1996/97
RR4
Riksdagens revisorer anmäler härmed sin granskning av stödet till rennäring-
en.
Riksdagens revisorer har granskat stödet till rennäringen och den statliga ren-
näringsadministrationen. I granskningen har också ingått en studie av in-
komstförhållandena inom rennäringen.
Resultatet av granskningen har redovisats i revisionsrapporten (1995/96:8)
Stödet till rennäringen. Revisionsrapporten är fogad som bilaga till denna
skrivelse.
Efter remissbehandling av revisionsrapporten redovisar nu revisorerna sina
slutgiltiga överväganden och förslag i ärendet.
Granskningen föreslogs av riksdagens bostadsutskott. Som motiv för försla-
get framfördes farhågor för att den statliga rennäringsadministrationen var
onödigt komplicerad och kostsam.
I revisionsrapporten konstateras inledningsvis att rennäringen, med hänsyn
till sin omfattning och sin förhållandevis ringa betydelse för samhällseko-
nomin, tilldragit sig en betydande uppmärksamhet från statsmakternas sida,
en uppmärksamhet som dock delvis kan förklaras av samemas ställning som
urbefolkning. En lång rad utredningar har granskat rennäringen och andra
samiska förhållanden. Många av dessa utredningar har bildat underlag för
politiska beslut och resulterat i en omfattande lagstiftning. Ett komplicerat
system av stöd och ersättningar till rennäringen har växt fram. Därtill har en
inte obetydlig statlig administration tillskapats för att tillämpa lagstiftningen
och stödsystemet. I revisionsrapporten redovisas översiktligt viktigare ut-
redningar och riksdagsbeslut på området samt lagstiftningen, stödsystemet
och rennäringsadministrationen.
Av revisionsrapporten framgår att statsmakterna under årens lopp har haft
en stark ambition att detaljstyra rennäringen. Mycket av det som präglar
1 Riksdagen 1996/97. 2 saml. RR4
modem förvaltning, bl.a. mål- och resultatstyrning, avreglering, delegering
och rambudgetering, har ännu inte genomförts när det gäller statens förhål-
lande till rennäringen. Relationerna till denna verksamhet präglas i stället
fortfarande av centralt beslutsfattande, detaljreglering och ett komplicerat
stödsystem med många villkor knutna till de olika stödformerna. Den statliga
rennäringsadministrationen måste med andra ord betraktas som otidsenlig.
En väsentlig del av subventionerna till rennäringen utgörs av pristillägg.
Stödet, som infördes år 1973, utgick ursprungligen i form av viss ersättning
per slaktat djur. Sedan budgetåret 1993/94 har pristillägget varit kilorelaterat.
Under budgetåret 1994/95 uppgick det samlade stödet till knappt 29 miljoner
kronor.
Pristillägget har aldrig blivit föremål för någon grundligare utvärdering.
Därmed kan ingen med säkerhet uttala sig om hur systemet har fungerat.
Man vet alltså inte om stödet såsom var avsikten har bidragit till näringens
rationalisering. På samma sätt förhåller det sig med andra former av stöd som
är riktade till rennäringen eller eljest kan komma näringen till del. Och i
praktiken möter det nog betydande svårigheter att bedöma effekterna av stöd
till stängsel, information, rådgivning, betesinventeringar m.m. eller av ar-
betsmarknadsersättningar, regionala utvecklingsmedel eller landsbygdsstöd.
I revisionsrapporten görs ett försök att beräkna subventionsgraden i näringen.
Beträffande budgetåret 1994/95 konstateras att man, under vissa förutsätt-
ningar, för vaije krona i direkt statlig subvention fick ut ett värde i produ-
centledet på 1 krona och 24 öre, vilket motsvarar en subventionsgrad om
drygt 80 %.
Trots icke obetydliga subventioner är inkomsterna från rennäringen låga i
förhållande till inkomsterna inom andra verksamheter, t.ex. jordbruket i
norra Sverige. Enligt revisorernas egen undersökning uppgick den genom-
snittliga förvärvs- och kapitalinkomsten för en renägarfamilj till drygt
116 000 kr år 1993. Motsvarande inkomst för jordbrukare inklusive ma-
ke/maka var år 1992 i Jämtlands län drygt 194 000 kr, i Västerbottens län
drygt 220 000 kr och i Norrbottens län nära 215 000 kr.
Enligt vad som uttalas i revisionsrapporten finns goda skäl för att staten
inte bör anlägga samma sätt att se på rennäringen som på t.ex. jordbruket.
Det har varit ett vitalt intresse för landet att livsmedel i tillräcklig mängd har
kunnat produceras till rimliga priser. Därför har staten under många år gått i
spetsen för en hård rationalisering och effektivisering av näringen. På annat
sätt förhåller det sig med rennäringen. För det samiska folkhushållet har den
1996/97:RR4
visserligen stor betydelse men för det svenska folkhushållet är den av margi-
nell vikt. För Sverige har rennäringen värden av helt annat slag än renodlat
samhällsekonomiska. Med denna insikt som grund borde det vara möjligt att
styra bort från det strikta rationaliserings- och effektiviseringstänkande som
ändå synes ha begränsade utsikter till framgång och som dessutom lätt kom-
mer i konflikt med andra mål av överordnad art, t.ex. miljömål. En högt
mekaniserad renskötsel innebär påfrestningar på naturen och ökar risken för
konflikter med andra brukare av det samiska bosättningsområdet.
I revisionsrapporten konstateras att det finns inte mindre än ca 35 olika spe-
cificerade stöd- eller ersättningsformer som under senare år har kommit
rennäringen till del. Frågan ställs om det ligger något värde i att behålla olika
former av stöd vars effekter man har begränsade kunskaper om. En sam-
manslagning av stödformer kan vara att föredra. Därför föreslås att regering-
en vidtar åtgärder för en förenkling av stödsystemet. Flertalet stödformer bör
kunna slås samman till ett stöd. Regeringen föreslås också överväga om de
statliga medlen kan tillföras Samefonden. En sådan lösning skulle förbättra
överblicken och underlätta planeringen. Det skulle också bli lättare att bygga
upp reserver för år med besvärliga förhållanden.
I revisionsrapporten uttalas uppfattningen att inte bara stödsystemet utan
också rennäringsadministrationen kan förenklas. Strävan bör vara att ansva-
ret för handläggningen av stödet förs samman till en myndighet. Glesbygds-
verket kan därvid i enlighet med vad som föreslogs i Miljövårdsberedningens
betänkande Hållbar utveckling i landets fjällområden (SOU 1995:100) vara
ett lämpligt alternativ. En annan möjlighet är att den statliga rennäringsad-
ministrationen samlas till någon av de berörda länsstyrelserna. På sikt bör
även Sametinget kunna komma i fråga som ansvarig myndighet för stödgiv-
ning jämte merparten av annan rennäringsadministration.
För den statliga rennäringsadministrationen beräknas åtgå ca 50 årsarbets-
krafter till en sammanlagd kostnad av uppskattningsvis 23 miljoner kronor.
Med en omläggning av det statliga stödet till rennäringen i den förordade
riktningen bör merparten av de administrativa resurserna, främst vid Jord-
bruksverket och länsstyrelserna, kunna sparas in.
Rennäringen har sedan mer än 100 år omgärdats med lagstiftning som
kommit att bli alltmer detaljerad. Den nuvarande rennäringslagen (1971:
437) är ett omfattande aktstycke med totalt 102 paragrafer som reglerar såväl
rennäringens relationer till omvärlden som dess interna förhållanden. Vidare
1996/97:RR4
finns en rennäringsförordning (1993:384) med bestämmelser om bl.a. för-
säljning och upplåtelse av statens mark ovan odlingsgränsen och på renbe-
tesfjällen, om företagsregister för rennäringen, om Samefonden och om stöd
till rennäringens rationalisering. Till rennäringslagstiftningen kan också
hänföras bestämmelserna om slakt av ren. Härutöver finns viss angränsande
lagstiftning, t.ex. skogsvårdslagstiftningen, lagstiftningen om hushållning
med naturresurser samt bestämmelser om jakt och fiske och om köming i
terräng med motordrivna fordon.
I revisionsrapporten uttalas förståelse för behovet av lagstiftning som reg-
lerar rennäringens förhållande till omvärlden. Det måste också finnas regler
om rennäringens inre förhållanden, t.ex. hur interna konflikter skall lösas.
Men det är inte självklart att riksdag och regering skall utfärda sådana regler.
Det är inte heller självklart att statsmakterna i detalj skall föreskriva hur
samema skall organisera sig. Sammanfattningsvis föreslås att regeringen tar
initiativ till en genomgång av regelverket i syfte att ur lagar och förordningar
mönstra ut bestämmelser som kan undvaras eller ersättas av regler som kan
beslutas av samema själva. För statens vidkommande bör målet vara en
avsevärd avreglering och delegering av beslutanderätten.
Enligt gällande regler (9 § rennäringslagen) får sameby inte ägna sig åt annan
ekonomisk verksamhet än renskötsel. Vidare får enligt 13 § samma lag -
med ett par undantag - bara den vara medlem i sameby som deltar i rensköt-
seln. I revisionsrapporten uttalas att samemas förutsättningar att överleva
som etnisk och kulturell minoritet i hög grad torde hänga samman med deras
möjligheter att bo kvar i det samiska bosättningsområdet. Medlemskap i en
sameby torde ge de bästa förutsättningarna för kulturell identifikation. Mot
denna bakgrund och med hänvisning till revisorernas inkomstundersökning -
som visar att inkomsterna från rennäringen utgör en liten och minskande
andel av den totala förvärvsinkomsten - föreslås att frågan om en utvidgning
av samebyarnas kompetensområde och mindre strikta villkor för medlem-
skap utreds.
I revisionsrapporten framhålls att det bör vara ett riksintresse både för Norge
och Sverige att söka återskapa de geografiska förutsättningar för renskötsel
som förelåg före nationalstatsgränsemas tillkomst. Det föreslås att den
svenska regeringen i samband med förhandlingarna med Norge om en ny
renbeteskonvention tar upp frågan om en utvidgad samverkan mellan norsk
och svensk rennäring.
1996/97:RR4
• Regeringen bör ta initiativ till en förenkling av stödsystemet. Målet bör
vara att flertalet nu förekommande stödformer slås ihop till ett stöd. I
samband härmed bör övervägas om det samlade statliga stödet kan tillfö-
ras Samefonden.
• Vid en reformering av stödsystemet i den av revisorerna skisserade rikt-
ningen bör nödvändiga administrativa resurser överföras till den myndig-
het som får det samlade ansvaret för rennäringsadministrationen. Sam-
mantaget bör utgifterna för rennäringsadministrationen kunna nedbring-
as.
• Regeringen bör inleda förhandlingar med Sametinget om en revision av
rennäringslagstiftningen. Syftet med revisionen bör vara att bringa ren-
näringspolitiken i bättre överensstämmelse med modema förvaltning-
sprinciper, vilket bl.a. innebär minskad regelstyrning och ökat självbe-
stämmande.
• I samband härmed bör övervägas om samebyarnas kompetensområde kan
utvidgas och villkoren för medlemskap i sameby revideras. Om sameby
får rätt att driva annan ekonomisk verksamhet än rennäring och det blir
lättare att få medlemskap kan samebyarna i framtiden bli den naturliga
hemvisten för betydligt fler samer än i dag.
• Den svenska regeringen bör ta initiativ till förhandlingar med den norska
regeringen om en gränsöverskridande renskötsel som bygger på ett bättre
utnyttjande av de geografiska förutsättningarna på båda sidor om grän-
sen. En sådan samordnad renskötsel torde vara till gagn för både norska
och svenska samer.
Yttranden över revisionsrapporten har lämnats av Sametinget, Statens jord-
bruksverk, Glesbygdsverket, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i
Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Statens naturvårdsverk
och Svenska Samemas Riksförbund.
Revisorerna har beträffande vissa frågor funnit anledning att i direkt an-
slutning till redovisningen foga vissa kommentarer till remissinstansernas
synpunkter. Revisorernas mera övergripande överväganden redovisas i av-
snitt 3.
1996/97:RR4
Remissinstanserna
Jordbruksverket anser att revisorernas faktasammanställning fyller ett behov
av kartläggning av administrationen och transfereringsstrukturen för näring-
en. Vidare uttalar verket att inkomstundersökningen är en god utgångspunkt
för fortsatt arbete, bl.a. för det utredningsarbete som verket bedriver. Också
Sametinget samt Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbot-
tens län och Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att sammanställningen av
sakuppgifter om rennäringen är förtjänstfull. Sametinget säger sig dessutom
dela de allmänna skrivningarna om detaljstyrning och en omfattande admi-
nistration.
Revisorernas kommentarer
Revisorerna finner att revisionsrapporten allmänt sett har mottagits väl från
samiskt håll medan däremot berörda myndigheter i många fall har funnit
anledning till kritik mot såväl övergripande bedömningar som vissa slutsatser
och förslag. Till en del torde kritiken kunna tolkas som en naturlig reaktion
på förslag som innebär förändringar i verksamhet och sysselsättning.
Remissinstanserna
I revisionsrapporten konstateras att prisstödet, den dominerande stödformen,
aldrig har utvärderats. Detta bekräftas av Jordbruksverket. Enligt verket är
det dock inte rimligt att förvänta sig några säkra slutsatser om effekterna av
ett stöd som i sin nuvarande form endast varit i kraft under tre slaktsäsonger.
Icke desto mindre avser verket att göra en förstudie som skall avse utfallet av
stödet sedan införandet samt en framtida utformning av stödet.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser i motsats till Jordbruksverket att en säker
slutsats kan dras, nämligen att det kilorelaterade prisstödet påtagligt har ökat
slakten av renkalv, vilket har bidragit till en ökad köttproduktion. Flertalet
samebyar i länet har enligt länsstyrelsen övergivit den traditionella sarvslak-
ten. Utvecklingen hade inte varit möjlig utan prisstödet. Detta är en känd
effekt av stödet, hävdar länsstyrelsen.
Enligt Länsstyrelsen i Västerbottens län är det ostridigt att prisstödet varit
betydelsefullt under 1970- och 1980-talen. Hur prisstödet i sin nuvarande
form har fungerat är svårare att säga. Men sedan nu tre år har förflutit efter
förändringen av stödets konstruktion borde det vara möjligt att utvärdera
effekterna någorlunda säkert.
1996/97:RR4
Revisorernas kommentarer
1996/97:RR4
Revisorerna konstaterar att den centrala förvaltningsmyndigheten och en
myndighet på regional nivå redovisar olika uppfattningar rörande kunskapen
om prisstödets effekter. Man kan härav få intrycket att regionala erfarenheter
inte kommer den centrala förvaltningsmyndigheten till del. Å andra sidan
kan det vara så att erfarenheterna från Jämtlands län skiljer sig från dem i
Västerbottens och Norrbottens län. Det kan också vara så att Jordbruksverket
kräver en mera genomgripande analys innan verket är berett att dra några
säkra slutsatser. Enligt revisorernas mening är det bra att Jordbruksverket nu
avser att utvärdera stödet till rennäringen. Såsom Länsstyrelsen i Västerbot-
tens län hävdar bör det vara möjligt att genomföra en utvärdering när nu tre
år har förflutit sedan prisstödet fick sin nuvarande, viktrelaterade konstruk-
tion.
Remissinstanserna
Jordbruksverket, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbot-
tens län liksom Svenska Samemas Riksförbund ifrågasätter revisorernas
beräkningar av subventionsgraden inom rennäringen. Nämnda remissinstan-
ser hävdar att till produktionsvärdet av slaktat kött måste läggas värdet av
bortfallet renkött, främst i form av rovdjursrivna renar. Jordbruksverket anser
dessutom att rätten till jakt och fiske bör åsättas ett värde. I sammanhanget
ifrågasätts också den av revisorerna tillämpade gränsdragningen mellan stöd
och ersättningar. Bl.a. är det enligt Jordbruksverket tveksamt om statliga
medel till riksgränsstängsel är att anser som stöd till rennäringen. Länsstyrel-
sen i Västerbottens län anser att medel till uppförande och underhåll av riks-
gränsstängsel klart faller utanför vad som kan menas med stöd. Enligt Läns-
styrelsen tillkom stängslen på initiativ av norska staten. Stängslen tvingade
svenska samer att överge betydande betesområden på norsk sida. Länsstyrel-
sen hävdar dessutom att revisorerna i revisionsrapporten åtminstone antyd-
ningsvis hänför ersättningar och skadestånd till den statliga subventionering-
en. Det skulle i stället vara rimligt att sådana medel adderades till bruttoin-
täkten från renslakten. Rovdjuren orsakar förluster på i storleksordningen
30-50 % av den samlade renköttsproduktionen, tillägger styrelsen.
Liknande synpunkter framkommer i yttrandet från Sametinget. Revisorerna
har i revisionsrapporten inte varit konsekventa i tolkningen av vad som är
stöd, ersättningar och kostnader. Som stöd har t.ex. felaktigt hänförts medel
till riksgränsstängsel. Dessa medel disponeras av staten. Det enda tydliga
stödet är prisstödet, menar Sametinget. Enligt tingets uppfattning kan det
svenska samhället sägas köpa resurser från det samiska samhället. Dessa
resurser skall betalas i sedvanlig ordning. Ersättningarna skall alltså adderas
till intäkterna.
Revisorernas kommentarer
1996/97:RR4
Såsom också påpekas i revisionsrapporten kan man rikta invändningar mot
subventionsberäkningar av det redovisade slaget. Dock menar revisorerna att
det inte är alldeles uppenbart att t.ex. medel för uppförande av stängsel inte
skall betraktas som ett stöd till näringen. Nära till hands ligger att göra en
jämförelse med förhållandena inom jordbruket. Där anses det självklart att en
jordbrukare stängslar in sin boskap så att den inte kommer in på annans
mark. Att grannen i det nu aktuella fallet tillhör en annan nation borde inte
påverka resonemanget. I ett historiskt perspektiv kan å andra sidan hävdas att
rennäring bedrevs i det samiska bosättningsområdet långt före nationalstats-
gränsemas tillkomst. Vidare kan det finnas skäl för att inte räkna rovdjurs-
rivna renar som en del av produktionen. För att åter dra en parallell med
jordbruket kan det vara svårt att hävda att gröda som förstörs av yttre om-
ständigheter, t.ex. torka eller insekter, skall anses utgöra en del av produktio-
nen.
Remissinstanserna
Med ett undantag godtas revisorernas slutsatser om bristen på lönsamhet
inom rennäringen av de remissinstanser som kommenterar frågan. Sålunda
medger Länsstyrelsen i Västerbottens län att lönsamheten har varit dålig
under lång tid. Men under de två, tre senaste åren har en återhämtning skett.
Köttpriset har under denna period stigit från 21:28 kr/kg till för närvarande
drygt 30 kr/kg. Revisorernas dystra bild är alltså dessbättre inte längre aktu-
ell. Länsstyrelsen hävdar dessutom att man vid lönsamhetsberäkningama
borde ha beaktat jakt och fiske. Dessa verksamheter reducerar hushållskost-
nadema och ökar intäkterna. För Västerbottens del uppskattas intäkterna av
jakt och fiske till mellan 2 och 4 miljoner kronor per år. Vidare hade det
enligt Länsstyrelsen varit mer relevant att jämföra renägarföretagens inkoms-
ter med jordbruksföretagen i inlandet, inte i rennäringslänen i deras helhet.
Flera remissinstanser invänder mot den i revisionsrapporten framförda
tanken att staten inte bör tillämpa samma strikta rationaliserings- och effek-
tiviseringstänkande som på t.ex. jordbruket. Bl.a. Jordbruksverket synes ta
avstånd från den skepsis rörande utsikterna att uppnå lönsamhet inom rennä-
ringen som kommer fram i revisionsrapporten. Tvärtom menar verket att det
finns en betydande utvecklingspotential för renköttsproduktion. Verket delar
visserligen uppfattningen att det finns en motsättning mellan kravet på en
effektiv renskötsel och värnandet av rennäringen som kulturbärare för sa-
mema men ser ingen lösning på problemet. Också Glesbygdsverket anser att
det finns en betydande utvecklingspotential inom de samiska näringarna,
främst genom småskalig förädling i samisk regi.
Länsstyrelsen i Jämtlands län motsätter sig definitivt att man skall ge efter
på kravet att rennäringen skall vara en rationell livsmedelsproducerande
näring. Det finns enligt Länsstyrelsen risk för att rennäringen går under om
den hamnar i strykklass jämfört med andra näringar. Och då raseras den
grund som håller samman samema som folk. Den motsättning som ligger i
att å ena sidan värna rennäringen och att å andra sidan främja en rationell
rennäring med färre utövare är något man i sammanhanget ”får stå ut med”,
anser länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser det viktigt att det
inom rennäringen finns kvar företagsekonomiska motiv, ”en inre motor”.
Vidare får inte rennäringens samhällsekonomiska betydelse underskattas;
från turistisk synpunkt, för det öppna landskapet, som kulturbärare, regional-
ekonomiskt osv.
Sametinget framhåller att verksamheten måste vidgas för att lönsamheten
skall förbättras. Statsmakternas hantering av jakt- och fiskefrågoma har
härvidlag haft motsatt effekt, anser Sametinget.
Revisorernas kommentarer
Med ett undantag redovisar remissinstanserna ingen avvikande syn på lön-
samhetssituationen inom rennäringen. Länsstyrelsen i Västerbottens län
pekar sålunda på att priset på renkött stigit kraftigt under de två senaste åren.
Självfallet skulle det vara tillfredsställande om den framtida prisutveck-
lingen bidrog till en förbättring av lönsamheten. Emellertid karakteriseras
rennäringen, både på produktionssidan och vad gäller möjligheterna till
avsättning på goda villkor, av starka variationer. En prisuppgång under ett
par år kan därför inte tas som ett bevis för ett trendbrott. Revisorerna vill i
sammanhanget erinra om att renägarnas inkomster under de senaste 14 åren
endast har förbättrats marginellt och att rennäringens relativa betydelse för
renägarnas familjeekonomi har minskat. Enligt revisorernas mening finns det
alltså, de två senaste årens prisuppgång till trots, anledning till skepsis röran-
de möjligheterna att uppnå tillfredsställande inkomstförhållanden inom ren-
näringen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har naturligtvis rätt i att renägarnas jakt
och fiske bidrar till att minska renägarnas utgifter och öka intäkterna. Men
detsamma kan sannolikt sägas om många andra befolkningskategorier. Inte
minst i Norrland är älgjakten en viktig och spridd företeelse som inte enbart
är av hobbykaraktär.
Revisorerna återkommer till denna fråga i avsnitt 3 (s. 15).
Remissinstanserna
Jordbruksverket anser att den i revisionsrapporten förordade sammanlägg-
ningen av stödformer inte är möjlig med hänsyn till att olika mål fastlagts för
olika stödformer. En reform i den föreslagna riktningen förutsätter alltså att
målen först förändras. Enligt verket kan pristillägget knappast förenklas mer
än som skett. Dock planerar verket, som har framgått ovan, en översyn av
stödsystemet.
1996/97:RR4
Länsstyrelsen i Jämtlands län säger sig inte ha något emot att stödfrågoma
ses över. I likhet med Jordbruksverket anser Länsstyrelsen emellertid att
prisstödet redan nu har en enkel konstruktion med rutinartade utbetalningar.
Länsstyrelsen i Västerbottens län hävdar att varken allmänna samhällsin-
tressen, samepolitiska strävanden eller statsfinansiella ambitioner är betjänta
av att alla ekonomiska transaktioner förs samman till en enda pott. Länssty-
relsen avstyrker därför förslaget.
Glesbygdsverket stödjer uppfattningen i revisionsrapporten att stödsyste-
met behöver förenklas. Samma åsikt redovisas av Sametinget och Svenska
Samernas Riksförbund.
Enligt Länsstyrelsen i Norrbottens län är visserligen finansieringskällorna
få och stöden destinerade för preciserade ändamål. Men stödstrukturen är
fragmentariserad och borde koncentreras, menar länsstyrelsen.
När det gäller förslaget i revisionsrapporten om att samla allt statligt stöd
till Samefonden påpekar Länsstyrelsen i Jämtlands län att Samefonden är en
uppsamlingsfond för ersättningar. På motsvarande sätt erinrar Svenska Sa-
mernas Riksförbund om att fondens medel tillhör samema. Länsstyrelsen i
Norrbottens län är tveksam rörande lämpligheten att samla alla stöd och
ersättningar till ett ställe. Samefonden saknar nödvändig lokalkännedom.
Länsstyrelsen påpekar också att en sådan åtgärd skulle innebära en form av
omvänd segregation. Det egentliga problemet är att det finns fler stödgivare,
vilket försvårar överblicken.
Sametinget för i sammanhanget fram ett tidigare utarbetat förslag om inrät-
tande av en samisk utvecklingsfond. Fonden behövs enligt tinget för att
kompensera för bristen på de nätverk som står annat företagande till buds för
affärs- och bankkontakter samt för marknadsföring. Ett embryo till en sådan
utvecklingsfond finns i form av Sametingets beslutsgrupp för EU-medel
inom det s.k. mål 6-programmet.
Remissinstanserna
Flera remissinstanser invänder mot beräkningarna av rennäringsadministra-
tionens omfattning.
Jordbruksverket påpekar att endast en mindre del av de i revisionsrappor-
ten angivna 50 årsarbetskrafterna arbetar med stöd. En stor del arbetar med
markanvändningsfrågor. På samma sätt hävdar Länsstyrelsen i Jämtlands län
att i det uppgivna antalet ingår de som sysslar med statlig markförvaltning på
renbetesfjällen och ovan odlingsgränsen, oberoende av om renskötsel bedrivs
eller ej. I Jämtlands län uppges bara två av totalt åtta personer arbeta med
rennäringsfrågor.
Länsstyrelsen i Västerbottens län delar revisorernas uppfattning - ”om än
från delvis andra utgångspunkter” - att tiden nu är mogen att låta rennäring-
ens företrädare i ökad utsträckning hantera sina egna frågor. Till dessa räknar
länsstyrelsen bl.a. näringsrådgivning, fastställande av gränser mellan same-
1996/97:RR4
10
byar, medlemskapsfrågor, samebyns förvaltning och renmärkesregister.
Möjligen bör dock länsstyrelsen i fortsättningen handlägga dessa frågor på
uppdrag av Sametinget. Samtidigt påpekar länsstyrelsen att dessa uppgifter
inte är särskilt omfattande. I Västerbottens län åtgår endast ca 2,5 årsarbets-
krafter för egentligt administrativt stöd till rennäringen (3,5 årsarbetskrafter
om radiakverksamheten räknas in).
Länsstyrelsen i Norrbottens län hävdar att länets personalkostnader för
1994/95 skall vara ca 4 miljoner kronor, inte 5,8 miljoner kronor som uppges
i revisionsrapporten.
Sametinget delar uppfattningen att rennäringsadministrationen bör få mer
tidsenliga former. Härvid måste dock klarläggas vad som nödvändigtvis
måste vara myndighetsuppgifter och vad som bör vara uppgifter för näring-
en. Förslaget om en översyn av den statliga rennäringsadministrationen till-
styrks. I detta arbete bör Sametinget få delta.
Också Svenska Samernas Riksförbund påpekar i sitt remissvar att Riksda-
gens revisorer, lika litet som för övrigt regeringen i propositionen Hållbar
utveckling i landets fjällområden (prop. 1995/96:226), har analyserat vad
som skall vara myndighetsuppgifter respektive vad som skall ankomma på
näringen. Denna fråga måste lösas, säger förbundet.
Revisorernas kommentarer
Revisorerna konstaterar att några remissinstanser underkänner beräkningarna
i revisionsrapporten. Sålunda hävdar bl.a. Jordbruksverket och länsstyrelser-
na att endast en mindre andel av de angivna årsarbetskrafterna arbetar med
stödfrågor. Merparten av arbetsuppgifterna består i stället av handläggning
av markanvändningsärenden.
Revisorerna finner inte anledning att ifrågasätta remissinstansernas påpe-
kande. Samtidigt vill revisorerna erinra om att det ingenstans i revisionsrap-
porten hävdas att beräkningarna av administrationens omfattning endast eller
ens till större delen gäller stödärenden. Vad uppgifterna avser är i stället den
statliga rennäringsadministrationen i dess helhet.
Några remissinstanser hävdar att markanvändningsärenden avseende mark
ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen inte kan anses vara en del av
rennäringsadministrationen. På denna punkt vill revisorerna genmäla att
frågor om upplåtelse av mark och vatten i nämnda områden skall prövas i
enlighet med bestämmelserna i rennäringslagen (31-34 §§). Där stadgas bl.a.
att upplåtelse av nyttjanderätt inte får medges om den innebär avsevärd olä-
genhet för renskötseln. Därmed kan det enligt revisorernas mening hävdas att
sådana ärenden till väsentlig del utgör rennäringsadministrativa uppgifter.
Remissinstanserna
Jordbruksverket hänvisar i denna fråga till propositionen 1995/96:226 Håll-
bar utveckling i landets fjällområden. Där avvisas Miljövårdsberedningens
förslag i betänkandet Hållbar utveckling i landets fjällområden (SOU
1996/97:RR4
11
1995:100) att Glesbygdsverket skall ta över ansvaret som central förvaltning-
smyndighet för rennäringen. Ett motiv för att låta Jordbruksverket behålla
rennäringsfrågoma är enligt regeringen att vissa med EU-medlemskapet
sammanhängande frågor berörande rennäringen har ett sådant samband med
Jordbruksverkets arbetsuppgifter att de inte kan frikopplas från verkets an-
svarsområde. Vidare sägs att Jordbruksverket har ansvaret för hanteringen av
de för all animalieproduktion övergripande frågorna om veterinärmedicin
och djurskydd samt frågor om biologisk mångfald. Ytterligare ett skäl för att
inte flytta bort rennäringsfrågoma från Jordbruksverket är att Glesbygdsver-
ket av statsfinansiella skäl inte kan tillföras tillräckliga resurser.
Glesbygdsverket säger sig vara berett att ta ansvaret som förvaltnings-
myndighet för rennäringen. Enligt verket är det en fördel att samefrågor
behandlas av en myndighet som är lokaliserad nära verksamheten.
Länsstyrelsen i Jämtlands län tar i remissvaret inte upp frågan vilken
myndighet som skall vara central förvaltningsmyndighet. Men länsstyrelsen
motsätter sig idén att administrationen skall samlas till en myndighet.
Samma åsikt har Länsstyrelsen i Västerbottens län. Länsstyrelsen ser inga
fördelar med en samlad organisation. Förslaget sägs bygga på en utestängan-
de hållning som i sin förlängning leder till ökad segregation och fördjupade
motsättningar. Ett sammanförande av rennäringsadministrationen till en
myndighet skulle innebära att kompetens försvann där den bäst behövdes.
Många myndigheter berörs av rennäringsfrågor, inte bara Jordbruksverket
och länsstyrelserna utan också bl.a. Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket, Livs-
medelsverket, Riksantikvarieämbetet, Fiskeriverket, Boverket och Gles-
bygdsverket. Rennäringen bör även fortsättningsvis vara en integrerad del i
det svenska samhället. Dessutom är det enligt länsstyrelsen viktigt att läns-
styrelserna, oavsett förvaltningsmodell, får behålla viss egen kompetens. Det
finns nämligen behov av någon form av regional förvaltning inom rensköt-
seln.
Länsstyrelsen i Norrbottens län pekar på att de stöd som administreras av
Jordbruksverket gäller hela landets renskötselområde och också jord-
bruksnäringen. Det innebär enligt länsstyrelsen samordningsfördelar att
dessa frågor ligger kvar hos Jordbruksverket. Om den statliga rennä-
ringsadministrationen ändå skulle flyttas till någon länsstyrelse bör Länssty-
relsen i Norrbottens län väljas.
Sametinget anför att tinget - i linje med ambitionen att ge samema ökat
självbestämmande - bör vara den framtida centrala rennäringsmyndigheten.
Sametinget erinrar om att tinget enligt riksdagsbeslut våren 1994 fr.o.m. den
1 juli 1994 skall företräda rennäringen vid de årliga överläggningarna med
Jordbruksverket om användningen av medel under anslaget Främjande av
rennäringen och om vilka stödformer anslaget Prisstöd till rennäringen skall
användas till. Sametinget har fört fram såväl principiella som praktiska in-
vändningar mot formerna för dessa överläggningar. Tingets roll skall enligt
dess egen uppfattning vara att fördela medel till samiska ändamål inom ra-
men för en egen budget, inte att delta i en fördelning av redan beslutade
anslag. Målet bör vara att Sametinget som sektorsansvarig myndighet inger
en budgetframställning till regeringen.
1996/97:RR4
12
Remissinstanserna
Jordbruksverket anser att problemet inte består i att regelverket är för omfat-
tande utan i bristen på precision. Renskötselrätten är juridiskt mycket komp-
licerad, påpekar verket.
Länsstyrelsen i Jämtlands län är på samma linje. Samebyn är en komplice-
rad konstruktion. För att en sameby skall fungera krävs att medlemmarna är
överens i viktiga frågor. Man har tidigare sökt nya former men inte lyckats.
Samtidigt hävdas att rennäringslagen inte är särskilt komplicerad jämförd
med annan associationsrättslig lagstiftning. Dock vidgår länsstyrelsen att
vissa regler kan förändras eller mönstras ut. Länsstyrelsen motsätter sig
därför inte förslaget om en översyn.
Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker förslaget i revisionsrapporten
om en översyn av regelverket. Länsstyrelsen erinrar i sammanhanget om att
meningen ursprungligen var att renskötseln skulle bedrivas som förenings-
renskötsel. Men samebyarna har kommit att utvecklas åt annat håll. Det är
enligt länsstyrelsen uppenbart att samebyn som verksamhetsorganisation och
sammanslutningsform nu behöver ses över. Det gäller inte minst att finna
mer effektiva former för beslutsfattande och genomförande av beslut. I en
kommande översyn bör Sametinget ha en central roll.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att det med hänsyn till samemas rät-
tigheter är angeläget att ha en tydlig lagstiftning som reglerar rennäringens
förhållande till omvärlden. Men det är viktigt att det finns en lokalt funge-
rande myndighet som kan tyda och tolka lagens begrepp samt överbrygga
motsättningar. Med dessa kommentarer tillstyrker länsstyrelsen en översyn
av lagstiftningen. Därvid bör beaktas att en kommande rennäringslag bör
stimulera möjligheten till kombinationsnäringar.
Glesbygdsverket anser det vara av största betydelse för en positiv utveck-
ling av det samiska samhället att regelverket reformeras på ett sätt som utgår
från en helhetssyn på det samiska samhället.
Sametinget delar uppfattningen att regelverket bör ses över. Regelstyrning-
en bör minska och självbestämmandet öka. Också Svenska Samernas Riks-
förbund anser att det finns ett behov av minskad regelstyrning och ökat
självbestämmande. Förbundet förordar att man för översynen inrättar en
beredningsgrupp inom Jordbruksdepartementet. I sammanhanget pekar för-
bundet på att frågan om regelstyrningen hänger samman med vad som skall
vara myndighetsuppgifter och vad som skall handläggas av näringen själv.
Remissinstanserna
Enligt Jordbruksverket har Sametinget fått möjlighet att föreslå en utvidg-
ning av rätten till medlemskap i sameby. Om motivet är att öka möjligheterna
till kombinationsföretagande bör enligt verket de vanliga associationsfor-
1996/97:RR4
13
merna utnyttjas. För dessa finns ett väldefinierat regelverk. Då krävs ingen
utbyggnad av rennäringslagen.
Glesbygdsverket delar uppfattningen i revisionsrapporten att samebyarnas
kompetensområde och möjligheterna till medlemskap behöver utvidgas för
att utvecklingen av kombinationsnäringar skall underlättas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att regeln som förbjuder sameby att
ägna sig åt annan ekonomisk verksamhet än renskötsel är onödigt kategorisk.
Det borde finnas något dispensförfarande. Alternativt borde regeln få åsido-
sättas om samebyn var helt enig om t.ex. en investering.
Länsstyrelsen i Västerbottens län menar att frågorna om samebyns kompe-
tensområde och villkoren för medlemskap väsentligen är interna samiska
frågor som bör avgöras av samema själva. En möjlig modell är att låta villko-
ren för medlemskap växla beroende på syftet med medlemskapet. Dock
måste tillses att vidgade möjligheter till medlemskap inte missgynnar rennä-
ringens utveckling.
Länsstyrelsen i Norrbottens län pekar liksom Jordbruksverket på möjlighe-
ten att utnyttja andra associationsrättsliga former om medlemmar i sameby
vill driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel. Emellertid verkar
bestämmelsen i rennäringslagen ha fungerat som en psykologisk spärr för
samebyarna att bredda verksamheten. Vid en översyn av regelverket kan det
därför vara motiverat att ändra bestämmelsen.
Sametinget anför att en utvidgning av samebyns kompetensområde inte
bara är något önskvärt utan en förutsättning för att samema skall kunna
överleva som folk med egen näring och kultur samt ett eget språk. Betydel-
sen av att fler samer har sin hemvist i Säpmi (Sameland) kan inte nog under-
strykas, säger tinget.
Svenska Samernas Riksförbund instämmer i bedömningen i revisionsrap-
porten att samernas möjligheter att överleva som etnisk och kulturell minori-
tet i hög grad hänger samman med deras möjligheter att bo kvar i det samiska
bosättningsområdet. Förbundet har under flera år arbetat för en utvidgning av
medlemskretsen.
Remissinstanserna
Förslaget om gränsöverskridande renskötsel får ett övervägande positivt
mottagande av remissinstanserna.
Jordbruksverket delar uppfattningen att ett gränsöverskridande och ekolo-
giskt anpassat samarbete med Norge bör kunna inledas. Enligt verket lär
båda staterna vara intresserade av att ge en ny konvention ett innehåll som
anpassas till rennäringens krav och renarnas vandringsmönster.
Länsstyrelsen i Jämtlands län tror att man på svensk sida är överens om
det lämpliga i att återskapa en gammal gränsöverskridande ordning där ren-
skötsel bedrivs utifrån naturgivna förutsättningar. Samtidigt frågar sig läns-
styrelsen om inte den enda möjligheten är att renskötarna lokalt kommer
överens om hur markerna i gränsområdet skall fördelas mellan svensk och
norsk renskötsel och hur ett samarbete skall utformas. Länsstyrelsen hänvisar
1996/97 :RR4
14
till ett avtal mellan Östre Namdals renbetesdistrikt i Norge och Hotagens
sameby i Jämtland.
Länsstyrelsen i Västerbottens län understryker angelägenheten av att
överläggningar om en utökad samverkan kommer till stånd. Processen bör
lämpligen inledas med överläggningar mellan svenska och norska samer.
Länsstyrelsen i Norrbottens län delar bedömningen att gränsdragningen
och senare renbeteskonventioner har hindrat renens invanda vandringsmöns-
ter över Kölen. De flesta inblandade har enligt länsstyrelsen varit positiva till
att ”riva riksgränsstängsel”. Problemet är att renskötseldrift har byggts upp
på båda sidor. Ett första steg bör vara att samema själva via sina egna parla-
ment tar upp frågan. Ett samiskt ställningstagande skulle avsevärt underlätta
för staterna att åstadkomma en förändring, tror länsstyrelsen.
Sametinget tillstyrker förslaget. För ett utökat samarbete talar såväl beho-
vet av ett bättre resursutnyttjande som naturvårdsskäl. Svenska Samernas
Riksförbund, som också tillstyrker förslaget, påpekar i sammanhanget att det
även pågår diskussioner mellan Sverige och Finland om en revision av 1925
års konvention mellan dessa stater.
Den hittills dominerande synen på rennäringen som en areell näring, närmast
jämförbar med jordbruket, har lett statsmakterna till att ställa hårda krav på
näringens utveckling. Genom att bygga upp ett omfattande regelverk och ett
komplicerat stödsystem med detaljerade villkor knutna till de olika stödfor-
merna har man sökt framtvinga rationaliseringar och en ökad effektivitet.
I stödhänseende tycks statsmakterna ha haft en tvetydig inställning till ren-
näringen. I enlighet med grundlagsstadgade och folkrättsliga förpliktelser har
staten påtagit sig ett särskilt ansvar för att främja rennäringen som det kanske
främsta uttrycket för samisk kultur och byggt upp ett system av stöd och
ersättningar specifikt avsedda för rennäringen. Samtidigt har staten betraktat
rennäringen som en integrerad del av samhället vilket har berättigat den till
olika generella stödformer av t.ex. näringspolitisk, regionalpolitisk och ar-
betsmarknadspolitisk art.
Det ansvarstagande förhållningssättet visavi rennäringen har i praktisk
politik kommit att ta över ambitionerna att tillförsäkra samema som urbe-
folkning ett ökat mått av självbestämmande. Politiken har ännu inte anpas-
sats till modema förvaltningsprinciper om mål- och resultatstyrning, avreg-
lering, delegering och rambudgetering utan kännetecknas fortfarande av
centralt beslutsfattande och detaljreglering.
Såsom revisorerna anförde i revisionsrapporten finns det goda skäl för att
staten inte skall anlägga samma begränsade sätt att se på rennäringen som på
t.ex. jordbruket. Jordbruket är av strategisk betydelse för folkhushållet. Det
har varit ett vitalt intresse för landet att livsmedel i tillräcklig mängd har
kunnat produceras till rimliga priser. Därför har staten drivit en hård rationa-
liserings- och effektiviseringspolitik som lett till att ökade mängder livsme-
1996/97:RR4
15
del har producerats av allt färre sysselsatta. Med rennäringen förhåller det sig
på annat sätt. Rennäringen är visserligen också en livsmedelsproducerande
näring. Den har stor betydelse för delar av det samiska folkhushållet. Men
för det svenska folkhushållet är dess betydelse marginell. Produktionen av
renkött motsvarar endast några tiondels procent av landets samlade köttpro-
duktion.
För Sverige har rennäringen fler värden än enbart näringsekonomiska.
Rennäringen är en kultur av väsentlig betydelse för landet. Rennäringen
bidrar till biologisk och kulturell mångfald och berikar landet i en rad olika
avseenden. I detta hänseende kan rennäringen jämställas med annan kulturell
verksamhet vars ekonomiska avkastning inte lätt låter sig mätas i pengar.
Revisorerna vill i sammanhanget peka på den uppenbara motsättning som
ligger i ambitionen att å ena sidan värna om rennäringen och å andra sidan
främja en utveckling som visserligen kan förbättra lönsamheten men som
samtidigt ger sysselsättning åt en allt mindre del av den samiska befolkning-
en. I dag är det bara omkring 10 % av samema som är verksamma inom
rennäringen. Sjunker denna andel ytterligare kan man med fog fråga sig om
rennäringen är en samisk verksamhet eller en angelägenhet för en mycket
begränsad skara utövare. Den svenska rennäringen utgörs inte bara av ett
antal renar. Svensk rennäring är en kultur där djur, människor och natur ingår
som omistliga element.
Det kan enligt revisorernas uppfattning ifrågasättas om staten behöver ta
det preciserade och ingripande ansvar för rennäringen som fallet är i dag. I
enlighet med modema förvaltningsprinciper bör staten enligt revisorernas
mening i ökad grad låta principer om bl.a. mål- och resultatstyrning, avreg-
lering och delegering få genomslag också i förhållande till rennäringen.
Staten bör självfallet formulera och följa upp mål för verksamheten. På
samma sätt bör staten ställa upp de restriktioner som krävs till skydd för
miljön eller för att näringen skall kunna leva sida vid sida med andra brukare
av det samiska bosättningsområdet. Men härutöver bör staten enligt reviso-
rernas uppfattning så långt det är möjligt överlåta åt näringen själv att utfor-
ma verksamheten.
Revisorerna föreslår att riksdagen ger regeringen till känna vad som ovan
har anförts rörande rennäringens kulturella betydelse och statens förhåll-
ningssätt visavi rennäringen.
En naturlig följd av det betraktelsesätt som revisorerna har anlagt i det före-
gående är att stödet till rennäringen kan förenklas avsevärt. En möjlig lös-
ning är att staten efter förhandlingar med företrädare för rennäringen kom-
mer fram till ett samlat stöd på rimlig nivå. Ett sådant stöd kan ersätta flerta-
let nu utgående former av stöd och ersättningar.
Några remissinstanser har riktat invändningar mot förslaget om en sam-
manslagning av såväl specifika som generella stöd och ersättningar till ett
samlat stöd till rennäringen. Bl.a. hävdar en länsstyrelse att en sådan lösning
skulle innebära en positiv särbehandling, en omvänd segregation, som skulle
1996/97:RR4
16
ställa samema utanför det svenska samhället. Rennäringen skulle ”sättas i 1996/97:RR4
strykklass” och motsättningarna till andra befolkningsgrupper skulle öka.
Revisorerna för sin del menar att den samiska kulturen, där rennäringen
utgör ett väsentligt inslag, såväl enligt svensk grundlag som till följd av
Sveriges förpliktelser enligt internationella konventioner, de facto har en
särställning vad gäller rätten till stöd, en rätt till positiv särbehandling. Härtill
framgår av remissbehandlingen att samema själva inte motsätter sig att ren-
näringen i stödhänseende betraktas som en alldeles specifik verksamhet.
Dessutom måste betonas att den lösning som revisorerna förordar avser
rennäringen. Den innebär på intet sätt att samema som individer ställs utan-
för det svenska samhället. Självfallet har samema samma rätt som andra
medborgare till samhällets olika resurser.
Jordbruksverket motsätter sig revisorernas förslag med hänvisning till att
olika mål har formulerats för de olika stöd- och ersättningsformerna. Reviso-
rerna kan för sin del inte se att detta förhållande lägger hinder i vägen för en
förenkling av stödsystemet. Tvärtom torde det ligga väl i linje med modema
stymingsprinciper att statsmakternas mål för verksamheten formuleras i mer
generella termer.
Såsom uttalades i revisionsrapporten bör övervägas om ett samlat statligt
stöd till rennäringen kan tillföras Samefonden. Därmed skulle huvuddelen av
de medel som står till rennäringens förfogande samlas på ett ställe, vilket
skulle öka överblicken och underlätta planeringen för näringens utövare. I
motsats till vissa remissinstanser kan revisorerna inte se några olägenheter
med att stöd och ersättningar på detta sätt tillförs samma fond. Det torde inte
erbjuda några svårigheter att i redovisningen hålla de olika medlen åtskilda.
Genom revision bör staten försäkra sig om att stödet hanteras invändnings-
fritt, så att det t.ex. inte fördelas på ett sätt som otillbörligt gynnar vissa
rennäringsföretag eller grupper av företag. En ordning där Samefonden till-
förs de statliga medlen förutsätter dock enligt revisorernas mening att Same-
tinget tillförsäkras rätten att förfoga över de statliga medlen. I det korta pers-
pektivet bör andra administrativa lösningar övervägas. Revisorerna åter-
kommer nedan till denna fråga.
Sammanfattningsvis föreslår revisorerna att regeringen låter utreda förut-
sättningarna för att omvandla statens olika former av stöd och ersättningar
till rennäringen till ett samlat stöd vars storlek bestäms efter förhandlingar
med företrädare för rennäringen.
Såsom framgått ovan (avsnitt 1.3) föreslog Miljövårdsberedningen i sitt
betänkande Hållbar utveckling i landets fjällområden (SOU 1995:100) att
Glesbygdsverket skulle överta rollen som central förvaltningsmyndighet för
rennäringsfrågor. Regeringen har senare i propositionen (1995/96:226) med
anledning av beredningens betänkande uttalat att det centrala ansvaret för
rennäringen skall ligga kvar på Jordbruksverket. Revisorerna för sin del
finner i likhet med Miljövårdsberedningen att Glesbygdsverket är ett alterna-
17
2 Riksdagen 1996/97. 2 saml. RR4
tiv som bör övervägas. En annan möjlighet är att någon av de berörda läns- 1996/97:RR4
styrelserna, som ju har mångårig erfarenhet på området, får ansvaret för
stödgivningen. På sikt bör även Sametinget kunna komma i fråga som an-
svarig myndighet för stödgivningen.
Med ett samlat rennäringsstöd och ett samlat ansvar för fördelningen av
stödet kan den nuvarande statliga stödadministrationen förenklas. Merparten
av de resurser för stödgivningen som i dag finns vid Jordbruksverket och
länsstyrelserna kan sparas in. Även vid andra myndigheter som handlägger
stöd- eller ersättningsärenden avseende rennäringen möjliggörs administrati-
va besparingar.
Administrationen av stöd- och ersättningsfrågor utgör emellertid endast en
del av den statliga rennäringsadministrationen. Vid t.ex. Jordbruksverket
handläggs härutöver frågor om rådgivning, utbildning, information och
köttklassificering samt besvär med anledning av länsstyrelsernas beslut.
Vidare åtgår resurser för utredningar rörande rennäringen. Vid länsstyrelser-
na omfattar rennäringsadministrationen bl.a. förvaltning av statens mark
ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen, markanvändningsredovisning,
rådgivning, utbildning, information, utredningar samt administration av
byggande och underhåll av tekniska anläggningar.
Revisorerna utesluter inte att även de delar av den statliga rennäringsad-
ministration som hanterar andra frågor än stöd och ersättningar kan förenk-
las. Några remissinstanser har anfört att vissa uppgifter skulle kunna delege-
ras till Sametinget. En sådan uppgift är rådgivningsverksamheten. Revisorer-
na noterar att Länsstyrelsen i Norrbottens län i sitt yttrande betonar att råd-
givningsresursema bör koncentreras.
Andra uppgifter är av renodlad myndighetskaraktär. I överensstämmelse
med vad bl.a. Sametinget och Svenska Samernas Riksförbund har förordat
anser revisorerna det viktigt att statsmakterna utreder vad som skall anses
vara myndighetsuppgifter när det gäller rennäringen. När detta har fastlagts
är det möjligt att bedöma vilka rennäringsadministrativa uppgifter som staten
bör ha kvar och vilka uppgifter som kan delegeras till t.ex. Sametinget.
Revisorerna föreslår sammanfattningsvis att regeringen ser över den statli-
ga rennäringsadministrationen. Syftet med översynen bör vara att undersöka
vilka statliga administrativa resurser som en förenkling av stödet till rennä-
ringen möjliggör, vilka administrativa uppgifter som skall anses vara myn-
dighetsuppgifter samt vilka uppgifter som kan delegeras till samiska organ.
Vid översynen bör också undersökas om den kvarvarande statliga rennä-
ringsadministrationen även fortsättningsvis bör vara spridd på centrala och
regionala myndigheter eller om den bör sammanföras till en myndighet.
Förslaget i revisionsrapporten om en översyn av rennäringslagstiftningen har
fått starkt stöd av remissinstanserna. Bl.a. pekar Länsstyrelsen i Västerbot-
18
tens län på att samebyarna inte har utvecklats på det sätt som avsågs då de
inrättades och att formerna för beslutsfattande och genomförande av beslut
nu måste ses över.
I enlighet med vad som förordades i revisionsrapporten föreslår revisorer-
na att regeringen tar initiativ till en översyn av rennäringslagstiftningen. Ett
övergripande syfte med översynen bör vara att bringa regelsystemet i bättre
överensstämmelse med moderna förvaltningsprinciper. Detta bör innebära att
bestämmelser i lagar och förordningar mönstras ut om de kan undvaras eller
ersättas av regler som samema själva beslutar om.
Enligt rennäringslagen (9 §) får sameby inte ägna sig åt annan ekonomisk
verksamhet än renskötsel. Mot detta förbud korresponderar bestämmelsen
(13 §) att - med ett par undantag - bara den kan vara medlem i sameby som
deltar i renskötseln. I revisionsrapporten föreslås att frågan om en utvidgning
av samebyarnas kompetensområde och mindre strikta villkor för medlem-
skap utreds.
I dessa frågor redovisar remissinstanserna två inställningar. För den ena
svarar Jordbruksverket som anser att möjligheterna till kombinationsföreta-
gande kan förbättras genom ett ökat utnyttjande av de vanliga associations-
formerna. Länsstyrelserna förordar en annan lösning. Länsstyrelsen i Jämt-
lands län anser sålunda att förbudet för sameby att ägna sig åt annan eko-
nomisk verksamhet än renskötsel är onödigt kategoriskt. Länsstyrelsen i
Norrbottens län menar att förbudet har utgjort en psykologisk spärr mot en
breddning av verksamheten.
Revisorerna ansluter sig till den senare bedömningen. Som ett led i över-
synen av rennäringslagstiftningen bör således övervägas om de nu behandla-
de reglerna kan förändras.
Det finns skäl att beakta vad Sametinget har anfört, nämligen att en ut-
vidgning av samebyns kompetensområde inte bara är önskvärd utan en förut-
sättning för att samema skall kunna överleva som folk med egen näring och
kultur samt ett eget språk.
Revisorerna föreslår att regeringen - som ett led i översynen av rennä-
ringslagstiftningen - låter utreda förutsättningarna för en förändring av reg-
lerna om samebys kompetensområde och villkoren för medlemskap i same-
by.
Remissinstanserna är eniga rörande önskvärdheten av att - som Länsstyrel-
sen i Jämtlands län uttrycker saken - ”återskapa en gammal gränsöverskri-
dande ordning där renskötsel bedrivs utifrån naturgivna förutsättningar”.
1996/97:RR4
Enligt revisorernas mening bör det vara ett riksintresse både för Norge och
Sverige att söka återskapa de förutsättningar för renskötsel som förelåg före
nationalstatsgränsemas tillkomst och som innebar ett bättre utnyttjande av
19
betesresursema. Ett sådant samarbete borde samtidigt innebära att de nuva-
rande riksgränsstängslen kunde rivas, vilket skulle frigöra inte obetydliga
medel för en bättre användning. Revisorerna föreslår mot denna bakgrund att
den svenska regeringen i samband med förhandlingarna med Norge om en ny
gränskonvention tar upp frågan om en utvidgad samverkan mellan norsk och
svensk rennäring.
Riksdagens revisorer föreslår
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revi-
sorerna har anfört om rennäringens kulturella betydelse för Sverige
och statens förhållningssätt visavi rennäringen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revi-
sorerna har anfört om ett förenklat system för statens stöd till rennä-
ringen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revi-
sorerna har anfört om en förenkling av den statliga rennäringsadmi-
nistrationen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revi-
sorerna har anfört om en översyn av rennäringslagstiftningen, syftande
till förenkling och delegering,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revi-
sorerna har anfört om reglerna för samebys kompetensområde och
villkoren för medlemskap i sameby,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revi-
sorerna har anfört om förhandlingar med norska staten rörande gräns-
överskridande renskötsel.
Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Per Olof Håkansson (s), Anders G Högmark (m), Lars Bäck-
ström (v), Bengt Silfverstrand (s), Anita Jönsson (s), Bengt Kronblad (s),
Marianne Carlström (s), Sverre Palm (s), Karl-Gösta Svenson (m), Ingvar
Eriksson (m), Lennart Brunander (c) och Siw Persson (fp).
Vid ärendets slutliga handläggning har vidare kanslichefen Åke Dahlberg,
utredningschefen Karin Brunsson och revisionsdirektören Gunnar Jämebeck
(föredragande) varit närvarande.
