrad
ekonomi utan att det för den skull avspeglar sig i det
underhåll som han eller hon är skyldig att betala.
I dagens system har därtill barn rätt till bidragsför-
skott så snart de inte lever med båda sina föräldrar
oavsett om barnet behöver bidraget eller ej. Ingen
hänsyn tas nämligen till om barnet har egen förmö-
genhet eller egna inkomster.
Dessa brister kommer nu i långa stycken att kunna
rättas till. Med regeringens förslag till nytt underhålls-
system får vi ett system där det för det första tydligt
framhålls att det är föräldrarna som har ansvaret för
barnets försörjning, där den underhållsskyldige för det
andra bättre kan överblicka vilka ekonomiska förplik-
telser han eller hon har, och där det för det tredje tas
hänsyn till att det blir allt vanligare att barn bor väx-
elvis hos föräldrarna.
Detta till trots vill jag ändå understryka att när vi
nu får ett nytt system bör det noga följas upp i alla
sina delar. Det är också något som tydligt markeras i
utskottets betänkande och som flera av talarna har
pekat på. Låt mig här understryka behovet av en upp-
följning när det gäller inte minst storleken på det
avdrag som den bidragsskyldige föräldern får göra
och vilka procentsatser som bör gälla. Utskottet har
tydligt sagt att det är viktigt att det sker en uppfölj-
ning av reformen när det gäller föräldrarnas ekono-
miska situation.
Fru talman! Det är viktigt att barn har sin försörj-
ning tryggad även när föräldrarna är skilda. Men det
är minst lika viktigt att barnen får fortsätta att träffa
båda sina föräldrar.
Huvudregeln är numera att föräldrarna skall ha
gemensam vårdnad om barnen. Det är ett uttryck för
att vi på alla sätt vill underlätta nära och täta relatio-
ner mellan barn och föräldrar.
I det sammanhanget har frågan om umgängesresor
kommit upp. Det bästa är naturligtvis att föräldrarna
kan komma överens och dela på dessa kostnader. Men
om så inte sker kan vissa föräldrar av ekonomiska
skäl tvingas avstå från att träffa sina barn i den ut-
sträckning eller med den regelbundenhet som de öns-
kar.
I det nuvarande systemet tas viss hänsyn till kost-
nader för umgängesresor. När så inte längre kommer
att ske vill socialförsäkringsutskottet, i likhet med
både lagutskottet och socialutskottet, understryka
behovet av att den frågan får en lösning. Regeringen
säger också i propositionen att den kommer att ta upp
frågan om resekostnader i samband med frågorna om
umgänge i en proposition nästa år på grundval av
Vårdnadstvistutredningens betänkande.
Det finns skäl att efter dagens inlägg notera att ut-
skottet egentligen är överens om i vilken riktning en
utveckling av underhållsstödet bör gå. Ett klart undan-
tag från det utgör emellertid Moderaterna, som hellre
ser en avveckling.
Fru talman! Nu har jag talat mycket om boföräld-
rar och underhållsskyldiga föräldrar. I grund och
botten handlar det dock om barnets rätt till sina för-
äldrar och inte tvärtom. När jag nu yrkar bifall till
hemställan i utskottets betänkande och avslag på
samtliga reservationer ber jag att få avsluta med en
stunds eftertanke. Jag läser några rader av Khalil
Gibran när han talar om barnen i boken Profeten.
"Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig
själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte."

Anf. 191 GULLAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Jag vill först uttrycka vår uppskattning
över att ansvarigt statsråd är närvarande i kammaren
när vi behandlar detta ärende som är oerhört betydel-
sefullt för många. Det som har påtalats från flera håll,
nämligen att det är barnets bästa som vi skall ha för
ögonen när vi fattar beslut i denna fråga, tycker jag är
mycket viktigt att understryka. Det är precis som
Margareta Israelsson sade, att vi alla i grund tycker att
det har gått åt rätt håll när det gäller detta förslag, och
de flesta av oss ställer oss bakom det. Men det finns
många skönhetsfläckar, och det är väl det som vi från
olika partier har påtalat i våra reservationer.
Jag vill fråga utskottsmajoritetens företrädare eller
ansvarigt statsråd varför det var så omöjligt att sam-
ordna dessa två lagstiftningar, dels den offentligrätts-
liga, som vi nu behandlar, och den civilrättsliga. Det
skulle väl ha varit möjligt att påskynda behandlingen
av den civilrättsliga delen, så att vi hade kunnat göra
en samordnad bedömning. Eventuellt hade vi kunnat
behålla samordningen mellan de två systemen utan att
de negativa verkningar som vi ser i dag hade förele-
gat. Men varför var detta omöjligt? Det vill jag gärna
ha ett svar på.

Anf. 192 MARGARETA
ISRAELSSON (s):
Fru talman! Jag tycker att utskottets vice ordfö-
rande nästan gav svar på sin egen fråga. Det är natur-
ligtvis så att när vi nu skall göra denna besparing skall
vi inte skynda på med de andra åtgärderna som
egentligen, vilket jag sade i mitt anförande, är så
mycket viktigare.
Däremot är jag förvånad över att moderata före-
trädare nu väljer att glida över på frågan om samord-
ningen i stället för att tydligare förklara varför de
både vill utveckla och avveckla ett förslag. De reser-
verar sig för frågor som drar åt olika håll. Först säger
Gullan Lindblad att Moderaterna ställer sig bakom
dessa besparingar. Men å andra sidan säger hon att
det är synd att grundavdraget inte är 48 000 kr i stället
för 24 000 kr. Med mina matematiska kunskaper
innebär detta ökade kostnader. Moderaterna säger i
sin reservation att det inte är en uppgift för skattebeta-
larna att betala för barnets försörjning. Det skall för-
äldrarna göra. Men om de inte gör det skall skattebe-
talarna gå in med socialbidrag. Och egentligen vore
det, enligt Moderaterna, bäst om ett sådant system
helt avskaffades.
Jag tycker att den frågan vore intressantare att få
klarlagd. Även om regeringen hade lagt fram två
propositioner nu så verkar det vara på det sättet att
Moderata samlingspartiet hellre ser ett avskaffande än
ett utvecklande av systemet.

Anf. 193 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Vi anser att det hade varit möjligt att
samordna dessa två förslag. Men det är inte någon
bristande logik i detta. Vi menar nämligen att om man
verkligen hade gett ett större förbehållsbelopp - att
den enskilde underhållsskyldige hade fått behålla mer
pengar kvar i sin egen portmonnä att själv bestämma
över - då hade man också löst den här frågan om både
umgängesrätt och resor på ett helt annat sätt. Man
hade haft större möjligheter att klara av detta.
Som förslaget nu ser ut, där vi helt och hållet
rycker upp det gemensamma ansvaret, anser vi fak-
tiskt att det finns skäl att diskutera om man helt enkelt
skall avskaffa systemet. Men det är inget självända-
mål att så sker. Men som förslaget ser ut är det dåligt
utformat. Nu får regeringen en tidsfrist att fundera
över om man inte helt enkelt skall ersätta det med ett
vettigare system som gör att det är barnet man skall
betala till och icke till staten. Vi ser nämligen en fara i
att föräldrarna inte har något incitament att verkligen
komma överens om ett underhållsstöd utan att det blir
statens angelägenhet. Det är det som vi har velat påta-
la. Om man inte kan lösa detta på ett bättre sätt vid
uppföljningen, då ifrågasätter vi om det inte är bättre
att man helt enkelt avskaffar systemet.

Anf. 194 MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag beklagar, men jag är inte mycket
klokare nu. Jag föreslår att man från moderat håll tar
sig samman till nästa motionstid och skriver en mo-
tion där man litet tydligare kan redogöra för om det är
en utveckling och en förändring av systemet som man
vill se eller om det är en avveckling. Vi kan ju inte
föra ett resonemang som går ut på att den underhålls-
skyldige antingen skall ha ett högre avdrag eller också
skall vi avskaffa systemet, och då får den förälder
som har vårdnaden om barnet gå till det sociala. Jag
tycker inte att detta rimmar. Det stämmer inte klart
överens.
Om vi skall ta ansvar för ekonomin kan man väl
säga att detta är ett förslag som går i rätt riktning. Och
det är väl känt också för Gullan Lindblad att det fanns
långt gångna tankar om att det skulle finnas ett grun-
davdrag på 48 000 kr men att de ekonomiska förut-
sättningarna för detta inte visade sig hålla. Då är frå-
gan vilket ansvar för dessa frågor som man tar från
Moderata samlingspartiets sida.

Anf. 195 ROSE-MARIE FREBRAN (kd):
Fru talman! Jag vill till Margareta Israelsson ställa
en fråga om vårdnadshavarens ekonomi: Varför skall
skattebetalarna betala utfyllnadsbidrag när det absolut
inte behövs?
I nuvarande statsfinansiella läge, med besparingar
inom varje område i välfärdssystemen, anser vi krist-
demokrater att det är stötande att statligt stöd skall
betalas ut till vårdnadshavare i de högsta inkomstskik-
ten. Hur motiverar ni detta?

Anf. 196 MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:
Fru talman! Låt oss titta på den reservation som
Kristdemokraterna tillsammans med Centerpartiet har
fogat till betänkandet. Reservanterna skriver att hän-
synstagandet till boförälderns ekonomi skall ske "så
att marginaleffekter minimeras och så att administra-
tionskostnaderna inte ökar". Vi har inte kunnat finna
någon metod för att lösa detta på ett sådant sätt att vi
också klarar kraven i er reservation. Det är väl ett
ganska klart och tydligt svar.
Det är helt klart att marginaleffekterna ökar med
den här typen av inkomstprövning. Redan i dag är ju
marginaleffekterna oerhört stora för ensamstående
föräldrar. Ibland blir det t.o.m. problem när det gäller
att realt få ut något av en förvärvsinkomst, och de
minskar knappast när det gäller den här metoden.
Dessutom har utredningarna visat att de administ-
rativa kostnaderna ökar. Bidragsförskottsutredningen
har pekat på att en besparing av en sådan här åtgärd
skulle handla om ca 30 miljoner kronor. Samtidigt
skulle de administrativa kostnaderna uppgå till
10 miljoner kronor.

Anf. 197 ROSE-MARIE FREBRAN (kd)
replik:
Fru talman! Det låter som om jag borde tolka
Margareta Israelsson så att ni har försökt att hitta en
modell för det här, men att ni inte lyckats tillgodose
våra krav. Jag måste säga att jag tvivlar något på det.
Om det är på det sättet måste ni ju vara öppna för att
hitta en sådan modell.
Vid den hearing som utskottet hade ställde jag den
här typen av frågor till Riksförsäkringsverket. Jag fick
ett intryck av att man trodde att det fanns möjlighet att
hitta en modell som innebar att man kunde minimera
marginaleffekter och risken för ökade administra-
tionskostnader.
Jag har en fråga också om det fördelningspolitiska
målet. Det är ju det som jag i min reservation är be-
kymrad över. En utgångspunkt då arbetet med att
förändra systemet drogs i gång var att man skulle
uppnå bra fördelningspolitiska effekter. Det står väl
ganska klart att så inte är fallet.
Jag tycker att det verkar något oklart om Social-
demokraterna verkligen tror att man skall behöva
förändra grundavdrag och procentsatser för att hitta
en rimlig balanspunkt framöver. Det verkar nästan
vara så att om vi inte kan klara en besparing utan att
skinna de lägsta inkomsttagarna på det här sättet, får
det vara så. Men då kommer vi inte heller att uppnå
några besparingar. Vi kan ju inte driva in skulder som
de här människorna kommer att få dra på sig.

Anf. 198 MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag är litet osäker på vem det är som
Kristdemokraternas representant egentligen målar på
väggen. Om man gör en utredning skall man väl över-
väga olika alternativ och se till olika möjligheter att
uppnå besparingar. I detta fall handlar det om eko-
nomin för barn som inte längre kommer att ha möjlig-
het att bo tillsammans med båda föräldrarna. Då
måste man också väga olika alternativ för och emot.
Så har också skett i frågan om hänsynstagandet till
vårdnadshavarens ekonomi, vilket jag redogjort för.
När det gäller de fördelningspolitiska effekterna -
detta har klart uttalats av statsministern i denna kam-
mare - måste man se över de olika förändringar som
vi har gjort på det sociala området och inom social-
försäkringsområdet. När vi nu startar ett nytt system
måste utvecklingen självklart följas. På Riksförsäk-
ringsverket och Riksrevisionsverket pågår fortlöpan-
de, som vi fick veta på nämnda hearing, ett arbete
med studier av hur olika åtgärder slår och hur vi an-
vänder de gemensamma medlen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 24 oktober.)

