Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1996/97:114

Onsdagen den 4 juni

Kl. 9.00 - 17.39

---

19.00 - 22.49

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

--------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 29 maj.

2 § Meddelande om anmälan till talarlistan

Talmannen meddelade att anmälan till talarlistan
för arbetsplenum måndagen den 9 juni skulle ske
senast fredagen den 6 juni kl. 15.00.

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Proposition
1996/97:167 till jordbruksutskottet

Skrivelse
1996/97:169 till utrikesutskottet

Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden för ovanstående ärenden med hänsyn till som-
maruppehållet skulle förlängas till fredagen den 19
september.

4 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Utrikesutskottets betänkande 1996/97:UU11

5 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 3 juni

UbU14 Huvudmän för gymnasial utbildning
Mom. 1, 2, 3 och 4 (huvudmannaskapet för offentlig
gymnasial utbildning m.m.)
1. utskottet
2. res. (m)
Votering:
237 för utskottet
74 för res.
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 22 c, 21 fp, 18 v, 16 mp, 14 kd
För res.: 74 m
Frånvarande: 15 s, 6 m, 5 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd

NU11 Frågor om mätning m.m. på elmarknaden
Mom. 1 (takpris m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (mp)
Votering:
297 för utskottet
16 för res. 1
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 75 m, 22 c, 21 fp, 19 v, 14 kd
För res. 1: 16 mp
Frånvarande: 15 s, 5 m, 5 c, 5 fp, 3 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 2 (fasta avgifter)
1. utskottet
2. res. 2 (v, mp)
Votering:
279 för utskottet
35 för res. 2
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 75 m, 22 c, 21 fp, 14 kd
För res. 2: 19 v, 16 mp
Frånvarande: 14 s, 5 m, 5 c, 5 fp, 3 v, 2 mp, 1 kd

6 § Granskning av statsrådens tjänsteutövning
och regeringsärendenas handläggning

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1996/97:KU25
Granskning av statsrådens tjänsteutövning och rege-
ringsärendenas handläggning
Inledning (avsnitt 1-5, 7.1, 8.1, 8.2, 14, 15, 16, 17
och 19-22)

Anf. 1 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Överallt där offentlig makt utövas
måste det finnas insyn och granskning. Det är en
viktig del av vår demokrati. Maktmissbruk, korrup-
tion och olikhet inför lagen måste förebyggas, påtalas
och avlägsnas. Inget land som vill kalla sig demokra-
tiskt kan undvara en kraftfull kontrollmakt, och ett
politiskt system som vill åtnjuta sina medborgares
förtroende måste granskas och kontrolleras.
Men även kontrollmaktens organ måste åtnjuta
förtroende och ha en hög status för att kunna fullgöra
sina uppgifter på ett för medborgarna trovärdigt sätt.
Ett av mina mål som ordförande i konstitutionsutskot-
tet har varit att stärka KU:s trovärdighet och inflytan-
de. Min önskan har varit att koncentrera granskningen
på konstitutionella och administrativa frågor och söka
hålla borta de rent partipolitiska värderingarna i ut-
skottets bedömningar i granskningsbetänkandet.
Jag tycker att utskottets ledamöter har lyckats
hyggligt med den målsättningen, med något undantag,
i årets betänkande. Jag tror att ett sådant arbetssätt på
sikt stärker granskningens trovärdighet, och därmed
stärks också dess betydelse.
Att utskottet i sitt betänkande koncentrerar sin
granskning på de konstitutionella och administrativa
frågorna behöver dock inte leda till att ledamöterna i
kommentarerna runt granskningen avstår från att göra
partipolitiska värderingar och kommentarer. Det är
inget fel i det. Vi är ju faktiskt politiker också.
En granskning av regeringen får enligt min me-
ning inte vara tandlös. Den skall drivas med envishet,
fasthet och misstänksamhet. En sådan granskning är
inte alltid behaglig, vare sig för granskaren eller för
den som granskas. Men vi har ju faktiskt inte fått vårt
uppdrag för att det skall vara skojigt eller bekvämt.
Utfrågningar, t.ex., kan kännas detaljrika, påfrestande
och tjatiga. Men det är faktiskt vår roll att vara envisa,
gnetiga och vetgiriga.
Vårt uppdrag är att hitta fel, även små fel, för att
förebygga att de stora felen över huvud taget begås.
Regeringen, oavsett kulör, skall ligga under ständig
lupp för att aldrig frestas till att ta genvägar över
lagparagraferna. Den som inte har uppfattat sin roll så
i granskningsarbetet tror jag har hamnat på fel plats.
I regel väcker de ärenden som anmäls till KU av
riksdagsledamöter störst uppmärksamhet. De tunga
administrativa granskningarna sker mer i tysthet, men
spelar en stor roll för utvecklingen av regeringens
administrativa praxis.
En del av de anmälda ärendena i år har, liksom
tidigare år, inte föranlett något uttalande från utskottet
sida. Man kan tycka att sådana anmälningar är me-
ningslösa och inte borde ha gjorts. Jag kan i viss mån
instämma i ett sådant påstående. Men samtidigt är det
viktigt att även sådana frågor kan granskas av utskot-
tet. Vi kan på ett objektivt sätt redovisa alla fakta i
sådana ärenden. Det kan vara viktigt att kunna redovi-
sa ett händelseförlopp, vad som faktiskt har hänt. Det
kan vara klargörande att redovisa grunderna för ett
visst ifrågasatt regeringsbeslut.
Ofta har sådana anmälningar sin grund i något
mediepåhopp på regeringen. Det är bara att beklaga
att de medier som har skapat upphetsningen inled-
ningsvis inte redovisar utfallet av granskningsärende-
na, som ju faktiskt kan vara mycket klargörande. Jag
kommer att redovisa några sådana frågor som exem-
pel.
Det har påståtts att regeringen använder bistånds-
medel till att förse de baltiska staterna med kustbe-
vakningsfartyg som skulle vara utrustade med signal-
spaningsutrustning. Därmed skulle fartygen kunna
användas till att spionera på Ryssland.
Vi har kunnat klarlägga att det inte finns någon
spaningsutrustning på dessa båtar, att regeringen inte
heller har någon avsikt att utrusta dem på ett sådant
sätt och att inget u-landsbistånd har använts för att
finansiera båtarna.
Misstankar om att regeringen har utövat minister-
styre gentemot Konkurrensverket beträffande Postens
av Konkurrensverket ifrågsatta portoprissättning har
kunnat vederläggas. Genom ett uttalande stöttade
Kommunikationsdepartementet Posten i ett annat,
modifierat portoprissystem. Regeringen ifrågasatte
således inte Konkurrensverkets beslut gentemot Pos-
ten.
Det har klarlagts att utrikesministern hade laglig
rätt att besluta om extra jullön till UD:s anställda.
Utskottet har inte uttalat sig om lämpligheten av utri-
kesministerns beslut. Det får hon ta ett politiskt ansvar
för inför sina väljare.
Vi har fått ett klarläggande om att de opolitiska
tjänstemännen inom Regeringskansliet inte skall
tvingas att delta i politisk informationsverksamhet om
regeringsförslag. På något departement hade tjänste-
männen fått sådan skriftlig information att de kunde
befara att de skulle beordras att medverka i politisk
informationsverksamhet.
I några ärenden gör vi påpekanden som vi förvän-
tar oss att regeringen tar till sig. Vi anser t.ex. att
regeringen bör ta upp överläggningar med partierna
för att åstadkomma gemensamma regler för olika
regeringar när det gäller frågor om jävsregler och
andra intressekonflikter, t.ex. redovisning av aktiein-
nehav och liknande. Det är inte bra att reglerna ändras
varje gång Sverige byter regering.
Vi anser vidare att de brister i olika typer av ären-
den som handlagts inom Utbildningsdepartementet,
och som utskottet har kunnat notera under en följd av
år, borde ha åtgärdats för länge sedan. Vi har kunnat
konstatera att det fortfarande finns brister vid konsul-
tupphandling i departementen. Underlag för upp-
handlingar och skriftliga avtal saknas bl.a. Samtidigt
skall sägas att det har skett förbättringar efter våra
tidigare granskningar. Men vi ger oss inte förrän det
saknas anledning till kritik.
Utskottet ger Anders Sundström en liten knäpp på
näsan i ett ärende som handlar om en ordväxling
mellan Konkurrensverket och Anders Sundström.
Konkurrensverket har helt i enlighet med sin instruk-
tion sänt rapporter till regeringen, som kritiserar
kommuner för att bedriva näringsverksamhet inom
områden där det finns en fungerande privat konkur-
rens. När ställföreträdande generaldirektören i Kon-
kurrensverket skrev en artikel om detta, uttalade An-
ders Sundström att "Konkurrensverket inte inkommit
med denna uppfattning till regeringen" samt att
"verket lånar sig till politiska syften".
Utskottet konstaterar att generaldirektörens artikel
är helt i linje med de uppfattningar som verket tidiga-
re har fört fram som ett led i den verksamhet som
åligger verket. Med detta menar utskottet, enligt min
mening, att Sundströms påhopp inte hade fog för sig.
Myndigheter måste få agera enligt sin instruktion utan
att bli misstänkliggjorda för att agera politiskt.
Fru talman! I årets granskning finns några ärenden
av mycket stor vikt, där utskottet antingen kritiserar
ett statsråd eller gör mycket viktiga påpekanden som
regeringen måste ta till sig. Trots att frågorna är
mycket kontroversiella har utskottet enats i sin be-
dömning. Det gäller kritiken av Thage G Peterson.
Det gäller regeringens samråd med EU-nämnden.
Vidare gäller det utvärdering av praxis beträffande
begreppet följdleveranser inom vapenexporten. Jag
återkommer senare under dagen till Arbogaaffären
och EU-frågorna.
Redan förra året ville några i utskottet att vi skulle
kritisera praxisutvecklingen när det gällde begreppet
följdleveranser inom vapenexporten. Jag tycker att det
var mycket klokt av utskottet att avstå från att då ta
ställning och i stället göra den mycket genomgripande
och noggranna analys av riktlinjerna för vapenexport i
detta avseende och av praxisutvecklingen.
Utskottet är överens om att regeringen måste
överväga att precisera de avsnitt i riktlinjerna för
vapenexporten som behandlar följdleveranser. Jag
tror inte att utskottet efter den rudimentära behandling
som frågan av tidsskäl fick i förra årets granskning
hade kunnat enas om en sådan slutsats.
Det är ganska hårda ord som utskottet fäller när
det gäller överensstämmelsen mellan riktlinjernas text
om s.k. följdleveranser och den praxis som har ut-
vecklats. I 1971 års riktlinjer nämns reservdelar. I
1993 års riktlinjer nämns, förutom reservdelar, am-
munition och andra leveranser. Inte med ett ord i
själva riktlinjerna preciseras vad som menas med
andra leveranser.
Under granskningen har vi dock fått klart för oss
att det under åren har utvecklats en lång lista för till-
lämpningen och därmed för praxisutvecklingen om
vad som avses med begreppet följdleveranser. Inte
med ett ord finns heller preciserat vad som avses med
uttrycket "eller där det annars vore oskäligt att inte ge
tillstånd". Krigsmaterielinspektören trodde att ut-
trycket lämnade en vidöppen dörr för export av vapen
som över huvud taget inte hade någon koppling till
tidigare levererad materiel. Leif Pagrotsky ville under
utfrågningen inte närmare precisera hur uttrycket
skulle tolkas. Och hur skulle han ha kunnat göra det?
Det finns ju ingen vägledning, vare sig i riktlinjerna
eller förarbetena.
T.o.m. i en så viktig fråga som bedömningen av
tillståndet när det gäller mänskliga rättigheter i motta-
garlandet är riktlinjerna motstridiga och därmed också
praxis oklar. Det finns ytterligare tvister att dra fram,
men jag avstår här och nu från att göra det och hänvi-
sar i stället till det omfattande betänkandet.
Min bedömning är att den misstro som finns om
att allt inte går rätt till och det hyckleri som vapenex-
porten kritiseras för till stor del har sin grund i bris-
tande klarhet och tydlighet i riktlinjerna och den
praxisutveckling som skett inom begreppet följdleve-
ranser. Jag talar då inte om proffstyckare som deltar i
debatten om vapenexporten utan om intresserade
medborgare i allmänhet. Jag förstår dem. Jag har själv
inte varit medveten om den utveckling som skett
successivt sedan åtminstone 1986. Då användes be-
greppet följdleverans när det gällde export av helt nya
kanoner, trots att riktlinjerna på den tiden ju bara
talade om reservdelar.
Jag känner inget behov av att kritisera något en-
skilt statsråd eller någon speciell regering, inte heller
utrikesutskottet som ju förbereder riksdagens beslut
om vapenexportfrågor eller konstitutionsutskottet som
ju granskar. Jag tycker att alla som har kommit i kon-
takt med de här frågorna i en eller annan form bör
känna sitt ansvar för den rådande situationen.
Möjligen bör Medborgarkommissionen undantas.
Dess granskning 1988 träffade huvudet på spiken och
borde ha tagits mer på allvar. Man sade att riktlinjer-
nas utformning och precisering hade kommit att bli en
belastning för svensk politik. Riktlinjerna borde där-
för ersättas med en ordning som bättre svarade mot
verkligheten. Det var för snart tio år sedan, och vi
lever fortfarande i ett tillstånd där riktlinjer och verk-
lighet har väldigt litet med varandra att göra. Så ska-
pas misstro mellan förtroendevalda politiker och
folket. Låt oss snabbt tillsammans undanröja orsaken
till denna del av misstron mot oss politiker.
Fru talman! Jag yrkar på godkännande av utskot-
tets anmälan i samtliga de frågor som jag har behand-
lat i det här anförandet. Jag och Håkan Holmberg
återkommer till reservationerna senare i debatten.

Anf. 2 KURT OVE JOHANSSON (s):
Fru talman! Årets granskningsbetänkande är in-
tressant i många avseenden. Utskottet har enligt min
mening också i sina skrivningar på ett föredömligt sätt
hållit gränslinjen till den s.k. gråzonen, dvs. inte över-
skridit den gräns där det inte längre är fråga om kon-
stitutionell granskning utan mera en fråga om parti-
politiskt tyckande. Det återstår att se, fru talman, om
deltagarna i dagens granskningsdebatt har den inre
styrka som behövs för att hålla den klara konstitutio-
nella linje som i så hög grad präglar årets betänkande.
Den administrativa granskning av regeringen som
Birgit Friggebo har berört och som utskottet genom-
för varje år föregås ofta av medial tystnad. Sannolikt
beror det på att våra högt värderade journalister sak-
nar förmåga att spegla principiella frågor där det råder
stor samstämmighet mellan riksdagens partier. Det
betyder dock inte att den administrativa granskningen
är ointressant, tvärtom. Där finns många exempel på
att utskottets kontroll av regeringens göranden och
låtanden är mycket betydelsefull. Vi vet av erfarenhet
att Regeringskansliet tar till sig och beaktar de syn-
punkter på regeringsarbetet som blir resultatet av en
seriös granskning. Det är således ett viktigt arbete
som utskottet här utför.
Ett sådant exempel är utskottets fördjupade
granskning av Utbildningsdepartementets administra-
tion. Där har utskottet, som Birgit Friggebo var inne
på, under en följd av år iakttagit olika förekommande
brister. F.d. statsrådet Per Unckel i den borgerliga
regeringen fick kritik för detta. De av KU påtalade
bristerna i departementets funktionssätt har nu lett
fram till förändringar. I dag avviker inte Utbildnings-
departementet från övriga departement när det gäller
den interna administrativa verksamheten.
Ett annat exempel är de stora brister vid konsul-
tupphandlingen som uppmärksammades av utskottet
under den borgerliga regeringstiden. Även här har
KU:s granskning givit resultat. Åtgärder har numera
vidtagits för att få till stånd lämpliga rutiner vid upp-
handling. Lagen om offentlig upphandling trädde i
kraft den 1 januari 1994. Riktlinjerna för upphandling
i Regeringskansliet fastställdes i september samma år.
Likväl har det vid årets granskning visat sig att det
fortfarande finns brister, och mot denna bakgrund
understryker utskottet att det finns skäl för Regerings-
kansliet att även fortsättningsvis ge akt på att reglerna
om upphandling noga efterlevs.
Jag vill gärna understryka att KU:s granskning av
regeringen inte är något spel för galleriet. Den är ett
seriöst arbete. Den regering eller de statsråd som inte
inser detta kan räkna med att få smaka på den bittra
kalk som en brännmärkning av KU innebär.
Utskottet har också gjort en genomgång av de an-
slag som stod till regeringens disposition budgetåren
1993/94 och 1994/95. Här berörs således i huvudsak
Carl Bildts regering och den regering som Ingvar
Carlsson ledde. Genomgången har visat att Statsråds-
beredningens anvisningar i Gula boken inte till fullo
följts. Undersökningen visade också på andra brister
när det gäller användningen av det anslag som står till
regeringens disposition. De redovisas utförligt i be-
tänkandet. Ibland har anslagen använts för ändamål
som kan ifrågasättas mot bakgrund av de ändamål
som anslagsposten har enligt sin beteckning. I vissa
fall har anvisats medel för merutgifter som egentligen
inte ligger inom ramen för vad riksdagen ansett skall
utgöra merutgifter. Listan på brister i detta avseende
är ganska omfattande. Granskningen har visat att här
finns förfaringssätt som är ytterst tveksamma och som
i en framtid inte bör förekomma. Utskottet förutsätter
att regeringen i sitt fortsatta arbete beaktar detta.
Utskottet har även i år granskat utvecklingen inom
kommittéväsendet när det gäller jämställdheten mel-
lan män och kvinnor. I stort sett kan man säga att
utvecklingen går i rätt riktning, men fortfarande åter-
står dock mycket att göra för en bättre representation i
detta sammanhang. Utskottet understryker därför
vikten av att ytterligare ansträngningar görs för att nå
målet: en jämn könsfördelning mellan kommittéerna.
I sin inledning sade Birgit Friggebo att Anders
Sundström hade fått en knäpp på näsan för sitt utta-
lande. Jag har svårt att förstå vad hon egentligen base-
rar sitt uttalande på. Läser man på s. 193 vad utskottet
egentligen har sagt kan man möjligen diskutera vem
som har fått en knäpp på näsan: om det är det uttalan-
de statsrådet eller om det är någon annan. I betänkan-
det slås ju trots allt fast att Anders Sundström som
framgår av skrivningen inte har uttalat sig på något
sätt som kommer i konflikt med grundlagsbestämmel-
sen 11 kap. 7 §. Jag får väl rekommendera värderade
fru ordföranden att kanske på nytt studera vad utskot-
tet egentligen har kommit fram till för slutsats.
Fru talman! Jag övergår nu till frågan om prax-
isutvecklingen beträffande följdleveranser i samband
med export av krigsmateriel. Det här är ett av de
större granskningsärenden i ämnet krigsmaterielex-
port som konstitutionsutskottet har hanterat.
Bakgrunden till utskottets initiativ kan sammanfat-
tas i tre punkter:
1. att vi under en följd av år konfronterats med en
terminologi när det gäller följdleveranser som har
varit svår att ta till sig och handskas med,
2. att vi inte alltid varit säkra på vad som passerat
utskottet i sådana ärenden,
3. att regeringarna haft en benägenhet att hävda att
riksdagen gett sanktion åt praxisutvecklingen ge-
nom den årliga behandlingen av regeringsskrivel-
sen om krigsmaterielexporten.
Vid förra årets granskning av viss export av
krigsmateriel till Oman ansåg utskottet att problemen
med följdleveransbegreppet nått ett slags all time
high. Det ledde oss fram till att genomföra en särskild
granskning av praxisutvecklingen på det här området.
Det som har kommit ut av KU:s granskning är,
enligt min mening, följande:
1. Vi har genom ett studium av ett fyrtiotal ärenden
och ett antal promemorior från Inspektionen för
strategiska produkter, ISP, fått bättre kunskap om
terminologi, procedurer och bedömningsgrunder
beträffande följdleveranser. Det har onekligen
skapat viss klarhet, som förhoppningsvis gör oss
bättre skickade att framgent handskas med vad
som avses med följdleveranser.
2. Vi har funnit att begreppet följdleverans visat en
tendens att förändras både vad gäller det faktiska
innehållet och vid tillämpningen av riktlinjerna. Vi
har klarlagt att följdleveranser t.ex. kan vara lik-
tydigt med nya exemplar av vapen som tidigare
levererats till en viss mottagare. Ansvariga minist-
rar har under en följd av år undvikit att uttrycka
sig på det sättet. Numera vet vi vad såväl "gamla
åtaganden" som "nya åtaganden" betyder i klar-
text. Det hade naturligtvis varit en fördel för den
seriösa debatten om export av krigsmateriel om
den oklarheten hade rensats bort på ett tidigare
stadium. Oklarheter på denna punkt gynnar bara
dem som inte önskar föra en seriös debatt i dessa
frågor.
3. Ett enigt utskott har landat på slutsatsen att det
finns anledning att undersöka förutsättningarna för
en ordning som har utsikter att ange villkoren på
längre sikt på det här området. Utskottet tror inte
att den nuvarande regleringen av krigsmaterielex-
porten med hjälp av riktlinjer bör ersättas med
lagstiftning. KU anser att det system vi har, med
prövning av varje ärende för sig, under medverkan
av ett parlamentariskt sammansatt rådgivande or-
gan och med en möjlighet att låta regeringen av-
göra i sista hand i grunden är ett bra system.
4. Den svaga punkten i det nuvarande systemet är,
enligt utskottets bedömning, riktlinjernas utform-
ning när det gäller just följdleveranser. Vi har i
vår analys kommit fram till att riktlinjerna är all-
mänt hållna och inte alltid lätta att tolka. Det ger
upphov till olika meningar om tillämpningen. Vi
kan konstatera att vissa viktiga förändringar av
praxis inte har arbetats in i riktlinjerna. Ett exem-
pel på detta är det s.k. systemberoendet, som får
en allt viktigare roll i bedömningarna i takt med
den vapentekniska utvecklingen. Den begreppsap-
parat som utvecklats i det praktiska arbetet under-
lättar naturligtvis vårt arbete som granskare men
ger inte den breda allmänheten motsvarande hjälp.
5. Mot den bakgrund som jag nu tecknat framhåller
utskottet att det finns anledning för regeringen att
överväga och precisera avsnittet om följdleveran-
ser i riktlinjerna för exporten av krigsmateriel.
Det är min förhoppning, fru talman, att KU med
det arbete som vi nu redovisar har lagt en god grund
för regeringens överväganden. Jag vill särskilt fram-
hålla att den enighet i bedömningen som utskottet
visat på sitt sätt är ett styrkeprov, som ger extra tyngd
åt KU:s rekommendationer till regeringen.
Till syvende och sist, fru talman, vill jag beröra
det märkliga förhållandet att en väckt granskningsfrå-
ga som ännu inte sakbehandlats i utskottet likväl blivit
föremål för en reservation.
Jag tänker på frågan om kronförsvaret. Vid en
första genomläsning förefaller Moderaternas och
Folkpartiets reservation en smula märklig. T.o.m.
någon med ett ganska tränat läsaröga kan ha svårt att
förstå vad som egentligen skiljer reservationen från
vad utskottsmajoriteten enat sig kring.
Vi är överens om att många omständigheter kring
kronförsvaret ligger utanför KU:s område för
granskning och att det vore fel att genomföra en KU-
granskning utan att frågor som rör Riksbankens age-
rande och vissa andra ekonomiska bevekelsegrunder
kartlagts och undersökts.
Min slutsats är att Folkpartiet och Moderaterna är
mindre benägna än övriga partier i KU att få frågan så
snabbt som möjligt belyst utifrån olika perspektiv.
Frågan om kronförsvaret tycks vara ett område där
Moderaterna och Folkpartiet helst vill mörka och
förskjuta en genomlysning av ämnet så långt bort i
tiden som möjligt.
Den frågan borde få sitt svar här i dag. Den måste
besvaras. Jag vill understryka att det finns ett utbrett
intresse hos en stor svensk allmänhet att ännu obesva-
rade frågor om kronförsvaret från 1992 blir ordentligt
belysta. Också om detta borde alla partier i riksdagen
kunna vara ense.
Fru talman! Jag yrkar på godkännande av utskot-
tets anmälan och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 3 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Fru talman! Jag har bara några små randanmärk-
ningar.
Frågan om försvaret av den svenska kronan hösten
1992 kommer Håkan Holmberg senare att ta upp.
När det gäller Anders Sundström har jag inte på-
stått att han har gjort uttalanden som har kommit i
konflikt med grundlagsbestämmelser av olika slag,
utan jag har just använt orden "en liten knäpp på
näsan". Utskottet kan ju konstatera att Konkur-
rensverket har handlat helt i enlighet med sin instruk-
tion. De uppgifter som framfördes i en artikel hade
tidigare lämnats in till Regeringskansliet, helt i enlig-
het med det uppdrag som Konkurrensverket har. Där-
för kanske det var överord av Anders Sundström att
påstå att Konkurrensverket för det första inte hade
talat om denna inställning för regeringen tidigare,
vilket alltså var helt fel, och för det andra hade del-
tagit i en politisk kampanj.
Det är ju utskottets bedömning att de uttalanden
som Lennart Göranson gjort har legat i linje med de
uppfattningar som Konkurrensverket tidigare fört
fram som ett led i den verksamhet som åligger Kon-
kurrensverket. Jag menar inte att detta på något sätt är
en stor fråga.
Jag vill bara litet grand justera det Kurt Ove Jo-
hansson sade. När han talade om Utbildningsdepar-
tementet verkade det som om problemen där hade
startat under Per Unckels tid som utbildningsminister.
Så var det förvisso inte. Det var under en lång följd av
år som det fanns brister, och de förändringar och
förbättringar som vi nu kan se påbörjades redan under
Per Unckels tid.

Anf. 4 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Låt mig börja med det sista. Det är
riktigt att det kanske kan sägas, när vi granskade Ut-
bildningsdepartementet i ett tidigare sammanhang, att
man ärvde vissa problem när det gällde organisatio-
nen. Å andra sidan står det nog helt klart att under den
tid som Per Unckel var chef för Utbildningsdeparte-
mentet - det har vi ju granskat en gång i utskottet -
hade de brister som säkert hade funnits också tidigare
ytterligare förstärkts. Det var det som gjorde att ut-
skottet skrev som man skrev.
Men det är ingen idé att bråka om påvens skägg.
Det viktigaste är ju det som utskottet har påtalat och
att man från Regeringskansliets sida åtgärdar just
detta.
Jag håller med Birgit Friggebo om att det här med
Anders Sundström inte är någon stor sak. Det enda
som jag reagerade mot var att fru ordförande använde
begreppet knäpp på näsan. Jag tycker inte att man kan
läsa in ett sådant uttryckssätt i vad utskottet har skri-
vit. Jag tyckte att det var ganska onödigt med tanke på
det annars så briljanta anförande som fru ordförande
höll. Det är viktigt att vi håller oss inom gränslinjen
för den konstitutionella granskningen. Då var det där
ett kanske obetydligt, men ändock övertramp i den
grå zonen. Det tyckte jag var litet onödigt. Men det
har ju rättats till nu.

Anf. 5 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Fru talman! Jag märker att Kurt Ove Johansson
vill försöka inskränka den diskussion vi har här i
kammaren i dag. Jag tycker att det är väldigt viktigt
att utskottet i sina betänkanden och i det vi skriver
håller oss till det som vi skall syssla med. Vi skall
granska statsrådens tjänsteutövning, den administrati-
va praxisen och hålla oss till de konstitutionella ad-
ministrativa frågorna.
Men det får inte, som jag sade i mitt inledningsan-
förande, hindra att vi som politiker också i debatter
och i kommentarer runt granskningen kan göra poli-
tiska kommentarer och värderingar. Vi skall inte re-
ducera oss till något slags amatörjurister, utan fullt ut
fylla vår roll som politiska granskare. Men det skall
inte ske i de betänkanden och de skrifter som vi ger
ifrån oss.

Anf. 6 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill bara konstatera att vad utskot-
tet skriver på s. 193 i sitt betänkande är att Anders
Sundström har hållit sig inom ramen för vad som
stadgas i 11 kap. 7 §. Vi har inte granskat vad Lennart
Göransson egentligen har sagt. Det ligger utanför vårt
kompetensområde. Det som är konstitutionellt intres-
sant är ju att konstatera att Sundström inte har över-
trätt 11 kap. 7 §. Det är det jag tycker är viktigt. Då
tycker inte jag att det finns stöd för påståendet att han
har fått en knäpp på näsan.

Anf. 7 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m):
Fru talman! När nu nästan tre år har gått av den
fyraåriga mandatperiod som inleddes 1994 börjar det
ändå bli möjligt att göra ett preliminärt bokslut över
hur den socialdemokratiska regering som vi har haft
har skött sig i ett antal avseenden, inklusive utifrån
konstitutionella utgångspunkter.
Det är nu inte konstitutionsutskottets uppgift att
göra politiska bokslut. Det tillkommer väljarna. Deras
besked kommer i sinom tid. Här handlar det i stället
om hur regeringen har skött själva utövningen av
regeringsmakten i konstitutionellt och administrativt
hänseende.
Det är, när man tittar litet närmare, en förbluffan-
de bild som framträder. Det är det inte minst om man
jämför med den tidigare fyrpartiregeringen Bildt,
också den liksom den nuvarande regeringen en mi-
noritetsregering.
Rimligtvis borde en fyrpartikoalition, som tillika
var en minoritetsregering, ha kännetecknats av ständi-
ga statsrådsskiften, oändliga långbänkar, jättelika
samordningskanslier och ständiga voteringsnederlag i
kammaren. En sådan regering borde ha saknat respekt
utomlands och dess ledare borde naturligtvis inte ha
varit efterfrågad för tunga uppdrag utanför Sveriges
gränser.
Nu har det i själva verket, när man tittar närmare,
varit precis tvärtom. Sedan 1994 har vi bytt statsmi-
nister. Ett stort antal statsråd har bytts ut - mot en
enda förändring under regeringen Bildts tre år. Vis-
serligen kanske man inte har bytt ut så många som
man borde ha gjort under den nuvarande regeringen,
men i alla fall. Vi är t.ex. inne på det tredje statsrådet
som handlägger vapenexportfrågor under tre år. Re-
geringen Bildt klarade sig med en person och undvek
måhända därigenom på grund av personens kompe-
tens och på grund av kontinuiteten alla de vapenex-
portproblem som har drabbat den nuvarande rege-
ringen.
Statssekreterare har bytts ut i samma tempo. Man
kunde vidare tro, fru talman, att en enpartiregering
skulle behöva betydligt mindre samordningsverksam-
het i Regeringskansliet, men inte alls. Det är samma
nivå på de kanslihusanställda, åtminstone antalsmäs-
sigt sett, som under den borgerliga tiden.
En gång talades det om att det långa socialdemo-
kratiska regeringsinnehavet - det här var före 1976 -
hade gett en rent unik erfarenhet i det praktiska rege-
ringsutövandet. En kader av mot socialdemokratin
lojala ämbetsmän, tillsammans med erfarna socialde-
mokratiska statsråd med många år i kanslihuset, ga-
ranterade en kvalitet på regeringsutövandet som,
oavsett det politiska innehållet, höll en anständig nivå.
Det här är nu faktiskt, när man tittar närmare,
borta. Tvärtom har regeringarna Carlsson och Persson
kännetecknats av osedvanligt mycket konstitutionellt
och administrativt sjabbel, från Arboga till Peking.
Man har ibland svårt, när man ser på alla de här
incidenterna som alltså skiljer sig från den tidigare
regeringen Bildt, att frigöra sig från misstanken att en
del bottnar i något så elementärt som brist på kunska-
per om riksdagens arbetsformer, på parlamentarisk
erfarenhet och på kunskaper om internationella förhål-
landen och förvaltningsteknik.
Borta är de gamla stabila socialdemokratiska re-
geringarna av folkhemssnitt. Valhäntheten har i stället
kommit att känneteckna regeringarna Carlsson och
Persson.
Regeringarna Carlsson och Persson har i varje fall
visat, decennier av regeringserfarenhet inom det so-
cialdemokratiska partiet till trots, att man i alla fall
inte för närvarande besitter någon särskild regerings-
kompetens.
Nu har man överlevt ändå. Opinionssiffror är ju
naturligtvis ingenting annat än indikationer. Det är
valresultatet som avgör. Man får väl fortsätta med
regeringsombildningar fram till valet 1998. För de
statsråd som eventuellt då försvinner finns landets
största fallskärm till statsministerns förfogande, näm-
ligen hela statsförvaltningen.
Som vid det här laget till tjänsteåren ganska gam-
mal ledamot av KU har jag, med det perspektiv som
åren i utskottet ger, förvånat mig över en del av de
anmälningar som grundar sig på konkreta händelser,
som vi nu har haft att ta ställning till. Det har varit
litet väl mycket sjabbel. Det kan inte bara vara tillfäl-
ligheter. Det finns på något sätt något slags systematik
i den här valhäntheten.
Vi skall senare i dag diskutera enskilda frågor. Ut-
skottet riktar på några punkter enhällig kritik mot
enskilda statsråd. Det är t.ex. unikt med kritik av det
slag som riktas mot förutvarande försvarsministern i
samband med Volvo-Arboga-affären, och jag skall
återkomma till detta.
Får jag också peka på några ärenden som inte
kommer upp senare. Pierre Schoris uttalande i TV om
ett enskilt ärende som berörde en enskild person är
naturligtvis ett exempel på den brist på parlamentarisk
erfarenhet och konstitutionellt kunnande som jag här
har pekat på. Så gör man rimligtvis inte om man kan
konstitutionen och om man har erfarenhet.
Det här kan synas som en bagatell. Det är det na-
turligtvis inte för de individer som drabbas. Man får
ett besked i TV om att föräldrarna får stanna. Sedan
får man omedelbart veta att det som statsrådet sade
ingalunda är förankrat i det departement som finns.
En liten sak, fru talman, kan naturligtvis vara trauma-
tisk för den som drabbas.
Vi har också granskat en del av utvecklingsbistån-
det till Kuba och Vietnam. Vi har kunnat konstatera
att det demokratikriterium som riksdagen bl.a. har satt
upp för u-hjälpen kunde ha följts upp på ett bättre
sätt.
När det gäller vapenexporten och de s.k. följdle-
veranserna är det glädjande att utskottet har kommit
fram till en begäran om att regeringen skall se över
följdleveransbegreppet. Jag har ändå någon erfarenhet
av dessa frågor. Därför vill jag, fru talman, varna för
att tro att man med hjälp av nya bestämmelser kan
lösa hela den här problematiken. Utvecklingen går
rasande snabbt. Nya vapensystem kommer till. Nya
komponenter integreras. Högteknologiprodukter låter
sig inte definieras på det sätt som vi är vana vid när
det gäller att ta ställning till reservdelar, ammunition
och annat, till krigsmateriel. Att tro att vi nu löser
problemen är ungefär lika naivt som att kräva att
regeringen skall se till att alla barn är snälla och att
det är vackert väder varje dag. Det kommer även i
fortsättningen att bli en prövning från fall till fall. Det
kommer att bli många svåra avgöranden, och ytterst
har naturligtvis regeringen ansvaret i den här typen av
frågor. Det kan den aldrig komma ifrån.
Fru talman! Vi kan göra en snabb konstitutionell
tillbakablick. 1990-talet har bevisat att en bred rege-
ringskoalition kan utöva regeringsmakten - oavsett
vad man tycker om politiken; den må vi ha olika me-
ningar om - väl så effektivt som en enpartiregering.
Allt tal, fru talman, om att koalitioner leder till mins-
kad effektivitet i regeringsutövandet har visat sig vara
fel. Med ett preliminärt facit i hand kan vi tvärtom
konstatera att det inte är antalet partier i en regering
som är avgörande för effektiviteten i regeringsutöv-
andet.
Regeringarna Carlsson och Persson visar tvärtom
att ett enda parti som utövar regeringsmakten kan -
jag säger bara kan - vara mer oenigt i väsentliga poli-
tiska frågor än fyra partier i en koalition. Det har vi
fått svart på vitt på nu. Ytterst handlar det naturligtvis
om hur en regering leds, och det bör vara något att
hålla i minnet inför det val som nu närmar sig.

Anf. 8 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det som Anders Björck tog upp sist,
det förestående valet, präglade nog hans konstitutio-
nella anförande i dag. Det var mer ett politiskt inriktat
anförande än en konstitutionell granskning.
Jag konstaterar att Anders Björck har en stor för-
måga att göra det omöjliga. I den här granskningsde-
batten diskuterar han frågor som egentligen inte har
varit föremål för diskussion i utskottet och i det här
betänkandet. På en punkt lyckades faktiskt Anders
Björck ändå träffa rätt. Det gällde krigsmaterielexpor-
ten. När det gäller granskningen av den är nog Anders
Björck och jag ganska överens.
Det finns anledning, fru talman, att säga några ord
om detta med långbänk som Anders Björck inledde
sitt anförande med. Även om tiden löper snabbt minns
jag fortfarande hur den borgerliga regeringen hante-
rade Öresundsbron nere i Skåne. Kommunfullmäkti-
ges ordförande, som på den tiden var moderat, ordna-
de soppkalas på Stortorget i Malmö medan man vän-
tade på att den borgerliga regeringen skulle ge besked
om Öresundsbron. Det kom aldrig. Ärtsoppan stanna-
de som regel i halsen på Joakim Ollén när den bor-
gerliga regeringen i sin långbänk inte kunde åstad-
komma beslut. Många människor sprang dit någon
gång då och då när regeringssammanträdena skulle
äga rum för att kunna högtidlighålla ett beslut från
den borgerliga regeringens sida, som nästan aldrig
kom.
Det var en långbänk, Anders Björck, och det finns
nog anledning att studera detta vidare.

Anf. 9 Förste vice talman ANDERS BJÖRCK
(m) replik:
Fru talman! Jag är naturligtvis smickrad över att
Kurt Ove Johansson anser att jag är i stånd att göra
det omöjliga. Det är inte var dag man får ett sådant
beröm. Därför tar jag naturligtvis åt mig detta med
stor glädje.
Nog är det konstitutionellt intressant att konstatera
vissa saker när det gäller enpartiregeringarna Carlsson
och Persson. Har de haft färre statsråd i regeringen?
Svaret är nej. Har de haft färre politiskt sakkunniga?
Svaret är nej. Har propositionerna kommit snabbare,
och har det varit färre förseningar? Svaret är nej.
Så här är det på punkt efter punkt. Vi kan ta i stort
sett vilka parametrar som helst. Det är alltså en myt
att en enpartiregering - den må ledas av Carlsson,
Persson eller Johansson - är effektivare. Och allt tal
om att koalitioner inte klarar av att regera effektivt är
alltså nonsens. Det kan vi empiriskt bevisa. Det är
bara att läsa betänkandet. Jag delar Kurt Ove Johans-
sons uppfattning att det finns en hel del i den admi-
nistrativa delen av betänkandet, en hel del faktaupp-
gifter, som totalt jävar alla påståenden om att det
skulle vara någon särskild effektivitet i det regerings-
utövande som vi nu har fått se.
Man kan naturligtvis av politiska skäl föredra den
ena eller den andra regeringen; vi måste respektera
vad medborgarna tycker. Men det finns i granskning-
en under de senaste åren ingenting som bevisar att
enpartiregeringar är effektivare.
Nu har bron ändå börjat byggas i Malmö, Kurt
Ove Johansson. Det vet ju Kurt Ove Johansson. Det
är trots allt bättre att få vänta på litet soppa i samband
med ett brobeslut än att få soppkök runt om i landet
på grund av regeringens ekonomiska politik.

Anf. 10 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Anders Björck har också en stor för-
måga att springa från en ytterlighet till en annan.
Anders Björck tog ju faktiskt själv upp frågan om
detta med långbänk. Jag pekade på en fråga där vi
hade en långbänk under den borgerliga regeringsperi-
oden. Den saknar nog motstycke i svensk politik. Men
jag har inte sagt att Anders Björck inte håller sig till
konstitutionella frågor. Jag sade att Anders Björck
inte höll sig till de konstitutionella frågor som vi har
diskuterat i det här granskningsbetänkandet, och det
är litet skillnad.
Ett exempel var Anders Björcks påstående att
många socialdemokratiska statsråd sedan den social-
demokratiska regeringen kom tillbaka i regerings-
ställning t.ex. har avgått och ersatts av andra. Det är
inte särskilt konstigt om man betänker att vi också har
bytt statsminister. Statsminister Ingvar Carlsson hade
rätt att själv bestämma sin avgång. Han byttes mot en
ny statsminister som naturligtvis måste ha rätt att välja
vilka regeringskamrater han skall ha. Det är alltså inte
konstigt i sig att man i det sammanhanget byter stats-
råd. Det är i och för sig en konstitutionell fråga, men
det är ingen fråga som vi har diskuterat i det här be-
tänkandet, som ändå är det som vi är här för att disku-
tera i dag.
Anders Björck vill diskutera regeringarnas effek-
tivitet. Den debatten vill jag hemskt gärna ställa upp i.
Kanske tillhör inte heller detta dagens debatt, men jag
vill ändå påpeka att de två socialdemokratiska rege-
ringarna har brottats med en katastrofal ekonomisk
situation. Nu har man rättat till det mesta. Det visar
ändå vad en effektiv regering kan åstadkomma.

Anf. 11 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m):
Fru talman! Jag hoppas att vi i den kommande
granskningen tittar litet på långbänkarna, gör litet fler
jämförelser av regeringsutövandets volym, försening-
ar och mycket annat. Jag har ingenting emot detta. Jag
tycker i hög grad, fru talman, att detta tillhör konsti-
tutionsutskottets granskning. Men jag upprepar: An-
vänd vilka parametrar som helst - antalet statsråd,
statssekreterare, politiska tjänstemän i Regerings-
kansliet eller vad ni vill - så skulle dessa rimligtvis ha
blivit färre med en enpartiregering. Så har det inte alls
blivit. Det är precis tvärtemot vad Kurt Ove Johans-
son och andra sade när de kritiserade regeringen Bildt
under föregående mandatperioden: det har inte blivit
effektivare.
Jag har, fru talman, pekat på att allt det småsjabbel
som vi har upplevt. Jag tror att detta faktiskt beror på
brist på erfarenhet, parlamentarisk erfarenhet och
erfarenhet i regeringsutövandet.
Kurt Ove Johansson sade att det förhållandet att
statsråd avgår inte är någonting som konstitutionsut-
skottet har diskuterat. Det får det väl göra när man
byter statsminister. På den punkten delar jag helt Kurt
Ove Johanssons uppfattning, jag har ingenting emot
att statsråd avgår i den nuvarande regeringen - ju fler,
desto bättre.

Anf. 12 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! KU skall enligt regeringsformen
granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsä-
rendenas handläggning. Sedan några år kan vi komp-
lettera den skriftliga information vi inhämtar från
Regeringskansliet och slutna förhör med statsråd med
offentliga utfrågningar för att närmare belysa en
granskningsanmälan. Det är viktigt att detta sker på
ett sådant sätt att det väcker respekt. Jag anser att KU
utvecklat en olycklig praxis när det gäller dessa ut-
frågningar. Tonen är oftast insinuant, tjatig och ovän-
lig. Det kan upplevas som om KU:s ledamöter vill
"sätta fast" meningsmotståndare eller "nypa till", som
Anders Björck brukar uttrycka det eller "ge en knäpp
på näsan", som Birgit Friggebo nyss sade. Utfråg-
ningarna pågår ofta timme ut och timme in med upp-
repningar av samma frågor. Jag plågas av dessa till-
ställningar.
Ofta tar vi upp händelser som fått stort genomslag
i massmedierna och därför intresserar allmänheten. Vi
kan ogilla beslutet, men det är inte KU:s uppgift att
"överpröva" beslutet. KU har endast befogenhet att
undersöka om statsrådet handlat enligt grundlagen.
Därmed blir vår uppgift begränsad och borde kunna
klaras snabbt och utan övertoner av fördömande. Det
är säkert ganska få av lyssnarna till KU:s offentliga
utfrågningar som inser hur begränsad vår uppgift är
och i stället tror att vi ställer statsråd till svars för
kontroversiella beslut i regeringen. Folk kan t.o.m. tro
att de vittnen vi bett komma är anklagade för något
brott. Behandlingen av Ebbe Carlsson och Carl Lid-
bom anser jag vara en skamfläck i KU:s historia.
Något liknande har dessbättre inte inträffat i år.
KU har gjort allvarliga försök att analysera ut-
frågningarnas uppläggning men enligt min mening
inte lyckats finna en lämplig form. Vi kunde kanske
börja med att begränsa tiden och ge ordföranden
uppgiften att påpeka om en fråga redan ställts. Ord-
föranden kunde också i inledningen omsorgsfullt
klargöra vad utfrågningen gäller och vad den inte
gäller.
Vidare bör den gamla goda seden att hellre fria än
fälla också gälla KU. Vi bör självfallet bemöta stats-
råd med stor respekt. Hur skall vi annars tro att all-
mänheten kan ha respekt för politiker?
Jag vill nämna två av besluten i år som jag anser
viktiga och bra, först beslutet om exporten av krigs-
materiel. De s.k. följdleveranserna till Indonesien har
enligt min uppfattning varit stötande. Men de har
kunnat ske utan att bryta mot gällande regler, och det
är endast detta som KU har att ta ställning till. Nu tar
KU upp dessa regler. KU har granskat hur praxis
utvecklats av tillämpningen av de riktlinjer som skall
styra regeringens undantag från förbudet att exportera
krigsmateriel. Det är tydligt att praxis glidit från riks-
dagens intentioner. Vi anser enhälligt att regeringen
har anledning att överväga och precisera det avsnitt i
riktlinjerna som behandlar följdleveranser.
Så kommer jag till kronförsvaret. KU har också
övervägt regeringens ansvar för turbulensen kring
kronförsvaret i början av 90-talet. Vi konstaterar att vi
inte kan ta ställning till den granskningsanmälan som
lämnats i detta ärende utan att man klarlagt vilket
ansvar andra instanser har. KU skall ta kontakt med
andra riksdagsorgan, t.ex. Riksdagens revisorer och
finansutskottet, och senare återkomma. Jag kommer
att aktualisera frågan i höst om ingen annan gör det i
utskottet.
När det så gäller domstolsväsendet har Modera-
terna och Centerpartiet reserverat sig om utformning-
en av direktiven till Domstolsutredningen. Utredning-
en skall enligt direktivet utgå från att bl.a. inskriv-
ningsväsendet skall tas bort från tingsrätterna. Justi-
tieministern anför att riksdagen beslutat detta. Men
riksdagen har tvärtom sagt sig vilja avvakta utred-
ningar innan man tar ställning. Regeringen får själv-
fallet lämna vilka direktiv den vill, men man bör inte
hänvisa till riksdagsbeslut som inte existerar.

Anf. 13 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Fru talman! Det anförande som Birgitta Ham-
braeus höll om kritiken mot utskottets sätt att arbeta
på är inte något nytt. Birgitta Hambraeus driver en
kampanj mot utskottet för att skada utskottet. Jag
hade i min inledning kommentarer kring detta.
KU:s granskning är inte något slags bekvämlig-
hetsinrättning. Jag kan till och från själv känna otill-
fredsställelse med det sätt som vi tvingas att arbeta på,
att vara vetgirig, tjatig och envis, för att få fram san-
ningen om vad som faktiskt hänt. Om vi skulle införa
en princip som handlar om att granskningen skall gå
snabbt och att det skulle ha ett egenvärde är det inte
alls säkert att vi kan få fram det underlag som gör att
vi kan ta en objektiv ställning till det vi har att grans-
ka. Att vi hellre skall fria än fälla - vad är det för en
princip? Vi skall ta fram sanningen om vad som hänt
och sedan göra vår bedömning utefter det som vi
lyckats få fram. Det skall inte vägas mellan något
slags snällhet eller elakhet. Vi skall ta fram objektiva
slutsatser i vårt granskningsarbete.
Jag skulle vilja gå så långt - jag beklagar att be-
höva göra det - som att säga att Birgitta Hambraeus
delvis har missuppfattat sin uppgift som deltagare i
det viktiga arbetet att utöva kontrollmakt enligt den
svenska grundlagen.
Birgitta Hambraeus nämnde Carl Lidbom. Han har
i dagarna skrivit en bok där han rakt upp och ner
säger att KU inte fick svar på några frågor, ledamö-
terna var inte tillräckligt envetna och ställde inte alla
frågor. Trots att det ställdes öppna frågor om det
fanns något mer att framföra i frågan satt han där och
undanhöll sanningen. Man måste vara envis och tjatig
för att få fram sanningen.

Anf. 14 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det är litet märkligt att
KU:s ordförande inte känner till det uttryck som är
ledstjärnan för domstolarna i Sverige, nämligen att
man hellre skall fria än fälla om inte bevisen är allde-
les överväldigande. Det är också litet märkligt att
ordföranden påstår att jag driver en kampanj mot
utskottet. Det har blivit en sorts praxis att uttrycka sig
på det sättet. Jag har vid upprepade tillfällen i utskot-
tet och i riksdagens talarstol uttryckt min besvikelse
och bestörtning över det sätt varpå dessa utfrågningar
går till.
Jag är övertygad om att utfrågningarna är oerhört
viktiga, men de måste ske på ett annat sätt så att de
inte verkar så tjatiga och gnälliga som de väldigt ofta
har utvecklats till.
Jag har tagit mig tid att läsa igenom en hel del av
protokollen från utfrågningarna - jag tänkte att jag
själv kanske bara var på dåligt humör när jag satt och
plågade mig igenom dem. Men det är alldeles enastå-
ende vad vi tjatar om precis samma frågor som ställs
om och om igen. Trots att ett statsråd kan visa på hur
det står skrivet ifrågasätter vi bara och misstänkliggör.
Jag tar inte tillbaka ett ord av det som jag har sagt.
Detta är en praxis som absolut bör ändras, just därför
att de offentliga utfrågningarna är så viktiga.

Anf. 15 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Fru talman! Birgitta Hambraeus upprepar sitt
missnöje och sin otillfredsställelse med arbetet i
konstitutionsutskottet. Jag upprepar att jag tycker att
hon har missuppfattat sin uppgift. Egentligen skulle
frågan ställas till ledningen i Centerpartiet hur man
där uppfattar Birgitta Hambraeus i hennes egenskap
av ledamot i konstitutionsutskottet.
Konstitutionsutskottet är ingen domstol. Vi dömer
inte någon för något som helst brott. Vi gör uttalan-
den, och dessa uttalanden skall på bästa sätt spegla
utskottets uppfattning om saker och ting som har hänt
och om behov av förändringar för att förhindra att
stora fel begås i framtiden.
Jag vet själv vilken betydelse det har för en rege-
ring att det finns ett organ som hela tiden är vaksamt
när det gäller både stora frågor och små detaljfrågor.
Maktutövning måste alltid kontrolleras. Makt kor-
rumperar alltid. Ingen går fri från detta. Då måste det
finnas personer som vågar och orkar vara tjatiga för
att få fram sanningen.
Jag säger inte att det inte har förekommit en och
annan upprepning och en och annan överlöpning.
Men jag vill hävda att utskottets utfrågningsteknik i
dag är lysande i förhållande till vad den har varit
under vissa perioder. Jag kan bara nämna Thage G
Petersons utfrågningar av Ulf Dinkelspiel och Carl
Bildt.
I dag avstår utskottets ledamöter från att själva gö-
ra sammanfattningar och komma med utlåtanden över
den utfrågade. Vi ställer frågor. Det är ingen av ut-
skottets ledamöter som har tagit sig den friheten att
själv göra sammanfattningar efter utfrågningarna och
utfärda det som Birgitta Hambraeus kallar för domar.
Vi fäller inga domar i utskottet.

Anf. 16 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Jag är väl medveten om att vi inte
fäller några domar. Jag tycker bara att tanken att för-
söka att tolka saker och ting till det bästa är en väldigt
fin praxis som också vi borde tillämpa.
Sedan vill jag instämma i Birgit Friggebos be-
skrivning av vår viktiga uppgift när det gäller utfråg-
ningar. Det är oerhört väsentligt att man som rege-
ringsledamot har en känsla av att det som man gör
följs väldigt noggrant. Jag skriver under på allt detta.
Men vi skiljer oss i bedömningen av hur detta bäst
kan ske. Jag tror faktiskt att det kan ske på ett vänligt,
allvarligt och icke tjatigt sätt.
Fru ordföranden sade att man var lysande i sitt sätt
att sköta utfrågningarna. Jag tror att det finns delade
meningar om det.

Anf. 17 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag har bara en synpunkt att bidra
med när det gäller den senaste debatten om KU:s
utfrågningar. Jag anser att detta är en fråga som vi bör
lösa internt inom utskottet i stället för att uppta kam-
marens dyrbara tid med det.
Efter varje granskningsomgång brukar KU göra
någon form av utvärdering. Det torde vara lämpligt att
diskutera frågan om genomförandet av utfrågningarna
i samband med den. Vi som sitter i konstitutionsut-
skottet är precis som alla andra människor. Vi har
olika temperament. Detta kommer till uttryck när
dessa utfrågningar genomförs. Det som någon kanske
upplever som ett hätskt meningsutbyte mellan den
utfrågade och den utfrågande kan av många andra
betraktas som ganska bagatellartat.
Som sagt, dessa frågor får vi i KU försöka lösa när
vi gör våra utvärderingar.
Fru talman! Det som egentligen var orsaken till att
jag begärde ordet var närmast detta med kronförsva-
ret. Birgitta Hambraeus sade att hon skulle aktualisera
den frågan i höst. Men Birgitta Hambraeus har ju
varit med om att skriva under ett majoritetsuttalande i
betänkandet som innebär att frågan redan är aktualise-
rad. Det som Birgitta Hambraues hade tänkt att göra i
höst är ju faktiskt redan gjort.

Anf. 18 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! KU:s granskning är som påpekats en
granskning av att regeringsmakten utövas under la-
garna och av att vår författnings bokstav och intentio-
ner följs av regeringen i dess beslut och i dess bered-
ningar av ärenden. Det är också en granskning av att
regeringen visar vederbörlig respekt och följer av
riksdagen, som lagstiftande församling och folkets
främsta företrädare, fattade beslut.
Det är ett ganska digert arbete som KU har att ut-
föra i sin granskning. Jag vill påpeka - vilket nog har
glömts bort av tidigare talare - att detta gransknings-
arbete inte skulle vara möjligt utan ett så kompetent,
engagerat och i sanningssökandet oförvitligt kansli
som konstitutionsutskottet har.
De ärenden som vi granskar skall ju inte ha nå-
gonting att göra med det politiska innehållet, utan de
skall gälla hur regeringen har genomfört och tolkat
riksdagsbeslut och hur man har berett ärenden, hur
dess administration fungerat osv. En rad ärenden har
anmälts av riksdagsledamöter som sett dem som
konstitutionellt problematiska. Någon gång har ären-
den kanske anmälts utan att de haft sådana aspekter.
Men det är bättre om det görs för många anmälningar
än för få. Vi i utskottet måste få ett brett underlag och
möjligheter att göra en kritisk granskning av makten
ur de aspekter som vi har att granska den.
Samtidigt har vi inte gjort den typ av övervägan-
den som man kunde få intryck av när man hörde det
som förste vice talmannen sade. Han höll ett valtal här
nyss. Vi har varken gjort någon jämförande studie
över effektiviteten hos olika regeringar eller granskat
huruvida den ena regeringen har varit "bättre än nå-
gon annan". Det var en politisk utsvävning som inte
har någon grund i vårt betänkande.
Jag vill bara erinra om att när den här samman-
sättningen av utskottet inledde sitt arbete hade vi
anledning att i granskningsbetänkandet betydligt fler
gånger rikta kritik mot den då avgående borgerliga
regeringen än vad vi gör när det gäller den sittande
regeringen.
Det är möjligt att det som döljs i snö kommer upp
i tö och att vi i framtiden kan få anledning till kritiska
anmärkningar även på den här regeringens arbete när
vi får det i ett litet historiskt perspektiv. Men så här
långt ger arbetet inte någon egentlig grund för det
relativt tvärsäkra uttalande som Anders Björck fällde.
Jag delar i huvudsak Birgit Friggebos inställning
när det gäller utfrågningarna. Jag kan i sig se att
Birgitta Hambraeus kan ha vissa poänger ibland när
det gäller vissa utfrågningar. Icke desto mindre är
uppgiften för KU:s ledamöter att vara oerhört när-
gångna i sina frågor för att få fram sanningen så gott
sig göra låter. Man kan möjligtvis göra den politiska
kommentaren att Centern på något sätt nu har tagit på
entreprenad att stryka den nuvarande regeringen med-
hårs. Då kanske allt grävande i sanningen kan upple-
vas som litet aggressivt. Jag tycker att Centern åtmins-
tone på någon punkt svek sin konstitutionella uppgift.
Men det får vi återkomma till när denna punkt disku-
teras.
De ärenden vi granskar har inget att göra med det
politiska innehållet. Jag anmälde t.ex. själv utrikes-
ministerns s.k. julklapp till UD:s tjänstemän. Gransk-
ningen visar att denna utdelning formellt sett inte var
otillåten. Därmed kan inte KU ge någon kritik. Det är
en helt annan sak att jag alltjämt tycker att det är
utmanande med en sådan gratifikation när den offent-
liga sektorn drar ned på verksamheter och bidrag på
ett sätt som hårt drabbar människor med långt sämre
villkor än UD-personalen brukar leva under.
Men KU:s granskning skall vara sådan att den un-
dersöker om regeringen följer reglerna, och vi skall
inte ta ställning i sakfrågan. Den generella bild som
jag, som nu har gjort min tredje granskning, får fram
är att trots att det finns brister fungerar det politiska
livet i den mening som vi har att granska det relativt
hyggligt i det här landet. Det finns egentligen inte
något stort och flagrant konstitutionellt brott som
någon regering som jag har varit med och granskat
har begått.
Det betyder sannolikt inte att det inte existerar
lobbyverksamhet, som kan ha framgång, och att det
förekommer inre cirklar som värnar varandra och
håller varandra om ryggen. Jag tror att allt detta före-
kommer i svensk politik såväl som annorstädes. Men
jag tror ändå att granskningarna som huvudlinje kan
ge ett gott betyg åt det svenska systemet inom politi-
ken.
Det finns frågor, t.ex. lobbyism och sådant, som
jag menar skulle vara frestande att granska. Jag kan
som exempel nämna hur reglerna för distributionsstöd
ändrades när det gällde Metro Weekend. Ett par stora
tidningars redaktörer uppvaktar regeringen och får till
stånd ändringar. Regeringen är emellertid konstitutio-
nellt oförhindrad att lyssna på den man vill lyssna på
och tala med den man vill tala med. Det finns egentli-
gen inga konstitutionella fel, även om man kan se spår
av en sorts framgångsrik lobbyverksamhet som man
skulle vara frestad att kritisera konstitutionellt. Men
egentligen är det svårt att se hur KU skulle göra det
inom den här ramen.
En fråga som vi har vänt på i utskottet är den om
kronförsvaret. Det är bra att den saken blev anmäld.
Anmälans slutpunkt var egentligen att uppdra åt KU
att uttala sig för en kommission som skulle diskutera
frågan. Den tar heller inte upp en konkret konstitutio-
nell aspekt. Men det är utomordentligt bra att ut-
skottsmajoriteten ändå har kunnat enas om att förut-
skicka att den här frågan måste prövas brett i samhäl-
let. Det är något förvånande att inte alla partier kan
vara överens om det.
Slutligen vill jag ta upp en fråga som har väckt
mycket diskussion inför den här granskningen. Det är
krigsmaterielexporten och frågan om följdleveranser
av krigsmateriel. Vi har här kunnat enas om att riktlin-
jerna är oklara, att de måste moderniseras och att de
måste göras tydliga, även om vi säkert gör det utifrån
helt olika politiska utgångspunkter. Jag gör det utifrån
en utomordentligt kritisk syn på den svenska vape-
nexportpolitiken. Jag anser att vi egentligen i vårt
material har kunnat se att oklarheten i riktlinjerna hela
tiden har tolkats i en exportexpansiv riktning och att
nya termer och begrepp smugits in för att underlätta
ytterligare vapenaffärer. Men oklarheten har vi kunnat
enas om. Både Anders Björck, för vilken nästan ingen
vapenaffär skulle vara otillåtlig, och jag, som har en
mycket restriktiv hållning till vapenexport, har kunnat
se detta, men vi har kunnat lägga de politiska skilje-
linjerna åt sidan och har sett till sakens konstitutionel-
la sida.
Fru talman! Det finns ytterligare en sak som vi
borde diskutera i sammanhanget men som får anstå
till ett annat tillfälle. I och med inträdet i EU har riks-
dagens och regeringens roll kommit att förskjutas. En
hög EU-tjänsteman sade till mig vid tillfälle att det
leder till att granskningsuppgifterna i de nationella
parlamenten nu blir större, eftersom lagstiftnings-
uppgifterna blir mindre genom EU-parlamentet. Vi
har ännu inte hittat en effektiv metod för granskning
av Sveriges EU-arbete, där riksdagens granskningsar-
bete sker på riksdagens eget initiativ och inte på ini-
tiativ av en regeringsskrivelse. Men till detta får vi
återkomma.

Anf. 19 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Först gäller det vapenaffärer. Redan
på den tiden när Kenneth Kvist arbetade i ett totalitärt
parti jobbade jag med att avslöja vapenaffärer så
intensivt i KU att jag gång på gång blev utskälld av
dåvarande utrikesministern Sten Andersson för att jag
var alltför nitisk i de här sammanhangen, gång på
gång, offentligt. Där ligger Kenneth Kvist som va-
pengranskare rejält i lä. Det är bara att gå tillbaka till
konstitutionsutskottet, till pressklippen och annat.
Illegala vapenaffärer skall bekämpas, och där har jag
en meritlista som torde vara mycket längre än Ken-
neth Kvists anföranden i kammaren och i konstitu-
tionsutskottet.
Så till den andra saken jag vill nämna. Kenneth
Kvist säger att det som Anders Björck tar upp - jag
trampade tydligen på en öm tå - har vi inte diskuterat.
Då har nog Kenneth Kvist sövts av sina egna anföran-
den i KU. Det är ju bara att slå upp granskningsbetän-
kandets punkt 2, Regeringens sammansättning och
regeringsarbetets organisation, s. 10, 11 och 12. Om
man bara följer med litet i utskottet så går det säkert
bra.
För övrigt, fru talman, var det bättre förr. När jag
var statsråd var jag alltid i kammaren när KU:s
dechargebetänkande diskuterade. Jag satt där vid
inledningen för att visa min respekt för riksdagen. Jag
har under mina 28 år i riksdagen aldrig sett ett social-
demokratiskt statsråd visa riksdagen respekt genom
att vara närvarande vid dechargedebatten. Så är inte
fallet i dag heller. Regeringsbänkarna är som vanligt
tomma.

Anf. 20 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Naturligtvis har Anders Björck, som
suttit i riksdagen sedan 70-talet, varit med om fler
granskningar än jag, som kom in i riksdagen 1994.
Därför har han naturligtvis en längre historia när det
gäller att agera i olika affärer. Det har jag inte ifråga-
satt. Vad jag ville markera var att vi nog, trots allt, har
något olika uppfattningar om hur mycket vapen Sve-
rige bör exportera. Det tror jag inte ens att Anders
Björck klarar av att bestrida. Sedan har jag inte på
något sätt gjort gällande att Anders Björck skulle vara
för några illegala vapenaffärer. På intet sätt har jag
sagt detta.
I en del av Anders Björks inlägg vill jag säga att
vi är helt överens. Jag tycker också att det är märkligt
- ja det är direkt svagt - att regeringen inte har en
eller ett par representanter närvarande som lyssnar på
KU:s debatt om granskningen av regeringen. Därom
är vi helt eniga.
När det gäller de sidor som Anders Björck litet
insinuant hänvisar till, vill jag säga: Visst, jag har läst
dem. Men det finns inget i de sidorna där den ena
regeringen jämförs med den andra eller där vi gör
några värderingsomdömen om att det skulle ha varit
bättre eller sämre under den ena eller andra ministä-
rens tid. Det är en debatt som inte har förts i utskottet,
och jag menar att den egentligen ligger utanför det
här. Det är något som vi får använda valrörelsen till.

Anf. 21 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Tillåt mig en liten korrigering. Jag har
inte verkat i riksdagen sedan slutet av 70-talet utan,
tillsammans med fru talmannen, sedan slutet av 60-
talet, Kenneth Kvist.
I övrigt är det faktiskt på det sättet att det i
dechargebetänkandet finns ett och annat av faktaka-
raktär när det gäller regeringens sammansättning och
regeringsarbetets organisation. Den problematiken
finns alltså behandlad. Sedan har jag i all enkelhet
tillåtit mig att utifrån detta dra några slutsatser. Jag
hävdar fortfarande med stor kraft, fru talman, min
åsikt om det som vi fick höra under den föregående
mandatperioden, alltså att enpartiregeringar var vad
Sverige behövde. Då skulle det bli ordning och reda.
Då skulle det inte vara något schabbel. Då skulle det
inte vara några övertramp. Då skulle det gå snabbt.
Då skulle man inte behöva skifta ut statsråd och an-
nat. Då skulle man inte behöva rotera om i ärendeför-
delningen inom Regeringskansliet och regeringen så
ofta.
Detta är ju fel! Det finns ingenting som stöder den
argumentation som Thage G Peterson som ordförande
i konstitutionsutskottet drev under den föregående
mandatperioden. Det finns absolut ingenting som
tyder på att detta på något sätt skulle ha varit korrekt,
och det tycker jag faktiskt att man kan nämna i en
sådan här dechargedebatt.
Självfallet kan och skall vi ha - och har haft - så-
väl enpartiregeringar som koalitionsregeringar. Det
har naturligtvis inte konstitutionsutskottet med att
göra. Däremot är det vår uppgift att granska om på-
ståenden om att det ena är effektivare än det andra är
riktiga eller felaktiga.

Anf. 22 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Att polemisera mot Thage G Peterson,
som Anders Björck nu ville göra, är litet svårt. Ingen
från regeringen, inte heller Thage G Peterson, är ju
som sagt närvarande. Men faktum är att den jämförel-
se som Anders Björck gör, är Anders Björcks egen.
Det finns inget i vårt material som vare sig styrker
eller vederlägger det Anders Björck säger. Det är inte
heller egentligen KU:s uppgift att göra en sådan kom-
parativ studie mellan olika regeringar. Vi tar varje sak
för sig, varje regering för sig.

Anf. 23 KURT OVE JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag är litet överraskad av att Anders
Björck här på nytt tar upp det här med enpartirege-
ringar. Det var ju en sak som vi diskuterade i replik-
skiftet oss emellan.

Anf. 24 TALMANNEN:
Avser repliken Kenneth Kvists anförande? Annars
får Kurt Ove Johansson begära anförande och åter-
komma.

Anf. 25 KURT OVE JOHANSSON (s):
Fru talman! Det spelar mig ingen roll, höll jag på
att säga, om det heter anförande eller replik - bara jag
får prata.

Anf. 26 TALMANNEN:
Om repliken avser någon annan än Kenneth Kvist
får jag be Kurt Ove Johansson att återkomma.