Stockholm den 31 oktober 1996
På Riksdagens revisorers vägnar
Per Olof Håkansson
1996/97:RR4
Gunnar Järnebeck
20
Rapport 1995/96:8
RIKSDAGENS REVISORER • 100 12 STOCKHOLM • TFN 08-7864000 • FAX 08-78661 88
21
Bilaga
Riksdagens revisorer har granskat stödet till rennäringen. Initiativet till
granskningen kommer från riksdagens bostadsutskott. Syftet med gransk-
ningen har varit att ge riksdagen en samlad bild av stödgivningen och av den
statliga rennäringsadministrationen. Härutöver har revisorerna försökt ge
riksdagen en bild av de aktuella inkomstförhållandena inom rennäringen.
Agronomen Ann-Marie Karlsson har biträtt utredningen med framtagning
och sammanställning av underlagsmaterial. Statistiska centralbyrån har på
revisorernas uppdrag tagit fram underlag för en bedömning av näringens
inkomstförhållanden.
I granskningsarbetet har ingått en rad studiebesök, bl.a. till Sametinget i
Kiruna, samebyarna Umbyn, Norrkaitum, Laevas, Rautasvuoma och Talma,
vidare till Statens jordbruksverk, Livsmedelsverket samt till länsstyrelserna i
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Revisorerna har haft fortlö-
pande kontakter med Svenska Samernas Riksförbund (SSR). Revisorerna har
också hållit sig informerade om det utredningsarbete som Miljövårdsbered-
ningen under 1995 har bedrivit och bl.a. bevistat en av beredningens utfråg-
ningar med olika intressegrupper.
Denna rapport har utarbetats av revisorernas andra avdelning. I avdelning-
en ingår Per Olof Håkansson (s), ordförande, Karl-Gösta Svenson (m), vice
ordförande, Birgitta Hambraeus (c), Maud Bjömemalm (s), Ingvar Eriksson
(m), Leif Marklund (s), Barbro Andersson (s) och Ronny Korsberg (mp).
På revisorernas kansli har ansvaret för granskningen legat på revisionsdi-
rektören Gunnar Jämebeck, utredningschefen Karin Brunsson och kansliche-
fen Åke Dahlberg.
Rapporten sänds nu på remiss till berörda statliga myndigheter samt till
Sametinget och andra samiska organisationer. På grundval av rapporten och
remissutfallet utformar sedan revisorerna sitt slutliga ställningstagande.
1996-05-08
23
Redogörelsen i detta avsnitt bygger huvudsakligen på Samerättsutredningens
betänkande (SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga ställning.
Samema anses vara den äldsta kända folkgruppen i de nordligaste delarna
av de nuvarande nordiska länderna och motsvarande delar av Ryssland.
Varifrån samema kom och när de kom hit är inte känt. Vissa forskare me-
nar att samema var bosatta i Finland för ca 2 000 år sedan. När finska stam-
mar från Estland böljade befolka Finland drevs de norrut till norra Skandi-
navien.
Redan under vikingatiden bedrevs handel mellan samer och övriga nord-
bor. Den viktigaste handelsvaran var skinn. Under medeltiden sköttes han-
deln av de s.k. birkarlama som delade upp samernas land i distrikt, kallade
lappmarker. Birkarlama tog upp skatt för svenska kronans räkning. Birkar-
lamas inflytande upphörde på 1500-talet då Gustav Vasa utnämnde särskilda
lappfogdar.
Sverige, Danmark/Norge och Ryssland hävdade överhöghet över samer-
nas traditionella bosättningsområden. Ett inslag i denna politik var att upp-
muntra kolonisation. Så småningom delade dessa länder upp samernas bo-
sättningsområden mellan sig. Mot denna kolonisation hade samema inga
möjligheter att hävda sig. En bidragande orsak till att samema inte förmådde
stå emot nationalstaternas expansion kan ha varit att samema aldrig byggde
upp någon statsbildning i egentlig mening utan av tradition levde i mindre
grupper. Samernas traditionella markutnyttjande baserade sig på det s.k.
siida-systemet. Sameområdet var indelat i ett nät av avgränsade siida-
områden, inom vilka medlemmarna fördelade fångst- och betesmarker sins-
emellan.
Den svenska kolonisationen av Norrland gick från kusten norrut och sedan
längs älvdalarna. Vid mitten av 1500-talet fanns ca 15 500 invånare i det
område som numera motsvarar Västerbottens och Norrbottens län. Av dessa
var ca 2 500 samer.
Under 1500-talet gjordes de första försöken att reglera gränserna mellan
nybyggarna och samema. I ett kungligt brev av år 1584 förklarades att sa-
mema ovanför en på visst sätt angiven gräns i Songamuotka i nordligaste
Norrland hade urminnes hävd och att Tomeböndema inte fick göra intrång
ovanför denna.
Under 1600-talet manifesterade staten ett ökat intresse av att stimulera
jordbrukskolonisationen. Genom det första s.k. lappmarksplakatet år 1673
fick nybyggarna vissa fri- och rättigheter i det samiska bosättningsområdet.
Bakom lagstiftningen låg uppfattningen att samer och nybyggare utnyttjade
naturen på olika sätt och därför inte behövde konkurrera med varandra.
År 1751 drogs den s.k. lappmarksgränsen som skulle avskilja lappmarker-
na från kustlandskapen och skydda samema mot konkurrensen om jakt och
vilt från kustböndema. Avsikten var däremot inte att förhindra bosättning
ovanför denna gräns. I alla händelser var i slutet av 1700-talet nybyggarna i
majoritet i lappmarken.
1996/97:RR4
Bilaga
25
Vid mitten av 1800-talet kom en vändpunkt i den statliga politiken. Man
upphörde med att ensidigt främja jordbrukskolonisationen. I stället utfärda-
des regler till skydd för samema. Uttryck för den nya politiken var tillkoms-
ten år 1867 av en odlingsgräns i Norrbottens och Västerbottens län samt
renbeteslagama år 1886 och 1898.1 Jämtland avsattes år 1841 de s.k. renbe-
tesfjällen för samernas exklusiva nyttjande.
Syftet med odlingsgränsen var att områdena ovanför gränsen skulle förbe-
hållas samema. Några nybyggen skulle inte tillåtas. Men odlingsgränsen har
inte kunnat förhindra att ett stort antal bosättningar ägt mm i området även
senare.
I dag finns i vårt land inte fler än kanske 20 000 samer. De uppgifter som
förekommer är osäkra, bl.a. därför att det inte funnits någon definition av
vem som är same. Genom tillkomsten av sametingslagen (1992:1433) har
lagstiftaren gjort ett definitionsförsök som bygger på en kombination av
subjektiva och objektiva kriterier. Same är alltså den som anser sig vara same
och alternativt gör sannolikt att han har eller har haft samiska som språk i
hemmet, gör sannolikt att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar har
eller har haft samiska som språk i hemmet, eller har en förälder som är eller
har varit upptagen i röstlängd till Sametinget (2 §).
Ursprungligen var renen ett bytesdjur som jagades eller fångades. Så små-
ningom kom fångst och jakt av ren att förenas med tamrenskötsel i mindre
skala. Men renskötselformema har växlat under historiens gång. Under vissa
tider har det förekommit intensiv renskötsel med mycket tama renar som bl.a.
användes som dragdjur och mjölkades. Den form som man numera vanligen
förknippar med rennäring, dvs. årstidsbundna flyttningar över stora områden,
är sannolikt från 1600-talet. Ekologiskt brukar man i Sverige skilja mellan
två former, skogsrenskötseln och fjällrenskötseln. Den förra är mer stationär.
Flyttningarna är mycket kortare och inte så regelbundna.
Rennäringen är en extensiv näring som kräver stora betesarealer. Renarna
strövar eller drivs mellan olika betesmarker. För vandringarna mellan olika
marker utnyttjas bestämda leder som kan vara känsliga för störningar. Be-
tesmarkerna har särskilda egenskaper som gör dem värdefulla för renskötseln
vid olika tider på året. De kan därför inte ersätta varandra.
Renskötselrätten definieras i rennäringslagen (1971:437) som en rätt för
samer att använda mark och vatten till underhåll för dem själva och deras
renar (1 §). I renskötselrätten ingår bl.a. rätt till renbete, jakt och fiske samt
rätt att uppföra vissa stugor och anläggningar, rätt att ta skog till bränsle och
byggnadsvirke för husbehov samt slöjdvirke.
Renskötselområdet - som omfattar ca en tredjedel av Sveriges yta - består
av dels s.k. åretruntmarker, dels s.k. vinterbetesmarker.
Åretruntmarkema, där renskötsel får bedrivas under hela året, är marker:
1996/97:RR4
Bilaga
26
• ovanför odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län 1996/97:RR4
• nedanför odlingsgränsen men ovanför lappmarksgränsen på mark där Bilaga
skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten och
marken antingen tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten
eller är renbetesland (kronoparker)
• på renbetesfjällen i Jämtlands län och inom de områden i Jämtlands och
Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten eller är
renbetesland
• i koncessionsområdet, dvs. i Tomedalen, efter beslut av länsstyrelsen.
På vinterbetesmarkerna får renskötsel bedrivas mellan den 1 oktober och den
30 april. De är:
• områden nedanför odlingsgränsen men ovanför lappmarksgränsen som
inte är åretruntmarker
• områden nedanför lappmarksgränsen och renbetesfjällen där renskötsel
av ålder bedrivs vissa tider på året.
Renskötselrätten tillkommer alla samer. Men för att få utöva denna rätt krävs
medlemskap i en sameby. En sameby är en ekonomisk och administrativ
sammanslutning som enligt rennäringslagen (9 §) för medlemmarnas gemen-
samma bästa skall ombesöija renskötseln inom byns betesområde. Begreppet
sameby har också en geografisk innebörd och motsvarar då helt enkelt byns
betesområde.
Gränsdragningen mellan samebyarna bestäms av länsstyrelsen. Åretrunt-
markema är gränsbestämda mellan samebyarna medan vinterbetesmarkerna
ofta med stöd av sedvanerätt utnyttjas av flera samebyar. För närvarande
pågår ett arbete inom Länsstyrelsen i Norrbottens län med att även gränsbe-
stämma sedvanerättsmarkema och fördela dem mellan samebyarna.
I vaije sameby ingår flera renskötselföretag. Ett företag kan bestå av en
eller flera renägare. Som regel är det fråga om familjeföretag. Varje renägare
beslutar själv om sina egna renar, t.ex. om hur många som skall slaktas.
I Tomedalen förekommer en särskild form av renskötsel, s.k. koncessions-
renskötsel. Länsstyrelsen kan här ge tillstånd (koncession) åt samer att ned-
anför lappmarksgränsen året runt driva renskötsel med såväl egna renar som
s.k. skötesrenar, dvs. renar som tillhör sådana ägare eller brukare av jord-
bruksfastigheter som är bosatta inom den del av Norrbotten där koncessions-
renskötsel utövas. Varje skötesrenägares hushåll får ha högst 30 renar i vin-
terhjorden.
Renskötsel bedrivs för närvarande i 51 samebyar, därav
• 33 fjällsamebyar som har sina åretruntmarker ovanför odlingsgränsen
och på renbetesfjällen och sina vinterbetesmarker nedanför odlingsgrän-
sen eller utanför renbetesfjällen
• 10 skogssamebyar som har sina åretruntmarker ovanför lappmarksgrän-
sen och sina vinterbetesmarker nedanför denna gräns
• 8 koncessionssamebyar.
Riksdagen beslutade år 1992 att ett företagsregister för rennäringen skulle
inrättas (prop. 1992/93:32, bet. 1992/93:BoU8, rskr. 1992/93:115). Nedan
27
redovisade uppgifter, som avser förhållandena år 1994, bygger på en genom-
gång av registret. Jordbruksverket, som är registermyndighet, reserverar sig
för att det finns vissa brister i registerunderlaget.
Renantalets utveckling
I Sverige finns enligt 1993/1994 års renlängder - som utgör del av regis-
terunderlaget - totalt 279 900 renar, dvs. nästan exakt motsvarande summan
av det för respektive län angivna högsta renantalet, 280 000. Fastställda
högsta renantal finns egentligen endast för Jämtlands län. Motsvarande upp-
gifter för Västerbottens och Norrbottens län är summeringar ur byordningar-
na från 1940-talet.
Renantalet varierar starkt mellan olika år. Följande uppgifter har hämtats
ur Rennäringskommitténs betänkande ( SOU 1983:67, s. 43) vad gäller åren
t.o.m. 1971 och i övrigt från Jordbruksverket.
1996/97 :RR4
Bilaga
Tabell 1.1 Renantalet under vissa år
|
År |
Antal renar |
|
1910 |
273 000 |
|
1921 |
162 000 |
|
1931 |
279 000 |
|
1940 |
164 000 |
|
1955 |
275 000 |
|
1961 |
211 000 |
|
1971 |
173 000 |
|
1980 |
216 000 |
|
1981 |
227 000 |
|
1982 |
233 000 |
|
1983 |
252 000 |
|
1984 |
260 000 |
|
1985 |
273 000 |
|
1986 |
286 000 |
|
1987 |
284 000 |
|
1988 |
290 000 |
|
1989 |
296 000 |
|
1990 |
299 000 |
|
1991 |
310 000 |
|
1993 |
280 000 |
Nedan redovisas det nuvarande renantalet med fördelning på grupper av
samebyar.
28
Tabell 1.2 Renantalets fördelning på grupper av samebyar
|
Renantal enligt 1993/1994 |
Högsta tillåtna | |
|
Grupper av samebyar |
års renlängder |
renantal |
|
Norrbottens läns norra fjäll- |
65 061 |
81 000 |
|
samebyar | ||
|
Norrbottens läns södra fjäll- |
46 854 |
53 000 |
|
samebyar | ||
|
Norrbottens läns skogs- |
36 106 |
33 100 |
|
samebyar | ||
|
Norrbottens läns konces- |
16 121 |
16 100 |
|
sionssamebyar | ||
|
Västerbottens läns samebyar |
61 270 |
49 800 |
|
Jämtlands läns norra fjällsa- |
19 948 |
22 800 |
|
mebyar | ||
|
Jämtlands läns södra fjällsa- |
34 509 |
24 200 |
|
mebyar | ||
|
Totalt |
279 869 |
280 000 |
Bilaga
Norrbottens läns norra fjällsamebyar - tio stycken - har mellan 7 000 och
9 000 renar var. Renantalet i dessa samebyar har minskat starkt under de
senaste åren på grund av svåra vintrar. Länets södra fjällsamebyar - sex
stycken - har alla utom en mellan 5 000 och 6 000 renar. I gruppen ingår
Sirkas sameby som är Sveriges största med ca 20 000 renar. Renantalet i
Norrbottens läns skogssamebyar - nio stycken - varierar mellan 1 400 och
7 700.1 koncessionssamebyama varierar renantalet mellan 1 000 och 3 800.
Renantalet i Västerbottens samebyar varierar mellan 5 000 och 12 000.
Umbyn, Vapsten, Vilhelmina norra och södra samebyar samt Malå sameby
hade 1993/94 samtliga mellan 2 000 och 4 000 fler renar än vad som anges
som högsta tillåtna renantal för respektive by enligt byordningama från 1945.
Renantalet i Västerbottens län har ökat under de senaste åren men för närva-
rande är tendensen vikande.
De sju samebyarna i Jämtlands läns norra del, dvs. norr om järnvägen
mellan Östersund och Storlien, har mellan 1 200 och 6 000 renar. I södra
länsdelen - i gruppen ingår också Idre sameby i Kopparbergs län - uppgår
renantalet till mellan 3 000 och 9 000. Renantalet har länge överstigit det
tillåtna antalet i flera samebyar. Enligt Svenska Samernas Riksförbund är
renantalet numera i nivå med det tillåtna.
Produktionen av renkött
Enligt Jordbruksverkets statistik har renslakten under den senaste femtonårs-
perioden haft följande omfattning.
29
Tabell 1.3 Renslaktens omfattning 1980/81-1994/95
|
Budgetår |
Antal slaktade |
Därav kasserade p.g.a. |
Saluförd kvantitet, ton |
|
1980/81 |
38 842 |
1 200 | |
|
1981/82 |
51 200 |
1 600 | |
|
1982/83 |
52 645 |
1 700 | |
|
1983/84 |
60 438 |
1 900 | |
|
1984/85 |
68 990 |
2 200 | |
|
1985/86 |
TI 139 |
2 500 | |
|
1986/87 |
93 554 |
73 340 |
650 |
|
1987/88 |
95 648 |
27 453 |
2 200 |
|
1988/89 |
89 495 |
22 901 |
2 100 |
|
1989/90 |
84 915 |
15 532 |
2 200 |
|
1990/91 |
112 297 |
18 229 |
3 010 |
|
1991/92 |
86 663 |
22 253 |
2 060 |
|
1992/93 |
84 099 |
7 895 |
2 440 |
|
1993/94 |
98 290 |
11 699 | |
|
1994/95 |
80 094 |
2 590 |
2 346 |
Bilaga
Jordbruksverket betonar att uppgifterna före budgetåret 1992/93 är behäftade
med stor osäkerhet, vilket sammanhänger med att det då gällde andra regler
för slakt, nämligen kommunal köttbesiktning i efterhand. Vidare bör obser-
veras att den s.k. husbehovsslakten ligger utanför statistiken. Med husbe-
hovsslakt menas den slakt som renägarna själva utför för sitt eget hushåll.
En vanlig uppskattning är att husbehovsslakten utgör ca 5 % av den totala
slakten.
Prisutvecklingen
Genomsnittspriset på renkött exklusive mervärdesskatt har sedan 1980 varit
som följer (löpande priser).
Tabell 1.4 Genomsnittspriset till producent på renkött 1980-1993
|
År |
Pris, kr/kg exkl. moms |
|
1980 |
15:80 |
|
1981 |
18:20 |
|
1982 |
18:20 |
|
1983 |
18:20 |
|
1984 |
19:73 |
|
1985 |
20:70 |
|
1986 |
22:00 |
|
1987 |
22:68 |
|
1988 |
23:08 |
|
1989 |
20:74 |
|
1990 |
22:31 |
|
1991 |
20:93 |
|
1992 |
18:80 |
|
1993 |
18:10 |
|
1993/94 |
21:28 |
|
1994/95 |
24:33 |
Av tabellen framgår att priset på renkött har gått upp kraftigt under den se-
naste tiden. För perioden juli - november 1995 har Jordbruksverket prelimi-
närt beräknat det genomsnittliga avräkningspriset till 29:52.
30
Priset i konsumentledet varierar med olika faktorer. Följande prisuppgifter, 1996/97:RR4
som erhållits från Svenska Samernas Riksförbund, kan ge en uppfattning om Bilaga
prissituationen i november 1995.
Tabell 1.5 Ungefärliga genomsnittspriser på renprodukter i konsument-
ledet, november
|
Produkt |
Genomsnittligt pris i konsumentledet, november 1995, kr/kg |
|
Filé |
270 |
|
Stek, benfri |
160 |
|
Rökt bog |
150 |
|
Skav, 240-gramspaket |
138 |
|
Färs, 500-gramspaket |
130 |
Andra produkter av ren
I äldre tider togs i princip hela renen till vara för olika ändamål. Så är det inte
längre. Fortfarande finns dock en viss efterfrågan på renhorn och renskinn.
Renhornen har främst två användningsområden, som slöjdmaterial och för
kvasimedicinska ändamål. Bland annat finns i vissa länder en stark tro på
renhornens potensförstärkande effekt.
Som kvasimedicinsk råvara kan renhornen betinga ett högt kilopris, kanske
tre gånger som högt som priset på renkött. Men för detta ändamål duger i
princip endast s.k. blodhom, dvs. förhållandevis nyutvecklade, mjuka hom
med hög blodgenomströmning. Sådana hom förekommer i stort sett endast
under de delar av året då slakten är obetydlig. Därför är utbudet av blodhom
begränsat. Det skulle i princip vara möjligt att såga av sådana hom på levan-
de renar men förfaringssättet skulle åstadkomma mycket lidande för djuren
och betraktas därmed som oetiskt.
Enligt Svenska Samernas Riksförbund har under senare år ca 40 % av
homen från vajor och i princip 100 % av sarvhomen sålts. Det skulle för år
1994/95 motsvara ca 30 000 hom. Vikten av ett renhorn varierar starkt, bl.a.
med kön och årstid. En rimlig genomsnittsvikt kan vara 2 kg. Också kilopri-
set varierar avsevärt. Med ett genomsnittligt pris på 30 kr per kilogram skulle
sålda renhorn från de djur som kontrollslaktades år 1994/95 ha haft ett värde
av ca 1 800 000 kr.
Av renskinn säljs enligt Svenska Samernas Riksförbund ca 20 % av hela
utbudet. Detta skulle betyda en försäljning av ca 16 000 skinn från kontroll-
slaktade djur år 1994/95. Priset uppges vara ca 30 kr per styck. Det samlade
värdet i producentledet kan därmed beräknas till knappt 500 000 kr.
Sammanfattningsvis kan värdet av sålda renhorn och renskinn från den
kontrollerade slakten år 1994/95 under nämnda förutsättningar uppskattas till
ca 2,3 miljoner kronor. Härtill kommer ett okänt värde av hom och skinn
från annan renslakt.
Ägarstrukturen
Det finns ungefär 4 700 renägare i landet. Av dessa är ca 3 700 samer och
1 050 jordbmkare i koncessionsområdet. Av de samiska ägarna finns ca
31
90 % i Norrbottens län. I Västerbottens och Jämtlands län finns ca 325 re-
spektive 250 renägare.
Till två tredjedelar ägs renarna i Sverige av de personer som också ansva-
rar för driften i företagen. Ca 20 % av renarna ägs av renskötande medlem-
mar i samebyn och ca 5 % ägs vardera av övriga medlemmar i samebyn och
av skötesrenägare.
I tabellen nedan har renantalet fördelats på följande grupper av ägare,
nämligen företagsansvariga (F), t.ex. mannen i en familj, vidare renskötande
medlemmar (R), övriga medlemmar i sameby (M) och skötesrenägare (S).
Med företag avses i detta sammanhang ”renskötselverksamhet bedriven av
renskötande medlem i sameby (företagsansvarig) tillsammans med sitt hus-
folk” (SJVFS 1993:162). Med skötesrenägare avses renägare som inte är
medlem i sameby.
1996/97:RR4
Bilaga
Tabell 1.6 Renantalets fördelning på olika grupper av ägare
|
Grupper av samebyar |
F |
R |
M |
S |
Alla |
|
Norrbottens läns norra fjäll- |
46 160 |
11 885 |
5 448 |
1 523 |
65 016 |
|
Norrbottens läns södra fjäll- |
35 259 |
7 631 |
2 364 |
1 600 |
46 854 |
|
Norrbottens läns skogssame- |
24 447 |
3 087 |
2 293 |
6 279 |
36 106 |
|
Norrbottens läns koncessions- |
1 331 |
14 790 |
0 |
0 |
16 121 |
|
samebyar Västerbottens läns samebyar |
58 007 |
5 929 |
2 791 |
1 249 |
67 976 |
|
Jämtlands läns norra fjällsa- |
14 964 |
3 299 |
73 |
696 |
19 032 |
|
mebyar Jämtlands läns södra fjällsa- |
27 038 |
3 099 |
2211 |
1 288 |
33 636 |
|
Totalt |
207 206 |
49 720 |
15 180 |
12 635 |
284 741 |
Att skötesrenägama i Norrbottens läns koncessionssamebyar enligt tabellen
inte har några renar hänger samman med att de i registersammanhang är att
anse som renskötande medlemmar.
Renägarnas fördelning på ägarkategorier redovisas i följande tabell.
Tabell 1.7 Renägarnas fördelning på ägarkategorier
|
Grupper av samebyar |
F |
R |
M |
S |
Alla |
|
Norrbottens läns norra fjällsamebyar |
378 |
413 |
296 |
185 |
1 272 |
|
Norrbottens läns södra fjällsamebyar |
245 |
234 |
131 |
201 |
811 |
|
Norrbottens läns skogssamebyar |
121 |
90 |
103 |
683 |
997 |
|
Norrbottens läns koncessionssamebyar |
12 |
1 038 |
0 |
0 |
1 050 |
|
Västerbottens läns samebyar |
121 |
63 |
66 |
74 |
324 |
|
Jämtlands läns norra fjällsamebyar |
33 |
34 |
7 |
17 |
91 |
|
Jämtlands läns södra fjällsamebyar |
65 |
25 |
33 |
28 |
151 |
|
Totalt |
975 |
1 897 |
636 |
1 188 |
4 696 |
För närvarande finns det ca 975 företag inom rennäringen. År 1965 var mot-
svarande antal ca 700 och 1979 ca 800 (SOU 1983:67, s. 45). Antalet företag
har alltså ökat under de senaste trettio åren. Framför allt har Norrbottens län
fått fler småföretag.
32
Det är inte lätt att med någon grad av precision ange hur många personer
som är aktivt verksamma inom renskötseln och hur detta antal har förändrats
under senare år. Om man till denna kategori räknar dels företagsansvariga
renägare (F), dels andra renskötande medlemmar i sameby (R), exklusive
renskötande medlemmar i koncessionssameby, kan antalet beräknas till
knappt 1 900. I Rennäringskommitténs betänkande (SOU 1983:67, s. 40)
anges den renskötande befolkningens storlek (inklusive familjemedlemmar)
till mellan 2 300 och 2 700. Enligt sekreteraren i Rennäringskommittén är
det ursprungligen Sameutredningen (SOU 1975:99) som gjort denna skatt-
ning.
Rennäringen och andra samefrågor har varit föremål för ett omfattande ut-
redningsarbete under årens lopp. Från den senaste trettioårsperioden kan
nämnas följande.
Det arbete som bedrevs av 1964 års Rennäringssakkunniga (SOU
1968:16) låg till grund för riksdagsbeslutet 1971 om en ny rennäringslag
m. m. (prop. 1971:51, JoU 37, rskr. 216).
Sameutredningen, som tillkallades år 1970, avgav betänkanden om samer-
nas folkhögskola (Ds U 1973:2), om forskning och eftergymnasial utbildning
i samiska (Ds U 1973:14) och om stöd till samiskt språk och samisk kultur
(SOU 1975:99-100). Betänkandena bildade underlag för 1977 års riksdags-
beslut om insatser för samema (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr.
1976/77:80)
1979 års Rennäringskommitté gjorde i sitt betänkande (1983:67) ett försök
att precisera målen för den statliga same- och rennäringspolitiken. Kommit-
tén, som bl.a. genom en egen deklarationsundersökning fann att inkomsterna
var låga inom rennäringen, föreslog också vissa ytterligare stödinsatser.
Kommitténs förslag behandlades i samband med 1985 års budgetarbete
(prop. 1984/85:100, bil. 100, s. 31 ff, bet. 1984/85:JoU25, rskr.
1984/85:186).
År 1983 tillkallades en kommitté för att utreda vissa frågor om samernas
ställning i Sverige. Kommittén, som tog namnet Samerättsutredningen, avgav
tre betänkanden, ett om samernas folkrättsliga ställning (SOU 1986:36, ett
om samerätt och sameting (SOU 1989:41) samt ett om samerätt och samiskt
språk (SOU 1990:91).
På grundval av dessa betänkanden fattade riksdagen år 1992 en rad beslut
rörande samer och rennäring, bl.a. om inrättandet av Sametinget (prop.
1992/93:32, bet. 1992/93:KU 17, rskr. 1992/93:114, bet. 1992/93:BoU 08,
rskr. 1992/93:115).
År 1995 fick Miljövårdsberedningen regeringens uppdrag att lämna förslag
till åtgärder för en hållbar utveckling i landets fjällområden. Utredningsupp-
draget har under hösten 1995 redovisats i betänkandet (SOU 1995:100)
Hållbar utveckling i landets fjällområden. Betänkandet har remissbehand-
1996/97:RR4
Bilaga
33
3 Riksdagen 1996/97. 2 saml. RR4
lats. En proposition grundad på beredningens förslag har aviserats till april
1996.
I underbilaga 1 till denna granskningsrapport sammanfattas viktigare
punkter i nämnda utredningsbetänkanden och propositioner.
Rennäringen har sedan mer än 100 år omgärdats med lagstiftning som
kommit att bli alltmer detaljerad. I 1886 års renbeteslag fanns bestämmelser
bl.a. om var samema fick vistas med sina renar under olika delar av året. Där
fanns också regler om att samema på renbetesfjällen, de s.k. skattefjällen,
hade rätt endast till renbeten, fiske och skog till bränsle och nödvändiga
byggnader. Däremot hade de inte rätt att t.ex. sälja skog.
Genom bl.a. 1886 och 1898 års renbeteslagar kom renbetesrätten, som ti-
digare varit av enskild art och grundat sig på rätten till skattelandet, att bli
kollektiv. Det klargjordes att betesrätten för den enskilde stod kvar bara så
länge han hade renar, drev renskötsel och tillhörde lappbyn.
Den nuvarande rennäringslagen (1971:437) är ett omfattande aktstycke
med totalt 102 paragrafer. En schematisk översikt över lagens disposition
och huvudsakliga innehåll finns i underbilaga 4. Rennäringslagen reglerar
såväl rennäringens relationer till omvärlden som dess interna förhållanden.
Där specificeras de rättigheter och de skyldigheter som är knutna till rensköt-
seln. Vissa bestämmelser är att se som både rättigheter och begränsningar i
dessa rättigheter. Och där finns detaljerade regler om hur rennäringen skall
vara organiserad och hur renskötseln skall utövas.
Om rättigheter och skyldigheter
Den grundläggande rättigheten anges redan i lagens inledning. Av 1 § fram-
går sålunda att endast same som är medlem i sameby får utöva renskötselrätt.
Av rättighetskaraktär är också regler om rätt för sameby att uppföra vissa
anläggningar, att ta virke och bränsle samt att fiska och jaga. Dessa rättighe-
ter benämns vanligen rennäringens birättigheter.
Reglerna om renskötselområdet (3-8 §§) kan ses som rättighetsregler och
samtidigt som regler som begränsar dessa rättigheter. I nämnda paragrafer
anges i detalj var renskötsel får äga rum under olika tider på året; och därmed
också var sådan verksamhet inte får bedrivas under andra tider. Av rättig-
hetskaraktär är från samisk utgångspunkt också de ansvarsregler som stadgar
straff för den som försvårar renskötseln genom att t.ex. stänga av flyttnings-
väg eller genom att skrämma eller ofreda renar. En regel av utpräglad rättig-
hetskaraktär är bestämmelsen i 28 § som stadgar rätt till ersättning om rege-
ringen upphäver renskötselrätten för visst område och åtgärden medför skada
eller olägenhet för renskötseln eller för jakt eller fiske. Och i 32 § finns en
1996/97:RR4
Bilaga
34
regel som innebär att nyttjanderätt på statens mark ovan odlingsgränsen och
på renbetesfjällen endast får upplåtas om den inte medför avsevärd olägenhet
för renskötseln.
Det finns också regler som ger samebyn rättigheter i förhållande till sina
medlemmar och - omvänt - medlemmarna rättigheter i förhållande till same-
byn. Ett exempel på förstnämnda typ av rättigheter är att samebyn i vissa fall
kan begränsa medlemmarnas renantal och förbjuda medlemmarnas jakt eller
fiske inom visst område (35 §). Om medlemmarnas rätt att delta i byns ange-
lägenheter finns regler i 58-64 §§. Där framgår bl.a. att i vissa frågor med-
lem med fler renar har flera röster än medlem med färre.
Exempel på skyldighetsregler är 9 § enligt vilket lagrum sameby på eko-
nomiskt bästa sätt skall driva renskötseln för medlemmarnas bästa. Om
skyldigheter stadgas vidare i 65-72 §§. Bl.a. skall vid renskötseln hänsyn tas
till andra intressen. Flyttning skall genomföras så att den vållar så liten skada
som möjligt. Länsstyrelsen bemyndigas att meddela föreläggande eller för-
bud med hänsyn till naturvårds- och kulturmiljöintressen. Renräkning skall
ske årligen. Renlängd skall upprättas osv. Till kategorin skyldighetsregler hör
också vissa ansvars- och skadeståndsregler. Om ren har orsakat skada på
åker, äng eller annan mark skall skadan under vissa förutsättningar ersättas
av samebyn.
Organisations- och ordningsregler
Rennäringslagen fastställer i detalj hur samebyn skall vara organiserad, vem
som får vara medlem (11 §), hur stadgarna skall vara utformade (38-39 §§),
hur dess ekonomiska förhållanden skall vara ordnade (40-47 §§), hur dess
styrelse skall se ut och vad den skall göra (48-54 § §) samt hur medlemmarna
får utöva sin rösträtt vid bystämma (58-64 §§).
Rennäringsförordningen (1993:384) har sammanlagt 36 paragrafer. Där finns
bl.a. bestämmelser om försäljning och upplåtelse av statens mark ovan od-
lingsgränsen och på renbetesfjällen (1-8 §§) §), om företagsregister för
rennäringen (12-13 §§), om Samefonden (28 §) och om stöd till rennäring-
ens rationalisering (29-35 §§). En översikt över förordningens disposition
och huvudsakliga innehåll finns i underbilaga 4.
Långt innan riksgränsen fastställdes har samema i de tre nordiska rensköt-
selländema fört sina renar över riksgränsen och utnyttjat grannlandets be-
testillgångar. Dessa gränsöverskridanden reglerades första gången genom
den s.k. lappkodicillen, som är ett tillägg till 1751 års gränstraktat mellan
Danmark-Norge och Sverige-Finland. Kodicillen - som subsidiärt gäller
ännu i dag - ger samema rätt att vår och höst flytta över riksgränsen och
använda land och strand till uppehälle för sig och sina renar ”då de vänligen
skola emottagas, beskyddas och hjelpas till rätta, äfven uti Krigstider...”
1996/97:RR4
Bilaga
35
Samernas rättigheter i detta avseende har senare specificerats - och kring-
skurits - genom konventioner. För närvarande gäller konventionen den
9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning (SFS 1972:114,
senast ändrad genom SFS 1991:388). Någon renbetesrätt över finsk-svenska
gränsen finns inte.
De svenska samema har enligt konventionen ett antal områden om totalt ca
ca 5 500 kvadratkilometer i Norge till förfogande för sommarbete under
begränsad tid och med begränsat renantal. Norska samer disponerar för i
huvudsak vinterbete på motsvarande sätt ca 3 500 kvadratkilometer i Sveri-
ge, främst i barrskogsområdet.
Renbeteskonventionens disposition, som återges i underbilaga 4, ger en
uppfattning om konventionens uppbyggnad och detaljerade innehåll. Kon-
ventionen har sammanlagt 76 paragrafer. Härtill kommer ett till konventio-
nen fogat protokoll om uppförande och underhåll av spärrstängsel för renar
om sammanlagt 15 artiklar samt särskild skriftväxling. Genom kungörelse
(1972:115) har konventionen gjorts till svensk lag.
Det bör tilläggas att konventionen löper ut år 2002. För närvarande förbe-
reds inom regeringskansliet förhandlingar om en ny konvention.
För slakt och annan hantering av färskt renkött gäller Livsmedelsverkets
kungörelse av den 3 juni 1994 (SLVFS 1994:12). I kungörelsen finns såväl
bindande föreskrifter som allmänna råd.
Inledningsvis framgår att ren skall slaktas och besiktigas i godkänt slakteri.
Undantag gäller dock för s.k. husbehovsslakt, dvs. slakt som medlem av
sameby eller annan renägare utför för eget bruk eller annan sames hushålls-
behov.
Livsmedelsverket skiljer mellan s.k. egentillsyn och offentlig tillsyn. I
egentillsynen ingår bl.a. regelbundna kontroller av produktionshygienen.
Verkets tillsynspersonal har rätt att få information om resultatet av egentill-
synen. När det gäller offentlig tillsyn skall tillsynspersonalen alltid ha fritt
tillträde till alla delar av en godkänd anläggning. Gjorda iakttagelser skall
meddelas den verksamhetsans vari ge. Besiktnings veterinären skall finnas på
plats under den tid då slakt pågår. Den offentliga tillsynen vid slakteri omfat-
tar följande uppgifter:
• besiktning före slakt
• kontroll av slakthygienen
• kontroll av den allmänna hygienen (lokaler, inredning, utrustning och
personal)
• besiktning efter slakt
• all övrig kontroll som veterinären finner nödvändig.
Verkets kungörelse innehåller vidare olika typer av bestämmelser enligt
följande:
• Allmänna bestämmelser för godkännande av anläggningar. Här finns
bl.a. regler om hur golv, väggar, dörrar, tak, belysning, tvätt- och desin-
fektionsanordningar och annan utrustning skall vara utformade.
1996/97:RR4
Bilaga
36
• Särskilda bestämmelser för godkännande av fasta och mobila slakterier.
Dessa regler gäller utöver de allmänna för fasta och mobila slakterier för
åretruntbruk. Här stadgas t.ex. att det vid anläggningen skall finnas ett
gärde där renarna kan vattnas och utfodras. Det skall finnas en avblod-
ningsplats utformad på visst sätt. Slakthallen skall vara tillräckligt stor.
Rena och orena zoner skall vara tydligt åtskilda. Kylrum skall vara till-
räckligt stora och i övrigt fylla vissa närmare angivna krav.
• Särskilda bestämmelser för godkännande av styckningsanläggningar som
producerar kött för EES-området.
• Särskilda bestämmelser för godkännande av kyllager och fryslager. Dessa
regler gäller såväl för anläggningar godkända för inhemsk konsumtion
som för anläggningar godkända för EES-export.
• Godkännande av s.k. sarvslakterier (i fjälltrakten belägna slakterier för
slakt huvudsakligen av handjur). För sådana slakterier gäller mindre
stränga krav. Slakt får ske under perioden 15 augusti - 30 september.
Köttet får endast avsättas på den svenska marknaden.
• Godkännande av styckningsanläggningar som producerar kött för den
svenska marknaden.
• Allmänna hygienbestämmelser för personal, lokaler, utrustning m.m.
Dessa hygienbestämmelser gäller alla anläggningar för renkött.
• Särskilda hygienbestämmelser vid slakt.
• Särskilda hygienbestämmelser vid styckning, inslagning och emballering.
• Särskilda hygienbestämmelser vid lagring och transport.
Härutöver finns regler bl.a. om stämplar och märkning, om joumalföring och
rapportering samt om avgifter.
Enligt uppgift från Livsmedelsverket fanns i september 1995 sammanlagt
27 renslakterier i landet. De fördelade sig på olika typer enligt följande:
1996/97:RR4
Bilaga
|
EES-godkända |
Ännu ej EES- |
Nationella |
Summa | |
|
Fasta |
12 |
2 |
4 |
18 |
|
Mobila |
0 |
8 |
1 |
9 |
|
Summa |
12 |
10 |
5 |
27 |
Vid renkontrollslakt tar Livsmedelsverket ut avgifter enligt en taxa (SLVFS
1994:36) som konstruerats för att ge full kostnadstäckning. Taxan innefattar
en grundavgift om 5 000 kr som varje anläggning betalar för varje påbörjad
fyraveckorsperiod som anläggningen är i bruk. För den löpande köttbesikt-
ningen betalas den kostnad verket har för besiktningspersonalen, dvs. be-
siktningsveterinär och besiktningsassistent. I ersättningen ingår lön, löne-
kostnader samt rese- och restidsersättning. Vid obekväm arbetstid tillkommer
särskilda kostnader.
Renslakten har för Livsmedelsverkets del gått med underskott under åren
1991/92, 1992/93 och 1993/94 med totalt 1 636 000 kr. Enligt Svenska
Samernas Riksförbund har underskottet huvudsakligen uppkommit i sam-
band med att slakteriföretag gått i konkurs. För år 1994/95 redovisas emel-
lertid ett överskott om 300 000 kr vilket alltså innebär att det kvarvarande
underskottet vid ingången av budgetåret 1995/96 var 1 336 000 kr.
Livsmedelsverkets kostnader för renslakt - vilka skall betalas av rennä-
ringen - var för budgetåret 1994/95 drygt 90 öre per kg. Detta tal kan jämfö-
37
ras med motsvarande kostnad för storskaliga tamboskapsslakterier, drygt 16
öre per kg.
Vid slakt av ren skall köttet klassificeras enligt särskilda regler som närma-
re redovisas i avsnittet 4.3 om Jordbruksverket.
I skogsvårdslagen (1993:553) finns bestämmelser av innebörd att skogsbru-
ket skall visa hänsyn till rennäringen. Hyggenas storlek och utläggning,
skogsbilvägamas sträckning etc. skall göras på ett sådant sätt att berörd sa-
meby får tillgång till sammanhängande betesområden och vegetation som
behövs inom områden för samling, flyttning och rastning.
Före avverkning inom rennäringens åretruntmarker skall berörd sameby
beredas tillfälle till samråd. Samråd krävs dock bara om brukningsenheten är
större än 500 hektar produktiv skogsmark och hygget är större än 20 hektar
(10 hektar i fjällnära skogar). Samrådet skall omfatta avverkningen, med
efterföljande skogs vårdsåtgärder.
I ansökan om tillstånd för avverkningen skall sökanden redovisa vad han
avser göra för att tillgodose rennäringens intressen. Tillstånd meddelas inte
om avverkningen
• medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjligheterna att hålla
tillåtet renantal påverkas
• omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av vinterhjord.
I 2 kap. 5 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. - natur-
resurslagen - stadgas att mark- och vattenområden som har betydelse för
bl.a. rennäringen så långt möjligt skall skyddas mot åtgärder som påtagligt
kan försvåra näringens bedrivande. Områden som är av riksintresse för ren-
näringen skall skyddas mot sådana åtgärder. Riksintressen kan vara kalv-
ningsland, flyttleder, samlingsplatser och trånga passager.
Regler om småviltsjakt och handredskapsfiske finns bl.a. i rennäringslagen
och rennäringsförordningen. I detta avsnitt redovisas reglerna i ett samman-
hang. Dessutom sammanfattas bakgrunden till och vissa övriga omständighe-
ter kring 1992 års reform på området.
Den 1 juli 1993 infördes ett nytt system för upplåtelse av rätt till småvilts-
jakt och handredskapsfiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på
renbetesfjällen. Reformen grundades på ett beslut med anledning av propo-
sitionen 1992/93:32 om samema och samisk kultur m.m. (bet.
1992/93:BoU8, rskr. 1992/93:115). Med anledning av riksdagsbeslutet ut-
färdade regeringen en ny rennäringsförordning (1993:384). Enligt 3 § denna
förordning skall rätt till småviltsjakt och handredskapsfiske på statens mark
1996/97:RR4
Bilaga
38
ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen upplåtas om olägenhet av
betydelse inte uppkommer för rennäringen och om det inte möter något
hinder enligt bestämmelserna i 32 § rennäringslagen. Sistnämnda villkor
innebär bl.a. att upplåtelsen skall vara förenlig med god jaktvård eller fiske-
vård och kan ske utan besvärande intrång i samernas rätt till jakt och fiske
enligt 25 § rennäringslagen. Frågor om upplåtelse av jakt- och fiskerätt prö-
vas enligt förordningen av länsstyrelsen.
Statens jordbruksverk har utfärdat föreskrifter i ämnet (SJVFS 1993:95,
ändrade genom SJVFS 1994:131). Där stadgas (2 §) att den som är folkbok-
förd i en kommun som ligger i det berörda området mot årsavgift medges
upplåtelse av rätt till jakt efter småvilt inom den egna kommunen
(årstillstånd). Den som inte är folkbokförd inom sådan kommun skall med-
ges upplåtelse mot erläggande av dygnsavgift.
När det gäller fiske skall länsstyrelsen enligt 10 § undanta vissa vatten från
upplåtelse (undantagsvatten). Rätt till fiske för husbehov skall i första hand
upplåtas till ”utpräglad glesbygdsbefolkning” som bor ovanför odlingsgrän-
sen eller invid renbetesfjällen (11 §). Underupplåtelser får endast medges av
medlem i sameby, sammanslutning av samebymedlemmar eller fastighets-
ägare som i samma vatten delar fiskerätt med staten (12 §).
Den kanske viktigaste skillnaden jämfört med den äldre ordningen är att
det tidigare systemet inte innebar någon skyldighet för länsstyrelsen att upp-
låta jakt eller fiske när det inte fanns något hinder. Jägare och fiskare kunde
alltså inte påräkna en upplåtelse trots att den var förenlig med 32 § rennä-
ringslagen.
Genom beslut den 1 juli 1993 uppdrog regeringen åt Jordbruksverket att i
samarbete med berörda länsstyrelser och efter samråd med Svenska Samer-
nas Riksförbund utvärdera det nya upplåtelsesystemet. Den 7 oktober 1993
uppdrog regeringen - med ändring av sitt tidigare beslut - åt Jordbruksverket
och det nyinrättade Sametinget att gemensamt genomföra utvärderingen.
Uppdraget redovisades den 31 mars 1994 (dnr 78 2639/93).
Av redovisningen framgår att Jordbruksverket och Sametinget hade gjort
olika bedömningar av framkommen information. Man hade därför inte kun-
nat enas om slutsatserna. Jordbruksverket bedömde att systemet dittills inte
hade haft oacceptabla effekter på samernas renskötselrätt, viltvården eller
naturvården. Några grundläggande förändringar av systemet var därför inte
motiverade. Sametinget konstaterade för sin del att det nya systemet redan
visat på stora brister.
Genom beslut den 16 juni 1994 har regeringen uppdragit åt Jordbruksver-
ket och Sametinget att gemensamt och efter samråd med andra organisationer
göra en fortsatt utvärdering av det nya upplåtelsesystemet. Uppdraget skall
redovisas den 1 april 1996. I beslutet sägs att utvecklingen av det nya syste-
met bör följas under en längre tidsperiod för att det säkrare skall kunna avgö-
ras vilken påverkan det kan ha på renskötseln, viltvården, fiskevården och
naturvården. Utvärderingsgruppen skall också se närmare på de ekologiska
verkningarna på sikt av jakten i fjällvärlden. För att den sistnämnda uppgif-
ten skall kunna lösas skall Naturvårdsverket medverka i utvärderingsarbetet.
Naturvårdsverket fick det formella utredningsuppdraget den 2 november
1995.
1996/97:RR4
Bilaga
39
I renskötselområdet förekommer körning i terräng med olika slags fordon,
bl.a. snöskoter, motorcykel och s.k. fyrhjuling. Sådan trafik regleras i ett
antal författningar, bl.a. terrängkömingslagen (1975:1313) och terrängkör-
ningsförordningen (1978:594). I terrängtrafikkungörelsen (1972:594) finns
regler om bl.a. terrängfordons beskaffenhet och utrustning. Dessutom finns
bestämmelser i vägtrafikkungörelsen (1972:603) körkortslagen (1977:477),
allmänna ordningsstadgan (156:617) och naturvårdslagen (1964:822).
I terrängkömingslagen stadgas förbud mot körning på barmark samt på
snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog, om det inte är uppenbart att
körningen kan ske utan risk för skada på skogen. Härutöver kan regeringen
generellt förbjuda körning i delar av fjällområdet (förbudsområden). I bilagor
till terrängkömingsförordningen anges vilka dessa förbudsområden är.
Vidare kan regeringen eller berörd länsstyrelse med stöd av terrängkör-
ningslagen ytterligare begränsa körning inom visst område om det från na-
turvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt medför olägenhet. Men sådan
begränsning får inte onödigtvis hindra körning som är till gagn för ortsbe-
folkningen eller som behövs för yrkesutövning eller annat nyttigt ändamål.
I terrängkömingsförordningen har regeringen angivit vissa undantag från
förbudet att köra på barmark. T.ex. får terrängfordon (terrängvagnar och
terrängskotrar) och motorfordon användas för arbete med renskötsel vid
bevakning, drivning och samling av renar inför omedelbart förestående
märkning, slakt eller flyttning samt för renskötarnas försörjning med livsme-
del och andra dagligvaror i samband med renskötseln.
Slutligen kan nämnas att allemansrätten inte anses ge någon allmän rätt att
färdas med motordrivet fordon i naturen. Trots detta bedöms allemansrätten
ha haft stor indirekt betydelse för utvecklingen av fritidsåkningen med snö-
skoter (SOU 1995:100, s. 46).
I mars 1964 tillkallades sakkunniga för att utreda rennäringen och därmed
sammanhängande frågor. De sakkunniga avgav tre år senare betänkandet
(SOU 1968:16) Rennäringen i Sverige. De sakkunnigas förslag har närmare
redovisats i underbilaga 1.
Vid tiden för denna utredning fick rennäringen statligt stöd i form av
främst arbetsmarknadsmedel och medel ur Statens lappfond. Under budget-
året 1966/67 uppgick stödet - jämte ett tillfälligt utfodringsbidrag om 2
miljoner kronor - till drygt 7 miljoner kronor.
Under de ca trettio år som därefter har förflutit har bidragsgivningen ex-
panderat såväl beloppsmässigt som i fråga om antalet bidragsformer. I det
följande redovisas stödet till rennäringen så som det ser ut i dag. Redovis-
ningen omfattar inte transportstöd och eventuellt annat stöd i senare distri-
butionsled.
1996/97:RR4
Bilaga
40
Under denna rubrik redovisas pristillägget, anslaget Främjande av rennäring-
en samt stödet till rennäringens rationalisering.
Bakgrund och syfte
Ett statligt finansierat pristillägg på renkött infördes den 1 juli 1973.
Pristillägget var ursprungligen ett medel för att rationalisera rennäringen och
skulle i det närmaste motsvara det redan tidigare införda tillägget på nötkött i
renskötselområdet. Pristillägget skulle bidra till en produktiv köns- och ål-
derssammansättning bland renarna och till ett rationellt slaktuttag. Pristilläg-
get har på olika sätt kopplats till stödet för jordbruket i norra Sverige. Under
en period uppjusterades stödet automatiskt med hjälp av produktionsme-
delsprisindex för förnödenheter i jordbruket i norra Sverige. Den formella
kopplingen till stödet till jordbruksnäringen upphörde budgetåret 1993/94.
Rennäringens företrädare överlägger numera med staten om storleken av
pristillägget.
Under perioden 1985/86-1988/89 anvisades pristillägget över anslaget
Främjande av rennäringen. Därefter har medel anvisats över ett särskilt för-
slagsanslag på samma sätt som före budgetåret 1985/86. Anledningen till
förändringen inför budgetåret 1989/90 var att man hade konstaterat en viss
eftersläpning av stödet till rennäringen jämfört med jordbruksnäringen i
norra Sverige, samt att anslagskonstruktionen inte gav rennäringens företrä-
dare möjlighet att föra reella överläggningar med staten om nivån på
pristillägget.
Pristilläggets syfte är för närvarande att förbättra lönsamheten i renskötseln
och att vara ett styrmedel för att uppnå önskvärda förändringar inom rennä-
ringen. Pristillägget skall stimulera till en optimal köttproduktion inom ra-
men för de produktionsförutsättningar som bl.a. betestillgången sätter grän-
ser för. Stödet skall gagna en god marknadsanpassning, en jämnare företags-
struktur och inte motverka hygien- och kvalitetssträvanden, samt vara lätt att
kontrollera och administrera.
Pristilläggets konstruktion och storlek
Jordbruksverket skall föreslå pristilläggets storlek efter överläggningar med
företrädare för rennäringen. Överläggningarna skall också innefatta fördel-
ningen av pristillägget på olika åtgärder. Från och med 1994/95 skall Jord-
bruksverket överlägga med Sametinget. Dessförinnan företräddes rennäring-
en av Svenska Samernas Riksförbund. Inför överläggningarna år 1994/95
bedömde Sametinget först att förutsättningar för överläggningar saknades.
Sametinget ändrade sedan sin uppfattning och överläggningar hölls under
hösten 1994.
Från och med stödets införande fram till och med budgetåret 1992/93 betala-
des pristillägget ut som ett fast belopp per slaktad ren, oavsett renens vikt. I
1996/97:RR4
Bilaga
41
propositionen 1992/93:32 (bet. 1992/93:BoU8, rskr. 1992/93:115) föreslog
regeringen att pristillägget skulle förändras och diskuterade följande åtgär-
der:
• att pristillägget kilorelaterades
• att stödets storlek differentierades mellan kalv, yngre djur och vuxna djur
• att stödets storlek varierades under olika tider på året
• att stödet kopplades till reninnehavet, alternativt omfattningen av slakten
• att en del av stödet användes för marknadsfrämjande åtgärder.
Jordbruksverket fick i uppdrag att redovisa konsekvenserna av olika åtgärder.
Verket kom fram till att pristillägget borde vara kilorelaterat, samt att nivån
på pristillägget borde vara högre för kalvar än för vuxna djur. Konsekvensen
av övriga förslag bedömdes som kostsamma och krångliga att administrera
och kontrollera i förhållande till syftet med stödet. Jordbruksverket bedömde
att en del av stödet borde användas för marknadsfrämjande åtgärder.
Från och med 1993/94 har pristillägget varit kilorelaterat och högre för
kalv än för vuxna djur. Vid en jämförelse med det gamla systemet har slakt
av tyngre djur premierats. Pristillägg lämnas endast för renar som har god-
känts vid köttbesiktning.
För innevarande budgetår är pristillägget 11 kr per kilo för vuxen ren och
17 kr per kilo för renkalv. Tillägget betalas ut till renägaren med 10:50 kr
respektive 16:50 kr per kilo. Resterande 50 öre per kilo utgår till Branschrå-
det för renkött för marknadsföringsinsatser. I rådet ingår företrädare för
rennäringen samt företag inom slakt, förädling och distribution. Rådet har
som mål att öka efterfrågan på renkött och förbättra samordningen mellan
rennäringen och de olika leden i distributionskedjan fram till konsumenten.
Under 1993/94 användes pengarna till seminarier, annonseringar och ut-
skick, administration och deltagande i olika utställningar, t.ex. i Jokkmokk
och på SkyCity.
Nedan redovisas utvecklingen av antalet för stöd godkända djur samt kost-
naderna för pristillägget under senare år (källa: Jordbruksverket, företagsen-
heten).
1996/97:RR4
Bilaga
Tabell 3.1 Pristilläggets utveckling sedan 1984/85
|
Budgetår |
Antal godkända djur |
Pristillägg, 1 000 kr |
|
1984/85 |
68 990 |
12 994 |
|
1985/86 |
77 139 |
14311 |
|
1986/87 |
20 214 |
3 234 |
|
1987/88 |
68 195 |
12 275 |
|
1988/89 |
66 594 |
12 320 |
|
1989/90 |
69 383 |
15 264 |
|
1990/91 |
94 068 |
21 543 |
|
1991/92 |
64 310 |
23 803 |
|
1992/93 |
76 204 |
28 640 |
|
1993/94 |
86 621 |
30 200 |
|
1994/95 |
77 504 |
28 805 |
Av tabellen framgår bl.a. att kostnaderna för pristillägget år 1991/92 ökade
med drygt 2 miljoner kronor jämfört med närmast föregående år, trots att
antalet godkända djur minskade med ca 30 000. Enligt Jordbruksverket är
42
den huvudsakliga förklaringen att ersättningsbeloppet per godkänt djur år
1991/92 höjdes med drygt 100 kr.
För budgetåret 1994/95 gick ca 9,8 miljoner kronor, motsvarande 34 % av
totalbeloppet, till renägare i Jämtlands län. Renägarna i Västerbottens län
fick ca 6,1 miljoner kronor, motsvarande 21 %, och renägarna i Norrbottens
län ca 10,6 miljoner kronor, motsvarande 37 %. Återstående belopp, 2,3
miljoner kronor, användes för marknadsföringsinsatser.
