Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1996/97:112

Måndagen den 2 juni

Kl. 9.00 - 11.37

---

13.00 - 16.43

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-----------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 26 och 27 maj.

2 § Svar på interpellation 1996/97:302 om
sjöfylleri

Anf. 1 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Elver Jonsson har frågat om regering-
en avser att förelägga riksdagen en proposition med
förslag om en promillegräns till sjöss. Elver Jonsson
har också frågat om regeringen avser att omdisponera
budgetmedel för informationskampanjer i syfte att
minska de alkoholrelaterade sjöolyckorna.
För att stävja alkoholanvändningen i sjötrafiken
ändrades på mitt initiativ straffbestämmelsen om
sjöfylleri den juli 1991. Ändringarna innebar en
skärpt syn på denna typ av brottslighet, bl.a. genom
att brottet delades in i två grader; sjöfylleri och grovt
sjöfylleri. Ett av syftena med lagändringen var att det
skulle komma till tydligare uttryck att vissa gärningar
borde bedömas strängare.
Brottsförebyggande rådet har på regeringens upp-
drag utvärderat 1991 års reform. Av utvärderingen
framgår att det övergripande målet med lagändringar
har uppnåtts; domstolarna ser i dag strängare på
sjöfylleribrott och andelen fängelsestraff för sådana
brott har mer än fördubblats. Vidare framgår att på-
följden för sjöfylleri och grovt sjöfylleri har bestämts
enligt relativt enhetliga normer och att det tas hänsyn
till den alkoholkoncentration som uppmätts.
Brottsförebyggande rådets utvärdering ger alltså
vid handen att vi har en relativt väl fungerande
sjöfyllerilagstiftning. I olika sammanhang har emel-
lertid diskuterats om det inte för sjötrafiken borde
införas promillegränser för alkoholkoncentration i
blod och utandningsluft efter mönster från rattfylleri-
lagstiftningen.
Denna fråga har behandlats på ett utförligt sätt av
Väg- och sjöfyllerikommittén i betänkandet Grovt
rattfylleri och Sjöfylleri. Kommittén underkände
tanken på ett nedre gränsvärde för alkoholhalten vid
enkelt sjöfylleri. Däremot föreslog kommittén ett övre
gränsvärde för grovt sjöfylleri som begåtts i en syssla
som efter omständigheterna ställt höga krav på gär-
ningsmannen.
I den efterföljande propositionen år 1993 avstod
regeringen från att lägga fram något förslag om
promillegränser på sjön. Det finns skäl att i detta
sammanhang kort redogöra för några av de argument
som har anförts för detta beslut.
Inom sjötrafiken råder särpräglade och mycket
varierande förhållanden. Medan nykterhetskravet i
vägtrafiken enbart avser förare, gäller för sjölivet att
nykterhetskravet ombord omfattar inte endast den
som framför ett fartyg utan även den som i övrigt
fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten
till sjöss. Såvitt avser yrkessjötrafiken har man menat
att förhållandena mer torde kunna liknas vid vad som
gäller inom arbetslivet i allmänhet.
Vidare omfattar sjölagens regler all trafik på sjön
från kanotpaddling på öde fjällsjöar och brädsegling
till navigering av Finlandsfärjor och oceangående
fartyg. Det har framhållits att det är lätt att tänka sig
ett flertal situationer där det allmännas intresse av att
ingripa med strikta promilleregler inte är särskilt
påtagligt. Att i en lagbestämmelse särskilja de situa-
tioner där ett behov av promilleregler kan sägas före-
ligga från de situationer där ett sådant behov inte
finns har befunnits vara förenat med betydande svå-
righeter.
De argument som kan anföras mot införandet av
ett nedre gränsvärde har i princip åberopats också mot
att införa ett gränsvärde för grova brott. Härutöver har
bl.a. pekats på svårigheten att i de grova fallen dra
gränsen mellan uppgifter som ställt höga krav på
gärningsmannen och andra uppgifter.
Till det nu anförda kan läggas att Sjösäkerhets-
kommittén i sitt betänkande Handlingsprogram för
ökad sjösäkerhet avstyrker införandet av en nedre
promillegräns för sjöfylleri. De flesta remissinstanser
som tar upp frågan, bl.a. Rikspolisstyrelsen och Kust-
bevakningen, är negativa till införande av gränsvärden
till sjöss. Kommitténs betänkande bereds nu vidare i
Kommunikationsdepartementet.
I sammanhanget bör avslutningsvis påpekas att
den nuvarande regleringen inte innebär att en uppgift
om alkoholkoncentrationen skulle vara betydelselös i
sjöfyllerisammanhang. Tvärtom används analysbevis
för att bedöma påverkansgraden redan med gällande
bestämmelser i flertalet mål om sjöfylleri. Som jag
nämnt har det emellertid framhållits att graden av
berusning i dessa mål måste kunna vägas mot andra
för sjötrafiken särpräglade omständigheter som kan
föreligga i det enskilda fallet.
Fru talman! Som framgått av den gjorda redovis-
ningen finns det en rad problem med att införa strikta
promillegränser i sjölagens fylleribestämmelser. Jag
är emellertid inte beredd att nu ta slutlig ställning i
denna fråga. Den kommer att aktualiseras i Justitiede-
partementet i samband med beredningen av Drogratt-
fylleriutredningens betänkande Droger i trafiken.
När det gäller Elver Jonssons andra fråga om bud-
getmedel för information om sjösäkerhet får jag hän-
visa till den kommande budgetpropositionen.

Anf. 2 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Det finns en samstämmighet om att
sjöfylleri är för omfattande och att behovet av en
förbättrad nykterhet i sjötrafiken är angeläget. Den
frågan har funnits med under hela efterkrigstiden.
Från 1961 har frågan var uppe till behandling och
beslut 20 gånger i riksdagen, dvs. i genomsnitt mer är
vartannat år. Parallellt med detta har det lagts fram
åtta propositioner och flera tunga statliga och offent-
liga utredningar i ämnet. Det har förutsatts många
gånger att någonting skulle ske.
När jag nu, fru talman, tackar justitieministern för
svaret är statsrådet knappast överraskad över att jag
säger att jag är bedrövad över att svaret är så passivt.
Vad det handlar om är att ge övervakande myndighet,
dvs. sjöpolis m.fl., ett enkelt instrument för att kunna
stoppa och undvika olyckstillbud, sjöolyckor som ofta
lett till svåra skador, i en del fall till en bråd död.
Onyktert åkande i våra allt snabbare fritidsbåtar har
stört och oroat många badande och turister. Det är
ingen tvekan att det i det allmänna rättsmedvetandet
finns ett starkt stöd för en ordning som likställer krav
på säkerhet och nykterhet i sjötrafik med kraven vad
gäller landtrafiken. Nordiska rådet har gjort ett sådant
uttalande. Den svenska socialstyrelsen föreslog i ett
delprogram för några år sedan att regeringen skulle
verka för en lagstiftning där man jämställer onykter-
het i sjötrafiken med onykterhet i vägtrafiken.
Vad gäller onykterhet och fylleri i sjötrafik finns
inget givet mått. Det kan förbättras och försämras.
Det finns en uttrycklig straffbestämmelse, men den är
svår att bedöma och hantera. En viss uppstramning
skedde 1991 då det blev en uppdelning av sjöonyk-
terhet i dels sjöfylleri, dels grovt sjöfylleri.
Justitieministern hänvisar till 1991 års beslut, men
jag tror inte man skall övertolka det. BRÅ säger i sin
utredning att man med en portion god vilja kan finna
stöd för att tro att beteendet förändrats efter den re-
formen. Men den logiska slutsatsen är annars att
eventuella förändringar av beteendet till sjöss knap-
past kan hänföras till 1991 års lagändringar. Så långt
BRÅ:s rapport.
Justitieministern säger vidare att domstolarna ser i
dag strängare på rattfylleribrott och att andelen fäng-
elsestraff för sådana brott mer än fördubblats. Det är
alldeles riktigt, men det fanns en tid då justitieminis-
tern var ansvarig för departementet under den tidigare
perioden och verkade för en ordning att man inte
skulle ha en sträng påföljd vid onykterhet i trafiken.
Nu är justitieministern närmast nöjd med situationen
och säger att det är relativt väl fungerande. Så hemfal-
ler fru statsrådet åt att säga att man naturligtvis kan
diskutera att ha ett mönster enligt rattfyllerilagstift-
ningen. Den frågan har vi faktiskt diskuterat under
många år. Det finns ett förslag från Väg- och sjöfyl-
lerikommittén. Där tar statsrådet fasta på den del där
man inte hade positiva förslag men närmast undviker
att nämna det faktum att man vid grovt sjöfylleri ville
ha en promillelagstiftning. De svårigheter som det
talas om, om det särpräglade för en promillelag, borde
ju tala för den. Man får ett intryck i svaret - visserli-
gen litet övertolkat - att det vore illa om någon vore
nykter i onödan på sjön. Jag tror inte att problemet är
att det finns för många som uppträder nyktert i båtli-
vet utan att det är för få som gör det.
Jag skulle vilja fråga angående den prövning som
kommer om Justitiedepartementet den här gången
lägger ett tryck på att öka viljan att komma fram till
ett förslag. De svårigheter som statsrådet påtalar går
enligt vad bl.a. den statliga utredningen sagt att hante-
ra.

Anf. 3 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! När man lyssnar på Elver Jonsson
skulle man kunna få en föreställning om att ingenting
har hänt på det här området. Det är tvärtom så att det
här är ett område där det har gjorts väldigt mycket.
Man kan också avläsa effekten i bl.a. antalet olyckor i
samband med båttrafiken. Jag vill erinra Elver Jons-
son om att det bara sedan 1991 har skett en halvering
av antalet omkomna personer i sjötrafiken. 1991 om-
kom 80 personer vid 68 olyckor med fritidsbåtar.
1996 inträffade 33 dödsfall i 31 fritidsbåtsolyckor.
Det har uppenbarligen hänt mycket när det gäller att
öka säkerheten i sjötrafiken, framför allt när det gäller
fritidsbåtar.
Promillegränser i sjölagen skulle vara ett enkelt
instrument enligt Elver Jonsson. Det är inte det in-
trycket man får när man följer lagstiftningsarbetet på
det här området. Den myndighet som har det yttersta
ansvaret, Rikspolisstyrelsen, är som Elver Jonsson vet
negativ till det. Det finns inget enkelt i det samman-
hanget. Det viktiga är att de myndigheter som har att
bevaka nykterheten i sjötrafiken också är mycket
aktiva i sitt arbete. Det har förbättrats under senare år,
med de goda resultat som vi kan se.
Därutöver är jag litet förvånad över Elver Jons-
sons agerande och argumentering. Jag kan inte erinra
mig att Elver Jonsson var särskilt aktiv när frågan
senast var uppe i riksdagsbehandlingen. Det var en
borgerlig regering som avvisade de krav som Elver
Jonsson nu ställer på mig. Vid den tidpunkten var det
tydligen inte angeläget att agera i frågan.

Anf. 4 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Jag har försökt vara aktiv och agera i
den här frågan. Under ett tjugotal år har jag motione-
rat i frågan. Att regeringar av skiftande slag har varit
passiva tycker jag inte får hindra mig från att ta till
orda även om vi nu har en socialdemokratisk rege-
ring. Det hindrar inte att min kritik också drabbar
tidigare regeringar. Man kan en känsla av att justi-
tieministrar kommer och går, men Justitiedepartemen-
tets negativa inställning till en förbättrad trafiknykter-
het består.
Vi kan se vad som hände t.ex. när justitieministern
lade fram sin proposition 1991 och ville ha en ganska
svag förstärkning av trafiknykterheten på land. Då
fick riksdagen hoppa in och skärpa det. Justitiedepar-
tementets företrädare har flera gånger för mig förkla-
rat att man tyckte att det var ett onödigt inhopp. Jag
skulle vilja fråga Laila Freivalds: Vidhåller statsrådet
att det var en bra proposition eller om det blev en
förbättring då riksdagen inskred i frågan?
Det känns litet förmätet när statsrådet säger att vi
nu har en bra ordning. Det är färre som omkommit
och dödats, det är riktigt. Men det är inte detsamma
som att det är bra. Den professionella delen - många
av poliserna, båtklubbarnas ansvariga och en rad
andra - har förordat ett gränsvärde. Det finns ett stort
allmänt stöd för att införa det.
Sedan vill jag inte påstå att det har varit enkelt.
Den kommitté som utreder frågan kom till slutsatsen
att det var fullt möjligt. Mot detta har inte BRÅ in-
vänt. Jag vill fråga justitieministern: Vad finns det för
anledning att polemisera mot att det grövre sjöfylle-
riet skulle få den promillelagstiftning som Väg- och
sjöfyllerikommittén föreslog? Det skulle vara intres-
sant att höra argumenten mot det resonemang som
fördes i den utredningen.
Jag tror, fru talman, att vi har att övervinna ett
motstånd som inte sällan kommer från juridiska kret-
sar. En del invändningar kommer med rätta, en del
med en allmän ovilja. Att jag vågar påstå någonting så
här långtgående beror på den erfarenhet som finns när
det gäller trafiknykterhetsfrågor i riksdagen. Det är
inte alltid tack vare Justitiedepartementet som vi fått
en förbättrad lagstiftning, utan trots agerandet från
departementet är den ganska hygglig.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1996/97:288 om
varvsstöd

Anf. 5 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Marie Granlund har frågat mig dels
hur regeringen avser att arbeta inom OECD och EU
för att fartygssubventionerna skall avvecklas, dels om
jag kan tänka mig att återinföra någon form av
svenskt varvsstöd om våra konkurrentländer inte
avvecklar sina stöd.
Innan jag går in på frågan om det internationella
arbetet skall jag i korthet belysa varvsindustrins pro-
blem.
Varvsindustrin är en internationell industri. Mark-
naden för nybyggda fartyg utgörs ofta av hela världen.
Priserna på nybyggda fartyg har de senaste 20-25
åren varit kolossalt låga som en följd av att omfattan-
de statsstöd lämnats i syfte att fylla överkapaciteten
efter oljekrisen i början av 1970-talet. Så gott som
samtliga länder runt om i världen lämnar stöd till den
nationella varvsindustrin. Det innebär att problemet är
globalt. Det bästa sättet att hantera detta är därför att
så stor del som möjligt av världens samlade fartygs-
producenter ges en möjlighet att konkurrera på sam-
ma villkor genom att stödet till varvsindustrin avveck-
las. Det OECD-avtal som har träffats mellan EU,
Japan, Norge, Sydkorea och USA om att slopa sub-
ventionerna är för närvarande det bästa sättet att ska-
pa konkurrensneutralitet och lika villkor för varvsin-
dustrin. Det kan därför inte nog understrykas hur
viktigt det är att avtalet träder i kraft och att det inte
äventyras på något sätt.
Av det som jag nu har sagt framgår att problemet
enligt Sveriges uppfattning måste lösas i internatio-
nellt samförstånd. Vi har därför engagerat oss starkt i
arbetet med att nå överenskommelse i OECD.
Också inom EU har vi arbetat aktivt för att stödet
skall slopas så snart som möjligt. I ministerrådet har
vi motsatt oss varje förslag som på något sätt kan
äventyra OECD-avtalets möjligheter att träda i kraft.
Sverige är alltså en av de medlemsstater inom EU
som driver frågan om ett slopat varvsstöd hårdast.
Denna linje kommer vi att hålla fast vid i fortsättning-
en.
När det så gäller frågan om att återinföra varvs-
stödet är det inte självklart att Sverige skall överge
den nuvarande inriktningen på näringspolitiken och
lämna mer stöd till varven än övrig industri. Långsik-
tigt vore detta en osund användning av statens medel.
Sverige bör i stället sträva efter att konkurrera med en
fartygsproduktion med högt förädlingsvärde och inte
konkurrera med låga priser som skapas på konstlad
väg genom statliga subventioner.
Det skulle kunna hävdas att varvsstödet - i vart
fall som en temporär åtgärd - bör återinföras av
"rättviseskäl" för att ge svenska varv samma förut-
sättningar som övriga varv inom EU. Jag vill emeller-
tid erinra om att det s.k. sjunde varvsdirektivet som
tillåter stöd till Europas varv upphör att gälla vid
årsskiftet. Vid samma tidpunkt kommer den EG-
förordning som införlivar OECD-avtalets förbud mot
varvsstöd att träda i kraft. De svenska varven kommer
följaktligen att kunna konkurrera med övriga varv
inom EU på neutrala villkor efter årsskiftet. För en så
kort tid som fram till årsskiftet är det inte motiverat
att återinföra varvsstödet.

Anf. 6 MARIE GRANLUND (s):
Fru talman! Jag tackar näringsministern för svaret.
Sverige är i dag det enda land som avskaffat sitt
varvsstöd. Den svenska varvsindustrin konkurrerar för
närvarande med varv i länder som i större eller mind-
re omfattning får statliga subventioner. Denna situa-
tion är i längden ohållbar. Det är orimligt att förvänta
sig att varven i Sverige skall kunna bedriva sin verk-
samhet så kostnadseffektivt att de kan hävda sig mot
de stödmottagande länderna. Situationen kan förbätt-
ras bara genom att sunda konkurrensförutsättningar
finns mellan de olika länderna. Jag delar näringsmi-
nisterns uppfattning att detta måste ske genom inter-
nationella överenskommelser. Tyvärr har det gått
mycket trögt.
Förhandlingarna inom OECD resulterade i juli
1994 i en överenskommelse mellan EG, Finland,
Förenta staterna, Japan, Sydkorea, Norge och Sverige.
Det avtalet innebar i princip att alla direkta och indi-
rekta stöd till varvsindustrin skulle upphöra den 1
januari 1996. Så har emellertid inte skett på grund av
USA som som enda part inte har ratificerat avtalet.
Nyligen har dessutom EU:s ministermöte beslutat om
en förordning som medger stöd i Tyskland, Spanien
och Grekland för varv i omstrukturering. Jag tycker
att man måste driva det här internationellt. Jag skulle
vilja fråga näringsministern hur han ser på den fram-
tida utvecklingen internationellt, om stödet verkligen
kommer att avskaffas 1997 som näringsministern nu
har meddelat.
Storskalig varvsindustri hör knappast till de bran-
scher i Sverige som kommer att ha de bästa långsikti-
ga förutsättningarna. Vad som däremot är viktigt är
att slå vakt om den betydande kompetens som finns
när det gäller skeppsbyggnadskunskap och fartygs-
produktion. Framtidsutsikterna i dag för de svenska
kvarvarande varven är dystra om inte samma konkur-
rensförutsättningar medges.
De befintliga varven har i dag svårt att rekrytera
personal, vilket ytterligare försämrar deras konkur-
renskraft. Detta får negativa konsekvenser inte bara
för varven utan också för många underleverantörer
och för företag inom andra delar av industrin som
tillverkar komponenter och moduler för leverans till
varven. I dag är ca 5 000 personer verksamma inom
varvsnäringen.
Min andra fråga till näringsministern är: Är det
tänkbart att införa någon form av varvsstöd till svensk
varvsnäring i avvaktan på internationella överens-
kommelser, om detta inte skulle träda i kraft 1997?

Anf. 7 LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Frågan om varvsstöd har ju aktualise-
rats till och från. I näringsutskottets betänkande om
näringspolitiken förutsatte man att åtgärder skulle
vidtas för att svenska varv skulle få möjlighet att
konkurrera med varven i Europa och i övriga världen.
Därför var det naturligtvis en stor besvikelse att något
sådant inte fanns med i vårbudgeten. Men när man
läser den sista delen av Anders Sundströms svar där
det framgår att dessa problem i princip skulle vara
lösta från årsskiftet har frågan kommit in i ett litet
annorlunda skede. Självfallet skulle åtminstone inte
jag agera om jag vore säker på att dessa stöd vore
borta vid årsskiftet. I så fall skulle jag naturligtvis
lugna ned mig litet grand. Men detta har sagts så
många gånger att man inte är riktigt säker på att övri-
ga länder inom EU eller OECD alltid gör som vi från
svensk sida tycker att de skall göra.
Min fråga angående påståendet att subventionerna
skall försvinna från årsskiftet är: Är detta egentligen
så säkert? Är inte förutsättningen även här att exem-
pelvis USA skriver under avtalet?
Precis som Marie Granlund sade vill jag säga att
så länge det förekommer olika stödsystem är det ett
problem för den varvsindustri som försöker konkurre-
ra utan stöd.
Anders Sundström har alltså tiden fram till årsskif-
tet på sig. Men om dessa förhoppningar då inte infrias
från årsskiftet utan att subventionerna fortsätter, kan
man då utgå från att Sverige ändå kommer att agera,
naturligtvis temporärt, på ett sådant sätt att de stöd
som vi inför införs i avvaktan på att övriga länder
avvecklar sina subventioner? På den punkten vore det
intressant att få ett besked från näringsministern.

Anf. 8 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vill först göra en intressant reflex-
ion. Sverige satsade ju under 70- och 80-talen mycket
stora pengar på varvsstöd för att möta osund konkur-
rens från andra länder. Man kan säga att den typen av
subventioner långsiktigt visade sig vara misslyckade.
Jag tror därför att det ligger väldigt mycket i att för-
söka förmå företagen att konkurrera med förädlings-
värde och kvalitet i stället för med pris.
Jag såg en artikel i Göteborgs Posten från den 14
maj där man skrev att Cityvarvet söker ny flytdocka
och att full beläggning har gett varvet vinst för fjärde
året i rad.
Detta visar att denna industri även i Sverige nu
försöker hitta lösningar där man inte är beroende
subventioner. Om detta lyckas och vi samtidigt blir av
med subventionerna är jag övertygad om att det kan
bli en stor konkurrensfördel för Sverige.
Jag skall därefter svara på frågorna. Marie Gran-
lund frågade: Kommer varvsstödet att avvecklas un-
der 1997? Jag vågar inte säga att det blir så. Det finns
naturligtvis olika uppfattningar mellan olika länder.
Men det finns ett antal argument som ändå talar för att
vi rör oss åt det hållet. Det första är att det faktiskt
finns ett beslut i ministerrådet om att det sjunde
varvsdirektivet inte skall förlängas utan att det skall
ersättas av någonting annat. Det kan då vara t.ex.
OECD-avtalet, vilket är förstahandsalternativet. Nå-
got annat kan bli något sämre än OECD-alternativet
men något bättre än sjunde varvsdirektivet. Det kom-
mer att föras en förhandling under hösten.
Det andra som talar för att det ändå kommer att
ske en förändring är att nästan alla EU:s länder har
problem med sina statsbudgetar. Man har svårt att få
dem att gå ihop och svårt att klara konvergenskraven.
Det gör att flertalet av dessa länder nu ensidigt kom-
mer att tvingas reducera sitt varvsstöd. Man kan alltså
säga att det sjunde varvsdirektivet kommer att avveck-
las. Det kommer inte att förlängas på samma sätt som
har skett tidigare.
Hur långt vi når i förhandlingarna för att komma
bort helt och hållet från varvsstöd är fortfarande
oklart. Men kommissionen har sagt att varvsstöd,
därest det skall finnas kvar, skall ha inriktningen av
ett utvecklingsstöd. Det betyder att det inte skall vara
fråga om några driftsbidrag utan att stöden mer skall
vara inriktade på forskning, utveckling och ny teknik.
En sådan inriktning, där man satsar på ny teknik i
stället för på driftstöd, skulle naturligtvis även Sverige
kunna tänka sig att stödja.
Marie Granlunds andra fråga löd: Kan vi införa
något stöd om inget händer under 1997? Det får vi ta
ställning till då. Jag tycker inte att vi nu skall flagga
för att vi skall införa något sådant, utan vi skall hårt
och konsekvent nu driva linjen att OECD-avtalet skall
bli det som kommer att gälla fr.o.m. 1998. Sedan får
vi se om vi lyckas med detta.
Lennart Beijer frågade: Är det säkert att subven-
tionerna försvinner? På den frågan kan jag ge ungefär
samma svar som jag gav på Marie Granlunds första
fråga.

Anf. 9 MARIE GRANLUND (s):
Fru talman! Jag delar uppfattningen att det inte var
så lyckosamt med det tidigare varvsstödet i Sverige
och att det var bra att avveckla det. Men det innebär
samtidigt ett problem om inte andra länder gör det.
Man måste alltså hela tiden göra avvägningen om
andra länder kommer att avveckla sina stöd. Jag har
uppfattat att branschen i dag har mycket svårt att
konkurrera utan detta stöd, och stora delar av bran-
schen kommer att slås ut. Därför är det mycket viktigt
att se på hur man skall underlätta för att även vi i
Sverige skall kunna ha en skeppsbyggnadskunskap, så
att vi skall kunna tillverka mindre fartyg här och så att
detta kunnande inte slås ut. Det finns nämligen en stor
risk för det.
Det som näringsministern säger om vad som hän-
der internationellt verkar positivt. Tyvärr har vi litet
dåliga erfarenheter, men det går kanske vägen den här
gången. Men trots allt har man nyligen beslutat om att
några av EU:s länder faktiskt får införa varvsstöd.
Skulle näringsministern kunna utveckla det som
han sade om att man skulle kunna införa någon form
av stöd för teknikutveckling? Om det är något som
kan vara nära förestående så vore det mycket positivt.

Anf. 10 LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Det som sägs i svaret och det som nä-
ringsministern sedan har sagt har jag samma uppfatt-
ning om. Förhoppningsvis går det åt rätt håll, så att vi
kommer ifrån subventionspolitiken till varven. Det
vore bra för hela varvsnäringen och naturligtvis fram-
för allt för den svenska som under flera år har fått
leva utan detta stöd. Men man kan inte låta år efter år
gå och bara åse hur vår egen varvsindustri inte har en
chans att i slutänden konkurrera. Om förhoppningarna
om att subventionerna kan tas bort vid årsskiftet inte
skulle infrias måste vi vara beredda att vidta några
åtgärder från svensk sida.
Anders Sundströms svar är litet uppmjukat när han
talar om att det tydligen är klart att sjunde varvsdi-
rektivet försvinner. Vad som kommer i stället är där-
emot mindre klart. Då blir det alltså en förhandling,
och vi vet ju att sådana förhandlingar kan vara knepi-
ga. Jag tycker därför att det är viktigt att näringsminis-
tern ser till att vi, om subventionerna inte försvinner
från årsskiftet, inte är låsta utan att han kommer att se
över vilka eventuella åtgärder som vi då måste vidta.

Anf. 11 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag har två synpunkter. Den första
gäller stödet som nu är godkänt i Grekland, Spanien
och Tyskland. Vi skall komma ihåg att det inte är
fråga om något nytt varvsstöd. Det är ett stöd som
redan tidigare är godkänt för dessa tre länder. Men i
Tysklands fall försnillades det av oseriös verksamhet
och drabbade varvsarbetarna i Tyskland. Därför god-
kände EU att nya pengar fick skickas in som skulle
användas på det sätt som de gamla skulle ha använts.
Sverige gick i och för sig emot detta. Men det är vik-
tigt att beskriva den riktiga situationen.
Hur vi skall ställa oss till ett eventuellt åttonde
varvsdirektiv, eller vad det kan komma att heta, vet
jag ännu inte. Det som nu är viktigast är att vi hårt
driver frågan om att ta bort driftsstöden. Det känns
mycket viktigt. Det visar sig då att vår linje kan bli en
stor konkurrensfördel. Då har vi ju ett antal varv som
faktiskt överlevt utan subventioner, och helt plötsligt
hamnar varven i vår omvärld i samma läge som vi
befinner oss i. Det ger oss en fördel i förhållande till
andra länder. Just nu är det naturligtvis jobbigt. Men
den industri som har klarat sig bäst i Sverige är ju den
som har levt under de hårdaste villkoren och haft den
hårdaste konkurrensen. Om vi då lyckas få bort stats-
stöden till varven kan det bli en framgång. Jag känner
att vi är ganska nära den situationen. Med litet kraft
kan vi kanske orka bryta igenom under hösten.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1996/97:291 om den
elintensiva industrin

Anf. 12 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Eva Björne har frågat mig om det är
min avsikt att fullfölja den nuvarande energi- och
energiskattepolitiken mot de elintensiva industrierna.
Ett viktigt mål för regeringens energipolitik är att
värna om den elintensiva industrins internationella
konkurrenskraft. De energipolitiska program som
behandlas i riksdagen innebär en omfattande och
målmedveten satsning på teknisk utveckling inom
energiområdet. Genom att bidra till ett ekologiskt och
ekonomiskt uthålligt energisystem skapar vi förut-
sättningar för långsiktiga konkurrensfördelar för
svenskt näringsliv.
I propositionen 1996/97:84 En uthållig energiför-
sörjning framhålls att stängningen av de två reakto-
rerna i Barsebäck skall genomföras på ett sådant sätt
att en strukturomvandling inom industrin inte orsakas
av höjda marknadspriser på el. Stängningen av de två
reaktorerna skall inte äventyra den industristruktur
och det uppvärmningssystem som Sverige har byggt
upp under decennier.
Energibeskattningen är ett viktigt styrmedel i strä-
vandena att skapa ett ekologiskt uthålligt samhälle.
Sverige har valt att, i väsentligt högre grad än de
flesta andra länder, använda ekonomiska styrmedel
som skatter och avgifter för att påverka resursanväd-
ningen i miljövänligare riktning. Energiskatterna har
också stor betydelse för produktionskostnaderna i den
energiintensiva industrin och för industrins konkur-
renskraft.
Energibeskattningen måste därför utformas så att
den ger goda förutsättningar för den svenska indust-
rins konkurrenskraft. Det skall vara lönsamt att inves-
tera i varu- och tjänsteproduktion i Sverige, och det
skall vara fördelaktigt att investera i ekologisk energi-
teknik, bl.a. effektivare energianvändning.
En översyn av energiskattesystemet kommer att
genomföras i Regeringskansliet. Översynen skall utgå
från de riktlinjer för energibeskattningen som anges i
1997 års energipolitiska uppgörelse. Översynen be-
räknas vara genomförd så att förslag kan lämnas till
riksdagen under år 1998.
Avsikten är att översynen skall omfatta i princip
hela energiskattesystemet. För den elintensiva indust-
rin är det främst produktionsskatterna på el som har
betydelse. I dag är förhållandena på elmarknaden
sådana att produktionsskatterna kan föras vidare från
producenterna till såväl industrin som hushållen ge-
nom ökade elpriser.
Produktonsskatten på kärnkraft kan medföra sned-
vridningar i elproduktionssystemet. Eftersom den
rörliga kostnaden påverkas av skatten snedvrids den
kostnadsmässiga rangordningen av elproduktionsan-
läggningarna med ett sämre resursutnyttjande som
följd. Dessa problem med produktionsskatterna på el
har uppmärksammats under de senaste åren.
Riksdagen beslutade hösten 1996 att det andra
steget av tidigare beslutade höjningar av produktions-
skatterna på kärnkraft och vattenkraft skulle återtas
och ersättas med höjda energiskatter på el och fossila
bränslen. Under hösten 1996 beslutade riksdagen
också att den rörliga vattenkraftsskatten skulle läggas
om till en fastighetsskatt baserad på markvärdet.
Regeringen har våren 1997 föreslagit riksdagen att
fastighetsskatten på vattenkraft sänks med 50 % av
den nivå som fastställdes vid omläggningen.
Regeringen har således genom de åtgärder som
vidtagits inlett en process med omvandling av pro-
duktionsskatterna på el.
Regeringen avser att senast i budgetropositionen
för år 1998 återkomma till frågan om nivån och ut-
formningen av produktionsskatten på el. Regeringen
kommer därvid, om den bedömer att produktionsskat-
ten på el till någon del skall behållas, att överväga om
det är möjligt och ändamålsenligt att ersätta den nuva-
rande skatten på kärnkraftsproducerad el med en fast
skatt som är oberoende av produktionsnivån.

Anf. 13 EVA BJÖRNE (m):
Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. I sva-
ret säger ministern att regeringen har vidtagit en hel
del åtgärder och inlett en process med omvandlingen
av produktionsskatterna på el och att man senast i
september i år i budgetpropositionen kommer att ge
besked om just den här produktionsskatten. Längre
ned i svaret står det att om regeringen därvid bedömer
att produktionsskatten på el till någon del skall behål-
las kommer man att lägga om den på kärnkraftselen så
att den blir oberoende av produktionsnivån.
Kan jag tolka det, ministern, att det även diskute-
ras att helt och hållet ta bort produktionsskatten på el?
Jag tycker att ministern i svaret är positiv till den
svenska elintensiva industrin och till att den skall
kunna fortleva i landet. Ministern säger också att inte
ens stängningen av två reaktorer i Barsebäck skall
påverka eller på något sätt orsaka att det blir höjda
marknadspriser på el. Därför skall man utforma ener-
gibeskattningen på ett sådant sätt att den elintensiva
industrin behåller sin konkurrenskraft. Man skall
också göra en total översyn av energiskattesystemet,
och förslag skall lämnas till riksdagen under 1998.
Under 1998 skall man inom Gränges Industri, som
interpellationen gäller, ha en omförhandling om köp
av el. Den omförhandlingen kräver ju att förutsätt-
ningarna på marknaden är stabila. Gränges vill ju ha
ett avtal som täcker en så lång period som möjligt så
att man vet vad som händer i framtiden när det gäller
kostnader för tillverkningen.
I Norge pågår just nu överläggningar mellan den
elintensiva branschföreningen och regeringen om
kontrakt som skall ändras eller omförhandlas år
2004-2007. De kommer att gälla fram till år 2020-
2025. Det handlar alltså om minst 15 år som den
elintensiva industrin i Norge är garanterad avtal. Det
är helt andra tidsfaktorer än i Sverige, där det kanske
kommer att handla om ett eller två år. Det är alltså
mycket oförutsebart.
I Frankrike har det statliga elbolaget gjort upp
med regeringen om att sänka elpriset med 14 % under
en treårsperiod. Vad jag vet är elpriset för den elin-
tensiva industrins stora elanvändare på väg ned även i
USA och i Sydafrika.
Jag tycker inte att vår elintensiva industri under de
här förutsättningarna har den konkurrenskraft som
den borde kunna ha med lägre skatter och avgifter.
Jag tycker att det verkar omöjligt, herr minister, att
skapa detta med de här förutsättningarna. Man behö-
ver längre framförhållningstider än vad som nu är
fallet.

Anf. 14 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Först och främst vill jag än en gång
understryka att vår avsikt är att ha ett energiskattesys-
tem som ger vår elintensiva industri starka konkur-
rensfördelar. Det är också så att Sverige har en stor
sådan verksamhet, men det innebär inte att allt är bra.
Eva Björne tar upp två exempel, Norge och
Frankrike, där man tydligen skall kunna erbjuda läng-
re kontrakt. Det finns naturligtvis skillnader i energi-
politiken i Sverige i förhållande till både Norge och
Frankrike. Om jag börjar med Norge, skall vi ha klart
för oss att Norge, till skillnad från Sverige, är ett land
som importerar el. Marknadsförutsättningarna i Norge
är alltså sämre än i Sverige. De har en stor import av
el, och det har de haft under lång tid. De har också
större svängningar i sitt elförsörjningssystem än vad
vi har. Samhället är ju stor ägare till elkraften i Norge.
Kommunen och staten äger i stort sett all elkraft.
Därför gör elföretagen ibland andra bedömningar än
kommersiella. De gör mer samhällsekonomiska be-
dömningar vid elleveranser. Så är det också i Frankri-
ke. Där är elmarknaden fortfarande starkt reglerad.
När Eva Björne nämner just de två exemplen, måste
vi alltså komma ihåg att det är två exempel där ener-
gipolitiken är uppbyggd efter ett mönster som Eva
Björne egentligen inte gillar vad jag kan förstå.
Vad gäller det andra exemplet, USA, är det ju rik-
tigt så till vida att USA har mycket låga skatter på
energi, framför allt på el som produceras genom fossi-
leldning. Deras kol, olja och naturgas är mycket kon-
kurrenskraftig. Men Eva Björnes och min uppfattning
är ju att vi skall försöka hålla tillbaka fossileldad
kraftproduktion för att minska trycket på vårt klimat.
Med de restriktioner som Eva Björne och jag gillar,
finns det egentligen bara ett sätt att hantera detta om
vi vill ha en fortsatt öppen elmarknad, och inte ansluta
oss till Norges och Frankrikes modell. Det är att i
enlighet med energiöverläggningen och den energi-
proposition som vi förhandlat fram, se till att vi ökar
tillförseln av el från sådant som är förnybart och
långsiktigt uthålligt, och att vi har ett skattesystem
som gör att vi har mindre beskattning av industrin.
Då finns det ett problem, det vill jag gärna dekla-
rera. Produktionsskatten har den fördelen att det är en
mycket bred skattebas. Alla konsumenter, oavsett om
det är fråga om industri eller hushåll, betalar denna
skatt. När man växlar en produktionsskatt på kärn-
kraft och vattenkraft till en konsumtionsskatt, innebär
det att en betydande del av skattebasen faller bort. En
större börda måste bäras av hushållen. Under den
period som vi nu har haft, har vi genomfört budgetsa-
neringen samtidigt som vi har klarat av medlemskapet
i EU. Då har vi sagt att det är rimligt att vi, i varje fall
nu, har en ganska bred skattebas, för just nu är betal-
ningsförmågan hos den elintensiva industrin god. Men
på sikt skall vi ur detta system, och åstadkomma en
beskattning där vi lyfter bort skatterna från produk-
tionsbeskattning till mer av konsumtionsskatt. Men
det måste ske i en takt där de som skall betala detta,
nämligen hushållen, faktiskt också har råd att göra
det. Det är därför vi går försiktigt fram.

Anf. 15 EVA BJÖRNE (m):
Fru talman! Herr ministern har helt rätt när han
talar om systemet med det statsägda elbolaget i
Frankrike osv. Men resultatet blir ju ändå att den
elintensiva industrin i Sverige får sämre konkurrens-
förhållanden. Det är så jag anser att det inte skall
vara. Man måste försöka utjämna det här. Det kan
man göra med hjälp av de skatter och avgifter som vi
har i Sverige. Ministern säger att vi skall ha ett skatte-
system som ger fördelar till den elintensiva industrin,
och att denna har haft, och än så länge har, betalnings-
förmåga. Jag skulle naturligtvis helst se att vi även
slapp konsumtionsskatterna på hushållen. Det är
självklart. Det är ju inte heller bra att de drabbas.
Om man ser på just Gränges, som jag har frågat
om här, försvinner nu, i och med den här produktions-
skatten, de vinster som har genererats där under sena-
re år. Dessa vinster skulle främst ha använts till inves-
teringar i företaget. 75 % av tillverkningen i Gränges
sker i en del av fabriken som är ganska ålderdomlig,
där det är stora utsläpp i både luft och vatten. Man har
byggt om 25 % och fått ned utsläppen kraftigt.
I svaret pekar ju ministern på att man genom
skatter och avgifter vill styra mot en miljövänlig an-
vändning ute i industrin. Men det här är inte mil-
jövänligt. Här har vi utsläpp. Här har vi det som på-
verkar miljön i Sundsvall. Vi vill ha kvar den här
industrin. Vi tycker att det är en bra industri både för
regionen och för landet. Men vi vill ha den så mil-
jövänlig som möjligt, och det förutsätter att företaget
kan generera vinster, och att man har en långsiktig
planeringsperiod som man kan arbeta under. Det är
det som ministern kan påverka genom de här skatter-
na och avgifterna. Det handlar om att sänka produk-
tionsskatter - eller helst ta bort dem helt och hållet -
och se till att Gränges och annan elintensiv industri
kan arbeta på så sätt att de är konkurrenskraftiga, att
de har goda produkter att sälja, att de kan generera
vinster och att vi får en miljövänlig produktion.