15 § Försäkringsskydd vid sjukdom

Föredrogs
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1996/97:SfU4
Försäkringsskydd vid sjukdom (prop. 1995/96:209)

Anf. 199 GULLAN LINDBLAD (m):
Fru talman! "Bästa beslutsfattare! Jag är en av alla
de företagare som kommer att drabbas ekonomiskt om
arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen förlängs från
14 till 28 dagar utan kompensation genom sänkt ar-
betsgivaravgift. Åtgärden är en skattehöjning på före-
tagande.
Alla är överens om att de nya jobben ska komma i
det privata näringslivet - något som också framgick i
den s.k. Persson-planen. Varken jag eller andra före-
tagare tror att det blir fler arbetstillfällen om skatten
på företagande höjs. Det blir snarare färre.
Det krävs många förändringar för att Sverige ska
få ett bättre företagarklimat. Att stoppa det här lag-
förslaget är att förhindra ett steg i fel riktning.
Som företagare hör jag rimligen till dem som bäst
kan bedöma om ett förslag är bra eller dåligt för före-
tagandet i landet. Därför är det viktigt att Du som
politiker tar mina ord på allvar. Tänk på det när Du
trycker på knappen nu när frågan skall avgöras slut-
giltigt."
Så står det i ett brev från en småföretagare, Stina
Edhlund, Sten & Vägarbeten AB i min hemstad,
Karlstad. Så skriver man också från Snowtech i Sun-
ne, från Frisörhuset i Kristinehamn och från Biltjänst i
Huddinge, för att nämna några av de uppemot
700 brev som har kommit till utskottet från oroliga
företagare över hela landet.
Vi har med förslaget om förlängd sjuklöneperiod
fått ytterligare ett exempel på att regeringen talar väl
om företagande och företagare, medan den i praktiken
för en politik som direkt motverkar fler arbetstillfäl-
len.
Detta är den ena sidan av myntet.
Den andra, lika trista, sidan handlar om de männi-
skor som förhoppningsvis borde kunna få en anställ-
ning. Vem vågar i fortsättningen anställa en person
som inte är kärnfrisk - i all synnerhet som den för-
säkring som föreslås för företag mot kostnader för
sjuklön har alldeles för dyra premier för att man skall
kunna anlita den? Visserligen har försäkringens övre
gräns för kostnader för sjuklön höjts under utskotts-
behandlingen till 130 basbelopp. Men vad hjälper det
om företaget i fråga inte har råd att betala kostnaden?
Människor med ett lindrigt funktionshinder eller med
tidigare sjukdomar göre sig icke besvär på arbets-
marknaden! Man kan knappast tala om en social för-
säkring i detta fall.
Vi har tillsammans med Folkpartiet liberalerna
och Kristdemokraterna reserverat oss mot regeringens
förslag om en förlängd sjuklöneperiod i det här avse-
endet. Men jag avvaktar faktiskt med att yrka bifall
till denna reservation tills jag har hört utskottets före-
trädare eller ansvarigt statsråd.
Det var nämligen en uppvaktning från såväl LO
som Arbetsgivareföreningen hos regeringen i går. Vi
vet att regeringen i andra hänseenden lyssnar till
människor som är oroliga. Vi fick reda på det i radion
i dag av arbetsmarknadsminister Margareta Winberg.
Man uppskjuter helt enkelt förslaget om en ny arbets-
löshetsförsäkring. Då vill jag höra: Finns det en öpp-
ning även i det här fallet så att vi kan återremittera
ärendet till utskottet för ny bedömning? Jag vill ha ett
svar på den frågan. Regeringen är som sagt då och då
villig att ta tillbaka förslag som den lägger fram. Här
seglar det ena förslaget efter det andra över kammaren
som sedan tas tillbaka, vi fattar inga beslut utan det
kommer nya signaler. Får vi något besked i den här
frågan? Ligger det lagda kortet, eller har vi en för-
hoppning om att vi kan göra en ny bedömning?
I reservation 6 framför vi tillsammans med Krist-
demokraterna kravet på att den sjukpenninggrundande
inkomsten, SGI, skall beräknas på de senaste två
årens inkomster och inte som nu på en antagen fram-
tida inkomst. Vi anser att regeringen snarast bör åter-
komma till riksdagen med ett sådant förslag.
I reservation 7 biträder vi moderater förslaget om
att avskaffa den förhöjda ersättningen under den s.k.
mamma- och pappamånaden. Vi anser därutöver att
den styrande bestämmelsen, att 30 dagar med föräld-
rapenning på sjukpenningnivå inte får överlåtas till
den andra föräldern, bör slopas. Det kan aldrig vara
en statlig angelägenhet att styra föräldrarnas beteende
på det sätt som mamma- och pappamånaderna gör.
I reservation 10 avstyrker vi tillsammans med
Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna den
höjning av egenavgiften till sjukförsäkringen som
föreslås för 1997 och 1998. Eftersom sjukförsäkring-
en är mycket överfinansierad - det handlar om ca 20
miljarder kronor detta år - rör det sig om rena skatte-
höjningar. Dessa kommer bl.a. att försämra köpkraf-
ten för den enskilde och dessutom minska kommuner-
nas skatteintäkter, samtidigt som vi fjärmar oss allt
längre från det som regeringen i andra sammanhang
säger vara målet: en ökad samstämmighet mellan
avgifter och förmåner.
När det gäller övriga socialavgifter framför vi -
åter tillsammans med Kristdemokraterna - i reserva-
tion 12 att arbetsgivaravgifterna i så stor utsträckning
som möjligt bör vara kopplade direkt till olika förmå-
ner. Den allmänna löneavgiften är i praktiken en ren
skatt som allmänt avses stärka de offentliga finanser-
na. Vi kan därför inte stödja en avgiftsväxling mellan
sjukförsäkringsavgiften och den allmänna löneavgif-
ten. Som en konsekvens av detta bör också förslagen
att höja de särskilda löneskatterna och den särskilda
premieskatten för grupplivförsäkringar avslås.
I reservation 15 upprepar vi - tillsammans med
Kristdemokraterna - att ytterligare en karensdag bör
införas i sjukförsäkringen, med den inskränkningen
att ingen skall få vidkännas fler än två karensdagar
under en 14-dagarsperiod, inte heller mer än tio dagar
på ett år. Samtidigt bör den särskilda försäkringen för
kostnader för sjuklön anpassas till två karensdagar.
Fru talman! Jag avvaktar tills vi hört utskottets ta-
lesman innan jag yrkar för en reservation inför den
slutliga bedömningen. Vi står naturligtvis bakom
andemeningen i samtliga de reservationer som vi lagt,
delvis ensamma, i andra stycken tillsammans med
Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Anf. 200 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Regeringens proposition om försäk-
ringsskydd m.m. är en uppföljning av flera beslut som
aviserades i regeringens vårbudget. Folkpartiet har
tidigare tagit ställning till dessa förslag, och därför
blir våra ställningstaganden nu en upprepning.
Den av regeringen föreslagna ändringen av ar-
betsgivarperioden utan kompensation till företagen är
inget annat än en skattehöjning. Därför avvisar vi
förslaget. Det är en fullständigt fel signal att ge före-
tagarna. Det behövs inte mer av skattehöjningar, var-
ken direkta eller indirekta, som riktar sig mot företa-
gen utan snarare sänkta skatter. En förlängd arbetsgi-
varperiod kommer att bli ytterligare ett hinder för
möjligheten att skapa fler arbeten. Detta gäller inte
minst för de små företagen.
Folkpartiet vill ha en sjukförsäkring som premie-
rar förebyggande arbete och rehabilitering. Vi anser
att det endast är den lön man har som skall ge rätt till
sjukersättning, inte exempelvis traktamenten, reseer-
sättningar m.m. Vi har tidigare påpekat vikten av
förändringar i SGI och finner det därför rimligt att
stödja regeringens förslag vad avser att semesterer-
sättning skall beräknas till högst det belopp som
skulle ha utgjort ersättning för utfört arbete under den
tid semesterlönen kan anses motsvara.
Fru talman! Regeringen föreslår också en sänk-
ning av ersättningsnivån för den s.k. pappa- och
mammamånaden. Den kan vi inte acceptera. Vi anser
att ersättningsnivåerna skall ligga kvar på den nuva-
rande nivån. I stället kan vi tänka oss att slopa de s.k.
garantidagarna i föräldraförsäkringen. För oss är det
viktigt att föräldraförsäkringen kan utnyttjas av både
mammor och pappor. Den förra regeringen införde
därför den s.k. pappamånaden. Motiven var flera. Den
skulle stimulera pappornas uttag av föräldraförsäk-
ringen, den skulle ge papporna ett stöd - mot arbets-
givare, arbetskamrater och en fördomsfull omgivning
- att ta ut sin föräldraledighet. Samtidigt med
pappamånaden reserverades också en månad för
mamman. Genom denna modell underströks att för-
äldraledigheten är en angelägenhet för mammor och
pappor. Kvinnor har som bekant i genomsnitt en lägre
lön än män. För att stimulera männen att ta ut sin
pappamånad skulle denna månad, och mammornas
månad, ha en högre ersättningsnivå så att den eko-
nomiska förlusten inte skulle bli så stor att männen av
rent ekonomiska skäl inte tog ut pappamånaden. Att
sänka ersättningsnivåerna ser vi som ett bakslag i
arbetet för att få fäder att stanna hemma hos sina barn
och ett steg tillbaka i arbetet för en jämn fördelning
av det praktiska ansvaret för barn och hem.
Fru talman! Regeringen föreslår vidare en sänk-
ning av sjukförsäkringsavgiften med 0,14 procenten-
heter den 1 januari 1997. Avgiftssänkningen är en
halv kompensation för den förlängda sjuklöneperio-
den, som vi går emot. Därför avvisar vi även den
föreslagna sänkningen av sjukförsäkringsavgiften. Vi
tycker att det vore bäst om regeringen föreslog en
höjning av egenavgiften till en obligatorisk arbetslös-
hetsförsäkring i stället för en växling mellan arbetsgi-
varnas sjukförsäkringsavgift och en arbetsmarknads-
avgift. Det är orimligt att egenavgiften i sjukförsäk-
ringen används till att finansiera ändamål som inte
ligger inom sjukförsäkringens ram. Det underminerar
försäkringsmässigheten i systemet och är principiellt
felaktigt. Det är även orimligt att föreslå en höjning
av den allmänna löneavgiften. Det är i praktiken en
ren skattehöjning. I stället borde arbetsmarknadsavgif-
terna höjas.
Fru talman! Vi står naturligtvis bakom samtliga de
reservationer som Folkpartiet avgivit, men eftersom vi
ännu inte fått något svar vill jag för att gardera mig
yrka bifall till reservationerna 1 och 8.

Anf. 201 MARIE ENGSTRÖM (v):
Fru talman! I betänkandet Försäkringsskydd vid
sjukdom föreslås att sjuklöneperioden förlängs från
14 till 28 dagar. Jag tänker redogöra för vår syn och
vilka åtgärder vi skulle vilja föreslå.
Att ge företaget ett ökat ekonomiskt ansvar vid
den anställdes sjukdom kan vara en indikation på att
se om sitt hus och göra nödvändiga satsningar för att
förbättra arbetsmiljön och satsa mer på rehabilitering.
Företagen får nu förutom kostnadsansvaret enligt
detta förslag också en ökad administration. Man
kommer då att delvis kompenseras i och med att sjuk-
försäkringsavgiften för arbetsgivare sänks med 0,14
procentenheter.
Trots att företagen kompenseras på det här sättet
kan den förlängda sjuklöneperioden vara betungande
just i företag med få anställda. Rädslan för att hamna i
svårigheter vid en anställds sjukdom kan t.o.m. ha en
direkt inverkan på om man vill satsa på en nyanställ-
ning eller inte. Västerpartiet har därför i en skattepo-
litisk motion föreslagit att företag med färre än fem
anställda skall undantas från ansvaret att ge ut sjuklön
till de anställda.
Vi anser visserligen att de möjligheter som företag
har att försäkra sig mot kostnader för sjuklön i vissa
fall kan motverka rädslan för nyanställningar och
därmed också för befarade utestängningseffekter.
Men i det läge som råder på arbetsmarknaden är det
viktigt att direkta insatser görs för att denna typ av
hinder skall undanröjas. Vänsterpartiet kommer där-
för, som jag tidigare sade, att föreslå detta just för de
mindre företagen, där vi tror att de eventuellt negativa
effekterna annars skulle bli som störst av denna för-
ändring av sjuklöneperioden.
Trots olika åtgärder riktade till företagen och ett
eventuellt utökat högriskskydd kvarstår för min del en
rädsla för att förändringen i sjuklöneperioden skall
leda till utestängningseffekter på arbetsmarknaden.
Det är därför viktigt att dessa effekter utvärderas och
rapporteras till riksdagen. Det finns en reservation
från Miljöpartiet där man tar upp detta. Jag tycker att
den reservationen är värd att stödja.
När det gäller sjukersättningen finns det i dag en
s.k. minskningsregel. Vi har varit kritiska till den
regeln, som bl.a. innebär att kompletterande sjuklön i
ett avtal som överstiger en viss ersättningsnivå redu-
cerar ersättningen från sjukpenningen.
Fru talman! Vi skall i dag också fatta beslut om
förändringar i beräkningen av den sjukpenninggrun-
dande inkomsten, som jag i fortsättningen benämner
SGI. Meningen är att underlaget för SGI skall mins-
kas, vilket i förlängningen innebär att ersättningsnivån
i sjuk- och föräldraförsäkringen sjunker.
I budgetpropositionen skriver regeringen att
minskningen av SGI till viss del skall finansiera den
utlovade höjningen av nivån i sjuk- och föräldraför-
säkringen till 80 % - det är den höjning som skall ske
den 1 januari 1998.
En alltför stor urholkning av SGI leder till att de
utlovade höjningarna i ersättningsnivåerna enbart blir
fiktiva höjningar. För den enskilde handlar det inte
om så mycket mer pengar i plånboken.
Vänsterpartiet kan gå med på att skattepliktiga
förmåner och kostnadsersättningar inte räknas med i
SGI. Vi vill dock att semesterlönefaktorn tas med,
dels för att vi anser att denna är att hänföra till lön,
dels för att vi anser att det föreliggande förslaget
annars innebär en alltför stor urgröpning i ersätt-
ningsnivåerna.
Föräldraförsäkringen har varit viktig när det gäller
att underlätta för kvinnor att kunna kombinera för-
värvsarbete och barn, vilket också har varit väldigt
bra för barnen. För att i ökad utsträckning få fäderna
att stanna hemma med sina barn infördes en
pappamånad och också en mammamånad.
I regeringens budgetproposition skriver man att
införandet av pappamånaden har inneburit att pappor-
na i ökad utsträckning nu stannar hemma med sina
barn. Att männen har utnyttjat föräldraledigheten
måste ha varit en väldigt positiv upplevelse för fäder-
na men också för barnen. Det finns nu förslag om att
man i besparingssyfte skall ta bort den höjda ersätt-
ningen. Vi tror att den höjda nivån har haft och kom-
mer att ha betydelse när det gäller att få fler pappor
att umgås med sina barn. Vi går därför emot detta
förslag.
Jag måste också säga något om egenavgifterna.
Enligt vår mening är egenavgifterna ingenting annat
än en skatt, och de bör behandlas som en sådan. Den
egenavgiftskonstruktion som har införts och som nu
kommer att utvidgas är på olika sätt fördelningspoli-
tiskt felaktig. Kommunerna kommer att belastas hårt,
men framför allt missgynnas låginkomsttagarna.
Vänsterpartiet har vid flera tillfällen begärt en över-
syn. Regeringen har också vid något tillfälle sagt att
det skall göras en sådan. Vi väntar fortfarande på
översynen, och naturligtvis kvarstår våra krav.
Fru talman! Västerpartiet kommer i samband med
att budgeten behandlas senare i höst, och som vi har
skrivit om i vårt budgetförslag, att lägga fram förslag
som gynnar människor med lägre inkomster. Vi vill
mildra konsekvenserna av vad vi tycker hittills har
varit alldeles för stora besparingar och nedskärningar
som drabbat just dessa inkomstgrupper och som nu
drabbas ännu hårdare av en egenavgiftshöjning.
Enligt våra förslag handlar det dels om att omför-
dela skatterna mellan låg- och höginkomsttagare, dels
om att nivåerna i sjuk- och föräldraförsäkringen skall
höjas till 80 % från den 1 januari 1997.
Fru talman! Jag står bakom Vänsterpartiets reser-
vationer, men i det här sammanhanget yrkar jag bifall
till reservation 4.