Det totala pristilläggets storlek beror av antalet slaktade djur och av djurens
vikt. Av tradition men också på grund av att förutsättningarna för renskötsel
varierar slaktar man mer kalv i Jämtlands län, särskilt i jämförelse med Norr-
bottens län. Andelen äldre handjur är större i de norra delarna av rensköt-
selområdet. Bl.a. detta förklarar att det totala pristillägget är förhållandevis
stort i Jämtlands län. Ett annat viktigt skäl är att man de två senaste åren har
slaktat ut mycket ren i Jämtlands län för att komma till rätta med för höga
renantal. Samtidigt har förhållandena för vinterbete, särskilt under 1993/94,
varit mycket svåra i Norrbottens län, vilket lett till en nedgång av renantalet
och därmed minskad slakt. Det är alltså svårt att på grundval av uppgifter för
de två senaste åren dra några slutsatser om de långsiktiga förhållandena.
Pristilläggets administration
Jordbruksverket svarar för administrationen av pristillägget. Verket gör utbe-
talningar enligt fastställda rapporteringsperioder som i allmänhet omfattar
fyra veckor.
Fram till den 1 juli 1993 redovisade slakterierna antalet för stöd godkända
renar med fördelning på ägare. Jordbruksverket betalade sedan ut pristilläg-
get till slakteriet som vidarebefordrade pengarna till respektive renägare.
Slakteriet kunde begära förskott på den beräknade summan under rapporte-
ringsperioden. Slakterierna skulle redovisa det pristillägg som hade betalats
ut och föra anteckningar som möjliggjorde kontroll av beräkningen och
utbetalningen av pristillägget för varje slaktkropp. Slakteriernas bokföring
kontrollerades då ca en gång om året för att man skulle kunna försäkra sig
om att medlen fördes vidare till renägarna.
Efter den 1 juli 1993, då priset blev kilorelaterat, har slakterierna varit
skyldiga att rapportera renägarens namn och personnummer, slaktdatum och
slaktvikt på djuren, samt djurslag. Jordbruksverket har kontrollerat att
pristillägget blivit vidarefört samt att rätt vikt på slaktkroppama har angivits.
Detta har inneburit kontroll av vågar och av hur slaktvikten har redovisats.
Vågarna skall vara krönta, dvs. vara kontrollerade av Statens provningsan-
stalt. Med den nya ordningen är risken för oegentligheter enligt Jordbruks-
verkets bedömning något mindre. Därför har man endast kontrollerat ett
urval av företagen.
Under de senaste åren har det pågått ett arbete för att utveckla ett nytt ad-
ministrationssystem hos slakterierna för utbetalning av avräkningspris etc.
Systemet gör det möjligt för Jordbruksverket att betala ut pristillägget direkt
till renägaren. Utvecklingen har bekostats av slakterierna, men Jordbruksver-
ket har haft möjlighet att ta del i utvecklingsarbetet.
1996/97:RR4
Bilaga
43
Under budgetåret 1993/94 betalades ca 10 % av tillägget ut direkt till ren-
ägaren. Motsvarande andel för 1994/95 var ca 30 %. Från och med budget-
året 1995/96 skall alla slakterier redovisa på ett sådant sätt att tillägget kan
betalas ut direkt från Jordbruksverket till renägaren. Jordbruksverket bedö-
mer att risken för falsarier kommer att minska ytterligare som en följd av
direktutbetalningama.
Medlen till Branschrådet för renkött betalas ut efter rekvisition från Svens-
ka Samernas Riksförbund som handhar rådets administration. Medlen kan
erhållas i förskott och räknas då av vid årets slut. Jordbruksverket kontrolle-
rar inte Branschrådets redovisning men rådet redovisar sin verksamhet till
Jordbruksverket när det gäller planerade och genomförda aktiviteter, eko-
nomi m.m.
Övrig användning av uppgifter från administrationen av pristillägget
För 1993/94 och 1994/95 har en stor del av uppgifterna om slakten redovi-
sats på datamedia till Jordbruksverket, vilket lett till att statistik har samlats
in om antal slaktade renar, vikt och klassning. Denna information har sedan
vidarebefordrats till länsstyrelserna och berörda samebyar. Länsstyrelserna
använder statistiken för rådgivning och för kontroll av att t.ex. avtal med
samebyn om att sänka renantalen genom ökad utslaktning har följts. Rennä-
ringsutövama kan använda uppgifterna för att göra ett mer rationellt slaktur-
val.
Tidsåtgång
Arbetet med att betala ut pristillägget och Tjemobylersättningama tog under
1994/95 ca 80 % av en heltid och kontrollen ca 20 %. Under 1995/96 kom-
mer tiden för att administrera utbetalningarna troligen att öka något medan
arbetet med kontrollerna minskar. Såväl utbetalningar som kontroll har integ-
rerats för pristillägget och Tjemobylstödet, varför någon uppdelning av
arbetstid inte varit möjlig att göra. Jordbruksverkets personal arbetar paral-
lellt med att administrera och kontrollera liknande stöd till jordbruksnäring-
en.
Bidrag till främjande av rennäringen utgår från ett särskilt, icke författnings-
reglerat reservationsanslag. Anslaget får enligt regleringsbrev för Jordbruks-
verket användas för tre olika ändamål:
• underhåll av riksgränsstängsel (5,1 miljoner kronor budgetåret 1994/95)
• kostnader för markanvändningsplanering (1 miljon kronor 1994/95)
• övrigt; pengarna under anslagsposten övrigt fördelas efter överläggningar
med företrädare för rennäringen (4,9 miljoner kronor 1994/95).
1996/97 :RR4
Bilaga
För 1995/96 anvisade regeringen en extra anslagspost om 1 500 000 kr som
komplement till posten ”övrigt”. Medlen skall användas till utveckling av en
ny metod för renbetesinventering.
44
Underhåll av riksgränsstängsel
Renbeteskonventionen mellan Norge och Sverige (se avsnitt 2.1.3 ovan)
innebär att svenska renägare har rätt att passera gränsen mellan Norge och
Sverige sommartid för att använda vissa områden i Norge för renbetning.
Norska renägare har på motsvarande sätt rätt att vintertid använda vissa
områden i Sverige för renbetning. Om renar betar i grannlandet när det inte
är tillåtet måste ansvarig renägare eller sameby betala en betesavgift.
Enligt konventionen har staten åtagit sig att bekosta och underhålla vissa
stängsel på gränsen mellan Norge och Sverige. Längs riksgränsen Sverige-
Finland finns också riksgränsstängsel uppförda som staten har underhålls-
ansvar för.
Stängslen utsätts för stora skador främst i samband med snösmältningen. I
Norrbottens län underhålls fem stugor som efter samråd med samebyn och
det s.k. Fasta utskottet skall användas för bevakningspersonal som ersättning
för riksgränsstängsel. Fasta utskottet, som tillsattes år 1972 i samband med
ikraftträdandet av den norsk-svenska renbeteskonventionen (jfr avsnitt
2.1.3), skall följa utvecklingen av renskötseln och lägga fram förslag om
åtgärder som kan bidra till en effektiv och ändamålsenlig tillämpning av
konventionen. Staten har också ett underhållsansvar för vissa renskötselan-
läggningar, dvs. vägar, stigar, broar och stugor.
Medel för skötsel av riksgränsstängsel samt bevakning med t.ex. helikopter
för konventionens efterlevnad och vissa renskötselanläggningar anvisas till
Jordbruksverket som i beslut fördelar ramar till länsstyrelserna i Jämtlands
län, Västerbottens län och Norrbottens län. Länsstyrelserna kan reservera
medel mellan åren.
För de tre senaste budgetåren har länsstyrelserna beslutat om medelsanvänd-
ning enligt följande sammanställning.
1996/97 :RR4
Bilaga
Tabell 3.2 Användningen av medel för riksgränsstängsel
|
Budgetår |
Jämtlands län 1000 kr |
Västerbottens län 1000 kr |
Norrbottens län 1000 kr |
Summa 1000 kr |
|
1992/93 |
781 |
2219 |
2 525 |
5 525 |
|
1993/94 |
850 |
1 509 |
2 850 |
5 209 |
|
1994/95 |
1 500 |
1 994 |
3 050 |
6 544 |
45
Omfattningen och återanskaffningsvärdet av riksgränsstängslen och hithö- 1996/97:RR4
rande anordningar som finansieras genom anslaget Främjande av rennäring- Bilaga
en framgår av följande tabell.
Tabell 3.3 Riksgränsstängslens omfattning och återanskaffningsvärden
|
Anläggning |
Jämtlands län |
Västerbottens län |
Norrbottens län |
|
Riksgränsstängsel | |||
|
- längd, km |
128 km |
158 km |
461 km |
|
- å-värde, 1000 kr |
8 267 000 |
15 236 000 |
62 538 000 |
|
Stugor | |||
|
- antal. |
0 |
0 |
5 |
|
- å-värde, 1000 kr |
0 |
0 |
1 835 000 |
|
Vissa renskötselanläggningar | |||
|
- antal objekt, |
23 st |
20 st |
19 |
|
- å-värde, 1000 kr |
- |
7 460 000 |
9 950 000 |
Samtliga tre länsstyrelser upphandlar material och är huvudman för byggpro-
jekten. Huvuddelen av dem som arbetar med byggandet anställs för respekti-
ve projekt. Undantaget är en sameby i Jämtlands län som arbetar på ackord
med att underhålla stängsel.
Speciellt under 1960- och 1970-talen var det vanligt att arbetet utfördes
som AMS-jobb. Kostnaden för arbetet finansierades via arbetsmarknadsme-
del och materialkostnaden via anslaget Främjande av rennäringen. Detta
förekommer fortfarande i någon mån, men tillskottet av arbetsmarknadsme-
del utgör inte några betydande summor (jfr avsnitt 3.2.1).
Markanvändningsplanering
Statens del av kostnaderna för samebyarnas utvecklings- och markanvänd-
ningsplanering anvisas över anslaget. Medlen, som ställs till länsstyrelsernas
förfogande, är i första hand avsedda för framtagning av faktaunderlag för
tillämpning av naturresurslagen (1987:12). Till underlaget hör dels en
grundläggande redovisning av rennäringens markanvändning, dels en redo-
visning av rennäringens riksintressen. På samma sätt som för underhållet av
riksgränsstängsel fördelar Jordbruksverket ramar till länsstyrelserna. Ansla-
get bedöms inte som tillräckligt av länsstyrelserna som därför har avsatt en
del andra medel för ändamålet. Pengarna används för löner, resor och kost-
nader för framställning av material. Rennäringens markanvändning redovisas
på kartor och med beskrivande text. Materialet skall enligt naturresurslagen
ingå i kommunernas översiktsplanering men kan också användas t.ex. vid
samråd mellan rennäringen och andra markanvändare, främst skogsbruket.
Under budgetåret 1994/95 använde länsstyrelsen i Norrbottens län 600 000
kr, länsstyrelsen i Västerbottens län 250 000 kr och länsstyrelsen i Jämtlands
län 300 000 kr av anslagsmedel för ändamålet.
Norrbottens län arbetar med s.k. GIS-teknik och har digitaliserat sameby-
arnas markanvändning i de södra samebyarna. Man har samlat in material
och arbetar nu med digitalisering för de norra samebyarna. Under hösten
1995 har man samlat in material för markanvändningsredovisningen i kon-
46
cessionsområdet. I Norrbottens län har bygdemedel och andra finansie-
ringskällor använts för investeringar i GIS-teknik för kartframställningen.
I Västerbottens och Jämtlands län finns markanvändningsredovisningen på
papperskartor. I det senare länet arbetar man med att digitalisera materialet. I
Västerbottens län vill man gå vidare och med markanvändningsredovisning-
en som grund utveckla en driftsplanering i samebyn. Syftet är enligt länssty-
relsen att man lättare skall nå målen om en uthållig markanvändning och
biologisk mångfald.
Jordbruksverket har i en handlingsplan för bevarande av biologisk mång-
fald angivit att särskilda markanvändningsplaner skall upprättas där speciellt
värdefulla respektive känsliga områden för renskötseln och naturvården
läggs in liksom rennäringens olika nyttj anden av mark, vatten och fasta an-
läggningar. Miljövårdsberedningen ( SOU 1995:100) har kommit med ett
liknande förslag.
Övriga medel
Övriga medel under anslaget, ca 4,9 miljoner kronor för budgetåret 1994/95,
fördelas av Jordbruksverket efter överläggningar med företrädare för rennä-
ringen. Rennäringen representerades fram t.o.m. budgetåret 1993/94 av
Svenska Samernas Riksförbund, därefter har samema företrätts av Same-
tinget. I juni 1994 uttalade Sametinget att förutsättningar för överläggningar
saknades. Jordbruksverket fördelade därför endast 3,9 miljoner kronor på
olika åtgärder och behöll resten ofördelat. Efter de överläggningar som sena-
re kom till stånd gjordes dock en slutfördelning av medlen.
Under de tre senaste budgetåren har under posten ”Övrigt” utbetalats me-
del på sätt som framgår av följande tabell.
1996/97 :RR4
Bilaga
Tabell 3.4 Användning av medel under anslagsposten ”övrigt’’
|
Ändamål |
1992/93 1 000 kr |
1993/94 1000 kr |
1994/95 1000 kr |
|
Information och rådgivning |
614 |
423 |
117 |
|
Konsulentverksamhet vid SSR |
375 |
390 |
400 |
|
Trygghetspaket |
2 975 |
2 975 |
3 004 |
|
Renbetesinventeringar |
144 |
147 |
410 |
|
Katastrofskadeskydd (1) |
1 500 |
1 000 |
0 |
|
Övrigt |
105 |
57 |
0 |
|
Ofördelat |
0 |
0 |
1 000 |
(1) Katastrofskadeskyddet avser den del av medlen som anvisats från anslaget.
Information och rådgivning hos Jordbruksverket och länsstyrelserna
Rådgivningen är främst inriktad på att uppnå en bättre hjordsammansättning
genom individmärkning och strategiskt slakturval. Medlen anvisas till Jord-
bruksverket som delar ut en del av medlen som ramar till länsstyrelserna och
med återstoden bedriver egen information och rådgivning. Länsstyrelserna
använder pengarna främst för att finansiera kurser av olika slag. En del ma-
terial med syfte att underlätta en bättre hjordstruktur, t.ex. individmärk-
ningsutrustning och vågar, har också köpts in. Jordbruksverket använder
47
rådgivningspengama för att beställa och subventionera inköp av halsklavar
och annan märkningsutrustning, något som är en förutsättning för det
avelsarbete som pågår inom vissa samebyar.
Konsulenttjänsten vid Svenska Samernas Riksförbund
Sedan 1973 har en konsulenttjänst vid Svenska Samernas Riksförbund (SSR)
finansierats med medel under anslagsposten ”övrigt”. Under 1994/95 använ-
des 400 000 kr för ändamålet. Enligt SSR:s arbetsbeskrivning ingår i tjänsten
att bistå rennäringen med information och rådgivning i frågor som rör samis-
ka näringar, att följa upp och informera om skatte- och taxeringsfrågor och
former för ekonomiskt stöd. Konsulenten arbetar också med sysselsättnings-
frågor inklusive kombinationssysselsättningar, medverkar vid information
utåt i samefrågor samt följer utvecklingen inom ansvarsområdet. Konsulen-
ten handlägger också t. ex. remissyttranden.
Under 1995/96 prioriteras arbete med anknytning till olika EU-program
samt arbete i samband med en utvidgning av samebyarnas verksamhetsområ-
de. SSR bedömer att grunden för en effektiv rådgivning är en aktiv dialog
med samebyarna. Områden som bedöms möjliga att göra generella insatser
för är individmärkning, marknadsföring och redovisning.
Trygghetspaketet för renskötande samer
Trygghetspaketet för renskötande samer innehåller en avtalsgruppsjukför-
säkring, en trygghetsförsäkring vid arbetsskada, en grupplivförsäkring och en
ersättarförsäkring vid sjukdom. Jordbruksverket betalar ut medlen till Svens-
ka Samernas Riksförbund som därefter upphandlar trygghetspaketet. Under
1994/95 användes 3 004 000 kronor för trygghetspaketet. Från och med den
1 januari 1996 utgår inte längre medel ur anslaget för finansiering av trygg-
hetspaketet.
Renbetesinventering
Länsstyrelsen bestämmer enligt rennäringslagen det högsta renantal som får
hållas på bete inom en samebys betesområde. Renbetesinventeringar har
genomförts i 14 av landets 51 samebyar. Ingen av inventeringarna har an-
vänts för att bestämma tillåtet renantal. Medel för renbetesinventeringar finns
avsatta från posten ”övrigt”. För budgetåret 1995/96 anvisade riksdagen
ytterligare 1,5 miljoner kronor för utveckling av en ny metod för renbetesin-
venteringar. Inventeringarna skall enligt riksdagen ligga till grund för fast-
ställande av högsta tillåtna renantal som skall anpassas till den varierande
tillgången på bete. De kan också användas för miljöövervakning samt för
bedömningar av den hänsyn som vid renskötseln skall tas till naturvårdens
och kulturmiljövårdens intressen. De kan också vara ett hjälpmedel för sa-
mebyarnas planering av hur betesmarkerna bäst bör användas samt t.ex. för
samråd mellan rennäringen och skogsbruket.
1996/97:RR4
Bilaga
48
Katastrofskadeskyddet
Katastrofskadeskyddet för rennäringen infördes den 1 juli 1973. Syftet var
att skydda renägarna mot ekonomiska förluster vid synnerligen svåra betes-
förhållanden. Skyddet lämnades i första hand i form av bidrag till sameby för
att täcka kostnader för utfodring, transporter och andra skadeförebyggande
åtgärder. I andra hand skulle ersättning utgå för förluster. Under 1980-talet
har stöd endast lämnats för förebyggande åtgärder. Skyddet reglerades i en
föreskrift från Lantbruksstyrelsen. Den 1 juli 1993 upphörde föreskriften att
gälla. Bidrag till rennäringen med anledning av svåra betesförhållanden
beslutas efter den 1 juli 1993 av regeringen eller Jordbruksverket i vaije
enskilt fall efter framställan från samema.
Vintem 1993/94 förelåg svåra renbetesförhållanden, främst i Norrbottens
län. Jordbruksverket beslutade då att 50 % av visade kostnader för nödut-
fodring skulle ersättas. Dessutom utgick 1 miljon kronor ur anslaget Främ-
jande av rennäringen. Under året förbrukades sammanlagt 4 miljoner kronor.
De medel som inte togs från anslaget kom från de särredovisade medel under
Samefonden som avsatts på grund av regleringen av Stora Stensjön (fond
6609). Under budgetåret 1994/95 har inga medel använts till katastrofskade-
skydd.
I nedanstående tabell redovisas katastrofskadeskyddets omfattning under
senare år.
1996/97:RR4
Bilaga
Tabell 3.5 Katastrofskadeskyddets omfattning sedan 1989/90
|
Budgetår |
Beslutade medel, |
1 000 kr | |||
|
Jämtlands län |
Västerbottens län |
Norrbottens län |
Riket | ||
|
1989/90 |
58 |
2 450 |
10 747 |
13 255 | |
|
1990/91 |
60 |
3 185 |
2 534 |
5 779 | |
|
1991/92 |
0 |
100 |
2 464 |
2 564 | |
|
1992/93 |
230 |
1 630 |
3 366 |
5 226 | |
|
1993/94 |
0 |
259 |
3 591 |
4 000 | |
|
1994/95 |
0 |
0 |
0 |
0 | |
Stöd till rennäringens rationalisering kan enligt rennäringsförordningen
(1993:384) i mån av tillgång på medel lämnas i form av statlig garanti till
såväl sameby som medlem i sameby. Stödet utgår i form av rationaliserings-
stöd, rendriftsstöd eller redskapsstöd. Syftet med stödet är att underlätta
finansieringen av rationaliseringsåtgärder inom rennäringens område. Stöd
har lämnats till ändamål som är samhällsekonomiskt motiverade och som är
lönsamma från företagsekonomisk synpunkt.
En statlig lånegaranti innebär att staten åtar sig ansvaret för lånet samt för
de räntor som förfallit och övriga kostnader som långivaren haft. Staten kan
ställa krav på långivaren, t.ex. att denne skall göra utmätning och begära
kvarstad hos låntagaren. Syftet med garantin är att låntagaren skall ges möj-
lighet att låna pengar till mera förmånlig ränta. Jordbruksverket bemyndigar
länsstyrelsen att bevilja statlig kreditgaranti för de med garantierna avsedda
ändamålen.
4 Riksdagen 1996/97. 2 saml. RR4
Garanti för rationaliseringslån lämnas endast till sameby och utgår för ut-
förande eller varaktig förbättring av anläggningar som behövs i renskötseln,
såsom arbetshagar, stängsel och slakterier. Garanti för rendriftslån utgår i
samband med påböljande av renskötsel, utökning av renantal och ändring av
hjordens köns- eller ålderssammansättning. Stödet utgår till den enskilde
renskötaren. Lånegaranti för inköp av redskap utgår för köp av hästar, trans-
portredskap och för investeringar i stall och andra byggnader för förvaring av
transportredskap. Under åren har medel främst utgått för snöskotrar.
Lånegarantin får avse högst det belopp som motsvarar den av länsstyrelsen
godkända kostnaden för rationaliseringsåtgärden. Lånegaranti lämnas dess-
utom endast för kostnader som inte täcks av något annat bidrag och om kost-
naden för investeringen överstiger ett halvt basbelopp.
Frågor om lånegaranti prövas av länsstyrelsen. Jordbruksverket bevakar
statens rätt i sammanhanget. Lån med statlig lånegaranti bedöms oftast inte
som förmånliga av låntagaren varför endast ett fåtal ansökningar har in-
kommit den senaste tiden. Beslut av länsstyrelse kan överklagas till Jord-
bruksverket. Jordbruksverkets beslut kan inte överklagas.
Enligt en tidigare rennäringsförordning, som upphörde att gälla den 1 juli
1993, utgick bidrag ur Samefonden för rationaliseringsändamål. En väsentlig
del av detta bidrag avsåg inköp av snöskotrar.
Stödgivningens omfattning under senare år framgår av tabellen nedan.
Tabell 3.6
1996/97:RR4
Bilaga
Stöd till rennäringens rationalisering sedan 1989/90,
1 000 kr
|
Budgetår |
Jämtlands län |
Västerbottens |
Norrbottens län |
Riket | ||||
|
Låne- |
Bidrag |
Låne- |
Bidrag |
Låne- |
Bidrag |
Låne- |
Bidrag | |
|
garanti |
ur |
garanti |
ur |
garanti |
ur |
garan- |
ur | |
|
1989/90 |
193 |
187 |
41 |
527 |
346 |
1037 |
580 |
1751 |
|
1990/91 |
579 |
273 |
290 |
448 |
771 |
1232 |
1640 |
1953 |
|
1991/92 |
528 |
269 |
19 |
203 |
317 |
1064 |
864 |
1536 |
|
1992/93 |
93 |
82 |
1500 |
310 |
167 |
0 |
1760 |
392 |
|
1993/94 |
101 |
0 |
46 |
0 |
109 |
0 |
256 |
0 |
|
1994/95 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
De arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas utformning och omfattning bestäms
normalt av arbetsmarknadsläget men har också i viss mån kunnat tillgodose
rennäringens behov. De medel som här redovisas används huvudsakligen
som betalning för beredskapsarbete. Särskilt under 1960- och 1970-talen var
det vanligt att arbetsmarknadsmedel användes för byggande av stängsel och
andra anläggningar. Därefter har arbetsmarknadsmedel använts i mindre
utsträckning.
50
I Jämtlands län och i Västerbottens län har pengar endast använts för löner.
Materialkostnaden har tagits från bygdemedel eller från anslaget Främjande
av rennäringen.
I Norrbottens län har förutom kostnaden för arbetet även kostnaden för
material tagits från arbetsmarknadsmedel. Rennäringsenheten är oftast sö-
kande till projekten och Länsarbetsnämnden fattar beslut. Den lokala arbets-
förmedlingen anvisar sedan personal. Under 1994 lämnades statsbidrag med
2 500 kr per dagsverke för anvisade arbetslösa. Utbetalningen av bidraget
sker månadsvis i efterhand.
Under 1994/95 uppfördes två nya riksgränsstängsel i Jämtlands län med
hjälp av arbetsmarknadsmedel. I Västerbottens län har arbetsmarknadsmedel
de senaste åren använts för upprustning av stugor och stängsel.
I Norrbottens län genomfördes en speciell satsning under 1993/94 på
grund av det mycket svåra arbetsmarknadsläget i norra Norrbotten. Pengarna
användes för upprustning av riksgränsstängsel (10 miljoner kronor) och för
underhåll av ett slakteri (1,5 miljoner kronor) som staten enligt dom är hu-
vudman för. Staten åtog sig huvudmannaskapet för slakteriet som kompen-
sation för att samebyn förlorade betesmarker till Norge enligt renbeteskon-
ventionen. Under 1994/95 beviljades 110 000 kr för en försöksanläggning i
Vuolda.
I tabellen nedan redovisas de medel för arbetsmarknadsåtgärder inom ren-
näringen som beviljats under de tre senaste budgetåren.
1996/97:RR4
Bilaga
Tabell 3.7 Arbetsmarknadsåtgärder inom rennäringen sedan 1992/93
|
Budgetår |
Jämtlands län |
Västerbottens län |
Norrbottens län |
Riket |
|
1 000 kr |
1 000 kr |
1 000 kr |
1 000 kr | |
|
1992/93 |
0 |
422 |
0 |
422 |
|
1993/94 |
0 |
145 |
11 515 |
11 660 |
|
1994/95 |
843 |
260 |
110 |
1 213 |
Det finns olika typer av regionala stöd. De stöd som behandlas här är regio-
nala utvecklingsmedel, som länsstyrelsen kan använda för projektverksamhet
som gynnar regionen, samt glesbygdsstöd/landsbygdsstöd. Beslut om med-
lens användning fattas inte av länsstyrelsens rennäringsenhet utan av lands-
bygdsenheten/ regionalekonomiska enheten eller motsvarande enhet. Rennä-
ringsenheten deltar dock på varierande sätt i ärendenas handläggning.
Regionala utvecklingsmedel m.m.
De regionala utvecklingsmedlen används direkt av länsstyrelsen eller via
kommunerna för att aktivt stödja lokala initiativ och lokalt utvecklingsarbete.
I Norrbottens län användes under perioden 1992/93 t.o,m. 1994/95 medel
från anslaget för regional projektverksamhet för planläggning av svenska
renskötarvisten i Norge, för en utredning av nordsamebyamas gränssituation,
51
för utfodringsförsök med rundbalsensilage och hö samt för utveckling av en
modell för samråd mellan storskogsbruket och rennäringen. Under 1992/93
lämnades 2,2 miljoner kronor i lokaliseringsstöd. Under 1993/94 användes
dessutom medel från anslaget ”Särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgär-
der i stödområde 1” för det utfodringsförsök som beskrivits ovan (300 000
kr).
I Västerbottens län har medlen under treårsperioden främst använts för
upphandling av mobila slakterier med vissa följdinvesteringar. Satsningen
var en följd av den inom Livsmedelsverket planerade förändringen av regel-
verket runt slakten. Stöd har även lämnats till ett sameägt slakteriföretag,
Renkvalité AB.
I Jämtlands län har lokaliseringsstöd använts för investeringar i en vidare-
förädlingsanläggning med 3,1 miljoner kronor per år under budgetåren
1992/93 och 1993/94. Dessutom har medel använts för smärre projekt.
Under de tre senaste budgetåren har beslut fattats om regionala utveck-
lingsmedel till rennäringen enligt följande.
1996/97:RR4
Bilaga
Tabell 3.8 Regionala utvecklingsmedel inom rennäringen sedan
1992/93
|
Budgetår |
Jämtlands län |
Västerbottens län |
Norrbottens län |
Riket |
|
1 000 kr |
1 000 kr |
1 000 kr |
1 000 kr | |
|
1992/93 |
50 +(3 100) |
7915 |
642+(2 200) |
13 907 |
|
1993/94 |
65 + (3 100) |
725 |
700 |
4 590 |
|
1994/95 |
56 |
360 |
355 |
771 |
Glesby gdsstöd/landsbygdsstöd
Landsbygdsstöd utgår enligt förordningen (1994:577) om landsbygdsstöd
och stöd till kommersiell service. Före år 1994 utgick liknande stöd enligt en
förordning om glesbygdsstöd.
Stöd lämnas till privatägda företag som bedriver verksamhet på mark-
nadsmässiga villkor i vissa i förordningen bestämda områden. Rennäringen
bedrivs i huvudsak i de områden där stöd kan lämnas. Vid bedömningen av
stödet skall särskilt beaktas:
• om verksamheten kan bedömas som lönsam på sikt
• om verksamheten kan bedömas ge varaktig sysselsättning
• om stödet kan påverka konkurrensen på den marknad där verksamheten
skall bedrivas.
Stöden lämnas som avskrivningslån (bidrag) och som kreditgaranti. Stödet
lämnas för byggnader och anläggningar för stadigvarande bruk, maskiner och
andra inventarier (ej fordon), vissa båtar, viss produktutveckling, viss mark-
nadsföring och vissa utbildningar.
I Norrbottens län preciseras att stöd kan utgå till inköp av livrenar, släp-
vagnar, manskapsvagnar, hästtransportvagnar, tältkåtor, datorer och kom-
munikationsutrustning. Landsbygdsstöd utgår inte för renvallarhästar, återin-
vesteringar, personlig utrustning och deltagande i mässor. Bidrag kan lämnas
52
till såväl sameby som den enskilde renägaren. Ansökan från den enskilde
renägaren skall kompletteras med yttrande från samebyn. Stöd till drifts-
byggnader och datorer kan endast utgå till sameby.
Beslutade medel för glesbygdsstöd / landsbygdsstöd redovisas i tabellen
nedan.
1996/97:RR4
Bilaga
Tabell 3.9 Glesbygdsstöd / landsbygdsstöd till rennäringen sedan
1992/93
|
Budgetår |
Jämtlands län |
Västerbottens län |
Norrbottens län |
Riket |
|
1 000 kr |
1 000 kr |
1 000 kr |
1 000 kr | |
|
1992/93 |
995 |
1 632 |
2 357 | |
|
1993/94 |
68 |
1 053 |
977 |
2 098 |
|
1994/95 |
1 225 |
1 470 |
2 695 |
Under denna rubrik redovisas ersättningar på grund av Tjemobylkatastrofen,
rovdjursrivna renar samt tågdödade renar.
Syfte och bakgrund
År 1986 drabbades delar av renskötselområdet av radioaktivt nedfall från
kämkraftsolyckan i Tjemobyl. De svårast drabbade områdena fanns i södra
Västerbotten och i norra Jämtland. Cesiumhalten avklingar naturligt, och nu
är det främst lavarna som innehåller cesium. Cesiumhalten i renkött är lägst
under sommaren och högst under vintern då renen äter lav. Djurens cesium-
upptagning varierar dessutom från år till år beroende av bl.a. väderleken och
tillgången på svamp. Budgetåret 1986/87 var gränsvärdet för renkött 300
Bq/kg, därefter höjdes gränsvärdet för renkött, vilt och insjöfisk till 1 500
Bq/kg. De som äter renkött som baslivsmedel bör enligt Livsmedelsverkets
rekommendationer få tillgång till kött med ett gränsvärde under 300 Bq/kg.
Problemet med höga cesiumhalter i det bete som renarna äter, vilket leder till
gränsvärden i köttet som överstiger det nuvarande gränsvärdet, beräknas
kvarstå under ytterligare 10-20 år.
Under budgetåret 1986/87 kasserades 73 300 renar eller 75 % av alla
slaktade renar. Därefter har antalet kasserade renar varierat mellan 10 000
och 20 000. Budgetåret 1993/94 kasserades 11 669 renar och under 1994/95
totalt 2 600 renar på grund av att cesiumvärdet översteg gränsvärdet.
Syftet med ersättningen har ända sedan den infördes 1986/87 varit att
kompensera renägarna för inkomstförluster och merkostnader på grund av
det radioaktiva nedfallet. I början var kunskaperna om effekterna av det
radioaktiva nedfallet begränsade och mycket pengar användes till försöks-
verksamhet. Försöken genomfördes till största delen vid Sveriges lant-
bruksuniversitet.
53
Ersättning har lämnats för förebyggande åtgärder med syfte att sänka
cesiumhalten i det kött som slaktas. Under de första åren utgick ersättning
för en rad förebyggande åtgärder som flyttning av renar till Älvdalen i Kop-
parbergs län, helutfodring av slaktren och husbehovsren, tillskottsutfodring,
lavplockning, investeringar i utfodringsanläggningar och tidigareläggning av
slakt. Ersättning har också utgått för hägn, vattningsanläggningar, fodertråg
och fodersilos för att göra utfodring möjlig. Ersättningsreglerna har över åren
blivit mer schablonmässiga och detaljer i reglerna har förändrats i takt med
att situationen avseende cesiumhalten förändrats.
Vid kassation av kött utgår ersättning motsvarande värdet av köttet, dvs.
det pris som renägaren skulle ha fått om han sålt renen på marknaden, samt
ersättning för uteblivet pristillägg. Ersättning utgår också på grund av mer-
kostnader för inköp av renkött för husbehov i de fall då de egna renarna har
för höga värden. Kostnaden för analys av cesium ersätts också liksom kost-
nader för veterinär provtagning och kontroll och kostnader för försöksverk-
samhet.
Efterfrågan på renkött sjönk bl.a. som en följd av Tjemobylolyckan. Bud-
getåret 1987/88 anvisades 4 miljoner kronor och året därpå 2 miljoner kronor
för olika marknadsinsatser för att öka konsumtionen av renkött. Medlen
användes för riktade insatser till konsumentmarknaden men även till stor-
hushåll. Medlen för marknadsföring administrerades av Jordbruksverket.
Utfodring och tidigareläggning av slakt medför lägre kostnader för staten.
Sedan 1993/94 lämnas endast ersättning om renägaren har vidtagit rimliga
förebyggande åtgärder.
Under 1993/94 utfodrades 7 400 renar och under 1994/95 totalt 13 700
slaktrenar.
Konstruktion och användning
Under budgetåret 1995/96 lämnas ersättning för förebyggande åtgärder,
såsom tidigareläggning av sarvslakt, utfodring av husbehovsren och utfod-
ring av slaktren. De förebyggande åtgärderna har ökat de senaste åren.
Vid tidigareläggning av sarvslakt före visst bestämt datum lämnas ersätt-
ning till renägaren med 180 kr per ren för merkostnader i samband med slakt
och samling och för förlorat köttvärde med 3 kr per kilo. Under 1994/95
utgick enbart ersättning med 180 kr per ren. Ersättning lämnas endast om
tidigareläggningen bedöms medföra en väsentlig minskning av andelen kas-
serat kött. Länsstyrelsen beslutar om och betalar ut ersättningen för tidigare-
läggning av sarvslakt.
Ersättning för helutfodring av slaktren betalas ut som ett schablonbelopp
för varje slaktad ren som Livsmedelsverket godkänner som livsmedel. Scha-
blonersättningen avser kostnader för foder, transport av foder och levande
renar samt hantering på foderplatsen. Under budgetåret 1995/96 uppgår
ersättningen till 800 kr per slaktad ren som blivit godkänd för livsmedel om
cesiumhalten vid utfodringens början, extemmätt enligt vissa regler, översti-
ger 5 000 Bq/kg och med 640 kr om cesiumhalten understiger 5 000 Bq/kg.
Om bulkfoder inte kan användas höjs ersättningsbeloppen med 50 kr. För
1996/97 :RR4
Bilaga
54
renar som dör under utfodring lämnas ersättning med 800 kr för kalv, 1 200
kr för hondjur och 1 500 kr för handjur.
Länsstyrelsen prövar ansökan om ersättning och samordnar upphandling
om så är lämpligt. Ansökan om ersättning för helutfodring skall ha kommit
in till länsstyrelsen senast en månad efter det att utfodringen avslutats. Alla
renar som utfodras skall vara märkta och samebyn skall samråda med läns-
styrelsen om utfodringen. Samebyns ordförande skall intyga att renen har
dött under utfodringen för att ersättning skall utgå.
Ersättning lämnas för renägarens merkostnader för att skaffa renkött med
ett gränsvärde under 300 Bq/kg för husbehov. Renägaren kan få ersättning
för merkostnader för att köpa renkött från slakteri men också för utfodring av
husbehovsren. Sådan utfodring skall i tillämpliga fall samordnas med utfod-
ring av slaktren. Ersättning kan också lämnas för fryslagring av husbehovs-
ren, med 130 kr för hushåll om högst två personer och med 630 kr för hus-
håll med tre eller fler personer. Ersättningarna betalas ut och kontrolleras av
länsstyrelsen.
Länsstyrelsen betalar för extemmätning av levande renar, personal och ut-
rustning. Efter beslut från Jordbruksverket betalar länsstyrelsen också ut
ersättning för investeringskostnader i silos. Samma regler gäller för andra
kostnader som inte regleras i föreskrifterna. Västerbottens län har de senaste
åren köpt ett antal fodersilos för att underlätta utfodringen.
Ersättning för kassationer
Ersättning kan lämnas för kött som kasseras vid slakt om slakten sker enligt
vissa i Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 1994:132) angivna former.
Ersättning lämnas till renägaren för förlorat köttvärde med ett belopp som
motsvarar avräkningspriset för den klass som köttet skulle ha hänförts till vid
köttklassificering samt för uteblivet pristillägg. Slakteriet får ersättning för
slaktkostnader med 6 kr per kilo för ren som kasseras som livsmedel. Prov-
tagningsersättning lämnas med 1 krona per kilo och ersättning lämnas för
kyllagring i väntan på analyssvar med 0,5 kr per kilo oavsett om renköttet
godkänns eller kasseras. Ersättningarna betalas ut och kontrolleras av Jord-
bruksverket. Särskilda bestämmelser finns för kassation av husbehovsrenar
och för slakt i samebyns regi. Dessa ersättningar betalas ut av länsstyrelsen.
Jordbruksverket administrerar och kontrollerar Tjemobylersättningama paral-
lellt med pristillägget. För Tjemobylersättningama kontrolleras också att
avräkningspriset är det pris som skulle ha betalats för en godkänd slaktkropp
med samma köttklassificering vid motsvarande tidpunkt.
Jordbruks verket upphandlar analys av kött för att mäta cesiumhalten.
Livsmedelsverket avgör de krav som gäller för det laboratorium som skall
utföra analyser. Jordbruksverket har också ett avtal med Sveriges lant-
bruksuniversitet om kostnader för försök och utredningar.
Livsmedelsverket utfärdar föreskrifter om i vilka områden provtagning
skall ske för att försäkra konsumenterna om renkött med cesiumhalter som
understiger gränsvärdet. Renskötselområdet delas in i tre områden, friklassa-
de områden, områden med fullständig kontroll och områden med total kas-
1996/97:RR4
Bilaga
55
sation. Områdena kan klassas olika under skilda tider på året. I friklassade
områden behövs ingen mätning av cesiumhalten.
Sedan budgetåret 1986/87 har ersättningar på grund av radioaktivt nedfall
utgått till rennäringen med ett sammanlagt belopp av ca 467 miljoner kronor
med följande fördelning på budgetår.
1996/97:RR4
Bilaga
Tabell 3.10 Ersättningar på grund av radioaktivt nedfall sedan
1986/87
|
Budgetår |
Ersättning, 1 000 kr |
|
1986/87 |
117 370 |
|
1987/88 |
51 098 |
|
1988/89 |
50 766 |
|
1989/90 |
39 383 |
|
1990/91 |
68 494 |
|
1991/92 |
54 791 |
|
1992/93 |
36 970 |
|
1993/94 |
27 454 |
|
1994/95 |
20 514 |
|
Summa |
466 840 |
Under de första åren efter Tjemobylolyckan betalades även stora ersättningar
till jordbrukare. Nu är det främst rennäringen som fortfarande har problem
med höga cesiumhalter.
I tabellen nedan redovisas mer detaljerade uppgifter rörande de två senaste
budgetårens ersättningar till rennäringen.
Tabell 3.11 Ersättningar på grund av radioaktivt nedfall sedan
1993/94 med fördelning på ändamål
|
Myndighet |
1993/94 1 000 kr |
1994/95 1 000 kr |
|
Jordbruksverket |
16 089 |
5 108 |
|
- köttvärde |
11 218 |
2 000 |
|
- slaktkostnader |
2 564 |
465 |
|
- veterinärkostnader |
8 |
9 |
|
- analyskostnader |
2 140 |
1 000 |
|
- övrigt, t.ex. försök |
159 |
1 634 |
|
Länsstyrelsen |
11 365 |
15 406 |
|
- tidigareläggning |
118 |
73 |
|
- husbehovsrenar |
20 |
44 |
|
- utfodring slaktren |
8 707 |
8 854 |
|
- investeringar, övrigt |
1 294 |
4 733 |
Under det senaste budgetåret har utbetalningarna från Jordbruksverket mins-
kat på grund av färre kassationer. Länsstyrelsernas utbetalningar har däremot
ökat i takt med ökad utfodring och ökade investeringar i vattenanläggningar
och silos.
Ersättning för rovdjursrivna renar
De stora svenska rovdjuren björn, lo, varg, järv och öm finns främst i ren-
skötselområdet. Systemet med ersättning för rovdjursrivna renar kan ses som
en del av den svenska rovdj urspolitiken och därmed som ett bidrag till beva-
randet av biologisk mångfald.
56
Ända sedan 1946 och fram till 1995 har ersättningssystemet i princip sett
likadant ut. Såväl renar som andra tamdjur har ersatts, men rennäringen är
den näring som har påverkats mest av rovdjursstammen.
Renägaren har fått ersättning för upphittade rovdjursrivna renar. Under
1994/95 ersattes hondjur med 2 127 kr, tjurar med 1 309 kr och kalvar med
968 kr. Fram till och med 1993/94 lämnade Jordbruksverket förslag till Na-
turvårdsverket rörande ersättningsnivån. Från och med 1994/95
används en simuleringsmodell där produktionsförlusten av en enskild ren
beräknas med hänsyn tagen till djurets framtida produktionsvärde i renhjor-
den. Produktionsvärdet är det totala inkomstbortfallet av en förlorad ren.
För varje ersatt ren fick den sameby inom vars område renen hade påträf-
fats en summa som under 1994/95 uppgick till 1 309 kr och som var avsedd
att täcka olägenheter och merkostnader inom samebyn. Samebyn betalade
själv ut ett belopp som varierade mellan 50 kr och 400 kr till den som hittade
en rovdjursriven ren. Om renens ägare inte kunde identifieras utgick hela
ersättningen till den sameby inom vars betesområde renen hade påträffats.
I rapporten Förslag till ett nytt ersättningssystem för rovdjursrivna renar
konstaterade Natursvårds verket år 1991 att reglerna var otillfredsställande
eftersom endast upphittade rovdjursrivna renar ersattes och därför att kon-
trollmöjligheterna var små. Nivån på utbetalningarna fastställdes först året
efter vilket innebar retroaktiva utbetalningar. Naturvårdsverket föreslog
därför ett system baserat på rovdjursförekomst.
Under pågående utredning av ett sådant system skärptes emellertid regler-
na. Från och med den 1 november 1992 gällde att den rovdjursdödade renen
skulle anmälas senast dagen efter det att den hade hittats. Fyndet skulle anges
med koordinater på karta. Länsstyrelsen skulle sedan kontrollera i genomsnitt
minst vart tionde fynd genom att åka ut till den angivna platsen. Ansökan om
ersättning skulle ges in till länsstyrelsen inom tre veckor från anmälningsda-
tum.
Från och med den 1 januari 1996 skall ett nytt, schabloniserat ersättnings-
system tillämpas. Det nya systemet, som har utretts av Sametinget tillsam-
mans med Naturvårdsverket, baseras på förekomst av järv, lodjur och varg.
Systemet förutsätter alltså att rovdjursstammama inventeras. Ersättning beta-
las ut till samebyn oavsett om den rovdjursdödade renen hittas eller inte.
Regeringen har anvisat ett fast belopp för ersättningen av rovdjursrivna
renar för kalenderåret 1996 om 14 miljoner kronor. Medlen disponeras av
Sametinget. Sametinget liksom Naturvårdsverket bedömer dock att de anvi-
sade medlen är otillräckliga om full ersättning skall lämnas.
1996/97:RR4
Bilaga
57
Storleken av utbetalade ersättningar och antalet ersatta renar sedan budget- 1996/97:RR4
året 1989/90 framgår av nedanstående tabell. Bilaga
Tabell 3.12 Ersättning för rovdjursrivna renar samt antal dödade
renar, länsvis och totalt, sedan 1989/90
|
Budgetår |
Z län |
AC-län |
BD-län |
Totalt |
Z län |
AC-län |
BD-län |
Totalt |
|
1989/90 |
8 010 |
3 361 |
7 952 |
19 323 |
3 500 |
1 439 |
3313 |
8 252 |
|
1990/91 |
3 699 |
2 574 |
16013 |
22 286 |
1 512 |
1 085 |
6 433 |
9 030 |
|
1991/92 |
6 649 |
3 939 |
11 206 |
21 795 |
2 582 |
1 490 |
4 090 |
8 162 |
|
1992/93 |
5 108 |
8 657 |
19015 |
32 779 |
2 134 |
3 327 |
7 034 |
12 495 |
|
1993/94 |
2 900 |
2 629 |
8 447 |
13 976 |
1 185 |
1 019 |
3 287 |
5 491 |
|
1994/95 |
5 774 |
5 262 |
10 732 |
21 769 |
2 150 |
1 874 |
3 754 |
7 778 |
Ersättning för tågdödade renar
Banverket ersätter renägarna för renar som dödas av tåg. Ersättningen lämnas
som en följd av att Banverket är skadeståndsskyldigt enligt lag. Verket be-
kostar också en del renstängsel och har vissa ytterligare kostnader för de
tågdödade renarna. Ersättningens storlek regleras i avtal mellan Banverket
och Svenska Samernas Riksförbund.
Från och med budgetåret 1987/88 till och med budgetåret 1993/94 be-
stämdes ersättningen i princip efter nedanstående formel. Ersättningsbelop-
pet var detsamma oavsett renens ålder och kön.
1270 kr x gällande basbelopp + statligt prisstöd
basbeloppet i januari 1987
Från och med budgetåret 1994/95 beräknas ersättningen enligt samma mo-
dell som samma år började tillämpas för ersättning för rovdjursrivna renar
(se ovan). Under 1994/95 har en honren ersatts med 2 127 kr, en hanren med
1 309 kr och en kalv med 968 kr. För andra halvåret 1995 är motsvarande
belopp 2 490 kr, 1 553 kr respektive 1 135 kr. Härutöver utgår ersättning till
samebyn med 1 540 kr för vaije återfunnen ren.
Märket i den påkörda renens öron ritas av på en särskild blankett som
skickas till samebyn. Samebyn redovisar därefter den påkörda renens ägare
till det aktuella distriktet. Banverkets Kiruna-, Luleå- och Umeå-distrikt
betalar sedan ut ersättning för den tågdödade renen. Det är svårt för verket att
kontrollera om de påkörda renarna verkligen har dödats av tåget utom i de
fall verkets egen personal eller SJ:s personal tar hand om djuret.
Antalet tågdödade renar och totala årliga ersättningsbelopp från och med
år 1989 framgår av nedanstående tabell. Antalet tågdödade renar var högst
under 1991. Under 1994 dödades hälften av renarna på malmbanan och en
fjärdedel vardera på stomnätet och länsjämvägen.
58
Tabell 3.13 Ersättning för tågdödade renar sedan 1989
|
■Är |
Dödade |
Kiruna ban- |
Luleå ban- |
Umeå ban- |
Total ersätt- 1 000 kr |
|
1989 |
2 311 |
2211 |
1 103 |
510 |
3 824 |
|
1990 |
2 300 |
2 140 |
875 |
1089 |
4 104 |
|
1991 |
3 210 |
3 731 |
1 751 |
831 |
6313 |
|
1992 |
2 874 |
2 648 |
2 428 |
1 075 |
6 151 |
|
1993 |
2 460 |
1 398 |
1 887 |
294 |
3 579 |
|
1994 |
2 141 |
1 882 |
946 |
557 |
3 385 |
Bilaga
Ersättning för trafikdödade renar
Ersättning för bildödade renar utgår från den obligatoriska trafikförsäkring-
en. Ersättningens storlek bestäms av avtal mellan Trafikförsäkringsförening-
en och Svenska Samernas Riksförbund. Om det påkörande fordonet är okänt
träder Trafikförsäkringsföreningen in. Merparten av renarna, 82 %, dödas
vintertid, 11 % sommartid och 7 % under hösten. Antalet dödade renar är
bl.a. beroende av vädret.
Försäkringsbolagen har inga samlade uppgifter om storleken av ersättning-
en till renägarna men totalt bedöms renpåkömingar kosta bolagen ca 50
miljoner kronor per år.
I ett försök att minska antalet olyckor med ren har Trafikförsäkringsföre-
ningen i avtal med Svenska Samernas Riksförbund kommit överens om att
bekosta reflexmärkning av ren. Projektkostnaden var totalt t.o.m. april 1995
740 000 kr. En utvärdering har gjorts som indikerar inbesparade kostnader i
storleksordningen 9 miljoner kronor. Reflexmärkningen består av en halskla-
ve med en reflex på. Under året har ca 70 000 hondjur reflexmärkts. Efter-
som handjuren varierar i vikt och kalvarna fortfarande växer är hondjuren de
enda som kan reflexmärkas.
Bildödade renar ersätts med 2 580 kr för honren, 1 648 kr för hanren och
1 304 kr för kalv. För reflexmärkta renar erhåller renägaren ytterligare 200
kr. Endast ett fåtal reflexmärkta renar har dödats det senaste året.
En särskild skadeanmälningsblankett har distribuerats till samebyarna.
Renägaren sänder sedan skadeanmälan jämte polisrapporten till Trafikför-
säkringsföreningen som registrerar erforderliga statistiska uppgifter. Före-
ningen sänder därefter handlingarna till en särskilt utsedd kontaktman på
berört försäkringsbolag. Skaderegleringen görs enligt bolagets egna rutiner.
Antalet trafikdödade renar har - som framgår av tabellen nedan - under
de senaste åren varierat mellan ca 3 000 och drygt 5 000.
59
|
Tabell 3.14 - |
Antal trafikdödade renar sedan 1989 Antal dödade renar |
1996/97:RR4 Bilaga |
|
1989 |
3 000 | |
|
1990 |
3 900 | |
|
1991 |
4 700 | |
|
1992 |
5 200 | |
|
1993 |
4 300 | |
|
1994 |
3 100 |
Under detta avsnitt redovisas de samefondsmedel och bygdemedel som på
olika sätt avsätts för rennäringen. Samefondsmedlen utgörs huvudsakligen av
ersättningar för intrång i renskötselrätten vilka till lika delar fördelas mellan
den skadelidande samebyn och fonden. Bygdemedel härrör från avgifter som
utgår enligt dom vid olika slags vattenföretag.
Samefondens syfte är att främja och stödja rennäringen. Fonden skall också
främja den samiska kulturen och samiska organisationer. Fondmedlen förval-
tas av Kammarkollegiet. Inkomsterna utgörs av ränta och vinst på fondens
tillgångar, avgifter för upplåtelser av nyttj anderätter samt en del övriga medel
som avsätts för att främja rennäringen. De medel som gått till rennäringen
har de senaste åren använts för underhåll av vissa renskötselanläggningar
samt för s.k. rotvärdesersättningar.
Samefondens styrelse har sex ledamöter som utses av regeringen för högst
tre år. Tre av ledamöterna utses efter förslag från Sametinget. Övriga tre
ledamöter arbetar inom den statliga rennäringsadministrationen.
Regeringen beslutar efter förslag från Sametingets styrelse storleken av de
bidrag som totalt får lämnas ur fonden vaije år. Styrelsen föreslår också hur
stor andel av medlen som skall användas till främjande av den samiska kultu-
ren och samiska organisationer respektive hur mycket som högst får använ-
das för rennäringen. Sametinget prövar ärenden om främjande av den samis-
ka kulturen och samiska organisationer. I övriga ärenden beslutar Samefon-
dens styrelse. För 1994/95 beslutade regeringen att högst 7 miljoner kronor
fick utgå ur fonden. Av denna summa fick 4 miljoner kronor disponeras för
bidrag till den samiska kulturen. Därmed kunde 3 miljoner kronor disponeras
för bidrag till rennäringen.
I nedanstående tabell redovisas Samefondens inkomster och utgifter under
åren 1990/91-1994/95. Det är att märka att Samefonden under 1994 ändrade
redovisningsperiod från budgetår till kalenderår varför beloppen för 1994/95
är en summering av talen i bokslutet per den 31 december 1994 och utbeta-
lade medel under första halvåret 1995. Vidare bör nämnas att länsstyrelserna
åren 1992/93 och 1993/94 behöll en del av medlen från avgifter för upplåtel-
ser av jakt, fiske och mark vilka de sedan använde för underhåll av anlägg-
ningar. Tabellen ger alltså inte en rättvisande bild i dessa hänseenden.
60
Tabell 3.15 Samefondens inkomster och utgifter 1990/91-1994/95
|
Post |
1990/91 1 000 kr |
1991/92 1 000 kr |
1992/93 1 000 kr |
1993/94 1 000 kr |
1994/95 1 000 kr |
|
Inkomster Ränta och utdelning |
1 863 |
2 089 |
2 014 |
1 069 |
1 107 |
|
Upplåtelser: jakt, |
4 193 |
3 340 |
2 056 |
1 209 |
3 833 |
|
fiske, mark Samefondsskogama |
1 034 |
1 139 |
1 162 |
1 218 |
1 244 |
|
Övriga intrångser- |
2 124 |
465 |
49 |
2 300 |
1 318 |
|
sättningar |
9 214 |
7 033 |
5 296 |
5 796 |
7 502 |
|
Utgifter Förvaltning, förluster |
195 |
657 |
262 |
131 |
42 |
|
Samisk kultur och |
3 966 |
3 968 |
3 535 |
3 812 |
3 760 |
|
samiska organisatio- Rotvärdesersättningar |
183 |
62 |
175 |
85 |
72 |
|
Underhåll av anlägg- |
5711 |
4 857 |
1 375 |
1 572 | |
|
ningar m.m. |
10 055 |
9 544 |
4 647 |
5 413 |
5 446 |
|
Fondens behållning |
91-06-30 |
92-06-30 |
93-06-30 |
94-06-30 |
95-06-30 |
|
Eget kapital |
14 426 |
11 897 |
12 545 |
12 926 |
14 987 |
Bilaga
En del av fondens intäkter kommer från de s.k. Samefondsskogama. Same-
fondsskogama utgörs av skogar på renbetesfjällen i Jämtlands län samt några
enstaka fastigheter i Västerbottens och Norrbottens län. Intäkterna är index-
reglerade med 1962 som basår och betalas in till Samefonden av Fastighets-
verket (tidigare Domänverket).
Ingrepp i renskötselrätten kan ske med stöd av såväl rennäringslagen som
viss speciallagstiftning. I samtliga fall gäller att skadan skall ersättas. Ingrep-
pet kan bestå i upphävande av renskötselrätten, intrång i renskötselrätten
eller upplåtelser av olika slag. Ersättning för ingreppet tillfaller till hälften
den sameby där ingreppet sker och till hälften Samefonden. Exempel på
intrångsersättningar är ersättningar för vattenföretag, vägar, rastplatser etc.