Anf. 27 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag kan till börja med instämma med
dem som har sagt att årets granskning har präglats av
en litet större samsyn än de vi har haft tidigare år
under den här mandatperioden. Själv har jag, till
skillnad från Anders Björck, inte möjligheten att gå
tillbaka till 60-talet och jämföra, utan jag får inskrän-
ka mina bedömningar till de här åren.
Samsynen har faktiskt handlat om ett antal ganska
stora ärenden där vi har kunnat komma överens. Ett
sådant är ju det som handlar om Volvo Aero, Thage
G Peterson och försvarsministeriets blundrar. Den
konstitutionella frågan blev ju ganska stor eftersom
det handlar om ganska mycket pengar och anmärk-
ningsvärt svåra misstag, det måste man säga. Därför
tycker jag att det måste ses som starkt av utskottet att
trots allt kunna bli överens. Även om man möjligen
kan säga att det ledde till en svagare kompromiss, så
tycker jag att det är starkt av utskottet att kunna nå
enighet i en politiskt viktig och inte oväsentlig fråga.
Anders Björck har talat om att det här är en histo-
risk dag eftersom vi har blivit eniga om att pricka ett
statsråd på ett så allvarligt sätt. Men att det är litet
historiskt beror ju t.ex. på att Moderaterna inte klara-
de av att ha den integriteten för ett par år sedan när vi
granskade Carl Bildt. Då fick vi en bred enighet i
utskottet, men Moderaterna ville inte ställa upp. Att
det här skulle vara ett historiskt unikum har alltså sina
rutiga skäl.
Det var bättre förr säger Anders Björck också.
Han pratar om krigsmaterielexporten. Jag tror att jag
kan hålla med Anders Björck i den frågan. Han var en
bättre, mer nitisk vapenexportkritiker för några de-
cennier sedan. Det arbetet sköts nog i första hand av
andra i dag. Trots det har vi lyckats komma överens
om att vi vill ha en precisering av riktlinjerna när det
gäller vapenexporten. Det tycker jag också är väldigt
bra. Den som bemödar sig om att läsa konstitutionsut-
skottets uttalande och granskningsarbete, kommer
fram till att det här är något som kanske borde ha
gjorts redan för flera år sedan.
Vi har haft riktlinjer som har varit ganska vaga
och oprecisa i flera fall. Därutöver har det utvecklats
en praxis som jag fortfarande menar har gått långt
utöver gränserna för vad dessa riktlinjer rimligtvis
kan anses tillåta.
Utskottet säger ganska skarpt i sina skrivningar
t.ex. att man tycker sig kunna konstatera att följdleve-
ransbegreppet tenderar att glida i betydelse över tiden,
varigenom innehållet och tillämpningen förändras.
Som exempel på denna tendens kan frågan om vilka
produkter som kan ingå i en följdleverans tjäna. När
riksdagen och regeringen fattar beslut om nya riktlin-
jer som skall gälla för ett område, är det mycket all-
varligt att det i praktiken efter några år utvecklas en
praxis som så att säga glider utöver detta och som
förändrar innehållet utan att riksdagen reflekterar över
det på ett seriöst sätt. De allra flesta aktörer utgår
naturligtvis från de regler som gäller och som riksda-
gen har antagit och diskuterar utifrån det. Men det
skapar en mycket märklig debatt om regeringen och
den myndighet som handhar området i stället utgår
från den praxis som har utvecklats och ett antal be-
grepp som man har tagit till sig som riksdagen eller
allmänheten inte har direkt kännedom om och inte
heller vet vad de har haft för inverkan på uttolkningen
av reglerna.
Jag kan nämna några exempel från den lista som
Inspektionen för strategiska produkter har lämnat till
konstitutionsutskottet för att förklara hur man i dag
tolkar följdleveransbegreppet. Man säger att reserv-
delsleveranser, underhållutrustning, renoverings- och
uppgraderingssatser, ammunition, ersättningsleveran-
ser, hela system, kompletteringsleveranser, återkom-
mande anskaffning, besläktad materiel, följdleveran-
ser utgående från licensavtal och tidigare civil mate-
riel kan kännetecknas som följdleveranser. Det inne-
bär i sin tur att det, när vi granskar en fråga om t.ex.
export av vapen till Indonesien, kan visa sig att nya
kanoner också kan bli följdleveranser.
Jag menar att detta naturligtvis är en helt orimlig
tolkning utifrån de riktlinjer som gäller. Men majori-
teten har inte sett det riktigt på detta sätt. Men alla
partier i konstitutionsutskottet har insett att det börjar
bli litet väl pinsamt med den här vapenexporten som
har en praktisk verklighet och en teoretisk verklighet
som skiljer sig så markant åt och att något måste gö-
ras åt detta för att man skall kunna återskapa någon
form av förtroende för de regler som gäller och den
riksdag och regering som rimligen bör styra. Jag är
därför glad över att vi har kommit överens om att det
krävs en precisering.
En annan fråga som kommer att tas upp under den
här inledande punkten och som några har diskuterat
gäller kronförsvaret. Det var en politisk händelse av
stora mått för fem år sedan i Sverige. Det har redan
gått fem år sedan räntan var uppe i 500 % och
100 000 människor fick lämna sina arbeten till följd
av denna vanvettiga politik. Sviterna av denna
mångmiljardrullning och den stora arbetslöshet som
vi fick då lever vi till stor del fortfarande med. Att
ingen granskning och genomgång av vad som egentli-
gen hände redan har gjorts är anmärkningsvärt. Det
borde redan ha gjorts ett omfattande granskningsarbe-
te i fråga om detta.
Jag är inte riktigt nöjd med det som utskottet har
kommit fram till här. Men vi i utskottet har ändå sagt
att vi inte lämnar ifrån oss ärendet, vilket jag tycker
hade varit en skandal. Vi säger nu att vi skall ta till
oss och jobba vidare med ärendet och att det skall
göras en granskning. Jag förutsätter att det redan i
höst närmare skall preciseras vilken undersökning och
vilket arbete som skall göras på detta område. Jag tror
själv att det skulle behövas en ordentlig kommission
med oförvitliga och kunniga personer, som inte kan
anses vara inblandade själva, som arbetar med frågan.
Det är beklagligt att Folkpartiet och Moderaterna
inte har orkat stå bakom skrivningen om att vi skall
arbeta vidare. De tycks vara oroliga för att gransk-
ningen skall drabba de egna partierna och den rege-
ring som de satt i. Detta är ändå en så stor och allvar-
lig fråga att det måste ligga i hela svenska folkets
intresse att det sker en bred och ordentlig undersök-
ning och granskning av både den dåvarande regering-
ens inblandning och hur Riksbanken agerade under
den här perioden. Konstitutionsutskottet skall ju i
första hand undersöka regeringen, men Riksbanken är
ju, åtminstone än så länge, en riksdagens myndighet.
Det är därför inte helt fel att man från KU-perspektiv
undersöker Riksbankens agerande i sammanhanget.
Birgitta Hambraeus sade att dessa KU-
utfrågningar är så otrevliga och dåliga. Och det ligger
väl något i att de inte alltid är så väldigt lyckade. Jag
tycker själv att vi kan ta till oss kritiken att vi från
utskottet ibland är dåliga på att ställa frågor. Jag skall
försöka träna på det. Det är inte lätt att ställa frågor.
Det är faktiskt ett svårt yrke att vara intervjuare och
ställa de rätta frågorna. Det tror jag att många av oss i
konstitutionsutskottet borde tänka på och försöka
arbeta för att göra det litet bättre. Inte desto mindre
vore det ytterst beklagligt om den typen av kritik
skulle leda till att vi begränsar utskottets och riksda-
gens möjlighet att granska regeringen och inskränker
vår kontrollmakt. Det är svårt att förstå varför Birgitta
Hambraeus agerar på det sättet. Som jag har lärt kän-
na Birgitta Hambraeus under dessa år tror jag inte att
hon gör detta för att hon vill stödja den socialdemo-
kratiska regeringen så mycket och undanhålla
granskningen. Så långt vill inte jag gå i min kritik av
Birgitta Hambraeus. Men jag har ändå litet svårt att
förstå strävan efter att på något sätt försöka begränsa
utskottets möjligheter att granska regeringen.
Till slut kan jag mycket starkt hålla med om Ken-
neth Kvists tal om att vi måste försöka komma inom
så att säga skotthåll för hur vi i framtiden skall grans-
ka regeringens EU-arbete. I år har konstitutionsutskot-
tet fått in en anmälan från mig om regeringens infor-
mation till EU-nämnden. Jag tycker att utskottet har
reagerat på ett positivt sätt i fråga om denna anmälan.
Utskottet håller på de regler som riksdagen har satt
upp och ställer också hårda krav på regeringen i detta
avseende.
När det gäller övrigt EU-arbete som regeringen
håller på med är vi i dag långt ifrån att kunna kontrol-
lera och styra. Jag tror att det behövs väldigt mycket
för att vi skall kunna klara av det i framtiden. Det är
inte lätt, och det var väl en av anledningarna till att
det fanns skäl att rösta nej i folkomröstningen om
medlemskap i "den där unionen".

Anf. 28 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Fru talman! Jag vill tacka utskottsmajoriteten med
tanke på det sätt på vilket man har hanterat min anmä-
lan om kronförsvaret. Anmälan var ganska smal sett
till upplägget. Utskottet har nu breddat den, och det
var precis vad jag ville skulle ske. Jag tror nämligen
att det är oerhört viktigt att det kartläggs och görs
tydligt vad kronförsvaret kostade samhället, närings-
livet och många privatpersoner. Jag känner till ett
exempel. Det gäller då redare Myrsten, som genom en
banks särbehandling förlorade 300 miljoner kronor på
kronförsvaret. Att det kunde bli sådana följder är
naturligtvis inte acceptabelt. Men viktigast av allt med
en utredning av detta är kanske att det blir belyst hur
oerhört strategiskt viktiga de valuta- och penningpoli-
tiska frågorna är i svensk politik nu när vi lever i en
avreglerad värld.
Jag förutsätter att utskottet fortsätter på den in-
slagna vägen och att någon form av kommission till-
sätts, vilket är en grannlaga uppgift. De som är kunni-
ga i dessa frågor finns inom en ganska trång krets.
Således är det ingen lätt uppgift att anförtro någon det
här uppdraget, men jag förlitar mig på att utskottet
klarar av detta och att vi redan under nästa år kan se
att arbetet är i gång.

Anf. 29 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Fru talman! Jag begärde ordet för att få kommen-
tera detta med kronförsvaret, en fråga som tagits upp
först av Kurt Ove Johansson och sedan av ytterligare
några. Kurt Ove Johansson tyckte att det var ovanligt
med en reservation i en fråga som i sak inte har prö-
vats i utskottet. Det kan man möjligen säga. Förkla-
ringen är dock att socialdemokraterna i utskottet har
hamnat i en ovanlig situation. Vad det i grunden
handlar om är ju den anmälan som har gjorts till KU
och som har ett innehåll som socialdemokraterna i
utskottet rimligtvis inte gärna kan instämma i. Man
behöver liksom hitta en position mellan ett klart avvi-
sande av detta och ett bevarande av husfriden inom
partiet.
Det står väldigt klart i anmälan att det som man
vill att KU skall ta upp är frågan om det har tagits
otillbörliga hänsyn - egentligen inte bara av den re-
gering som satt under den aktuella tiden utan också av
det stora oppositionspartiet då, nämligen Socialdemo-
kraterna. Det var alltså fråga om ett beslut som fatta-
des i politisk enighet. Det sägs i anmälan att det bör
undersökas om det togs otillbörliga hänsyn till grup-
per i samhället och om man då bröt mot den grund-
läggande principen om likabehandling av medborgar-
na.
Det är självfallet en fråga som kan ställas, och det
är en alldeles oerhörd fråga. Det här är den ena av de
två möjliga logiska positioner som finns här. Utgår
man från den frågeställningen, då misstänker man att
Carl Bildt, Anne Wibble och Ingvar Carlsson - det
handlar alltså inte bara om dem som satt med i rege-
ringen utan i princip om hela det politiska Sverige -
avsiktligt konspirerat mot allmänheten för att gynna
snöda kapitalintressen. Detta är något alldeles ohygg-
ligt, och det är förvisso en fråga för KU att utreda
detta, om man på allvar tror att något sådant har skett.
Om något så oerhört kan ledas i bevis kan det ju
t.o.m. leda till att det blir fråga om åtal mot statsråd
o.d. Skall man driva den linjen måste man ha mycket
bra på fötterna. Jag kan inte riktigt se att man har det.
Det har ju inte företetts ett enda spår av bevis för att
det skulle ha varit på nämnda sätt. Jag ifrågasätter inte
för en sekund att väldigt många enskilda har drabbats
mycket hårt av det som skedde. Men man måste då
också vara klar över att samma enskilda människor
eller andra enskilda människor kanske skulle ha drab-
bats precis lika hårt, eller hårdare, om regeringsparti-
erna och Socialdemokraterna vid de här tillfällena
hade enats om något annat än det som man enades om
och hade gjort tvärtom. Det hade ju också kunnat få
oerhörda konsekvenser. Detta är alltså den ena tänk-
bara positionen som jag inte tror att någon - möjligen
Bengt-Ola Ryttar, men inte så värst många andra - på
allvar vill driva.
Eller också, och det är den andra positionen, har
man en sund skepsis gentemot den här typen av kon-
spirationsteorier och menar att det kan finnas andra
frågor att ställa, t.ex. om kontakter mellan regerings-
partier och oppositionsföreträdare, om kontakter
mellan regeringen och Riksbanken eller om regering-
ens beredskap för svåra valutakriser. Det är högst
relevanta frågor, och de bör förvisso ställas. Jag kan
hålla med om att det nog hade varit bra om de hade
ställts redan häromåret eller för några år sedan - det
har ju nu gått fem år sedan det här inträffade. Men det
är något helt annat. Om man tycker att det är det som
är KU:s uppgift, och det är det ju, skall man skriva
som man gör i reservationen.
Socialdemokraterna har här hamnat i en situation
som jag har förståelse för. Den är svår att hantera.
Man vill bevara husfriden när det kommer en anmälan
från en partimedlem som "prenumererar" på idén om
den stora konspirationen mot allmänheten. Man vill
dock inte såga av helt, vilket sakligt kanske vore mo-
tiverat - om man nu inte tror att Ingvar Carlsson, Carl
Bildt och Anne Wibble, dvs. hela det politiska Sveri-
ge, verkligen tog otillbörliga hänsyn med flit för att
försätta en stor del av befolkningen i ekonomisk kni-
pa.
Därför har man enats med några andra partier om
en majoritetsskrivning där vissa antydningar görs i
riktning mot den bild av verkligheten som anmälaren
har. Man talar alltså om särskild expertis - det är litet
grand samma ordval och samma anda. Men man kan
inte gärna leverera detta, som man ju ger ett intryck
av att man skall göra. Därför har vi tyckt att det, får
jag nog säga, för KU:s anseendes skull är angeläget
att i varje fall några av oss inte hänger med här bara
för att bevara husfriden inom socialdemokratin.
KU skall granska det som verkligen är KU:s upp-
gifter. Om vi inte tror - i alla fall har det hittills inte
funnits något som starkt tyder på - att det verkligen
finns ett underlag för den här stora konspirationsteo-
rin, skall vi inte i förväg ge något på hand åt det hållet
som vi sannolikt inte kan infria. Det är ju att ge en
falsk bild av vad vi kommer att göra. Detta är förkla-
ringen. Egentligen tror jag att Kurt Ove Johansson
begriper det här, men jag förstår att han befinner sig i
en ganska knepig situation.

Anf. 30 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Håkan Holmberg var så upptagen av
konspirationsteorier att jag fick en känsla av att han i
slutet av sitt anförande själv började tro på dem.
Det här är inte på något sätt ett socialdemokratiskt
problem för att behålla ett slags husfrid inom vårt
parti. Jag satt faktiskt som ordförande då frågan be-
handlades i KU beroende på att Birgit Friggebo och
Anders Björck, som båda suttit med i en borgerlig
regering, av flera skäl inte kunde delta i det här arbe-
tet.
Redan första gången frågan var uppe framstod det,
Håkan Holmberg, klart och tydligt att frågan har en
sådan omfattning att det skulle vara svårt att ta tag i
den under pågående granskning. Mycket annat skulle
ju då ha fått läggas åt sidan. Dessutom konstaterade vi
ganska snart i diskussionerna i utskottet, och det tror
jag att också Håkan Holmberg kan erinra sig, att frå-
gan inte bara hade en konstitutionell dimension, utan
att den också omfattade mera vidgade intressen. Det
gäller då Riksbankens kontakter med operatörer på
banksidan och mycket annat.
Det gäller områden som konstitutionsutskottet
egentligen inte kan granska. Vi konstaterade också
ganska snabbt att det var fel att börja med en konsti-
tutionell granskning innan vi hade tillgång till den
breda analys som var nödvändig för genomförandet
av ett bra arbete.
Jag vill än en gång betona att situationen nu är den
att två partier, Moderaterna och Folkpartiet - det
framgår av deras reservation - vill fördröja behand-
lingen av den här frågan, men det skall de inte lyckas
med.

Anf. 31 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Fru talman! Man behöver bara läsa i texten för att
se att det inte är fråga om att vilja fördröja någonting
utan om att vara mån om att KU inte ger intryck av att
kunna leverera någonting som inte går att leverera.
Det är klart att det som är KU:s frågor bör analyseras.
Kurt Ove Johansson och jag har egentligen i stora
delar en gemensam uppfattning om vilka dessa frågor
är liksom även om att det under våren 1997 inte hade
varit möjligt att utföra ett meningsfullt arbete i dessa
frågor.
Grundproblemet, som jag redan har beskrivit men
som Kurt Ove Johansson helt och hållet undvek, är
det speciella läge som socialdemokraterna befinner
sig i genom att utgångspunkten för ärendet i varje fall
denna gång är en socialdemokratisk anmälan som går
ut på att det har förekommit en konspiration mot
allmänheten. Det måste tolkas så att regeringen och
den dåvarande oppositionsledningen med flit gynnat
vissa intressen på andras bekostnad i samband med
kronförsvaret.
Denna anklagelse är så väldigt ingripande och om-
fattande att man, om man verkligen skall antyda att vi
litet grand har samma verklighetsbild, bör ha bättre på
fötterna än vad man nu har. Det finns inte ett spår av
bevis för just detta.

Anf. 32 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Man kan ändå uppenbart redan vid
första påseendet konstatera att det i den här frågan
finns en rad intressanta konstitutionella aspekter, t.ex.
vilken beredskap som den dåvarande regeringen hade
för förändringar inom valutaområdet, kontakterna
med oppositionen och i vilken mån regeringen haft
kontakter med Riksbanken och eventuellt med andra
operatörer på marknaden. Sådana aspekter är oerhört
intressanta ur konstitutionell synpunkt.
Men jag vidhåller att det hade varit felaktigt att
börja i den änden, utan att försäkra sig om att de frå-
gor som ligger utanför utskottets räckvidd skulle bli
belysta på ett tillfredsställande sätt.
Håkan Holmberg försöker beskriva detta som om
det skulle vara ett slags internt socialdemokratiskt
problem. Det är nonsens. Så är det inte. Hade det varit
så, skulle möjligen också jag har stått bakom den
reservation som Håkan Holmberg har skrivit under
och där man helt enkelt vill skjuta den här frågan på
en obestämd framtid.
Såvitt jag förstår vill reservanterna att den här frå-
gan skall bli föremål för något slags fristående forsk-
ning. Det är möjligt att det kan vara intressant, men å
andra sidan skall man veta att man då försätter sig i en
situation som innebär att man kanske inte kommer att
få veta sanningen om vad som verkligen hände i sam-
band med kronförsvaret förrän om kanske 15-20 år.
Det framgår ganska tydligt av majoritetsuttalandet att
vi är intresserade av att försöka hitta ett bra sätt att få
de här frågorna beskrivna både konstitutionellt och i
det kringland som det är nödvändigt att gå in på vid
utförandet av ett bra konstitutionellt arbete.

Anf. 33 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Fru talman! Kurt Ove Johansson skulle faktiskt
mycket väl kunna stå bakom den här reservationen.
Det som sägs där om vad som bör undersökas är pre-
cis det som han själv räknade upp, alltså frågor om
regeringens beredskap för valutakriser, kontakterna
mellan regering och opposition och kontakterna med
Riksbanken. Det är precis det som står i reservatio-
nen. Vi är inte oense på den punkten. Detta bör och
skall utredas.
Frågan om fristående forskning är något helt an-
nat. Kurt Ove Johansson får anstränga sig litet för att
hålla isär de olika delarna i detta. Det finns aspekter
på den här frågan, precis som på alla mycket stora
politiska skeenden, som mera hör hemma i statsveten-
skaplig forskning eller i forskning inom ekonomisk
doktrinhistoria o.d. Det handlar här om ett sätt att se
på hur ekonomisk politik bör bedrivas som egentligen
inte ett konstitutionsutskott kan ha någon mening om
men som ekonomer av facket däremot kan ha mycket
att säga om, kanske också mycket kritiska saker. Det
kan gälla den konsensus som rådde mellan regering
och opposition vid den här tiden. Men detta är något
annat än KU:s uppgift.
Jag förstår att grundfrågan om vad som insinueras
i den anmälan som har vållat socialdemokraternas
problem går Kurt Ove Johansson förbi även den här
gången.

Anf. 34 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! I inledningen av dagens debatt fram-
förde fru Friggebo en betraktelse över ämnet det
oförvitliga sanningssökandet. Det var en utmärkt
principiell deklaration. Jag tycker bara att Håkan
Holmbergs inlägg här innebar att åtminstone hälften i
den togs tillbaka - det finns vissa områden som det
skulle vara förbjudet att undersöka. Jag tycker att det
är litet tråkigt, eftersom dagen började så lovande från
utskottets folkpartistiska ordförande.

Anf. 35 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Fru talman! Det är uppenbart att man skall sträva
efter att söka sanningen. Den enda som möjligtvis har
ifrågasatt det är en talare som inte har deltagit i det
här replikskiftet. Inte heller hon menade säkerligen så.
Vad det handlar om och det som jag nyss försökte
säga från talarstolen var att om man på fullt allvar
menar så som den som har anmält frågan förefaller
mena, att den dåvarande regeringen och den dåvaran-
de oppositionen, hela det politiska Sverige från Ingvar
Carlsson till Carl Bildt, medvetet försökt ställa till det
för vissa grupper i samhället och otillbörligt gynna
vissa andra, har vi en plikt att utreda detta.
Det måste dock presenteras någon form av om-
ständigheter som talar för att det skulle kunna förhålla
sig på det sättet innan man antyder att man skall ge-
nomföra en så enorm undersökning, med så enorma
konsekvenser. Kom i så fall fram med bevis eller
omständigheter som talar för detta! Då är det en plikt
för oss att undersöka det här. Det har dock inte pre-
senterats något sådant, utan det är fråga om insinua-
tioner rätt ut i luften.

Anf. 36 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag måste bara säga att jag inte tycker
att den här anmälningen innehåller insinuationer. I
övrigt har Håkan Holmberg klarlagt sin ståndpunkt.
Han är beredd att söka sanningen, även om den är
obekväm. Jag är till freds med det svaret.

Anf. 37 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Fru talman! Man kan ju välja att läsa in något an-
nat i den anmälan som finns, men den refereras också
i vårt eget betänkande ungefär så som jag här beskri-
ver den.

Anf. 38 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Också jag begärde ordet med anled-
ning av det kanske något förvånande dundrandet i
slutet av Kurt Ove Johanssons anförande just när det
gällde anmälningen om kronförsvaret.
Jag hade faktiskt hoppats att vi skulle komma
överens i utskottet om en skrivning. Det blev vi inte.
Möjligtvis berodde det på brist på tid. Jag vet inte om
Håkan Holmbergs resonemang om en konspirations-
teori är riktig eller inte. Jag lämnar det därhän.
Försvaret av kronan hösten 1992 är ett unikt hän-
delseförlopp. Förloppet är intressant från politisk,
allmänpolitisk, statsvetenskaplig och ekonomisk syn-
punkt. Det är naturligtvis en fråga som är väl värd en
närmare belysning. Både reservanterna och majorite-
ten i utskottet säger att det kan finnas flera frågor som
är intressanta från konstitutionella utgångspunkter.
Vi är alltså överens om mycket. Vi är också över-
ens om att många frågor i sammanhanget ligger utan-
för konstitutionsutskottets kompetens. Vi har Riks-
bankens agerande, vi har kontakter och allmänna
samhällsekonomiska bevekelsegrunder som inte di-
rekt är sådant som bör bli föremål för KU:s agerande.
Vi är överens om att det behövs en bred bakgrunds-
bild.
Sedan har vi olika meningar om hur detta bör
verkställas. Utskottsmajoriteten är förvånansvärt nog
beredd att låsa fast sig vid att en undersökning bör
göras av ett "särskilt organ eller särskilt anlitad ex-
pertis". Reservanterna betonar att vid ett så brett poli-
tiskt händelseförlopp som detta, är det angeläget för
den fristående forskningen att ta hand om det hela.
Konstitutionsutskottet är förvisso inte något
forskningsinstitut. Jag tror inte att riksdagen är beredd
att anslå några miljoner för att konstitutionsutskottet
skall bredda sin verksamhet på området. Alltså är det
universiteten och andra organ man bör lita på i det här
sammanhanget. Låt oss då gärna på olika sätt stimule-
ra forskningen. Vi har Riksbankens Jubileumsfond
som säkert kan vara beredd att ställa upp som finansi-
är. Men vi skall inte låsa fast oss vid ett särskilt organ.
Utskottsmajoriteten låser också fast sig med ett
löfte om att "närmare överväga dessa frågor och efter
kontakter med andra riksdagsorgan senare återkom-
ma".
Vi kan inte veta vad man skall komma fram till
när man tecknar denna bakgrundsbild. Varför då göra
en sådan låsning? Det är det vi inte kan acceptera. Låt
oss avvakta forskningsresultaten och sedan vara be-
redda att ta upp de konstitutionella aspekterna. Låt
oss också inse att all forskning kräver tid och pengar.
Det är inte något som kan utföras - om det skall bli
kvalitet i arbetet - över en middagsrast. Däremot kan
jag väl tänka mig att det i framtiden kan komma ut
något ur det hela.
Jag hade hoppats att vi skulle ha kunnat komma
överens om detta. Jag tyckte att diskussionen gick på
det sättet i utskottet. Men uppenbarligen hade jag fel.
Majoriteten ville låsa sig. Vi reservanter har en öpp-
nare attityd. Vi vill avvakta och se och framför allt ha
ett ordentligt faktaunderlag innan vi beslutar oss för
vilka konstitutionella aspekter som närmare bör utre-
das.

Anf. 39 KURT OVE JOHANSSON (s):
Fru talman! Det är riktigt som Birger Hagård sade
att vi var nära att komma överens om en skrivning. Så
upplevde jag det också. Det egendomliga inträffade
då att Moderaterna och Folkpartiet helt plötsligt ville
göra en särskrivning. Men det är inte som Birger
Hagård sade att vi låser fast oss. Utskottets majoritet
säger att "utskottet avser att närmare överväga dessa
frågor och efter kontakter med andra riksdagsorgan
senare återkomma". Det är inte någon fastlåsning. Det
var en övertygelse från majoritetens sida att den här
frågan var så betydelsefull. Allmänheten vill ha svar
på många frågor. Vi skulle inte försitta någon tid om
det fanns möjligheter att finna sätt att undersöka frå-
gan.
Men om man går på den linje Birger Hagård har
förfäktat, innebär det - som han själv uttryckte det -
att forskningsintressen osv. först skall genomföra allt
arbete. Det är svårt att veta hur man skall styra det.
Det framstår som uppenbart, att om man skall förlita
sig på det kommer det hela att ta lång tid. Beakta att
försvaret av kronan skedde redan 1992. Det är fem år
som redan har passerat. Skall man då invänta forsk-
ning under lång tid innan man tar tag i den konstitu-
tionella granskningen, kommer mycket av det som
skulle vara möjligt att få fram att gå förlorat. Det är
naturligtvis ingen bra lösning. Det var därför vi från
majoritetens sida valde att skriva som vi gjorde.

Anf. 40 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Det brister i logiken, Kurt Ove Jo-
hansson! Å ena sidan säger utskottsmajoriteten att
man vill teckna en bred bakgrundsbild. Å andra sidan
vill man låsa fast sig och snabbt som katten ta fram
något som man kan gå vidare med. Men då får man
aldrig den breda bakgrundsbilden. Då blir det ome-
delbart insnävningar som inte kan vara särskilt positi-
va i sammanhanget.
Jag trodde vi var överens om detta. Men det finns
uppenbarligen något helt annat här. Majoriteten är
uppenbarligen inställd på att det inte behövs någon
brett inriktad forskning. Pang på rödbetan! Det är
möjligt att det ligger något i det Håkan Holmberg
sade. Jag är rädd för att det är de faktiska orsakerna
som har styrt majoritetens agerande i sammanhanget.

Anf. 41 KURT OVE JOHANSSON (s):
Fru talman! Problemet är att Birger Hagård har
låst fast sig i tron att utskottsmajoriteten har låst fast
sig. Så är det inte. Jag försökte att med hjälp av hög-
läsning övertyga Birger Hagård om att så inte är fal-
let. Om man läser vad utskottsmajoriteten har skrivit
ser man att det inte är fråga om en fastlåsning. Vi kan
inte låta åren rulla på. Vi är tvungna att så snart som
möjligt ta tag i frågan och undersöka hur det är möj-
ligt att få den bredare bilden som utskottet självt inte
kan få fram för att kunna göra en konstitutionell
granskning. Det är ju detta som jag har uppfattat att
reservanterna är emot.
Det är därför jag tycker att det är konstigt - och
det har andra givit uttryck för - att man inte kan
komma överens om att så snabbt som möjligt få fram
kringbilden för att kunna göra en meningsfull konsti-
tutionell granskning. Striden i talarstolen rör sig om
hur snabbt man skall gå fram. Vi vill gå snabbare
fram än vad reservanterna vill. Jag har inte fått en
vettig förklaring på varför de inte kan ställa upp på ett
snabbare sätt att arbeta.

Anf. 42 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Det finns ett klart skäl, Kurt Ove Jo-
hansson, nämligen pengar. KU är inte något forsk-
ningsinstitut. Det hänvisas även till andra riksdagsor-
gan. Det måste vara Riksdagens revisorer. Riksdagens
revisorer är förvisso inte heller något forskningsor-
gan.
Var skall vi plocka fram de miljoner som behövs i
sammanhanget? Skall KU gå och på något sätt vara
ett slags styrande organ i forskningssammanhang? Det
är alldeles orimligt. Detta är detta vi reservanter vän-
der oss emot.
Majoriteten vill binda sig fast vid ett särskilt or-
gan, som vi inte vet något om hur det skulle se ut.
Under sådana omständigheter kan det inte bli något
praktiskt resultat. Det är på det rent praktiska området
vi reservanter har en annan mening. Vi är medvetna
om KU:s begränsade förutsättningar i de här sam-
manhangen. Vi trodde att KU:s majoritet var beredd
att inse detta. Detta är dock en förutsättning för att vi
skall kunna nå fram till den sanning vi har talat så
mycket om tidigare.
Regeringens handläggning av ärendet om medgivan-
de för Försvarets materielverk att teckna avtal med
Volvo Aero Corporation (avsnitt 13)

Anf. 43 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Utskottet har enats om att kritisera
Thage G Peterson för brister i beredningen av det s.k.
Arbogaärendet.
Det är bra att vi har kunnat enas om att inte accep-
tera vad som helst vad gäller regeringens sätt att arbe-
ta. Själva beslutet är sensationellt. Det hävdas att
regeringen inte har vetat om vad den har fattat beslut
om. Det var inte vilket beslut som helst, utan det var
ett mycket stort och viktigt beslut. Det omfattade ca
1,2 miljarder kronor. Det hade dramatiska konsekven-
ser för en hel bygd. Man kan fråga sig vad människor
skall tro om hur det går till vid beslutsfattandet i Re-
geringskansliet, när de har fått inblick i den s.k. Ar-
bogaaffären. Dessbättre tillhör denna typ av beslut
undantagen. Det är jag övertygad om.
Även om Thage G Peterson har tagit på sig ansva-
ret i strikt formell mening för beredningen och beslu-
tet, har han indirekt gjort vad han har kunnat för att
skylla ifrån sig på sina tjänstemän. Jag ifrågasätter
över huvud taget inte att det har gått till på det sätt
som departementet har redovisat. Men vad som är
obegripligt är att Thage G Peterson och regeringen
uppenbarligen inte vet vad den ena eller andra handen
i Regeringskansliet gör. Simultanförmågan har i detta
ärende helt lyst med sin frånvaro.
Regeringen har fattat beslut om neddragning av
antalet Viggendivisioner. Det får till effekt att under-
hållsvolymerna sjunker. Ett halvår före det slutliga
beslutet gav man FMV i uppdrag att göra en ny upp-
handling av flygplansunderhållet. Signaler utifrån har
kommit om att Arbogaverkstäderna var i fara. Ar-
betsmarknadsdepartementet gjorde tidigt förra våren
analyser av effekterna i Arboga av neddragningar
inom försvarsindustrin. De prognoser som gjordes då
stämde nästan på pricken med hur det blev i verklig-
heten.
Ingenting av detta har påverkat beslutet. Det ver-
kar som om all information och alla sakuppgifter har
studsat bort från Regeringskansliet, som mot en te-
flonvägg.
Simultanförmågan hos enskilda statsråd kan inte
granskas i KU. Det är inte någon konstitutionell fråga.
Det är upp till var och en att dra sin egen slutsats av
den information som konstitutionsutskottet kan pres-
tera. Däremot är det självklart en fråga för statsminis-
tern, att ta ställning till olika kvalifikationer hos sina
statsråd.
Misstag kan begås. Olyckliga omständigheter kan
samverka till olyckliga beslut. Det är mänskligt, och
det kan också förklaras. Men vi kan inte rycka på
axlarna och låta sådant passera. Konstitutionsutskottet
måste sätta gränserna. Det har vi också gjort, tillsam-
mans med vår kritik.
Om det är mänskligt att fela är det faktiskt lika
självklart att man ber om ursäkt, om man genom sina
misstag skadar människor. Av det har vi i detta ärende
inte sett några som helst tendenser. Ingen ödmjukhet,
ingen ånger kan noteras. Inte ens när JK kom med sin
rapport och gav myndigheterna rätt på varje punkt,
och därmed Thage G Peterson fel på varje granskad
punkt, kunde han förmå sig att be någon om ursäkt -
inte myndigheterna, som han hade anklagat för att gå
utöver sina direktiv och inte arbogaborna, som blev
beslutets offer.
I stället ser vi ett statsråd som förnekar innebörden
av sitt beslut, som förnekar att skattebetalarna betalar
flytten, som skyller på myndigheterna, som anklagar
dem för att göra fel, som skyller ifrån sig på egna
tjänstemän och som i riksdagen förnekar innebörden
av uttalanden han själv gjort.
Vi ser ett statsråd som skapar kris i förtroendet
mellan regering och försvarsmakt.
Frågan är egentligen vad som är värst - själva
hanteringen i samband med regeringsbeslutet eller
krishanteringen efter det att beslutet blivit känt.
Jag skulle vilja ta fram ett litet inslag i den ut-
frågning som vi hade med Thage G Peterson, som
visar på en fortsatt arrogans och okänslighet. Thage G
Peterson har när det gäller försvarsbeslutet tillämpat
en princip som inneburit att man bara skall ta för-
svarspolitiska hänsyn. Målet skall vara ett effektivt
och billigt försvar. Alla andra hänsyn av t.ex. regio-
nalpolitisk karaktär skall lämnas utanför.
I utfrågningen säger han att om han hade vetat vil-
ka konsekvenserna skulle bli av Arbogabeslutet,
skulle hela situationen kunnat bli annorlunda och han
skulle ha tagit tag i situationen.
Jag tror inte ett ögonblick på det uttalandet, med
tanke på de principer som Thage G Peterson arbetat
efter med ganska stor konsekvens när det gäller för-
svarsbeslutet. Men han drar sig inte för att med ett
sådant uttalande trycka ned folk i Arboga ännu mer i
skorna. Hopp tänds och släcks i samma ögonblick.
Vad betyder det nu att utskottet utdelar viss kritik
mot Thage G Peterson? Jag deltog i en diskussion i
radio, där arbogabor också deltog, och en person sade
där att Thage G Peterson borde ha blivit prickad. Det
uttrycket finns inte i vår formella vokabulär inom
konstitutionsutskottet. Man kan säga att prickning är
ett samlingsbegrepp sedan gammalt i den offentliga
debatten för alla former av kritiskt påpekande mot ett
statsråd. I den meningen blir Thage G Peterson nu
prickad. Men vi rör oss i konstitutionsutskottet inte
med någon särskild, på förhand fastställd betygsskala.
Våra resultat redovisas genom uttalanden. Det är
själva formuleringen av uttalandet och ordens valörer
som är vår slutsats och vårt betyg. Man får alltså läsa
den text som KU har skrivit, för att se vilken slutsats
KU har kommit till. Samtidigt skall man komma i håg
att ordvalet i våra utlåtanden är mycket återhållsamt.
Fru talman! Jag yrkar på godkännande av utskot-
tets anmälan i denna del.

Anf. 44 PÄR-AXEL SAHLBERG (s):
Fru talman! I september 1995 informerade Thage
Petersson försvarsindustrin om att förändringar i
produktionen skulle anmälas till bl.a. Näringsdepar-
tementet och Arbetsmarknadsdepartementet. Under
förhandlingarna mellan Volvo Aero och FMV under
1996 aktualiserades frågan om nedläggning av fabri-
ken i Trollhättan. Då väcktes också frågan hur denna
förändrade struktur skulle beaktas i avtalet mellan
staten och Volvo. Under sommaren 1996 fick FMV
det formella uppdraget från regeringen att teckna
avtal med Volvo Aero om underhåll av flygmotorerna
RM8 och RM12, dvs. Viggen- och JAS-motorer.
Avvecklingstiden för Viggenmotorerna var fortfaran-
de oklar. Övergången till JAS medförde en annan typ
av underhåll, och i takt med avvecklingen och mins-
kade flygtimmar för Viggen skulle underlaget för
verksamheten i Arboga minska. Volvo hade inte hel-
ler lyckats komplettera verksamheten i Arboga med
civil verksamhet.
Anmärkningsvärt, och en del av komplikationen i
den här frågan, är att Volvo skötte förhandlingarna
med FMV med två olika grupper. Den ena hade för-
ankring i Arboga och förhandlade om teknik och
underhållsvolym. En annan förhandlingsgrupp, som
kom från Trollhättan, förhandlade om den del som
kom att omfatta strukturavtalet. Mellan dessa båda
grupper delades uppenbarligen inte informationen
ömsesidigt. I oktober 1996 begärde Volvo att struktu-
ravtalet skulle behandlas med sekretess. Man sade att
det innehöll särskilt känsliga uppgifter.
Under den här tiden delgav Volvo sin oro för att
underhållsvolymen kunde komma att ge problem för
verksamheten i Arboga. Några formella kontakter
med departementen enligt instruktionen eller förslaget
från Thage Peterson i september 1995 togs aldrig från
Volvos sida. Då statssekreterarna Nygårds respektive
Rekke fick informationen fick de följande klart för
sig: För det första att informationen var en under-
handsinformation som inte skulle spridas, och för det
andra att Volvo, när företaget hade underlag för ett
ställningstagande, skulle återkomma i vederbörlig
ordning. Det var alltså statssekreterarnas uppfattning.
Fru talman! Informationen var så sekret att den
inte ens behandlades mellan förhandlingsgrupperna
från Arboga respektive Trollhättan. Inte heller hade
chefen i Arboga insyn i eller information om att för-
handlingen var på väg att leda till nedläggning av
Arbogafabriken.
Den 19 december förra året fattade regeringen sitt
beslut. Det skall jag återkomma till. Dagen efter, den
20 december, undertecknades avtalet mellan Försva-
rets materielverk och Volvo Aero efter ett telefonsam-
tal mellan FMV och Försvarsdepartementet. Detta
avtal innefattade kostnaderna för flyttning av Volvo
Aeros verksamhet från Arboga till Trollhättan. Sam-
ma dag bjöds personalen i Arboga på tårta och fick,
på basis av den information som fanns i Arboga, be-
sked om att verksamheten där såg ut att vara räddad.
Man talade t.o.m. om en treårsperiod. Detta är en
illustration av det informationsflöde som fanns i ären-
det.
Nu är det dock självfallet inte Volvo Aero som vi
granskar, även om jag kan förstå att de anställda i
Arboga har synpunkter på detta hemlighetsmakeri
från Volvos sida. Det är vidare viktigt att se att Volvo
inte brydde sig om att informera ansvariga departe-
ment. Man kan lätt få känslan av att Volvo gärna såg
att ansvaret för nedläggningen i Arboga flyttades från
Volvos styrelses bord till regeringens.
En kolumn i tidningen Nerikes Allehanda formu-
lerar det hela så här:
Förklaringen är nog de förpestade interna relatio-
nerna inom Volvo Aero. Koncernledningen i Trollhät-
tan gick bakom ryggen på alla i Arboga. Det framgick
på ett pinsamt sätt när Pär-Axel Sahlberg i tisdags
pressade Arne Wittlöv. Troligen begränsade Volvo
informationen för att göra faktum nästan fullbordat,
innan aktörer i Arboga skulle hinna mobilisera för
politiska påtryckningar.
På så sätt kunde man använda detta i sin politiska
kritik av bl.a. försvarsbeslutet 1996. Sakförhållandet
är dock sådant att det i sig är omläggningen till fly-
gande divisioner med JAS i stället för Viggen som har
lagt grund för denna strukturella förändring. Till det
kommer Volvos misslyckande med att ersätta detta
med civil verksamhet. Om detta sedan stämmer över-
ens med löftet i samband med Volvos övertagande av
FFV Aerotechs verksamhet i Arboga då Volvo lovade
fortsatt verksamhet i Arboga - det ligger helt utanför
den här granskningen.
Fru talman! Granskningen omfattar dåvarande för-
svarsminister Thage Petersons ansvar för de beslut
regeringen har fattat. Då Thage Petersson vid ärende-
beredningen ställde frågan om avtalet mellan FMV
och Volvo fick han besked om att det var ett rent
rutinärende. I efterhand vet alla att detta besked inte
var korrekt. Att statsrådet dock verkligen uppfattade
ärendet som en rutinfråga kan noteras genom formu-
leringen av regeringens beslut. Regeringen hänvisar
visserligen till det underlag som fanns från ÖB och
FMV, men beslutet visar att man inte hade full kon-
troll över ärendets omfattning. Det uppfattades därför
som ett rent underhållsärende. De stora strukturella
konsekvenserna som ligger nedladdade i beslutet
förbigås. Det är allvarligt.
KU:s granskning är därför entydig. Ett statsråd
har det övergripande ansvaret för sitt departement.
Ministern kan därför inte undgå viss kritik i detta
ärende. Självfallet har dessa tidigare utformade dåliga
rutiner nu förändrats.
Det finns ytterligare ett antal frågor man kan stäl-
la: Är det rimligt att ett statligt verk, FMV, har ett
förhandlingsmandat som kan ge så här stora syssel-
sättningseffekter på en ort i Sverige? Borde FMV:s
ansvar också omfatta information till ansvariga depar-
tement vid sådana uppgörelser?
Vi har inte granskat den frågeställningen eller
problematiken, men Justitiekanslerns granskning har
visat att FMV varit tydligt mot Volvo och påmint
företaget om dess ansvar i den här frågan.
Allt detta ger kuliss och nyanser till detta ärende.
Kvar står - och det har i motsats till vad Birgit Frig-
gebo sade också bekräftats av ansvarig minister - att
riksdagen inte kan annat än att rikta kritik mot den
ansvarige ministern. KU har också konstaterat att de
bristfälliga rutinerna nu setts över.
Den högljudda kritik vi har hört under det här
ärendets hantering från bl.a. moderater och folkpartis-
ter, skall nu sättas i relation till den skrivning som KU
valt, och som resulterat i en beskrivning av ministerns
ansvar och att han inte kan undgå viss kritik för det
inträffade. Detta är det eniga yttrandet från KU.
Birgit Friggebo efterfrågade vid utfrågningen var-
för Thage Petersson dröjt med ursäkten till bl.a. ÖB i
Arbogaaffärens efterdyningar. Hon kom tillbaka till
frågan i dag. Själv talar hon - utan något underlag i
det ärende vi har behandlat och utan att det är något
som belysts i utskottets bedömning - om Thage Peter-
sons "rörmokeri och ordvrängeri". I en annan ord-
växling säger den tidigare försvarsministern: "Det är
ju strid om ord." Friggebo fräser då: "Det är precis
Thage Petersons bästa gren."
Jag undrar när Friggebos ursäkt till statsrådet
kommer, inte minst mot bakgrund av det tjusiga in-
ledningsanförandet om KU:s konstitutionella klass.
Anser KU:s ordförande att hon upprätthåller KU:s
anseende genom sådana här utfall? Sedan den 24 april
har jag undrat: Vad betyder ordparet "rörmokeri och
ordvrängeri"?
Moderaterna har gjort rätt stort väsen av att det är
försvarsbeslutet som resulterat i nedläggning av verk-
samheten i Arboga. Nerikes Allehanda har följt detta
mycket väl, och man skriver i en kolumn den 18 april:
"Det förekom ett försök att antyda att olika alternativ
i försvarspolitiken hade gjort skillnad för Arboga.
Under utfrågningen av Arne Wittlöv, Volvo Aeros vd,
sa förre försvarsminister Anders Björck (m) att 'med
en annan regering och en annan försvarsminister
hade detta aldrig inträffat. Jag har aldrig röstat för
detta försvarsbeslut.' Nej, det har han inte. Men han
är fräck." Det skriver man i Nerikes Allehanda. Man
skriver också att vad gäller Viggenflygningarna ingick
inte någon som helst annan dimensionering i Modera-
ternas förslag.
Därför frågar jag Anders Björck, som också ställt
sig bakom KU:s eniga yttrande, om det finns någon
korrigering att lämna. Eller är det ett så viktigt själv-
ändamål att få delta i en enig kommentar om viss
kritik att argumenten vid varje tillfälle kan anpassas
till rådande medieläge? Är KU en privat teaterscen
för Björcks medieexponering? Jag är mycket kritisk
till att så rutinerade politiker använder sitt KU-
engagemang i sådana syften och till det som kan
upplevas som nuvarande och f.d. statsråds privata
vendettor.
Vi socialdemokrater i utskottet har självständigt
fattat det rakryggade beslutet att formulera vår kritik
till ett statsråd i den socialdemokratiska regeringen.
Vi är övertygade om att det ministära ansvaret är
viktigt i vår konstitution. Ansvaret för statsrådens
departement sträcker sig utöver det som kan över-
blickas vid varje tidpunkt. Vi skulle annars hamna i
en omöjlig situation för ansvarsutkrävande. Detta har
vi framfört i vårt förslag till utskottets bedömning.
Det är på allvar. Vi vill inte bli lekbollar i f.d. stats-
råds vedergällningsförsök. KU är nämligen inte top-
politikernas egen arena. Det är parlamentets och fol-
kets viktiga kontroll över makten.
Jag ser fram mot att också det finns med i det
samtal vi nu behöver föra, där vi för övrigt är ense om
att ministerns ansvar sträcker sig utöver de besked
han får i sin ämbetsutövning.

Anf. 45 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Fru talman! Man kan av Pär-Axel Sahlbergs anfö-
rande tro att det är Volvo, FMV, Friggebo och Björck
som granskas i detta ärende. Jag kommer att mäta
centimetrarna i hans anförande när protokollet kom-
mer. Han talar om f.d. statsråds vedergällning mot
Thage G Peterson. Vad menar han? Vedergällning för
vad? Jag har ingenting som helst otalt med Thage G
Peterson, vare sig politiskt eller privat. Det är en
fullständigt obegriplig insinuation om det viktiga
arbetet att granska statsråden. Vi lyckades faktiskt
komma till en enhällig slutsats, och sedan får man
sådana glosor slängda mot sig.
Pär-Axel Sahlberg talar om rörmokeri och ord-
vrängeri. Jag skulle vilja hänvisa till protokollen i
riksdagen från riksdagens frågestund, från utfrågning-
en av Thage G Peterson och uttalanden gjorda i tid-
ningar vad beträffar huruvida skattebetalarna skall stå
för kostnaderna för flytten från Arboga till Trollhättan
och förekomsten av eventuella s.k. kampanjer riktade
mot Thage G Peterson. Det är en mycket intressant
läsning och att se olika svängningar och sätt att krypa
bakom olika ordvrängningar. Men jag har inte tagit
upp den frågan här i dag och i granskningen.
Pär-Axel Sahlberg bör svara på en mycket viktig
fråga. Anser Pär-Axel Sahlberg att Thage G Peterson
nu borde be om ursäkt dels till myndigheterna - och
då särskilt FMV, som han har anklagat för att hoppa
över skaklarna -, dels till Arbogaborna för det sätt på
vilket Thage G Peterson har skött den här affären?

Anf. 46 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller personliga vendettor,
och vilka andra uttryck jag använder om f.d. statsråd,
hade vi en utfrågning om Arboga, FMV, Volvo och
regeringsbeslutet. Men den kom att snudda både vid
kosovoalbaner och JAS-krasch. Det var ett tonläge
som väl anknyter till det som Birgitta Hambraeus
tidigare var inne på, och som väl anknyter till Birgit
Friggebos utmärkta principiella inledning.
Den handlar om konstitutionsutskottets konstitu-
tionella ansvar. Ordföranden säger där, förmodligen
av självbevarelsedrift, att vi emellanåt måste ge ut-
rymme för mera politiska kommentarer, och detta hör
väl dit. Men nu, Birgit Friggebo, har ni skrivit på och
enats om en bedömning som i grunden den socialde-
mokratiska gruppen och jag själv har formulerat. Den
uttrycker en principiell och viktig kritik i fråga om
arbetet i regeringen och ett statsråds ansvar.
Men när ni argumenterar om detta i kammaren
breder ni på precis på samma sätt som ni gjorde vid
utfrågningen. Jag skulle därför vilja veta hur fru Frig-
gebo ser på vårt ansvar för den konstitutionella
granskningen. Jag menar att granskningen både från
Justitiekanslern och från KU visar att ministerns an-
svar sträcker sig utöver det som i det här fallet var
ministerns kunskap. Ministern har själv talat om detta,
och vi formulerar nu vår kritik.
Jag kan inte se att det är vår uppgift att jaga var-
andra om ursäkter eller värdera ödmjukhet, som Frig-
gebo gjorde tidigare i sitt anförande. Det handlar
naturligtvis ytterst om att vi var och en tar vårt ansvar
och kritiserar, men vi får inte i KU blanda ihop våra
olika roller i detta avseende. Där har ordföranden ett
alldeles särskilt ansvar.

Anf. 47 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Fru talman! Jag får be Pär-Axel Sahlberg om ur-
säkt. Det var tydligen inte mot mig som talet om per-
sonliga vendettor och annat riktade sig, eftersom de
exempel som Pär-Axel Sahlberg tog handlade om
kosovoalbaner och JAS-plan. Det var faktiskt Thage
G Peterson som tog upp de helt ovidkommande frå-
gorna under utfrågningen. Det var ju skönt att man
blev friad från anklagelsen att ägna sig åt sådana
personliga vendettor.
Det finns en efterbörd av en sådan här formell
konstitutionell granskning, och ledamöter i konstitu-
tionsutskottet skall naturligtvis inte vara förhindrade
att delta i diskussionen om den. Vi befinner oss nu i
ett sådant läge. Vi har strikt och formellt skrivit vårt
betänkande, och vi är överens om formuleringarna,
och nu finns det en efterskörd. Vad skall hända nu?
För min personliga del - jag talar inte å utskottets
eller mitt partis vägnar - tycker jag att statsministern
borde ta sig en funderare med tanke på vad som har
hänt. Pär-Axel Sahlberg borde tänka över, och kanske
också svara på frågan, vad en partikamrat, en parti-
vän, borde göra i en sådan här situation. Det har upp-
dagats att Thage G Peterson har anklagat människor
för att ha gjort felaktigheter som de inte har gjort, och
han har medverkat till ett beslut som har drabbat
många människor. Är det då inte lämpligt att som
partikamrat ge Thage G Peterson en uppmaning om
att han i sitt ämbete borde vara litet ödmjuk mot de
människor som han är satt att styra över?

Anf. 48 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror inte att man kan kommendera
fram ödmjukhet. Vi kan väl önska det mer av oss
själva, och det kanske är så det skall riktas.
Det är viktigt att vi har gjort en principiell konsti-
tutionell granskning och kritiserar det som skall kriti-
seras. Intressant är dock att när Birgit Friggebo är
oerhört intresserad av vad som har hänt efteråt är jag
ganska intresserad av vad som har hänt före. Det är
där som vi har så svårt att mötas.
Birgit Friggebo har i stort sett inte ägnat en fråga i
utfrågningen åt själva beredningen. Hon är inte ett
dugg intresserad av att Volvo har smugit med infor-
mation. Visserligen fick det effekten att Friggebo
själv när hon besökte Arboga inte ens fick komma in i
Arbogafabriken, för att möjligen skörda någon sorts
politisk poäng, eftersom frågan hade blivit så politiskt
känslig. Beredningen, beslutet och efterdiskussionen
allt detta hör naturligtvis till vårt granskningsområde.
När jag talar om statsrådens vendettor handlar det
självfallet om de tre statsråd som var aktuella, Thage
Peterson, Anders Björck och Birgit Friggebo. Birgit
Friggebo talar om ordvrängeri och rörmokeri, men
beskriver inte vad det är. Jag vet vad ordvrängeri är.
Jag vet också vad rörmokeri är, men jag har inte för-
stått sammanhanget. Birgit Friggebo har varit så upp-
laddad i den här frågan att hon plötsligt under utfråg-
ningen säger: Vet Thage Peterson vad han håller på
med?
Vi skall inte hantera utfrågningen så. Vi behandlar
ett sakförhållande, och där har ordföranden ett oerhört
stort ansvar. Vi har bedömt hela läget. Vi har enats
om en kritisk formulering. Det är den som vi står
bakom. Nu försöker ni slingra er ur denna, men det är
den som ni har valt att vara med på. Ni har inte reser-
verat er. Detta är vårt gemensamma beslut.

Anf. 49 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m):
Fru talman! Jag tror jag gör Pär-Axel Sahlberg en
stor tjänst genom att inte kommentera hans anförande.
Det är bland det enfaldigaste jag har hört i denna
kammare, och det säger inte litet, fru talman.
Här har vi kommit överens om en gemensam
skrivning som Pär-Axel Sahlberg själv säger att han
står bakom. Resultatet blir då en våldsam utskällning
av utskottets ordförande och andra ledamöter för
denna gemensamma skrivning. Detta, fru talman, är
enfald. Jag står för det uttrycket och tänker, för Pär-
Axel Sahlbergs eget bästa, inte ytterligare kommente-
ra hans anförande.
Det som har hänt är ingen tillfällighet när det gäl-
ler Thage Peterson. När han tillträdde som försvars-
ministern 1994 fick vi omedelbart reda på att de pro-
blem som fanns i det svenska försvaret var företräda-
rens fel. Det var företrädarens fel att förband måste
läggas ned och att det fanns svarta hål i planeringen.
Att JAS-projektet hade brister var också företrädarnas
fel.
Thage Peterson var oförsiktig nog att tillsätta en
särskild utredning med ett antal opartiska experter, en
statlig utredning, om detta. De granskade påståendena
och kom enhälligt fram till att detta var fel. De svarta
hålen berodde inte på något slöseri hos någon företrä-
dare utan på krondeprecieringen, bristande kompen-
sation och på beslut som Thage Peterson själv hade
fattat. Han fick svart på vitt på att hans anklagelser
saknade grund. Men han vidhöll dem. Thage Peterson
kan bara inte ha fel. Det är en nycklarna till vad som
har hänt i den här affären. Om kartan och verkligheten
inte stämmer överens för Thage Peterson, så är det
verkligheten som det är fel på.
Dessutom var det fel på JAS-projektet, sade Tha-
ge Peterson. Det granskades också av en särskild
utredningsgrupp. Jag vill minnas att det var inom
Riksrevisionsverket. De gjorde en noggrann utred-
ning. Den kom fram till att så inte var fallet. Det var
tvärtom ett projekt som väl hade hållit kostnadsra-
marna och blivit billigare än andra projekt.
De här anklagelserna vidhölls, och allt utom möj-
ligen förlusten av Finland år 1809 var väl företrädar-
nas fel. Då föreslog några moderater i försvarsutskot-
tet att en särskild utredningsman skulle titta på dessa
påståenden. Det avvisades skriftligen av Thage Peter-
son - brevet är offentlig handling - med motiveringen
att han minsann visste var felet låg, och det var inte
hans. Någon utredning behövdes därför inte, Pär-Axel
Sahlberg, enligt Thage G Peterson.
Därför måste jag säga att det var modigt av Thage
Peterson att ropa på JK i Volvo-Arbogaaffären. Det
är ju på JK:s bedömningar som utskottet bygger sina
bedömningar. Justitiekanslern kom ju med all önsk-
värd tydlighet fram till att regeringen och försvars-
ministern hade handlat utan att veta vad man besluta-
de om. Ett regeringsbeslut på ½ miljard kronor med
stora konsekvenser för människorna i Arboga fattades
utan att det föredragande statsrådet, och än mindre
hans regeringskolleger, visste om innehållet.
JK tittade också på påståendena om att det här
avtalet inte var giltigt och att FMV och försvaret
skulle få stå för det. Det var civilrättsligt bindande.
Thage Peterson hade fel också på den här punkten.
Det gick inte att ändra på det hela. FMV är en upp-
dragsmyndighet som inte har några egna pengar utan
utför uppdrag mot betalning enligt fastställd taxa.
Också det var fel.
Konstitutionsutskottet har ju varit snällt. Vi har
haft vår soliga vår i år. Vi har inte granskat hela den
här affären. Vi har inte granskat Thage G Petersons
uttalanden om att här förelåg en konspiration av lan-
dets överbefälhavare och försvarsindustrin riktad mot
honom. Vi har varit snälla och avstått från detta.
Statsministern har prickat Thage G Peterson mer
än vad konstitutionsutskottet har gjort. Statsministern
tog ju avstånd från de här uttalandena. När Överbe-
fälhavaren sade att han skulle ställa sin plats till för-
fogande om det här var korrekt, konstaterade stats-
ministern att detta icke vara någon konspiration. För-
svarsministern var ute och pratade.
Sedan har Thage Peterson hävdat att detta militä-
rindustriella komplex är efter honom. Han har citerat
den förre överbefälhavaren i USA, generalen och
presidenten Eisenhower. Hade Eisenhower fortfaran-
de varit vid liv hade han säkerligen skickat ett tele-
gram till sin svenske vapendragare med texten: Stå på
dig, Thage!
Utskottet är enigt i sin bedömning av Volvo-
Arbogaaffären. Vi konstaterar att Thage G Petersons
handlande har varit sådant att han ej kan undgå kritik.
Jag tycker att det är tämligen meningslöst att fundera
över exakt vilken grad av kritik detta innebär. Det är
ett slags exegetik som man gärna ägnar sig åt i vissa
sammanhang och på visst håll, men det är faktiskt inte
huvudsaken. Vad som har hänt har klarlagts dels
genom Justitiekanslerns genomgång, dels genom
konstitutionsutskottets utfrågningar. Jag tycker att
detta är svar nog. Jag känner personligen inte något
behov av att trappa upp kritiken med ett antal olika
adjektiv.
Men jag kan hålla med om att det nog borde bli en
viss ödmjukhet när JK och ett utskott kritiserar. Men
skam den som ger sig, tänkte Thage G Peterson. I det
pressmeddelande han skickade ut efter det att utskot-
tet hade offentliggjort sin kritik hoppar han på sin
företrädare än en gång, Pär-Axel Sahlberg, och säger
att det är hans fel att rutinerna på Försvarsdeparte-
mentet var som de var. Vad är detta för kvalificerat
nonsens? Förlåt att jag använder detta litet kraftiga
uttryck.
De rutiner som fanns där för handläggning av så-
dana här ärenden fanns innan jag kom dit, och de
fungerande utmärkt under ett antal försvarsministrar.
Det är inte rutinerna det är fel på. Det är de personer
som tillämpar dem som ibland inte klarar av att sköta
hanteringen. Rutinerna som sådana är utmärkta om de
verkligen tillämpas. Problemet var ju att de inte till-
lämpades den här gången.
Här har jag svårt att se ursäkter för Thage G Pe-
terson. Han har varit kommunalråd, statsråd, indust-
riminister, talman och riksdagsman. Han har en unik
politisk erfarenhet. Han har dessutom varit ordförande
i konstitutionsutskotten. Han kan inte säga att han var
nybörjare, Pär-Axel Sahlberg, att han blev lurad, att
han inte kände till detta och att han inte visste någon-
ting. Han tillhör de mest erfarna i svensk politik när
det gäller arbete i det offentligas tjänst och arbete
inom Regeringskansliet. Han om någon borde ha känt
till hur en sådan här fråga faktiskt skulle handläggas.
Det är inte rutinerna, fru talman, som det är fel på.
Det handlar om ett sätt att hantera regler. Det handlar
om en syn på den egna ofelbarheten. Det handlar om
en regeringsstil som inte höll för verkligheten. För det
måste faktiskt Thage Peterson ta ansvaret.
Jag medger gärna att det kan finnas förmildrande
omständigheter. Konstitutionsutskottet har när det har
granskat ärendet pekat på att det har varit sjukdoms-
fall och en del annat. Detta fritar icke den dåvarande
försvarsministern från ansvar i denna fråga.
Attackerna mot Överbefälhavaren och försvarsin-
dustrin har faktiskt inte, Pär-Axel Sahlberg, ett dyft
med eventuellt bristande rutiner i Försvarsdeparte-
mentet att göra. Det fanns faktiskt under min tid inga
rutiner eller regler för hur man skulle lappa till över-
befälhavare eller försvarsindustrin.

Anf. 50 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja tacka Anders Björck
för att han har bekräftat just det jag sade i mitt anfö-
rande. Han säger att han inte skall kommentera det jag
har sagt och avfärdar alltsamman som enfald. Han har
väl därmed gjort sin kommentar.
Jag kritiserar Anders Björck, Birgit Friggebo och
Thage Peterson för att använda detta tillfälle, och inte
minst utfrågningen av Peterson, som en statsrådsven-
detta. Det intressanta är att Anders Björck bekräftar
att det är just det som det handlar om. Anders Björck
är sårad över att ha fått kritik för att det fanns både
läckage och kronuppräkning, som gjorde försvarsan-
slagen otillräckliga. Det är ju den vendetta som jag
talar om. Den är olämplig och ovärdig för KU:s arbe-
te.
Det andra han bekräftar när han relaterar till det
jag säger är det som Nerikes Allehanda uttryckte, dvs.
att han är fräck. Vi har enats om ett principiellt viktigt
yttrande när det gäller ministerns ansvar. Men debat-
ten som har förts i medierna, vid utfrågningen av
besökare från departementen och nu i kammaren visar
att det är någonting helt annat man vill. Man är redo
att såga Thage G Peterson från både fotknölarna och
axlarna. Man har talat om hur rutinerad han är, hur
olämpligt det han gjort är och hur litet ödmjukhet det
finns.
Det är inte det vi diskuterar. Vi har en sakfråga
som ligger till grund för vår granskning.
Det är inte snällt att avstå från en kraftigare kritik i
en reservation om det är det ni önskar. Det är inte
heller kvalificerat nonsens att argumentera om detta.
Sakfrågan har en beredning. Det fattas ett beslut, och
det blir ett efterspel. Ingen av er har varit speciellt
intresserad av att diskutera beredningen. Beslutet har
vi ägnat en del tid åt. Vi konstaterade i efterspelet att
Thage Peterson i vår utfrågning tog avstånd från
kommentarer som har funnits i medierna. Det är det
jobbet vi har gjort. Har vi slarvat på någon punkt är
det väl någon som har latat sig, eller så ville någon
vänta till detta tillfälle för att leverera den kritik man
inte hade mod att skriva ned.

Anf. 51 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Jag har tre konstateranden. För det
första: Detta är ingen vendetta. Hade jag haft en ven-
detta med Thage Peterson hade det varit betydligt
tuffare tag. Det kan jag försäkra Pär-Axel Sahlberg.
Detta är ett vänskapligt tankeutbyte som vi har haft
t.ex. i medierna och i konstitutionsutskottet.
För det andra: I dag granskar vi Volvo-Arboga-
affären. Om Pär-Axel Sahlberg vill granska Birgit
Friggebo eller någon annan kan vi säkert ordna tillfäl-
len till detta, men försök inte blanda bort korten. Det
är en granskning av Volvo-Arboga-affären.
För det tredje: Efter Pär-Axel Sahlbergs inlägg här
i dag måste jag konstatera att socialdemokraterna, om
det nu är deras talan han för, icke står bakom den
kritik som riktas i utskottets betänkande mot Thage
Peterson. Det är en viktig upplysning. Det innebär
självfallet att vi får återkomma till frågan.

Anf. 52 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Även om Anders Björck inte hade
tänkt det som en vendetta är det så det har uppfattats
under hela processen - också i dag, när gamla frågor
om Finland och svarta hål dyker upp. Det är bra att
Anders Björck tar avstånd från denna del. Det är
utmärkt.
Vi granskar Volvo-Arboga-affären med alla de
olika parter som finns med: Volvo, FMV, departe-
ment och medier. Det menar jag att vi har gjort.
Det sista Anders Björck sade var väl både alldeles
omöjligt och alldeles onödigt. Är det någon som har
talat om den principiella kritik som vi har riktat och
det ansvar som en minister har är det vi socialdemo-
krater. Det har vi gjort i det betänkande och det ytt-
rande vi har föreslagit och här i kammaren. Men
självfallet hänger detta ärende samman med hela den
process som har förekommit. Här har det funnits skäl
att mörka från olika håll. Det har skapat ett bristfälligt
beslutsunderlag som ledde till detta olyckliga beslut.
Jag skulle gärna diskutera själva sakfrågan, för jag
är egentligen inte så upprörd över att det skapas
strukturella förändringar. Att det finns ett under-
hållsavtal kopplat till vår ganska dyra men säkert
nödvändiga flygpark är alldeles självklart. Att vara
utan avtal hade varit lika illa som om man köpt en bil
och blivit förvånad över att det kommer bensinkost-
nader till. Självfallet finns det underhållskostnader
som hör dit. De kan organiseras på olika sätt. Det är
underlaget och hemlighetsmakeriet, för vilket minis-
tern är ansvarig, som på olika sätt gjort att ärendet
inte kommit att hanteras på det sätt som vi hade öns-
kat.

Anf. 53 Förste vice talman ANDERS
BJÖRK (m) replik:
Fru talman! Pär-Axel Sahlberg talar här om att
olika saker hänger samman. Samtidigt riktar han kritik
mot mig för att jag genom ett antal konkreta exempel
visar att metoden att skylla ifrån sig och skylla på
företrädare också hänger samman med detta. Det har
varit en röd tråd i Thage G Petersons sätt att hantera
försvarsministerämbetet. Det har kantats av ständiga
gräl inte bara med ÖB och Volvo Arboga utan också
t.ex. med arméchef och flygvapenchef. Det kan ju
knappast ha gått Pär-Axel Sahlberg förbi att det har
varit ständiga bråk och dåliga kontakter. Det förtro-
endefulla samarbete som skall finnas mellan ett stats-
råd och underställda chefer har uppenbarligen inte
funnits. Hade det existerat hade vi inte upplevt denna
affär. Så skedde inte under tidigare försvarsministrar.
Då talar jag självfallet, fru talman, om försvarsminist-
rar från olika partier.
Hela Pär-Axel Sahlbergs upplägg är klart. Han
står inte bakom det som står i utskottets betänkande.
Han plockar fram argument efter argument, punkt
efter punkt, för att ta bort och dra ifrån från det som
står i betänkandet. Det är bara att konstatera att Soci-
aldemokraterna uppenbarligen har ändrat uppfattning.
Vad som ligger bakom det vill jag inte spekulera i,
men vi får alltså återkomma till frågan.

Anf. 54 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Jag vill först konstatera att utskottet,
trots detta replikskifte, faktiskt är enhälligt i sin
skrivning. Jag vill också bekräfta att skrivningen har
tagits fram av Socialdemokraterna. Jag har anslutit
mig till den. Sedan har hela utskottet anslutit sig till
den. Jag har väldigt svårt att förstå hur någon kan
påstå att Pär-Axel Sahlberg inte längre skulle stå för
skrivningen.
För att säga det rakt på sak klargör KU att statsrå-
det har blivit misslett av sina tjänstemän. Det är fak-
tiskt så. Av en PM från Statsrådsberedningen framgår
det att statsrådet frågat om det fanns några komplika-
tioner i ärendet om FMV:s kontrakt med Volvo Aero
Corporation beträffande underhållet av flygmotorer i
Arboga.
Statsrådet fick svaret att det var ett rent rutinären-
de. Att flygmotorerna skulle underhållas var ju klart;
det var inget att diskutera. Det existerade ett kontrakt
som skulle gå ut vid årsskiftet, och det var naturligt att
förlänga detta kontrakt. Statsrådet fick inga upplys-
ningar om att kontraktet skulle innehålla statliga me-
del som möjliggjorde en flytt av underhållet från
Arboga till Trollhättan. Det var alltså inte ett rutinä-
rende, och statsrådet fick fel information av den
tjänsteman som ansvarade för beredningen av ärendet.
Statsrådets reaktion när han fick klart för sig vad
ärendet i själva verket gällde är i sig ett bevis för
detta.
Nu är emellertid reglerna sådana att ett statsråd
alltid är ansvarigt för vad som händer i hans eller
hennes departement. Thage G Peterson tog på sig
detta ansvar vid KU:s offentliga utfrågning och skyll-
de inte ifrån sig, varken på företrädaren som hade
ordnat dessa rutiner eller på sina tjänstemän. Han
berättade också att han gjort förändringar i rutinerna
så att något liknande inte skulle kunna upprepas.
KU säger att det kan finnas utrymme för skiftande
bedömningar av hur långt ett statsråds ansvar skall
sträcka sig i fråga om brister i handläggningen av
större eller mindre frågor inom ett departement. Ut-
skottet instämmer dock i den självkritik statsrådet
tagit på sig för att han, liksom alla departementsche-
fer, självklart är ansvarig för bristerna i sitt departe-
ment.
Nu är det för mig helt obegripligt att detta gett sto-
ra rubriker som ett KU-ärende. Det är självfallet ett
mycket stort ärende för människorna i Arboga, men
från KU:s granskningssynpunkt är det inte ett stort
ärende. Vi är överens, och den milda kritik vi enhäl-
ligt riktar är så generell att den inte drabbar något
enskilt statsråd. Samtliga statsråd har ju ansvar för allt
som händer i deras departement. De stora rubrikerna
tycks snarast vara ett tecken på att vissa ledamöter i
sin kontakt med medierna önskar skapa sensation
genom att spela på de svårigheter som arbogaborna
drabbas av men som inte är KU:s granskningsuppgift.