Anf. 16 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Får jag först säga något om Gränges.
Det som är glädjande med Gränges är att det nu blir
ett eget företag. Det måste inte i fortsättningen lever-
era sina vinster till Electrolux. I stället får dessa an-
vändas i Gränges. Jag har följt Gränges under väldigt
många år, mer än 15 år. Det är ett företag som under
lång tid genererat bra resultat, men som inte alltid fått
använda pengarna till att investera i sin elintensiva
verksamhet. Jag är övertygad om att den nya organi-
sationen ger företaget ökade möjligheter, och att man
därmed kanske också kan ta det andra steget i Sunds-
vall för att minska miljöpåverkan och, för det har man
också uppnått i den modernare delen av anläggningen,
få betydligt lägre elkostnader. Det känns bra att man
kan åstadkomma detta.
Vad jag fastnar litet grand vid är Eva Björnes re-
sonemang om att vi vill ha det som i Frankrike. Vi
gillar inte regleringen, men den ger ju ändå fördelar
för vår elintensiva industri. Jag är inte så övertygad
om det. Jag är rätt övertygad om att den franska mo-
dellen, eller den norska, faktiskt i det långa loppet är
till nackdel också för deras egen elintensiva industri.
Vi skapar en mer konkurrenskraftig, effektiv, elpro-
duktionsapparat. Det gynnar på sikt naturligtvis också
vår egen elintensiva industri. Vi skall också se till att
vi ställer om skattesystemet så att konkurrenskraften
bibehålls. Den elintensiva industrin i Sverige har en
mycket god konkurrenskraft. Den har en bra utveck-
ling i förhållande till andra länder.

Anf. 17 EVA BJÖRNE (m):
Fru talman! Jag sade inte att jag vill ha det som i
Frankrike. Jag sade att vi här i Sverige skall ha förhål-
landen som gör att vi kan möta produktionen i Frank-
rike på en konkurrenskraftig nivå. Jag menar att skat-
ter och avgifter skall sänkas och hållas på en sådan
nivå att konkurrenskraften kan vidmakthållas.
Jag frågade i mitt första inlägg om jag kunde tolka
ministern så att produktionsskatten antagligen kom-
mer att försvinna, att vi inte kommer att behöva ha
kvar skatten. Jag tycker nog att man, när man sätter
skatter och avgifter, även skall titta på att företagen
har möjlighet att bedriva sin produktion på ett mil-
jövänligt sätt. Ministerns svar genomsyras av att det
skall vara en ekologiskt hållbar produktion i svenska
företag, det skall vara miljövänligt. Det är hela rege-
ringens inriktning att vi skall ha det på det sättet. Då
får man inte sätta skatter och avgifter på ett sådant sätt
att man förhindrar företagen att investera så att man
får en sådan produktion.
Som Sundsvallsbo undrar jag: Varför skall just vi i
Sundsvall utsättas för en extra miljöstörning som vi
inte skulle behöva med ett annat skattesystem?

Anf. 18 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Först vill jag säga något om produk-
tionsskatterna. Mitt svar är att produktionsskatterna
successivt skall tas ut ur det svenska systemet. I vil-
ken takt vi klarar det kan jag inte säga, men det skall
ske successivt. Vi visar också att vi gör det. Vi har
fattat två beslut, och skall i september fatta ett tredje,
som går i den riktningen.
Det andra är konkurrenskraften. Jag följer ju väl-
digt noga de elintensiva industriernas konkurrenskraft
- också hur det ser ut för Gränges Aluminium i
Sundsvall och hur de olika enheterna i Sundsvall ser
ut. De har en hyfsad konkurrenskraft, kan man säga,
om man ser till den sammantagna bilden. Sedan kan
man naturligtvis önska att vi skall ha allt i Sverige
som vi har i dag, men utan skatter och avgifter. Det
går naturligtvis inte ihop. Vi måste ha både och. Vi
måste ha skatter och avgifter, och vi måste också ha
ett välfärdssystem som fungerar bra.
Jag vill säga, och det är det viktigaste tycker jag,
att Sveriges energipolitik faktiskt är mycket konkur-
renskraftig gentemot sådana länder som Frankrike och
Norge. I likhet med Norge har vi mycket vattenkraft,
men förutom att vi har vattenkraft, som de har i Nor-
ge, har vi också bioenergi. Vi har i dag också kärn-
kraften, som svarar för en betydande del av vår elpro-
duktion. Vi har alltså betydligt bättre möjligheter att
leverera konkurrenskraftig el än vad Norge har i ett
långt perspektiv.
Sedan kan naturligtvis Norge, som är ett land med
väldigt stora statsinkomster, under perioder subven-
tionera sin industri, men jag är inte säker på att det är
långsiktigt bra. Det kan Frankrike också syssla med,
men jag är inte heller säker på att det kommer att vara
till Frankrikes fördel i det långa loppet. Jag tror fak-
tiskt att vi kommer att tjäna på det här.

5 § Svar på interpellation 1996/97:298 om ef-
fektivare energianvändning
Anf. 19 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Yvonne Ruwaida har frågat mig om
dels en indragning av en reservation på 281 miljoner
kronor från anslaget Vissa åtgärder för effektivare
användning av energi, dels hur regeringen avser agera
för att Sverige skall vara ett föregångsland inom ef-
fektivare energianvändning.
I propositionen 1996/97:84 En uthållig energiför-
sörjning presenteras ett omfattande program för ett
ekologiskt och ekonomiskt uthålligt energisystem.
Totalt föreslår regeringen att ca 9 miljarder kronor
anslås under de kommande sju åren. Vidare föreslås
en ny myndighetsorganisation med en ny energimyn-
dighet som bl.a. skall verkställa huvuddelen av om-
ställningsåtgärderna och samordna omställningsarbe-
tet.
Regeringen föreslår att 100 miljoner kronor anslås
för teknikupphandling av energieffektiv teknik. Det är
en fortsättning på den nuvarande verksamheten vid
NUTEK, som interpellanten hänvisar till. Anslagets
storlek motsvarar den omfattning som teknikupp-
handlingen har haft inom verksamheten med energief-
fektivisering under de gångna sex åren.
I det nya programmet finns åtgärder för minskad
elanvändning, ny elproduktion från förnybara energi-
källor, effektivare energianvändning och utveckling
av ny energiteknik. Verksamhet som har finansierats
över det nuvarande anslaget för effektivare använd-
ning av energi kommer att kunna fortsätta under flera
av de föreslagna delprogrammen. Jag vill särskilt
peka på de nya anslagen för minskad elanvändning
och effektivare energianvändning och på det nya
energiteknikbidrag som föreslås i den stora satsningen
på teknikutveckling.
De medel som nu föreslås för minskad elanvänd-
ning (1 650 miljoner kronor) är inriktade på bo-
stadsuppvärmningen och ersätter delvis åtgärder som
tidigare vidtagits inom samma program som tekni-
kupphandlingen.
Anslagen för effektivare energianvändning (450
miljoner kronor) är inriktade på teknikupphandling av
energieffektiv teknik och information, utbildning,
rådgivning m.m. om effektivare användning av energi.
Jämfört med tidigare avdelas betydligt större resurser
till lokal information och rådgivning.
Det nya energiteknikbidraget (sammanlagt
1 610 miljoner kronor) är avsett för introduktion av
ny energiteknik på marknaden och gäller teknik på
såväl tillförselsidan som användningssidan. Det beto-
nas uttryckligen i propositionen att teknikupphandling
bör kunna utnyttjas inom ramen för denna verksam-
het.
I den ekonomiska vårpropositionen föreslås att
energiöverenskommelsen finansieras genom dels
befintliga anslag och reservationer inom Utgiftsområ-
de 21 (Energi), dels ianspråktagande av tillgängligt
reformutrymme som vi lyckats skapa. Vissa reserva-
tioner har därför dragits in, bl.a. 281 miljoner kronor
från anslaget Vissa åtgärder för effektivare använd-
ning av energi.
För att undvika missförstånd vill jag betona att in-
dragningen av dessa medel inte berör något vid
NUTEK beslutat projekt och inte heller någon verk-
samhet som inbegriper avtal med en extern part. Där-
emot kan givetvis projekt som man planerar att starta
senare behöva omprövas inom de nya program som
tar vid efter nyår.
De resurser som år 1991 anslogs till energieffek-
tivisering har i stort sett legat inom ett enda program,
och medel har anslagits på ett anslag. I den nya, om-
fattande verksamhet som nu föreslås i propositionen
finns det flera delprogram. Resultaten av de delverk-
samheter som tidigare låg inom ett och samma pro-
gram kommer att redovisas vart och ett för sig. Det är
viktigt för statsmakternas styrning och resultatvärde-
ring. En effektiv användning av energi är en viktig
uppgift för hela den nya myndigheten, inte enbart för
verksamheten under en särskild anslagsrubrik.
Därmed har jag besvarat Yvonne Ruwaidas båda
frågor. Indragningen av reservationen är ingen ned-
skärning, utan gäller finansieringen av en utvidgad
verksamhet för effektivare energianvändning. Sverige
fortsätter att vara ett föregångsland inom effektiv
energianvändning.
Anf. 20 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Först vill jag tacka näringsministern
för svaret. Statsminister Göran Persson talade på
SSU:s och Byggnads miljöseminarium. Han nämnde
då att belysningsindustrin i Sverige hade en bespa-
ringspotential på ca 4-5 TWh inom en 10-15-
årsperiod. Han hävdade att med den effektivare elbe-
lysning som skulle kunna ske kan man spara in nästan
motsvarande båda Barsebäcksreaktorerna.
Flera av de projekt som skulle leda till denna ef-
fektivisering inom elbelysningsområdet kommer att
avbrytas. Det är inte fråga om avtal, utan det handlar
om s.k. principöverenskommelser som träffats mellan
olika parter tillsammans med Kansliet för effektivare
energi. De kommer inte att kunna fullföljas. Kansliet
för effektivare energi har kunnat jobba väldigt effek-
tivt och bra just tack vare kombinationen av tekni-
kupphandling, programkrav, nätverksbyggande in-
formation, regionala energihushållningsprojekt och
samarbete med energitjänsteföretag. Man har alltså
jobbat på olika nivåer samtidigt. Det är just därför att
man haft denna flexibilitet och därför att man kunnat
jobba integrerat som man har lyckats.
Sveriges regering har skrutit med den här verk-
samheten inför FN. På Dagens Nyheters ledarsida, där
man inte brukar backa upp regeringens omställning av
energipolitiken, har denna verksamhet lovordats.
Likadant är det med Socialdemokraternas största
tidning Aftonbladet. Dagens Industris ledarsida och
Forskning och Framsteg har stöttat det här. Det gäller
också belysningsbranschen, ventilationsbranschen och
värmepumpsindustrin. Även Bill Clintons miljörådgi-
vare Eileen Clausen och t.ex. Leif Johansson, som i
dag är koncernchef på Volvo och som tidigare har
jobbat på Electrolux, har stöttat denna verksamhet.
Det finns knappast någon annan energipolitisk verk-
samhet som i dag har ett sådant stöd i Sverige. Därför
undrar jag, näringministern, varför man drar ned på
anslagen till just den här verksamheten. Det är ju vad
propositionen i fråga innebär.
Ett av näringsministerns besked förvånar mig. Det
gäller då att det nya energiteknikbidraget på
1 610 miljoner kronor skulle kunna användas även för
energianvändning. Det är en nyhet. Det är inte något
som framgår av propositionen. Där framhålls att det
gäller teknikupphandling på tillförselsidan. Betyder
det här att regeringen har ändrat sig på den här punk-
ten? Hur tänker näringsministern verka för att genom-
driva dessa intentioner?
Näringsministern påstår också att de 1 650 miljo-
ner kronorna till bostadssektorn delvis skall ersätta
åtgärder inom teknikupphandlingsprogrammet. Att
satsa på effektvakter, braskaminer och vattenburen
värme är bra, men det är inte just det som man har
jobbat med inom kansliet för effektivare energi. Det
gäller där inte den typen av energieffektivisering.
Även om man på det här sättet sparar energi, gör det
inte att man kan få samma nytta av en produkt med
färre kilowattimmar.

Anf. 21 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Två synpunkter.
För det första är resurserna för det som vi i egent-
lig mening avser med teknikupphandling i stort sett
oförändrade. Vi kommer i framtiden att använda
ungefär lika mycket som det som historiskt har an-
vänts för egentlig teknikupphandling.
Vill vi, för det andra, från regeringen redan nu ut-
tala att vi vill försäkra oss om att en större del av de
här pengarna används till rådgivning och information
på den lokala nivån? Det vill i vart fall jag. Det byg-
ger på min tro att väldigt mycket av besluten på det
här området måste fattas lokalt. Jag är ingen anhänga-
re av stora centrala administrationer, där makten kon-
centreras till några myndigheter som får väldigt stort
inflytande och som riksdag och regering avhänder sig
beslutanderätt till.
Jag vill att riksdag och regering skall uttala unge-
fär hur pengarna skall användas. Jag vill att en del av
pengarna redan nu skall öronmärkas för en lokal in-
formation som skall byggas upp på den lokala nivån.
Jag vet inte om jag skall tolka Yvonne Ruwaidas
inlägg så att hon önskar mer av centralstyrning och
makt till myndigheter och mindre till riksdag, regering
och kommunfullmäktige.

Anf. 22 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Mycket av det arbete som utförts på
kansliet för effektiv energi är mycket bra. Det har
skett mycket decentraliserat. Man har jobbat med
olika aktörer på marknaden, även med kommuner.
Man har också arbetat med olika regionala projekt.
Ett projekt, Energieffektiva Värmland, har t.ex.
byggts upp tillsammans med kansliet för effektiv
energi men mestadels tillsammans med de olika aktö-
rerna i Värmland.
Man tänker senare starta ett projekt som kallas
Energieffektiva Skåne. Sådana här projekt kommer att
ha en lamslående inverkan. Det är inte de som arbetar
inom kansliet för energieffektivare energi som be-
stämmer. De är ett slags katalysatorer för en process.
Det är faktiskt de olika lokala aktörerna på markna-
den som har gjort arbetet. Det är alltså inte fråga om
ett storskaleprojekt.
Jag vet att det har riktats en del kritik från Riks-
revisionsverket mot kansliet för effektivare energi. Å
andra sidan har ca 17 utredningar använt mycket
starka lovord om det arbete som där har bedrivits.
Detta arbete är en process, och det kan inte genomfö-
ras på annat sätt.
Jag undrar om näringsministern t.ex. har läst den
utvärdering som har gjorts av det här arbetet av Peter
Lund. Denne framhåller hur viktigt det är att det här
arbetet bedrivs som en process och att pengarna inte
skall delas upp.
Jag kan inte heller se annat än att det i den fram-
lagda propositionen föreslås en minskning av de re-
surser som går till energieffektivisering. Jag har inte
fått svar på min tidigare ställda fråga om näringsmi-
nistern och regeringen nu kommer att verka för att de
aviserade teknikpengar som skulle satsas på energitill-
försel nu även skall satsas på energianvändning. Det
framgår inte av propositionen. Det är för mig en nyhet
när näringsministern säger detta. Jag skulle gärna vilja
få ett svar på frågan hur man tänker genomdriva detta.
Det finns en massa olika aktiviteter som kansliet
för effektivare energi har lyckats med. Ett exempel är
ekoenergiarbetet, som har lett till att t.ex. Scania har
minskat energianvändningen med 15 %. Man har även
minskat koldioxidutsläppen. Det är ett lysande resul-
tat. Ekoenergiarbetet kommer att läggas ned helt
enkelt därför att man inte har några avtal om det. Det
finns inte pengar budgeterade för detta i framtiden.
Även de regionala projekten liksom projektet Det
miljöanpassade kontoret är hotade. De belysningspro-
jekt som jag har talat om är hotade, eftersom pengar-
na helt enkelt dras in. Jag vet inte om det här arbetet
skall utföras någon annanstans. Har man på något sätt
planerat för detta?
Det här kansliets verksamhet har fungerat flexibelt
och integrerat, och man arbetar parallellt med tekni-
kupphandlingen också med med information, med
förarbeten, med nätverksbyggande och med seminari-
er. I den interna budgeten har man på kansliet redo-
gjort för sådant som egentligen är en del av tekni-
kupphandlingen som om det inte vore teknikupp-
handling. Det har kanske kallats förarbeten eller in-
formation. Det verkar som om regeringen tror att det
här inte är en del av teknikupphandlingen, men det är
en väsentlig del härav, och utan den kommer tekni-
kupphandlingen inte att lyckas.
Man tror att bara de pengar som i den interna
budgeten är avsedda för teknikupphandling har varit
teknikupphandling. Jag tror att Näringsdepartementet
på den punkten helt enkelt har missförstått hur kans-
liet arbetar.

Anf. 23 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Efter att ha lyssnat på Yvonne Ruwai-
da är jag än mer övertygad om att propositionen är
korrekt. Först och främst avslöjades en syn som för
mig är litet förvånansvärd, nämligen att om en centralt
placerad myndighet disponerar hela anslaget, ger det
ett stort inflytande för den lokala nivån. Jag tycker att
det är en näst intill naiv inställning. Alla som har
någon erfarenhet av denna verksamhet vet att det
naturligtvis ger mycket större inflytande till den loka-
la nivån, om man skickar pengarna direkt dit.
Jag är helt övertygad om att vi får minst lika bra,
ja bättre utdelning av den nya teknik för energieffek-
tiviseringar som i dag inte kommersialiseras och av de
investeringar som vi vill få i gång i både tillförsel och
hushållning, om vi bygger upp starka lokala och regi-
onala organisationer. Det är inte alls så som Yvonne
Ruwaida säger, att möjligheten att bedriva verksamhe-
ter regionalt försvinner. Jag vet att ett antal kommuner
redan sitter och jobbar på att bygga upp starka regio-
nala enheter för att föra ut information om ny teknik.
För mig låter alltså denna kraftfulla argumentation
för en centralistisk syn på hur en sådan här verksam-
het skall byggas upp märklig. Att det sker från Miljö-
partiet känns väldigt märkligt.
Det som egentligen är teknikupphandlingspro-
grammet blir inte mindre än i dag. Det avsattes efter
den utvärdering som gjorts 103 ½ miljon kronor i
1991 års beslut. Av totalt anvisade medel har 542
miljoner avsatts för särskilda ändamål. Av dessa har
ca 19 %, eller 103 ½ miljon, avsatts för teknikupp-
handling. Vi satsar nu mer pengar än så på teknikupp-
handling.
Jag har naturligtvis följt den här debatten väldigt
noga, men den har gjort mig mer bekymrad än glad.
Jag inser naturligtvis att det är väldigt många som vill
ha inflytande över de 9 miljarderna. Jag är litet förvå-
nad över att det är så många som så lätt faller undan
för opinionsbildning och som inte har någon egen idé
om hur pengarna faktiskt skall användas.
Jag har en mycket tydlig uppfattning: Jag vill att
de skall användas ute i verksamheten, långt ute i bo-
stadsområden och på industriområden. Pengarna skall
fördelas dit ut, inte skickas från riksdag och en rege-
ring till en myndighet som har fullmakt att hantera
pengarna precis som den vill. Detta har också Riks-
revisionsverket kritiserat. Jag tycker att regering och
riksdag skall ta hänsyn till detta och lägga fram ett
förslag med mer av öronmärkning av hur pengarna
skall användas.

Anf. 24 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Inget annat energipolitiskt projekt har
någonsin blivit så lovordat som detta - av fackföre-
ningsrörelsen, av industrin, från forskningshåll och
från politiskt håll liksom även av kommunerna. De
lokala kommunerna tycker att det här är ett oerhört
bra projekt. Det gynnar även enskilda individer i
Sverige. Man jobbar i det på många olika nivåer.
Det framgår av näringsministerns besked hur man
tror att det ligger till, och det är just det fel jag har
talat om. Kansliet för effektivare energianvändning
har budgeterat en viss summa för teknikupphandling.
Men förarbeten, seminarier och annat runt omkring,
som också har varit en del av teknikupphandlingen,
har inte ingått i budgeten för teknikupphandling. Des-
sa aktiviteter har ingått i teknikupphandlingen. De är
en väsentlig del av den.
Nu säger näringsministern att lika mycket resurser
kommer att finnas kvar för det som har ingått i budge-
ten för teknikupphandling. Totalt sett blir det dock en
neddragning. Man klarar inte teknikupphandlingen
utan det andra som jag har nämnt. Det är kombinatio-
nen av flexibilitet och integration som har gjort kans-
liet för effektivare energiupphandling så effektivt.
Av propositionen framgår att mycket pengar går
till bostadssektorn, 1 650 miljoner kronor. Det är bra.
Men jag förstår inte varför man satsar så litet på
energieffektivisering. Det är litet pengar som satsas.
Jag vill fortfarande ha ett svar på mina frågor: In-
nebär det som ministern har sagt i dag ett nytt besked?
Betyder det att pengar från energiteknikbidraget skall
kunna användas även för teknikupphandling på ener-
gianvändningssidan? Det framgår inte av propositio-
nen. Hur kommer man att driva igenom detta?

Anf. 25 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vill göra två korta kommentarer.
Jag sade i mitt interpellationssvar att de medel som nu
föreslås för minskad elanvändning, 1 650 miljoner
kronor, är inriktade på bostadsuppvärmning och del-
vis ersätter åtgärder som tidigare genomförts inom
samma program som teknikupphandlingen. Vi skall
komma ihåg att det tidigare teknikupphandlingspro-
grammet hade en yvig omfattning. Det användes inte
bara för teknikupphandling. En del av de pengar som
gick till det som kallades för teknikupphandling kan
användas också inom detta program. Det är viktigt att
komma ihåg.
För det andra innebär budgeten inte någon ned-
dragning av anslaget för teknikupphandling. Det är en
fråga om hur man ser på styrningen av verksamheter.
Jag menar att riksdag och regering skall tala om hur
mycket resurser som skall satsas på forskning och
utveckling, hur mycket man är beredd att satsa för att
ersätta två reaktorer i Barsebäck i fråga om tillförsel
av ny energi och hur mycket man vill satsa på tekni-
kupphandling. Vi skall också tala om hur mycket vi är
beredda att satsa på information och rådgivning. Det
vi satsar på information och rådgivning vill vi satsa
direkt på kommuner eller myndigheter som har till
uppgift att syssla med det. För mig som förtroende-
vald är det ganska självklart. Jag tror på att politiken
skall ha inflytande.
Jag är förvånad över Miljöpartiets inställning.
Miljöpartiet vill lägga inflytande och makt hos en
central myndighet, i stället för att folk ute i Sverige
skall engagera sig i information, rådgivning och ut-
vecklingen av alternativ. Vi står för två olika synsätt.
Det ena innebär att man tror att all klokhet finns hos
en central myndighet. Det andra, representerat av mig,
innebär att man tror att den finns ute i kommunerna.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1996/97:304 om pri-
vata företags möjlighet att konkurrera med of-
fentlig verksamhet

Anf. 26 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Ola Karlsson har frågat mig om jag är
beredd att ta initiativ till att genomföra den s.k. un-
derprissättningsutredningens förslag eller vilka åtgär-
der i övrigt jag är beredd att vidta för att ge privata
företag bättre möjligheter att konkurrera med offentlig
verksamhet på likvärdiga villkor och för att skärpa
lagstiftning och tillsyn av offentliga aktörer i syfte att
förbättra konkurrensen.
Ola Karlsson inleder sin interpellation med att
konstatera att bättre fungerande konkurrens är av stor
betydelse för att förbättra effektivitet, tillväxt och
dynamik och att en allt större del av offentlig verk-
samhet bör utsättas för konkurrens. Jag tror att de
flesta kan instämma i att det är viktigt att främja en
väl fungerande konkurrens mellan företag och därmed
skapa väl fungerande marknader till nytta för med-
borgare och konsumenter. Konkurrensens fördelar
skall självklart tas till vara också inom den offentliga
sektorn. Det är emellertid viktigt att konkurrensen inte
blir ett mål i sig utan ses just som ett av flera medel,
och ett mycket viktigt medel för att bedriva en verk-
samhet på bästa sätt.
Regeringen har senast i finansplanen i budgetpro-
positionen för 1997 understrukit att anbudsupphand-
ling är ett viktigt medel för att effektivisera förvalt-
ningen, och Statskontoret har på uppdrag av regering-
en utformat ett förslag till riktlinjer för Regerings-
kansliets kontakter med myndigheterna när det gäller
anbudsupphandling av tjänster. Statskontorets förslag
bereds för närvarande. När det gäller den kommunala
sektorn har Kommunförbundets styrelse i politisk
enighet antagit ett handlingsprogram för ökad konkur-
rens i den kommunala sektorn, och utbildnings- och
informationsinsatser genomförs fortlöpande.
Förutsättningarna för konkurrens kan emellertid
vara olika, t.ex. beroende på om det är fråga om verk-
samheter som vård och omsorg eller mer tekniskt
inriktade verksamheter. Det har också stor betydelse
var verksamheten bedrivs geografiskt. I många fall är
förutsättningarna för konkurrens små eller obefintliga.
Därför är det viktigt att frågan om när, hur och i vil-
ken omfattning en offentlig verksamhet skall utsättas
för konkurrens avgörs med utgångspunkt i förutsätt-
ningarna i berörd verksamhet. I den kommunala sek-
torn är det de lokala politikerna som inom ramen för
den kommunala självstyrelsen själva skall avgöra
dessa frågor. I den statliga sektorn har regering och
riksdag det yttersta ansvaret. Jag avvisar mot den här
bakgrunden alla krav på lagstiftning på detta område.
Det gäller också underprissättningsutredningens för-
slag till lagstiftning. Detta har jag också klargjort för
berörda parter.

Anf. 27 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Jag skall börja med att tacka för sva-
ret, även om det gör mig litet bekymrad och förvånad.
Svaret visar att ingenting alls görs för att förbättra
företagandets villkor, när det väl kommer till handling
och det inte bara gäller ord och fraser. Detta är ett
problem. Hälften av anmälningarna till Konkur-
rensverket gäller offentliga aktörer. Offentliga aktörer
dumpar priserna med hjälp av skattepengar. Offentli-
ga aktörer gynnar egna bolag och förvaltningar i stäl-
let för att låta enskilda företag konkurrera på lika
villkor. Det drabbar solarieägare, gymägare, träd-
gårdsanläggare, åkare, korvtillverkare, tvätterier och
hotell. Det drabbar en mängd små och stora företag.
Det beror inte på att de är dåliga som företag utan på
att de tvingas konkurrera på olika villkor.
Min frågeställning sönderfaller i två delar. För det
första handlar det om ifall vi skall konkurrensutsätta
verksamheter. För det andra gäller det om konkurrens
skall ske på lika villkor, när vi konkurrensutsätter
verksamheter.
Jag kan i någon mån förstå ministerns svar när det
gäller den första delen, även om jag inte delar hans
uppfattning. Jag menar att det finns betydande effek-
tiviseringsvinster att hämta hem vid en upphandling i
konkurrens. Vi skall upphandla i konkurrens, om
någon så begär. Vi skall öppna en större del av den
totala ekonomin för företagsamhet och konkurrens.
Det skulle gynna kvinnligt företagande. Det skulle
skapa förutsättningar för en mängd nya, små företag.
Jag beklagar den ideologiska låsning och den dogma-
tism som statsrådet gör sig till tolk för.
Den andra delen av min frågeställning handlar om
att ge företagen lika villkor, när man väl har bestämt
sig för upphandling i konkurrens. Jag begriper inte
alls näringsministerns ställningstagande i den delen.
Det borde vara självklart att vi gav aktörerna lika
villkor, att gymägaren inte skall drabbas av att det
kommunala gymmet sänker priserna med hjälp av
skattepengar, eller att tvätteriet inte skall drabbas av
att landstingstvätten dumpar priserna. Man gör det
inte därför att man är duktig på att tvätta, utan därför
att man har tillgång till skattepengar, som används för
att subventionera verksamheten. Jag skulle gärna vilja
ha ett tydligare svar från statsrådet. Detta berörs inte
alls i interpellationssvaret. Vilka är skälen till att
statsrådet inte vill ge företagen och det offentliga
samma villkor?
Varför skall man inte tävla på lika villkor? Är det
rimligt att landstingets tvätterier konkurrerar ut priva-
ta tvätterier, inte därför att de är duktiga, utan därför
att de använder skattepengar för att sänka priserna?
Varför kan vi inte ställa krav på särredovisning när
det offentliga ägnar sig åt näringsverksamhet?

Anf. 28 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Det två frågor som Ola Karlsson tar
upp - och jag tycker att han gör det på ett bra sätt -
och två principiella resonemang. Den första frågan är:
Skall vi ha en lagstiftning där vi säger att all verksam-
het i princip skall konkurrensutsättas? På den frågan
svarar jag nej. Jag anser inte det.
Jag anser att riksdagen, kommunfullmäktige och
landstingsfullmäktige skall kunna säga att det finns
vissa områden där medlet konkurrens inte är det bästa
medlet att åstadkomma det bästa samhället. Det finns
områden där det finns andra verktyg som man kan
jobba med. Det accepterar vi inom vissa områden. Vi
accepterar det t.ex. när det gäller eldistribution. Den
skall inte utsättas för konkurrens. Där har vi en sär-
skilt lagstiftning.
För Moderaterna är konkurrens ett utmärkt verk-
tyg för att klara sådana mycket svåra frågor som
barnomsorg och äldreomsorg, men däremot inte när
det gäller polisväsende. Jag har själv litet svårt med
detta. För mig är medlet konkurrens för att hantera
barnomsorg inte entydigt och tydligt ett bra verktyg.
Det kan finnas andra verktyg. Därför menar jag att vi
inte i enlighet med förslaget från underprissättningsut-
redningen skall reglera på ett sådant sätt att vi direkt
eller indirekt får en situation där konkurrensen är
överordnad och blir mål i stället för medel.
Det är mitt svar på den första frågan. Där har vi
skilda uppfattningar. Man kan fundera över vem som
är dogmatisk. Vi är ideologer båda två, Ola Karlsson
och jag. Så till vida är det rätt. Men frågan är vem
som är dogmatisk. Är det den som säger att konkur-
rens är målet, eller den som säger att konkurrens är
medlet? Jag anser att det är den senare, som säger att
det är medlet, som står för det sunda, och att den som
säger att konkurrens är målet är den som står för nå-
got slags dogmatism.
Den andra frågan är: Finns det behov att genomfö-
ra förändringar och förbättringar i det regelverk som
finns i dag som gäller de verksamheter som vi kon-
kurrensutsätter? Mitt svar på den frågan är: Det finns
behov att göra det. Hur vi skall reglera det sitter vi
just nu och resonerar om med de berörda parterna,
näringslivets företrädare och Kommun- och Land-
stingsförbundet.
Det som är glädjande är att det i botten hos Kom-
mun- och Landstingsförbundet finns en väldigt enty-
dig syn, redovisad i ett gemensamt dokument utformat
av Kommunförbundet, om hur man ser på konkurrens.
Där för man just detta principiella resonemang, som
bygger på att om vi konkurrensutsätter skall spelreg-
lerna vara lika och hållbara.
Jag tror att man kan komma fram på väldigt
många olika sätt. Underprissätttningsutredningens
huvudförslag är inte det som jag i första hand reflek-
terar över. På den andra frågan tror jag nog att vi kan
vara väldigt överens, men inte på den första.

Anf. 29 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Näringsministern konstaterar att det
finns områden som inte lämpar sig för konkurrens.
Den uppfattningen delar jag. Det är väl ingen tillfäl-
lighet att nätverksamheten vad gäller eldistribution
ligger i olika former av monopol. Däremot har jag
litet svårare att förstå varför vi inte skulle kunna låta
föräldrarna välja barnomsorg utan i stället ger politi-
kerna monopol i en fråga som borde ligga allra när-
mast föräldrarna och familjen.
Om vi uppehåller oss litet mer vid frågan om att
ge olika verksamheter lika villkor, vill jag återigen
fråga: Är det rimligt att landstingsägda tvätterier kon-
kurrerar ut privata företag, inte därför att de är dukti-
gare på att tvätta, utan därför att de kan sänka priserna
med hjälp av skattepengar? Är det rimligt att vi an-
vänder skattepengarna på det viset? Är det rimligt att
vi har ett regelverk som tillåter det offentliga att slå ut
privata företag?
Är det inte i stället rimligt att vi inför en lagregle-
ring som hindrar det offentliga att underprissätta och
konkurrera ut små företag när det beror på att man
använder skattepengar till det? Jag tror att det vore att
sända en mycket god signal till företagsamheten att vi
vill ge näringslivet möjligheter att utmana det offent-
liga, att vi vill ge näringslivet goda spelregler, att vi
inte accepterar korssubventionering och att vi inte
accepterar kommunala bolag som tillverkar korv med
skattepengar. Det förekommer faktiskt.
I dag har vi den situationen att det är politikerna
som bestämmer när företagarna skall få ställa upp i
tävlingen vid konkurrensutsättning. Det är politikerna
som bestämmer hur stort försprång den offentliga
aktören skall få i den tävlingen. Det är det offentliga
och politikerna som bestämmer sig för om man vill
flagga av efter halva loppet och konstaterar, att efter-
som den offentliga aktören var litet dålig på att
springa flaggar vi av, avbryter upphandlingen och
låter honom ändå få anbudet. Det kan göras i och med
att det är möjligt att avbryta upphandlingen utan reella
skäl. Det är också möjligt - eftersom det är politiker-
na som avgör - att bestämma om den offentliga aktö-
ren skall få åka taxi under halva maratonloppet med
hjälp av skattepengar för att därigenom vinna på
upploppet.
Jag menar att detta inte är rimligt. Vi måste få ett
regelverk som gör att aktörerna tävlar på hyggligt lika
villkor inom ramen för de regler och det regelverk
som dagens konkurrenslag syftade till, men som inte
är tillämpligt mot den offentliga sektor. Näringsminis-
terns tal om ett gott näringsklimat och ett gott före-
tagsklimat saknar trovärdighet när man väljer att
skjuta problemen framför sig. Man konstaterar: Detta
gör vi ingenting åt, trots att problemen ökar alltmer
och vi ser dem alltmer. Varför händer det inget på
detta område?

Anf. 30 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Nu diskuterar vi återigen den andra
frågan. När det gäller den första frågan kan vi konsta-
tera - och det blir jag ännu mer övertygad om - att
Ola Karlsson har väldigt enkelt att bestämma sig för,
att när det gäller upphandling av eldistribution går det
inte att utsätta verksamheten för konkurrens. Men när
det handlar om omsorgstjänster är konkurrensutsätt-
ning utmärkt och perfekt. Där är konkurrens ett fan-
tastiskt medel. Det skall t.o.m. lagstiftas om att detta
medel skall vara överordnat alla andra medel. Det
tycker jag är dogmatism.
Alla som någon gång har sysslat med upphand-
lingar, vilket flertalet av oss ändå har hållit på med,
vet hur oerhört svår en upphandling är när man skall
upphandla sådana enkla saker som att bygga ett hus,
en väg eller någonting annat, eller köpa en maskin.
När man skall upphandla någonting så komplicerat
som hur man bäst bryr sig om sina egna barn, tror jag
alla som har suttit i en inköpsfunktion någon gång
inser att detta medel faktiskt har sina begränsningar.
Det är synd att inte Ola Karlsson ser det.
Den andra frågan, om när verksamhet väl skall ut-
sättas för konkurrens, är det delvis som Ola Karlsson
säger. Det finns problem där den offentliga sektorn
har det för lätt, men det finns också motsatsen. Den
kommunallag vi i dag har innebär att det inte är möj-
ligt för en kommunen, om vi tar det exemplet, att
vinna stordriftsfördelar och producera tjänster i områ-
den som är större än sin egen geografi, sin egen
kommun.
Det bekymrar kanske inte Ola Karlsson så mycket
att lagstiftningen inte är konsekvent inom de olika
områdena. För mig är det intressant att försöka hitta
en uppgörelse där vi hittar ett konsistent regelverk
som, där vi skall ha konkurrens, uppnår just det som
Ola Karlsson efterfrågar - lika konkurrens. Man skall
inte använda konkurrenslagstiftningen som ett sätt att
försvåra all statlig och offentlig verksamhet, och så att
säga se till att den privata åker taxi och den offentliga
med kollektivtrafiken. Man skall ge bägge områdena
samma möjligheter.
En sådan dialog pågår för närvarande. Näringsde-
partementet driver den, och näringen och kommuner
och landsting är inblandade. Den är helt utan dessa
dogmatiska övertoner, och samtalet fungerar ganska
bra. Om detta landar i en lagstiftning eller i någonting
annat som kan ha samma innebörd vet jag inte. Det
får vi se. Däremot är jag faktiskt inte beredd att införa
en lagstiftning som likställer upphandling av plåt,
maskiner och byggnader med att ta hand om små
späda barn.

Anf. 31 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Jag börjar förstå varför alltfler social-
demokratiska politiker ser trötta och grå ut, när de
bekymrat funderar över den komplicerade upphand-
lingen av barnomsorgen. Jag inser kanske först nu
varför det socialdemokratiska samhällsbygget ser ut
som det gör, om man offentligt skall reglera sådana
här mycket komplicerade frågor.
Jag håller nämligen med om att det är komplicerat
att handla upp barnomsorg och äldreomsorg, och det
måste vara alldeles synnerligen besvärligt att handla
upp det när man låter brukarna, konsumenterna, av
tjänsterna stå utanför. När man inte lägger över upp-
handlandet på dem som berörs av det blir det natur-
ligtvis oerhört komplicerat och knepigt att landa i ett
bra resultat. Jag håller alltså med om att detta är
komplicerat, och därför skall vi lägga ut det på bru-
karna och konsumenterna. Det är också ytterligare ett
skäl till att vi skall ha konkurrens, så att man skall
kunna väga olika alternativ mot varandra och inte
bara ha en enda enhetslösning. Jag tror att det vore
mycket lättare att handla upp plåt än att handla upp
barnomsorg i monopolform. Inom barnomsorgen
behövs verkligen konkurrens.
Jag konstaterar att jag inte har fått något besked
från statsrådet om det är fel att landstingsägda tvätte-
rier konkurrerar ut privata verksamheter. Jag tolkar
det som att statsrådet accepterar detta och tycker att
det är helt i sin ordning.
Jag konstaterar också att jag inte har fått något
svar på frågan om särredovisning och snabb lagstift-
ning för att ge möjlighet till konkurrens på lika vill-
kor.