Avgifterna från upplåtelser betalar länsstyrelserna in till Samefonden runt
budgetårsskiftet, varför storleken på inbetalda medel till Samefonden för
enskilda år kan vara missvisande. Under 1992/93 och 1993/94 behöll (som
tidigare har nämnts) dessutom länsstyrelserna en del medel vilka användes
för underhåll av renskötselanläggningar. Fonden tillförs också ränta och
utdelning.
Samefondens inkomster består till inte oväsentlig del av avgifter för upplå-
telse av mark, jakt och fiske. Reglerna för jakt- och fiskeupplåtelser har
behandlats i avsnitt 2.2.3. Upplåtelser av mark på renbetesfjällen förekom-
mer främst i form av bostadsarrenden, anläggningsarrenden och lägenhetsar-
renden. Bostadsarrenden kan avse såväl permanentboende (sammanlagt finns
ett hundratal sådana arrenden) som fritidsboende. Lägenhetsarrenden avser
jaktkojor, fiskekojor, vägar etc. För permanentboende finns också ca 100
fjällägenheter, ca 40 tomträtter och ca 400 renskötarbostäder. Tomträtterna
kan vara avsedda för bostadsändamål men också för andra ändamål, t.ex.
campingplatser, sportanläggningar eller stugbyar. Avgifterna för upplåtelser
61
av nu nämnt slag varierar mellan 100 och 1 000 kr per år. De får inte översti-
ga 3 % av ett bedömt marknadsvärde.
Den som innehar markarrende har vissa möjligheter att friköpa egendo-
men. Ärenden om friköp av mark ovan odlingsgränsen prövas av regeringen.
Friköp av fjällägenheter prövas dock av Jordbruksverket. Ersättning för
friköp av fjällägenheter tillfaller Jordbruksverket och används för underhåll
av fjällägenhetema. Ersättning för övriga friköp tillfaller till hälften Same-
fonden och till hälften den berörda samebyn om friköpen sker i Jämtlands
län. Ersättning för friköp i Västerbottens län och Norrbottens län tillfaller
Fastighetsverket.
Storleken av de avgifter för mark-, jakt- och fiskeupplåtelser som har
kommit in till länsstyrelserna och som tillfaller Samefonden redovisas i
nedanstående tabell.
1996/97:RR4
Bilaga
Tabell 3.16 Sammanställning av de avgifter för mark-, jakt- ochfiske-
upplåtelser som tillfaller Samefonden
|
Upplåtelsetyp och |
Jämtlands |
Västerbottens |
Norrbottens |
Totalt, kr |
|
År 1993/94 | ||||
|
Mark |
122 879 |
30 641 |
321 615 |
475 135 |
|
Jakt |
396 223 |
383 123 |
749 838 |
1 529 184 |
|
Fiske |
310 841 |
457 379 |
708 962 |
1 477 182 |
|
Totalt |
829 943 |
871 143 |
1 780 415 |
3 481 501 |
|
Är 1994/95 | ||||
|
Mark |
163 932 |
45 674 |
316511 |
526 117 |
|
Jakt |
550 859 |
459 823 |
949 341 |
1 960 023 |
|
Fiske |
352 843 |
515 172 |
1 231 379 |
2 099 394 |
|
Totalt |
1 067 634 |
1 020 669 |
2 497 231 |
4 585 534 |
Att beloppen i ovanstående tabell inte stämmer överens med motsvarande
belopp i tabell 3.16 hänger samman med att de avgifter som betalas in till
länsstyrelserna men som skall tillfalla Samefonden förs vidare till fonden
med viss tidsförskjutning.
Tilläggas kan att berörda samebyar enligt gällande fördelningsregler har
rätt till samma andel av avgiftsinkomsterna som Samefonden. Samebyarnas
inkomster av upplåtelser av nu behandlat slag har alltså för de två redovisade
budgetåren uppgått till drygt 8 miljoner kronor.
Den del av Samefondens medel som används för att främja rennäringen
används huvudsakligen för underhåll av renskötselanläggningar för vilka
Samefonden har åtagit sig underhållsansvaret. Åtagandet bygger på avtal
som slöts under 1970-talet. Samebyarna och en förhandlingsdelegation gick
då igenom de anläggningar som fanns och avtalade om vem som var huvud-
man för dem, samebyn eller staten. Vissa anläggningar som byarna inte ville
ta emot, t. ex. byskiljande stängsel och en del vägar och stigar som rennä-
ringen huvudsakligen använder sig av, skulle enligt beslutet underhållas med
medel från Samefonden. Storleken på det årliga underhållet fastställdes som
en procentandel av anläggningarnas anskaffningsvärde. Samefondens styrel-
se beslutar vaije år storleken av de medel länsstyrelserna kan rekvirera för
underhåll av renskötselanläggningar. Länsstyrelserna har möjlighet att spara
medel över åren.
62
Länsstyrelsens användning av medel redovisas i tabell 3.17. I samtliga län
anställer länsstyrelsen arbetskraft för varje enskilt objekt. Samefondens
medel räcker till drygt hälften av den andel som man avtalade om.
Tabell 3.17 Av länsstyrelserna beslutade medel för underhåll av
renskötselanläggningar åren 1992/93-1994/95
1996/97:RR4
Bilaga
|
Budgetår |
Jämtlands län, 1 000 kr |
Västerbottens län, 1 000 kr |
Norrbottens län, 1 000 kr |
Summa, |
|
1992/93 |
796 |
0 |
1 891 |
2 687 |
|
1993/94 |
0 |
454 |
1 743 |
2 197 |
|
1994/95 |
240 |
356 |
1 975 |
2 571 |
Länsstyrelserna kan också rekvirera vissa medel för rationaliseringsåtgärder
inom rennäringen (jfr avsnitt 3.1.3). Medelsbrist har omöjliggjort tilldelning
under de två senaste budgetåren.
Medel utgår också för s.k. rotvärdesersättningar. Renskötare som bygger
anläggningar och inte avverkar skog för byggandet kan få ersättning för att
inte utnyttja rätten att ta virke ur skogen. Ansökan lämnas till Samefondens
styrelse, som beslutar om rotvärdesersättningar. Av tabellen 3.15 ovan
framgår Samefondens utgifter för ändamålet under perioden 1990/91-
1994/95.
Särredovisade medel under Samefonden
Under Samefonden finns olika typer av särredovisade medel. Regeringen
prövar större vattenföretag och kan bestämma särskilda villkor för att tillgo-
dose allmänna intressen. Villkoren kan t. ex. avse utplantering av fisk eller
att medel skall avsättas för främjande av rennäringen.
Regeringen beslutar i varje enskilt fall om pengarnas användningsområde
samt om vem som skall fatta beslut om pengarnas användning. Den samman-
lagda behållningen den 30 juni 1995 var ca 36 miljoner kronor. Motsvarande
belopp den 30 juni 1994 var ca 38 miljoner kronor.
63
Tabell 3.18 Särredovisade fonder inom Samefonden, behållning den
30 juni 1995
1996/97:RR4
Bilaga
|
Fond nr |
Belopp per 95-06-30 1 000 kr |
Fondens användningsområde |
Beslutande instans |
|
6675 |
291 |
Samekulturella ändamål inom Arjeplogs kommun |
Sametinget |
|
6679 |
6 459 |
Främjande av renskötseln i hela |
Samefondsstyrelsen |
|
6681 |
3 475 |
Åtgärder till stöd för rennäringen |
Samefondsstyrelsen |
|
6683 |
6 914 |
Underhåll av vissa renskötselan- |
Samefondsstyrelsen |
|
6689 |
9 046 |
Åtgärder för främjande av ren- |
Regeringen |
|
6697 |
2 357 |
Årliga kostnader för arrende av |
Disponeras av Sta- |
|
6698 |
6815 |
Forsknings- och försöksverksam- |
Samefondsstyrelsen |
|
6699 Summa |
907 36 207 |
Främjande av rennäringen i |
Samefondsstyrelsen |
Under Samefonden särredovisas också s.k. 4:13-medel. Medlen avsattes till
samebyarna i samband med vattenregleringar. De utgjorde en förhöjd ersätt-
ning för intrånget enligt en äldre vattenlagstiftning. Numera tillförs inga
ytterligare medel. Sammanlagt 16 samebyar förfogar över 4:13-medel, främst
Sirkas, Norrkaitums, Mellanbyns, Vapstens och Vilhelmina norra samebyar.
Behållningen den 30 juni 1995 var totalt 11,7 miljoner kronor. Byarna rekvi-
rerar medel via Samefondens styrelse som attesterar utbetalningarna. Same-
byn anger i rekvisitionen det sökta beloppet samt vad samebyn avser att
använda pengarna till. Någon kontroll av att medlen används för rekvirerade
ändamål görs inte.
Om bygdeavgifter finns regler i 10 kap. vattenlagen (1983:291). Vid vatten-
företag som innebär drift av vattenkraftverk, vattenreglering som avser års-
eller flerårsreglering, vattenöverledning för något annat ändamål än kraftän-
damål samt ytvattentäkter skall den som har tillstånd till företaget betala en
årlig bygdeavgift som bestäms av Vattendomstolen. Avgiften utgår enligt
bestämmelserna i 2-3 §§ nämnda kapitel. Bygdeavgiften betalas in till läns-
styrelsen. Avgifterna skall användas dels till att förebygga, minska eller
gottgöra skador som vattenföretaget innebär, dels till investeringar för ända-
mål som främjar näringsliv och service i bygden eller annars är till nytta för
denna.
Medel till investeringar kan lämnas som lån eller bidrag. Medel får inte ut-
gå om det blir nödvändigt för staten att även i fortsättningen bevilja medel
för ändamålet. Vid beslutet skall hänsyn också tas till ändamålets beskaffen-
het, lånets eller bidragets andel av den totala kostnaden samt om stöd lämnas
i annan ordning. Ansökan om lån eller bidrag görs till länsstyrelsen i det län
där medlen skall användas.
64
Ansökan som gäller lån eller bidrag till främjande av rennäringen skall
överlämnas av länsstyrelsen tillsammans med eget yttrande till Jordbruksver-
ket för avgörande. Storleken på de medel som skall användas för främjande
av rennäringen fastställs för vatje år i samråd mellan länsstyrelsen och Jord-
bruksverket. Före detta Lantbruksstyrelsen träffade avtal med länsstyrelserna
om att 8 % av under året influtna medel från bygdeavgifter som kommer från
de regleringar som finns i anslutning till renbetesfjällen eller till rensköt-
selområdena i Västerbottens och Norrbottens län skall användas för att
främja rennäringen. Övriga bygdemedel fördelas av kommunerna.
Jordbruksverket fastställer vaije år summan av de medel som skall använ-
das för främjande av rennäringen och bemyndigar länsstyrelserna att fatta
beslut om bygdemedlens användning. Länsstyrelsen kan spara medel mellan
åren. Bygdemedel utgår endast till samebyarnas gemensamma anläggningar.
Länsstyrelserna gör en uppskattning av hur stor andel av bygdemedlen som
bör utgå till respektive sameby som är berörd av vattenregleringar. De norra
samebyarna i Norrbottens län får t. ex. ingen del av bygdemedlen. Länssty-
relsen för sedan diskussioner med samebyn om lämpliga investeringsobjekt.
Sedan 1990/91 har beslut fattats om användning av bygdemedel för rennä-
ringen till belopp som framgår av tabellen nedan.
Tabell 3.19 Användning av bygdemedel för rennäringen sedan
1990/91, länsvis och totalt
|
Budgetår |
Jämtlands län, 1 000 kr |
Västerbottens län, 1 000 kr |
Norrbottens |
Riket, 1 000 kr |
|
1990/91 |
276 |
1 800 |
2 300 |
4 376 |
|
1991/92 |
590 |
1 246 |
2 300 |
4 136 |
|
1992/93 |
2 733 |
1 487 |
2 479 |
6 699 |
|
1993/94 |
10753 |
3 447 |
1 888 |
15 088 |
|
1994/95 |
3 648 |
2 083 |
301 |
6 032 |
De höga beloppen för budgetåret 1993/94 (främst i Jämtlands län) förklaras
av att man detta år gjorde stora investeringar i mobilslakterier.
Skogs- och jordbrukets forskningsråd hade regeringens uppdrag att till 1990
års forskningsproposition (prop. 1989/90:90) redovisa ett förslag till sam-
manhållet program för den framtida renforskningen. Förslaget finns i två
rapporter, Renskriften och Sammanhållet forskningsprogram för rennäring-
en. I forskningspropositionen framhöll regeringen särskilt behovet av FoU-
insatser för att skapa underlag för en positiv utveckling av rennäringen så att
den kunde bedrivas med rimlig ekonomisk avkastning och i samförstånd med
andra markanvändare i renskötselområdet.
Skogs- och jordbrukets forskningsråd har som följd av 1990 års forsk-
ningspolitiska riksdagsbeslut anvisats 1 miljon kr extra för renforskningspro-
grammet. Dessutom har 1 miljon kr av befintliga medel på rådet omfördelats.
Det betyder att 2 miljoner kronor av forskningsrådsmedel årligen satsas på
1996/97 :RR4
Bilaga
65
5 Riksdagen 1996/97. 2 saml. RR4
renforskning. Dessutom används ca 500 000 kr av de särredovisade medlen 1996/97:RR4
under Samefonden (jfr ovan) till forskning varje år. En professur i renskötsel Bilaga
inrättades med placering på Lantbruksuniversitetets husdjursinstitution. Med
professuren följer ett samordningsansvar för rådets renforskningsprogram.
Den finansieras med ca 500 000 kr per år.
Nordiska ministerrådet finansierar för närvarande ett treårigt projekt om
Renbete och miljö med 320 000 kr årligen. Medel har också satsats på en
bok om renbetesflora, via Nordiskt kontaktorgan för renforskning. MISTRA,
en fond för miljöforskning, satsar vissa medel för att utveckla en klok an-
vändning av fjällområdena, varvid renskötsel förutsätts utgöra en del.
Styrelsen för Skogs- och jordbrukets forskningsråd beslutar om de 2 mil-
joner kronor som är avsatta till renforskningsprogrammet. Ansökningarna
behandlas i en beredningsgrupp bestående av representanter för Sametinget,
Svenska Samernas Riksförbund, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Lant-
bruksuniversitetet. Man försöker enligt intentionerna i propositionen
1989/90:90 prioritera forskning som praktiskt kan utnyttjas av näringen inom
en rimlig tid och hålla tillbaka grundforskningen. Mellan Samefonden och
forskningsrådet finns en överenskommelse enligt vilken forskningsrådet
medverkar i bedömningen av den vetenskapliga kvaliteten på ansökningar
som inkommer till Samefonden.
Tyngdpunkten i forskningen ligger på betesfrågor med syfte att främja en
uthållig renskötsel. Under budgetåret 1994 /95 bedrevs projekt inom ren-
betesekologi, utfodring, reproduktion och köttkvalitet.
För år 1995/96, avseende 18 månader, har forskningsrådet beslutat om
forskningsprojekt enligt följande sammanställning.
Tabell 3.20 Av Skogs- och jordbrukets forskningsråd beslutade
forskningsprojekt 1995/96 (18 månader)
|
Projekt |
1995/96 (18 månader), kr |
|
Hantering av slaktren - inverkan på köttkvalitet Inverkan av stress på fortplantningsförmågan hos ren |
500 000 730 000 550 000 141 000 |
I detta avsnitt sammanfattas kostnaderna för stöd och ersättning till rennä-
ringen under senare år.
I tabell 3.21 redovisas utbetalningarna till rennäringen under budgetåret
1994/95, totalt och - när uppgifter har funnits tillgängliga - med fördel-
ning på län.
Ersättningsbeloppet för trafikdödade renar är en ren skattning.
Tabellen visar bl.a. att rennäringen detta år fick ca 43 miljoner kronor i
form av budgetmedel vars primära syfte var att stödja rennäringen. Härutöver
utgick budgetmedel i form av arbetsmarknadsersättningar, regionala utveck-
lingsmedel och landsbygdsstöd till ett sammanlagt belopp av ca 4,7 miljoner
kronor.
Ersättningar och skadestånd i form av budgetmedel uppgick under samma
år till ca 46 miljoner kronor. De två dominerande posterna avsåg ersättningar
till följd av radioaktivt nedfall och för rovdjursrivna renar.
Övriga ersättningar i form av medel från Samefonden och s.k. bygdemedel
uppgick till sammanlagt ca 8,7 miljoner kronor.
Totalt utbetalades till rennäringen ca 106 miljoner kronor under budgetåret
1994/95.
Tabell 3.21 Sammanställning av medel utbetalade till rennäringen
budgetåret 1994/95
1996/97:RR4
Bilaga
|
Jämtlands |
Väster- |
Norrbottens |
Ej läns- |
Summa |
|
län |
bottens |
län |
fördelat | |
|
1 000 kr |
1 000 kr |
1 000 kr |
1 000 kr |
Budgetmedel med
primärt syfte att stödja
rennäringen
|
Pristillägg |
9 800 |
6 100 |
10 600 |
2 300 |
28 800 |
|
Främjande av ren- |
1 800 |
2 244 |
3 650 |
3 931 |
11 625 |
|
näringen | |||||
|
Forskning |
2 500 |
2 500 | |||
|
Summa |
11 600 |
8 344 |
14 250 |
8 731 |
42 925 |
|
Annat stöd i form av | |||||
|
budgetmedel | |||||
|
Arbetsmarknads- |
843 |
260 |
110 |
0 |
1 213 |
|
ersättningar | |||||
|
Reg. utvecklingsmedel |
56 |
360 |
355 |
0 |
771 |
|
Landsbygdsstöd |
0 |
1 225 |
1 470 |
0 |
2 695 |
|
Summa |
899 |
1 845 |
1 935 |
0 |
4 679 |
|
Summa stöd i form av |
12 499 |
10 189 |
16 185 |
8 731 |
47 604 |
budgetmedel
Ersättningar och
skadestånd i form av
budgetmedel
|
Tjemobylersättningar |
2 779 |
11 074 |
1 553 |
5 108 |
20 514 |
|
Rovdjursrivna renar |
5 774 |
5 262 |
10 732 |
0 |
21 768 |
|
Tågdödade renar |
— |
- |
- |
3 385 |
3 385 |
|
Summa |
8 553 |
16 336 |
12 285 |
8 493 |
45 667 |
|
Övriga ersättningar Samefonden |
240 |
356 |
1 975 |
72 |
2 643 |
|
Bygdemedel |
3 648 |
2 083 |
301 |
0 |
6 032 |
|
Trafikdödade renar |
— |
— |
— |
4 000 |
4 000 |
|
Summa |
3 888 |
2 439 |
2 276 |
4 072 |
12 675 |
|
Totalt utbetalat till |
24 940 |
28 964 |
30 746 |
21 296 |
105 946 |
rennäringen
Tabell 3.22 nedan visar att utbetalningarna till rennäringen under de tre
senaste budgetåren minskat med ca 49 miljoner kronor eller med ca 32 %.
De poster som svarar för merparten av denna minskning är katastrofskade-
skyddet (ca 4 miljoner kronor), regionala utvecklingsmedel (ca 13 miljoner
kronor), Tjemobylersättningar (ca 16 miljoner kronor), ersättningar för rov-
djursrivna renar (ca 11 miljoner kronor) och ersättningar för tågdödade renar
(ca 3 miljoner kronor).
67
Tabell 3.22
Medel utbetalade till rennäringen budgetåren 1992/93-
1994/95
1996/97 :RR4
Bilaga
1992/93 1993/94 1994/95
1 OOP kr 1 000 kr 1 000 kr
Budgetmedel med primärt syfte att
stödja rennäringen
Pristillägg
Främjande av rennäringen
Forskning
Särskilda medel för katastrof-
skadeskydd
Summa
Annat stöd i form av budgetmedel
Arbetsmarknadsersättningar
Reg. utvecklingsmedel
Landsbygdsstöd
Summa
Summa stöd i form av budgetmedel
Ersättningar och skadestånd i form
av budgetmedel
Tjemobylersättningar
Rovdjursrivna renar
Tågdödade renar
Summa
Summa stöd och ersättningar i form
av budgetmedel
Övriga ersättningar
Samefonden
- katastrofskadeskydd
Bygdemedel
Trafikdödade renar
Summa
Totalt utbetalat
|
28 640 |
30 200 |
28 800 |
|
12 138 |
11 201 |
11 625 |
|
2 000 |
2 000 |
2 500 |
|
3 726 |
0 |
0 |
|
46 504 |
43 401 |
42 925 |
|
422 |
11 660 |
1 213 |
|
13 907 |
4 590 |
771 |
|
2 357 |
2 098 |
2 695 |
|
16 686 |
18 348 |
4 679 |
|
63 190 |
61 749 |
47 604 |
|
36 970 |
27 454 |
20 514 |
|
32 779 |
13 976 |
21 768 |
|
6 151 |
3 579 |
3 385 |
|
75 900 |
45 009 |
45 667 |
|
139 090 |
106 758 |
93 271 |
|
3 089 |
2 282 |
2 643 |
|
0 |
3 000 |
0 |
|
6 699 |
15 088 |
6 032 |
|
6 000 |
5 000 |
4 000 |
|
15 788 |
25 370 |
12 675 |
|
154 878 |
132 128 |
105 946 |
Renskötselrätten tillkommer endast den som är same och som dessutom är
medlem i en sameby. Renskötselrätten kan inte överlåtas eller upplåtas.
Dessa förhållanden strider mot diskrimineringsförbudet i EU-rätten. I det
svenska anslutningsavtalet finns därför intaget ett särskilt protokoll om det
samiska folket. Enligt protokollet har Sverige och Finland enats med EU om
att länderna tillåts att inom traditionella samiska områden ge samema exklu-
siv rätt till renskötsel. Protokollet tillåter också att länderna ger samema
exklusiva rättigheter som har samband med deras traditionella levnadssätt.
Handeln med renkött har också påverkats av EU-medlemskapet. Medlem-
skapet har inneburit att renkött kan säljas tullfritt till övriga EU-länder. När
Sverige inte var medlem i EU krävdes licens för import av bl.a. ryskt renkött.
Import tilläts endast om det inte fanns överskott på svenskt renkött. Under
1994 beviljades licenser för import av renkött från Ryssland. Medlemskapet i
EU innebär att Sverige har övertagit EU:s gränsskydd. EU har en tull på det
renkött som förs in i gemenskapen. Ryssland har till följd av ett särskilt avtal
med EU möjlighet att exportera renkött tullfritt till gemenskapen. Av smitt-
68
skyddsskäl förbjuder EU för närvarande all import av renkött från Ryssland
på grund av risken för spridning av mul- och klövsjuka. Hittills under 1995
har alltså inget renkött importerats från Ryssland. Vid Sveriges medlem-
skapsförhandlingar uppmärksammades att import från tredje land skulle
kunna leda till marknadsstömingar. Som en del av avtalet konstaterade EU
att import av renkött från tredje land kunde medföra marknadsstömingar och
att man var beredd att använda alla tillgängliga medel för att genom bilatera-
la eller multilaterala överenskommelser komma till rätta med sådana stör-
ningar.
I EU:s gemensamma jordbrukspolitik betraktas renkött som en jordbruks-
produkt. Någon gemensam rennäringspolitik har inte lagts fast och EU:s
pris- och marknadsregleringar tillämpas inte på renkött. EU-kommissionen
skall dock godkänna de svenska nationella stöden till rennäringen. Kriteriet
är att de inte skall verka produktionshöjande eller snedvrida konkurrensen.
De strukturstöd som riktar sig till jordbruksnäringen är tillämpbara även på
rennäringen. Undantaget är kompensationsbidraget som inte kan tillämpas på
ren. Strukturstöden inordnas under strukturfondernas mål 5 a. De stöd som
Sverige har beslutat sig för att införa - och som även rennäringen kan få del
av - är startstödet och stödet till förädling och avsättning. Sverige har inte
infört något miljöstöd till rennäringen.
Startstödet syftar till att underlätta yngre företagares etablering som själv-
ständiga företagare. EU kräver att företagaren för första gången skall etablera
sig som företagare, vara under 40 år, ha erforderlig utbildning samt etablera
sig på ett företag som ger heltidssysselsättning. Syftet med stödet till föräd-
ling och avsättning är att förbättra strukturen i förädlingsindustrin. Stödet
utgår som ett investeringsstöd. Stödet riktas i synnerhet till det första föräd-
lingsledet. Den förbättring som görs skall komma primärproducentema till
godo. Den svenska staten har möjlighet att skärpa kraven.
För 1995/96 har totalt 56 miljoner kronor avsatts för startstödet, varav 28
miljoner kronor är EU-finansierade, och 105 miljoner kronor för stödet till
förädling och avsättning, varav 75,5 miljoner kronor är EU-finansierade.
Stödet skall utgå till både jordbruk, trädgård och rennäring. Vad gäller start-
stödet är dessutom en del medel uppbundna av tidigare beslut.
Strukturfonderna har också ett s.k. mål 6-stöd som syftar till att främja re-
gioner med låg befolkningstäthet. Rennäringen bedrivs huvudsakligen i det
område där mål 6-stöd kan utgå. Sverige har upprättat ett femårigt program
för vilka insatser som skall genomföras i mål 6-området. Ett sammanhållet
samiskt program för mål 6-området har upprättats. Totalt föreslår regeringen
att 3 % av de EU-finansierade medel som skall gå till mål 6-regionen skall
användas för att finansiera det samiska programmet. Detta innebär att runt 10
miljoner kronor årligen avsätts för programmet. För att medlen skall kunna
utnyttjas krävs en 50-procentig medfinansiering av t.ex. svenska staten eller
rennäringen själv. I det sammanhållna samiska programmet finns fem pro-
gramområden. Ett av dem handlar om rennäringens utveckling och innehåller
delprojekt som kompetensutveckling, utveckling av traditionella kunskaper,
ökat tillvaratagande av betesresursen, samt produktutveckling och marknads-
föring av renkött.
1996/97:RR4
Bilaga
69
Syftet med programmet är att genom strukturella åtgärder skapa bättre
förutsättningar för en uthållig renskötsel. En större andel självreglerande
mekanismer bör utvecklas för att bl.a. minska inslaget av offentliga ingri-
panden. Ett tydligare företagstänkande bland näringsutövama utvecklas och
bärkraften i rennäringen stärks med olika möjligheter till kombinationsföre-
tagande.
Ansvarig myndighet för programområdet är Sametinget. Detta innebär att
Sametinget kommer att besluta om vilka ändamål medlen skall användas till.
En del av strukturfondsmedlen, motsvarande 9 %, avsätts för s.k. gemen-
skapsinitiativ. Bl.a. finns program för gränsregionalt samarbete, Interreg II,
och ett program för landsbygdsutveckling, Leader B. Regeringen har fördelat
medlen inom Interreg II på fyra regioner, Nordkalotten, Barentsregionen,
Kvarken och Jämtland/Tröndelag. Speciella samiska program som handlar
om näringslivsutveckling finns för Nordkalotten, Jämtland/Tröndelag och
Barentsregionen. Den nationella medfinansieringen är 50 %.
Jordbruksdepartementet samordnar frågor om nationella minoriteter och
därmed alla samefrågor och hithörande lagstiftning. Departementet handläg-
ger de frågor om renskötsel som avgörs på regeringsnivå. Regeringen prövar
frågor om försäljning av statens mark ovan odlingsgränsen. Dock prövas
frågor om friköp av fjällägenheter av Jordbruksverket (jfr avsnitt 3.4.1).
Enligt Jordbruksdepartementet arbetar man inom regeringskansliet motsva-
rande ca en halvtidstjänst med rennäringsfrågor. Ungefär 10 % av en heltid
används för ärendehandläggning medan ca 40 % utnyttjas för arbete i Same-
fonden, budgetarbete, arbete med rennäringslagen och rennäringsförordning-
en samt för arbete med olika mindre utredningar och uppdrag. Att svara på
förfrågningar tar också en del av tiden i anspråk.
Antalet ärenden med anknytning till rennäringen under de senaste åren re-
dovisas nedan. Den större delen av ärendena under posten ”övrigt” under
1992/93 rörde framställningar om stöd. I samma post ingår också uppdrag,
remisser m.m. Handläggningstiden varierar mellan en och sex månader men
är oftast två till tre månader.
1996/97:RR4
Bilaga
|
Tabell 4.1 |
Rennäringsärenden i Jordbruksdepartementet sedan 1991/92 |
Budgetår Arendetyp, antal ärenden
Besvär över Jordbruksverkets beslut Försälj- Övrigt Summa
ning av
mark
|
Fiske- |
Jakt- |
Mark- |
Sameby- |
Övrigt | ||||
|
1991/92 |
4 |
9 |
0 |
1 |
2 |
0 |
6 |
22 |
|
1992/93 |
6 |
12 |
12 |
5 |
4 |
6 |
13 |
58 |
|
1993/93 |
8 |
3 |
5 |
5 |
1 |
7 |
16 |
45 |
|
1994/95 |
7 |
5 |
8 |
4 |
0 |
2 |
8 |
34 |
70
Sametinget är ett folkvalt organ för samema, tillika en statlig förvaltnings-
myndighet. Den har till uppgift att verka för en levande samisk kultur och
därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna
kultur. Vidare skall Sametinget medverka i samhällsplaneringen och bevaka
att samiska behov beaktas. Rennäringen är en del av den samiska kulturen.
Sametingets verksamhetsinriktning är att arbeta för en uthållig och bärkraftig
rennäring och att utveckla nya verksamhetsformer för att skapa ett ökat för-
söijningsunderlag och därmed åstadkomma en grund för samema att bo kvar
i det traditionella bosättningsområdet.
Sametinget har medverkat i en rad utredningar. Styrelsen har avgivit sam-
manlagt 19 yttranden över olika utredningar. Man har vidare utarbetat förslag
till samiska EU-program, överlagt med Jordbruksverket om anslaget Främ-
jande av rennäringen och ingått i samrådsgruppen skogsbruk-rennäring.
Dessutom har man deltagit i förberedelsearbetet för att tillsätta en kommis-
sion inför kommande förhandlingar om renbeteskonventionen.
Regeringen uppdrog i juni 1994 åt Sametinget och Statens jordbruksverk
att utvärdera systemet för upplåtelser av rätt till småviltsjakt och fiske på
statens mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Sametinget deltar i
arbetsgrupper och med referenspersoner. Man har engagerat en särskild
utredare för arbetet. Utredningen skall redovisas den 1 april 1996. Numera
medverkar även Naturvårdsverket i utvärderingsarbetet.
Sametinget och Naturvårdsverket har vidare utarbetat ett förslag till närma-
re utformning av systemet för rovdjursersättningar. Förslaget överlämnades i
februari 1995.
Under 1995 fortsatte utredningsarbetet rörande skogssamemas rättsliga
ställning. En utredare som arbetar i samråd med en referensgrupp har till-
satts. Utredningen har sin grund i ett regeringsuppdrag från december 1993.
Sametinget har också tillsammans med Jordbruksverket arbetat med att ut-
forma förslag till ett förbättrat katastrofskadeskydd. Dessutom beslutade
Sametinget i september 1994 att tillsätta en rättshistorisk utredning som skall
utreda samernas rätt till jakt och fiske.
Sametinget har under 1994/95 anställt en handläggare med ansvar för nä-
ringsfrågor. Medlemmar i styrelsen och projektanställd personal arbetar med
olika frågor som berör rennäringen.
Sametinget disponerar för budgetåret 1995/96 ett ramanslag på drygt 15
miljoner kronor.
Jordbruksverket är central förvaltningsmyndighet för rennäringen. Man arbe-
tar för en livskraftig näring.
Under 1994/95 handlades rennäringsfrågor på i huvudsak tre enheter vid
Jordbruksverket. I och med verkets omorganisation våren 1995 arbetar man
nu med rennäringsfrågor på främst företagsenheten och kontrollenheten.
Även miljö-, smittskydds-, djurhälso-, landsbygds- och informationsenheter-
na berörs. Verksamheten vid dessa senare enheter har dock inte beaktats i
tabell 4.2 om tidsåtgången för rennäringsfrågor vid Jordbruksverket.
1996/97:RR4
Bilaga
71
Den totala tidsåtgången för rennäringsfrågor beräknas motsvara fem årsar-
betskrafter. Arbetet består huvudsakligen av ärendehandläggning, utredning-
ar och administration av vissa statliga stöd.
Fördelningen på olika arbetsuppgifter och den ungefärliga kostnaden för
respektive uppgiftstyp framgår av tabellen nedan.
1996/97:RR4
Bilaga
Tabell 4.2 Tidsåtgång för rennäringsfrågor vid Jordbruksverket
1994/95
|
Ärendetyp |
Tidsåtgång, årsar- |
Kostnad, 1 000 kr |
|
Ärendehandläggning. | ||
|
samtliga ärenden |
1,00 |
350 |
|
Administration av pristillägg |
0,80 |
280 |
|
Administration av stöd på grund av |
0,30 |
105 |
|
olyckan i Tjernobyl | ||
|
Rådgivning, utbildning, information |
0,30 |
105 |
|
Utredningar |
1,75 |
613 |
|
Köttklassificering |
0,05 |
17 |
|
Övrigt |
0,20 |
70 |
|
Ledning/expedition |
0,50 |
175 |
|
Summa |
5,00 |
1 750 |
Utvecklingen av antalet ärenden under senare år redovisas i tabellen nedan.
Gruppen ”Övrigt” avser framställningar om ekonomiskt stöd, yttranden,
remisser och initiativärenden av olika slag. Ungefär två tredjedelar av de
överklagade ärendena kommer från Norrbottens län.
Tabell 4.3 Utvecklingen av antalet rennäringsärenden vid
Jordbruksverket sedan 1992/93
Budgetår Ärendetyp, antal
|
Överklaganden av länsstyrelsernas beslut |
Övrigt |
Summa | |||||
|
Fiske |
Jakt |
Mark |
Stöd |
Samebyfrågor | |||
|
1992/93 |
16 |
33 |
15 |
9 |
16 |
72 |
161 |
|
1993/94 |
22 |
43 |
14 |
28 |
16 |
57 |
180 |
|
1994/95 |
25 |
28 |
23 |
6 |
5 |
53 |
140 |
Den genomsnittliga handläggningstiden för olika typer av besvärsärenden
redovisas i tabell 4.4. Av tabellen framgår att samebyfrågor tar lång tid att
handlägga. De är ofta komplicerade ärenden som kräver ett eller flera yttran-
den. Besvär i samebyärenden rör i huvudsak koncessionsfrågor. Övriga ären-
den, förutom initiativärenden och uppdrag, hade i genomsnitt en handlägg-
ningstid av fem veckor under 1992/93, sex veckor under 1993/94 och fyra
veckor under 1994/95.
72
Handläggningstiden för olika typer av besvärsärenden vid
Jordbruksverket sedan 1992/93
1996/97:RR4
Bilaga
Tabell 4.4
|
Budgetår |
Ärendetyp och handläggningstid, veckor | ||||
|
Överklaganden av |
länsstyrelsernas beslut | ||||
|
Fiskeupplåtelser |
Jaktupp- |
Markupplåtelser |
Stöd |
Sameby- | |
|
1992/93 |
8 |
3 |
13 |
6 |
17 |
|
1993/94 |
10 |
8 |
16 |
8 |
17 |
|
1994/95 |
6 |
6 |
11 |
8 |
16 |
Som en följd av den rennäringspolitiska propositionen (prop. 1992/93:32)
har Jordbruksverket de senaste åren fått en mängd utredningsuppdrag. Fram
till och med 1993/94 har man på regeringens uppdrag utrett pristillägget,
ersättningen för Tjemobyl, ett nytt upplåtelsesystem för jakt och fiske och
inrättandet av ett företagsregister för rennäringen. Personal från enheten har
också varit engagerad i en utredning om fjällägenhetemas framtid. Verket
har dessutom utvärderat det nya upplåtelsesystemet för småviltsjakt och
fiske.
Under 1994/95 arbetade Jordbruksverket med tre regeringsuppdrag, näm-
ligen en utredning om metoder för att göra renbetesinventeringar, utvärde-
ring av det nya systemet för småviltsjakt och fiske samt en utredning om
rennäringen och den biologiska mångfalden. Dessutom arbetade man med en
utredning om katastrofskadeskyddet tillsammans med Sametinget, samt med
en intern utredning om EU:s konsekvenser för rennäringen.
I rådgivning, utbildning och information ingår arbete med inköp av indi-
vidmärkningsutrustning och en del övriga åtgärder för att förbättra hjord-
strukturen, besvarandet av allmänna förfrågningar samt framtagning av in-
formationsmaterial.
Köttklassificering
Klassificering av kött infördes i Sverige under slutet av 1940-talet. Köttklas-
sificeringen används vid prissättning av slaktkroppen gentemot producenten
och styckningsindustrin, samt för rådgivning i avels- och produktionsfrågor.
Klassificering används också som underlag för prisrapportering till EU.
Anledningen är att om det svenska priset understiger 80 % av EU:s medel-
pris är det möjligt att intervenera och t. ex. fryslagra kött.
Det finns i Sverige totalt 400 godkända köttklassificerare. De är anställda
av slakterierna. För att bli godkänd krävs praktik och godkänt prov på en
kurs som Jordbruksverket anordnar.
Eftersom renkött inte omfattas av EU:s pris- och marknadsregleringar är
EU:s regler inte bindande för klassificering av renkött. Ändå tillämpas sam-
ma principer vid klassificering av renkött som vid klassificering av annat
kött. Klassificeraren avgör om djuret är vuxet eller kalv och delar in det i
olika klasser beroende på köttansättning m.m. Köttklassificeringen används
främst för prissättning av renkött när det är överskott av kött på marknaden.
Köttklassificering är en förutsättning för den nuvarande utformningen av
pristillägget och ersättningen på grund av nedfallet från Tjemobyl.
73
Jordbruksverket har tagit fram en styckningshandbok för renkött. Tryck-
ningen av boken har finansierats av Branschrådet för renkött. Om styckning
har skett enligt normerna i handboken kan köttet märkas med ett av Jord-
bruksverket kontrollerat varumärke. Verket bedömer att en styckningsnorm
underlättar försäljningen av renkött, eftersom alla detaljer då styckas lika.
Jordbruksverket kontrollerar köttklassificeringen genom att besöka slakte-
rierna. Under 1994/95 genomfördes ett tiotal besök på renslakterier. Kött-
klassificerama medverkar också i kurser om styckning som t. ex. länsstyrel-
sen anordnar. Jordbruksverket arbetar två till tre veckor med sådant som har
med klassificering av renkött att göra. Kontrollen av renslakteriema samord-
nas med kontrollen av övriga slakterier.
Vid kontrollbesök kontrolleras 50 slaktkroppar eller så många som finns
tillgängliga vid besöket. Eventuella avvikelser redovisas. Nivån på avvikel-
sen skall vid kontrollen ligga inom 0,10 klasser eller fettgrupper. Är avvikel-
serna större sätts olika utbildningsinsatser in och en ny kontroll sker senast
närmast följande arbetsvecka.
Länsstyrelserna samordnar rennäringsfrågor på länsnivå, förvaltar statens
mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen, bedriver rådgivning och
administrerar delar av de ekonomiska stöden till rennäringen samt admini-
strerar byggande och underhåll av tekniska anläggningar.
Vid länsstyrelserna i Jämtlands län, Västerbottens län och Norrbottens län
skall det finnas en rennäringsexpert och en rennäringsdelegation. Länsstyrel-
sen i Jämtlands län handlägger frågor som rör rennäringen i Kopparbergs län.
I samtliga tre län finns en rennäringsenhet (rennäringsfunktion) där rennä-
ringsexperten är chef. I Västerbottens län och i Jämtlands län finns rennä-
ringsenheten i respektive residensstad, Umeå och Östersund. I Norrbottens
län är den lokaliserad till Jokkmokk. I Norrbotten finns dessutom fyra lokal-
kontor i Arjeplog, Karesuando, Kiruna och Pajala.
Rennäringsdelegationen utses av länsstyrelsens styrelse som också faststäl-
ler dess ansvarsområde. Delegationen består av sju ledamöter som väljs för
tre år. Tre av ledamöterna skall vara rennäringsutövare som utses efter sam-
råd med Sametinget. Varje ledamot skall ha en personlig ersättare. Övriga
ledamöter är politiskt tillsatta. Ledamöterna och deras ersättare skall vara
folkbokförda i länet.
Rennäringsdelegationen avgör frågor inom sitt område och tar där över
länsstyrelses roll. Delegationen beslutar om ärenden som har principiell
betydelse för rennäringen. I ärenden som rör rennäringen men som är av
principiell betydelse för hela länet beslutar länsstyrelsens styrelse.
I Norrbottens län beslutar rennäringsdelegationen om princip- och policy-
frågor samt i frågor om nya upplåtelser av mark, jakt och fiske, statligt stöd,
gränsdragning mellan samebyar, högsta renantal, remisser av betydelse och
koncessioner. I Jämtlands län beslutar delegationen om nya upplåtelser men
flertalet beslut rör princip- och policyfrågor. I Västerbottens län beslutar
delegationen i få enskilda ärenden; i stället tas övergripande principiella
1996/97 :RR4
Bilaga
74
beslut om t.ex. strategiprogram. Delegationen ses som ett informationsforum
och ett forum för diskussioner på en övergripande nivå.
I Jämtlands och Västerbottens län är landshövdingen ordförande i rennä-
ringsdelegationen. I Norrbottens län har en ledamot av delegationen ordför-
andeskapet.
I Civildepartementets regleringsbrev läggs årligen fast de särskilda verksam-
hetsmål som gäller för länsstyrelsernas arbete med rennäringsfrågor. För
närvarande betonas att länsstyrelser med ansvar för rennäring skall utöva
effektiv tillsyn vad gäller rennäringens rättigheter och begränsningar, t.ex. i
vad gäller tillsyn av antalet renar i samebyn.
Samtliga länsstyrelser betonar vikten av att rennäringen utvecklas och ra-
tionaliseras så att man får en hög produktion grundad på de naturliga betes-
tillgångarna. Rennäringen skall uppvisa lönsamhet och bärkraft. Vad gäller
upplåtelser av jakt, fiske och mark är målet att upplåtelserna skall utnyttja
områdena på ett optimalt sätt för att gagna skilda samhällsintressen, efter det
att föreskriven hänsyn tas till rennäringen och samernas intressen och rättig-
heter.
I Norrbottens län framhåller man dessutom att man vill använda GIS-
teknikens möjligheter för att redovisa rennäringens markanvändning. (GIS=
Geografiska Informations System). I Västerbotten betonas arbetet med att
förbättra relationerna mellan samer och andra markanvändare samt rennä-
ringens utvecklingsmöjligheter, t.ex. att samebyn behöver utvecklas organi-
satoriskt och driften samordnas bättre, samtidigt som utrymmet för enskilda
initiativ behöver öka. I Jämtlands län prioriteras arbetet med att komma till
rätta med de för höga renantalen och med att stärka organisationen inom
samebyarna. Också produktionsrådgivningen är ett prioriterat område.
Antalet personer som vid länsstyrelserna arbetar med frågor som har an-
knytning till rennäringen redovisas i tabell 4.5. Tidsuppgifterna avser tidsåt-
gången uttryckt i årsarbetskrafter för de personer som främst arbetar med
rennäringsfrågor. Övrig personal på länsstyrelsen kommer naturligtvis också
i beröring med rennäringen, t.ex. personal som arbetar med regional utveck-
ling, juridik, miljö, djurhälsa etc. I tabellen anges de lönekostnader inklusive
lönekostnadspålägg som länsstyrelserna själva har uppgivit.
Som tidigare har redovisats (jfr avsnitten 3.1.2 och 3.3.1) finansieras arbe-
tet med utvecklings- och markanvändningsplanering samt viss del av arbetet
med det s.k. Tjemobylstödet från andra anslag. I tabellen nedan har motsva-
rande kostnader satts till noll medan årsarbetstiderna har satts inom parentes.
Visst arbete med anknytning till rennäringsadministration bedrivs på andra
enheter inom länsstyrelserna. Exempelvis handlades år 1994/95 frågor om
ersättning för rovdjursrivna renar av andra enheter än rennäringsenhetema i
Jämtlands och Västerbottens län. Den 1 januari 1996 minskas personalen i
1996/97:RR4
Bilaga
75
Norrbottens län med tre personer, främst som en följd av att ersättningsreg-
lerna för rovdjursrivna renar ändras.
I Norrbottens län är det inte rennäringsfunktionen utan jakt- och fiske-
funktionerna som handlägger ärenden om upplåtelse av jakt och fiske på
statens mark ovan odlingsgränsen. Upplåtelser av mark handläggs däremot
av rennäringsfunktionen. I Västerbottens län arbetar rättsenheten med att
registrera renmärken och handha ärenden som har med strövrenar att göra.
1996/97:RR4
Bilaga
Tabell 4.5 Tidsåtgång och ungefärliga kostnader för arbete med
rennäringsfrågor vid länsstyrelserna. Situationen 1994/95
|
Arbetsuppgifter |
Jämtlands län |
Västerbottens län |
Norrbottens län | ||||
|
Tidsåt- |
Kostnad 1000 kr |
Tidsåt- |
Kostnad 1000 kr |
Tidsåt- |
Kostnad 1000 kr | ||
|
Ärendehandlägg- |
5 |
1 790 |
4,4 |
1 200 |
5 |
1 982 | |
|
Frågor om stöd på |
(1,5) |
0 |
0,5+(1,3) |
140 |
0,1+(0,15) |
35 | |
|
grund av olyckan i Tjemobyl | |||||||
|
Frågor om ersätt- |
1,1 |
394 |
0,7 |
200 |
3,6 |
1 260 | |
|
Utveckling och |
1 |
0 |
1 |
0 |
1,65 |
0 | |
|
Rådgivning, |
0,9 |
322 |
1,8 |
480 |
0,36 |
162 | |
|
Utredningar |
0 |
0 |
0 |
0 |
0,64 |
288 | |
|
Arbetsledning |
0,5 |
180 |
0,5 |
50 |
2,5 |
1 075 | |
|
Övrigt (ledning,expedi- |
1 |
358 |
1,5 |
400 |
2,6 |
1 040 | |
|
Summa |
8,5+(2,5) |
3 044 |
9,4+ (2,3) |
2 700 |
14,8+(1,8) |
5 842 | |
I posten ”Övrigt” ingår i Norrbottens län renräkningskontroll och inläggning av data i
företagsregistret för rennäringen. Diarieförda ärenden
Tabell 4.5 ger vid handen att länsstyrelserna tillsammans använder ca 15
årsarbetskrafter för ärendehandläggning. Tabellen bör dock läsas med för-
siktighet. Länsstyrelserna gör olika bedömningar av till vilken ärendegrupp
olika ärenden skall hänföras. Som exempel kan nämnas att den dryga halvtid
som i Norrbottens län har hänförts till gruppen utredningar i huvudsak avsåg
utredningar om en vägs sträckning och lika gärna kunde legat under posten
ärendehandläggning. Vidare varierar praxis rörande vilka arbetsuppgifter
som diarieförs. Många frågor kan lösas innan de blir ett formellt ärende.
Länsstyrelserna framhåller också att rådgivning och information ofta lämnas
parallellt med handläggning av specifika ärenden.
I tabell 4.6 nedan redovisas antalet registrerade rennäringsärenden under
budgetåret 1994/95. Inom gruppen samebyfrågor finns en rad ärendetyper,
t.ex. frågor om koncessioner, om renlängder, om renantal, om företagsregis-
76
ter, om gränsdragning mellan olika samebyar, om stängsel samt om vissa
renskötselanläggningar. I Norrbottens län rör ca 25 % av ärendena konces-
sionsfrågor.
Ärenden rörande renmärken tar ofta lång tid eftersom yttrande måste begä-
ras in från de näraliggande samebyarna för att man skall undvika att ett ren-
märke förväxlas med någon annans märke. I Norrbottens län är 94 av de 281
ärenden som registrerades under 1994/95 öppna.
Stödärendena är få och avser t.ex. frågor om katastrofskadeskyddet, lands-
bygdsstöd och ansökningar om medel för att rusta upp olika anläggningar.
Markupplåtelser finns också redovisade. Upplåtelserna rör oftast arrenden
av olika slag, yttranden över friköp och upplåtelser för jaktprov och fritids-
ändamål, t.ex. turridning med häst. Markupplåtelsefrågor kräver ofta yttran-
den från berörd sameby, varför de tar lång tid. I Västerbottens län är t.ex. ca
en tredjedel - och i Norrbottens län ca en fjärdedel - av de ärenden som
registrerades under 1994/95 fortfarande öppna.
1996/97:RR4
Bilaga
Tabell 4.6 Antal registrerade rennäringsärenden under budgetåret
1994/95
|
Ärendegrupper |
Jämtlands |
Västerbottens |
Norrbottens |
Summa |
|
Samebyfrågor |
33 |
14 |
136 |
183 |
|
Renmärken |
28 |
1 |
281 |
310 |
|
Markupplåtelser m.m. |
95 |
100 |
1 027 |
1 222 |
|
Stödärenden |
2 |
15 |
8 |
25 |
|
Allmänna och övergripande |
4 |
7 |
43 |
54 |
Den genomsnittliga handläggningstiden för de olika ärendegruppema fram-
går av nedanstående tabell. De mest tidskrävande ärendena är frågor om
markupplåtelser och samebyfrågor.
Tabell 4.7 Genomsnittlig handläggningstid (antal veckor) för vid
länsstyrelserna registrerade rennäringsärenden under
1994/95
|
Ärendegrupper |
Jämtlands län |
Västerbottens län |
Norrbottens län |
|
Samebyfrågor |
3 |
7 |
8 |
|
Renmärken |
9 |
3 |
— |
|
Markupplåtelser m.m. |
8 |
17 |
11 |
|
Stöd ärenden |
2 |
2 |
1 |
|
Allmänt och övergripande |
7 |
3 |
2 |
Utvecklingen av antal upplåtelseärenden vid länsstyrelserna redovisas i tabel-
len nedan. Det nya systemet för upplåtelse av rätt till småviltsjakt och hand-
redskapsfiske ovanför odlingsgränsen och renbetesfjällen (jfr avsnitt 2.2.2)
har inneburit att antalet enskilda ärenden har minskat. Samtidigt har de prin-
cipiella ärendena blivit större och mer komplicerade. Länsstyrelserna bedö-
mer att det förändrade systemet inte har inneburit någon minskning av ad-
ministrationen. Beträffande annan jakt kan nämnas att älgjaktsärenden ofta
är tidskrävande. Länsstyrelsen beslutar om varje enskild person som tas in i
jaktlag. Förslag till förändringar sänds på remiss till samebyarna.
77
Tabell 4.8 Utvecklingen av antalet upplåtelseärenden sedan 1986/87
|
Budgetår |
Jämtlands län, |
Västerbottens län, |
Norrbottens län, |
Riket, antal |
|
1986/87 |
1 868 |
1 070 |
8 023 |
11 141 |
|
1987/88 |
902 |
908 |
6 201 |
8011 |
|
1988/89 |
2 420 |
1 151 |
3718 |
7 289 |
|
1989/90 |
2 001 |
1 023 |
3 171 |
6 195 |
|
1990/91 |
1 859 |
1 088 |
12 553 |
15 500 |
|
1991/92 |
2 108 |
3 123 |
4 923 |
10 154 |
|
1992/93 |
611 |
2 957 |
12 857 |
16 425 |
|
1993/94 |
676 |
3 091 |
6 771 |
10 538 |
Bilaga
Skogsstyrelsen är central myndighet på det skogliga området. Skogsstyrelsen
övervakar de 24 skogsvårdsstyrelsemas verksamhet. Skogsvårdsstyrelsema
ser till att skogsvårdslagen efterlevs. Skogsvårdsstyrelsemas verksamhet är
uppdelad på ett antal distrikt. I Norrbottens län finns 14 distrikt, i Västerbot-
tens län 16 distrikt och i Jämtlands län 9 distrikt.
En central samrådsgrupp rennäring-skogsbruk tillsattes år 1971. Skogssty-
relsen är huvudman för gruppen. Samrådsgruppen består av representanter
för Sametinget, Svenska Samernas Riksförbund, Jordbruksverket, Lant-
bruksuniversitetet, skogsbruket samt Svenska skogsarbetareförbundet. Grup-
pens uppgift är att sprida erfarenheter av samrådsarbete mellan länen, att
följa tillämpningen av gällande bestämmelser samt att verka för ökad kun-
skap om respektive näring.
Skogsstyrelsen anslog under 1994/95 totalt 660 000 kr för åtgärder som
har med rennäringen att göra. Av dessa medel användes 370 000 kr för att
finansiera deltagande i de lokala samråden samt kartframställning.
Skogsvårdsstyrelsen finns med vid ungefär hälften av samråden. Skogsbruket
skickar en karta till skogsvårdsstyrelsen där planerade åtgärder läggs in.
Skogsvårdsstyrelsen sammanställer kartorna och skickar dem till berörda
samebyar. Vidare används 100 000 kr för framställning av material, för Sam-
rådsgruppens möten och för kursmaterial. En kurs om skogsbruk med avse-
ende på rennäringen är under utarbetande. Dessutom används 190 000 kr för
löner med kringkostnader för den personal på Skogsstyrelsen som arbetar
med frågorna. Man bedriver kurser och informerar.
Inom Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsema motsvarar arbetsuppgifter
som direkt berör rennäringen drygt en årsarbetskraft.
Central förvaltningsmyndighet för frågor som gäller livsmedel är Statens
livsmedelsverk. Verket är också chefsmyndighet för besiktningsveterinäror-
ganisationen. Till verkets uppgifter hör enligt 2 § instruktionen (1988:857)
att bevaka konsumentintresset inom livsmedelsområdet, att utöva tillsyn
enligt livsmedelslagen (1971:511) samt att leda och samordna livsmedels-
kontrollen. Verket har normgivningsrätt inom sitt område.
Verkets tillsynsverksamhet syftar till att säkerställa att livsmedel som salu-
hålls är av god kvalitet och att konsumenterna skyddas mot hälsorisker och
78
oredligt förfarande. Tillsyns- och kontrollverksamheten svarar för ca 20 % av
verkets totala kostnader (om besiktningsveterinärorganisationen inkluderas
stiger kostnadsandelen till drygt 56 %). Tillsynen utförs löpande genom
besiktningsveterinärorganisationen och genom inspektioner av verkets vete-
rinärinspektörer. Vid besiktningsveterinärorganisationen finns ca 175 årsar-
betskrafter.
När det gäller anläggningar som producerar livsmedel med animaliskt in-
nehåll är tillsynsansvaret delat mellan Livsmedelsverket och kommunerna.
För tillsynen av slakterier svarar Livsmedelsverket. För anläggningar av olika
slag har Livsmedelsverket utfärdat föreskrifter som numera är anpassade till
EG, bl.a. för slakterier för ren och styckning av ren (se avsnitt 2.1.4).
Livsmedelsverkets arbete med renfrågor kan mycket grovt beräknas mot-
svara mellan fem och sex årsarbetskrafter. Verket har en veterinärinspektör -
placerad i Luleå - som nästan uteslutande arbetar med frågor rörande slakt
och styckning av ren. De veterinärer som direkt arbetar med besiktning är
alla distriktsveterinärer som är anställda vid Jordbruksverket och sporadiskt
utför arbete för Livsmedelsverket. Deras arbetsinsats motsvarar kanske fyra
årsarbetskrafter. Härtill kommer den centrala administrativa verksamheten
som ägnar sig åt rennäringsfrågor motsvarande högst en halv årsarbetskraft.