Anf. 55 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Fru talman! Jag har inte ringt en enda tidning eller
kontaktat en enda TV- eller radiokanal i detta ärende.
Jag tror att det här i och för sig riktade sig till alla
ledamöter i utskottet, men jag undanber mig insinua-
tioner från Birgitta Hambraeus om att det viktiga
arbete vi har att utföra bara skulle vara till för att vissa
ledamöter skulle skaffa sig rubriker i tidningarna.
Birgitta Hambraeus säger att det här inte är något
stort ärende för konstitutionsutskottet. Det är ett
mycket stort ärende - för riksdagen, för konstitu-
tionsutskottet och för svenska folket. Det är något
oerhört att en regering sitter och fattar ett beslut om
1,2 miljarder kronor vilket direkt får till innebörd att
500 människor måste flytta på sig - utan att veta om
att man fattar detta beslut! Det är ju vad man säger.
Detta är väl en mycket stor konstitutionell fråga: att
det finns sådana rutiner, och att man har ett statsråd
som har sådana kvalifikationer att han råder regering-
en att fatta ett beslut som den inte vet innebörden av -
eller som den vet innebörden av. Vilket som är värst
vet man inte.
Jag är missnöjd med och ledsen över den full-
ständiga nedtoning av all verksamhet inom konstitu-
tionsutskottets ram som Birgitta Hambraeus ägnar sig
åt, både här i dag och under hela granskningstiden.

Anf. 56 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Det är alldeles riktigt att Birgit Frig-
gebo antagligen inte har tagit kontakt med några
massmedier. Men det behöver inte konstitutionsut-
skottets ordförande göra, för dessa kommer alldeles
självmant. Jag har själv sett Birgit Friggebo och An-
ders Björck stå i TV och ösa etter och galla...

Anf. 57 ANDRE VICE TALMANNEN:
Repliken avser Birgit Friggebo.

Anf. 58 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Jag har själv sett Birgit Friggebo stå i
TV och säga att det här är ett jättestort ärende där vi
verkligen är överens om att tillsammans pricka Thage
G Peterson. Det kanske inte uttrycktes så, men tonfal-
let, hela sättet att presentera det här ärendet, sade: Nu
har vi verkligen klämt till ett statsråd här. Detta har
alltså sagts i medierna. Det kan inte heller ha varit
obekant för konstitutionsutskottets ordförande att
medierna antagligen skulle intervjua henne efter det
här.
När det sedan gäller att hålla isär vad som verkli-
gen är KU:s del i den här granskningen och vad som
är ett stort ärende i sig, nämligen att det har drabbat
massor med människor i Arboga och rör väldigt
mycket pengar, blandar återigen konstitutionsutskot-
tets ordförande ihop KU:s uppgift med sakfrågan. Att
det måste ske ett underhåll av motorerna har Pär-Axel
Sahlberg redan tagit upp, och jag är övertygad om att
också Anders Björck är överens med mig där. Det här
rör stora pengar. Det har funnits ett kontrakt tidigare;
självklart måste det också finnas ett sådant kontrakt
med någon; motorerna måste underhållas, och det rör
mycket pengar - men det är inte det vi granskar.
Sedan är det bevisat, både genom all den informa-
tion vi har fått och genom utfrågningen, att statsrådet
här missleddes. Man kan inte begära att ett statsråd
skall gå in i alla rutinärenden och granska alla hand-
lingar.
Utifrån detta gör Birgit Friggebo, också i sin re-
plik, mig ansvarig för att försöka tona ned ett ärende
när KU:s granskningsuppgift var begränsad.

Anf. 59 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Fru talman! Vad vi har granskat är hur det här
ärendet har beretts. Det är helt klart att en departe-
mentschef har ansvaret för hur ärenden bereds inom
sitt eget departement. De skall vara väl förberedda
och genomlysta så att statsrådet, som rekommenderar
regeringen att kollektivt fatta ett visst beslut, kan gå i
god för att förberedelserna har varit helt riktiga och
kvalitativt bra. Vi har kunnat konstatera att så icke har
varit fallet här, och det fulla ansvaret faller på depar-
tementschefen i det granskade departementet.
Jag tror att det ingår i vår uppgift som riksdagsle-
damöter att stå till förfogande för medier när de vill
ha kommentarer av olika slag. Menar Birgitta Ham-
braeus att vi skall säga nej till alla sådana kontakter
och sluta ha några kontakter ut mot medborgarna och
våra väljare?
Jag har säkert använt ord som "allvarlig kritik",
och det står jag för. Det har jag upprepat här i kam-
maren. Det är inget mediepåfund.
Jag skulle vilja fråga Birgitta Hambraeus: Menar
hon att hon inte deltar i att utfärda någon kritik mot
Thage G Peterson? Hon argumenterar ju så - det här
är inget stort ärende, det betyder inte så mycket osv.
Vill Birgitta Hambraeus hoppa av den här skrivning-
en, som vi är överens om? Det är ju den naturliga
följdfråga man måste ställa, med tanke på att det här
uppenbarligen inte är någonting.

Anf. 60 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Birgit Friggebo beskrev här mycket
korrekt vad vårt betänkande går ut på. Jag instämmer
helt i detta. Hade Birgit Friggebo använt den tonen till
massmedierna hade det inte blivit några stora rubri-
ker.
Självfallet skall vi ställa oss till förfogande för
massmedierna. Det är inte det jag kritiserar, utan det
sätt varpå Birgit Friggebo presenterade det här ären-
det. Jag kommer inte ihåg ordalydelsen, men jag såg
det själv och blev chockerad över att man kunde pre-
sentera ett ärende som jag själv varit med och fattat
beslut om på ett sätt som gjorde det helt missvisande.
Det är det som jag har tagit upp och kritiserat. Jag kan
inte ta tillbaka den kritiken.

Anf. 61 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Jag hade, kanske beroende på att jag
inte suttit i riksdagen sedan 60-talet som vissa andra,
den illusionen att när ett riksdagsutskott var helt en-
hälligt - utan reservationer, utan särskilda yttranden -
och sökt sig fram till en enhällig formulering skulle
det också kunna uppträda relativt enhälligt i kamma-
ren i en sådan här sak. Då skulle det man säger få en
stark trovärdighet och visa att detta var utskottets
verkliga mening, det samlade och samlande resultatet
av den granskning som utskottet gjort.
Jag undrar om inte tonläget i vissa inlägg egentli-
gen är ägnat att sabotera den kritik som konstitu-
tionsutskottet riktar. Vi kan ju konstatera att regering-
en har fattat ett beslut på ett otillräckligt beslutsunder-
lag. Bakgrunden är att det har varit förhållanden som
har varit kända inom Försvarsdepartementet, men som
försvarsministern inte har uppmärksammats på och
därför i god tro har trott att det har varit fråga om ett
rutinärende. Detta har väglett regeringen. Därefter har
verkligheten uppdagats, och då har det naturligtvis
varit det ansvariga statsrådet som har fått ta på sig
kritiken för att inte tillräckligt pregnant ha efterforskat
de rätta förhållandena och de rätta bakgrunderna.
Om detta har vi i utskottet uttryckt oss samstäm-
migt. Det länder ju också socialdemokraterna i det här
fallet till heder att de ställt sig bakom kritiken. Jag
tror inte heller att det, enligt vår granskning av ären-
det, finns anledning att gå mycket längre. När man
gör ganska långtgående uttalanden och beskrivningar
av den f.d. försvarsministerns karaktär, personlighet
osv. kan man ju få intrycket att det skulle vara konsti-
tutionsutskottets uppfattning, vilket det faktiskt inte
är.
Dessutom tror jag säkert, inte för att det finns nå-
got behov av att med en bokstav frångå den kritik som
utskottet står för och som jag anslutit mig till, att det
när det gäller militära och militärindustriella frågor
finns en sorts militärindustriellt komplex eller brödra-
skap med säkert betydande inslag av "mörkerier". Jag
kan tänka mig att detta också har spelat roll när det
gäller den bristfälliga information som regeringen har
fått och det bristfälliga underlag på vilket regeringen
har fattat beslut. Det är klart att det är anmärknings-
värt.
Anmärkningsvärt är också Volvos uttalande att
man planerar nedläggningen av Arboga men att man
kan genomföra den först sedan man mer eller mindre
har trumfat igenom sitt avtal med Försvarets materiel-
verk. Detta har man gjort utan att regeringen har varit
ordentligt informerad om innehållet i ett avtal av
mycket stor ekonomisk omfattning.
Men detta är utrett. KU skall ju inte granska det
militärindustriella komplexet, men vi har kunnat
samlas om skrivningarna. Jag vill bara deklarera att
jag står bakom vad utskottet sagt. De vidare diskus-
sionerna får anstå tills vi diskuterar dessa ärenden. De
skall icke diskuteras i detta forum.
Regeringens beredning av frågan om ett samlat etno-
grafiskt museum i Göteborg (avsnitt 12)

Anf. 62 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Åtta ledamöter från fem partier i riks-
dagens kulturutskott har anmält frågan om hur rege-
ringen har förberett förslaget till riksdagen om flytt-
ning av tre Stockholmsmuseer till Göteborg. De vill
att vi skall granska om Marita Ulvskog har uppfyllt
kraven i grundlagen om att förslag som lämnas till
riksdagen skall vara förberedda på ett visst sätt. Det är
mycket ovanligt att så många ledamöter i ett utskott
vänder sig till KU för att få ett ärende inom det egna
utskottets område granskat. I själva verket kan jag
inte erinra mig något liknande fall.
I grundlagen sägs att behövliga upplysningar skall
inhämtas från berörda myndigheter och att enskilda
och sammanslutningar skall få tillfälle att yttra sig
över förslagen, det som kallas remisstvång. Dessutom
finns ett MBL-avtal i regeringen, som reglerar hur de
fackliga organisationerna skall informeras före rege-
ringens beslut.
Det är dessa konstitutionella och administrativa
frågor som vännerna i kulturutskottet vill ha granska-
de, inte frågan om att flytta tre museer. Det ärendet
klarar folk i kulturutskottet av själva. Därför finns det
inte någon som helst anledning att här i dag diskutera
den frågan.
Granskningen visar klart och tydligt att alla de
regler som gäller för beredning av förslag från rege-
ringen har kringgåtts. Beredningen har därmed haft
sådana brister att Marita Ulvskog inte kan undgå
kritik för den. Denna slutsats, som fem av utskottets
partier drar, är den enda rimliga.
Att, som socialdemokraterna och Centerpartiet
gör, komma fram till att beredningen skett i den i
regeringsformen föreskrivna ordningen är en farlig
och falsk slutsats. Den är farlig därför att det kan få
betydande konsekvenser i framtiden. Den sänder
signaler till regeringen om att det inte behövs någon
utredning, att det inte behövs något remissförfarande,
att det inte behövs några yttranden från berörda myn-
digheter och att det inte behövs någon information
enligt MBL-avtal till fackliga organisationer. Man kan
ägna sig åt en totalt hemlig beredning av förslag som
skall lämnas till riksdagen. Slutsatsen är falsk, därför
att inga av de moment som är föreskrivna i regelver-
ket har använts eller följts upp över huvud taget.
I det här ärendet har socialdemokrater och center-
partister enligt min mening inte levt upp till sin roll
som seriösa granskare. Att socialdemokraterna inte
vill kritisera ett eget statsråd kan man ju möjligen
förstå, även om man inte accepterar det. Men vad har
Centerpartiet i den byken att göra? Vad är bakgrun-
den till den osjälvständighet som här uppenbarar sig?
Är det verkligen hela Centerpartiets uppfattning som
Birgitta Hambraeus representerar? Centerpartisten i
kulturutskottet har ju varit med på anmälan till konsti-
tutionsutskottet. Har samarbetet med regeringen i
ekonomiska frågor så till den milda grad förvridit
huvudena på centerpartister att de inte längre kan
tänka själva, eller är det, ännu värre, så att de inte
tänker alls?
Birgitta Hambraeus måste här i dag punkt för
punkt redovisa på vilket sätt Marita Ulvskog har upp-
fyllt regeringsformens krav på beredning och MBL-
avtalets regler. Frågan är för allvarlig för att några
undanflykter skall kunna accepteras. Detta gäller
naturligtvis också socialdemokraternas talesman Ni-
kos Papadopoulos.
Fru talman! Jag vill ge Vänsterpartiet en eloge i
det här sammanhanget. Kenneth Kvist har förmått att
skilja på sakfrågan och den formella beredningsfrå-
gan, som vi har att behandla i konstitutionsutskottet.
Trots att Vänsterpartiet har träffat en uppgörelse med
socialdemokraterna i själva sakfrågan om hur musei-
flyttfrågan skall hanteras, har Kenneth Kvist förmått
att göra en självständig prövning av själva bered-
ningsfrågan.
Min uppfattning är att det grundlagsstridiga ar-
betssättet har skett planerat och systematiskt från
Marita Ulvskogs sida. De som berördes av beslutet
skulle hållas oinformerade ända fram till den tidpunkt
då förslaget inte gick att hålla hemligt längre, dvs.
timmarna före Marita Ulvskogs presskonferens där
kulturpropositionen presenterades.
Granskningen visar också att Marita Ulvskog vil-
selett allmänheten och riksdagen. Den beskrivning
som hon numera gör av förslaget stämmer inte med
den beskrivning hon tidigare gjort bl.a. vid en fråge-
stund här i riksdagen. Hon drar sig inte heller för att
skylla ifrån sig och anklaga museichefer för att ha
missuppfattat den information som de så småningom
fick.
Fru talman! Jag har faktiskt sällan sett en sådan
förslagenhet från en minister när det gäller att förneka
det uppenbara. Vid utfrågningen förnekade Marita
Ulvskog vad hon hade sagt här i riksdagen, trots att
det finns protokoll så att man kan läsa precis vad som
har sagts. Och jag måste säga att jag till viss del hyser
viss beundran för Marita Ulvskog för den kyla som
hon förmår att presentera. Dessa sista kommentarer
har självklart inte något direkt med granskningen att
göra, utan är mer en personlig uppfattning om hur en
del statsråd kan agera i olika sammanhang.
Jag yrkar bifall till reservation nr 9.

Anf. 63 INGER RENÉ (m):
Fru talman! För säkerhets skull skall jag börja mitt
anförande om den s.k. museiflytten med att tala om att
jag kommer från Partille, en kommun som ligger strax
utanför Göteborg. Bohus län är min valkrets. Detta
säger jag för att vi skall slippa de regionala skyttegra-
var som Marita Ulvskog tidigare apostroferat till. Det
här ärendet handlar inte om Stockholm eller Göte-
borg; det handlar om det beredningstvång som rege-
ringen är underkastad. Att syfta på påstått regional-
politiskt käbbel är bara ett försök att dölja vad det
verkligen handlar om, alltså brister i regeringens
handläggning av ärendet.
I 7 kap. 2 § i regeringsformen står det: "Vid be-
redningen av regeringsärenden skall behövliga upp-
lysningar och yttranden inhämtas från berörda myn-
digheter. I den omfattning som behövs skall tillfälle
lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig."
När det gäller den här frågan om ett samlat etnogra-
fiskt museum i Göteborg har departementet och Mari-
ta Ulvskog missat trefalt. Marita Ulvskog har inte
inhämtat upplysningar från myndigheter, inte lämnat
tillfälle för sammanslutningar att yttra sig, inte lämnat
tillfälle för enskilda att yttra sig och inte ens lämnat
tillfälle att informera berörd personal före beslut och
presskonferens.
Praktfullare självmål och en praktfullare uppvis-
ning i konsten att bryta mot regeringsformen och
därmed grundlagen är svårt att tänka sig.
Låt oss skärskåda det första självmålet. Ärendet
har inte varit ute på sedvanlig remiss. Det fanns inte
med i vare sig Kultur- eller Museiutredningens betän-
kande. Marita Ulvskog har i stället valt ut vissa sam-
arbetspartner - mycket få - som t.ex. chefen för Fol-
kens Museum Etnografiska i Stockholm, och förslaget
har, som det har sagts, vuxit fram utan allmänhetens
insyn. Åtminstone en av de inblandade belades dess-
utom med munkavle och kunde alltså inte föra dis-
kussionen med t.ex. berörda kolleger. Det stämmer
dåligt med propositionen 1973 med förslag till ny
regeringsform, den som vi alltså har i dag, där depar-
tementschefen uttalade: "Att det som ett led i bered-
ningen av regeringsärende i stor utsträckning inhäm-
tas yttranden från myndigheter, organisationer och
andra enskilda sammanslutningar är ett karaktäristiskt
och betydelsefullt inslag i svensk politisk beslutspro-
cess." I det här fallet har alltså ärendet inte varit på
remiss, och inte ens de närmast berörda museichefer-
na eller myndigheterna har haft tillfälle att yttra sig
och säga sin mening.
I regeringsformen står det alltså att behövliga
upplysningar och yttranden skall inhämtas från berör-
da myndigheter, och det har inte gjorts. Det är ett
brott mot grundlagen.
Det andra brottet eller självmålet gäller möjlighe-
ten för sammanslutningar att yttra sig. Här finns inte
bara grundlagen som stöd utan också ett avtal inom
Regeringskansliet med de fackliga organisationerna.
Avtalet reglerar medbestämmandet vid beredning av
regeringsärenden. Det här ärendets beredning bryter
mot praktiskt taget varje paragraf i avtalet.
Ärendet delades ut i Regeringskansliet den
5 september. Först den 18 september, nästan två
veckor senare, faxas informationen till de fackliga
organisationerna, en timme och tio minuter före den
presskonferens där projektet offentliggörs. En timme
och tio minuter. Det säger sig självt att möjligheterna
för facket att yttra sig eller ens informera medlem-
marna var obefintliga. Socialdemokrater brukar ju
berömma sig av att ha goda fackliga förbindelser, men
det är tydligen, åtminstone i detta fall, bara munväder
när det kommer till kritan. Detta är ett brott mot
grundlagen och ett självmål när det gäller att hantera
ärenden på ett grundlagsenligt sätt.
Det tredje brottet gäller möjligheten för enskilda
att yttra sig. Som framgår av vad jag har sagt tidigare
var den möjligheten också obefintlig. De närmast
berörda cheferna fick meddelande om denna tingens
ordning bara några timmar före presskonferensen. Då
hade alltså förslaget förelegat i nästan fjorton dagar,
men man hade inte skickat förslaget t.ex. tvärs över
vattnet till Östasiatiska museet.
Till dessa grava konstitutionella brister kommer
också en exempellöst slarvig ärendebehandling som
visserligen kanske till alla delar inte är konstitutionell
men som skadat verksamheten och alla dem som
arbetar inom de berörda museerna. Marita Ulvskog
brukar berömma sig av att vara tydlig i sina utsagor.
Hon säger att det inte går att missförstå henne. Men
då gäller det att vara varsam med orden.
I det här fallet kan man säga att Marita Ulvskogs
sätt att handskas med informationen har varit minst
sagt dubiös. Först verifieras att tre museer skall flytta
från Stockholm, eller försvinna från Stockholm som
det står i protokollet, men det gör inte så mycket ef-
tersom det finns rätt gott om museer i Stockholm i
alla fall, som Marita Ulvskog uttryckte sig. Ett tag
efter detta sägs det att det inte är tal om att flytta mu-
seer. Men sedan säger man att det är klart att museer-
na skall flytta, men att en viss begränsad utställningsy-
ta sannolikt kommer att bli kvar. I informationen till
museicheferna, alltså fjorton dagar efter att beslutet
fattats och några timmar före presskonferensen, ges
beskedet att nu gäller det att börja packa. Denna för-
virrade information måste ha varit mycket pressande
för alla som arbetar i och har sitt hjärta inom musei-
världen.
Lägg därtill andra egendomligheter som sidor som
blivit utrivna ur propositionen, just de sidor som be-
handlar museiflytten, så blir ärendehanteringen
oskicklig, okänslig och, ur konstitutionell synvinkel
det värsta, odemokratisk. Den bryter mot grundlagen,
och det är kulturministerns ansvar. Därför yrkar jag
bifall till reservation nr 9.

Anf. 64 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Jag får börja med att tacka för de
vänliga orden från utskottets ordförande.
Å andra sidan får jag säga att jag inte ser att något
annat agerande än det jag har gjort i saken hade varit
möjligt.
Det är utomordentligt omdömesgillt, om jag ser
till sakens politiska sida, av statsrådet Ulvskog att
göra upp med Vänsterpartiet. Det borde fler statsråd
göra.
Men därmed har inte Vänsterpartiet någon del i att
myndigheterna meddelas för sent, att facken inte får
information i tid osv., utan det är någonting som är
regeringsinternt och ligger i regeringens beredning.
Det är också tydligt, som det har sagts här, att när
regeringen delade ärendet den 5 september hade man
också möjlighet att dela det till berörda myndigheter
och även till de fackliga organisationerna på dessa
myndigheter. Men detta fick anstå ända till bara några
timmar före den presskonferens där ärendet presente-
rades.
Man har sagt att detta berodde på att ärendet var
brådskande. Man har också hänvisat till att det i det
medbestämmandeavtal som finns för fackliga organi-
sationer står att medbestämmandeplikten kan kringgås
om ett ärende är särskilt brådskande.
Men försumlighet i att informera, så att man på
grund av detta kommer i tidsnöd, gör inte ett ärende
brådskande. Om vi lånar oss åt en sådan tolkning kan
vi alltid kringgå informationsplikten med en sådan
hänvisning. Det kan alltså inte godkännas, enligt min
mening.
Det är alltså helt klart att det har varit brister i be-
redningen av detta ärende, framför allt när det gäller
remissbehandlingen och de informationsplikter som
regeringen hade att leva upp till.
Därför har jag kunnat ansluta mig till reservation
nr 9, och jag instämmer i bifallsyrkandet.

Anf. 65 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
den gemensamma reservationen nr 9.
Jag måste också säga, fru talman, att det är med
förfäran som jag har följt det här ärendet, och jag har
agerat aktivt för att lyfta fram det sätt som ärendet har
skötts på. Jag vill tänka mig att det kanske beror på
välvilja inför kulturens utveckling i landet att ärendet
har skötts på detta sätt, men välvilja kan aldrig gå före
demokrati och beredningsansvar.
När de fackliga företrädarna ringde till mig och
berättade vad som hade skett i ärendet, eller snarare
vad som inte hade skett, trodde jag först att det jag
hörde inte var riktigt. Vi hade långa samtal, och när
jag insåg vad som hände blev jag förfärad. Jag är
fortfarande förfärad, därför att det finns ingen vilja till
samförstånd från regeringspartiets sida.
Fru talman! Mitt tidigare fackliga arbete var om-
fattande och inkluderade den tid då vi introducerade
medbestämmandelagen, och den traditionella 19 § om
informationsplikten. I mitt fackliga arbete har det
alltid varit min starka drift och utgångspunkt att sam-
talet betyder någonting, att mötet mellan människor
betyder någonting. Det är ett givande och ett tagande
som ligger bakom utveckling, och konfrontation bara
konserverar, fördröjer och låser energier på ett sådant
sätt att en frågas utveckling kanske går bakåt och blir
negativ.
Här fick jag nu som riksdagsledamot ta del av en
förlegad pampkultur, som härstammar från en helt
annan tidsålder, och det av en kulturminister. Jag vill
då också säga, fru talman, att för mig är kulturen och
dess företrädare föregångare för samhällets utveck-
ling, och därför har detta ärende gjort mig ännu mer
förfärad.
Efter KU:s utfrågning, och när det är så uppenbart
att beredningen inte bara har misskötts utan också
skötts på ett negativt sätt, är det för mig oförståeligt
att vi inte skall kunna nå ett samförstånd och säga att
det var fel, att det var låsta positioner, att det inte
skall upprepas och att det har inverkat negativt.
Till sist vill jag säga några ord om vilka konsek-
venser det här förslaget kan få om vi inte aktar oss
noga. Det är alltid lättare att akta sig om man har
uttalat någonting tidigare. Den helhetssyn som väl alla
arbetar för bygger ju på enskilda kompetenser, en-
skilda sakkompetenser, och helheten berikas av att
kompetensen är så hög som möjligt inom de olika
delarna.
Det skulle kunna vara så att regeringen skjuter
över målet och att resultatet av det som kommer fram
i stället blir utarmning av verksamheten, att det blir
mindre verksamhet än tidigare. När jag säger det
bygger det på den konstruktion som finns i det faktis-
ka förslaget, som inte har med ärendets beredning att
göra utan bara visar på ytterligare skäl för att det är
viktigt att följa den parlamentariska gången i ett ären-
de, så att det inte kommer fram så här tokiga förslag.
När man bygger nya hus kostar det pengar, och
om man då finansierar det till stor del med verksam-
het, dvs. pengar som skall gå till att ge oss alla nå-
gonting, blir det mindre verksamhet. Som förslaget nu
ser ut, skall alla museer i Sverige vara med och fi-
nansiera ett stort hus. Men pengarna för att fylla huset
med verksamhet, utställningar, produktioner och allt
det som vi alla egentligen är beredda att betala skatt
till, kommer att minska.
Med det, fru talman, vill jag återigen säga att jag
tycker att det är djupt tragiskt att stå här och konstate-
ra att jag får yrka bifall till en reservation och att det
inte har gått att nå enighet i detta ärende.

Anf. 66 NIKOS PAPADOPOULOS (s):
Fru talman! Redan 1993 var frågan om nya hori-
sonter för vår kultur ett bekymmer för regeringen.
Man ville ha utredningar som kunde ge nya idéer och
dynamik för att utveckla och utvidga kulturen i hela
landet.
Regeringen ville ha förslag om mål för kulturpoli-
tiken och om åtgärder som krävs för att främja kultu-
ren.
Dynamik och utveckling med vidgade horisonter
inom kulturen har börjat förverkligas genom de insat-
ser och initiativ som Kulturdepartementet har börjat
med.
Kulturdepartementet bestämde sig och gjorde en
s.k. resande remiss, en Odysseusresa med sikte på att
komma fram till Ithaki.
Så åkte de ut till landets alla län. Kulturen skulle
breddas och utvecklas över hela landet. Resan genom-
fördes mellan november 1995 och februari 1996.
Departementet besökte och diskuterade med
kommunernas företrädare, landsting, kulturinstitutio-
ner, fria konstutövare, invandrarorganisationer m.m.
När de kom fram till Ithaki hade de samlat många
kloka och nyttiga förslag. De fick många kunskaper
och många idéer.
Kulturutredningens slutbetänkande innehöll
många förslag. När regeringen gjorde sin beredning
av propositionen behandlades bara förslag från ut-
redningen.
Utredningen har betonat betydelsen av kultur över
hela landet. Utöver detta pekar utredningen på en
bred kultursyn, ett mångkulturellt och mångetniskt
perspektiv. Samtidigt tar man upp invandrargrupper-
nas möjligheter till identifikation med sin kulturella
bakgrund.
Kulturen tillhör hela landet, hela befolkningen.
Kulturen har inga gränser.
Här måste jag betona att kulturutredningen inte
har lämnat något förslag som berör det etnografiska
museets verksamhet.
Fru talman! Från Statsrådsberedningens prome-
moria får vi den konkreta informationen att under
departementets kontinuerliga beredningsarbete av
museifrågorna uppvaktades departementets ledning
under 1995 och 1996 av flera organisationer och
intressegrupper, bl.a. flera centrala och regionala
museer samt myndigheter. Förslaget om en samlad
etnografisk myndighet i Göteborg har växt fram. Det
lades fram efter bearbetning av det samlade material
som ovan har beskrivits.
Fru talman! Jag vill påpeka att propositionen inte
innehåller något förslag till flyttning av museer från
Stockholm. Statsrådet Marita Ulvskog har flera gång-
er förtydligat att det "inte heller handlar om att flytta
människor eller föremål."
Regeringens förslag är klart och tydligt: Etnogra-
fiska museet i Göteborg får statligt huvudmannaskap
den 1 januari 1999 och sammanförs samtidigt med
Folkens Museum Etnografiska, Medelhavsmuseet och
Östasiatiska museet till ett samlat etnografiskt cent-
ralmuseum. Den nya myndigheten förläggs till Göte-
borg.
Samtidigt är regeringens bedömning att man under
1997 återkommer till riksdagen med närmare förslag
rörande den nya myndigheten.
Orsaken till regeringens förslag är bl.a. att Sverige
har ca 1,3 miljoner "nya svenskar", som man brukar
kalla invandrarna. Invandrarkulturen har berikat Sve-
rige och samtidigt fått en allt större betydelse i dagens
samhälle.
Regeringen har i många fall givit olika berörda
museer som Folkens Museum Etnografiska m.m., ett
särskilt uppdrag med syfte och mål att närmare knyta
band med invandrargruppernas behov.
Museer med helt eller delvis etnografisk inriktning
bör ta större ansvar för att utvidga sin verksamhet och
ta kontakt samt utveckla positivt samarbete mellan
den svenska och andra kulturer.
Göteborg är porten till den yttre världen. Där bor
också många invandrare. Förutsättningarna för arbete
i förhållande till både forskning och invandrargrupper
måste förbättras även utanför Stockholm. Göteborg
har också en vetenskaplig miljö inom olika ämnesom-
råden samt ett betydande publikunderlag. Den nya
samlade museiorganisationen förblir ett statligt an-
svarsmuseum förlagt till Göteborg.
Regeringens bedömning är att en ny etablering i
denna form möjliggör ytterligare samordningsvinster
och breddning av kompetensen. Dessutom finns möj-
ligheten att den nya museiorganisationen löser den
svåra frågan om lokaler samtidigt som den skapar
förutsättningar för oprövade former för exponering,
publikkontakter m.m.
Fru talman! Med dessa ord vill jag säga att man
bör betrakta förslaget inom museiområdet som en
viktig del i regeringens satsning på kultur i hela lan-
det. Jag betraktar det som en revolutionerande reform
som kan skapa förutsättningar för oprövade verksam-
hetsformer.

Anf. 67 ANDRE VICE TALMANNEN:
Får jag påminna om att även om sakfrågan hänger
ihop med granskningsbetänkandet, är det gransk-
ningsbetänkandet som diskuteras.

Anf. 68 NIKOS PAPADOPOULOS (s):
Fru talman! Verksamheten kommer att inriktas
mot tvärvetenskapliga perspektiv i samarbete med
pågående forskning mellan Stockholms och Göte-
borgs universitet.
Ett samarbete skall startas för att förstärka publi-
karbete i samverkan med skola, universitet, lärarut-
bildning, kulturinstitutioner, invandrarföreningar samt
andra folkrörelser. Det mångkulturella och månget-
niska samhällets kulturarv skall visas och debatteras
öppet. Det skall exponeras i en dynamisk miljö som
skall spegla framväxten av olika kulturer, likheter och
olikheter.
Man skall prova och använda den nya tekniken i
stor utsträckning. Det gäller i kommunikation med
andra kulturer och utbildningsinstitutioner samt med
dokumentationsenheten.
Vidare skall den nya informationstekniken, som
kan föra verksamheten framåt, prövas. Den skall
samtidigt studeras vidare. Regeringen beslutade om
den aktuella propositionen den 12 september 1996.
Fru talman! Vad gäller reservationen angående be-
redningstvång vill jag hänvisa till regeringens förslag
som jag nämnde tidigare. I sin helhet handlar det om
att flytta tre museer från Stockholm, att lägga samman
dem med det etnografiska museet i Göteborg och att
på så sätt skapa ett världskulturmuseum med centralt
ansvar.
Regeringen kommer att tillsätta en kommitté som
skall arbeta för att kunna komplettera och fylla försla-
get med detaljer som riksdagen kommer att ta ställ-
ning till.
Regeringen har redan tillsatt en ordförande för or-
ganisationsgruppen, Christina Rogestam. Gruppen
som tillsattes i februari kommer att lämna den första
rapporten till riksdagen under oktober. Det kommer
att handla om moderna idéer och lokaler. Det blir
alltså den första rapporten.

Anf. 69 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag måste påminna om att det är granskningsbe-
tänkandet som debatteras.

Anf. 70 NIKOS PAPADOPOULOS (s):
Fru talman! När det gäller reservationen angående
bristande information vill jag påpeka att information
har lämnats av statssekreterare Ann-Christin Nykvist
och departementsråd Kristian Berg till alla myndig-
hetscheferna angående förslaget att inrätta en ny etno-
grafisk museimyndighet i Göteborg.

Den 18 september informerades personalen vid
Folkens Museum Etnografiska om förslaget, och
samtidigt lämnades informationen över till de centrala
fackförbunden. Senare samma dag, alltså den 18 sep-
tember, hade regeringen en presskonferens där man
uttalade sig om det nya etnografiska museet.
Fru talman! Enligt min mening har detta ärende
beretts enligt alla regler som gäller för regeringsären-
den. Med detta vill jag avsluta mitt anförande och
yrka avslag på samtliga reservationer.
Tack!

Anf. 71 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det finns mycket i den kulturpolitiska
sakdelen av Nikos Papadopoulos inlägg som jag kan
instämma i. Men nu ägnar vi oss inte åt granskningen
av innehållet i regeringens kulturpolitik - jag kan
förstå den tidigare tjänstgörande talmannens använd-
ning av klubban. Det handlar faktiskt om huruvida
man har berett ärendet på det sätt som regeringsären-
den bör beredas; det är det vi granskar.
Med innehållet får det vara både si och så. Rege-
ringen har rätt att föra en bra politik, och den har rätt
att föra en dålig politik. Men den har inte rätt att be-
reda ärendena hur som helst. Menar verkligen Nikos
Papadopoulos att regeringen uppfyller regeringsfor-
mens krav på information eller medbestämmandeavta-
lets lag om information och om att man skall ha möj-
lighet till yttrande - som dessutom finns med. Rege-
ringen informerar berörda myndigheter och berörda
fackliga organisationer någon eller några timmar före
en presskonferens och flera dagar efter det formella
regeringsbeslutet. Jag menar att det är helt otillstän-
digt, och det måste kritiseras. Det är beklagligt att
socialdemokraterna i det här ärendet inte kunde se att
det fanns brister i regeringens beredning. I fallet med
Thage G Peterson, som vi diskuterade förut, hade ju
socialdemokraterna en modest kritik.

Anf. 72 NIKOS PAPADOPOULOS (s) re-
plik:
Fru talman! Kenneth Kvist frågar om regeringen
följde reglerna.
Man har, som Kenneth Kvist sade, mycket klart
informerat en timme och tio minuter innan man gick
till presskonferensen. Ärendet betraktades som bråds-
kande, fru talman. Det fanns inte tillräckligt med tid
för att man skulle kunna informera före beslutet, men
man har informerat före presskonferensen. Enligt § 2
skall man självfallet lämna information, men om det
är brådskande behöver man inte lämna någon infor-
mation.
Jag talar alltså om grundreglerna. Statsrådet har
inte begått något fel, enligt de regler som gäller. Man
informerade en timme och tio minuter före presskon-
ferensen; det är korrekt. Men det är inte något brott i
fråga om fackliga överenskommelser. Det står tydligt
och klart att information inte behöver ges om ärendet
brådskar. Och det här ärendet, fru talman, var bråds-
kande.
Tack!

Anf. 73 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Om det över huvud taget skall vara
någon mening med den här informationsplikten skall
den träda i funktion innan beslut är fattade. Ärendet
delades den 5 september till regeringens ledamöter.
Beslut fattades den 12 september. Man skulle alltså
informera om ärendet den 5-8 september, så att be-
rörda myndigheter eller fackliga organisationer, om
de skulle ha allvarliga invändningar mot förslaget,
skulle kunna resa ett varningens finger. De skall inte
informeras fem dagar efter regeringens beslut. Då har
man inte följt informationsplikten.
Ärendet var brådskande eftersom det bereddes på
ett valhänt sätt. Eller också är detta produkten av att
politik så många gånger görs upp i bilaterala eller
trilaterala överläggningar mellan olika politiska parti-
er - även om det i det här fallet var ett osedvanligt
klokt val av diskussionspartner. Så är det i stället för
att politiken formas i de instanser där de rätteligen bör
formas, nämligen i riksdagen och dess utskott.
Saker och ting blir inte brådskande bara för att de
försenas på grund av klantig skötsel.

Anf. 74 NIKOS PAPADOPOULOS (s) re-
plik:
Fru talman! Vissa frågor kan trots allt bli bråds-
kande. Tiden var väldigt knapp. Detta skedde under
september månad, och jag har ingen anledning att inte
tro på vad statsrådet sade. Departementet var överbe-
lastat med olika ärenden. Samtidigt skulle man ta
hand om budgetpropositionen. Därför rann tiden i
väg. Men, trots allt, har statsrådet informerat persona-
len och facket. Jag hävdar fortfarande att detta ärende
bereddes enligt alla regler. Det blev inget fel när det
gäller informationen till facken.
Det talas om en strävan. När det gäller det här
ärendet har man informerat precis en timme och tio
minuter före presskonferensen.
Tack!

Anf. 75 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Även om ansvarigt statsråd väljer
förlegade pampfasoner när hon skall driva ett ärende
undrar jag om inte Nikos Papadopoulos tror att hans
och kulturutskottets strävan att utveckla kultur i hela
landet skulle ha vunnit på en traditionsenlig beredning
av ärendet.
Jag vill påminna om att hela kulturutskottet stod
bakom att Göteborgs etnografiska museum skulle ges
ett nationellt uppdrag med en ekonomi som gjorde att
man skulle kunna klara av det omedelbart. Det var
alltså hela utskottets uppfattning.
Nu har vi i stället att hantera en flerårsbudget där
alla museer i hela landet skall vara med och ekono-
miskt ta ansvar för en ny byggnad inom en ram. Vid
en traditionell beredning hade detta kommit fram. Då
hade man kunnat se över den frågan på ett helt annat
sätt. Vad finns det för positivt med att hantera ärendet
på det här sättet?

Anf. 76 NIKOS PAPADOPOULOS (s) re-
plik:
Fru talman! Det gläder mig att Ewa Larsson har
samma uppfattning som vi, nämligen att det här etno-
grafiska museet skall ha huvudansvaret och att det
också är Miljöpartiets önskan.
Vi strävar efter att gå den konstitutionella vägen
korrekt. Ewa Larsson ser den ena sidan av myntet. Jag
ser den andra. Jag tror att man med den väg som man
har gått hittills följer alla regler som bör följas när
information skall ges till personalen och facken. Jag
vill betona, fru talman, att frågan i det här fallet var
brådskande.
Tack!

Anf. 77 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Ordet "brådskande" står väldigt tomt
och ensamt i det här sammanhanget.
Jag vill upprepa vad jag sade, ifall det var något
hörfel här. Hela kulturutskottet stod och står bakom
att ge Göteborgs etnografiska museum ett nationellt
uppdrag med pengar som hör till ett nationellt upp-
drag. Något annat har jag inte sagt. Däremot är jag
mycket kritisk till att man hanterar ett ärende på det
här sättet. Har vi beredningstvång och berednings-
skyldighet skall man fullfölja det. Det kan bara bli
negativt när man hanterar en fråga på det här sättet.
Därför menar jag att Papadopoulos parti har skjutit
över målet och fått en reaktion som har missgynnat
det som ni i själva verket vill och som också kulturut-
skottet vill, att ha kultur i hela landet. Men först måste
man självklart gå igenom hur det skall ske och hur det
skall finansieras.

Anf. 78 NIKOS PAPADOPOULOS (s) re-
plik:
Fru talman! Självklart. Men regeringen har rätt att
lägga fram ett förslag, det är ingen som kan förbjuda
det. Sedan kommer den demokratiska processen att
visa om det accepteras eller förkastas. I det här fallet
blev förslaget det som vi läst flera gånger. Några
detaljer har inte beskrivits, utan detaljerna kommer
längre fram. Jag tror att organisationskommittén
kommer att göra ett fantastiskt bra jobb för att ge oss
det som också Ewa Larsson eftersträvar.

Anf. 79 INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Jag väljer att kommentera den procent
i Nikos Papadopoulos anförande som handlade om
det som vi egentligen skall behandla i kammaren. Då
skulle jag vilja fråga: Vidhåller Nikos Papadopoulos
att det här ärendet verkligen har remissbehandlats?
Resanderemissen visade sig inte vara ett vanligt re-
missförfarande. Ärendet om museiflytten fanns inte
heller på agendan. Därför är min fråga: Är detta ären-
de verkligen remissbehandlat?

Anf. 80 NIKOS PAPADOPOULOS (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att den här kunskapsresan, det
som kallas remissresa, har givit väldigt mycket för
Kulturdepartementets anställda, dem som var speciellt
utsedda att gå ut och fråga. Visst är det bra som de
har gjort. Att frågan inte skulle ha remissbehandlats
samtidigt som man åker ut för att få kunskaper om
man kan bygga upp något nytt kan jag inte acceptera.
Förslaget har växt fram efter alla resor och intervjuer
med olika organisationer och myndigheter. Jag tror att
resan ut i landet har gett mycket positivt.

Anf. 81 INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Jag tror säkert att resan på olika sätt
har varit väldigt positiv, men det rör inte det ärende
som vi diskuterar i dag. Nu handlar det om huruvida
regeringen har följt regeringsformen, om ärendet
alltså är remissbehandlat. Eftersom ärendet inte fanns
när man reste runt kan det inte gärna ha behandlats
under den resan. Jag undrar om Nikos Papadopoulos
håller med mig om den analysen.
Till nästa fråga: Det har talats mycket om brådska
och att det är skälet till att de fackliga organisationer-
na och de berörda myndigheterna inte har informerats.
När vi hade Marita Ulvskog i utskottet för utfrågning
sade hon själv som svar på en direkt fråga att det inte
var någon brådska som vidlådde detta ärende. Det var
alltså ingen brådska hänförd just till detta ärende. Det
argumentet, att man på grund av brådska inte hann
informera de fackliga organisationerna och museiche-
ferna, håller inte. Man måste i så fall hitta ett annat
argument för att försvara det beteendet.

Anf. 82 NIKOS PAPADOPOULOS (s) re-
plik:
Fru talman! Angående informationen har jag sva-
rat på frågan flera gånger, men Inger René vill att jag
skall göra det en gång till. Informationen gick ut en-
ligt reglerna, inte utanför regelverket. Jag vet att Inger
René vill höra att informationen skulle ha varit bättre,
men den gick ut enligt reglerna. Det var inget brott
mot reglerna. Enligt mina anteckningar var jag också
med den dagen.
Det var inte brådskande, säger Inger René. Men
det var brådskande, det framgår av den diskussion
som vi hade. Det var brådskande, och informationen
gavs enligt reglerna. Jag skall inte behöva upprepa
samma sak.

Anf. 83 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Fru talman! Nikos Papadopoulos har helt rätt att
regeringen har rätt att lägga fram vilka förslag den
vill. Men i grundlagen står det att regeringen vid
beredning av regeringsärendena skall inhämta behöv-
liga upplysningar från berörda myndigheter. De upp-
lysningarna måste inhämtas innan regeringen fattar
beslut för att man över huvud taget skall kunna ta
hänsyn till dem. Vi har t.ex. en detaljfråga som hand-
lar om donationer som är en utomordentligt viktig
juridisk fråga. Då vill jag fråga: Hur har regeringen
uppfyllt grundlagens regler om att man vid beredning
skall inhämta upplysningar från berörda myndigheter?
Tala om exakt hur det har gått till. Det är det ena.
Det andra är: Hur är detta möjligt för myndighe-
terna då det inte finns ett enda papper om det här
förslaget? Kulturministern sade att det inte fanns ett
enda papper. Hur kan man då ha skickat ut någonting
på remiss, informerat någon eller inhämtat upplys-
ningar från berörda myndigheter?
Hur har remissen till enskilda och sammanslut-
ningar exakt gått till? Hur har kravet på MBL-
förhandlingarna, som skall ske i samband med att
regeringen skickar ut sitt förslag internt i regeringen,
uppfyllts?
Snacket om brådska är bara löjligt. Den 5 septem-
ber skickade man en intern remiss i regeringen. Sju
dagar innan regeringen fattade beslutet, och det är en
mycket lång tid i regeringssammanhang. Facket klarar
av sådant på några timmar om man har blivit informe-
rad. Allt snack om att det var brådska är struntprat.
Sju fantastiska orörda dagar är en mängd av tid när
det gäller möjligheter att umgås med de fackliga or-
ganisationerna och informera.

Anf. 84 NIKOS PAPADOPOULOS (s) re-
plik:
Fru talman! Information har inhämtats i form av
resanderemiss. Inom den remissen har man träffat alla
länets och kommunens representanter och diskuterat
frågan, träffat organisationer osv. Det finns inga an-
teckningar, inget protokoll, som ordföranden säger,
men det finns kunskap. Det hela har växt fram under
resanderemissen. Som jag tidigare sade gäller huvud-
förslaget det etnografiska museet, inga detaljer, ing-
enting om hur det ena eller det andra skall ordnas,
föremål eller personal.
Enligt utskottets ordförande fanns det mycket tid
att informera. Den 5 september har det skickats ut,
den 12 september fattades beslutet och den
18 september gavs information. Som jag tidigare
förklarat var det en enormt stressig tid för departe-
mentet med budgetpropositionen och allt annat. På så
sätt dröjde det till en timme före presskonferensen
innan alla, personalen och fackliga representanter,
fick informationen.

Anf. 85 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Fru talman! Det står i grundlagen, i regeringsfor-
men 7 kap. 2 §, att vid beredning av regeringsärende
skall behövliga upplysningar inhämtas från berörda
myndigheter.
Jag vill då fråga: Exakt hur har dessa upplysningar
inhämtats från berörda myndigheter? Hur har det gått
till? Regeringen är ålagd enligt grundlagen att uppfyl-
la detta. Jag vill veta hur det har gått till, men hittills
har jag inte fått något svar.
Vilket underlag hade man för att kunna inhämta
sådana upplysningar från myndigheterna? Jag tror inte
det fanns ett enda papper om det här förslaget förrän
propositionen trycktes. Det är den information som vi
har fått från kulturministern. Nu vill jag ha svar på
den frågan.
Ni gav det svepande svaret i utskottet att bered-
ningen har skett enligt den i regeringsformen före-
skrivna ordningen. Tala om hur det har gått till!

Anf. 86 NIKOS PAPADOPOULOS (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller föreskriven ordning står
det klart och tydligt i punkt 2 att om ett ärende är
brådskande så behövs det inte ges någon information.
I det här fallet har det lämnats information. Det har
också funnits en strävan att lämna denna information.
Information har också lämnats på ett muntligt sätt.
Man har diskuterat med olika myndigheter och orga-
nisationer, men det finns inget skriftligt protokoll på
detta.
Fru talman! Jag har fortfarande samma svar, efter-
som det inte finns något annat. Beredningen skedde
enligt reglerna. Om sedan fru ordföranden inte är nöjd
får det stå för henne. Jag tycker och vet att det har gått
rätt till.

Anf. 87 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! KU skall alltså granska om detta
ärende har beretts på ett riktigt sätt. Nikos Papado-
poulos har på ett utförligt sätt redogjort för hur alla
utredningar som ligger till grund för det här ärendet
har gått till. Jag tycker att det är värdefullt att han på
ett utförligt sätt har beskrivit den nya metod som
Kulturdepartementet har uppfunnit för att verkligen
förankra sina idéer hos hela folket.
Det är märkligt att ett förslag som retar stockhol-
mare - förlåt mig, Inger René, men det är ofta så -
kan missfärgas i massmedierna och hur fruktansvärt
svårt det sedan är att torka bort den färgen. Man
missleder folk. Enligt min uppfattning har kulturut-
skottets ledamöter - det var de som anmälde ärendet -
tagit intryck av massmediernas rapportering. De trod-
de kanske rent av att det i propositionen föreslogs att
tre museer skulle packa ner alla sina föremål i lårar,
stänga lokalerna och flytta till Göteborg utan att i god
tid ha fått yttra sig.
Propositionen innehåller inte någonting sådant. I
den sägs att det skall bli en ny myndighet i Göteborg
för Etnografiska museet. Denna myndighet skall styra
över dessa tre befintliga museer i Stockholm. Här
skall alltså ske en överflyttning av vilken myndighet
som museerna skall tillhöra. Det är en väldig skillnad
mot att varje pryl skall flyttas till en stor och onödig
kostnad, som man har anfört i massmedierna. Fortfa-
rande verkar det som att man har den uppfattningen.
Men det är inte själva beslutet och Kulturdeparte-
mentets proposition till riksdagen som vi här skall
diskutera. Kulturutskottet har ju tagit ställning till
propositionen och också tillstyrkt förslagen med en
komplettering som snarast vänder sig till massmedier-
na angående deras misstolkning av situationen.
Man har också beslutat om en organisations-
kommitté, och såvitt jag förstår är denna nu tillsatt.
Där kommer alla som berörs av beslutet att, inte bara
tillfrågas enligt avtal utan de skall också vara med i
arbetet med att organisera en myndighet för det etno-
grafiska museet.
Jag anser alltså att det inte har begåtts något brott
mot grundlagen. Inget formellt fel har begåtts. Rege-
ringen har berett ärendet korrekt.
Som framgår av den utfrågningen av Marita Ulv-
skog i konstitutionsutskottet anställdes den 1 juli 1995
den förre krigsarkivarien Leif Gidlöv på Kulturdepar-
tementet för att på heltid ägna sig åt museifrågorna i
kulturpropositionen, den proposition som denna
handläggning ingår i. Han kom att fungera som en
intern utredare. Med sin breda och djupa expertkun-
skap från kultursektorn har han utgått från det samla-
de material som fanns att tillgå. Leif Gidlöv tog kon-
takt med berörda myndigheter. Detta är ännu ett bevis
för att beredningen av ärendet har skett i den ordning
som det skall. Jag yrkar på godkännande av utskottets
anmälan.

Anf. 88 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Birgitta Hambraeus säger att ärendet
har beretts i den ordning som det skall beredas.
Ärendet delades till regeringen den 5 september. I
regeringsformen föreskrivs att regeringen har en in-
formationsplikt när det gäller berörda myndigheter
och skall inhämta yttranden från dem. Detta hade
alltså varit möjligt att göra mellan den 5 och den 12
september. Så skedde inte.
I stället - och här gjorde Nikos Papadopoulos en
exakt tidsangivelse - informerades man en timme och
tio minuter före presskonferensen. Men det står inte i
regeringsformen att regeringen är skyldig att lämna
information ett visst klockslag innan sin presskonfe-
rens. Informationsplikten gäller givetvis tiden innan
regeringen fattar sitt beslut. Men det har regeringen
inte beaktat. Den hade möjligheter att lämna informa-
tion, men så har inte skett.
Likaså gäller den informationsplikt som man är
avtalsbunden av gentemot berörda fackliga organisa-
tioner. Också där har regeringen haft möjlighet att
informera i rimlig tid, men man har uraktlåtit att göra
det. Det finns ingen ursäkt för detta.
När ett parti som i det här fallet Vänsterpartiet gör
upp med regeringen förutsätter man ju att regeringen
sköter rutinfrågor med sedvanlig skicklighet, precis
som en regering i allmänhet sköter sådana här saker.
Men i det här fallet och i dessa avseenden har det
brustit. Förslaget om denna myndighet har dessutom
aldrig varit ute på remiss, och det har heller aldrig
diskuterats innan förslaget kom på bordet. Möjligen
har det diskuterats i en mycket begränsad krets.

Anf. 89 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Jag vill fråga Kenneth Kvist: Är det
inte bättre för de berörda att få ingå i den organisa-
tionskommitté som skall föreslå hur det hela skall
utformas än att få information och ha möjlighet att
bara yttra sig? Propositionen innehöll ju ett förslag
om att en ny myndighet skulle bildas och att de tre
museerna i Stockholm skulle inordnas under den
myndigheten. Sedan skulle organisationskommittén
lägga fram ett förslag om på vilket sätt denna omänd-
ring skall ske.
Det måste vara en betydligt bättre möjlighet för de
berörda organisationerna att kunna påverka utveck-
lingen än om man bara får information och sedan har
några dagar på sig att yttra sig över den.
Det viktiga här tycker jag är att propositionen icke
innehåller en flytt av museer. Detta berör inte de
anställda. Det berör vilken myndighet de skall lyda
under. Sedan kommer alltså Organisationskommittén
att ta fram alla detaljer.

Anf. 90 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Får jag upplysa fru Hambraeus om att
det vi diskuterar är det beslut som har fattats, inte
beredningen av kommande beslut på det här området,
utan hur det beslut som har fattats har beretts.
Det spelar egentligen ingen roll om ärendet avser
vilken myndighet man skall arbeta under eller om det
avser flytt av museer eller inte. Beredningstvånget är
ett och detsamma oavsett innehåll i sak, och det är i
det stycket man brister.
Det är inte alls säkert att det inte blir fråga om flytt
eller nedläggning av museer. I utfrågningen säger
Marita Ulvskog som svar på en fråga från mig: "Är
det så att det inte blir några extrapengar, att vi alltså
bara skall hantera de 29 miljoner som Kulturdeparte-
mentet har makten över, då blir det ett bra museum i
Göteborg. Men det blir inte, tror jag, ett så bra muse-
um som jag skulle önska att det blev, och som jag tror
att många inom museisektorn skulle vilja se. Då krävs
det en omfördelning, för några nya pengar kommer
jag inte att kunna avstå inom kulturbudgeten." Då blir
det en omfördelning, säger hon. Javisst, från vissa
museer till det göteborgska museet. Det är klart att det
träffar verksamheten också.
Men det är egentligen inte det vi granskar, utan
det är beredningen, och beredningen har brister. Det
är mycket märkligt att en så klarsynt person som
Birgitta Hambraeus inte kan se detta, utan låter ser-
viliteten gentemot socialdemokratin ta överhanden i
detta ärende.

Anf. 91 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Vad själva förslaget som vi anser skall
ha förberetts på rätt sätt innehåller har självfallet
betydelse för på vilket sätt man skall förbereda det.
Nikos Papadopoulos har verkligen utförligt beskrivit
hur utredningarna lyfte fram material som ledde fram
till proposition.
Där är det två saker som tas upp, dels att man avi-
serar att det kanske skall bli en omfördelning av re-
surser från Stockholm till en annan plats i landet,
nämligen Göteborg. Det är ganska rimligt med tanke
på att Stockholm har 82 % av museipengarna från
staten. Av alla statliga anslag till museer går 82 % till
Stockholm. Jag tycker att det är mycket rimligt att en
omfördelning görs. Men man tar inte ställning till hur.
Man säger också att det är en organisationskommitté
som skall ta ställning till på vilket sätt det hela skulle
kunna organiseras.
Sedan är det själva myndighetsutövandet. Själv-
klart hade det varit önskvärt, det tror jag säkert att alla
är överens om, att man hade berättat detta för de be-
rörda tidigare. Men de hade inte kunnat säga särskilt
mycket om vem som skall ha myndighetsansvaret och
om omfördelningen av pengar. Däremot är det mycket
viktigt att vara med och lämna sina synpunkter när det
här skall utformas i praktiken. Det får man göra i
Organisationskommittén.

Anf. 92 INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Jag vet inte om jag hörde rätt när jag
tyckte mig höra att Birgitta Hambraeus sade att det
väl är bättre för verksamheten om informationen sköts
på det här sättet än på det sätt som vi reservanter
förfäktar. Vi brukar hålla på lagarna, speciellt grund-
lagarna, i den här kammaren. Jag blev milt sagt litet
förvånad. Därav min fråga.
Birgitta Hambraeus refererade till resanderemis-
serna och menade att det var ett sätt att informera om
det här beslutet. Då undrar jag: På vilket sätt kunde
man informera om det här beslutet genom resande-
remisserna, när beslutet inte ens fanns när man var ute
på dessa remissresor över landet?

Anf. 93 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Vi diskuterar två saker här. Enligt re-
geringsformen har regeringen en skyldighet att bereda
ett ärende, att utreda det. Det är alltså en redogörelse
för hela den utredning som ligger bakom som så ut-
märkt har framförts av Nikos Papadopoulos.
Sedan har vi skyldigheten enligt avtal att informe-
ra de berörda. Det kan man låta bli om det är bråttom.
I det här fallet har man, som Nikos Papadopoulos
också har sagt, informerat, men naturligtvis mycket
sent, så att det inte fanns någon möjlighet att reagera
på informationen. Jag menar att det för dessa berörda,
som i allra högsta grad kommer att involveras i för-
ändringen, skulle vara mycket värdefullare att få ingå
i den organisationskommitté som i praktiken kommer
att utforma förändringen än att bara ha några dagar på
sig att lämna ett yttrande.
Jag glömde tidigare att ta upp det som Inger René
sade om att man vid delningen hade rivit ut de sidor
som berörde museerna ur propositionen. Vilken in-
formation har Inger René om att det var så? Vi fick ju
vid utfrågningen av Marita Ulvskog reda på att det
var sidor från en gammal text som kommit in av
misstag. De rörde Sjöhistoriska museet och skulle inte
på något sätt vara med här. Det var de sidorna som
var utrivna. Men Inger René kanske har en annan
information om att de sidor som revs ut rörde just de
här museerna.

Anf. 94 INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! De sidor som rörde denna s.k. musei-
flytt delades över huvud taget inte till de berörda
parterna. De fick alltså information kvällen innan
respektive, när det gäller de fackliga organisationerna,
en timme och tio minuter innan presskonferensen.
Min fråga kvarstår: På vilket sätt uppfyllde rege-
ringen 7 kap. 2 § i regeringsformen, när inte resande-
remisserna kunde göra det? Under resanderemisserna
fanns inget material över huvud taget att tillgå om den
här frågan, och frågan diskuterades över huvud taget
inte. På vilket sätt har regeringen skött sitt åliggande
enligt regeringsformen 7 kap. 2 §?

Anf. 95 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Som jag sade i mitt första anförande
var Leif Gidlöf anställd vid Kulturdepartementet, och
han tog kontakt i god tid åtminstone med många av de
berörda myndigheterna. Det är svaret på Inger Renés
fråga.
Jag har också konstaterat att det Inger René först
framförde inte var sant. De två sidor som revs ut ur
propositionen rörde Sjöhistoriska museet, inte det vi
nu diskuterar, Etnografiska museet.

Anf. 96 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Ursäkta Birgitta Hambraeus, men jag
tycker att ni glider omkring som en klick smör i en
stekpanna i den här frågan. Det påminner mig om en
mycket förvirrad diskussion som hölls en gång på 60-
talet, om det var rätt att stjäla en bil från en som var
rik men inte från en som var fattig. Jag tycker att den
diskussion som Birgitta Hambraeus för liknar den
förvirrade diskussionen på så sätt att välviljan i ett
kommande förslag blandas ihop med det beredningst-
vång som vi har att rätta oss efter här i riksdagen.
Lagen gäller naturligtvis lika för alla.
Jag vill i korthet höra Birgitta Hambraeus redogö-
ra för alla de utredningar som har gjorts i detta ären-
de. Jag återger Centerpartiets eget uttalande här. Re-
dogör för det uttalandet!
Den nya metod som Birgitta Hambraeus talar om,
att förankra sina idéer hos hela folket, innebär det att
Centerpartiet inte längre tycker att facket behövs?
Avskaffar ni facket?

Anf. 97 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Jag instämmer verkligen med Ewa
Larsson i att det här är synnerligen förvirrat. Vi talar
om många saker på en gång.
Först vill jag ta upp detta att stjäla bilar. Menar
Ewa Larsson att om man omfördelar anslag så att den
stad som får 82 % av anslagen får något mindre, och
en del av dessa statliga anslag går ut i landet, är det
detsamma som att stjäla från denna stad? Jag tycker
att man måste kunna tillåta sig en omfördelning.
Dessutom har vi här pratat om många olika saker.
Vi har pratat om skyldigheten enligt avtal att om det
går informera berörda parter innan ett beslut fattas.
Nikos Papadopoulos har i detalj beskrivit detta. Vi
har också tagit upp själva beredningen av ärendet,
alltså den utredning som ligger bakom detta. Det har
också Nikos Papadopoulos beskrivit i detalj. Jag har
dragit slutsatsen att vad Kulturdepartementet nu gör
är att hitta nya vägar för att förankra sina beslut i hela
samhället. Man har inte bara gjort på det vanliga
sättet, att skicka ut det här på remiss till olika i förväg
givna instanser. Det är naturligtvis värdefullt, men jag
tycker också att det här nya sättet har fog för sig. Jag
kan inte förstå att man skall vara så konservativ att
man fixerar sig vid bara en metod. Det beredningst-
vång som finns i grundlagen anser jag vara uppfyllt.

Anf. 98 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Birgitta Hambraeus svar stärker mina
farhågor om att lagen alltså inte gäller lika för alla.
Anser Centerpartiet att det är en behjärtansvärd fråga,
så kan man strunta i lagstiftningen. Det gör mig
mycket oroad. Jag hoppas att inte alla centerpartister
tycker likadant utan att det här står just för Centern i
konstitutionsutskottet - vilket i sig är tillräckligt alar-
merande.
Nu vill jag ändå ha klarhet i vad just Centern i
konstitutionsutskottet har för intresse av att acceptera
att man frångår regeringsformen.

Anf. 99 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Jag har försökt att på några korta mi-
nuter tala om väldigt många saker på en gång, och jag
har förståelse om det inte känns lätt reda ut allting på
en gång.
Både Nikos Papadopoulos och jag har här visat
varför vi har kommit till slutsatsen att regeringsfor-
mens beredningstvång är uppfyllt. Det är uppfyllt
genom utredningar, genom ett annorlunda sätt att
remissbehandla och genom att en person i departe-
mentet har tagit kontakt med myndigheter. Delgivan-
det till de närmast berörda var väldigt sent, det med-
ger vi, men de närmast berörda får sedan ingå i den
organisationskommitté som i praktiken kommer att
utforma den nya idén om ett etnografiskt museum
styrt från Göteborg.
Jag tycker att det här är den redovisning jag kan
ge, och jag känner att vi har starka argument för att
Marita Ulvskog här har uppfyllt grundlagens krav.

Anf. 100 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Fru talman! Birgitta Hambraeus inledde med att
tala nedsättande om våra kolleger i kulturutskottet. De
skulle ha blivit offer för massmediernas tryck, och de
skulle därmed ha upptäckt att beredningen av det här
ärendet var bristfällig. Jag hoppas att jag hörde fel.
Birgitta Hambraeus säger att det har varit resande-
remisser, och att det har fått ersätta det vanliga be-
redningsförfarandet. Vi har ju fått protokoll om det
här. När det gäller Göteborg står det att man borde ha
nationell status för bl.a. Etnografiska museet, och den
tanken har ju kulturutskottet gillat.
Det förekommer mycket ofta att man inhämtar
upplysningar vid olika hearingar när man inte har tid
att skicka ut de konkreta förslagen på bredare remiss.
Det är alls inget nytt. Det hade funnits en stor möjlig-
het för Kulturdepartementet att kalla in de berörda
myndigheterna för att inhämta deras upplysningar -
inte för att informera dem, utan för en liten träff i all
enkelhet på Kulturdepartementet. Det har man också
avstått från. Hela förslaget skulle ju hållas hemligt
tills det inte gick att hålla det hemligt längre.
Nu säger Birgitta Hambraeus att den här extra ut-
redaren har informerat och inhämtat synpunkter från
de berörda myndigheterna. Då skulle jag vilja fråga:
När inhämtades upplysningar från Östasiatiska museet
och Medelhavsmuseet? När fick de chans att lämna
sina synpunkter och förmedla den kunskap de har om
sina museer? När och hur gick det till?

Anf. 101 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Nu börjar verkligen den här diskus-
sionen påminna om de utfrågningar som Birgit Frig-
gebo leder i konstitutionsutskottet. Gång på gång tar
man upp precis samma frågor - och vill ha olika svar,
förmodar jag. Jag har sagt att de berörda fick mycket
sen information, men att de kommer att få vara med i
själva det praktiska utformandet. De har fått den sena
informationen, helt enkelt regelboken. Den kunde ha
varit tidigare, men nu får de i stället vara med i utfor-
mandet. Jag tycker att det är ett bra svar.
Birgit Friggebo missförstod mig inte från början.
Jag tror inte att det hade blivit en anmälan till konsti-
tutionsutskottet om t.ex. en myndighet i Orsa, om vi
hade haft någon, hade flyttats över till Luleå. Jag har
väldigt svårt att tro att det hade blivit samma turbu-
lens då. Det är speciellt när något drabbar Stockholm.
När man får en rädsla för att några befattningar här i
Stockholm kanske inte längre kommer att vara kvar,
blir det en oerhörd turbulens.
Alla människor tar naturligtvis intryck av medier-
na. Om medierna då vantolkar en proposition så all-
varligt som de har gjort i fråga om denna, så är det
inte mer än rimligt att den vrede de speglar också tas
över av riksdagsledamöter, och att det blir en gransk-
ningsanmälan. Men vår granskning har visat att det ur
konstitutionell synpunkt inte fanns något fog för det
här, och att propositionen dessutom var missuppfattad
av medierna.

Anf. 102 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Om jag erinrar mig rätt, var Center-
partiet emot det här förslaget. De har röstat emot
förslaget i riksdagen. Därför är det ett litet underligt
påpekande som Birgitta Hambraeus kommer med.
Dessutom har Birgitta Hambraeus väldigt svårt att
hålla isär de olika frågorna; lämpligheten av att flytta
museer hit eller dit och det vi renodlat sysslar med här
i dag, nämligen beredningsfrågan, förberedelsen för
riksdagens beslut. Hon återkommer ständigt till att det
bara är för att det handlar om Stockholm som det blir
turbulens. Då blir folk i kulturutskottet alldeles förvir-
rade och kan inte tänka själva.
Birgitta Hambraeus är missnöjd med diskussionen
här i kammaren. Den är för omfattande, för långran-
dig, för tråkig, för integrerande. Men det beror ju på
att ni inte svarar på frågorna! Jag frågade Nikos Pa-
padopoulos: Exakt hur gick det till när man inhämtade
upplysningarna från berörda myndigheter? Jag fråga-
de Birgitta Hambraeus: När och hur fick Östasiatiska
museet och Medelhavsmuseet lämna sina upplysning-
ar och bidra med sin kunskap? Det är ju det som är
hela syftet med beredningsförfarande. Man skall ha så
bred kunskap, så gediget underlag som det över hu-
vud taget är möjligt, så att riksdagen kan ta ställning.
Nu råder det ju fortfarande delade uppfattningar
här i riksdagen om vad det här förslaget faktiskt inne-
bar. Kulturministern kunde ju inte själv beskriva det.
Hon stod här i kammaren och sade tre gånger att det
handlar om att flytta tre museer. När hon kom till
utskottet sade hon: Det handlar inte alls om att flytta
tre museer. Det handlar om något helt annat. Tala om
förvirring! Vi får ju ingen klarhet. Vi får inte svar på
de frågor vi ställer.
Hur kan Birgitta Hambraeus komma till slutsatsen
att det uppfyller regeringsformens krav på beredning
när ni inte ens kan svara på en enkel fråga? När, hur
och var fick de berörda myndigheterna lämna sina
upplysningar och därmed påverka regeringens förslag
och beslutet i riksdagen?

Anf. 103 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! De som lyssnar, och kanske läser
protokollet, får väl själva avgöra vilka det är som hela
tiden drar in själva sakfrågan. Jag har tagit upp den
eftersom jag tror att anmälan kan ha sin grund i en
missuppfattning som har förmedlats av medierna. Det
har ju senare också visat sig att propositionen handla-
de om något helt annat än det som medierna uttryckte.
Birgit Friggebo frågade om när Östasiatiska mu-
seet fick information. Nikos Papadopoulos har talat
om när de fick det. Det var oerhört sent, det har vi
båda medgivit. De hade inga möjligheter att då reage-
ra. Men alla berörda kommer enligt vad jag har fått
reda på att ingå i den organisationskommitté som
kommer att utforma själva praktiken när det gäller
denna nya museienhet. Är inte det ett väldigt bra sätt
att ha inflytande över en utveckling?
Jag tycker att jag har svarat åtminstone fem gånger
nu, och det här är exempel på, tycker jag, hur man kan
tolka allt till det sämsta och hela tiden vilja sätta åt
meningsmotståndare. Jag tycker att det är ovärdigt
KU.