Anf. 32 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag måste säga att jag är väldigt för-
vånad över det som Ola Karlsson nu säger. Det är
alltså inte brukarna eller konsumenterna, dvs. föräld-
rarna - för det är väl dem som avses med detta språk-
bruk - som skall få bestämma, utan man skall vid en
konkurrenslagstiftning sitta någonstans och avgöra
hur vård, omsorg och utbildning skall utformas. Skall
föräldrarna få välja t.ex. en offentlig skola, utbildning
eller barnomsorg oavsett om priset är en krona upp
eller ned? Det är väldigt lätt att titta efter hur det ser
ut i Sverige. Det finns ett mycket starkt stöd hos med-
borgarna för att vi skall behålla vår välfärdsmodell.
Den välfärdsmodellen är mycket starkt förankrad.
Det handlar om att Moderaterna bakvägen, genom
att upplyfta konkurrens som mål i stället för som
medel, på något sätt försöker slå ut den svenska väl-
färdsmodellen. Jag är näringsminister, och som nä-
ringsminister är jag fullt övertygad om att den svenska
välfärdsmodellen är en stark konkurrensfördel för
Sverige. Jag tror inte ett dugg på Moderaternas mo-
dell, där man bakvägen - därför att man naturligtvis
inte klarar att argumentera i sak - vill få omkull väl-
färdsmodellen. Moderaterna vill gå bakvägen, genom
att upprätta konkurrens som mål i stället för medel,
och slå sönder den svenska välfärdsmodellen. Det
kommer jag aldrig att gå med på. Jag kommer aldrig
att acceptera det, och jag hoppas att inte heller svens-
ka folket någon gång gör det.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1996/97:305 om nä-
ringsklimatet

Anf. 33 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Per Westerberg har ställt fem omfat-
tande frågor till mig om vilka åtgärder jag ämnar
vidta för att förbättra näringsklimatet.
Westerbergs frågor kan ge intryck av att den eko-
nomiska utvecklingen i Sverige är dyster. Så är ju inte
fallet. Jag vill peka på några positiva faktorer. Ränte-
läget är lägre än vad det har varit på många decennier.
Inflationen är mycket låg. Produktitivetsutvecklingen
i industrin är dubbelt så snabb som den genomsnittli-
ga inom Europeiska Unionen. Produktivitetsutveck-
lingen i den kunskapsbaserade delen av näringslivet
är i ett historiskt perspektiv mycket hög. Exportor-
dertillväxten i stora delar av industrin är mycket hög.
Vinsterna i de svenska börsnoterade bolagen ligger på
en hög och stabil nivå, vilket tillsammans med låga
räntor resulterat i successivt stigande börskurser.
Företagsklimatet är en mycket komplex massa av
de mest skilda faktorer, allt ifrån attityder och ent-
reprenörsanda till infrastruktur, kunskapsnivå, skatter
och produktivitetstillväxt. När t.ex. den engelska
tidskriften The Economist nyligen presenterade en
analys av företagsklimatet i 58 länder baserades den
på hela 66 olika faktorer i tio olika huvudgrupper.
På några området är villkoren i absolut topp, me-
dan de är sämre på ett antal andra områden. När det
gäller skatter är Sverige ett typiskt genomsnittsland.
Sammanvägt är villkoren dock så bra att The Eco-
nomist ger det svenska näringslivsklimatet betyget
mycket gott, och rangordnar oss på tionde plats bland
58 länder.
Även om man inte skall övertolka analyser av
detta slag är det uppenbart att näringsklimatet i Sveri-
ge har förbättrats avsevärt under de senaste åren. Men
denna process måste fortsätta. Troligtvis har vi bara
lämnat startgroparna på vägen mot en helt ny typ av
tillväxtpolitik där statens roll för näringslivets ut-
veckling kommer att förändras kraftigt. Det räcker
dock inte med att en engelsk ekonomitidning tycker
att det svenska näringsklimatet är mycket gott i inter-
nationell jämförelse. Det avgörande är naturligtvis att
de svenskbaserade företagen också anser detta, när de
jämför med villkoren för företagande i andra länder.
För regeringen handlar det goda företagsklimatet
om att utifrån tryggandet av vissa kritiska ramvillkor
eller spelregler skapa bättre specifika förutsättningar
för olika delar av näringslivet. Ett bra näringsklimat i
den framväxande och snabbt föränderliga kunskapse-
konomin kräver nya samarbetsformer mellan olika
aktörer i samhället. Detta är inte möjligt utan en nära
dialog mellan de olika aktörerna inom olika produk-
tionssystem, både lokalt, regionalt och nationellt. Här
ingår företag, branschorganisationer, myndigheter,
högskolor, fackliga organisationer, kommuner, stat
osv.
Företagens anpassningsförmåga inför nya tekni-
ker, ny kunskap och nya utmaningar handlar om ett
komplext samspel mellan olika parter, där regeringen
utgör en del. En rad olika åtgärder har redan vidtagits
och olika anpassningar har redan skett. Hit hör ut-
byggnaden av ett avancerat infrastruktursystem, mo-
derna telekommunikationer, ett av världens mest
utbredda IT-användande, kraftig satsning på högsko-
leutbyggnad, Kunskapslyftet, införande av flexibla
arbetsorganisationer osv.
Vissa resultat kan avläsas som tyder på att Sverige
allmänt sett ligger långt framme i denna process i
förhållande till industrivärlden i övrigt. Ett sådant -
och en av de absolut mest påtagliga indikatorerna på
företagsklimatet - är att Sverige under 1990-talet har
haft dubbelt så snabb produktivitetsutveckling som
EU och en kraftigare produktivitetstillväxt än nästan
något annat land i världen.
Den absolut viktigaste åtgärden som regeringen
kan vidta för att underlätta framväxten av kunskaps-
samhället är att bidra till ett samhällsklimat där det
finns en positiv inställning till nya tekniker, nya kun-
skaper och nya utmaningar, dvs. ett samhällsklimat
där framtiden inte upplevs som ett hot. Detta kräver i
sig både starka och trygga medborgare, en mera på-
taglig entreprenöriell inställning i alla delar av sam-
hället och en ökad förmåga till flexibilitet och för-
ändring. Här finns konfliktytor och motstridiga intres-
sen. Den mest framkomliga vägen är återigen att de
olika parterna i dialog med varandra hittar de nya och
långsiktigt nödvändiga lösningarna.
För att säkerställa utbudet av kunskap och öka
produktionens kunskapsinnehåll är det nödvändigt
med en generell höjning av utbildningsnivån samt en
utbyggnad av högskolan. Det krävs nya och flexiblare
utbildningsformer för människor som finns ute i ar-
betslivet. Det är nödvändigt att företagen arbetar med
lärande organisationer internt. Det behövs utökat
nätverksamarbete för kunskapsöverföring dels mellan
olika företag, dels mellan företag och andra kunskap-
scentrum. Regeringen arbetar med att kraftigt öka
utbildningskapaciteten och med att skapa ökade möj-
ligheter till lokalt och företagsanpassade utbildningar
samt att utveckla olika nätverk för kunskapsspridning.
När det gäller mindre och medelstora företag har
åtgärder vidtagits som t.ex. utökad satsning på vissa
industriforskningsinstitut, pengar för samordning
mellan regionala högskolor och näringslivet och ökad
satsning på industriella utvecklingscentrum. En små-
företagardelegation har tillsatts för att lägga fram
förslag som kan bidra till ökad tillväxt.
När det gäller de ekonomiska förutsättningarna för
nyckelpersoner är det i första hand en fråga för ar-
betsmarknadens parter och den interna lönepolitiken
på olika arbetsplatser. Tiden medger inte att margi-
nalskatterna diskuteras här, utan det får ske i annat
sammanhang.

Anf. 34 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Det råder nog inte tvekan om att nä-
ringsministerns och min syn på näringsklimatet i Sve-
rige avviker högst påtagligt. Jag tror att den slutsats
man kan dra är, att även om det finns ljuspunkter -
det förnekar jag inte på något sätt - är nog närings-
ministerns främste fiende verkligheten.
Jag tror inte att små och medelstora företagare och
alla de många hundratusentals arbetslösa känner igen
sig i det himmelrike i form av ett förnämligt nä-
ringsklimat som näringsministern vill måla upp. Jag
tror att det finns en ganska stor enighet i Sverige om
att vi behöver i storleksordningen 500 000 nya jobb
för att få ned arbetslösheten, återskapa en fungerande
och bra tillväxt och därmed även få ett fungerande
och bra samhälle. Många av dessa jobb måste komma
i de mindre, medelstora och växande företagen. Sedan
regeringsskiftet har de huvudsakligen fått höjda skat-
ter, hårdare arbetstidsregleringar och sämre regler, i
synnerhet för småföretagen.
Jag tycker inte att det har varit en bra politik, även
om det finns delar som kanske har varit mindre dåliga
när det gäller näringsklimatet. Vi behöver en radikal
förändring för att kunna få en snabbt växande syssel-
sättning inom näringslivet. Jag ser inte att det finns
tecken och vilja att åstadkomma en sådan förändring.
Sverige är ju inte landet som följer de övriga med
den svaga sysselsättningen i näringslivet. Under sena-
re årtionden har vi snarare varit avvikare. Det är frå-
gan om att vi har haft en sämre utveckling, och den
har varit långvarig. Vi behöver bryta den negativa
utvecklingen, inte bara kortsiktigt över konjunkturen
utan också långsiktigt för att åter få en bestående
välfärdstillväxt.
När vi införde karensdagen fick vi en utveckling i
Sverige där vi gick från en väldigt hög sjukfrånvaro
på arbetsmarknaden till en högst normal eller t.o.m.
låg sjukfrånvaro.
När sparandebeskattningen i Sverige sänktes till
en kontinental nivå gick vi från en låneekonomi till en
mycket bra sparkvot som också tryggar kapitalför-
sörjningen till delar av näringslivet.
Därför är det inte förundrande att jag påstår att vi
har en låg andel mindre och medelstora företag och
framför allt få växande företag. Det har naturligtvis
sin förklaring. Det är inte så att löntagarna är rationel-
la medan företagarna inte begriper sitt bästa. Det är
nämligen så att de har sämre regler än i många andra
länder. Vi har fått en fokusering på nedläggning av
företag. I stället bör vi hjälpa t.ex. L M Ericsson att få
fler tekniker och civilingenjörer för att bli konkur-
renskraftiga. Vi skall inte minska satsningarna på
forskning och tekniskt utveckling, utan öka dem för
att kunna få mer kunskap och fler och bättre arbeten
som kan generera bra löner.
I det sammanhanget skulle jag vilja ställa några
frågor till näringsministern. Det har varit ett regim-
skifte i Storbritannien där Tony Blair, den nye pre-
miärministern från Labourpartiet, har markerat för
den europeiska unionen att han vill satsa på en ökad
flexibilitet i arbetslivet. Är näringsministern beredd
att ställa upp bakom Tony Blairs uppfattning i den
delen, i synnerhet med tanke på den brittiska bak-
grunden?
Anser Anders Sundström att det är rimligt att vi
skall ha konkurrenskraftiga skatter och regler för
svenska företagare på en nivå som motsvarar den
europeiska?
Är Anders Sundström beredd att se till att vi även
får rimliga skattenivåer för nyckelpersoner som inte är
utländska medborgare?
Detta är några av de frågor som påverkar nä-
ringsklimatet.

Anf. 35 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vet inte vad det tjänar till att köra
en vända till av den här debatten om näringslivsklima-
tet. Per Westerberg säger att jag målar upp ett him-
melrike i interpellationen. Det var inte min avsikt att
beskriva verkligheten på det sättet. Jag hoppas att Per
Westerberg inte heller uppfattade att det var himmel-
riket han lämnade efter sig. Jag tycker att det också är
en grov förvanskning av hur verkligheten såg ut.
Vi kan konstatera att Sverige mår något bättre nu
än 1994. Det är väl ändå en slutsats vi kan dra. Det
beror på att vi har gjort ett tufft, svårt och hårt arbete.
Jag skall svara på frågorna. Den första handlade
om flexibilitet. Jag vill se mycket mera flexibilitet.
Frågan är bara vad vi menar med flexibilitet. Om vi
menar att Sverige snabbare skall anpassa sig till en
omvärld med mycket låga löner, mycket svaga sociala
skyddsnät och en besvärlig tillvaro över huvud taget
för den som har det svårast och knepigast, är svaret
nej. Det är inte det jag menar med flexibilitet. Om
man med flexibilitet i stället menar att vi skall ha fler
människor som får chansen att vidareutbilda sig och
utveckla sig i sitt arbete, får byta bostadsort och ar-
betsplatser, vill jag ha mer flexibilitet.
Det är därför som vi nu lägger ned så mycket tid
och kraft på att bygga ut de regionala högskolorna
och öka utbildningsinsatserna på den lokala nivån.
Det är en satsning på både den lokala och den regio-
nala nivån för att knyta ihop småföretagen med våra
regionala högskolor. Den vägen kan vi skapa över-
gångar från stora till små företag och från högskolor
till små företag.
Skatterna är en litet mer komplicerad fråga. Skat-
terna är ju relaterade till någonting här i världen. Man
har ju inte skatter bara för skatterna skull. Skatter har
vi ju för att betala saker som vi tycker är viktiga att
ha. En del länder tycker att det är mycket viktigt att
samhället ingenting gör. Jag är inte säker på att dessa
samhällen är bättre för näringslivet. Jag är definitivt
säker på att det inte är bättre för alla de människor
som far illa i dessa länder. Skatter är relaterade till
någonting, och i det här fallet till vad vi har för verk-
samheter som vi vill bedriva gemensamt.
På några områden vill jag ha en mer omfattande
verksamhet än Per Westerberg. Jag vill t.ex. ha mer
pengar än Per Westerberg för vård, omsorg och ut-
bildning. Per Westerberg vill ha mer till försvaret än
vad jag vill ha. Vi vill bägge ha skatter, men litet
olika typer. Jag vill ha en litet större gemensam sektor
än Per Westerberg. Det är riktigt. Jag anser att det är
till fördel för Sverige. Det är ingen belastning att ha
ett bra välfärdssystem.
Sedan måste naturligtvis de skatter som vi tar in
betalas av någon. Då har vi i Sverige valt ett system
där vi har lagt merparten av skatterna på oss konsu-
menter. Det är vi som via konsumtionsskatter, in-
komstskatter och kommunalskatter i huvudsak betalar
vår välfärd. Vi har valt att ha ganska låga skatter på
produktion och investeringar. Det har visat sig vara
ganska framgångsrikt. Men det klart att vi även där
måste göra justeringar. Jag har tidigare sagt, och jag
säger det igen, att jag tror att vi t.ex. på inkomstskat-
tesidan successivt kommer att få anpassning av nivå-
erna över Europa så att vi mer och mer liknar varand-
ra. Men samtidigt måste vi ha en skattebas så att vi får
in inkomster för att klara vårt välfärdssamhälle, efter-
som vi tror att det är bra för Sverige.

Anf. 36 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Självfallet måste vi ha skatter för att
klara vårt välfärdssystem. Men jag tror inte att det är
bra att lägga mer skatter på växande mindre och me-
delstora företag eller företagare. De skall skapa väl-
färd och nya jobb, och de nya jobben skall ge skat-
teintäkter och välfärd i landet.
Där skiljer vi oss åt. Ger vi hårdare regler för
svenska och utländska företag blir det färre jobb i
Sverige. Det blir mindre skatteunderlag och mindre
möjligheter att värna välfärd, frihet och enskilda
människors möjlighet att välja, och därmed blir det
också ett sämre välstånd i landet totalt sett. Där skiljer
jag mig från näringsministerns grunduppfattning.
När det gäller Tony Blair och Storbritannien tyck-
er jag att Labourpartiet, eller New Labour, har visat
ett utomordentligt nytt fritt tänkande, inte minst när
det gäller mindre och medelstora företag, som impo-
nerar i många avseenden. Från en brittisk utgångs-
punkt driver han inom den europeiska unionen frågan
om ökad flexibilitet när det gäller arbetskraften.
Självfallet menar inte jag att man skall driva ned
lönerna. Man skall tvärtom ha flexibilitet. Modellen
skall vara L M Ericsson i Norrköping. Vi skall inte
koncentrera oss på någon form av utpressning av
företaget, utan på hur vi skall kunna hjälpa fram före-
taget och ge det möjligheter att behålla arbetskraft.
Frågan är hur man även skall kunna utveckla de delar
som klarar av att betala bättre och bättre löner, varför
man har brist på civilingenjörer i Sverige, varför 80 %
av akademikerna går till offentlig sektor och inte till
privat sektor - det som hämmar teknik- och kunskap-
sunderhåll i svenskt företagande.
Under 20-25 år har kunskaps- och teknikunderhål-
let fallit i svenska exportprodukter. Det är allvarligt
från den utgångspunkten att det innebär vi i allt större
utsträckning konkurrerar med lönenivåer och andra
saker som är mindre trevliga. Det är just kunskapsut-
veckling, nedskärningar på forskning och satsningar
på ökade skatter på företagande som jag vänder mig
emot. Jag tycker därför att Tony Blair och New La-
bour har visat framfötterna när de pekar på flexibilitet
och ser bristerna på arbetsmarknaden som ett av Eu-
ropas stora problem.
Sedan finns det ju anledning att här återkomma till
verkligheten. Jag tycker att även Anders Sundström
som näringsminister har anledning att gå in på det.
Det finns stora problem, och jag tycker att man
mycket seriöst måste ställa sig en fråga. Visserligen
var det problem 1994 - det förnekar jag inte på något
sätt - efter en av de besvärligaste lågkonjunkturerna
Europa sett i början av 90-talet. Vi måste alla - alla
partier, alla i denna kammare - ställa oss frågan:
Varför har vi färre mindre och medelstora företag i
Sverige än utomlands? Varför växer de inte? Finns
det några rationella skäl, precis som när det gällde
sjukfrånvaron i näringslivet eller den låga sparkvoten
som var närmast negativ? Varför får vi i Sverige inte
den utveckling av sysselsättningen i näringslivet årti-
onde efter årtionde som vi behöver? Varför ser vi inte
till att vi får en mycket stark vändning?
Jag tycker att vi skall ta de bästa exemplen runt
om i världen och studera dem - det gör vi. Man har
lyckats radikalt bättre med sysselsättningen i USA.
Allt är inte bra i USA. Men det finns korn och idéer
där som vi har anledning att ta till vara. Det finns det
också i Storbritannien och inte minst i Holland, som
har visat upp många framgångseffekter under de se-
naste åren.
Fru talman! Jag undrar vad näringsministern vill
göra för att få en radikal förändring som ger nya jobb
och växande mindre och medelstora företag.

Anf. 37 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Först och främst delar jag Per We-
sterbergs uppfattning om att vi behöver återskapa en
halv miljon jobb som försvann i början av 90-talet.
Det tycker jag är den ambition vi måste ha. Vi måste
komma tillbaka dit.
Sedan tycker jag att man inte skall svartmåla i
onödan. När det gäller den totala sysselsättningen i
Sverige har vi, med undantag för perioden 1993-
1994, haft ungefär samma utveckling som övriga
världen. 1990 var Sverige faktiskt det land i världen
som hade flest sysselsatta.
Per Westerberg har den egenheten att han tycker
att anställning i offentlig sektor inte är någon bra typ
av anställning. I Sverige har vi, stället för att betala
för barnomsorg och sjukvård via en avgift till en leve-
rantör eller till ett försäkringsbolag, valt att betala
denna avgift till kommunen. Men när man anställer
människor i ett landstingsägt sjukhus värderas inte
detta på samma sätt.
Det har jag litet svårt att förstå. Jag förstår inte det
intellektuella resonemang som ligger bakom denna
tanke. Det återkommer ju ofta i beskrivningen av den
privata sysselsättningen, när man jämför privat syssel-
sättning i Sverige och andra länder. Ett försäkringsägt
sjukhus i USA, som är hälften så effektivt jämfört
med ett landstingsägt sjukhus i Sverige, värderas på
något sätt mycket högre än det landstingsägda sjukhu-
set i Sverige. Jag förstår inte den kopplingen.
Vad håller vi nu på med? Vad är det viktigaste
som vi nu sysslar med? Det är några saker. Sedan vi
har klarat statsfinanserna och inflationen och sedan vi
har gjort en del förändringar i arbetsrätten, jobbar vi
nu med utbildning, med forskning, med det ekologiskt
uthålliga och med internationalisering. Vi jobbar
också med att ställa om samhällsorganisationen, något
som vi har haft en debatt om här tidigare i dag. Vi
lägger mer av ansvar och befogenheter på den lokala
och regionala nivån för att bli starkare. Det känns
väldigt bra att kunna jobba på det sättet.
Jag vill säga till Per Westerberg att det inte kan
vara roligt att vara John Major. Per Westerberg har
legat i skydd av Thatcher och Major i 15 års tid. Men
när socialdemokraterna så vinner valet i Storbritanni-
en är han den förste som överger Major. Kan inte Per
Westerberg hålla fast vid sina gamla hjältar ett tag
till?

Anf. 38 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Major har gjort mycket bra i Storbri-
tannien. Jag lämnar inte Major och många av de
åsikter han har drivit. Jag är dock imponerad över
nytänkandet, över hemläxan som New Labour har
gjort i opposition. Jag är imponerad över den utomor-
dentligt positiva näringsstruktur och den politik gen-
temot mindre och medelstora företag som han driver.
Jag tycker att Anders Sundström skulle studera Tony
Blairs New Labour, inte minst dess näringspolitik.
Det finns mycket att hämta där, och man kan fundera
över om det finns idéer som kan passa även i Sverige.
Fru talman! Jag tycker att näringsministern är väl
nöjd med läget i Sverige. Vi ligger på snittet i världen
när det gäller sysselsättning. Ändå är förvärvsfrekven-
sen den sämsta i Sverige på närmare 30 år. Vi har en
oerhört hög arbetslöshet som vi knappast sett mot-
svarigheten till. Det är ingenting som vare sig nä-
ringsministern eller jag kan känna oss nöjda med.
Något som borde jaga oss dag och natt är hur vi skall
klara de nya jobben, de nya företagen, de växande
företagen och framför allt de jobb som ger bättre och
bättre lönenivåer och som gör att svensken inte blir
fattigare och fattigare för varje dag som går i relativa
termer jämfört med omvärlden.
Jag är inte nöjd. Jag nöjer mig inte med det facit
vi har i dag. Det är bara att titta på statistik från
World Economic Forum, där Sverige faller och mins-
kar sin relativa konkurrenskraft gentemot andra län-
der. Sverige är nu nere på tjugoandra plats. Man kan
även säga att marknadstillväxten är dålig i Sverige.
Tittar man på små och medelstora företag i European
Business Survey kan man säga att vi har en mycket
liten internationalisering när det gäller mindre och
medelstora företag. Vi har en mycket liten anpassning
till nya marknader och nya marknaders krav.
Fru talman! Jag tycker att det finns mycket kvar
att göra. Vi har anledning att vara mycket missnöjda
med nuvarande läge, och det gäller att studera varje
möjlighet att förbättra sysselsättning och företagande.

Anf. 39 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! När det gäller läget delar jag Per We-
sterbergs bedömning att det finns fantastiskt mycket
kvar att göra. De här tre åren har varit en tuff period.
Det ser bättre ut nu än vad det gjorde för tre år sedan,
men det finns fortfarande väldigt mycket som är
ogjort.
Det innebär inte att det är så dystert som Wester-
berg beskriver det. Sverige har inte en sysselsättning
som ligger på snittet i världen. Det är definitivt inte
så. Sverige har en betydligt bättre sysselsättning än så.
Vi är fortfarande bland de allra bästa i världen när det
gäller sysselsättning. Men vi har ju ett tapp på en halv
miljon arbetstillfällen som försvann mellan 1990-
1994. Vi låg ju på första plats 1990, och det innebär
att vi har en gigantisk arbetsuppgift framför oss.
Vår uppfattning är att svaret inte ligger i de där
knepen med att göra de anställda otrygga och ge dem
lägre löner, utan det ligger i att höja förädlingsvärdet
och kunskapsinnehållet. Det är därför jag pekar ut de
här områdena: kunskap, utbildning, internationalise-
ring, som har en oerhörd betydelse, den ekologiskt
uthålliga nytekniken, som betyder så mycket, och den
lokala nivån.
Vi skiljer oss åt på några områden. Det är klart att
man kan säga att vi skall låna i stället för att skatta,
men det tror inte jag ger någon bra verksamhet. Man
kan också säga att vi i stället för att skatta skall skära
hårt i välfärden, men det tror jag inte heller leder till
någon bra tillväxt. Det var ju det som låg bakom New
Labours framgång i Storbritannien - att man ville ha
mer välfärd. Det var också därför man fick förtroen-
det att regera.
Vi har dock mycket ogjort. Vi har det mycket lät-
tare nu, när vi har statsfinanserna i balans och infla-
tionen nere. Det gör att vi har skaffat oss verktyg och
handlingsutrymme, vilket saknades för tre år sedan
när vi började. Nu gäller det bara att se till att vi inte
får tillbaka en låntagarregering utan att vi kan ha en
regering som också har resurser. Det är viktigt, Per
Westerberg.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på interpellation 1996/97:324 om cent-
rum för traumatologi och katastrofmedicin i Lin-
köping

Anf. 40 Försvarsminister BJÖRN VON
SYDOW (s):
Fru talman! Viola Furubjelke har frågat mig om
jag är beredd att verka för en överenskommelse där
Landstinget i Östergötland övertar mark, lokaler och
utrustning som i dag används för utbildning och
forskning i traumatologi och katastrofmedicin i Lin-
köping.
Bakgrunden är att Försvarsmakten i enlighet med
riksdagens försvarsbeslut (prop. 1996/97:4, bet.
1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:110-112) lämnar Lin-
köpings garnison, där centrumets verksamhet i dag
bedrivs.
Försvarsutskottet (bet. 1996/97:FöU1 s. 108) an-
såg i samband med försvarsbeslutet att det var viktigt
att samarbetet mellan Försvarsmakten och det ka-
tastrofmedicinska centrumet i Linköping kunde fort-
sätta i någon form. Regeringen har sedan i 1997 års
regleringsbrev beslutat att Försvarsmakten under
budgetåret skall fortsätta samarbetet med det ka-
tastrofmedicinska centrumet i Linköping. Regeringen
har också begärt in en redovisning av resultatet av
detta samarbete i samband med årsredovisningen.
Denna skall lämnas den 1 mars 1998.
För att interpellantens förslag skall kunna för-
verkligas krävs överläggningar mellan landstinget,
Försvarsmakten och Fortifikationsverket. Jag vet att
sådana överläggningar har påbörjats, och jag vill inte
föregripa resultatet av dessa.
Tack, fru talman!

Anf. 41 VIOLA FURUBJELKE (s):
Fru talman! Jag tackar försvarsministern för sva-
ret.
Garnisonens nedläggning var ett hårt slag för Lin-
köpings kommun, inte bara på grund av förlusten av
arbetstillfällen utan också på grund av att en del av
stadens identitet därmed gick förlorad. Det är emel-
lertid nu viktigt att så långt som möjligt minska ska-
deverkningarna för Linköpings kommun och för länet.
Ett sådant initiativ skulle kunna vara att låta det cent-
rum för utbildning och forskning i traumatologi och
katastrofmedicin som så framgångsrikt har utvecklats
i samarbete mellan Linköpings universitet, landsting-
et, räddningstjänsten och garnisonen få goda förut-
sättningar att fortleva och utvecklas.
En bidragande orsak till att det här arbetet blev så
framgångsrikt, har fått en sådan omfattning och blivit
erkänt både nationellt och internationellt var just
samverkan med Linköpings garnison. Men efter ned-
läggningen av garnisonen finns det nu en oro i Lin-
köpings kommun för att denna samverkan med för-
svaret kommer att upphöra och att hela verksamheten
därmed skulle riskeras. För att verksamheten skall
kunna fortsätta krävs nämligen att en lösning av de
frågor jag har listat i min interpellation kommer till
stånd mellan berörda parter. Det är också viktigt att
man kan ha en långsiktighet i planeringen av verk-
samheten.
Försvarsministern säger nu i sitt svar att han vet
att sådana överläggningar har påbörjats. Om så är
fallet kan jag inte annat än välkomna det. Men så sent
som för två veckor sedan, när den här interpellationen
inlämnades, var man i Östergötlands läns landsting
väldigt orolig för verksamhetens fortsättning, och att
några förhandlingar hade initierats kände man då inte
till. Emellertid vill jag välja att tolka försvarsminis-
terns svar mycket positivt. Jag ser det som att min
interpellation redan har haft avsedd effekt och att
förhandlingar därefter har påbörjats. Snabbare resultat
än så kan man ju knappast önska på en interpella-
tionsframställan. Det är ett väldigt positivt besked,
och jag ser fram emot resultatet av de här förhand-
lingarna.
Jag förstår att försvarsministern inte vill föregripa
ett resultat, men kanske kunde försvarsminister ändå
litet grand lätta på förlåten och ge några synpunkter
kring det här centrumets fortsatta verksamhet.

Anf. 42 Försvarsminister BJÖRN VON
SYDOW (s):
Fru talman! Det är verkligen förståeligt om man i
Linköping, både inom kommunen, landstinget och
universitetet, känner att man står inför en risk att
förlora någonting som har varit framgångsrikt.
När försvarsutskottet behandlade försvarsproposi-
tionen gjorde det faktiskt en skrivning som jag nu vill
läsa in till protokollet: "Utskottet anser det viktigt att
samarbetet mellan Försvarsmakten och det ka-
tastrofmedicinska centrumet i Linköping kan fortsätta
i någon form." Regleringsbrevet är naturligtvis förfat-
tat mot den bakgrunden. Självklart måste försvarsut-
skottets uttalande vara vägledande för det faktiska
förhandlingsarbete som skall äga rum.
Vad jag har fått reda på är att man i morgon, den 3
juni, möts till en förhandlingskontakt.
Går man igenom de frågor som interpellanten har
tagit upp finner man att det här rör många olika aspek-
ter. Det har att göra med fastigheter och sjukvårdsut-
rustning. Det har att göra med avtalsmöjligheter, t.ex.
mellan landstinget och Försvarsmakten, för punktin-
satser, för kortare kurser eller någonting sådant, och
det kan också finnas element där det är fråga om mera
långsiktiga avtalsmässiga möjligheter.
Jag anser att försvarsutskottets uttalande skall vara
det vägledande men att myndigheterna bör ha en
betydande frihet att kunna förhandla på den grundva-
len. Det är ju ändå så att garnisonen i Linköping
stängs. Ett trängregemente i Sverige läggs ned. När
det gäller försvarets sjukvårdsfunktion står vi, såvitt
jag kan förstå, inför ett reformbehov. Det finns ganska
mycket som behöver göras när det gäller förändringar
inom försvarets sjukvårdsfunktion.
Detta gör att jag inte tycker att det vore bra om re-
geringen här gick in med tydligare anvisningar om hur
försvarsutskottets uttalande bör tolkas. Det bör göras
av myndigheterna. De skall redovisa till regeringen
den 1 mars 1998 hur den samverkan som varit har gått
till, och därigenom får vi naturligtvis möjlighet till en
fortsatt dialog mellan regeringen och myndigheterna.
Jag hoppas, ungefär på samma sätt som interpellanten
formulerade det, att det skall vara möjligt för parterna
- för det är ju flera parter här - att i en förhandling se
till att resultatet blir att inga allvarliga skador åsamkas
den kvalitet som centrumet har kommit att få rykte
för.
Jag vill avrunda mitt inlägg med att säga att för-
svarsutskottets inriktning gäller men att jag tror att det
är en fördel, ja, en nödvändighet, att myndigheterna
på den statliga sidan har en betydande rörelsefrihet
när det gäller att genomföra förhandlingsarbetet.
Tack, fru talman!

Anf. 43 VIOLA FURUBJELKE (s):
Fru talman! Jag hör en väldigt positiv ton i för-
svarsministerns inlägg. Jag välkomnar inte minst
försvarsministerns synpunkt om att kvaliteten i cent-
rumets verksamhet inte bör åsamkas några allvarliga
skador, och även att det skall vara en öppen förhand-
ling där de frågor som jag har tagit upp i interpella-
tionen kan komma upp på bordet. Detta är ett mycket
positivt besked för Linköping. Det är de facto så att
det här centrumet alltjämt utvecklas. Den här veckan,
kanske redan i dag, inleds den allra första internatio-
nella kursen i WHO:s regi för utbildning av lärare i
katastrofmedicin vid det här centrumet.
Centrumet och universitetet har vunnit denna ut-
bildning i en ärlig och hederlig tävlan med alla andra
universitet runt om i Europa. Endast tre universitet
har utsetts att få utbildningen, och Linköpings uni-
versitet är ett av dem. Det finns en vilja att ta vara på
den utvecklingskapacitet som centrumet har.
Jag hoppas alltjämt på Försvarsmaktens och de
förhandlande parternas goda vilja att nå en överens-
kommelse, och att centrumet för traumatologi och
katastrofmedicin skall kunna utvecklas vidare i Lin-
köping.

Anf. 44 Försvarsminister BJÖRN VON
SYDOW (s):
Fru talman! Jag är också glad att höra att andra
intressenter utanför Försvarsmakten nu är med. Det
kanske kan innebära att centrumet bärs upp av fler
intressenter än Försvarsmakten. Det tror jag vore
nästan det bästa som kunde ske för att man skall kun-
na nå syftet att upprätthålla det mycket höga intresse
och den goda kvalitet som centrumet står för.

Anf. 45 VIOLA FURUBJELKE (s):
Fru talman! Det finns ingen anledning att ta kam-
marens tid ytterligare i anspråk när försvarsministern
och jag är så överens i den här frågan.
Professor Sten Lennquist, som är den enda profes-
sorn i det här ämnet, har sin verksamhet förlagd just
till det här centrumet. Jag är övertygad om att han är
glad över att få ta emot de positiva synpunkter som
försvarsministern här har gett uttryck för.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på interpellation 1996/97:282 om fi-
nansiell samordning mellan sjukförsäkringen och
hälso- och sjukvården

Anf. 46 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Bo Könberg har frågat mig varför re-
geringen inte ämnar använda sig av erfarenheten från
det framgångsrika försöket med finansiell samordning
mellan sjukförsäkringen och hälso- och sjukvården
och genomföra detta i alla landsting.
Som Bo Könberg känner till har regeringen i sin
proposition 1996/97:63 Samverkan, socialförsäkring-
ens ersättningsnivåer och administration, m.m. nyli-
gen till riksdagen lagt fram förslag om utformningen
av ett system med friare mål- och resultatstyrd an-
vändning av medel avsedda för samverkansprojekt
och rehabilitering i syfte att uppnå samverkansvinster.
I beredningen av regeringsförslaget har ingått den
utvärdering som Bo Könberg hänvisar till, dvs. den
gemensamma slutrapport (Finansiell samordning
1997:1) om lokal finansiell samordning mellan social-
försäkring och hälso- och sjukvård som lämnats av
Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen. Men rege-
ringen har i sina förslag gått längre än vad som skulle
varit fallet om vi i stället endast hade föreslagit att
FINSAM-modellen skulle ha införts i hela landet.
Med regeringens förslag skapas möjligheter för
samtliga aktörer som behöver samverka. Regeringens
förslag inskränker sig således inte enbart till att sam-
verkan skall kunna ske mellan försäkringskassan och
landstinget.
Förslagen i propositionen innebär bl.a. att gemen-
samma verksamhets- och handlingsplaner kan upprät-
tas på central myndighets- och regionnivå, liksom att
program för gemensam utbildning kan utformas. Ge-
mensam utbildning underlättar en gemensam utveck-
ling. Regeringen anser att det gemensamma målet för
de samverkande myndigheterna bör vara att personer i
t.ex. utsatta grupper som saknar fast förankring på
arbetsmarknaden, i så stor utsträckning som möjligt
skall omfattas av och själva företa aktiva åtgärder i
syfte att få arbete. Målet för de samverkande myndig-
heterna kan vara att inom en överblickbar framtid
uppnå resultat i form av t.ex. kortare sjukskrivningsti-
der, minskade kostnader för sjukpenning och förtids-
pension eller sjukbidrag samt färre socialbidragstaga-
re. Folkhälsofrågor kan givetvis också beaktas, men
bör inte utgöra ett självständigt mål i detta samman-
hang.
Regeringens förslag utgår från att det inte förelig-
ger behov av ytterligare försöksverksamhet vad avser
olika samverkansmodeller inom rehabiliteringsområ-
det utöver dem som för närvarande bedrivs.
Av propositionen framgår vidare att en friare mål-
och resultatstyrd användning av medel avsedda för
samverkansprojekt utvecklas i syfte att uppnå sam-
verkansvinster. Samverkansprojekt ges en gemensam
ram för åtgärder och insatser, och de ekonomiska
besluten fattas av respektive myndighet eller förvalt-
ning.
Regeringen har därför i sin ekonomiska vårpro-
position föreslagit att försäkringskassorna inom ramen
för s.k. särskilda medel ges möjlighet att bedriva olika
projekt bl.a. i syfte att förbättra samverkansformerna
och därmed effektivisera rehabiliteringen för framför
allt utsatta grupper.
Resultaten av samverkansprojekten skall systema-
tiskt följas upp. Den friare mål- och resultatstyrda
användningen av medel avsedda för samverkanspro-
jekt skall gemensamt utvärderas av Riksförsäkrings-
verket, Socialstyrelsen och Arbetsmarknadsstyrelsen.
Ändringarna föreslås gälla fr.o.m. den 1 januari
1998.
Regeringen anser att samverkansprojekt som är en
del av ordinarie verksamhet och som involverar per-
sonal på olika nivåer inom respektive myndighet eller
organisation har goda möjligheter att göra rehabilite-
ringen av människor med komplex problematik ef-
fektiv genom den breddning av kompetens och resur-
ser som samverkan ger.

Anf. 47 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Låt mig börja med att tacka statsrådet
för svaret. Det är i och för sig en vanlig inledning på
en interpellationsdebatt, men den känns mer angelä-
gen nu när det har blivit så att flera av statsråden inte
tycker att de behöver svara på interpellationer. Jag
vill därför uttrycka min speciella glädje över att stats-
rådet Klingvall inte tillhör den gruppen.
Däremot kan jag kanske inte påstå att jag blev så
mycket klokare av svaret på den fråga jag har ställt.
Bakgrunden till frågan är att de allra flesta av oss
tycker att det är bättre med aktiva åtgärder än med
passiv sjukskrivning och sjukpension. Ett par viktiga
åtgärder under 90-talet har varit införande av de s.k.
Dagmarpengarna, som har kunnat föras över från
försäkringskassor till landstingen efter lokala uppgö-
relser. Det andra är det som interpellationen egentli-
gen rör, försöksverksamheten med finansiell samord-
ning, det som brukar kallas FINSAM.
Till historiken hör i och för sig ett långvarigt mot-
stånd från socialdemokratiska ministrar i slutet av 80-
talet. De vände sig mot tankegångarna att man skulle
kunna göra överföringar mellan olika system. Mot-
ståndet bröts glädjande nog i början av 90-talet. Re-
sultatet blev bl.a. de två saker jag redan har nämnt.
Den nuvarande regeringens insatser på de här om-
rådena är hittills två. Bägge är enligt min mening
negativa. Det första är en halvering av de s.k. Dag-
marmedlen och en stor risk för att de försvinner helt
och hållet efter nästa år. Det andra är den passivitet
efter FINSAM-utvärderingen som jag har påtalat i
min interpellation.
Bakgrunden var att det beslöts att man under åren
1993-1995 skulle bedriva en försöksverksamhet inom
några områden i landet. Den förlängdes senare med
ett par år. Det beslöts om en omfattande utvärdering.
Den är genomförd av Socialstyrelsen och Riksförsäk-
ringsverket i förening. Den presenterades i februari i
år, och som jag visade i min interpellation är det en
väldigt positiv utvärdering. Verksamheten har gett
överskott, och man har haft en rad andra goda effek-
ter.
Vad gör regeringen i ett sådant läge? Man för
fram förslag från en del andra håll. Det är inget fel på
det. Men den här frågan lägger man helt åt sidan. Vi i
Folkpartiet har protesterat mot det. Försäkringskasse-
förbundets direktör har beklagat de bristande beske-
den och de ekonomiska förutsättningarna. Inte minst
har landstings- och kassadirektörerna i de län som har
berörts och som har arbetat med FINSAM gjort utta-
landen och skrivit om hur besvikna de är över pro-
positionen. Jag skall återge vad de på några punkter
har framfört i en skrivelse av den 21 maj, dvs. för ett
par veckor sedan.
Man gör sammanfattningen att FINSAM har möj-
liggjort snabbare och bättre omhändertagande och
vård, att patienten vinner. Man talar om aktivt hand-
lande och vinst för alla i stället för passivt utbetalan-
de. De åtta direktörerna på båda sidor om samarbets-
strecket säger: Vi vill ha en fortsatt möjlighet att sam-
verka med fri användning av socialförsäkringsmedlen
enligt FINSAM-modellen. Man slår fast att regering-
ens förslag, dvs. den proposition vi diskuterar, är
ofullständigt. Man säger: Vi måste tyvärr konstatera
att regeringens proposition inte tar till vara de resultat
och erfarenheter som FINSAM visar. Man slår också
fast att man tycker att de förslag som nu läggs fram
ger mycket begränsade möjligheter att uppnå de mål
som regeringen ställer upp i förhållande till de möj-
ligheter som ges i FINSAM. Det är alltså en rätt för-
ödande kritik mot den proposition som har lagts fram.
Sammanfattningsvis: Det är en mycket intressant
idé. Det gäller ett mycket viktigt område. Det finns
miljardvinster som hägrar. Genomtänkt försöksverk-
samhet, positiv utvärdering - regeringen lägger den åt
sidan. Här i riksdagen kommer statsrådets partivänner
att hävda att man inte vill ha någon lösning enligt
FINSAM-modellen och att man skall vänta tills ut-
värderingen av de s.k. SOCSAM-försöken är klara
våren 2001. Det är handlingskraft det!
Jag har två frågor. Den ena är: Går det att få något
besked om vad som händer med Dagmarmedlen?
Annars får vi ta upp det i något annat sammanhang.
Till sist förstås: Varför skjuta upp ställningstagandet
till våren 2001?