Anf. 202 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Skyddet av alla människors grund-
trygghet bör vara en obligatorisk statlig uppgift. Till
finansieringen skall alla människor bidra solidariskt
efter förmåga. Vi i Miljöpartiet tycker inte om de
senaste årens trend, där man vill göra de allmänna
socialförsäkringarna mer försäkringsmässiga. Först
vill regeringen införa egenavgifter och därefter höja
egenavgifterna i sjukförsäkringen. Vi anser att detta i
själva verket är en täckmantel för att göra systemen
mindre solidariska. Vi har i vårt budgetförslag ett
stopp och så småningom en avveckling när det gäller
egenavgifterna.
Regeringen föreslår en höjning av egenavgifterna i
sjukförsäkringen. Miljöpartiet anser principiellt att de
allmänna obligatoriska socialförsäkringarna skall
bekostas av arbetsgivaravgifter och/eller av miljörela-
terade skatter som växlas mot arbetsgivaravgifter.
Egenavgifter har flera nackdelar. En av dem är att
höginkomsttagare bara behöver betala en mindre del
av avgiften själva, eftersom egenavgifterna är av-
dragsgilla vid såväl statlig som kommunal taxering.
Detta är helt klart oönskade fördelningspolitiska ef-
fekter. Avdragen vid den kommunala taxeringen grö-
per dessutom ur kommunernas skatteunderlag och
tvingar dem till ytterligare nedskärningar. I mitt hem-
län handlar det om hundratals miljoner och om 50-60
miljoner i min hemkommun - jag har inte de exakta
siffrorna. Vi anser att detta leder till ökad arbetslöshet
och nya kostnader för staten. Miljöpartiet vill därför
att egenavgifterna successivt bör avvecklas. Ett första
steg är att inte höja dem under detta år. Därför kan vi
inte stödja förslagen i regeringens proposition vad
gäller denna del.
För att förstärka statskassan vill regeringen för-
länga arbetsgivaransvaret för sjuklöneperioden upp
till 28 dagar. Det förslaget accepterar vi med stor
tveksamhet. Inte heller vi har pengar i vårt budget-
förslag till det som vi skulle vilja satsa på. Det känner
alla igen.
Sjuk- och arbetsskadekommittén har i sitt delbe-
tänkande Försäkringsskydd vid sjukdom (SOU
1995:149) vägt för- och nackdelarna med en förlängd
sjuklöneperiod mot varandra. I sitt betänkande ser
kommittén risker i att kostnaderna för arbetsgivare i
stor utsträckning skiljs ut och sprids i ett större inter-
vall än vad som är fallet i dag. Högriskföretag och
småföretag har inte möjlighet att sprida riskerna på
samma sätt som andra företag.
I den sektor där man arbetar med vård och omsorg
återfinns ofta en hög sjukfrånvaro. En stor andel av de
anställda där är kvinnor. Miljöpartiet ser en stor risk i
att vi genom åtgärder av den typ som tidigare be-
skrivits på sikt leder till en segregerad arbetsmarknad
- en arbetsmarknad där kvinnor i fertil ålder med
ännu större svårighet än i dag kan få ett arbete, en
arbetsmarknad där handikappade och människor med
arbetsskador eller kroniska sjukdomar svårligen kan
erhålla ett arbete eller byta till det arbete som de öns-
kar.
Det är inte det samhälle som vi önskar oss. Därför
vill vi i Miljöpartiet att regeringen återkommer med
en noggrann analys av vilka företag och/eller bran-
scher som kommer att drabbas hårt av förslaget.
Självfallet skall regeringen också återkomma med
förslag till hur rörligheten på arbetsmarknaden även
framöver skall vara möjlig för människor i de grupper
som jag har beskrivit. Vi är alltså inte förespråkare till
dessa åtgärder, men vi har accepterat dem. Vi är ock-
så väldigt noga med att åtgärderna skall följas upp.
Vi har inte motsatt oss en sänkning av ersättningen
i föräldraförsäkringen för de särskilda mamma- och
pappamånaderna, detta trots att vi anser att ett av de
viktigaste stegen mot ökad jämställdhet är att fler
pappor stannar hemma och tar aktiv del i barnens
dagliga omvårdnad. Men vi tror inte att det har så stor
betydelse att de ofta har en högre inkomst, utan vi
menar att rätten att vara hemma så småningom skall
göra att pappaledigheten ökar i omfattning.
I stället vill vi föra fram vårt förslag om "brutet
tak" i socialförsäkringarna, vilket ger ett ersättnings-
mässigt bättre utfall för låglönegrupper. Vi är för en
kvotering i föräldraförsäkringen, men inte när det
gäller mamma- och pappamånaderna.
Dessutom vill vi höja garantinivån i föräldraför-
säkringen så att de 40 000 föräldrar som varje år
endast får ersättning till den skamligt låga nivån 60 kr
per dag ges en rejäl förbättring - 180 kr per dag.
Denna höjning kan dels finansieras av pappa- och
mammamånaden, dels genom skatteväxling, dels
genom att garantisumman för den tolfte till den fem-
tonde föräldraledighetsmånaden tas bort. Det skall
finnas en laglig rätt att vara hemma under den tiden,
men ersättningen om 60 kr per dag tas alltså bort.
Detta är också i sig en viktig socialpolitisk åtgärd ur
barnens synvinkel. Det är inte bra för det sköra själv-
förtroende som man som nybliven förälder har att
tvingas in i ett ekonomiskt beroende av kommunens
socialtjänst.
Det går alltså att göra rejäla förbättringar inom
föräldraförsäkringen innan vi kan ge högre ersättning
för just en extra pappa- eller mammamånad. Vi vill
också öka den tid som föräldrarna har rätt att vara
hemma med sina barn ända upp till 18 månader. Vi
vet ju att vissa daghem inte kan ta emot barn som är
under 18 månader. Därför bör föräldrarna få laglig
rätt att stanna hemma.
Jag yrkar bifall till reservation 3, mom. 4, och till
reservation 11, mom. 9.

Anf. 203 ROSE-MARIE FREBRAN (kd):
Fru talman! Förslaget om förlängd sjuklöneperiod
är ett dåligt förslag.
Den 1 januari 1992 infördes 14 dagars sjuklöne-
period. Syftet var gott. Vi ville öka arbetsgivarnas
ansvar för de anställdas arbetsmiljö, och det är ett gott
syfte. Vid införandet gav vi därför företagarna full
kompensation och en försäkring infördes för de mind-
re företagen för att de skulle klara detta ekonomiskt.
Nu föreslår regeringen att arbetsgivarperioden
skall utökas till fyra veckor, dvs. en fördubbling. Man
påstår att arbetsgivarna tidigare blev överkompense-
rade. Vad säger då arbetsgivarna själva? Jo, de säger
att de inte har blivit överkompenserade. Vidare säger
regeringen att det som nu föreslås kostar si och så
mycket, vilket skall kompenseras till hälften på grund
av den tidigare kompensationen. Det är inte nog med
arbetsgivarna säger att de inte har blivit överkompen-
serade tidigare, utan de säger att regeringens beräk-
ning av den ökade kostnaden inte stämmer utan är för
låg. Kostnaden för den förlängda sjuklöneperioden
blir större än vad regeringen säger.
Här står vi mitt emellan vad regeringen säger och
vad arbetsgivarna säger. Vad skall vi tro när vi ställer
oss frågan om vad som är sant? Då är naturligtvis
sanningen den att vi inte kan vara säkra på var den
exakta sanningen ligger någonstans. Vad skall man då
göra? Här står jag och kan inget annat, men jag måste
ta ställning. Jo, då kan man kika litet mer på vad re-
geringen säger. Man kan då konstatera att regeringen
säger att de egna kalkylerna är osäkra. Det finns alltså
inget tvärsäkert här. Ändå är förslagen alltid tvärsäkra
- man kan ju inte utforma förslag på något annat sätt.
Det innebär att vi kristdemokrater resonerar att vi
inte har råd att ta chanser med företagandet. Om vi
inte vet att förslag förbättrar företagarklimatet, måste
vi säga nej till dem. De måste åtminstone vara neutra-
la. Det får inte finnas någon risk för att de försämrar
företagarklimatet. Alltså yrkar jag avslag på förslaget.
Principen måste vara att vi skall vara säkra på att full
kompensation utgår vid förlängd sjuklöneperiod.
En sak till, som också Gullan Lindblad tog upp:
Det handlar inte bara om omsorg om företagarklima-
tet. Det handlar i högsta grad om omsorg om arbetsta-
garna och om dem som söker arbete.
Vi kristdemokrater tror att förlängningen innebär
att rekryteringsbenägenheten påverkas negativt. Vi
tror att detta kommer att bli ett ytterligare hinder för
att anställa och att det när det gäller småföretagarna
kommer att innebära en minskad benägenhet att an-
ställa människor som inte har perfekt hälsa. Vi krist-
demokrater vill inte lägga tyngre bördor på svaga
grupper.
Men skulle inte försäkringen kunna göra att man
känner sig säker? Skulle inte företagarna kunna ta på
sig kostnaden? Det har visat sig att få företagare har
tecknat sig för den försäkring som infördes. Man
anser att premierna är alldeles för höga. Dessutom har
det antal som fortfarande har försäkringen kraftigt
minskat. Då inträffar det förvånande, att regeringen i
propositionen säger att försäkringen fungerar till-
fredsställande. Vi kan inte se att det finns någon
täckning för detta påstående. Den fungerar inte till-
fredsställande. Behovet är ju i stället en försäkring
med lägre premie. Det skulle naturligtvis kunna upp-
nås genom en allmän försäkring som de mindre före-
tagen var tvungna att teckna. Därigenom skulle man
kunna ha riktigt låga premier. Men regeringen kanske
inte heller är beredd att införa en sådan.
Detta sammantaget gör att vi inte kan stödja för-
slaget om förlängd sjuklöneperiod. Vi yrkar avslag på
utskottets hemställan och bifall till reservation 1.
När det gäller fler av de förslag som vi kristdemo-
krater säger nej till finns det en del reservationer som
moderaterna står bakom. I en del reservationer är
moderater, folkpartister och kristdemokrater överens.
Gullan Lindblad har på ett systematiskt sätt gått ige-
nom reservationerna. Eftersom jag är kvinna behöver
jag inte stå här i talarstolen och upprepa alltsammans,
utan jag hoppar över det.
Jag yrkar bifall till reservation nr 8, som vi är all-
deles ensamma om. Jag skall tala om vad den innehål-
ler, nämligen en ersättningsnivå i föräldraförsäkringen
på 80 %. Vi har aldrig accepterat 75 %. Vi accepterar
enhetlighet inom föräldraförsäkringen, men inte på
nivån 75 %.