Anf. 104 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Jag kan inte låta bli att börja med en
reflexion om det sätt som regeringens företrädare
Nikos Papadopoulos och Birgitta Hambraeus har
skött detta. Ni har gått in i sak och i de förslag som
finns, vilket vi som vill hålla oss till kammarens regler
inte har kunnat bemöta. Detta är ingen allmän debatt
om detta förslag. Det finns mycket som jag hade velat
säga, Nikos Papadopoulos och Birgitta Hambraeus,
men som jag inte har sagt på grund av min respekt för
de regler som vi skall följa här.
Fru talman! Jag kunde inte låta bli att framföra det
innan jag börjar med det som har med dagens ärende
att göra, nämligen det konstitutionella.
Jag har inte för avsikt att än en gång gå igenom
alla fakta i målet. Det har bl.a. Inger René gjort. Men
jag har ändå några saker som jag vill understryka.
Den KU-anmälan som gäller kulturministerns
handläggning av museiärendet undertecknades av
samtliga partier exklusive Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet men inklusive Centerpartiet. Observera
- inklusive Centerpartiet.
Fru talman! Jag kan inte underlåta att framföra
några synpunkter och reflexioner. Det "frikännande"
av kulturminister Marita Ulvskog som den s.k. majori-
teten enats om ser jag som en fara för människors
tilltro till konstitutionsutskottets oväld inför gransk-
ningsarbetet och en fara för människors tilltro till
demokratiska principer.
Jag har inte mött en enda person som inte har an-
sett att den beramade museiflytten har lett till skada,
och man har skakat på huvudet åt majoritetens frikän-
nande av kulturminister Ulvskog.
Det är oroande om denna affär skulle leda till ett
minskat förtroende för konstitutionsutskottet och dess
viktiga konstitutionella uppgift i vår svenska demo-
krati.
Det är också min uppfattning att majoriteten bris-
ter i respekt för kulturens plats i samhället och för
kulturskapare och för alla som anser att kultur är ett
livselixir som skänker innehåll åt deras liv.
Jag vill därefter säga ett par ord till Centerns le-
damot i konstitutionsutskottet, Birgitta Hambraeus.
Vad än någon må tycka om Birgitta Hambraeus som
representant för sitt parti, tror jag mig kunna konstate-
ra att hon aldrig uppfattats som följsam eller lydig.
Tvärtom har hon, som jag har uppfattat henne tidiga-
re, stått för sina åsikter även om de har varit obe-
kväma såväl för henne själv som för hennes parti.
Därför är vi också många som tar oss för pannan när
vi ser hur Birgitta Hambraeus i museiärendet traskat
patrullo med Socialdemokraterna. Hur många i Cen-
tern är det egentligen som håller med Birgitta Ham-
braeus? Hur många är det som har beslutat hur Birgit-
ta Hambraeus skall ställa sig i frågan? Jag beklagar
det och är övertygad om att Kultursverige i allmänhet
och museivärlden i synnerhet har skadats i sin tilltro
till regeringens och riksdagsmajoritetens agerande.
Majoriteten har sålt sin själ för en grynvälling. Jag
beklagar detta ärendes behandling och yrkar bifall till
reservationen.

Anf. 105 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Jag vill först tacka Elisabeth Fleet-
wood för de som jag uppfattar som mycket fina orden
till mig, att jag står för vad jag tycker och tänker. Det
är nog faktiskt på samma sätt nu att jag är helt överty-
gad om att det enda rätta här är att frikänna Marita
Ulvskog när det gäller den konstitutionella frågan.
Jag kan upplysa om att vi har haft frågan uppe i
Centerns riksdagsgrupp, och det fanns självfallet
några som önskade ett annat beslut. Men sedan jag
gjort klart att inget formellt fel har begåtts - det är en
konstitutionell granskning som vi nu gör - sade grup-
pen att den ställde sig bakom att vi i detta fall inte
skulle yttra någon kritik över Marita Ulvskog.

Anf. 106 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till Birgitta
Hambraeus. Tycker Birgitta Hambraeus att det är
riktigt, när vi gång på gång från reservanternas sida
påpekar att det är den konstitutionella handläggningen
som vi diskuterar, att föra in den ena frågan efter den
andra? Anser Birgitta Hambraeus att vi på det sättet
slåss med lika vapen, eller försöker hon använda
frågan som sådan för att komma undan den del av den
konstitutionella kontrollen, om jag får använda det
ordet, som hon inte kan försvara utan i stället försöker
tala bort det konstitutionella med ord om innehållet,
vilket vi andra inte vill gå in på eftersom vi inte bör
göra det här i kammaren i dag?

Anf. 107 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Det är alltså den konstitutionella
granskningen som vi skall ägna oss åt, och det gäller
då regeringsformen och om regeringen har berett
ärendet på ett lagenligt sätt.
Nikos Papadopoulos har visat hur man både med
utredningar och med en annorlunda men spännande
ny form av remiss har berett hela kulturärendet som
ligger bakom hela kulturpropositionen. Det finns ett
avtal om att man också skall informera berörda. Det
har man gjort mycket sent. Det finns i detta avtal
möjligheter att inte informera om det är brådskande.
Det var viktigt att få fram detta ärende. Man hade
väldigt mycket att göra i departementet. Om vi inte
hade fått fram det nu hade hela ärendet förskjutits
lång tid. Det måste ju in i budgetprocessen. Därför
fanns det en anledning till den snabba information
som självfallet inte var något inhämtande av upplys-
ningar. Men - jag tror att det är sjunde gången som
jag säger det - detta kompenseras enligt min uppfatt-
ning av att de berörda som inte fick någon möjlighet
att komma med synpunkter i förväg nu är med i den
organisationskommitté som utformar själva mu-
seiomorganisationen. Det anser jag är en mycket
viktig del för dem att vara med i, betydligt viktigare
än att ha möjlighet att kanske komma med någon
synpunkt på ett mycket sent stadium.

Anf. 108 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! Jag skall inte förlänga debatten, men
jag måste sluta med att säga att jag tycker synd om
Birgitta Hambraeus som här har pressats så att hon
gång på gång - hon sade själv att det var för sjunde
gången - måste föra fram argument som inte hör till
det här ärendet och som vi skall diskutera någon an-
nan gång.

Anf. 109 ELISA ABASCAL REYES (mp):
Fru talman! Jag vill inleda med att be kammar-
kansliet om ursäkt för visst velande med talarlistan.
Jag hade egentligen inte tänkt yttra mig, men det finns
några saker som enligt min mening måste klargöras i
det här ärendet. Det gäller syftningen som har gjorts,
bl.a. från kulturministern, på det yttrande som Folkens
museums ledning och Folkens museums styrelse gjor-
de till Kulturutredningen där man skriver om ett ökat
samarbete med Etnografiska museet i Göteborg och
att man har intresse av att omvandla Etnografiska
museet Göteborg till ett statligt ansvarsmuseum.
Eftersom jag själv har varit med som styrelsele-
damot i Folkens museums etnografiska styrelse och
indirekt står bakom detta kan jag upplysa om att vi
definitivt inte hade skrivit på det sättet om vi hade
vetat vilken sorts förslag vi egentligen svarat på. Vi
svarade utifrån Kulturutredningens förslag, inte uti-
från det förslag som senare kom att hamna på riksda-
gens bord.
Jag tycker därför att det är grovt felaktigt att hän-
visa till det här stödet från museet när det gäller sek-
torsansvaret. Det finns ingen grund för det. Vi var
över huvud taget inte medvetna om vilket förslag som
egentligen åsyftades och planerades inom departe-
mentets ram.
När det gäller beredningen kan jag säga följande.
Enligt vissa uppgifter som jag fått ombads museiche-
fen att upprätta ett arbetsdokument för ett eventuellt
utökat samarbete och ett samgående mellan Folkens
museum och Etnografiska museet. Detta arbetsdoku-
ment skickades, helt att utan övrig personal var med-
veten om det, till Kulturdepartementet. Det här sked-
de under våren 1996. Arbetsdokumentet - eller ar-
betshandlingen, som det då kallades för - har i flera
turer gått mellan departementet och museiledningen,
har det berättats för mig. Slutligen har det försvunnit i
någon pappershög. Arbetsdokumentet är fram till
denna dag sekretessbelagt, så hur beredningen mellan
museiledningen och departementet gått till - hur man
fått avge sina synpunkter - kommer vi aldrig att få
reda på.
Beredningen av ärendet är alltså klart undermålig.
Jag tycker att det är helt uppenbart att man in i det
längsta försökt att hålla på detta. För mig framstår det
som ganska självklart varför man in i det längsta har
försökt att hålla förslaget hemligt. Om en sakkunnig
hade fått yttra sig över själva förslaget skulle veder-
börande antagligen ha varit starkt emot. Då hade det
blivit väldigt svårt för ministern att lägga fram ett
sådant här förslag.
Tyvärr måste jag gå in på sakfrågorna, som jag
tycker har med ärendet att göra. Att jag i dag står här i
denna talarstol beror inte på att jag har ett särskilt
intresse av att svartmåla en kulturminister, på att det
skulle vara fråga om ett slags politisk propaganda
eller på att jag särskilt värnar Stockholmsintressen. I
stället gäller min omsorg i första hand den etnografis-
ka verksamheten i Sverige, dvs. värdet av att i Sverige
bevara och visa upp, som det i det här fallet handlar
om, utomeuropeiska kulturer. Om det sedan sker i
Göteborg med ordentliga medel eller om det sker i
Stockholm eller i Pajala är, tycker jag, ganska ovä-
sentligt. Det handlar i stället om medelstilldelningen.
Sedan Folkens museum för snart 20 år sedan flyt-
tade in i sina lokaler har en femtondel av samlingarna,
som består av sammanlagt ca 170 000 föremål, kunnat
inventeras. Museet har ständigt drabbats av nedskär-
ningar. Även i det senaste budgetförslaget handlar det
om en nedskärning. Detta har lett till personalupp-
sägningar och till att man nu inte har en sådan budget
att man klarar verksamheten.

Anf. 110 TALMANNEN:
Nu måste jag ingripa och säga att vi är litet för
långt från ämnet. Jag får uppmana Elisa Abascal Rey-
es att hålla sig till vad saken i dag gäller.

Anf. 111 ELISA ABASCAL REYES (mp):
Fru talman! Ja, jag skall hålla mig till saken.
Om beredning hade skett skulle man ha kunnat vi-
sa att det inte rörde sig om en Stockholms- och Göte-
borgsfråga utan att det rörde sig om en fråga om me-
del till själva området.
Jag vill också kommentera det som har sagts om
Organisationskommittén. Organisationen är sådan att
en del ingår i själva kommittén, där det finns en poli-
tisk representation. Vidare är kommittén indelad i
undergrupper, där bl.a. personalen har rätt att yttra
sig. Man kan alltså avge rapporter till den beslutande
kommittén, men man har själv ingen möjlighet att
besluta om hur det framtida samarbetet skall se ut.
Det är således felaktigt att påstå att t.ex. personalex-
perter kommer att kunna vara med och besluta om
vilket förslag som kommittén skall lägga fram. Det
här sker alltså helt på politisk grund.
Regeringens information till Utrikesnämnden
(avsnitt 9.1-9.4)

Anf. 112 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m):
Fru talman! Utrikespolitik är inte alltid så lätt. Ut-
rikespolitiska frågor skiljer sig från vad vi är vana vid
här i Sverige rent internt. Utrikespolitiska frågor krä-
ver ofta goda kunskaper inte bara om de rena sakfrå-
gorna utan också om internationella sedvänjor och
internationellt protokoll. Det skadar heller inte att ha
ordentliga kontaktnät och erfarenhet, och man skall
kunna handlägga de ofta mycket grannlaga frågor som
är förknippade med arbetet att driva svenska intressen
utomlands.
Jag skall i det här sammanhanget begränsa mig till
att behandla en fråga. Det gäller då statsministerns
inbjudan av Kinas president till Sverige.
Vi i Sverige har försökt att sträva efter så stor
enighet som möjligt om utrikespolitiska frågor. Det
gäller inte minst bilaterala förbindelser. I den aktuella
frågan finns det en förhistoria. Utrikesnämnden disku-
terade nivån på besöksutbytet med Kina. Det har
ibland i debatten framställts som att vi inte skulle ha
förbindelser och besöksutbyte med Folkrepubliken
Kina. Det är naturligtvis inte sant. Det är i stället
viktigt med ett normalt utbyte med Kina i olika sam-
manhang.
Vad vi diskuterat har varit nivån på besöken. Där
blev det konsensus i Utrikesnämnden, vilken som
bekant inte fattar formella beslut, om att besöksutbyte
på nivå över vice statsminister för närvarande inte
skulle äga rum. Det innebär att statschef, talman och
statsminister borde avhålla sig från att resa till Kina
fram till dess att en förbättring skett vad gäller de
demokratiska fri- och rättigheterna i Kina. Det rådde
inga delade meningar om detta då frågan var uppe i
Utrikesnämnden. Därför var det naturligtvis förvå-
nande att statsministern, som ju var väl förtrogen med
uppfattningen i Utrikesnämnden, utan att på nytt höra
nämnden och utan att rådgöra med den beslutade sig
för att åka till Kina. Formellt har han naturligtvis rätt
att göra det.
Ingen kan av rent formella skäl hindra ett statsråd
från att åka utomlands. Men det vittnar faktiskt om,
jag vill gärna säga det, en viss klumpighet i umgänget
med andra politiska partier i Sverige och när det gäl-
ler att få enighet om utrikespolitiken att då inte på nytt
anmäla frågan i Utrikesnämnden och säga att nya
omständigheter tillkommit - andra länder har kanske
ändrat sin besökspolitik - och på så sätt dels informe-
ra nämnden, dels försöka se om det fanns någon form
av samförstånd kring detta. Så skedde alltså inte, utan
meddelandet om att statsministern tänkte handla
tvärtemot vad som hade sagt i Utrikesnämnderna kom
via massmedierna ut till de politiska partierna och till
de partier som är representerade i nämnden. Det var
inte särskilt skickligt handlat.
Vad som därutöver, enligt min uppfattning, är val-
hänt hanterat är att statsministern, när han väl befinner
sig i Kina, utfärdar en inbjudan till ett kinesiskt besök
i Sverige. Detta, fru talman, är i och för sig inte så
konstigt. Med besök följer ju ofta återbesök. Också
där finns det en internationellt ganska etablerad prax-
is. Detta borde kanske ändå ha omnämnts här hemma.
Det var naturligtvis inte särskilt bra att man då ytterli-
gare trappade upp nivån på besöksutbytet och inbjöd
Kinas statschef. Vi må diskutera om det var en inbju-
dan till ett officiellt besök i Sverige på statschefsnivå
eller på regeringsnivå och om det var ett arbetsbesök
eller inte.
Jag är förvånad över att landets statsminister inte
heller i det här fallet tar de kontakter med partierna,
t.ex. via Utrikesnämnden, som skulle ha lett till att
man hade fått en diskussion. Statsministern skulle då
ha fått reda på vad andra partier tyckte. Det är mycket
möjligt, fru talman, att man då hade kunnat ge råd
eller t.o.m. hade kunnat hitta fram till ett samförstånd
som hade lett till att det som sedan skedde inte ägde
rum, nämligen att det blev en diskussion om besöks-
utbytet med Kina.
Jag vill understryka att det här inte gäller om vi
skall ha besöksutbyte med Folkrepubliken Kina eller
inte, för det skall vi självfallet ha. Det finns all an-
ledning att genom en dialog peka på vikten av att
mänskliga rättigheter respekteras i Kina. De viktiga
människorättsfrågorna har i stället genom statsminis-
terns handlande kommit i skymundan, och det har
blivit en diskussion om just hanteringen av den här
typen av besök. Vi måste naturligtvis från oppositio-
nens sida också uppfatta detta som en onödig konfron-
tation, och det bidrar naturligtvis inte till att samför-
ståndet om utrikespolitiken ökar.

Anf. 113 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Fru talman! Det finns tre frågor av utrikespolitisk
betydelse som berörs i årets KU-granskning, och jag
skall kommentera dem en i taget.
Den första är det s.k. spionärendet. Det står inte så
i handlingarna, men den kallas så mera allmänt. Våren
1996 greps en svensk medborgare i S:t Petersburg
anklagad för spioneri. Regeringen valde, ganska kort
beskrivet, att inte informera Utrikesnämnden om
saken, eftersom man bedömde att frågan inte hade
någon större utrikespolitisk betydelse.
Så här hade man nog kunnat göra i ett normalläge,
men det som har föranlett reservation nr 5 från Folk-
partiet är att det våren 1996 inte rådde ett normalläge
i Ryssland. Det pågick en valkampanj, och om man
någon skall tala om ödesval är det nog i samband med
den valkampanjen. Det var fullt möjligt att landet
några månader efter den här händelsen skulle komma
att ha en helt ny ledning, bestående av oreformerade
gammelkommunister och rabiata nationalister, som
skulle ha helt andra synpunkter på Rysslands relatio-
ner med grannländerna, naturligtvis inklusive Sverige,
än vad den hittillsvarande regeringen hade haft.
Jag tror inte att jag är ensam i kammaren om att ha
egna erfarenheter av vad man i demokratiska kretsar i
Ryssland fruktar inför en sådan utveckling. Nu inträf-
fade inte denna, men det hade kunnat uppstå en situa-
tion där alla möjliga saker som i ett normalläge skulle
ha varit bagateller hade kunnat orsaka komplikationer
av något slag.
Vi konstaterade vid utredningen av det här att Carl
Bildt men inte någon annan oppositionsledare infor-
merades. Detta föreföll något egendomligt men visade
sig dock ha en begriplig förklaring. Carl Bildt skulle
resa till Moskva och där träffa den ryske utrikesminis-
tern, och det var naturligtvis rimligt att han skulle
känna till det här.
Men det är faktiskt inte bara Carl Bildt som träffar
ryska politiker i ledande ställning, utan det förekom-
mer också att en hel del andra gör det. Det hade na-
turligtvis mycket väl kunnat ske, inte minst med tanke
på den mycket ovanliga situationen i Ryssland under
dessa månader, att också andra hade kunnat konfron-
teras med den här historien. Därför tycker vi att rege-
ringen ändå borde ha informerat Utrikesnämnden
under våren 1996. Det var inte formellt fel att låta bli,
men det fanns för en gångs skull skäl att göra litet mer
än vad protokollet krävde. Vi har därför reserverat oss
på den här punkten.
Den andra frågan gäller statsministerns inbjudan
till Kinas president att besöka Sverige, som Anders
Björck just har berört. Alla vet att Folkpartiet har
varit och är mycket kritiskt till den svaga känsla för
betydelsen av mänskliga rättigheter i Kina som
statsministern uppvisade vid besöket i höstas. Det är
också väl känt att både vårt parti och flera andra par-
tier i Utrikesnämnden var kritiska till att den här resan
gjordes och att den genomfördes på den här nivån.
Det hade tidigare funnits konsensus om att utbytet
skulle hållas på en något lägre nivå.
Det är dock inte statsministerns allmänna uppträ-
dande i Kina som KU granskar, och det fanns natur-
ligtvis inte heller något formellt hinder för statsminis-
tern att åka dit, även om det hade kunnat finnas skäl
att ta ett varv till med Utrikesnämnden när han hade
bestämt sig för en annan linje än den som dittills hade
rått.
Däremot måste man absolut ifrågasätta om det
verkligen var nödvändigt och rimligt att trappa upp
nivån på besöksutbytet med Kina på det sätt som
skedde. Det framgår klart av utfrågningen i det här
ärendet och väl också av kutym i sådana här samman-
hang att det fanns alternativ. Han hade kunnat bjuda
in premiärministern eller vice premiärministern, men
statsministern valde att bjuda in statschefen. Det var
att skruva upp relationerna med Kina på ett sätt som
väckte förvåning och som Utrikesnämnden rimligen
borde ha fått tillfälle att yttra sig över. Därav den
reservation som finns på den punkten.
Den tredje frågan, som jag skall beröra mycket
kort, gäller statsministerns uttalande i Riga om Lett-
lands strävan efter NATO-medlemskap. Här har vi
från Folkpartiets sida nöjt oss med att i ett särskilt
yttrande konstatera att det hade varit fullt förenligt
med svensk utrikes- och säkerhetspolitik att lägga in
mycket mer i statsministerns uttalande än vad han
själv tydligen vid närmare eftertanke var beredd att
göra.
Hade syftet varit att mer aktivt backa upp de bal-
tiska staternas ambition att själva få göra sina säker-
hetspolitiska vägval, hade det varit naturligt att ha en
diskussion i Utrikesnämnden om vad denna litet mera
aktiva hållning skulle kunna innehålla, vilket också
föreslogs i ett brev till Göran Persson från Folkparti-
ets ledare Maria Leissner.
Men syftet var, som väl tydligt har framgått - det
framgår också av betänkandet - inte att föra en mera
aktiv politik på den här punkten, utan det var mest
fråga om ett artighetsuttalande. Jag hoppas att detta
inte någonstans uppfattas så att Sverige bara är ljumt
engagerat i de viktiga säkerhetsfrågorna runt Öster-
sjön.

Anf. 114 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! I början av förra året ertappades en
svensk medborgare i Moskva efter det att han i en
liten rysk docka hade tagit emot vad som förmodades
vara hemliga uppgifter. Det låter som en ganska trev-
lig James Bond-historia, men när denna historia ett
halvår senare, under hösten 1996, rullades upp på TV
upplevde man det verkligen som att Moder Svea
ertappades med byxorna nere.
Den som vid det här tillfället skall företräda Mo-
der Svea är utrikesminister Lena Hjelm-Wallén.
Det visade sig att det här blev en pinsam och nes-
lig historia för den svenska regeringen inte bara i
förhållandet till Ryssland utan också i förhållande till
oppositionen i Sveriges riksdag. Man hade inte från
den svenska regeringens sida velat informera opposi-
tionen, trots att det är grundlagsfäst i regeringsformen
att man skall informera Utrikesnämnden och opposi-
tionsledningen när det händer saker som har betydelse
för riket. Det finns flera paragrafer i regeringsformen
som reglerar det här.
Man kan skratta litet grand åt det här. Effekten blir
den att den svenska underrättelsetjänsten får ungefär
samma rykte som den svenska polisen tyvärr har fått
internationellt. Det är kanske inte så allvarligt ur alla
aspekter, men jag tycker att frågan om informationen
till oppositionen i Sverige är ganska allvarlig. De
aktuella paragraferna är inte till för ro skull, utan de
finns därför att man från oppositionens sida närmast
har en skyldighet att hålla sig informerad om läget i
utrikespolitiken, så att man snabbt skall kunna ta del i
den och även skall kunna ta över, om det visar sig att
regeringen ganska snabbt måste bytas ut.
Regeringen har mot denna bakgrund en skyldighet
att informera oppositionen, och när så inte sker funge-
rar inte heller det svenska statsskicket riktigt väl. Jag
tycker att det här exemplet visar att UD och Lena
Hjelm Wallén uppvisat ett trots mot regeringsformen
som är ganska allvarligt.
Om man sår hemlighetsmakeri och sätter sig över
regeringsformen, får man också räkna med att skörda
misstro och dåligt samarbetsklimat i riksdagen.
Den som blev utpekad som spion blev förhörd och
utvisad från Ryssland. Vice utrikesministern Krylov
tog upp frågan flera gånger med svenska ambassad-
personalen i Moskva. Vid ett möte mellan utrikesmi-
nistrarna Primakov och Lena Hjelm-Wallén togs
frågan också upp. Enligt Lena Hjelm-Wallén var det
på hennes eget initiativ.
Det här ledde också till att svensk ambassadperso-
nal blev utvisad - retalierad, som det heter på UD-
språk. Det är extremt ovanligt att svensk ambassad-
personal tvingas lämna ett land på grund av att någon
sägs ha spionerat mot det. När det gäller vår kanske
största och viktigaste granne, Ryssland, måste det
betecknas som en inte bara ovanlig utan också allvar-
lig händelse.
När KU försöker ta reda på vad som i själva ver-
ket har hänt och ställer frågor till Utrikesdepartemen-
tet, fortsätter Utrikesdepartementet att tjura som en
trotsig barnunge och svarar knapphänt. Vi tvingas
gång på gång återkomma med liknande frågor för att
kunna få reda på vad som har hänt. Jag tycker att det
är allvarligt och tråkigt för det svenska demokratiska
systemet att vi inte ens mellan KU och Utrikesdepar-
tementet kan ha så pass fungerande relationer att man
kan svara ordentligt på frågor, utan vi skall i stället
behöva tjafsa.
Litet grand visar detta samhällsklimatet i Sverige
när det gäller underrättelsefrågor. I många andra län-
der - de allra flesta i västvärlden - kan man öppet
diskutera den typen av frågor och ha en vettig dialog.
Men i det svenska politiska systemet fungerar inte det.
Jag kan ge som exempel den stora utredningen
kring det norska underrättelseväsendet som kom här-
omåret. Det visar på ett fullständigt annorlunda sam-
talsklimat än vi har i Sverige i sådana frågor. Det är
tråkigt, och det skadar naturligtvis det demokratiska
systemet och visar att vi inte är så öppna som vi ofta
säger. Den svenska öppenheten har gränser som
ibland är litet väl hårda och saknar ordentliga motiv.
Att utrikesministern inte vill informera oppositio-
nen innebär att man bör rikta en självklar kritik mot
utrikesminister Lena Hjelm-Wallén. Jag yrkar om
godkännande av reservation 6.
Jag vill också ta upp frågan om Kina - som An-
ders Björck och Håkan Holmberg också tog upp. Till
skillnad från Anders Björck, tycker jag att det allvar-
liga steget är när Göran Persson - trots att frågan har
diskuterats i Utrikesnämnden och man har kommit
överens om en linje - väljer att besöka Kina. Det är
ett konstitutionellt problem. Men frågan har sedemera
diskuterats i Utrikesnämnden. Den fråga som vi be-
handlar i dag gäller ett senare skede när svenska re-
geringen skall bjuda in någon i gengäld från Kina till
Sverige. Där tycker jag att talet om en upptrappning
från statsminister ett snäpp uppåt inte känns relevant.
Det är när man från svensk sida går förbi vad Utrikes-
nämnden har sagt om att vi inte bör skicka represen-
tanter på vice statsminister- och statsministernivå som
felet görs. Det har vi dock inte att behandla i dagens
betänkande, varför det inte finns någon rimlig anled-
ning att rikta kritik i just det avseendet.

Anf. 115 CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Utrikespolitiken är enligt 1974 års re-
geringsform regeringens angelägenhet. Det finns dock
ett flertal kanaler för riksdagens insyn och inflytande.
Utrikesutskottet och Utrikesnämnden är sådana. En-
ligt regeringsformen 10 kap. 6 § skall regeringen
överlägga med Utrikesnämnden i alla utrikes ärenden
av större vikt och om sådana som kan få betydelse för
riket. Vad som är ett ärende av större vikt och vad
som kan få betydelse för riket är en i hög grad tolk-
ningsfråga. En bred majoritets åsikter skiljer sig från
Folkpartiets och Miljöpartiets i det konkreta fall riks-
dagen i dag skall ta ställning till.
En anmälan har inlämnats av Miljöpartiets Peter
Eriksson rörande ett s.k. spionärende. Denna incident
spelades upp i svensk TV och såg ut som tagen ur en
B-film från 50-talet. En svensk medborgare mottog
hemlig rysk militär "information" i en docka mot
betalning. Den ryska säkerhetstjänsten hade uppen-
barligen gillrat en fälla för honom.
I regeringen sorterar underrättelsefrågor under
Försvarsdepartementet. Regeringen informerade riks-
dagen i laga ordning och via den nämnd som inrättats
för underrättelsefrågor. Den dåvarande ordföranden
fick informationen. Skulle även Utrikesnämnden har
informerats i frågan? Utrikesministern bedömde inte
saken vara av sådan dignitet.
Det s.k. spionärendet bedömdes av Ryssland, som
i detta fall var den förfördelade parten, inte som all-
varligare än att det räckte med att indirekt beröra
händelsen vid två tillfällen i samband med sociala
evenemang på svenska ambassaden. Några politiska
komplikationer uppstod inte. Snarare intensifierades
samarbetet och besöksutbytet med Sverige.
Premiärminister Tjernomyrdin besökte redan i
början av maj Stockholm i samband med Östersjösta-
ternas toppmöte i Visby. Utbytet kulminerade med ett
besök av statsministern i Moskva på hösten samma år.
Någon officiell protest lämnades inte.
När vår utrikesminister sammanträffade med
Rysslands Primakov tog hon själv upp saken, med
anledning av att en svensk diplomat som på intet sätt
var inblandad utvisats som en reaktion på denna hän-
delse - på diplomatspråk en s.k. retaliering. Hon
underströk i samtalet att det var för att hon hyste stort
förtroende för denna svenska tjänsteman som varande
oförvitlig och oförskyllt indragen. De bägge utrikes-
ministrarna var med detta helt överens om att frågan
var utagerad.
Att den ryska regeringen skulle ha reagerat kraf-
tigt efter att svensken gripits, som Miljöpartiet anför i
sin reservation, är en förfalskning av verkligheten. Att
ministern allvarligt skulle ha trotsat regeringsformen
är också rent nonsens, Peter Eriksson.
Även Folkpartiet bygger upp sin reservation på en
skör tråd. Att just denna affär skulle leda till utrikes-
politiska konsekvenser och att Rysslands förtroende
för Sverige allvarligt skulle rubbas är långsökt. Pri-
makov, som är känd som en skicklig och erfaren poli-
tiker, innehade och innehar utrikesministerposten. Det
är riktigt att president skulle väljas i fria, direkta val -
de första någonsin i Rysslands historia. Om man utly-
ser ett så viktigt val måste man bedöma det politiska
läget i landet som stabilt. Att val utlystes måste ses
som ett positivt steg i detta lands mognadsprocess mot
demokrati av mer västerländska mått.
Jeltsin var den kandidat som hade det starkaste
stödet utanför landet, främst från USA. Den motstån-
dare som skulle kunna hota honom, socialisten, tidiga-
re kommunisten Ziuganov, hade gjort utfästelser att
verka inom demokratiska ramar. Vilket konkret råd
skulle Utrikesnämnden ha givit i detta läge, om den
inrikespolitiska stabiliteten skulle tas med i bilden?
Det är en fråga till Folkpartiet.
Som en av de sista i raden av EU:s statsministrar
besökte Göran Persson Kina. Naturligtvis förberedde
UD och Statsrådsberedningen vad som naturligen hör
till god ton i mellanstatligt umgänge - ett svarsbesök.
Det skulle ske på en lägre nivå än ett statsbesök, där
statschefen är värd. Regeringen stod därför för inbju-
dan. Regeringen gjorde dock den bedömningen att det
var lämpligt att följa den praxis som utbildats i övriga
europeiska länder vid kinesiska svarsbesök: presiden-
ten Jiang Zemin bjöds in. Riksdagen markerade också
att besöket inte var på så hög nivå och lät förste vice
talmannen ta emot honom.
I Utrikesnämnden var meningarna delade om vem
som skulle bjudas in. Denna nämnd ger råd, men det
är regeringen som har att besluta.
Herr talman! Jag yrkar på godkännande av utskot-
tets anmälan under punkt 9.
Jag har ett litet tillägg apropå det Anders Björck
anförde om klumpigheten i agerandet, att man inte tog
kontakt med Utrikesnämnden. Moderaterna borde ha i
minne att Carl Bildt ingalunda samrådde med Utri-
kesnämnden när han inför republiken Lettlands 75-
årsdag yttrade följande: Samtidigt är det inte lätt att se
den möjliga konflikt i vårt närområde där det svenska
folket skulle vilja se Sverige dra sig tillbaka till en
neutralitet enligt folkrättens regler.
Det uppfattades som en klar positionsförskjutning,
både utomlands och här hemma. Vad är detta annat än
monumental klumpighet från Carl Bildts sida att inte
informera Utrikesnämnden, Anders Björck?
Jag yrkar på godkännande av utskottets anmälan.

Anf. 116 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Catarina Rönnung fortsätter på den
linje som Lena Hjelm-Wallén följde under utfråg-
ningen och försöker tona ned frågan om spioneriet i
Moskva och framställer det närmast som något ko-
miskt och löjeväckande. På utfrågningen svarade
Lena Hjelm-Wallén att det var ett personalärende på
UD, att en svensk ambassadtjänsteman blev tvingad
att lämna landet. Det var den digniteten, tyckte hon.
Samtidigt visar det sig att någon liknande händelse
inte har inträffat på oerhört länge.
Anser Catarina Rönnung, i likhet med Lena
Hjelm-Wallén, att utvisningen eller den ryska begäran
att en svensk ambassadtjänsteman skall lämna landet
inte är någon utrikespolitisk komplikation?

Anf. 117 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag anser att Lena Hjelm-Wallén be-
dömde detta läge helt korrekt. Hon talade också om
att retaliering är ett vanligt sätt att umgås på diplo-
matspråk. Att det inte har hänt i Sverige på länge
beror på att Sverige har varit ett mycket korrekt land i
alla lägen. Men nu hände det alltså.
Vad hon beklagade och tog upp med Primakov var
att en oförvitlig tjänsteman blev indragen i det diplo-
matiska spelet, som jag anser inte var annat än ett
diplomatiskt spel för galleriet.

Anf. 118 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Det är just det diplomatiska spelet
som vi diskuterar. Det har sina regler och konventio-
ner. Jag vill ställa ytterligare en fråga.
Om Sverige väljer att kräva att en ambassadtjäns-
teman från Ryssland skall lämna landet, är det också
en struntfråga?

Anf. 119 HÅKAN HOLMBERG (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag hade hoppats att Catarina Rön-
nung skulle nöja sig med att säga att det är fråga om
olika bedömningar i den här spionfrågan. Socialde-
mokraterna gör sin bedömning, och vi gör en annan.
Det är en fullt rimlig hållning. Det finns ingen absolut
sanning i det som vi har skrivit i vår reservation. Det
är en bedömningsfråga.
Tyvärr försökte Catarina Rönnung motbevisa det
som alla människor vet, nämligen att det var oerhört
instabilt i Ryssland förra våren. Det är litet trist. Det
är så uppenbart felaktigt. Att det skulle hållas val var
inte något tecken på att regeringen bedömde läget
som särdeles stabilt utan bara på att mandatperioden
för presidenten hade löpt ut. Det var nödvändigt att
hålla val.
Jeltsins utmanare var inte någon trevlig, väster-
ländsk socialist, tidigare medlem i Kommunistpartiet,
utan en hårdför kommunist - Gennadij Ziuganov. Han
och hans kolleger skulle bli djupt kränkta om de kal-
lades för socialister, för det är de inte. Partiet heter
Kommunistpartiet och kommer att heta det ett bra tag
till, så länge den sortens personer styr det. Så låg det
till, och det vet alla som följer händelserna.
Jag tror inte att Utrikesnämnden skulle ha haft så
mycket råd att ge. Det var inte det som var poängen.
Mot bakgrund av det litet skakiga läget i Ryssland var
det rimligt att fler än Carl Bildt, som det nu råkade
bli, fick tillfälle att få kunskap om incidenten för den
skull den hade kunnat leda till trassel. Nu gjorde den
inte det. Det är alltså i och för sig en hypotetisk fråga,
så här i efterskott.
Eftersom det inte blev gjort i första inlägget vill
jag yrka bifall till reservationerna 5 och 7.

Anf. 120 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Håkan Holmberg var ganska modest i
sitt första inlägg och sade att regeringen borde ha
informerat Utrikesnämnden men att det var inte fel att
så inte skedde. Det var ganska sensationellt att man
våren 1996 i Ryssland tog steget att utlysa direkta val
till presidentposten. Det var första gången det hände i
rysk historia. Tidigare hade president Jeltsin valts
indirekt av sitt parlament. Med facit i hand vet vi att
stabiliteten säkrades. Jeltsin hade folkets stöd. Ziuga-
nov hade det inte. Det är det facit vi sitter inne med
nu.

Anf. 121 HÅKAN HOLMBERG (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tyckte att jag i min replik var
precis lika modest i den fråga vi behandlar som jag
var i mitt första inlägg. Detta är en bedömningsfråga,
och man kan göra olika bedömningar av huruvida
Utrikesnämnden borde ha informerats. Däremot går
det inte att göra mer än en bedömning av hur läget då
var i Ryssland. Nu är dessbättre detta historia. Men
poängen är att ingen kunde veta att det skulle bli
historia på det sätt det nu är medan skedet pågick.

Anf. 122 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Den inbjudan till Kinas president som
statsminister Göran Persson utfärdade under sitt be-
sök i Peking har ännu inte effektuerats. Svarsbesöket
har inte ägt rum. Därför förstår jag inte Catarina Rön-
nungs synpunkter på hur riksdagen tar emot olika
personer. Vi frågade dessutom Göran Persson när
besöket kunde äga rum, och han sade att han inte
visste det.
I riksdagen tar vi emot utländska besökare på ett
lämpligt sätt. Så kommer naturligtvis att ske också i
fortsättningen. Men det här besöket har faktiskt inte
ägt rum. Det besök som Catarina Rönnung syftar på
var, om jag förstod henne rätt, ett helt annat besök
som inte alls har med denna inbjudan att göra.
Catarina Rönnung säger att Carl Bildt i ett anfö-
rande har gjort sig skyldig till en "monumental klum-
pighet", jag citerar ordagrant. Om det vore så att Carl
Bildt i utrikespolitiska sammanhang har gjort sig
skyldig till en monumental klumpighet tillåter jag mig
att betvivla att fått den typ av internationella uppdrag
som han har fått. Han är en av de mest efterfrågade
européerna i dag på den internationella scenen. Det
blir man inte om man hänger sig åt monumental
klumpighet i öst-väst-relationerna.
Jag förstår att Catarina Rönnungs anförande på
den här punkten andades stor avund. Jag tvivlar på att
Göran Persson är lika efterfrågad internationellt.

Anf. 123 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Först vill jag be kammaren om ursäkt
för att jag har blandat ihop de olika potentater som
skall komma till Sverige. Det var ett fel av mig som
jag djupt beklagar.
När det gäller Carl Bildt vill jag instämma i vad
förste vice talmannen säger. Han har genom sitt upp-
drag i Bosnien visat sig vara en mycket skicklig och
bra företrädare för Sverige i utrikespolitiska samman-
hang. Men det är inte hans allmänna skicklighet jag
här har tagit upp. Även en skicklig utrikespolitiker
kan i vissa fall låta tungan slinta, vilket den gjorde när
han vid Lettlands 75-årsjubileum talade om den
svenska neutraliteten på ett sätt som fick utomlands
boende personer och bedömare att reagera, vilket
även svenska politiker gjorde.
Han sade att den svenska neutraliteten enligt
folkviljan inte skulle gälla om ett folk i vårt närområ-
de på något sätt hotades. Det var trots allt ett ganska
djärvt avsteg. Även om han skulle hålla något sorts
hyllningstal till Lettland var det någonting som fick
människor att reagera. Han hade den gången inte
heller på minsta sätt - och det var det som var poäng-
en - förankrat sitt yttrande i Utrikesnämnden. Det var
vad det var tal om. Detta skall jämföras med det den
debatt i Utrikesnämnden som gällde svarsbesöket från
Kina.

Anf. 124 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! När det gäller de baltiska staterna
tycker jag nog att det är fel att tala om att Carl Bildt i
sin syn på deras framtid har gjort sig skyldig till nå-
gon monumental klumpighet, som Catarina Rönnung
sade. Han hör till dem som har stött de baltiska fol-
kens frihetskamp under många år.
Fru talman! Jag kan inte undvika att ta tillfället i
akt att säga att också jag hör till dem som redan under
1960-talet och 1970-talet deltog i möten för Balti-
kums frihetskamp. Det var t.o.m. innan Håkan Holm-
bergs skickliga organisation hade möten på Norr-
malmstorg. Jag deltog i möten hos estniska och lettis-
ka organisationer.
Var fanns Catarina Rönnung och en hel del av
hennes partivänner då? Nu är det fullkomligt ofarligt.
Men var fanns ni under de svåra åren? Var fanns ni
då? Nu går det bra för statsministern och andra att tala
om Baltikums frihetskamp och säga att Baltikums sak
är vår. Men var fanns ni då? Den frågan skulle jag
gärna vilja ha ett svar på.

Anf. 125 TALMANNEN:
Får jag än en gång erinra om att dagens debatt
gäller den konstitutionella prövningen och inte inne-
hållet i de sakfrågor som har akutaliserat den konsti-
tutionella prövningen.

Anf. 126 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att Anders Björck är rent
patetisk, intill löjets gräns. Jag skall tala om för ho-
nom, att även om jag inte fanns på Norrmalmstorg så
fanns jag i Jönköpings län när det gällde att föra es-
ternas talan under de svåra åren.
Jag sade aldrig att det var en monumental klum-
pighet av Carl Bildt att över huvud taget säga någon-
ting till förmån för Lettland. Anders Björck sade att
det var en klumpighet att inte informera Utrikes-
nämnden när det gällde Kinabesöket. Var detta en
klumpighet, var det en monumental klumpighet av
Carl Bildt att inte informera Utrikesnämnden om det
som uppfattades som en klar positionsförskjutning i
den svenska neutraliteten.
Det var vad saken gällde. Försök inte att blanda
ihop korten här!

Anf. 127 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Beträffande punkten 9 har jag ställt
mig bakom utskottets skrivningar. När det gäller spi-
onfrågan delar jag Håkan Holmbergs uppfattning att
det är en bedömningsfråga. Då inställer sig frågan för
konstitutionsutskottet: Har regeringen rätt att göra den
bedömning man gjorde om huruvida Utrikesnämnden
skulle informeras eller inte? Ja, regeringen har denna
rätt. Därmed är det egentligen inte en fråga som be-
höver föranleda reservationer. Därför biträder jag
utskottsmajoritetens mening i den delen.
Likadant förhåller det sig när det gäller inbjudan i
Kina. Frågan diskuterades i Utrikesnämnden, som är
ett rådgivande organ. Regeringen fick visserligen
kritiska synpunkter i nämnden, men regeringen har att
bestämma Sveriges utrikes representation och sina
egna resor. Den hade rätt att göra så. Någon konstitu-
tionell kritik i frågan finns det inte anledning att rikta.
Det har också varit en tredje fråga uppe. Den har
egentligen inte diskuterats. Där har jag kunnat förena
mig med förste vice talmannen i ett särskilt yttrande.
Statsministern har klarlagt uttalandet i Lettland. Ses
uttalandet i sin helhet innebär det ingen ändring av
svenska positioner. Men brutet ur sitt sammanhang
har det lett till litet av ett missförstånd. Därför är det
viktigt att i ett särskilt uttalande säga att man bör vara
litet mer omsorgsfull även i de enskilda meningarna
när man formulerar sig i utrikespolitiskt känsliga
frågor. I övrigt finns det inte anledning till någon
kritik i det sammanhanget. På denna punkt yrkar jag
på godkännande av utskottets skrivning.
Justitieminister Laila Freivalds samråd med EU-
nämnden (avsnitt 10)

Anf. 128 AXEL ANDERSSON (s):
Fru talman! Det hör till ovanligheterna att en KU-
anmälan som inte föranleder någon utskottsåtgärd
diskuteras under granskningsdebatten. Att så sker i
ärendet som är betitlat "Justitieminister Laila Frei-
valds samråd med EU-nämnden" beror på frågans
principiella betydelse. Den handlar om hela regering-
ens samrådsplikt även i frågor av mellanstatlig karak-
tär i EU-samarbetet, dvs. det som på EU-språk kallas
för andra- och tredjepelarfrågor.
Justitieministern har ansett att åtskilliga frågor på
tredje pelarens område på grund av dessas fackteknis-
ka karaktär mindre väl lämpar sig för samråd med
EU-nämnden. Hon har menat att det bör räcka att
samråda med fackutskottet. Konstitutionsutskottet
hävdar dock att samrådet med riksdagen så långt
möjligt skall ske i likvärdiga former på hela
unionsområdet.
Fru talman! Denna meningsskiljaktighet nödvän-
diggör ett klarläggande från KU:s och riksdagens
sida.
När riksdagen på konstitutionsutskottets initiativ i
december i fjol fastställde formerna för riksdagens
arbete med EU-frågorna fastslogs att regeringssamråd
i andra- och tredjepelarfrågor skulle ske med riksda-
gens EU-nämnd.
Vid samma tillfälle betonade också riksdagen be-
tydelsen av att EU-nämndens ledamöter försågs med
ett så fullständigt skriftligt underlag som möjligt inför
nämndens sammanträden.
Detta betyder inte, fru talman, att fackutskottens
roll i Europaarbetet minskar. Så snart en för vårt land
viktig EU-fråga når Regeringskansliet skall berört
fackutskott involveras och kunna diskutera den kom-
mande svenska ståndpunkten med regeringen. När
sådant samråd skett är det rimligt att fackutskottets
synpunkter redovisas i det skriftliga underlaget som
tillställs EU-nämndens ledamöter inför nämndens
sammanträden.
Fru talman! Efter den skriftväxling som förevarit
under det här ärendets beredning har konstitutionsut-
skottet kunnat konstatera att man från Justitiedepar-
tementets sida numera är överens med konstitutions-
utskottet om behovet att förse EU-nämnden med
nödvändigt underlag inför samråden.
Utöver de klarlägganden som utskottet gjort i be-
tänkandet på denna punkt - och som jag i starkt
komprimerad form delgett kammaren - föranleder
granskningen på denna punkt inte någon utskottets
vidare åtgärd.
Låt mig till sist yrka på godkännande av konstitu-
tionsutskottets anmälan.

Anf. 129 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Demokratin i EU-sammanhanget är ett
stort bekymmer. Frågan om EU-nämnden och hur den
skall fungera, nu när riksdagen har reducerats från att
i många sammanhang ha varit ett lagstiftande organ
till att bli ett samrådsorgan, är väldigt allvarlig. Jag
har personligen sett det som en av mina viktigaste
uppgifter under den här mandatperioden just att för-
söka få EU-nämnden att fungera någorlunda bra trots
de bristande möjligheter som finns i dag.
Jag tycker att konstitutionsutskottet har sett seriöst
på detta. Utskottet har gjort en del insatser under det
senaste året för att förbättra möjligheterna för riksda-
gen att fullgöra ett samråd, få en åtminstone hygglig
information och ta del av beslutsfattandet på ett nå-
gorlunda rimligt sätt. Det finns mycket kvar att göra,
men vi har ändå tagit en del steg framåt.
Detta är bakgrunden till att jag lämnade in en an-
mälan. Några departement har nämligen gravt miss-
skött informationen till EU-nämnden under en lång
tid. Justitiedepartementet är kanske det departement
som har varit sämst i de här frågorna. Vi har fört flera
långa diskussioner i EU-nämnden som visat att t.ex.
justitieminister Laila Freivalds inte har velat fullgöra
samrådet ordentligt. Hon har ansett att riksdagen har
gått för långt i sin lagstiftning och hon har inte riktigt
accepterat konstitutionsutskottets betänkande, som
har antagits av riksdagen. Denna hållning och denna
brist på såväl skriftlig som muntlig information är
något som i längden inte kan accepteras.
Jag är därför väldigt glad att utskottet med detta
betänkande på ett mycket tydligt sätt klargör att det
inte får fortsätta så här. Också när det gäller de s.k.
andra- och tredjepelarfrågorna måste ordentligt mate-
rial inlämnas. Det skall inte vara så som det har varit
nu; att EU-nämndens kansli har fått vända sig till det
danska Folketinget för att få ut material när det svens-
ka Justitiedepartementet har vägrat lämna det. Detta
är oerhört pinsamt och oacceptabelt. Jag tycker att
konstitutionsutskottet säger ifrån på ett tydligt och bra
sätt.
Erfarenheten från det datum då detta publicerades,
och det gick fram i medierna att KU hade en enhällig
syn och en kritik på området har varit att justitiedepar-
tementet har bättrat sig radikalt. Det var mitt mål med
det hela, och därmed är jag nöjd.
Frågor om export av strategiska produkter
(avsnitt 7.2-7.3)

Anf. 130 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Fru talman! Eftersom jag har förstått att vi är i
ganska stor tidsnöd skall jag inskränka mig till att
göra några korta kommentarer, och inte fullt ut utnytt-
ja de åtta minuter jag hade tänkt använda från början.
Jag konstaterar bara att den grundläggande frågan,
nämligen den om praxisutvecklingen när det gäller
s.k. följdleveranser har varit uppe förut - redan i
inledningsavsnittet. Frågan har behandlats i enighet av
utskottet, som har konstaterat att det efter hand har
skett en glidning av hur praxis har utvecklats. Till sist
har man hamnat i ett läge där man kan ifrågasätta om
den praxis som råder har någon mer påfallande likhet
alls med de intentioner som fanns när riktlinjerna en
gång i världen antogs.
Till stor del beror detta givetvis på den tekniska
utvecklingen, som gör det allt svårare att meningsfullt
sortera in krigsmateriel i olika, klart åtskilda kategori-
er. Men det finns också säkerligen en viss inneboende
logik i den expansion av tillståndsgivning som har
skett. Tillstånd i ett fall blir lätt ett argument för till-
stånd i ännu ett fall, och så i ännu ett. Till sist har vi
hamnat i ett läge som inte alls är det som den som
läser riktlinjerna tror att vi befinner oss i. Det är sä-
kert riktigt, som någon sade i inledningsrundan, att
detta förmodligen är nyckelfrågan när det gäller den
misstro mot hur vapenexportpolitiken bedrivs i vårt
land som är ganska vanlig bland allmänheten. Det
finns något slags dubbel bokföring, där vissa regler
gäller på papperet medan en annan praxis gäller i
verkligheten.
Det är också mot den bakgrunden som krigsmate-
rielexporten till Indonesien måste ses. Som redan har
sagts är det viktigt att klargöra och även erkänna att
denna utveckling har ägt rum under en lång följd av
år. Ingen regering som har suttit under denna tid kan
alltså svära sig helt fri från del i ansvaret för denna
gradvisa glidning. Detta är något som har skett, och
man kan tycka att många borde ha observerat det.
Men det har inte gjorts någon genomgripande analys
av utvecklingen innan den som KU nu gjort, och det
är på tiden att så har skett.
Vi i Folkpartiet har dock reserverat oss mot ma-
joritetens skrivning, inte för att peka ut den nuvarande
regeringen som mer skyldig än andra till den här
glidningen i praxis utan för att på ett tydligare sätt
fastslå behovet av en uppstramning av riktlinjerna.
Resultatet av den översyn som utskottet i ett tidigare
avsnitt enhälligt begär måste bli en mer strikt defini-
tion av begreppet följdleveranser. Det skulle sannolikt
omöjliggöra fortsatt leverans till Indonesien av det
slag som hittills har kunnat ske.
Det är också viktigt att klargöra, och det säger vi
också i reservationen, att förbättrade och mer restrik-
tiva riktlinjer klart måste ange att frågan om respekt
för mänskliga rättigheter måste beaktas också vid
följdleveranser.
Det är ju uppenbart att Indonesien är ett land som
kränker mänskliga rättigheter. Det är kanske varieran-
de från år till år vad gäller omfattningen, men att det
pågår under hela den tid som vi kan överblicka, ett
antal decennier bakåt i tiden, är ju höjt utom allt tvi-
vel. Det har fastslagits av trovärdiga internationella
bedömare. Indonesien är ju också en ockupationsmakt
sedan 1975 när Östra Timor ockuperades, och egent-
ligen sedan ännu längre tillbaka. Man tog ju på ett
liknande sätt över kontrollen över den gamla neder-
ländska delen av Nya Guinea utan att befolkningen
där tillfrågades om de hade någon åsikt i den frågan.
Också där pågår av och till ett inbördeskrig.
Över huvud taget är det enligt Folkpartiets mening
på tiden att demokrati och mänskliga rättigheter till-
mäts en större vikt än i dag vid all bedömning av
export av krigsmateriel. Demokratier bör i princip
kunna få köpa krigsmateriel från Sverige. Diktaturer
bör behandlas med betydligt större restriktivitet. Men
även en sådan princip måste i verklighetens komplexa
värld handhas med omdöme. Men jag tror att det är
viktigt att det ändå görs en förskjutning av betoningen
i den här sortens frågor framöver.
Folkpartiet är alltså inte emot krigsmaterielexport
i och för sig. Om man anser att Sverige behöver hålla
sig med ett försvar är det rimligt att också andra län-
der tillerkänns samma rätt och att de leverantörer som
säljer till det svenska försvaret också får sälja på
andra marknader under vissa villkor. Men det skall
vara villkor som någorlunda motsvarar normala
svenska värderingar om t.ex. mänskliga rättigheter,
och allmänheten måste kunna se ett samband mellan
de regler som formellt gäller och de beslut som verk-
ligen fattas.
För att göra detta något kortare än vad jag hade
tänkt yrkar jag med detta bifall till den reservation där
Folkpartiet står med.

Anf. 131 EVA GOËS (mp):
Herr talman! Den 18 april för ett år sedan beslöt
regeringen att godkänna export av tre kanoner till
Indonesien. Samma dag var Birger Schlaug och jag
uppe i frågestunden och frågade just om vapenexpor-
ten till Indonesien och specifikt om kanonerna. Jan
Nygren hade vid ett KU-förhör samma förmiddag sagt
att man inte kan se nya kanoner som följdleverans till
gamla kanoner som man någon gång köpt.
Redan den 21 november 1995 hade jag börjat
pressa regeringen i denna fråga, eftersom jag fått
besked om att Bofors var på gång att skriva kontrakt
om export av fyra kanoner. Vid det tillfället svarade
Jan Nygren att han inte ville uttala sig i ett enskilt
ärende. När jag i en rak fråga undrade om kanoner var
vapen slingrade han sig utan att svara på frågan.
Den 18 april 1996 tryckte jag på och frågade om
Sverige stöder EU-parlamentets beslut om att stoppa
all vapenexport inklusive följdleveranser till Indone-
sien. Vidare tog jag upp att EU-parlamentet i en reso-
lution uttalat att all handel borde stoppas så länge
förtrycket och ockupationen av Östtimor pågår. Pag-
rotsky svarade med arrogant ton att han inte trodde på
mina påståenden. Tyvärr fick jag ingen replik. Min
nästa fråga hade varit om han hade ställt sig bakom
resolutionen där man också säger att man skall instäl-
la allt ekonomiskt samarbete med Indonesien.
Vad jag inte visste då var att just denna dag, den
18 april, fattades beslutet om försäljning av tre kano-
ner till Indonesien. Regeringen godkände det alltså.
Herr talman! Vi är många som har ställt frågor till
Pagrotsky och fått ihåliga svar. Det har fortsatt i den
stilen under hela 1996 och hittills under 1997. Sveri-
ges regering med Leif Pagrotsky i spetsen fortsätter
att hävda att svensk vapenexport av kanoner, luft-
värnsrobotar och ammunition inte används av dikta-
torn Suharto i hans kamp mot det östtimoresiska fol-
ket fast det framkommit att indonesiska krigsfartyg i
november 1995 använts för att stoppa flyktförsök från
Östtimor.
"Sverige har ingen anledning att skämmas för de
luftvärnsrobotar och luftvärnsartilleri som vi låter
Indonesien underhålla. Det har ingenting med för-
trycket på Östtimor att göra." säger Pagrotsky den 17
april 1997 vid riksdagens frågestund.
Det är ett häpnadsväckande påstående ur två as-
pekter, dels att underhållet av luftvärnsrobotar och
luftvärnsartilleri inte har något med förtrycket i Öst-
timor att göra, dels att Pagrotsky offentligt talar om
att luftvärnsrobotar och underhåll av luftvärnsartilleri
är realitet.
"Sverige säljer ingenting till Indonesien som kan
användas på det sätt som frågan gäller, och Sverige
säljer ingenting till Indonesien som kan användas på
det sätt som Ramos Horta har uppmanat all världens
länder att undvika" fortsätter han att säga.
Herr talman! Vad är det för följdleveranser som
Sverige exporterar som inte kan användas till att be-
kämpa östtimoreserna? Vad används kanoner till?
Det är upprörande och kränkande att behöva be-
vittna detta hyckleri. Efter min resa till Östtimor i
januari i år vet jag hur våldet trappats upp. Man har
forslat över 35 000 soldater till Östtimor från Java
och Bali efter det att Nobels fredspris delades ut i
december. Jag har i varenda debatt kritiserat Sveriges
och övriga västvärldens vackra tal om fred och stöd
till fredspristagarna och det östtimoresiska folket i
offentlighetens ljus samtidigt som man mörkat beslut
om att sälja vapen. Det är helt klart att Sveriges goda
handelsrelationer med Indonesien har gått före
mänskliga rättigheter.
Det kan man också läsa i KU:s betänkande nr 25
s. 76. "Ett nej till följdleveranser av här aktuellt slag
skulle enligt handelsminister Leif Pagrotsky ha med-
fört en osäkerhet om Sveriges pålitlighet som leveran-
tör av krigsmateriel, en osäkerhet som skulle ha spritt
sig på hela den marknad där svenska krigsmaterieltill-
verkare opererar. På det sättet skulle enligt Pagrotsky
ett nej till Indonesien ha kunnat bli betydelsefullt för
vår försvarsförmåga i negativ riktning."
Slutsatsen blir att det är viktigare att sälja och le-
verera vapen än att slå vakt om människors demokra-
tiska fri- och rättigheter. Någon annan slutsats kan jag
inte dra.
Att inte kalla vapen vid dess rätta namn utan an-
vända Orwells nyspråk som följdleveranser, anknyt-
ning till tidigare leveranser osv. är beklämmande, och
det är direkt skrämmande för de människor som lever
under Indonesiens förtryck. Hur visar Sverige respekt
för mänskliga rättigheter? Anser regeringen att det vid
det aktuella tillfället inte rörde sig om omfattande och
grova kränkningar? Anser regeringen att Indonesiens
regering behöver säkerställa sin auktoritet med militä-
ra maktmedel? I landet finns 450 000 militärer, varav
15 000 i Östtimor för att stävja några hundratal sepa-
ratistiska motståndsmän.
Herr talman! Det är en grov överdrift att påstå att
det ser hoppfullt i Indonesien eller, som Sohlman
säger, att det lär ha blivit bättre i Östtimor och att
press och samhällsdebatt har blivit öppnare. Rege-
ringen vet att motståndet tystats brutalt genom att
milis brutit sig in på oppositionspolitikern Megawatis
kansli den 27 juli 1996. Därefter har de fängslat den
oberoende facklige ledaren Muchtar Pakpahan som
var närvarande vid detta möte. Han sitter fortfarande
inspärrad för brott mot lagen om omstörtande verk-
samhet, nu i sjukhusarrest på grund av att han har fått
en tumör i en lunga. Han vädjar till oss i väst.
Maximistraffet för omstörtande verksamhet är dö-
den. Enligt militären har ytterligare över 230 personer
gripits i samband med den här händelsen 1996, och
många saknas fortfarande.
Det nyligen avslutade s.k. valet i Indonesien har
präglats av våld. Indonesien är en diktatur eller, som
Pagrotsky uttrycker det, förtryckarregim.
Jag och Miljöpartiet samt fyra andra partier som
reserverat sig i utrikesutskottet mot följdleveranserna
till Indonesien hävdar att det inte skymtar något ljus i
mörkret. Våldet har tvärtom trappats upp sedan No-
bels fredspris delades ut i december 1996.
Att i det läget exportera tre kanoner till Indonesien
är en skam för vårt land. Frågan är hur Sverige kom-
mer att agera i säkerhetsrådet. Kommer man att kriti-
sera sitt eget agerande?
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reser-
vation 3.

Anf. 132 KENNETH KVIST (v):
Herr talman! De bristfälliga regler som vi har när
det gäller vapenexporten och den oklarhet som finns
ställer till det. Det visar de ärenden som vi nu diskute-
rar under punkterna 7.2 och 7.3.
Man kan inte säga annat än att reglerna eller vag-
heten i reglerna tolkas så att man egentligen utvecklar
och utvidgar svensk vapenexport till några berörda
områden på ett sätt som jag menar inte har täckning.
Det gäller bl.a. Gulfstaterna. Utrikesutskottet har
gjort rekommendationer om att man skall vara oerhört
restriktiv när det gäller vapenexport dit. Tidigare
ansvarigt statsråd Mats Hellström har också uttalat att
man skall vara mycket restriktiv, men icke desto
mindre har regeringen genom att tolka riktlinjerna på
ett vapenxeportfrämjande eller generöst sätt när det
t.ex. gäller följdleveranser ändå kunnat fortsätta att
göra betydande vapenaffärer med Gulfstaterna - eller
i varje fall ge tillstånd till sådana affärer.
Vi menar att regeringen inte kan undgå kritik för
detta. Därför yrkar jag bifall till reservation nr 4.
När det gäller krigsmaterielexporten till Indonesi-
en, som också tidigare talare berört, kan vi notera att
utskottet i sin majoritetsskrivning gör vissa viktiga
medgivanden, som jag kan notera som positiva. Ut-
skottet konstaterar t.ex. att riktlinjerna vad avser
följdleveranser inte är tvingande och att regeringen
följaktligen kunnat säga nej till utförseltillstånd. Fak-
tum är, menar jag, att man bort säga nej - inte bara av
politiska eller moraliska skäl utan också av formella
skäl. Man var inte tvungen till det. Leif Pagrotsky har
sagt, vilket Eva Goës nyss har citerat, att det skulle
medföra osäkerhet om Sveriges pålitlighet som leve-
rantör om Sverige hade sagt nej till vidare leveranser
till Indonesien. Det hade hedrat Sverige om man hade
sagt nej. Jag tror att denna osäkerhet hade vunnit
respekt. Brott mot mänskliga rättigheter och de fort-
satta övergreppen på Östra Timors folk skulle diskva-
lificera Indonesien som mottagare av svenska vapen.
Det går inte att hävda, menar jag, vare sig att vi
var förpliktade att säga ja till vidare leveranser eller
att exporten av de tre ytterligare kanonerna till Indo-
nesien är i enlighet med våra riktlinjer.
Jag tycker att det är beklagligt att Folkpartiet, som
i övrigt kanske i större utsträckning än t.ex. Vänster-
partiet och Miljöpartiet - som står bakom res. 3 - är
för svensk vapenexport, inte har kunnat ställa upp på
den reservationen. Man har i den myndighet som har
att handlägga ärendet haft en representant som inte
har agerat på ett riktigt sätt. Man vill därför, antagli-
gen för den inre fridens skull, inte gå med på en re-
servation och kritisera regeringen, vilket vi menar är
fullt befogat och rättfärdigt.
Med detta yrkar jag bifall, herr talman, till reser-
vationerna 3 och 4. Jag har kortat ned mitt anförande
med anledning av vår tidsbrist.

Anf. 133 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! Frågan om exporten av krigsmateriel
till Indonesien tillhör de verkliga långkörarna i utskot-
tets granskningsverksamhet. Årets granskning är den
fjärde i ordningen sedan början av 80-talet. Det
speglar att Indonesien sedan länge varit mottagare av
svensk krigsmateriel och att Indonesien till följd av
sina interna förhållanden och sitt agerande varit och
är en problematisk handelspartner.
Sveriges export av krigsmateriel till Indonesien
har sedan länge varit politiskt värdeladdad. Det är för
övrigt det enda område inom krigsmaterielexporten
där ett för verksamheten ansvarigt statsråd kritiserats
av utskottet. Det skedde 1987. Utskottet ansåg då att
Mats Hellström med större tydlighet borde ha redovi-
sat motiven för regeringsbeslutet. Däremot fick han
inte någon kritik för det exportbeslut som fattades i
sammanhanget.
Vid årets granskning av tillståndet att leverera tre
kanoner till Indonesien sade statsrådet Pagrotsky inför
utskottet att beslutet 1996 var en fortsättning på de
beslut som fattades i slutet på 1970-talet, en uppfatt-
ning som jag till fullo delar.
Om det aktuella granskningsärendet ses i sitt his-
toriska perspektiv finner vi att exporten av luftvärns-
kanoner till Indonesien började redan i slutet av 50-
talet. Därefter fortsatte tillståndsgivningen 1978 med
12 pjäser, 1980 med 1 pjäs, 1981 med 8 pjäser och
1982 med 4 pjäser - dvs. totalt 25 kanoner under
perioden 1978-1982. Tillståndet till export av 21 av
dessa 25 kanoner beviljades av olika borgerliga rege-
ringar under perioden 1978-1981.
Tillståndet att exportera sammanlagt 12 luftvärns-
kanoner 1978 gavs av den borgerliga trepartiregering-
en. Då utskottet 1981 granskade denna affär gjordes
inget särskilt uttalande från majoritetens sida. De
socialdemokratiska ledamöterna reserverade sig där-
emot med hänvisning till pågående strider i Östra
Timor och uttalade att export av luftvärnskanoner till
Indonesien inte stod i överensstämmelse med riktlin-
jerna för krigsmaterielexporten. Som alla vet hade
riksdagen en annan mening.
Vid beslutstillfället 1978 hade således den bor-
gerliga regeringen en möjlighet att stoppa det system-
beroende som fortfarande åberopas. När den chansen
brändes lades grunden till de problem med exporten
till Indonesien som vi fortfarande brottas med.
Det framgår av KU:s tidigare granskningar att In-
donesien redan i början av 70-talet valde att utrusta
sina fartyg med Bofors 40 millimeters respektive 57
millimeters luftvärnskanoner. Detta skedde inom
ramen för ett nybyggnadsprogram som av budgetskäl
sträcktes ut över en längre tidsperiod med successiva
beställningar av fartyg och vapenutrustning, allt inom
ramen för ett totalprogram. Grunden till det systembe-
roende som vi fortfarande diskuterar lades således för
cirka ett kvarts sekel sedan.
Hur omfattande och starkt systemberoendet var ut-
reddes i detalj i samband med 1986/87 års granskning
av KU. Detta finns beskrivet i årets betänkande. Ut-
skottet fann vid detta tillfälle med hänvisning till det
systemberoende som uppstått att 1986 års beslut om
tillstånd till utförsel av totalt 16 nya kanoner inte stod
i strid med riktlinjerna. För att, herr talman, göra en
lång historia kort kan man säga: På den vägen är det.
Utskottsmajoriteten har i årets granskning funnit
att regeringen vid sitt beslut i april 1996 att ge till-
stånd till export av tre luftvärnskanoner gjort en god-
tagbar tolkning av riktlinjerna.
I betänkandet finns en beskrivning av hur behovet
av de här kanonerna uppstått. Tre kanoner hade för-
rådsställts och användes sedan som reservdelar. Re-
geringen hade naturligtvis, som Kenneth Kvist sade,
kunnat säga nej till exporten, eftersom riktlinjerna i
ett fall som detta inte är tvingande. Regeringen tog
emellertid i sitt beslut konsekvenserna av tidigare
beslut att ge tillstånd till export av samma typ av
vapen. Regeringen tillämpade riktlinjerna på ett kon-
sekvent sätt. Mot detta finns sakligt sett, som jag ser
det, ingenting att invända.
Det finns emellertid enligt min mening två om-
ständigheter som komplicerar bedömningen totalt sett.
Den ena är att Indonesien sedan mer än 20 år tillbaka
annekterar Östra Timor, som någon har sagt tidigare, i
strid med internationella konventioner. Den andra,
som delvis hänger samman med den första, är att
Indonesien från tid till annan kränker mänskliga rät-
tigheter på bl.a. Östra Timor. Både KMI och statsrå-
det Pagrotsky har konstaterat att så är fallet. Rege-
ringen har uppenbart gjort samma bedömning. Utskot-
tets majoritet utgår från att regeringen bedömt att
kränkningarna inte var omfattande och grova vid det
aktuella tillfället och finner därför ingen grund för
kritik i denna del.
Nu finns det två reservationer till det här avsnittet
i vårt betänkande. Enligt folkpartireservationen bör
det av riktlinjerna framgå att respekten för mänskliga
rättigheter i framtiden måste beaktas även beträffande
följdleveranser. Jag skall inte polemisera mot reser-
vationen men vill ändå framhålla att kravet i praktiken
redan tillgodoses genom en sådan prövning. Enligt
KMI, och även enligt statsrådet Pagrotsky, sker denna
prövning regelmässigt redan i dag.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet kritiserar i sin ge-
mensamma reservation regeringen för att den pressat,
som de uttrycker det, följdleveransbegreppet utöver
vad som kan anses rimligt och inte tillmätt MR-
kriteriet tillräckligt stor vikt. Det är en uppfattning
som inte delas av utskottets majoritet. Reservanterna
har tydligen inte riktigt klart för sig vad regelverket
föreskriver. När det gäller MR-kriteriet vill jag erinra
om att den grundläggande rekommendationen i rikt-
linjerna är att det inte finns något tvång att ta hänsyn
av detta slag när det gäller följdleveranser. Export-
kontrollrådet och regeringen har dock, som jag sade
alldeles nyss, frivilligt gjort en prövning även i denna
del.
Herr talman! Det är bara att konstatera att reser-
vanterna, vilket jag tycker framgick alldeles klart av
Goës anförande, inte i första hand uppträder som
granskare. De talar egentligen för ett regelverk med
ett annat innehåll. Det är ett syfte som i och för sig
kan vara vällovligt, men det har ingenting med dagens
debatt att göra. Här skall vi fastställa om regeringen
har följt det regelverk som gällde när beslutet fatta-
des. Det har, herr talman, regeringen gjort.

Anf. 134 EVA GOËS (mp) replik:
Herr talman! Jag har läst regelverket, och som jag
ser det är det här som när Fan tolkar Bibeln. Man
monterar alltså ned tre kanoner och säger att man
behöver reservdelar, och sedan köper man in tre nya
kanoner. Vad är det för någonting? Sedan får det här
motivera försäljningen till Indonesien. Jag anser att
det här inte är en typ av följdleverans. Det beror på
hur man tolkar det hela.
Dessutom skickar man alltså vapen till ett land
som ockuperar ett annat land. Både FN och Sverige
säger att det är en annektering. Här finns även mora-
liska hänsyn att ta, vilket man åtminstone kunde begä-
ra att Sverige hade gjort som nu sitter i säkerhetsrå-
det.
Sedan är det väldigt konstigt att man talar om att
det har blivit bättre under den här perioden. Men
fortfarande saknas människor efter Santa Cruz-
massakern den 12 december 1991, då man gick in på
kyrkogårdar och sköt människor vid gravarna. Det
som hände när biskop Belo kom hem och man försök-
te ta livet av honom har inte heller utretts. Det har inte
varit lugn och ro här. Jag vet att ställföreträdarna på
ort och ställe i Indonesien har rapporterat om att det
blivit en öppenhet, men de har också nu tagit tillbaka
detta sedan de fått höra från Caritas, från underteck-
nad och från amerikanska senatorer som varit där att
läget inte är lugnt.
Läget är inte under kontroll. Det är uppror. Män-
niskor mördas och försvinner på Östtimor. Och varför
man skulle behöva 15 000 soldater för att hålla en
gerilla på några hundra i schack är för mig obegrip-
ligt.
Jag frågar mig: Varför har man inte redogjort för
hur mycket som sålts 1996? Det året såldes det för
drygt 64 miljoner. I stället har Pagrotsky hela tiden
hänvisat till perioden 1990-1995. Om man tar ge-
nomsnittssiffran där skulle det betyda att man 1996
sålde för 20 gånger mer än genomsnittet mellan 1990
och 1995. Det kan ju vara bra att tala om de värsta
perioderna.
Jag tycker att det är skamligt att vi över huvud ta-
get kan sälja till ett land som har annekterat ett annat
land.