Anf. 48 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Som jag sade i mitt svar till Bo Kön-
berg är FINSAM-försöken och utvärderingen av dem
en del av de erfarenheter som ligger till grund för
regeringens proposition. Det som är mycket intressant
och t.o.m. spännande i dag är ju att det också finns en
rad andra försök som pågår och har pågått vid sidan
av FINSAM, och nu också SOCSAM, som har växt
fram av en lokal kraft och av lokala initiativ. Så sam-
verkan är inte exklusivt för FINSAM-försöken, utan
det finns också andra erfarenheter.
Tillsammans med FINSAM och den särskilda ut-
redningen om samverkan, Egon Jönsson, har detta
legat till grund för regeringens proposition. Nu tar vi
ett väldigt viktigt steg framåt. Vi föreslår att samver-
kan skall vara ett arbetssätt som skall tillämpas över
hela landet i framtiden. Regeringen vill helt enkelt gå
längre än FINSAM. Vi vill få med alla aktörer.
Jag tror, Bo Könberg, att vi är helt överens om att
det är aktiva åtgärder som behövs. Det handlar om att
effektivt utnyttja samhällets samlade resurser om vi
skall klara de behov som en hel del människor faktiskt
har av stödåtgärder för att komma ifrån rundgången
mellan trygghetssystem och för att inte hamna i en
gråzon och inte få den hjälp de behöver. Därför finns
det enligt regeringens bedömning nu väldigt starka
skäl för att utveckla bra och ändamålsenliga samver-
kansmodeller och för att de skall få bygga på lokala
förutsättningar.
Det handlar om att ge dessa projekt bra gemen-
samma ramar. De projekt som pågår och som vi ser
framför oss över hela landet handlar också om att mer
effektivt utnyttja våra gemensamma resurser. Det var
väl också avsikten när FINSAM-försöken drogs i
gång: att se till att det inte går åt lika mycket pengar,
utan att vi får ut mer pengar av varje satsad krona.
Det är också min erfarenhet, när jag har varit ute och
tagit del av de projekt som pågår i landet, att det
handlar om att ett plus ett inte bara blir två utan kan-
ske både tre och fyra, därför att man blir mycket duk-
tigare på att använda de gemensamma resurserna.
Bo Könbergs konkreta fråga om DAGMAR-
medlen är en fråga för socialministern, och jag tänker
låta henne svara på den, men när det gäller den andra
frågan, vad vi gör nu, tycker jag att propositionen är
det bästa och tydligaste beviset på vad som nu verkli-
gen är på gång när det gäller att utveckla samverkan.
Om jag sedan skall säga någonting om utvärde-
ringen av FINSAM så är väl det som är mest intres-
sant att fundera över - vilket jag förstår att Bo Kön-
berg har gjort - om FINSAM går att generalisera över
hela landet. Jag har försökt läsa denna utvärdering så
noggrant som möjligt, och det är svårt att se att det
skulle vara möjligt att generalisera på det sätt som jag
har upplevt att Bo Könberg gör i sin interpellation.
Det finns en rad delar i den här utvärderingen som
visar att det här i vissa fall är rätt speciella omstän-
digheter som har gjort att man har fått ett gott resultat,
men det kan vi diskutera i nästa replikskifte.
Jag vill bara ställa en fråga till Bo Könberg: På
vilka grunder anser Bo Könberg att det går att gene-
ralisera resultaten av FINSAM-utvärderingen? Det
vore intressant att få en sådan diskussion.

Anf. 49 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag har förstås hört vad statsrådet har
sagt i svaret, men jag kan inte säga att jag riktigt har
förstått det. Det gäller uppenbarligen inte enbart mig,
utan det finns många andra som inte heller har förstått
klokheten och visheten i regeringens proposition,
exempelvis alla de som har arbetat med FINSAM-
försöken ute i försöksområdena, vilket framgår av den
skrivelse som jag läste upp delar av.
Statsrådet nämner att den utvärdering som jag
hänvisar till har ingått som grund, och den finns också
omnämnd med ungefär två textstycken, tror jag, i
denna proposition på säkert hundra sidor. Men den
har uppenbarligen inte hos statsrådet lett fram till
tankegången att man skulle kunna använda sig av den.
Vi fick väl möjligen en antydan om varför i den fråga
som statsrådet ställde till mig, dvs. frågan om genera-
liserbarheten.
Det är en tung och viktig fråga i all försöksverk-
samhet, men jag måste säga att efter de år jag har
ägnat mig åt samhällsarbete - det är några år nu - står
det klart att ett upplägg av den här typen är det natur-
liga: Man hade en idé. Folk var osäkra på om den
fungerar i verkligheten. I stället för att genomföra den
i hela landet beslutade man under föregående man-
datperiod att pröva den på ett antal ställen. Man upp-
drog åt de två främsta myndigheterna i landet som har
ansvar för dessa frågor att göra en gemensam utvär-
dering av det hela. Sedan skall man förstås efter detta
ta ställning till om det var bra eller dåligt.
Men det här fallet är häpnadsväckande - det är
därför jag har interpellerat - eftersom utvärderingen
är väldigt positiv, något som statsrådet inte har emot-
sagt. Det naturliga är väl att då säga att man skall
genomföra detta på flera håll. Det är säkert så - det är
det ofta med försöksverksamheter - att det är extra
goda resultat i försöksverksamheten eftersom de
människor som arbetar med den kanske är extra
mycket för den. Det är också möjligt att man inte kan
spara 2 miljarder kronor om året utan kanske bara
1 ½ miljard kronor om året i landet och få minskat
lidande, men vi kan väl se hur det blir.
Den naturliga frågan i det här fallet får jag väl
rikta tillbaka: Vad är det som gör att en mycket posi-
tiv utvärdering bara läggs åt sidan medan man hänvi-
sar till en ny utvärdering av ett annat försök som skall
presenteras någon gång våren 2001?
Jag tycker inte riktigt, om jag skall vara ärlig, att
det är jag som har bevisbördan för varför en lyckad
försöksverksamhet skall spridas över landet. Det
naturliga med en försöksverksamhet är väl detta: Är
den dålig sprider man den inte utan lägger ned den
där den finns, och är den bra får den fortsätta där den
existerar, och man sprider den över landet.
I den skrivelse jag tidigare läst ur, fru talman, är
det t.o.m. så att man på slutet, nästan uppgivet efter
denna negativism från regeringens sida, säger från
dessa åtta ansvariga personers sida: Vi konstaterar
slutligen att propositionen inte ger förutsättningar för
att fortsätta den samverkan som givit så stora mänsk-
liga och samhälleliga vinster samt utvidga och utveck-
la den, och vi hoppas därför att - - -.
Det minsta de hoppas är alltså att de skall få fort-
sätta med detta som har varit så klokt, sparat så
mycket pengar och minskat det mänskliga lidandet.
Såvitt jag förstår av ordsvallet i interpellationssvaret
och i det muntliga svaret nu är svaret nej. De kommer
inte att få fortsätta med detta. Av någon anledning
som statsrådet inte riktigt vill avslöja för oss kommer
man att vilja vänta till våren 2001 för att se om detta
går att generalisera.
Ja, vad man än säger, fru talman: Handlingskraft
är inte vad som utmärker regeringen i den här frågan
liksom i många andra frågor.
Jag är faktiskt uppriktigt förvånad. Man undrar
vad som mer skulle behövas för att en hårt prövad
regering som den nuvarande skulle ta till sig idén att
sprida dessa försök när man har fått så goda vitsord
från alla inblandade och från de statliga myndigheter
som har utvärderat projektet. Vad är det som sätter
stopp för detta?
Samtidigt säger statsrådet att regeringen går läng-
re. Då är det intressant att notera att det åtminstone
inte är den iakttagelse de gör som har arbetat med det
hela. De tycker att de har gjort ett gott arbete, att de
vill fortsätta och att det går att generalisera. Men
nästan det enda vi får tillbaka från det ansvariga stats-
rådet är konstaterandet att hänsyn har tagits till andra
försök - det är inget fel i det - och att man skall få
vänta till 2001, om jag förstod svaret rätt. Är detta
rimligt?

Anf. 50 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Jag tror egentligen, Bo Könberg, att vi
är överens, men Bo Könberg får det att framstå som
om vi inte är det. Jag tycker inte att det egentligen
ligger någon motsättning i vad vi vill. Det är bara det
att regeringen vill gå längre än vad FINSAM-försöken
har gjort. Vi tycker att alla de inblandade aktörer som
vi har anledning att samverka med när det gäller att
hjälpa utsatta människor på bästa sätt skall få de för-
utsättningarna. Så Bo Könberg är, tycker jag, bönhörd
över hövan i sina krav på samverkan.
Vad jag förstår skulle detta enligt Bo Könberg
egentligen bara handla om hälso- och sjukvården och
försäkringskassan, medan som sagt jag och regeringen
vill gå längre.
Det är inte på något sätt så att detta har lagts åt si-
dan. Detta finns med i det arbete som har föregått
propositionen. Jag har inte heller förstått detta att Bo
Könberg menar att man nu skall sluta med samverkan.
Hela idén med att dra i gång försöksprojekt om sam-
verkan är ju att finna former som kan bli permanenta
och som gör att man fortsätter samverka på ett bra
sätt. Jag utgår från att parterna i FINSAM-försöken
kommer att samverka även fortsättningsvis.
Om man seriöst granskar denna utvärderingsrap-
port finner man, som Bo Könberg säger, att förutsätt-
ningarna inte är lika i hela landet. Det är starkt moti-
verade människor som har dragit i gång detta, och de
har själva valt att göra det. I åtminstone tre av dessa
landsting, nämligen Södermanland, Västmanland och
Gävleborg, startade man från en nivå med ett väldigt
högt sjuktal. Det måste man ha med sig när man sedan
värderar effekterna av försöken. Däremot hade Mal-
mö, som är det försöksområde som har gått back och
inte vunnit i ekonomisk mening på försöket, börjat
med ett relativt lågt sjuktal. Det måste man ha med sig
när man skall göra en värdering av detta för hela
landet.
De 9 % per år som Bo Könberg nämner som en
besparing i sin interpellation utgör ju en uppskattning
av försökens ekonomiska effektivitet i socialförsäk-
ringen. Uppskattningen bygger på skillnaden i kost-
nadsnivå mellan de områden som bedriver försöks-
verksamhet och de som inte har gjort det. De 154
miljoner som används i olika sammanhang kan inte
användas för att uppskatta det här, utan det är en
summa som bygger på en total besparing under tre
försöksår i just de områden som har deltagit. Det gör
att man måste vara skeptisk till möjligheten att dessa
9 % skulle vara en reduktion som gäller hela landet,
om man utsträcker detta till ett landsomfattande för-
sök.
Min huvudpoäng är naturligtvis att regeringen vill
utöka möjligheterna till samverkan. Hela poängen i
propositionen är att det skall utvecklas ett arbetssätt
som innebär att vi dels är mer effektiva med våra
gemensamma medel, dels arbetar med individen i
centrum och kan hjälpa den enskilde på ett bättre sätt.
Korta sjukskrivningstider, ett bättre sätt att köpa bra
rehabiliteringstjänster och allt möjligt annat kan detta
att utveckla en samverkan mellan dem som har ansva-
ret innebära.

Anf. 51 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! I sitt senaste inlägg inledde statsrådet
med att säga att vi nog egentligen är överens. Jag har
ingenting emot att vara överens med statsrådet, om
det betyder att vi är överens om bra saker. Problemet
är att det som statsrådet anser att vi är överens om är
en sak som jag inte begriper att vi är överens om, och
som de som har arbetat med detta - jag åberopar
återigen den skrivelse som jag tidigare citerade - inte
heller förstår.
Det är möjligt att jag, som före detta ansvarigt
statsråd för de här frågorna och som den som lade
fram FINSAM-propositionen, inte har förstått det.
Det är också möjligt att de åtta direktörerna inte heller
har förstått det. Låt mig ändå ha som hypotes att de
kanske har förstått.
På den konkreta frågan om FINSAM-försöken är
svaret att det finns en positiv utvärdering. Statsrådet
har lagt detta åt sidan, i den enkla meningen att det
inte skall vara något sådant system i resten av landet. I
det utskottsbetänkande som gavs trycklov i fredags
säger statsrådets partivänner i utskottet att man skall
vänta med detta tills man är klar med de s.k.
SOCSAM-försöken. När man slår upp det i en annan
handling upptäcker man att det är våren 2001.
Då kan jag fortfarande inte förstå att en allmän oro
över att det kanske inte blir 10 % besparing i hela
landet skulle hindra statsrådet från att lägga förslaget.
Som jag sade i mitt tidigare inlägg, kanske det inte
blir 2 miljarder i hela landet. Jag tror att det blir det,
men det kan också bli bara 1 ½ eller 1 miljard, plus
minskat mänskligt lidande. Vad är det för fel med
det?

Anf. 52 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Med det förslag som regeringen har
lagt om en utökad samverkan, att inte enbart lägga ett
förslag som handlar om FINSAM-modellen utan
utöka samverkansmöjligheterna till att omfatta alla de
myndigheter som har ansvaret, får vi ju ett helt annat
underlag och helt andra möjligheter när det gäller att
bli effektiva. Bo Könberg efterlyser ju att vi skall bli
effektiva med våra gemensamma resurser.
Jag tror nämligen att det finns olika möjligheter att
nå långt i samverkan. Det har varit min arbetshypotes
hela tiden att vi inte skall lägga ut en enda modell
över hela landet, utan vi skall låta människor lokalt
vara med och utveckla sina modeller. Det skall natur-
ligtvis ske med fastlagda förutsättningar, och det skall
finnas en gemensam ram. Man skall ta ett eget ansvar
för sin andel i finansieringen av de åtgärder som man
vill vidta.
Detta skall vi nu arbeta med samtidigt som
SOCSAM-försöken pågår. De skall vara avslutade år
2000, och då gör vi en gemensam värdering av det
som har hänt under 90-talet när det gäller försök med
samverkan. Då kan vi komma igen om vi anser att det
är nödvändigt.
Jag tror att den modell som ligger i propositionen,
med gemensam ram och med ett ansvarstagande för
de andelar som man går in med i försöken, är en
mycket god och framkomlig väg. Jag tror alltså inte
på att det finns en saliggörande modell för hela lan-
det, Bo Könberg. Jag tycker att man kan läsa ut det av
Riksförsäkringsverkets och Socialstyrelsens utvärde-
ring av FINSAM.
Det är också den erfarenhet som jag har vunnit,
som jag tidigare har nämnt, vid de studiebesök jag har
gjort ute i landet där jag har tittat på en rad olika
projekt. Jag tror att den lokala kraften är unik och att
det lokala initiativet är unikt, och det kan åstadkomma
många förändringar. Det vill jag ge ett friare spelrum
och bättre möjligheter.
Det är därför som regeringens proposition nu lig-
ger på riksdagens bord. Jag hoppas att den kommer
att få ett stort stöd av riksdagen. Det skickar en viktig
signal till myndigheter och till medborgarna i Sverige.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkanden 1996/97:KU22
och KU28
Lagutskottets betänkande 1996/97:LU21
Utbildningsutskottets betänkanden 1996/97:UbU13
och UbU14
Näringsutskottets betänkande 1996/97:NU11
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 11.37 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 13.00 då dagens arbetsplenum skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 13.00.

11 § Privata vårdgivare

Föredrogs
Socialutskottets betänkande 1996/97:SoU17
Privata vårdgivare (prop. 1996/97:123)

Anf. 53 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Propositionen Privata vårdgivare
kan, om man är välvillig, ses som ett steg framåt. I
propositionen talar regeringen väl om privatvårdens
betydelse och lättar på remisstvånget så att remiss inte
får krävas inom specialiteterna barnsjukvård, gyneko-
logi och psykiatri. Regeringen öppnar en liten möjlig-
het för de privata läkare som fyllt 65 år att få erhålla
ersättning från försäkringskassan och att få vikariera.
Men det är ett blygsamt steg. I stort är remisstvånget
kvar liksom åldersgränsen. Den private vårdgivaren är
fortfarande helt utlämnad till landstingens godtycke. I
verkligheten medför förslaget inte att man följer pri-
vatvårdens utveckling utan dess avveckling. Re-
misstvång, vårdavtal och förbud mot ersättningseta-
bleringar innebär att privatvården inte kan verka på
samma villkor som den offentliga vården. På sikt
innebär det en avveckling.
Redan nu, sett över en längre tid, har ju utveck-
lingen för privat läkarvård varit starkt negativ. Mellan
1950- och 1990-talen har kvoten mellan offentligan-
ställda läkare och privatpraktiserande läkare ökat med
en faktor på mellan fyra och fem. Utbyggnaden har
alltså ensidigt gällt offentlig vård. Patienternas val har
därmed satts nästan helt ur spel.
Vi delar inte Socialdemokraternas uppfattning om
fördelarna med ett integrerat hälso- och sjukvårdssys-
tem med landstingen som både producenter och fi-
nansiärer. Välbehövlig konkurrens för att pressa kost-
nader och effektivisera uteblir. Man värnar den egna
verksamheten och hindrar andra tänkbara aktörer i
vården.
Vi moderater anser att landstingen, så länge de
finns kvar, skall ha en enda central uppgift, nämligen
att garantera medborgarna vård och omsorg samt att
se till att det finns ett brett utbud av olika vårdgivare.
Fru talman! Jag skall ta upp huvudinnehållet i våra
reservationer. För oss är det självklart att en utbyggd
privat vårdsektor behövs för att ge patienten valfrihet
i vården. Det stärker patientens ställning, något som
alla talar väl om i dag men som uppenbarligen för
många inskränker sig till just tal. En utbyggd privat
sektor är också kostnadspressande och ger personalen
en arbetsmarknad. Det är då ett måste att yngre läkare
och sjukgymnaster kan beredas en framtid inom pri-
vatvården. Åtgärder som snarast måste vidtas om den
privata sektorn inte helt skall utarmas är fri etablering,
att landstingen inte skall få avgöra vem som skall få
etablera sig som vårdgivare, inget remisstvång och
upphävande av 65-årsregeln för såväl läkare som
sjukgymnaster samt rätt till ersättningsetablering.
Fru talman! Vi delar inte uppfattningen att vårdav-
tal utgör den naturliga verksamhetsformen för privat-
vården. Den enskilde vårdgivaren tar en stor risk. Han
måste ha stabila och långsiktiga regler, vilket inte
vårdavtalen ger. Eftersom landstingen är den enda
uppdragsgivaren, är den privata vårdgivaren helt i
händerna på en konkurrent. Det är ett bisarrt förhål-
lande. Landstingen använder vårdavtalen enbart för
att gynna egna intressen.
Följande framgår av rapporten De privata allmän-
läkarna från Delegationen för samverkan mellan
offentlig och privat hälso- och sjukvård:
"Det allmänna intrycket av de synpunkter som
framkommit bland dem som upphörde med sin verk-
samhet, först i och med husläkarlagens upphävande
eller var verksamma under 1996 i avvaktan på att
pågående avtalsdiskussioner skulle avslutas, är att
sjukvårdshuvudmännen varit ointresserade eller t.o.m.
negativa till att träffa vårdavtal."
Av de privatpraktiserande läkare som drabbats av
65-årsregeln har bara 20 % träffat vårdavtal. 85 % av
dessa vårdavtal är på ett år eller mindre. Samtidigt
säger mer än 90 % av dem som inte fått vårdavtal att
de önskat fortsätta med samma villkor som 1996. Av
sjukgymnasterna fick bara 4 % vårdavtal, medan
80 % önskat fortsätta. Nu fortsätter 45 % av läkarna
och 37 % av sjukgymnasterna ändå med enbart pati-
entavgiften som intäkt. Men självklart går inte det i
längden, bl.a. därför att patienterna själva tvingas stå
för kostnaderna för röntgen- och laboratorieunder-
sökningar och därför att patienternas kostnader inte
läggs till grund för frikort.
I Socialdemokraternas Sverige är det alltså bara de
rika som kan välja vård och få kontinuitet. Alla övriga
som vill ha kvar sin privata vårdgivare tvingas av
landstingen till vårdgivare som de inte har efterfrågat.
De förlorar sin fasta läkarkontakt. Särskilt för äldre
människor kan det vara ett svårt slag. Dessutom stri-
der det mot tanken på en flexibel pensionsålder, och
tanken att möjligheterna till en god vård enbart skulle
bero på läkarens ålder är ju rent befängd.
För den private vårdgivaren innebar också mot-
tagningen en tillgång som säkrade en stor del av ål-
derdomens trygghet. Här fanns investerat kapital,
arbete och goodwill. Nu faller detta då han inte har
rätt att överlåta verksamheten. Han bestjäls helt enkelt
på frukterna av sitt arbete av sin konkurrent med
staten som medbrottsling. Det är inte underligt att
delegationen kan konstatera att de äldre vårdgivarna
är upprörda och bittra. Delegationen konstaterar att
det som allra mest upprör är "avsaknaden av att kunna
överlåta sin praktik och att därmed många års inves-
teringar och utveckling av en verksamhet plötsligt kan
betraktas som helt utan värde såväl materiellt som ur
goodwillsynpunkt".
Fru talman! Vi tar i våra reservationer upp flera
andra punkter som måste åtgärdas om vi skall få
svensk privatsjukvård på fötter och därmed få hela
den svenska vården i bättre skick. Det rör en sund
förhandlingsordning vid taxeförhandlingar, så att även
oorganiserade representeras och att en skiljenämnd
kan motverka landstingens totala dominans. Företags-
hälsovårdens roll, det reducerade ersättningtaket och
arbetstiden längd, ersättning för avvecklingskostnader
och rätten för vikariatsgivaren att välja vikarie är
andra punkter. Jag skall inte gå in närmare på dessa,
utan jag hänvisar till reservationerna.
Fru talman! Jag började med att säga att detta är
ett litet steg framåt, och det är det. Men det allra
mesta i propositionen och i majoritetens hemställan i
betänkandet är endast välvilliga ord om privatvårdens
värde. Det är ordkaskader som inte ges något sub-
stantiellt innehåll. Det är som bonden som klippte
fåret och som sade: Mycket väsen för litet ull. Om
svensk privatvård skall kunna spela den roll som
betydelsefullt komplement till den offentliga vården
som även regeringen säger sig önska, då krävs det
mycket mera ull.
Fru talman! Vi står självklart bakom alla våra re-
servationer, men jag nöjer mig för tids vinnande med
att yrka bifall till reservation 2.

Anf. 54 KERSTIN WARNERBRING (c):
Fru talman! Såväl regering som riksdag har redan
tidigare framhållit vikten av att andelen privata vård-
givare ökar. Även i regeringens proposition om priva-
ta vårdgivare, som nu ligger till grund för det betän-
kande som vi i dag debatterar, framhålls detta. Tyvärr
har det visat sig att man i verkligheten inte har levt
upp till riksdagens intentioner. Antalet privata vårdgi-
vare minskar snarare än ökar, vilket är ett mycket
oroande tecken. Det är på grund av detta som jag har
en reservation avseende det inledande avsnittet om
alternativa driftsformer. Det är viktigt att riksdagen
klart och tydligt anger sin viljeinriktning på denna
punkt.
Samverkansdelegationen har fått i uppdrag att
analysera orsaker och hinder för den önskade utveck-
lingen. Nu måste det tas ett helhetsgrepp om situatio-
nen så att effektiva lösningar kan presenteras. Jag
delar därför utskottets bedömning att Samverkansde-
legationens arbete bör slutföras innan riksdagen de-
finitivt tar ställning till konkreta förslag.
Inte minst finns det anledning att oroa sig över
återväxten av privata vårdgivare. De vårdavtal som
hittills har träffats gäller nästan uteslutande vårdgiva-
re som redan har en personlig etablering och som
därför kan återgå till att vara verksamma enligt lag
och taxa, om vårdavtalet skulle upphöra att gälla.
Den kraftiga minskning som ägde rum vid årsskif-
tet på grund av pensionsavgångar har inte kompense-
rats av att sjukvårdshuvudmännen träffat vårdavtal
med nya vårdgivare. Huvudsakligen tycks detta bero
på sjukvårdshuvudmännens bristande intresse, men
också på den osäkerhet som en presumtiv vårdgivare
naturligtvis känner inför den brist på långsiktighet
som två- och treåriga - tidsbegränsade - vårdavtal
medför.
För att garantera en återväxt av privata vårdgivare
måste sannolikt frågan om ersättningsetablering lösas
i någon form, liksom kraven på långsiktighet måste
tillgodoses. Men samtidigt måste hela tiden hänsyn tas
till sjukvårdshuvudmännens samlade planerings-
ansvar. De här frågorna diskuteras just nu i Samver-
kansdelegationen.
Också när det gäller remisstvånget ställer jag mig
bakom utskottets förslag till skrivning. Anledningen
är att jag helt enkelt anser att riksdagen i dag saknar
ett allsidigt beslutsunderlag som motiverar att, utöver
de begränsningar som föreslås av regeringen, ändra
ett beslut som riksdagen fattat så sent som för två år
sedan.
Det finns all anledning att påminna om att det är
riksdagen som begärt att regeringen skall ge en allsi-
dig belysning av remisskravets effekter vad avser
patienternas valfrihet och möjlighet till adekvat vård
utan onödig väntan samt i vilken utsträckning re-
misskravet är en kostnadseffektiv metod för att vård
skall ges på rätt vårdnivå. Det här uppdraget har re-
geringen lagt på Samverkansdelegationen, som därför
naturligtvis bör få slutföra sitt uppdrag innan riksda-
gen på nytt behandlar frågan.
Fru talman! När det gäller åldersgränsen för priva-
ta vårdgivare och de förändringar som nu föreslås i
lagen om ersättning till sjukgymnastik och lagen om
läkarvårdsersättning tycks de problem som hittills
noterats mera vara en fråga om hur sjukvårdshuvud-
männen tillämpar gällande regelsystem än om att göra
ytterligare förändringar i lagstiftningen.
Tillämpningen finns det all anledning att noga
följa. Enligt min mening har sjukvårdshuvudmännen
hittills varit alldeles för restriktiva när det gäller att
träffa vårdavtal. De avtal som har träffats har nästan
uteslutande varit på ett år eller t.o.m. kortare tid. Vår-
davtalen har alltså i stor utsträckning träffats för att
vårdgivarna skall kunna avsluta pågående behandling
av gamla patienter. Detta agerande ligger enligt min
mening inte i linje med de uttalanden som regering
och riksdag gjorde i samband med att gällande regel-
system beslutades. Bl.a. förutsattes att sjukvårdshu-
vudmännen skulle pröva möjligheten för privata
vårdgivare att vara verksamma med offentlig finansi-
ering i ytterligare två år.
Jag vill också, fru talman, i detta sammanhang pe-
ka på en annan näraliggande fråga som jag inte anser
har blivit tillräckligt belyst. Det gäller de äldre vård-
givare som fortsätter att vara verksamma med enbart
patientavgifter som inkomstkälla. I det här samman-
hanget har patientperspektivet fullständigt glömts
bort. I nästan samtliga landsting gäller nämligen att de
patienter som besöker läkare som står utanför det
offentliga finansieringssystemet också får betala hela
kostnaden för eventuella röntgen- och laboratorieun-
dersökningar. Dessutom utgör de patientavgifter som
erlagts till dessa läkare inte underlag för den summa
som patienten själv skall betala innan frikort utfärdas.
Det är alltså inte läkaren som i första hand drabbas
av sjukvårdshuvudmannens beslut att inte bevilja
fortsatt verksamhet, utan det är patienternas valfrihet
som i högsta grad begränsas därför att patienterna helt
enkelt inte har råd att stå för alla kostnader.
Jag har redan tidigare markerat att frågan om er-
sättningsetablering för att garantera återväxten och
möjligheten att överlåta sin etablering måste få en
lösning. Att däremot, som föreslås i ett antal motio-
ner, återinföra den fria etableringsrätten tror jag inte
är en framkomlig väg. Det skulle omöjliggöra det
planeringsansvar som i lag åvilar sjukvårdshuvud-
männen.
Jag kan också påminna om att fri etableringsrätt
inte förekommer i England, Danmark, Finland, Tysk-
land eller Holland. I Kanada, där den har funnits ett
tag, införs för närvarande successivt begränsningar i
de olika provinserna.
Med hänvisning till vad jag nu anfört finns det be-
hov av att vidta åtgärder för att främja den viktiga
utvecklingen av alternativa vårdformer. Jag delar
emellertid utskottets bedömning att vi bör avvakta
Samverkansdelegationens arbete, så att riksdagen kan
få ett allsidigt beslutsunderlag. Riksdagen har faktiskt
i vissa delar beställt ett sådant av regeringen.
Fru talman! Med anledning av det jag nu har sagt
yrkar jag bifall till reservation 1. I övrigt yrkar jag
bifall till hemställan i betänkandet.

Anf. 55 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Under förra mandatperioden inleddes
och genomfördes ett stort reformarbete inom den
svenska hälso- och sjukvården. Vi liberaler var pådri-
vande i det arbetet. Två exempel med anknytning till
dagens betänkande är husläkarreformen och den fria
etableringsrätten för privata specialister och sjukgym-
naster. Dessa två reformer, som innebar större valfri-
het både för patienter och för anställda inom vården,
har den socialdemokratiska regeringen nu avskaffat.
Under samma period gjordes också en del intres-
santa försök i en del borgerligt styrda landsting. Även
andra yrkeskategorier än läkare och sjukgymnaster
skulle nämligen ges möjlighet till mera självständigt
arbete, exempelvis fristående barnmorskemottagning-
ar.
Nyligen publicerade Landstingsförbundet en jäm-
förelse mellan privat och offentlig vård, Kostnadsjäm-
förelser mellan privata och offentliga läkarmottag-
ningar, som visar på det kostnadspressande elementet
i den privata vården i förhållande till den offentliga.
Landstingsförbundets slutsats är: "Privata mottag-
ningar har kunnat utveckla arbetsformer där man
effektivare tillvaratar tillgängliga resurser än man gör
vid sjukhusmottagningar inom motsvarande speciali-
teter." Det är alltså positiva resultat som visas.
Fru talman! Delegationen för samverkan mellan
offentlig och privat hälso- och sjukvård har bedömt
att antalet specialistläkare för år 1997 skulle minska
med 277 personer, 14 %, jämfört med hösten 1996
och att antalet specialistläkare enligt den nationella
taxan vid ingången av 1997 skulle vara färre än det
var 1993. I huvudsak beror detta på regeringens rigida
regel om att läkare måste sluta med sin verksamhet
vid 65 års ålder, om de inte lyckas få ett avtal med
landstinget. Utredningen visar också att antalet sjuk-
gymnaster minskade från år 1994 till år 1996.
Mot bakgrund av det minskade antalet privata
specialister och allmänläkare skriver regeringen i
propositionen att man i likhet med utredningen vill se
att det tecknas fler vårdavtal mellan privata vårdgiva-
re och landstingen. Det är svårt att förstå regeringens
tankekedja. Först avskaffade socialministern den fria
etableringsrätten. Sedan upphävdes lagen om husläka-
re. Därpå infördes 65-årsregeln. Det här är beslut som
sammantaget minskar antalet privata vårdgivare.
Sedan upptäcker regeringen att antalet verkligen
minskar. Man påstår sig vara orolig över detta och
önskar att fler vårdavtal tecknas.
Det är lätt att öka antalet privata vårdgivare igen.
Ett råd till utskottsmajoriteten och till regeringen:
Återinför den fria etableringsrätten och upphäv 65-
årsregeln!
Fru talman! Folkpartiet liberalerna har i sin hälso-
och sjukvårdsmotion föreslagit en utredning av före-
tagshälsovårdens ställning, inriktning och framtida
finansiering. Vi anser också att det i utredningen bör
tas upp i vilken utsträckning företagshälsovården kan
anslutas till försäkringskassa eller få vårdavtal med
landstingen. Inom regeringskansliet bereds för närva-
rande hur man skall stärka företagshälsovården. Vi
tycker att det enda rimliga är att följa vårt förslag för
att få en samlad och långsiktig lösning vad gäller
företagshälsovården.
Många olika regler gäller i dag i landstingen vad
avser remisser till specialistläkare. Det är i högsta
grad förvirrande för patienterna. Ibland förekommer
remisstvång som inte är politiskt beslutade. I proposi-
tionen föreslås nu att krav på remiss inte längre får
ställas till specialist i gynekologi, psykiatri och barn-
medicin. Folkpartiet anser att det inte skall finnas
något generellt remisstvång i vården. De flesta pro-
blem kan lösas genom ett förtroendefullt samarbete
mellan patienten och dess husläkare eller genom att
patienten själv, som ju också ofta är ganska klar över
om det är en kirurg eller en öronläkare man behöver
söka, klarar av att vända sig till rätt specialist.
I betänkandet anser utskottsmajoriteten att det är
landstingen som bäst kan avgöra en läkares eller sjuk-
gymnasts kompetens att upprätthålla ett vikariat. Vi
anser att det är helt orimligt. Det är naturligtvis vika-
riatsgivaren som bäst kan avgöra vikariens kompetens
och lämplighet. Det är dock vikariatsgivaren som har
kunskap om de egna patienterna och vet vem som bäst
lämpar sig att upprätthålla vikariatet.
Fru talman! Sammanfattningsvis kan man konsta-
tera att regeringens förslag och slutsatser är mycket
svåra att förstå. Sällan eller aldrig har man sett en så
välvillig inställning till privata vårdgivare från social-
demokratiskt håll. Regeringen anför att den privata
specialistvården och privata sjukgymnaster är ett
betydande komplement till den offentligt administre-
rade vården och att privatvården skall vidmakthållas
och utvecklas. Det är även vår uppfattning.
Vi har också inställningen att olika driftsformer
inom hälso- och sjukvården har positiva effekter på
personalen och att privat vård i vissa fall kan vara mer
kostnadseffektiv. Regeringen vidhåller dock, trots den
positiva inställning man säger sig ha, att det är lands-
tingen som skall bestämma vilka läkare och sjukgym-
naster som skall få etablera sig, om de skall få arbeta
kvar efter 65 års ålder och t.ex. vilken vikarie de får
sätta in. Dessa förslag innebär att landstingen får total
kontroll inte bara över den privata vårdens utveckling
utan även möjlighet att stegvis helt avveckla den vård
som ges av privata läkare och sjukgymnaster. Detta
kan vi aldrig acceptera.
Fru talman! Vi står naturligtvis bakom samtliga de
reservationer som vi har skrivit under i detta betän-
kande, men jag yrkar nu bifall endast till reservation
nr 2 under mom. 1.

Anf. 56 STIG SANDSTRÖM (v):
Fru talman! Propositionen om privata vårdgivare
har väckt häftiga reaktioner, framför allt hos lands-
tingsledningarna i våra tre storstadsområden.
Skälet är naturligt. Sjukvården har överlag haft
väldigt tuffa sparbeting och tvingats till hårda ned-
skärningar i verksamheten. Att i detta läge föreslå att
en sektor av verksamheten, den privata delen, skall
skyddas och undantas från sparkrav ter sig stötande.
Att man reagerat särskilt hårt i Stockholm, Göte-
borg och Malmö beror naturligtvis på att det är där
som vi har den stora etableringen av privat sjukvård.
Att ha två parallella sjukvårdssystem inom ett sjuk-
vårdsområde är naturligtvis i sig självt kostnadsdri-
vande, eftersom kostnadskontrollen försvåras. Om
dessutom den ena delen har fri dragningsrätt på
landstingspengarna, garanterad av en nationell taxa,
ökar risken för att kostnaderna drar i väg och skapar
stora hål i budgeten.
Innan regeringsskiftet passade den borgerliga re-
geringen på att höja ersättningen kraftigt till den pri-
vata vårdsektorn, vilket ledde till att de privata läkar-
na fick en ersättningsökning mellan åren 1993 och
1995 på ca 25-35 % och sjukgymnasterna sannolikt
en något högre ersättningsökning. Detta är en av de
viktigaste anledningarna till att vi dras med stora
sjukvårdsproblem i våra storstäder. En annan bieffekt
är att allmänläkarutbildningen minskat kraftigt, efter-
som det blivit svårt att bedöma vilken sektor som
skall svara för sjukvårdsproduktionen i framtiden.
Det finns således inga tunga skäl till att just den
privata sektorn skall favoriseras, allra helst som man i
propositionen skriver: "Privat vård kan också i vissa
fall vara mer kostnadseffektiv än den vård som be-
drivs i landstingets egen regi." Om man som i vårt
förslag fryser taxorna, får man ju en bra möjlighet att
bevisa att man är så effektiv och tvingas att på samma
sätt som den offentliga vården medverka i saneringen.
Nu har ändå regeringen beslutat att tillstyrka en
ersättningsökning om 6 % till privatläkarna och 4 %
till sjukgymnasterna. Detta har gjorts sedan proposi-
tionen lades fram och sedan vi har skrivit våra motio-
ner. Om man nu hade velat ha ett råd från riksdagen,
och det intrycket får den som läser propositionen,
hade det varit klädsamt om man hade avvaktat denna
debatt. Nu kan motionärerna känna sig överkörda, och
vårt yrkande om frysta taxor är överspelat. För att
markera var vi står i denna fråga vill jag ändå yrka
bifall till reservation nr 3.
Jag vill också passa på att säga något om det s.k.
remisstvånget - det är ju egentligen tveksamt om det
existerar. Remisser förekommer, ja visst, men tvånget
kan se väldigt olika ut från landsting till landsting,
och i de flesta fall är det inte politiker som kräver
remisser utan den s.k. professionen.
I vilket fall som helst kan jag konstatera att vi fått
igenom kravet i vår partimotion att barnsjukvården,
gynekologin och psykiatrin skall undantas från re-
missförfarande. Detta är naturligtvis bra och mycket
tillfredsställande, en sak som jag har kämpat för i
många år. Men jag har också en fundering. Denna
lagstiftning gäller bara privata vårdgivare. Landsting-
en får i dessa fall i princip vara sina egna lagstiftare.
Detta kan, om ekonomin är urusel, leda till att en-
skilda landsting tvingas införa remisstvång i den egna
verksamheten, låt oss säga inom barnsjukvård och
psykiatri. Då uppkommer återigen den orättvisa situa-
tionen att landstinget tvingas hålla en sämre service-
nivå medan den privata sektorn går fri från besparing-
ar. Logiskt sett borde den här typen av beslut gälla
både offentlig och privat vård.
Fru talman! Propositionen och betänkandet inne-
håller en hel del ideologiskt snömos om den privata
vårdens förträfflighet. Jag kan bara beklaga att rege-
ringen tvingats till denna högersväng, men det är
kanske priset för samarbetet med Centern. Eftersom
lovsångerna till privatiseringen saknar substans och
mer tycks handla om tro än vetande, nöjer jag mig
dock med att yrka bifall till vår reservation.