Anf. 204 RONNY OLANDER (s):
Fru talman! I föreliggande betänkande behandlas
regeringens förslag om
att förlänga arbetsgivarperioden i sjukförsäkring-
en, den s.k. sjuklöneperioden,
att ta bort den förhöjda ersättningen i föräldraför-
säkringen under pappa- och mammamånaderna,
att höja den allmänna egenavgiften i form av sjuk-
försäkringsavgift,
att sänka sjukförsäkringsavgiften för arbetsgivare
respektive för inkomst av annat förvärvsarbete och
att höja den allmänna löneavgiften, de särskilda
löneskatterna och den särskilda premieskatten för
grupplivförsäkringar.
Låt mig börja med förlängningen av sjuklöneperi-
oden från 14 till 28 dagar. Det är snart fem år sedan
arbetsgivarna fick ett lagstadgat ansvar för att betala
ersättning till sina anställda under de första 14 dagar-
na av en sjukdomsperiod. Den utvärdering som Riks-
försäkringsverket gjort visar att reformen har inne-
burit stora fördelar såväl för den enskilde och arbets-
givaren som för Försäkringskassan. Den anställdes
kompensation för inkomstbortfall vid sjukdom har
förbättrats och administrationen av de korta sjuk-
domsfallen har förenklats. 165 000 fler sjukdomsfall
kommer enligt propositionen att kunna lyftas bort från
försäkringskassans administration.
Men om man ser till det viktigaste motivet bakom
reformen - att öka arbetsgivarens ansvar för de an-
ställdas arbetsmiljö och hälsa - visar utvärderingen
inte alls lika goda resultat. Arbetsgivarnas insatser
inom det förebyggande arbetsmiljöarbetet och i sam-
band med rehabilitering har inte förstärkts och utveck-
lats som hade varit önskvärt.
Därför finns det nu all anledning att förlänga
sjuklöneperioden från 14 till 28 dagar. Det ökar ytter-
ligare drivkrafterna hos arbetsgivaren att hålla nere
utgifterna för sjuklönen. En förlängning gör också att
arbetsgivarens kostnader blir mer rörliga och därmed
också mer påverkbara. Det är viktigt att vi på alla
fronter och med alla medel arbetar för att förebygga
ohälsa och utslagning. Inte minst gäller det nu när
klimatet på arbetsmarknaden hårdnar och kraven på
dem som har ett jobb skruvas upp. Självklart måste
arbetsgivarna vara med och ta sitt ansvar i det arbetet.
Sverige har ca 4 miljoner arbetstagare i produktionen.
Det här är viktigt inte minst för dem.
Förlängningen av sjuklöneperioden innebär att
kostnaderna för arbetsgivarna totalt sett ökar med ca
2,2 miljarder kronor. Arbetsgivarkollektivet kompen-
seras med halva kostnaden, dvs. 1,1 miljarder kronor.
Kompensationen ges genom att arbetsgivaravgiften
till sjukförsäkringen sänks med 0,14 %.
Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna
har i sin reservation motsatt sig en förlängning av
sjuklöneperioden med motiveringen att företagen
drabbas av kostnadsökningar. Låt mig säga något om
detta.
Under 1990-talets första hälft har en rad föränd-
ringar gjorts i sjukförsäkringen. Ersättningen har
sänkts och en karensdag har införts. Därtill har läget
på arbetsmarknaden dramatiskt förändrats. Vi har gått
från praktiskt taget full sysselsättning till tvåsiffrig
arbetslöshet. Detta har också fått effekter för sjuk-
frånvaron. Enligt ny statistik från Svenska arbetsgi-
vareföreningen har sjukfrånvaron minskat i en om-
fattning som motsvarar 300 000 heltidsjobb! Detta
gäller inom industrin och sedan uppräknat. Arbets-
marknadsdepartementet beräknar och redovisar
170 000. Detta har naturligtvis inneburit en enorm
besparing för företagen. Många företag har också
under de senaste åren kunnat visa upp imponerande
produktivitetsförbättringar.
Regeringen beräknar att sedan sjuklönen infördes
1992 har arbetsgivarnas utgifter för sjukfrånvaron
minskat med 3 miljarder kronor. Det är därför rimligt
att arbetsgivarna nu inte kompenseras fullt ut för
förlängningen. Moderaterna, Folkpartiet och Krist-
demokraterna avvisar också förlängningen med argu-
mentet att enbart garanterat friska kommer att anstäl-
las om sjuklöneperioden blir längre.
Moderaterna och Kristdemokraterna vill ha ytter-
ligare en karensdag i sjukförsäkringen. Det skulle
verkligen slå hårt mot dem som tvingas vara borta
från jobbet ofta. Det skulle alltså direkt och utan par-
don drabba dem som inte är garanterat friska. Många
människor lever i dag med mycket snäva ekonomiska
marginaler. Att införa ytterligare en karensdag skulle
med säkerhet innebära ytterligare ekonomiska pro-
blem för många, men även en högre grad av otrygg-
het. Det blir ingen friskare av.
Med en förlängd sjuklöneperiod blir det viktigare
för arbetsgivarna att se till att arbetsmiljön inte är
ohälsosam och att de som blir sjuka rehabiliteras och
kan komma tillbaka i arbete. Det skapar ökade chan-
ser för dem som har problem med sin hälsa. Fler ka-
rensdagar skapar bara ökad stress och oro för att bli
sjuk. Därför är det bra att vi nu, i samband med att
sjuklöneperioden förlängs, får bättre information både
om själva sjuklöneperioden och om det särskilda
högriskskyddet. Det finns ett särskilt högriskskydd för
människor som är sjuka ofta. Mitt intryck är att detta
inte är särskilt känt vare sig bland de anställda eller
bland arbetsgivarna. Utskottet har särskilt uppmärk-
sammat denna fråga.
Förlängningen av sjuklöneperioden syftar till att
stimulera arbetsgivarna till att ta ett större ansvar för
sina anställdas hälsa och därmed göra det möjligt för
fler att få förbli friska och arbetsföra. Att så verkligen
blir fallet måste noggrant utvärderas. Därför har både
regeringen i sin proposition och utskottet i sitt betän-
kande understrukit att det skall ske en noggrann upp-
följning av reformen. Uppföljningen skall självfallet
också gälla effekterna på företagens vilja och möjlig-
heter att anställa personal.
Arbetsgivare vars samlade lönekostnader under ett
kalenderår inte överstiger 90 gånger basbeloppet kan
med nuvarande regler försäkra sig mot kostnader för
sjuklön. Försäkringen är så utformad att avgifterna
sammantaget skall täcka utgifterna för försäkringen.
Den möjligheten har kommit till för att skydda mindre
företag. Regeringen har föreslagit att den övre grän-
sen för lönesumman nu skall höjas till 100 gånger
basbeloppet. För att ytterligare skydda små företag
har utskottet föreslagit att gränsen höjs till 130 gånger
basbeloppet. För mindre företag är det också viktigt
att informationen om sjuklöneperioden och om de
förändringar som nu görs blir tydlig och når ut.
Fru talman! Hur stor sjukpenning en anställd får
beror på hur stor den sjukpenninggrundande inkoms-
ten är. I dag ingår semesterlönen i den inkomst som
ligger till grund för sjukpenningen. Semesterlönen ger
en högre ersättning under semestern än under den tid
då vi arbetar. Det finns skäl för det. Men det innebär
också att en arbetstagare blir överkompenserad under
en sjukdomsperiod. För att uppnå besparingarna bör
den s.k. semesterfaktorn avskaffas. Man bör inte få
mer ersättning när man är sjuk än när man jobbar.
Sedan lång tid tillbaka har den sjukpenninggru-
dande inkomsten inte bara beräknats på lön i form av
pengar, utan även på naturaförmåner som t.ex. mat,
bostad eller bil. I och med skattereformen 1990 blev
en rad andra anställningsförmåner skattepliktiga och
därmed också inkomstgrundande för sjukpenningen.
Det gäller reseförmåner, fria tidningar, vissa trakta-
menten, räntefria eller nedsatta lån m.m. Regeringen
har nu föreslagit att förmåner och kostnadsersättning-
ar inte skall räknas med i den sjukpenninggrundande
inkomsten. Den som blir sjuk mister ju inte sin tjäns-
tebil, sin bostad eller sina fria tidningar under de
dagar han eller hon är borta från jobbet. Några kost-
nader för luncher eller tjänsteresor har den sjuke inte
heller. Därför bör inte den typen av förmåner och
ersättningar ingå i beräkningen av hur stor sjuklönen
skall vara.
Det finns självfallet fler än ett sätt att räkna fram
hur stor sjukpenningen bör vara. Moderaterna och
Kristdemokraterna förespråkar en modell som innebär
att den sjukpenninggrundande inkomsten beräknas på
medelvärdet av vad man tjänat de senaste 24 måna-
derna. I den s.k. Sjuk- och arbetsskadekommitténs
uppdrag har det ingått att redovisa olika modeller för
beräkning av inkomstunderlaget. Kommittén har
konstaterat att ett system som bygger på historisk
inkomst, t.ex. på vad man tjänat de senaste två åren,
skapar en rad problem. Kommitténs förslag är inte
färdigbehandlat. Det finns anledning att avvakta vad
remissinstanserna har att säga innan ytterligare för-
ändringar görs.
Fru talman! I betänkandet finns också förslag om
att de s.k. pappa- och mammamånaderna i föräldra-
försäkringen inte skall berättiga till en högre ersätt-
ning än övriga föräldralediga dagar. För att genomfö-
ra den nödvändiga saneringen av budgeten, måste
besparingar göras på en rad områden. Därför blir
ersättningen under nästa år 75 % rakt av i föräldraför-
säkringen. 1998 kommer ersättningsnivån dock åter
att höjas till 80 %. Nedsättningen är med andra ord
temporär.
Regeln om att 30 dagar inte kan överlåtas till den
andra föräldern behålls dock. Den s.k. pappamånaden
kom ju till för att stimulera fäderna att vara hemma
fler dagar med sina små barn.
Eftersom denna stimulans tillkom så sent som den
1 januari 1995 - och föräldraförsäkringen kan utnytt-
jas ända till dess barnet fyllt åtta år - är det ännu för
tidigt att kunna säga om pappamånaden lett till att fler
fäder utnyttjat försäkringen. Det är en väldigt viktig
stimulans - för barnets bästa men även ur jämställd-
hetssynpunkt. Papporna bör få behålla denna fina
möjlighet. Det är rimligt att anta att den haft viss
effekt. Därför bör 30 dagar även fortsättningsvis vara
avsedda för papporna.
Fru talman! I betänkandet föreslås också en höj-
ning av den allmänna egenavgiften och ett antal för-
ändringar i socialavgifterna. Förändringarna görs av
statsfinansiella skäl. Jag vill särskilt poängtera det.
Det pågår ett omfattande reformarbete på social-
försäkringsområdet. Till en del är förändringarna
motiverade av behovet att få ordning på ekonomin
igen. Men reformarbetet syftar ändå främst till att
göra våra socialförsäkringar mer ekonomiskt robusta
och till att ge en bra trygghet för medborgarna också
på längre sikt. Det är viktigt att slå vakt om den gene-
rella välfärden, och det gör det socialdemokratiska
partiet.
Det gäller arbetet med att få till stånd ett nytt pen-
sionssystem, förslaget från Sjuk- och arbetsskade-
kommittén om en ny allmän ohälsoförsäkring som
skall ersätta den nuvarande sjukförsäkringen och
förtidspensionen, det nya underhållsstödet som ersät-
ter bidragsförskottet, m.m. Regeringen kommer enligt
uppgift i vår att presentera nya förslag om sjukför-
säkringen, arbetsskadeförsäkringen, förtidspensioner-
na och a-kassan.
När dessa förslag föreligger, liksom förslagen från
Genomförandegruppen, som arbetar med att reforme-
ra ålderspensionssystemet, kommer vi att ha ett bra
underlag också för mer övergripande beslut om fi-
nansieringen av våra stora socialförsäkringar. Vi får
med säkerhet anledning att återkomma till den frågan.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i betänkandet samt yrka avslag på samtliga
reservationer och särskilda yttranden.
Tidigare talare har tagit upp den massmediala
uppmärksamhet som Svenska Arbetsgivareföreningen
och LO har fått genom att man - om dessa uppgifter
nu är riktiga - har uppvaktat biträdande socialminister
Maj-Inger Klingvall. Detta är alltså det första gemen-
samma SAF-LO-agerandet på många år. Det är väl-
digt viktigt att arbetsmarknadens parter, som också är
fallet, är intresserade av vad som händer på socialför-
säkringsområdet.
Men till arbetsmarknadens parter vill jag också
räkna Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sta-
tens Arbetsgivarverk och kooperativa arbetsgivare. På
den privata sidan finns, förutom LO, TCO- och
SACO-organisationerna, och på den offentliga sidan
finns en mängd olika fackliga organisationer. Dessa
sammantaget utgör för mig arbetsmarknadens parter.
Det är intressant och bra att LO och SAF har tagit det
här initiativet, även om det nu är väldigt sent, men jag
ser inte att det skulle förändra vårt ställningstagande.
Som någon tidigare talare sade kan vi inte hålla på att
skicka ärendet fram och tillbaka från och till vår riks-
dag. Vi måste ha fasta spelregler, och vi måste vid
vissa tillfällen också uppträda bestämt.
Hade jag haft ett papper i mitt hand på vilket ar-
betsmarknadens samtliga parter hade utfäst sig att ta
ansvar för bl.a. 1,1 miljarder kronor och i fråga om de
andra detaljer som också har effekt, då hade det varit
en annan sak.

Anf. 205 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Det är ganska intressant att Vänster-
partiet tycks ha större förståelse för de små företagens
problem än vad Socialdemokraterna och Centerpartiet
har. Jag noterar detta.
Jag blir beklämd när jag hör utskottsmajoritetens
talesman ta så lätt på de ytterligare pålagor som nu
kommer att läggas på företagen. Jag tänker då särskilt
på enmans- och fåmansföretagen, som redan i dag är
mycket hårt pressade och som nu icke kommer att
våga anställa ytterligare någon person. Vet inte ut-
skottets talesman att de ytterligare 14 dagarna kom-
mer att kosta dubbelt så mycket som de första 14
dagarna, därför att vi här har begynnande långtidsar-
betslöshet?
Ronny Olander säger att kraven på arbetsmarkna-
den hårdnar. Ja, i och med att vi i dag har 536 000
arbetslösa är det ju så, och då borde det ju finnas
ytterligare skäl att vara vaksam vad gäller de negativa
effekter som vi har påtalat, t.ex. svårigheten för lätt
funktionshindrade att få ett arbete.
När nu Ronny Olander är totalt ointresserad av att
LO och SAF har genomfört en gemensam uppvakt-
ning ställer jag frågan till ansvarigt statsråd: Varför
lyssnar man på LO i vissa fall och inte i det här fallet,
när LO och arbetsgivarna är överens och kommer och
uppvaktar? Är statsrådet beredd att ge mig några
ytterligare upplysningar i det här fallet, eller delar
statsrådet och utskottets talesman helt ståndpunkter i
den här frågan?