Naturvårdsverket är central förvaltningsmyndighet för bl.a. naturvård, luft-
vård, rörligt friluftsliv, faunavård och jakt. Eftersom rennäringen utnyttjar
betesområden med stora naturvärden berörs rennäringen i hög grad av det
arbete som Naturvårdsverket bedriver. Verket deltar i arbetet med frågor
rörande t.ex. överbetning och skoterköming. Man handlägger också besvärs-
ärenden rörande t.ex. markförvaltning av nationalparker och systemet för
ersättning för rovdjursrivna renar.
Vad gäller rovdjursfrågan har, som framgått av avsnitt 3.3.1, Naturvårds-
verket deltagit i det utredningsarbete som har pågått under den senaste tio-
årsperioden. I syfte att få fram ett nytt ersättningssystem har verket gjort
inventeringar för att se hur rovdjuren påverkar rennäringen. I samband här-
med har verket utvecklat en databas där fyndplatsen för varje rovdjursdödad
ren markeras. De kartor som sedan framställs bildar underlag för att belysa
rovdjurens spridning, vilket är viktig information om man som nu tillämpar
ett ersättningssystem som bygger på rovdjursförekomst.
Naturvårdsverket betalar ut medel för kontroll och merkostnader för ad-
ministration av det nya ersättningssystemet. Under budgetåret 1994/95 utbe-
talades 2,1 miljoner kronor till länsstyrelserna. Medlen har använts till inköp
av utrustning, t.ex. faxar och datorer, samt för att finansiera merarbetet för
fältkontroller.
Verket beräknas lägga ner en knapp årsarbetskraft på frågor som har med
rennäringen att göra. Merparten avser arbete med utredningar i anslutning till
ersättningssystemet.
1996/97:RR4
Bilaga
79
I detta avsnitt görs ett försök att sammanfatta de i kapitlet lämnade uppgif-
terna om rennäringsadministrationen vid olika myndigheter. Redovisade
belopp avser lönekostnader inklusive lönekostnadspålägg. Det måste betonas
att uppgifterna är ungefärliga. I vissa fall är de att betrakta som skattningar.
Livsmedelsverkets kostnader för hantering av rennäringsfrågor har redovi-
sats bara till den del de finansieras av budgetmedel. Merparten av verkets
kostnader täcks av avgifter. Av avsnitt 2.1.4 har framgått att renslakten för
Livsmedelsverkets del har gått med underskott under åren 1991/92, 1992/93
och 1993/94 till ett sammanlagt belopp av 1 636 000 kr. För år 1994/95
redovisades emellertid ett överskott om 300 000 kr vilket alltså innebär att
det kvarvarande underskottet är 1 336 000 kr. Detta underskott, som enligt
Svenska Samernas Riksförbund huvudsakligen hänger samman med att ett
antal slakteriföretag gått i konkurs, kan möjligen betraktas som en oavsiktlig
subvention.
Beträffande Sametinget föreligger inga uppgifter om hur stor del av tingets
verksamhet som rör rennäringen.
Omkring 50 årsarbetskrafter kan beräknas åtgå för den statliga administra-
tionen av rennäringen. Av dessa ligger ca 35 på länsstyrelserna och ca 5 på
Jordbruksverket. För ärendehandläggning åtgår ca 17 årsarbetskrafter.
Lönekostnaderna för den statliga rennäringsadministrationen (exklusive
Sametinget) kan mycket grovt beräknas till drygt 15 miljoner kronor. Ca
75 % av kostnaden faller på länsstyrelserna. Till detta belopp bör läggas
kostnader för lokaler, resor, andel av gemensam administration m.m. Dessa
kan beräknas motsvara ca 50 % av lönekostnaden. Därmed skulle den statli-
ga rennäringsadministrationen kunna kostnadsberäknas till ca 23 miljoner
kronor per år.
Tabell 4.9 Ungefärliga lönekostnader för den statliga
rennäringsadministrationen budgetåret 1994/95
1996/97:RR4
Bilaga
|
Myndigheter |
Jämtlands 1 000 kr |
Väster- 1 000 kr |
Norrbottens 1 000 kr |
Gemen- 1 000 kr |
Summa 1 000 kr |
|
Myndigheter Jordbruksdeparte- |
300 |
300 | |||
|
mentet | |||||
|
Sametinget Jordbruksverket |
1 75Ö |
1 75Ö | |||
|
Länsstyrelserna |
3 000 |
2 700 |
5 800 |
0 |
11 500 |
|
Skogsstyrelsen |
650 |
650 | |||
|
Livsmedelsverket |
500 |
500 | |||
|
Naturvårdsverket |
500 |
500 | |||
|
Summa (avrundad) |
15 000 |
80
Rennäringskommittén redovisade i sitt betänkande (SOU 1983:67) resultatet
av en inkomstundersökning inom rennäringen. Med undersökningen ville
kommittén belysa renägarnas ekonomiska situation.
Undersökningen hade formen av en genomgång av ett urval inkomstdekla-
rationer. Avsikten var ursprungligen att genomföra undersökningen tre år i
följd, detta med hänsyn till att produktionsförutsättningama varierar så starkt
inom rennäringen. Kostnadsskäl tvingade dock kommittén att begränsa stu-
dien till att enbart avse inkomståret 1980.
Sammanlagt togs 584 företag ut från renlängdema till undersökningen.
Bortfallet blev 84 företag, alltså drygt 14 %. Bearbetningen kom därmed att
omfatta 500 företag, motsvarande ca 65 % av alla rennäringsföretag i landet.
Kommittén konstaterade att rennäringsutövamas inkomster sammantaget
låg på en mycket låg nivå. Genomsnittshushållet redovisade ca 27 000 kr att
taxera till statlig inkomstskatt. För gifta/sammanboende var motsvarande
belopp ca 40 000 kr medan ensamstående endast redovisade 15 000 kr i
genomsnitt. Inkomst av tjänst var det helt dominerande inkomstslaget. För
gifta/sammanboende var andelen 76 % och för ensamstående 59 %. Som
väntat samvarierade tjänsteinkomstandelen med renantalet. Andelen var t.ex.
85 % för renägare med 100-199 renar och 64 % för renägare med 300-399
renar. Totalinkomsten varierade däremot mycket litet med skillnader i renan-
tal.
Andelen näringsinkomster uppvisade starka regionala variationer. Sålunda
var inkomsterna från renskötsel lägst i norra Norrbotten, i genomsnitt 4 000
kr eller 12 % av den samlade hushållsinkomsten. Motsvarande tal var i Väs-
terbottens län ca 15 000 kr eller 57 %. Den låga nivån i norra Norrbotten
kunde enligt kommittén förklaras med att slakten var liten under det studera-
de året.
Revisorerna gav under hösten 1995 Statistiska centralbyrån (SCB) i uppdrag
att genomföra en liknande undersökning för att belysa den nuvarande in-
komstsituationen inom rennäringen. Av bl.a. tids- och kostnadsskäl tillämpa-
des en annan metodik än den Rennäringskommittén använde sig av.
SCB gjorde sålunda en samköming av Jordbruksverkets företagsregister
för rennäringen och det inkomst- och förmögenhetsregister som SCB förfo-
gar över. Inkomstuppgifterna avsåg inkomståret 1993.
Beräkningarna omfattade sammanlagt 820 företag. Företag definierades på
samma sätt som i företagsregistret för rennäringen, dvs. som ”renskötselverk-
samhet bedriven av renskötande medlem i sameby (företagsansvarig) till-
sammans med sitt husfolk” (SJVFS 1993:162). Företag är alltså i detta sam-
manhang närmast att betrakta som familjer. I det följande används dessa två
termer som synonyma begrepp. Juridiska personer med reninnehav, t.ex.
dödsbon eller samebyar, kom alltså ej med i undersökningen. Inte heller ren-
1996/97:RR4
Bilaga
81
6 Riksdagen 1996/97. 2 saml. RR4
ägare inom koncessionsområdet eller renägare med ofullständigt person-
nummer kom med i urvalet.
I 483 av de 820 företagen var den företagsansvarige ensamstående (med
eller utan barn under 18 år). Övriga 337 företag bestod av samtaxerade par
(med eller utan barn under 18 år).
För ensamstående, samtaxerade respektive samtliga familjetyper tog SCB
fram uppgifter om förvärvsinkomster och taxerade inkomster samt om posi-
tiva och negativa transfereringar.
I det följande redovisas några av resultaten från samkömingen. För mera
ingående studier hänvisas till tabellmaterialet som jämte uppgifter om under-
sökningens uppläggning, tillämpade undersökningsvariabler m.m. återfinns i
underbilaga 2.
Samtliga familjer som ingick i undersökningen hade år 1993 en genom-
snittlig sammanräknad förvärvs- och kapitalinkomst om 116 363 kr. Gruppen
ensamstående hade en motsvarande inkomst av 72 353 kr. För samtaxerade
par var inkomsten 179 442 kr.
Den lägsta förvärvs- och kapitalinkomsten redovisade renägare i Norrbot-
tens läns norra fjällsamebyar med i genomsnitt 107 417 kr. Den högsta ge-
nomsnittliga förvärvs- och kapitalinkomsten hade renägarna i Norrbottens
skogssamebyar och i Västerbottens län, 130 023 kr respektive 134 025 kr.
Liksom år 1980 dominerade tjänsteinkomstema. De utgjorde nästan 81 %
av den sammanräknade förvärvsinkomsten. Renskötsel - och eventuellt
annan näringsverksamhet - svarade alltså för endast drygt 19 % av den sam-
lade förvärvsinkomsten.
Näringsverksamhet var av förhållandevis större betydelse bland de ensam-
stående och utgjorde nästan 28 % av dessas förvärvsinkomster. Motsvarande
andel för samtaxerade var drygt 14 %.
Inkomsterna varierade med ålder på ett sätt som man kunde förvänta med
en topp för företagare i åldern 50-59 år.
Tabell 5.1
1996/97:RR4
Bilaga
Sammanräknad förvärvsinkomst för samtliga
renägarföretag inkomståret 1993
Fördelning på företagarens ålder
|
Ålder |
Sammanräknad förvärvsinkomst |
Inkomst av näringsverksamhet |
|
-29 |
82 766 |
18 330 |
|
30-39 |
112311 |
31 236 |
|
40-49 |
128 897 |
20 888 |
|
50-59 |
136 224 |
31 592 |
|
60-64 |
106 533 |
24 567 |
|
65- |
96 545 |
5 503 |
|
Samtliga |
111 015 |
21 231 |
De totala förvärvsinkomsterna varierade på ett oregelbundet sätt med renin-
nehav. Däremot uppvisade inkomsterna från näringsverksamhet en samva-
riation med antal ägda renar vilket framgår av tabellen nedan.
82
Tabell 5.2
Sammanräknad förvärvsinkomst för samtliga
renägarföretag inkomståret 1993
1996/97:RR4
Bilaga
Fördelning på reninnehav
|
Antal renar |
Sammanräknad |
Inkomst av nä- |
Näringsinkomstens andel av |
|
-49 |
94 396 |
2 506 |
3 |
|
50-99 |
111 062 |
4 370 |
4 |
|
100-199 |
104 272 |
6 379 |
6 |
|
200-299 |
103 928 |
18 309 |
18 |
|
300-499 |
110 488 |
32 912 |
30 |
|
500- |
170 980 |
99 969 |
58 |
|
Samtliga |
111 015 |
21 231 |
19 |
De frågor som revisorernas undersökning närmast aktualiserar är dels hur
renägarna i inkomsthänseende förhåller sig till andra grupper i samhället,
dels hur renägarnas inkomstförhållanden har förändrats sedan i början av
1980-talet.
Jämförelser med andra grupper
Generellt sett är inkomstnivån låg inom rennäringen. En sammanräknad
förvärvs- och kapitalinkomst om 116 363 kr per familj och år motsvarar
knappt 9 700 kr per månad. En sådan nivå ligger klart under genomsnittet för
de flesta andra yrkesgrupper.
Nära till hands ligger att jämföra renägarnas inkomster med förhållandena
inom jordbruket. SCB har i publikationen Nettointäkter m.m. för jordbruka-
re 1992 (Statistiska meddelanden, beställningsnummer J 43 SM 9402) bl.a.
redovisat den summerade förvärvs- och kapitalinkomsten år 1992 för jord-
brukare (inkl, maka/make) med fördelning på län och åkerareal. Denna in-
komst uppgick i Jämtlands län till i genomsnitt 194 301 kr, i Västerbottens
län till 220 628 kr och i Norrbottens län till 214 804 kr. Jordbrukarnas in-
komster låg som synes på en betydligt högre nivå än renägarnas motsvarande
inkomst, 116 363 kr. Enbart förvärvsinkomsten (taxerad inkomst) uppgick på
motsvarande sätt till 181 795 kr, 205 428 kr respektive 201 032 kr, att jämfö-
ra med 110 075 kr för renägarna.
Lönejämförelser mellan olika grupper är alltid förknippade med vissa
problem. Data bör alltså tolkas med försiktighet.
Jämförelser över tiden
Försiktighet är tillrådlig också när det gäller bedömningen av hur inkomst-
förhållandena inom rennäringen har förändrats efter Rennäringskommitténs
undersökning. Vid mera grundliga analyser borde exempelvis hänsyn tas till
effekterna av skattereformen och också till att inkomsterna inom rennäringen
varierar starkt mellan åren.
Enligt Rennäringskommitténs redovisning (SOU 1983:67, s. 75) uppgick
den sammanräknade förvärvs- och kapitalinkomsten år 1980 till i genomsnitt
83
ca 33 000 kr. Om denna inkomst räknas upp med konsumentprisindex för
1993 (243,2) kan det erhållna beloppet, ca 80 250 kr, jämföras med motsva-
rande inkomst för 1993, alltså 116 363 kr. Med reservation för olika felkällor
antyder jämförelsen att renägarfamiljemas totala inkomst realt sett har för-
bättrats något sedan i början av 1980-talet.
Begränsar man jämförelsen till inkomst av rörelse (näringsverksamhet)
finner man att den genomsnittliga förvärvsinkomsten år 1993 uppgick till
21 231 kr. Motsvarande indexuppräknade inkomst år 1980 var ca 18 240 kr.
Också här antyds en viss realförbättring även om inkomstnivån fortfarande är
mycket låg.
Materialet synes vidare ge visst stöd för uppfattningen att rennäringens
relativa betydelse för familjeekonomin har minskat. Tabell 6.3 nedan visar
sålunda att rörelseinkomstens andel av den sammanräknade inkomsten har
minskat för samtliga grupper av samebyar sedan 1980. Särskilt stor är skill-
naden dock i Norrbottens läns norra fjällsamebyar. En orsak kan vara att
renantalet har minskat under senare år, en annan att slakten var obetydlig
under år 1993.
1996/97:RR4
Bilaga
Tabell 5.3 Rörelseinkomstens andel av den sammanräknade
inkomsten 1980 respektive 1993
Fördelning på grupper av samebyar
|
Grupp av samebyar |
Rörelseinkomstens andel |
Rörelseinkomstens andel |
|
Norrbottens läns norra fjäll- |
13 |
2 |
|
samebyar | ||
|
Norrbottens läns södra fjäll- |
19 |
8 |
|
samebyar | ||
|
Norrbottens läns skogssame- |
25 |
23 |
|
byar | ||
|
Västerbottens läns samebyar |
56 |
49 |
|
Jämtlands läns samebyar |
52 |
45 |
|
Samtliga samebyar |
27 |
18 |
6.1 Överväganden
Riksdagens revisorer har på förslag av riksdagens bostadsutskott granskat
stödet till rennäringen och den statliga rennäringsadministrationen samt vissa
angränsande frågor. Granskningen har innefattat en genomgång av tidigare
utredningar, riksdagsbeslut, författningar, statistiska sammanställningar och
andra dokument. Tjänstemän vid berörda myndigheter har intervjuats. I
granskningen har ingått studiebesök hos samebyar och andra samiska organ,
bl.a. Sametinget och Svenska Samernas Riksförbund.
84
Rennäringen är en liten näring, med avseende på såväl antalet verksamma
personer som dess betydelse för samhällsekonomin. Av allt kött som produ-
ceras i Sverige utgör renköttet bara några tiondels procent. Och av de kanske
20 000 samer som finns i landet är det bara ett par tusen som är verksamma
inom rennäringen. I det perspektivet kan rennäringen och dess utövare sägas
ha varit föremål för en betydande uppmärksamhet från statsmakternas sida,
en uppmärksamhet som dock delvis förklaras av samernas unika ställning
som urbefolkning. En lång rad utredningar har granskat rennäringen och
samiska förhållanden i övrigt. Många av dessa utredningar har bildat under-
lag för politiska beslut. Referatet i underbilaga 1 omfattar bara de viktigaste
utredningarna och riksdagsbesluten under de senaste 30 åren. Enbart de fyra
största utredningarna på området, 1964 års rennäringssakkunniga, 1970 års
Sameutredning, 1979 års Rennäringskommitté och 1982 års Samerättsutred-
ning, har sammanlagt producerat mer än 2 500 betänkandesidor. Statsmak-
ternas intresse för rennäring och andra samiska frågor har också resulterat i
en omfattande lagstiftning. I kapitel 2 återges översiktligt innehållet i 1971
års rennäringslag, 1993 års rennäringsförordning och andra författningar med
anknytning till rennäringen. Intresset har vidare manifesterats i ett omfattan-
de system av stöd och ersättningar till rennäringen. Detta stödsystem har
beskrivits i kapitel 3. Och slutligen har en inte obetydlig statlig administra-
tion byggts upp för att tillämpa lagstiftningen och stödsystemet. Denna ad-
ministrativa apparat har redovisats i kapitel 4.
Efter att ha tagit del av det digra utredningsmaterialet, de många riksdags-
besluten, den omfattande lagstiftningen och den vittförgrenade statliga ren-
näringsadministrationen konstaterar revisorerna att den svenska staten under
årens lopp haft en stark ambition att detaljstyra rennäringen. Mycket av det
som präglar modem förvaltning, bl.a. mål- och resultatstyrning, avreglering,
delegering och rambudgetering, har ännu inte genomförts när det gäller
statens förhållande till rennäringen. Relationerna till denna verksamhet
präglas i stället fortfarande av centralt beslutsfattande, detaljreglering och en
komplicerad bidragsstruktur med många villkor knutna till de olika stödfor-
merna. Den statliga rennäringsadministrationen måste med andra ord betrak-
tas som otidsenlig.
I det följande utvecklar revisorerna sina synpunkter på de frågor som tas
upp i rapporten. Stödsystemet behandlas i avsnitt 6.1.3 och den statliga ren-
näringsadministrationen i avsnitt 6.1.4 medan rennäringslagstiftningen och
angränsande lagstiftning kommenteras i avsnitt 6.1.5. I avsnitt 6.2 samman-
fattas revisorernas förslag.
Stödets effekter är okända
En väsentlig del av de statliga subventionerna till rennäringen utgörs av
pristillägg, närmare beskrivet i avsnitt 3.1.1. Detta stöd infördes år 1973.
Ursprungligen utgick stödet i form av en viss ersättning per slaktat djur.
Sedan 1993/94 har pristillägget varit kilorelaterat och varit högre för kalv än
1996/97:RR4
Bilaga
85
för vuxet djur, 17 kr respektive 11 kr per kilo. Under budgetåret 1994/95
uppgick det samlade stödet till knappt 29 miljoner kronor.
Motiven för pristillägget har givits varierande formuleringar. Inledningsvis
sades tillägget vara ett medel för att rationalisera rennäringen. Tillägget
skulle bidra till en produktiv köns- och ålderssammansättning bland renarna
och till ett rationellt slaktuttag. För närvarande sägs syftet vara att förbättra
lönsamheten och vara ett styrmedel för att uppnå önskvärda förändringar.
Tillägget skall stimulera till en optimal köttproduktion inom ramen för de
produktionsförutsättningar som bl.a. betestillgången sätter gränser för. Stödet
skall gagna en god marknadsanpassning och en jämnare företagsstruktur. Det
får inte motverka hygien- och kvalitetssträvanden och det skall vara lätt att
kontrollera och administrera.
Revisorerna kan efter granskningen konstatera att pristillägget som stöd-
system aldrig har blivit föremål för någon grundligare utvärdering, inte ens i
samband med omkonstruktionen budgetåret 1993/94. Det betyder att ingen
för närvarande med säkerhet kan uttala sig om hur systemet har fungerat.
Man vet inte om stödet har bidragit till en rationalisering av rennäringen.
Man vet inte heller om stödet har bidragit till en bättre hjordsammansättning,
främjat ett mer rationellt slaktuttag, ökat lönsamheten, främjat marknadsan-
passningen eller bidragit till en jämnare företagsstruktur.
Revisorerna för sin del utesluter inte att stödet kan ha haft vissa rationali-
seringseffekter, om med sådana effekter avses att man bibehåller eller ökar
produktionen med ett minskat antal sysselsatta. Tillgänglig statistik synes
nämligen visa att den renskötande befolkningen har minskat i antal sedan i
början av 1980-talet (jfr avsnitt 1.2.2). Det är emellertid svårt att särskilja
pristilläggets effekter från effekter av andra, samtidiga åtgärder eller händel-
ser. Lönsamheten inom näringen synes inte ha ökat. Tvärtom förefaller revi-
sorernas inkomstundersökning visa att renskötselns relativa betydelse för
inkomsterna har minskat jämfört med förhållandet år 1980 (jfr kapitel 5).
Men osäkerheten måste betonas, särskilt med tanke på att förutsättningarna
varierar så starkt mellan åren. Huruvida pristillägget har främjat ett bättre
slaktuttag eller underlättat marknadsanpassningen är inte lätt att avgöra.
På samma sätt förhåller det sig med de andra former av stöd som är riktade
till rennäringen eller eljest kan komma näringen till del (se kapitel 3). Ingen
har utvärderat effekterna. Och i praktiken är nog svårigheterna betydande att
bedöma effekterna av stöd till stängsel, information, rådgivning, betesinven-
teringar m.m. eller av arbetsmarknadsersättningar, regionala utvecklingsme-
del eller landsbygdsstöd.
Trots subventionering är lönsamheten dålig
Produktionen av renkött, mätt i saluförd kvantitet, uppgick budgetåret
1994/95 till 2 346 000 kg (tabell 1.3). Det genomsnittliga producentpriset på
renkött för samma budgetår var 24:33 kr per kilo. Det renkött som år
1994/95 kom ut på marknaden kan med dessa förutsättningar beräknas ha
haft ett värde i producentledet på ca 57,1 miljoner kronor. Värdet av renhorn
och renskinn från den kontrollerade slakten har i denna rapport skattats till ca
2,3 miljoner kronor. Under samma år, 1994/95, uppgick det statliga stödet
1996/97:RR4
Bilaga
86
till rennäringen i form av budgetmedel till 47,6 miljoner kronor enligt reviso-
rernas beräkningar (jfr tabell 3.21). För varje krona i direkt statlig subvention
fick man alltså ut ett värde i producentledet på 1 krona och 24 öre. Detta
motsvarar en subventioneringsgrad om drygt 80 %.
I exemplet ovan har som subventioner endast medräknats vad som i rap-
porten benämns stöd till rennäringen, alltså pristillägg, medel ur anslaget
Främjande av rennäringen, forskningsstöd, arbetsmarknadsersättningar,
regionala utvecklingsmedel och landsbygdsstöd, däremot inte ersättningar
och skadestånd, alltså s.k. Tjemobylersättningar, ersättningar för rovdjurs-
rivna renar, ersättningar för tågdödade renar, bygdemedel samt medel ur
Samefonden. Inte heller kostnaderna för den svenska rennäringsadministra-
tionen har medräknats. En medräkning av ersättningar och skadestånd till
rennäringen om tillsammans ca 58,3 miljoner kronor (tabell 3.21) skulle ge
en subventioneringsgrad av 178 % i producentledet. Mot beräkningar av
detta slag kan riktas invändningar av olika slag. Men hur man än räknar torde
det stå klart att rennäringen åtnjuter ett inte obetydligt stöd i förhållande till
produktionsvärdet.
Trots subventioneringen visar tillgängliga data, bl.a. de undersökningar
som 1980 års Rennäringskommitté och Riksdagens revisorer själva har ge-
nomfört (se kapitel 5), att inkomsterna från rennäringen liksom renägarnas
inkomster i övrigt är låga i förhållande till inkomsterna inom andra grupper,
t.ex. jordbrukarna i norra Sverige. Enligt revisorernas undersökning var den
genomsnittliga förvärvs- och kapitalinkomsten för en renägarfamilj 116 363
kr år 1993. Motsvarande inkomst för jordbrukare (inklusive make/maka) år
1992 var i Jämtlands län 194 301 kr, i Västerbottens län 220 628 kr och i
Norrbottens län 214 804 kr. Även om jämförelsen begränsas till att avse
enbart förvärvsinkomster kvarstår de stora skillnaderna (jfr avsnitt 5.3).
Statsmakterna har sedan länge bedömt att lösningen på problemet med
rennäringens bristande lönsamhet är att söka i en mer rationell hantering.
Regering och riksdag - liksom de utredningar som gett statsmakterna deras
beslutsunderlag - har tryckt hårt på att rennäringen måste rationaliseras. För
ökad effektivitet har rekommenderats sådana förändringar som ökad motori-
sering, förändrad hjordsammansättning (färre djur med högre genomsnitts-
vikt), förbättrad marknadsföring och effektivare distributionssystem. Man
har också pekat på att näringen sannolikt inte kan försöija lika många männi-
skor som tidigare. Färre samer måste med andra ord producera mera kött.
Revisorerna vill i detta sammanhang peka på den uppenbara motsättning
som ligger i ambitionen att å ena sidan värna om rennäringen som samisk
kulturyttring och å andra sidan främja en utveckling som visserligen kan
förbättra lönsamheten men som samtidigt ger sysselsättning åt en allt mindre
del av den samiska befolkningen. Redan i dag är det kanske bara omkring
10 % av samema som är verksamma inom näringen. Sjunker denna andel
ytterligare kan man med fog ställa frågan om rennäringen verkligen är en
samisk verksamhet eller en angelägenhet för en exklusiv skara kulturbärare.
Enligt revisorerna finns det goda skäl som talar för att staten inte bör an-
lägga samma sätt att se på rennäringen som på t.ex. jordbruket. Jordbruket är
av strategisk betydelse för nationen och för folkhushållet. Det har varit ett
vitalt intresse för landet att livsmedel i tillräcklig mängd har kunnat produce-
1996/97:RR4
Bilaga
87
ras till rimliga priser. Därför har staten under många år gått i spetsen för en
hård rationalisering och effektivisering inom näringen. Rennäringen är vis-
serligen också en livsmedelsproducerande näring. Den har stor betydelse för
delar av det samiska folkhushållet. Men för det svenska folkhushållet är den
av marginell vikt. Produktionen av renkött utgör, som redovisats i avsnitt
1.2.2, bara några tiondels procent av allt kött som produceras i landet.
För Sverige har rennäringen värden av helt annat slag än renodlat sam-
hällsekonomiska. Med denna insikt som grund borde det vara möjligt att
styra bort från det strikta rationaliserings- och effektiviseringstänkande som
ändå synes ha små utsikter till framgång och som dessutom kan komma i
konflikt med andra mål av överordnad art, t.ex. miljömål. Man får i sam-
manhanget inte glömma bort att en högt mekaniserad renskötsel innebär
påfrestningar på en natur som alla vill värna om och ökar risken för konflik-
ter med andra brukare av det samiska bosättningsområdet.
Förenkling och delegering - viktiga motiv för ett nytt stödsystem
En fråga man bör ställa sig är om det ligger något värde i att behålla olika
former av stöd vars effekter man har begränsade kunskaper om. Revisorerna
bedömer att en hopslagning av nu utgående stödformer är att föredra och
föreslår därför att regeringen vidtar åtgärder för en förenkling av stödstruktu-
ren. Vilka stödformer som bör läggas samman bör bli föremål för närmare
överväganden. Revisorerna för sin del utesluter inte att någon stödform bör
ligga utanför det generella stödet. Så kan t.ex. vara fallet med rovdjursstödet
till följd av dess särskilda karaktär.
Vid en omläggning av stödsystemet bör övervägas om de statliga medlen
kan tillföras Samefonden. Därmed skulle alla tillgängliga medel samlas på ett
ställe. Överblicken skulle öka och planeringen underlättas. Det skulle också
bli lättare att bygga upp reserver för år med besvärliga betesförhållanden
eller för andra svårförutsägbara händelser.
Statliga myndigheter på central och regional nivå har under årens lopp lagt
ner stor möda på att utveckla de administrativa formerna för stödet till ren-
näringen. Revisorernas uppfattning är emellertid att inte bara stödsystemet
utan också administrationen av stödet till rennäringen kan förenklas. Strävan
bör vara att ansvaret för handläggningen av stödet förs samman till en myn-
dighet.
Miljövårdsberedningen föreslår i sitt betänkande Hållbar utveckling i lan-
dets fjällområden (SOU 1995:100) att ansvaret för huvuddelen av den centra-
la rennäringsadministrationen flyttas från Jordbruksverket till Glesbygdsver-
ket.
Också enligt revisorernas mening kan Glesbygdsverket vara en lämplig
central förvaltningsmyndighet för rennäringen. En annan möjlighet är att den
statliga rennäringsadministrationen samlas till någon av de berörda länssty-
relserna som ju har mångårig erfarenhet på området. På sikt bör även Same-
tinget kunna komma i fråga som ansvarig myndighet för stödgivning jämte
1996/97:RR4
Bilaga
88
merparten av annan rennäringsadministration. Självfallet bör inget alternativ
utformas så att statens möjligheter till insyn i och kontroll av stödgivningen
minskar.
Enligt revisorernas beräkningar (avsnitt 4.8) åtgår ca 50 årsarbetskrafter
för den statliga rennäringsadministrationen. Kostnaderna för denna administ-
ration har i denna rapport beräknats till ca 23 miljoner kronor. Med den ovan
skisserade omläggningen av det statliga stödet till rennäringen borde merpar-
ten av de nuvarande administrativa resurserna, främst vid Jordbruksverket
och länsstyrelserna, kunna sparas in.
Den myndighet som, vid en förändring av stödstrukturen i den av reviso-
rerna förordade riktningen, får det samlade ansvaret för den statliga rennä-
ringsadministrationen måste självfallet tillförsäkras tillräckliga resurser för
uppbyggnad och bibehållande av administrativ kompetens. Revisorerna
bedömer dock att kostnaderna för denna administration kan bli betydligt
lägre än för den nuvarande administrationen.
Revisorerna föreslår sammanfattningsvis att - vid en reformering av stöd-
systemet enligt det av revisorerna aktualiserade alternativet - merparten av
den nuvarande rennäringsadministrationen, främst vid Jordbruksverket och
länsstyrelserna, avvecklas samtidigt som den nya stödmyndigheten tillförs
nödvändiga administrationsresurser.
Behov av förenkling och delegering
Som har redovisats i avsnitt 2.1 har rennäringen sedan mer än 100 år omgär-
dats med lagstiftning som kommit att bli alltmer detaljerad. Den nuvarande
rennäringslagen (1971:437) är ett omfattande aktstycke med inalles 102
paragrafer. I rennäringslagen finns regler såväl om rennäringens relationer
till omvärlden som om dess interna förhållanden. Där specificeras de rättig-
heter och de skyldigheter som är knutna till renskötseln. Vissa bestämmelser
är att se som både rättigheter och begränsningar. Och där finns detaljerade
regler om hur rennäringen skall vara organiserad och hur renskötseln skall
utövas. Exempelvis fastställs i detalj hur samebyn skall vara organiserad,
vem som får vara medlem, hur stadgarna skall vara utformade, hur dess
ekonomiska förhållanden skall vara ordnade, hur dess styrelse skall se ut och
vad den skall göra samt hur medlemmarna får utöva sin rösträtt vid bystäm-
ma.
Utöver rennäringslagen finns en rennäringsförordning (1993:384) med
bestämmelser bl.a. om försäljning och upplåtelse av statens mark ovan od-
lingsgränsen och på renbetesfjällen, om företagsregister för rennäringen, om
Samefonden och om stöd till rennäringens rationalisering.
Revisorerna inser nödvändigheten av lagstiftning som reglerar rennäring-
ens förhållande till omvärlden. Det gäller rennäringens relationer till verk-
samheter som konkurrerar om samma mark. Staten måste anses ha rätt och
skyldighet att utforma spelregler som ger berörda parter möjligheter att leva
tillsammans på för alla rimliga villkor. Intressenter är här skogsbruket, jord-
bruket, turismen, friluftslivet m.fl. Det gäller också vissa övergripande hän-
1996/97 :RR4
Bilaga
89
syn, t.ex. till naturvården och miljövården. Staten måste ha rätt att lagstift-
ningsvägen kräva att rennäringen bedrivs så att den inte orsakar onödiga
skador på naturen, t.ex. på grund av för högt betestryck eller genom alltför
intensivt nyttjande av motorfordon för renskötseln. Och staten har ett intresse
av att se till att renkött som kommer ut på den öppna marknaden har hante-
rats på ett för konsumenterna acceptabelt sätt.
Vidare kan revisorerna förstå behovet av bestämmelser som reglerar ren-
näringens interna förhållanden. I dag är rennäringen organiserad i samebyar
med väl definierade områden och klara gränser mot grannarna. Mellan byar-
na uppstår ibland konflikter som t.ex. kan ha sin grund i att renar kommer in
på grannbyns område. Också mellan renägare kan konflikter av olika slag
uppstå. Det måste finnas regler om hur sådana konflikter skall lösas. Men
frågan är vem som skall utfärda sådana regler. Det är inte självklart att det är
riksdag och regering. Och det är inte självklart att statsmakterna i detalj skall
föreskriva hur samema skall organisera sig. Från rennäringens synpunkt
kanske det är bättre att organisationen ser annorlunda ut. Kanske vissa same-
byar bör slås ihop. Och kanske vill samebyarna själva fatta beslut om hur
deras stadgar skall se ut, om hur styrelsen skall utses, om hur röstreglema
skall vara utformade osv.
Sammanfattningsvis föreslår revisorerna att regeringen tar initiativ till en
genomgång av regelverket i syfte att ur lagar och förordningar mönstra ut
alla de bestämmelser som kan undvaras eller ersättas av regler som kan be-
slutas av samema själva. För statens vidkommande bör målet vara en avse-
värd avreglering och delegering av beslutanderätten; det kan dock inte ute-
slutas att samema själva vill ha kvar en central reglering av vissa frågor.
Samebyns kompetensområde och villkoren för medlemskap
Det har sedan länge funnits en insikt om att rennäringens utövare inte kan
överleva utan möjligheter till biinkomster. Revisorernas inkomstundersök-
ning visar att inkomsterna från rennäringen och annan näringsverksamhet
utgör en liten och minskande andel av den totala förvärvsinkomsten. Nu är
lyckligtvis renskötseln till sin karaktär sådan att utövarna under mindre in-
tensiva perioder kan ägna sig åt andra verksamheter, jakt, fiske, skogsarbete,
turism, arbete i offentlig sektor osv. Detta har gjort att samema trots den
dåliga lönsamheten kunnat stanna kvar inom rennäringen.
Sameby får enligt gällande regler (9 § rennäringslagen) inte ägna sig åt an-
nan ekonomisk verksamhet än renskötsel. Motivet har varit omsorgen om
rennäringen. Man har varit rädd för att misslyckade satsningar inom andra
verksamheter skulle få förödande konsekvenser för rennäringen. Liknande
motiv kan ha legat bakom de strikta regler som ställts upp för medlemskap i
sameby. Enligt 13 § rennäringslagen kan - med ett par undantag - bara den
vara medlem som deltar i renskötseln.
Revisorerna bedömer att samernas möjligheter att överleva som etnisk och
kulturell minoritet i hög grad hänger samman med deras möjligheter att bo
kvar i det samiska bosättningsområdet. Och medlemskap i en sameby torde
ge de bästa förutsättningarna för kulturell identifikation.
1996/97:RR4
Bilaga
90
I likhet med bl.a. Miljövårdsberedningen förordar revisorerna att frågan
om en utvidgning av samebyarnas kompetensområde och mindre strikta
villkor för medlemskap utreds. Revisorerna utesluter inte att samebyarna
genom en sådan förändring i framtiden skulle kunna bli den naturliga hem-
visten för betydligt fler samer, även sådana som ägnar sig åt andra verksam-
heter än rennäring. Men - det måste betonas - detta bör vara en fråga främst
för samema själva att ta ställning till.
Om norskt-svenskt samarbete
Till rennäringslagstiftningen har i rapporten hänförts den norsk-svenska
renbeteskonventionen av år 1972. Denna konvention löper ut år 2002. Men
redan nu pågår förberedelser inför kommande förhandlingar om en ny kon-
vention. Revisorerna vill i det följande redovisa vissa överväganden rörande
samverkan över gränserna när det gäller renskötsel.
Den nomadiserande renskötseln har sedan århundraden utnyttjat områden
på ömse sidor om den linje som senare kommit att bilda gräns mellan natio-
nalstaterna, helt enkelt därför att detta inneburit ett bättre utnyttjande av
betesresursema. För rennäringen kom t.ex. gränsdragningen mellan Norge
och Sverige att innebära en komplikation. Visserligen utfärdades i samband
med gränsdragningen år 1751 den s.k. lappkodicillen som gav samema frihet
att fritt flytta med sina renar över gränsen. Men de konventioner som senare
har ingåtts mellan Norge och Sverige har gradvis snävat in denna frihet.
Enligt revisorerna borde det vara ett riksintresse både i Norge och Sverige
att söka återskapa de geografiska förutsättningar för renskötsel som förelåg
före nationalstatsgränsemas tillkomst. Revisorerna menar att rennäringen till
sin karaktär är gränsöverskridande. Härtill kommer de etniska förhållandena.
Samema tillhör ju samma folkgrupp även om de råkar vara bosatta i olika
länder.
Vad som nu anförts talar för att i första hand Norge och Sverige borde ut-
vidga samarbetet i fråga om renskötsel, till gagn för såväl norska som svens-
ka samer. En sådan samverkan borde ligga väl i linje med de senare årens
omfattande integrationssträvanden i Europa. Revisorerna föreslår att den
svenska regeringen i samband med förhandlingarna med Norge om en ny
gränskonvention tar upp frågan om en utvidgad samverkan mellan norsk och
svensk rennäring.
Revisorerna har kartlagt stödet till rennäringen och den statliga rennä-
ringsadministrationen. Revisorerna har funnit att såväl stödsystemet som
administrationen och lagstiftningen i övrigt kring rennäringen har ett inslag
av centralstyrning och detaljeringsgrad som i dag måste betraktas som otids-
enligt.
Det finns inte mindre än ca 35 olika specificerade stöd- eller ersättnings-
former som under senare år har kommit rennäringen till del. För den statliga
administrationen av rennäringen krävs omkring 50 årsarbetskrafter som
kostar skattebetalarna omkring 23 miljoner kronor per år. Den lagstiftning
1996/97:RR4
Bilaga
91
som reglerar rennäringen omfattar fler än 220 paragrafer, ca 25 artiklar och
ca 30 A 5-sidor med föreskrifter i annan form.
Revisorerna har för sin del kommit fram till att en långtgående förenkling
och delegering när det gäller stödsystem, administration och lagstiftning inte
bara är möjlig utan också nödvändig om statens relationer till rennäringen
skall bringas i samklang med modernt förvaltningstänkande.
Revisorernas överväganden har sammanfattningsvis lett fram till följande
förslag.
• Regeringen bör ta initiativ till en förenkling av stödstrukturen. Målet bör
vara att flertalet nu förekommande stödformer slås ihop till ett stöd. Ett
alternativ som bör övervägas innebär att det samlade statliga stödet till-
förs Samefonden.
• Vid en reformering av stödsystemet i den av revisorerna skisserade rikt-
ningen bör nödvändiga administrativa resurser överföras till den myndig-
het som får det samlade ansvaret för rennäringsadministrationen. Sam-
mantaget bör utgifterna för rennäringsadministrationen kunna nedbring-
as.
• Regeringen bör inleda förhandlingar med Sametinget om en revision av
rennäringslagstiftningen. Syftet med revisionen bör vara att bringa ren-
näringspolitiken i bättre överensstämmelse med moderna förvalt-
ningsprinciper, vilket bl.a. innebär minskad regelstyrning och ökat själv-
bestämmande.
• I samband härmed bör övervägas om samebyarnas kompetensområde kan
utvidgas och villkoren för medlemskap i sameby revideras. Om sameby
får rätt att driva annan ekonomisk verksamhet än rennäring och det blir
lättare att få medlemskap kan samebyarna i framtiden bli den naturliga
hemvisten för betydligt fler samer än i dag.
• Den svenska regeringen bör ta initiativ till förhandlingar med den norska
regeringen om en gränsöverskridande renskötsel som bygger på ett bättre
utnyttjande av de geografiska förutsättningarna på båda sidor om grän-
sen. En sådan integrerad renskötsel torde vara till gagn för både norska
och svenska samer.
1996/97:RR4
Bilaga
92
1 denna bilaga sammanfattas viktigare utredningar och riksdagsbeslut rörande
rennäringsfrågor och andra samiska frågor under den senaste trettioårsperio-
den.
Den 20 mars 1964 fick jordbruksministern regeringens bemyndigande att
tillkalla sakkunniga för att utreda rennäringen och därmed sammanhängande
frågor. I februari 1968 presenterade de sakkunniga, som antog namnet 1964
års rennäringssakkunniga, betänkandet (SOU 1968:16) Rennäringen i Sveri-
ge. Utredningen tog upp tre huvudfrågor, nämligen dels rennäringslagstift-
ningen, dels den statliga rennäringsadministrationen och dels det ekonomiska
stödet till näringen.
Vid tiden för utredningen - år 1965 - uppgick den renskötande befolk-
ningen till ca 2 500 personer. Ca 700 hushåll var för sin försötjning helt eller
delvis beroende av renskötseln. Inom landet fanns omkring 250 000 renar,
motsvarande ca 3 650 renar per familj. Sammanlagt producerades drygt
2 000 ton renkött per år, vilket motsvarade ca 0,6 % av den totala kött- och
fläskproduktionen i landet.
Näringen tillfördes statligt stöd, främst i form av arbetsmarknadsmedel och
medel ur statens lappfond. Under budgetåret 1966/67 uppgick detta stöd,
tillsammans med ett tillfälligt bidrag om 2 miljoner kronor för utfodring, till
drygt 7 miljoner kronor. För att administrera stödet fanns inom lantbrukssty-
relsen en särskild rennäringssektion samt en länsstyrelserna underställd spe-
cialadministration, benämnd lappväsendet. De direkta kostnaderna för den
statliga administrationen uppgick budgetåret 1966/67 till ca 1,3 miljoner
kronor.
Utredningen konstaterade att rennäringens ekonomiska situation ytterligare
hade försämrats. Inom näringen rådde dessutom en betydande undersyssel-
sättning som en följd av alltför små driftsenheter och små möjligheter till
kompletterande sysselsättning.
Enligt utredningen var det dock möjligt att genom rationalisering uppnå en
tillfredsställande och i förhållande till andra näringar konkurrenskraftig
lönsamhet, med stöd från det allmännas sida ”som - om hänsyn togs även
till rennäringens betydelse för samekulturen - inte översteg vad som i andra
jämförliga fall ansågs godtagbart”. Det allmänna borde därför genom admi-
nistrativa insatser och ekonomiskt stöd medverka till en förbättring av nä-
ringen.
Huvudpunkterna i ett sådant program borde vara en omorganisation av
rennäringen med övergång till nya driftsformer inom ramen för lokala sam-
manslutningar, s.k. renbyar. Vidare borde stödet åt näringen byggas ut sam-
tidigt som den statliga administrationen borde omorganiseras. För att minska
undersysselsättningen inom näringen borde ett särskilt system med avgångs-
vederlag tillskapas.
1996/97:RR4
Underbilaga 1
93
I fråga om renskötselrätten föreslog de sakkunniga vissa ändringar. Bland
annat borde den rådande skillnaden mellan män och kvinnor avskaffas.
Kvinnlig renskötselberättigad borde alltså i fortsättningen få behålla rensköt-
selrätten efter giftermål med man utan renskötselrätt. Vidare föreslogs att
även ingifta män skulle bli delaktiga i renskötselrätten.
I fråga om möjligheten att föreskriva inskränkningar i renskötselrättens ut-
övande föreslogs vissa ändringar. Bland annat ville man upphäva bestäm-
melserna om meddelande av totalförbud mot fjällrenskötsel som var till
skada för jordbruket eller mot skogsrenskötsel som var till skada för jordbru-
ket eller fjällrenskötseln.
De sakkunniga föreslog vissa regeländringar för att förhindra mer ingri-
pande ändringar i användning av mark av särskilt värde för rennäringen.
De dittillsvarande lappbyarna föreslogs bli ombildade till renbyar med vä-
sentligt utökade befogenheter både i förhållande till medlemmarna och gen-
temot myndigheter och andra utomstående. Renbyama borde regleras rätts-
ligt enligt samma huvudprinciper som i fråga om ekonomiska föreningar.
Renbyns syfte skulle i första hand vara att handha renskötseln, planera, byg-
ga och underhålla gemensamma anläggningar samt söija för en rättvis för-
delning av renskötselkostnadema mellan medlemmarna. Räkningen av re-
narna skulle i princip ankomma på renbyn. Vidare borde det ankomma på
renbyn att främja medlemmarnas övriga gemensamma intressen, dock inte
genom ekonomisk verksamhet.
Den tidigare ordningsmannainstitutionen borde avskaffas och ordnings-
männens uppgifter övertas av renbyamas styrelser.
Till renbyamas befogenheter borde höra rätten att föreskriva begränsning i
medlemmarnas reninnehav.
Renbyns organ borde bli desamma som i en ekonomisk förening, stämma,
styrelse och revisorer.
Renbyns utgifter skulle enligt de sakkunniga betalas av medlemmarna,
som regel i proportion till reninnehavet. Renbyn borde få rätt att ta upp lån.
Beträffande det statliga stödet till rennäringen hade detta dittills normalt
uppgått till drygt 6 miljoner kronor, varav ca 1,5 miljoner kronor avsett ad-
ministration. Av de medel som tillfördes rennäringen budgetåret 1966/67 -
drygt 7 miljoner kronor - utgjorde 20 % budgetmedel, 19 % lappfondsme-
del, 8 % s.k. 4:14-medel och 53 % AMS-medel. I huvudsak hade medlen
använts för att bygga olika anläggningar, såsom stängsel, arbetshagar, bygg-
nader och slaktanordningar.
Det stöd som de sakkunniga föreslog skulle ha tre syften:
• befrämja och påskynda en rationalisering av näringen
• underlätta den nödvändiga utflyttningen från näringen
• minska riskerna för och konsekvenserna av omfattande skador.
Utgångspunkten när det gällde rationaliseringsverksamhet var förhållandena
inom jordbruket. Det gällde sålunda att skapa så effektiva företag som möj-
ligt. Stöd borde lämnas endast åt investeringar som var önskvärda från all-
män synpunkt och som var samhällsekonomiskt motiverade. Hänsyn borde
dock tas även till näringspolitiska, befolkningspolitiska och sociala skäl,
liksom förhållandet var beträffande jordbruket i stora delar av Norrland.
1996/97:RR4
Underbilaga 1
94
Kravet på företagsekonomisk lönsamhet borde i princip tillämpas också inom
rennäringen, även om det fanns skäl att övergångsvis mildra detta krav. Där-
för borde villkoret för stöd vara att stöd skulle kunna lämnas åt företag som
bedrevs med nöjaktig lönsamhet eller som bedömdes få sin lönsamhet för-
bättrad genom stödet.
Den huvudsakliga stödformen borde vara statlig kreditgaranti (rationa-
liseringslån) med en amorteringstid om högst 30 år för fasta anläggningar
och 15 år för andra ändamål. Som komplement borde finnas möjlighet att
lämna bidrag (rationaliseringsbidrag) till investeringskostnader i huvudsaklig
överensstämmelse med reglerna på jordbruksområdet.
Utredningen ville införa ett statligt bidrag till en reklamkampanj för ren-
kött.
Vidare ville utredningen införa ett särskilt avgångsvederlag till den renäga-
re med alltför litet reninnehav som avvecklade sin renskötsel och därigenom
bidrog till strukturrationaliseringen inom sin renby. Avgångsvederlaget
skulle utgöras dels av ett grundbelopp om 6 000 kr, dels ett utflyttningsbi-
drag om maximalt 15 000 kr.
Ett särskilt katastrofskadeskydd borde inrättas, så konstruerat att det såväl
täckte inträffade skador som förebyggde eller minskade skadeverkningar.
Ersättning föreslogs utgå till de byar som under ett visst år förlorat fler renar
än som kunde betraktas vara normalt, dock efter avräkning för en viss själv-
risk. Skadeskyddet borde finansieras till hälften av staten och till andra hälf-
ten av företagarna (genom dåvarande lappfonden).
När det gällde den statliga rennäringsadministrationen konstaterade utred-
ningen att de ärenden som där förekom främst var av tre slag, nämligen
• ärenden rörande besvär över renbys beslut (besvärsärenden)
• ärenden rörande rennäringens främjande, t.ex. rationalisering, stöd och
rådgivning (näringsärenden) samt
• ärenden rörande förvaltning av kronans fastigheter och om upplåtelse av
särskilda rättigheter inom renskötselområdet (fjällförvaltningsärenden).
I fråga om besvärsärendena föreslog utredningen att länsstyrelsen skulle vara
första instans och Regeringsrätten slutinstans. Näringsärendena föreslogs bli
överflyttade från lappväsendet till lantbruksnämnderna. Fjällförvaltningsä-
renden borde också de övertas av lantbruksnämnderna, dock borde vissa fall
beslutas av länsstyrelsen.
Genom den föreslagna överflyttningen av ärenden ansåg utredningen att
det dittillsvarande lappväsendet kunde upplösas.
För rennäringsfrågomas behandling i lantbruksnämnderna föreslogs sär-
skilda rennäringsdelegationer inrättas i Jämtlands, Västerbottens och Norr-
bottens län. Delegationerna borde bestå av sju medlemmar, därav två från
lantbruksnämnden, samt lantbruksdirektören, två av regeringen utsedda
rennäringsutövare samt en representant för länsstyrelsen och en för länsar-
betsnämnden. För ärendenas handläggning föreslogs särskilda rennäringsav-
delningar vid de tre lantbruksnämnderna. Den centrala administrationen av
de ärenden som lantbruksnämnderna skulle handlägga regionalt borde läggas
på Lantbruksstyrelsen. Styrelsens rennäringssektion borde byggas ut och
omorganiseras till en självständig avdelning. Som rådgivande organ till
1996/97:RR4
Underbilaga 1
95
Lantbruksstyrelsen borde en ny nämnd, Rennämnden, inrättas. Rennämnden
borde ersätta den dittillsvarande Rennäringsnämnden och Renforsknings-
nämnden. Den skulle yttra sig i alla rennäringsfrågor av principiell natur eller
eljest av större vikt.
Beträffande finansieringsfrågorna förordades att den dittillsvarande ord-
ningen skulle behållas. Stöd och bidrag skulle sålunda finansieras dels ge-
nom Statens lappfond, dels med särskilda budgetmedel, regleringsavgifter
och AMS-medel.
Lappfonden borde finnas kvar men byta namn till Statens rennäringsfond.
Vissa av fondens inkomster - ersättningar för intrång i renskötselrätten samt
olika arrendeavgifter - föreslogs delas i vissa närmare angivna proportioner
mellan fonden och de berörda renbyama. Utredningen föreslog en förstärk-
ning av fonden med budgetmedel.
Utredningen föreslog nya regler för fondens förvaltning. Enligt dessa bor-
de skillnad göras mellan bidrag för rennäringsändamål och för andra samiska
ändamål, dvs. stöd åt samekulturen och samiska organisationssträvanden.
Regeringen föreslogs för varje år bestämma storleken av de anslag som totalt
skulle utgå till vartdera slaget av ändamål. Medel avsedda för rennäringen
borde ställas till Lantbruksstyrelsens förfogande för nödvändig samordning
med andra stödåtgärder. Medel för övriga ändamål borde utgöra en särskild
del av fonden, benämnd samernas kulturfond. Beslut om användningen av
dessa medel borde fattas av en av regeringen utsedd styrelse om fem perso-
ner, varav tre samerepresentanter.
Utredningen föreslog ändringar i gällande bestämmelser om ersättning för
skada genom renar. Ersättningsskyldigheten skulle i fortsättningen bli bero-
ende av objektiva faktorer såsom tid och plats för skadan. Ansvaret för ska-
dor orsakade av renar skulle enligt förslaget i första hand åvila vederbörande
renby.
De sakkunnigas betänkande innehöll förslag om renskötselns birättigheter,
jakt, fiske, skogsavverkning, stängsel, flyttningsvägar, byggnader, nyttjande-
rättsupplåtelser m.m. Gemensamt för de olika rättigheterna var enligt försla-
get att de avsågs kunna utövas av renbyama och deras medlemmar i huvud-
sak endast inom den egna renbyns betesområde.
Nyttjanderättsupplåtelser avseende kronomark inom lappmarkerna ovan
odlingsgränsen och på renbetesfjällen avsågs i fortsättningen få verkställas
av regeringen eller myndighet under regeringen, efter hörande av berörd
renby.
De sakkunnigas betänkande innehöll vissa skattefrågor. Bland annat före-
slogs att rennäringskonton skulle kunna inrättas. På dessa skulle rennärings-
utövama kunna sätta in viss del av nettointäkten för visst år och på så sätt få
uppskov med taxeringen för denna del.
1971 års riksdagsbeslut om en ny rennäringslag m.m.
Rennäringssakkunnigas betänkande låg till grund för propositionen
(1971:51) med förslag till rennäringslag, m.m.
Föredragande statsrådet uttalade inledningsvis att det var ett angeläget in-
tresse från såväl rennäringens som samhällets synpunkt att genom rationali-
1996/97:RR4
Underbilaga 1
96
seringsåtgärder skapa förutsättningar för en effektivare och mera lönsam
renskötsel. Rennäringen var enligt statsrådet en förutsättning för bevarandet
av den samiska kulturen. Om ett effektivt samarbete mellan renägarna kunde
komma till stånd och staten på olika sätt främjade rationaliseringssträvande-
na var framtidsutsikterna enligt statsråden goda.
En annan vanlig uppfattning var att rationaliseringen borde ske inom ra-
men för särskilt organiserade lokala sammanslutningar med större befogen-
heter än de dittillsvarande lappbyarna. Statsrådet delade de sakkunnigas
uppfattning att det var nödvändigt att lagstiftningsvägen stärka lappbyarnas
ställning gentemot såväl sina medlemmar som myndigheterna och tredje
man. Men regleringen borde i huvudsak begränsas till de organisatoriska
frågorna. För gemensam drift av renskötseln inom en lappbys område borde
alltså bildas en ny typ av juridisk person, kallad sameby efter förslag från
Svenska Samernas Riksförbund, i huvudsak uppbyggd enligt samma princip-
er som för ekonomisk förening. För att samebyn skulle bli funktionsduglig
föreslogs medlemskap vara obligatoriskt för dem som drev renskötsel inom
byns område.