Anf. 57 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag är litet oklar över logiken i Stig
Sandströms resonemang. Sett över de senaste 30 åren
har andelen privatläkare minskat drastiskt i förhållan-
de till andelen offentliga läkare. Det har skett en för-
ändring med faktor fyra eller fem de senaste 30 åren.
Vi har få privata läkare i Sverige, som kan utöva
konkurrens och därmed ett kostnadstryck mot lands-
tingen. Det finns skäl att tro att vården är dyr enbart
därför.
Landstingen har planeringsansvaret. Om kostna-
derna skenar i väg därför att man har låtit privatläkar-
nas verksamhet öka - vilket inte är fallet - måste
planeringsansvaret innebära att landstingen drar ned
på sin egen verksamhet, om de vill ha konkurrensef-
fekten. Det blir en nödvändighet. Annars får vi, som
Stig Sandström säger, två stora, parallella system. Det
är ingen betjänt av. Att väga in det ingår i landsting-
ens planeringsansvar.
Jag kan inte tro att Stig Sandström menar att alla
som går till privatläkare i dag egentligen inte skulle
behöva gå till läkare. Det är först då det blir en be-
sparing i det system som han talar om. Om de som går
till privatläkare behöver sjukvård, skulle det bli ännu
dyrare om det inte fanns privatläkare och de fick gå
till landstinget. Alla undersökningar visar ju att pri-
vatvården är billigare. Jag förstår inte riktigt vad Stig
Sandström vill uppnå. Om det är så att dessa personer
inte behöver gå till sjukvården över huvud taget, blir
det en besparing. Om de faktiskt behöver sjukvård, är
det en besparing att de går till privatläkare.

Anf. 58 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det var en lång replik, så jag vet inte
om jag kan svara på allt på en gång. Behovet av sjuk-
vård är inte konstant. Det är inte en fast massa, som
Leif Carlson tycks tro, som kan delas mellan det pri-
vata och det offentliga. Om den privata sektorn ökar
genom fri etablering, minskar för den skull inte beho-
vet av den offentliga sjukvården. I stället blir det en
total konsumtionsökning. Vi vet att det alltid finns
behov av sjukvård. Det är inte så enkelt att man bara
skär ned inom den offentliga verksamheten om den
privata vården tillåts öka.
Som jag nämnde förut blir det dessutom väldigt
svårt att planera för utbildning. Man kanske inte vet
hur stor omfattning verksamheten kommer att ha. Då
kanske man inte vill åta sig utbildningsinsatser. Det
har vi sett konsekvenserna av.
Det är klart att det blir kostnadsdrivande med två
parallella system. Det kan man inte komma ifrån. Det
blir svåradministrerat, svåröverskådligt och svårt att
ha kostnadskontroll.

Anf. 59 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Stig Sandström uttalar sig som den
sanne planekonomen - om det offentliga bara har en
sak att sköta, blir det bra. Planekonomi har visserligen
aldrig visat sig vara bra i något annat land. Men up-
penbarligen är den det i Stig Sandströms värld.
Om det finns konkurrerande möjligheter, pressas
priserna. Det bygger all ekonomi i världen på i dag.
Planekonomin är utmönstrad. Konkurrensen gör att
det blir billigare. T.o.m. Landstingsförbundets egna
undersökningar visar att den privata vården är billiga-
re.
Det måste väl ändå ligga något i landstingens pla-
neringsansvar. Om det finns ett antal privata läkare,
minskar behovet av offentliga läkare. Då får man dra
ned på verksamheten. Landstingens planeringsansvar
kan väl inte innebära att man bara skall dra ned för
privata läkare. Det vore intressant om landstingen
också försökte planera sin egen verksamhet efter vad
som finns i omvärlden.

Anf. 60 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det är inte utrett vilket som är billi-
gast, privat eller offentlig vård. Det står i betänkandet
att samverkansdelegationen skall se på det. Det har
gjorts ett pilotprojekt, men underlaget är så litet att vi
inte kan dra några slutsatser av det ännu.
Leif Carlson borde lyssna på hur landstingsledarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö ser på situationen.
Det är därifrån protesterna kommer. Jag har hört
uttrycket gökunge i samband med den fria etablering-
en. Kostnaderna växer utan kontroll. Den övriga sjuk-
vården blir lidande på det. Sådana konsekvenser upp-
rör. Det är inte rättvist ur konkurrenssynpunkt, om vi
skall gynna privat verksamhet bara för glädjen i att
upprätthålla en viss privat sektor.
Jag har ingenting emot privata läkare. Men jag ser
en historisk trend. Det är svårt att upprätthålla privat
verksamhet. Det är som med alla andra hantverk, som
på sikt tynar bort. I och med de stora investerings-
kostnaderna för att upprätthålla verksamheten är det
naturligt att samhället tar över. Det är en naturlig
trend som moderaterna, borgarna, försöker vända
genom stimulanser och konstlade medel. Jag tycker
att man borde se verkligheten som den är och anpassa
sig efter den.

Anf. 61 CONNY ÖHMAN (s):
Fru talman! I samband med att riksdagen våren
1995 behandlade regeringens proposition om primär-
vård och privata vårdgivare fastställdes det regelverk
som nu gäller för privata vårdgivare. Delegationen för
samverkan mellan offentlig och privat hälso- och
sjukvård påbörjade sitt arbete under 1996 med att
utvärdera resultatet av propositionen. Delegationens
arbete är ej slutfört ännu.
De nya reglerna har gällt under en mycket kort
tidsperiod. Samverkansdelegationen har i sin rapport
konstaterat att det är för tidigt att på ett allsidigt sätt
kunna belysa olika effekter av nuvarande regler. Jag
vill instämma i den bedömningen.
Den proposition vi behandlar i dag handlar i hu-
vudsak om vissa smärre förtydliganden och ändringar
i lagen om läkarvårdsersättning samt ett antal motion-
syrkanden från allmänna motionstiden. En fråga som
alldeles uppenbart vållat bekymmer och olika tolk-
ningar är hur lagen om offentlig upphandling skall
tolkas och tillämpas när det gäller vårdavtal med
sjukvårdshuvudmän om hälso- och sjukvård. Rege-
ringen säger i propositionen att man avser att tillsätta
en utredning med uppgift att göra en analys av denna
fråga. Det finns anledning att välkomna detta besked.
Fortsatt oklarhet i denna fråga gynnar ingen.
I hälso- och sjukvårdsdebatten förekommer ofta
uppgifter om och bedömningar av den privata vårdens
omfattning. Alltför ofta presenteras uppgifterna om
den privata vården på ett sätt med tydliga politiska
förtecken. I propositionen presenteras det faktiska
läget i början av 1997. Jag vill ta fasta på några av de
siffrorna.
Det finns 1 645 privata specialistläkare med lä-
karvårdsersättning i landet. Det finns dessutom 182
enskilda läkare med vårdavtal, 386 vårdavtal med
juridiska personer och 422 privata allmänläkare. Det
motsvarar 13 % av det totala antalet läkare i primär-
vården.
Det finns 2 136 sjukgymnaster med ersättning en-
ligt taxa. Det finns 56 vårdavtal med enskild sjuk-
gymnast och 116 vårdavtal med juridiska personer.
Ser man till den öppna vården utgör de privata sjuk-
gymnasterna således ungefär 50 % av det totala anta-
let.
Jag är givetvis medveten om att spridningen av
dessa vårdresurser över landet borde vara bättre än i
dag. Samtidigt är det utomordentligt svårt att ta till sig
den beskrivning av den privata vårdens situation som
återfinns i ett antal borgerliga motioner från allmänna
motionstiden, när man tar del av dessa siffror.
Utredningen om ersättningen till privata vårdgiva-
re har dessutom visat att landstingens totala utgifter
för den privata vården ökat kraftigt sedan den nya
nationella taxan infördes 1994. När utredningen jäm-
fört taxor för läkare och sjukgymnaster som var yr-
kesverksamma både före och efter den nya taxan har
man konstaterat betydande ersättningsökningar sett
som procentuella förändringar. Jag drar slutsatsen att
den eländesbild man ibland kan få när det gäller den
privata vårdens omfattning här i landet helt enkelt inte
kan stämma.
En viktig fråga är hur styrningen av patienter till
rätt vårdnivå skall gå till. Under senare tid har många
sjukvårdshuvudmän infört betydande avgiftsskillnader
mellan primärvård och sjukhus. Effekten har blivit
den man kunde tänka sig, nämligen en överströmning
av patienter till primärvården. Frågan om det är än-
damålsenligt med remisskrav eller ej har därmed
minskat i betydelse, om man ser den ur ett helhet-
sperspektiv för sjukvårdens del. För vissa specialiteter
är dock frågan av utomordentligt stor betydelse.
Regeringen föreslår nu att landstingen inte skall ha
möjlighet att införa krav på remiss vid specialistbesök
hos gynekolog, psykiatriker och barnmedicinare.
Även om det är få landsting som har använt sig av
denna möjlighet menar utskottet att det är angeläget
att stödja regeringens förslag när det gäller den här
förändringen.
Sjukvården är en verksamhet som med nödvän-
dighet innehåller ganska mycket regler. Den enskilde
patientens primära intresse torde dock vara vilka
samlade resurser som står till sjukvårdens förfogande.
Både den offentliga och privata sjukvårdens utveck-
ling hänger, förutom när det gäller regelverkets ut-
formning, samman med vårdens resurser.
I nästa vecka skall vi i kammaren behandla rege-
ringens vårproposition. Regeringen föreslår där att
bl.a. sjukvårdshuvudmännen tilldelas ytterligare några
miljarder för att bedriva sin verksamhet. Mot detta
står bl.a. Moderaternas förslag till ekonomiska ramar,
som drastiskt skulle minska vårdens resurser. I debat-
ten vill man framställa det som att regelverket inte har
något samband med de ekonomiska resurserna.
För var och en som vill ha en ansvarsfull ekono-
misk utveckling även för sjukvården torde det dock
vara uppenbart att regelsystemet måste vara sådant att
det finns möjlighet att klara av sjukvårdens ekonomi
och styrningen av sjukvården. Det system vi har i dag
- och det visar väl utfallet av ekonomin i de allra
flesta landstingen - är ett sådant system att det fak-
tiskt är möjligt att klara av den uppgiften.
I övrigt vill jag instämma med de talare före mig
som har sagt att underlaget för en helhetsdebatt om
den privata vården har vi framme när den delegation
som nu jobbar har gjort hela sitt arbete.
Fru talman! För dagen nöjer jag mig med att slut-
ligen yrka bifall till utskottets hemställan i betänkan-
det av avslag på de reservationer som har fogats till
detta.

Anf. 62 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! När det först gäller ökningen av taxan,
som tycks förvåna Conny Öhman något, vet han lika
väl som jag att taxan låg still i fyra fem år. Det fanns
ett uppdämt behov för att man över huvud taget skulle
överleva. Det är inte märkligt när man efter många år
genomför en taxehöjning att det märks något. Man
kan inte räkna med att den privata vården skall kunna
existera med ersättningsnivåer som gällde för tio år
sedan.
Sedan skulle jag vilja fråga Conny Öhman hur
man resonerar inom Socialdemokraterna när man låter
konkurrenten, landstingen, bestämma om jag skall få
etablera mig och om den etablering som jag har, och
som jag måste sluta eftersom jag blir pensionär, skall
få övertas av någon annan eller inte, dvs. att man skall
göra ingrepp i min äganderätt på det sättet. Hur reso-
nerar man när man låter konkurrenten bestämma vem
som skall driva praktik och vem jag skall ha som
vikarie?
Det är ytterst märkligt att den som man skall ha
konkurrensförhållandet med får bestämma varenda
sak som man skall göra. Det förekommer inte i någon
annan verksamhet. Just ersättningsetableringar tycker
jag är allra mest förvånande. Detta är något som man
har investerat i, lagt ner allt arbete i, och plötsligt tas
det bort och är inte värt ett vitten. Jag förstår de äldre
privatläkarnas bitterhet när de slutar.

Anf. 63 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! När det först gäller taxorna, Leif Carl-
son, tog jag dem som ett exempel för att visa på en
motbild till den eländesbeskrivning som inte minst
från moderat håll frammålats om hur den privata
vården har det. Jag drog ingen annan slutsats av det
exemplet.
När det sedan gäller etableringsrätt eller inte är det
inte något som har med detta betänkande och propo-
sitionen att göra. Våra ståndpunkter är där tämligen
väl kända. Men skall man ha kravet på en ansvarsfull
ekonomi även för sjukvården, Leif Carlson, måste väl
ändå det system som skall finansiera sjukvården ha ett
visst inflytande över vilken sjukvård vi skall ha i
landet. Annars får vi det på samma sätt med sjukvår-
dens ekonomi som vi hade det med landets ekonomi
under den tid då inte minst Leif Carlsons partivänner
hade ett betydande inflytande över landets ekonomi.

Anf. 64 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det har nog väldigt mycket med pro-
positionen att göra. Där står överallt: "om huvudman-
nen så tillåter". Man får alltså etablera sig, man får
behålla etableringen efter 65 års ålder, man får skaffa
vikarie, osv. "om huvudmannen så tillåter". Hela
tiden är man utlämnad till sin konkurrent. Man är inte
herre i sitt eget hus.
På något sätt tycks Conny Öhman tro när han sä-
ger att landstinget har de här pengarna att det är nå-
gonting som de äger. Det är svenska folkets skatte-
pengar. Om de går till privat eller offentlig vårdgivare
spelar ingen roll i det fallet. Det är mycket märkligt
om man som privat vårdgivare skall leva på undantag
medan den offentliga vårdgivaren använder de med-
len som vi gemensamt betalar in. Jag borde själv
rimligen få välja vilken vårdgivare jag vill gå till,
privat eller offentlig, och de skall behandlas lika.

Anf. 65 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Det Leif Carlson nu förordar är ett
system där de som ansvarar för sjukvårdens ekonomi
inte skall kunna ha något inflytande över den ekono-
min, samtidigt som man säger att tilldelningen från
statlig nivå av medel till sjukvårdssystemet skall
drastiskt minska. Åtminstone inbillar jag mig att Leif
Carlson om någon vecka här i kammaren kommer att
stödja moderata förslag som innebär att tilldelning av
ekonomiska resurser till sjukvårdssystemet skall dras-
tiskt minska, samtidigt som man säger att möjlighe-
terna att styra dessa pengar skall bli mindre än vad de
är i dag.
Det är precis den typen av politik som ledde oss in
i förra mandatperiodens ekonomiska moras, Leif
Carlson. Det är inte två saker som är förenliga vid
samma tidpunkt om man har ett krav på sig att få ut
mesta möjliga sjukvård av vår sjukvårdsekonomi och
samtidigt kunna ha en ekonomi som är under kontroll.

Anf. 66 CARINA MOBERG (s):
Fru talman! Jag deltar i denna debatt för att un-
derstryka några för mig viktiga saker angående krav
på remiss för sjukgymnastisk behandling i primär-
vård, dels utifrån min motion So36, dels utifrån ut-
skottets behandling av densamma.
En effektiv sjukvård måste ha möjlighet att orga-
nisera sin verksamhet efter principen om lägsta effek-
tiva omhändertagandenivå. I annat fall får vi ett dåligt
resursutnyttjande, onödiga sjukskrivningar och onö-
dig läkemedelskonsumtion. Detta måste naturligtvis
ligga till grund för bedömningar och beslut.
Jag är därför bekymrad över att det i detta betän-
kande endast föreslås åtgärder i läkarlagen. Det är bra
att patientens ställning stärks och att tillgängligheten
till de tre föreslagna läkarspecialiteterna markeras.
Men med tanke på det sätt remisskravet infördes och
de resultat regeringen redovisar finns enligt min me-
ning skäl att även markera tillgängligheten till sjuk-
gymnastik.
I det läge vi befinner i oss vad gäller denna fråga
är vissa risker för orättvisor inbyggda, som jag ser
det. Det är alltid så att högutbildade, resursstarka
personer har större möjlighet att hävda sin rätt gente-
mot doktorn, alternativt betala sig fram till vård.
En patient i behov av sjukgymnastisk behandling
kan få sin remiss av en specialistläkare och kringgår
på det sättet primärvårdsläkarens roll som gatekeeper,
på grund av olika vårdbudgetar. Det förutsätter natur-
ligtvis viss kunskap och ekonomiska resurser, efter-
som det besöket i de allra flesta landsting är väsentligt
dyrare. Risken är uppenbar att den ordning som in-
förts i 22 landsting hindrar de resurssvaga i samhället
att få en tidigt insatt rehabilitering.
I betänkandet skriver utskottet att regeringen har
för avsikt att noga följa effekterna av eventuella krav
på remiss för övrig specialistvård eller sjukgymnastik
såväl vad avser patienternas valfrihet som kostnader
och effekter för vård i olika driftsformer. Det är bra.
Samverkansdelegationen har följt tillämpningen
av bestämmelserna vad gäller remissförfarandet. Jag
anser att det man där hittills har kommit fram till
stämmer väl överens med den bild jag målar upp i
min motion. Kravet på likställighet har medfört att
remisstvånget utökats i stället för tvärtom. Jag tror
inte att detta automatiskt är rätt väg att gå, och jag
argumenterar för det i min motion.
I de flesta landsting har man inte bara i all hast
beslutat om att införa remiss utan även beslutat om
detaljerade remissregler. Precis som vi har hört tidiga-
re här är dessa i regel framtagna av tjänstemän i
landstingen som har utgått från att doktorn är "bäste
sjukgymnasten". Antalet behandlingar skall enligt
dessa regler anges i förväg av doktorn. Det är lika
kränkande för professionen som om primärvårdsläka-
ren skulle föreskriva operationstid för kirurgen.
Ibland känner man sig litet tjatig, men tyvärr
måste jag göra en upprepning av det jag tidigare sagt
från denna talarstol: Sjukgymnasten är i förhållande
till läkaren en specialist, och yrket är ett från läkarens
skilt och självständigt yrke. Sjukgymnasten arbetar
under legitimationsansvar och inte på delegation.
Sjukgymnasten är enligt Socialstyrelsen skyldig att ge
patienten god behandling oavsett eventuell begräns-
ning av antalet behandlingar på remissen.
I min motion tar jag också upp jämställdhetsaspek-
ter som jag anser inryms även i denna fråga. För mig
handlar det nämligen om hur vi som lagstiftare ser på
en högutbildad, kvinnodominerad låglöneyrkesgrupp.
Jag ser det som min skyldighet att också lyfta fram
detta i debatten. Rätt och slätt handlar det om möjlig-
heter för denna yrkesgrupp att påverka uppläggningen
av sitt arbete, att välja en annan verksamhetsform och
även då ha möjligheter att göra ett bra och fullgott
arbete. Detta måste utvecklas inför framtiden.
Precis som Conny Öhman berättade om på ett
väldigt bra sätt här tidigare anser Samverkansdelega-
tionen att det ännu är för tidigt att på ett allsidigt sätt
kunna belysa effekten av möjligheterna för landsting-
en att besluta om generella remisskrav som införts.
Delegationen anser dock att det finns indikationer på
att antalet remisser till privata sjukgymnaster, i syn-
nerhet i vissa landsting med remisskrav, har minskat
markant genom att allmänläkare i större utsträckning
än tidigare styr patienterna till den offentliga produk-
tionen. Delegationen har därför ansett att det är ange-
läget att berörda landstingsledningar tydligt informe-
rar om patientens rätt att välja vårdgivare. Delegatio-
nen kommer även under detta år att noga följa remiss-
förfarandet samt dess effekter.
Utskottet är alltså medvetet om det problem som
jag tar upp i min motion, men anser att delegationen
bör få slutföra sitt uppdrag innan riksdagen överväger
något initiativ.
Min motion och dess krav har uppmärksammats.
Då jag har stort förtroende för utskottsmajoritetens
kompetens och klokskap nöjer jag mig tills vidare
med detta och kommer inte att yrka på något. Men om
det behövs så återkommer jag vid lämpligt tillfälle.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag göra en liten
kommentar till ett par av de moderata reservationerna.
Jag kan inte annat än förvånas av den politiska mar-
kering Moderaterna gör med anledning av min motion
om jag sätter den i relation till vissa av partiets egna
krav. Nog borde medlemmarna i ett parti som Mode-
rata samlingspartiet hålla sig för goda för detta. Nog
borde en riksdagsledamot som Liselotte Wågö - för
övrigt sjukgymnast som jag själv - hålla sig för god
för att tillsammans med övriga moderater framföra
direkta felaktigheter vad gäller anslutningsgrad till ett
fackförbund för att genom det ge luft åt sitt förakt för
fackliga organisationer. Jag kan upplysa om att den
verkliga anslutningsgraden inom sjukgymnastkollek-
tivet är 95 %. Jag och Wågö har faktiskt skrivit en
motion gemensamt där vi uppger den korrekta siffran.
Men det här bevisar väl bara det vi i och för sig redan
visste - att Moderaterna aldrig kan förväntas föra en
konsekvent argumentation för betydelsen av ett fack-
ligt medlemskap.
Jag måste säga att det är mycket märkligt att man
från moderat håll på ett så tydligt - och jag måste
säga barnsligt - sätt markerar mot min motion i den
reservation där frågan om remissförfarandet behand-
las. Som sagt - man upphör aldrig att förvånas.
Allra sist har jag en liten upplysning till Stig
Sandström, som påstår att det är professionen som
kräver ett remisstvång. Det är fel. Åtminstone LSR,
dvs. sjukgymnasternas fackliga organisation, driver
krav emot detta.

Anf. 67 STIG SANDSTRÖM (v):
Fru talman! Jag begärde inte ordet med anledning
av det sista, utan med anledning av ett annat påståen-
de som även finns i betänkandet, nämligen att offent-
liganställda allmänläkare skulle remittera mindre ofta
till privata sjukgymnaster. Det stämmer. I dagarna har
det kommit en rapport från Samverkansdelegationen i
samband med HSU 2000. Man har gjort en enkät och
frågat hur det fungerar med remisserna. Det visade sig
att offentliganställda allmänläkare remitterar i något
högre grad till offentliga sjukgymnaster, men även
väldigt ofta till privata sjukgymnaster. Men det kan
också vara intressant att veta att privatpraktiserande
allmänläkare remitterar 0 % till offentliga sjukgym-
naster. Däremot svarar deras remisser för 17 % av de
privata sjukgymnasternas arbetstillfällen.
Det är alltså en något missvisande bild som ges.
Man kan säga att det är dåligt på bägge håll, men
ännu sämre på den privata sidan. Där förekommer
nämligen ett nästan systematiskt missbruk, skulle jag
vilja säga, om man tolkar de här siffrorna rätt.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 3 juni.)

12 § Ändring i socialtjänstlagen

Föredrogs
Socialutskottets betänkande 1996/97:SoU18
Ändring i socialtjänstlagen (prop. 1996/97:124)

Kammaren biföll socialutskottets hemställan att
ärendet fick avgöras efter endast en bordläggning.

Anf. 68 ANNIKA JONSELL (m):
Fru talman! Alltfler svenskar blir beroende av
ekonomiskt stöd för att klara sig när skatten är betald.
Socialstyrelsen har gjort en undersökning som visar
att en genomsnittlig socialbidragstagare betalar
23 000 kr i skatt per år och får ut 21 000 kr i socialbi-
drag. Konsumentverket har å sin sida konstaterat i en
rapport att enskilda hushålls ekonomiska situation har
försämrats under de senaste åren, bl.a. beroende på de
höjda skatterna och egenavgifterna.
De här bilderna visar alldeles tydligt att någonting
har gått snett. Skattetrycket har begränsat enskilda
människors möjlighet att själva klara sin ekonomi och
livssituation. Det kan inte vara rimligt att den som
betalar skatt skall behöva ha bidrag för sin försörjning
eller, om man vänder på resonemanget, att den som
får bidrag skall tvingas betala skatt. Här handlar det
uppenbarligen inte längre om fördelningspolitik från
rika till fattiga, utan om statlig fördelning till männi-
skor som redan har betalat skatt.
Sedan början av 70-talet har den kommunala so-
cialtjänsten byggts ut mycket kraftigt. Trots detta har
de sociala problemen ökat. Det visar att socialtjänsten
inte kan lösa problemen självständigt. Vi moderater
menar att vad som saknas är en grundläggande insikt
om att socialtjänstlagen är, och måste vara, ett kom-
plement till de naturliga nätverk som familj, släkting-
ar, vänner, grannar och arbetskamrater utgör för varje
människa. Detta är naturliga nätverk, och de kan inte
ersättas av lagstiftning. Moderaternas syn på social-
tjänstlagstiftningen är att den, om den utformas rätt,
kan vara ett stöd och ett komplement till enskilda
människors naturliga och självklara ansvar för och
rättighet att forma sina liv.
Samtidigt måste förstås de som av olika orsaker
inte kan försörja sig eller som behöver stöd och hjälp
av andra orsaker tillförsäkras detta. Men då måste
statens grundläggande ansvar också handla om att
försäkra sig om att de som behöver stödet blir så få
som möjligt. Om det blir en för stor grupp är risken
att de som verkligen behöver stödet blir utan.
Regeringen har nu efter många års väntan presen-
terat förslag till förändringar i socialtjänstlagen. Vi
moderater ser det som en stor brist att regeringen trots
denna långbänk inte har kunnat presentera en översyn
av hela socialtjänstlagen. I stället väljer regeringen att
tillsätta ytterligare en utredning kring väsentliga delar
av lagen. Vi kan dock konstatera att regeringen trots
allt har lyssnat på en del av den kritik som förts fram
mot den nuvarande socialtjänstlagen. Därför kan man
i propositionen se en hel del förbättringar som vi
moderater gärna ställer upp på, då de ligger i linje
med vad vi har pläderat för under lång tid. Ett exem-
pel på en sådan förbättring är att äldre och handikap-
pade i behov av vård nu får en lagstadgad rätt att
flytta mellan kommuner.
I propositionen tog regeringen också ett litet steg i
rätt riktning och föreslog att familjehemsplacering av
barn skall ske så att den främjar kontakten med anhö-
riga. Vi moderater tyckte inte att detta var att gå bar-
nen och deras släktingar tillräckligt till mötes och
föreslog att man skulle ta in en bestämmelse i 22 §
socialtjänstlagen om att man alltid i första hand bör
överväga om barnet kan tas om hand av anhöriga eller
närstående. Det är mycket glädjande att ett enigt ut-
skott bestämt sig för att göra just en sådan förändring
och därmed skärpa de anhörigas ställning gentemot
hur det såg ut i regeringens förslag.
Det kan knappast ha undgått någon som har följt
debatten att den främsta anledningen till att regering-
en dröjde så lång tid med att få fram den proposition
som vi behandlar var regeringspartiets interna oenig-
het huruvida regering och riksdag skall fastställa en
för hela riket gällande socialbidragsnorm. Efter
mycken vånda har regeringen nu lyckats ena sig om
en kompromiss där en del av socialbidraget blir före-
mål för norm och annan inte.
Vår inställning till riksnorm har hela tiden varit
klar. Redan i socialtjänstkommittén markerade den
moderata representanten mycket tydligt att vi aldrig
skulle kunna acceptera någon form av riksnorm. Vi
delar fortfarande den här inställningen med huvudde-
len av landets aktiva kommunala socialpolitiker oav-
sett politisk färg. Och varför gör vi det?
Vi anser helt enkelt att socialbidragets storlek na-
turligen skall avgöras av de enskilda kommunerna. I
grunden handlar det om man har tilltro till den kom-
munala självstyrelsen eller inte. Det är en viktig prin-
cip att den nivå som har betalningsansvaret också
skall ha rätt att bestämma över t.ex. hur stort ett bi-
drag eller stöd skall vara. Tyvärr andas förslaget om
riksnorm en inställning som går ut på att vi som är
politiker på riksnivå skulle ha större förmåga att ta
ansvar och göra riktiga bedömningar än de politiker
som agerar på den lokala nivån och som ju faktiskt är
nära den sociala verksamheten. Men så är det förstås
inte.
När det gäller innehållet i försörjningsstödet tyck-
er vi att det är oskäligt att stöd skall utgå för med-
lemsavgift till fackförening. Det finns ingen annan
intresseorganisation som får sina medlemsavgifter
bekostade av skattemedel.
Något som däremot är i högsta grad skäligt och en
helt riktig prioritering av offentliga resurser är t.ex. att
ge ett stöd som underlättar för dem som vårdar anhö-
riga som är funktionshindrade eller långvarigt sjuka.
För familjer som har funktionshindrade barn är kom-
munernas bistånd i form av avlösning så viktigt att det
ofta är själva förutsättningen för att dessa barn skall
kunna bo kvar hemma hos sina föräldrar. Därför me-
nar vi i vår reservation att den här formen av stöd bör
ingå i rätten till annat bistånd i socialtjänstlagens § 6 f
och alltså inte, så som nu föreslås, enbart vara en
rekommendation till kommunerna.
Vi har ett annat förslag som också handlar om
närståendevård, nämligen att regeringen bör ta initia-
tiv till överläggningar med kommunerna för att se hur
ett utökat stöd skall kunna ges till dem som vårdar
närstående. Man bör t.ex. se över möjligheterna till
fortsatt utbyggnad av avlastning och växelvård, hur
man kan förbättra kommunernas regler för hem-
vårdsbidrag och hur man kan öka möjligheterna att
anställa anhöriga. Man skulle kunna utvidga den krets
som har rätt att vara närståendevårdare med ersättning
från försäkringskassan och titta på om man kan för-
länga ledigheten för dem som vårdar.
Anledningen till att vi tror att detta är så oerhört
viktigt är att förbättrade förhållanden för dem som
önskar vårda anhöriga framför allt kommer att innebä-
ra oerhörda humanitära vinster, men även ekonomiska
vinster för samhället.
Eftersom det här betänkandet är så stort och vitt-
omfattande blir det lätt att man hoppar mellan olika
områden. Nu skall jag gå till ett gammalt krav från oss
moderater. Det är att vi skulle vilja att de sociala
myndigheterna får en annan möjlighet att stötta t.ex.
missbrukarfamiljer där barn riskerar att råka illa ut. Vi
vill därför återinföra 26 § i den gamla barnavårdsla-
gen. Den var konstruerad så att man stegvis kunde
sätta in hjälp och även ställa krav på en enskild familj.
Vi menar att detta sätt att arbeta visar respekt för
familjen. Det har som mål att familjen själv skall
kunna förbättra sin situation. Men samtidigt skall
föräldrarna bli medvetna om att olika åtgärder kan
komma att vidtas om det inte blir bättre och om de
inte själva tar ansvar för situationen.
När det gäller vård av missbrukare är problemen
delvis likartade. Erfarenheter visar att nuvarande
LVM inte ger tillräckliga möjligheter att ingripa på ett
tidigt stadium. Även här borde insatser mer kunna
inriktas på dem som är i början av sitt missbruk. Man
bör ha möjlighet att ta till vissa former av tvångsåt-
gärder ganska tidigt för att det inte skall bli för omfat-
tande och förvånande effekter i ett senare skede.
Jag kommer inte att hinna presentera samtliga våra
förslag. Men jag vill avsluta med en viktig reservation
som handlar om tillsynen över enskild verksamhet.
Enligt regeringens förslag skall enskild verksamhet
som bedrivs som alternativ till den kommunala stå
under löpande tillsyn av socialnämnden i respektive
kommun. Vi tycker att det är otillfredsställande. Det
är i princip alltid så att när en verksamhet står som
alternativ till den kommunala kan man inte säga att
socialnämnden är neutral gentemot den alternativa
verksamheten. Vi anser därför att länsstyrelsen måste
anses som mer neutral i detta sammanhang och därför
borde vara mer lämplig att sköta tillsynen.
Fru talman! I vår reservation nr 1 förklarar vi
närmare hur vår grundläggande syn på socialtjänsten
ser ut. För tids vinnande yrkar jag bifall endast till den
reservationen, men vi står givetvis bakom samtliga
våra reservationer.

Anf. 69 ROLAND LARSSON (c):
Fru talman! En av socialtjänstens huvuduppgifter
är att utifrån det individuella behovet ge människor
stöd och bistånd så att de kan försörja sig och leva ett
så gott liv som möjligt. Socialtjänstens roll är med
andra ord att täcka in det behov av socialt stöd som
inte kan tillgodoses inom ramen för den generella
välfärden.
En förutsättning för att socialtjänsten skall kunna
uppfylla denna roll är att de generella systemen i
realiteten också är generella.
Så är det inte i dag. Stora grupper i samhället står
utanför den sociala och ekonomiska trygghet som de
generella trygghetssystemen erbjuder. Med de kvalifi-
ceringsregler som gäller för KAS och a-kassa och
med inkomstbortfallsprincipen som grund är det väl-
digt många, framför allt ungdomar, som faller utanför.
Det innebär också att man faller utanför rätten till
ersättning från socialförsäkringen.
Detta är ett grundläggande fel med vårt generella
trygghetssystem. Man måste ha haft arbete och in-
komst för att ha någon ekonomisk trygghet.
Med det läge vi har haft på arbetsmarknaden de
senaste åren innebär det bl.a. att ungefär 50 000 av de
ca 100 000 ungdomar mellan 18 och 24 år som är
arbetslösa inte har rätt till varken KAS eller a-kassa.
En av åtta av dessa arbetslösa ungdomar levde un-
der året på socialbidrag. 16 % av alla ungdomar fick
socialbidrag någon gång under 1996. Fyra av tio
levde på mindre inkomster än det som brukar beteck-
nas som skälig levnadsnivå. Under 1996 ökade antalet
socialbidragstagare bland ungdomar under 20 år med
200 %.
Många kvinnor tillhör också av olika anledningar
den stora grupp som står utanför de generella trygg-
hetssystemen.
Konsekvensen har blivit att kommunerna, utöver
de stora besparingar som man på grund av minskade
skatteintäkter och den ekonomiska saneringen tving-
ats göra, också har fått bära en allt högre kostnad för
att genom socialbidragen kompensera ett dåligt funge-
rande generellt trygghetssystem.
I stället för att angripa problemet genom att repa-
rera bristerna med generella åtgärder väljer nu rege-
ringen att fortsätta med sitt lappverk. Genom att lag-
stifta om en riksnorm för socialbidragen lastar man av
sig på kommunerna.
Ett system där riksdag och regering fattar beslut
och kommunen står för kostnaderna strider både mot
socialtjänstens syfte och mot den kommunala själv-
bestämmanderätten. Att den som fattar besluten också
skall svara för finansieringen är i detta avseende en
grundläggande princip. Därför borde staten i detta fall
också ha svarat för kostnaderna.
Dessbättre tycks regeringen själv ha insett brist-
fälligheten i det man presterat eftersom man redan när
man lägger fram sitt förslag föreslår en ny utredning
där man vill koppla socialbidragens roll till andra
system. Att man trots detta nu ändå lägger fram ett
förslag till lagändring beror på att man har hamnat i
en kniptång mellan å ena sidan de stora bristerna i de
generella ersättningssystemen, å andra sidan trycket
från kommunerna som upplever att socialbidragskost-
naderna håller på att växa dem över huvudet.
Från Centerns sida tycker vi att det är bra med en
ny utredning, men menar att en sådan måste få ett
uppdrag som också rymmer en total översyn av hela
det ekonomiska skyddsnätet och också inkludera
Centerns förslag till en s.k. arbetslivsförsäkring.
Från Centerns sida föreslår vi en helt ny modell
för de generella ersättningssystemen som bygger på
grundtrygghetsprincipen. Vårt förslag innebär att
socialförsäkringen, a-kassan och KAS slås samman
till en gemensam försäkring, en arbetslivsförsäkring.
Kvalifikationskravet till denna försäkring är att man
står till arbetsmarknadens förfogande.
Försäkringen är uppbyggd i tre nivåer. Det är en
grundnivå som utgår lika för alla och som finansieras
helt över statsbudgeten. Det är en inkomstrelaterad
nivå som över grundnivån utgår med 80 % av den
tidigare inkomsten upp till en normal lönenivå på
180 000-200 000 kr. Denna nivå finansieras med
avgifter till en obligatorisk allmän försäkring utanför
statsbudgeten, som tas ut efter inkomst. Ovanpå denna
inkomstrelaterade obligatoriska nivå vill vi skapa
frivilliga privata försäkringar som gör det möjligt för
den som har höga inkomster att gardera sig mot in-
komstbortfall även för inkomster över den obligato-
riska nivån.
Jag vill att ni observerar att inkomstbortfallsprin-
cipen alltså fortfarande gäller för alla som har haft
inkomster som ligger över grundnivån, men att det
bygger på ett försäkringssystem.
Det är mot denna bakgrund som Centerns alterna-
tiv i fråga om ändringen av socialtjänstlagen skall ses.
Med Centerns arbetslivsförsäkring skulle socialtjäns-
ten få den roll som ursprungligen varit avsikten och
kunna ägna sig mer åt sina många andra viktiga upp-
gifter. Att ge ekonomiskt bistånd skulle bara behöva
bli aktuellt som en del av ett socialt behandlingsarbe-
te.
Vi delar regeringens uppfattning att det är önsk-
värt med en större likformighet vad gäller det eko-
nomiska biståndets innehåll. Vi ställer oss därför
bakom förslaget i fråga om de olika kostnadsposter
som skall rymmas inom en socialbidragsnorm. Men
med hänsyn till de variationer som finns, både beträf-
fande kostnadsläget och vad som är normala inkoms-
ter mellan olika kommuner, anser vi att det är kom-
munerna och inte regeringen som skall besluta om
beloppens storlek.
Vi har mycket svårt att förstå varför kommunpoli-
tikerna, med sitt omfattande ansvar för vård, omsorg
och utbildning inte också skall kunna betros med
ansvar även för det ekonomiska biståndets storlek.
Denna misstro mot de kommunala beslutsfattarna är
främmande för oss i Centern.
Dessutom är rättstryggheten större om kommun-
fullmäktige fattar besluten än om regeringen gör det.
Ett regeringsbeslut går inte att överklaga. Det går
däremot med ett fullmäktigebeslut.
Om det beslut om normens storlek som fattas av
kommunen inte uppfyller kravet på skälig levnadsnivå
eller som vi föredrar att formulera det, social grund-
trygghet, kan vilken kommuninnevånare som helst
överklaga beslutet med kommunalbesvär, och få det
upphävt av domstol.
I övrigt har ett kommunalt beslut i det enskilda
fallet i stort sett samma rättsverkan som ett regerings-
beslut när det väl har vunnit laga kraft. Så länge den
enskilde får ekonomiskt bistånd enligt den norm som
fastställts gör det ur rättssynpunkt således ingen skill-
nad vem som fattat beslutet i det enskilda fallet.
Ett stort problem i kommunernas hantering av so-
cialbidragen har varit de många ärenden som överkla-
gats. Domstolarna har dessutom ofta ändrat kommu-
nernas beslut. I praktiken har det successivt inneburit
att det politiska ansvaret har urholkats. Ett av de upp-
drag som socialtjänstkommittén fick var att komma
med förslag som återställde balansen mellan politi-
kernas och domstolarnas ansvar.
När domstolarna ändrat kommunernas beslut har
det ofta varit grundat på begreppet skälig levnadsnivå
som finns i lagtexten. På det viset har begreppet
kommit att få en innebörd som, om inte lagtexten
förändras, riskerar att bli normgivande även sedan
lagen i övrigt nu justerats. Vi tycker dessutom att
formuleringen utifrån Centerns förslag till grund-
trygghetssystem har dålig träffsäkerhet och föreslår
därför i stället begreppet social grundtrygghet.
En av de frågor som ofta tagits upp i anslutning
till diskussionen om socialbidragen är om socialtjäns-
ten skall få ställa villkor på den enskilde för att han
eller hon skall få ekonomiskt bistånd.
Från vår sida har vi ofta frågat oss vad det är för
typ av villkor som avses och på vilka bidragstagare
dessa villkor skall ställas.
I det betänkande vi nu har att ta ställning till före-
slås att ungdomar under 25 år för att få ekonomiskt
bistånd skall delta i praktik och kompetenshöjande
verksamhet. Enligt vår uppfattning täcks därmed det
behov som eventuellt kan finnas när det gäller att på
något sätt utforma villkor.
Även om det ekonomiska biståndet inom social-
tjänstlagen är en viktig del i det betänkande vi nu
behandlar föreslås där flera förändringar av lagen på
andra områden.
En positiv sådan förändring är att barnperspektivet
nu förs in i lagtexten. Det ligger i linje med Centerns
ställningstagande i fråga om att överföra FN:s barn-
konvention till svensk lagstiftning. Ett enigt utskott
har även i förhållande till propositionen gjort en
mycket viktig förändring av förslaget till lagtext vad
gäller placering av barn utanför det egna hemmet.
Det har ofta påtalats att socialnämnderna, trots att
det finns intresserade och lämpliga anhöriga som är
beredda att ställa upp som fosterföräldrar, väljer and-
ra placeringar av barnet.
Enligt vår uppfattning mår barn oftast bäst av att
få finnas kvar hos någon anhörig eller närstående
inom det naturliga nätverk man är van vid. Det är
därför ett mycket bra förslag som utskottet nu lägger
fram.
Att få välja på vilket sätt man skall få den vård
och omsorg man är berättigad till borde vara en
självklarhet. Tyvärr har inte heller det fått utrymme i
den nya lagtexten när det gäller äldrevård och om-
sorg.
Fru talman! Slutligen vill jag, när nu socialminis-
tern har kommit hit, passa på att ställa en liten fråga
med anslutning till lagförslaget. Det är viktigt att
socialtjänstens roll klarläggs i samhällsplaneringen,
framför allt när det gäller vilken roll den skall ha i
förhållande till annan lagtext och till andra myndighe-
ters, utöver de socialas, agerande. När socialministern
mycket vällovligt aviserar sin avsikt att ta krafttag
mot den brant stigande försäljningen och konsumtio-
nen av alkoläsk, och när våra EU-parlamentariker
agerar för att få EU att förbjuda alkoläsken, då bevil-
jar NUTEK bidrag till det enda företag i Sverige som
tillverkar sådan alkoläsk. Det är uppenbart att rege-
ringen och Socialdepartementet behöver hävda soci-
altjänstens roll inom den egna sfären för att hindra
denna typ av övertramp. Jag skulle vilja passa på att
fråga vilka åtgärder socialministern har för avsikt att
vidta för att få bukt med denna bristande respekt för
socialtjänstens intentioner.
Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 5 men
står naturligtvis bakom samtliga reservationer där
Centern finns med som undertecknare. Av tidsskäl
nöjer jag mig med bifallsyrkande på de här två.