Anf. 206 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Det är tråkigt att Gullan Lindblad är
beklämd. Det borde hon faktiskt inte vara. Under de
två år som har gått sedan jag kom till riksdagen har
riksdagen nämligen fattat många beslut vad gäller
företagandet och företagandets villkor. Fru Lindblad
åberopar i sin egen inledning bl.a. Perssonplanen.
Regeringen har ju i regeringsdeklarationer på nä-
ringslivsområdet, på arbetsmarknadsområdet, på
regionalpolitikens området och inte minst på de olika
företagsområdena lyft fram företagandet och företa-
gandets villkor. Detta avser vi att fortsätta med, och
jag hoppas att vi kan få ett bra och rejält stöd för detta
i vår kammare.
Jag tar definitivt inte lätt på frågan om möjlighe-
ten för bl.a. arbetshandikappade att få anställning i
företagen. Vi är i Sverige mycket kända just för att
arbeta med arbetsmarknadspolitiken och arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder. Detta innebär att man från
arbetsförmedlingarna och från försäkringskassan
upprättar individuella åtgärdsplaner och dagligdags
diskuterar med företagen i syfte att se till så att alla
skall vara välkomna på arbetsmarknaden och till före-
tagen.

Anf. 207 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Ja, Ronny Olander bär syn för sägen
när det gäller regeringens och riksdagsmajoritetens
uppfattning. Ni talar vackert om företagare och före-
tagande, men ni för som jag sade en tvärtom-politik,
som hindrar nya arbetstillfällen. Så är det.
Jag finner att det hos utskottsmajoriteten inte finns
någon som helst resonans för tanken att återigen titta
på ärendet och eventuellt åtminstone dröja med att
fatta beslut i frågan.
Jag ber då, fru talman, att få yrka bifall till reser-
vation nr 1, som vi har tillsammans med Folkpartiet
och Kristdemokraterna, och till den moderata reser-
vationen nr 7.
Vad gäller karensdagarna handlar det faktiskt om
ytterligare en karensdag för oss som är långtidsfriska.
Det kallar vi moderater för solidaritet. Märk väl att vi
behåller det högriskskydd som redan finns i försäk-
ringen. Det är inte tu tal om annat. Att lägga sådana
pålagor på de små företagen är faktiskt att vara
mycket osolidarisk med dem som inte är fullt arbets-
föra eller som har någon defekt över huvud taget.

Anf. 208 RONNY OLANDER (s) replik:
Herr talman! Det är ingalunda så att vi, som Gul-
lan Lindblad säger, bara talar vackert om företagspo-
litiken och näringslivets villkor. Vi har i akt och me-
ning i riksdagen under två års tid verkligen bevisat att
vi har en rejäl och uppriktig mening med vårt ageran-
de.
Det är väl emellertid inte helt obekant vilken si-
tuation som rådde 1994, när vi tog över. Jag avser inte
heller nu att gå in på dessa tre år - jag skall dock inte
kalla dem förlorade. Jag söker inte den typen av strid.
Jag bara konstaterar att det har handlat och fortfaran-
de handlar om att vi måste ha en stabil och bra eko-
nomisk politik och en grund att stå på för Sverige för
att vi skall kunna jobba vidare. Den stora, spännande
och viktiga arbetsuppgiften består nu i att halvera den
öppna arbetslösheten till år 2000.
Alla känner ju till att det arbetet pågår för fullt i
Sverige - på olika nivåer, i olika organ - och fler och
fler ansluter sig och är intresserade av den politiken.
Det är viktigt, inte från partipolitisk synpunkt utan
från samhällets och medborgarnas synpunkt.
I mitt anförande tog jag också upp den kompensa-
tion som företagen har fått under de fem år som har
gått. Det handlar om minst 3 miljarder kronor. Det var
2,3 %. Det var, som någon talare också sade, en rejäl
arbetsgivaravgiftssänkning. Nu gör regeringen be-
dömningen att det är 3 miljarder - jag tänker inte
ifrågasätta den. Vid ett annat tillfälle kunde det vara
intressant att ta sig en funderare på de pengarna.

Anf. 209 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag har två frågor till Ronny Olan-
der. Han hänvisar i sitt anförande till undersökningar
som visar att det här med 14 dagars sjuklöneperiod
har fungerat jättebra. Men var finns undersökningar
som visar att en fördubbling kommer att bli dubbelt så
bra eller åtminstone inte bli till skada? Jag vill fråga
Ronny Olander om han är säker på att det här försla-
get inte kommer att innebära att många företagare
kommer att tveka att anställa. Jag tänker då speciellt
på de små företagarna. Då kommer vi inte att kunna
göra någonting ytterligare åt arbetslösheten, som vi
alla är så angelägna om att komma till rätta med.
När det gäller mamma- och pappamånaderna sade
Ronny Olander att de är viktiga i ett jämställdhet-
sperspektiv. Nu har ju jämställdheten tyvärr inte rik-
tigt slagit igenom än, vare sig när det gäller kvinnors
löner eller mäns benägenhet att ta pappaledigt. Därför
måste jag fråga Ronny Olander om han menar att den
här sänkningen kommer att främja både en ökad jäm-
ställdhet och möjligheten för barn att ha både mamma
och pappa hemma under en viss period när de är små.

Anf. 210 RONNY OLANDER (s) replik:
Herr talman! Kerstin Heinemann sade att det inte
fanns någon undersökning. Jag hänvisar då till Riks-
försäkringsverket och dess bedömning och utvärde-
ring av vad de fjorton dagarna har inneburit.
Om all politik handlade om att se in i en glasklar
kristallkula och få veta sanningen skulle den här
kammarens arbete inte behövas. Då kunde man skicka
ut någon tjänstemannaprodukt.
Självfallet finns det all anledning - det har rege-
ringen sagt i sin proposition, och det har utskottet sagt
i sitt betänkande - att noga följa den här reformen och
utvärdera den. Riksförsäkringsverket har också här
ålagt en arbetsuppgift och kommer att följa det här
mycket noga.
Jag känner inte den oro för småföretagen som någ-
ra här gör sig till tolk för. Jag tycker att det är viktigt
att den är uppmärksammad, men jag känner inte nå-
gon sådan oro - det fungerar inte så på arbetsmarkna-
den.
Sedan till mamma- och pappamånaderna. Jag kan
nu bara konstatera att Folkpartiet vill ha mamma- och
pappamånaderna kvar. Man vill också ha ersätt-
ningsnivåerna kvar. Moderaterna vill inte ha det på
det viset. En gång var ni ense om detta. Jag vill inte
gå in på de delarna av borgerlig familjepolitik - jag
bara konstaterar de olika synpunkter som ni här har
fört fram.

Anf. 211 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! En glaskula skulle kanske vara bra.
Det är naturligtvis också bra att man noga följer och
utvärderar. Men utan att titta i någon glaskula kan
man befara att i dag när väldigt många människor går
arbetslösa kanske det blir några som får gå arbetslösa
litet längre medan man utvärderar någonting som man
inte är riktigt säker på. Man beslutar, och sedan ut-
värderar man, och sedan kanske man ändrar igen när
man ser att det blev ännu fler arbetslösa.
När det gäller pappa- och mammamånaderna
konstaterar jag att Ronny Olander inte svarar. I stället
talar han om en borgerlig familjepolitik, medan jag
har talat om Folkpartiets familjepolitik och Folkpar-
tiets förslag. Det var väl dem vi diskuterade och inte
någon sammanslagning av flera partiers förslag?

Anf. 212 RONNY OLANDER (s) replik:
Herr talman! Jag vill än en gång poängtera att jag
inte känner den oro som Kerstin Heinemann har när
det gäller riskerna. Jag tycker bara att det är viktigt att
man följer hur reformen utvecklas. Det är det som jag
har försökt svara på.
När det gäller mamma- och pappamånaderna vill
jag bara säga att det av besparingsskäl nu blir 75 %
tvärsöver under året som kommer, som jag sade i mitt
anförande. 1998 kommer det att bli 80 %. Vi tycker
också att pappamånaden är viktig - därav de förslag
som nu föreligger.

Anf. 213 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag har en kort fråga till Ronny
Olander. Jag hoppas att jag kan få ett kort och kärn-
fullt svar.
I sitt anförande sade Ronny Olander att man inte
skall överkompenseras när man är sjuk. Personligen
tycker jag inte att en 75-procentig ersättningsnivå i
sjukförsäkringen är någon överkompensation. Nu
säger ni att ni skall öka ersättningen till 80 % från den
1 januari 1998. Men samtidigt förändrar ni beräk-
ningsgrunderna i SGI. Jag skulle bara vilja veta: Vad
är den reella ökningen i sjukförsäkringen jämfört med
i dag?

Anf. 214 RONNY OLANDER (v) replik:
Herr talman! Som jag har försökt redogöra för
sker höjningen till 80 % den 1 januari 1998. Det är
inte heller helt obekant att Sjuk- och arbetsskade-
kommittén nu har lagt fram sina synpunkter, som
remissbehandlas. Det finns anledning att ytterligare
fördjupa sig i det materialet och fundera över vad det
innebär. Vad det sedan innebär för den enskilde kan
variera väldigt mycket, och jag kan inte på Marie
Engströms fråga svara generellt för ett helt kollektiv
av försäkringstagare. Det är faktiskt så jag uppfattar
Marie Engströms fråga.

Anf. 215 ROSE-MARIE FREBRAN (kd)
replik:
Herr talman! Innan jag ställer min fråga vill jag
kommentera Ronny Olanders åsikt att ytterligare en
karensdag är någonting som drabbar dem som inte
alltid är friska, de sämst ställda. Jag ser det så här:
Har man en karensdag till vid varje sjukdomstillfälle
är det någonting som drabbar oss som oftast är friska,
så att vi kanske också någon gång kommer upp i tio
dagar per år, som de som ofta är sjuka alltid kommer
upp i. Jag tycker alltså att Ronny Olander skjuter
väldigt mycket över målet där.
Sedan gäller det de osäkra kalkylerna, som rege-
ringen säger. Ronny Olander låter i stället väldigt
säker. Regeringen öppnar för osäkerhet och säger att
kalkylerna kan vara osäkra, men Ronny Olander är
väldigt säker och har ingen anledning att ifrågasätta
några siffror. Det är väl bra för honom då, men det
minskar inte min oro, måste jag säga.
Jag tycker ändå att ni chansar på att försämra före-
tagsklimatet i ett läge där arbetsmarknaden fortsätter
att utvecklas negativt, där arbetslösheten nu är större
än den var för två år sedan när regeringen tillträdde,
där varslen ökar och de lediga platserna blir färre. Jag
är förvånad över att ni vill chansa på det här sättet. Ni
vet ju inte ens om det här blir neutralt, samtidigt som
de saker som vi här genomför borde förbättra före-
tagsklimatet.

Anf. 216 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Det kan låta som om två karensdagar
inte betyder så mycket. Jag funderar själv av och till
kring den karensdag som vi har. Av besparingsskäl
går det inte att göra någonting åt den - inte just nu, i
alla fall. Jag vill ändå erinra om att två karensdagar
betyder mycket. Det betyder mycket för kvinnorna i
vården. Det finns en annan omräkningstabell i deras
kollektivavtal. Det betyder mycket för dem som job-
bar med livsmedel, i handeln, och det betyder mycket
för de, oftast kvinnor, som jobbar på sjuk- och om-
sorgssidan. Där bör det kanske, sagt med all respekt,
vara möjligt att vara hemma just när man är sjuk.
Många upplever det redan i dag besvärligt när de är
hemma en karensdag. Enligt mitt sätt att se det gör två
karensdagar ingen lyckligare - tvärtom.
Vad det gäller kalkylen sade jag i ett tidigare in-
lägg att jag personligen skulle tycka att det var intres-
sant om vi så småningom fick en rejäl utvärdering.
Jag har all respekt för att regeringen har kommit fram
till siffran 3 miljarder kronor i kalkylen. Det finns
andra kalkyler från andra utredare som visar helt
andra värden, men jag tycker inte att det är relevant
att gå in på det i dag.
Jag delar inte Rose-Marie Frebrans åsikt. Hon
menar att vi på något sätt chansar eller försämrar för
småföretagare på detta sätt. Det gör vi absolut inte.
Jag har också sagt att det är viktigt att noga följa
effekterna av förslaget. Det har regeringen fastslagit i
propositionen, och utskottet har i betänkandet också
sagt att det är viktigt.
Jag vill påminna om de diskussioner, som jag
tycker är mycket positiva, som vi för i vårt socialför-
säkringsutskott om just rehabilitering och vad som
sker för att också handikappade skall ha reella möj-
ligheter.

Anf. 217 ROSE-MARIE FREBRAN (kd)
replik:
Herr talman! Ronny Olander upprepar att det inte
sker någon försämring för småföretagare. Jag förstår
inte hur ni socialdemokrater och centerpartister tänker
när ni tror att den lille företagaren med en, två, tre
eller fyra anställda skall våga anställa någon som han
vet har vacklande hälsa. Hur skall han våga det? Det
är klart att förslaget gör det sämre för företagarna och
att de över huvud drar sig för att anställa när de får en
sådan kostnadsökning på sig.
Regeringen räknar flera år bakåt i tiden och säger
att företagen har varit överkompenserade under så
många år. Men det har ju kommit till många nyföreta-
gare, och det bildas företag i dag! Det kan inte vara
någonting annat än en skattehöjning. Det är en kost-
nadsökning. Det är ingenting annat. Det är självklart
att det är negativt för företagandet.

Anf. 218 RONNY OLANDER (s) replik:
Herr talman! Jag tog också i mitt anförande upp
de cirka fyra miljoner arbetstagare som redan i dag
finns i produktionen. Det är viktigt. Riksförsäkrings-
verket konstaterade också att arbetsmiljöarbetet inte
har fungerat som man skulle kunna önska. Vad gäller
arbetsmiljöarbetet och rehabiliteringsarbetet kommer
28-dagarsperioden att innebära positiva effekter. Jag
är helt övertygad om det.
Vad gäller småföretagarna kan jag konstatera att
ca 50 000 nya företag har startats under dessa två år.
Det har dock bara givit ungefär 30 000 arbeten i
mertillskott. Det handlar om att vända den situation
som man övertog 1994 och försöka se de positiva
anslagen.
Jag kan som slutkommentar säga att jag skulle
önska att kammaren och de olika partierna vid flera
tillfällen skulle försöka se till det som förenar oss vad
gäller företagsverksamheten, så att vi med gemensam
styrka får Sverige på fötter, till allas bästa.