Från samernas sida hade kritik riktats mot utredningens förslag att sameby
inte skulle få ägna sig åt annan ekonomisk verksamhet än renskötsel. Stats-
rådet, som ställde sig bakom de sakkunnigas ställningstagande, förklarade att
inskränkningen inte syftade till att hindra renskötande samer från att bedriva
annan verksamhet; tvärtom var detta något välkommet. I stället var meningen
med inskränkningen att skydda rennäringen mot ekonomiska risker.
Under remissbehandlingen hade SSR föreslagit att sameby skulle kunna
anta same som stödjande medlem med rätt att jaga och fiska inom byns om-
råde. Statsrådet var berett att biträda förslaget bara beträffande same som
hade lämnat renskötseln och gått över till annat yrke.
Som en inledning till förslagen till bestämmelser till skydd för renskötsel-
rätten gjorde statsrådet en genomgång av sin syn på samernas rättigheter
enligt den dittills gällande renbeteslagen.
Renskötsel med utnyttjande av annans mark fick enligt lagen utövas endast
av samer. Inom renbetesområdena fick samema uppföra stängsel för märk-
ning och skiljning av renarna liksom vissa byggnader. I viss utsträckning
hade samema rätt att ta virke till husbehov. De hade dessutom rätt att jaga
och fiska på utmark inom lappmarkerna och på renbetesfjällen när de hade
betesrätt där. Rätten till renskötsel var inte överlåtbar. Inte heller fick same
åt annan upplåta rättighet som innefattades i rätten till renskötsel. Rensköt-
selrätten var en nyttjanderätt till det omfång som bestämdes av villkoren för
renskötselrättens bedrivande. Vad som inte fordrades för renskötseln föll
alltså utanför denna rätt. Som exempel på rättigheter över vilka staten som
ägare av större delen av renbetesområdena disponerade nämndes skogsav-
verkning och rätten till vattenkraft.
SSR hade i sitt remissyttrande hävdat att samema hade en starkare rätt till
renbetesområdena än som framgick av renbeteslagen. I första hand hade
historiska skäl åberopats för denna ståndpunkt. Samema hade sedan äldsta
tid hävdat marken inom renskötselområdet. Denna hävd hade bedömt att
samernas rätt borde karakteriseras som en medäganderätt. I vart fall borde
samernas rätt till jakt och fiske på de jämtländska skattefjällen och de gamla
1996/97:RR4
Underbilaga 1
97
7 Riksdagen 1996/97. 2 saml. RR4
lappskattelanden i Lappland med flera områden erkännas som en samebyar-
nas tillhörighet. I sammanhanget erinrades om att samer i Jämtland hade
väckt talan mot kronan om bättre rätt till de s.k. renbetesfjällen. Alternativt
hade yrkats bl.a. att samema hade ensamrätt till vissa nyttigheter, t.ex. jakt,
fiske, vattenkraft, skogsfång, grustäkt och annan täkt.
Statsrådet erinrade om att de sakkunniga inte hade haft i uppgift att ta
ställning till samernas rättigheter enligt äldre rätt eller hävd. Han var därför
inte beredd att ”i hela dess vidd” ompröva frågan om samernas rätt till mark
och vatten. Endast på vissa punkter innebar hans förslag smärre jämkningar i
samernas rättigheter. Dessutom tänkte han föreslå vissa ändringar i de regler
som möjliggjorde inskränkningar i samernas rättigheter. Vid sidan av vissa
regler i vattenlagen, gruvlagen, väglagstiftningen och annan tvångslagstift-
ning fanns i 5 § renbeteslagen en regel, enligt vilken regeringen kunde un-
danta visst område från samernas begagnande, om området var oundgängli-
gen erforderligt för särskilt ändamål av större betydelse. Var området beläget
ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen skulle skälig gottgörelse
lämnas för intrånget. Denna regel hade utnyttjats bl.a. för järnvägen Malm-
berget-Svappavaara malmfält.
Statsrådet ville ha ungefärligen motsvarande bestämmelser införda i den
nya rennäringslagen. Sålunda skulle renskötselrätten efter tillstånd av rege-
ringen kunna upphävas inom visst renbetesområde när marken behövdes för
ändamål som angavs i expropriationslagen eller för annat ändamål som var
av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. För det fall ett område var vä-
sentligen utan betydelse för renskötsel borde renskötselrätten kunna upphäv-
as om det var till nytta från allmän synpunkt.
Beträffande den så viktiga frågan om nyttjanderättsupplåtelser på områden
avsatta till samernas uteslutande begagnande - dvs. kronomark inom lapp-
markerna ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen - saknades enligt stats-
rådet anledning att frångå principerna bakom gällande regler. Även i fort-
sättningen borde alltså bestämmelserna endast gälla mindre omfattande
nyttjanderättsupplåtelser som inte medförde skada för renskötseln. För nytt-
janderättsupplåtelser av större omfattning fick man falla tillbaka på de tidiga-
re föreslagna bestämmelserna om upphävande av rätt till renskötsel. Vissa
remissinstansers önskemål att bestämmelserna skulle främja en samhällseko-
nomiskt optimal användning av markerna var enligt statsrådet att gå för
långt. Dock kunde det vara så att dittillsvarande regler hade tillämpats väl
restriktivt. Det torde finnas utrymme för ett större antal fiskeupplåtelser utan
att samernas rättigheter träddes för när.
SSR:s yrkande att samebyarna själva skulle få svara för alla slags nyttjan-
derättsupplåtelser kunde statsrådet inte biträda. Yrkandet föreföll enligt
statsrådet delvis grundas på uppfattningen att samema hade en starkare rätt
till markerna än vad renbeteslagen utvisade. Enligt de sakkunnigas bedöm-
ning borde man i första hand anlägga praktiska synpunkter på denna fråga.
Hur tillgodosågs bäst såväl samernas som övriga befolkningsgruppers intres-
sen? Det var, menade man, uppenbart att endast en statlig förvaltning kunde
komma i fråga för uppgiften. En samisk förvaltning skulle inte ge tillräckliga
garantier för att övriga befolkningsgruppers intressen blev tillgodosedda.
Statsrådet fann mot denna bakgrund inte skäl att föreslå någon ändring.
1996/97:RR4
Underbilaga 1
98
Statsrådet delade de sakkunnigas uppfattning att nyttjanderätt fick upplåtas
endast om detta kunde ske utan avsevärd olägenhet för rennäringen. Liksom
dittills borde alltså samema tåla smärre olägenheter som en upplåtelse kunde
innebära. Samema borde dock alltid kompenseras för upplåtelser, i flertalet
fall motsvarande avgiften för upplåtelsen. Avgift borde alltså utgå även om
upplåtelse kunde ske utan någon olägenhet för renskötseln.
I ett avseende ansåg statsrådet att de sakkunnigas förslag i fråga om upplå-
telser gått alltför långt. De hade nämligen föreslagit att jakt- eller fiskerätts-
upplåtelser skulle kunna avse all rätt till jakt eller fiske inom visst område,
när särskilda skäl förelåg. Här menade statsrådet att samema hade fog för sin
kritik. Om jakt eller fiske uppläts med ensamrätt kunde upplåtelse lätt uppfat-
tas som ett betydande ingrepp i samernas rättigheter. Det skulle enligt stats-
rådet inte vara möjligt att utestänga samema i en by från fisket i ett visst
vatten om samebyn motsatte sig detta.
I sitt avsnitt rörande rationalisering och stödåtgärder m.m. konstaterade
statsrådet att det från såväl rennäringens som samhällets synpunkt var av
största betydelse att arbetskraften, betestillgångama och den tekniska utrust-
ningen inom näringen utnyttjades så effektivt som möjligt. Därigenom skulle
förutsättningar för lönsamhet och en tillfredsställande försöijning skapas i
hela renskötselområdet. Men detta krävde att antalet heltidssysselsatta mins-
kade. Samtidigt hade rennäringen behov av tillfällig arbetskraft vid arbets-
toppama. Bland annat detta betydde att uttunningen av den samiska befolk-
ningen inom renskötseln inte kunde drivas alltför långt. Det var viktigt att
sysselsättningsskapande åtgärder vidtogs så att samer som inte kunde få
tillräcklig sysselsättning inom själva renskötseln kunde få annan sysselsätt-
ning inom området.
Statsrådet förutsåg att många samer kunde få hel- eller deltidssysselsätt-
ning inom turistnäringen. Vid upplåtelser av renbetesmark för turiständamål
borde man eftersträva att skapa sysselsättning för samer. Med ökande turism
borde också efterfrågan på sameslöjd öka.
När det gällde de olika stödformerna biträdde statsrådet de sakkunnigas
förslag om införande av statliga kreditgarantier för s.k. rendriftslån och ra-
tionaliseringslån samt rationaliseringsbidrag med upp till 40 % av investe-
ringskostnaden. Också förslagen till s.k. redskapslån och redskapsbidrag
biträddes.
Statsrådet fann de sakkunnigas förslag till reklamkampanj för renkött tillta-
lande. Frågan om främjandet av renköttets avsättning borde lösas efter i
huvudsak de riktlinjer som gällde för Svenska fruktfrämjandet. Administra-
tionen borde göras så enkel som möjligt. Statsrådet räknade med ett årligt
anslag om 20 000 kr för ändamålet.
Gränsskydd för renkött borde enligt statsrådet inte övervägas.
Statsrådet tillstyrkte de sakkunnigas förslag till ett register över rennärings-
företagen. Registret borde föras av lantbruksnämnd.
Frågan om ett katastrofskadeskydd för rennäringen borde övervägas ytter-
ligare. Statsrådet tänkte uppdra åt Lantbruksstyrelsen och Statistiska central-
byrån att utreda förutsättningarna.
1996/97 :RR4
Underbilaga 1
99
Liksom de sakkunniga och remissinstanserna fann statsrådet starka skäl för
att införa avgångsvederlag för renägare som avvecklade sin renskötsel. De
sakkunnigas idé om s.k. utflyttningsbidrag vann dock inte gehör.
I fråga om rennäringens regionala och centrala administration anförde
statsrådet bl.a. följande.
Statsrådet delade uppfattningen att samebyarna skulle överta lappväsendets
och andra myndigheters huvudansvar för rennäringens utveckling. Lappvä-
sendet kunde därmed upplösas. Vissa kvarstående administrativa uppgifter
kunde övertas av vanliga länsmyndigheter.
Liksom de sakkunniga ansåg statsrådet att lantbruksnämnderna i respektive
län kunde överta beslutanderätten i näringsärenden. Länsstyrelserna borde
vara första besvärsinstans i fråga om beslut av sameby.
De sakkunnigas förslag att lantbruksnämnden skulle handlägga även fjäll-
förvaltningsärenden, t.ex. rörande nyttjanderättsupplåtelser, hade dock mött
motstånd. Statsrådet ansåg att den dittillsvarande ordningen borde bibehållas,
dvs. att regeringen eller myndighet som regeringen bestämde skulle besluta i
sådana ärenden. Delegationsmöjligheten borde inte bindas till viss myndig-
het. Avsikten var dock att beslut om bl.a. upplåtelse av jakt och fiske skulle
meddelas av lantbruksnämnden.
För rennäringsfrågomas behandling i lantbruksnämnderna skulle i enlighet
med sakkunnigförslaget inrättas rennäringsdelegationer med sju ledamöter,
varav två rennäringsutövare.
Lantbruksstyrelsen borde enligt statsrådet även fortsättningsvis vara den
centrala rennäringsmyndigheten. De till styrelsen knutna rådgivande nämn-
derna, Rennäringsnämnden och Renforskningsnämnden, borde, som de
sakkunniga förordat, ersättas av en ny nämnd, kallad Rennämnden, med
uppgift att vara rådgivande organ i alla rennäringsfrågor av principiell natur
eller eljest av större vikt.
När det så gällde Statens lappfond anförde statsrådet bl.a. följande.
Genom beslut av 1943 års riksdag sammanfördes ett antal olika fonder till
en gemensam fond, kallad Statens lappfond. I lappfonden ingick sedan 1962
medel - s.k. 4:13-medel - som i samband med vissa större byggnadsföretag
enligt vattenlagen avsattes för att främja renskötseln.
Lappfondens inkomster utgjordes vid sidan av räntor, skogsavkastning och
4:13-medel av arrendeavgifter och ersättningar för skador på renbete och
fiske m.m. Skadeersättningarna hänförde sig främst till åtgärder enligt vatten-
lagen. Arrendeavgifterna bestod främst av avgifter för upplåtelser av rätt till
fiske och jakt.
Under budgetåret 1968/69 uppgick inkomsterna till 1,9 miljoner kronor.
Behållningen per den 30 juni 1969 var 18,9 miljoner kronor.
Fondmedlen hade använts främst för att finansiera olika investeringar samt
renforskning. Stöd hade också utgått till sameorganisationer och för att täcka
kostnader för tillskottsutfodring. Huvuddelen av medlen fördelades av rege-
ringen på de tre renskötsellänen.
Liksom de sakkunniga ansåg statsrådet att fonden borde behållas. Detta
skulle ge samema större möjligheter att påverka beslut om medel till bl.a.
rennäringen. Fonden borde dock byta namn till Samefonden.
1996/97:RR4
Underbilaga 1
100
Olika slags ersättningar för intrång eller upplåtelser borde enligt statsrådet
fördelas i vissa närmare angivna proportioner på fonden respektive de berör-
da samebyarna. Den del som tillföll fonden fick bli ett skydd för den kollek-
tiva folkgruppsrätten, medan den del som tillföll samebyn fick tjäna som
personlig ersättning för dem som vid skadetillfället drev renskötsel inom en
sameby. I fråga om nyttjanderättsupplåtelser biträdde statsrådet de sakkun-
nigas förslag om hälftendelning.
Statsrådet förordade att en särskild fondstyrelse skulle utses av regeringen.
Styrelsen borde inom vissa av regeringen fastställda ramar bestämma hur
fondmedlen skulle disponeras för sina olika ändamål. Styrelsen borde bestå
av sex ledamöter, varav två på förslag av SSR och en på förslag av SSR och
Same-Ätnam gemensamt. Bland de sex ledamöterna skulle regeringen utse
ordförande och vice ordförande. Beslut om medelsdisposition skulle fattas av
styrelsen eller av en mindre delegation inom fonden. Fondmedlen borde
förvaltas av Statskontoret.
Riksdagen beslöt i enlighet med förslagen i propositionen (JoU 1971:37,
rskr. 1971:216).
Genom beslut den 11 december 1970 bemyndigades statsrådet Lidbom att
tillkalla sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om åtgärder till stöd för
samernas språk och kultur m.m.
De sakkunniga, som antog namnet Sameutredningen, avgav följande be-
tänkanden:
• Samernas folkhögskola (Ds U 1973:2)
• Forskning och eftergymnasial utbildning i samiska (Ds U 1973:14)
• Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur (SOU 1975:99, huvudbetän-
kande, och 1975:100, bilagedel).
En grundläggande utgångspunkt för Sameutredningen var uppfattningen att
samema utgör en ursprunglig befolkning, som är lika gammal i Sverige som
- eller äldre än - landets majoritetsbefolkning. Detta gav samema en klar
särställning i förhållande till övriga minoriteter.
Utredningen ansåg det vara en avgörande förutsättning för att den samiska
kulturen skulle bevaras att rennäringen kunde fortleva som en samisk näring
och att ett rimligt antal samer kunde få sin utkomst inom rennäringen eller på
annat sätt inom samernas bosättningsområden.
Sameutredningen sade sig vidare grunda sina förslag på uppfattningen om
värdet av en pluralistisk kultur, där såväl samernas som andra minoriteters
kultur fick göra sig gällande. Vidare borde det vara naturligt för samhället att
vid avvägningen av ekonomiska insatser för samegruppen visa en långtgåen-
de generositet.
Utredningen ansåg det vara en uppgift för samema själva att utforma sin
kulturella verksamhet. Man sökte redovisa olika sidor av det samiska kultur-
arbetet och undersöka i hur hög grad de allmänna insatserna på kulturområ-
det kunde komma även samema till del. Eftersom de statliga kulturbidragen
som regel inte var styrande kunde de enligt utredningen utnyttjas för aktivite-
1996/97:RR4
Underbilaga 1
101
ter utformade i enlighet med samiska värderingar. Detta gällde t.ex. bidrags-
former som studiecirkelbidrag, bidrag för experiment och utvecklingsarbete,
bidrag till kulturprogram inom föreningslivet, konstnärsstipendier, bidrag till
fria grupper, bidrag till konferenser, kurser, gästspel m.m. och det statliga
litteraturstödet.
I de fall där allmänna bidragssystem och stödformer inte kunde tillämpas
borde stöd i särskilda former kunna utgå. Utredningen föreslog ett särskilt
anslag till stöd åt samernas kultur och de samiska organisationerna.
När det gällde sameslöjd och samekonsthantverk anslöt sig utredningen till
förslag framförda av Svenska Samernas Riksförbund (SSR), Same-Ätnam
och Kommerskollegiet om insatser i fråga om utbildning, råvaruanskaffning
och marknadsföring. De förordade insatserna borde handhas av en organisa-
tion bildad av samema själva och med SSR och Same-Ätnam som huvud-
män.
Sameutredningen föreslog också bidrag till samernas organisationer med
visst belopp per år. Beloppet borde utbetalas till Samefonden, varigenom
samema själva fick ett avgörande inflytande över användningen.
Vidare föreslog Sameutredningen ökat statligt stöd till tidskriften Same-
folket.
Vad gällde anslagsstrukturen borde ett nytt anslag, Bidrag till samisk kul-
tur, införas med början budgetåret 1977/78 och ställas till Samefondens
disposition.
Sameutredningen tog också upp skolfrågor och lade fram förslag till en
förbättrad sameskola och en starkare ställning för de samiska inslagen i den
allmänna grundskolan och gymnasieskolan. Utredningen föreslog även för-
bättringar i fråga om Samernas folkhögskola i Jokkmokk, t.ex. i form av
ökad tilldelning av lärartimmar och en utbyggnad av lokaler.
1977 års riksdagsbeslut om insatser för samema
Sameutredningens förslag utgjorde grunden för regeringens proposition
1976/77:80 om insatser för samema. Propositionen innehöll förslag till en
rad insatser för samema och deras kultur.
Föredragande statsrådet anslöt sig till uppfattningen att samema utgör en
etnisk minoritet som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land -
intar en särställning både gentemot majoritetsbefolkningen och andra minori-
tetsgrupper. Detta innebar enligt statsrådet att man vid utbyggnaden av sam-
hällets stöd till samekulturen måste ge utrymme även åt andra bedömningar
än dem som kunde göras beträffande övriga minoritetsgrupper. Det låg ett
särskilt ansvar i att stödja samiska organisationer och institutioner och i att
hävda ett samiskt näringsunderlag, framför allt inom rennäringen, för att den
samiska kulturen över huvud taget skulle kunna bestå.
Målen för samhällets insatser för den samiska minoriteten borde ha sin ut-
gångspunkt i de mål som år 1975 fastslogs för minoritetspolitiken i stort,
nämligen jämlikhet, valfrihet och samverkan.
Utvecklingen i det industrialiserade samhället hade inneburit en press på
den samiska gruppen och starkt minskat antalet samer som kunde livnära sig
av renskötseln. Statsrådet delade uppfattningen att det var angeläget med
1996/97:RR4
Underbilaga 1
102
åtgärder som kunde bidra till en bestående kulturell och ekonomisk trygghet
för den samiska folkgruppen. I en situation där rennäringen endast kunde ge
utkomst åt en mindre del av den samiska befolkningen var omedelbara insat-
ser nödvändiga. Samtidigt borde samhällets stöd till samema anpassas till
den övriga samhällsutvecklingen och till samernas egna önskemål.
För samordning av de statliga insatserna krävdes ett förstärkt samarbete
mellan berörda departement och myndigheter. I det syftet borde regeringen
tillsätta en permanent arbetsgrupp för samefrågor. Verksamheten inom grup-
pen borde vara inriktad på att lösa frågor inom skilda samhällsområden, t.ex.
frågor om samiska näringar och sysselsättning i sameområdena samt fortsatt
utveckling av en utbildningsväg för samer. Arbetsgruppen borde vara ett
renodlat tjänstemannnaorgan som regelbundet överläde med samema i kon-
kreta frågor.
En avgörande förutsättning för att den samiska kulturen skulle kunna beva-
ras var enligt statsrådet att rennäringen kunde fortleva som samisk näring.
Endast så var det möjligt att utveckla en levande samisk kultur och skapa en
sammanhållning som kunde bära upp den etniska gruppen och dess strävan-
den. Rennäringen måste därför även i fortsättningen få statligt stöd samtidigt
som åtgärder måste vidtas för att skapa arbetstillfällen för samer i näringar
som kunde anslutas till och komplettera rennäringen.
I propositionen behandlades frågan om de s.k. fiskesamemas utkomstmöj-
ligheter. Statsrådet ansåg att fiskesamema måste tillförsäkras sådan rätt till
fiske att de i mån av tillgång på fiske kunde få ungefär samma tillskott av
fiske till sin försöijning som tidigare. Sameutredningens undersökningar
hade visat att flertalet fiskesamer redan hade rätt till fiske på grund av lag
eller avtal. Men ett mindre antal avsalufiskare syntes sakna sådan rätt. Stats-
rådet utgick från att de renskötande samema skulle medverka till att dessa
fiskesamer fick skälig del i fisket i fjällområdena. Han var inte beredd att
tillstyrka särskild lagstiftning. För fiskesamema i allmänhet borde upplåtel-
sekontrakten i många fall omfatta avsevärt längre tid än dittills.
I propositionen föreslogs ett nytt särskilt anslag, Bidrag till samisk kultur,
för att täcka olika kulturella behov som inte kunde tillgodoses på annat sätt. I
anslaget borde ingå medel till ett samiskt organisationsstöd samt medel för
bidrag till tidningen Samefolket. Det nya anslaget, beräknat till 1 050 000 kr,
borde ställas till Samefondens disposition och fördelas av fondens kulturde-
legation.
Propositionen tog också upp andra av Sameutredningen aktualiserade frå-
gor, t.ex. rörande utbildning och nordiskt samarbete på sameområdet.
Kulturutskottet (bet. 1976/77:KrU43) tillstyrkte propositionen och riksda-
gen beslutade i enlighet med kulturutskottets hemställan (rskr. 1976/77:80).
Jordbruksministern fick den 20 augusti 1979 regeringens bemyndigande att
tillkalla en särskild utredare för att se över rennäringens ekonomiska förhål-
landen. Utredaren skulle pröva olika förslag för att skapa förutsättningar för
verksamma inom rennäringen att få en tillfredsställande ekonomisk och
social standard. Året därpå utvidgades uppdraget genom tilläggsdirektiv
1996/97:RR4
Underbilaga 1
103
samtidigt som två parlamentariker kallades till utredningen. I december 1983
avgav Rennäringskommittén betänkandet (SOU 1983:67) Rennäringens
ekonomi.
Rennäringskommitténs undersökning av rennäringens ekonomiska förhål-
landen avsåg såväl samebyarna och renskötselföretagen som de enskilda
renägarna. För att få underlag för sina bedömningar genomförde kommit-
tén genom Statistiska centralbyrån en deklarationsundersökning av rensköt-
selföretagen. Avsikten var att undersökningen skulle avse tre år i följd, detta
mot bakgrunden av att produktionsförutsättningama varierar kraftigt mellan
åren. Av kostnadsskäl fick man emellertid inskränka undersökningen till
endast ett år, inkomståret 1980.
Sammanlagt 584 företag togs ut från renlängdema. Efter ett bortfall om ca
35 % bearbetades 500 företag. Kommittén fann bl.a. följande.
Rennäringsutövamas inkomster låg sammantaget på en mycket låg nivå.
Genomsnittshushållets till statlig inkomstskatt taxerade inkomst uppgick till
ca 27 000 kr. För gifta/sammanboende var motsvarande belopp ca 40 000 kr
medan ensamstående redovisade 15 000 kr i genomsnitt. Inkomst av tjänst
var det dominerande inkomstslaget och svarade för 76 % av hushållens re-
spektive 59 % av de ensamståendes inkomster. Inkomsterna från renskötseln
var högst i Västerbottens län, ca 15 000 kr i genomsnitt, och lägst i norra
Norrbotten, ca 4 000 kr.
Undersökningen visade alltså att inkomsterna från renskötseln var låga och
att andra inkomstkällor spelade stor roll för försöijningen. Inkomsterna vari-
erade starkt mellan samebyarna. Skuldsättningen var generellt låg.
Rennäringskommitténs överväganden och förslag kan kort sammanfattas
på följande sätt.
Grundläggande mål för den statliga same- och rennäringspolitiken var en-
ligt kommittén
• att antalet i rennäringen sysselsatta och av näringen ekonomiskt beroende
inte skulle minska ytterligare
• att det nära sambandet mellan kultur, näring och marker beaktades
• att bättre förutsättningar skapades för samförstånd mellan den samiska
befolkningen och samhället i övrigt.
Fyra delmål för samhällets insatser för rennäringen preciserades:
• ett minoritetspolitiskt mål
• ett regionalpolitiskt mål
• ett näringspolitiskt mål
• ett inkomstmål.
Kommittén efterlyste ett ökat hänsynstagande från motstående intressens sida
samt en utveckling av renskötseln mot utövandeformer som gjorde den
mindre känslig för påtvingade förändringar och störningar. Näringsskyddet i
rennäringslagen borde förbättras liksom möjligheterna att styra snöskotertra-
fik och vandringsturism. Företrädare för rennäringen borde ges plats i kom-
munala arbetsgrupper vid framtagandet av kommunöversikter och områdes-
planer. Tillskottsutfodring under vintem bedömdes vara av stor betydelse för
att göra renskötseln mindre känslig för omgivningspåverkan. Rennäringen
1996/97 :RR4
Underbilaga 1
104
hade enligt kommittén totalt sett blivit underkompenserad för intrången i
renbetesmarkema. Särskilt gällde detta de olägenheter storskogsbruket och
turismen åsamkat rennäringen.
För att stimulera till ökad slakt av yngre handjur samt äldre hondjur med
låga vikter föreslog kommittén ett förhöjt prisstöd för djur med slaktvikter
under 30 kg. Ett särskilt stöd för tillskottsutfodring borde inrättas liksom ett
stöd för transport vid slakt i väglöst land. Bidragsreglerna för beredskapsar-
bete vid uppförande av renskötselanläggningar behövde förbättras. Ersätt-
ningen för rovdjursrivna renar borde justeras upp till en nivå som innebar
full kompensation.
Rådgivningsresursema inom den centrala rennäringsadministrationen bor-
de förstärkas. Utbildningen inom rennäringen borde förbättras liksom den
långsiktiga, målinriktade forskningen. Inom slakt-, förädlings- och mark-
nadsföringsleden krävdes enligt kommittén kraftfulla insatser. Arbetet borde
inledas med en översyn av hela hanteringskedjan från slakt till färdig vara.
Kommittén rekommenderade årliga överläggningar mellan staten och ren-
näringen. Överläggningarna borde omfatta viktiga frågor såsom det statliga
stödet till rennäringen, samhällsplaneringen inom renskötselområdet, sociala
förhållanden bland landets renskötare, produktions- och driftförhållanden
etc.
Kommitténs förslag innebär ett ökat åtagande för staten om ca 7,5 miljoner
kr. Merkostnaden borde finansieras genom bidrag från storskogsbruket och
turismnäringen samt genom höjda upplåtelseavgifter för jakt och fiske.
1985 års riksdagsbeslut med anledning av Rennäringskommitténs förslag
Rennäringskommitténs förslag togs upp 1985 års budgetproposition (prop.
1984/85:100, bilaga 100, s. 31f.). Föredragande statsrådet erinrade inled-
ningsvis om de riktlinjer för rennäringspolitiken som fastställdes av riksda-
gen år 1971 (prop. 1971:51, JoU 37, rskr. 216). Utgångspunkten för beslutet
var att genom rationaliseringsåtgärder av olika slag skapa förutsättningar för
en effektivare och mera lönsam renskötsel. Vidare uttalades att det var ett
samhällsintresse, inte bara från näringspolitiska synpunkter, att rennäringens
lönsamhet förbättrades eftersom rennäringen var en förutsättning för beva-
rande av den samiska kulturen. Statsrådet hänvisade också till uttalanden vid
\91t>m års riksmöte. Enligt dessa var det en avgörande förutsättning för den
samiska kulturens bevarande att rennäringen kunde fortleva som samisk
näring och att ett rimligt antal samer kunde få sin utkomst inom rennäringen.
Statsrådet konstaterade att Rennäringskommitténs förslag berörde ett brett
område med mer eller mindre stark anknytning till rennäringens ekonomi. En
mängd frågor var under utredning, t.ex. inom Samerättskommittén, eller
under beredning inom regeringskansliet. Detta kunde tala för att man borde
vänta med ställningstagandena till kommitténs förslag till dess att en samlad
redovisning kunde göras. Dock fann statsrådet det angeläget att ta upp vissa
frågor tidigare. Det gällde sådana som mera direkt hängde samman med det
statliga ekonomiska stödet till rennäringen och sådana som gällde mer for-
maliserade överläggningar mellan staten och rennäringen.
1996/97:RR4
Underbilaga 1
105
Statsrådet sade sig dela kommitténs uppfattning att årliga överläggningar
mellan staten och företrädare för rennäringen borde komma till stånd. Över-
läggningarna borde i första hand avse ekonomiska frågor och begränsas till
de anslagsramar riksdagen anvisade. För att överläggningarna skulle få en
reell innebörd borde dock den dittillsvarande uppdelningen av anslaget
Främjande av rennäringen i anslagsposter slopas så när som på medel för
underhåll av riksgränsstängsel och renskötselanläggningar. Dessutom borde
anslaget räknas upp med 2 miljoner kr för att möjliggöra försök med stödut-
fodring och kartläggning av renskötselns markanvändning. Medlen borde
fördelas efter årliga överläggningar mellan Lantbruksstyrelsen och Svenska
Samernas Riksförbund. En viktig utgångspunkt för överläggningarna borde
vara att medelsfördelningen främjade en optimal avkastning och en bättre
balans mellan renantal och betestillgång.
Riksdagen godkände förslaget (JoU 1984/85:25, rskr. 186).
Den 2 september 1982 fick justitieministern regeringens bemyndigande att
tillkalla en kommitté för att utreda vissa frågor om samernas ställning i Sve-
rige. Hans-Åke Wängberg utsågs till ordförande i kommittén som antog
namnet Samerättsutredningen.
Kommittén avlämnade tre betänkanden:
• Samernas folkrättsliga ställning (SOU 1986:36, delbetänkande)
• Samerätt och sameting (SOU 1989:41, huvudbetänkande)
• Samerätt och samiskt språk (SOU 1990:91, slutbetänkande)
Samerättsutredningen om samernas folkrättsliga ställning
Utredningen konstaterade att samema utgör en minoritet och urbefolkning i
Sverige liksom i Norge, Finland och f.d. Sovjetunionen. Samema själva
betraktar sig som ett folk i fyra länder.
Vidare konstaterade utredningen att det saknades en vedertagen definition
av vem som skall räknas som same. I allmänhet ansågs den vara same som
hade samiska som modersmål och/eller uppfattade sig själv som same.
I sina traditionella bosättningsområden var samema den äldsta kända folk-
gruppen, omnämnd redan av Tacitus (98 e. Kr.). Därmed var samema ett av
de ursprungliga folken i Norden.
Det fanns olika uppfattningar om varifrån samema kom. Enligt en teori var
samema för 2 000 år sedan huvudfolk i bl.a. Finland där de sedermera för-
drevs norrut. Sedan hade de enligt vissa forskare smält samman med ett
okänt jägarfolk och blivit samer.
Samema hade kontakter med övriga nordbor redan under vikingatiden.
Under medeltiden sålde de skinn och tvingades erlägga skatt till Sverige,
Danmark-Norge och Ryssland, vilka länder gjorde anspråk på överhöghet
över det samiska bosättningsområdet. Det samiska samhället var ingen
statsbildning i vedertagen mening utan i stället uppbyggt kring den s.k. sii-
dan, dvs. en sammanslutning av familjer som flyttade mellan olika jakt-,
1996/97:RR4
Underbilaga 1
106
fiske- och fångstområden efter årstidernas växlingar. Senare kom siidan att
arbeta med och följa en viss sammanhållen renhjord mellan olika betesområ-
den.
Kolonisationen av Norrland inleddes under 1500-talet, då främst i kustlan-
det. I takt med att jordbruket växte fram trängdes samema tillbaka. Det upp-
stod ett behov av gränsdragning mot samernas områden. Lappmarksgränsen
lades fast år 1751. Syftet med denna var att skydda samernas tillgång till jakt
och fiske. Men värdet av lappmarksgränsen blev begränsat eftersom koloni-
sationen uppmuntrades av staten fram till i mitten av 1800-talet. Man drog då
upp en ny skyddsgräns, den s.k. odlingsgränsen, som fastlades år 1867. Någ-
ra år senare, 1886, fick vi den första renbeteslagen. Tanken bakom odlings-
gränsen var att trakterna norr och väster om denna skulle vara ett åt samema
förbehållet område. Inte heller denna gräns fick särskilt stor betydelse, även
om samema i dag anses ha sina starkaste rättigheter ovanför gränsen. I
Jämtland är förhållandena något annorlunda.
Med renbeteslagstiftningen följde en uppdelning av samema i renskötande
och icke renskötande samer. Den senare kategorin, som är i klar majoritet,
har inga särskilda rättigheter enligt gällande lag. Många av dem har assimile-
rats i det svenska samhället.
År 1751 fastställdes riksgränsen mellan Sverige och Norge. Därmed kom
de nomadiserande samernas betesområden att hamna i två länder. Detta
föranledde nationerna att träffa avtal för att trygga samernas möjligheter att
utöva sin näring. Ingångna överenskommelser togs in i en särskild bilaga,
den s.k. lappkodicillen, som senare av samema har kommit att kallas samer-
nas Magna Charta. I kodicillen regleras frågor om medborgarskap, rätt till
land och vatten, neutralitet i krig, intem förvaltning och rättsordning. All-
mänt sett kan sägas att de fördragsslutande staterna gick mycket långt när det
gällde att sätta egna nationella intressen tillbaka till förmån för samema och
deras näringsutövning.
Lappkodicillen har senare ersatts av konventioner mellan Sverige och
Norge. Den nu gällande konventionen ingicks 1972 och löper ut år 2002.
Kodicillen har emellertid aldrig sagts upp och skulle med nuvarande rättsläge
alltjämt gälla om nuvarande konvention löper ut utan att ersättas av någon
ny.
Samerättsutredningen om skyddet av urbefolkningar och minoriteter
Redan i bötjan av 1500-talet började man diskutera vilka rättigheter som
kunde tillkomma folk inom av Spanien och Portugal koloniserade områden. I
spansk lagstiftning tillförsäkrades urbefolkningarna så småningom rätt till
marken, till inre självstyre m.m. Men för de koloniserade folken blev verk-
ligheten annorlunda.
I engelsk historia utvecklades tidigt en praxis att ingå traktater genom vilka
urbefolkningarna gav upp sin suveränitet och upplät sin mark.
Efter första världskriget bildades flera nya nationalstater under åberopande
av principen om folkens självbestämmanderätt. I många fall, då nya stater
inte kunde tillskapas, fick minoritetsfolk rättigheter i särskilda traktater där
Nationernas förbund utgjorde ett slags garant. Vad gäller urbefolkningar
1996/97:RR4
Underbilaga 1
107
infördes ett s.k. mandatsystem för områden som bedömdes ha förutsättning
att så småningom bli självständiga stater. Medlemsstaterna ålades genom en
särskild regel att säkra en rättfärdig behandling av urbefolkningar i sina
kolonier.
Efter andra världskriget fokuserades intresset på individernas fri- och rät-
tigheter, och särbehandlingen av folkgrupper förlorade under en tid sin ak-
tualitet. Inom International Labour Organization (ILO) fortsatte emellertid
arbetet med urbefolkningsfrågor, vilket ledde fram till en särskild konvention
angående infödda och i stammar levande folkgrupper (1957). Enligt denna
har staten ett ansvar för att skydda den ifrågavarande folkgruppen och främja
dess välstånd. Sverige har inte ratificerat konventionen.
FN antog år 1965 en konvention om avskaffande av alla former av rasdis-
kriminering och år 1966 dels en konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter, dels en konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättig-
heter. I dessa konventioner, som Sverige har ratificerat, finns för samema
viktiga regler om skydd för minoritetsgrupper.
Rasdiskrimineringskonventionen ålägger staterna en skyldighet till positiv
särbehandling. Konventionsstatema skall sålunda vidta konkreta åtgärder på
sociala, ekonomiska, kulturella och andra områden för att åstadkomma en
tillfredsställande utveckling och skydd för vissa rasgrupper i syfte att tillför-
säkra dem fullt och likaberättigat åtnjutande av mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter. Den positiva särbehandlingen kan upphöra först när
syftet med åtgärden har uppnåtts.
Artikel 1 i 1966 års konventioner ger uttryck för principen om folkens
självbestämmanderätt. Samema i Sverige utgör förmodlingen inte ”folk” i
konventionernas mening. Men i artikel 27 i konventionen om politiska och
medborgerliga rättigheter finns ett skydd även för minoriteter som inte kan
åberopa artikel 1. Enligt artikel 27 skall etniska, religiösa eller språkliga
minoriteter ej förvägras rätten att ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till
och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.
Enligt Samerättsutredningens mening uppställer artikel 27 krav på positiv
särbehandling av minoriteter och urbefolkningar. Den innebär också ett
skydd för rätten till ett eget kulturliv, innefattande också materiella förut-
sättningar, t.ex. samernas rennäring. Artikeln torde skydda i vart fall mot
allvarligare ingrepp som påtagligt skulle försvåra näringens bedrivande.
Artikeln kan möjligen också tolkas som ett stöd för att viss kulturell auto-
nomi tillkommer minoriteten.
Samerättsutredningens slutsatser rörande samernas rättigheter
Samerättsutredningen konstaterade att det svenska samhället erkänner sa-
mema som minoritet och urbefolkning. Etniska minoriteters möjligheter att
behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv skall enligt grundlagen
främjas. Enligt förarbetena till stadgandet skall kulturbegreppet även innefat-
ta samernas renskötsel.
Den svenska officiella inställningen stred enligt utredningens bedömning
inte mot Sveriges folkrättsliga åtaganden. Men utredningen underströk att det
1996/97 :RR4
Underbilaga 1
108
inte gick att exakt bestämma vilka krav som folkrätten uppställer när det
gäller skydd för minoriteter.
Sammanfattningsvis hävdade dock utredningen att Sverige på folkrättslig
grund har förpliktelser gentemot samema på olika sätt. Sverige måste avstå
från sådana ingrepp i naturen att de naturliga förutsättningarna för rennäring-
ens fortbestånd äventyras. Sverige måste söija för att nödvändiga resurser
tryggas för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. ”Det sagda
kräver beaktande i såväl lagstiftning som rättstillämpning. Det måste också
beaktas inom förvaltning och administration, centralt och regionalt.”
Samerättsutredningen om samerätt och sameting
I sitt huvudbetänkande redovisade Samerättsutredningen följande särskilda
behov som man hävdade kunde härledas till samernas ställning som urbe-
folkning:
• Stöd åt den samiska kulturen och det samiska språket
• Tryggad tillgång till mark och vatten för de samiska näringarna
• Inflytande i den beslutsprocess som rör samema och deras samfundsliv.
Med denna utgångspunkt presenterade Samerättsutredningen ett antal för-
slag.
Utredningen ville bl.a. att samernas särskilda ställning som etnisk minori-
tet och urbefolkning skulle markeras i regeringsformen. Visserligen fanns
där redan ett stadgande om skyldighet att främja minoriteters möjligheter att
behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv. Men med hänvisning
till ett enhälligt riksdagsuttalande (KrU 1976/77:43, rskr. 1976/77:289) om
samernas särställning i egenskap av urbefolkning måste man vid utbyggna-
den av stödet till samekulturen ge utrymme också åt andra bedömningar än
de som kunde göras för övriga minoritetsgrupper.
Vidare föreslog utredningen en särskild lag om samiska förhållanden, en
samelag. Denna lag borde innehålla bestämmelser om främjande av samiskt
kultur- och samfundsliv, främst genom inrättandet av ett representativt, folk-
valt samiskt organ - ett sameting.
Samelagen borde enligt utredningen innehålla en definition av vem som
skulle anses vara same. Definitionen byggde på dels ett subjektivt kriterium
- personen skall själv uppfatta sig som same - och ett objektivt kriterium -
anknytning till det samiska språket.
Ett sameting borde inrättas, ett folkvalt organ som kunde företräda det
samiska folket i olika sammanhang. Behovet av ett sådant organ sammanfat-
tades i åtta punkter:
1. Ett erkännande av samernas status som ett eget folk
2. Ett folkrättsligt stöd för samema att själva få bestämma över sin kulturel-
la och därmed i viss mån näringsmässiga utveckling, en viss grad av au-
tonomi
3. Ett gemensamt organ för att behandla samefrågor och för att utforma
samepolitiken
4. En övergripande bevakning av samiska rättigheter till mark och vatten, en
samisk medverkan i samhällsplaneringen
1996/97:RR4
Underbilaga 1
109
5. Ett gemensamt representativt organ
6. Behovet av ökad identitetskänsla och känsla av gemenskap
7. Värdet av ett folkvalt organ i ett nordiskt perspektiv
8. Möjligheterna att öka intresset för samefrågor hos allmänheten och
massmedier.
Samerättsutredningen ansåg att det föreslagna Sametinget bl.a. skulle
• fördela statliga bidrag och medel ur Samefonden
• medverka i samhällsplaneringen
• informera om samiska förhållanden
• initiera verksamheter till gagn för samisk kultur
• samverka med andra myndigheter och yttra sig i frågor av betydelse.
Utredningen betonade att Sametingets arbetsuppgifter inte kunde anses givna
en gång för alla. Det var rimligt att tinget på sikt fick ett utökat ansvarsområ-
de. Som exempel nämndes handläggningen av jakt- och fiskeupplåtelser på
statens marker ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen.
Samerättsutredningen om renskötselns rättsliga ställning
Redan på 8OO-talet drev samema en ordnad renskötsel, byggd på ett syste-
matiskt utnyttjande av marken. Fortfarande spelar rennäringen en central roll
i samiskt liv, trots att endast en mindre del av den samiska befolkningen är
verksam i näringen.
Renskötselområdet omfattar cirka en tredjedel av Sveriges yta. Rennäring-
en måste därför leva sida vid sida med andra näringar och andra former av
markutnyttjande. Det är därmed ofrånkomligt att konflikter uppstår mellan
olika intressen. En grundläggande förutsättning för rennäringens fortlevnad
är att samernas rätt att begagna mark och vatten respekteras av andra använ-
dare.
Enligt Samerättsutredningen är det storskogsbruket som numera åsamkar
rennäringen de största skadorna. Slutavverkning, markberedning, skogs-
gödsling och anläggande av skogsbilvägar påverkar renskötseln på olika sätt.
Slutavverkningar leder i vissa områden till brist på hänglav som är mycket
viktigt för vinterbetet. De allvarligaste skadorna orsakas dock av de modema
markberedningsmetodema. På ett hyggesplöjt område förstörs renbetet för
många år framåt.
Utredningen konstaterade att det i rennäringslagen finns bestämmelser som
reglerar konflikter som kan uppkomma mellan de renskötande samema och
andra intressenter. Där finns sålunda bestämmelser bl.a. om upphävande av
renskötselrätten och om förbud mot ändrad markanvändning inom åretrunt-
markema.
År 1987 kom naturresurslagen som ytterligare förstärkte skyddet för ren-
näringens viktigaste områden. Sådana områden skall skyddas mot åtgärder
som påtagligt kan försvåra näringen.
Genom plan- och bygglagen som också trädde i kraft 1987 begränsades
statens inflytande över kommunernas beslut i markanvändningsfrågor.
Kommunerna har därmed numera ett stort ansvar för avvägningen mellan
olika intressen när det gäller användningen av mark och vatten.
1996/97:RR4
Underbilaga 1
110
Enligt naturresurslagen är i princip all tillståndspliktig användning av mark
och vatten underkastad prövning. Skogsvårdslagen däremot är inte anknuten
till naturresurslagen. Det är i första hand en skötsellag men innehåller även
regler av betydelse för avvägningen mellan rennäringens och skogsbrukets
intressen. Bland annat sägs där att hänsyn skall tas till naturvårdens och
andra allmänna intressen vid skötseln av skogsmark. Av förarbetena framgår
att rennäringen är ett sådant allmänt intresse.
Samerättsutredningen gjorde en genomgång av beslut i markanvändnings-
frågor av särskild betydelse för rennäringen. Avgörandena gav inte någon
klar bild av rennäringens ställning. Man gjorde dock iakttagelsen att rennä-
ringens intressen ofta får stå tillbaka när de ställs mot andra samhällsintres-
sen. Vidare konstaterade man att ett ingrepp i renbetesmarkema sällan sätts i
ett större sammanhang där följderna av flera ingrepp - tidigare och kom-
mande - beaktas.
Skogsstyrelsen har meddelat föreskrifter och allmänna råd om samråd
mellan skogsbruk och rennäring. En särskild samrådsgrupp skogsbruk-
rennäring under Skogsstyrelsens huvudmannaskap har en rådgivande funk-
tion gentemot ett antal lokala samrådsgrupper.
Mer eller mindre institutionaliserade kontakter eller samråd med samema
förekommer inom flera verksamhetsområden, t.ex. naturvård, rymdverksam-
het, militär verksamhet, vattenkraftsutbyggnad och gruvdrift.
Det s.k. skattefjällsmålet är av central betydelse när det gäller att klarlägga
renskötselns civilrättsliga ställning. Målet gällde bl.a. om samema framför
staten hade äganderätten till de s.k. skattefjällen eller renbetesfjällen i Jämt-
land. Högsta domstolen tillbakavisade samernas talan på denna punkt men
gjorde samtidigt viktiga uttalanden om samernas rättsliga ställning. Rensköt-
selrätten är sålunda en starkt skyddad bruksrätt som ytterst är grundad på
ockupation i förening med urminnes hävd. Bruksrätten är på samma sätt som
äganderätten skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning.
På dessa uttalanden grundade Samerättsutredningen sitt förslag om att det
skulle framgå av rennäringslagen
• att samernas renskötselrätt bygger på urminnes hävd
• att alla samer har renskötselrätt och
• att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet.
Samerättsutredningen ville också att det folkrättsliga skyddet skulle skrivas
in i rennäringslagen, naturresurslagen och expropriationslagen. Vidare före-
slogs regler om samråd mellan skogsbruket och rennäringen.
Utredningen konstaterade att rennäringslagen saknade regler rörande kon-
troll av renantalet. En sådan kontrollmöjlighet borde tillskapas.
I utredningens betänkande fanns också förslag bl.a. om upphävande av
renskötselrätt, om ersättning för intrång i renskötselrätten samt rörande vissa
upplåtelsefrågor.
Beträffande samefrågornas hantering inom regeringskansliet ansåg utred-
ningen att ett särskilt samordningskansli för samefrågor borde övervägas.
Utredningen menade att en framgångsrik samepolitik krävde en organisation
som främjade en helhetssyn. Det kunde ifrågasättas om dåvarande interde-
1996/97:RR4
Underbilaga 1
111
partementala arbetsgruppen för samefrågor var ett tillräckligt instrument för
att åstadkomma en effektiv samordning.
Samerättsutredningen om samerätt och samiskt språk
I utredningens slutbetänkande presenterades främst förslag som syftade till
att stärka det samiska språkets ställning i första hand genom ökad använd-
ning av samiskan i olika officiella sammanhang, t.ex. vid kontakter med
vissa myndigheter.
1992 års riksdagsbeslut rörande samema och samisk kultur m.m.
I proposition 1992/93:32 lade regeringen fram förslag som bl.a. grundades
på Samerättsutredningens betänkanden. I beslutsunderlaget ingick också
Naturvårdslagsutredningens betänkande (SoU 1990:38) Översyn av natur-
vårdslagen m.m., Lantbruksstyrelsens rapport (1989:4) Frågor om sameby-
arnas organisation, funktion och ekonomi samt rapporten (Ds 1989:38)
Samisk kultur.
Ett förslag avsåg inrättandet av Sametinget. I en särskild sametingslag fö-
reslogs regler om tingets uppgift, sammansättning, styrelse och nämnder,
ärendehandläggning, val m.m.
När det gällde samernas rättsliga ställning ansåg regeringen i motsats till
Samerättsutredningen något tillägg till regeringsformen inte vara nödvändigt.
Vidare föreslogs riksdagen inte tillträda ILO-konventionen (nr 169) om
ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder.
Däremot föreslogs en ändring i rennäringslagen (1971:437) av innebörd att
renskötselrätten är en för den samiska befolkningen kollektiv rätt som bygger
på urminnes hävd. På åretruntmarkema föreslogs förbud mot ingrepp som
skulle innebära avsevärd olägenhet för renskötseln, även om ingreppet inte
skulle innebära ändrad markanvändning.
Nya regler för högsta renantal föreslogs. Bland annat innebar förändringen
att länsstyrelsen skulle vid vite kunna förelägga en sameby att minska antalet
renar till det tillåtna, att hålla årlig renräkning och att upprätta renlängd.
Länsstyrelsen skulle också få befogenhet att kontrollera renräkningen. Läns-
styrelsen skulle också kunna förelägga sameby att vid vite driva bort renar på
otillåtet område.
Möjligheterna till upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark
ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen utökades kraftigt. Rätt till jakt
och fiske föreslogs utvidgas till att i princip omfatta all mark där inte någon
olägenhet av betydelse beräknades uppkomma för rennäringen eller där
samebymedlems rätt till jakt eller fiske inte träddes för när. Marken föreslogs
delas in i områden där i princip alla skulle få lösa ett jaktkort för jakt på
småvilt. För kommuninnevånarnas småviltsjakt skulle särskilda områden
kunna avsättas. Dessa skulle dessutom ha rätt att mot en lägre avgift jaga
inom alla områden inom kommunen.
I propositionen presenterades också förslag till nya principer för prisstöd
till rennäringen. Stödet per slaktad ren skulle ersättas av ett kilorelaterat stöd.
1996/97 :RR4
Underbilaga 1
112
Slutligen föreslogs riksdagen avsätta medel för att trygga den samiska
slöjdens fortlevnad och utveckling.
Riksdagen godkände i allt väsentligt regeringsförslagen (bet. 1992/93:
KU17, rskr. 1992/93:114, bet. 1992/93:BoU08, rskr. 1992/93:115).
Den 26 januari 1995 fick Miljövårdsberedningen (Jo 1968:A) regeringens
uppdrag att analysera miljösituationen och lämna förslag till åtgärder för en
hållbar utveckling i landets fjällområden. Utredningsuppdraget redovisades i
betänkandet (SOU 1995:100) Hållbar utveckling i landets fjällområden.
Med hållbar utveckling menar beredningen en process som omfattar såväl
ekologisk som social och ekonomisk utveckling. De som bor i fjällregionen
måste få möjlighet till arbete, utbildning, trygghet och livskvalitet inom
ramen för vad naturen tål.
Beredningen konstaterar att fjällmiljön är långt ifrån opåverkad av männi-
skan men trots detta tillhör våra mest ursprungliga miljöer med mycket stora
naturvärden. Fjällområdet i sin helhet är inte nedslitet men inom vissa av-
gränsade områden, särskilt i de södra fjälltrakterna, finns påtagliga skador av
överbetning. Effekter av s.k. kanaliserat slitage genom tramp och barmarks-
köming finns i hela fjällområdet. Buller från bl.a. snöskotrar skapar rela-
tionsproblem visavi icke motoriserat friluftsliv och rennäringen. Försurning-
en av vattendrag och sjöar i de södra och mellersta fjälltrakterna har orsakat
omfattande biologiska förändringar. Fjällområdet tillförs miljögifter genom
nedfall från atmosfären.
Beredningen föreslår att fjällplaneringen blir målstyrd. Syftet skall vara att
styra verksamheter och anspråk till lämpligaste område för att minska intres-
sekonflikter. En fjälldelegation bör inrättas för att förstärka dialogen mellan
fjällänen och för att biträda centrala myndigheter och regeringen.
När det gäller rennäringen betonar beredningen betydelsen av att denna
tydligare accepteras som areell näring och därvid jämställs med jord- och
skogsbruk men också åläggs ett sektorsansvar när det gäller miljöhänsyn. Ett
miljömål bör fastställas och införas i rennäringslagen. I proposition
1992/93:32 (jfr ovan) hade föredragande statsrådet uttalat att rennäringen
måste ta den hänsyn som betingas av vad naturen faktiskt tål. Han föreslog
att rennäringslagen skulle kompletteras härvidlag. Men så har ännu inte skett,
konstaterar beredningen, som har följande förslag till miljömålsformulering,
tänkt att tas in i rennäringslagen: "Rennäringen skall bedrivas med hänsyn
till naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga så att dessa uthål-
ligt ger god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden bibe-
hålls. ”
Regeringen bör enligt Miljövårdsberedningen tillsätta en rennäringspoli-
tisk kommitté för att utforma förslag till en samlad rennäringspolitik. Beho-
vet av stöd till binäringar bör särskilt utredas. Sitt förslag motiverar bered-
ningen med att dess eget uppdrag har haft fokus på problemen inom fjällen
som ett geografiskt avgränsat område. Men när det gäller rennäringen går det
inte att frikoppla fjällen från förhållandena inom hela renskötselområdet.
1996/97:RR4
Underbilaga 1
113
8 Riksdagen 1996/97. 2 saml. RR4
Enligt beredningen bör en framtida rennäringspolitik bygga på bl.a. följande
förutsättningar:
• renbetesdriften är en areell näring
• förbättrad avkastning
• minskade kostnader
• god betesförvaltning och markanvändning
• utveckling av samiska binäringar.
Beredningen anser att samebyarnas ställning och verksamhet bör belysas,
inte minst frågan om breddad sysselsättning inom samebyns ram. Ett vidgat
samebybegrepp skulle möjliggöra för fler personer att vara verksamma inom
olika binäringar men fortfarande inom ramen för samebyn. Detta skulle öka
möjligheterna att behålla den yngre generationen kvar i samebyn. Samtidigt
finns risk för att misslyckade satsningar på t.ex. turism får olyckliga kon-
sekvenser på samebyns ekonomi och därmed innebär ett hot också mot ren-
näringen.
Miljövårdsberedningen föreslår att den centrala rennäringsadministratio-
nen förs över från Jordbruksverket till Glesbygdsverket. Förslaget motiveras
med att rennäringsfrågoma inom Jordbruksverket inte har fått den ställning
som varit önskvärd. Beredningen säger sig ha övervägt om Sametinget skulle
kunna ta över Jordbruksverkets uppgifter men tvekat med tanke på Same-
tingets partsroll. Under alla omständigheter bör Sametinget få finna sina
arbetsformer och rutiner innan uppgifterna ändras, menar beredningen som
också avvisar tanken på att lägga centrala uppgifter på någon av berörda
länsstyrelser. Beredningen finner att Glesbygdsverket kan vara en bra lös-
ning. Det är en liten myndighet vilket ökar möjligheten för att rennäringsfrå-
goma får stor tyngd. Ett annat skäl är att myndighetens arbetsområde i stort
sammanfaller med renskötselområdet.