Anf. 70 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Ramlagar, som den lag vi nu bitvis
skall ändra, har ju den fördelen att de tar avstånd från
det förmynderi som fanns i gammaldags lagstiftning,
som den vi hade inom socialtjänsten fram till början
av 80-talet. Men de har också nackdelar. En sådan är
att de ger utrymme för olika tolkningar i myndigheter
och i domstolar. Det är inte alltid man som lagstiftare
känner igen sig när man ser deras beslut och känner
att det var så man menade när man fattade riksdags-
beslutet.
För en f.d. socialstyrelsebyråkrat som jag, som
levt med bekymren att det har varit domstolarna som
fastställt ersättningsnivån - med de långdragna och
arbetskrävande processer det inneburit för såväl den
enskilde som tjänstemännen - är det tillfredsställande
att det nu i socialtjänstlagen införs en precisering av
rätten till försörjningsstöd med införande av en
riksnorm genom ändringen av 6 § socialtjänstlagen.
Vi i Folkpartiet liberalerna tycker dock inte att nam-
net är det bästa utan hade velat använda begreppet
"miniminivå" i stället. Vi skulle också ha velat ha en
korttidsnorm för personer som under kort tid har
behov av socialbidrag, t.ex. studerande under somrar-
na.
Det som är allvarligt i den här propositionen är att
det är otydligt preciserat i §§ 6 g och 6 h vad som
skall ingå. I 6 g inräknas under begreppet "annat
bistånd" rätten till färdtjänst, hjälp i hemmet och
särskilt boende. Det här är insatser som är av yttersta
vikt för många äldre och för personer med funktions-
hinder. Syftet är ju att underlätta den dagliga livsfö-
ringen och i många fall möjliggöra kvarboende i det
egna hemmet.
I propositionen räknar man upp vilka behov som
skall tillgodoses men inte hur det skall ske. Man vet
t.ex. inte om "hjälp i hemmet" omfattar ledsagning
och nattpatrull. Man vet inte heller om här inräknas
avlösning och tillgång till kontaktfamilj, eller om
detta inräknas i 6 h, "bistånd i andra fall", vilket inte
kan överklagas genom förvaltningsbesvär.
Den oklart formulerade lagtexten i propositionen
innebär att utsatta människor, t.ex. personer med
funktionshinder och många äldre, kan mista sina möj-
ligheter att påverka och bestämma över sin egen si-
tuation. Detta står inte i samklang med portalparagra-
fen, där det står att social verksamhet skall bygga på
respekt för människors självbestämmande och integri-
tet.
Vi i Folkpartiet liberalerna anser därför att rege-
ringen bör återkomma med tydligare lagtext när det
gäller §§ 6 g och 6 h, så att rättssäkerheten är garante-
rad för utsatta grupper som funktionshindrade och
äldre, vilka är beroende av en fungerande socialtjänst.
Med det yrkar jag bifall till reservation 19 under
mom. 11.
Vi är också kritiska mot att regeringen inte lägger
fram en mer heltäckande förändring av socialtjänstla-
gen. Socialtjänstkommittén under ledning av Carl-
Anders Ifvarsson, som var statssekreterare i Socialde-
partementet när detta leddes av Folkpartiet under
tiden 1991 till 1994, presenterade hösten 1994 ett
förslag till ny socialtjänstlag som var mycket mer
heltäckande än det vi ser på riksdagens bord i dag.
En rad områden vill regeringen nu utreda vidare.
Min fråga, eftersom socialministern är här, är: Får vi
verkligen svar på de här frågorna 1998? Det är viktiga
frågor för att det hela skall fungera väl.
De frågor det gäller är först och främst belysning
av förändringarna i transfereringssystemen och deras
påverkan på socialtjänstsystemen. Vi har ju problem
med att få skattemedlen att fungera effektivt eftersom
det finns spärrar av olika slag mot ett effektivt utnytt-
jande. Vidare skall socialtjänstlagens struktur och
konstruktion ges en översyn. Avgränsningarna mellan
rättighets- och skyldighetslagstiftning är en svår fråga
men viktig att komma till rätta med. Gränssnittet mot
arbetsförberedande verksamhet samt tillsynen av
socialtjänstens verksamhet är också viktiga gräns-
dragningsfrågor. Viktigt är naturligtvis också social-
tjänstens finansiering i en tid av svag ekonomi.
Här är inte tid att ta upp alla reservationer som
Folkpartiet liberalerna står bakom, men jag vill ta upp
tre punkter.
Den första är att vi anser att det är bra att kommu-
nen får rätt att begära att den som är under 25 år och
uppbär försörjningsstöd skall delta i sådan verksam-
het som möjliggör för den enskilde att i framtiden
försörja sig själv - men varför denna åldersdiskrimi-
nering? Kan vi få en förklaring på detta? Vi tycker att
det bör gälla alla åldersgrupper. Givetvis är det viktigt
att utvecklingen av den enskilde används på rätt sätt,
så att man inte lägger in uppgifter som direkt motver-
kar den enskildes sökande efter jobb.
Det andra jag vill understryka är att jag, i likhet
med tidigare talare här i talarstolen, är väldigt glad
över att ett enigt utskott har ställt sig bakom att det i
portalparagrafen nu sägs att det vid åtgärder som rör
barn särskilt skall beaktas vad hänsynen till barnets
bästa kräver. Jag känner glädje över att far- och mor-
föräldrar och andra släktingar nu äntligen blivit myn-
digförklarade när det gäller fosterhemsplaceringar.
Jag vet minst ett morföräldrapar som i dag ser
fram emot vårt tillkännagivande till regeringen om
lydelsen i 22 § socialtjänstlagen, där det står: "Vid
placering av barn bör i första hand övervägas om
barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan
närstående. Enligt 1 § skall dock barnets bästa alltid
beaktas." Jag har nämligen här ett brev från en mor-
mor, som kom till mig i förra veckan. Hon skriver så
här:
"Jag vädjar till dig om hjälp som mormor till ett
litet barn på knappt 1 år. Min familj önskar inget
annat än att han ska få bo hos oss under den tid hans
mamma inte orkar och klarar av att ha hand om ho-
nom. Enligt socialförvaltningen så får han det bättre
hos en främmande familj. Det har vi mycket svårt att
förstå. Han har varit placerad hos oss i 5 månader och
nu ska han tas härifrån. Vad ska det bli av honom?
Hur mycket skada tar han av det här? Hur mycket
förstår han? Vad får han för men i vuxenlivet? Vad
tänker och känner han när morfar, mormor, moster,
gammelmormor och 'gammelmorfar' inte längre finns
där för att trösta, 'gosa', leka eller busa?"
Och hon fortsätter litet längre fram:
"Vi i familjen upplever det som att hans mamma
tappat en bit av sin motivation till att komma tillbaka
till livet nu när hennes son ska till en främmande
familj.
Detta lilla barn är en länk i en kedja. Om länken
tas bort blir det ett tomrum som hans mor faller ner i.
Jag vädjar: Hjälp oss, hjälp hans mamma, hjälp
oss!!!"
Jag ringde upp mormodern, då var det en tonårs-
moster som svarade. När jag sade vem jag var blev
utropet: "Får Sebastian stanna hos oss? Det får han
väl, kan du ordna det?"
Det kunde jag ju inte lova honom. Men det jag lo-
vade familjen var att skicka dagens betänkande och
det här debattprotokollet. Nu hoppas jag på en om-
prövning av det här omplaceringsbeslutet för Sebasti-
an, som har tillbringat halva sitt liv, som är en lång tid
i en bebis liv, hos mormor och morfar och alla de
andra. Det man nu måste göra är att se till Sebastians
bästa. Vi vet av forskning från adoptionsområdet
vilka allvarliga följder det kan bli för ett barn som i
tidig ålder separeras från sina närstående. Men bebin
kan ju inte beskriva det här, inte föra sin talan.
Det sista som jag vill ta upp är en fråga som soci-
alminister Margot Wallström och jag har tragglat ett
par gånger, och vi har pratat litet förbi varandra. Det
gäller kvalitetssäkringen av de utländska behand-
lingshem dit kommuner för samhällets medel skickar
personer som är i behov av hjälp och vård. Bakom
detta ligger att trycket på behandlingshemmen här
hemma ökar med det ökande antalet narkotikamiss-
brukare. Dessutom är kommunernas ekonomi svik-
tande, därför kan det finnas en naturlig förklaring till
att man söker billigare vårdalternativ utomlands.
Men det är viktigt att inte okritiskt köpa de här
platserna. Jag vet att sådana köp har ägt rum i Frank-
rike, där det från franskt auktoritativt håll finns en
kritik mot den aktuella verksamheten. Medan de
svenska behandlingshemmen står under Socialstyrel-
sens tillsyn har vi naturligtvis inget ansvar för dem
som finns utomlands. Vi kan inte heller gå in och ha
tillsyn över dem. Men det som jag och Folkpartiet
liberalerna är ute efter är att vi på något sätt skall få
en dialog mellan de kommuner eller landsting som
skickar sina klienter/patienter utomlands och de till-
synsmyndigheter som finns i det aktuella landet, så att
man är säker på att det är en kvalitativt bra vård som
den enskilde får och att vederbörande inte far illa av
en behandling som vi inte skulle acceptera här hem-
ma. Jag hoppas därmed att socialministern är på det
klara med vad det är som jag är ute efter, för jag
kommer att tjata om det här.
Med respekt för kammarens trängda tidsschema
och i enlighet med det som har sagts i talmanskonfe-
rensen om antalet voteringar i kammaren yrkar jag
bifall endast till reservation 19 under mom. 11. Men
givetvis står Folkpartiet liberalerna bakom alla sina
övriga reservationer.

Anf. 71 MARIE ENGSTRÖM (v):
Fru talman! När vi nu skall debattera socialtjäns-
ten tänkte jag inleda med att läsa några texter som har
tagits fram i ett skrivarprojekt som vi har i mitt hem-
län. Det är Länsstyrelsen i Värmland som har tagit
initiativet och som just nu håller på att sammanställa
materialet till en rapport.
Det som förenar de människor som har skrivit är
att de alla just nu har socialbidrag. Alla har varit be-
roende av det en längre tid och anledningen har varit
arbetslöshet. De är ändå alla unika exempel på männi-
skor som har tvingats söka socialbidrag. Jag tror ock-
så att de historier de berättar för oss gäller väldigt
många andra runt om i landet.
Det är alltså mycket målande beskrivningar av
olika livsöden. Det handlar om hur man blir bemött.
Det handlar om hur man upplever skam och förned-
ring. Några berättar om uppväxtförhållanden i miss-
brukarhem och andra om hur man försöker leva på
marginalen. Men det handlar också om tankar och
drömmar om framtiden och om familjeband som
känns viktiga.
Meningen är att detta skall läsas av beslutsfattare,
t.ex. av oss som sitter här. Det skall kunna öka för-
ståelsen för de här stora och svåra frågorna. Avsikten
är att vi verkligen skall tänka till på vad vi menar när
vi pratar om delaktighet i samhällslivet och respekt
för den personliga integriteten.
Jag tänkte först läsa upp en kort berättelse där en
ensamstående mamma beskriver sitt första besök på
socialförvaltningen. Hon kallar berättelsen för Bemö-
tandet:
Socialförvaltningen. Redan på gatan utanför, i
trappan på väg upp, känner jag ögonen på mig. Kän-
ner hur det pirrar i huden. Det känns som om alla
känner mig, vet vem jag är. Situationen känns plöts-
ligt absurd. Jag biter ihop tänderna, lyfter på huvudet
och går in.
Tjejen bakom glasrutan känner jag sen tidigare.
Hon ler igenkännande. Hennes ansiktsuttryck skiftar
mellan förvåning, nyfikenhet och, som jag upplever
det, förlägenhet, när jag frågar efter socialsekretera-
ren. Jag tvingar mig till att stå avslappnad och lugn
när hon ringer upp och frågar om jag är väntad.
- Varsågod! Trappan rakt upp. Sitt och vänta
utanför dörren, uppmanar hon.
Så sitter jag ytterst på stolen i korridoren. Väntar.
Känner mig som om jag vore ett utställningsföremål.
Folk går förbi. Alla tittar.
Jag känner hur jag svettas. Först är det varmt, se-
dan kallt och klibbigt. Fastän jag är nyduschad känner
jag mig ofräsch.
Så öppnas dörren och socialsekretaren säger:
- Hej, varsågod!
Jag ser framför mig en tjej, tuggummituggande.
- Jaha, varför har du kommit hit?
Jag börjar förklara. Ensam med fyra barn, inga
pengar. Så ringer telefonen. Det var tydligen en
kompis. De diskuterar vad de ska göra tillsammans på
kvällen. Så småningom läggs luren på.
- Nu, vill du berätta från början!
Jag orkar inte detta. Det smakar galla i munnen.
Detta är mitt liv. Men vad har jag för val. Jag har ju
inga pengar.
I slutet av berättelsen skriver kvinnan så här:
Jag försöker hålla huvudet högt när jag går ut.
Trottoaren gungar. Jag hittar en tom bänk i parken.
Förödmjukelsen, skammen, svider i mig. Att jag kän-
de mig så liten.
Efter detta tänkte jag läsa upp några mycket korta
avsnitt. Det första är skrivet av en kvinna. Hon kallar
sin berättelse En dag som alla andra:
Livet utanför den sociala samvaro som en arbets-
plats innebär har börjat kännas påträngande. Den
ekonmiska situationen har också börjat bli oroväck-
ande svår, vilket även det hindrar mig från möjlighe-
ten att i någon större utsträckning träffa folk. Tandlä-
karbesök är ett minne blott. De gånger någon tand
behöver lagas får tandläkaren dra ut den i stället. Det
blir billigare. Läkarbesök får vänta i det längsta.
En kopp kaffe och sedan är det bara att invänta
dagens stora händelse, posten. För att spara på el
brygger jag kaffe i större mängder och slår upp på en
termos. Det betyder att mitt kaffe nu inte är dagsfärskt
utan bryggdes kvällen före.
Nu kommer posten. Undrar om han har pengar
med sig i dag. Jag skyndar ut till brevlådan för att se
efter.
Jag skall avsluta med ett kort stycke där en annan
kvinna beskriver hur svårt det är att få pengarna att
räcka till:
Själv har jag slutat att äta varje dag. Mjölk, bröd
och pålägg är inte att tänka på för min egen del, det
får gå till barnen. Jag lagar riktig middag till dem. När
jag äter själv blir det bukföda. Makaroner eller ris. Än
så länge har barnen haft mat varje dag, tack vare vän-
ner som ställer upp. Men detta håller ju inte i längden.
Jag måste få ett snabbt slut på detta. Vänner är vän-
ner, inte försörjare till mina barn.
Fru talman! Jag har nu använt en ganska stor del
av min talartid till att läsa upp delar av enskilda män-
niskors berättelser. Men som jag sade har jag valt att
göra så därför att jag tycker att det är det bästa sättet
och det som ger de bästa argumenten i arbetet för att
få människor att känna sig delaktiga och få möjlighet
att leva på en skälig nivå. Det är också viktigt när vi
pratar om att visa respekt för den personliga integrite-
ten.
Vänsterpartiet har ställt sig bakom förslaget till
riksnorm. Vi tycker också att det är bra att portalpara-
grafen har kompletterats med en skrivning om bar-
nens bästa. Vi är också nöjda med att man nu vid
familjehemsplaceringar i första hand kommer att se
över om barnet kan placeras hos någon anhörig eller
annan närstående. Att på det här sättet betona famil-
jens och den närmaste kretsens betydelse tycker vi är
en bra signal. Forskning har också visat att man
många gånger underskattar familjens eller de närstå-
endes betydelse.
I en rad reservationer har vi utvecklat våra förslag
som vi tycker är förbättringar. Vi tar t.ex. upp behovet
av könsbaserad statistik som underlag för kon-
sekvensanalyser. Vi tar också upp problematiken med
hushållsgemenskap i de fall föräldrar har vuxna hem-
maboende barn.
Några av våra reservationer tänkte jag utveckla
litet mer.
Vi anser att det skall finnas skäl att lägga in ytter-
ligare poster i försörjningsstödet. Dessa skall behovs-
prövas utifrån den kostnad som kan uppkomma under
den period som den enskilda får ekonomisk hjälp.
Beräkningar skall göras efter vad som är skäligt. De
poster som vi vill ha med är möbler, tandvård och
psykologisk behandling.
Tandvårdsförsäkringen har urholkats på ett sådant
sätt att det många gånger är svårt för socialbidragsta-
gare att få nödvändig tandvård. Att som regeringen
gör dela på akut tandvård och annan tandvård tror vi
är olyckligt. För det första måste det ju innebära svåra
gränsdragningsproblem. För det andra är ju all vård
tandvård egentligen preventiv just i syfte att man skall
slippa lidande och att tänderna blir dåliga. Det är
egentligen ingen ekonomi i att vänta med tandvård.
De stora behandlingarna är ju också många gånger
mycket dyrare än de små behandlingarna. Och inte är
det väl värdigt att det blir som för kvinnan i det av-
snitt jag läste nyss?
När det gäller s.k. annat bistånd tycker vi att det är
olyckligt att vissa delar inte omfattas av möjligheten
att överklaga till förvaltningsdomstol. Det gäller bl.a.
avlösar- och ledsagarservice som enligt förslaget
endast skall vara frivilliga insatser för kommunerna.
När det gäller avlösning är vi rädda för att detta sär-
skilt kommer att drabba föräldrar till funktionshindra-
de barn och personer som ställer upp och bistår sina
anhöriga.
Annat bistånd omfattar också beslut om vård och
behandling. När det gäller att upphöra med ett miss-
bruk är det viktigt att missbrukaren själv kommer till
insikt om att han eller hon vill sluta med droger. Ett
sätt att nå framgång är, tycker vi, att man själv så
långt möjligt har möjlighet att påverka behandlings-
form.
Socialstyrelsen och AMS har nu i uppgift att läm-
na förslag för att öka möjligheten för ungdomar upp
till 25 år att delta i kompetenshöjande verksamhet.
Detta kan gälla både arbete och utbildning. Det är
väldigt bra att man arbetar på det här sättet för att öka
ungdomarnas kompetens. Häromdagen fick vi t.ex.
genom Socialstyrelsen höra att ungdomarna tillsam-
mans med ensamstående föräldrar och invandrare
hittills tillhör 90-talets förlorare i flera avseenden, inte
minst när det gäller möjligheten att få jobb. Syftet
med den kompetenshöjande verksamheten är, som det
står i betänkandet, att förhindra att yngre människor
fastnar i ett passivt bidragsberoende. Jag delar helt
den målsättningen.
Från Vänsterpartiets sida har vi ändå några fråge-
tecken.
För det första har vi ju inte fått någon rapport än
om vad verksamheten skall innehålla.
För det andra vill vi att kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna skall klargöras på det
här området innan vi fattar beslut. Kommer kommu-
nernas kostnader att öka i och med detta, eller kom-
mer staten att gå in? Finns det i så fall pengar avsatta i
budgeten? Vi har i en reservation tagit upp frågan om
hur kostnaderna över huvud taget skall fördelas mel-
lan staten och kommunerna i de här sammanhangen,
och vi menar också att det är viktigt att finansiering-
sprincipen får råda.
För det tredje skall ersättningen uppgå till minst
vad man kan vara berättigad till i socialbidrag, sägs
det i propositionen. Bör man inte se upp här, så att
man inte hamnar i en gråzon? Vi är av den uppfatt-
ningen att om man utför ett arbete skall de lagar som
råder på arbetsmarknaden också råda här. Det som
betalas ut skall betraktas som lön, och de rättigheter
som finns på arbetsmarknaden skall också beaktas.
Tidigare i år har fall uppmärksammats där enskil-
da socialbidragstagare har blivit i stort sett gratis
arbetskraft åt företag. I denna del bör förslaget ses
över bättre för att motverka att vi får en marknad med
människor som varken är arbetstagare eller socialbi-
dragstagare utan befinner sig i en gråzon.
Ungdomssatsningarna skulle kanske i stället göras
inom arbetsförmedlingens verksamhetsområde. Per-
sonligen skulle jag hellre vilja skicka i väg arbetslösa
ungdomar till arbetsförmedlingen än till kommunens
socialförvaltning. Arbetslösa ungdomar skall inte vara
socialbidragstagare. Det är viktigt att vi gör vad vi
kan för att socialbidragen skall motsvara sitt ur-
sprungliga syfte: att vara ett ekonomiskt stöd då alla
andra vägar är uttömda. I dag har tyvärr socialbidra-
gen alltför mycket fått karaktären av att vara en för-
sörjningskälla.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom Vänster-
partiets alla reservationer, men jag yrkar bifall till
reservationerna 6, 13 och 16.

Anf. 72 THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Det gläder mig att det s.k. mor-
morsupprorets envisa kamp för att anhöriga och när-
stående i första hand utreds när ett barn av någon
anledning måste placeras utanför hemmet nu vunnit
gehör hos ett enat socialutskott. Därmed har också ett
av Miljöpartiets viktiga yrkanden vunnit gehör.
Trots detta beslut vet jag att det finns en oro över
att det i texten står "bör" i stället för "skall" när det
gäller att i första hand utreda en placering hos anhöri-
ga. Men jag utgår från att landets socialtjänster tar till
sig detta tänkande och alltid prövar om det är möjligt
med en placering hos anhöriga. Vi vet ju alla hur
viktiga rötterna är.
Jag vet att man på många ställen redan arbetar ef-
ter de här idéerna, men genom alla kontakter jag har
haft runt hela landet under de senaste två åren vet jag
också att det finns ett stort antal fall där man inte över
huvud taget har försökt hitta en placeringsmöjlighet i
barnets släkt eller närhet och där man medvetet avstått
från att utreda om det finns någon möjlighet till
släktplacering. Detta förfaringssätt har skapat många
tragedier, mycket sorg och mycket vrede då t.ex. mor-
och farföräldrar i 50-årsåldern anses vara för gamla
samtidigt som en moster i 30-årsåldern kan anses vara
för ung.
Nu gäller det att vi följer upp det här beslutet och
ser vad som sker hos socialnämnderna så att vi verkli-
gen får den här viktiga förändringen genomförd så-
som vi tänkte oss.
Fru talman! I våra motioner har vi i Miljöpartiet
även ett flertal andra viktiga yrkanden. Det handlar
bl.a. om att vi anser att modellen med familjerådslag
skall användas i större omfattning än i dag när situa-
tionen för ett barn är sådan att socialtjänsten måste
ingripa. Vi anser att man bör använda sig av den mo-
dellen för att försöka lösa alla de gamla konfliktfall
som i dag finns mellan familjer, anhöriga och social-
tjänsten där barnets anhöriga många gånger med all
rätt upplever att de inte får delta i viktiga beslut som
berör dem och deras anhöriga och där socialtjänsten
stänger dem ute i stället för att hjälpa, stödja och finna
en gemensam lösning.
När det gäller familjerådslag tycker jag att det är
synd att vi inte även här kunde komma överens, så att
vi redan nu kunde gå vidare med ytterligare satsningar
på familjerådslag jämsides med att metoden utvärde-
ras. Det finns så många förtvivlade människor i vårt
land som snarast borde få pröva att lösa sin situation
genom ett familjerådslag och som borde få känna att
även de har rätt att komma med förslag till en lösning
och att någon verkligen lyssnar på dem.
Söderhamns kommun är den kommun som har
kommit längst i landet när det gäller familjerådslag.
För mig har denna kommun blivit den goda förebil-
den, och den är värd att studera. Familjerådslag är den
arbetsmetod som ger de berörda familjerna rätt att
vara delaktiga, en rätt som alla familjer med problem
måste få.
Men än är det inte för sent. Röstar Centern och
Vänsterpartiet med oss andra - Miljöpartiet, Modera-
terna, Folkpartiet och Kristdemokraterna - och stöder
reservation 40 kan familjerådslagen fortsätta utveck-
las samtidigt som utvärderingen genomförs.
Fru talman! Jag passar här på att yrka bifall till re-
servation 40 som handlar om familjerådslag.
Vi i Miljöpartiet vill också tillsätta en kommitté
som ser över den sociala lagstiftningen och dess till-
lämpning för att skapa ett humanare omhändertagande
av barn och en bättre rättssäkerhet.
Under den senaste tiden har jag vid ett flertal till-
fällen fått uppgifter som gör att rättssäkerheten inom
socialtjänsten i vissa fall måste ifrågasättas.
Ett flertal personer som utretts har gjort gällande
att man vid utredningarna enbart tagit upp det som
talar mot dem och då ofta också förstorat det negati-
va. Samtidigt har man medvetet utelämnat det som
varit till fördel. Många har också upplevt att sanning-
en har förvanskats. Det är även vanligt att s.k. frivilli-
ga omhändertaganden av barn upplevs som att de sker
under hot. Många har även uppgivit att de av rädsla
för repressalier inte vågar ifrågasätta socialtjänstens
beslut, eftersom de är rädda för att de skall straffas av
socialtjänsten genom att t.ex. umgänget med ett om-
händertaget barn försvåras.
De påståenden som jag beskrivit har framförts till
mig vid ett flertal tillfällen i telefon, muntligt och
brevledes. De har också bekräftats som tillämpliga
arbetsmetoder av socialtjänstemän.
Det är min övertygelse och förhoppning att de all-
ra flesta socialtjänstemän arbetar på ett annorlunda
sätt än vad jag har beskrivit, men det finns ändå all
anledning att uppmärksamma frågan.
När barn far illa är det samhällets skyldighet att
ingripa. Men sådana ingripanden måste ske med stor
försiktighet och på ett rättssäkert sätt. Ett felaktigt
ingripande kan skapa livslånga sår hos barnet och
dess anhöriga, och tron på rättssamhället kan för alltid
gå förlorad.
En annan viktig fråga som vi tar upp är att man
bör se över socialsekreterarnas utbildning och införa
legitimation för socialsekreterarna. Någon som är
oerfaren skall inte kunna få hand om utredningar som
kan vara avgörande för en människas hela fortsatta
liv.
Fru talman! När det gäller socialtjänstlagen i öv-
rigt anser vi att alla beslut som fattas med stöd av
lagen skall kunna överklagas, vilket vi yrkade i vår
motion. I reservationen räknas ett antal situationer
upp där vi anser att man skall ha rätt att överklaga,
men tanken är att det skall gälla alla beslut som fattas
med stöd av lagen.
Vi i Miljöpartiet ställer oss inte bakom regering-
ens förslag om aktiva åtgärder för att ungdomar under
25 år skall få försörjningsstöd. Vi anser däremot att
kommunen skall erbjuda någon form av arbete. Det
måste ske på frivillig basis. Det måste finnas en dia-
log mellan kommunen och den hjälpsökande. Det
måste vara den hjälpsökande som bedömer vad han
eller hon anser är kompetenshöjande och utvecklande.
Annars kan det här förslaget få utvecklas till en form
av tvångsarbete, där man får arbeta till en väldigt låg
lön. Det kan aldrig vara meningen.
Fru talman! Jag står bakom samtliga av Miljöpar-
tiets reservationer. Jag yrkar bifall till reservation 35,
som handlar om omhändertagande av barn, samt till
reservation 40, som handlar om familjerådslag.

Anf. 73 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Jag tycker alltid att jag närmar mig
sådana här frågor med stor ödmjukhet. Man skulle
egentligen vilja ha dessa människor här, så att man
riktigt fick tala om hur väl man vill människor som
har en utomordentligt svår situation. Det kanske inte
alltid är så lätt att förstå, för den som varje dag käm-
par för att få matkassan att gå ihop och för att få
pengar till att betala de nödvändiga räkningarna. Man
kan alltid försöka.
Fru talman! Jag vill först tala litet grand om den
s.k. riksnormen, som också tas upp i detta social-
tjänstbetänkande.
I direktiven för översynen av socialtjänstlagen an-
gavs en klar målsättning vad gäller socialbidragen:
"Det finns enligt min mening inte någon anledning
att överge den princip, enligt vilken kommunerna har
stor frihet att med vissa begränsningar själva bestäm-
ma normer för socialbidragen. Det är däremot angelä-
get att åstadkomma större enhetlighet vad gäller nor-
mernas konstruktion och innehåll."
Så skrev statsrådet Bengt Lindqvist, Socialdemo-
kraterna, när han den 13 juni 1991 utformade direkti-
ven för denna översyn av socialtjänsten. Statsrådet
Bengt Westerberg, Folkpartiet, företog ingen ändring
i direktiven när han tillträdde vid regeringsskiftet i
oktober samma år.
Det är märkligt att majoriteten har avlägsnat sig
från dessa direktiv. En liten gnutta komiskt är det,
med tanke på den politiska hemvisten för de två stats-
råd som haft sitt ord med när det gäller att ange di-
rektiven för utredningen. Nu uppvisar dessa två parti-
er, Socialdemokraterna och Folkpartiet, tillsammans
med Vänsterpartiet ett förslag där man helt uppenbart
ikläder sig rollen som förmyndare åt sina egna och
andras partikamrater ute i kommunfullmäktige, kom-
munstyrelser och socialnämnder.
Fru talman! Därför har jag reserverat mig mot
majoritetens förslag på denna principiellt avgörande
punkt. Så har också vår representant i socialtjänst-
kommittén gjort.
Jag hävdar att kommunerna skall ges förtroendet
att bestämma normer för socialbidragen. I grunden är
det en fråga om tilltron till den kommunala självsty-
relsen.
Enligt mina utgångspunkter som kristdemokrat är
det naturligt att låta de beslut som kan fattas på en
beslutsnivå nära människorna fattas där. Motivet till
att kommunerna skall ges mandat att fastställa norm-
nivån är bl.a. att såväl kostnadsnivå som lönenivån för
breda löntagargrupper skiljer sig mellan olika delar av
landet. Den nivå på biståndet som skall utbetalas för
de i lagen angivna biståndsområdena bör vara i över-
ensstämmelse med vad man i den enskilda kommunen
finner rimligt. Detta är grundläggande för den kom-
munala demokratin. Socialbidragsnivåer som saknar
folkligt stöd är ofta nedbrytande för den gemenskap
som är nödvändig i samhället. Enligt min mening
borde majoriteten i så fall ha tagit de logiska konsek-
venserna och samtidigt förordat ett statligt finansierat
socialbidrag. Men det har man inte gjort.
Att det föreligger skillnader mellan olika kommu-
ner vad gäller lönenivån för breda löntagargrupper är
uppenbart för de flesta. För en tid sedan fick jag från
Länsstyrelsen i Kalmar län, som är mitt hemlän, en
statistiksamling som bl.a. redovisade inkomstnivån i
vårt län i jämförelse med genomsnittet för riket. För-
utom att medelinkomsten i Kalmar län hör till de
lägsta i landet visar det sig att skillnaden mellan olika
kommuner blir tydlig när man ser förhållandet för
gruppen löntagare med en inkomst under 100 000 kr
per år. Genomsnittet för riket är att 27 % återfinns i
denna inkomstgrupp. För exempelvis Borgholm på
Öland finner man att hela 43 % av löntagarna i denna
kommun har en årsinkomst under 100 000 kr. I
Torsås kommun är det 38 % och i Högsby 34 %, för
att plocka några siffror från mitt hemlän.
För alla som vill visa respekt för skillnaden mellan
olika delar av landet blir majoritetsförslaget obegrip-
ligt. Det är ju via kommunalskatten som kommittéma-
joriteten vill finansiera den s.k. riksnormen. Den
variation som vi tvingas acceptera vad gäller medel-
inkomster för olika kommuner bör rimligtvis kunna
beaktas i någon mån också när det gäller att fastställa
normnivån för biståndet. Det är trots allt från dessa
skattebetalare, med en relativt sett låg inkomst, som
finansieringen av biståndet skall tas.
Detta sätt att se på kommunala frågor hotar inte
solidariteten. Tvärtom stärker det respekten för kom-
muninvånarna och grundlägger det folkliga stöd som
socialtjänsten behöver. Jag är övertygad om att det
bland landets kommunpolitiker finns en vilja att visa
solidaritet med utsatta grupper och fastställa normni-
våer som skapar en grundtrygghet för alla kommun-
medborgare.
Fru talman! Jag vill kommentera några av de re-
servationer som finns fogade till betänkandet. Jag vill
redan nu yrka bifall till reservation 18 och 26.
Till skillnad från regeringen föreslog kommittén
att även personligt stöd samt vård och behandling som
inte är hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjuk-
vårdslagen skulle omfattas av begreppet "annat bi-
stånd". Enligt min mening bör de anhörigas situation
lyftas fram och deras arbete uppvärderas. De måste få
veta att deras arbete är viktigt. De behöver stöd och
avlastning, men också information, kunskap om sjuk-
domar och träning i t.ex. olika handikapp. Det är
angeläget att rätten till bistånd även omfattar person-
ligt stöd samt stöd och avlastning för anhörigvårdar-
na.
Fru talman! Den enskildes inflytande över vården
och möjlighet att välja insats är avgörande för moti-
vation och behandlingsresultat. Regeringens förslag
innebär emellertid att exempelvis en missbrukare inte
längre har möjlighet att överklaga ett beslut om viss
vård eller behandling genom förvaltningsbesvär.
Detta är otillfredsställande. Rätten till bistånd bör
därför omfatta även vård och behandling som inte är
hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen.
Jag vill säga några ord om reservation 22. Det fö-
rebyggande arbetet bland barn och ungdomar görs i
dag till stor del av andra kommunala organ än social-
tjänsten. För att nå en samordning av de resurser som
finns i kommunens förvaltningar och i de frivilliga
organisationerna bör det enligt min mening vara en
skyldighet för kommunerna att upprätta en särskild
plan till stöd för det allmänt förebyggande arbetet
bland barn och ungdomar. Detta är utomordentligt
viktigt i en tid när många barn och ungdomar far illa.
Så vill jag gå till reservation 38 om kontaktperso-
ner. En stor del av de ungdomar som vistas på LVU-
hem återfaller tyvärr i kriminalitet och drogmissbruk
när vården upphört. Uppföljningsverksamheten har
stora brister. Ett alternativ till det nuvarande systemet
vore att minska på tiden som tillbringas på vårdhem
för att på så sätt finansiera kontaktpersoner som an-
svarar för uppföljning på ungdomarnas hemort. Det
skulle göra behandlingen effektivare inte bara ur
kostnadssynvinkel utan framför allt ur vård- och re-
habiliteringssynvinkel.
Fru talman! Jag vill också uttrycka min stora
glädje över att ett enigt socialutskott nu vill ha ett
tillägg när det gäller barn som måste placeras, nämli-
gen att man i första hand skall undersöka om det finns
några i barnets närståendekrets som kan ta över an-
svaret. Det är ett oerhört framsteg, tror jag, för först
och främst barnen, men även för den lilla gemenska-
pens betydelse. Släktbanden kan inte nog betonas när
föräldrarna av någon anledning inte kan ta ansvar för
sina barn.
Fru talman! Som jag sade tidigare står vi natur-
ligtvis bakom alla våra reservationer, men för tids
vinnande har jag bara yrkat bifall till två.

Anf. 74 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Chatrine Pålsson apostroferade Folk-
partiet. Vi utgår från den enskildes behov och hur det
bäst kan tillgodoses genom en ramlag som social-
tjänstlagen. 15 års erfarenhet har visat att ramlagen
har tolkats på olika sätt med, som jag nämnde tidiga-
re, långdragna rättsliga processer och andra problem.
Det är därför vi ställer oss bakom en miniminivå, som
vi vill kalla det, för sådana ting som livsmedel, kläder,
skor etc., som är lätta att prissätta.
Problemet, som vi ser det, är att rätten till annat
bistånd inte är ordentligt preciserad i lagen och därför
kan ge utrymme för olika tolkningar i olika delar av
landet till men för den enskilde. Det är den enskilde vi
vill värna om.

Anf. 75 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag är väl medveten om att det blev
något slags liten kompromiss på slutet. Vad jag tog
fram i mitt inledningsanförande var Bengt Wester-
bergs grundsyn när han tillträdde som socialminister.
Det finns väl alltid anledning att göra vissa justering-
ar, men det fanns ju redan när Bengt Westerberg tog
över socialministerposten ganska många års erfaren-
het.
Jag tycker ändå att man måste använda subsidiari-
tetsprincipen. Besluten skall fattas på lägsta effekti-
vaste nivå i så stor utsträckning som det är möjligt,
eftersom det de facto är kommunerna som betalar.