Anf. 219 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Jag vill gärna i kammaren deklarera
Centerpartiets syn på de frågor som debatteras, och då
främst frågan om sjuklöneperioden. Vi har medverkat
till att denna period, genom det beslut som kommer
att fattas, förlängs. Jag minns med stor tydlighet den
debatt och de diskussioner vi hade när 14-
dagarssjuklöneperiod infördes. Många av de argu-
ment som jag hör här i dag fanns också då. När vi rör
i sådana här frågor finns det över huvud taget en stark
oro hos grupper. Märkligt vore det annars. Jag tror
inte att det går att hitta ett förslag som är bara till
fördel för alla människor. Några känner sig alltid
hotade av förändringar.
Särskilt gäller det generella system, där det alltid
finns en risk för att några kommer att överkompense-
ras och andra att underkompenseras. Vi har den prax-
isen i dagens riksdag att inte skapa system med alltför
många undantag och särregler, därför att det försvå-
rar. Vi har i socialförsäkringsutskottet också upplevt
problemen med att göra system alltför komplicerade.
Det innebar att vi, när vi införde karensdagen, av-
stod ifrån att skapa särskilda särbestämmelser för att
skydda de grupper av särskilt kvinnor som kommer i
en väldigt utsatt situation när karensdagen under en
sjukperiod får betalas med betydligt mer än vad en
inkomst innebär under en dag. Det ligger också som
grund till att vi inte vill ha flera karensdagar, utan ser
möjligheter till besparingar i systemet via en förläng-
ning av sjuklöneperioden.
Det kan verka väldigt enkelt att kompensera
människor. Det finns säkert en vilja hos de allra flesta
politiker att ingen skall fara illa i de system som man
inför, men det kostar också pengar. I dag finns inte de
pengarna någonstans. Då får man ibland fatta beslut
som kanske kan vara besvärande för vissa grupper.
Vi försökte, när sjuklöneperioden på 14 dagar in-
fördes, att hitta ett skyddsnät. Det var också då vi
oroade oss särskilt mycket för småföretagarna. Sam-
tidigt låg en sänkning av arbetsgivaravgiften i deras
intresse, eftersom de då ansåg att de fick vara med
och betala för de stora företagens höga sjuktal. Då
fanns det företag som hade upp till 30 sjukdagar och
mer för sina anställda.
Nu är situationen helt annorlunda. Nu har sjukta-
len sänkts ganska rejält. Man har också fått ett ökat
ansvar för rehabilitering och för arbetsmiljö. Det låg i
förslaget om en sjuklöneperiod, och det ligger kvar i
förslaget om en förlängning av sjuklöneperioden.
Det kan inte vara samhällets uppgift att sopa upp
efter arbetsgivare som inte tar hänsyn till arbetsmiljö-
förutsättningar och låter sin personal lida för att de
inte gör det. Vi måste kunna ta kostnader från arbets-
givaren för att arbetskraften används på det viset. Det
är ett av de skäl som vi då hade för sjuklönen. Det
skälet kvarstår fortfarande.
Det skyddsnät som vi då införde var högriskskyd-
det, som skall skydda ofta sjuka, handikappade och
arbetshandikappade i ett sådant system. Att det inte är
känt är bara att beklaga, men det är fullt möjligt att
utnyttja detta. Man kan sluta ett avtal med försäk-
ringskassan om att den tar över sjukersättningen för
denna typ av personer.
Jag hoppas att den debatt som vi har i dag skall
innebära en ökad kunskap om högriskskyddet, och att
det skall vara till förmån för denna typ av arbetstaga-
re. Det ligger i allas vårt intresse att en rehabilitering
skall kunna leda till att man också kan återgå i ett
arbete, även om man har ett mindre arbetshandikapp.
Uppföljning och analys av förslaget är helt i linje
med det utskottet skriver. Förutsättningarna för en
analys och uppföljning av de effekter som en för-
längning av sjuklöneperioden innebär fanns också i
propositionen.
Det här tillsammans innebär att vi från Centerpar-
tiet känner att detta är en besparing som vi kan gå
med på och att vi har ett skyddsnät för att skydda de
sämst ställda och de mest utsatta. Vi kommer att med
stort intresse följa utvecklingen när det gäller en för-
längning av sjuklöneperioden.
Med det yrkar jag bifall till hemställan i socialför-
säkringsutskottets betänkande SfU4.

Anf. 220 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Att regeringen inte kommer att lyck-
as med att halvera den öppna arbetslösheten har ju
regeringen själv förkunnat i den senaste budgeten,
men det är väldigt trist att höra Centerpartiets syn på
den nu föreslagna sjuklöneperioden.
Om vi går tillbaka till när vi tog den förra perio-
den, vill jag erinra om att det var en stor samstäm-
mighet, inte minst när det gällde företagen, i den
frågan.
När det gäller bevekelsegrunden för den nu för-
längda sjuklöneperioden vill jag ställa frågan till
Karin Israelsson: Det kan väl ändå inte vara de tre
förlorade åren, som Ronny Olander talade om här?
Det var ju den tid då vi hade en regering tillsammans
och när Karin Israelsson och jag ingick i utskottsma-
joriteten. Jag är mycket förvånad över att Centerpar-
tiet ställer upp på det här, måste jag tyvärr säga. Ni
brukar ju ändå föra en politik som gagnar småföreta-
gare, och det gör ni icke med det här förslaget.

Anf. 221 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Detta är ett led i att sanera statens fi-
nanser. Jag vill inte påstå och har inte heller påstått att
den regering som vi hade tillsammans förorsakade de
dåliga finanserna. Tvärtom skulle jag vilja påstå, att
om vi i den centerledda regeringen i början på 80-
talet hade fått gehör för vårt förslag om en karensdag
kanske vi hade sluppit en hel del av bekymren senare
i sjukförsäkringssystemet. Därmed hade vi redan då
kunnat påbörja en sanering. Men det bröts ju upp av
den tillkommande socialdemokratiska regeringen, och
det är bara att beklaga.
Det finns många andra bitar när det gäller skydd
av småföretag och ett ökat stöd för småföretagen, som
kanske inte ingår i vårt utskotts arbetsområde, bl.a.
förändringar i arbetsrätten. Det är en generell sänk-
ning av arbetsgivaravgiften för småföretagarna, och
det är många andra delar som gynnar småföretagan-
det. Min förhoppning är också att den här sjuklöne-
perioden skall kunna få en sådan utformning att små-
företagarna inte på grund av den avstår från att anstäl-
la människor och inte heller från att utnyttja möjlighe-
terna till full kapacitet i sitt företagande.

Anf. 222 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Karin Israelsson menar att detta är
ett led i att sanera och reda upp statens finanser. Jag
tror att vi är överens, om vi lägger handen på hjärtat,
om att den absolut viktigaste åtgärden i dag är att få
ned arbetslösheten. Där delar jag Ronny Olanders
uppfattning. Tyvärr kommer den här åtgärden att öka
arbetslösheten, eftersom människor inte vågar starta
nya företag och inte kommer att utöka de små företa-
gen.
Jag är medveten om att regeringen och Centerpar-
tiet också sänker vissa avgifter, men det må förlåtas
mig om jag säger att ni här flyttar avgifter från den
ena posten till den andra så att det är nästan omöjligt
att hänga med. Vi överfinansierar t.ex. en sjukförsäk-
ring som går med 20 miljarder i överskott i dag.
I förhållande till regeringen sänker vi moderater
egenavgiften med 3,95 %, och dessutom slopar vi den
allmänna löneavgiften, som är 1,5 %, eller egentligen
mera, eftersom vi har sagt nej till den här flyttningen
fram och tillbaka. Det skulle innebära en sänkning på
minst 5,45 % av avgifterna på företagen. Det vill jag
kalla att förbättra statens finanser och minska arbets-
lösheten i Sverige.

Anf. 223 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Arbetsgivaravgifterna skall också
betala vissa åtaganden. Om man inte tar in avgifter så
att de täcker de kostnader man har, får staten gå in
och subventionera. Det finns ett stort svart hål där det
fattas pengar, och då får man se om sitt hus och se till
att man får inkomster till de utgifter som man har.
Jag vet inte hur Moderaterna har tänkt kompense-
ra det underskott som uppstår, eller om man skall dra
in på vissa ersättningsnivåer, som den enskilde i stäl-
let får kompensera med särskilda försäkringar.
Det finns ju ingen som kan förklara för mig hur
man med nuvarande förmånssystem skall klara av att
sänka arbetsgivaravgifterna utan att ge ett ökat eko-
nomiskt tillskott via någon väg, utan kostnaderna
måste på något sätt betalas. Det är ju i stor utsträck-
ning arbetsgivaravgifterna som betalar de ersätt-
ningsnivåer som finns i de olika transfereringssyste-
men.

Anf. 224 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Jag vill bara säga att Moderaterna
har ett budgetförslag som till varje del är finansierat.
Därtill kommer att vi med minskade pålagor på före-
tagen får fler arbetstillfällen, icke färre, som vi får
med detta förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 24 oktober.)

16 § Ändring i fiskelagen (1993:787)

Föredrogs
Jordbruksutskottets betänkande 1996/97:JoU3
Ändring i fiskelagen (1993:787) (prop. 1995/96:223)

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 24 oktober.)

17 § Miljöklassning av alkylatbensin

Föredrogs
Jordbruksutskottets betänkande 1996/97:JoU4
Miljöklassning av alkylatbensin (prop. 1995/96:202)

Anf. 225 PETER WEIBULL
BERNSTRÖM (m):
Herr talman! Då byter kammaren besättning och
övergår från att debattera försäkringsskydd vid sjuk-
dom till miljöpolitik, som ju kan sägas utgöra en
försäkring mot sjukdom. Vi skall behandla jord-
bruksutskottets betänkande om miljöklassning av
alkylatbensin.
I den uppdelning i miljöklasser som riksdagen
gjorde för två år sedan kom den minst miljöskadliga
av bensinsorterna att hamna i den sämsta av klasserna,
nämligen miljöklass 3. Detta får betraktas som ett
olycksfall i arbetet, vilket nu också har uppmärksam-
mats av Miljödepartementet och resulterat i en pro-
position. Den går ut på att flytta upp alkylatbensin i
miljöklass 2 för att, som man skriver, stimulera an-
vändningen av den och på det sättet minska hälso- och
miljöpåverkan från små motorer.
Alkylatbensin är, för den som inte vet det, ett
bränsle med speciella arbetsmiljöegenskaper. Den har
utvecklats under de senaste åren med tanke på an-
vändning i mindre motorer, i arbetsredskap som ver-
kar i nära kontakt med människor, t.ex. motorsågar
och röjsågar.
Tack vare alkylatbensinen kan en del av de häl-
soproblem som har varit förknippade med använd-
ningen av motordrivna redskap elimineras. Alkylat-
bensin har bl.a. betydligt lägre halt av bensen och
andra kolväten, lägre nivåer av svavel och bly samt
färre kemiska föreningar. Den ger inte bara rena av-
gaser utan även färre farliga ångor i samband med
hantering av själva bränslet.
Bensen anses ju vara det mest hälsofarliga kolvä-
tet i bensin och i bensinavgaser. Det orsakar leukemi,
och det är därför i princip borttaget i arbetsmiljösam-
manhang.
Kolväten från bensin och bensinavgaser bidrar
också till bildande av marknära ozon och utgör där-
med en miljöfara.
Det låter naturligtvis bra att man nu flyttar upp al-
kylatbensinen till miljöklass 2. Utskottet preciserar i
betänkandet med de tänkvärda orden: "De signaler
som ges från samhällets sida i form av t.ex. skattesub-
ventioner bör vara så avvägda att de mest miljövänli-
ga alternativen premieras".
Denna tanke är naturligtvis helt riktig. Härom är vi
alla överens. Vad vi däremot inte är riktigt överens
om är styrkan i det här signalerandet, kanske framför
allt från riksdagen till regeringen. Förslaget är mer
ägnat att väcka löje än att väcka den som ännu inte
har upptäckt alkylatbensinens fördelar. Med tanke på
att literpriset på alkylatbensinen på grund av höga
framställningskostnader är högt - det varierar mellan
12 och 16 kr beroende på storlek på förpackning, i
alla fall där jag köper den - är 6 öres skattereduktion
närmast att likna vid ett litet ynkligt pip i öknen.
Utskottsmajoriteten inser sannolikt också det löje-
väckande i storleken på sänkningen, men vill trots
detta i skrivningarna inte sträcka sig längre än att
hänvisa till den utredning som Naturvårdsverket är
sysselsatt med innan man är beredd att ta någon de-
finitiv ställning. Detta är synd.
Tre partier, däribland Moderata samlingspartiet,
har motionerat om att sänkningen borde varit större.
Vi säger att den åtminstone skulle uppgått till en fem-
tioöring, medan Centerpartiet och Miljöpartiet talar
om att alkylatbensinen borde få en egen skatteklass,
en skatteklass 0, vilket skulle innebära att denna fina
soppa helt skulle skattebefrias.
Men skall vi fortsätta att tala om signaler tycker vi
att detta skulle bli ett alltför kraftigt tut i luren. Det
skulle innebära att alkylatbensinen t.o.m. skulle befri-
as från koldioxidskattedelen.
Även om detta är ett miljövänligt bränsle, kan jag
nog inte hålla med om att det enbart har fördelar. Det
är faktiskt inget förnyelsebart bränsle som vi talar om,
utan det är fortfarande en fossil produkt och som
sådan anses den trots allt tillföra atmosfären ett net-
totillskott av koldioxid.
Men, herr talman, vi har i alla fall enats om en re-
servation, eftersom vi inte lyckades förmå utskottet att
ta det djärva steget att verkligen ge regeringen till
känna vad som anförts i motionerna om att mer långt-
gående skattelättnader för alkylatbensinen bör över-
vägas och att vi inte bara bör nöja oss med allmänna
fraser i den riktningen. Tyvärr blev vi inte tillräckligt
många partier så att vi kunde nå en majoritet och på
det viset ge regeringen en klar vink om vilken inrikt-
ning riksdagen förväntar sig då nästa proposition i
ämnet skall skrivas. Vänsterpartiet som annars brukar
utge sig för att vara miljöns stora tillskyndare svek.
Kan detta möjligen bero på att det handlade om en
skattesänkning och inte en höjning?
Jag yrkar bifall till reservationen.