Anf. 135 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag måste erinra om att det är granskningsbetän-
kandet vi debatterar.

Anf. 136 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Det är nog ett ganska viktigt påpe-
kande. Det här är trots allt en granskningsdebatt. Jag
har naturligtvis ingenting emot att Goës tycker i de
här frågorna. Det är naturligtvis hennes fullständiga
rätt som politiker att göra det. Men när vi nu håller på
med den här granskningsdebatten skall vi ställa oss
frågan om regeringen hade rätt att besluta om tre
kanoner till Indonesien och huruvida det beslutet i så
fall skulle strida mot de riktlinjer som gäller och som
gällde då. Det är ju det som den konstitutionella dis-
kussionen gäller. Sedan kan man naturligtvis ha upp-
fattningar om att t.ex. regelverk skall skärpas och
sådana saker, vilket tydligen Goës har, men det är en
helt annan debatt.
Nu skall vi avgöra om regeringen har hållit sig in-
om regelverket för export av krigsmateriel, och det är
på den punkten ingen som helst tvekan om att det har
man gjort. Det är en bedömning som görs av en bred
majoritet i Sveriges riksdag.

Anf. 137 EVA GOËS (mp) replik:
Herr talman! Utskottet tycker sig kunna konstatera
att följdleveransbegreppet tenderar att glida i betydel-
se över tiden. Det finns ju en hel massa skrivet i er
gemensamma text som ger intrycket att ni själva bör-
jar fundera på om det här är rätt och riktigt. Ni legiti-
merar export till Indonesien, samtidigt som vi vet att
det pågår grova kränkningar. Ni säger att när man
monterar gamla kanoner och sedan beställer nya
skulle det ingå som en följdleverans. Det är där det
ligger. Det är en fråga om hur man tolkar det. Det är
glidningar hela tiden. Jag har läst det här mycket
noga.
Sedan gömmer man sig bakom sekretessen. Jag
kan inte stå här och tala om vad som är sekretessbe-
lagt, men jag kan i alla fall säga att i Finland är alla
exporttillstånd offentliga. Där framgår det t.o.m. av
röstsiffrorna inom regeringen om någon har varit
oenig rörande ett enskilt vapenexportärende. Ett öns-
kemål är alltså att man skulle kunna gå in och granska
det här på ett annat sätt om det blev en större öppen-
het i Sverige - liksom man säger att det finns i Indo-
nesien för närvarande. Det är alltså någonting som
man kan ändra, så att man kan få en större insyn från
de politiskt valda.

Anf. 138 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! När det gäller den större öppenheten
har vi kanske en gemensam uppfattning så till vida att
vi nog tycker att KMI borde ha litet mera resurser för
att kunna informera om sina beslut. Jag tror att det
finns ganska stor samstämmighet i konstitutionsut-
skottet om detta. Och om jag har uppfattat saken rätt
finns det nog ingen delad mening om detta i Rege-
ringskansliet heller, att döma av de svar som Pag-
rotsky lämnat vid våra utskottsutfrågningar.
Samtidigt tror jag att det är viktigt att komma
ihåg, och det är det som granskningen gäller, att här
har man följt riktlinjerna. Tycker man att dessa rikt-
linjer inte är bra får man väl motionera till riksdagen
om att de skall skärpas. I dag skall vi bara avgöra om
regeringen har följt riktlinjerna, och det har man gjort.

Anf. 139 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Det finns egentligen en motsättning i
vad Kurt Ove Johansson säger. Här har man följt
riktlinjerna, säger han. Man har t.o.m. gjort en kon-
sekvent tillämpning av riktlinjerna i det här fallet.
Kurt Ove Johansson noterade t.o.m. med gillande
att jag citerade att utskottet konstaterar att riktlinjerna
vad avser följdleveranser inte är tvingande och att
regeringen följaktligen kunnat säga nej till utförsel-
tillstånd. Eftersom riktlinjerna har gett möjlighet till
både ett nej och till ett ja, kan man ju inte säga att ett
ja är en konsekvent tillämpning av riktlinjerna. Det är
ju en expansiv uttolkning av riktlinjerna som egentli-
gen är i strid med det som Kurt Ove sedan talade om,
nämligen den prövning utifrån mänskliga rättigheter
som redan sker i dag. Men skulle man göra en pröv-
ning utifrån mänskliga rättigheter i Indonesien och
utifrån Indonesiens annektering av och krig mot Östra
Timor, skulle Indonesien vara olämpligt som mottaga-
re av svenska vapen och vapen från något annat land.
Det har ju också EU-parlamentet konstaterat.
Jag menar att man i granskningsbetänkandet för-
svarar en expansiv tillämpning av riktlinjerna på ett
sätt som icke är korrekt.

Anf. 140 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Det är väldigt viktigt att komma ihåg
att det viktigaste ställningstagandet vid krigsmaterie-
lexport är när man första gången bestämmer sig för att
leverera ett system. När man sedan har levererat ett
system blir det betydligt svårare att utnyttja den möj-
ligheten som naturligtvis alltid finns att säga nej.
Jag kanske talade litet grand för fort, men jag för-
sökte från talarstolen att redovisa vad som har skett
historiskt. Ser man frågan utifrån det historiska pers-
pektivet är det ju ingen tvekan om att beslutet om tre
kanoner var logiskt. Det finns inget motsatsförhållan-
de i vad jag har sagt med tanke på det faktum att
regeringen kan säga ja eller nej.
Sett utifrån det historiska perspektivet 1978, när
man bestämde sig för systemleveransen, är 1996 års
beslut i april ett fullt logiskt beslut. Det är detta som
jag har förstått att vissa ledamöter i denna kammare
har svårt att förstå. De kanske inte har svårt att förstå,
utan de vill helt enkelt inte fatta. Det är nog så det
närmast ligger till.

Anf. 141 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Det är väl så, Kurt Ove Johansson,
att jag både fattar och förstår och väldigt gärna vill
göra det också.
Men utvecklingen på detta och andra historiska
områden, om jag så får uttrycka mig, följer inte en
naken formallogik utan hänvisning till vad som sker i
den materiella verkligheten. I den materiella verklig-
heten sker fortgående och understundom förstärkta
kränkningar av mänskliga rättigheter i Indonesien.
Det sker fortgående förtryck av Östtimor och fortgå-
ende krigshandlingar.
I det läget ger de svenska riktlinjerna möjligheter
- det har utskottets majoritet själv konstaterat - att
avbryta och icke fullfölja tidigare leveransåtaganden.
Det menar jag att man hade formella möjligheter att
göra. Man har alltså tolkat riktlinjerna i en för krigs-
materielhandeln expansiv riktning och icke följt de
mänskliga rättigheter som det borde ha anstått en
regering i vårt land att göra.

Anf. 142 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! En sak har jag i alla fall lärt mig, och
det är att jag inte i en framtid skall välja ett pedago-
giskt yrke, i vart fall inte om Kenneth Kvist finns i
klassen.
Jag har ju här försökt att säga att det finns en möj-
lighet för regeringen att både säga ja och att säga nej i
det här fallet. Båda besluten skulle rymmas inom
ramen för riktlinjerna. Det är precis det som den
konstitutionella granskningen gäller.
Har regeringen fattat ett beslut som skulle stå i
strid med riktlinjerna för export av svensk krigsmate-
riel? Svaret är på den punkten nej. Beslutet står inte i
strid med riktlinjerna. Det är detta avgörande som
skall göras, och det är det som utskottsmajoriteten slår
fast i sitt majoritetsyttrande.

Anf. 143 HÅKAN HOLMBERG (fp) re-
plik:
Herr talman! Det låter på några av Kurt Ove Jo-
hanssons repliker till andra talare här som om upp-
stramningen av riktlinjerna kanske ändå inte är så
viktig.
I den gemensamma texten talas det om att övervä-
ga och precisera. I folkpartireservationen när det
gäller Indonesien talas det uttryckligen om en mer
strikt definition. I så fall kanske det finns en nyans-
skillnad och kanske inte bara en skillnad i nyans. Det
förklarar i så fall en del av Kurt Ove Johanssons tidi-
gare polemik, att han inte riktigt vill dra de slutsatser
av den gemensamma texten som många av oss andra
tycker är naturligt.
Till mig sade han uttryckligen att bedömningen av
läget när det gäller mänskliga rättigheter redan sker på
frivillig väg och att det inte finns något tvång. Det är
väl bra om det är så, om vi nu skall utgå från att det är
så. Jag förutsätter för ögonblicket ingenting om hur
det står till med detta i verkligheten. Men om det nu
är på det sättet, kan det ju också stå med i riktlinjerna.
Det kan ju inte vara så farligt. Det borde vara ganska
logiskt. När vi nu har konstaterat att det har skett en
glidning i hur riktlinjerna tillämpas, borde man kunna
dra denna enkla slutsats, eller hur?

Anf. 144 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Beträffande vad som skall stå i rikt-
linjerna har vi ju en ganska välutvecklad skrivning
som hela utskottet står bakom. Om Håkan Holmberg
hade varit uppmärksam hade han naturligtvis upp-
märksammat att den debatten var en av de första som
vi förde här i morse.
När det gäller beslutet i april 1996 om de tre ka-
nonerna till Indonesien står det såvitt jag förstår i våra
skrivningar, som också Håkan Holmberg står för, att
detta beslut ryms inom riktlinjerna.
Sedan är det bara att än en gång konstatera att Hå-
kan Holmbergs krav på att MR-frågorna skall bedö-
mas i samband med export av svensk krigsmateriel
faktiskt uppfylls. Utan att behöva vara alltför djärv
tror jag att det är sannolikt att sådant kommer att
skrivas in i kommande riktlinjer. Vi har ju nu i full
samstämmighet överlämnat frågan till regeringen, så
vi får väl avvakta vad som kommer fram i den be-
handlingen.

Anf. 145 HÅKAN HOLMBERG (fp) re-
plik:
Herr talman! Utgångspunkten för Folkpartiets re-
servation är just hur praxis har tillåtits att glida i väg.
Det har ju varit den helt centrala i frågan, både i den
debatt som förs nu och i den som vi förde i morse.
Mot den bakgrunden får vi lov att konstatera att detta
är en process som har skett under lång tid.
Precis som jag själv uttryckte det i talarstolen blir
ett beslut en gång i sig ett argument för ytterligare ett
beslut om att medge ytterligare export en annan gång,
och på det viset rullar det på. Jag tror att det var Kurt
Ove Johansson som nyss sade att det avgörande
egentligen var det första beslutet och att det hela
sedan har gått vidare.
Inget parti kan svära sig helt fritt från deltagande,
naturligtvis förutom de partier som inte har haft någon
del i regeringsansvaret och de som är emot vapenex-
port över huvud taget. De har en annan utgångspunkt
för sin prövning av frågan.
Jag noterar att Kurt Ove Johansson försäkrar att
det kommer att bli en skärpning av de nya riktlinjerna
när det gäller mänskliga rättigheter. Detta måste bli
konsekvensen av konstitutionsutskottets konstateran-
de och innebär att det i de nya riktlinjerna, som någon
gång kommer, kommer att stå att mänskliga rättighe-
ter skall beaktas. Men varför då polemisera mot mig
och mot den reservation där detta direkt sägs? Det var
nämligen vad Kurt Ove Johansson gjorde i ett tidigare
inlägg. Nu har han plötsligt samma åsikt som jag, och
det är ju trevligt.

Anf. 146 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag vill måhända än en gång bara
stillsamt erinra om att den problematik med Indonesi-
en som vi brottas med i dag hörrör från det ställnings-
tagande som gjordes i slutet på 70-talet, i vilket Hå-
kan Holmbergs regering så att säga var inblandad.
Ingen kan väl förneka det faktum att det systembero-
ende som uppstod i och med dessa beslut har satt sin
prägel på den problematik som vi brottas med i dag.
Hur än Håkan Holmberg försöker sitta och vrida
sig i bänken är ju detta en sak som han inte kan bort-
förklara. Det är här som problematiken ligger. Vi
hade trots allt från socialdemokraternas sida vid detta
tillfälle en reservation där vi ifrågasatte mycket starkt
om den leverans som skedde då egentligen stod i
överensstämmelse med de riktlinjer som gällde vid
den tidpunkten.

Anf. 147 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag har med stort intresse tagit del av
konstitutionsutskottets betänkande och även lyssnat
på stora delar av den här debatten, och jag vill inled-
ningsvis konstatera att jag tycker att KU har gjort ett
väldigt gediget arbete, både med själva betänkandet
och med de utfrågningar, både öppna och slutna, och
det inhämtande av annat material som har ägt rum.
Jag antar att det är ett gott samarbete mellan kansli
och ledamöter som har lett till det här resultatet.
Jag är också väldigt glad åt det sätt på vilket man
har tagit upp följdleveransbegreppet. Jag sitter sedan
ett år tillbaka med i Exportkontrollrådet och har till-
fälle att se hur detta fungerar i praktiken. De av oss
som arbetar med de här frågorna har gång på gång
konstaterat att följdleveransbegreppet inte är så pre-
cist och inte är det verktyg som skulle behövas för att
klart och entydigt tala om vad en följdleverans är.
Trots att man i promemorian från inspektionen har
gjort en lista över olika begrepp och hur man skulle
kunna tolka dem har det visat sig att det i praktiken
finns leveranser som inte följer dessa riktlinjer, men
där man ändå hävdar att det är fråga om en följdleve-
rans. Jag vill alltså understryka hur rätt utskottet har
när man konstaterar att denna oklarhet om riktlinjer-
nas innebörd är otillfredsställande och när man hävdar
att man inte har något besked beträffande varaktighe-
ten av ett svenskt åtagande. Likaså har man kommit
fram till att regeringen måste precisera följdleverans-
begreppet och återkomma. Jag har också med glädje
noterat vad Kurt Ove Johansson har sagt här, nämli-
gen att han förväntar sig att regeringen när man skri-
ver om riktlinjerna för följdleveranser kommer att ha
med MR-begreppet och MR-kriterier även för följd-
leveranser.
För mina vänner, det är faktiskt så i praktiken när
de här ärendena är uppe i Exportkontrollrådet och
sedan vandrar vidare till regeringen - det är tyvärr
väldigt få ärenden som går vidare till regeringen - att
det är mycket stor skillnad på hur ärenden behandlas
om de betraktas som gällande en ny leverans eller en
följdleverans. Den noggrannhet som ändå präglar
diskussionen kring nya leveranser och nya system
finns inte alls när det gäller fall som man anser att det
finns en möjlighet att kategorisera som följdleverans.
Därför är det av största vikt att få in ett sådant tän-
kande.
I och för sig är det riktigt som Kurt Ove Johansson
säger: Vänsterpartiet och Miljöpartiet har den upp-
fattningen att vi inte vill ha vapenexport alls. Men i
det korta perspektivet vill vi se till att de riktlinjer
som ändå finns respekteras och fungerar. Att avskaffa
vapenexporten ser vi som ett arbete på längre sikt.
Vår uppgift är att se till att de regler vi har följs.
Jag hävdar att vad gäller följdleveransbegreppet
har regeringen gått oerhört långt; man har gått över
gränsen för vad som kan tolkas in i följdleveransbe-
greppet. Därför är det alltså väldigt viktigt att KU
kommer fram till att regeringen måste arbeta vidare.
Vänsterpartiets önskemål är att följdleveranser måste
bedömas på samma sätt som nya systemleveranser.
Jag vill fråga er som tycker att kriteriet mänskliga
rättigheter är viktigt: Hur viktigt är det? I praktiken är
det ju inte viktigt alls. Vi har haft följdleveranser till
Indonesien, men detta gäller inte bara Indonesien. Vi
har Gulfstaterna, Indien och Pakistan som också
mycket tydligt, kan vi se i statistiken för 1996, hör till
de länder som har kunnat få vapenexport. Där är man
inte alls kritisk på samma sätt som om det hade gällt
nya system. Där är man väldigt noga med att tala om
att Sverige skall leva upp till förpliktelser om att full-
följa tidigare åtaganden. Och jag undrar: I vilka lägen
skulle man kunna acceptera från majoritetens sida att
följdleveranser inte skedde just på grund av MR-
kriteriet?
Fallet Indonesien är ju oerhört tydligt. Det sker
grova övergrepp på Östtimor - det är ju ockuperat -
men ingen här har nämnt situationen i Indonesien. Ser
vi det som en demokrati där mänskliga rättigheter
respekteras? Vi vet hur valet har gått till, hur opposi-
tionsledare har stoppats, hur man har bytt ut partileda-
re och hur partier inte har kunnat komma till tals. Jag
menar att om man verkligen hade tillämpat MR-
kriteriet på Indonesien är det solklart att Indonesien
inte skulle ha kunnat komma i fråga.
Den prövning som nu har skett från KU leder för
majoriteten fram till att regeringen inte kan kritiseras
och att regeringen inte har överträtt kriteriet för
följdleveranser. Jag hävdar att det är fel och att rege-
ringen i detta fall uppenbart, trots de begränsningar
som följdleveransbegreppet har, inte har följt det som
ramarna ändå gäller. Man kan inte betrakta de här
fartygskanonerna som följdleveranser. Det gäller nya
system, och det är en ny beställning. Där måste vi få
fram en annan handläggning och ett annat sätt att
hantera frågorna så att samma omsorgsfulla gransk-
ning sker av samtliga leveranser, inte bara de som
man har hävdat har varit följdleveranser.
Jag skall inte upprepa vad Eva Goës och Kenneth
Kvist har sagt om Indonesien och om förhistorien; vi
kan läsa oss till den och vi har hört den. Jag vill bara
ännu en gång upprepa att det är uppseendeväckande
att man inte här har kritiserat regeringen eftersom vi i
utrikesutskottets betänkande om krigsmaterielexpor-
ten i våras i en fempartireservation tog upp och häv-
dade att all vapenexport till Indonesien borde vara
omöjlig i dagens läge. De s.k. förbättringar som vissa
har talat om här är svåra att se. De återfinns eller
återspeglas inte i rapporter från Amnesty, State De-
partment eller andra som har en god insyn i situatio-
nen för mänskliga rättigheter.
Jag hävdar alltså att detta är felaktigt och att rege-
ringen har gjort ett stort misstag här. Jag vill dessutom
understryka att när vi skall granska ytterligare affärer
skall man vara medveten om att dessa fartygskanoner
inte är de enda exemplen på följdleveranser till Indo-
nesien. Det har, som en tillämpning av praxis efter att
dessa fartygskanoner gick igenom, skett ytterligare
leveranser som man över huvud taget inte har diskute-
rat, men jag är övertygad om att när vi står här nästa
år och debatterar granskningsbetänkandet kommer
dessa affärer också att diskuteras.
Jag vill alltså understryka betydelsen av att vi
skickar vidare till regeringen att man bör gå igenom
följdleveransbegreppet och få en betydligt striktare
syn på detta och, enligt mitt och Vänsterpartiets sätt
att se, helt jämställa följdleveranser med leveranser
till nya system. Det skall vara samma riktlinjer som
gäller.
Herr talman! Jag instämmer i yrkandet om god-
kännande av reservationerna 3 och 4 som gäller Indo-
nesien och vapenexport till Gulfstaterna.

Anf. 148 HÅKAN HOLMBERG (fp) re-
plik:
Herr talman! Min avsikt är egentligen inte att så
att säga ta någon replik på Eva Zetterberg, utan bara
att försöka ge ett bidrag till svar på den fråga hon
ställde till oss som talar om vikten av mänskliga rät-
tigheter som en del i kriterierna. Jag berörde i mitt
inledningsanförande, om än i förbigående, situationen
i själva Indonesien också. Det är uppenbart att det är
en diktatur. Man har val, men det är ju ingen som tror
på de valen, utan de manipuleras på alla de sätt.
Som jag sade i mitt inledningsanförande är Folk-
partiets önskan - fast vi är medvetna om att det här
inte är något som går att lagfästa och tillämpa exakt -
att demokratikriteriet innefattande mänskliga rättighe-
ter tillmäts en väsentligt större betydelse än vad som
hittills har skett, kanske inom ramen för ett regelverk
som ändå i huvudsak påminner om det nuvarande. Jag
tror inte att man kan komma ifrån att man måste pröva
varje enskilt fall.
Demokratikriteriet måste ha en betydligt större
tyngd än vad det har haft hittills. Det finns ju fler
länder där det står till på ungefär samma sätt som i
Indonesien. Att stå här och räkna upp länder är natur-
ligtvis inte meningsfullt. Jag tror inte heller, som jag
sade, att det går att lagstifta om att enbart fullfjädrade
demokratier kan komma i fråga, men strävan bör vara
åt det hållet. Sedan kan det uppstå situationer där man
kanske ändå måste göra någon annan typ av bedöm-
ning. Det kan vara ett land som är halvdant men som
hotas till sitt nationella oberoende av någon totalitär
makt i närheten. Man kan spekulera kring sådana
situationer. Men en klar förändring av tonvikten är
helt nödvändig.

Anf. 149 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Håkan Holmberg och jag är helt
överens om betydelsen av kriteriet för mänskliga
rättigheter och att det måste finnas med i riktlinjerna
även för följdleveranser.
Jag vill fråga Håkan Holmberg: Är inte Folkpartiet
kritiskt till regeringen vad gäller just exporten till
Indonesien? Anser ni att det faller inom ramen för
nuvarande riktlinjer? Det är intressant om Folkpartiet,
som var med på fempartireservationen i utrikesutskot-
tet i våras, nu anser att det här faller inom ramen för
riktlinjerna.

Anf. 150 HÅKAN HOLMBERG (fp) re-
plik:
Herr talman! Som jag har utvecklat förut, är det
utskottets konstaterande - som Eva Zetterberg också
har berömt - att det har skett en glidning i praxis efter
hand som är det avgörande. Det är klart att vi har
olika utgångspunkter. För Eva Zetterberg är det en-
kelt, därför att hon är egentligen emot vapenexport
över huvud taget. Vi andra accepterar att det före-
kommer vapenexport men ifrågasätter ibland, som jag
var inne på, formerna och vilka som köper osv.
Det som har skett är en serie av beslut, där det ena
beslutet i sig blir ett motiv för nästa osv., osv. Det
som det gäller att komma åt är själva praxisutveck-
lingen, där man kan formulera om riktlinjerna så att
de överensstämmer med vad vi tycker är rimligt. Om
detta skulle ske skulle det självfallet omöjliggöra
fortsatt export till exempelvis Indonesien.

Anf. 151 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Vi är helt överens i fråga om glid-
ning och hur praxis har utvecklats. Men min fråga
kvarstår: Är inte Folkpartiet kritiskt och anser att
regeringen har handlat fel? Har de riktlinjer som finns
för följdleveranser följts i fallet Indonesien? I så fall
är det en viss förändring gentemot den ståndpunkt
Folkpartiet hade i våras när utrikesutskottets betän-
kande var uppe. Jag noterar det då med viss sorg.

Anf. 152 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Herr talman! Det som är utgångspunkten i diskus-
sionen är ju denna praxisutveckling. Det är den som
jag har talat om hela tiden. Det är den som har skett
på ett orimligt sätt.
Jag tycker att det är rimligt och hederligt att kon-
statera att inte något parti kan svära sig helt fritt från
det här. Att peka ut just nu sittande regering och lägga
all skuld på den hade inte varit rimligt, ansvarsfullt
och korrekt. Därför har vi valt att formulera vår reser-
vation på detta sätt. Att vi anser att Indonesien är ett
land som inte bör få köpa svenska vapen i fortsätt-
ningen är ju uppenbart.
Regeringens hantering av en GATT-rapport om Sve-
riges handelspolitik (avsnitt 11)

Anf. 153 KENNETH KVIST (v):
Herr talman! Den 13 november 1994 genomfördes
i Sverige en folkomröstning för eller emot en svensk
anslutning till EU. Inför folkomröstningen debattera-
des många olika frågor, och inte minst spelade de
handelspolitiska frågorna en roll.
Från kritikerna av ett EU-medlemskap gjordes
bl.a. gällande att Sveriges anslutning till EU menligt
skulle inverka på Sveriges handel med omvärlden
utanför EU. Bl.a. detta faktum förnekades av ja-sidan.
Den dåvarande OECD-organisationen genomförde
regelmässigt s.k. TPRM-granskningar av olika länder.
TPRM står för Trade Policy Review Mechanism. Det
har då framkommit att en sådan rapport var färdig och
skulle ha kunnat publicerats i Sverige innan folkom-
röstningen ägde rum. Dess analyser skulle då ha kun-
nat spela en roll i debatten inför folkomröstningen och
därmed kunnat påverka opinionen.
Anmälarna har konstaterat att svenska myndighe-
ter har försökt påverka publiceringen av de här rap-
porterna, vilket förnekas av majoriteten i betänkandet.
Majoriteten konstaterar: "Det har inte framkommit
något som tyder på att man från svensk sida i avsikt
att undanhålla information ville fördröja granskningen
till efter den svenska EU-folkomröstningen." Nej,
man fördröjde inte själva granskningen, därför att den
ägde rum före, men man fördröjde dock publiceringen
av granskningens resultat.
Vi har också i en gemensam reservation från
Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet anfört
citat ur några faxmeddelanden från Utrikesdeparte-
mentet till den svenska delegationen i Genève.
Den 11 mars 1994 framfördes t.ex. från en tjäns-
teman i Utrikesdepartementet följande:
"I anslutning till övriga synpunkter om TPRM-
granskningen kan jag för Din information tillägga att
jag diskuterat timing av och innehåll i den svenska
rapporten framför allt med tanke på folkomröstningen
om EU med chefen för TPRM-delegationen här Tul-
loch. Han och jag var helt överens att Sverigerappor-
ten ej kan distribueras förrän efter den svenska folk-
omröstningen (som ev. kan bli så sent som 27/11)."
I ett annat fax står det följande:
"Benäget meddela Tulloch att vi d'accord med att
granskningen av Sverige äger rum 14-15 december
1994 och framhöll samtidigt att vi utgår ifrån att sek-
retariatets rapport eller delar av den inte distribueras
före den 14 november."
Detta är, som det brukar framhållas, egentligen
klart som korvspad. Det är faktiskt inte ägnat att öka
förtroendet för konstitutionsutskottets majoritet i den
här frågan att påstå att man från svensk sida inte har
gjort någonting för att undanhålla information eller
fördröja granskningen till efter den svenska EU-
folkomröstningen. Det torde vara helt uppenbart, med
de citat som vi har anfört i diskussionen.
Man hävdar vidare att den här rapporten inte
skulle innehålla någonting som inte var känt redan
före den svenska folkomröstningen. Men faktum är att
rapporten ger ett material som just belägger vad nej-
sidan påstod, nämligen att en anslutning till EU men-
ligt skulle påverka Sveriges utrikeshandel med om-
världen utanför EU. Det kan med andra ord sägas att
hemligstämplandet eller påverkan av en internationell
organisation att senarelägga publiceringen av rappor-
ten har skett på ett sätt som inverkat på folkomröst-
ningsresultatet.
Jag tycker alltså att regeringen - f.d. statsrådet
Dinkelspiel var den som var ansvarig då - inte kan
undgå allvarlig kritik för de här sakerna. Jag yrkar
därmed bifall till reservation nr 8.

Anf. 154 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Jag skall fatta mig kort. Kenneth
Kvist har på ett bra sätt redogjort för situationen i det
här ärendet om GATT-rapporten.
För vem som helst som gitter läsa materialet är det
fullständigt uppenbart att regeringen genom UD har
gjort vad man kunnat för att undanhålla svenska fol-
ket en samlad bild av de handelspolitiska konsekven-
serna. Det är den enda ordentliga utredning som
verkligen har sammanställt ett material kring de han-
delspolitiska konsekvenserna av ett svenskt medlem-
skap i EU. Utredningen fanns tillgänglig innan det
svenska medlemskapet och innan folkomröstningen.
Men ändå förvägrades svenska folket att ta del av
den.
Man kan kanske tycka att det här är en marginell
fråga. Men den som tänker efter hur situationen var
kring folkomröstningen för ett par år sedan kommer
också ihåg att detta i många fall var huvudargumentet
från ja-sidan. Vi skulle gå med i en öppen union, riva
murarna osv. I själva verket innebar det att resa mu-
rar. Det var det som hände när vi gick med i EU. Vi
höjde handelshindren mot omvärlden.
Som sagt, den som gitter läsa kan också själv be-
döma majoritetens bristande integritet och förmåga att
skilja sakfrågan från värderingarna om EU-
medlemskapets förträfflighet.
Jag yrkar därför också bifall till reservationen. Jag
tycker att det här fallet är ett av de ändå relativt få fall
i år där majoriteten inte har lyckats med att hålla KU:s
granskningsfana högt.

Anf. 155 AXEL ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag skall också försöka ha disciplin
när det gäller anförandets längd liksom dess innehåll.
Herr talman! KU har fått två anmälningar i det här
ärendet, som ingår i granskningsbetänkandet. Det
gäller både den förra och den nuvarande regeringens
hantering år 1994-1995 av en GATT-rapport om
Sveriges handelspolitik. Som både Kenneth Kvist och
Peter Eriksson har påpekat anser anmälarna att den
senarelagda tidpunkten för GATT-rapporten och den
svenska regeringens rapport i anslutning till denna
under år 1994 berodde på att man inte ville skada ja-
sidan inför folkomröstningen den 13 november 1994.
Herr talman! Jag nödgas nu göra både Kenneth
Kvist och Peter Eriksson besvikna. Den analys de har
gjort kan höras bestickande och riktig. Nu är det inte
så hemskt enkelt som de båda tidigare talarna har
redogjort för när det gäller den här frågan. Det finns,
som jag ser det och som utskottets majoritet också har
konstaterat under sin beredning, inte något stöd för de
här teorierna.
Det finns tre skäl till att tidpunkten för rapportens
publicering blev fastlagd till december månad 1994.
För det första var GATT-rapporten, som vi fick
höra av förra statsrådet Dinkelspiel vid utfrågningen,
lågt prioriterad. Jag tror att vilken regering som helst,
vilken färg den än hade haft, hade gjort samma be-
dömning. 1994 var ett arbetstyngt år, inte minst för
Handelsdepartementet och Europaministern. Före
GATT-rapporten fanns, på prioriteringslistan, arbetet
med EU-propositionen. Också förhandlingar både
med GATT och EU gick före.
För det andra innehåller GATT-rapporten, som
Peter Eriksson påpekade, ett påhäng, vilket inte är så
vanligt. Det är de s.k. tre boxarna, som ni har varit
inne på. De var ju beroende av hur folkomröstningen
skulle utfalla. Frågan var om boxarna, som utgjorde
GATT:s synpunkter på Sveriges anslutning till EU när
det gäller handelsförbindelserna, skulle vara med i
GATT-rapporten eller inte.
För det tredje har ni rätt på ett ställe, men från fel
utgångspunkt. I det infekterade klimat som rådde
hösten 1994, där både ja- och nej-sidan - inte minst
nej-sidan - kastade kniv och målade den lede på väg-
gen i alla frågor, ville inte regeringen utsätta sig för
beskyllningen från nej-sidan att återigen otillbörligen
ha blandat sig i folkets suveräna ställningstagande till
medlemskap i EU. Läser man GATT-rapporten inne-
höll den nämligen många positiva saker om Sverige.
Det är skälet till att tidpunkten blev senarelagd.
Dessutom är det GATT som bestämmer tidpunk-
ten efter hörande av respektive regering i det land
man skall granska. Publiceringsdatumet är dessutom
avhängigt av när rapporten blir färdig. Före publice-
ring skall nämligen också medlemsländerna i GATT,
från den 10 maj 1994, ha två månader på sig att
granska innehållet.
Jag yrkar, herr talman, bifall till KU:s betänkande
och avslag på reservation nr 8.

Anf. 156 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Det blir nästan litet knepigt när Axel
Andersson skall konstruera ett försvar för den dåva-
rande regeringens agerande.
Herr talman! Det var ett arbetsamt år, säger Axel
Andersson. Ja, men nu var det inte regeringen som
skulle publicera rapporten. Det var faktiskt GATT
som skulle göra det. För regeringen var det inte någon
stor arbetsbörda precis att få den publicerad och dist-
ribuerad. Regeringen behövde inte anstränga sig med
den saken.
Det skulle betraktas som om regeringen blandade
sig i om rapporten publicerades. Men det var ju inte
regeringens rapport. Regeringen hade väl inte kunnat
beskyllas för att blanda sig i om en internationell
organisation presenterade en rapport om Sverige.
Axel Andersson tror att det skulle säga emot oss
att det står positiva saker om Sverige i rapporten. Men
det brukar det alltid göra i sådana här länderrapporter.
Det står alltid positiva saker om Sverige. Det viktiga
är att det faktiskt också stod saker om vad ett EU-
medlemskap skulle innebära för Sveriges handel med
omvärlden utanför EU. Det är ju det som är det intres-
santa.
Man kan alltså konstatera att det hade varit möjligt
- två månader efter den 10 maj 1994 är den 10 juli
1994, Andersson - att få den här rapporten publice-
rad. Den hade kunnat fungera som ett material från en
oberoende instans utanför landets gränser och använ-
das för diskussion på ömse sidor. Det fanns alltså
ingen anledning att mörka kring rapporten så som
regeringen har gjort. Detta menar vi är klandervärt.

Anf. 157 AXEL ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! I sådana här rapporter som avges av
internationella organ - också av GATT - är arbets-
ordningen den att det granskade landets regering
mycket starkt är involverad i granskningen. Man är
det inte på så sätt att man talar om vad granskarna
skall tycka. Det är en dialog där det granskade landets
regering själv i slutändan avger en redovisning, en
rapport.
Teoretiskt, min käre Kenneth Kvist, kunde
granskningen ha skett precis så tidigt som Kenneth
Kvist säger.
Det är intressant att han i sin replik inte berör mitt
tredje och sista argument, det argument som rör folk-
omröstningen och den upphetsade stämning som då
förelåg. Jag har ingen svårighet att försvara en bor-
gerlig regerings handlande i det här fallet, eftersom
jag delar den uppfattning som KU:s majoritet har. Det
fanns uppgifter i den här GATT-rapporten som Ken-
neth Kvist och andra som var nej-aktivister under
folkkampanjstiden hade kunnat prata både länge och
väl och högljutt om, som ett olämpligt trumfkort för
ja-sidan när det gällde att påverka folkopinionen.

Anf. 158 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Axel Andersson talar om en upphet-
sad stämning. Det var ju valår. Då är det naturligt att
den politiska temperaturen höjs. Men det finns inget
skäl i världen att därför försöka förhala en sådan här
rapport. Jag lovar att det inte hade funnits någon som
helst anledning för nej-sidan att säga att det var ett
otillbörligt innehåll.
En internationell organisation som regelbundet gör
sådana här analyser skulle göra en analys av Sverige.
Där framkom det att Sveriges handel med omvärlden
utanför EU skulle kunna påverkas menligt av ett
svenskt EU-inträde. Det är ett utomordentligt argu-
ment för nej-sidan, eftersom det var just detta som ja-
sidan förnekade.
Det finns arbetstoppar för regeringar, även under
valår. Men man har ju alltid en tjänstemannastab som
kan bereda ett sådant här yttrande. Detta var dessutom
inte särskilt viktigt, sade statsrådet Dinkelspiel vid
utfrågningen, så det hade man väl kunnat fixa till
ganska enkelt.
Tyvärr finns det egentligen bara svaga argument
för den här förhalningen.

Anf. 159 AXEL ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Den här rapporten förhalades inte.
Jag förstår varför reservanterna tycker så. Man lever
fortfarande i den tron att den här rapporten på ett
väsentligt sätt skulle ha ändrat folkomröstningsresul-
tatet. Jag kan inte finna något annat skäl i Kenneth
Kvists med emfas framlagda argumentering.
Rapporten var, med förlov sagt, inte så lysande
sett ifrån negativ synpunkt att den skulle ha förändrat
valresultatet. Det är en subjektiv bedömning från min
sida, men rapporten förhalades inte. Den genomfördes
efter det tidsschema som man kom överens om
mycket tidigt. Det är klart att många argument vägdes
in, bl.a. just detta med folkomröstningen, men skälen
har jag anfört.

Anf. 160 NILS FREDRIK AURELIUS (m):
Herr talman! Jag tycker att det är helt klart efter
Axel Anderssons inlägg att regeringens hantering av
GATT-rapporten om Sveriges handelspolitik har varit
helt enligt reglerna. Därför skall jag också fatta mig
kort.
Det är, som har påpekats här, klart att en sådan här
rapport kräver ett mycket omfattande arbete också av
den part som utsätts för rapporteringen. Därför är det
helt naturligt med ett samarbete mellan granskaren
och den som skall granskas. Det är alltså ingenting
konstigt med att tidpunkten för rapporten diskuterades
fram och tillbaka ett antal gånger mellan olika tjäns-
temän på det sätt som skedde.
Arbetsbelastningen på UDH var, som har påpekats
tidigare, naturligtvis exceptionellt stor 1994, beroende
bl.a. på GATT-propositionen, EU-propositionen -
som var mycket omfattande - och alla andra ärenden
som man hade att hantera.
Reservanterna påstår att viktig information undan-
hölls. Först och främst framkom ingen ny information
i rapporten. Den berörde sådant som var känt och
debatterat inför EU-omröstningen. Det handlade t.ex.
om olika momsregler. Som alla vet är momsreglerna
inom EU litet speciella. Det handlade om hur många
nivåer man får ha. Det handlade om vilka undantag
som får göras från de tre nivåerna. Det här talades det
en hel del om inför folkomröstningen. Det handlade
om tullskyddet. Det framgår exempelvis av det s.k.
påhänget att tullskyddet 1992 var 4,7 % i Sverige och
7,3 % inom EU gentemot omvärlden.
Man kan i och för sig tycka att det är beklagligt att
frihandeln skulle minska på detta sätt. Det kan vi
frihandelsvänner hålla med om. Men någon nyhet var
det inte. Åtskilliga av oss som sitter här känner säkert
igen det här påpekandet från folkomröstningsdebat-
ten.
Jag tror inte heller att den här typen av uppgifter
var särskilt avgörande för ställningstagandena för
eller emot EU, men det är en annan fråga. Det avgö-
rande när det gäller detta granskningsärende är förstås
om man kan visa att det har förelegat något uppsåt
från regeringens sida att undanhålla väsentlig infor-
mation. Om man påstår det måste man också kunna
belägga det. Det kan man inte om man inte övertolkar
formuleringar som har förekommit i brevväxlingen
mellan tjänstemännen. Dessutom måste man tänka sig
att någon minister ligger bakom som avsiktligt har
velat mörklägga. Men detta är, med förlov sagt, en
konspirationsteori som det inte finns något som helst
belägg för.

Anf. 161 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag tror inte att man behöver vara
någon djupsinnig konspirationsteoretiker för att kunna
se det här. Jag har med citat belagt hur UD har agerat.
Axel Andersson har vidimerat att det skedde en över-
enskommelse på ett tidigt stadium om att rapporten
inte skulle komma fram förrän efter folkomröstning-
en.
Nils Fredrik Aurelius säger att det var kända och
debatterade faktauppgifter. Ja, så var det, men de var
också förnekade av ja-sidan. Man förnekade bl.a.
faktauppgifterna om att den genomsnittliga tullnivån
inom EU var högre än den som Sverige tillämpade
och att det skulle leda till fördyringar och försämring-
ar i Sveriges utrikeshandel med omvärlden. Detta
ville ju ja-sidan mörklägga i folkomröstningen.
Det är möjligt att enskilda faktauppgifter och en
sådan här rapport inte hade påverkat utgången av
själva folkomröstningen, men det har varit ett helt
uppenbart uppsåt. Sedan kan man diskutera om det är
enskilda departementstjänstemän eller inte som ligger
bakom det här. Vi har ju redan debatterat detta tidiga-
re i dag. När det gällde ett annat ärende hade en mi-
nister inte fått tillräcklig information av sina tjänste-
män. Det utgjorde inte något hinder för att han skulle
få klander för sitt agerande. Precis samma sak gäller i
detta ärende. Det spelar ingen roll om ministern har
varit inbegripen i detta eller inte. Han har ett ansvar
för sina tjänstemän och för deras sätt att agera. Det
har vi nyss konstaterat.

Anf. 162 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Visst har ministern ett ansvar. Det är
bara det att det i det här fallet inte har begåtts något
fel. Därför finns det inget ansvar att utkräva.
Min minnesbild av EU-debatten är inte alls den
som Kenneth Kvist har, att dessa faktauppgifter var
okända i debatten eller förnekades av dem som var
anhängare av en svensk EU-anslutning. Det gällde
t.ex. att bananerna skulle bli dyrare. Jag erinrar mig
att det var en diskussion som förekom. Den överträf-
fades bara av den underliga diskussionen om de
krökta gurkorna. Nog var detta känt. Som det påpe-
kats var uppgifterna tillgängliga.
När det gäller tolkningar av vad som står i skrift-
växlingen mellan olika personer låt oss exempelvis
titta på den från den 11 mars. Alvin faxar, han har
talat med Tulloch och säger att man är överens om att
rapporten inte kan distribueras förrän efter den svens-
ka folkomröstningen - "kan" står det alltså. Detta
tolkas av Kenneth Kvist som något slags erkännande
av att man vill, för att möjligen påverka folkomröst-
ningens resultat, fördröja rapporten. Det är inte alls
den enda möjliga tolkningen, än mindre den rimligas-
te tolkningen. Man kan inte publicera den av olika
skäl. Man har hänvisat till arbetsbelastning, tidsbrist
och annat. Det står som sagt "kan", inte bör eller får
eller något annat. Den tolkning som Kenneth kvist gör
framstår som uppenbart orimlig.

Anf. 163 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Nej, inte alls orimlig. Det handlar
om lämplighet, inte om att det trycktekniskt skulle
behövas inte mindre än åtta månader för att få rappor-
ten tryckt. Det handlar om att den inte bör distribue-
ras. Om man ser saken i ytterligt formell mening har
naturligtvis regeringen rätt att förhandla med GATT
om när rapporter skall publiceras. Men å andra sidan
kan man också använda sin formella rätt till manipu-
lation. Det är vad som skett i det här sammanhanget.
Det är därför som vi menar att regeringen inte kan
undgå allvarlig kritik.

Anf. 164 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Det verkar återigen som att Kenneth
Kvist inte riktigt har klart för sig vilket arbete det
innebär för den som granskas i samband med en
OECD-granskning.
Om formuleringarna säger Kenneth Kvist att de
egentligen betyder "bör". Det är bara det att det står
"kan", och det är en viss skillnad. Den tolkning som
Kenneth Kvist för fram är på intet sätt självklar eller
ens den allra rimligaste man kan göra.
Rent allmänt tycker jag att om man använder så
starka ord som manipulation, som Kenneth Kvist
använder, bör man ha litet bättre på fötterna än den
här typen av mycket ansträngda tolkningar.

Anf. 165 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag blev tagen på sängen av Nils
Fredrik Aurelius oerhört fräcka påståenden när det
gäller brevväxlingen. Det går faxmeddelanden till och
från Sverige där man från svensk sida flera gånger tar
upp att vi inte vill få rapporten publicerad före folk-
omröstningen. Om Nils Fredrik Aurelius bemödar sig
att läsa vidare kan han se att det står helt klart att UD
anfört: "Benäget meddela Tulloch att vi d'accord med
att granskningen av Sverige äger rum 14-15 decem-
ber 1994 och framhåll samtidigt att vi utgår ifrån att
sekretariatets rapport eller delar av den inte distribue-
ras före den 14 november."
Tulloch meddelar själv i skrift att han förstår hur
känsligt detta är för Sverige. Det står uttryckligt i ett
faxmeddelande att Sverige har meddelat att det här är
en känslig fråga för Sverige och att man har stor för-
ståelse för det.
Nils Fredrik Aurelius måste väl ändå kunna er-
känna att UD har drivit den här frågan så att publice-
ringen hamnat efter den svenska folkomröstningen.
Nils Fredrik Aurelius kan inte helt och hållet förneka
fakta, det är att gå litet väl långt.

Anf. 166 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Det är en sak att - och det framgår
ganska tydligt av den brevväxling som vi har tillgång
till - säga att man tycker att det inte går eller är lämp-
ligt, med hänsyn till bl.a. tidsbrist, att rapporten skall
komma vid ett visst datum före folkomröstningen. Det
är inget konstigt med det. Det kan man läsa ut. Men
det är en helt annan sak att som reservanterna av det
dra slutsatsen att detta görs i konspiratoriskt syfte för
att undanhålla viktig information som man tror skulle
kunna påverka själva folkomröstningen. Det finns
inga belägg för det. Det var inget nytt i informationen,
och det fanns ingen anledning att tro att den skulle
innehålla någonting sensationellt nytt. Det gjorde det
inte heller. Det är alldeles tillräckligt för att inse att
detta är en tidskrävande process som man inte priori-
terar, som det har sagts från flera håll, och att man för
all del inte vill störa själva folkomröstningen, men
inte i avsikt att undanhålla väsentlig information som
skulle ha kunnat påverka resultatet. Det finns det helt
enkelt inget stöd för.

Anf. 167 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Nils Fredrik Aurelius fabulerar. Det
står ingenting i papperen om någon tidsbrist. Det där
är någonting som han hittar på nu. Visst kan man tala
om konspiration. Men konspirationsteorin här är
fullständigt uppenbar. Svenska tjänstemän skickar fax
och ber att GATT skall skjuta på publiceringen av
rapporten till efter folkomröstningen om EU i Sveri-
ge. Vi behöver inte konstruera någon konspirationste-
ori, den finns på pränt framför oss. Den är publicerad
i granskningsbetäkandet. Jag tror inte att någon annan
som läser detta behöver var så villrådig som Nils
Fredrik Aurelius. Men har man inte förmågan att dra
slutsatser av ett sådant material hamnar man snett i
politiken. Det gjorde Nils Fredrik Aurelius från bör-
jan när han kom in i Moderaterna.

Anf. 168 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Den senaste anmärkningen går litet
utanför ramen för vår granskningsdebatt. Det skulle
vara frestande att granska Miljöpartiet något, av flera
skäl, men jag skall avstå från det.
Det står ingenting om tidsbrist i handlingarna, sä-
ger Peter Eriksson. Var god och läs utfrågningen av
Ulf Dinkelspiel. Han påpekar detta mycket påtagligt.
Det är en del av våra handlingar. Det kanske Peter
Eriksson hade glömt att Dinkelspiel sade.
Det avgörande är inte att man av olika anledning-
ar, av tidsbrist och andra skäl men inte för att manipu-
lera, inte anser att denna rapport skall hanteras före
omröstningen. Det avgörande här är om man kan leda
i bevis att det finns något slags syfte bakom detta från
regeringens sida, att dölja väsentlig information. Det
går inte att visa att det finns. Man kan med ansträngda
tolkningar möjligen läsa in någonting om att man ville
fördröja det, men därav följer inte att syftet skulle
vara att undanhålla någonting. Observera att gransk-
ningen genomförs under en tidsperiod som sådana här
granskningar skall ske, utan några konstigheter.
Beträffande konspiration kan jag säga att lever
man i en konspirativ miljö, som någon av mina mot-
debattörer gör, kan man finna konspirationer bakom
allt möjligt inom politiken. Min åsikt är att talet om
konspirationer nästan alltid är överdrivet och ett ut-
tryck för en förvriden syn på det som faktiskt sker i
politiken.

Anf. 169 KENNETH KVIST (v):
Herr talman! Konspiration är det fråga om, Nils
Fredrik Aurelius, när man i lönndom gaddar ihop sig.
Men detta är inte så särskilt mycket lönndom därför
att vi dessbättre har handlingsoffentlighet. Handling-
arna visar entydigt att man har uppmanat regeringen
att komma ifrån att rapporten publiceras därför att den
kan störa folkomröstningskampanjen.
Påståendet om arbetsbelastningen och det myckna
arbete som läggs ned för att svara på en sådan här
rapport är överdrivet.
Ulf Dinkelspiel använde en stor del av tiden under
utfrågningen för att förklara hur oviktiga dessa rap-
porter var. Egentligen var de världens minsta lilla
bisak, enligt honom. Att då hävda att det skulle inne-
bära ett så enormt arbete att svara på dem är felaktigt.
Visserligen kan jag förstå att regeringen lägger
ned mer arbete när man granskas av OECD än det
arbete som man lägger ned i dag på att närvara vid
och lyssna på KU:s debatt, det kan jag tänka mig.
Men det handlar om en minimal arbetsinsats.

Anf. 170 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Det avslutande som föll något utan-
för den här granskningsdelen kan jag hålla med om att
det hade varit trevligt med större närvaro från olika
regeringsföreträdare.
I övrigt kan jag inte se att Kenneth Kvist har nå-
gonting nytt att komma med som jag inte redan har
bemött.
Kenneth Kvist sade t.ex. att det hela inte har skett
i lönndom, och därför kan det inte vara fråga om
någon konspiration. Bra, sluta då att tala om konspi-
ration! Detta är offentligt, och innehållet är inte på
något sätt sensationellt.

Anf. 171 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag har inte talat om detta som en
konspiration, utan jag har talat om det som om man
har försökt uppskjuta publiceringen av en rapport,
vilket man ju faktiskt har försökt att göra.
Nils Fredrik Aurelius utnämner oss som är kritiska
till detta till konspirationsteoretiker. Det kan inte vara
mycket till konspirationsteori i så fall, sade jag i en
tidigare replik och jag kan upprepa det igen.
Det är uppenbart att man inte har velat ha rappor-
ten publicerad under folkomröstningskampanjen, och
man har agerat därefter. Det anser vi vara felaktigt
och klandervärt, därför att då har man också undan-
hållit allmänheten viktig information.

Anf. 172 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Det är bra att vi är överens om att det
inte föreligger någon konspiration här. Det är ju alltid
något som vi har uppnått med detta meningsutbyte.
Än en gång: Det avgörande är inte att regeringen
av olika anledningar ville uppskjuta rapporten utan att
man skulle haft syftet att undanhålla väsentlig infor-
mation, påstås det från reservanternas sida. Jag kan då
bara upprepa att detta syfte på intet kan sätt styrkas.
Dessutom har det visat sig att informationen i rappor-
ten i varje fall inte var negativ för dem som var EU-
positiva.

Anf. 173 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Att det inte var en konspiration är ju
inte någonting som Nils Fredrik Aurelius har konsta-
terat. Det är ju han som tillvitar andra att vara konspi-
ratoriska och ha konspirationsteorier. Det är i så fall
vi som har uppnått att Nils Fredrik Aurelius nu får
låta bli att beskylla sina meningsmotståndare för att
vara konspirativt lagda.

Anf. 174 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag måste också kommentera ankla-
gelserna om konspiration och konspirationsteorier.
Det är ganska absurt.
Denna historia inleddes med att Dagens Nyheter
publicerade en nyhetsartikel om detta. Man hade fått
information direkt från GATT-sekretariatet om att
Sverige medvetet hade arbetat för att slippa publice-
ringen före folkomröstningen om EU.
Om det ligger några konspirationer bakom har jag
inte en aning om. Men det är helt uppenbart vad det
svenska utrikesdepartementet har gjort. Syftet kan
knappast vara annat än att undanhålla materialet till
efter folkomröstningen.
Här gäller detsamma som i det kulturärende som
tidigare var uppe. KU måste fråga sig: Varför river
kulturministern eller någon tjänsteman ur några sidor
ur det material som skall skickas ut på remiss? Syftet
var relativt uppenbart, och moderaterna stödde den
linjen. Om ni hade haft litet mer ryggrad hade ni kun-
nat ställa upp också den här gången. Men nu handlar
det ju om er egen minister, och då är det mycket svå-
rare. Det är väl detta som är den bistra sanningen.

Anf. 175 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! För att säga något nytt skall jag
kommentera Peter Erikssons försök till analogi med
ärendet om museiflytten. Den analogin är ju inte håll-
bar.
I det här fallet har det inte begåtts något fel. Vad
diskussionen i museiärendet handlade om var ju om
regeringen hade levt upp till de förpliktelser som man
har av formell natur enligt våra lagar och om man
hade informerat på tillbörligt sätt. Här har inte alls
begåtts några som helst formella fel från UDH:s sida.
Man har fört en diskussion helt i vanlig ordning med
den granskande myndigheten inom OECD om lämplig
tidpunkt.

Anf. 176 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Det är solklart att det har begåtts fel.
En regering får inte agera på det här sättet och undan-
hålla viktigt material inför en folkomröstning där
svenska folket skall ta ställning. I stället för att redo-
visa oberoende material försöker man att hålla undan
information och föra fram sin egen propaganda. Det
är vad som hände under folkomröstningen.
Det är därför som dessa frågor fortfarande är nå-
got av ett sår i det svenska samhället. Och det får man
leva med till dess att man erkänner att det gick till på
det sättet.

Anf. 177 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Jag erkänner att det var en intensiv
debatt inför EU-omröstningen från alla håll och kan-
ter. Inte minst inläggen här från Peter Eriksson visar
att vissa sår finns kvar. Jag tror dock inte att det är
speciellt konstruktivt inför framtiden att resonera så.
Än en gång: Det var ingen väsentlig information
som undanhölls. I så fall kan Peter Eriksson i sitt
avslutande inlägg kanske säga vad det var som var
nytt i rapporten.

Anf. 178 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Det som var nytt var att det fanns en
sammanställning över de handelspolitiska konsekven-
serna. Det hade inte gjorts någon sådan oberoende
sammanställning tidigare. Det var faktiskt en ordent-
lig poäng i det resonemang som vi förde tidigare, men
som Nils Fredrik Aurelius kanske inte ville lyssna till.
Regeringens uppföljning av riksdagens beslut om
sjuk- och tandvårdsersättning till tandvårdsskadade
(avsnitt 18)

Anf. 179 Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c):
Herr talman! Jag har gjort denna KU-anmälan där-
för att jag tycker att den tar upp en grundläggande
konstitutionell fråga som är viktig för oss i parlamen-
tet att bevaka och ta ansvar för. Det gäller hur våra
egna beslut verkställs, hur myndigheterna lever upp
till dem och hur människor ute i landet uppfattar att
myndigheterna lever upp till detta. Det är en grund-
läggande konstitutionell fråga som är klart förankrad i
ett demokratiskt perspektiv.
Redan för ganska länge sedan, 1990, fattades det
ett beslut här i riksdagen. Det beslutet var en vänd-
punkt när det gäller frågan om amalgamets vara eller
icke vara i förhållande till hälsoeffekterna. Vändpunk-
ten innebar att man beslutade i enlighet med en reser-
vation i stället för i enlighet med regeringsföreträdar-
nas förslag. Jag kan föreställa mig att det också ligger
en viss prestige i detta, eftersom man inte tillräckligt
har drivit frågan för att visa allvaret i det beslut som
fattades 1990.
Nu är det 1997, och det är nästan värre än någon-
sin när det gäller hur människor upplever att myndig-
heterna följer de beslut som fattas här.
Beslutet innebar jämfört med tidigare att den som
av läkare, tandläkare eller genom att man själv kände
att ens hälsa var påverkad av någonting som hade med
tänderna att göra inte skulle behöva krångla. Amal-
gamet var det som låg närmast till hands, men det
finns sedan tidigare också andra material att fokusera
på. Om man var sjuk skulle man ha möjlighet att med
samhällets hjälp få sanera sina tänder. Det innebar
även annan sanering än åtgärden att plocka bort
kvicksilvret ur munnen.
Varje år har denna fråga tagits upp i Sveriges
riksdag. Varje gång har utskottet sagt att man förutsät-
ter att den här frågan noggrant följs, att det är som
man har beslutat 1990 och att människor skall ha rätt
att få den här hjälpen om de är sjuka. Speciellt gäller
detta om man har intyg på kvicksilverallergi eller
annat intyg från olika sorters läkare.
Så småningom har utskottet skärpt skrivningen.
Man har börjat tala om att man förutsätter att också
Regeringskansliet håller reda på den här frågan och
ser till att den verkställs.
Under den här tiden har ytterligare ett beslut om
amalgamet fattats i riksdagen, nämligen att använd-
ningen av det skulle avvecklas. Hela tiden kan man
ändå se att myndigheterna i skrivningar, uttalanden
och på olika mer eller mindre underbyggda sätt, fram-
för allt dåligt underbyggda, har åsikter i den här frå-
gan och inte heller lever upp till information som
finns att få om hälsoeffekterna.
Under tiden blir människor sjuka av detta. Man
blir trakasserad hos vissa försäkringskassor. Det är
inte överallt, det skall jag villigt erkänna. Skälet till
att jag fortsätter att ta upp den här frågan är att jag
tycker att det är en skamfläck att människor skall
känna att de inte blir behandlade med respekt. Männi-
skor i vårt land begår de facto självmord, fast de har
barn, därför att de inte blir behandlade med respekt.
Det finns en stor mängd människor som man inte
finner i statistiken som har blivit bra eller mycket
bättre genom att de har fått hjälp med amalgamsane-
ring.
Vi är kända i Sverige för att vara en förebild vad
gäller demokrati och rättssäkerhet. Jag är inte beredd
att i alla delar backa upp den bilden av Sverige läng-
re, just därför att människor är utsatta för ett myndig-
hetsförtryck. Myndigheter har vuxit sig starka, blivit
en slags annorlunda maktfaktor i samhället i stället för
att vara redskap. De är ju verkställighetsinstrument
för det som vi vill här i riksdagen och även i regering-
en. De har ingen egen självständig roll som inte är
kopplad till de beslut som är fattade här i riksdagen.
Den diskussionen är faktiskt nödvändig att föra.
Även när man tittar på det som kommer in till För-
valtningspolitiska kommissionen ser man att det finns
chefer på myndigheter som säger: När vi tycker att
riksdagen fattar luddiga beslut gör vi ungefär som vi
vill. Det är klart att man kan uttala sig så om man inte
tycker om det beslut som riksdagen fattar. Man har
levt utifrån ett visst förhållningssätt till en fråga. Det
har gått prestige i den, och man kanske har andra
relationer. Helt plötsligt kommer riksdagen och säger
någonting annat, och så skall man ställa om sig. Det
är man inte särskilt villig att göra.
Vi har faktiskt haft KU-ärenden där man har
prickat myndigheter för att inte leva upp till riksda-
gens beslut. I den förvaltningspolitiska kommissionen
tycker jag att det skymtar fram mer och mer att vi
håller på att tappa greppet om myndigheterna. De har
blivit något slags självständiga enheter som också kan
tycka till politiskt. Då är vi mycket illa ute när det
gäller rättssäkerhet.
Jag har följt debatten i dag. Jag kan konstatera att
det i ganska många anföranden lyfts fram att också
tjänstemän är inblandade i behandlingen av ärenden.
Tjänstemän har så att säga hanterat ärenden på ett
sådant sätt att statsråd eller andra har agerat på ett
felaktigt sätt. Då kan man fråga sig: Vad är det för
ledarskap vi har om inte vi som har ett ledarskap att
utöva, vare sig vi är statsråd, regering, generaldirektö-
rer, chefer på myndigheter eller ledamöter här i par-
lamentet, klarar av att se till att tjänstemännen följer
de tågordningar som vi lägger fast politiskt? Därför
känner jag att den här frågan också är länkad till
många andra frågor som har funnits i KU.
Jag kan konstatera att majoriteten inte har ställt sig
bakom min anmälan. Jag håller med om en sak. Det är
att riksdagen mycket tydligare kunde ha markerat att
man inte är nöjd med det som har skett från regering-
ens sida, i stället för att varje gång bara förutsätta och
förutsätta att man följer våra beslut. Där har de som
ingår i majoriteten faktiskt tagit på sig ett ansvar för
att detta inte har följts upp.
Samtidigt tycker jag att det är riktigt som har på-
pekats i reservation nr 12 till det här betänkandet, att
regeringen mycket tydligare borde ha givits konkreta
uppdrag, så att man förstått vad det är man skall följa,
om man nu inte läser vilka beslut som fattas här i
riksdagen.
Jag skall för tids vinnande inte yrka bifall till den
där reservationen. Jag vill bara markera att jag natur-
ligtvis helt och fullt står bakom den. Det är ju Center-
partiets reservation i konstitutionsutskottet.
Konstitutionsutskottet har följt upp hela ärendebe-
handlingen från 1990. Jag är tacksam för att man har
gått grundligt till väga. Då har man också kunnat se
hur ett sådant här ärende hela tiden har stött på pa-
trull. Myndigheterna har inte stött och hjälpt männi-
skor att få den här hjälpen. Snarare kan man konstate-
ra att de efter de konkreta beslut vi har fattat i riksda-
gen har inskränkt de diagnoser som skulle ligga till
grund för den här hjälpen. Man har alltså försämrat
den möjligheten, och det tycker jag visar litet grand
att myndigheternas vilja att följa de här besluten inte
har varit särskilt stor.
Jag undrar faktiskt var någonstans det ställs såda-
na krav. Det är ungefär som om jag går till doktorn
och säger att jag har ont här eller där och man måste
anlita specialister i allmänmedicin, internmedicin,
neurologi, psykiatri, yrkesmedicin eller medicinsk
rehabilitering för att jag över huvud taget skall få
sjukskrivas. Så är det när det handlar om munhålan
och det material vi har i tänderna. Det verkar inte
finnas någon rim och reson kopplad till den här frå-
gan. Det är därför den är så infekterad. Det är därför
som människor känner sig mycket osäkra när man
hanterar den.
Sedan står det att det här beslutet kan få kostnad-
seffekter. Men om vi har fattat ett beslut har vi ju tagit
ansvaret för att om det uppstår kostnadseffekter får vi
stå för dem. Men det är faktiskt ingen som har visat
att det har några kostnadseffekter. Det finns ingen-
stans någon rapportering om att det skulle vara nega-
tivt för samhället i kostnadshänseende att följa upp
det här beslutet.
Jag tycker att det är fruktansvärt att läsa de brev
som fortfarande strömmar in på mitt skrivbord varen-
da dag. Det är nya människor som är illa hanterade på
grund av att besluten inte följs. Man får hotbrev om
jobb. Man anses ha för många barn för att få sjukbi-
drag, trots att man har varit dålig i fyra fem år. Man
får nya sjukdomar, nya allergier, men det är ingen
som bryr sig. Man säger: Om du inte gör som vi säger
och går till den psykiater som vi vill att du skall gå
till, får du inget sjukbidrag och ingen sjukpenning.
Jag tycker inte att vi lever upp till humanitet i den här
frågan.
Jag säger varenda gång här i kammaren att jag blir
väldigt upprörd över att jag varje dag måste sitta och
läsa den här typen av brev. Jag får brev från folk som
jobbar inom sjukvården, som också upplever precis
samma sak. Jag kan bara läsa inledningen till ett brev:
Jag är inte bara sjuksköterska, jag är sjuk också. Jag
har inte fått hjälp från försäkringskassan, men när jag
har fått hjälp har jag börjat tillfriskna. Det har tagit
tre år. Sedan skriver personen: Oräkneliga gånger har
mitt människovärde kränkts. Jag har klubbats ned av
sjukvården, tandvården och försäkringskassan, och till
viss del även socialt och yrkesmässigt.
Jag tror inte att vårt svenska samhälle tjänar en
enda krona på det här sättet att hantera frågan. Snara-
re förlorar vi i demokratisk trovärdighet.
Jag vill fråga Barbro Hietala Nordlund, eftersom
det är hon som har den här frågan på sitt ansvar i dag:
Skall vi i vårt politiska rättspatos abdikera för att
människor som är sjuka skall tvingas gå till domstolar
för att eventuellt få sin rättigheter där? Jag tycker att
det känns fel att vi skall göra det. Jag noterar i och för
sig att konstitutionsutskottet har tagit frågan på allvar.
Jag beklagar dock att man inte ännu tydligare har
markerat hur det här ärendet har hanterats.

Anf. 180 BARBRO HIETALA
NORDLUND (s):
Herr talman! Nej, Görel Thurdin, vi skall inte ab-
dikera. Jag känner starkt för Görel Thurdins patos i
den här frågan. Jag vill också ställa mig bakom många
delar, för att inte säga allt, i hennes inlägg. Det är en
intressant och grundläggande konstitutionell fråga hur
myndigheter lever upp till och verkställer riksdagens
beslut. Jag känner också ganska väl till den oerhört
sammansatta problematiken i de här frågeställningar-
na - inte minst sedan min tid som landstingsråd. Då
kom jag periodvis att arbeta ganska nära ihop med
Tandvårdsskadeförbundet och dess företrädare.
I fråga om amalgamet har det ju pågått en rasande
debatt i decennier nu. Jag vet mycket väl hur männi-
skor upplever situationen. Nu har Kemikalieinspek-
tionens rapport remissbehandlats, och jag vet att re-
geringen avser att återkomma när det gäller den fort-
satta handläggningen av amalgamfrågan.
Jag håller med Görel Thurdin om att det är skam-
ligt i de fall där människor inte blir behandlade med
respekt inom sjukvården och tandvården. Hälso- och
sjukvårdslagen och tandvårdslagen kräver att vård
och behandling så långt möjligt skall genomföras i
samråd med patienten, med respekt. Patienterna skall
inte, som ofta har visats i olika exempel, slussas runt i
systemet. Vi är helt överens om den saken.
När det gäller sakbehandlingen i konstitutionsut-
skottet, konstaterar jag att vi har granskat den här
fråga ganska ingående. Den 21 november 1990 beslu-
tade riksdagen att bifalla en reservation om den här
saken i socialförsäkringsutskottets betänkande. I bud-
getpropositionen 1991 redovisade regeringen riksda-
gens beslut, och dåvarande statsråd förutsatte att Riks-
försäkringsverket och Socialstyrelsen skulle göra en
översyn av rekommendationerna om tillämpningen i
9 § tandvårdstaxan vad gäller utbyte av amalgam. Den
15 mars utfärdade Socialstyrelsen nya allmänna råd
riktade till läkare och tandläkare om användningen av
amalgam.
Den 1 juli samma år, alltså 1991, ändrades även
Riksförsäkringsverkets allmänna råd. Då ändrades
kravet om undersökning av specialisttandläkare när
det gäller utbyte av amalgamfyllningar i vissa fall,
som det är formulerat. Då, den 1 juli 1991, liksom vid
Riksförsäkringsverkets senare ändringar av de all-
männa råden 1992, 1994, och 1995, vidhölls att läka-
re med specialistkompetens skall ha gjort en medi-
cinsk utredning av patienten. Det skall vara en doku-
menterad helhetsbedömning om att det med hänsyn
till patientens allmänna hälsotillstånd inte föreligger
några hinder mot att byta ut amalgamfyllningarna.
Riksdagen har sedan - varje år sade Görel Thur-
din och ja, det är nästan så - behandlat frågan om
tandvårdsersättning när det gäller amalgamfyllningar.
Socialförsäkringsutskottet har återkommande granskat
eller informerat sig om ändringarna av de här allmän-
na råden. Man har t.ex. i beredning av motioner i
frågan begärt yttranden av såväl Riksförsäkringsver-
ket, Socialstyrelsen, Svenska Tandläkarförbundet och
Svenska Läkaresällskapet. Man kan säga att kontentan
av de här remissyttrandena var att reglerna för amal-
gamutbyte inom tandvårdsförsäkringens ram, utifrån
det oavvisliga kravet om vetenskap och beprövad
erfarenhet, var så förenklade som möjligt. Socialför-
säkringsutskottet har sedan inte föreslagit riksdagen
att besluta om ytterligare förenklingar eller föränd-
ringar i tandvårdsförsäkringen vid utbyte av amalgam-
fyllningar.
Olika utredningar och förslag har presenterats som
underlag till ett nytt ersättningssystem för vuxentand-
vården. I det sammanhanget kan man konstatera att
såväl den förra borgerliga regeringen som den nuva-
rande socialdemokratiska har uppmärksammat bety-
delsen av att frågan om amalgamsanering får en till-
fredsställande lösning. Regeringens avsikt är att tand-
vårdsförsäkringen skall förändras. Arbete med den
saken pågår. Inriktningen är att särskilt beakta behov
som uppkommer i samband med sjukdom och funk-
tionshinder.
Herr talman! KU finner i detta ärende ingen an-
ledning att kritisera regeringen. Med detta yrkar jag
bifall till utskottets förslag och avslag på Centerns
reservation nr 12.