Miljövårdsberedningen anser att rådgivningsverksamheten inom rennä-
ringen måste stärkas. Det bör övervägas om ansvaret för rådgivningsverk-
samheten kan förläggas till Sametinget.
När det gäller rennäringen i övrigt anser beredningen att det påböljade ar-
betet med renbetesinventeringar bör bedrivas med högsta prioritet. I områden
som utsatts för överbetning under lång tid bör särskilda åtgärdsplaner upprät-
tas. Individmärkning av ren bör stimuleras för att förbättra hjordstrukturen.
Behovet och dragningen av renstängsel bör ses över så att skadorna på
miljön kan minskas. Av samma skäl bör den norsk-svenska renbeteskonven-
tionen omförhandlas, anser beredningen.
I flera län pågår arbete med att ta fram markanvändningsredovisningar för
samebyar. I dessa redovisas känsliga områden för renskötseln liksom rennä-
ringens nyttjande av mark, vatten och fasta anläggningar. Redovisningarna
bör enligt Miljövårdsberedningen kompletteras med information om speciellt
värdefulla respektive känsliga områden för natur- och kulturminnesvård.
Miljövårdsberedningen föreslår vidare att regeringen låter utreda hur en
kombination av prisstöd och miljöstöd kan utformas för miljöförbättrande
åtgärder i renskötseln och för att undvika negativ påverkan inom särskilt
värdefulla områden. Beredningen anser att det är viktigt att bidragen till
rennäringen, t.ex. prisstödet, utformas med beaktande av miljönyttan. Nuva-
1996/97:RR4
Underbilaga 1
114
rande prisstödssystem bör utvärderas. Utifrån denna utvärdering bör man se
över möjligheterna att göra prisstödet till ett instrument för att hålla renanta-
let inom tillåtna gränser.
I avsnittet om rennäringen tar Miljövårdsberedningen också upp problemet
med barmarksköming i terräng. Körning i terräng med motordrivet fordon är
enligt gällande regler förbjuden på barmark om körningen sker för annat
ändamål än jord- och skogsbruk. Regeringen har med stöd av undantagsbe-
stämmelse bestämt att terrängfordon och motorfordon får användas på bar-
mark för bevakning av renar samt drivning och samling av renar inför ome-
delbart förestående märkning, slakt eller förflyttning. Särskild försiktighet
skall iakttas vid barmarksköming på kalfjäll.
Miljövårdsberedningen säger sig inse att barmarksköming inom rensköt-
seln har medfört betydande rationaliseringsvinster. Men beredningen har
också fått många vittnesmål om att motorcykelåkning i terräng ger upphov
till besvärliga yrkesskador. Det är mot denna bakgrund försök med använd-
ning av häst pågår inom olika samebyar. Också det faktum att många renskö-
tare själva upplever markskadorna som störande kan ha bidragit. Enligt be-
redningen behövs inga ingående studier för att slå fast att barmarksköming
med motorfordon orsakar skador på mark och vegetation. Beredningen me-
nar att barmarkskömingen - även om den inte ökar ytterligare - kommer att
medföra ett ständigt ökande hot mot fjällområdets natur- och miljövärden.
De regelsystem som finns i dag kan inte förhindra en sådan utveckling. Uti-
från insikten om att rennäringen måste få bedrivas i rationella former anser
beredningen det inte vara befogat att införa ett generellt förbud mot bar-
marksköming nedanför kalfjället. Beträffande kalfjället däremot tar miljöin-
tressena över nyttointressena. Men att helt förbjuda barmarkskömingen
innebär att helikopter blir det enda realistiska alternativet. Beredningen ham-
nar i slutsatsen att det från och med år 2000 endast skall vara tillåtet att an-
vända fordon som uppfyller särskilda krav i fråga om marktryck vid bar-
marksköming på kalfjället. Dessutom föreslår beredningen striktare regler
när det gäller antalet terrängfordon inom en och samma sameby.
När det gäller skotertrafik och buller föreslår beredningen ett samlat åt-
gärdspaket med miljöklassning, införande av körkort och skoterförarlicens,
hastighetsbegränsning och reglering av färdselrätten.
I ett avsnitt rörande turism och friluftsliv hävdar beredningen att det be-
hövs ett förtydligat ansvar för organisatörer av sådan verksamhet. Bered-
ningen anser också att initiativ till miljöanpassad sameturism bör uppmuntras
och stödjas. Sameturismen har fått växande betydelse som komplement till
renskötseln. I dag finns ca 80 samiska turistföretag men potentialen bedöms
som avsevärt större.
Ett problem i sammanhanget är att turism och friluftsliv stör rennäringen.
Byggforskningsrådet har i rapporten (R22:1994) Konsekvensbeskrivningar i
samhällsplaneringen - Rennäring och turism i översiktsplaneringen närmare
behandlat detta problem.
Miljövårdsberedningen anser att samebyn, kommunerna och turismnäring-
en bör ha ett delat ansvar för att informera om de hänsyn som måste visas
rennäringen vid vistelse på renbetesmark.
1996/97:RR4
Underbilaga 1
115
Jakt- och fiskefrågor diskuteras i beredningens betänkande. Ett nytt system
för upplåtelse av rätt till småviltjakt och handredskapsfiske på statens mark
ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen infördes 1993. Enligt det nya
systemet kan rätt till småviltjakt och fiske upplåtas i betydligt större omfatt-
ning än tidigare. Upplåtelserna omfattar all mark där inte någon olägenhet av
betydelse uppkommer för rennäringen eller där samebymedlemmars jakt- och
fiskerätt inte träds för när. Tidigare hade länsstyrelsen möjlighet - men inte
skyldighet - att upplåta jakt- eller fiskerätt när det inte fanns något hinder,
antingen direkt eller genom underupplåtelser från jakt- och fiskevårdsföre-
ningar. Det nya systemet innebär att antalet s.k. undantagsvatten, dvs. vatten
reserverade för samebyarna, har minskat.
Upplåtelsesystemet för jakt innebär att alla får lösa jaktkort för småviltjakt.
Kommuninnevånare har rätt att mot avgift lösa årstillstånd. Övriga kan lösa
dygnstillstånd. Länsstyrelsen kan avlysa ett särskilt område från jakt för att
förhindra störningar för renskötseln. Länsstyrelsen kan också begränsa anta-
let jägare inom vissa områden. Men Miljövårdsberedningen bedömer att den
vetenskapliga osäkerhet som råder rörande jaktens påverkan på faunan i
fjällen bör leda till aktsamhet. Beredningen vill därför att länsstyrelserna
skall ha möjlighet att också av naturvårdsskäl besluta om jaktförbud inom
vissa områden, under så lång tid som bedöms nödvändig.
Det nya systemet för upplåtelser av rätt till jakt och fiske är under utvärde-
ring av Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Sametinget. En första etapp
har redovisats till regeringen i april 1994. En ny utvärdering skall enligt
planerna redovisas våren 1996. Syftet med utvärderingsarbetet är att belysa
det nya systemets effekter på renskötselrätten, viltvården, fiskevården och
naturvården samt systemets ekologiska verkningar.
När regeringen skall ta ställning till dessa utvärderingar bör den beakta
vissa synpunkter, menar beredningen. Bland annat bör länsstyrelserna ges det
övergripande ansvaret för upplåtelser. Nyttjandeplaner bör upprättas. En
ordning med lokal administration av underupplåtelser bör övervägas. Enligt
en modell som rekommenderas delas samebyn upp i dels områden undantag-
na från jakt samt i ett antal jaktområden dit jägarna slussas enligt ett visst
system. Med ett sådant system kan jakten kontrolleras och jakttrycket be-
gränsas.
Miljövårdsberedningens förslag har remissbehandlats och är nu under be-
redning i regeringskansliet. En proposition grundad på bl.a. beredningens
förslag är aviserad till april 1996.
1996/97:RR4
Underbilaga 1
116
Statistiska centralbyrån (SCB) har på uppdrag av Riksdagens revisorer ge-
nomfört en undersökning rörande den nuvarande inkomstsituationen inom
rennäringen.
Undersökningen har haft formen av en samköming av Jordbruksverkets
företagsregister för rennäringen och SCB:s inkomst- och förmögenhetsregis-
ter. Inkomstuppgiftema avser inkomståret 1993.
Viktigare resultat av undersökningen redovisas i kapitel 6. Där finns också
en redogörelse för tillämpat urvalsförfarande och för vissa definitioner, t.ex.
av begreppet företag/familj.
Undersökningen har omfattat 820 av totalt 963 renskötselföretag. Bortfallet
om ca 15 % utgörs bl.a. av renägarna inom koncessionsområdet. Dessa har
undantagits med hänsyn till de speciella förhållanden som råder inom kon-
cessionsrenskötseln. Vidare finns det två samebyar i Jämtlands län vilkas
reninnehav inte har fördelats på ägare i företagsregistret. Därmed har inte
heller dessa renägare kommit med i bearbetningen. Slutligen finns det ett
antal renägare som fått felaktigt angivna personnummer i företagsregistret
och som därför inte har kunnat matchas mot inkomst- och förmögenhetsre-
gistret.
I tabellerna la- 2c har uppgifterna fördelats efter ålder. Med ålder avses
här företagarens ålder.
I de tabeller där uppgifterna har grupperats efter renantal medräknas såväl
de renar som ägs av företagaren själv (kategori F) som de renar som ägs av
med företagare samtaxerade personer samt barn under 18 år (kategorierna R,
M och S). Sammanlagt ingår 196 692 renar i bearbetningen, vilket motsvarar
ca 75 % av samtliga. Det finns tre förklaringar till att renar saknas:
• Företagarens personnummer har inte matchat vid bearbetningen (jfr
ovan). I detta fall finns inte företaget med i redovisningen. Därmed sak-
nas också företagets renar.
• Företagarens personnummer har visserligen matchat mot inkomst- och
förmögenhetsregistret men däremot inte personnumret för samtaxerade
personer och/eller barn under 18 år mot företagsregistret. I dessa fall
finns endast en del av företagets renar redovisade.
• Personer som äger renar ingår inte i familjen/företaget så som det har
definierats i undersökningen. Exempel är barn över 18 år.
1996/97:RR4
Underbilaga 2
117
Underbilaga 2
Inkomst av
näringsverksam-
het
Inkomst av
tjänst
Sammanräknad
förvärvsin-
komst
Allmänna
avdrag
Förlustavdrag
Taxerad för-
värvsinkomst
Grundavdrag
Beskattnings-
bar förvärvsin-
komst
Inkomst av
kapital
Inkomst av yrkesmässigt bedriven förvärvsverksamhet
anses som inkomst av näringsverksamhet om inkomsten
inte räknas in under inkomstslagen kapital och tjänst. De
flesta intäkter och kostnader som har direkt samband med
verksamheten är skattepliktiga respektive avdragsgilla.
Inkomst av näringsverksamhet har beräknats genom att
alla överskott har summerats. Underskotten har givits
värdet noll oavsett storleken. Medelvärdet har sedan beräk-
nats genom att summan har dividerats med antalet familjer
(företag). Särskilt för grupper med låga genomsnittliga
inkomster av näringsverksamhet finns skäl att räkna med
att en inte obetydlig andel av företagen redovisar under-
skott. Storleken av dessa underskott är inte känd.
Underskott får normalt endast kvittas mot kommande
överskott. Ett lågt värde ett visst år kan alltså bero på att
underskott från tidigare år har dragits av.
Till inkomst av tjänst hänförs utöver lön och olika slag av
förmåner också skattepliktiga transfereringar såsom pen-
sioner, ersättningar som utbetalas av försäkringskassan,
arbetslöshetsersättning etc.
Omfattar summan av inkomst av tjänst och inkomst av
näringsverksamhet.
Allmänna avdrag omfattar avdrag för pensionsförsäkrings-
premier samt periodiskt understöd.
Förlustavdrag avser avdrag för förlustutjämning på grund
av tidigare ej utnyttjade underskottsavdrag som uppkommit
under åren 1986-1990.
Taxerad förvärvsinkomst utgör summan av sammanräknad
förvärvsinkomst minskad med allmänna avdrag och för-
lustavdrag.
Grundavdraget får inte överstiga summan inkomst av tjänst
och näringsverksamhet minskad med allmänna avdrag.
Utgörs av taxerad förvärvsinkomst minskad med grundav-
drag eller särskilt grundavdrag.
Utgörs av skillnaden mellan inkomsträntor (respektive
realisationsvinster) och utgiftsräntor (respektive realisa-
tionsförluster).
118
|
Summa för- |
, ..... 1996/97:RR4 Avser summan av overskott av kapital och den samman- _T , , , , <• .. . , Underbilaga 2 räknade förvärvsinkomsten. |
|
Positiva trans- |
Är summan av barnbidrag, bostadsbidrag, kommunalt |
|
Negativa trans- |
Består till största delen av skatter |
|
Summa negati- |
Utgör summan av de sammanlagda skatterna minskade |
|
Familjeinkomst |
Begreppet har bildats genom att till summan av taxerad |
|
Tab. |
Redovisningsvariabel |
Fördelningsvariabel |
Familjetyp |
|
1 a |
Taxerade förvärvsinkomster, avdrag |
Område och företa- |
Ensamstående |
|
1 b |
Dito |
Dito |
Samtaxerade par |
|
1 c |
Dito |
Samtliga familje- | |
|
2a |
Positiva och negativa transfereringar |
Område och företa- |
Ensamstående |
|
2b |
Dito |
Dito |
Samtaxerade par |
|
2c |
Dito |
Dito |
Samtliga familje- |
|
3a |
Taxerade förvärvsinkomster, avdrag |
Område och antal |
Ensamstående |
|
3b |
Dito |
Dito |
Samtaxerade par |
|
3 c |
Dito |
Dito |
Samtliga familje- |
|
4 a |
Positiva och negativa transfereringar |
Område och antal |
Ensamstående |
|
4b |
Dito |
Dito |
Samtaxerade par |
|
4 c |
Dito |
Dito |
Samtliga familje- |
119
Underbilaga 2
Tabell 1a Redovisningsvariabel: Taxerade förvärvsinkomster, avdrag och kapitalinkomster år 1993, medeltal kr/familj
Fördelningsvariabel: Område och företagarens ålder
Ensamstående
|
Ålder |
Närings- |
Tjänst |
Sammanräk- Allmänna av- Taxerad Beskattnings-Inkomst av kapital |
Summa för- |
Antal |
|
verksamhet |
därav |
nad förvärvs- drag o förlust- förvärvs- bar inkomst Över- Under- |
värvs- och |
familjer | |
|
pension |
inkomst avdraq inkomst skott skott |
kapitalinkomst |
Norrbottens läns norra fjällsamebyar
|
-29 |
351 |
75163 |
0 |
75 514 |
331 |
75183 |
61 754 |
3 246 |
2 869 |
78 760 |
35 |
|
30-39 |
1 963 |
56 551 |
0 |
58 515 |
702 |
57 812 |
45 544 |
3 007 |
1 661 |
61 522 |
41 |
|
40-49 |
355 |
72 434 |
6 445 |
72 790 |
1 331 |
71 459 |
54 852 |
6914 |
2 886 |
79703 |
29 |
|
50-59 |
8 873 |
41 569 |
8 627 |
50 442 |
673 |
49 769 |
36 685 |
2 285 |
6 596 |
52 727 |
26 |
|
60-64 |
2 507 |
48 627 |
32 027 |
51 133 |
313 |
50 820 |
30 820 |
1 900 |
4 540 |
53 033 |
15 |
|
65- |
1 073 |
53 336 |
52 630 |
54 409 |
70 |
54 339 |
9184 |
4 375 |
4 057 |
58 784 |
44 |
|
Samtliga |
2 203 |
58 984 |
16 881 |
61 187 |
549 |
60 638 |
39156 |
3 778 |
3 528 |
64 965 |
190 |
Norrbottens läns södra fjällsamebyar
|
-29 |
3 421 |
78 232 |
3111 |
81 653 |
47 |
81 605 |
68 458 |
2711 |
6 721 |
84 363 |
19 |
|
30-39 |
11 423 |
46131 |
0 |
57 554 |
762 |
56 792 |
45 062 |
3031 |
2 892 |
60 585 |
13 |
|
40-49 |
13 054 |
55 579 |
6133 |
68 633 |
313 |
68 321 |
55 258 |
7 658 |
1 954 |
76292 |
24 |
|
50-59 |
21 324 |
70 619 |
10 686 |
91 943 |
1 357 |
90 586 |
72148 |
5 500 |
7 771 |
97 443 |
21 |
|
60-64 |
11 483 |
55 875 |
34 150 |
67 358 |
42 |
67 317 |
44 475 |
3 758 |
4 883 |
71 117 |
12 |
|
65- |
2 759 |
55 063 |
53 766 |
57822 |
69 |
57 753 |
12 278 |
4 759 |
422 |
62 581 |
32 |
|
Samtliga |
9 923 |
60 624 |
21 165 |
70 547 |
409 |
70138 |
46 731 |
4 856 |
3 698 |
75 403 |
121 |
Norrbottens läns skogssamebyar
|
-29 |
35129 |
52186 |
0 |
87 314 |
64 |
87 250 |
72 679 |
2 236 |
8 307 |
89 550 |
14 |
|
30-39 |
46 913 |
17 420 |
0 |
64 333 |
513 |
63 820 |
50180 |
2 913 |
4 327 |
67 247 |
15 |
|
40-49 |
25 864 |
40 264 |
0 |
66127 |
182 |
65 945 |
55 218 |
7 682 |
4 673 |
73 809 |
11 |
|
50-59 |
20733 |
70 483 |
8 550 |
91 217 |
600 |
90 617 |
70467 |
1 300 |
4 367 |
92 517 |
6 |
|
60-64 |
7 833 |
34 450 |
29183 |
42 283 |
50 |
42 233 |
15 367 |
1 967 |
2 800 |
44 250 |
6 |
|
65- |
2113 |
47 675 |
54150 |
49 788 |
25 |
49 763 |
12113 |
9450 |
1 788 |
59 238 |
8 |
|
Samtliga |
27 805 |
40 763 |
10 993 |
68 568 |
245 |
68 323 |
49 825 |
4 245 |
4 832 |
72 813 |
60 |
Västerbottens läns samebyar
|
-29 |
43 424 |
26 233 |
0 |
69 657 |
448 |
69 210 |
55 690 |
833 |
9 057 |
70 490 |
21 |
|
30-39 |
101 755 |
21 545 |
0 |
123 300 |
55 |
123245 |
107 875 |
5 065 |
9 955 |
128 365 |
20 |
|
40-49 |
46 988 |
47 600 |
9 513 |
94 588 |
3 213 |
91 375 |
74 950 |
1 400 |
2138 |
95 988 |
8 |
|
50-59 |
41 240 |
11 100 |
10 220 |
52 340 |
60 |
52 280 |
33 320 |
4 420 |
3 300 |
56 760 |
5 |
|
60-64 |
20 640 |
34 400 |
27 880 |
55 040 |
60 |
54 980 |
34 640 |
5 020 |
0 |
60 060 |
5 |
|
65- |
8 486 |
50 757 |
49 843 |
59 243 |
86 |
59157 |
9 371 |
1 329 |
71 |
60 571 |
7 |
|
Samtliga |
55 935 |
29 476 |
9 326 |
85 411 |
567 |
84 844 |
65 636 |
2 826 |
6 415 |
88 236 |
66 |
Jämtlands läns samebyar
|
-29 |
26 331 |
13162 |
592 |
39 492 |
277 |
39 215 |
29 877 |
269 |
4 554 |
39 762 |
13 |
|
30-39 |
33 900 |
14 438 |
400 |
48 338 |
225 |
48113 |
35 463 |
1 750 |
3 625 |
50 088 |
8 |
|
40-49 |
54 317 |
13133 |
0 |
67 450 |
1 967 |
65 483 |
51 267 |
4 467 |
2 517 |
71 917 |
6 |
|
50-59 |
96 790 |
23 650 |
7 790 |
120 440 |
540 |
119 900 |
100 610 |
5 210 |
8 030 |
125 650 |
10 |
|
60-64 |
46150 |
19 633 |
2 383 |
65 783 |
50 |
65 733 |
51 617 |
2133 |
3 267 |
67 917 |
6 |
|
65- |
3 | ||||||||||
|
Samtliga |
47 483 |
20 713 |
7 233 |
68 196 |
504 |
67 691 |
52 365 |
3 254 |
4 417 |
71 450 |
46 |
Samtliga områden
|
-29 |
17 875 |
54 605 |
655 |
72 480 |
259 |
72 222 |
59191 |
2131 |
5 822 |
74 612 |
102 |
|
30-39 |
33 392 |
38 412 |
33 |
71 804 |
508 |
71 296 |
58 216 |
3 316 |
4 110 |
75121 |
97 |
|
40-49 |
16 794 |
55 603 |
5 259 |
72 396 |
1 097 |
71 299 |
56 814 |
6 497 |
2 746 |
78 894 |
78 |
|
50-59 |
29 074 |
48 216 |
9 250 |
77 290 |
813 |
76 476 |
59 771 |
3 778 |
6 731 |
81 068 |
68 |
|
60-64 |
13 693 |
43100 |
27 705 |
56 793 |
139 |
56 655 |
35 707 |
2 802 |
3 707 |
59 595 |
44 |
|
65- |
2 253 |
54 028 |
53 701 |
56 281 |
68 |
56 213 |
11 413 |
5 002 |
2 200 |
61 283 |
94 |
|
Samtliga |
18 972 |
49 454 |
15 271 |
68 426 |
474 |
67 952 |
47 255 |
3 926 |
4 212 |
72 352 |
483 |
120
Underbilaga 2
Tabell 1b Redovisningsvariabel: Taxerade förvärvsinkomster, avdrag och kapitalinkomster år 1993, medeltal kr/familj
Fördelningsvariabel: Område och företagarens ålder
Samtaxerade par_______
Ålder Närings-
verksamhet
Tjänst
därav
pension
Sammanräk- Allmänna av-
nad förvärvs- drag o förlust-
inkomst
avdrag
Taxerad Beskattnings- Inkomst av kapital Summa för-
förvärvs- bar inkomst Över- Under- värvs- och
inkomst skott skott kapitalinkomst
|
Norrbottens läns norra fjällsamebyar | ||||
|
-29 | ||||
|
30-39 |
982 |
192 209 |
91 |
193191 |
|
40-49 |
3 493 |
177 660 |
663 |
181 153 |
|
50-59 |
815 |
210 200 |
20 410 |
211 015 |
|
60-64 |
4 329 |
159 443 |
33 429 |
163 771 |
|
65- |
360 |
124 426 |
85 200 |
124 786 |
|
Samtliga |
1 741 |
166 476 |
31 291 |
168 217 |
|
Norrbottens läns södra fjällsamebyar | ||||
|
-29 | ||||
|
30-39 |
8 460 |
144 060 |
1327 |
152 520 |
|
40-49 |
25 825 |
139 400 |
3 263 |
165 225 |
|
50-59 |
4 008 |
193 846 |
7 492 |
197 854 |
|
60-64 | ||||
|
65- |
1 167 |
143 381 |
111 774 |
144 548 |
|
Samtliga |
8 696 |
155179 |
41 157 |
163 875 |
|
Norrbottens läns skogssamebyar | ||||
|
-29 | ||||
|
30-39 |
10100 |
164 878 |
0 |
174 978 |
|
40-49 |
37 425 |
210 975 |
0 |
248 400 |
|
50-59 |
55 317 |
174 458 |
9 033 |
229 775 |
|
60-64 | ||||
|
65- |
8 675 |
146 608 |
103 283 |
155 283 |
|
Samtiiga |
33156 |
164 688 |
28 079 |
197 844 |
Västerbottens läns samebyar
|
-29 |
0 |
0 |
0 |
0 |
|
30-39 |
88 814 |
87 343 |
529 |
176157 |
|
40-49 |
81 563 |
158 525 |
16 675 |
240 088 |
|
50-59 |
110 650 |
76 967 |
3 317 |
187 617 |
|
60-64 |
74 725 |
77 600 |
48 963 |
152 325 |
|
65- |
46 285 |
105 846 |
89108 |
152131 |
|
Samtliga |
79198 |
100 000 |
35 979 |
179198 |
|
Jämtlands läns samebyar | ||||
|
30-39 |
89 770 |
76120 |
0 |
165 890 |
|
40-49 |
38 950 |
141 513 |
0 |
180 463 |
|
50-59 |
21 811 |
111 211 |
20 078 |
133 022 |
|
60-64 | ||||
|
65- | ||||
|
Samtliga |
53 675 |
106103 |
9 950 |
159 778 |
|
Samtliga områden | ||||
|
-29 |
22192 |
148 000 |
0 |
170192 |
|
30-39 |
27 917 |
146 762 |
406 |
174 679 |
|
40-49 |
25 450 |
166 404 |
2 936 |
191 854 |
|
50-59 |
34 186 |
162 758 |
12 644 |
196 944 |
|
60-64 |
37 497 |
128186 |
29 030 |
165 684 |
|
65- |
8 936 |
130135 |
95 585 |
139 071 |
|
Samtliga |
24 468 |
147 588 |
31 593 |
172 056 |
|
2 823 |
190 368 |
158 427 |
1077 |
21 927 |
194 268 |
|
1520 |
179 633 |
147750 |
4183 |
29 307 |
185 337 |
|
1410 |
209 605 |
176885 |
4 295 |
29 035 |
215 310 |
|
657 |
163114 |
130979 |
2 321 |
15 529 |
166 093 |
|
940 |
123 846 |
48 949 |
7 366 |
6 440 |
132151 |
|
1 436 |
166 781 |
122 668 |
4 248 |
19 623 |
172 465 |
|
1 327 |
151 193 |
123 793 |
3 493 |
31533 |
156 013 |
|
2269 |
162 956 |
133 206 |
6 338 |
19 069 |
171563 |
|
2 831 |
195 023 |
168 508 |
6500 |
19 477 |
204 354 |
|
948 |
143 600 |
72 944 |
18 626 |
3533 |
163174 |
|
1 705 |
162 170 |
118 556 |
10157 |
15 958 |
174 032 |
|
1 322 |
173 656 |
144167 |
644 |
18178 |
175 622 |
|
7 288 |
241 113 |
208 888 |
3 600 |
32 388 |
252 000 |
|
1 458 |
228 317 |
194 408 |
8 475 |
9 033 |
238 250 |
|
67 |
155 217 |
82 258 |
2158 |
3192 |
157 442 |
|
2 290 |
195 554 |
153 613 |
3 692 |
13 033 |
201 535 |
|
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
|
586 |
175 571 |
146 257 |
1 829 |
20 929 |
177 986 |
|
4 763 |
235 325 |
198 238 |
7 988 |
49 388 |
248 075 |
|
2108 |
185 508 |
154 467 |
54 417 |
10117 |
242 033 |
|
425 |
151 900 |
113 838 |
4 275 |
2113 |
156 600 |
|
1 031 |
151 100 |
79 446 |
6 908 |
2 762 |
159 038 |
|
1 756 |
177 442 |
133 475 |
17 785 |
14 913 |
196 983 |
|
950 |
164 940 |
134 740 |
990 |
12 880 |
166 880 |
|
475 |
179 988 |
153 263 |
6 888 |
20 375 |
187 350 |
|
400 |
132 622 |
99133 |
78 |
14 478 |
133100 |
|
883 |
158 894 |
125 225 |
3 017 |
13 781 |
162 794 |
|
433 |
169 758 |
139 458 |
733 |
13 367 |
170 925 |
|
1 706 |
172 973 |
143 032 |
1 660 |
22132 |
176 340 |
|
2 601 |
189 253 |
157 813 |
5 353 |
28 593 |
197 207 |
|
1 688 |
195 256 |
163 742 |
14 027 |
18 091 |
210 971 |
|
1 705 |
163 978 |
127 303 |
5 097 |
11 195 |
170 781 |
|
819 |
138 252 |
65 770 |
9 961 |
4 483 |
149 031 |
|
1 609 |
170 447 |
127 899 |
7 386 |
16 509 |
179 442 |
121
Underbilaga 2
Tabell 1c Redovisningsvariabel: Taxerade förvärvsinkomster, avdrag och kapitalinkomster är 1993, medeltal kr/famij
Fördelningsvanabel: Område och företagarens ålder
Samtliga familjetyper
|
Ålder |
Närings- |
Tjänst |
därav |
Sammanräk- |
Allmänna av- |
Taxerad |
Beskattnings- Inkomst av kapital |
Summa för- |
Antal | ||
|
bar inkomst |
Över- |
Under- | |||||||||
|
Norrbottens läns norra fjällsamebyar | |||||||||||
|
-29 |
. 324 |
76 953 |
0 |
77276 |
308 |
76 968 |
62 361 |
3 026 |
3911 |
80 303 |
38 |
|
30-39 |
1 621 |
103 924 |
32 |
105544 |
1 443 |
104102 |
84 963 |
2 333 |
8 738 |
107 878 |
63 |
|
40-49 |
1 951 |
125 939 |
3 505 |
127 890 |
1427 |
126 463 |
102 088 |
5 525 |
16 320 |
133415 |
59 |
|
50-59 |
5 370 |
114 887 |
13 750 |
120 257 |
993 |
119 263 |
97 641 |
3159 |
16 352 |
123 415 |
46 |
|
60-64 |
3 386 |
102 124 |
32 703 |
105 510 |
479 |
105 031 |
79172 |
2103 |
9 845 |
107 614 |
29 |
|
65- |
757 |
84 832 |
67 059 |
85 589 |
456 |
85133 |
26 801 |
5 700 |
5113 |
91 289 |
79 |
|
Samtliga |
2 021 |
101 433 |
22 571 |
103 454 |
899 |
102 554 |
72135 |
3 964 |
9 884 |
107 417 |
314 |
Norrbottens läns södra fjällsamebyar
|
•29 |
4333 |
89 395 |
2 814 |
93 729 |
52 |
93 676 |
78 962 |
2 590 |
6 705 |
96 319 |
21 |
|
30-39 |
9 836 |
98 593 |
711 |
108 429 |
1 064 |
107 364 |
87 239 |
3 279 |
18 236 |
111 707 |
28 |
|
40-49 |
18163 |
89108 |
4 985 |
107 270 |
1095 |
106175 |
86 438 |
7130 |
8 800 |
114400 |
40 |
|
50-59 |
14 703 |
117735 |
9 465 |
132 438 |
1 921 |
130 518 |
108 991 |
5 882 |
12 247 |
138 321 |
34 |
|
60-64 |
9 625 |
103 325 |
27 805 |
112 950 |
990 |
111 960 |
81 545 |
6185 |
10 570 |
119135 |
20 |
|
65- |
2 031 |
95 480 |
80 312 |
97 510 |
471 |
97 039 |
40 041 |
11 105 |
1 846 |
108 615 |
59 |
|
Samtliga |
9 431 |
98 540 |
29182 |
107971 |
929 |
107 042 |
75 532 |
6 982 |
8 614 |
114 952 |
202 |
Norrbottens låns skogssamebyar
|
-29 |
39 644 |
73 000 |
0 |
112 644 |
72 |
112 572 |
94 767 |
1 894 |
9506 |
114 539 |
18 |
|
30-39 |
33108 |
72 717 |
0 |
105825 |
817 |
105 008 |
85 425 |
2 063 |
9 521 |
107 888 |
24 |
|
40-49 |
30 732 |
112142 |
0 |
142 874 |
3174 |
139 700 |
119 921 |
5 963 |
16 342 |
148 837 |
19 |
|
50-59 |
43 789 |
139 800 |
8 872 |
183 589 |
1 172 |
182 417 |
153 094 |
6 083 |
7 478 |
189 672 |
18 |
|
60-64 |
28 722 |
55 978 |
19456 |
84 700 |
2 367 |
82 333 |
54 300 |
2 667 |
2 022 |
87 367 |
9 |
|
65- |
6 050 |
107 035 |
83 630 |
113 085 |
50 |
113 035 |
54 200 |
5 075 |
2 630 |
118160 |
20 |
|
Samtliga |
30183 |
95 841 |
18 587 |
126 024 |
1 154 |
124 870 |
95 953 |
3 999 |
8 477 |
130 023 |
108 |
Västerbottens läns samebyar
|
-29 |
43 424 |
26 233 |
0 |
69 657 |
448 |
69 210 |
55 690 |
833 |
9 057 |
70 490 |
21 |
|
30-39 |
98 400 |
38 604 |
137 |
137 004 |
193 |
136 811 |
117 826 |
4 226 |
12 800 |
141 230 |
27 |
|
40-49 |
64 275 |
103 063 |
13 094 |
167 338 |
3 988 |
163 350 |
136 594 |
4 694 |
25 763 |
172 031 |
16 |
|
50-59 |
90 235 |
57 594 |
5 347 |
147 829 |
1 506 |
146 324 |
118 835 |
39 712 |
8112 |
187 541 |
17 |
|
60-64 |
53 923 |
60 985 |
40 854 |
114 908 |
285 |
114 623 |
83 377 |
4 562 |
1 300 |
119 469 |
. 13 |
|
65- |
33 055 |
86 565 |
-75 365 |
119 620 |
700 |
118 920 |
54 920 |
4 955 |
1 820 |
124 575 |
20 |
|
Samtliga |
65 730 |
59170 |
20 548 |
124 900 |
1068 |
123 832 |
94 200 |
9125 |
9 993 |
134 025 |
114 |
Jämtlands läns samebyar
|
-29 |
22 550 |
42 456 |
481 |
65 006 |
506 |
64 500 |
50 488 |
325 |
6 469 |
65 331 |
16 |
|
30-39 |
64 939 |
48 706 |
178 |
113 644 |
628 |
113017 |
90 617 |
1 328 |
8 767 |
114 972 |
18 |
|
40-49 |
45 536 |
86 493 |
0 |
132 029 |
1 114 |
130 914 |
109 550 |
5 850 |
12 721 |
137 879 |
14 |
|
50-59 |
61 274 |
65126 |
13611 |
126 400 |
474 |
125 926 |
99 911 |
2 779 |
11 084 |
129179 |
19 |
|
60-64 |
73 970 |
31 460 |
8 240 |
105 430 |
1050 |
104 380 |
78180 |
4 390 |
4 530 |
109 820 |
10 |
|
65- |
9080 |
90 720 |
67 800 |
99 800 |
100 |
99 700 |
52 840 |
10120 |
800 |
109 920 |
5 |
|
Samtliga |
50 201 |
58 201 |
8 426 |
108 402 |
671 |
107 732 |
84 352 |
3150 |
8 528 |
111552 |
82 |
Samtliga områden
|
-29 |
18330 |
64 436 |
586 |
82 766 |
277 |
82 489 |
67 640 |
1 984 |
6 616 |
84 750 |
114 |
|
30-39 |
31 236 |
81 075 |
180 |
112311 |
980 |
111 331 |
91 613 |
2 664 |
11 206 |
114 976 |
160 |
|
40-49 |
20 888 |
108 009 |
4160 |
128 897 |
1 809 |
127 088 |
104 584 |
5 956 |
14 971 |
134 853 |
148 |
|
50-59 |
31 592 |
104 632 |
10 922 |
136 224 |
1 244 |
134 980 |
110 981 |
8 826 |
12 326 |
145 050 |
134 |
|
60-64 |
24 567 |
81 967 |
28 310 |
106 533 |
854 |
105 679 |
77 547 |
3 851 |
7127 |
110 384 |
81 |
|
65- |
5 503 |
91 042 |
74 071 |
96 545 |
433 |
96111 |
37 849 |
7414 |
3 310 |
103 958 |
183 |
|
Samtliga |
21 231 |
89 785 |
21 979 |
111 015 |
941 |
110 075 |
80 398 |
5 348 |
9 265 |
116 363 |
820 |
122
Underbilaga 2
Tabell 2a Redovisningsvanabel: Positiva och negativa transfereringar (ej ingående i taxerad inkomst) år 1993, medeltal kr/familj
Fördelningsvanabel: Område och företagarens ålder
Ensamstående
|
Ålder |
Positiva |
Negativa transfereringar |
Summa negativa |
Familjein- |
Antal | ||
|
rav barn- |
Slutlig Övriga negativa | ||||||
|
skatt |
transfereringar | ||||||
|
Norrbottens läns norra fjällsamebyar |
21 149 |
57 |
21 206 |
57 511 |
35 | ||
|
30-39 |
3 566 |
220 |
16 073 |
398 |
16 471 |
46 254 |
41 |
|
40-49 |
3 207 |
1 086 |
20 459 |
1497 |
21955 |
56 738 |
29 |
|
50-59 |
3 204 |
0 |
12 573 |
235 |
12 808 |
35 854 |
26 |
|
60-64 |
2680 |
0 |
10513 |
0 |
10 513 |
40 347 |
15 |
|
65- |
7 864 |
0 |
4411 |
0 |
4411 |
58109 |
44 |
|
Samtliga |
4 312 |
213 |
14 059 |
357 |
14416 |
50 784 |
190 |
Norrbottens läns södra fjällsamebyar
|
-29 |
2 495 |
121 |
22153 |
0 |
22153 |
57 937 |
19 |
|
30-39 |
3 485 |
754 |
16 062 |
0 |
16 062 |
44 354 |
13 |
|
40-49 |
2196 |
221 |
24 042 |
283 |
24 325 |
51 896 |
24 |
|
50-59 |
9 614 |
857 |
25 543 |
1 671 |
27214 |
70 714 |
21 |
|
60-64 |
7717 |
750 |
15700 |
0 |
15700 |
58 208 |
12 |
|
65- |
6363 |
0 |
6 284 |
0 |
6 284 |
62169 |
32 |
|
Samtliga |
5 318 |
367 |
17 625 |
346 |
17 971 |
58 643 |
121 |
Norrbottens läns skogssamebyar
|
■29 |
1457 |
0 |
22 479 |
0 |
22 479 |
60157 |
14 |
|
30-39 |
0 |
0 |
16 633 |
0 |
16 633 |
45 773 |
15 |
|
40-49 |
591 |
0 |
21 955 |
0 |
21 955 |
47 591 |
11 |
|
50-59 |
0 |
0 |
23 200 |
667 |
23 867 |
63 683 |
6 |
|
60-64 |
2 367 |
0 |
9183 |
0 |
9183 |
34 583 |
6 |
|
65- |
9 513 |
0 |
8175 |
0 |
8175 |
58 763 |
8 |
|
Samtliga |
1953 |
0 |
17 757 |
67 |
17 823 |
51 867 |
60 |
Västerbottens läns samebyar
|
-29 |
3833 |
0 |
17433 |
0 |
17 433 |
47 386 |
21 |
|
30-39 |
4 665 |
450 |
38145 |
130 |
38 275 |
84 745 |
20 |
|
40-49 |
5 750 |
2 250 |
30163 |
488 |
30 650 |
65 738 |
8 |
|
50-59 |
0 |
0 |
12480 |
0 |
12 480 |
40 920 |
5 |
|
60-64 |
5 460 |
0 |
14 340 |
0 |
14 340 |
51 120 |
5 |
|
65- |
9114 |
0 |
4 057 |
0 |
4 057 |
65 471 |
7 |
|
Samtliga |
4711 |
409 |
23 224 |
98 |
23 323 |
62 642 |
66 |
Jämtlands läns samebyar
|
-29 |
3131 |
0 |
9 292 |
0 |
9 292 |
28 769 |
13 |
|
30-39 |
1113 |
0 |
12 350 |
0 |
12 350 |
35 000 |
8 |
|
40-49 |
1 500 |
1 500 |
22 817 |
0 |
22817 |
46117 |
6 |
|
50-59 |
6 420 |
900 |
40 370 |
470 |
40840 |
82 660 |
10 |
|
60-64 |
0 |
0 |
18 783 |
0 |
18783 |
45 817 |
6 |
|
65- |
3 | ||||||
|
Samtliga |
2 670 |
391 |
20178 |
102 |
20 280 |
48 917 |
46 |
Samtliga områden
|
-29 |
2 936 |
23 |
19 242 |
20 |
19 262 |
52 206 |
102 |
|
30-39 |
3 028 |
287 |
20 402 |
195 |
20 597 |
52 933 |
97 |
|
40-49 |
2 656 |
818 |
22 949 |
694 |
23 642 |
54 064 |
78 |
|
50-59 |
5138 |
397 |
21 597 |
734 |
22 331 |
56 331 |
68 |
|
60-64 |
3 961 |
205 |
13 309 |
0 |
13 309 |
46 402 |
44 |
|
65- |
7 335 |
0 |
5 790 |
0 |
5 790 |
60 560 |
94 |
|
Samtliga |
4 169 |
269 |
17 247 |
259 |
17 505 |
54 330 |
483 |
123
Underbilaga 2
Tabell 2b Redovisningsvanabel: Positiva och negativa transfereringar (ej ingående i taxerad inkomst) år 1993, medeltal kr/familj
Fördelningsvanabel: Område och företagarens ålder
Samtaxerade par_______________________________________________________________________
Ålder Positiva Negativa transfereringar_____________________ Familjein- Antal
trans- därav barn- Slutlig Övriga negativa Summa negativa komst efter familjer
fereringar bidrag skatt transferenngar transfereringar transfereringar
Norrbottens läns norra fjällsamebyar
-29 .. .. .. 3
|
30-39 |
39 632 |
23150 |
49 400 |
386 |
49 786 |
159 364 |
22 |
|
40-49 |
46 887 |
26 677 |
45 647 |
1047 |
46 693 |
154 703 |
30 |
|
50-59 |
23 385 |
11 595 |
56160 |
1 155 |
57 315 |
150 935 |
20 |
|
60-64 |
13 493 |
5143 |
43 021 |
157 |
43179 |
120 221 |
14 |
|
65- |
8 951 |
257 |
18 686 |
0 |
18 686 |
115037 |
35 |
|
Samtliga |
27 652 |
13 375 |
39 484 |
553 |
40037 |
139 021 |
124 |
Nonbottens läns södra fjällsamebyar
|
-29 |
2 | ||||||
|
30-39 |
37 447 |
14 353 |
36 493 |
1500 |
37 993 |
122 607 |
15 |
|
40-49 |
32 281 |
17 631 |
44 038 |
788 |
44 825 |
137 681 |
16 |
|
50-59 |
24 315 |
12 638 |
59 069 |
185 |
59 254 |
147108 |
13 |
|
60-64 |
8 | ||||||
|
65- |
6170 |
0 |
31 756 |
0 |
31756 |
133107 |
27 |
|
Samtliga |
20 877 |
9 002 |
41 794 |
614 |
42 407 |
134 838 |
81 |
Norrbottens läns skogssamebyar
|
-29 |
4 | ||||||
|
30-39 |
25100 |
14 667 |
44133 |
978 |
45111 |
136111 |
9 |
|
40-49 |
30113 |
18 563 |
65 525 |
388 |
65 913 |
176 525 |
8 |
|
50-59 |
5 042 |
2 625 |
68 925 |
0 |
68 925 |
163 875 |
12 |
|
60-64 |
3 | ||||||
|
65- |
5 533 |
0 |
28 067 |
0 |
28 067 |
131 650 |
12 |
|
Samtliga |
14 754 |
7415 |
50 813 |
467 |
51 279 |
149 688 |
48 |
Västerbottens läns samebyar
|
-29 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
|
30-39 |
37 300 |
17514 |
47 457 |
1 514 |
48 971 |
144 800 |
7 |
|
40-49 |
45 388 |
27 475 |
65 625 |
288 |
65 913 |
173 400 |
8 |
|
50-59 |
23 267 |
12350 |
71200 |
150 |
71350 |
181 725 |
12 |
|
60-64 |
7 025 |
2 250 |
41638 |
0 |
41 638 |
119 450 |
8 |
|
65- |
4 415 |
1-385 |
29 892 |
0 |
29 892 |
129 769 |
13 |
|
Samtliga |
21 188 |
10 971 |
50 694 |
306 |
51000 |
150 502 |
48 |
Jämtlands läns samebyar
|
-29 |
3 | ||||||
|
30-39 |
24 510 |
12 610 |
46730 |
0 |
46 730 |
130 830 |
10 |
|
40-49 |
19 663 |
9 563 |
53 488 |
1913 |
55 400 |
130 763 |
8 |
|
50-59 |
20 667 |
9 756 |
31 600 |
0 |
31 600 |
107 289 |
9 |
|
60-64 |
4 | ||||||
|
65- |
2 | ||||||
|
Samtliga |
21 989 |
10 506 |
43 269 |
547 |
43 817 |
126 303 |
36 |
|
Samtliga områden |
37 233 |
13 033 |
44 208 |
1417 |
45 625 |
148 733 |
12 |
|
30-39 |
34 376 |
17 544 |
44 935 |
800 |
45 735 |
141 143 |
63 |
|
40-49 |
38 349 |
21 817 |
50 730 |
924 |
51 654 |
152 707 |
70 |
|
50-59 |
19 841 |
10 056 |
58 439 |
414 |
58 853 |
152 180 |
66 |
|
60-64 |
11 530 |
4 562 |
44 478 |
424 |
44 903 |
124 508 |
37 |
|
65- |
6 783 |
303 |
25 799 |
0 |
25 799 |
124 713 |
89 |
|
Samtliga |
22 661 |
10 826 |
43 654 |
520 |
44 173 |
139 812 |
337 |
124
Underbilaga 2
Tabell 2c Redovisningsvanabel: Positiva och negativa transfereringar (ej ingående i taxerad inkomst) år 1993, medeltal kr/familj
Fördelningsvanabel: Område och företagarens ålder
Samtliga familjetyper
|
Ålder |
Positiva trans- därav barn- |
Negativa transfereringar |
Familjein- |
Antal | |||
|
Slutlig |
Övriga negativa 5 |
Summa negativa | |||||
|
fererinqar |
bidrag | ||||||
|
Norrbottens läns norra fjällsamebyar | |||||||
|
-29 |
7658 |
947 |
21 066 |
142 |
21 208 |
62 534 |
38 |
|
30-39 |
16160 |
8 227 |
27711 |
394 |
28105 |
85 752 |
63 |
|
40-49 |
25 417 |
14 098 |
33 266 |
1 268 |
34 534 |
106 551 |
59 |
|
50-59 |
11 978 |
5 041 |
31524 |
635 |
32159 |
85889 |
46 |
|
60-64 |
7 900 |
2 483 |
26207 |
76 |
26 283 |
78 907 |
29 |
|
65- |
8 346 |
114 |
10 735 |
0 |
10 735 |
83 330 |
79 |
|
Samtliga |
13 529 |
5411 |
24 099 |
434 |
24 534 |
85 629 |
314 |
Norrbottens läns södra fjällsamebyar
|
-29 |
5 005 |
967 |
26 271 |
0 |
26 271 |
68 295 |
21 |
|
30-39 |
21679 |
8 039 |
27007 |
804 |
27 811 |
86 275 |
28 |
|
40-49 |
14 230 |
7185 |
32 040 |
485 |
32525 |
86 210 |
40 |
|
50-59 |
15 235 |
5 362 |
38 362 |
1 103 |
39 465 |
99 924 |
34 |
|
60-64 |
8 250 |
2 925 |
28 280 |
610 |
28 890 |
86 935 |
20 |
|
65- |
6 275 |
0 |
17 941 |
0 |
17 941 |
94 632 |
59 |
|
Samtliga |
11557 |
3830 |
27 316 |
453 |
27 770 |
89197 |
202 |
Norrbottens låns skogssamebyar
|
-29 |
7 494 |
2 439 |
29117 |
583 |
29 700 |
82 756 |
18 |
|
30-39 |
9 413 |
5500 |
26 946 |
367 |
27 313 |
79 650 |
24 |
|
40-49 |
13 021 |
7 816 |
40 300 |
163 |
40 463 |
101 879 |
19 |
|
50-59 |
3 361 |
1 750 |
53 683 |
222 |
53 906 |
130478 |
18 |
|
60-64 |
1 578 |
0 |
22156 |
0 |
22156 |
62 400 |
9 |
|
65- |
7125 |
0 |
20110 |
0 |
20110 |
102 495 |
20 |
|
Samtliga |
7 643 |
3 295 |
32 448 |
244 |
32 693 |
95 343 |
108 |
Västerbottens läns samebyar
|
-29 |
3 833 |
0 |
17 433 |
0 |
17433 |
47 386 |
21 |
|
30-39 |
13126 |
4 874 |
40 559 |
489 |
41 048 |
100 315 |
27 |
|
40-49 |
25 569 |
14 863 |
47 894 |
388 |
48 281 |
119 569 |
16 |
|
50-59 |
16 424 |
8 718 |
53 929 |
106 |
54 035 |
140 312 |
17 |
|
60-64 |
6423 |
1 385 |
31 138 |
0 |
31 138 |
93169 |
13 |
|
65- |
6 060 |
900 |
20 850 |
0 |
20 850 |
107 265 |
20 |
|
Samtiiga |
11 648 |
4 856 |
34 790 |
186 |
34 976 |
99 636 |
114 |
Jämtlands låns samebyar
|
-29 |
8 425 |
3 656 |
15 675 |
194 |
15 869 |
50 913 |
16 |
|
30-39 |
14111 |
7 006 |
31 450 |
0 |
31 450 |
88 239 |
18 |
|
40-49 |
11 879 |
6107 |
40 343 |
1 093 |
41 436 |
94 486 |
14 |
|
50-59 |
13168 |
5 095 |
36 216 |
247 |
36 463 |
94 326 |
19 |
|
60-64 |
10 910 |
2 930 |
30150 |
130 |
30 280 |
84 870 |
10 |
|
65- |
0 |
0 |
22 920 |
0 |
22 920 |
86 100 |
5 |
|
Samtliga |
11 151 |
4 832 |
30 316 |
298 |
30 613 |
82 891 |
82 |
Samtliga områden
|
-29 |
6 546 |
1 392 |
21 870 |
167 |
22 037 |
62 367 |
114 |
|
30-39 |
15371 |
7 082 |
30062 |
433 |
30 495 |
87 666 |
160 |
|
40-49 |
19 538 |
10 750 |
36 089 |
803 |
36 891 |
100 720 |
148 |
|
50-59 |
12 380 |
5 154 |
39 743 |
576 |
40 319 |
103 540 |
134 |
|
60-64 |
7419 |
2 195 |
27 547 |
194 |
27 741 |
82 080 |
81 |
|
65- |
7 067 |
148 |
15 521 |
0 |
15 521 |
91 760 |
183 |
|
Samtliga |
11 769 |
4 608 |
28 099 |
366 |
28 465 |
89 461 |
820 |
125
Underbilaga 2
Tabell 3a Redovisningsvanabel: Taxerade förvärvsinkomster, avdrag och kapitalinkomster år 1993, medeltal kr/familj
Fördelningsvanabel: Område och antal renar
Ensamstående
|
Antal |
Nänngs- |
Tjänst |
Sammanräk- Allmänna av- Taxerad Beskattnings- Inkomst av kapital |
Summa för- |
Antal |
|
renar |
verksamhet |
därav |
nad fölvärvs- drag o förlust- förvärvs- bar inkomst Över- Under- |
värvs- och |
familjer |
|
pension |
inkomst avdrag inkomst skott skott |
kapitalinkomst |
Norrbottens läns norra fjäUsamebyar
|
-49 |
1 823 |
77 007 |
23 313 |
78 829 |
216 |
78 613 |
53 761 |
3105 |
3137 |
81 935 |
75 |
|
50-99 |
387 |
49 597 |
22 058 |
49 984 |
384 |
49 600 |
23 313 |
3 735 |
3 497 |
53 719 |
31 |
|
100-199 |
2 691 |
55 519 |
7 596 |
58 211 |
653 |
57 557 |
40 247 |
3 298 |
2 351 |
61509 |
47 |
|
200-299 |
742 |
33 479 |
12 205 |
34 221 |
268 |
33 953 |
19 895 |
4 089 |
7 832 |
38 311 |
19 |
|
300 - 499 |
16 | ||||||||||
|
500- |
2 | ||||||||||
|
Samtliga |
2 203 |
58 984 |
16 881 |
61 187 |
549 |
60 638 |
39156 |
3 778 |
3 528 |
64 965 |
190 |
Norrbottens läns södra fjållsamebyar
|
-49 |
5 810 |
82 261 |
40 426 |
88 071 |
442 |
87 629 |
55 468 |
3455 |
5135 |
91 526 |
31 |
|
50-99 |
8 007 |
82 985 |
29 630 |
90 993 |
230 |
90 763 |
62 815 |
7737 |
2 496 |
98 730 |
27 |
|
100-199 |
2 487 |
52 957 |
9060 |
55 443 |
227 |
55 217 |
37 423 |
2 953 |
1 450 |
58 397 |
30 |
|
200-299 |
14 961 |
27 489 |
3 550 |
42 450 |
83 ' |
42 367 |
28 983 |
6672 |
5 656 |
49122 |
18 |
|
300 - 499 |
33 330 |
40 030 |
17 210 |
73 360 |
30 |
73 330 |
48 520 |
4 430 |
1 880 |
77 790 |
10 |
|
500- |
25 440 |
12 200 |
0 |
37 640 |
4 200 |
33 440 |
21 860 |
3 720 |
11 360 |
41 360 |
5 |
|
Samtiiga |
9 923 |
60 624 |
21 165 |
70 547 |
409 |
70138 |
46 731 |
4 856 |
3 698 |
75403 |
121 |
Norrbottens läns skogssamebyar
|
-49 |
767 |
51 589 |
27 633 |
52 356 |
400 |
51 956 |
23 489 |
356 |
1 844 |
52 711 |
9 |
|
50-99 |
0 |
73014 |
9 700 |
73 014 |
57 |
72 957 |
55 557 |
0 |
7 314 |
73 014 |
7 |
|
100-199 |
17912 |
31 300 |
9 353 |
49 212 |
47 |
49165 |
33 700 |
4 735 |
3 718 |
53 947 |
17 |
|
200-299 |
33150 |
37 530 |
13 290 |
70 680 |
20 |
70 660 |
51 580 |
3 950 |
5 520 |
74 630 |
10 |
|
300 - 499 |
53100 |
21 025 |
4 258 |
74125 |
658 |
73 467 |
56 092 |
2 800 |
8 058 |
76 925 |
12 |
|
500- |
77 640 |
62140 |
0 |
139 780 |
360 |
139 420 |
125 480 |
19 580 |
1 400 |
159 360 |
5 |
|
Samtiiga |
27 805 |
40 763 |
10 993 |
68 568 |
245 |
68 323 |
49 825 |
4 245 |
4 832 |
72 813 |
60 |
6
2
Västerbottens läns samebyar
-49
50-99
|
100-199 |
10 571 |
42 043 |
13 757 |
52 614 |
71 |
52 543 |
33 471 |
2 571 |
1 857 |
55186 |
7 |
|
200-299 |
40 885 |
16 254 |
6 546 |
57138 |
731 |
56 408 |
38 769 |
2 423 |
9 646 |
59 562 |
13 |
|
300 - 499 |
34 473 |
28 460 |
2 500 |
62 933 |
47 |
62 887 |
49 840 |
1593 |
6 940 |
64 527 |
15 |
|
500- |
110548 |
24 317 |
3309 |
134 865 |
1 139 |
133 726 |
116613 |
4 739 |
7 717 |
139 604 |
23 |
|
Samtiiga |
55 935 |
29 476 |
9 326 |
85 411 |
567 |
84 844 |
65 636 |
2 826 |
6415 |
88 236 |
66 |
4
1
Jämtlands läns samebyar
-49
50-99
|
100-199 |
14 800 |
30 886 |
26 600 |
45 686 |
529 |
45157 |
27 457 |
6 243 |
0 |
51 929 |
7 |
|
200 -299 |
27 600 |
4 438 |
0 |
32 038 |
75 |
31 963 |
19 825 |
413 |
138 |
32 450 |
8 |
|
300 - 499 |
37 092 |
18 077 |
3 931 |
55169 |
31 |
55138 |
41 662 |
2 362 |
3 769 |
57 531 |
13 |
|
500- |
101 154 |
21 338 |
1 346 |
122 492 |
1 415 |
121 077 |
106 469 |
5115 |
11777 |
127 608 |
13 |
|
Samtiiga |
47 483 |
20 713 |
7 233 |
68196 |
504 |
67 691 |
52 365 |
3 254 |
4 417 |
71 450 |
46 |
Samtliga områden
|
■49 |
3 092 |
74 914 |
28 805 |
78 006 |
273 |
|
50-99 |
3 743 |
64 076 |
23 528 |
67 819 |
272 |
|
100-199 |
6 326 |
48 525 |
9 910 |
54 851 |
394 |
|
200-299 |
20106 |
25 779 |
7 556 |
45 885 |
249 |
|
300 - 499 |
31 662 |
28 885 |
7 544 |
60 547 |
676 |
|
500- |
91 300 |
26 352 |
1 950 |
117652 |
1 510 |
|
Samtliga |
18 972 |
49 454 |
15 271 |
68 426 |
474 |
|
77 733 |
49 832 |
2 822 |
3 312 |
80 828 |
125 |
|
67 547 |
41 734 |
4 775 |
3 346 |
72 594 |
68 |
|
54 457 |
37164 |
3 572 |
2131 |
58 423 |
108 |
|
45 637 |
30 560 |
4 001 |
6 357 |
49 887 |
68 |
|
59 871 |
42 795 |
3 668 |
5 089 |
64 215 |
66 |
|
116142 |
100 856 |
6 642 |
8 217 |
124 294 |
48 |
|
67 952 |
47 255 |
3 926 |
4 212 |
72 352 |
483 |
126
Underbilaga 2
Tabell 3b Redovisningsvanabel Taxerade förvärvsinkomster, avdrag och kapitalinkomster år 1993, medeltal kr/lamilj
Fördelningsvanabel: Område och antal renar
Samtaxerade par__________________________________
Antal Nänngs- Tjånst Sammanräk- Allmänna av- Taxerad Beskattnings- Inkomst av kapital Summa för-
renar verksamhet därav nad förvärvs- drag o förlust- förvärvs- bar inkomst Över- Under- värvs-och
pension inkomst avdrag inkomst skott skott kapitalinkomst
Norrbottens läns norra fjällsamebyar
|
-49 |
0 |
156 235 |
74 688 |
156 235 |
|
50-99 |
0 |
221 323 |
21 015 |
221 323 |
|
100-199 |
615 |
168 979 |
29 387 |
169 594 |
|
200-299 |
1 035 |
159 235 |
29 573 |
160 269 |
|
300 - 499 |
8 261 |
138 878 |
7 061 |
147 139 |
|
500- | ||||
|
Samtiiga |
1 741 |
166 476 |
31 291 |
168 217 |
|
Norrbottens läns södra fjällsamebyar | ||||
|
-49 | ||||
|
50-99 |
2 575 |
150 892 |
74192 |
153 467 |
|
100-199 |
942 |
164104 |
49 377 |
165 046 |
|
200-299 |
11760 |
165 770 |
5 515 |
177 530 |
|
300 - 499 |
20 762 |
125 785 |
26138 |
146 546 |
|
500- | ||||
|
Samtliga |
8 696 |
155179 |
41 157 |
163 875 |
|
Norrbottens läns skogssamebyar | ||||
|
-49 |
543 |
151 257 |
76 843 |
151 800 |
|
50-99 |
3 433 |
207 983 |
49 867 |
211417 |
|
100-199 |
27 873 |
121 100 |
29155 |
148 973 |
|
200-299 |
42 327 |
142 264 |
10 700 |
184 591 |
|
300 - 499 |
57 033 |