Anf. 226 LENNART FREMLING (fp):
Herr talman! Det beslut som vi nu skall fatta inne-
bär en skattesänkning med 6 öre per liter för en pro-
dukt som kostar 15-20 kr per liter. Det har faktiskt
varit mycket arbete för nästan ingenting.
Jag tycker att det är märkligt att Anna Lindh
kommer med en särskild proposition i en så liten
fråga. Det är särskilt märkligt som det bara är ett
första steg, där det andra steget påbörjas redan nästa
vecka, då Naturvårdsverket den 1 november skall
lägga fram sin rapport. Det måste anses som ett mil-
jöpolitiskt misslyckande att man börjar med ett så här
litet steg, som snarast skapar en allmän osäkerhet.
Ett tekniskt problem i det här sammanhanget är att
denna alkylatbensin bör användas till de sämsta moto-
rerna, dvs. motorer till motorsågar, utombordare -
alltså fritidsbåtar -, gräsklippare, snöskotrar, mope-
der. Det är de motorerna som lämpligtvis bör använda
den här bensinen och inte personbilar.
Det här kan förstås inte styras med skattesatser. I
stället behövs mer information. Jag utgår från att
regeringen ser till att information till allmänheten
kommer i samband med nästa steg, som vi hoppas tas
väldigt snart.
Vi fattar nu beslut veckan innan nya förslag kom-
mer. Det känns konstigt. Riksdagen bör helt klart
utforma ett tillkännagivande till regeringen, att rege-
ringen bör återkomma med nya förslag med större
skattelättnader. Därför yrkar jag bifall till reservatio-
nen.

Anf. 227 INGEMAR JOSEFSSON (s):
Herr talman! Enligt utskottet är det viktigt att alky-
latbensin inte beskattas högre än bättre bensinkvalite-
ter. Det har också flera talare nu framfört.
Utskottet har därefter inga invändningar mot re-
geringens förslag. Förändringen innebär, som har
sagts, en skattereduktion på 6 öre litern. Alkylatben-
sin utgör 0,1 % av den totala bensinförbrukningen i
landet. Detta sagt bara för att få proportioner på den
olja vi talar om.
Följande tycker jag också bör redovisas om till-
verkningsprocessen, och det har jag hämtat från Mil-
jöklassutredningens delbetänkande:
"Tillverkning av alkylatbensin sker i dag vid raffi-
naderier som har katalytisk kracker. Den avgörande
faktorn vid bedömningen av en utökad användning av
alkylatbensin som ersättning för bensin är den knappa
tillgången. Eftersom inte någon tillverkning av alkylat
sker i Sverige importerar oljebolagen de bästa kom-
ponenterna från europeiska raffinaderier och därmed
försämras möjligheten till att införa bättre bensin-
kvaliteter i andra länder."
Utskottet har påpekat att alkylatbensin, trots sina
bättre arbetsmiljöegenskaper jämfört med andra pet-
roleumprodukter på marknaden, är en mineralolja. Ur
miljösynpunkt kan man därför inte likställa den med
förnyelsebara energikällor. I fortsättningen måste
därför konkurrenssituationen för förnyelsebara
bränslen beaktas. De signaler riksdagen ger genom
skattesubvention bör premiera miljövänliga, förnyel-
sebara alternativ. Regeringens förslag är i huvudsak
neutralt till de offentliga finanserna.
Till propositionen har inkommit tre stycken mo-
tioner. Motionerna är från Moderata samlingspartiet,
som vill sänka skatten med 50 öre, från Centerpartiet
som vill sänka med 3:47 och från Miljöpartiet som
vill sänka med 4:33. Det skulle för statskassan inne-
bära 3 miljoner för Moderaterna, 21 miljoner för
Centerpartiet och 24 miljoner för Miljöpartiet. Det är
cirkasummor, de ligger ungefär där.
Nu tar Peter Weibull Bernström upp den här dis-
kussionen och säger att 6 öre är som ett pip i öknen.
Senare fick vi höra att Centerns och Miljöpartiets
förslag var som tut i luren, enligt Bernström. Jag
förstår att 50 öre då väl är ett pip i talarstolen. Det är
den ungefärliga gränsen mellan de här förslagen.
Dessutom säger Bernström att man har enats om
en reservation. I den reservationen står det att man
skall sänka mer än 6 öre. Vad är det då man föreslår?
Har Miljöpartiet gått med på Moderaternas förslag
om 50 öre, är det signalen? Eller har Moderaterna gått
med på Miljöpartiets 4:33? Är ni för 3 miljoner ytter-
ligare av statspengar eller är ni för 24 miljoner?
Weibull Bernström säger också att reservationen
skall ge en klar signal till regeringen. Den klara signa-
len är att förslaget ligger mellan 50 öre och 4:33, eller
mellan 3 miljoner och 24 miljoner. Det är den klara
signal som reservationen ger i det här fallet. Det kallar
inte jag klara signaler och varken pip eller tut i luren.
I reservationen kräver man också att regeringen
återkommer, även om ingen sade det i talarstolen.
Lennart Fremling var faktiskt inne på det också. Här
redovisar regeringen i propositionen att man har gett
Naturvårdsverket i uppdrag att utforma ett förslag till
åtgärder som minskar emissionen av luftföroreningar
och buller från olika typer av arbetsfordon och arbets-
redskap. Det har också tillsatts en utredning som skall
överväga kvalitetskrav på alternativa bränslen och hur
dessa bör behandlas. Regeringen är alltså mycket alert
i de här frågorna, alertare än vad jag förstår att motio-
närerna är. Den förstår också att det som vi här pratar
om inte är ett alternativt bränsle.
Det vi måste eftersträva, subventionera och stimu-
lera är att få fram ett alternativt bränsle. Jag tror att
man i förstone kan lura sig när man talar om ett
bränsle som är bättre ur arbetsmiljösynpunkt - det vill
jag också understryka - och tro att detta är den slut-
giltiga lösningen. Det är det inte. De som kallar sig
för miljöparti brukar normalt tala om alternativa
bränslen. Detta är inget alternativt bränsle. Det kan
t.o.m. vara så att de miljöeffekter som vi slipper i
stället kommer i andra länder, och vi skulle med all
sannolikhet ha större möjligheter att klara av dem
med vår miljölagstiftning. Man skulle kunna säga,
även om frågan inte är alltför stor, att vi tar över and-
ras bekymmer.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan i betänkandet.

Anf. 228 PETER WEIBULL
BERNSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Ingemar Josefsson tycker att 50 öre
skulle vara ett pip från talarstolen. Därmed underkän-
ner han naturligtvis helt regeringens förslag och ut-
skottsmajoritetens skrivning. Men vi har faktiskt sagt
50 öre, vilket skulle innebära en i stort sett tio gånger
så stor sänkning.
Vad vi har enats om är inte något särskilt belopp,
och det anser jag inte heller att vi behöver göra i det
här skedet. Vi har i vår reservation enats om ett till-
kännagivande till regeringen om att det bör komma en
proposition om en kraftigare sänkning.
Det förvånar mig litet grand att inte utskottsma-
joriteten har velat sträcka sig längre. Jag citerar ur
utskottets skrivning: "De signaler som ges från sam-
hällets sida i form av t.ex. skattesubventioner bör vara
så avvägda att de mest miljövänliga alternativen
premieras." Hur menar Ingemar Josefsson att denna
premiering skall gå till om det inte skall vara en större
skattesänkning?

Anf. 229 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag börjar med den sista frågan. Man
skall premiera miljövänliga alternativ. Här är det
tveksamt om det är ett miljövänligt alternativ. Att det
är ett arbetsmiljövänligt alternativ är klart, men det
kan verkligen ifrågasättas om det är ett miljövänligt
alternativ. Att diskutera olika oljor är förmodligen ett
snedsprång i miljödebatten. De kommer aldrig att
vara förnybara. Däri ligger bristen i förslaget.
Att ni skulle ha gjort ett kraftfullt uttalande och ett
entydigt förslag i reservationen, som Peter Weibull
Bernström sade, bestrider jag. Skillnaden är för stor
mellan de motioner ni har lagt fram. Där har ni inte
preciserat er.

Anf. 230 PETER WEIBULL
BERNSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Jag inledde mitt anförande med att
säga att vi just lämnade en debatt om försäkrings-
skydd vid sjukdom och övergick till miljöpolitik, som
får sägas utgöra en försäkring mot sjukdom. Detta är
väl också ett nog så gott skäl som rena miljöskäl: att
man kan minska ohälsoproblem och arbetsmil-
jöproblem genom att premiera ett bränsle av det här
slaget. Jag tycker det räcker som ett väldigt gott ar-
gument. Oavsett vilken påverkan det sedan har på
miljön - jag är för övrigt övertygad om att den är
positiv även ur allmän miljösynpunkt, utom när det
gäller nettoeffekten på koldioxid och växthusgaserna
eftersom det är ett fossilt bränsle - tycker jag ändå att
detta, att det är mindre skadligt ur arbetsmiljösyn-
punkt, är skäl nog för att ge det en premiering.

Anf. 231 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Premieringen skulle möjligen kunna
leda till att effektiviteten minskar när det gäller att få
fram ett bättre bränsle. Det är detta vi bör diskutera.
Peter Weibull Bernström hånade oss litet i talar-
stolen för sexöringen. Han talade då om att det här
bränslet kostar mellan 14 och 16 kr per liter. Får jag
då fråga Peter Weibull Bernström: Om man sänker
priset med 50 öre, hur mycket tror han att efterfrågan
då ökar på dessa 44 öre på 14 eller 16 kr? Vad har
han för hypotes om detta?

Anf. 232 LENNART FREMLING (fp) re-
plik:
Herr talman! Det är faktiskt mycket begärt av
Ingemar Josefsson att vi här skall kunna komma med
ett konkret förslag med ett visst belopp. Jag har tittat i
proposition. Ärendet har ju beretts på ett omfattande
sätt och varit ute på remiss. Vi ser att några remissin-
stanser - Väg- och transportforskningsinstitutet,
Skogsstyrelsen, Arbetsmiljöinstitutet och Chalmers
tekniska högskola - anger att utredningen borde ha
föreslagit en större skattesänkning, medan flera in-
stanser, liksom utredningen, hävdar att underlaget för
ett sådant förslag måste fördjupas. Statskontoret av-
styrker förslaget med motiveringen att beslutsunder-
laget är bristfälligt. När vi då vet att Naturvårdsverket
skall komma med en rapport nästa vecka är det inte
rimligt att vi kommer med ett konkret förslag som vi
voterar om här i dag.
Vi vet också att det inte handlar om ett förnybart
bränsle, men det är uppenbart mindre miljöskadligt än
vanlig bensin. Det räcker för att vi borde ge en kraft-
fullare signal än 6 öres skattesänkning. Energiskatten
på bensin är i dag 3:60 kr per liter, och därtill kommer
en koldioxidskatt på 86 öre per liter. Då är 6 öre per
liter en alldeles för liten signal.

Anf. 233 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Lennart Fremling säger att det är för
mycket begärt att reservanterna skall komma med ett
förslag. Är det bara för att det är så svårt att komma
överens? Om vi ser till motionerna hade Folkpartiet
inget annat förslag än regeringen, och de andra hade
tre olika förslag. Är det svårt att enas? Annars fanns
det ju fullt av förslag att välja mellan.

Anf. 234 LENNART FREMLING (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag citerade ju ur propositionen att
flera av remissinstanserna menar att beslutsunderlaget
är bristfälligt. Jag tycker inte att vi skall komma med
ett konkret förslag veckan innan vi får en rapport från
Naturvårdsverket.

Anf. 235 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Propositionen var ju känd när man
skrev motionerna, och då var underlaget inte mer
bristfälligt än att man kunde ge så olika alternativ till
regeringens förslag.

Anf. 236 GUDRUN LINDVALL (mp):
Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservationen.
Naturligtvis måste vi även diskutera olika bensin-
sorter. Det har gjorts mycket i Sverige när det gäller
att få fram bättre bensinsorter. Det kanske tydligaste
exemplet på vad man kan göra är att vi har förbjudit
blyet i bensinen. Trots att det fortfarande handlar om
en petroleumprodukt har den alltså blivit betydligt
bättre. Det känns därför mycket märkligt när man nu
får höra att vi inte skall bry oss om att hantera det här
eftersom det råkar handla om en petroleumprodukt.
Det står utom allt tvivel att alkylatbensinen har
betydligt bättre egenskaper än andra petroleumpro-
dukter. Bensen och många andra aromatiska ämnen
som orsakar problem när de kommer ut i naturen finns
inte i alkylatbensinen. Den är bättre. Framför allt är
den bättre som bensin när man tvingas andas in ångor,
t.ex. när den används som arbetsredskap. Detta tycker
jag är väldigt viktiga egenskaper hos denna bensin.
Jag kan hålla med Ingemar Josefsson om att detta
naturligtvis inte är en slutlösning. Naturligtvis hoppas
vi i Miljöpartiet på att det skall komma förnybara
energikällor, t.ex. etanol eller metanol. Tyvärr har det
funnits mycket få initiativ från regeringens sida för att
så småningom hitta ett sätt att ta fram dessa produk-
ter, och innan vi har det får vi väl ta det som är minst
dåligt.
Jag vill korrigera Ingemar Josefsson på en punkt.
Miljöpartiet har aldrig ansett att koldioxidskatten
skulle bort från alkylatbensinen. Vi har inte skrivit
några summor i motionen, och det som står om mil-
jöklass 0 avser energiskatten. Det är alldeles uppen-
bart att detta handlar om ett fossilt bränsle, och det
finns ingen anledning att ta bort koldioxidskatten på
det. Det är fortfarande ett fossilt bränsle, och därmed
skall koldioxidskatten vara kvar.
Man kan naturligtvis raljera över att partier kan
komma överens även om de inte har exakt samma
förslag från början, men jag tycker att det har varit
bra. Jag tycker att det är bra att vi kan se att vi har en
gemensam strävan här: Vi vill att aklylatbensinen
skall finnas i en skatteklass som gör den billigare än
3,54 som det är i dag. Från Miljöpartiets sida kan vi
bjuda på det. Jag tycker att det är väldigt bra när par-
tier kan gå ihop och ha en gemensam strävan. Om det
skulle vara så att det slutliga resultatet hamnar en bit
över noll när det gäller energiskatten skulle det i alla
fall vara bättre än det förslag vi har i dag.
Jag hoppas på att det förslag som Naturvårdsver-
ket kommer med skall föra utvecklingen ytterligare en
bit framåt, för det här lilla steget anser vi i Miljöpar-
tiet är för litet än så länge. Men jag tror inte att det
sista beslutet har fattats än när det gäller alkylatbensi-
nen.