Anf. 181 Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c):
Herr talman! Jag tackar naturligtvis Barbro Hieta-
la Nordlund för inlägget, och för stödet också. Jag har
förstått att man har tagit till sig det här. Jag har ju
ändå försökt att förmedla vad som finns i hela den
brevskörd jag är i besittning av, och jag är inte ensam.
Andra, t.ex. Tandvårdsskadeförbundet, har naturligt-
vis många fler brev, kanske också brev från andra än
de som har skrivit till mig.
Det som är förödande när myndigheterna inte rik-
tigt vill leva upp till att vara öppna, är att man inte
inom vare sig tandläkeriet eller det medicinska områ-
det, bland läkare, får möjlighet att jobba öppet med
frågan. Vi blir av med information. Vi blir av med en
öppen diskussion i allvarliga frågor.
Jag har försökt att ta upp det här som ett allmänt
ämne och inte riktat mig mot något särskilt statsråd.
Jag har tyckt att det är en generell, konstitutionell
fråga. Jag tycker faktiskt att vi måste börja ställa
större krav på ledarskap i samhället över huvud taget
för att samhället skall vara tryggt och rättssäkert.
Rättssäkerhet kräver faktiskt att man slåss nästan
varje dag för att människor skall bli bra behandlade.
Jag har hört representanter från andra partier här i
dag som har ett stort rättspatos men som inte särskilt
stöder denna fråga. Nu ser jag att det inte finns någon
från Vänsterpartiet och Miljöpartiet här. Jag är förvå-
nad över att de inte har gett sitt stöd för den marke-
ring som Centerpartiets Birgitta Hambraeus har gjort i
vår reservation, eftersom de också påstår sig ha ett
rättspatos i denna fråga.

Anf. 182 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag beklagar att jag i denna sena
timme känner mig föranledd att ge en kommentar till
detta ärende. Det är viktigt att vi har klart för oss vad
konstitutionsutskottet kan göra och inte kan göra. Jag
beundrar naturligtvis Görel Thurdins kamp för rätts-
säkerhet och liknande frågor för den här gruppen av
människor.
Vad konstitutionsutskottet kan göra är att granska
regeringen. Då tittar vi på vilket riksdagsbeslut som
har fattats. Det fattades ett beslut en gång, och det
kom föreskrifter ganska snart därefter om förändring-
ar. Sedan har riksdagen behandlat den här frågan
varje år men aldrig gjort ett tillkännagivande till re-
geringen om önskemål om förändringar i politiken.
När vi gör den jämförelsen kan vi konstatera att rege-
ringen har uppfyllt riksdagens beslut.
Görel Thurdins viktigaste kritik, som jag har upp-
fattat den, är att myndigheterna inte sköter sig och att
människor behandlas illa. Men detta är inte en fråga
för konstitutionsutskottet. Görel Thurdin sade att vi
tidigare har haft KU-ärenden då vi har granskat myn-
digheterna. Så är icke fallet. Vi får inte göra det. Där-
emot finns det andra organisationer och myndigheter
kopplade till riksdagen som har denna uppgift, t.ex.
JO-ämbetet. Jag skulle vilja föreslå att Görel Thurdin
skickar över alla sina brev till JO-ämbetet och ber att
få en ordentlig genomlysning av detta, om det är på
det sättet att människor har blivit felaktigt bemötta
enligt de regler som också riksdagen har godkänt
genom sitt sätt att fatta beslut under många år. Det
gäller ju att hitta de rätta vägarna för att komma fram
med sin kritik. Om riksdagens beslut är luddiga och
svåra att tolka för regeringen, är det ju riksdagens
uppgift att se till att dessa beslut blir rakare och klara-
re.

Anf. 183 Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c):
Fru talman! Med stöd av konstitutionsutskottets
ordförande kanske JO mer tar till sig de ärenden som
jag sänder dit för att JO skall se på frågan i dess hel-
het. Jag kanske har fått ett stöd i och med detta.
Jag tänker som sagt inte ge upp möjligheterna att
faktiskt få till stånd en förändring på detta område.
Jag tycker ändå att debatten har visat att det finns en
insikt om att vi behöver göra något i detta samman-
hang. Då tycker jag ändå att jag har åstadkommit
något med min KU-anmälan.
Regeringens utnämningspolitik (avsnitt 6)

Anf. 184 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m):
Fru talman! Regeringens utnämningspolitik är en
återkommande fråga. En av orsakerna till att den är
just återkommande är att trägen vinner. I lagom tid
före utskottets behandling av dessa frågor brukar det
hända något som ger en något bättre balans när det
gäller utnämningarna om man ser till den partipolitis-
ka fördelningen.
När utskottet presenterade sitt granskningsbetän-
kande hade jag tillfälle att konstatera att ett par mode-
rater blev utnämnda precis innan vi skulle sätta i
gång. Även utskottets värderade ordförande kunde
glädja sig åt att bli landshövding i, tillåt mig att säga
det, landets kanske mest intressanta län. Jag sade då
också att såsom det här nu fungerar bör vi naturligtvis
månatligen granska regeringens utnämningspolitik. På
det sättet kommer det att bli en viss självsanerande
aktivitet i detta sammanhang.
Regeringsformen stadgar att det endast är förtjänst
och skicklighet som får utgöra grund vid utnämningar
till statliga ämbeten. Det är klart att man kan tolka
detta på litet olika sätt. Om vi skall se på hur rege-
ringarna Carlsson och Persson har tolkat detta stad-
gande i regeringsformen har de funnit att socialdemo-
krater i långt större utsträckning än personer som
kommer från de borgerliga partierna har just de kva-
lifikationer som avser förtjänst och skicklighet.
Jag har under åren med en rad exempel påpekat att
det naturligtvis strider mot alla matematiska sannolik-
hetskalkyler att det kan vara på detta sätt. Det är, fru
talman, fortfarande en utomordentligt stor snedbalans
när det gäller utnämningspolitiken i Sverige. Med
tanke på den sena timmen skall jag inte trötta kamma-
ren med - vi skall ju strax votera - en rad exempel
som under årens lopp har samlats i konstitutionsut-
skottets protokoll.
Jag vill bara slå fast att med den praxisutveckling
som vi har fått, anser jag det vara självklart, vilket
framgår av den moderata reservationen, att en ny
regering, vid ett kommande regeringsskifte, har full
rätt - moralisk, politisk och juridisk - att göra de
förändringar vad gäller landshövdingar, generaldirek-
törer, ambassadörer och vad det nu kan vara som den
finner för gott. Detta innebär naturligtvis inte nöd-
vändigtvis att man behöver göra sig av med duktiga
personer som måhända har fått sina befattningar på
politiska meriter. Men jag finner det vara otvetydigt
klart att den här rätten föreligger.
Vid statsministerns besök i konstitutionsutskottet
verifierade han också att det är regeringen som suve-
ränt tolkar hur regeringsformens stadgande i fråga om
förtjänst och skicklighet skall tillämpas i praktiken.
Det innebär att jag är övertygad om att vi går mot ett
system där regeringsskiften innebär förändringar på
de poster som tidigare betraktats som opolitiska. Jag
tror inte att det är en bra utveckling. Men jag finner
den tyvärr ofrånkomlig.

Anf. 185 MATS BERGLIND (s):
Fru talman! Efter en lång dags debatt har vi
kommit till det sista ärendet i granskningsdebatten.
Det gäller granskningen av regeringens utnämnings-
politik, eller som jag skulle vilja kalla den, gamla
skivbekanta med Anders Björck. Detta är nämligen,
som han själv var inne på, en återkommande fråga.
Bara därför att det råkar finnas en och annan social-
demokrat som har fått ett annat uppdrag drar Anders
Björck slutsatsen att utnämningen är otillbörlig.
Ingvar Carlsson och Göran Persson har intygat att
det är förtjänst och skicklighet som har avgjort de
utnämningar som regeringarna Carlsson och Persson
har gjort.
Det som Anders Björck tycker är så märkligt är att
det över huvud taget finns politiker, och dessutom
socialdemokrater, som har den förtjänsten och skick-
ligheten att de kan ta ett sådant uppdrag.
Nej, jag tror att Anders Björck egentligen inte är
speciellt förvånad i detta avseende. I stället vill han
mera göra frågan till en partipolitisk profilfråga. Vad
han är ute efter är att legitimera en typ av spoil sys-
tem, där anställda tjänstemän byts ut i förhållande till
fördelningen vid ett regeringsskifte. Som jag ser detta
är det inte riktigt samma sak. Det är klart att vi när det
gäller förtjänst och skicklighet kan göra olika be-
dömningar av vad det innebär. Det handlar alltså om
vad det politiska arbetet betyder vid en sådan be-
dömning. Det är dock en väsentlig skillnad att säga att
det är fritt fram för en eventuell annan regering att
byta ut dem som nu är tillsatta på grund av deras
tidigare politiska bakgrund, inte utifrån bedömningen
av om de gör ett bra jobb eller inte. Här tror jag att vi
är litet farligt ute.
Att det sedan alltid litet grand kommer att råda
diskussioner om vad förtjänst och skicklighet är tror
jag att vi får lära oss att leva med. Men att så att säga
dra ut konsekvenserna på det sätt som Anders Björck
vill göra skulle jag faktiskt vilja avråda från.
När det gäller vilka som nu har blivit utnämnda
kan jag säga att av de 44 är det bara ett fåtal som
Anders Björck kan peka ut som politiskt tillsatta. Men
vem som har fått ett erbjudande och som har tackat
nej kommer oerhört sällan fram.
Nej, fru talman, jag tycker att det system som vi i
dag har och den granskning som vi gjort när det gäller
utnämningspolitiken har visat att regeringen Persson
har skött utnämningspolitiken enligt de regler som
finns.
Därmed yrkar jag på godkännande av utskottets
anmälan i denna del.

Anf. 186 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Det är inte "en och annan socialde-
mokrat" som har fått statliga topposter. Tvärtom har
det under en rad år varit en massiv snedvridning av
utnämningspolitiken, till Socialdemokraternas fördel.
Vi har under den senaste tiden fått uppleva att det i ett
antal fall varit så att man har gått direkt från stats-
rådsposter till höga politiska ämbeten som bl.a. gene-
raldirektörer. Sådant förekom inte under den borger-
liga tiden. Jag tror dock att vi inte lyckas övertyga
varandra på den här punkten.
Det är viktigt att statliga ämbetsverk har bra che-
fer, alldeles oavsett politisk färg. Men det är natur-
ligtvis bekymmersamt om ett antal statliga ämbetsverk
av partipolitiska skäl inte har bra chefer. Då är det
inte i första hand fråga om en utnämningsproblematik,
utan då är det fråga om en effektivitetsproblematik.
Medborgarna förlorar på att statliga verk råkar ut för
misskötsel, och det finns ett antal statliga verk med
politiskt tillsatta chefer som har råkat ut för detta. Det
är helt enkelt medborgarna som drabbas. Men vi
övertygar nog, som sagt, inte varandra där.
Slutligen har jag en fråga: Anser Mats Berglind att
en ny regering har rätt att tillämpa regeringsformens
bestämmelser om förtjänst och skicklighet på samma
sätt som regeringarna Carlsson och Persson har gjort?
På den frågan vill jag ha ett klart svar.

Anf. 187 MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Först till den fråga som Anders
Björck ställde i slutet av sin replik. Ja, jag tycker att
en eventuell ny regering skall ha samma rätt i utnäm-
ningspolitiken, skall ha rätt att agera på samma grun-
der i utnämningspolitiken, som den nuvarande rege-
ringen. Om det då blev ett lika stort antal socialdemo-
krater med politisk bakgrund skulle jag inte bli spe-
ciellt förvånad.
Jag kan hålla med Anders Björck om att vi nog
inte klarar av att övertyga varandra i den här frågan.
Vad som är förvånar mig är att ni i er reservation
skriver att det så uppenbart handlar om politiskt till-
satta. Också i debatten här har det sagts att det är så
uppenbart. Men, Anders Björck, vad beror det på att
det bara är Anders Björck som står bakom reservatio-
nen, om nu detta skulle vara så uppenbart?

Anf. 188 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Det är inte bara jag som står bakom
reservationen, utan det gör riksdagens näst största
parti.
Jag kan ge exempel på snedvridning. I dag finns
det inte en enda ambassadör som är politiskt rekryte-
rad från Moderata samlingspartiet. I stället vimlar det
av socialdemokratiska ambassadörer som kommer
direkt från exempelvis riksdagen. I dag finns det inte
någon pressattaché eller något pressråd som kommer
direkt från moderatpressen. Däremot finns det gott om
socialdemokratiska chefredaktörer exempelvis som i
dag sitter på statliga ämbeten ute på ambassaderna.
Det är något märkligt att det är från den minst fram-
gångsrika delen av den svenska pressen som flest
personer rekryteras till den svenska utrikesförvalt-
ningen. Jag har här bara nämnt två små exempel. Jag
skulle kunna fortsätta väldigt länge med min uppräk-
ning.
Jag är ändå tacksam för Mats Berglinds uttalan-
den. Såvitt jag förstår är han med på att en kommande
regering tillämpar reglerna om utnämningspolitiken
på samma sätt som den socialdemokratiska regeringen
gjort. Skulle det då bli en omkastad situation när det
gäller den partipolitiska fördelningen utgår jag från att
Mats Berglind ställer upp på det och inte kommer
med några klagomål. Om sådana finns är det dags att
komma med dem nu, före valet.

Anf. 189 MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Jag tror inte att risken finns att jag
kommer med sådana anmälningar till konstitutionsut-
skottet, under förutsättning att utnämningarna bygger
på just förtjänst och skicklighet.
Anders Björck talar om en snedvridning. Ja, vi
kan säkert fundera över vad snedvridning är. Under
förra regeringens tid hade 12 av 18 landshövdingar
borgerlig politisk bakgrund. Det kan man kanske
tycka är en viss snedvridning. Men mig veterligen var
det ingen som gjorde någon större affär av det; det var
ju den regeringens bedömning. Nu är balansen något
mera hyfsad.
En sak här, som faktiskt är ganska viktig och som
jag tror att Anders Björck och jag är överens om, är
att det är oerhört viktigt att vi får bra chefer. Att det
skulle finnas garantier för att vi får bra chefer bara för
att vi inte tillmäter politiskt arbete betydelse som
grund för förtjänst och skicklighet, dvs. att det skulle
vara en garanti för att lyckas, tror jag att vi skall vara
försiktiga med att uttala oss om. Jag tror också att vi
skall vara väldigt försiktiga med att säga att det skulle
vara ytterligare en garanti att de har moderat bak-
grund eller att de har en bakgrund i något annat bor-
gerligt parti.
Det handlar här om att Anders Björck vill göra
detta till en politisk profilfråga. Jag har suttit med i
konstitutionsutskottet i drygt ett år och tycker att
samtliga partier har alldeles utmärkta representanter.
Men varför är det bara Moderaterna som Anders
Björck har lyckats övertyga?

Anf. 190 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! För säkerhets skull yrkar jag bifall till
reservation 8 i tidigare ärende. Jag glömde kanske att
göra det tidigare. Dagen har ju varit lång.
Jag biträder utskottsmajoritetens skrivningar på
denna punkt. Det kan inte konstateras att regeringen i
något fall har brutit mot reglerna. Regeringen har ju
rätt att göra utnämningar, och den har vägt in kompe-
tens och skicklighet. Jag har inte beträffande vare sig
den här regeringen eller den tidigare regeringen några
illusioner om att man inte smugit in en och annan
politisk värdering.
Det råder inte brist, vilket tidigare påpekats, på
borgerliga högre tjänstemän inom statsförvaltning,
myndigheter och verk. Däremot är den totala avsak-
naden av vänsterfolk, miljöaktivister osv. i så fall
desto mera flagrant. Jag skall dock inte förlänga de-
batten i onödan, utan jag yrkar på godkännande av
utskottets anmälan i denna del.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

Propositioner ställdes först beträffande envar av
de frågor som berördes i de reservationer som fogats
till betänkandet därefter i ett sammanhang på övriga
upptagna frågor.

Krigsmaterielexport till Indonesien (avsnitt 7.2)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 3 (v, mp)
3. anmälan i res. 2 (fp)
Förberedande votering:
60 för res. 3
19 för res. 2
216 avstod
54 frånvarande
Kammaren antog anmälan i res. 3.
Christer Erlandsson (s) anmälde att han avsett att
avstå från att rösta men markerats ha röstat ja
Ingrid Näslund (kd) anmälde att hon avsett att rösta ja
men markerats som frånvarande.
Huvudvotering:
235 för utskottet
47 för res. 3
20 avstod
47 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 143 s, 72 m, 20 c
För res. 3: 2 c, 17 v, 15 mp, 13 kd
Avstod: 20 fp
Frånvarande: 18 s, 8 m, 5 c, 6 fp, 5 v, 3 mp, 2 kd

Krigsmaterielexport till de s.k. Gulfstaterna
(avsnitt 7.3)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 4 (v)
Votering:
284 för utskottet
19 för res. 4
46 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 143 s, 72 m, 23 c, 19 fp, 14 mp, 13 kd
För res. 4: 17 v, 1 mp
Frånvarande: 18 s, 8 m, 4 c, 6 fp, 5 v, 3 mp, 2 kd

Regeringens information till Utrikesnämnden om ett
underrättelseärende (avsnitt 9.2)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 5 (fp)
3. anmälan i res. 6 (mp)
Förberedande votering:
22 för res. 5
15 för res. 6
266 avstod
46 frånvarande
Kammaren antog anmälan i res. 5.
Huvudvotering:
268 för utskottet
20 för res. 5
15 avstod
46 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 143 s, 72 m, 23 c, 17 v, 13 kd
För res. 5: 20 fp
Avstod: 15 mp
Frånvarande: 18 s, 8 m, 4 c, 6 fp, 5 v, 3 mp, 2 kd

Statsminister Göran Perssons inbjudan av Kinas
president till Sverige (avsnitt 9.3)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 7 (m, fp)
Votering:
196 för utskottet
106 för res. 7
2 avstod
45 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 143 s, 23 c, 17 v, 13 mp
För res. 7: 72 m, 21 fp, 13 kd
Avstod: 2 mp
Frånvarande: 18 s, 8 m, 4 c, 5 fp, 5 v, 3 mp, 2 kd

Regeringens hantering av en GATT-rapport om Sve-
riges handelspolitik (avsnitt 11)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 8 (c, v, mp)
Votering:
257 för utskottet
42 för res. 8
6 avstod
44 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 143 s, 72 m, 12 c, 17 fp, 13 kd
För res. 8: 1 s, 9 c, 17 v, 15 mp
Avstod: 2 c, 4 fp
Frånvarande: 17 s, 8 m, 4 c, 5 fp, 5 v, 3 mp, 2 kd

Regeringens beredning av frågan om ett samlat etno-
grafiskt centralmuseum i Göteborg (avsnitt 12)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 9 (m, fp, v, mp)
Votering:
163 för utskottet
141 för res. 9
1 avstod
44 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 18 c, 1 v
För res. 9: 72 m, 4 c, 21 fp, 16 v, 15 mp, 13 kd
Avstod: 1 c
Frånvarande: 17 s, 8 m, 4 c, 5 fp, 5 v, 3 mp, 2 kd

Övriga i betänkandet upptagna frågor
Kammaren godkände utskottets anmälan.

Utskottets betänkande lades till handlingarna.
Beslut om uppskjuten votering

På förslag av talmannen medgav kammaren att
återstående ärenden på dagens föredragningslista fick
avgöras i ett sammanhang vid morgondagens arbets-
plenum, efter informationen från regeringen.
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.39 att ajournera för-
handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

7 § Verksamheten inom Europeiska unionen
under 1996

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1996/97:UU13
Verksamheten inom Europeiska unionen under 1996
(skr. 1996/97:80)

Anf. 191 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Detta betänkande handlar om verk-
samheten inom Europeiska unionen 1996. Jag tänker
först göra några kommentarer om själva agerandet i
största allmänhet och sedan mer specifikt gå in på det
som berör något som är mycket aktuellt just nu, näm-
ligen regeringskonferensen.
Från moderat håll har vi tre punkter där vi kritise-
rar regeringen.
Den första punkten gäller miljöområdet. Vi mode-
rater tycker att det faktum att Sverige skall ha ökade
utsläpp av koldioxid faktiskt är en skandal. Detta
agerande innebär en allvarlig skada på Sveriges tro-
värdighet. I EU, som i andra sammanhang, är det ju
handlingarna som räknas, och inte orden. Detta har
verkligen varit kontraproduktivt utifrån moderata
värderingar.
Den andra punkten gäller hanteringen av EU:s re-
kommendationer för arbetslösheten. Två av de fem
punkterna i den s.k. Essendeklarationen har regering-
en i allt väsentligt struntat i. Vi moderater tycker att
det hade varit bättre att följa rekommendationerna och
minska arbetslösheten i stället för att strunta i rekom-
mendationerna och låta arbetslösheten öka.
Den tredje punkten gäller hanteringen av EMU.
Det blir en speciell debatt om detta här i morgon, så
jag skall inte gå särskilt mycket djupare in i EMU-
frågan. Men jag vill verkligen beklaga det beslut som
regeringen förefaller att fatta. Det leder antingen till
osäkerhet och högre räntor eller möjligtvis till en
stramare finanspolitik för att behålla räntorna som de
är. Det som vi tycker är mest beklagansvärt är just
detta att regeringen själv inte har samlat sig till en
uppfattning, utan valt att ha fingret i luften och avläsa
opinionen. Normalt skall ändå en regering samlas till
en ståndpunkt grundad på en uppfattning om vad som
är klokt och riktigt, och rimligtvis också försöka ar-
gumentera för denna. Sedan kan det nog hända att
man ibland inte lyckas, och då får man ge sig i en
demokrati. Vad vi moderater beklagar är att regering-
en över huvud taget inte har samlats till en uppfatt-
ning.
Detta var de tre punkter där vi kritiserar regering-
ens agerande under den gångna perioden.
Jag har också en fundering som handlar om Sveri-
ges roll: Om en regering inte har någon uppfattning i
viktiga frågor blir situationen konstig när man skall
agera internationellt. När man befinner sig i interna-
tionella sammanhang får man ofta frågan: Vilken är
Sveriges position? Då kan man naturligtvis berätta om
sin egen och sitt eget partis position eller kanske re-
dogöra litet grand för riksdagens ställningstagande.
Men man får naturligtvis alltid frågan: Ja, men vad
säger regeringen? Då kan man konstatera att i ett par
frågor av stor betydelse inte bara för Sverige utan
också för Europa är det svårt att säga detta. Man vet
inte vad regeringen har för uppfattning. EMU-frågan
är det närmast liggande exemplet, och i går debattera-
de vi frågan om framtidens säkerhetsordning som är
ett annat.
Jag tror att Sverige måste ha en annan position än
denna småstadsattityd, dvs. att man följer och driver
med i händelseutvecklingen. Andra får leda, och se-
dan reagerar man på det. Möjligtvis var det så när
Sverige stod utanför EU. I ett utanförskap kan man
inte påverka. Men hela grundidén med EU är ju fak-
tiskt att påverka - att ta ställning. Även det lilla landet
kan påverka utvecklingen under förutsättning att man
har någon idé om vart man vill komma.
Detta skifte i attityd är väldigt viktigt. Vi modera-
ter beklagar att det inte har kommit. Rimligtvis måste
det vara så att Sverige i de viktigaste och avgörande
frågorna skall ha ambitionen att formulera en stånd-
punkt och kunna driva det hela. Vi i Sverige måste
alltså komma bort från utanförskapets småstadsattityd
om att vi inte har något inflytande, att det inte spelar
någon roll vad vi gör och att det är viktigt att läsa av
vad andra gör. I stället måste vi själva formulera oss,
ha en åsikt och slåss för den.
Fru talman! EU:s utveckling framöver har många
viktiga punkter. Det som naturligtvis är alldeles cent-
ralt är perspektivet att EU öppnar sig för de nya de-
mokratierna i Central- och Östeuropa. Detta är en
historisk möjlighet - det har vi från praktiskt taget
alla partier sagt många gånger från denna talarstol. Vi
kan konstatera att det rimligtvis finns en god förut-
sättning för att förhandlingarna med kandidatländerna
skall kunna påbörjas före utgången av detta år om
regeringskonferensen går mot sitt slut och avslutas i
denna månad.
Därmed skulle man kunna tänka sig en procedur
som innebär att förhandlingarna med alla länder på en
gång startar före årsskiftet. De länder som är särskilt
snabba och som har kvalificerat sig skulle kunna bli
medlemmar inom fyra till fem år. Jag tror att det är ett
oerhört viktigt perspektiv att man håller någon form
av tidsschema i huvudet. Det är nämligen alldeles
centralt för de här länderna att känna att ett medlem-
skap inte är något avlägset i en avlägsen framtid, utan
någonting som de kan påverka och uppnå inom en
rimlig tid.
I de s.k. avierna, som skall komma i juli, kommer
ett antal länder att utpekas. Det ryktas intensivt om att
Estland är ett av de fem länder som åtminstone
kommissionens tjänstemän ser som ett möjligt land i
den första omgången.
Det är viktigt att komma ihåg att även om länder-
na på ett sätt betygsätts just nu så har de möjlighet att
komma i fatt. Det är inte givet att man, bara för att
man är i en viss position under vårterminen 1997,
alltid kommer att vara i denna position. Tre, fyra eller
fem år fram i tiden är en ganska lång tid, och utveck-
lingen kan påverkas. Därför kommer kanske många
länder att snabba på och få en mer ambitiös föränd-
ringstakt och därmed också kunna nå målet, medlem-
skapet, tidigare.
Av regeringskonferensens olika förslag kan man
säga att det som är centralt i ett utvidgningsperspektiv
är beslutsordningar som lämpar sig för ett EU som är
betydligt större än i dag - ett EU som får in ett mo-
ment av flexibilitet.
Vi skall också vara medvetna om möjligheten till
suspension. En sådan här process kan också leda till
bakslag, och det skall vi vara öppna för.
Hela processen leder över huvud taget till att vi får
ett EU som är mer heterogent och mindre homogent
än det är i dag. Det är något man bör börja fundera en
smula över. Det får nämligen också återverkningar på
sättet att jobba om man har vitt skilda välståndsnivå-
er, vilket vi vet att man får i och med en utvidgning
till Central- och Östeuropa. Vi kan inte vänta med
utvidgningen till dess att dessa länder kommit i fatt.
Dessutom blir det svårare för dem att komma i fatt
utanför än innanför den europeiska unionen. Vi får ett
EU som därmed med nödvändighet måste ha större
flexibilitet i många olika avseenden därför att med-
lemskretsen blivit heterogenare. Det blir inte längre
fråga om en västeuropeisk klubb med relativt lång tid
av sammanflätad och någorlunda likartad utveckling.
En annan väldigt viktig punkt är naturligtvis den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta
har vi också diskuterat åtskilliga gånger. Det gäller
analysenheten som är ett slags embryo till ett gemen-
samt utrikesdepartement, möjligheten att förbättra
beslutsordningarna så att vi får fler majoritetsbeslut,
möjligheten till konstruktivt avstående osv. Jag vill
inte gå in i detalj på detta - det är väl känt i debatten.
Sedan har vi frågan om integreringen av VEU med
EU. Det är en mycket central fråga som vi från mode-
rat håll, och jag tror även från svenskt håll i största
allmänhet, fäster en väldigt stor vikt vid. Det handlar
om att det inte skall införas moment som kan försvåra
ett medlemskap för de baltiska länderna. I så fall
skulle det kunna riskeras att ett krav på säkerhetsga-
rantier endast skulle kunna omfatta länder som redan
är medlemmar i NATO. Här har vi inte fått några bra
svar ifrån de länder som föreslår det hela, vad jag
förstår. Därför är det enligt vår mening inte rimligt att
acceptera en sådan utveckling. Här har vi verkligen en
central uppgift att se till att vi har det baltiska pers-
pektivet med i vårt eget synsätt i regeringsförhand-
lingarna.
Det tredje området gäller bekämpningen av inter-
nationell brottslighet, knarklangning och möjligheter-
na att förverkliga den fria rörligheten, dvs. asyl- och
invandringsfrågorna. Där ser det ut att kunna bli en
ganska betydande framgång i regeringskonferensen.
Där kan vi kanske komma en betydligt längre bit på
väg än vad vi gjort hittills. Som vi alla vet har det
hittillsvarande samarbetet inte fullföljt det som vi
hade hoppats med det s.k. tredjepelarsamarbetet.
Fru talman! Jag vill nämna något om sysselsätt-
ningsunionen. Det är ju en fråga som har varit en av
de verkligen tvistefrågorna mellan Moderata sam-
lingspartiet och regeringen. Jag vill erinra om att när
det här förslaget en gång kom var det svårt att förstå.
EU 96-kommittén kunde inte ens analyserar förslaget.
Det var näst intill obegripligt. Vi moderater hade ju
föredragit att man hade formulerat det något annor-
lunda. En union för arbete och företagande tror jag
var den formulering som vi stannade för. Vi menade
att det tydligare kunde markera de förutsättningar som
finns för att få en låg arbetslöshet.
Nu får vi se hur det går i slutförhandlingarna be-
träffande sysselsättningsunionen. Enligt de förslag
som har legat framme har det framstått som om man
har traktatfäst Essenprogrammet. Man skall slå fast
målet om låg arbetslöshet. Riktlinjerna finns ju redan
genom Essenprogrammet. Sedan skall man följa och
utvärdera detta. Det ligger ju också redan i dag i Es-
senprogrammet, även om det inte är obligatoriskt. Om
det blir den lösningen, blir det svårare att smita ifrån
de rekommendationer som EU gör. Det finns ju all
anledning att välkomna det. I så fall skulle det bli
svårare för den svenska regeringen att inte fullt ut
följa de fem rekommendationspunkterna.
Vi får väl också se om momentet flexibilitet
kommer in. Vi noterar att den nya labourregeringen i
Storbritannien också tycker att flexibilitet i det här
hänseendet är ett viktigt moment i formuleringarna
kring sysselsättningsunionen. Det verkar finnas en
föreställning om att stela arbetsmarknader skulle vara
bättre för att hålla en hög skyddsnivå eller hålla en
hög reallön. Faktum är ju att stela arbetsmarknader
inte bara ger hög arbetslöshet utan också låga reallö-
ner. Det är något som vi i Sverige har fått erfara med
en reallöneutveckling och en standardutveckling som
gör att vi snarare ligger under Västeuropas genomsnitt
än över. Vi kan inte hålla stora delar av befolkningen
utanför arbetsmarknaden och tro att det på något sätt
skulle ge högre löner eller bättre arbetsvillkor. Det är
en alldeles orimlig ståndpunkt. Alla människor har
faktiskt rätt att vara med på arbetsmarknaden.
Fru talman! Slutligen är det kanske litet post
festum att diskutera det här betänkandet just i dag.
Inom två veckor skall regeringskonferensen vara klar.
Väldigt många av de förslag och synpunkter som
ligger i motioner här har ju regeringen de facto be-
handlat förra våren i riktlinjerna inför regeringskonfe-
rensen. Det gör att det kanske är den sämsta tänkbara
tidpunkten att just i dag gå in på de olika detaljerna
när positionerna är utmejslade från medlemsländerna.
Det handlar snarast om en slutförhandling.
Vi moderater har fem reservationer. Jag vill yrka
bifall till reservation 17 under mom. 54. Jag står na-
turligtvis bakom de övriga fyra reservationerna, men
eftersom det är den första yrkar jag bara bifall till
denna.

Anf. 192 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! En bättre framtid för Europas alla folk
är vad EU:s regeringskonferens egentligen handlar
om. Mitt ibland alla teknikaliter om olika pelare,
superkvalificerade majoriteter, vanliga majoriteter,
konstruktivt avstående och flexibel integration hand-
lar det om så konkreta och för oss människor viktiga
ting som fred, god miljö och färre brott.
Folkpartiets vision av Europa är ett Europa där
demokratiska stater samverkar för att säkra friheten,
freden, rättsstaten och marknadsekonomin. Byggste-
narna består av ett växande ömsesidigt beroende och
av åtgärder som knyter länderna närmare varandra.
Vårt mål är ett Europa där krig mellan länder blir lika
orimligt som krig mellan oss svenskar och våra nor-
diska broderfolk och där inte inre motsättningar i
länder slutar i blodbad som skett under 90-talet i
resterna av Jugoslavien.
Det socialdemokratiska partiet och den socialde-
mokratiska regeringen har inte närmat sig vare sig EU
eller regeringskonferensen med någon större entusi-
asm. Där vi liberaler sett möjligheter har socialdemo-
kraterna mest sett problem som måste hanteras på
något sätt. Rättesnöret är då inte att förutsättningslöst
analysera vad som bäst gynnar Sverige och Europa
och på grundval av den analysen agera offensivt.
Den överordnade strategin för regeringen har med
några undantag varit att passa in i det längsta för att
sedan, när det blivit ofrånkomligt, försöka fatta beslut
som först främst syftar till att minimera problemen för
det egna partiet.
Det besked om EMU som regeringen sent omsider
pressat fram är förstås det främsta exemplet på detta. I
stället för ett ledarskap är det ett ängsligt stirrande på
opinionssiffror. Vi har frågor som: Är EMU bra eller
dåligt för Europa? Vore det bra eller dåligt för Sveri-
ge att vara med från den sannolika starten om ett och
ett halvt år?
På dessa självklara frågor kommer det allt slingri-
gare svar från statsråden. I morgon bitti i riksdagens
EMU-debatt kommer Anne Wibble att utveckla vår
syn på det besked som regeringen efter så stor vånda
kommit fram till. Vår uppfattning i sakfrågan framgår
tydligt i de reservationer som vi och Moderaterna står
bakom i dagens betänkande.
Den europeiska unionen har efter andra världskri-
gets slut haft tre uppgifter som varit viktigare än alla
andra. Den första var det som ledde fram till att EU
bildades, nämligen önskan att läka såren i Europa och
dra in Tyskland, och även Italien, i de demokratiska
ländernas krets och få ett slut på de ständiga krigen
mellan Tyskland och Frankrike.
Under 70-talet fick EU en andra viktig uppgift -
att efter diktaturernas fall i Grekland, Spanien och
Portugal snabbt integrera dessa länder i det europeis-
ka samarbetet och därmed ge demokratin ökade möj-
ligheter att slå rot också i de länder som styrts av
militärjuntor och fascistiska regeringar.
Båda dessa historiska uppgifter har EU klarat på
ett utmärkt sätt. Den tredje viktiga uppgiften står EU
inför nu. Det är att efter murens fall se till att också de
länder som i decennier levt under kommunistiskt
förtryck får vara med i samma europeiska union som
vi i Västeuropa och därmed öka chanserna att demo-
kratin består och utvecklas i Baltikum, Centraleuropa
och Östeuropa.
Från Folkpartiets sida har vi envist upprepat att
regeringskonferensen, som ni närmar sig sitt slut,
måste resultera i sådana ändringar i unionens struktur
att dessa länder ges verkliga möjligheter att bli med-
lemmar inom de kommande fyra till åtta åren.
Nu är det bara en och en halv vecka kvar till
toppmötet i Amsterdam, och institutionella frågorna
som rör maktbalansen och medlemsregeringarnas
inflytande hör till de sista svåra knäckfrågorna. Det
ligger i sakens natur att stora viktiga frågor avgörs i
sista minuten, eller t.o.m. strax efter.
Ännu finns det tyvärr inget färdigt förslag till nytt
EU-fördrag som skulle kunna förverkliga den liberala
visionen om ett EU som relativt snabbt kan växa till
drygt 25-30 medlemsländer och som skulle klara att
upprätthålla freden och säkerheten på vår kontinent
och effektivt lösa gränsöverskridande problem.
Men jag kan ändå konstatera att det i det nya hol-
ländska utkastet till fördrag finns med som ett alter-
nativ ett förslag om s.k. dubbla majoriteter som en
tänkbar lösning, något som ligger nära det vi Folk-
partiet förordat som en lösning på motsättningarna
mellan de befolkningsmässigt större länderna och
länderna med mindre befolkning. Till ett kvalificerat
majoritetsbeslut i ministerrådet skulle fogas ett krav
på att majoriteten består av regeringar som represen-
terar länder med en majoritet av unionens befolkning
bakom sig. Det har ibland nämnts mycket höga siffror
vad gäller andel av Europas befolkning. Denna extra
höga majoritet finner vi i Folkpartiet inte nödvändig.
Vi har hela tiden hävdat att beslutsreglerna måste
ändras om ett stort antal mindre länder skall kunna bli
medlemmar, även om det i något avseende kan mins-
ka Sveriges och andra små staters inflytande jämfört
med några tänkta, men inte sannolika, alternativ.
Regeringens låga profil i denna för Sverige och
EU:s utvidgning så viktiga fråga beror i sämsta fall på
bristande engagemang och i bästa fall på förhand-
lingstaktik. Det kan i det senare fallet tilläggas att den
danska regeringen och det danska folketinget gjort en
annan bedömning. Från danskt håll har man öppet
förordat en lösning som ligger nära den som vi länge
förordat.
Demokratin och freden är vårt viktigaste mål med
EU, men vi har också slagits för att EU måste bli ett
kraftfullt instrument för att lösa andra gemensamma
problem, som den gränsöverskridande miljöförstö-
ringen och den internationella brottsligheten, främst
inom narkotikaområdet. Här, menar vi, har Sveriges
förhandlare på riksdagsmajoritetens uppdrag använt
sin begåvning och sin energi till att motarbeta det som
borde vara svenska intressen.
Regeringen har ju förhållit sig kylig till tanken på
att få fler gemensamma beslut inom tull- och polisom-
rådet, som om det vore ett större problem att Europas
poliser samarbetar över nationsgränserna än att Euro-
pas brottslingar gör det. Nu tyder det mesta ändå på
att det blir en reform i den riktning vi i Folkpartiet
förespråkat, vilket skulle innebära att delar av det
mellanstatliga rättsliga polisiära samarbete som nu
ligger i den s.k. tredje pelaren flyttas över till gemen-
samhetssfären. Om det blir på det viset är det inte den
svenska regeringens förtjänst.
Ett annat område där vi liberaler vill se mer effek-
tiva beslutsregler gäller möjligheten att använda eko-
nomiska styrmedel i miljöpolitiken. Från vår egen
debatt och inhemska erfarenheter har vi lärt oss att
dessa styrmedel är mycket effektiva. Ett av problemen
med dem är att vissa länder kan skaffa sig kortsiktiga
konkurrensfördelar genom att låta bli att införa för
miljön nödvändiga skatter.
EU har förutsättningar att bli världens bästa mil-
jöorganisation och en stark politisk kraft för att ta tag
i de svåra gränsöverskridande miljöproblemen. Det
kräver förstås att man använder sig av det som är
EU:s unika styrka - möjligheten att fatta vissa beslut
utan att alla ingående länder är med på det.
Tyvärr har regeringen och Moderaterna i stället
för att konstruktivt verka för ett borttagande av den
nuvarande vetorätten mot införandet av miniminivåer
för bl.a. koldioxidskatter i stället lierat sig med dem
som helst inte vill göra någonting. Regeringen har
t.o.m. med Centerns goda minne låtit de svenska
förhandlarna agera för att Sverige som ett av mycket
få EU-länder skall få öka utsläppen av koldioxid -
detta som en följd av den olycksaliga förtida kärn-
kraftsavvecklingen. Detta är inte i samklang med de
internationella överenskommelserna och strider fram-
för allt mot alla anständiga miljöhänsyn.
Min och Folkpartiets uppfattning är att de globala
miljöhoten måste tas på stort allvar och att det bör
vara en prioriterad uppgift för Sverige att verka för en
gemensam lagstiftning med skärpta minimiregler och
obligatoriska miljöavgifter. Detta är viktigt för att
motverka framtida miljökatastrofer, men också för
svensk industris konkurrenskraft.
I det förslag som det holländska ordförandeskapet
lagt fram i dagarna ingår glädjande nog idén om
borttagande av enskilda länders vetorätt mot minimi-
nivåer för miljöskatter. Det är bra, tycker vi. Men vad
skall den svenska socialdemokratiska regeringen
göra? Skall man lägga in veto mot en sådan förbätt-
ring av miljöpolitiken, eller skall man hålla tummarna
och hoppas att något annat land skall göra det, så att
man själv slipper skylta med sin miljöfientliga poli-
tik?
En liten framgång kan vi miljövänner kanske räk-
na in. Det gäller frågan om förstärkt miljögaranti och
möjligheterna för ett enskilt medlemsland att under
vissa villkor gå före unionen och införa strängare
miljöregler. I rättvisans namn skall här noteras att den
svenska regeringen av allt att döma har arbetat för
detta.
En annan tänkbar framgång, som ligger oss libera-
ler särskilt varmt om hjärtat, är förstås frågorna om
öppenhet och offentlighet. Sverige har lyckats flytta
fram positionerna så pass att EU nu förefaller ta tre-
vande steg mot de principer för allmänhetens insyn
som infördes i vårt land för sju åtta generationer se-
dan. Den kamp som de yngre mössorna lyckades så
väl med då kan nu i bästa fall ge resultat på europeisk
nivå. Offentlighet och inte hemligstämpel kan bli
huvudregel för EU, men mycket återstår. Än har de
svenska förhandlarna inte lyckats övertyga de andra
runt förhandlingsbordet om att öppenheten inte bara
skall gälla flertalet handlingar som upprättas inom EU
utan också de som kommer in till EU:s olika organ.
Fru talman! Inom utrikespolitikens område före-
faller en del steg framåt kunna tas. Det finsk-svenska
initiativet om att föra in de s.k. Petersbergsuppgifter-
na i fördraget är ett sådant steg. Försöken att förstärka
EU:s möjlighet att skaffa sig bättre information och
analyser är ett annat framsteg. På ytterligare några
punkter kan det ske förbättringar.
Som en förutsättning för att EU skall få mer be-
slutskraft inom detta område kommer det dock att
krävas att de olika medlemsstaterna restriktivt använ-
der möjligheten att stoppa beslut på grund av att de
strider mot något vitalt nationellt intresse.
Om EU i en del avgörande frågor behöver mer
beslutskraft - för att klara freden, för att förbättra
miljön eller för att bekämpa grov internationell
brottslighet - vore en bantning på sin plats på andra
områden, särskilt när det gäller sådant som storleken
på jordgubbar, regler för gräsfrösorter och annat den
enskilde kan ta ställning till själv.
Inför och under regeringskonferensen har vi i
Folkpartiet därför föreslagit att Sverige skall verka för
att stärka den s.k. subsidiaritets- eller närhetsprinci-
pen, som kan sägas innebära att besluten skall fattas
på lägsta effektiva nivå. Det innebär t.ex. att det är
den enskilde som avgör om storleken på jordgubben
är lämplig eller inte, att landstinget i Stockholm får
avgöra hur långa busslinjerna i det länet skall vara
och att det är Sveriges riksdag som får avgöra om
Systembolaget skall vara kvar i Sverige eller inte.
I andra fall är det EU som är den lägsta effektiva
beslutsnivån, som när det gäller att motverka miljö-
farliga utsläpp eller knarkhandel över gränserna. För
att ta ett konkret exempel finner vi i Folkpartiet det
mycket olyckligt att de svenska förhandlarna hittills
inte har utnyttjat chansen att förstärka rätten att driva
en nationell alkoholpolitik i de pågående förhandling-
arna. Hade närhetsprincipen tillämpats konsekvent
redan nu hade vi sluppit oroa oss över att EU-
medlemskapet kan betyda negativa saker för svensk
alkoholpolitik.
I förhandlingarna har framför allt Tyskland och
Storbritannien velat att EU skall skärpa närhetsprinci-
pen. Detta har då inte fått något stöd av de svenska
förhandlarna. De har förstås inte handlat på eget be-
våg utan fullföljt det uppdrag de fått av regeringen
och riksdagsmajoriteten.
Men det är litet märkligt att de inför EU-
medlemskapet så kluvna socialdemokraterna inte vill
slåss för att EU bara skall ägna sig åt de frågor där
EU-nivån innebär bättre beslut. Denna kamp har man
överlåtit åt bl.a. oss i Folkpartiet att föra. Vi tar gärna
striden för närhetsprincipen eftersom vi sedan gene-
rationer är övertygade om att beslut skall fattas på
lägsta effektiva nivå. Men för bl.a. folkhälsan i vårt
land och för Europatanken vore det naturligtvis bra
om vi hade fler med oss.
I det utkast från det holländska ordförandeskapet
som jag nämnde i samband med miljöfrågorna finns
det förstärkningar av närhetsprincipen. Det är bra.
Men jag vill ställa två frågor till utrikesministern - två
frågor som jag hoppas få svar på under denna debatt.
Kommer regeringen vidhålla sin negativa syn på en
förstärkning av närhetsprincipen i fördraget? Kommer
regeringens förhandlare få i uppdrag att motarbeta
den holländske ordförandens förslag?
Fru talman! Jag har i detta anförande sökt lyfta
fram de frågor vi tycker är allra viktigast i dagens EU-
diskussion. Det är tråkigt att den svenska regeringen i
så många av dem antingen är passiv eller för en fel-
aktig politik - felaktig om man tycker att beslut skall
fattas på rätt nivå och om man månar om svenskt
inflytande på lösningen av viktiga europeiska pro-
blem.
Fru talman! Jag står förstås bakom alla de reser-
vationer som har anmälts i utskottet av våra företräda-
re, men vill för att förkorta voteringarna i morgon
yrka bifall till reservation nr 1 och nr 9.

Anf. 193 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Som upplysning för våra åhörare, i det
fall det finns några, vill jag bara med anledning av det
Bo Könberg sade precisera den moderata ståndpunk-
ten vad det gäller miljöskatter, så att den blir väl och
tydligt känd. Vi vill verka för miniminivåer vad det
gäller koldioxidskatt. Vi vill inte verka för majoritets-
beslut i skattefrågor inklusive frågan om miljöskatter.
Vi tycker att det är en skandal att Sveriges regering
verkade för ökade koldioxidutsläpp.

Anf. 194 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! På den sista punkten är det lätt att in-
stämma med Göran Lennmarker. Jag delar helt och
hållet den uppfattningen. På de två första tror jag att
det som Göran Lennmarker sade bekräftar vad jag
framförde, nämligen att moderaterna i det här fallet
tillsammans med socialdemokraterna som de två enda
partierna i denna kammare är emot att ta bort vetorät-
ten. Sedan kan man säkert vilja kämpa för att få såda-
na regler, men problemet är att de inte uppstått. På
något vis är det väl så både i politiken och i livet att
om man har en strategi och den misslyckas, får man
fundera på någon annan. Det jag kritiserar moderater-
na och socialdemokraterna för är att man inte dragit
den slutsatsen.

Anf. 195 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Möjligtvis kunde man tycka att det
vore lättare att övertyga övriga medlemsländer om en
miniminivå utan att först gå omvägen via en fördrags-
förändring. Kommer man inte ens fram med de nuva-
rande reglerna är sannolikheten att komma fram via
en fördragsförändring trots allt något mindre. Jag
skulle vända på den ordningen.

Anf. 196 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Man kan kanske resonera om vad som
vore mest troligt. Problemet är, Göran Lönnmarker,
att det har visat sig att den ena lösningen inte funge-
rar. Det är skälet till att vi förordar den andra.

Anf. 197 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! I denna timme ställs våra lojaliteter på
sin spets, skulle jag vilja säga. Vi från Vänsterpartiet
tycker att det är av enormt stor betydelse att diskutera
EU-frågorna, Sveriges position, att se till att det Sve-
riges regering framför är väl underbyggt och att vi
från riksdagen har varit med och kunnat påverka så att
regeringens syn präglas av den syn som partierna har,
att vi tar en aktiv del. Samtidigt känns det nästan som
en hädelse att behöva befinna sig i detta rum en av de
vackraste sommarkvällar som det ser ut att ha varit i
Stockholm i dag. Jag ber om ursäkt för att jag tänker
avlägsna mig på tidigt stadium. Det innebär en svår
konflikt att behöva befinna sig här, men det är plikt-
trogenheten som driver de flesta av oss att ändå göra
det. Jag tackar för att andra är mer plikttrogna i kväll
än jag är.
Jag vill inleda med att säga att vi nu går in i andra
andningen av EU-medlemskapet. Vi har fått den and-
ra redogörelsen från regeringen över vad man har
gjort och vilka positioner man tagit och hur man vill
arbeta vidare med EU-frågorna. Jag tycker att det är
väldigt bra att vi får dessa skriftliga redovisningar.
Dock vill jag hävda att beskrivningen kanske är något
glättad, att man framställer den svenska positionen
och den svenska regeringens agerande som bättre än
vad det kanske har varit vid alla tillfällen.
Det här gäller faktiskt inte bara regeringen utan
även det material som riksdagen själv har framställt
om EU-arbetet. Jag tänker t.ex. på den sammanfatt-
ning som vi har gett ut och som heter När EU vill
kapa Sveriges lastbilar. Det enda konkreta exempel
som beskrivs i detalj handlar om hur Sverige lyckades
på en enda punkt, och det gäller bestämmelser om
lastbilarna och längden på släpen. Jag hör till de
första att notera denna framgång, men jag vill ändå
hävda att jag tycker att det finns andra betydligt svå-
rare frågor där vi inte kommit så långt. Jag tycker att
det här kanske inte ger riktigt rättvisande bild av det
arbete som vi bedriver i EU-frågorna från riksdagens
och regeringens sida.
Jag vill vidare understryka att vi från riksdagens
sida, trots att vi hållit på ett tag, inte har funnit de
rätta formerna för samarbetet med regeringen, inte
heller de rätta formerna för vårt eget arbete, hur vi
skall bedriva EU-arbetet. De som sitter i EU-nämnden
är i högsta grad informerade och gör tappra försök att
informera resten av sina partigrupper. Vi anstränger
oss alla. Samtidigt är det ändå så att när man inte
fattar några beslut i EU-nämnden hänger det hela
något i luften. När ärendena sedan kommer till utri-
kesutskottet, som får skriva betänkandena, gäller det
att samla ihop från de olika utskotten. Jag önskar att
vi hade haft ett bättre sätt att direkt från de berörda
utskotten kunna ta aktiv del i det här arbetet. Jag tror
att vi har en hel del mer att göra på det här området.
Det är inte lätt för de respektive fackutskotten när
de får information och material från regeringen. I EU-
nämnden kan man ibland samma dag som man skall
diskutera frågan få rätt avancerade dokument på eng-
elska och franska som kan vara svåra att tränga ige-
nom. Det kan vara svårt att se vad de faktiskt står för
och avge en mening om det. Jag inser naturligtvis
svårigheterna för regeringen, som också får detta
material sent. Detta gör att det har varit svårt. Jag tror
att det finns anledning att ytterligare se över hur det
skall kunna fungera för riksdagen och regeringen och
hur vi skall kunna få ett samarbete.
Precis som Göran Lennmarker kan jag konstatera
att vi är, kanske inte inne i näst sista andningen, men
ändå väldigt sent ute för att påverka regeringen och
för att regeringen skall kunna påverka de andra stater-
na vad gäller regeringskonferensen. Den har avance-
rat långt, och det är sannolikt inte så stora förutsätt-
ningar att nu i sista stund kunna ändra på någonting.
Det vi kan konstatera är att Sverige i och med
medlemskapet naturligtvis har uppnått en del. Vi har
också inför regeringskonferensen kunnat få igenom en
del som från svensk synpunkt har betraktats som
viktigt. Jag tänker t.ex. på jämställdhetsarbetet, kam-
pen för en ökad öppenhet inom EU och det allmänna
arbetet, även biståndsarbetet. Vi har kunnat påverka
och driva på i den riktning vi önskar. Men det kvar-
står en hel del på detta område.
Naturligtvis är vi i dag präglade av en av de stora
kontroversiella frågorna som finns med i betänkandet,
nämligen EMU-medlemskapet. Där fick vi i går
statsministerns i mina ögon välkomna besked om att
det inte blir någon anslutning från svensk sida 1999
och att man även från regeringens sida välkomnar
olika möjligheter att fatta politiska beslut, inklusive
folkomröstning. Det tycker jag och Vänsterpartiet var
ett mycket bra besked. Vi som länge har drivit frågan
om folkomröstning om EMU ser naturligtvis fram
emot det och anser att det vore den bästa formen för
att svenska folket skall kunna påverka på det här
området.
Jag vill lägga fram en synpunkt, vilket framgår av
betänkandet, där Vänsterpartiet och Miljöpartiet är
överens. Om det visar sig på regeringskonferensen att
resultatet avviker så mycket ifrån det som vi faktiskt
röstade om och tog ställning till när svenska folket
önskade medlemskap i Europeiska unionen, bör även
detta ge anledning till en folkomröstning. Det jag
tänker på som sådana kontroversiella frågor är t.ex.
utrikes- och säkerhetspolitiken. Där finns önskemål
från flera stater om ett långtgående försvarssamarbete
och där vi från Vänsterpartiet inte kan tänka oss detta.
Det finns andra exempel - frågor om ett långtgående
samarbete på det rättsliga området, Schengensamarbe-
tet, Europol osv. - där vi också anser att det för så
pass långt från det ursprungliga medlemskapet i EU
att det bör föranleda en folkomröstning om det sepa-
rat och skilt från EMU-frågan.
Jag vill också ta upp frågan om EU-utvidgningen,
som är en viktig fråga. I ett flertal frågor är vi rätt
överens från partierna i riksdagen. Dit hör betydelsen
av EU:s utvidgning och möjligheter för de stater som
är intresserade att bli medlemmar vid samma tillfälle.
Det är också nödvändigt med en hel del förändringar
för att det här skall kunna fungera. Där är det väldigt
viktigt att regeringen står fast vid sin linje och driver
den hårt.
Vid IGC och de diskussioner som varit där har
man nämnt hur vi avancerat på olika områden. Ett
sådant som vi har diskuterat en del i riksdagen och
där jag uppfattar att vi inte har nått ända fram och där
regeringen i mina ögon inte har drivit frågan aktivt
heller är barnets rättigheter. Där har vi tidigare agerat
från riksdagens tvärpolitiska barngrupp och på olika
sätt uppmärksammat detta.
Det räcker inte med att man skriver in att det inte
skall ske någon diskriminering av några medborgare
inom Europeiska unionen. Om jag har förstått rätt
kommer detta med i en paragraf om icke-
diskriminering där man har med ålder som en faktor.
Det är välkommet och bra, men jag anser att det inte
räcker. Vi bör gå längre.
I förra veckan ägde en viktig konferens rum här i
Riksdagshuset, en europeisk barnkonferens, där utri-
kesministern och andre vice talmannen m.fl. promi-
nenta personer deltog. En av de rekommendationer
som denna konferens antog lyder så här - jag har
tyvärr bara den engelska texten: "We recommend that
the rights of children and young people be written
into the revised Treaty of the European Union com-
patible with the principles of the UN Convention on
the Rights of the Child."
Fru talman och fru utrikesminister! Jag anser att
detta krav är ett viktigt krav. Regeringen borde ändå
göra en sista ansträngning för att försöka att få med
det.
Det här betänkandet rymmer väldigt många frågor.
Jag kan inte gå in på alla i detalj. Bengt Hurtig kom-
mer senare att följa upp det som jag har sagt. Jag vill
bara nämna betydelsen av en utträdesparagraf för att
Sverige eller andra stater som inte vill fortsätta att
vara medlemmar skall ha en rättslig möjlighet till
utträde. Då skall man inte behöva förhandla om hur
den paragrafen skall se ut just då.
Vänsterpartiet vill också att det skall göras en ris-
kanalys av EU-medlemskapets för- och nackdelar. Vi
hävdar också att miljöfrågorna och djurskyddet måste
få ett starkare stöd. Det alkoholpolitiska arbetet har
nämnts här tidigare. Sverige drev aldrig frågan om
undantag, och nu kan vi se resultatet. Men vi har den
situation som vi har, och nu måste allt göras för att
Sverige även framgent skall kunna stå för en egen
alkoholpolitik.
Fru talman! Avslutningsvis står jag bakom alla re-
servationer och yttranden som Vänsterpartiet har
avgett. Men jag vill särskilt yrka bifall till reservation
25, som gäller folkomröstning om EMU, till reserva-
tion 29, som handlar om barnets rättigheter och till
reservation 35, som handlar om Schengensamarbetet.

Anf. 198 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Den debatt som vi har i dag om EU är
i realiteten den sista chansen för riksdagen att i ple-
num diskutera regeringskonferensen som nu har på-
gått i nästan ett och ett halvt år. Detta är sista gången
som vi har möjlighet att diskutera regeringskonferen-
sen innan den beräknas att vara slutförd. Den beräk-
nas vara färdig redan om ett par veckor, ungefär sam-
tidigt som riksdagen stänger för sommaruppehåll. Jag
tycker att detta är ett problem. Just nu har vi möjlighet
att ställa frågor till utrikesministern som är här, och
det är bra.
Nu börjar förhandlingarna att komma in i det ab-
soluta slutskedet, och det råder stor osäkerhet. Nya
förslag dyker upp ständigt och gamla försvinner
plötslig, förslag som man var ganska säker på att de
skulle tas med i fördraget. Ingen av oss här är mäktig
att ange precis hur det resultat som presenteras om ett
par veckor kommer att se ut.
Det är ett stort problem att riksdagen stänger.
Veckan efter avslutas regeringskonferensen, och det
är en stor politisk händelse inom hela Europeiska
unionen. Men som läget är nu har vi ingen möjlighet
att i riksdagen få information och diskutera denna
viktiga händelse förrän flera månader senare.
Jag tänker här föreslå - och det är ett rent person-
ligt ställningstagande, vi har ännu inte diskuterat detta
i vårt parti - att vi i riksdagen gör som vi gjorde förra
året. Det var ju som alla minns jättetrevligt. Riksda-
gen kallades in till ett extra sammanträde. Den här
gången bör riksdagen sammankallas en extra dag efter
det att IGC-förhandlingarna är slutförda och när
toppmötet är över. Då kan vi få information och ha en
ordentlig debatt om hur frågan skall hanteras. Jag
skulle vilja höra hur utrikesministern ställer sig till
den saken. Vore det inte rimligt att man i samband
med att denna stora fråga är avgjord diskuterar den i
Sveriges riksdag? Skall vi verkligen vänta ända till
september innan vi kan diskutera denna fråga efter det
att debatten har rasat i månader under sommaren? Det
verkar mycket märkligt om riksdagen skall sidostep-
pas på det sättet.
Det råder ganska stor osäkerhet i nuvarande läge,
också för oss som sitter med i EU-nämnden och följer
processen. Vi hade ett extra möte i dag då vi diskute-
rade några innestående frågor. Det talas om att rege-
ringens paradnummer - sysselsättningkapitlet - är i
allvarlig fara. Tyskland kanske inte alls accepterar att
ha det med. Det är tal om små framsteg när det gäller
miljöfrågorna och öppenheten. Som Folkpartiet var
inne på blir den svenska regeringen kanske tungan på
vågen som gör att man inte får till stånd ett beslut om
att ta bort vetorätten när det gäller miljöavgifter, vil-
ket jag i så fall starkt beklagar. Det vore ju tråkigt om
Sverige stoppade en möjlighet att mot alla odds nå ett
ordentligt framsteg i miljöfrågorna.
Å andra sidan finns det mängder av förslag som
går åt fel håll. De leder mot mer överstatlighet, i mot-
sats till vad majoriteten av svenska folket anser. Man
tycker att det redan är för mycket överstatlighet. Det
är allaredan mycket makt som har förts över till Brys-
sel, och nu skall det bli ännu mer. Vi som tillhör ma-
joriteten av svenska folket har ju tur att åtminstone
Danmark och Storbritannien företräder oss i många
frågor. Den svenska regeringen gör det i vissa frågor,
men i många frågor inte alls.
Det finns några orosmoment som jag tror är oros-
moment också för den svenska regeringen. Den nor-
diska passunionen, t.ex., är inte alls i hamn ännu. I
värsta fall kan det uppstå en situation där man får
välja mellan att införa pass till Danmark eller till
Norge, vilket vore ytterligt tragiskt.
Det är tal om att hela Schengenfördraget skall tas
med i IGC-traktaten. Också Europol skall tas med i
den. Traktaten går mycket längre än vad den konven-
tionen gör som redan har antagits av ministerrådet.
Apropå det, vore det ett minst sagt rimligt krav att
den svenska regeringen drar tillbaka propositionen
om Europol till dess att vi får reda på hur situationen
blir. Mycket tyder på att fördraget går betydligt läng-
re, men då är mycket av det som står i konventionen
felaktigt. Där talas om att det här enbart är ett mel-
lanstatligt samarbete. Själva utgångspunkten och även
de löften som har förts fram av justitieminister Laila
Freivalds blir ju helt fel om det som i dag ser ut att
hända också kommer att hända. Man borde dra in
propositionen i avvaktan på vad som händer. Det är
inte rimligt att oppositionspartierna skall skriva mo-
tioner med anledning av någonting som är passé redan
om ett par veckor. Det är fullständigt sjukt att ha det
på det här sättet.
Ett område som vi tycks få en betydande föränd-
ring på under regeringskonferensen är flyktingfrågan.
Flyktingfrågorna berör fler områden. Vi har dels
Europol, som jag var inne på, dels Schengen, som
också berör flyktingfrågorna i stor utsträckning, och
dels kommer det som det ser ut in ett avsnitt med
beslut som skall fattas med kvalificerad majoritet om
minimiregler när det gäller flyktingområdet.
Det låter kanske bra med minimiregler på flyk-
tingområdet. Det möjliggör för ett enskilt land att gå
längre, att vara mer generöst. Men vi ser hur det har
varit de senaste åren, hur EU-medlemskapet liksom
har anpassat även svenska regler nedåt. Den dagen vi
får minimiregler tror jag att risken är mycket stor för
att tendensen blir att alla anpassar sig nedåt. Minimi-
reglerna blir norm. Det är så uppenbart att en liten
skillnad blir mycket tydlig för en flykting vars liv
kanske hänger på om han får komma in eller inte, och
han får bara en chans i det nya sköna Västeuropa, i
unionen. Då gäller det att komma till rätt land. Om det
finns en liten, liten chans att man skall komma in i
Sverige därför att det där är litet generösare regler, är
det nog många som tar den chansen. Då är det inte
mycket värt att ha minimiregler. Då håller de inte
många dagar innan vi anpassar oss till den lägsta
nivån vi också. Det är en fara i att ha den här typen av
regler på EU-nivå, oavsett om man kallar dem maxi-
mi-, minimi- eller harmoniserade regler.
Det finns naturligtvis en fördel. Det är om man
kan dela på bördorna av de människor som tvingas fly
för sina liv från andra länder, att Västeuropas relativt
sett rika länder allihop är med och tar sin andel av
detta. Men i de utkast som jag har läst är det enhällig-
het i den frågan, men kvalificerad majoritet när det
gäller minimireglerna. Det där kan bli ett problem,
därför att alla inte är villiga att ta på sig detta. Så har
det varit hittills i alla fall.
Det finns också ett förslag som har gått litet fram
och tillbaka och som har kommit in igen i det senaste
dokumentet. Det kommer ursprungligen från Spanien
och handlar om att asyl inte längre skall tillåtas inom
EU, från ett EU-land till ett annat. Det tycker jag
personligen är mycket allvarligt. Det skulle innebära
ett brott mot de konventioner på flyktingområdet som
Sverige och även andra länder inom EU har skrivit
på. Hela frågan om den internationella rätten på det
här området kan haverera på det sättet. Jag förutsätter
att Sverige sätter in t.o.m. vetorätten i en sådan fråga.
Det är en allvarlig internationell fråga, som inte bara
gäller vår del av världen, om EU skulle bete sig på det
sättet att man plötsligt inte längre bryr sig om interna-
tionella konventioner som man har skrivit på.
På EU-nämndens sammanträde i dag fick jag i alla
fall försäkringar om att Sverige försöker arbeta åt det
här hållet. Jag tycker att man faktiskt måste gå mycket
långt i den striden.
Man skulle kunna prata i många timmar om detta.
Det finns tusen och ett förslag. Jag vill på slutet
komma in litet grand på utrikespolitiken. Det är ett
område, förutom rättsfrågorna som jag har varit inne
på, där det också ser ut att hända ganska mycket. Det
senaste budet är att man på en övergripande nivå när
det gäller insatser från EU - man talar om strategibe-
slut - skall använda sig av enhällighet, men på en
lägre nivå skall man använda sig av majoritetsbeslut.
Det är en riktning, om jag minns det här rätt, som
utrikesminister Lena Hjelm-Wallén i en debatt här i
kammaren för några år sedan var inne på att hon ville
ha. Tyvärr ser det ut som om hon får som hon vill på
just det här området. Vi får mer av majoritetsbeslut
och överstatlighet inom utrikespolitiken.
Nu finns det i och för sig, som det ser ut i alla fall,
en säkerhetsventil. Men den är det inte meningen att
man skall använda annat än i mycket extrema fall och
i mycket extrema situationer. Man kan inte använda
den i situationer där den svenska säkerheten inte står
på spel.
Det finns också en rad andra sätt som man försö-
ker kringgå vetorätten på. Det är bl.a. begreppet kon-
struktivt avstående, som jag tycker är riktig Orwellstil
som i 1984. Samma sak gäller subsidiariteten. Man
skall kunna säga nej men ändå inte, slippa rösta nej,
men ändå kunna säga till hemmaopinionen: Vi gjorde
vad vi kunde, men vi behöver inte ta ansvar för beslu-
tet. Men vi stoppar det inte heller. Den här typen av
moderniseringar när det gäller föreningsrätten hoppas
jag att vi slipper se. Det kan knappast vara en positiv
utveckling om vi får in det i fotbollsföreningarna
hemma.
Till sist vill jag yrka bifall till reservationerna 13,
25 och 28.
Nr 13 handlar om folkomröstning om IGC. Jag
tycker att det står klart, om det över huvud taget blir
något nytt fördrag, att det kommer att krävas en folk-
omröstning. Det kommer att krävas ett beslut i riksda-
gen med tre fjärdedels majoritet för att förslaget skall
kunna gå igenom. Det handlar ju om överstatlighet i
många frågor, omfattande överlåtande av befogenhe-
ter.
Vi har också en motion från Miljöpartiet där vi
vill att regeringen räknar på kostnaderna för EU och
redovisar dem. Normalt sett får vi bara reda på med-
lemsavgifterna. Det finns en mängd andra kostnader.
Det är därför jag yrkar bifall till reservation 28.
Nu har vi också fått besked från socialdemokra-
terna att man inte längre är absolut motståndare till
folkomröstning om EMU. Därför vore det bra om ni
liksom jag bifaller reservation 25.