Anf. 76 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Direktiven gav utrymme för detta
ställningstagande, om det fanns fakta i målet som
talade för det. Det var det som kom fram och doku-
menterades i den utredning som Carl-Anders Ifvars-
son ledde. Vitsen med utredningar är att de får sina
direktiv. Direktiven får inte vara för hårt bindande.
Sedan kommer man fram till erfarenheter som doku-
menteras och som är viktig grund för denna typ av
ställningstagande. Då måste man naturligtvis gå vida-
re och också föra fram förslagen. Det är det som nu
sker.

Anf. 77 CHRISTINA PETTERSSON (s):
Fru talman! Under de år i början av 1990-talet när
arbetslösheten steg upp till höjder vi aldrig tidigare
skådat förändrades Sverige. Arbetslöshetens pris är
högt. Arbetslöshet leder till ökade klyftor mellan
människor, till ökade motsättningar och i värsta fall
till att människor slås ut inte bara från arbetslivet utan
också socialt.
Därför måste vi på alla sätt motverka de tendenser
till ökade klyftor som finns mellan dem som har arbe-
te och dem som är arbetslösa, mellan dem som kan
försörja sig själva och dem som behöver samhällets
hjälp, mellan infödda svenskar och invandrare.
Därför är kampen mot arbetslösheten den viktigas-
te insatsen också på det socialpolitiska området. Den
öppna arbetslösheten skall halveras till år 2000. Det
är det överordnade målet för allt vårt arbete här i
riksdagen och i regeringen. Därför har vi fattat beslut
som räddat oss ur den akuta krisen i Sveriges eko-
nomi. Därmed har vi också pressat ned räntor och
börjat få fart på tillväxten och ekonomin.
Därför behandlar riksdagen nästa vecka regering-
ens förslag om att ytterligare stärka kommuner och
landsting genom att fördela ytterligare 8 miljarder till
vård, omsorg och skola. Alla dessa beslut, och fler
därtill, leder mot målet att halvera den öppna arbets-
lösheten.
Det var tänkvärda texter som lästes upp. Jag tyck-
er att det är viktigt att ha med detta i bakgrunden.
Fru talman! Den fråga som vi behandlar här i
kammaren gäller förändringar av socialtjänstlagen,
betänkande 1996/97:SoU18. Det känns angeläget att
placera socialpolitiken i det sammanhang där den hör
hemma, nämligen i en helhetssyn på samhällsutveck-
lingen.
Från att tidigare i många avseenden ha haft en
överordnad och kontrollerande funktion i förhållande
till den enskilde skall socialtjänsten ha en servicein-
riktad och hjälpande funktion. De övergripande målen
för verksamhet inom socialtjänsten som kommer till
uttryck i lagens inledande målparagraf är demokrati,
jämlikhet, solidaritet och trygghet. Frivillighet och
självbestämmande skall vara vägledande vid hand-
läggningen av enskilda ärenden.
Det är i ljuset av de förändringar som har skett
under kanske framför allt 1990-talet som dagens
ärende skall ses. Utvecklingen på arbetsmarknaden
och de ekonomiska ansträngningar som kommunerna
och staten har gått igenom - bl.a. som en följd av
minskade skatteintäkter i arbetslöshetens kölvatten -
är grunden för de förändringar i socialtjänstlagen som
regeringen har föreslagit och som en majoritet i soci-
alutskottet har tillstyrkt.
Fru talman! Jag skall inte uppta kammarens tid
med att gå igenom varje enskild förändring av lagen
som föreslås i betänkandet och i propositionen. Men
jag vill gärna gå in på några områden litet närmare.
Det gäller de mest avgörande förslagen. Det handlar
om en s.k. riksnorm för försörjningsstöd, om rätten
till annat bistånd, om rätten att överklaga kommunens
beslut, om stöd till anhöriga, om rätten att flytta till en
annan kommun även om man har behov av omfattan-
de vård och omsorg och om barnens rätt i kontakter
med socialtjänstlagen.
Jag börjar med barnens rätt. Jag är glad över att
kunna konstatera att alla partier i riksdagen i sak stäl-
ler sig bakom att en ny bestämmelse förs in i social-
tjänstlagens portalparagraf. Den nya bestämmelsen
innebär att socialtjänsten måste ta särskild hänsyn till
vad barnets bästa kräver. Med dagens beslut ser vi
också till att flickor och pojkar har rätt att komma till
tals när en åtgärd berör dem. Deras inställning skall så
långt som möjligt klarläggas, och socialtjänsten skall
ta hänsyn till barnets egen vilja med beaktande av
hans eller hennes ålder och mognad. Det betyder inte
nödvändigtvis att barnets inställning alltid väger
tyngst, men det betyder att hans eller hennes synpunk-
ter alltid måste utredas, redovisas och beaktas.
Därmed kan vi i enighet i denna riksdag föra in
den tredje artikeln i FN:s barnkonvention i social-
tjänstlagen. Det är ett beslut som vi har anledning att
vara både glada och stolta över.
En förändring som också har nämnts när det gäller
barn rör barnens rätt vid familjehemsplacering. Det är
också i det fallet viktigt att understryka att det i första
hand handlar om barnets bästa.
Även när det gäller frågan om rätten att flytta till
en annan kommun känns det bra att kunna konstatera
att vi nu ger lagstöd åt äldre och funktionshindrade
med stora behov av vård och omsorg. Även om detta
är ett problem som inte har berört så stora grupper
känns det angeläget att frågan nu har fått en lösning.
Och för de individer som berörs är detta beslut ett
viktigt steg mot rätten att själv bestämma över sitt liv.
Jag vill i detta sammanhang också konstatera att
det är glädjande att äldres rätt till självbestämmande,
integritet och trygghet lyfts fram på flera ställen i
betänkandet.
När det gäller kommunens stöd och avlösning till
anhöriga som vårdar närstående som är långvarigt
sjuka eller äldre eller som har funktionshinder kom-
mer vi att noga följa utvecklingen. Det är viktigt att se
anhöriga som en resurs i vården och omsorgen.
Fru talman! Det i propositionen som har vållat
mest debatt gäller förslagen om socialbidragen och
den s.k. riksnormen. Det har också tagits upp här av
tidigare talare. Det fanns skäl att göra förändringar
och införa en riksnorm i stället för att ha det som
tidigare - att kommunen beslutade. Den utredning
som debatterades här tidigare kom fram till att det var
stora skillnader mellan kommunerna - större än vad
som var skäligt med hänsyn till olika löneskillnader i
de olika kommunerna.
Socialbidrag och andra insatser från socialtjänsten
riktar sig till dem som är mest utsatta i samhället.
Socialbidraget är samhällets sista skydd, när allt annat
har prövats. Utskottets majoritet delar regeringens
bedömning att det krävs en lagstiftning med garantier
om lika behandling över hela landet när det gäller den
grundläggande försörjningen. Det är en fråga om
rättssäkerhet för de mest utsatta - för dem som verkli-
gen behöver samhällets stöd.
Den rättssäkerheten är ett nationellt ansvar. Sam-
tidigt måste detta balanseras mot kommunernas rätt
till självbestämmande och inflytande. Många frågor
avgörs bäst i kommunerna, där man känner till de
lokala förhållandena.
De förslag som vi behandlar i dag är en klok av-
vägning mellan å ena sidan den enskildes rättssäker-
het och rätt till lika behandling och å andra sidan det
kommunala självbestämmandet. I propositionen före-
slås en rikstäckande schablon som garanterar alla ett
visst grundläggande skydd.
De förändringar som vi nu gör i socialtjänstlagen
innebär att vi minskar utrymmet för tolkningar i
domstol. Därmed förflyttas inflytandet från den juri-
diska till den politiska sfären, och det är angeläget
mot bakgrund av att antalet överklaganden har ökat
markant under senare år. Men det är också viktigt att
konstatera att behovet av överklaganden minskar tack
vare den tydlighet som nu finns i förslaget till lag-
stiftning.
När det gäller resonemangen om socialbidragen
och annat bistånd är det viktigt för mig som socialde-
mokrat att säga att det handlar om solidaritet. Social-
bidraget är det yttersta skyddet för de människor som
av olika skäl inte klarar sin försörjning. Det är ett
skydd som måste finnas när man behöver det - oav-
sett vem man är eller var man bor. Och det är en rät-
tighet.
Fru talman! Till betänkandet har fogats 50 reser-
vationer och ett särskilt yttrande. Jag kan inte kom-
mentera alla reservationer här, men jag har några
kommentarer.
Moderaterna tar i sin reservation om allmänna ut-
gångspunkter för socialtjänsten upp frågor som rör
den enskildes ansvar och att grunden för socialtjänst-
lagen måste vara att aktivera människor i stället för att
passivera dem.
En viktig förändring i lagen, som vi skall fatta be-
slut om, rör ungdomarna. Kommunerna skall ställa
krav på att våra ungdomar skall delta i studier eller
praktik för att de skall få socialbidrag. Det är viktigt
att våra ungdomar inte blir bidragsberoende, men så
långt som moderaterna vill gå - att detta skall gälla
alla - vill majoriteten i utskottet inte gå.
Det finns också i moderaternas reservationer vissa
motsägelser. När det gäller riksnormen sägs det i en
reservation att förslaget innebär "ytterligare en de-
taljstyrning av kommunerna". Det står också att det är
en fråga om tilltron till det kommunala självstyret. I
reservation 15 vill man dock ha rätt att överklaga när
det gäller rätten till annat bistånd. Hur är det? Har
moderaterna tilltro till det kommunala självstyret eller
inte?
Barnens bästa lyfts fram i betänkandet. Och, som
jag sade, tredje artikeln i FN:s barnkonvention skrivs
in i lagen. Barnkommitténs arbete är i slutskedet. Och
ett omfattande arbete har under senare år skett när det
gäller barnens bästa. Därför vill jag fråga Barbro
Westerholm vad vi kan göra ytterligare. Jag tänker på
den reservation från Folkpartiet som finns fogad till
betänkandet; jag har inte kunnat se vad Folkpartiet
vill göra som inte redan är under arbete.
Ett flertal reservationer rör annat bistånd och rät-
ten att överklaga. Att vi gör förändringar när det gäl-
ler överklaganderätten innebär ju inte att kommunerna
kan låta bli att ge vård till missbrukare och stöd och
avlösning till anhöriga. Och vi kommer, som jag sade
tidigare, att följa utvecklingen.
Flera reservanter vill att en ny utredning skall till-
sättas för att se över ett antal områden, bl.a. finansie-
ring och samband mellan socialbidraget och övriga
transfereringssystem. Här vill jag säga att reservanter-
na är tillgodosedda i och med att regeringen i propo-
sitionen har föreslagit att en ny utredning skall tillsät-
tas.
Fru talman! Låt mig sluta där jag började. Vi
måste på alla sätt motverka de tendenser till ökade
klyftor som finns mellan dem som har arbete och dem
som är arbetslösa, mellan dem som kan försörja sig
själva och dem som behöver samhällets hjälp, mellan
infödda svenskar och invandrare.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan
och avslag på reservationerna.

Anf. 78 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Vad gäller den fråga som Christina
Pettersson ställde till mig vill jag säga att ord ibland
har fasligt svårt att lyfta från papperet och bli till
konkret handling. Jag tror att Christina Pettersson och
jag i själva verket vill samma sak, men med vår for-
mulering blir det tydligare vad som skall göras.
Christina Pettersson tog upp frågan om arbetslös-
heten, och det är bra att få höra detta från socialde-
mokratiskt håll. Vi måste få i gång jobben för att få
resurser till välfärden, men då är det ju bekymmer-
samt att arbetslösheten ökar. Christina Pettersson
nämnde att målet är att arbetslösheten skall halveras
till år 2000, men för närvarande ser det ju dystert ut.
Vi skall inte ha en arbetsmarknadspolitisk debatt här
nu, men jag vill ändå påpeka att det finns en rad hin-
der som behöver undanröjas för att skapa mer jobb.
Sedan till frågan om familjehemsplaceringar. Vi
vill alla ha barnets bästa för ögonen. Kunskapen om
vikten av placering hos anhöriga och att de problem
som barn möter när de skiljs från sin vårdnadsgivare
vid väldigt späd ålder behöver nu spridas ut i landet,
så att alla som är verksamma inom socialtjänsten
känner till den och handlar efter den. Många har ju
tyvärr varit inne i trallen att använda barnet som be-
löning i ett rehabiliteringsarbete, och så får bara inte
ske. Vi måste trycka på att det är barnets bästa som
skall vara utgångspunkt för placeringen och lyfta fram
den kunskap som finns om värdet av att placera bar-
net hos nära släktingar.

Anf. 79 CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Vi är överens om betydelsen av att se
till barnets bästa, och ett enigt utskott har också tidi-
gare uttryckt detta i ett betänkande.
Jag är ändå inte riktigt på det klara med vad Bar-
bro Westerholm vill med reservationen, men det kan-
ske vi kan reda ut så småningom. Jag kan nämligen
inte se att man utifrån det som sägs i reservationen
skulle komma längre än dit där vi i dag redan befinner
oss. Jag tänker då på de kommittéer som redan finns.
Det gäller Barnkommittén, som arbetar för att få in
barnkonventionen i alla lagar som vi har i Sverige,
och det gäller Barnpsykiatrikommittén, som ser över
olika områden och som skall var klar i år - detta arbe-
te togs för övrigt upp i olika inlägg tidigare i debatten.
Det är alltså ett omfattande arbete som pågår.
Vi skall som Barbro Westerholm säger inte nu ha
en diskussion om arbetslösheten, men apropå de siff-
ror hon pekar på som visar att det ser dystert ut vill
jag säga att de senaste rapporterna faktiskt pekar på
att det ljusnar. Man kan nu se att det är fler som får
arbete. Det är också väldigt viktigt att påpeka den
satsning som regeringen har gjort med ytterligare 8
miljarder, som leder till att färre än vad som hade
befarats blir uppsagda i kommuner och landsting. Det
här är en oerhört viktig satsning i kampen för att få
ned arbetslösheten.

Anf. 80 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Vi har tillgång till litet olika siffror.
Faktum kvarstår ändå, att det finns en del hinder t.ex.
mot att starta fåmansföretag som måste undanröjas för
att vi skall få fart på Sverige.
Jag håller med om att det görs en massa på barn-
området, t.ex. de här utredningarna. Jag tycker ändå
att det är viktigt att markera att det är väsentligt att de
kommer i mål och att det i fråga om utbildningsfrågor
verkligen kommer till konkret handling. Det handlar
väl här mer om olika formuleringar än om åsiktsskill-
nader.

Anf. 81 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag tänkte ta upp frågan om ledsag-
nings- och avlösarservice. Enligt förslaget kommer
beslut i sådana frågor inte att kunna överklagas med
förvaltningsbesvär. Jag är rädd att man i det läget
kanske överskattar kommunernas förmåga att frivilligt
tillgodose de stora behov som trots allt finns i dag.
Familjer med funktionshindrade barn kan behöva
avlösning för att orka med en väldigt krävande situa-
tion, och jag tror att det många gånger kan leda till en
oönskad isolering. Delar inte Christina Petterson den
oron i någon mån? I sitt anförande sade hon ju att hon
skulle följa utvecklingen.
Jag tänkte också ta upp vård och behandling av
missbrukare. Vi från Vänsterpartiet tycker att det är
viktigt att man tar till vara den insikt som missbruka-
ren så småningom kommer fram till, och det blir då
viktigt att även valet av behandlingsform kan över-
klagas med förvaltningsbesvär. I propositionen skri-
ver man att frågan inte lämpar sig för juridisk
överprövning. Jag skulle vilja ha Christina Pettersons
kommentar till det.

Anf. 82 CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Marie Engström trycker på att stöd
och ledsagning blir frivilligt för kommunerna och får
det att låta som att kommunerna nu kan strunta i det
här. Så är det ju inte, utan kommunerna har ju ett
ansvar för sina invånare. De som behöver får också
stöd och även avlösning. I lagen lyfter man ju också
fram anhörigstödet som någonting viktigt. När vi
genomför förändringar måste vi självfallet följa ut-
vecklingen. Jag har en tilltro till att kommunerna
kommer att ta ansvar för sina invånare i det här avse-
endet.
Vad gäller vård och behandling av missbrukare är
det viktigt att man i samråd med vårdtagarna kommer
fram till vilken vård som är bäst och att man tillsam-
mans utformar en behandlingsplan. Jag har tilltro till
att de socialsekreterare som arbetar med de här frå-
gorna har kompetensen att föra den diskussionen med
vårdtagarna.

Anf. 83 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Christina Pettersson! Jag tror inte alls
att kommunerna på något sätt kommer att strunta i det
här. Däremot är jag alldeles förvissad om att kommu-
nerna har en ganska kärv ekonomi och att man många
gånger kanske i första hand ser till den.
Jag vill hänvisa till vad som står i propositionen i
avsnittet om ekonomiska konsekvenser. Där står att
relativt blygsamma insatser i form av avlösning kan
förhindra alternativt uppskjuta behovet av betydligt
mer kostsamma alternativ, t.ex. särskilt boende.
Många gånger kan det alltså t.o.m. vara ekonomiskt
att göra de satsningar som vi nu pratar om.
Jag och Vänsterpartiet menar vad gäller vård och
behandling av missbrukare att det trots allt handlar
väldigt mycket om respekt för människors integritet
att man själv skall kunna påverka valet av behand-
lingsform.

Anf. 84 CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag är övertygad om att våra kommu-
nalpolitiker och socialsekreterare är mycket kunniga
om att stöd och avlastning till anhöriga på sikt medför
att tunga vårdtagare med hjälp av de anhöriga kan bo
kvar hemma. Jag vet att man arbetar mycket med
detta. Det finns också ute i kommunerna en uppbyggd
organisation kring avlastning, och jag tror inte att
kommunerna nu kommer att skrota den, utan man
kommer även i fortsättningen att inse behovet och
vikten av att ge stöd till anhöriga.
När det gäller vård av missbrukare, att man skall
kunna påverka sin behandling, är det meningen att
man tillsammans med sin socialsekreterare tar fram en
behandlingsplan. Jag tror inte att det är ett intrång i
integriteten eller att vårdtagarna inte blir hörda i den
dialog man skall ha om behandlingen.

Anf. 85 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Christina Pettersson säger att det un-
derlag som Socialtjänstkommittén tog fram tydligt
visade att det var stora skillnader i socialbidragsnivån
mellan kommunerna. Det är en ganska förenklad
tolkning av vad utredningsmaterialet visade. Det
visade nämligen att det var en relativt stor skillnad
mellan de kommuner som betalade ut de högsta bi-
dragen och dem som betalade ut de lägsta. Däremot
låg de flesta kommuner, även de som låg under Soci-
alstyrelsens norm, ganska nära normnivån, alltså strax
under den nivån. Skillnaden var stor mellan dem som
låg på ytterkanterna vad gäller lägst och högst, men i
övrigt var inte skillnaderna särskilt stora.
Det här problemet hade man kommit till rätta med
om man hade följt vårt förslag som överensstämmer
med regeringens när det gäller socialbidragsnormens
innehåll, alltså vilka komponenter som skall ingå i en
socialbidragsnorm, och låtit kommunerna själva be-
stämma beloppen.
Det andra Christina Pettersson säger är att behovet
av överklagande minskar med det beslut som riksda-
gen nu kommer att fatta. Att behovet skulle minska
kan vi diskutera. Möjligheterna minskar. När rege-
ringen har fastställt en norm går det knappast att
överklaga detta. Om man hade följt vår konstruktion
och låtit kommunerna fastställa den normen skulle
vilken invånare som helst genom kommunalbesvär
kunna överklaga beslutet vid det tillfälle då fullmäkti-
ge fattar detta beslut. Då skulle domstolarna ha kun-
nat säga: Detta följer inte lagstiftningens beskrivning
av vad som är skälig levnadsnivå eller social grund-
trygghet. Och man hade haft en möjlighet till att
överklaga än man får enligt det förslag som nu ligger
från majoriteten.

Anf. 86 CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! När jag lyssnar på Roland Larsson
kan jag nästan få intrycket att han tycker att det är bra
att man överklagar. Ändringen i lagen innebär en
inriktning att man inte skall behöva överklaga. Lagen
skall vara så tydlig att vi kommer ifrån alla överkla-
ganden och från att domstolarna skall avgöra vilken
hjälp människor skall ha.
De allra svagaste har inte den styrkan och den
kunskapen att de kan överklaga. Därför är det viktigt
att lagen är utformad så att det inte finns skäl för
överklagande. Det här anser vi vara ett steg i den
riktningen.

Anf. 87 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Några andra än de allra svagaste i
samhället är inte beroende av socialbidrag. Att skilja
ut några inom den gruppen är inte särskilt lätt.
Beträffande önskvärdheten att överklaga är det i
varje fall utifrån min utgångspunkt viktigt att det finns
rättstrygghet, att människor har möjlighet att få sin
sak prövad. Det tycker jag är en viktig del. Därför är
inte antalet överklaganden i sig någon målsättning.
Det minskar även med vårt förslag därför att möjlig-
heten att överklaga i det enskilda fallet när fullmäkti-
ge väl har fastlagt normen inte finns kvar. Däremot
kan fullmäktigebeslutet överklagas. Det blir bara en
gång varje år då man fastställer normen.
Jag tycker att ni något missat poängen i diskussio-
nen. Detta borde ha tagits upp på ett annat sätt. Det
hade förenklat både för kommunerna och inte minst i
den interna diskussionen i frågan.

Anf. 88 CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag har svårt att se att det skulle ha
förenklat för kommunerna. I och med att det är en
riksnorm och det är klart fastställt vad som skall ingå i
den måste det vara enklare för kommunerna än att
varje år besluta om normen.
Jag sade i mitt anförande, något som är oerhört
viktigt, att var man än bor i landet skall man ha rätt
till samma stöd.

Anf. 89 ANNIKA JONSELL (m) replik:
Fru talman! Christina Pettersson talade om de mo-
derata kraven på aktivering och kravet på eget an-
svarstagande gentemot socialbidragstagarna. Möjlig-
heten att ställa krav på dem som är under 25 år, som
regeringen föreslår, är ett bra steg i rätt riktning. Jag
ger gärna regeringen beröm för det.
Min fråga är: Om man nu genom detta steg erkän-
ner att villkorat bistånd är en bra metod för att mot-
verka passivisering och liknande, varför då inte an-
vända detta även gentemot andra grupper?

Anf. 90 CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Som jag sade i mitt anförande är det
viktigt att ungdomar inte blir bidragsberoende, att de
inte går ut skolan och börjar sitt aktiva liv med att
vara bidragsberoende. Det här är ett sätt att komma
ifrån det.
När det gäller de övriga, dem som är över 25 år,
pågår mycket arbete. Det är inte så att de sitter hem-
ma och får socialbidrag, utan de har en dialog med sin
socialsekreterare och får uppgifter om arbeten att
söka. Det ställs krav på socialbidragstagare redan i
dag, men det sker i en dialog och i samförstånd, vilket
är viktigt för vuxna bidragstagare.
Eget ansvarstagande understryks mycket tydligt i
propositionen och betänkandet. En väldigt viktig del i
den förändring av socialtjänstlagen som gjorts är att
man tar hänsyn till individen och jobbar på ett helt
annat sätt i dag med dem som får socialbidrag mot
tidigare då man hade en mer kontrollerande uppgift.
Utvecklingen har skett i den riktning som jag också
kan utläsa i moderaternas reservation. En viktig del är
att ta hänsyn till den enskilda personen.

Anf. 91 ANNIKA JONSELL (m) replik:
Fru talman! Christina Pettersson säger att det för
dem under 25 år är extra viktigt att inte bli bidragsbe-
roende och att man därför tar till detta med villkorat
bistånd. Men det är väl viktigt för alla grupper i sam-
hället att inte bli bidragsberoende. Om man kan se att
detta är en bra metod bland alla de andra som Christi-
na Pettersson räknar upp är det väl bra att använda
den även för 25-30-åringar eller ännu äldre personer.
Jag förmodar att det som Christina Pettersson räknar
upp beträffande dialog och andra former av krav även
gäller dem som är under 25 år. Varför inte ha hela
skalan av metoder för alla grupper som socialtjänsten
möter för att ge så adekvat stöd och hjälp som det
bara går?

Anf. 92 CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det är extra viktigt för ungdomar att
inte bli bidragsberoende. Det blir svårare att komma
ur beroendet och komma in i utbildningar osv. om
man inte är väldigt aktiv. Det är särskilt viktigt för
ungdomar.
Man kan tycka att vi skall villkora socialbidraget
för alla. Men vi tycker att det är viktigt för vuxna
människor att få vara med och känna en viss frihet
över i vilka former man skall söka arbete, delta i en
utbildning osv. Därför tycker vi att vi kan villkora för
ungdomar men att det skall finnas en viss frihet att
välja för dem som är över 25 år.

Anf. 93 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Socialtjänstreformen i början av
1980-talet innebar en genomgripande förändring av
de vägledande principerna för socialtjänsten. Styrande
begrepp som infördes var helhetssyn, frivillighet,
självbestämmande, kontinuitet, normalisering, flexi-
bilitet, närhet och valfrihet. I botten låg en i regerings-
formen uttryckt grundläggande princip om alla män-
niskors lika värde och att demokratins idéer skall vara
vägledande inom samhällets alla områden. De över-
gripande målen för socialtjänsten präglas också av en
positiv tilltro till den enskildes egen förmåga och vilja
att förändra sin situation.
Dessa förändringar var en uppgörelse med rester-
na av en föråldrad förmyndarinriktad sociallagstift-
ning med rötter i den tidigare legostadgan, fattigvårds-
lagen och lösdriverilagen.
En huvudlinje i reformen var frivillighet i stället
för tvång. En annan huvudlinje var helhetssyn i stället
för splittrad symtombehandling. En tredje huvudlinje
var att man skulle använda socialtjänstens kunskaper
och erfarenheter i ett förebyggande och samhällspla-
nerande arbete. Socialtjänsten skulle inte längre en-
bart vara städgumma åt en samhällsutveckling som
var ogynnsam för många svaga grupper i samhället.
En annan förändring i syfte att undanröja kvarva-
rande inslag av förmyndarskap var det ändrade pers-
pektivet, från att myndigheterna bedömde vad som
var bäst till att den enskildes vilja skulle vara avgö-
rande för insatsen. Frivillighet och självbestämmande
var en stor attitydförändring som präglat utvecklingen
ända sedan mitten av 1970-talet.
Samhällsförändringar under efterkrigstiden ligger i
hög grad bakom den förändrade inriktningen av so-
cialtjänsten genom 1980 års socialtjänstlag. Jag vill
klart deklarera att samma grundtankar som låg bakom
1980 års socialtjänstlagstiftning fortfarande står sig.
Ingen av de utvecklingstendenser som vi i dag kan se
i samhället motiverar några avgörande avsteg från de
grundläggande principer som har formulerats i nu
gällande socialtjänstlag.
Inte heller finns det någon anledning att misstro
människors vilja och förmåga att, när möjligheter
erbjuds, aktivt förändra sin situation. Snarare har
människors vilja till inflytande och ansvarstagande
och att bli tagna i anspråk ökat. Det grundläggande
synsättet för socialtjänsten måste därför bli oföränd-
rat.
En annan fråga är att medlen för att uppnå dessa
mål kan i många fall behöva omprövas. Den drama-
tiskt ökande arbetslösheten och tendenserna till ökade
klyftor i samhället ställer krav på aktiva insatser från
socialtjänsten för att verka för människors ekonomis-
ka och sociala trygghet i ytterligare relief. Förslagen i
propositionen när det gäller krav på aktiva insatser
skall ses mot den bakgrunden.
Syftet med de förslag som regeringen lagt fram är
att vidareutveckla och förstärka socialtjänstreformens
grundtankar i en samhällstutveckling som på många
sätt avviker från 1970-talets. Arbetslösheten, de ned-
dragna kommunala resurserna, förändringarna i soci-
alförsäkringssystemen, den ekonomiska brottslighe-
tens och knarkhandelns tillväxt och en omfattande
nyliberal systemkritik av välfärdspolitikens grundva-
lar är några av de förändringar som präglar social-
tjänstens verklighet i dag. Fler människor än tidigare
är utsatta för olika sociala problem. Samtidigt är re-
surserna för att ge stöd och hjälp mer bergränsade än
tidigare.
Enligt min uppfattning är det i detta läge desto
mer angeläget att slå fast socialtjänstlagens grundläg-
gande målsättningar och värderingar och att hitta
praktiska vägar att skapa största möjliga effektivitet i
det sociala arbetet.
Utöver dessa mer allmänna iakttagelser vill jag ta
upp ytterligare några viktiga faktorer.
En utvecklingstendens är samhällets ökade krav på
familjen som riskerar att ställa barnet i en mer utsatt
position och göra det angeläget att socialtjänsten mer
än tidigare inriktas på att verka med barnets bästa för
ögonen. Förslag om att i socialtjänstlagens första
paragraf införa bestämmelser som tydligt markerar
detta bör ses mot denna bakgrund.
Genom det växande trycket på äldreomsorgen har
också anhörigas insatser inom vård och omsorg upp-
märksammats. Det har blivit tydligt att de anhöriga
svarar för betydande delar av insatserna inom äldre-
omsorgen. Förslaget om att socialtjänsten genom stöd
och avlösning skall underlätta för närstående som
vårdar långvarigt sjuka, äldre och människor med
handikapp är en viktig politisk markering för att syn-
liggöra anhöriga och deras insatser. Genom en sär-
skild bestämmelse ges nu äldre med behov av vård
och omsorg rätt att flytta till en annan kommun.
Det är också viktigt att socialtjänsten i ökad ut-
sträckning får stöd av och samverkar med andra verk-
samheter. Psykiatrin, den öppna sjukvården, arbets-
förmedlingen, försäkringskassan, familjerådgivning-
en, mödra- och barnhälsovården, barnomsorgen och
skolan är verksamheter som socialtjänsten måste
samverka mera med och där man tillsammans kan
göra mer än i dag för att socialtjänsten skall fungera
väl. Det finns också ett stort behov av att mer effektivt
utnyttja samhällets samlade resurser för att bättre
kunna tillodose människors behov av stödåtgärder.
Många människor med långvarig arbetslöshet, psyko-
sociala eller hälsomässiga problem kan annars lätt
hamna i en rundgång mellan olika välfärdssystem,
eftersom de inte renodlat faller inom en viss myndig-
hets ansvarsområde. Ett synsätt där individens pro-
blem och behov betraktas snävt utifrån endast den
egna myndighetens perspektiv har alltför länge präg-
lat en stor del av den offentliga sektorn. Detta synsätt
måste ändras.
Socialbidraget skall vara en rättighet. Det skall
visserligen vara ett stöd som ges efter prövning och
först när andra resurser är uttömda eller otillräckliga.
Men socialbidraget skall inte behöva kännas förned-
rande. Människor som behöver socialbidrag för sin
försörjning skall bemötas med respekt och ha samma
rättigheter som alla. I Sverige av i dag skall ingen
behöva känna sig som en andra klassens medborgare.
Kravet på respekt och fullvärdiga rättigheter står inte i
strid med eget ansvar.
Den enskilde skall inte heller behöva överklaga till
domstol för att vid varje tillfälle få sina rättigheter
tillgodosedda. Lagen måste vara tydlig. Förslagen till
precisering av rätten till bistånd skall ses i detta sam-
manhang.
Socialbidragen är det yttersta skyddsnätet i vårt
sociala trygghetssystem och skall så förbli. Den senas-
te tidens utveckling har inneburit ett starkt ökat tryck
på detta yttersta skyddsnät. Utvecklingen under fram-
för allt 1990-talet har inneburit att alltfler människor
än tidigare ställts utanför det generella välfärdssyste-
met och i stället tvingats anlita socialbidraget. Det har
blivit mer av en allmän inkomstgaranti för allt större
grupper av människor och under allt längre tider där
det enda problemet är arbetslöshet. Detta är en ut-
veckling som måste bromsas upp. Socialbidraget
måste återgå till att vara ett sista skyddsnät och ett
tillfälligt stöd i en åtminstone för de flesta tillfällig
svår situation.
Det finns tendenser till ökande klyftor i vårt sam-
hälle mellan dem som har arbete och dem som är
arbetslösa, mellan dem som kan försörja sig själva
och dem som är i behov av samhällets hjälp och mel-
lan svenskar och invandrare. Det finns en risk att
alltfler människor ställs vid sidan av, inte är behövda
vare sig på arbetsmarknaden eller någon annanstans.
Ökande skillnader och olikheter leder till polarisering
och också till ökade kostnader som följer av detta
genom t.ex. ohälsa, ökande missbruk och kriminalitet.
Denna utveckling måste på alla sätt motverkas. Att
bekämpa arbetslösheten är och förblir det viktigaste
målet också för det socialpolitiska området.
Sedan vill jag kommentera några av de saker som
har tagits upp i debatten.
När det gäller att kunna ställa krav på insatser från
framför allt ungdomar är detta långt ifrån okontro-
versiellt. Detta är en principfråga som man hittills har
haft en mycket strikt inställning till, att man inte skall
få ställa motkrav på den som söker socialbidrag. Det
är viktigt att ha historieskrivningen i bakgrunden. Vi
har sagt: Låt oss börja med gruppen ungdomar för att
se om vi kan hitta ett system. Vi har också gett i upp-
drag till AMS och Socialstyrelsen att försöka hitta ett
system av dansk modell där framför allt socialbi-
dragssökande ungdomar kan slussas vidare till ut-
bildning, praktik eller arbete av något slag. Då måste
man också kunna gå in och kräva en motprestation på
ett eller annat sätt.
Det kan vara lämpligt att börja med ungdomarna
också med tanke på att de är den största gruppen
socialbidragstagare. 40 % av socialbidragstagarna
utgörs av ungdomar. Det är viktigt att noga följa ut-
vecklingen. Men vi har inte ännu varit beredda att,
precis som Christina har sagt, utsträcka detta till att
gälla hela gruppen socialbidragstagare. Låt oss börja
med att se om vi kan finna ett system som fungerar.
Det krävs då en ändring i lagen för att kunna genom-
föra det.
Roland Larsson frågade vad vi skall göra åt al-
koläsken och åt NUTEK. Det är klart att vi måste se
till att vi har möjlighet att ändra på reglerna. Som
Roland Larsson också vet tänker jag ta upp detta i
EU-sammanhang för att se om vi helst kan få gemen-
samma regler. Men jag inbillar mig att man kanske
också tar upp diskussionen om huruvida alkoholpoli-
tiska hänsyn skall vägas in när man beviljar NUTEK-
bidrag.
Barbro Westerholm frågade när den nya utred-
ningen kan komma. Målet är ju att den skall kunna
var klar vid den här tiden nästa år. Det är ett väldigt
tufft tidsschema, eftersom det är stora principiella
frågor som utredaren skall ta hand. Men vi skall jobba
med den tiden som utgångspunkt. Jag kommenterade
också detta med ålderdiskriminering när det gäller
kravet på motprestationer, och det är svar också på
Barbro Westerholms fråga.
Avslutningsvis vill jag säga att propositionen na-
turligtvis är en kompromiss. Men jag känner mig i
alla fall väldigt glad över att kunna lägga fram ett
förslag som innehåller viktiga markeringar, som jag
tycker är ett stöd för den som är mycket svårt utsatt i
samhället. En av de första frågor som jag fick som
nytillträdd socialminister var: Hur går det med nor-
men? Allt var koncentrerat till en diskussion om so-
cialbidragsnormen. Den var en symbol för hela debat-
ten om socialbidragen.
I delar av denna proposition framgår också att vi
måste göra en avvägning mellan kravet på kommunal
självstyrelse och, som många här vältaligt har be-
skrivit, kravet på likabehandling och rättssäkerhet för
den enskilda personen liksom att vi måste försöka få
ett system som kan fungera i hela landet. Så här kan
visst finnas sådant som upplevt som motsägelsefullt.
Det är ett resultat av att vi ibland har tvingats komp-
romissa för att finna en framkomstväg. Men den nya
reviderade socialtjänstlagen innehåller ändå så pass
många viktiga markeringar att jag kan stå för den och
faktiskt kan känna mig litet stolt över att vi nått fram
till ett resultat. Att behöva leva i osäkerhet om många
principfrågor är ju inte bra för människor som är i
starkt behov av stöd och hjälp från samhällets sida.
När det gäller de markeringar som vi gör om bar-
nets rätt välkomnar jag riksdagens enhälliga förstärk-
ning av skrivningarna. Som jag ser det är det fortfa-
rande barnets behov man skall utgå från. Men man
markerar ännu tydligare släktskapet och skriver att
blodsband faktiskt betyder något. Det har jag alls
ingenting emot, utan jag välkomnar det.
Också det som sägs om anhöriga, de gamla, är
mycket viktiga markeringar, liksom att man med den
här konstruktionen förhoppningsvis kan låta social-
tjänstens personal få jobba på ett mer långsiktigt sätt
och med det som är grunden för socialtjänsten, nämli-
gen att genom att ingripa tidigt och arbeta förebyg-
gande faktiskt spara lidande och i slutänden också
pengar för kommunen och alla inblandade.

Anf. 94 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag tänkte återigen ta upp frågan om
ungdomar upp till 25 år, som vi har diskuterat tidiga-
re. Min fråga till Margot Wallström är om ett villko-
rande av socialbidragen skulle vara den bästa lösning-
en för våra ungdomar.
Jag har ytterligare en fråga, som gäller den rapport
som nu kommer från Socialstyrelsen och AMS.
Kommer det att innebära att ytterligare pålagor läggs
på kommunerna - vad jag förstår kommer utbildning,
kompetenshöjning, praktikarbete och annat att ske i
kommunal regi - eller får kommunerna statliga peng-
ar för dessa ändamål?
Jag vill också fråga Margot Wallström om vi även
i fortsättningen skall skicka våra arbetslösa ungdomar
till socialförvaltningen eller om de kommer att ha
möjlighet att gå till arbetsförmedlingen, vilket jag
skulle tycka vore mycket trevligare.
Jag vill också ta upp en fråga som vi egentligen
inte har debatterat. Det finns inga reservationer i
frågan, men den finns beskriven i propositionen. Det
gäller hushållsekonomisk rådgivning. Från vänster-
partiets sida har vi flera gånger skrivit motioner i
frågan och tagit upp den i andra sammanhang. Kom-
mer behovet av hushållsekonomisk rådgivning att
uppmärksammas i och med den nya utredningen? Det
finns ju försök som visar hur väl det har slagit ut och
att kommunerna många gånger tjänar på att göra
satsningar inom det här området. Kommer dessa
satsningar att utökas också inom socialtjänsten?