Anf. 237 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Det förefaller när Gudrun Lindvall
talar som om reservanterna skulle vara överens. Men
är de verkligen det? Det skiljer mellan utskottets
förslag och moderaternas förslag 44 öre, och mellan
reservanterna 2-3 kr. Är reservanterna då närmare
varandra än t.ex. moderaterna och utskottets majori-
tet?
Det är rätt uppenbart att man om man hade full-
följt sina motionsyrkanden inte hade kunnat få fram
en gemensam reservation.

Anf. 238 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! Vi har naturligtvis inte fullföljt vårt
motionsyrkande, men det tycker jag inte är något fel i
det här sammanhanget. Vi har sagt i en gemensam
reservation att vi anser att det förslag som har lagts
fram innehåller en för liten skillnad, dvs. sänkningen
av energiskatten med 6 öre. Vi skulle ha velat se en
större sänkning.
Att kunna gå ihop i en sådan reservation tycker jag
är en styrka. Man skall inte vara så rigid som politiker
att man inte kan försöka göra det bästa av situationen.
Här hade ingen av oss någon möjlighet att få igenom
vårt exakta förslag, men vi hade samma intention, och
jag tycker att det är viktigare att flera partier kraftfullt
visar regeringen vad man vill. Vi vill ha ned energis-
katten på alkylatbensin, och det visar vi tydligast och
klarast genom att göra en gemensam reservation. Jag
tycker att det har varit ett mycket bra sätt att agera på.

Anf. 239 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Alla hade samma intention, att sänka
skatten. Frågan är ju bara vad man hamnar på för
summa.
Det är väl ändå märkligt att Miljöpartiet och Gud-
run Lindvall inte vid något tillfälle nämner de globala
aspekter på miljöfrågan som Miljöpartiet ofta brukar
ta fram. Det finns faktiskt globala aspekter på detta,
och jag tycker inte att man kan ta detta med alternati-
va bränslen så lättvindigt. Man måste arbeta för att vi
inte får kvar ett dåligt alternativ. På sikt är detta ett
dåligt alternativ.

Anf. 240 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! Ibland måste man ändå se på var vi
står i dag. Det är svårt att ersätta de fossila bränslena
över en dag med etanol eller metanol, vilket jag skulle
önska att vi kunde göra. Jag skulle också önska att det
fanns en stor vilja hos regeringen att få i gång pro-
duktionen av etanol och metanol. Det är alldeles na-
turligt att vi måste ha bränslen som finns i ett naturligt
kretslopp, och det har vi inte i dag. Dit hör inte de
fossila bränslena. Jag kan hålla med Ingemar Josefs-
son om att det här naturligtvis inte är ett slutmål.
Men i dag, när alternativet är den bensin vi har
som är så mycket sämre, både ur miljösynpunkt och
ur arbetsmiljösynpunkt, finns det all anledning att ge
alkylatbensinen en fördel som gör att den kommer i
användning betydligt mer, t.ex. i många av de motorer
som i dag går väldigt orent. Där man kan använda
alkylatbensinen, i många tvåtaktsmotorer t.ex., har vi
en mycket dålig förbränning av den bensin vi har, och
det innebär att det kommer mycket smörja ur avgasrö-
ret på de motorerna. Vi får ut betydligt mindre smörja
med alkylatbensinen. Även totalt lönar det sig därför
för miljön med alkylatbensinen.
Men för den skull är detta inget slutmål, och jag
hoppas det är fullkomligt klart vad Miljöpartiet tyck-
er. I det här läget borde energiskatten ha sänkts ytter-
ligare, för vi anser att det som är ekologiskt bättre
också skall vara ekonomiskt lönsamt. Jag hoppas att
det kommer ett bättre förslag från Naturvårdsverket
och att regeringen tar upp det och fortsätter på den
inslagna vägen.

Anf. 241 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Det här är ingen ny fråga för mig.
Jag har under flera år motionerat om att man bör ta
bort skatten på alkylatbensin, men inte någon regering
har förstått vitsen med detta. Det har man däremot
gjort i Norge. Där har man tagit bort skatten av just de
skäl som vi åberopar i både motioner och reservation
här.
Olyckan skedde ju när bensinen miljöklassades.
Då blev plötsligt alkylatbensinen dyrare än vanlig
bensin, som är sämre. Detta rättades i och för sig till,
men det innebär som har sagts här att man sänker
skatten med 6 öre och gör alkylatbensinen lika dyr
som vanlig handelsbensin. Den blir alltså en sämre
vara.
Att tala om att man skall ge signaler till dem som
skall använda denna bensin är ju egentligen nonsens i
sammanhanget. Den signal man får är naturligtvis att
man, om man bara tittar på priset, använder den van-
liga bensinen som kostar 7-8 kr litern i stället för
alkylatbensin som kostar 12-14 kr.
Därför hade skattesänkningen behövt vara större
för att den skulle ge en fingervisning om att man
borde använda alkylatbensinen till betydligt fler saker
än vad som i dag är fallet. Naturligtvis använder
många den här bensinen även om den är dyrare därför
att den är bättre, framför allt av hälsoskäl, men också
av miljöskäl.
Bensenen är väldigt viktig att få bort just av hälso-
skäl, men alkydbensener, alkener och en del andra
ämnen har väldigt stor inverkan på den marknära
ozonbildningen och på den smog som vi har bekym-
mer med i våra tätorter och på andra ställen. Så detta
har betydelse också ur miljösynpunkt.
Jag tycker att det hade varit vettigt att behandla
alkylatbensin som det fossila bränsle det är men ta
bort alla andra skatter. Då skulle det bli 3,47 lägre,
som Ingemar Josefsson sade här, och då hade vi varit
i nivå med den här bensinen och det hade givit en klar
signal till människor att använda den.
Man kan diskutera om att vi i reservationen inte
var eniga eftersom vi har olika åsikter och olika för-
slag. Men Ingemar Josefsson, det fanns inget behov i
det här läget att bli eniga. Det blev ändå ingen majori-
tet för det förslaget. Det gällde här att ge utlopp för
viljan att få ett bättre förslag med en lägre avgift. Det
skulle vara väldigt bra om socialdemokraterna också
kunde komma till den insikten, nu när olika utred-
ningar kommer, att det vore riktigt att sänka ännu
mer. Det är det vi väntar på.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reser-
vationen.

Anf. 242 INGEMAR JOSEFSSON (s):
Herr talman! Jag tror att reservanterna faktiskt tror
att de är miljövänliga i sitt förslag. Men när Lennart
Brunander säger att denna bensin skulle användas till
flera saker - jag förstår att han menar att användning-
en skall öka ordentligt i omfattning - då måste man
faktiskt också ta med hur den här bensinen produce-
ras.
Det är inte så att det som man tar bort i den här
enskilda produkten försvinner i processen. Den kom-
mer igen på andra ställen i annan bensin i andra län-
der. Det ansvaret har vi haft för vana att ta i miljöde-
batterna. Miljödebatterna har inte bara gällt miljön
innanför våra gränser, utan vi har också sagt att detta
är ett globalt problem.
Ett exempel som ligger nära till hands är att man
tittar på rapsoljan som går att använda i en del av
dessa sammanhang. Det är ett förnybart energimedel
som skulle kunna vara en ersättning. Jag tar bara detta
som exempel. Om man då gör som Lennart Brunander
förespråkar, nämligen sätter noll i skattesats på alky-
latbensin, vad skall man då göra om man hittar ett
bättre alternativ? Då är det väl fråga om subventioner
och inte om skattereducering?
Samtidigt vill jag också säga att det i dag finns fle-
ra gräsklippare som drivs med ström. Varför skall
man inte stimulera en sådan användning? Hur skall
dessa användare premieras i den här debatten? Det är
feltänkt, Lennart Brunander.

Anf. 243 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Herr talman! Nej, Ingemar Josefsson, jag tror inte
att det är så feltänkt. Jag sade faktiskt att alkylatben-
sinen skall behandlas som det fossila bränsle det är.
Det innebär att koldioxidavgifter osv. läggs på. Men
de övriga skatterna tas bort. Då blir den beräkning
som Ingemar Josefsson gjorde tidigare riktig. Jag tror
att det vore mycket bra om man körde gräsklippare,
båtmotorer osv. på detta bränsle.
Den kostnad som Ingemar Josefsson räknade fram
är egentligen inte någon kostnad. Det är ju en miljö-
vinst och därmed också en ekonomisk vinst. Att
människor inte blir sjuka av detta är också en stor
vinst för samhället.
Det må så vara att man kör gräsklipparna på el.
Men man måste ju ta hänsyn till vad elen är gjord av.
Det finns olika sätt att framställa alkylatbensinen
på. Men jag har också fått en beskrivning av det. Man
krackar den här bensinen på det gammaldags sättet.
Man får då mindre ångor. Detta är en lång historia,
och jag har faktiskt diskuterat detta med dem som
började tillverka och utveckla den i Sverige. Det var
en bränsleman på Volvo som gjorde det. Jag fick en
något annan beskrivning än den som Ingemar Josefs-
son har gett här. Vem som har rätt får vi väl tvista om.
Enligt den beskrivning som jag fick nyttjade man
oljan på ett bättre sätt än vad man gör i dag. I dag
måste man ta ut betydligt mer bensin av råoljan än
vad man gjorde tidigare. Då blev det mer brännolja
och mindre bensin. Men efter hand som man effekti-
viserade användningen av eldningsolja behövde man
ta ut mer bensin av råoljan och mindre brännolja, och
då fick man en bensin som är mer lättförgasad och ur
denna synpunkt sämre.

Anf. 244 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag vill uppmärksamma kammaren
på att Lennart Brunander säger att alkylatbensinen
skall behandlas som det fossila bränsle som det är. I
hela miljödebatten är det så att vi försöker minska
användningen av fossila bränslen. I ett tidigare inlägg
sade Lennart Brunander att man skulle använda detta
bränsle på flera områden. Dessa saker strider mot
varandra.

Anf. 245 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Herr talman! Nej, det gör inte det. Om vi använder
alkylatbensin i stället för vanlig bensin till gräsklippa-
re gör vi en vinst både ur miljösynpunkt och ur hälso-
synpunkt. Det är samma sak när det gäller motorsågar
och båtmotorer. För dessa använder vi normalt sämre
alternativ än alkylatbensin. Man gör alltså en vinst om
man använder alkylatbensin.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 24 oktober.)

18 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 23 oktober

1996/97:32 av Maud Ekendahl (m) till försvarsminis-
tern
Försvaret och ambulansverksamheten
1996/97:33 av Sten Andersson (m) till statsrådet
Pierre Schori
Ersättning till kommunerna för mottagning av flyk-
tingar
1996/97:34 av Karin Israelsson (c) till socialminis-
tern
WHO och svensk alkoholpolitik
1996/97:35 av Ingbritt Irhammar (c) till utrikesminis-
tern
Östtimor

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 29 oktober.

19 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 23 oktober

1996/97:48 av Carina Hägg (s) till finansministern
Minskning av tullavgifter
1996/97:49 av Carina Hägg (s) till kommunika-
tionsministern
Europabana för höghastighetståg
1996/97:50 av Sivert Carlsson (c) till näringsminis-
tern
Återuppbyggnadsarbetet i f.d. Jugoslavien

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 29 oktober.

20 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit

den 23 oktober

1996/97:31 av Owe Hellberg (v) till näringsministern
Etablering av halvledarindustri
1996/97:32 av Tuve Skånberg (kd) till kulturminis-
tern
Biblioteket i Linköping
1996/97:33 av Lena Klevenås (s) till statsrådet Leif
Pagrotsky
Svensk vapenexport
1996/97:34 av Eva Goës (mp) till utrikesministern
Nikitin
1996/97:35 av Britt-Marie Danestig-Olofsson (v) till
kommunikationsministern
Postens sociala ansvar
1996/97:36 av Tuve Skånberg (kd) till utrikesminis-
tern
Konflikten mellan Israel och Palestina
1996/97:39 av Margitta Edgren (fp) till kommunika-
tionsministern
En bok om Internet för kvinnor
1996/97:40 av Barbro Westerholm (fp) till utbild-
ningsministern
Kompetensutvecklande utbildningar
1996/97:41 av Barbro Westerholm (fp) till socialmi-
nistern
Försämring av läkarutbildningen
1996/97:42 av Barbro Westerholm (fp) till socialmi-
nistern
Utredning om psykiska problem
1996/97:43 av Bertil Persson (m) till justitieministern
Kriminella motorcykelklubbar
1996/97:47 av Carina Hägg (s) till socialministern
Forskning om kvinnovåld

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 29 oktober.

21 § Kammaren åtskildes kl. 22.04.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 §
anf. 34 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 79
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 116
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 165
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 15 § anf. 206
(delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.