Anf. 199 INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Verksamheten i Europeiska unionen
har under 1996 starkt präglats av regeringskonferen-
sen, som nu går mot sitt slut. Det är ännu för tidigt att
uttala sig helt säkert om framgångar och bakslag, men
de indikationer som vi hittills har fått talar ändå för att
förhandlingarna kommer att ge ett övervägande gott
resultat.
Vi kristdemokrater är positiva till samarbetet inom
EU eftersom vi helt står bakom målsättningarna att
bibehålla en varaktig fred och att genom en solidarisk
utrikespolitik verka för en tryggare och rättvisare
värld.
På flera områden tyder allt på att samarbetet
kommer att förbättras och förstärkas. Unionen blir
effektivare då beslutsfattandet förenklas genom att det
inom fler områden blir möjligt att fatta beslut med
kvalificerad majoritet. Samtidigt kommer Europapar-
lamentet att få mer inflytande. Det är något som krist-
demokraterna stöder, eftersom det indirekt ger Euro-
pas medborgare större inflytande. Även insynen för-
bättras något, vilket är ett framsteg.
Ett ämnesområde som konkret kan bidra till var-
aktig fred och trygghet, och där en förbättring säkert
kommer att ske, är den gemensamma utrikes- säker-
hetspolitiken. Genom att de s.k. Petersbergsuppgifter-
na - fredsfrämjande och humanitära insatser - förs in
i fördragen, får säkerhets- och utrikessamarbetet en
tydligare profil, som dessutom mycket väl passar
svenska intressen. Här tycker jag att det är på sin plats
att erkänna det svensk-finska initiativets kvalitet och
framgång.
En annan viktig reformaspekt inom området gäller
beslutsordningen. Det förslag som har lagts fram, och
som verkar ha starkt stöd, innebär att ett land i stället
för att lägga in sitt veto mot ett initiativ kan lägga ned
sin röst. Det är en vinst både för landet i fråga, som
slipper att delta i initiativet, och för övriga länder,
som inte blockeras utan som kan gå vidare i samarbe-
tet. Jag delar alltså inte den uppfattning som nyss
uttrycktes här att det skulle ligga något fel i detta. I
stället tycker jag att det är ett konstruktivt sätt att inte
hindra de länder som känner att de vill gå vidare med
något samtidigt som man kan avstå själv. Det skall ju
inte vara så att man inte vill samarbeta alls därför att
man inte är överens på alla punkter.
Slutligen har vårt land, med hjälp från bl.a. den
brittiska regeringen, avstyrt försök att föra in VEU i
EU-fördraget. Visserligen kvarstår det som mål på
sikt, och visserligen vill vissa länder införa ett proto-
koll om den stegvisa integreringen av VEU, men det
förefaller ändå som om inget konkret steg mot en
VEU-integrering kommer att tas i förhandlingarna,
och det tycker vi är bra.
Medborgarna verkar också vinna på regeringskon-
ferensen. Öppenhet, förenkling av fördragen genom
färre och mindre omständliga beslutsformer, tydligare
hänvisning till de mänskliga rättigheterna och icke-
diskriminering och ett effektivare konsumentskydd är
bara några av de föreslagna åtgärder som stärker
befolkningarnas situation, och som kanske kan få dem
att känna sig mer delaktiga i samarbetet.
Ett område som betyder mycket för medborgarnas
trygghet är det inrikes och rättsliga samarbetet, den
s.k. tredje pelaren. Anita Gradin, som är den kom-
missionär som ansvarar för området, har fått utstå en
hel del kritik för att alltför litet har hänt. Till hennes
försvar tycker jag att man kan säga att hon inte har
förfogat över tillräckligt effektiva verktyg för att föra
en verkligt effektiv politik. Det här skall nu åtgärdas
på många olika sätt enligt de förslag som har lagts
fram, och vi stöder varmt dessa initiativ.
Först och främst skall de konventioner man beslu-
tar om kunna träda i kraft redan då en majoritet av
länder har ratificerat dem. I dag måste alla länder
ratificera en konvention innan den träder i kraft. Det
har gjort att inga konventioner har blivit gällande än.
Ett antal områden föreslås överföras till EG-pelaren,
alltså den första pelaren. Det innebär ett ökat infly-
tande för EU:s institutioner, behörighet för EG-
domstolen samt färre beslut med enhällighet. Besluten
i första pelaren är också bindande på ett annat sätt än i
den tredje. Det gäller asylpolitik, gränskontroller och
vissa andra invandrarpolitiska frågor. Det gäller också
kampen mot narkotikamissbruk och bedrägerier samt
ett civilrättsligt samarbete.
Kvar i tredje pelaren blir då endast straffrättsligt
samarbete samt polis- och tullsamarbete. Ett annat
förslag innebär en ökad användning av kvalificerad
majoritet och mer bindande beslut i tredje pelaren.
Alla de här förslagen tycker vi kristdemokrater är
mycket bra. Vi har länge arbetat i den riktningen. Det
råder dock ingen enighet om en eventuell överföring
till EG-pelaren. Det är ännu osäkert hur det går.
Framför allt är det den brittiska regeringen som vill
att samarbetet inom ovan nämnda område förblir
mellanstatligt.
Vi kristdemokrater välkomnar den effektivisering
som skulle bli resultatet av de framlagda förslagen.
De frågor man här brottas med kan inte lösas av varje
land för sig, utan de olika kunskaperna och erfarenhe-
terna måste slås ihop för att vi skall kunna uppnå ett
tryggare samhälle. Samtidigt vill vi betona att ett ökat
samarbete i asylfrågor inte får leda till att vårt land
tvingas till en restriktivare immigrationspolitik än vi
själva vill. Jag skulle också vilja uttrycka en varning
och säga att det inte heller får leda till att vår vilja
försvagas. Jag tycker att vi har sett oroande tendenser
på det. Den senaste flyktingproposition som antogs
gick betydligt längre än vi önskade. Därför vill jag
verkligen höja ett varningens finger. Vi får inte hjälpa
till att bygga en fästning i Europa där många stängs
utanför.
Ett av de områden där det har funnits svenska för-
slag är miljön. Det är berömvärt att regeringen har
valt att ta initiativ inom ett så centralt och angeläget
område. Däremot är det svårt dela regeringens stolthet
och optimism över det slutliga resultatet. Visst är det
positivt att principen om en hållbar utveckling skrivs
in i fördragen, liksom att miljöaspekten skall integre-
ras i beslut inom alla samarbetsområden. Men risken
är att det här stannar vid vackra ord. Inga konkreta
åtgärder föreslås i det holländska ordförandeskapets
förslag som ligger till grund för slutförhandlingarna.
Det svenska förslaget om en miljögaranti, som inne-
bär att länder får gå före med hårdare miljölagstift-
ning, har inte vunnit gehör.
Vad som däremot har nämnts i förslaget, men som
den svenska regeringen tyvärr inte har velat driva, är
att miljöskatter skall kunna beslutas med kvalificerad
majoritet. Vi kristdemokrater har sedan länge drivit
den frågan, och vi applåderar därför den öppning som
nu sker. Sammantaget tvingas man dock säga att re-
sultaten ser ut att bli bristfälliga på miljöområdet.
Ändå vill jag säga att detta är ett av de områden som
lämpar sig absolut bäst för överstatliga beslut, och det
är ett område där sådana är nödvändiga.
Regeringen har varit aktiv i regeringskonferensen
och lagt fram ett antal förslag, men resultatet kan
knappast sägas vara så lyckat som man ibland har
velat låta påskina. Förutom vad gäller initiativen inom
utrikes- och säkerhetspolitik samt om jämställdheten,
måste man tvärtom säga att framgången är relativt
blygsam - även om vi är tacksamma för det som har
skett.
Som ett exempel kan vi ta sysselsättningen, som
den svenska regeringen har valt att driva hårt. Man
vill se en sysselsättningsunion, men man fick nöja sig
med ett sysselsättningskapitel som infogas i fördra-
gen. Det handlar framför allt om målsättningar och
principer eftersom man för att blidka tyskarna tydligt
understryker att arbetsmarknadspolitiken även fort-
sättningsvis skall vara en nationell angelägenhet.
Dessutom har den brittiska regeringen, som ju har
prisats så av vår egen regering, framfört önskemål
eller krav på att flexibilitet skall vara ledstjärnan inom
arbetsmarknadspolitiken. Det stämmer knappast över-
ens med den svenska regeringens syn på hur syssel-
sättning skapas.
Det är också intressant att notera att de riktlinjer
som skall utarbetas på EU-nivå kan jämföras med de
Essenpunkter som den svenska regeringen inte har
ansett vara värda att följa mer än delvis. För-
dragsändringen lär knappast innebära någon stor
förändring av den europeiska sysselsättningen. Det
måste göras mycket klart för befolkningarna att med-
lemsländerna själva ansvarar för att skapa arbetstill-
fällen. Annars finns risken att s och andra partier gör
EU till syndabock för den stora arbetslösheten, och
det är ingen betjänt av.
Sedan gäller det sysselsättningen. Europaparla-
mentets social- och arbetsmarknadsutskott har under
1995 arbetat fram två betänkanden om arbetsmark-
nadspolitiken. Målsättningen var att verka för både
marknadsekonomisk effektivitet och social rättvisa,
och texterna innehåller bl.a. uppmaningar till Europas
länder att främja tjänster som är inriktade på hemmet
och familjen, att satsa på forskning och utbildning och
att företa större satsningar på små och medelstora
företag.
Regeringen har emellertid ännu inte genomfört
något av dessa förslag - utom möjligtvis när det gäller
utbildning och forskning - trots att arbetslösheten har
stigit månad för månad. Rekommendationen att
främja tillkomsten av nya tjänstearbeten riktade till
hushållen och hemmen har konsekvent tillbakavisats
trots att förslag i den riktningen gång på gång har
lagts fram av oppositionen.
Först nu kan vi se början till en omsvängning.
Men utskottet anser det angeläget - vilket vi kristde-
mokrater också gör, men vi har inte fått hela utskottet
med oss i fråga om det - att Europaparlamentets re-
kommendationer beaktas av den svenska regeringen.
Som jag sade gäller det även två av Essenpunkterna -
de indirekta lönekostnaderna och arbetsmarknadspo-
litisk flexibilitet och effektivitet - där den svenska
regeringen i praktiken inte har velat vara med och
göra något åt dem.
När det gäller det inrikespolitiska samarbetet
skulle jag också vilja nämna vikten av att vi skulle
kunna behålla tullens befogenheter på en högre nivå.
Vi har konsekvent tillbakavisat de nedskärningar som
beslutades gemensamt av den socialdemokratiska
regeringen och Miljöpartiet, då man tog bort 750
heltidstjänster inom tullen. Detta görs i ett läge då vi
får en försvagad bevakning av våra gränser, då vi får
ett ökat samarbete på detta område och då fler varor
som inte alltid är önskvärda flyter in över våra grän-
ser. Vi tycker att det är obegripligt att man i detta
sammanhang har motverkat en effektiv tullbevakning
genom att göra dessa nedskärningar. Vi menar att
beredskapen absolut behöver höjas där.
Jag skulle också när det gäller medborgarna, som
jag talade om tidigare, bara vilja påpeka hur viktig vi
anser att familjen är. Det har vi stöd för av den stora
kristdemokratiska fraktionen i Europasamarbetet. Vi
menar att det är viktigt att familjerna och andra små
naturliga gemenskaper står i centrum för social- och
samhällspolitiken inom EU. Utvecklingen av Europe-
iska unionens sociala dimension är nödvändig för att
man skall kunna stärka de europeiska familjernas och
medborgarnas villkor. Vi kristdemokrater menar att
den sociala dimensionen måste främja både socialt
ansvar men också personlig utveckling genom valfri-
het och subsidiaritet. Även om reglerna för familje-
politiken bör förbli nationella är det enligt kristdemo-
kraternas mening viktigt att man på europeisk nivå är
överens om att främja de små gemenskaperna som
utgör samhällets fundament. Staten måste uppmuntra
och stödja familjen i de olika europeiska länderna,
men den får aldrig försöka ersätta den. Samhällets
uppgift är att stödja familjen på det mest neutrala sätt
som man kan tänka sig. Därför bör man ägna stor
uppmärksamhet åt att omsorg om barn, äldre och
sjuka utformas på ett sådant sätt att det stämmer över-
ens med människornas och familjens önskemål och
behov.
Det finns mycket som man skulle kunna nämna.
Vi hör till de partier som har önskat och yrkat allra
mest i detta sammanhang. Jag har naturligtvis inte tid
att ta upp alla punkter. Men till sist skulle jag vilja
säga några ord om flexibilitet, som är ett begrepp som
inte är nytt inom unionen, men som på ett särskilt sätt
ändå har framstått som en ny väg inom regeringskon-
ferensen.
Under rubriken Regeringskonferens nämner man i
regeringsskrivelsen i förbifarten vad som i förhand-
lingarna har kommit att kallas flexibilitet eller fördju-
pat samarbete, dvs. möjligheten att gå vidare i visa
frågor utan att alla medlemsländer är med från start.
En svensk ståndpunkt saknas, och man hänvisar till att
det utkast till fördrag som lades fram av det irländska
ordförandeskapet i december saknar konkreta förslag.
Vi menar ändå att det är viktigt att påpeka att begrep-
pet inte är nytt utan har nämnts i olika sammanhang
tidigare. Därför hade det varit lämpligt att redan i ett
tidigt skede av förhandlingarna utarbeta en svensk
hållning för att kunna driva den här debatten vidare i
rätt riktning.
Vi kristdemokrater anser att flexibiliteten är ett
instrument som rätt använt skulle kunna underlätta
och effektivisera utvecklingen av Europasamarbetet
samtidigt som den erbjuder frihet och öppenhet. När
antalet medlemsländer ökar från dagens 15 till kanske
27 är det viktigt att undvika att samarbetet blir hand-
lingsförlamat, vilket riskerar att ske när ett enda land
genom att lägga in sitt veto kan förhindra de övriga
från att gå vidare. Samtidigt respekterar man på detta
sätt medlemsländernas suveränitet, eftersom inget
land tvingas att gå in i ett djupare samarbete mot sin
vilja. Med den utgångspunkten anser vi att Sverige i
den här frågan bör inta en positiv ståndpunkt i fort-
sättningen under dessa sista minuter innan besluten
fattas.
Vi menar att flexibiliteten skall vara en sista ut-
väg. Målsättningen skall alltså vara att om möjligt få
med alla länder.
Vi menar också att alla länder skall vara med och
fatta beslut om färdriktningen så långt som möjligt
och att man för att förhindra blockering bör kunna
fatta beslut med kvalificerad majoritet, åtminstone
inom vissa utpekade områden.
Vi menar att alla medlemsländer skall ha rätt att
delta i det fördjupade samarbetet men att inget land
skall tvingas delta.
Flexibilitet i EG-pelaren får inte utgöra ett hinder
för den inre marknaden. Det innebär att endast ett
fåtal användningsområden kan komma i fråga. Inom
EG-pelaren tycker vi att en s.k. positiv lista skulle
kunna göras, där de områden pekas ut där beslut om
flexibilitet kan fattas med kvalificerad majoritet. Men
på övriga områden inom den pelaren bör man kräva
enhällighet. Utrikespolitiken kom också in i detta
sammanhang, men vi har tidigare talat om att man i
fråga om den skall kunna avstå.
Jag står naturligtvis bakom alla reservationer där
Kristdemokraterna finns med, men jag vill särskilt
yrka bifall till reservationerna 8, 18, 31 och 34.

Anf. 200 MAGNUS JOHANSSON (s):
Fru talman! I betänkandet 1996/97:UU13 behand-
las regeringens skrivelse om verksamheten inom Eu-
ropeiska unionen. Därtill behandlas en lång rad mo-
tionsyrkanden väckta dels under den allmänna mo-
tionstiden, dels med anledning av skrivelsen.
En del av de saker som tas upp i motionerna har
varit föremål för riksdagens ställningstagande tidiga-
re. Detta gäller särskilt frågorna som diskuteras i den
nu pågående regeringskonferensen. Många av dessa
frågor behandlades i förra årets betänkande som också
hade nummer UU13 med anledning av regeringens
skrivelse om EU:s regeringskonferens.
Vidare förtjänar det att nämnas här inledningsvis
att frågor som behandlas i regeringskonferensen och
även andra aktuella EU-frågor kontinuerligt har varit
föremål för samråd i riksdagens EU-nämnd.
Regeringskonferensen går nu in i sitt absoluta
slutskede, och den väntas kunna avslutas i samband
med Europeiska rådets möte i Amsterdam om cirka
två veckor. Detta avspeglar sig i vissa ställningsta-
ganden rörande krav i de svenska positionerna då
utskottet inte nu i slutskedet har ansett det lyckligt att
binda upp förhandlingsutrymmet. Dock tar vi för
givet att regeringen i konferensen arbetar utifrån de
riktlinjer som riksdagen ställde sig bakom i betänkan-
det UU13 förra året. Till dags datum kan vi också
konstatera att så har skett.
Fru talman! Trots den oomtvistade kompetens som
finns samlad i utrikesutskottet har vi i detta betänkan-
de insett vår begränsning och inhämtat yttranden från
en rad olika utskott på deras respektive sakområden.
Dessa yttranden finns infogade i betänkandet, och
utskottens rekommendationer till beslut har utan un-
dantag blivit utrikesutskottets ställningstagande.
Till betänkandet har fogats en lång rad reservatio-
ner från alla partier utom Socialdemokraterna och
Centerpartiet. Reservationernas antal förhindrar mig
att kommentera dem alla var och en för sig. Därför
skulle jag vilja göra en del nedslag i betänkandet och
lyfta upp en del frågor som jag tycker förtjänar att
understrykas; detta utan att därför på något sätt för-
ringa de frågor som jag lämnar utan kommentar. Jag
är ganska säker på att de frågor som jag inte berör kan
aktualiseras av mina meddebattörer i en eller annan
replik.
Fru talman! Låt mig börja med de frågor där ut-
skottet är så nära enighet som det går att komma då vi
diskuterar den europeiska unionen. Det handlar om
unionens utvidgning till att omfatta de öst- och cent-
raleuropeiska länderna samt Cypern. En rad motion-
syrkanden berör just vikten av att utvidgningen bör
ges hög prioritet. Utskottet har härvidlag ingen annan
uppfattning.
Det är en historisk uppgift för EU att se till att ut-
vidgningen startar så fort som möjligt. Vid Europeis-
ka rådets möte i Madrid i december 1995 fastslogs att
utvidgningsprocessen måste fortgå på ett sådant sätt
att förhandlingarna med kandidatländerna kan inledas
senast sex månader efter det att regeringskonferensen
avslutats. Detta är också den linje som är känd svensk
politik.
Utskottet vill också lyfta fram betydelsen av att
alla kandidatländer får inleda sina förhandlingar sam-
tidigt. Detta är oerhört viktigt för att inte skilja ut
olika kandidatländer. De kriterier som sedan skall
gälla som kvalifikationsgrund för medlemskapet
måste vara rättvisa, objektiva och tydliga.
Utvidgningen har enligt utskottet stor betydelse
när det gäller att gagna fred och säkerhet i Europa. På
samma sätt som medlemskapet i dåvarande EG på 70-
och 80-talen bidrog till att befästa demokratin i
Grekland, Portugal och Spanien bidrar möjligheten
till medlemskap i EU till inre stabilitet, till demokra-
tins befästande och till att de nödvändiga ekonomiska
reformerna fortskrider.
I detta sammanhang var det inte helt utan förvå-
ning som jag i går hörde Jan Jennehag från Vänster-
partiet, i samband med utrikesministerns information
till riksdagen om Euroatlantiska partnerskapsrådet,
säga att EU:s utvidgning inte alls bidrar till att stärka
säkerheten i regionen. Jag hade tänkt ställa en fråga
till Eva Zetterberg, men hon valde att gå ut och sola i
stället för att fortsatt vara med i debatten. Därför
hoppas jag att t.ex. Bengt Hurtig kan nämna något om
detta. Jag tycker att det vore bra om vi kunde få ett
klarläggande från Vänsterpartiet om det är bra eller
inte bra för de baltiska staternas säkerhet att de blir
medlemmar i EU. Om det är bra, stöttar då Vänster-
partiet de här staternas medlemskapsansökningar? Jag
hörde Eva Zetterberg i sitt anförande nämna att detta
är viktigt för säkerheten. Därför var Jan Jennehags
uttalande i går något förvånande. Kanske kan Bengt
Hurtig räta ut de frågetecken som finns.
Även om frågan om själva utvidgningen inte finns
med på regeringskonferensens dagordning finns den
med i bakgrunden. Det är många frågor som behöver
få en lösning, bl.a. på det institutionella området, i
förberedelsen av unionen inför utvidgningen. Det
gäller frågor som handlar om beslutsprocedurer och
om hur institutionerna skall formeras. Dessa frågor
finns nu med för att lösas i regeringskonferensens
slutskede.
Utskottet pekar också på nödvändigheten av en re-
formering av jordbrukspolitiken och strukturpolitiken
för att möta behoven i en utvidgad union. Kommis-
sionen har av Europeiska rådet fått i uppdrag att göra
en samlad bedömning av utbildningens konsekvenser
på dessa båda områden. Utskottet får anledning att
återkomma till dessa frågor i kommande betänkanden.
Fru talman! I betänkandets kapitel om allmänna
och övergripande frågor behandlas bl.a. frågan om
subsidiariteten, närhetsprincipen. Folkpartiet och
Kristdemokraterna för här ett resonemang om att man
bör inrätta en särskild kompetenskatalog över de
frågor som bör avgöras på EU-nivå. Utskottet delar i
huvudsak motionärernas uppfattning om att det är
viktigt att besluten fattas så nära medborgarna som
möjligt. Men att därifrån gå till att upprätta en sär-
skild katalog över vilka beslut som bör fattas var
torde vara mycket svårt. Det kanske viktigaste argu-
mentet för det är att vi har olika uppfattning om vilka
beslut som skall fattas var. Det gäller t.ex. den sociala
dimensionen. Där har Folkpartiet gjort klart att det är
en fråga av nationell karaktär.
Artikel 235 i fördraget innebär ett bemyndigande
för rådet att med ett gemensamt enhälligt beslut vidta
de åtgärder som krävs för att förverkliga gemenska-
pens mål inom den gemensamma marknadens ram
även då uttryckligt stöd saknas i fördraget. Utrikesut-
skottet finner inte att denna ordning behöver ändras
och vill erinra om att det i Romfördragets olika sub-
stanskapitel finns regleringar om vilka kompetensom-
råden som skall hanteras på EU-nivå.
Vidare avstyrker utskottet i detta kapitel krav om
att till EU:s fördrag foga en utträdesparagraf. Majori-
teten vill understryka att samarbetet inom EU är ett
samarbete mellan demokratiska stater och utgår från
att det blir en sådan behandling också om ett land
skulle vilja träda ut ur samarbetet. Det här är en ord-
ning som gäller även i andra internationella organisa-
tioner, och där ifrågasätts inte detta. Jag skulle i sam-
manhanget vilja fråga Peter Eriksson som represente-
rar Miljöpartiet, som har en reservation på detta om-
råde, om han på allvar tror att någon skulle förvägra
oss utträde ur unionen om ett sådant beslut skulle
fattas av riksdagen i god demokratisk ordning.
I kapitlet om regeringskonferensen återkommer
många av de överväganden som varit föremål för
utskottets behandling i samband med regeringens
skrivelse om regeringskonferensen förra året. Utskot-
tet har i detta sammanhang inte funnit någon anled-
ning att ändra på de riktlinjer och prioriteringar som
man ställde sig bakom i förra årets betänkande. En av
de frågor som återkommer är frågan om att Sverige
skall verka för att beslut om miljöskatter fattas med
kvalificerad majoritet. Utskottet tycker inte att det
finns någon anledning att ändra sin uppfattning från
förra året, utan anför även nu att skattepolitiken skall
vara generell. Däremot driver den svenska regeringen
frågan om att införa en miniminivå för t.ex. koldiox-
idskatt.
När det gäller den gemensamma utrikes- och sä-
kerhetspolitiken bekräftar utskottet i sitt ställningsta-
gande den svenska linjen att inte medverka till att EU
och VEU läggs samman. Vi står kvar vid den upp-
fattning som vi deklarerade redan i medlemskapsför-
handlingarna, nämligen att Sverige inte har för avsikt
att delta i ett gemensamt försvar. Däremot välkomnas
regeringens aktiva arbete vad gäller att effektivisera
beslutsfattande och att förstärka EU:s roll för att ska-
pa fred och säkerhet i Europa. Det s.k. finsk-svenska
förslaget innebär just detta. Man kan konstatera att
liksom på området om utvidgningen finns också här
en ganska stor samstämmighet i utskottet.
Vad gäller närmare frågor om aktuella ämnen på
regeringskonferensen är det nog min rekommendation
att de frågorna ställs till utrikesministern.
Fru talman! I kapitlet om EU:s förbindelser med
omvärlden finns det bl.a. ett resonemang om EU:s
biståndspolitik. I en motion pekar Kristdemokraterna
på att biståndet i högre grad bör inriktas på de fatti-
gaste länderna. Utskottet delar i allt väsentligt den
bedömningen, och detta ligger också i den strategi
som regeringen aviserat inför den omförhandling av
Loméavtalet som inom kort skall ske. Den strategin
bygger på följande prioriteringar:
Fattigdomsbekämpning
Koncentration till länderna i Afrika
Effektivitet
Partnerskap
WTO-förenlighet
Utskottet delar dessa prioriteringar och konstaterar
samtidigt att fattigdomsbekämpning redan är det
övergripande målet för EU:s utvecklingssamarbete,
liksom för det svenska utvecklingssamarbetet. Detta
skall således genomsyra unionens bistånd till utveck-
lingsländerna.
Vad gäller kapitlet om visst samarbete inom första
pelaren hittar vi frågor som skiljer oss åt i inrikespo-
litiken, men också i utrikespolitiken vad gäller verk-
samheten i EU. Det tycker jag är bra.
Kristdemokraterna tar t.ex. i sin motion upp att re-
geringen inte lever upp till vad som sägs i de fem
punkter som Europeiska rådet vid sitt möte i Essen
satte upp och som handlar om att bekämpa arbetslös-
heten. Man nämner särskilt två punkter, nämligen den
om indirekta lönekostnader och den om flexibilitet på
arbetsmarknaden.
Jag skulle vilja passa på att fråga Ingrid Näslund
vad hon menar med begreppet flexibilitet på arbets-
marknaden. Handlar det om att göra vardagen för
löntagare otryggare eller handlar det om att ytterligare
öka inkomstklyftorna, vilket gör att de som tjänar
minst får det sämre och att de som tjänar mest får det
bättre? Är det vad Ingrid Näslund menar med begrep-
pet flexibilitet på arbetsmarknaden?
Utskottets majoritet menar att ett bättre sätt att
skapa flexibilitet på arbetsmarknaden är att se till att
fler människor kan vara med och konkurrera om job-
ben; detta genom stora satsningar på kompetenshöj-
ning även för dem med lägst utbildning. Detta kan
också vara flexibilitet, men det har det goda med sig
att alla människor så att säga kan vara med och flexa
uppåt.
Vad gäller de indirekta lönekostnaderna har riks-
dagen fattat en rad beslut. Men det handlar då inte om
den generella karaktär som Ingrid Näslund vill ha,
utan det handlar om riktade åtgärder till särskilda
grupper. Det tycker vi är ett bättre sätt. Som sagt:
Argumenten och skiljelinjerna känns igen från inri-
kespolitiken.
Ett annat brännhett område som behandlas här är
den ekonomiska och monetära unionen, EMU. Här
finns en rad motioner, som skär tvärs igenom hela
registret av åsikter. Moderaterna och Folkpartiet säger
att vi skall vara med från starten till varje pris. Man
pekar på hittills om inte okända så i varje fall oreali-
serade ekonomiska fördelar. Ja, folkpartisterna är
t.o.m. så säkra att man i sina budgetramar räknar med
att vi skulle få ett antal miljarder i minskade ränteut-
gifter, om vi nu skulle gå med.
Men jag måste ställa följande fråga till herrar
Könberg och Lennmarker: Kan ni i dag tala om vilka
länder som kommer att finnas med från starten den
1 januari 1999? Om ni inte med säkerhet kan säga det,
hur kan ni då så tvärsäkert tala om att detta är det
bästa för Sverige ur ekonomisk synvinkel?
Vi har bara under de senaste dagarna hört rappor-
ter från marknadernas högkvarter om att de valutor
som väntas stå utanför det nu skakiga EMU-projektet
stärks just av den anledningen. Hur hög räntan blir
och hur stark valutan blir hänger väl ihop med den
reala ekonomiska utvecklingen och inte med om vi
finns med i EMU:s tredje fas eller ej. Därför borde de
som är så tvärsäkra ha fått sig en och annan tankestäl-
lare den senaste tiden.
EMU-projektet har runt om i Europa fått en dålig
klang, egentligen mest på grund av att de s.k. konver-
genskraven har angivits som skäl för att man skall
minska budgetunderskotten. Den synen genomsyrar
också de mest ihärdiga nej-sägarna i Sverige. Men
sanningen är faktiskt en annan. Man måste ju förr
eller senare ändå ta till budgetförstärkande åtgärder.
Man kan inte hur länge som helst fortsätta att låna
pengar till löpande drift, men detta kan ibland vara
jobbigt att motivera rent politiskt, och därför är det
väl bekvämt att skylla på något annat, i detta fall på
EMU. Även om vi väljer att stå utanför EMU:s tredje
steg, förändras inte de budgetpolitiska målen för oss.
Det är kanske snarare så att dessa mål blir ännu vikti-
gare utanför.
Fru talman! Efter denna lilla utsvävning i den
ekonomiska världen återvänder jag till betänkandet,
till samarbetet i rättsliga och inrikes frågor samt Sve-
riges anslutning till Schengenavtalet. Då vi talar om
det som rör rättsliga och inrikes frågor, EU:s tredje
pelare, handlar det oftast om hur vi kan förbättra och
effektivisera arbetet där. Beslut som fattas under
tredje pelaren är främst beslut som fattas med enhäl-
lighet, vilket ibland kan begränsa effektiviteten. Där-
för delar utskottet regeringens uppfattning att vissa
frågor skulle kunna föras över till den första pelaren,
där beslut fattas med majoritet. Denna fråga är just nu
föremål för behandling i regeringskonferensen.
I ett antal motioner talas det om vikten av s.k.
kompensatoriska åtgärder vid genomförandet av den
fria rörligheten för personer. Med kompensatoriska
åtgärder avses åtgärder för att kompensera för indrag-
na gränskontroller. Det kan t.ex. vara att stärka den
yttre gränskontrollen mot tredje land likaväl som
samarbete mellan polisstyrkor i olika länder för att
bekämpa gränsöverskridande brottslighet.
Ett antal länder inom EU har beslutat att gå före
sinsemellan vad gäller genomförandet av den fria
rörligheten för personer. Dessa länder har etablerat ett
samarbete inom ramen för det s.k. Schengenavtalet.
Ur svensk synvinkel kan konstateras att vi har haft
framgång dels genom att kunna underteckna
Schengenavtalet, dels genom att till avtalet också
knyta de nordiska länder som i dag står utanför EU,
dvs. Norge och Island. Detta har lett till att den nor-
diska passfriheten har kunnat bestå. Utskottet väl-
komnar detta.
Schengenavtalet kommer i övrigt att bli föremål
för riksdagens prövning under hösten. Därför torde
det riktiga vara att föra diskussionen om avtalets
innebörd vid det tillfället.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis bara göra en
liten reflexion. När man försöker tolka de motioner
som är väckta med anledning av regeringens skrivelse
finner man att det finns partier som vill gå mycket
längre i samarbetet än vad majoriteten vill, men också
att det finns partier som inte alls vill vara med. Då är
det inte utan att man känner sig ganska trygg i för-
vissningen att den linje som biträds av utskottsmajori-
teten och som också drivs av regeringen ligger ganska
rätt. Man kan också konstatera att de frågor som vi nu
behandlar har mycket att göra med innehållet i EU:s
verksamhet, bra mycket mer än med frågan om vi
skall vara med eller ej. Det är en utveckling som man
bara kan välkomna.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till ut-
skottets hemställan i dess helhet och följaktligen
dessvärre avslag på alla reservationer.

Anf. 201 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag skulle först vilja säga några ord
om kompetensområdena. Vi har inte menat att man
skall ha en detaljerad katalog, där precis vartenda
område räknas upp. Däremot har vi sagt att det skulle
vara viktigt med ett förtydligande, inte minst med
utgångspunkt i subsidiaritetsprincipen. Det är viktiga-
re att unionen sysslar med de frågor som bör ligga på
unionsnivå än att man exakt vet på vilka nivåer som
beslut skall fattas.
Vi har vidare hört till dem som har förespråkat att
EU skulle kunna bli en juridisk person. Det är faktiskt
en trolig utveckling, som vi anser vara positiv. Under
sådana förhållanden är det ännu viktigare att kompe-
tensområdena är klara.
När det sedan gäller Essenpunkterna, om löne-
kostnader o.d., känner Magnus Johansson mig dåligt,
om han tror att jag på något sätt skulle finna glädje i
att människor har dåliga löner. Men det är ändå så att
man på vissa håll i världen med framgång har prövat
ingångslöner som ibland kan ligga något lägre. Om
man kombinerar detta med utbildnings- och kompe-
tenshöjande åtgärder, som vi är helt överens om,
behöver människor sedan inte bli kvar i arbetena med
denna något lägre betalning.
Men om nu inte Magnus Johansson tror på mig i
det här fallet, lyssna för allt i världen i stället på Tony
Blair! När denne senast träffade Göran Persson efter-
lyste också han flexibilitet beträffande arbetsmarkna-
den. Så lyssna på er socialdemokratiske vän i Storbri-
tannien, om ni har svårt att lyssna på oppositionspar-
tierna!

Anf. 202 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Flexibilitet på arbetsmarknaden är
bra. Vi har ingen annan uppfattning på den punkten.
Men frågan är vilken innebörd begreppet flexibilitet
har. I den traditionella tolkningen av flexibiliteten
ingår precis det som Ingrid Näslund nämner, nämli-
gen jobb med litet lägre ingångslöner och trappor på
vilka folk sedan kan klättra uppåt.
Exempel från USA visar dock att folk inte klättrar
uppåt i de här trapporna utan blir kvar på det nedersta
trappsteget. Man behöver ha två, tre heltidsjobb för
att klara sin försörjning. Modellen med de här trapp-
stegen fungerar inte.
Jag konstaterar därför att Ingrid Näslund med talet
om att acceptera lägre ingångskrav på arbetsmarkna-
den vad gäller löner - förmodligen oftast riktat till de
yngre på arbetsmarknaden - måste mena att vi skall
skapa större löneklyftor i Sverige. Härigenom kom-
mer låginkomsttagare också att få mindre pengar i sin
plånbok. Det är den tolkning som jag gör av Ingrid
Näslunds inlägg.

Anf. 203 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Om den arbetslöshetspolitik som vi
har sett prov på under de senaste åren skall fortsätta,
får man väldigt litet i plånboken och i fickan. Vi är
alla överens om att den inte kan fortsätta. Man måste
därför pröva alla medel.
Men flexibiliteten har inte bara denna innebörd.
Man får inte heller, som här har skett, binda arbetsgi-
varna med regler t.ex. när det gäller sjuklöneersätt-
ningen som gör det hart när omöjligt att anställa fler
personer. Ibland verkar det som om man har som
högsta önskan att låta så många som möjligt vara utan
ett riktigt jobb, detta även om man försöker skaffa
dem sysselsättning.
Tala alltså inte om trygga arbetare! Vi har i varje
fall väldigt otrygga arbetslösa.

Anf. 204 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Nu flyr Ingrid Näslund litet från det
som debatten handlar om, nämligen genom att i den
dra in ämnen som företagsbeskattning, sjuklön osv.,
men vi talar nu om den flexibla arbetsmarknaden. Jag
konstaterar att Ingrid Näslund fortfarande inte har
gjort någon annan beskrivning av flexibla arbets-
marknadsregler än att därmed avses vidgade löneklyf-
tor och otryggare förmåner för de anställda.
Jag tror inte att man bara genom att införa de här
reglerna kommer till rätta med arbetslöshetskrisen. I
så fall var den utveckling som ägde rum när vi prova-
de den här modellen 1991-1994 rätt konstig. Jag skall
inte nämna siffrorna - de har redovisats här i kamma-
ren alltför ofta tidigare.
De här metoderna har inte heller varit en lösning
när de genomförts ute i Europa. Det måste nog till
litet andra och nyare metoder. Oavsett vad Tony Blair
tycker om saker och ting förbehåller vi oss rätten att i
Sverige föra den politik som vi tror är den riktiga på
detta område. Det är då inte fråga om denna flexibla
arbetsmarknadspolitik, som leder till otryggare an-
ställningar och ökade löneklyftor.

Anf. 205 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Magnus Johansson avslutade sitt hu-
vudinlägg med att säga att han kände sig trygg. Det är
alltid trevligt om någon kan göra det. Motivet var
tydligen att det fanns både de som ville gå längre och
de som inte ville gå lika långt som han. Även om jag
själv tillhör ett parti som brukar beskrivas som den
politiska mitten tycker jag att det verkar vara ett
bräckligt argument för att känna sig trygg, att det
finns de som är utplacerade på ömse sidor om en.
Fru talman! Under alla förhållanden lär det inte
leda fram till någon speciellt offensiv politik. Det har
redan visat sig i alltför många frågor under den pågå-
ende regeringskonferensen.
Magnus Johansson har rätt i att vi skulle önska att
det fanns en kompetenskatalog när det gäller närhets-
principen. Men om han hade läst innantill i vår reser-
vation nr 1 hade han funnit det dystra konstaterandet
att det inte lär bli någon sådan under denna regerings-
konferens. Däremot skulle alla som vill kunna hjälpa
till att driva igenom flera inslag av subsidiaritet, mera
av närhetsprincipen i fördragen. Jag har ställt några
frågor om det till utrikesministern, som jag hoppas få
svar på inom kort.
Fru talman! Om jag uppfattade det rätt hade Mag-
nus Johansson en något märklig uppfattning i EMU-
frågan. Han menade att man måste veta vilka länder
som är med för att ha en egen ståndpunkt. Vi har
förvisso funderat en hel del på hur man har kunnat
hamna så illa som det socialdemokratiska partiet och
regeringen i denna fråga. Hittills har jag inte förstått
att det hängde på att man inte är beredd att ta ställning
till om man vill vara med om en gemensam valuta
förrän man vet exakt vilka länder som är med.
Till sist frågan om det rättsliga samarbetet. Mag-
nus Johansson konstaterar att det kunde vara bra med
mera effektivitet. Men det blir ganska passivt att
hänvisa till förhandlingar utan att ha någon uppfatt-
ning om vad de skall leda till.

Anf. 206 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! De positioner som utskottet fortfaran-
de företräder finns angivna i förra årets betänkande
inför regeringskonferensen när det gäller det som Bo
Könberg tog upp sist.
För att återgå till frågan om EMU: Självklart me-
nade jag inte att vi måste veta exakt vilka länder som
skall vara med för att vi skall ta ställning till om vi
skall vara medlemmar eller inte. Men vilka länder
som kommer med från starten kommer att påverka
dels hur stark euron blir, dels vilken nivå räntan får.
Bo Könberg får gärna rätta mig om jag har fel. Inte
minst Folkpartiet hävdar att det är de reala ekonomis-
ka förutsättningarna som påverkar de två saker jag
nämnde. Vi måste kunna vara öppna och se att ränte-
vinstens storlek påverkas av vilka länder som finns
med från 1999.
Som jag har förstått det gör Folkpartiet bedöm-
ningen att räntevinsten för Sverige det första året
skulle bli ungefär 5 miljarder kronor. Man måste
kunna visa hur man räknar ut det och vilka länder man
tror kommer att finnas med från början.

Anf. 207 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! På en punkt tycks vi vara överens, om
jag förstod det senaste inlägget rätt. Om många länder
omfattas av medlemskap i den ekonomiska och mone-
tära unionen blir det räntevinster. Magnus Johansson
frågar mig om räntevinsternas storlek i förhållande till
hur många länder som är med. Det har säkert stor
betydelse. Vi har gjort och gör fortfarande bedöm-
ningen att bra många länder kommer att vara med.
Man får se om vi har rätt.
I vår motion i samband med budgeten har vi gjort
bedömningen att man skulle kunna räkna med en
räntevinst i storleksordningen en halv procentenhet.
Jag tycker inte att vi har tagit till så väldigt mycket.

Anf. 208 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag fick frågan om vi trodde att några
skulle förvägra Sverige att gå ur Europeiska unionen
och om det är därför vi vill ha in en utträdesparagraf i
traktaten. Det är nog inte så det är. Jag kan hänvisa till
Magnus Johanssons åsiktsfrände i denna fråga, Carl
Bildt. För något år sedan sade han att han trodde att
det gick att krångla sig ur unionen, men att det säkert
hade sina problem. Det kan finnas de som begär ska-
destånd. Det är ett bra argument för att formalisera
rätten till utträde.
Antagligen kommer regler om suspension att föras
in nu. Då bör man också kunna få in utträdesparagra-
fer. Det tillhör vanlig, normal föreningsrätt.
Jag kan inte låta bli att ta upp ytterligare ett litet
argument. Jag tror att människorna i de baltiska län-
derna i dag är glada över att det fanns en utträdespa-
ragraf i Sovjetunionen. Det underlättade deras utträde
väsentligt, tror i alla fall jag och många där.

Anf. 209 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Låt mig inledningsvis för riksdagens
protokoll förtydliga en sak. Om Carl Bildt och jag är
överens i någon fråga är det möjligen om vilken
spelplan vi skall spela på. Det gäller inte särskilt
mycket vilka positioner vi skall ha på banan eller
huruvida vi skall anfalla eller försvara, dvs. vilka
frågor vi skall driva. Jag beklagar att Peter Eriksson
och Miljöpartiet helst vill sitta på läktaren i stället för
att vara med och spela konstruktivt. Men det är en
överspelad diskussion.
Peter Eriksson gör jämförelser med när de baltiska
länderna fick lämna Sovjetunionen. Det är en tämli-
gen långtgående om än inte helt ovanlig jämförelse
bland Peter Erikssons åsiktsfränder när det gäller EU-
frågan. Det är dock en viss skillnad på ett samarbete
mellan demokratiska suveräna stater och en kommu-
nistdiktatur sammanhållen med indoktrinering och
blanka vapen. Jag tycker att vi skall försöka sålla bort
den typen av diskussioner.
Jag tycker att vi kan ställa kravet att man respekte-
rar de beslut som fattas i god demokratisk ordning i
respektive medlemsstat. Jag är fullständigt övertygad
om att det också blir realiteten, om vi bestämmer oss
för att gå ut. Så fungerar det i andra internationella
organisationer, och jag är helt övertygad om att det
fungerar så även i denna organisation.

Anf. 210 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag håller med Magnus Johansson om
att det är stor skillnad mellan Sovjetunionen och Eu-
ropeiska unionen. Icke desto mindre visar exemplet
att det är en fördel att ha formaliserat en utträdesrätt.
Den gång man vill gå ur finns det regler för det. Då
slipper man starta omfattande, svåra förhandlingar
som man inte vet hur de slutar.

Anf. 211 HELENA NILSSON (c):
Fru talman! Till grund för dagens debatt ligger re-
geringens berättelse om verksamheten i Europeiska
unionen för år 1996. Regeringen har presenterat en
utförlig skrivelse på mer än 300 sidor.
Vi i Centerpartiet har inte motionerat med anled-
ning av denna skrivelse. Vi anser inte att en redovis-
ning av verksamheten 1996 bör tas till intäkt för möj-
ligheten att ställa krav om framtida svenska stånd-
punkter. Vi anser inte heller att det är meningen att vi
i riksdagen i detta sammanhang skall ta om den dis-
kussion vi hade i mars 1996, när vi behandlade rege-
ringens förslag till svenska förhandlingspositioner
inför regeringskonferensen. Vi fick då inte gehör för
samtliga våra ståndpunkter. Det gällde frågan om en
kompetenskatalog för EU i syfte att stärka subsidiari-
tetsprincipen, kravet på att Sverige bör driva frågan
om att fördragsfästa rätten till ett reglerat utträde och
förslaget om att beslut om miniminivåer för miljöskat-
ter skall kunna fattas som majoritetsbeslut.
Vi vann alltså inte gehör hos riksdagsmajoriteten.
Vi respekterar att majoriteten bestämmer. Därför
föreligger inte några reservationer från Centerpartiet i
dessa frågor. I sak har vi naturligtvis inte ändrat
ståndpunkt.
Det är klart att vi respekterar majoriteten, även om
det är intressant att en del av minoritetens ståndpunk-
ter är höggradigt aktuella när vi går in i förhandling-
ens slutskede. Jag tänker då på miljöskatterna. Där
har man i förhandlingarna kommit fram till att det
finns en majoritet för det. Vi får se i slutomgången.
Det vore mycket olyckligt, som tidigare har nämnts,
om den svenska regeringen ensam skulle stjälpa den
frågan.
Dagens debatt uppehåller sig av naturliga skäl
kring EU:s regeringskonferens. Vi har också från de
olika partierna tagit tillfället i akt att ge regeringen
vägledning när slutförhandlingarna nu går in i ett
avgörande skede.
Regeringen gör i sin skrivelse bedömningen "att
det finns goda utsikter att uppnå ett gott förhandlings-
resultat på Sveriges prioriterade områden". Vi behö-
ver inte befara ett förhandlingsresultat på något områ-
de som "direkt strider mot de egna intressena".
Detta är en mycket optimistisk förutsägelse. Jag
vill för egen del inte vara lika tydlig. Även om jag i
den debatt vi hade om IGC i januari konstaterade att
halvtidsresultatet såg relativt hyggligt ut och att det
fanns vissa viktiga genombrott på några punkter för-
faller det på andra områden att vara mer av på stället
marsch.
När regeringen beskriver förhandlingsläget saknas
en viktig reservation för slutresultatet. Ibland brukar
vi inom Centerpartiet säga att ingenting är klart förrän
allting är klart. Vi kan naturligtvis inte räkna hem
framgångar i vissa sakfrågor förrän de centrala knäck-
frågorna om röstviktning, röstregler, pelarstruktur och
institutionernas inflytande har avgjorts.
Centerpartiet har deklarerat att en väsentlig ut-
vidgning av EU:s beslutsbefogenheter kräver stöd i en
rådgivande folkomröstning. En folkomröstning i sig
är inget som vi eftersträvar. Den bedömning som jag
gjorde i IGC-debatten i januari gäller alltfort: Vad
som hittills framkommit inom ramen för regerings-
konferensen föranleder inte en önskan från Center-
partiet om en folkomröstning inför ratificerandet av
ett nytt fördrag.
För Centerpartiet är det viktigt att regeringskonfe-
rensen skapar förutsättningar för ett utvidgat, uthålligt
och förpliktande samarbete mellan Europas alla de-
mokratier. Med samarbete skall vi skapa ett Europa
för fred, välfärd och god miljö.
Regeringskonferensen skall bana väg för en utvid-
gad integration där länderna i Central- och Östeuropa
kan upptas i EU-kretsen. Här finns anledning för
Sverige att agera för ett sammanhållet stöd till kandi-
datländerna. Strategin bör vara att Sverige och övriga
nordiska länder, varav tre har färska erfarenheter från
medlemskapsförhandlingar, samordnar sina an-
strängningar för att stödja de baltiska länderna i deras
förberedelse för medlemskap.
Det är också viktigt att den nordiska treklövern
gemensamt agerar för att tydliga och objektiva villkor
skall gälla som kvalifikationsgrund. Estland, Lettland
och Litauen är samtliga bäst betjänta av en förhand-
lingsprocess som utgår från rättvisa och väl kända
kriterier.
Fru talman! I enlighet med förslaget till fördrag
skall Europeiska rådet besluta om gemensamma stra-
tegier inom utrikes- och säkerhetspolitiken. De ge-
mensamma strategierna skall ange mål, varaktighet
och de medel som unionen och medlemsstaterna skall
ställa till förfogande. Centerpartiet avvisar inte försla-
get att införa gemensamma strategier. Dessa ger en
god mellanstatlig och enhälligt beslutad ram för arbe-
tet inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspoli-
tiken.
Men idén om gemensamma strategier förfelas om
dessa strategier utformas alltför allmänt och oprecist.
Om så sker riskerar de gemensamma strategierna att
bli ett redskap för att bakvägen införa majoritetsbeslut
i utrikes- och säkerhetspolitiken i stället för att utgöra
ett ramverk som sätter tydliga gränser för utrikesmi-
nistrarnas arbete.
Ett antal medlemsländer driver alltjämt kravet på
tydligare skrivningar om integrering av VEU i EU. De
vill ange etapper och tidtabell för denna integration.
Det finns enligt min mening ingen anledning för Sve-
rige att falla undan för sådana krav i slutförhandling-
arna.
Centerpartiet anser att ansträngningarna inom EU
och VEU i stället skall inriktas på att utveckla förmå-
gan att på ett europeiskt plan samverka i humanitära
insatser, räddningsinsatser, fredsbevarande uppdrag
och insats av stridskrafter vid krishantering, inklusive
fredsskapande. Allt detta är i enlighet med Peters-
bergsuppgifterna, som Sverige och Finland förtjänst-
fullt föreslagit skall ingå som en huvuduppgift för den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Grundregeln inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken måste fortsatt vara enhällighet.
Röstnedläggelse - dvs. att ett land genom att avstå
från att rösta inte hindrar att ett beslut fattas - måste
alltid vara en möjlighet och inte en underförstådd
skyldighet. Ett system med röstnedläggelse kan dock i
vissa frågor vara önskvärt, eftersom ett land i så fall
inte blir tvunget att tillämpa beslutet samtidigt som
landet accepterar att beslutet gäller för unionen.
I det fall de gemensamma strategier som föreslås i
regeringsförhandlingarna innebär väl insnävande
ramar från Europeiska rådet till utrikesministrarna bör
kvalificerad majoritet kunna tillämpas när det gäller
beslut om gemensamma åtgärder, gemensamma
ståndpunkter eller andra beslut på grundval av en
gemensam strategi samt beslut om genomförande att
dessa.
Detta gäller under förutsättning att inget land av
viktiga och uttalade skäl som rör nationell politik
motsätter sig att ett beslut skall fattas med kvalifice-
rad majoritet. Dock kan jag här erinra om att vi när
detta berördes i EU 96-kommittén hade en ännu snä-
vare bestämning av vad som utgör vitala nationella
intressen. Det är inget som vi har drivit vidare, utan vi
kan acceptera nationell politik.
En sådan fråga som här diskuteras skall hänskjutas
till Europeiska rådet för enhälligt beslut. Centerpartiet
motsätter sig således inte den liggande kompromissen
avseende röstreglerna i den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Genom att förslaget till fördrag
explicit undantar beslut som har militära eller för-
svarsmässiga konsekvenser från vad som skall beslu-
tas med kvalificerad majoritet urholkas inte trovär-
digheten i Sveriges militära alliansfrihet genom för-
dragsändringen.
På en punkt som vi har haft uppe i EU-nämnden så
sent som i dag vill jag ställa en fråga till utrikesminis-
tern. Sverige har som militärt alliansfri en möjlighet
att fortsatt vara detta inom ramen för medlemskapet
även med en förändring av fördragstexten. Det finns
skäl att med anledning av diskussionerna om VEU
fråga utrikesministern om de länder som står på tur att
komma in kan upptas som medlemmar av EU om man
gör denna förändring när det gäller VEU. Man gör
bedömningen att de baltiska länderna inte kommer
med i NATO:s nästa utvidgningsfas. Kan de exklude-
ras som medlemmar om man för in detta med VEU?
Centerpartiet motsätter sig inte att driftsutgifterna
för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
belastar gemenskapsbudgeten.
Toppmötet närmar sig. Vi har två veckor dit. Vi
hoppas för vår del att det inte skall innebära en för-
sening utan att man kommer fram till ett resultat, och
att detta inte heller skall försena EU:s utvidgning. Vi i
Centerpartiet står redo att arbeta inom ramen för de
lösningar som kommer att föreslås för hur vi som
oppositionspartier skall kunna samråda med regering-
en. Under dessa aktiva dagar skall vi se till att stödja
regeringen, komma med konstruktiva lösningar på
utestående knäckfrågor och också erbjuda stenhårt
motstånd om så behövs.

Anf. 212 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Det är sannerligen en spännande tid i
europeisk politik just nu. Det är uppenbart att ett
ideologiskt skifte håller på att äga rum där nylibera-
lismen falnar och egoismen trängs tillbaka. Europas
medborgare efterfrågar social välfärd, rättvisa och
solidaritet. Då vänder de sig också till socialdemo-
kratin i land efter land.
Vi är i ett spännande skede i Europeiska unionens
utveckling. Självklart känner jag som socialdemokrat
stor glädje över att ha partivänner i regeringar i 13 av
de 15 medlemsländerna. 9 av länderna i EU har nu en
socialdemokratisk premiärminister eller statsminister.
Självklart påverkas EU av detta starka socialdemo-
kratiska inflytande.

Den svenska socialdemokratiska regeringen deltar
aktivt i det europeiska samarbetet inom unionen. Vi
driver på, och vi är med och tar vårt ansvar för ut-
vecklingen inom Europa.
Medlemskapet gagnar vårt land. Erfarenheterna av
de två och ett halvt år som Sverige har varit medlem
har stärkt mig i den övertygelsen. Jag vet att Sverige
är en respekterad och uppskattad medlem av unionen.
Fru talman! Ämnet för dagens debatt är verksam-
heten i den europeiska unionen under föregående år,
även om lyssnarna kanske tror att det är någonting
annat som vi diskuterar. Jag tror att det är rätt så. Det
må vara att vi lägger ett verksamhetsår till handling-
arna, men då är det också naturligt att man ser framåt.
I berättelsen om verksamheten under året har det
redogjorts för samarbetet inom praktiskt taget alla
politikens områden. De många motionerna tyder på
ett stort engagemang från riksdagens sida. Det gläder
mig naturligtvis.
Det är också bra om detta stora intresse kan spri-
das utanför den här lokalen. Från Utrikesdepartemen-
tet försöker vi bistå med detta - vi har t.ex. samman-
ställt en populärversion av skrivelsen till riksdagen.
Den första upplagan var på 50 000. Den är nu slut,
och ytterligare 30 000 är under tryckning.
Vi vet ju att det svenska folket i hög grad är skep-
tiskt eller negativt till EU. Jag skall inte här fördjupa
mig i orsakerna till detta, men jag tror att en del av
förklaringen ligger i att inträdet i EU sammanföll med
den värsta ekonomiska kris Sverige upplevt sedan 30-
talet. Nu har vi, eller börjar i varje fall att få, ordning
och reda i landets finanser och vi kan se ljusare på
framtiden. Jag tror att det kommer att ha effekter på
EU-opinionen.
Det bristande folkliga stödet är dock en realitet,
och någonting som vi måste ta hänsyn till. Det gäller
inte minst när vi tar ställning till en så genomgripande
fråga som den europeiska monetära unionen. Av bl.a.
den orsaken vill det socialdemokratiska partiet inte att
Sverige skall ansluta sig till den gemensamma valutan
från starten 1999, och alltså inte redan då ingå i den
ekonomiska och monetära unionen.
För detta har Göran Lennmarker och Bo Könberg
riktad kritik mot oss i regeringen. Kanske inte så
mycket i sak, därför att vi har den åsikt som vi har,
utan snarare - åtminstone från Lennmarkers sida -
därför att man hävdar att vi inte har någon åsikt. Gö-
ran Lennmarker säger att vi driver med, att vi visar en
småstadsattityd och att vi inte vågar fatta egna beslut
utan följer andra länder.
Jag tycker att det är en osedvanligt felvald fråga
att använda som argument för detta. Det är knappast
en småstadsattityd vi visar när vi tar ställning i just
den här frågan. Det gäller det socialdemokratiska
partiet, landets regering och det beslut som riksdagen
så småningom kommer att fatta. Troligen blir det ju så
att vi fattar beslutet att inte göra som flertalet länder
inom EU. Vi driver inte med i den här frågan, utan vi
tar ställning utifrån egna utgångspunkter. Snarare är
det den handlingslinje som Göran Lennmarker och Bo
Könberg redovisar som följer med vad övriga länder
står för. Den innebär inte att man tar ställning utifrån
det egna landets situation.
Vi socialdemokrater har valt att hantera den här
frågan på ett mycket demokratiskt sätt. Vi har velat
lyssna på människorna. Vad Lennmarker och Kön-
berg kräver av oss nu är att vi skall stålsätta oss. Detta
vårt lyssnande är något som vi skall föra åt sidan,
menar de, och trots att vi väl känner människors syn
på EU och EMU skall vi alltså föra landet in i denna
ännu mycket mer djupa integration redan 1999. Det
de säger till oss är att vi inte skall se de uppenbara
klyftor som finns i vårt land och i andra länder. Klyf-
tan finns mellan hur de många människorna ser på
samarbetet inom EU och den ekonomiska monetära
unionen och hur politiska ledare ser på frågan. Jag
själv oroas väldigt av den här klyftan, och menar att
det är enormt viktigt att vi som har förtroendeuppdrag
inom politiken arbetar med den.
Visst är valutaunionen viktig, och visst skulle det
finnas många fördelar med att gå med i den redan från
starten. Men det finns också många brister i unionen,
och främst finns det många oklarheter i den. För oss
socialdemokrater är det ännu viktigare med en demo-
kratisk hållning. Det är en övergripande fråga som
faktiskt tar över också sakfrågor, även om det gäller
valutaunionen.
Jag är något förvånad att från riksdagens talarstol
höra uttalanden som tillåter sig att vara så pass befria-
de från hänsyn till hur en så stor del av svenska folket
ser på EU och EMU i dag.
Fru talman! Jag går nu över till att tala om annat
förändringsarbete inom EU. Jag hoppas att det för-
ändringsarbetet kommer att leda till att svenska folket
i ökad utsträckning ser fördelarna med EU. Jag tror
att det vi håller på med inom regeringskonferensen är
av det slaget. Regeringskonferensen har som uppgift
att se över EU:s fördrag. Arbetet inleddes förra året.
Detta har gett Sverige ett unikt tillfälle att vara med
och påverka samarbetets fortsatta karaktär och inrikt-
ning. Jag hoppas att vi skall vara klara med det här
arbetet till toppmötet i Amsterdam om knappt två
veckor. Jag hoppas också att vi då får se en ny
grundlag för EU som bättre än i dag tillgodoser de
förväntningar som medborgarna har på EU.
Några frågor har varit prioriterade för Sverige.
Kampen mot arbetslösheten är en sådan. Det står nu
klart att det finns inom räckhåll för oss att få en stor
framgång i den frågan. "Sysselsättningsunion" har
varit något av ett slagord för att markera att Sverige
vill göra EU till en union som sätter kampen mot
arbetslösheten högst på dagordningen.
Detta är självklart för en socialdemokratisk rege-
ring som har just kampen mot arbetslösheten som en
så prioriterad fråga. När vi tydliggjorde detta från
svensk sida fann vi snabbt att vi hade gehör från Eu-
ropas socialdemokratiska partier. I första hand var det
andra socialdemokratiska regeringar som anslöt sig
till vår syn på att vi skulle ha in frågan om sysselsätt-
ningen i Maastrichtfördraget eller i det som nu ersät-
ter detta fördrag. Det skall alltså vara högt på dag-
ordningen för oss inom EU. Allteftersom har också
regeringar med andra partier som medlemmar anslutit
sig till denna åsikt.
Det vi har hävdat är inte att EU skall ta över sys-
selsättningspolitiken, Ingrid Näslund. Vi har hela
tiden sagt att den fortfarande skall vara ett nationellt
ansvar - det är en självklarhet. Men vi tycker att det
behövs mer gemensamma tag mot arbetslösheten.
Vi skall slå fast vissa principer inom EU för att få
en ökad sysselsättning och en minskad arbetslöshet.
Det skall sedan övervakas av en sysselsättnings-
kommitté som skall kunna följa upp frågorna. Men
det är fortfarande ett nationellt ansvar, och skall så
vara. EU-länderna behöver göra mer tillsammans.
Vi har alltså nått långt i detta. Jag tycker att vi
som svenskar borde vara glada och nöjda över det.
Men jag antar att det är för mycket s-prägel över det
här förslaget för att Lennmarker och Könberg riktigt
skall kunna erkänna att det har varit en så tydlig
svensk framgång.
På andra områden som vi har diskuterat många
gånger här i riksdagen har vi nått en del framgångar.
Ibland har det inte varit särskilt mycket, och på sina
håll har det varit riktigt bra. Det är ju så i en förhand-
ling.
Jag tror att det nya EU har förutsättningar att bli
ett mer öppet EU där jämställdheten spelar större roll.
Det blir ett effektivare EU vad gäller arbetet för att
bekämpa miljöproblem, och det gäller också kampen
mot narkotika och att förebygga och bekämpa brotts-
lighet. Det handlar också om att förebygga och hante-
ra internationella kriser. På den punkten fick jag en
direkt fråga om det förslag som vi samfällt i den
svenska riksdagen är mycket kritiska emot, nämligen
att EU och Västeuropeiska unionen skulle slås sam-
man, och effekterna av detta. Jag är glad för att vi i
riksdagen är eniga om kritiken mot det här förslaget.
Regeringen kommer att följa upp detta.
Jag tror inte att man behöver dra ut det så långt
som att säga att VEU:s integration i EU skulle innebä-
ra svårigheter att upptas som EU-medlem, Helena
Nilsson. Men däremot kommer man att hamna i den
litet underliga situationen att just arrangemanget med
VEU som en del av EU skulle innebära att EU självt
inte skulle kunna besluta om vilka länder som skall
vara med. Då måste faktiskt NATO besluta om den
delen, eftersom man måste vara NATO-medlem för
att vara VEU-medlem. Det här har jag framhållit
många gånger.
Jag kan inte kommentera alla sakområden som har
tagits upp här, men eftersom det är flera som har tagit
upp miljöfrågorna kan jag säga att det självklart är så
att vi inte vill öka koldioxidutsläppen. Det är en
självklar ståndpunkt från regeringens sida.
Vad gäller miljöavgifter har vi den principiella
åsikten att det här tangerar skatteområdet, och då skall
det vara enhällighetsbeslut eftersom det är ett mellan-
statligt samarbete. Det är många andra regeringar som
tycker på samma sätt.
Jag skall avrunda det som har med regeringskon-
ferensen att göra med att säga att de institutionella
frågorna långt ifrån är lösta ännu. Vi måste alla vara
medvetna om att det krävs konstruktiva kompromisser
här.
Till Peter Eriksson vill jag gärna säga att det inte
är min sak uttala mig om riksdagens arbetsformer och
om riksdagen skall sammankallas eller inte. Jag kan
bara konstatera att vi kommer att ställa oss till riksda-
gens förfogande under sommaren precis på samma
sätt som vi har gjort under förhandlingarnas gång.
Fru talman! Låt mig sluta med att säga att det allra
viktigaste är att vi kommer igenom den här regerings-
konferensen så att vi blir mogna för en utvidgning av
EU och så att vi kan välkomna nya medlemmar. Det
är viktigt att den processen får starta så tidigt som
möjligt. Det är den historiskt stora uppgift som nu
ligger framför oss. Det skulle tydligare än någonting
annat klargöra att EU är ett mycket stort och viktigt
fredsprojekt.

Anf. 213 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Utrikesministern inledde med att tala
om hur aktiva vi har varit från svensk sida och hur
mycket vi har drivit på. Det finns förvisso sådana
frågor. Jag nämnde några i mitt anförande. Men ingen
kan väl gärna påstå att den svenska regeringen har
varit speciellt pådrivande i EMU-frågan, i frågan om
miljöskatter, i frågan om mer överstatliga beslut på
tull- och polisområdet, mer genomslag för närhets-
principen etc. Det finns ju en lång rad tunga viktiga
områden där Sverige tyvärr inte har varit pådrivande.
Sedan angrep utrikesministern mig och Modera-
terna för att vi kritiserade regeringens brist på håll-
ning i EMU-frågan och tyckte att vi skulle lyssna
mycket mer på svenska folket. Jag tycker förvisso att
man som politiker skall lyssna. Det är en av de
främsta uppgifterna man har, men det finns ju andra
uppgifter också. Det är detta vi har efterlyst, och det
har jag bl.a. fått göra här i kammaren. Jag har efterlyst
på vilket sätt t.ex. statsministern har tänkt att delta i
den debatt som ledde fram till gårdagens beslut. Det
som har hänt är att socialdemokratin i brist på egen
uppfattning bara har lyssnat och inte deltagit.
I mitt inledande anförande ställde jag ett par frå-
gor till utrikesministern. Den ena rörde miljöskatte-
frågan. Den andra gällde närhetsprincipen i den nu
aktuella förhandlingarna under de närmaste två veck-
orna. På den ena frågan fick jag det negativa beskedet
att regeringen kvarstår vid uppfattningen att man skall
motverka möjligheten att ta bort vetorätten mot mil-
jöskatter. Vad gäller närhetsprincipen tror jag inte att
jag fick något svar. Jag vore tacksam om jag kunde få
det i den följande repliken.

Anf. 214 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag tror att alla som har följt Sverige i
förhandlingarna under regeringskonferensen kan
vittna om att Sverige har haft en mycket hög profil i
miljöfrågorna.
Beträffande subsidiaritetsprincipen eller närhets-
principen kan vi alla vara överens om att besluten
skall fattas så nära den aktuella verksamheten som
möjligt. Det är en självklarhet, och det är en allmän
politisk hållning. Vi har varit tveksamma till att göra
för mycket juridik omkring detta. Om man låter for-
malia ta över politiken blir det ständigt och jämt en
prövning i domstolen av på vilken nivå frågor skall
beslutas. Det tror vi inte är bra. Men som politiskt
förhållningssätt är det självklart att vi är alldeles
överens om subsidiaritetsprincipen.

Anf. 215 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Det finns förvisso en hög profil i olika
miljöfrågor. Jag har berömt det vid några tillfällen.
Men det är ju ingen tvekan om att den listan skäms
kraftigt av två saker. Den ena är agerande vad gäller
koldioxidutsläppen från Sveriges sida efter det olyck-
saliga kärnkraftsbeslutet. Det andra är ju att man har
motarbetat, och än i denna dag motarbetar, möjlighe-
ten att ta bort vetorätten mot miljöskatter.
Fru talman! Det är bra om vi alla är överens om
närhetsprincipen, men det är också bra om vi ser till
att den kan genomföras i praktiken. Där är det tyvärr
så att de svenska förhandlarna har haft i uppdrag att
verka mot förstärkningar utöver det man kom överens
om i Edinburgh häromåret. Det är andra länder som
Tyskland och England som får dra det lasset, och det
beklagar jag.

Anf. 216 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Frågan om subsidiaritetsprincipen
skulle inte tjäna på att ständigt och jämt komma att
avgöras i domstolen. Det är formaliafrågor som förs
till domstolen. Det är dit man kommer med den lös-
ning som Folkpartiet föreslår. Detta är politiska frå-
gor. Som politiker skall vi se till att dessa frågor han-
teras på lämpligaste nivå och så nära verksamhet och
människor som möjligt.
Bo Könberg nämnde begreppet miljöskatt. Mil-
jöskatter är, precis som andra skatter, en fråga för den
svenska riksdagen och för andra parlament att själv-
ständigt hantera. Det är ingenting som vi skall ha
överstatliga beslut om eller beslut om med kvalifice-
rad majoritet.

Anf. 217 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag har två frågor. En tog jag upp re-
dan i mitt inledningsanförande. Det handlar om asyl-
rätten inom EU. Min fråga är om regeringen kommer
att stoppa förslaget.
Den andra frågan gäller de institutionella, litet mer
kalla ämnena. Utrikesministern sade att vi får räkna
med konstruktiva kompromisser. För mig låter det
som om hon vill förbereda oss på att Sverige kommer
att förlora i inflytande och att våra möjligheter att
avgöra frågor inom EU kommer att minska. En hel
del sådana förslag är på gång. Det är ingen osannolik
utveckling.
Ett förslag som gäller just de institutionella frå-
gorna handlar om att sätta maxgränser bl.a. för antalet
kommissionärer. Jag undrar om regeringen kommer
att se till att den frågan stoppas. Många har pratat om
IGC-konferensen som någonting som skall underlätta
utvidgningen. Jag tror att det förslaget vore väldigt
effektivt för att stoppa utvidgningen av EU i framti-
den.

Anf. 218 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Det spanska förslaget om förändringar
i asylreglerna är ett förslag som vi har avvisat. Vi kan
naturligtvis inte acceptera någonting som strider mot
internationella konventioner. Det blev en låsning när
vi diskuterade frågan. Den uppenbarades mycket
snabbt. Då sade vi att vi borde kunna ta hjälp av FN:s
flyktingkommissarie. EU-ministrarna har nu ett sam-
råd med flyktingkommissarien för att se hur man skall
kunna lösa upp denna väldigt besvärliga knut.
Precis som vi i den svenska riksdagen diskuterar
14 andra parlament nu EU:s regeringskonferens och
inte minst inflytandefrågor och de institutionella frå-
gorna. Alla parlament och alla regeringar vill maxi-
mera sina länders inflytande. Man måste i en för-
handling förstå att alla inte kan få allt. Det är därför
jag säger att vi måste vara konstruktiva om frågorna
över huvud taget skall kunna lösas. Vi måste också ha
en kompromissvilja.
I den fråga som Peter Eriksson tar upp, om antalet
kommissionärer, har vi varit väldigt tydliga. Vi vill
självfallet ha kvar en kommissionär från Sverige. Det
är väldigt viktigt, tror vi, att alla länder finns med. Det
är viktigt att det finns någon som kan landet i fråga
och som känner till kulturen och hur man resonerar i
olika frågor osv. Att slå vakt om kommissionären har
varit en alldeles klar utgångspunkt i förhandlingarna
från vår sida.

Anf. 219 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag tror verkligen att alla länder reso-
nerar så. Det är viktigt att ha en kommissionär. Det
var just därför jag ställde frågan. Det finns förslag om
en maxgräns för antalet kommissionärer. Antar man
förslaget är det mycket troligt att man också hindrar
en utveckling där nya länder kan komma in i framti-
den - särskilt om det kommer flera förslag i den rikt-
ningen.
I den andra frågan noterar jag att svenska rege-
ringen inte är beredd att sätta hårt mot hårt när det
gäller asylrätten. Man kan eventuellt acceptera att den
rätten offras, och därmed bryta mot de internationella
konventioner som finns.

Anf. 220 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag sade alldeles tydligt att vi avvisar
det spanska förslaget om asyl.

Anf. 221 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Först vill jag säga att jag blev intres-
serad av utrikesministerns inledning. Det har ju varit
två val. De är intressanta att iaktta. I Storbritannien
vann Blair på löftet att fortsätta politiken som den i
allt väsentligt har bedrivits vad det gäller ekonomi
och den låga arbetslösheten. Den regering som förlo-
rade var dock djupt splittrad i Europapolitiken. I
Frankrike gällde det att byta politik. Den regering
som förlorade hade snarast fortsatt Mitterandtidens
politik. Det var 13 % arbetslöshet, precis som i Sveri-
ge. Regeringen förlorade på bristen på förändring och
förbättring av arbetsmarknaden och på höjda skatter i
stället för sänkta. Det är en ganska intressant reflek-
tion man kan göra över utgången av olika valresultat.
När det gäller EMU blir jag något förbryllad över
utrikesministerns poäng. Hela vår kritik har ju handlat
om att regeringen saknat ståndpunkt i sakfrågan. När
man bedriver en politik för Europa är det väsentligt
att man har en uppfattning om vad som är bra och rätt.
Man måste bilda sig en uppfattning om vilken politik
som är rimlig att driva. Utifrån detta måste man sedan
resonera och diskutera och även försöka övertyga.
Det gör vi ju i politiken.
Hur kan ett europeiskt samarbete över huvud taget
drivas vidare om Sverige i en sådan väldigt central
fråga inte ens har någon uppfattning? Tänk om alla
länder hade samma attityd. Tänk om alla vätte fingret
och höll upp det i luften utan att driva några förslag.
Då skulle allting stå still.
Förutsättningen för att ett samarbete skall fungera
är ändå att regeringar tar sig samman, reflekterar över
vad som är viktigt, kommer med förslag och sedan
arbetar för dem.