Anf. 95 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Självfallet skall förstahandsalternati-
vet vara att gå till ordinarie utbildning eller till arbets-
förmedlingen. Det är ju alltid de första dörrarna som
man skall öppna. Men för dem som inte har någon
möjlighet den vägen har vi undersökt den danska
modellen.
Det är många socialarbetare som säger att det na-
turligtvis skulle vara en hjälp för dem att till en ung
kille på väg in i ett narkotikamissbruk, vilken tar
socialbidraget och går raka vägen hem och köper
narkotika, kunna säga: Du får faktiskt lov att ställa
upp på vissa aktiviteter. Det kan nämligen vara ett sätt
att åstadkomma ett brott i en missbrukskarriär. Detta
har många socialarbetare återkommit till. Men det
handlar också om att det framför allt skall vara ett
erbjudande från samhällets sida. De arbetslösa ung-
domarna får chansen att, precis som i Danmark, pröva
på en utbildning, en praktikplats eller ett jobb, anting-
en i offentlig eller i privat sektor. Det är först när de
fått alla dessa erbjudanden som man skall kunna säga:
Vi kräver en motprestation från din sida för att du
skall kunna få bidrag. Jag tycker inte att det är en
princip som är märklig på något sätt. Vi skall alltså få
förslag från Socialstyrelsen och AMS i mitten av juni.
Finansieringen är ju inte på något sätt klar, så den kan
jag inte uttala mig om. Först när jag har sett förslaget
får vi se hur finansieringen skall hanteras.
Jag är nästan säker på att vi har nämnt detta med
hushållsekonomisk rådgivning. Kommunerna har
säkert upptäckt att det är ett effektivt sätt att hjälpa
många människor, så vi utgår från att kommunerna
fortsätter med den verksamheten.

Anf. 96 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag får tacka för det uttömmande sva-
ret.
Men jag är fullständigt övertygad om att de flesta
ungdomar absolut vill ha jobb. Man skall egentligen
inte behöva villkora bidrag. Jag är helt övertygad om
att de vill ha jobb, utbildning, komptenshöjning och
att de vill delta i alla möjliga verksamheter.
Jag skall förtydliga min fråga litet grand. Är det
arbetsförmedlingen eller socialförvaltningen som
kommer att förmedla erbjudandena till ungdomarna?

Anf. 97 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Ja, Marie Engström, jag tror också att
de allra flesta ungdomar inte vill något hellre än att
försörja sig själva eller att få en utbildning som de
förstår att de kommer att ha nytta av längre fram i
livet. Men tyvärr är det också så att om man är på väg
in i ett begynnande missbruk, så tar det intresset över.
Jag tror att detta kan tjäna som en bra möjlighet till
avbrott på en begynnande destruktiv karriär detta,
speciellt för den grupp som har haft svårt att komma
till rätta och där annat har tagit över. Det har ju hela
tiden sagts att villkorandet av bidragen måste ske på
ett sådant sätt att det inte används för någon sorts
slavarbete eller mot den enskildes önskan om hur det
skall vara utformat. Det skall i möjligaste mån vara en
hjälp att komma vidare. Jag tycker att författnings-
kommentarerna faktiskt säger en hel del om detta.
Marie Engström frågade vem som skall förmedla
erbjudandena till ungdomarna. Låt mig även här få
titta på förslaget innan jag ger besked om den organi-
satoriska uppläggningen. Vi får alltså vänta ett par
veckor till innan vi vet hur förslaget ser ut.

Anf. 98 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Först vill jag rikta ett tack till social-
ministern för hennes ambitioner och kraft att försöka
komma till rätta med alkoläsken. Jag hoppas bara att
hon också kommer att lyckas sprida litet grand av
detta sociala patos till den övriga delen av statsför-
valtningen. Det är väl det som egentligen är konst-
stycket, har jag förstått.
Jag vill egentligen ta upp en annan fråga. Social-
ministern säger att ingen av de förändringar som har
skett i samhället under senare år ger någon anledning
till förändring av de principer som socialtjänstlagen
bygger på och att socialbidraget skall vara det yttersta
skyddsnätet när det gäller det ekonomiska biståndet
inom socialtjänsten. Jag tycker att detta är positivt.
Jag vet inte om Margot Wallström hade kommit
hit när jag i mitt anförande tidigare berättade litet
grand om hur många av våra arbetslösa ungdomar
som i dag är helt och hållet beroende av socialbidrag
för att klara sin försörjning. Det är siffror som är
mycket tråkiga och allvarliga. Därför vill jag fråga:
Om man inte vill ändra socialtjänstlagen för att hante-
ra detta problem, och det tycker jag inte är den väg
som man skall välja, vilka generella åtgärder anser då
regeringen att man bör vidta för att lösa problemet?
Det är en viktig fråga. Jag tycker att det inför de när-
maste årens sociala debatt är något av en huvudfråga
hur man löser detta problem, för även långsiktigt
kommer problemet att finnas kvar i icke obetydlig
grad.

Anf. 99 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Naturligtvis är kungsvägen utbildning.
Utbildning kan man aldrig få för mycket av. Vi skall
inte slå oss för bröstet och säga att vi är bäst på det
här fältet - det behövs mer utbildning. Men det behö-
ver ju också göras en koppling till näringspolitiken
och arbetsmarknadspolitiken. Det är klart att det
hänger ihop med konjunkturer och huruvida vi kan
skapa fasta riktiga jobb, både i offentlig sektor och i
privata företag, så det finns ju ett samband med sam-
hällsutvecklingen i övrigt.
Glädjande nog rör de senaste positiva siffrorna
ungdomarna. Det är den gruppen som i första hand får
jobb nu. Det är, som Christina Pettersson också sade
tidigare, en oerhört trist erfarenhet att behöva starta
ett aktivt liv med att gå in i ett socialbidragsberoende.
Det är då viktigt att vi vidtar alla tänkbara åtgärder för
att förhindra att det blir så. Men som sagt, här måste
hela batteriet av åtgärder till.
De arbetslösa ungdomarna skall först och främst
vända sig till arbetsförmedlingen eller söka sig till en
utbildning. Först därefter kan de kanske vända sig till
socialbyrån.

Anf. 100 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tror inte att någon har någon an-
nan uppfattning än att man skall sätta in all kraft på att
försöka undvika att ungdomar blir beroende av soci-
albidrag.
Men jag tycker ändå att frågan också har en prin-
cipiell sida. Förhållandet är att en stor del av den
svenska befolkningen står utanför vårt generella
trygghetssystem. Det gäller framför allt ungdomen.
Visst skall vi göra allt vi kan för att ungdomarna inte
skall behöva bli beroende av stöd för sin försörjning
utan skall klara sig genom sitt arbete. Men när de blir
beroende av stöd, och det blir några, är det då inte
rimligt att också de omfattas av det generella trygg-
hetssystemet? Vad detta är för grupp i samhället som
vi skall särbehandla på det här viset har jag inte riktigt
förstått.

Anf. 101 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Detta har Roland Larsson rätt i. Det
stod också i den sociala rapporten att i och med att en
av grundprinciperna för socialförsäkringar i vårt väl-
färdssystem är inkomstbortfallsprincipen, så är det
klart att de som aldrig får en fast inkomst hamnar
utanför trygghetssystement. Det är ett bekymmer.
Det är i massarbetslöshetens spår som man börjar
fundera över om man skall hålla fast vid denna prin-
cip eller om man skall byta till något annat system.
Vår slutsats är nog ändå att det är viktigt att hålla fast
vid inkomstbortfallsprincipen, både därför att den
faktiskt gynnar arbetslinjen och därför att man kan ha
enhetliga generella regler för den. Har man ett annat
system, som jag vet att Roland Larssons parti står för,
innebär det att man i väldigt många fall får lov att
köpa sig kompletterande försäkringar. Det innebär
förstås också en individprövning i många fall. Jag tror
att det i stället kan leda till ökande klyftor.
Men allt detta ställer ju saken på sin spets när vi
lever i en tid med mycket, mycket hög ungdomsar-
betslöshet. Därför är det särskilt viktigt att vi funderar
på hur vi kan hjälpa ungdomarna att snabbt etablera
sig på arbetsmarknaden. Kanske bör vi också se över
en del av trygghetssystemen, så att ungdomarna kan
tas in i generella system i möjligaste mån.
Jag tycker t.ex., som jag tidigare har sagt i en tid-
ningsintervju, att ungdomarna borde ha rätt till studi-
ebidrag också under sommaren. Det är ju vansinnigt
att studiebidraget helt plötsligt skall upphöra, att en
del skall behöva gå på socialbidrag under sommaren
och därefter fortsätta sina studier. Vi har kanske inte
pengar till att finansiera det nu, men det är definitivt
en princip som måste etableras förr eller senare.

Anf. 102 BARBRO WESTERHOLM (fp)
replik:
Fru talman! Folkpartiet välkomnar naturligtvis att
regeringen lyfter fram närståendevården och att soci-
alministern gör det också här i kammaren. Vi tycker
dock att lagen är litet vagt utformad på den här punk-
ten. Man glömmer ofta hur viktigt det är att närståen-
devården skall vara frivillig, både för den som vårdar
och för den som vårdas.
Vidare tycker vi att man måste underlätta för när-
ståendevårdarna. Därför har vi i vår reservation, som
stötts av moderater, centerpartister och kristdemokra-
ter, lyft fram att regeringen borde ta ett initiativ till
överläggningar med de båda kommunförbunden, för
att se hur ett ökat stöd till närståendevårdarna skulle
kunna komma till stånd. Vid sådana överläggningar
skulle man ta upp en fortsatt utbyggnad av avlastning,
frågan om växelvård, förbättringar av kommunernas
regler för hemvårdsbidrag, ökade möjligheter att
anställa närstående, möjligheten att utvidga kretsen av
närstående till att omfatta fler och också möjligheten
till en förlängd vårdperiod.
Min fråga till socialministern är om regeringen
kan tänka sig att ta ett sådant initiativ till överlägg-
ningar med kommunförbunden. Det skulle vara bra
för alla parter, inte minst av humanitära skäl men
också av ekonomiska skäl.

Anf. 103 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Det är lätt att säga att man är positiv,
och jag är positiv till en sådan idé. Men frågan är när i
tiden överläggningarna skall ske. Jag träffar ju kom-
munförbunden regelbundet, och mitt intryck är att det
händer väldigt mycket, trots allt. Även om kommu-
nerna är pressade ekonomiskt, förstår man ändå från
kommunernas sida hur viktigt det är med avlastning
och stöd till anhöriga. Annars blir det större kostnader
och krångligare i andra änden. Anhörigvården är
många gånger också det bästa för de enskilda.
Även om vi nu skriver som vi gör i lagen, tror jag
att det bör få gå en liten tid. Därefter kan parterna
kallas till en diskussion om dessa frågor. Som Barbro
Westerholm nämnde är ju en del av dem utpräglat
kommunala frågor. Det gör att man verkligen måste
fundera över vad som är bäst för den egna kommunen
och hur det går att organisera det hela på ett sätt som
passar respektive kommuns struktur, traditioner och
lokala förhållanden. Jag har alls inget emot det. Jag
tycker att det kan vara ett bra förslag, och det bör
göras när vi så att säga har hunnit en bit in med hjälp
av den nya lagen.

Anf. 104 BARBRO WESTERHOLM (fp)
replik:
Fru talman! Då hoppas vi att den här tiden inte blir
för lång. Jag skulle helst se att man satte i gång med
det här ganska omgående. Vi har ju signaler om när-
stående som så att säga håller på att bli patienter själ-
va. Vi har också signaler om önskemål från yngre
närstående om den här förlängda perioden, signaler
om att det som det i dag är möjligt att övertyga sin
arbetsgivare om i många fall är en för kort period. Vi
skulle, i enlighet med vår reservation, vilja se att det
här inte fick dröja.

Anf. 105 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker också att mycket av det
som socialministern här framme har sagt om förslaget
till socialtjänstlag är mycket bra. Det gäller inte minst
ambitionerna för framtiden. Men det finns en fråga
som vi kristdemokrater har tagit upp i vår motion och
som inte har fått så där hemskt mycket utrymme. Det
gäller missbruksvården. Vi vet att många missbrukare
har det jättesvårt i dag. Väldigt många kommuner
under stark ekonomisk press har inte kunnat prioritera
som man kanske borde ha gjort.
I och med regeringens förslag, tappar man nu
möjligheten att överklaga ett beslut om viss vård eller
behandling genom förvaltningsbesvär. Då har jag en
fråga till socialministern. Hur tror socialministern att
det här skall kunna fungera? Redan nu är det ju ytterst
svårt för vissa missbrukare att få riktig vård och be-
handling. Vi vet hur det har gått med LP-stiftelsen.
Den håller på att rekonstrueras. Kommunerna har de
facto haft ytterligt svårt att prioritera den här verk-
samheten. Ser Margot Wallström någon fara i att ta
bort den här möjligheten? Det gör jag.

Anf. 106 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Det här är naturligtvis en av de punk-
ter där jag, om jag bara fick se det utifrån Socialde-
partementets synpunkter, gärna hade sett en annan
utformning. Men kommunerna säger ju å andra sidan:
Är det verkligen domstolarna, eller juristerna, som
skall bedöma behovet av vård och behandling? Låt
oss få ta det här ansvaret! Vi skall ta det.
Det viktiga är att man också här har en helhetsbe-
dömning. Även här är det så att ett tidigare ingrepp
ofta innebär att man sparar pengar i slutändan. Själv-
klart ligger det på oss att via myndigheterna se till att
det finns en tillsyn över den här verksamheten. Det
ligger ju också ett sådant uppdrag på Socialstyrelsen,
som skall se på vad som händer med institutionsvår-
den, så att inte denna rustas ned för mycket eller i för
snabb takt, så att man tappar kompetens.
Vi vet också att man inte kan upprätthålla vård-
hem och annat på samma sätt som det såg ut för några
år sedan. Kraven och möjligheterna att genomföra en
mer anpassad vård, med mer av öppenvård, har för-
ändrats. Det har ibland kanske faktiskt varit en för-
ändring till det bättre, men det är ju allvarligt om man
rustar ned och ser till att man avskaffar alla de här
institutionsplatserna. Så kan vi naturligtvis inte heller
ha det.
Det här är en svår balansgång. Man hade kunnat
önska en annan ordning, men det gäller också att
lyssna på kommunerna när de säger att de fortfarande
har skyldigheten att erbjuda vård och behandling till
dem som behöver det i kommunen. Jag är säker på att
de kommer att ta det ansvaret. Även den frågan måste
vi följa mycket noga.

Anf. 107 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det tenderar ju ibland att bli så i sam-
hället att vi hamnar i det ena eller andra diket. Vi har
ju ett exempel nu som gäller omstruktureringen av
psykiatrin. Där har vi verkligen sett att man har stängt
utan att bygga upp något annat. När det gäller miss-
bruksvården tycker jag också att det är fantastiskt med
öppna vårdformer. Det är väldigt många som har fått
mycket god hjälp av dessa. Men sedan vet vi att det
finns ett antal missbrukare som inte klarar en rehabili-
tering under öppna vårdformer, utan som på olika sätt
behöver en mer fast behandling, som jag vill kalla det.
Eftersom det här inte är något som finns inom häl-
so- och sjukvårdslagen utan som kommer utanför,
finns ju problemet med de gränsdragningar som vi,
ibland kanske felaktigt, har gjort. Jag ser ett antal
människor som kanske hamnar mellan stolarna av det
skälet. Dem vill jag verkligen värna om, och jag hop-
pas att vi skall kunna följa upp det här, så att vi verk-
ligen ser vartåt det lutar. Det är fråga om missbrukare
av alla slag, och tyvärr ser vi ju att blandmissbruket
ökar generellt sett. Det gör att det väldigt ofta verkli-
gen behövs professionella specialenheter för att klara
den här formen av rehabilitering.
Jag vill då fråga socialministern om det den kom-
mande tiden kommer att ske någon uppföljningsverk-
samhet när det gäller missbrukarnas problemsituation
i dag. Kommer man bara att invänta signalen? Det
tycker jag i så fall inte är tillräckligt.

Anf. 108 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Chatrine Pålsson har ju rätt i att det är
viktigt att det finns kvar en kompetens, och att det
finns institutioner med högt kvalificerad personal och
möjligheter att ta sig an de svåraste fallen, de svåraste
missbrukarna. Vi har ett uppdrag som ligger på Soci-
alstyrelsen att kartlägga de senaste årens förändringar.
Det finns också naturligtvis ett uppdrag att följa upp
propositionen. Det är ju viktigt att vi kontrollerar att
kommunerna, om de säger att de skall leva upp till det
här ansvaret, också gör det. Det är viktigt att man
kanske också hjälper varandra med att utveckla meto-
der och hitta vägar framåt på det här området.
Jag vill också säga att det här verkligen är en pro-
cess. Synen på vilka metoder som är effektivast skiljer
sig nästan från år till år. Man hittar någon ny metod,
och så vill man pröva den, för den verkar effektivare.
Inom nästa tvåårsperiod är det något annat. Tyvärr
räcker ju antalet missbrukare till både den ena meto-
den och den andra som det ser ut i dag. Men det här
skall vi följa mycket noga, Chatrine Pålsson!

Anf. 109 THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! Min fråga till socialministern gäller
också socialbidraget till ungdom under 25 år. Miljö-
partiet anser att kommunerna skall erbjuda någon
form av arbete. Vi vill inte ha det här med att man
skall kunna kräva motprestationer av dem som får
pengarna. Om man skall kunna göra ett bra arbete,
känner vi att det måste finnas en dialog mellan bi-
dragstagarna och kommunen i stället för att man har
en tvångssituation. Det tycker vi är litet olyckligt, och
det kan hanteras väldigt olika i olika kommuner. Det
kan ju vara så att de här personerna blir dåligt motive-
rade för att utföra de här kompetenshöjande arbetena,
eller praktikarbetena. Varför har ni inte valt den mju-
kare linjen med att man i stället kanske hade haft ett
erbjudande om ett arbetstillfälle?

Anf. 110 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Det är precis det som är meningen,
och det står faktiskt i propositionen. Meningen är att
man skall göra upp en plan ihop med den unga män-
niskan. Det skall ske i samarbete och samverkan. Det
är först när alla de möjligheterna är uttömda och t.ex.
- som jag nämnde tidigare - i syfte att kunna erbjuda
någon med ett påbörjat missbruk det här, som man
kan behöva använda den här påverkansmöjligheten.
Det är i första hand ett erbjudande. Det är så hela
systemet skall byggas upp. Det är först när alla erbju-
dandena har gått ut som man också skall kunna kräva
något tillbaka.

Anf. 111 THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! Det låter ju bra, men i många fall är
det inte fråga om missbrukare. Det finns ju också
många som i dag har en ekonomiskt besvärlig situa-
tion. De kan känna sig väldigt besvärade inför det här.
Ändå finns det ju i propositionen också med ett för-
slag om att man, om man inte ställer upp på de kom-
petenshöjande åtgärderna eller praktiken, faktiskt kan
få ett minskat socialbidrag. Då har man ju ett tryck på
sig. Hur klarar man sig då? Skall man svälta, eller vad
skall man dra ned på då? Socialbidraget är ju relativt
litet som det är redan nu.

Anf. 112 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vill bestämt tillbakavisa det sättet
att beskriva detta. Som ung måste man naturligtvis
också ha rätt att få sitt socialbidrag, om man av olika
skäl inte kan vara med i sådan här verksamhet. Det
står också så i lagen. Det står även uttryckligen att
deltagande i sådan här verksamhet skall vara ett led i
en medveten strategi som syftar till att förbättra den
enskildes förutsättningar att komma in på reguljär
arbetsmarknad eller utbildning. Det skall finnas en
individuell plan.
Tanken är hela tiden att det är just den vägen som
gäller. Först skall man så att säga komma sams om att
det här är det bästa för personen i fråga. Det är också
preciserat vad det inte får vara fråga om. Det får
nämligen inte vara fråga om tvångsåtgärder som lik-
nar en del av det som vi sett exempel på i medierna
under den senaste tiden. Det skall i stället handla om
sådant som är till gagn för den enskilde. Tyvärr är det
en högst realistisk situation att det för några ungdo-
mar kan behövas en påtryckning, varvid man säger:
Du får faktiskt lov att aktivera dig litet, för annars tar
drogintresset över. Jag tycker att det är ett ganska
rimligt krav. Detta har efterlysts åtminstone av många
av de socialarbetare som jag har träffat. Men det här
får inte användas repressivt. I första hand är det fråga
om ett erbjudande som ungdomarna skall få, och detta
skall vara positivt. I direktiven till Socialstyrelsen och
AMS har jag varit noga med att detta skall hållas fram
vid utformningen av förslagen.

Anf. 113 ANNIKA JONSELL (m) replik:
Fru talman! Trots statsrådets vältalighet kan jag
inte komma bort från intrycket att argumenten för
riksnormen andas något som kan liknas vid att vi
politiker på riksnivå skulle vara bättre skaffade att
bedöma vad som är lämpligt och att vi skulle ta ett
större ansvar än de lokala politikerna. Men det viktiga
är väl egentligen inte att det ser likadant ut över hela
landet, utan det viktiga är väl att bra beslut fattas. Där
kan jag ännu inte se att riksdagens beslut skulle vara
bättre än beslut som fattas i varje kommun av lokala
företrädare, som dels har nära till verksamheten, dels
har en specifik kunskap om de lokala förhållandena.
Jag är litet rädd för att metoder cementeras i stället för
att mångfaldens blommor får blomma på olika orter
så att man sedan kan ta lärdom av varandras modeller.

Anf. 114 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Som politiker på riksplanet råkar vi då
och då ut för att det handlar om att försöka balansera
mellan dels de kunskaper som vi har om kommuner-
nas förmåga och vilja att just utforma lokala villkor
och att ta hand om frågor på det sätt som anses bäst,
dels behovet av att övervaka och se till hela landet
och till möjligheten att ha en likabehandling av med-
borgarna. Det är just den balansgången som så tydligt
kommer till uttryck i den här lagstiftningen. Är det så
att man skall känna att man behandlas ungefär som
andra människor runt om i landet, att man har samma
rättigheter som andra medborgare i Sverige, eller är
det så att det är upp till kommunen att avgöra sådant
här? Det handlar, som sagt, om en balansgång. En
viss del kan påstås vara ungefär likartad över hela
landet. Det gäller då behoven och vad vi uppskattar
att det kostar för den enskilde. Annat överlåter vi på
kommunen att faktiskt anpassa efter lokala förhållan-
den - lokala priser etc.
En erfarenhet under senare år är väl att väldigt
många har känt sig utlämnade, att det har varit en evig
strid om detta och att det var tvunget att komma till
ett avgörande. Då tycker vi att det här, som jag tidiga-
re sade, i slutändan ändå är en klok kompromiss. Men
visst, vi kommer nog att uppleva den här striden
många gånger till - kanske ännu tydligare i takt med
att vi har en decentralisering, samtidigt som det finns
ett behov för riksdag och regering att följa utveck-
lingen i hela landet och att se till att medborgarna i
alla fall kan känna att de lever i samma rike.

Anf. 115 ANNIKA JONSELL (m) replik:
Fru talman! Jag håller givetvis med socialminis-
tern om att det finns frågor som det lämpar sig att
fatta beslut om på riksnivå, liksom att det finns frågor
som det lämpar sig att fatta beslut om på en annan
nivå. Jag tycker att ett slags närhetsprincip, en princip
om lägsta möjliga nivå nära verksamheten, är en
ganska bra princip. Just i det här fallet hamnar detta,
som jag ser det, i kommunen. Jag har nämligen svårt
att se att det här är en fråga som behöver lyftas upp på
nämnda vis. Som sagt: Man kan ha olika åsikter om
den saken. Mig förefaller det klart att här borde de
lokala politikerna ha bästa kunskapen om vilka förhål-
landen som gäller och därmed om vilket beslut som
det är bra att fatta.

Anf. 116 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Det som i allra högsta grad återstår för
kommuner att besluta om är detta med att klara av
helhetssynen. Trots allt utgör det här en begränsad
del, som det är lätt att skilja av och som rör pengarna.
Men kommunen måste utifrån lokala förhållanden se
till helheten för varje enskild hjälpsökande och försö-
ka forma en socialpolitik också som en del av andra
politikområden. Det är kanske ännu viktigare att det
görs och att man känner att det finns tillfälle att göra
det lokalt. Det är alltså fråga om både-och här. Vi kan
väl konstatera att vi har olika åsikter och knappast
kommer längre i det avseendet, åtminstone inte i dag.

Anf. 117 ELISA ABASCAL REYES (mp):
Fru talman! Jag skulle vilja tala om en av de mo-
tioner som jag varit med om att väcka under allmänna
motionstiden och som ligger mig närmast om hjärtat.
Först skulle jag vilja uttrycka min besvikelse över
att vår motion behandlats i socialutskottet. I första
hand tycker jag att det handlar om en arbetsmark-
nadspolitisk åtgärd. Således borde motionen bli be-
handlad i arbetsmarknadsutskottet.
Med tanke på hur socialutskottet har behandlat
motion 1996/97:So803 - utskottet skriver helt enkelt
att man inte är beredd att tillstyrka den; detta utan
någon som helst argumentation e.d. - tror jag att det
skulle ha varit lyckat om motionen hade behandlats
just i arbetsmarknadsutskottet.
Jag behöver inte tala om för utskottets majoritet
eller för någon annan vilken kris vården och omsor-
gen i dag lever i. Säkerligen känner ni liksom jag, och
många med mig, väldigt mycket för dem som drabbas
hårdast av nedskärningarna. Självklart är det mest
eftersträvansvärda att vården, omsorgen och utbild-
ningen får de resurser som behövs för att det skall gå
att ge en så god service som möjligt.
Vi måste dock också titta på frågan om vilken ar-
betsmarknad vi skall ha i framtiden. I motionen före-
slås att staten inrättar en fond för arvodering av kon-
sulter inom vård, omsorg och utbildning. Målet är att
slå två flugor i en smäll. Först och främst vill vi som
har skrivit motionen försöka skapa en marknad för
sådana tjänster som det finns ett starkt behov av - ett
behov som dock inte kan omsättas i verklig efterfrå-
gan, eftersom det saknas ekonomiska resurser. Här
har vi alltså en imperfektion i marknadsekonomin
som jag anser att det är ett samhälleligt ansvar att rätta
till. Det finns en kompetens. Det finns nämligen år av
erfarenhet hos stora grupper, framför allt hos kvinnor
inom nämnda sektorer. Däremot finns det få utveck-
lingsmöjligheter. Framför allt finns det få möjligheter
att styra den egna yrkesutövningen.
I dag tyngs de personer som arbetar inom vård och
omsorg framför allt av de ordinarie uppgifterna. Jag
säger: Låt de här kvinnorna, för det är mest kvinnor vi
talar om, starta eget vid sidan av! Låt arbetslösa få
behålla a-kassan och gå in tillfälligt då luckor uppstår,
varvid de som startar eget kan få tillfälliga uppdrag!
De arbetslösa får därmed fotfäste på arbetsmarknaden
och kan fortsatt ha en fot i verksamheten, samtidigt
som en fast anställd kan utvecklas och få ett ekono-
miskt incitament att verkligen fördjupa sin kunskap.
Det här är också en väg att sätta etikett på den specia-
listkompetens som hittills varit starkt undervärderad
och som inte fått den status som den förtjänar.
Det är bra med eget företagande för kvinnor. De
flesta egenföretagarna är ju män. Ett egetföretagande
vid sidan av ger också möjlighet till att nya vyer öpp-
nas och till att man får ett bättre självförtroende.
Jag skulle kunna ge några exempel. Det gäller då
tre nivåer. Den första nivån - jag tar skolan som ex-
empel - är den direkta undervisning som en elev kan
få. Det är den resurs som samhället står till tjänst med.
Den andra nivån inträder när ett barn har ett pro-
blem. Då får barnet gå till kurator, skolpsykolog eller
skolsköterska.
Den tredje nivån gäller ett tillfälligt specifikt pro-
blem i en verksamhet vilket det i dag inte finns någon
möjlighet att åtgärda, eftersom kommunernas eko-
nomi är så pressad. Jag talar nu om direkta konflikt-
punkter som behöver åtgärdas men som på grund av
det ekonomiskt begränsade utrymmet tyvärr läggs åt
sidan.
Jag skulle vilja ta upp några motargument mot den
modell som jag har föreslagit. Det första är att detta är
en kommunal angelägenhet och att kommunalt själv-
styre skall gälla. Vi i Miljöpartiet värnar mycket
starkt om det kommunala självstyret, men det är
kommunerna och verksamheterna själva som avgör
hur och när en konsulttjänst behövs. Kommunerna
kan inte inom sin verksamhet ha en sådan specialist-
kompetens. Det kommer troligen aldrig att finnas
ekonomiskt utrymme för detta. Låt oss uppmuntra
dem som specialiserar sig och blir verkligt bra på
någonting.
Ett annat argument mot den här modellen skulle
vara att den slår ut ordinarie jobb. Jag vill först säga
att statsunderstödda konsulter inte skulle konkurrera
med det utbud som i dag finns. Det finns i dag nästan
ingen efterfrågan på sådana. Den är så oerhört be-
gränsad att det inte skulle bli en osjyst konkurrens.
Den fond som vi föreslår för utbetalning av de
aktuella medlen skall vara tidsbegränsad till förslags-
vis fem år för att inte slå ut ordinarie verksamhet.
Ansökningar skall prövas av en myndighet eller av ett
kansli på ett sådant sätt att den ordinarie verksamhet
som kommunen är skyldig att ha inte inskränks.
Ett annat argument skulle kunna vara ett den här
modellen skapar en konsultexplosion. Jag tror inte
det, eftersom det rör sig om begränsade taxor. De
flesta verksamheter har redan i dag ett konsultanslag,
men det förslår inte tillräckligt långt. Antalet timmar
som varje projekt kan ta i anspråk skall också vara
begränsat.
Det skulle också kunna sägas att det här skapar
byråkrati. Inte heller det kan jag hålla med om. Det
skulle med enkla regler kunna skapas en relativt liten
administration för handhavandet av de här projekten.
Jag var mycket förvånad över att motionen be-
handlades i detta betänkande. Faktum är att det här
förslaget inte kräver någon ändring av socialtjänstla-
gen. Kommunen svarar visserligen för socialtjänst
inom sitt område, men arbetsmarknadspolitiska åtgär-
der och utbildning på högskolenivå, dvs. det som den
här motionen och modellen syftar till, är inte först och
främst kommunala verksamheter.
Den stora svagheten med den här motionen är fi-
nansieringen. Vi har inte föreslagit någon direkt fi-
nansieringsmodell eller något fast anslag. Vi anser att
regeringen skulle kunna utreda det här.
Detta var den första sak som jag ville ta upp. Den
andra är den debatt som i dag har förts om arbetsplikt
för ungdomar. Det blev riktigt hårresande när social-
demokraternas företrädare Christina Pettersson sade
beträffande socialbidragstagare som är äldre än 25 år
att det sker en dialog i samförstånd för vuxna bidrags-
tagare. Underförstått är någon dialog i samförstånd
inte nödvändig när det gäller dem som är under 25 år.
Christina Pettersson sade också: Vi tycker att det
är viktigt för vuxna bidragstagare att själva få påverka
och vara med om att bestämma. Är det inte viktigt för
dem som är under 25 år? Vi kan konstatera att en ung
person har rätt att sitta i Sveriges riksdag fr.o.m., som
t.ex. i mitt fall, 21 års ålder men inte har någon
lagstadgad rätt att själv påverka vilka kompetenshö-
jande åtgärder som är lämpliga i det egna fallet.
Socialministern talade även om frivillighet i stället
för tvång. Jag vill här konstatera att den lagändring
som föreslås i högsta grad innebär ett tvång, eftersom
den innefattar en repressalie. Låt mig citera ur ut-
skottsbetänkandet:
"Enligt den föreslagna 6 d § skall den som utan
godtagbart skäl avböjer att delta i praktik eller kompe-
tenshöjande verksamhet eller utan godtagbart skäl
uteblir från sådan verksamhet kunna vägras fortsatt
försörjningsstöd eller få utgående stöd nedsatt."
Vad betyder det här? Ni som står bakom den här
lagen blir mig i dag svaret skyldig. Inte heller soci-
alministern gav ett svar på detta till min kollega. Vad
skall de som inte uppfyller det här villkoret och blir
fråntagna sitt stöd försörja sig på i stället? Skall de
tigga, skall de stjäla eller skall de svälta ihjäl? Det
måste ni svara på. Annars kan ni inte införa en sådan
här lag.
Man kan också undra om det är socialsekreteraren
som i samråd med länsarbetsnämnden skall avgöra
vilken lämplighet olika åtgärder har. Har socialsekre-
teraren kompetensen att styra en annan människas
framtida yrkesutövning och yrkesliv? Jag känner inte
till att de har det i så stor utsträckning.
Socialministern talade om drogmissbruk och sade
i samma andetag att ungdomar är de största socialbi-
dragstagarna. Men de flesta ungdomar är inte drog-
missbrukare, och det verkar därför vara väldigt un-
derligt att mot det stora flertalet införa en tvångsåt-
gärd, något som är ett viktigt principiellt avsteg från
en tidigare politik. Det rör sig alltså inte om ett erbju-
dande utan om ett tvång.
Det sista som jag vill ta upp är det faktum att även
studenter som inte kan få ett feriejobb skall underkas-
tas denna lag, om de är mellan 20 och 25 år. Varför
skall en socialsekreterare bestämma vilken praktik
eller annan åtgärd som är kompetenshöjande för en
person som går tredje året på KTH? Varför får inte
ungdomarna föra det som Christina Pettersson kallar
en dialog i samförstånd eller vara med om att be-
stämma och själva påverka?
Jag yrkar bifall till reservation 25 och till reserva-
tion 14 under mom. 8.

Anf. 118 CHRISTINA PETTERSSON (s):
Fru talman! Självklart skall man föra en dialog
även med ungdomar under 25 år. Att jag inte nämnde
det innebär inte att man inte skall ha en sådan dialog.
För mig är det kanske så självklart att jag inte nämnde
det.
Det är också viktigt att komma ihåg att Socialsty-
relsen och Arbetsmarknadsstyrelsen ser över det här
och tar ställning till utformningen. Jag tycker att so-
cialministern ganska väl utvecklade hur det här kom-
mer att gå till och hur man kommer att arbeta med
ungdomarna. Jag har själv tidigare arbetat med ung-
domar, och det är för mig oerhört viktigt att man för
en dialog, arbetar långsiktigt och ser till vilken ut-
bildning, praktik osv. som ungdomarna behöver för
att komma vidare, undvika att hamna i ett bidragsbe-
roende och i stället förbli aktiva.

Anf. 119 ELISA ABASCAL REYES (mp):
Fru talman! Jag måste säga att det här är rent upp-
rörande. Jag har en mycket klar uppfattning av hur det
replikskiftet såg ut. Christina Pettersson anförde då
som skäl för att man gick in för just denna specifika
åldersgrupp att det är viktigt för dem som är över 25
år att få påverka och vara med om att bestämma. Jag
tolkar det antingen så, att Christina Pettersson inte
gav något argument för att man gjorde en speciell
avgränsning för dem som är över 25 år, eller så som
jag sade, att detta är viktigare för dem som fyllt 26 än
för dem som är mellan 20 och 25 år.
Jag återkommer gärna till en fortsatt debatt med
Christina Pettersson när vi har fått snabbprotokollet.
Christina Pettersson är mig vidare svaret skyldig
på frågan vad de som vägras ersättning skall leva av,
om de inte får socialbidrag, vilket enligt lagen är den
sista utvägen? Skall de tigga, svälta eller stjäla?

Anf. 120 CHRISTINA PETTERSSON (s):
Fru talman! Självfallet skall våra ungdomar var-
ken tigga, stjäla eller svälta. Som jag hänvisade till
utvecklade socialministern ganska väl att man i vissa
fall kanske måste ta hänsyn till att det blir svårigheter,
om man inte för en sådan dialog med ungdomen som
jag tidigare inte nämnde. Vad jag främst vill under-
stryka som viktigt är att ungdomar kommer i utbild-
ning, så att de kan försörja sig i framtiden.
Vi kan tillsammans studera snabbprotokollet och
prata om detta.

Anf. 121 ELISA ABASCAL REYES (mp):
Fru talman! Christina Pettersson nämner frivillig-
heten och att åtgärden skulle föregås av en dialog med
den unge och säger att detta står omnämnt i proposi-
tionen. Men i betänkandet finns inget sådant om-
nämnt. Det är betänkandet som gäller, bl.a. Denna
dialog finns inte reglerad i lagförslaget, att den unge
själv skall kunna vara med och påverka. Det står att
socialsekreterare och socialtjänst skall samråda med
länsarbetsnämnden, inte med den unge. Det finns
inget lagreglerat skydd för den unge som innebär en
möjlighet att själv påverka vad som skall anses vara
kompetenshöjande.
Det talas om frivillighet. Men varför skall unga
som t.ex. är tillfälligt arbetslösa vid högskolestudier
omfattas av en tvångsåtgärd? Det betyder att man vill
ha en motprestation för socialbidraget. Det anspelar
på värderingen att man skall göra rätt för sig - jobbar
du inte, så får du inte något att äta. Det leder till en
principiellt viktig diskussion om arbetstagarens ut-
satthet.
Christina Pettersson sade slutligen att våra ung-
domar självfallet inte skall svälta, tigga eller stjäla.
Men vad skall de då göra, om de blir av med stödet?
Vad skall de göra?

Anf. 122 CHRISTINA PETTERSSON (s):
Fru talman! Det kan vara intressant att fördjupa
sig i denna diskussion när utredningen från Socialsty-
relsen och Arbetsmarknadsstyrelsen är klar och vi vet
hur åtgärderna är utformade och kan ta fasta på det.
Socialministern utvecklade också detta med stude-
rande ungdomar som får socialbidrag på somrarna.
Hon sade att man kanske skall ha studiebidrag på
sommaren också. Man måste försöka hitta lösningar.
Det är inte rimligt att ha socialbidrag under somma-
ren. Det viktigaste även för den gruppen ungdomar är
att de får jobb under sommaren och får erfarenhet av
att arbeta.

Anf. 123 ELISA ABASCAL REYES (mp):
Fru talman! Om jag sade att det var upprörande
förut, är det här dubbelt upprörande. Det visar sig här
att man fattar beslut om ett principiellt viktigt avsteg
från nuvarande socialpolitik och grundläggande vär-
deringar. Ändå säger Christina Pettersson att vi skall
avvakta vidare utredningar för att se hur åtgärderna
skall organiseras. Man har alltså ingen kontroll och
vet inte vad dessa bestämmelser kommer att få för
verkan. Man har fortfarande inte tänkt färdigt om vad
som egentligen skall gälla för ungdomar som är som-
marlediga men inte kan försörja sig. Man måste väl
tänka igenom det först, innan man gör ett så viktigt
principiellt avsteg att de ungdomarna skall omfattas
av en tvångsåtgärd för att få grundläggande mänskliga
behov täckta.
Jag vill ge förslaget djupt underkänt. Jag hoppas
att debatten i samhället fortsätter å det intensivaste.
När samhällsklimatet hårdnar är det olyckligt att de
som har det svårast, t.ex. invandrare och ungdomar, är
de som först kommer att omfattas av tvångsåtgärder
och därmed utpekas som en belastning för samhället.
Denna politik är direkt ungdomsfientlig. Varför har
man inte tittat på den ungdomspolitiska utredningens
förslag om ungdomslön i stället? Varför detta tvång?

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 3 juni.)

13 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Konstitutionsutskottets betänkande
1996/97:KU25 Granskning av statsrådens tjäns-
teutövning och regeringsärendenas handläggning

Utrikesutskottets betänkande
1996/97:UU13 Verksamheten inom Europeiska unio-
nen under 1996

Jordbruksutskottets betänkande
1996/97:JoU20 Miljöarbetet inom EU

14 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 2 juni

1996/97:590 av Per Lager (mp) till miljöministern
Kynnefjäll
1996/97:591 av Agne Hansson (c) till utrikesminis-
tern
Den turkiska militära interventionen i Nord-Irak
1996/97:592 av Ingrid Näslund (kd) till statsrådet
Pierre Schori
Uppföljning av asylsökande som utvisats

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 10 juni.

15 § Kammaren åtskildes kl. 16.43.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 §
anf. 39,
av andre vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 11.37,
av talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 73 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.