Anf. 222 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag tycker att Göran Lennmarkers
första reflexion var väldigt intressant. Det var intres-
sant att höra hur mycket han försöker tycka om våra
socialdemokratiska partivänner i Storbritannien och i
Frankrike. Välkommen i kretsen, Göran Lennmarker.
Vi gillar dem också väldigt mycket. Jag tror att de
skulle bli något förvånade om de skulle höra Göran
Lennmarker beskriva dem som att de inte tillhör den
socialdemokratiska gruppen eller kretsen. Det gör de i
allra högsta grad. Som Göran Lennmarker vet kom-
mer hela den stora familjen att träffas i Malmö på
torsdag, fredag och lördag. Det kommer att tydliggö-
ras att vi just är en stor europeisk familj av socialde-
mokrater.
Vad gäller EMU-frågan kan jag säga att det är det
socialdemokratiska partiet som tar ställning. Vi har
följt våra regler för ställningstagande. Vårt verkstäl-
lande utskott och partistyrelsen har nu tagit ställning.
Även om uppfattningen inte gillas av Göran Lenn-
marker finns den där. Vårt beslut är att vi inte deltar
från starten 1999.
För att komma fram till den ståndpunkten är det
klart att vi har reflekterat. Vi har resonerat väldigt
mycket oss emellan och med svenska folket, men
också med våra partivänner i andra länder. När vi nu
har presenterat detta vårt ställningstagande vet vi att
det finns respekt för det bland de partivänner utom-
lands som vi har talat med. Det finns också en or-
dentlig uppslutning i vårt eget parti och, är jag över-
tygad om, hos svenska folket.

Anf. 223 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Jag kan också uppskatta socialdemo-
krater som bedriver en klok politik. Jag välkomnar en
sänkning av de franska skatterna och en upplösning
av den rigida franska arbetsmarknaden oavsett om det
sker under Jospin eller under en borgerlig regering.
Jag tycker också att det är bra om Blair fortsätter med
att poängtera de låga skatternas och den dynamiska,
privata och flexibla arbetsmarknadens betydelse. Det
beror ju mycket på innehållet, som bekant.
I grunden förstår jag när det gäller EMU ändå inte
utrikesministern. Har regeringen tagit ställning i själ-
va sakfrågan, dvs. om det är bra för Sverige och Eu-
ropa att EMU har skapats och byggs ut och att Sveri-
ge deltar? Det är en sak att man har beslutat att inte
delta, men själva grunden för detta beslut - vad man
tycker om det hela - är fortfarande höljd i dunkel.
Man har motiverat beslutet med att opinionen är så
delad, men om man i grunden är för eller emot eller
inte har någon djupare åsikt framgår inte av beslutet.
Jag har en fråga om sysselsättningskommittén. In-
nebär det att Sverige, om nu fördragsförslaget går
igenom, inte längre kan smita ifrån Essenpunkterna?
Innebär det en uppskärpning för den svenska rege-
ringen vad gäller att fullfölja det som faktiskt rekom-
menderas? Det är väl ingen poäng med att arbeta för
ett sysselsättningskapitel om regeringen sedan struntar
i de rekommendationer som EU ger. Det har varit den
socialdemokratiska regeringens huvudsakliga insats
att strunta i EU:s rekommendationer i väsentliga av-
seenden.
Sist och slutligen: Den svenska regeringen har
agerat för att Sverige skall få öka koldioxidutsläppen,
inte för att minska dem.

Anf. 224 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Sverige har inte agerat för och vill
inte ha ökade koldioxidutsläpp. Däremot blev det
resultatet av det kollektiva beslutet, men vi har ingen
ambition att få göra det man har tillåtit oss att göra.
Beträffande EMU kan vi vara oeniga i sak om
man skall gå in i EMU redan 1999 eller ej. Men jag
tycker att vi faktiskt skall ha så mycket respekt för
den oro som stora delar av svenska folket känner att
vi inte skall vara så tvärsäkra att vi pekar med hela
handen. Det finns många osäkerheter i hela projektet.
Jag skall inte begära att Göran Lennmarker redan har
läst vårt utlåtande, men där framgår mycket av det.
Det är inte bara opinion det handlar om.
Det talas mycket om de s.k. Essenpunkterna. Även
om vi tillsammans inom EU sätter sysselsättningsfrå-
gorna allra högst upp på dagordningen, är det fortfa-
rande ett nationellt ansvar det handlar om att få män-
niskor i jobb. Men vi skall ta gemensamma tag i EU
för att nå dithän. Då finns det exempel på vilken väg
man kan gå fram. Det finns en katalog av Essenpunk-
terna, men man tydliggör också att det är upp till varje
land att faktiskt fatta besluten, bestämma innehållet.
Det är inga överstatliga beslut. Essenpunkterna skall
inte uppfattas som någonting sådant, utan det är en
viljeinriktning där sysselsättning och minskad arbets-
löshet skall ställas högst upp på dagordningen. Sedan
kan det ske på litet olika sätt. Jag tycker att det är att
tala emot sig om man både vill behålla det nationella
ansvaret och fortsätter att tjata om vissa delar i en
allmän rekommendation, som flera av talarna här har
gjort.

Anf. 225 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Med risk att verka tjatig måste jag än-
då få ta upp en punkt eftersom Lena Hjelm-Wallén
vände sig direkt till mig när det gäller sysselsättnings-
unionen.
Lena Hjelm-Wallén erkände att det egentligen var
ett slagord när man talar om en sysselsättningsunion.
Det blir ett kapitel som handlar om detta. Det har jag
absolut ingenting emot. Jag tycker att det är oerhört
viktigt att vi alla sätter strävan efter att människor
skall få arbete mycket högt på dagordningen. Därom
är vi absolut överens. Samtidigt vill man ha ett pro-
gram för att följa upp hur detta sker. Jag tycker att vi
från svensk sida skulle kunna vara litet ödmjukare när
det gäller att lyssna till det man redan inom unionen
har kommit fram till i form av rekommendationer. Då
menar vi att det behöver ske ordentliga strukturför-
ändringar.
Vi har pekat på ett par av Essenpunkterna som vi
tycker är viktiga. Jag har sagt här att också Tony Blair
framhöll, om jag förstod saken rätt, i samtal med
Göran Persson att flexibiliteten var mycket viktig. Där
tycker jag att vi från svensk sida har missat. Det kan-
ske vore bra om vi blev litet ödmjukare på den här
punkten och kunde lära av de andra länderna inom
unionen. Nu vet vi att man har stora problem även i
andra länder. Därför behöver vi kanske gemensamt
försöka att lära av varandra.
I utskottet fick vi höra att Europaparlamentet i två
betänkanden från sitt social- och arbetsmarknadsut-
skott sagt att detta inte var bindande. Nej, må så vara
att det inte är bindande, men kanske finns det några
korn som vi plocka upp och som skulle kunna hjälpa
oss i vår situation. Det sätt varpå man hittills behand-
lat arbetsmarknadspolitiken i Sverige har trots allt inte
varit lyckat.

Anf. 226 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Som jag sade vill vi göra EU till en
union som verkar för sysselsättning och mot arbets-
löshet. Därav begreppet sysselsättningsunionen. Det
vi har föreslagit är att det skulle finnas en avdelning
eller som nu blev ett kapitel i traktatet som tydliggör
detta. Det är en väldigt stor framgång för oss. Det kan
alla som är objektiva betraktare se och erkänna, även
om det är litet svårt för dem som är partipolitiska
motståndare.
I rekommendationerna som antogs i Essen finns
med begrepp om flexibel arbetsmarknad. Det är ett
begrepp som kan tolkas på väldigt många olika sätt.
Det gör att länderna kan uppfylla det på olika sätt. Vi
och den nya brittiska regeringen är helt överens om
den allra viktigaste tolkningen, nämligen att arbetare
och tjänstemän, anställda och de som söker jobb
måste bli mycket mera kompetenta. På det viset klarar
de sig mycket bättre på en flexibel arbetsmarknad.
Det som var Tony Blairs stora vinnande tema i valrö-
relsen var faktiskt utbildning, utbildning, utbildning.
Detta handlar också om kompetens på arbetsmarkna-
den för att leda fram till en flexibel arbetsmarknad.

Anf. 227 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag har gjort det mycket klart att jag
inte alls är motståndare till att sysselsättningen sätts i
fokus. Jag tycker att det är bra att man gör det både i
vårt land och i unionen även om det, precis som Lena
Hjelm-Wallén också har sagt, blir de enskilda länder-
na som så att säga måste göra jobbet och se till att det
händer någonting. När jag tidigare tog upp att det inte
får bli så att man skyller på EU är det inte någonting
som jag tror att regeringen kommer att göra eller
parlamenten i de olika länderna. Men risken finns att
de människor som är motståndare till EU gör detta,
om vi ändå kommer att få svårigheter, till en av de
saker som de anklagar EU för. Vi kan vara överens
om att det vill vi inte se, utan i stället vill vi vinna
framgång med det gemensamma arbetet.
Jag skulle vilja ta tillfället i akt och nämna en sak
som egentligen inte är replik på Lena Hjelm-Wallén
eller på någon annan. Det är att understödja det som
lyfts fram här tidigare när det gäller de viktiga barn-
konventionsfrågorna och hur viktigt det är att få med
något om djurskyddet i fördraget. Det har vi önskat
från några partier, men det har inte tagits upp så
mycket. Där skulle vi ha velat se att man tog med det i
fördraget.

Anf. 228 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Fru talman! Alla här har i dag talat om de stora
besluten vid regeringskonferensen. De har talat över-
gripande om partiernas inställning och politik. Jag
känner mig minst sagt udda, eftersom jag tänker ta
upp en liten detalj, men en detalj som engagerar
många. För balansens skull får ni kanske tänka er att
det står många engagerade människor bakom mig som
har talat med mig om detta.
Jag tänkte tala om reservation 37, som har rubri-
ken Sveriges förhållningssätt vad avser synen på djur-
försök inom EU. Den gäller att Sverige bör vara på-
drivande inom Europeiska unionen för att EU:s utta-
lade målsättning om att djurförsöken skall minska
med 50 % före år 2000 omsätts i praktiken. Detta
finns med som en målsättning i EU:s femte hand-
lingsprogram från 1992. I jordbruksutskottets yttran-
de, som också antas av utrikesutskottet, säger man
följande: Regeringen har tillkallat en särskild utredare
som skall göra en inventering och utvärdera det stöd
som lämnas till forskning om alternativ till djurförsök.
I uppdraget ingår att lämna förslag till hur försöks-
djursanvändningen skall kunna begränsas - detta
gäller alltså Sverige. Vidare säger man: "I direktiven
anförs att kommissionen kommer att arrangera ett
möte i mitten av april 1997 där målet i EU:s femte
miljöhandlingsprogram att reducera försöksdjursan-
vändningen med 50 % till år 2000 kommer att disku-
teras. Mötet är föranlett av bl.a. den osäkerhet som
finns bland medlemsländerna om hur målet kan för-
verkligas."
Det är just denna målsättning som gör medlem-
marna i djurskyddsföreningarna, inte bara i Sverige
utan också i många andra länder, oroliga. Vägen till
målet har hinder som man från EU:s sida inte tillräck-
ligt aktivt försöker att undanröja. Detta är av stort
intresse, inte bara för föreningar som sysslar med
djurskydd utan också för andra organisationer som
har aktiviteter där djur är inblandade. Det gäller också
om man bara äger djur som brukar användas för
djurexperiment.
Som jag sade hänvisar jordbruksutskottet i sitt
betänkande till det möte som EU-kommissionen ar-
rangerade i Bryssel den 14-15 april. Konferensen
kom till stånd efter påtryckningar framför allt från
Europeiska koalitionen mot djurförsök och från EU:s
egen EURO-group for Animal Welfare. Det är en stor
grupp som i sin tur har undergrupper i varje EU-land.
Och det gällde alltså målsättningen i EU:s femte mil-
jöhandlingsprogram.
Vissa delegater betraktade målet som en kom-
promiss, därför att de ansåg att tester på djur skall
upphöra helt. Andra delegater ansåg att målet var helt
orealistiskt och för svårt att genomföra.
Det är alltså nästan fem år sedan som man satte
upp detta mål. Under alla dessa år har man ännu inte
kunnat enas om en gemensam metod för att upprätta
statistik över försöksdjuren. Det måste man ha att utgå
ifrån om man skall kunna komma framåt i den här
frågan. I och för sig borde det inte vara något hinder
för ett land att lämna uppgifter om sina djurförsök,
eftersom dokumentation om försöken ju görs.
EU-kommissionens konferens resulterade inte i
några gemensamma resolutioner eller ståndpunkter,
som många hade hoppats. Här skulle Sverige kunna
göra ganska mycket.
I utskottets svar till motionärerna sägs bl.a. att
man förutsätter att regeringen och dess representanter
på olika nivåer i EU-arbetet agerar fortsatt offensivt
när det gäller djurskyddsfrågorna. Just när det gäller
den här målsättningen med reducering av antalet
djurförsök, som en del länder tyvärr inte verkar att
vara så engagerade i, har Sverige en given roll som
förslagsställare och pådrivare.
Vi kan inte vänta på den utredning som just har
startat sitt arbete med dessa frågor, som sägs i betän-
kandet, utan vi måste agera själva. Målet är fem år
gammalt, och vi skall inte behöva vänta på en utred-
ning för att kunna sätta i gång.
Jag övergår nu till att tala om reservation 14 angå-
ende de mänskliga rättigheterna och EU:s relationer
till tredje land. Det handlar om de avtal som EU ingår
med andra länder, associeringsavtal, associationsavtal
samt partnerskaps- och samarbetsavtal. I inledningen
till samtliga avtal lyfter man fram de mänskliga rättig-
heterna, men med olika formuleringar.
Att skrivningarna i avtalen varierar betyder givet-
vis inte att någon variation från EU:s sida i synen på
att respekten för de mänskliga rättigheterna måste
upprätthållas. Däremot kan EU:s motparter känna
tveksamhet när det gäller vikten av att respektera de
mänskliga rättigheterna. I vissa avtal utgör de en
grund, i andra en vägledning och i tredje hand en
inspiration i samarbetet. Det är viktigt att EU har
samma skrivningar i alla sina avtal. Det allra enklaste
är att hänvisa till FN-stadgans artikel 1 med förkla-
ringen om de mänskliga rättigheterna som antogs av
generalförsamlingen den 10 december 1948. Det har
man också gjort i två av avtalen.
Avslutningsvis stöder jag Miljöpartiets yrkanden,
men jag yrkar bifall till reservationerna 13, 25, 28 -
som Peter Eriksson redan har yrkat bifall till. Jag
yrkar också bifall till reservation 36, som handlar om
att regeringens förslag till strategi för djurskyddsfrå-
gor skall redovisas i kommande skrivelse. Det stod
inte så mycket om detta i betänkandet, trots att utskot-
tet talar om att Sverige har agerat offensivt när det
gäller djurskydd. Det är viktigt att detta står med i
EU-skrivelsen, eftersom det intresserar många männi-
skor. Om man tog med sådana här frågor skulle kan-
ske fler än 30 000 personer ta till sig information om
EU. Vi vill ju alla att så många som möjligt skall få en
korrekt och objektiv information om EU.

Anf. 229 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Lena Hjelm-Wallén räknade upp hur
många socialdemokratiska stats- och regeringschefer
det finns och de framgångar som har varit i valen i
England och Frankrike för socialdemokratiska partier
och även för vänstern. Det avgörande är ändå kanske
inte vilken partibeteckning som man har, utan det
avgörande är vilken politik som man avser att föra.
Inom den socialdemokratiska familjen i Europa finns
det ju rätt stora spänningar, vilket jag ansett mig ha
fått erfara när jag var där nere.
Utvecklingen kommer att bli intressant. Man
kommer att föra debatten om arbetslösheten, fattig-
domen och den ekonomiska politiken i Europa. Jag
befarar att de svenska socialdemokraterna inte kom-
mer att vara drivande, utan det är de pånyttfödda
krafterna i södra Europa som kommer att ta de nya
greppen.
Lena Hjelm-Wallén berörde också det bristande
förtroendet för den europeiska unionen, vilket vi
också rätt ingående har behandlat i vår motion till
denna skrivelse. Brist på demokratisk legitimitet vid
beslutsfattande är en viktig del i detta. Folk är kanske
inte insatta i alla detaljer, men de har känslan av att
det är en byråkratisk elit som bakom lyckta dörrar
tillsammans med en del politiker fattar de avgörande
besluten i nära samförstånd med de stora lobbyintres-
sena som finns i detta system.
Talar man med representanter för Industriförbun-
det, SAF, LRF osv. så är de mycket nöjda med sin
position. De talar öppenhjärtigt om att de inom
kommissionens speciella kommittéer i praktiken kan
påverka olika frågor långt före riksdagens utskott.
Fackutskotten i riksdagen har däremot praktiskt taget
noll insyn i det som händer i dessa kommittéer.
En del beslut avgörs numera också på tjänsteman-
nanivå och inte av politiker. En sådan erfarenhet har
vi när det gäller Systembolagets vara eller icke vara.
Det beslutet fattas av domstolen och får naturligtvis
ytterst påtagliga konsekvenser för vår socialpolitik,
om det skulle gå så att vi får lov att förändra det här
systemet och släppa alkoholen mer fri.
Vi har också yrkat att vi borde göra en genomgri-
pande utredning av hur medborgarnas makt över
samhällsutvecklingen i praktiken påverkas av med-
lemskapet. Såvitt jag förstår av s. 24 i betänkandet
förbereder man inom Statsrådsberedningen direktiv
till en utredning om just de här frågorna. Det är vi så
klart tacksamma för och kommer att bevaka.
Sysselsättningsfrågan är en annan fråga som na-
turligtvis har bidragit till det bristande förtroendet för
den ekonomiska politik som förs inom unionen. Stif-
telsen Ja till Europa utlovade före folkomröstningen
160 000 fler jobb i Sverige om vi gick med. Vi vet ju
hur det har gått med det. Var och en kan konstatera att
det snarare går åt det andra hållet.
Mycket talade för att det snabba genomförandet
av konvergenskraven, som var en följd av kraven
inför EMU:s tredje steg, ytterligare skulle försvåra
kampen mot arbetslösheten. Prisstabilitetsmålets
överordnande ställning inom hela den ekonomiska
politiken finns fortfarande kvar. Om varje ökning av
sysselsättningen kommer att åtföljas av någon form av
prisökning, låt oss säga på någon enstaka procent, är
det stor risk att den här centralbanken kommer att
klippa till med höjda räntor och pressa ned syssel-
sättningsökningen igen. Den kommer att hålla nere
investeringstakten. Det är så det kommer att fungera.
Det är de här stora frågorna som diskuteras med
mycket stor intensitet ute i Europa i dag. Det är en
verklig rörelse på gång, där man utvärderar hela den
ekonomiska politiken som den har formulerats i Ma-
astrichtfördraget. Jag hoppas naturligtvis att man
kommer att göra förändringar som innebär att man
blir mycket mindre klavbunden till den här typen av
ekonomisk nyliberal politik och på allvar kan ta itu
med sysselsättningsfrågorna.
Jag tycker att man kunde ha skrivit litet mer posi-
tivt i betänkandet om ropet på en förnyelse av den
ekonomiska politiken som finns över hela Europa.
Det fick vi ett blankt avslag på. Jag tror inte att de
arbetslösa och de fattiga i Europa är nöjda med den
skrivningen.
Jag får lämna svaren till Magnus Johansson vid
sidan av protokollet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 juni.)

8 § Miljöarbetet inom EU

Föredrogs
Jordbruksutskottets betänkande 1996/97:JoU20
Miljöarbetet inom EU

Anf. 230 GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Vi är väldigt många som är överens
om att EU-samarbetet har en mycket positiv effekt för
det övergripande gemensamma miljöarbetet. Vi kan
också konstatera att om vi utgår från de principer och
de regler som gällde för de tidiga medlemsstaterna i
EU, innan Sverige och Finland kom med, var regel-
verk och principer i mycket stor utsträckning avfatta-
de efter de förutsättningar och problem som rådde i
de länder som då var medlemmar.
Innan Sverige och Finland kom med i Europeiska
unionen hade av naturliga skäl de problem som finns i
norra delen av Europa inte aktualiserats på samma
sätt. Det är därför som vi från moderat sida ser det
som så angeläget att regeringen nu på ett mycket
aktivt sätt driver miljöfrågorna i EU utifrån de sär-
skilda problem och förutsättningar som finns i Sverige
och för den delen även i Finland.
Jag kan säga att vi är kritiska mot regeringen på
vissa punkter. Vi menar att man inte tillräckligt aktivt
i EU har tagit fram de speciella problem och förhål-
landen på miljöområdet som råder i Sverige och i de
nordiska länderna. Det finns anledning att starkare
markera den förändrade miljösituation som råder i
och med EU-inträdet för de nordiska länderna.
Vi har i några reservationer påtalat de här förhål-
landena. Jag yrkar, fru talman, bifall till reservation nr
5, där vi tar upp de gränsöverskridande problemen. Vi
menar att vi från svensk sida, utifrån svenska intres-
sen, måste poängtera behoven av att lösa mil-
jöproblemen utifrån de gränsöverskridande förutsätt-
ningarna. Det har också från europeiskt håll, från
kommissionen, gjorts uttalanden där man säger att
Sverige skulle kunna bli föremål för ekonomiska
stödåtgärder, t.ex. utifrån de speciella förhållanden
som råder i Sverige. Vi menar att departementet inte
på ett tillräckligt starkt sätt har markerat behovet av
förändringar i regelverk motsvarande den här situa-
tionen.
Vi har tagit upp några områden. Östersjön är ett
sådant viktigt område. Vi har i denna kammare vid
flera tillfällen diskuterat och debatterat de särskilda
Östersjöproblemen. Det är alldeles klart att för den
här delen av Europa utgör miljöproblemen i Östersjön
en mycket viktig del i det övergripande internationellt
baserade miljöarbetet. Det är därför vi säger att vi vill
att regeringen driver miljöfrågorna i Östersjön som en
prioriterad fråga i EU.
En annan liknande fråga, som har anknytning till
Östersjön och sjöfarten, gäller svavelutsläppen och
andra utsläpp från sjöfarten. Där har vi också särskilt
markerat att vi anser att det är utomordentligt angelä-
get att vi från svenskt håll driver kraven på att införa
skärpta utsläppsrätter för sjöfarten. Om vi tittar när-
mare på den samlade trafiksektorn finner vi att unge-
fär 88 % av svavelutsläppen kommer från sjöfarten.
Det är alldeles uppenbart att skall vi komma till rätta
med de utsläppen är det också angeläget och viktigt
att vi driver den frågan. Vi kan inte göra det enbart på
nationell bas, för att klara en sådan fråga måste vi
faktiskt ta de internationella kontaktorganen till hjälp.
En tredje punkt som jag vill peka på gäller våt-
markerna. Det gäller regelverket för stöd för inrättan-
de och upprätthållande av våtmarker. Där är det också
på det sättet, som vi har erfarit i utskottet utifrån be-
sök och information på olika sätt, att det europeiska
regelverket inte är anpassat till de svenska och nor-
diska våtmarksförhållandena och den tradition som vi
har. Här menar vi också att regeringen hårdare måste
driva kraven på ändringar i regelverket, så att det
passar de svenska förhållandena väl.
Vi skall inte på något sätt komma till Europeiska
unionen och kräva att det är de svenska förhållandena
som skall vara vägledande. Det är bara fråga om att
anpassa regelverk och ersättningsprinciper utifrån det
faktum att också de nordiska länderna nu är med i
detta samarbete. Då är det nödvändigt och viktigt att
justera ersättnings- och regelverksprinciper så att vi
kan driva en vettig och bra miljöpolitik inom ramen
för det europeiska samarbetet också i Sverige och i
Norden.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag bara säga att
jag hade en interpellationsdebatt med miljöministern i
veckan. Vi tog upp kalkningsfrågan, som är en annan
fråga som vi har pekat på. Vi har sagt att det finns
skäl att också i EU driva att vi borde kunna få kalk-
ningsverksamheten prioriterad under miljöersätt-
ningsprogrammet inom ramen för EU:s ersättningar.
Miljöministern svarade då: Vi skall inte åka till EU
för att kräva åtgärder i syfte att enbart läka försur-
ningsproblem. Vi skall åka till EU och ställa krav på
att åtgärderna skall vara inriktade på att vi inte skall
ha kvar föroreningskällorna i framtiden. Jag delar
miljöministerns uppfattning på den punkten. Vi skall
givetvis arbeta för att minska föroreningskällorna.
Men vi måste samtidigt arbeta för att läka de sår som
miljöproblemen redan har skapat i Sverige.
När det gäller kalkningssituationen, vet vi t.ex. att
det i vissa delar av vårt land krävs kalkningsinsatser
30, 40, 50 år framåt i tiden även om vi radikalt lyckas
minska utsläppskällorna i vissa delar av Europa - och
även i vårt eget land. Det är därför angeläget att vi
aktivt driver de här frågorna. Vi bör göra det på ett
sådant sätt att vi, på ett utifrån metoder, ersättningar
och regelverk effektivt sätt, kan få del i den gemen-
samma miljöpolitik som vi skall ha inom EU. Det är
med anledning av detta, fru talman, som vi har gjort
de här markeringarna i reservationerna. Jag yrkar
dock, som jag tidigare sagt, för närvarande enbart
bifall till reservation 5. Övriga reservationer ligger
ändå som klara markeringar från vår sida.

Anf. 231 HANNA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Det här är inga nya frågor. Vi har de-
batterat liknande frågor - och samma frågor - många
gånger här i kammaren. Jag tror att Vänsterpartiets
linje vad gäller EU och miljöfrågor är ganska klar för
de flesta vid det här laget.
Utskottet avslår vad jag kan se alla yrkanden i det
här betänkandet, alla Vänsterpartiets yrkanden i alla
fall. Man hänvisar å ena sidan till att det pågår utred-
ningar. Det kan man väl godkänna. Det kan man tycka
är okej. Å andra sidan avslår man med hänvisning till
att regeringen jobbar med de här frågorna. Man utgår
från att regeringen gör ett bra jobb i de här frågorna.
Man förutsätter att regeringen gör ett bra jobb i de här
frågorna.
Fina ord är bra ibland. Men fina ord räcker inte.
Jag vill att regeringen också skall rätta sig efter det
som vi faktiskt har bestämt oss för här i Sveriges
riksdag. Då gäller det att man följer de formuleringar
som faktiskt står skrivna. Gör man inte det, utan gör
något annat i stället, är det ändå verkligheten som
skall gälla. Vi skall kritisera regeringen för det den
gör, inte för det den säger att den gör. Vi skall säga
till regeringen att den skall göra det som vi har skrivit
att den skall göra.
Jag skulle vilja läsa litet ur betänkandet. På s. 16
står det: "När det gäller bestrålning av livsmedel
anförde utskottet vid behandlingen av 1996 års bud-
getproposition (1996/97:JoU1 s. 29) att utskottet i
likhet med regeringen ansåg att bestrålning av kryd-
dor som inte tål upphettning bör tillåtas i den mån det
inte finns godkända alternativa metoder för att avdöda
eventuella bakterier. Utskottet underströk att tillstån-
det endast skall gälla den begränsade kategori livsme-
del som angivits, dvs. kryddor, och anförde att rege-
ländringen inte får vara en inkörsport till strålbehand-
ling av andra livsmedel. Enligt 10 § livsmedelsför-
ordningen (1971:807) är det numera tillåtet att be-
handla kryddor med joniserande strålning om det
behövs för att hindra smittspridning och det saknas
andra lämpliga behadlingsformer."
Det är inte så länge sedan vi antog det här i kam-
maren. Vi antog det efter en politisk debatt, en saklig
debatt. Ett halvår senare har jag förstått att regeringen
har gått med på en lagstiftning inom EU som säger att
det är okej att inte bara bestråla kryddor, utan även
vissa typer av frukter och grönsaker. Denna skrivning
öppnar, som jag har fått den beskriven för mig, dess-
utom för att vid senare tillfälle utvidga lagstiftningen
till att gälla ytterligare frukter, grönsaker eller vad det
nu kan vara.
Då frågar jag: Vad betyder ett riksdagsbeslut? Vad
har det för status? Hur skapar regeringen en trovär-
dighet på det här sättet? Vi hade kunnat göra annor-
lunda. Sverige hade kunnat föra fram en annan linje i
EU. Nu gjorde man tydligen inte det. Jag skulle gärna
vilja ha svar på det här. Även om det inte finns någon
representant för regeringen kvar här i kammaren, så
vore det bra att få en förklaring.
Det finns ju många andra frågor i det här betän-
kandet. Regeringen har varit väldigt duktig på att tala
om för oss allihop hur bra den driver miljöfrågorna
inom EU, alltså miljö- hälso- och säkerhetsfrågorna.
Det finns ju många olika sätt att driva de här frågorna
på. Vänsterpartiet har bifogat tre reservationer till
betänkandet. Det är egentligen inga nya frågor, men
vi har bifogat reservationerna för att de är av princi-
piell karaktär.
Den första handlar om miljöfrågorna i regerings-
konferensen. Jag kommer inte att yrka bifall till den
eftersom regeringskonferensen ju faktiskt inte riktigt
är över än. Det finns ju ändå några dagar kvar för
regeringen att ändra sig.
Reservation 3 handlar om den nationella gräns-
kontrollen. Den ser vi som en förutsättning för att
kunna behålla hårdare regler, hårdare krav, och se till
att de miljöregler och miljökrav som vi har verkligen
följs.
Men det som jag tänkte prata litet om är reserva-
tion 4, som jag också härmed yrkar bifall till. Den har
rubriken Miljöaspekter inom handelspolitiken. Jag
tycker att handelspolitiken är det tydligaste tecknet på
att miljö, hälsa och säkerhet faktiskt alltid kommer i
andra hand. Det ser vi numera också på skrivningar
som kommer från regeringen. Allt sker med en liten
rad längst ned som säger: Bara så länge det inte hind-
rar den fria rörligheten, den inre marknaden.
Vad är det som kommer i kläm när man med alla
medel försvarar den fria marknaden? Jag tror att det
är miljö och människor. Vad är egentligen det pris
som vi betalar i stället för att betala tull vid gränsen?
Vad är det pris som vi betalar i stället för att ha natio-
nella regler vad gäller miljön? Vad är det pris som vi
betalar i stället för att ha hårda regler vad gäller mil-
jön, i stället för att kunna hänvisa till miljö, hälsa eller
säkerhet för att förbjuda varor, produkter, kemikalier
och vad det nu är?
Jag tror att priset kommer att vara problem med
fortplantningssystem - även hos människor. Det
kommer att vara föroreningar, det set ser vi redan nu,
och klimatförändringar och sådana saker. Jag tror att
det priset är för högt. Jag är inte beredd att betala det
priset. Jag vill att regeringen går in och faktiskt kräver
att miljö, hälsa och säkerhet får vara handelshinder,
att det är precis så det skall vara. Därför yrkar jag
bifall till reservation 4.
Jag inser att vi i fortsättningen kommer att debat-
tera de här frågorna många gånger. Jag kommer att
fortsätta att hänvisa till precis samma resonemang, för
jag tror att just det här är grundbulten i EU:s problem
med miljöfrågorna. Kan vi inte lösa det här, så tror
jag faktiskt att det är dags att lämna unionen. Det kan
vi göra av många andra skäl också för den delen.

Anf. 232 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Även Miljöpartiets inställning när det
gäller EU och miljön torde vara väl känd. Vi anser
alltså inte att den här unionen är någon miljöunion
precis, vilket framhålls i alla andra sammanhang.
Naturligtvis måste en hel del miljöfrågor hanteras i ett
sammanhang som är större än en nation. Men vi anser
inte att EU är den konstruktion som har vare sig in-
tresse av det eller är den rätta.
Jag vill börja med att säga att det som Hanna Zet-
terberg tog upp angående bestrålade kryddor kan både
hon och jag få svar på av jordbruksministern i mor-
gon, eftersom jag då skall ha en interpellationsdebatt
med henne. Jag hoppas att Hanna Zetterberg då kan
delta. Regeringens hanterande i fråga om bestrålning-
en av livsmedel är mycket märkligt. Sverige hade haft
möjligheter att gå emot detta förslag i EU, och då
hade det stoppats. I och med att Sverige inte gick
emot det har man öppnat för att vi i landet kommer att
få in betydligt fler livsmedel än kryddor som är be-
strålade. Regeringens hanterande av denna fråga är
mycket märkligt. Jag hoppas att Hanna Zetterberg har
möjlighet att delta i interpellationsdebatten, eftersom
det verkligen finns anledning att ifrågasätta hur minis-
tern värderar riksdagens beslut.
Vi börjar nu se en del resultat av IGC-
förhandlingarna. Sveriges förhandlare har ju sagt sig
vara mycket angelägna att få in miljöskrivningar.
Visst börjar det finnas skrivningar som handlar om en
hållbar utveckling, och det är mycket bra. Man kan se
det på flera olika ställen, dels i de tidigare artiklarna,
vilket är bra, dels i litet senare artiklar. Det är bra att
vi börjar få in dessa skrivningar. Det är ett första litet
steg.
Man börjar även ge sig på artikel 100a punkt 4,
som många av oss har diskuterat i många samman-
hang. Den enda förändring som jag kan se är att det
skulle kunna tänkas att man öppnar för att länder så
småningom skulle kunna upptäcka att det är något
som de inte vill ha men som de tidigare inte har sagt
nej till, t.ex. många av de hormongifter som kommer,
eftalater osv. och att de även i efterhand skulle kunna
gå in och säga att de vill förbjuda varor som innehål-
ler detta. Om den ändringen som man eventuellt är på
väg att få in skulle kunna få sådana konsekvenser vore
det bra.
Samtidigt finns naturligtvis hela problematiken
kvar - om kemikalier och varor är godkända i något
land måste de få röra sig fritt över alla gränser. Man
kan säga att detta är EU:s stora dilemma, att det inte
är möjligt för ett land att gå före på kemikalieområ-
det. Jag är övertygad om att alltmer av miljöproble-
matiken och andra problem som vi har kommer att
börja diskuteras i form av kemikalier. Man kan bara
titta på allergierna som ständigt ökar. Vi kan se en
stor skillnad mellan hur man har det i de gamla öststa-
terna och hur vi i väst har det. Man behöver inte gå
längre än till Baltikum där man har en allergiföre-
komst hos barn som motsvarar den som vi hade på
50-talet. Den stora skillnaden mellan de gamla öststa-
terna och övriga länder är hanterandet av kemikalier i
vardagslivet, i varorna. Just i dessa frågor, som jag
anser vara oerhört viktiga för miljöpolitiken i framti-
den, lägger EU stora hinder i vägen.
Miljöpartiet har ett antal reservationer i detta be-
tänkande. IGC-förhandlingarna är ännu inte avslutade,
även om mycket börjar utkristalliseras. Vi hade na-
turligtvis önskat att man hade kommit mycket längre.
Men ibland får man vara tacksam för det lilla. När det
gäller EU och miljön får vi som är intresserade av
miljön vara mycket tacksamma när det händer någon-
ting över huvud taget som är åt rätt håll. Därför får
man säga att det är bra att det händer någonting.
Jag skall vara litet restriktiv i fråga om att yrka bi-
fall till reservationerna.
Jag yrkar naturligtvis bifall till reservation 4, vil-
ken även Hanna Zetterberg har tagit upp och som är
gemensam för Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Jag vill också yrka bifall till reservation 6. Den
handlar om den problematik som vi har tagit upp i
många olika sammanhang, nämligen att Sverige har
fått ett antal undantag, där tiden börjar rinna ut. Vi
kan där se att arbetet inom EU går erbarmligt lång-
samt. Som det nu ser ut finns det en stor risk att Sve-
rige kommer att vara tvunget att backa. Det är natur-
ligtvis något som vore oerhört negativt både för mil-
jön och för anseendet för EU. I diskussionerna som
fördes innan vi gick med i EU fick vi höra att det inte
fanns någon risk för att Sverige skulle behöva backa. I
denna reservation sägs det att det är oerhört viktigt att
vi från svensk sida ser till att vi inte måste backa i
miljöpolitiken. Som det nu är får vi vara tacksamma
om vi kan stå stilla, och det är naturligtvis ingen hög
ambitionsnivå. Men som medlem i EU är det tydligen
en ambitionsnivå som vi måste vara tacksamma för.
I reservation 8 har vi tagit upp att vi skulle vilja ha
en miljökonsekvensbeskrivning inför ett eventuellt
medlemskap i EMU. Vi skulle helst se att vi fick
miljökonsekvensbeskrivningar av alla beslut. När det
gäller just EMU anser vi att det finns skäl för det.
Detta är också en fråga som kommer att tas upp vid
många olika tillfällen. Jag står naturligtvis bakom den
reservationen, men för tids vinnande yrkar jag inte
bifall till den.
Detta är frågor som vi kommer att diskutera i
många olika sammanhang. Redan i diskussionen före
denna debatt har miljöfrågorna belysts mycket. Jag är
därför övertygad om att detta är frågor som vi i många
olika sammanhang, så småningom kanske även inter-
pellationsvägen, kommer att få diskutera. Jag hoppas
att miljöministern kommer att ta större hänsyn till
riksdagens beslut än vad vi tyvärr har sett från jord-
bruksministern och Jordbruksdepartementet, där vi
har även andra exempel, senast i den utredning som
jag ingår i och som handlar om hur vi skall förändra
CAP, unionens jordbrukspolitik. Vi kan där se att
ministern inte är speciellt intresserad av att inhämta
den parlamentariska utredningens synpunkter utan
uppenbarligen anser att det går bra att föra politiken
på egen hand.
När det gäller miljöfrågorna hoppas jag att mil-
jöministern och Miljödepartementet inte kommer att
ha samma tendenser utan att det finns en större öp-
penhet för samarbete där.

Anf. 233 DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Som vanligt när det gäller jordbruks-
utskottets ärenden vill jag för protokollet markera att
vi kristdemokrater saknar ordinarie ledamot. Därför
måste vi framlägga våra yrkanden direkt här i kamma-
ren.
I detta betänkande har vi ett antal motionskrav
som syftar till större aktivitet på miljöområdet i EU-
arbetet och som syftar till en stärkt miljögaranti i EU.
Vi har i flera sammanhang påpekat det orimliga i de
hinder som EU sätter upp för att sluta kretsloppet
mellan stad och land. Regeringens brist på agerande
för en förändring skadar också trovärdigheten för
regeringens arbete med kretsloppsfrågor. Resone-
mangen kring detta framgår av motionen och litet
grand i betänkandet.
I denna sena timme har jag ingen större känsla för
entusiasm i mitt anförande. Jag nöjer mig därför med
detta och yrkar under mom. 1 bifall till motion U515
yrkanden 31, 33 och 34. Under mom. 17 yrkar jag
bifall till motion Jo239 yrkande 12. I övrigt stöder vi
reservation 11, som handlar om att öka möjligheterna
att anlägga våtmarker som kvävefällor. Men såvitt jag
förstår av Göte Jonsson yrkade han inte bifall till den
reservationen. Men jag har härmed ändå markerat att
det är den reservation som vi hade tänkt att stödja om
det skulle bli en omröstning.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag kommentera en
sak ytterligare. Det gäller vad utskottet skriver om
reformeringen av EU:s jordbrukspolitik. Utskottet
skriver: Utskottet instämmer i regeringens uttalande i
den nu framlagda skrivelsen att ett viktigt led i Sveri-
ges strävan att reformera den gemensamma jord-
brukspolitiken utgör arbetet i den parlamentariska
kommittén för reformering av EU:s gemensamma
jordbrukspolitik.
Fru talman! Dess värre är detta nu litet historia.
Gudrun Lindvall berörde nyss detta kortfattat. Det var
med bestörtning som jag som ledamot av den parla-
mentariska kommittén för reformeringen av EU:s
jordbrukspolitik tog del av jordbruksminister Annika
Åhnbergs brev till EU-kommissionen om den framti-
da jordbrukspolitiken. Det är en skrivelse som innebär
att regeringen förespråkar en total avreglering, inne-
bärande oöverskådliga konsekvenser för svensk jord-
bruksnäring och sysselsättningen inom livsmedelssek-
torn. I ett slutskede av ett tvåårigt utredningsarbete för
att arbeta fram de svenska positionerna inför en dis-
kussion om EU:s gemensamma jordbrukspolitik mar-
kerar regeringen den svenska inställningen genom ett
dokument utarbetat av Jordbruksdepartementet. Det
innebär i korthet att CAP, alltså den gemensamma
jordbrukspolitiken, skall skrotas, vilket i sin tur leder
till en kraftig utslagning av svensk åkermark och av
svenska lantbruksföretag.
Fru talman! Detta är faktiskt ett exempellöst age-
rande. Det är en total överkörning av den sittande
parlamentariska utredningen. Dessutom tillställdes
EU skrivelsen ungefär samtidigt som jordbruksminis-
tern förra veckan talade inför LRF-stämman. Där
talade hon om jordbruket som en framtidsnäring, men
samtidigt skickade hon ett brev som innebär en dolk-
stöt för den här näringen.
Min uppfattning är att jordbruksministern snarast
bör meddela EU-kommissionen att hennes brev med
Jordbruksdepartementets ståndpunkter var ett misstag
och att hon skall invänta den parlamentariska utred-
ningens resultat och att hon först därefter kommer att
agera gentemot EU angående reformeringen av CAP.
Vidare bör hon be riksdagen om ursäkt för sitt tilltag,
eftersom regeringen tidigare i sin skrivelse till riksda-
gen angett att arbetet i den sittande parlamentariska
kommittén för en reformering av EU:s gemensamma
jordbrukspolitik var ett viktigt led i reformarbetet.
Men det är uppenbart att så var det inte. Eller är det
fortfarande så? Det vore intressant att här få höra vad
den socialdemokratiska representanten Åsa Stenberg
har för uppfattning om detta agerande. Hur ser Åsa
Stenberg på detta och hur tycker Åsa Stenberg att
ministern skall reparera den fadäs som hon nu har
gjort sig skyldig till?
Allra sist, fru talman, måste jag säga att jag inte
kan låta bli att kommentera Hanna Zetterbergs inlägg
här. Jag tycker att hon var entusiastisk trots den sena
timmen. Men en sak som förvånade mig litet grand
var det hon sade om att Vänsterns linje var klar och
rak vad gäller miljöfrågor och att den var väl känd.
Men, Hanna Zetterberg, det är inte så länge sedan
Vänsterpartiet via Hanna Zetterberg ena dagen i den-
na kammare såg till att en majoritet skapades för
ökade kalkningsanslag för att sedan vid omröstningen
andra dagen se till att förslaget avslogs. Det var ingen
rak och klar linje, Hanna Zetterberg!

Anf. 234 ÅSA STENBERG (s):
Fru talman! Timmen är visserligen sen, men för
den som diskuterade kommunalpolitik till halv fyra i
går natt är det inte så sent. Jag tycker nog att vi skall
orka med att debattera en stund till.
I det betänkande som nu är aktuellt på dagord-
ningen behandlas 32 motionsyrkanden från allmänna
motionstiden och 2 följdmotioner till regeringens
skrivelse nr 83, Sverige och den inre marknaden.
Motionerna handlar om hur Sverige bör ta ställ-
ning till miljöfrågorna i EU, inte minst i samband med
regeringskonferensen. Utskottet är enigt om att rege-
ringen även i fortsättningen skall verka för ett stärkt
miljöarbete inom EU och om att regeringen och be-
rörda myndigheter skall arbeta med hög ambitionsni-
vå på samma sätt som tidigare utifrån riksdagens
beslut och uttalanden. Samtliga motioner avstyrks,
eftersom de redan har uppmärksammats av regering-
en. Men många gånger avstyrker man med påpekan-
den om att berörda frågor bör uppmärksammas även
framdeles.
Mot denna bakgrund kan det synas något an-
märkningsvärt att det föreligger så mycket som tolv
reservationer. För säkerhets skull yrkar jag redan nu
avslag på samtliga reservationer samt bifall till hem-
ställan i betänkandet.
Eftersom ett betänkande där enbart motioner be-
handlas ofta blir fragmentariskt vill jag, innan jag
kommenterar de olika reservationerna, påminna
kammaren om de områden som Sverige prioriterar i
miljöarbetet inom EU. Jag tror att alla vi i denna
kammare är överens om dessa områden. Det rör sig
om fyra områden, vilka är:
försurning och klimatpåverkan,
kemikalier och bekämpningsmedel,
kretsloppsanpassning samt
biologisk mångfald och naturvård.
Nu, fru talman, tänker jag kommentera några av
reservationerna. Betänkandet består ju av två delar:
regeringskonferensen och allmänna miljöfrågor. Jag
börjar med att kommentera de reservationer som är att
hänföra till den första delen. Det finns fyra reserva-
tioner som Vänsterpartiet eller Miljöpartiet, eller
dessa båda partier tillsammans, står bakom. Dessutom
finns det ett yrkande om bifall till kristdemokraternas
motion på detta område.
I reservationerna 1 och 2 och i kristdemokraternas
motion tar man upp miljöfrågorna i regeringskonfe-
rensen. Det är ungefär samma inriktning i reservatio-
nerna och motionen. Det handlar om att det uthålliga
samhället måste finnas med som ett överordnat mål
för unionen, att rätten att ställa hårdare miljökrav än
EU:s regler skall fördragsfästas, att miljögarantin
verkligen skall bli en garanti som gör skäl för namnet
och att Sverige måste vara tydligare när det gäller att
verka för att substitutionsprincipen införs också i EU.
Ett övergripande svenskt mål är just att Sverige
inte skall behöva sänka sin miljöstandard och att vi
skall vara drivande i EU:s miljöpolitik. Jordbruksut-
skottet har tidigare uttalat att den s.k. miljögarantin i
den berömda artikeln 100a.4 är av grundläggande
betydelse och att den bör ses över med en klar inrikt-
ning mot att miljöintresset får en starkare ställning
och att enskilda länders möjligheter till nationella och
mera långtgående regler utökas.
Utskottet har också tidigare instämt i ett uttalande
från regeringen om att verka för att substitutionsprin-
cipen blir accepterad som norm inom unionen. Så har
redan skett. Som exempel kan nämnas att principen,
på svenskt initiativ, har införts i biociddirektivet vid
prövning av verksamma ämnen.
Vi vet ju i dag, vilket Gudrun Lindvall antydde, att
man jobbar på en ny fördragstext och att det nu finns
nya förslag till formuleringar t.ex. beträffande arti-
kel 2 i EG-fördraget: att gemenskapen skall ha som en
av många uppgifter att främja en harmonisk, väl av-
vägd och hållbar utveckling - detta har inte funnits
med tidigare - och att gemenskapen skall verka för en
hög nivå i fråga om miljöskydd. Vidare skall en för-
bättring av miljöns kvalitet eftersträvas. Mot den
bakgrunden tycker jag inte att det finns anledning att
bifalla reservationerna. Arbetet med att påverka EU i
denna riktning är ju redan i full gång.
Jag vill också kommentera reservation 4 litet
grand. Både Hanna Zetterberg och Gudrun Lindvall
har varit inne på den reservationen, där miljöaspekter
inom handelspolitiken tas upp. Vidare understryks
behovet av en tydlig miljöinriktning i de delar av
Romfördraget som berör handelspolitik. Dessutom
säger man att EU gentemot WTO och andra bör verka
för att handelsavtal inte skall innebära någon in-
skränkning i möjligheterna att skärpa miljölagstift-
ningen och hindra import av miljöfarliga varor.
Regeringen arbetar helt klart i denna riktning.
Även om både vi och regeringen skulle önska att man
hade kommit längre på WTO:s första ministerkonfe-
rens får denna ses som ett framsteg. Man kom längre
än man tidigare hade nått. Utskottet har redan tidigare
uttalat att det är viktigt att regeringen fortsätter sitt
arbete med att främja miljöaspekterna inom det inter-
nationella handelsregelverket.
Slutligen, fru talman, kommer jag in på det avsnitt
som handlar om de allmänna miljöfrågorna och de
reservationer som finns i det sammanhanget.
Göte Jonsson yrkade bifall till reservation 5. Min
uppfattning är att man i den reservationen delvis slår
in öppna dörrar. Det är uppenbart, vilket utskottet
tidigare har påpekat, att ett stort antal miljöproblem
endast kan lösas genom internationellt samarbete. Det
gäller då försurning av mark och vatten, uttunning av
ozonskiktet etc. Flera problem är sådana att vi måste
gå samman för att kunna lösa dem. Utskottsmajorite-
ten håller med om att ett gränsöverskridande samarbe-
te är nödvändigt för att uppnå en bättre miljö i EU.
Däremot har jag svårare att förstå den senare de-
len av reservationen. Innebörden där är att avreglering
och marknadsekonomiska reformer skulle stärka mil-
jöarbetet. Det vore intressant om Göte Jonsson kunde
ge exempel på att avreglering har förstärkt miljöarbe-
tet. Jag tycker att moderaternas reservation är något
motsägelsefull. Man vill skapa miljöregler på EU-
nivå, samtidigt som man vill genomföra avregleringar
för att stärka miljöpolitiken. Förklara det den som
kan!
Sverige är pådrivande när det gäller att få stopp på
utsläpp av försurande ämnen. Moderaterna och vi är
överens om att Sverige skall vara pådrivande. I går
när vi träffade Anna Lindh var det roligt att få höra att
ämnet kommer upp på nästa ministerrådsmöte.
Ingen har yrkat bifall till reservationerna 6 och 7.
Möjligen berörde Göte Jonsson reservation 7 om
Östersjösamarbetet.
I arbetet med att följa upp genomförandet av det
femte miljöhandlingsprogrammet med en aktionsplan
har Sverige angivit fyra viktiga områden:
jordbrukspolitiken
försurningen
kemikaliepolitiken och
ekonomiska styrmedel.
Samtidigt har Sverige mycket klart framhållit att
det är av vikt att man samarbetar runt Östersjön. Sve-
rige har tagit initiativ till Östersjöstaternas råd, under
en period varit ordförandeland och prioriterat det här
arbetet. Att utnämna just Östersjön till ett särskilt
område tycker jag vore fel. Alla de punkter som jag
räknade upp när det gäller Östersjön bör diskuteras
och behandlas.
Det gläder mig att moderaterna har en reservation,
nr 10, om utsläppskrav på sjöfart. Det är ovanligt att
just moderaterna aktualiserar nya krav på olika typer
av verksamheter. Jag skulle till Göte Jonsson vilja
ställa frågan på vilket sätt den här reservationen avvi-
ker från regeringens politik. Om man läser den skri-
velse från regeringen som vi tidigare har behandlat,
På väg mot en ekologiskt hållbar utveckling, finner
man att denna fråga där behandlas ganska utförligt.
Också när det gäller reservation 11 är vi överens
om väldigt mycket. Våtmarker bör anläggas som
skyddszoner för att minska kväveläckaget ut i recipi-
enterna. Våtmarkerna får stöd från EU, och modera-
terna vill ändra stödets inriktning. Vi tycker att man
inte skall ändra under pågående period, eftersom vi
menar att det, om man har för bråttom, lätt kan bli så
att nya regler som införs blir sämre än de tidigare. Det
nya miljöstödet om 700 miljoner som finns med i
budgeten i år kan kanske användas även till våtmar-
ker.
Jag vill slutligen bara kommentera det som Dan
Ericsson och - tror jag - även Gudrun Lindvall var
inne på. Jag tycker att det är något av lågvattennivå
när man angriper en inte närvarande minister för nå-
got som hon har gjort. Jag sitter inte med i Komi
CAP, men det är helt klart att den skrivelse som gick
till EU var en tjänstemannaprodukt och att det med-
följde ett brev från ministern där det klart markerades
att varken regeringen eller riksdagen i Sverige ännu
hade tagit ställning i den här frågan.
Jag får återkomma till frågan om bestrålning av
kryddor, om någon begär replik.

Anf. 235 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! I betänkandet skrivs en del om den
s.k. Komi CAP, dvs. kommittén för reformeringen av
EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Regeringen
säger att utredningen är ett viktigt led i strävan att
reformera EU:s jordbrukspolitik. Vi har arbetat med
den i snart två år, och det märkliga har inträffat att
några veckor innan utredningen skulle vara slutförd
skickade jordbruksminister Annika Åhnberg ett brev
till EU-kommissionen, där hon klart markerade den
svenska inriktningen. Av det PM som man bifogar
från Jordbruksdepartementet framgår oerhört klart hur
man ser på jordbrukspolitiken.
Det var detta som föranledde min fråga. Jag fick
egentligen inget svar på den från Åsa Stenberg, som
måste sägas vara den som här svarar för regeringspar-
tiets agerande, vilket har anknytning till det utskotts-
betänkande som vi nu behandlar. Hur ser Åsa Sten-
berg på regeringens agerande i denna fråga? Har
Komi CAP längre någon betydelse sedan regeringen
redan genom sitt agerande i praktiken har kört över
den och för EU markerat de svenska ståndpunkterna?
Tycker hon att detta är en acceptabel ordning?
Jag fick inget riktigt svar på det. Jag begär inte
något fullödigt svar men ändå någon form av kom-
mentar till detta.

Anf. 236 ÅSA STENBERG (s) replik:
Fru talman! Jag tänker inte lämna något utförliga-
re svar. Jag vet inte om Dan Ericsson har svårt att
förstå vad jag säger.
Det var en tjänstemannaskrivelse som gick till EU
med klart angivande av att inte var fråga om något
ställningstagande från vare sig regering eller riksdag.
Det sade jag redan i mitt inlägg, och det står jag fast
vid.
Jag tänker inte diskutera den här frågan vidare.
Jag tycker att Dan Ericsson skall göra det med jord-
bruksministern.

Anf. 237 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag får tydligen lämna över de här
papperen till Åsa Stenberg. Det är ett tvåsidigt brev
inlett med "Dear Franz" och undertecknat av Annika
Åhnberg, som väl ändå är jordbruksminister i rege-
ringen. Det är alltså fråga om en skrivelse från jord-
bruksministern, som klart markerar regeringens upp-
fattning om hur CAP skall reformeras. Detta sker i ett
läge när det under snart två år har pågått en utredning,
som skall lägga fram ett dokument.
Åsa Stenberg får förstå att man känner en stark
förundran inte bara från mitt parti utan från många
partier i denna utredning inför hur regeringen ser på
det statliga utredningsväsendet. Kontentan är att ut-
redningen har arbetat seriöst med dessa frågor men
strax före avlämnandet av slutrapporten kan konstate-
ra att den är helt överkörd.
Givetvis skall jag föra den här debatten med jord-
bruksministern, men eftersom Åsa Stenbergs parti är
företrätt i utredningen antar jag att också hennes par-
tikamrater i den har haft vissa synpunkter på den här
hanteringen.

Anf. 238 ÅSA STENBERG (s) replik:
Fru talman! Jag har inget ytterligare att tillägga.

Anf. 239 GÖTE JONSSON (m) replik:
Fru talman! Åsa Stenberg undrar hur i fridens
namn avreglering kan hänga samman med en aktiv
miljöpolitik. Jo, det är ganska enkelt.
En del stödåtgärder i Europa vad gäller närings-
verksamhet och regionalpolitik har i vissa samman-
hang direkt motverkat övergripande miljömål. Sten-
kolsbrytning är ett exempel på detta. När vi talar om
avregleringar gäller det inte regler på det avgränsade
miljöområdet, utan det gäller också regler inom regi-
onal- och näringspolitiken som faktiskt i vissa sam-
manhang direkt missgynnar ett aktivt miljöarbete.
Vidare ställer Åsa Stenberg frågan vad det är för
skillnad mellan våra utsläppskrav på sjöfarten och
regeringens åtgärder. Skillnaden är den att vi anser att
regeringen har varit för passiv. Man har utrett och
utrett, men man har inte hårt drivit frågan i EU. Det är
faktiskt så att våra svenska EU-parlamentariker har
drivit frågan starkare än regeringen. Vi anser att det
nu är dags för regeringen att aktivt driva den här frå-
gan.
Samma sak gäller beträffande prioriterade områ-
den. Vi menar att prioriterade områden också kan
vara fysiskt avgränsade områden, som t.ex. Östersjön.
Också andra sakprioriteringar kommer givetvis in i
detta sammanhang. Men det finns utifrån det stora
miljöintresset inom ramen för Östersjösamarbetet
anledning att starkt prioritera detta som en enhet i
anslutning till de krav och önskemål som Sverige
hävdar inom ramen för prioriterade områden.
När det gäller våtmarkerna syftar vi här inte på de
svenska reglerna. Dessa styr vi själva. Vi menar att
det också bli ändringar av EU-reglerna så att dessa
stämmer med de svenska förhållandena och önskemå-
len. Också därvidlag har regeringen varit passiv, och
därför krävs det ett tillkännagivande.

Anf. 240 ÅSA STENBERG (s) replik:
Fru talman! Som exempel på avreglering valde
Göte Jonsson stenkolsbrytning. Skulle den fria sten-
kolsbrytningen och det förhållandet att vi eldar
mycket stenkol i våra energianläggningar vara något
som inverkar positivt på miljön? Jag har svårt att tro
det.
När det gäller sjöfartsavgiftssystemet har jag läst
mig till att Sverige driver denna fråga både inom IMO
och inom HELCOM och har en strategi för att vi i
Östersjön ganska rejält skall få ned svavelhalten i
fartygsbränslen.
Även om vi inte har uttalat att Östersjön är priori-
terad, har vi på många sätt visat att vi prioriterar Ös-
tersjösamarbetet. Regeringen har verkligen inte någon
dålig dokumentation av detta utan kan visa att den har
jobbat mycket aktivt och även fortsätter att göra det.
Jag skulle vilja ställa ytterligare en fråga till Göte
Jonsson, om bestrålade kryddor. Moderaterna hävdar
i sin reservation nr 12 att det skadar Sveriges anseen-
de att driva krav på märkning av bestrålade kryddor.
Jag har direkt motsatt uppfattning, att det är bra med
en märkning, och jag tror att jag har en majoritet
bakom mig på den punkten. Jag tror att även konsu-
menterna står bakom detta. Hur ser Göte Jonsson på
det?

Anf. 241 GÖTE JONSSON (m) replik:
Fru talman! Låt mig först ta upp avregleringen.
Många verksamheter som påverkar miljön negativt
drivs med hjälp av subventioner. Inom ramen för
subventionerna skapas också regler för hur verksam-
heten skall drivas. Vi menar att vi måste se över detta
så att vi inte subventionerar verksamheter som är klart
negativa för miljön. Vi vill ha en samlad översyn av
detta slag, utifrån det som sägs i reservation 5.
När det gäller sjöfarten återkommer jag till det jag
har sagt tidigare. Vi menar att regeringen har varit för
passiv. Utredningar har gjorts och man har lagt fram
en del förslag. Men regeringen har inte drivit kraven
om svaveldioxidutsläpp från båttrafiken tillräckligt
aktivt.
Precis som Åsa Stenberg har sagt tidigare har re-
geringen föreslagit att fyra områden skall prioriteras.
Vi föreslår fem. Prioriterade områden innebär faktiskt
att man prioriterar. Vi anser att miljöproblemen i
Östersjön är så viktiga ur svensk synpunkt att vi skall
göra dem till ett prioriterat område.
Jag vill återkomma till frågan om våtmarkerna.
Om regeringen inte nu driver kravet på en förändring
av EU-reglerna blir det för sent att göra det inför
nästa femårsperiod, när vi har gjort förändringar i
våra egna regler. Det är därför vi kräver att regeringen
agerar nu.
Vi har sagt att vi skall finna oss i de regler som
EU har fastställt när det gäller bestrålade kryddor. De
reglerna har också, såvitt jag vet, den svenska rege-
ringen accepterat.

Anf. 242 ÅSA STENBERG (s) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja börja med frågan om
Östersjön. Det finns fyra områden som vi vill priorite-
ra i dag. Jag nämnde dem tidigare: jordbrukspolitiken,
försurningen, kemikaliepolitiken och ekonomiska
styrmedel. Jag tycker att alla de punkterna är lika
viktiga i arbetet med en miljöpolitik för att rädda
Östersjön. Därför vore det olyckligt att skära på en
annan ledd och säga att Östersjön skall prioriteras vid
sidan av dessa områden. Östersjön skall prioriteras
tillsammans med de andra områdena.
Vi är överens om att vi skall jobba för stöd till
våtmarkerna. Jag tror också att det är bra för att skyd-
da recipienterna. När vi utformar reglerna för det nya
miljöstödet kan det finnas en möjlighet att komplette-
ra det gamla, så att vi får en bra lösning totalt.
Självklart tycker jag inte att vi skall subventionera
dåliga verksamheter. Men det räcker inte alltid att
släppa marknaden fri. Då får man andra negativa
effekter.

Anf. 243 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag kan förstå att vi inte får något mer
svar från Åsa Stenberg när det gäller jordbruksminis-
terns sätt att hantera den parlamentariska utredningen.
Jag vill ändå påpeka att det i jordbruksministerns brev
står följande: Den svenska regeringen anser - - -. Jag
vill särskilt understryka - - -. Det är också väl känt
att Sverige - - -.
Om någon i EU får ett brev på Regeringskansliets
papper undertecknat av jordbruksministern anser man
att det är Sveriges ståndpunkt. Något annat kan inte
vara fallet. Det är ett mycket nonchalant och makt-
fullkomligt sätt att hantera den parlamentariska ut-
redningen.
Jag har några frågor till Åsa Stenberg. Delar Åsa
Stenberg vår uppfattning att regeringens agerande
strider mot beslutet som vi har fattat här i riksdagen
när det gäller bestrålning? Regeringen har gått med på
förslaget att man inom EU skall öppna för mer be-
strålning.
Jag vill också kommentera de punkter som Åsa
Stenberg säger är viktigast. Först fick vi höra att det
var fyra prioriterade områden. Sedan kom jordbruk
och ekonomiska styrmedel till. Jag kan inte få det till
annat än sex.
Annika Åhnberg förespråkar i det brev jag nämn-
de en total avreglering av jordbruket. Göte Jonsson
säger att han anser att verksamhet som ger mil-
jöproblem inte skall leva på subventioner. Jag kan
inte se annat än att Göte Jonsson därmed också före-
språkar en avreglering av jordbrukspolitiken. Jag
skulle vilja höra litet mer om vad Åsa Stenberg anser
när det gäller just avregleringen av jordbruket.
Till sist vill jag höra om Åsa Stenberg är nöjd med
den förändring i artikel 100a punkt 4 som nu förslås.

Anf. 244 ÅSA STENBERG (s):
Fru talman! Jag skulle vilja börja med att kom-
mentera att Gudrun Lindvall räknade till sex och jag
till fyra. Riksdagen har beslutat - även Gudrun Lind-
vall har varit med - om fyra viktiga områden i miljö-
arbetet inom EU. Det var de fyra jag först räknade
upp: försurning och klimatpåverkan, kemikalier och
bekämpningsmedel, kretsloppsanpassning samt bio-
logisk mångfald och naturvård. I samband med att vi
föreslog en aktionsplan för genomförandet av det
femte miljöhandlingsprogrammet har vi sedan gjort
något annorlunda prioriteringar. Jag vill hävda att det
inte är så stor skillnad. Man har fört in även jord-
brukspolitiken och ekonomiska styrmedel, kanske på
något kortare sikt. Det trodde jag vi var överens om.
Jag tycker att Gudrun Lindvall räknar dåligt.
Vi har bara accepterat bestrålning av kryddor -
det är vi överens om. Jag är dåligt informerad. Jag har
inte hört talas om bestrålning av frukt eller grönsaker.
Jag tänker inte besvara den frågan, eftersom jag inte
vet hur det är.
Vi säger nej till annan bestrålning. Om EU ändå
tillåter annan bestrålning måste det synas. Då är det
viktigt med märkning. Det är bra för konsumenterna
att man har lyckats få igenom sådana krav nere i EU.
Jag skall inte gå in i detalj på jordbrukspolitiken.
Jag har inte suttit med i Komi CAP, som Dan Erics-
son tog upp. Jag har inte alls samma bakgrund som
Gudrun Lindvall i den frågan. Rent allmänt är jag för
en avreglering av jordbrukspolitiken. Det är en gene-
rell synpunkt som jag har sedan tidigare.

Anf. 245 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Jag hoppas att Åsa Stenberg kan åter-
komma till artikel 100a punkt 4. Det finns ett förslag
till ny text. Jag skulle gärna vilja höra Åsa Stenbergs
kommentar till det.
När det gäller bestrålade kryddor kan jag konstate-
ra att den socialdemokratiska riksdagsgruppen inte
var informerad om den förändring som regeringen har
beslutat om. I och med att regeringen har sagt ja till
det förslag som hanterades för en knapp månad sedan
går man ifrån riksdagsbeslutet. Man säger ja till att
fler livsmedel får bestrålas i dag och till att det i
framtiden kan komma en lista på livsmedel därutöver
som får bestrålas.
Det är flagrant att regeringen så totalt kör över ett
riksdagsbeslut och uppenbarligen också sin egen
riksdagsgrupp.

Anf. 246 ÅSA STENBERG (s):
Fru talman! När det gäller artikel 100a punkt 4
befinner vi oss i ett förhandlingsläge. Om man inte
har varit med i förhandlingarna - och det har inte jag
- är det mycket svårt att uttala sig om ifall artikeln är
bra som den nu ser ut. Det beror alldeles på var man
har börjat och vad man tror att man kan nå. Jag tänker
inte ge mig in på att kommentera ett förhandlingsläge.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 juni.)

9 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Finansutskottets betänkande
1996/97:FiU27 Ändringar i kreditupplysningslagen
(förnyad behandling)

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1996/97:SfU12 Samverkan, socialförsäkringens er-
sättningsnivåer och administration

10 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 4 juni

1996/97:593 av Hans Karlsson (s) till kommunika-
tionsministern
Säkerhetsrutiner för den spårbundna kollektivtrafiken
1996/97:594 av Eva Goës (mp) till utrikesministern
Indonesien

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 10 juni.

11 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit

den 4 juni

1996/97:544 av Ola Ström (fp) till näringsministern
Klimatet för tillverkningsindustrin
1996/97:545 av Sten Tolgfors (m) till näringsminis-
tern
Villkoren för Ericssons mobiltelefontillverkning
1996/97:559 av Ulla Löfgren (m) till justitieministern
Polisväsendet i Västerbotten
1996/97:561 av Peter Weibull Bernström (m) till
arbetsmarknadsministern
Diskriminering av icke-fackanslutna arbetstagare
1996/97:562 av Sten Tolgfors (m) till arbetsmark-
nadsministern
Arbetsmarknadsutbildningen
1996/97:563 av Sten Tolgfors (m) till arbetsmark-
nadsministern
Ökad anställning av medarbetare vid företagen
1996/97:564 av Sten Tolgfors (m) till arbetsmark-
nadsministern
Provanställningstiden
1996/97:565 av Karin Pilsäter (fp) till kulturminis-
tern
Presstödsnämnden
1996/97:566 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
statsrådet Ulrica Messing
Krav på fackligt medlemskap för löneförhöjning
1996/97:567 av Ulla Hoffmann (v) till socialminis-
tern
Plötslig spädbarnsdöd och nikotin
1996/97:568 av Siri Dannaeus (fp) till försvarsminis-
tern
Katastrofen i Vagnhärad
1996/97:569 av Per Bill (m) till kommunikationsmi-
nistern
Utredningar om Posten
1996/97:570 av Kjell Ericsson (c) till försvarsminis-
tern
Åtgärder med anledning av översvämningar
1996/97:571 av Eva Arvidsson (s) till näringsminis-
tern
Insatser för en levande skärgård
1996/97:572 av Jeppe Johnsson (m) till jordbruks-
ministern
Svensk kycklinguppfödning
1996/97:573 av Carina Hägg (s) till jordbruksminis-
tern
EU och bananimporten
1996/97:574 av Carina Hägg (s) till utbildningsmi-
nistern
Civilingenjörsutbildningen
1996/97:575 av Carina Hägg (s) till justitieministern
Löneavdrag
1996/97:576 av Yvonne Ruwaida (mp) till försvars-
ministern
Nynazism
1996/97:577 av Christina Axelsson (s) till försvars-
ministern
Frakt av flygbränsle mellan Loudden och Arlanda
1996/97:578 av Kjell Ericsson (c) till statsrådet Leif
Pagrotsky
Handelshinder mellan Sverige och Norge
1996/97:579 av Eva Zetterberg (v) till statsrådet Leif
Pagrotsky
Chile
1996/97:581 av Margitta Edgren (fp) till utbild-
ningsministern
Studiemedel
1996/97:582 av Eva Johansson (s) till jordbruksmi-
nistern
Djurtransporter inom häst- och hundsporten
1996/97:583 av Mats Odell (kd) till kommunika-
tionsministern
Trafiksäkerheten för färdtjänstresenärer
1996/97:584 av Agneta Ringman (s) till miljöminis-
tern
Oljeutsläpp i Östersjön
1996/97:586 av My Persson (m) till socialministern
Särskilda boendeformer för äldre
1996/97:587 av Sivert Carlsson (c) till kommunika-
tionsministern
Flyttning av arbetstillfällen inom Telia
1996/97:589 av Bengt Kronblad (s) till kommunika-
tionsministern
Telias framtida verksamhet

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 10 juni.

12 § Kammaren åtskildes kl. 22.49.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 §
anf. 30 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 70,
av talmannen därefter t.o.m. anf. 130 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 182
(delvis),
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 17.39,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 212
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.