177 911 |
8 033 |
234 944 |
|
500- | ||||
|
Samtliga |
33156 |
164 688 |
28 079 |
197 844 |
|
Västerbottens läns samebyar | ||||
|
■49 | ||||
|
50-99 |
7 320 |
159 780 |
80 520 |
167100 |
|
100-199 | ||||
|
200-299 |
30 214 |
94 200 |
30 000 |
124 414 |
|
300 - 499 |
67 447 |
82 327 |
21 767 |
149 773 |
|
500- |
154 038 |
101 056 |
21 719 |
255 094 |
|
Samtliga |
79198 |
100 000 |
35 979 |
179 198 |
|
Jämtlands läns samebyar | ||||
|
-49 | ||||
|
50-99 | ||||
|
100-199 | ||||
|
200-299 | ||||
|
300 - 499 |
28 667 |
120 008 |
4 258 |
148 675 |
|
500- |
93 683 |
110 533 |
4 858 |
204 217 |
|
Samtliga |
53 675 |
106103 |
9 950 |
159 778 |
|
Samtliga områden | ||||
|
-49 |
414 |
152 520 |
74 826 |
152 934 |
|
50-99 |
5 464 |
180 995 |
48 772 |
186 459 |
|
100-199 |
6 441 |
155 846 |
37 411 |
162 287 |
|
200-299 |
16512 |
145 459 |
19138 |
161 971 |
|
300 - 499 |
34143 |
125 540 |
13 684 |
159 684 |
|
500- |
111 528 |
130 556 |
12 939 |
242 083 |
|
Samtliga |
24 468 |
147 588 |
31 593 |
172 056 |
|
641 |
155 594 |
90 294 |
2 453 |
15235 |
158 688 |
|
1 892 |
219 431 |
173123 |
2 723 |
16 531 |
224 046 |
|
2 074 |
167 519 |
124 498 |
2 715 |
21 806 |
172 309 |
|
1 192 |
159 077 |
118 781 |
5823 |
13008 |
166 092 |
|
761 |
146 378 |
114 850 |
3 972 |
31 394 |
151 111 |
|
1 436 |
166 781 |
122 668 |
4 248 |
19 623 |
172 465 |
|
108 |
153 358 |
86 400 |
9292 |
5133 |
162 758 |
|
1 442 |
163 604 |
120 092 |
6 577 |
17169 |
171 623 |
|
2100 |
175 430 |
143 405 |
5455 |
26 815 |
182 985 |
|
3 446 |
143100 |
111115 |
16715 |
16 977 |
163 262 |
|
1 705 |
162 170 |
118 556 |
10157 |
15 958 |
174 032 |
|
100 |
151 700 |
84 357 |
714 |
5 514 |
152 514 |
|
217 |
211200 |
168 300 |
900 |
11 667 |
212 317 |
|
1 236 |
147 736 |
108 773 |
3 300 |
7 882 |
152 273 |
|
1 082 |
183 509 |
146 300 |
2073 |
17 064 |
186 664 |
|
6156 |
228 789 |
192 289 |
4 556 |
18 456 |
239 500 |
|
2 290 |
195 554 |
153 613 |
3 692 |
13 033 |
201 535 |
|
1 560 |
165 540 |
101 240 |
6 780 |
5580 |
173 880 |
|
414 |
124 000 |
85 200 |
2157 |
9 571 |
126 571 |
|
1 373 |
148 400 |
108 793 |
2 020 |
14 960 |
151 793 |
|
3 263 |
251 831 |
214 944 |
45 313 |
24 781 |
300 406 |
|
1 756 |
177 442 |
133 475 |
17 785 |
14 913 |
196 983 |
|
292 |
148 383 |
116 325 |
1 125 |
9 417 |
149 800 |
|
642 |
203 575 |
169 450 |
7183 |
23 617 |
211 400 |
|
883 |
158 894 |
125 225 |
3 017 |
13 781 |
162 794 |
|
691 |
152 243 |
89 686 |
6 731 |
9 089 |
159 666 |
|
977 |
185 482 |
131159 |
4 774 |
10190 |
191 233 |
|
1 732 |
160 555 |
117145 |
3 886 |
17 300 |
166173 |
|
1 399 |
160 572 |
124 238 |
4 454 |
17 240 |
166 425 |
|
2 060 |
157 624 |
123 436 |
5 576 |
19 243 |
165 260 |
|
2 431 |
239 653 |
204 228 |
28 700 |
22 075 |
270 783 |
|
1 609 |
170 447 |
127 899 |
7 386 |
16 509 |
179 442 |
127
Underbilaga 2
Tabell 3c Redovisningsvanabel: Taxerade förvärvsinkomster, avdrag och kapitalinkomster år 1993, medeltal kr/lamilj
Fördelningsvanabel: Område och antal renar
Samtliga familjetyper__
Antal Närings- Tjänst Sammanräk- Allmänna av- Taxerad Beskattnings- Inkomst av kapital Summa för- Antal
renar verksamhet därav nad förvärvs- drag o förlust- förvärvs- bar inkomst Över- Under- värvs-och familjer
pension inkomst avdrag inkomst skott skott kapitalinkomst
Norrbottens läns norra fjällsamebyar
|
-49 |
1 486 |
91 647 |
32 807 |
93 133 |
295 |
92 838 |
60 512 |
2 985 |
5 373 |
96117 |
92 |
|
50-99 |
273 |
100 334 |
21 750 |
100 607 |
830 |
99 777 |
67 575 |
3 436 |
7 348 |
104 043 |
44 |
|
100-199 |
1 653 |
112 249 |
18491 |
113 902 |
1 364 |
112 538 |
82 372 |
3 006 |
12 079 |
116 909 |
94 |
|
200-299 |
911 |
106138 |
22 240 |
107 049 |
802 |
106 247 |
77029 |
5 091 |
10 822 |
112140 |
45 |
|
300 - 499 |
7 900 |
90 932 |
9 212 |
98 832 |
1 441 |
97 391 |
71 891 |
5 326 |
18 600 |
104159 |
34 |
|
500- |
4 160 |
116 880 |
12000 |
121 040 |
1 100 |
119 940 |
91 280 |
25 200 |
6 240 |
146 240 |
5 |
|
Samtliga |
2 021 |
101 433 |
22 571 |
103 454 |
899 |
102 554 |
72135 |
3 964 |
9 884 |
107 417 |
314 |
Norrbottens läns södra fjällsamebyar
|
-49 |
4 770 |
99 073 |
49 068 |
103 843 |
650 |
103193 |
65 648 |
6 620 |
4 493 |
110 463 |
40 |
|
50-99 |
6 336 |
103879 |
43 341 |
110215 |
192 |
110023 |
70 072 |
8 215 |
3 308 |
118 431 |
39 |
|
100-199 |
1 770 |
104 561 |
27 779 |
106 330 |
791 |
105 539 |
75 805 |
4 636 |
8 748 |
110 966 |
56 |
|
200-299 |
13 276 |
100 268 |
4 584 |
113 545 |
1 145 |
112400 |
89 205 |
6 032 |
16 792 |
119 576 |
38 |
|
300 - 499 |
26 226 |
88 500 |
22 257 |
114 726 |
1961 |
112 765 |
83 900 |
11 374 |
10413 |
126100 |
23 |
|
500- |
43 400 |
31 617 |
0 |
75 017 |
3 533 |
71483 |
55 683 |
12 450 |
10 650 |
87 467 |
6 |
|
Samtiiga |
9 431 |
98 540 |
29182 |
107 971 |
929 |
107 042 |
75 532 |
6 982 |
8 614 |
114 952 |
202 |
Norrbottens läns skogssamebyar
|
-49 |
669 |
95194 |
49163 |
95 863 |
269 |
95 594 |
50119 |
513 |
3 450 |
96375 |
16 |
|
50-99 |
1 585 |
135 308 |
28 238 |
136 892 |
131 |
136 762 |
107 592 |
415 |
9 323 |
137 308 |
13 |
|
100-199 |
21 825 |
66 579 |
17132 |
88 404 |
514 |
87 889 |
63193 |
4171 |
5 354 |
92 575 |
28 |
|
200-299 |
37 957 |
92 390 |
11 933 |
130 348 |
576 |
129 771 |
101 195 |
2 967 |
11 567 |
133 314 |
21 |
|
300 - 499 |
54 786 |
88 262 |
5 876 |
143 048 |
3 014 |
140 033 |
114 462 |
3 552 |
12 514 |
146 600 |
21 |
|
500- |
74 422 |
156 756 |
0 |
231 178 |
3 200 |
227 978 |
207 122 |
18 289 |
9 278 |
249 467 |
9 |
|
Samtliga |
30183 |
95 841 |
18 587 |
126 024 |
1 154 |
124 870 |
95 953 |
3 999 |
8 477 |
130 023 |
108 |
Västerbottens läns samebyar
|
-49 |
29 |
72 457 |
53 443 |
72 486 |
100 |
72 386 |
23 014 |
5 043 |
414 |
77 529 |
7 |
|
50-99 |
8 986 |
121 014 |
64 400 |
130 000 |
1 114 |
128 886 |
75 414 |
4 843 |
4 057 |
134 843 |
7 |
|
100-199 |
13 736 |
62 036 |
39 536 |
75 773 |
100 |
75 673 |
40 791 |
3 291 |
1 182 |
79 064 |
11 |
|
200-299 |
37150 |
43 535 |
14 755 |
80 685 |
620 |
80 065 |
55 020 |
2330 |
9 620 |
83 015 |
20 |
|
300 - 499 |
50 960 |
55 393 |
12133 |
106 353 |
710 |
105 643 |
79 317 |
1807 |
10 950 |
108160 |
30 |
|
500- |
128 390 |
55 800 |
10 862 |
184190 |
2 010 |
182 179 |
156 954 |
21 385 |
14718 |
205 574 |
39 |
|
Samtiiga |
65 730 |
59170 |
20 548 |
124 900 |
1 068 |
123 832 |
94 200 |
9125 |
9 993 |
134 025 |
114 |
|
Jämtlands |
läns samebyar | ||||||||||
|
-49 |
12 520 |
55 540 |
15 580 |
68 060 |
40 |
68 020 |
42 400 |
1 100 |
0 |
69160 |
5 |
|
50-99 |
4 | ||||||||||
|
100-199 |
23 555 |
56 827 |
27 609 |
80 382 |
1 255 |
79127 |
53164 |
4 373 |
3 055 |
84 755 |
11 |
|
200-299 |
33 700 |
20 575 |
7 875 |
54 275 |
658 |
53 617 |
37 058 |
650 |
3 683 |
54 925 |
12 |
|
300-499 |
33 048 |
67 004 |
4 088 |
100 052 |
156 |
99 896 |
77 500 |
1 768 |
6 480 |
101 820 |
25 |
|
500- |
97 568 |
64 152 |
3 032 |
161 720 |
1 044 |
160 676 |
136 700 |
6108 |
17 460 |
167 828 |
25 |
|
Samtliga |
50 201 |
58 201 |
8 426 |
108 402 |
671 |
107 732 |
84 352 |
3150 |
8 528 |
111 552 |
82 |
Samtliga områden
|
-49 |
2 506 |
91 890 |
38 872 |
94 396 |
364 |
94 032 |
58 550 |
3 678 |
4 576 |
98 074 |
160 |
|
50-99 |
4 370 |
106 692 |
32 729 |
111 062 |
529 |
110 533 |
74 328 |
4 775 |
5 840 |
115 836 |
107 |
|
100-199 |
6 379 |
97 893 |
22 561 |
104 272 |
1 009 |
103 263 |
73 955 |
3717 |
9 109 |
107 988 |
200 |
|
200-299 |
18 309 |
85 619 |
13 347 |
103 928 |
824 |
103 104 |
77 399 |
4 228 |
11 799 |
108 156 |
136 |
|
300-499 |
32 912 |
77 576 |
10 637 |
110 488 |
1 373 |
109115 |
83 419 |
4 629 |
12 220 |
115117 |
133 |
|
500- |
99 969 |
71 011 |
6 660 |
170 980 |
1 905 |
169 075 |
145158 |
16 095 |
14 156 |
187 075 |
84 |
|
Samtliga |
21 231 |
89 785 |
21 979 |
111 015 |
941 |
110 075 |
80 398 |
5 348 |
9 265 |
116363 |
820 |
128
Underbilaga 2
Tabell 4a Redovisningsvanabel: Positiva och negativa transfereringar (ej ingående i taxerad inkomst) år 1993, medeltal kr/lamilj
Fördelningsvanabel: Område och antal renar
Ensamstående____________________________________________________________________________
Antal Positiva Negativa transfereringar______________________ Familjein- Antal
renar trans-iärav barn- Slutlig Övriga negativa Summa negativa komst efter familjer
fereringar bidrag skatt transfereringar transferenngar transfereringar
Norrbottens läns norra fjällsamebyar
|
-49 |
5 560 |
240 |
18 697 |
653 |
19 351 |
64 791 |
75 |
|
50-99 |
6 742 |
0 |
9100 |
197 |
9 297 |
47 284 |
31 |
|
100-199 |
2 230 |
479 |
14 721 |
0 |
14 721 |
46013 |
47 |
|
200-299 |
2 895 |
0 |
6105 |
668 |
6 774 |
26332 |
19 |
|
300 - 499 |
16 | ||||||
|
500- |
2 | ||||||
|
Samtliga |
4 312 |
213 |
14 059 |
357 |
14416 |
50784 |
190 |
Norrbottens läns södra fjäJIsamebyar
|
-49 |
6090 |
0 |
19 252 |
16 |
19268 |
72771 |
31 |
|
50-99 |
4 607 |
0 |
24 878 |
481 |
25 359 |
75 252 |
27 |
|
100-199 |
5 283 |
703 |
13 967 |
297 |
14 263 |
47 740 |
30 |
|
200-299 |
5 606 |
294 |
12172 |
0 |
12172 |
36 817 |
18 |
|
300 - 499 |
0 |
0 |
18 810 |
1 950 |
20760 |
55120 |
10 |
|
500- |
14180 |
3600 |
7 580 |
0 |
7 580 |
32 400 |
5 |
|
Samtliga |
5 318 |
367 |
17 625 |
346 |
17 971 |
58 643 |
121 |
Norrbottens läns skogssamebyar
|
-49 |
9178 |
0 |
7 922 |
444 |
8 367 |
51 278 |
9 |
|
50-99 |
2 029 |
0 |
19 729 |
0 |
19 729 |
47 943 |
7 |
|
100-199 |
441 |
0 |
12 724 |
0 |
12 724 |
37 900 |
17 |
|
200-299 |
0 |
0 |
16 850 |
0 |
16 850 |
52 240 |
10 |
|
300-499 |
1075 |
0 |
17 625 |
0 |
17 625 |
51 658 |
12 |
|
500- |
0 |
0 |
51 940 |
0 |
51 940 |
105 660 |
5 |
|
Samtliga |
1 953 |
0 |
17 757 |
67 |
17 823 |
51 867 |
60 |
Västerbottens läns samebyar
|
-49 |
6 | ||||||
|
50-99 |
2 | ||||||
|
100-199 |
4 929 |
0 |
13 057 |
0 |
13057 |
45129 |
7 |
|
200-299 |
1 638 |
0 |
12 023 |
0 |
12 023 |
38 800 |
13 |
|
300-499 |
5 340 |
600 |
16 267 |
173 |
16 440 |
46 440 |
15 |
|
500- |
3 648 |
783 |
42 783 |
170 |
42 952 |
91 443 |
23 |
|
Samtliga |
4711 |
409 |
23 224 |
98 |
23 323 |
62 642 |
66 |
Jämtlands läns samebyar
|
-49 |
4 | ||||||
|
50-99 |
1 | ||||||
|
100-199 |
4 529 |
0 |
14 829 |
0 |
14 829 |
41 100 |
7 |
|
200-299 |
1 125 |
0 |
7163 |
0 |
7163 |
26 200 |
8 |
|
300-499 |
4 938 |
692 |
15215 |
362 |
15 577 |
43 092 |
13 |
|
500- |
1377 |
692 |
38 885 |
0 |
38 885 |
76 908 |
13 |
|
Samtliga |
2 670 |
391 |
20178 |
102 |
20 280 |
48 917 |
46 |
|
Samtliga områden |
6 087 |
144 |
17 445 |
428 |
17 873 |
65 458 |
125 |
|
50-99 |
5 385 |
0 |
16215 |
281 |
16 496 |
57 866 |
68 |
|
100-199 |
3120 |
404 |
14 096 |
82 |
14179 |
44 840 |
108 |
|
200-299 |
2 738 |
78 |
10 547 |
187 |
10 734 |
35 285 |
68 |
|
300-499 |
2 736 |
273 |
15109 |
406 |
15515 |
45 671 |
66 |
|
500- |
3 806 |
938 |
37 713 |
81 |
37 794 |
80 579 |
48 |
|
Samtliga |
4169 |
269 |
17 247 |
259 |
17 505 |
54 330 |
483 |
129
9 Riksdagen 1996/97. 2 saml. RR4
Underbilaga 2
Tabell 4b Redovisningsvanabel Positiva och negativa transfereringar (ej ingående i taxerad inkomst) år 1993, medeltal kr/familj
Fördelningsvariabel: Område och antal renar
Samtaxerade par_____________________
Antal Positiva Negativa transferenngar_____________________ Familjein- Antal
renar trans- därav barn- Slutlig Övriga negativa Summa negativa komst efter familjer
fereringar bidrag skatt transfereringar transfereringar transferenngar
Norrbottens läns norra fjäilsamebyar
|
-49 |
21 271 |
4 235 |
28 753 |
265 |
29 018 |
135 065 |
17 |
|
50-99 |
25192 |
17715 |
56 400 |
462 |
56 862 |
173 954 |
13 |
|
100-199 |
27 572 |
12002 |
38 791 |
202 |
38 994 |
137 006 |
47 |
|
200-299 |
28 377 |
15 665 |
40 008 |
369 |
40377 |
139 892 |
26 |
|
300 - 499 |
33 706 |
17378 |
35139 |
2167 |
37 306 |
115 356 |
18 |
|
500- |
3 | ||||||
|
Samtliga |
27 652 |
13375 |
39 484 |
553 |
40 037 |
139 021 |
124 |
Norrbottens låns södra fjällsamebyar
|
-49 |
9 | ||||||
|
50-99 |
8167 |
750 |
33 358 |
208 |
33 567 |
132117 |
12 |
|
100-199 |
23 042 |
8308 |
40 888 |
765 |
41654 |
134 400 |
26 |
|
200-299 |
28 605 |
16 395 |
44 800 |
1270 |
46 070 |
136 605 |
20 |
|
300-499 |
25 577 |
12 869 |
41 723 |
146 |
41 869 |
126 546 |
13 |
|
500- |
1 | ||||||
|
Samtiiga |
20 877 |
9 002 |
41 794 |
614 |
42 407 |
134 838 |
81 |
Norrbottens läns skogssamebyar
|
-49 |
7 | ||||||
|
50-99 |
6 | ||||||
|
100-199 |
12 145 |
5 318 |
36 564 |
282 |
36 845 |
118 455 |
11 |
|
200-299 |
15 518 |
7 773 |
46 964 |
0 |
46 964 |
137073 |
11 |
|
300 - 499 |
17644 |
13 256 |
62 389 |
189 |
62 578 |
169 956 |
9 |
|
500- |
16 825 |
9 275 |
109 050 |
2 200 |
111 250 |
241 800 |
4 |
|
Samtliga |
14 754 |
7415 |
50 813 |
467 |
51 279 |
149 688 |
48 |
Västerbottens läns samebyar
|
-49 .. .. .. - - .. 1 | |||||||
|
50-99 |
5 | ||||||
|
100-199 |
4 | ||||||
|
200-299 |
7 | ||||||
|
300-499 |
24 967 |
12 200 |
36 280 |
207 |
36 487 |
123 940 |
15 |
|
500- |
19 469 |
10831 |
86188 |
581 |
86 769 |
205 063 |
16 |
|
Samtliga |
21 188 |
10 971 |
50 694 |
306 |
51000 |
150 502 |
48 |
Jämtlands läns samebyar
|
-49 |
30 500 |
0 |
30100 |
0 |
30100 |
109100 |
1 |
|
50-99 |
53 367 |
21 767 |
43 833 |
433 |
44 267 |
150100 |
3 |
|
100-199 |
23 200 |
5 625 |
35 200 |
0 |
35 200 |
119275 |
4 |
|
200-299 |
11 050 |
4 500 |
23 300 |
0 |
23 300 |
75 025 |
4 |
|
300-499 |
15 442 |
8 758 |
38 800 |
867 |
39 667 |
115867 |
12 |
|
500- |
23 225 |
13 942 |
58 042 |
667 |
58 708 |
151 658 |
12 |
|
Samtliga |
21 989 |
10 506 |
43 269 |
547 |
43 817 |
126 303 |
36 |
|
Samtliga områden | |||||||
|
-49 |
16 600 |
2 957 |
32117 |
129 |
32 246 |
134 240 |
35 |
|
50-99 |
18 787 |
9 464 |
45 415 |
477 |
45 892 |
152 962 |
39 |
|
100-199 |
23149 |
9 450 |
38175 |
353 |
38 528 |
131 762 |
92 |
|
200-299 |
26 024 |
14121 |
40 759 |
549 |
41 307 |
132 503 |
68 |
|
300-499 |
24 743 |
13 246 |
40 988 |
837 |
41 825 |
126 875 |
67 |
|
500- |
21 275 |
12 742 |
77 392 |
725 |
78117 |
189 436 |
36 |
|
Samtliga |
22 661 |
10 826 |
43 654 |
520 |
44 173 |
139 812 |
337 |
130
Underbilaga 2
Tabell 4c Redovisningsvanabel: Positiva och negativa transfereringar (ej ingående i taxerad inkomst) år 1993, medeltal kr/familj
Fördelningsvanabel: Område och antal renar
Samtliga familjetyper________________________________________________________________________________
Antal Positiva Negativa transfereringar_______________________ Familjein- Antal
renar trans-iärav barn- Slutlig Övriga negativa Summa negativa komst efter familjer
fereringar bidrag skatt transfereringar transfereringar transfereringar
Norrbottens läns norra fjällsamebyar
|
-49 |
8 463 |
978 |
20555 |
382 |
21 137 |
77776 |
92 |
|
50-99 |
12193 |
5 234 |
23 075 |
275 |
23 350 |
84 709 |
44 |
|
100-199 |
14 901 |
6 240 |
26 756 |
101 |
26 857 |
91 510 |
94 |
|
200-299 |
17618 |
9051 |
25 693 |
496 |
26189 |
91 944 |
45 |
|
300 - 499 |
18 532 |
9 200 |
23185 |
1 147 |
24 332 |
78 318 |
34 |
|
500- |
21880 |
14 400 |
40 240 |
0 |
40 240 |
120 540 |
5 |
|
Samtliga |
13 529 |
5411 |
24 099 |
434 |
24 534 |
85 629 |
314 |
Norrbottens läns södra fjällsamebyar
|
-49 |
6 728 |
0 |
24 600 |
13 |
24 613 |
87 435 |
40 |
|
50-99 |
5 703 |
231 |
27 487 |
397 |
27 885 |
92 749 |
39 |
|
100-199 |
13 529 |
4 234 |
26 466 |
514 |
26 980 |
87 975 |
56 |
|
200-299 |
17711 |
8 768 |
29 345 |
668 |
30 013 |
89 337 |
38 |
|
300 - 499 |
14 457 |
7 274 |
31 761 |
930 |
32 691 |
95 491 |
23 |
|
500- |
13317 |
4 500 |
22 367 |
0 |
22 367 |
64 233 |
6 |
|
Samtliga |
11557 |
3 830 |
27316 |
453 |
27 770 |
89197 |
202 |
Norrbottens läns skogssamebyar
|
-49 |
11 950 |
1 969 |
17 013 |
250 |
17 263 |
87 344 |
16 |
|
50-99 |
6 415 |
1846 |
35 362 |
677 |
36 038 |
98 231 |
13 |
|
100-199 |
5 039 |
2 089 |
22 089 |
111 |
22 200 |
69 546 |
28 |
|
200-299 |
8129 |
4 071 |
32 624 |
0 |
32 624 |
96 676 |
21 |
|
300 - 499 |
8176 |
5 681 |
36 810 |
81 |
36 890 |
102 357 |
21 |
|
500- |
7 478 |
4122 |
77 322 |
978 |
78 300 |
166167 |
9 |
|
Samtliga |
7 643 |
3295 |
32 448 |
244 |
32 693 |
95 343 |
108 |
Västerbottens läns samebyar
|
-49 |
10 357 |
0 |
9 529 |
0 |
9 529 |
77 843 |
7 |
|
50-99 |
13 786 |
5 786 |
27 443 |
0 |
27 443 |
116014 |
7 |
|
100-199 |
3 891 |
755 |
15 836 |
0 |
15 836 |
65 836 |
11 |
|
200-299 |
13 305 |
6 075 |
19 095 |
115 |
19 210 |
66 870 |
20 |
|
300-499 |
15153 |
6 400 |
26 273 |
190 |
26 463 |
85190 |
30 |
|
500- |
10138 |
4 905 |
60 590 |
338 |
60 928 |
138 056 |
39 |
|
Samtliga |
11 648 |
4 856 |
34 790 |
186 |
34 976 |
99 636 |
114 |
Jämtlands läns samebyar
|
-49 |
6100 |
0 |
18140 |
0 |
18140 |
57 080 |
5 |
|
50-99 |
40 025 |
16 325 |
33 675 |
325 |
34 000 |
116 725 |
4 |
|
100-199 |
11318 |
2 045 |
22 236 |
0 |
22 236 |
69 527 |
11 |
|
200 -299 |
4 433 |
1 500 |
12 542 |
0 |
12 542 |
42 475 |
12 |
|
300 - 499 |
9 980 |
4 564 |
26 536 |
604 |
27140 |
78 024 |
25 |
|
500- |
11864 |
7052 |
48 080 |
320 |
48 400 |
112 788 |
25 |
|
Samtliga |
11 151 |
4 832 |
30 316 |
298 |
30 613 |
82 891 |
82 |
Samtliga områden
|
-49 |
8 387 |
759 |
20 654 |
363 |
21 017 |
80 504 |
160 |
|
50-99 |
10 270 |
3 450 |
26 858 |
352 |
27 210 |
92 527 |
107 |
|
100-199 |
12 334 |
4 565 |
25173 |
207 |
25 380 |
84 824 |
200 |
|
200 -299 |
14 381 |
7 099 |
25 653 |
368 |
26 021 |
83 894 |
136 |
|
300 - 499 |
13 823 |
6 808 |
28146 |
623 |
28 769 |
86 578 |
133 |
|
500- |
11 293 |
5 996 |
54 718 |
357 |
55075 |
127 232 |
84 |
|
Samtliga |
11 769 |
4 608 |
28 099 |
366 |
28 465 |
89 461 |
820 |
131
I denna bilaga lämnas en översiktlig redogörelse för rennäringen i Norge.
Huvuddragen i rennäringens administration redovisas liksom formerna för
statens stöd till näringen.
I Norge bedrivs renskötsel från gränsen i norr ned till och med Sör-
Tröndelags/Hedmark i söder. Under budgetåret 1993/94 fanns sammanlagt
637 renskötselföretag, fördelade på de 79 ”distrikt” vilka ungefärligen mot-
svarar de svenska samebyarna. Renantalet var ca 206 000 renar i vinterhjor-
den. Distrikten utser enligt föreskrifterna en styrelse som för distriktets talan
utåt och som samordnar renskötseln inom distriktet. Styrelsen har rätt att
besluta om renräkning, slakt etc. för hela distriktet. De norska distrikten
regleras inte lika detaljerat i lagstiftningen som de svenska samebyarna.
Rennäringen regleras i en rennäringslag från 1979. Syftet med lagen är att
få ett samhällsekonomiskt utnyttjande av renbetesresursema på ett sätt som
ger trygga ekonomiska och sociala villkor och säkra rättigheter för dem som
har renskötsel som yrke samt att bevara rennäringen som en viktig faktor i
samisk kultur.
Sammanfattningsvis har lagen följande funktioner:
• fastställa ramarna för rennäringsutövamas rättigheter och skyldigheter
• reglera förhållandet mellan rennäringen och andra intresseområden
• reglera rennäringens interna förhållanden
• utgöra en bas för en ändamålsenlig organisation och administration.
Rennäringsadministrationen
Rennäringsadministrationen fick sitt nuvarande utseende 1979. Under Lant-
bruksdepartementet finns en central reindriftsadministration och ett centralt
reindriftsstyre. I motsats till Sverige har alltså Norge en särskild myndighet
för rennäringens administration. Renskötselområdet delas in i sex områden
med var sitt reindriftskontor och var sitt områdestyre. Slutligen finns som
nämnts 79 distrikt med var sin styrelse.
Den centrala rennäringsadministrationen bestod år 1993 av ca 20 personer
och förbrukade 20 miljoner norska kronor. Vid de sex områdeskontoren
tjänstgjorde sammanlagt ca 40 personer. Resursförbrukningen där var ca 9
miljoner norska kronor. Medlen användes förutom för personal- och admi-
nistrationskostnader även för kostnader för försöksverksamhet, kursverk-
samhet etc.
Rennäringsadministrationen arbetar även med viss markförvaltning i de
norska fjällen samt med renbeteskonventionen mellan Norge och Finland
och Sverige.
Stöden till rennäringen
Stöden till rennäringen regleras genom avtal mellan Norske Reindriftsamers
Landsforbund och Lantbruksdepartementet. Reindriftsavtalet bygger på
fyra mål:
1996/97:RR4
Underbilaga 3
132
• ett inkomstmål; de som är sysselsatta inom rennäringen skall ha samma
sociala och ekonomiska standard som andra samhällsgrupper.
• ett regionalpolitiskt mål; bosättning och sysselsättning skall upprätthållas
i samiska kärnområden.
• ett minoritetsskyddsmål; renskötseln är en viktig del av den samiska
kulturen.
• ett produktionsmål; en optimal köttproduktion skall eftersträvas.
Liknande avtal skrivs mellan staten och jordbrukets och fiskets intresseor-
ganisationer i Norge.
De stöd som ges till rennäringen redovisas i nedanstående sammanställ-
ning.
Tabell 23. Reindriftsavtalen Regnskap (1 000 nkr)
|
Post 51 |
Reindriftens Utviklingsfond |
26,837 |
|
Post 52 |
Reindriftens Katastrofefond |
1,915 |
|
Post 72 |
Organisasjontilskudd |
4,600 |
|
Post 74 |
Markedsfremmende tiltak |
2,738 |
|
Post 77 |
Transport av rein |
1,765 |
|
Post 78 |
Sykelönn |
0,600 |
|
Post 81 |
Folketrygdordningen |
1,200 |
|
Post 80 |
Direkte tilskudd - Frakttilskudd |
4,642 |
|
- Distriktstilskudd |
3,642 | |
|
- Produksjonstilskudd |
5,976 | |
|
- Tilskudd til kalveslakt |
6,642 | |
|
- Grunntilskudd - Tidigareslaktetilskudd i |
3,913 | |
|
Finnmark |
5,538 | |
|
- Slaktetilskudd ved avvikling |
0,670 | |
|
Summa |
71,693 |
Post 51, rennäringens utvecklingsfond, kan användas för investeringsstöd,
etableringsstöd och andra utvecklingsinsatser. Stödet kan ges som bidrag
eller lån. Post 52, katastrofefonden, avvecklades den 1 juli 1993. Ersättning
för katastrofer kommer i fortsättningen att lämnas från utvecklingsfonden.
Stöd vid katastrofer utgår om mer än 30 % av hjorden dött och skadeföre-
byggande åtgärder har vidtagits. Förutom de medel som avsätts för katastro-
fer via avtalet ersätter NSB (Norska järnvägen) tågdödade renar och Direkto-
ratet för Naturforvaltning rovdjursdödade renar. Sammanlagt betalades 6
miljoner norska kronor i ersättning för förlorade renar år 1993. Ungefär 3
miljoner norska kronor avsåg rovdjursdödade renar.
Ersättning har också lämnats för merkostnader och förluster på grund av
radioaktivt nedfall från Tjemobyl. Ersättningen uppgick under 1993/94 till
4,7 miljoner norska kronor. Syftet med ersättningen är att ge förutsättningar
för största möjliga produktion av renkött i områden med höga cesiumhalter.
Ersättning ges för tidigarelagd slakt, för utfodring, för kött som kasserats, för
att skaffa husbehovsrenar samt för administration. Gränsvärdet i Norge var
fram till budgetåret 1994/95 6 000 Bq/kg. För närvarande är gränsvärdet
3 000 Bq/kg. Medel har också använts för forsknings- och informationsverk-
samhet samt för transporter och anläggningar. Det norska regelverket för
ersättningar är minst lika omfattande som det svenska.
1996/971RR4
Underbilaga 3
133
10 Riksdagen 1996/97. 2 saml. RR4
Organisationsbidraget, post 72, överförs i sin helhet till Norske Reindrift-
samers Landsforbund. De marknadsfrämjande åtgärderna, post 74, organise-
ras av organisationen Norskt Kjött som har en speciell kommitté för mark-
nadsföring av renkött. Stöd för transport av ren, post 77, överförs till för-
svarsdepartementet och skall täcka kostnader för pråmning av ren. Post 78
och 81 avser en kollektiv täckning av den privata näringsidkarens egenavgift
för försäkringar.
De bidrag som i Melding om Reindrift 1993 betecknas som direkta bidrag
till rennäringen uppgår till 32 miljoner norska kronor.
Distriktsbidraget betalas ut till distriktet och skall täcka kostnader för ad-
ministration, planläggning och resursförvaltning samt vissa extraordinära
kostnader i vissa distrikt. Det ställs emellertid vissa villkor för att stödet skall
betalas ut. T.ex. skall slaktuttaget vara av en viss storlek för att stöd till pla-
nering och resursförvaltning skall utgå.
Produktionsstödet och stödet för slakt av kalv ges om vissa slaktkrav är
uppfyllda. Slaktkravet innebär att en viss procent djur i förhållande till dju-
ren i vinterhjorden skall slaktas. Slaktkravet kan också anges som ett produ-
cerat antal kilo kött per ren i vinterhjorden. Reglerna framgår av figuren
nedan. Ju fler renar en driftsenhet har, desto högre är slaktkravet. Produk-
tionsstödet var 1994/95 29 000 norska kronor per driftsenhet. Stöd lämnades
vid slakt av kalv med 200 norska kronor per kalv i alla områden utom Finn-
mark och Troms.
Slaktkrav för produktions- och kalvslaktbidrag
1996/97:RR4
Underbilaga 3
|
Renar i vinterhjorden |
Vest-Finnmark och Kasjok |
Övrigt | ||
|
0-400 renar |
38 % |
9,5 kg |
44% |
11,5 kg |
|
401-800 renar |
48 % |
12,0 kg |
54% |
14,0 kg |
|
801- renar |
58% |
14,5 kg |
64% |
16,5 kg |
Grundbidraget avvecklades under 1993 och ersattes av stödet för tidigare-
slakt i Finnmark.
Ett pristillägg gavs för ren som slaktades mellan den 1 augusti och den 31
december i Finnmark och Troms. Syftet var att ge en bättre kvalitet på köttet
samt reducera belastningen på vinterbetet.
Den renägare som avvecklade sin renskötsel före utgången av år 1994 fick
ett stöd på 200 norska kronor per slaktad ren.
I Norge finns dessutom en reindriftsfond i vaije område. Fonden förvaltas
av Områdesstyret. Fondens intäkter kommer från försäljning av omärkt eller
olovligt märkt ren, ersättning för expropriation, avgift för registrering av
renmärke samt andra medel som avsätts för att främja rennäringen i området.
Fondens medel kan användas för att finansiera gemensamma anläggningar,
driftskostnader samt för extraordinära utgifter.
134
En schematisk beskrivning av innehållet i rennä-
ringslagen (1971:437), rennäringsförordningen
(1993:384) och 1972 års norsk-svenska
renbeteskonvention (1972:114)
1 Rennäringslagen (1971:437)
1996/97:RR4
Underbilaga 4
|
Rubriker och under- |
Lagrum, |
Bestämmelsernas innebörd |
|
Renskötselrätt |
1 § |
Endast same som är medlem i sameby får |
|
Renskötselområdet m.m. |
3-8 §§ |
Renskötselområdets utbredning och indelning |
|
Sameby Ändamål och medlem- |
9§ |
Sameby skall på ekonomiskt bästa sätt driva |
|
11 § |
Medlem är 1) same som deltar i renskötseln, | |
|
13 § |
Renskötande medlem är medlem som driver | |
|
Renskötselrättens |
15 § |
Länsstyrelsen bestämmer högsta antalet renar |
|
16 § |
Om rätt för sameby att utföra stängsel, | |
|
17-22 §§ |
Om rätt att i vissa fall ta virke för byggna- | |
|
24 § |
Länsstyrelsen fastställer i vissa fall flytt- | |
|
25 § |
Medlem får jaga och fiska på renbetesfjällen | |
|
Renskötselrättens |
26 § 28 § |
Regeringen kan för expropriationsändamål Om sådan åtgärd medför skada eller olägen- |
|
30 § |
Den som äger mark inom åretruntmarkerna |
135
|
Rubriker och under- |
Lagrum, |
Bestämmelsernas innebörd |
|
Upplåtelse av mark och |
31 § |
Rättighet som ingår i renskötselrätten får inte |
|
32-34 §§ |
Regeringen eller myndighet som regeringen | |
|
Samebys förvaltning | ||
|
Allmänna bestämmel- |
35 § |
Sameby kan i vissa fall begränsa medlem- |
|
36 § |
Med samebyns tillstånd kan inom byn hållas | |
|
Stadgar |
38-39 §§ |
Stadgar med visst innehåll skall antas. De |
|
Ekonomiska förhållan- |
40-47 §§ |
Här ges regler om kostnadsfördelning, om |
|
Styrelse |
48-54 §§ |
Samebyns styrelse skall bestå av ordförande |
|
Styrelsen skall varje år avge förvaltningsbe- | ||
|
Revision |
55-57 §§ |
Förvaltningsberättelsen skall lämnas till |
|
Bystämma |
58-64 §§ |
Medlems rätt att delta i byns angelägenheter |
1996/97:RR4
Underbilaga 4
136
Rubriker och under- Lagrum,
rubriker paragrafer
Renarnas skötsel m.m. 65-72 §§
Bestämmelsernas innebörd
1996/97:RR4
Underbilaga 4
Renmärken 73-84 §§
Koncessionsrenskötsel 85-89 §§
Ansvar, skadestånd och 90—102 §§
besvär m.m.
Här anges de skyldigheter som gäller vid
renskötseln. Hänsyn skall tas till andra in-
tressen. Vid flyttning skall väg tas där minsta
skada vållas. Vid flyttning skall tillses att
renar inte lämnas kvar på otillåtet område.
Flyttning skall ske så skyndsamt som möjligt.
Föreskrifter kan meddelas om den hänsyn
som skall tas till naturvårds- och kulturmiljö-
intressen. Länsstyrelsen kan i vissa fall
meddela föreläggande eller förbud. Räkning
av renarna skall som regel ske årligen. Läns-
styrelsen skall meddelas i förväg. Länsstyrel-
sen har rätt att närvara vid renräkning. På
grundval av räkning skall renlängd upprättas.
Den skall ta upp ägarna, antalet renar för
varje ägare m.m.
Renlängderna skall överlämnas till länssty-
relsen och bl.a. utgöra underlag för företags-
register.
Här finns också regler om förfarandet då
främmande renar kommit utanför rensköt-
selområdet eller på område där renskötsel ej
är tillåten. Länsstyrelse kan i vissa fall utfär-
da vitesföreläggande.
Ren skall märkas i öronen med märke som
registrerats för ägaren.
Koncession innebär tillstånd för same att i
vissa delar av Norrbottens län driva rensköt-
sel även med skötesrenar tillhörande jordbru-
kare samt vissa andra personer inom områ-
det. För renskötseln skall finnas sameby.
Fråga om koncession prövas av länsstyrelsen.
Om ren har orsakat skada på åker, äng eller
trädgård eller annan mark skall under vissa
närmare angivna förutsättningar skadan
ersättas av den berörda samebyn, om det inte
visas att skadan ej har orsakats av byns renar.
Ersättning som sameby utgivit får den kräva
åter av den som vållat skadan.
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet
stänger av flyttningsväg för renar och vä-
sentligt försvårar framkomligheten döms till
böter. Detsamma gäller bl.a. den som
skrämmer, ofredar, driver bort eller hindrar
renar som befinner sig på tillåtet område.
Beslut av sameby kan i vissa fall överklagas
hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan
överklagas hos kammarrätten i vissa fall och
hos Jordbruksverket i andra fall. Jordbruks-
verkets beslut får överklagas hos regeringen.
Verkets beslut avseende upplåtelse av rätt till
älgjakt får endast överklagas av sameby.
137
1996/97:RR4
Underbilaga 4
Rubriker och under-
rubriker
Försäljning av statens
mark ovanför odlings-
gränsen och på renbe-
tesfjällen
Upplåtelse av statens
mark ovanför odlings-
gränsen och på renbe-
tesfjällen
Lagrum,
paragrafer
1 §
2-8 §§
Jakt efter rovdjur
Hänsynen vid rensköt-
seln till naturvårdens
och kulturmiljövårdens
intressen
Renräkning
9§
10 §
Företagsregister
Renmärken
Samefonden
H §
12-13 §§
15 §
28 §
Bestämmelsernas innebörd
Regeringen prövar sådana försäljningsfrågor.
Frågor om friköp av fjällägenheter prövas
dock av Jordbruksverket.
Frågor om upplåtelse enligt 32 § rennärings-
lagen som gäller annat än tillgodogörande av
icke inmutningsbara mineraliska ämnen eller
skogsavverkning prövas som regel av läns-
styrelsen.
Rätt till småviltsjakt och handredskapsfiske
skall upplåtas om olägenhet av betydelse inte
uppkommer för rennäringen och om det inte
möter något hinder enligt 32 § rennäringsla-
gen. Företräde skall ges personer för vilka
jakten eller fisket är av väsentlig betydelse
för försörjningen.
Rätt till jakt och fiske skall som regel upplå-
tas avgiftsfritt till fiskesamer, fjällägen-
hetsinnehavare och fiskare med licens för
yrkesfiske.
Vid upplåtelser enligt 32 § rennäringslagen
får länsstyrelsen - utöver avgift enligt 34 §
samma lag - ta ut en avgift för administra-
tion, fiskevård och viltvård samt för fiskebe-
vakning och jaktbevakning.
Vissa frågor om rovdjursjakt prövas av
länsstyrelsen.
Föreskrifter i ämnet meddelas av Jordbruks-
verket efter samråd med Statens naturvårds-
verk och Riksantikvarieämbetet.
Föreskrifter om renlängder meddelas av
Jordbruksverket.
Företagsregister för rennäringen förs av
Jordbruksverket. Uppgifterna får användas
vid handläggning av rennäringsfrågor, vid
handläggning av stödfrågor, för statistiska
ändamål och för planering.
Jordbruksverket meddelar föreskrifter om
renmärken.
Bidrag lämnas för att främja och stödja
rennäringen, den samiska kulturen och sa-
miska organisationer.
Kammarkollegiet förvaltar fonden.
Samefonden tillförs inkomster i form av :
• ränta och vinst på tillgångarna,
• upplåtelseavgifter enligt 34 § rennärings-
lagen,
• ersättningar för skada eller olägenhet på
grund av upphävande av renskötselrätt,
138
Rubriker och under-
rubriker
Lagrum,
paragrafer
Bestämmelsernas innebörd
• ersättningar på grund av domstolsutslag
eller myndighetsbeslut,
• medel som avsätts med stöd av 11 kap.
• 6 § vattenlagen (eller äldre motsvarande
regler),
• vissa andra medel.
Bidrag lämnas till
• inköp eller arrende av mark för ren-
• skötsel,
• rennäringens rationalisering och andra
främjande åtgärder,
• främjande av den samiska kulturen och
samiska organisationer.
Regeringen fastställer efter förslag av styrel-
sen för varje år det högsta sammanlagda
belopp som får lämnas ur fonden. Dessutom
får styrelsen disponera medel som tillförts för
särskilda ändamål.
1996/97 :RR4
Underbilaga 4
Stöd till rennäringens
rationalisering
Överklagande
Fondstyrelsen prövar rennäringsärenden.
Sametinget prövar kulturärenden och organi-
sationsärenden.
Styrelsen har sex ledamöter. Tre av dessa
föreslås av Sametinget.
29-35 §§ Stöd i form av statlig lånegaranti kan lämnas
till sameby eller medlem i sameby för
• utförande eller förbättring av vissa an-
läggningar (rationaliseringslån),
• förvärv av renar eller inventarier
(rendriftslån),
• förvärv av hästar, transportredskap och
andra driftanordningar samt investering i
stall och byggnader för förvaring av
driftanordningar (redskapslån).
Garanti för rendriftslån får lämnas när
• renskötsel påbörjas,
• renantalet utökas,
• åtgärder vidtas för att förbättra renhjor-
dens struktur.
Lånegarantiärenden prövas av länsstyrelsen.
36 § Beslut av Samefonden får inte överklagas.
Länsstyrelsens beslut överklagas hos Jord-
bruksverket.
139
1996/97 :RR4
Underbilaga 4
Kapitel
I
Kapitelrubriker
Svensk renbetning i
Norge
Underrubriker
Betesområden
Betestider
Betesområdenas utnyttjande
Samebyar från vilka renar får föras på bete i
Norge
Renantal
II
Norsk renbetning i
Sverige
Gemensamma bestäm-
melser
Betesområden
Betestider
Betesområdenas utnyttjande
Renantal
Flyttningsleder
Rastplatser
Flyttning
Bevarande av betestillgångarna
Renägare som får använda områdena i det
andra landet
Uppehåll i det andra landet
Underrättelse om renbetning i det andra landet
Legitimation
Förmän
Tillsyn och bevakning
Samling och skiljning
Kostnader för renar från det andra landet
Renmärken
Omärkt ren
Slakt
Jakt och fiske
Skogsfångst
Spärrstängsel
Naturvård
Hundar
Vapen och ammunition
Radiosändare och mottagare
Motorfordon
Tull- och avgiftsfrihet
Smittsamma djursjukdomar
140
Kapitel Kapitelrubriker
IV Överträdelser av kon-
ventionen
Underrubriker
Meddelande om olovlig betning
Betesavgift
Ersättning för skada
Straffbestämmelser
1996/97:RR4
Underbilaga 4
Särskilda bestämmelser
Myndigheternas medverkan för konventionens
uppfyllande
VI
Dispens
Övergångsbestämmelser
VII
Slutbestämmelser
141
1996/97 :RR4
Revisorernas granskning.................................................................. 1
1 Revisionsrapporten....................................................................... 1
1.1 Allmänna intryck efter granskningen..................................... 1
1.2 Stödsystemet.......................................................................... 2
1.2.1 Bristen på utvärderingar.................................................. 2
1.2.2 Subventionsgraden.......................................................... 2
1.2.3 Lönsamheten och synen på rennäringen.......................... 2
1.2.4 Förenkling av stödsystemet............................................. 3
1.3 Den statliga rennäringsadministrationen................................ 3
1.4 Rennäringslagstiftningen och angränsande lagstiftning......... 3
1.4.1 Behovet av förenkling och delegering............................. 3
1.4.2 Samebyns kompetensområde och villkoren för med-
lemskap ........................................................................... 4
1.4.3 Gränsöverskridande renskötsel........................................ 4
1.5 Förslagen i sammanfattning................................................... 5
1.5.1 Förslag rörande stödsystemet.......................................... 5
1.5.2 Förslag rörande den statliga rennäringsadmini- strationen 5
1.5.3 Förslag rörande regelverket............................................. 5
2 Remissbehandlingen och revisorernas kommentarer med anled-
ning av remissinstansernas synpunkter......................................... 5
2.1 Allmänt.................................................................................. 6
Remissinstanserna................................................................ 6
Revisorernas kommentarer................................................... 6
2.2 Stödsystemet.......................................................................... 6
2.2.1 Bristen på utvärderingar.................................................. 6
Remissinstanserna................................................................ 6
Revisorernas kommentarer................................................... 7
2.2.2 Subventionsgraden.......................................................... 7
Remissinstanserna................................................................ 7
Revisorernas kommentarer................................................... 8
2.2.3 Lönsamheten och synen på rennäringen.......................... 8
Remissinstanserna................................................................ 8
Revisorernas kommentarer................................................... 9
2.2.4 Förenkling av stödsystemet............................................. 9
Remissinstanserna................................................................ 9
2.3 Den statliga rennäringsadministrationen................................ 10
2.3.1 Rennäringsadministrationens omfattning........................ 10
Remissinstanserna................................................................ 10
Revisorernas kommentarer................................................... 11
2.3.2 Förvaltningsmyndighet för rennäringsffågor................... 11
Remissinstanserna................................................................ 11
2.4 Rennäringslagstiftningen........................................................ 13
2.4.1 Behovet av förenkling och delegering............................. 13
Remissinstanserna................................................................ 13
142
2.4.2 Samebyns kompetensområde och villkoren för med-
lemskap............................................................................ 13
Remissinstanserna................................................................ 13
2.4.3 Gränsöverskridande renskötsel........................................ 14
Remissinstanserna................................................................ 14
3 Revisorernas överväganden.......................................................... 15
3.1 Rennäringen som kultur......................................................... 15
3.2 Ett förenklat stödsystem......................................................... 16
3.3 Rennäringsadministrationen................................................... 17
3.3.1 Ansvaret för stödgivningen............................................. 17
3.3.2 Övrig rennäringsadministration...................................... 18
3.4 Rennäringslagstiftningen........................................................ 18
3.4.1 Samebyns kompetensområde och villkoren för med-
lemskap ............................................................................ 19
3.4.2 Gränsöverskridande renskötsel........................................ 19
4 Revisorernas förslag..................................................................... 20
Bilaga
Förord.............................................................................................. 23
1 Samerna och rennäringen - en bakgrund...................................... 25
1.1 Samerna - etnisk minoritet och urbefolkning........................ 25
1.2 Den svenska rennäringen....................................................... 26
1.2.1 Renskötselrätten.............................................................. 26
1.2.2 Renskötselns nuvarande omfattning................................ 27
Renantalets utveckling.......................................................... 28
Produktionen av renkött....................................................... 29
Prisutvecklingen................................................................... 30
Andra produkter av ren......................................................... 31
Ägarstrukturen...................................................................... 31
1.3 Samerna och rennäringen i utrednings- och riksdags-
sammanhang........................................................................... 33
2 Den rättsliga regleringen av rennäringen samt viss angränsande
lagstiftning.................................................................................... 34
2.1 Rennäringen........................................................................... 34
2.1.1 Rennäringslagen.............................................................. 34
Om rättigheter och skyldigheter........................................... 34
Organisations- och ordningsregler........................................ 35
2.1.2 Rennäringsförordningen.................................................. 35
2.1.3 Renbeteskonventionen..................................................... 35
2.1.4 Bestämmelser om slakt.................................................... 36
2.2 Angränsande lagstiftning........................................................ 38
2.2.1 Skogsvårdslagstiftningen................................................. 38
2.2.2 Naturresurslagen.............................................................. 38
2.2.3 Bestämmelser om jakt och fiske...................................... 38
1996/97:RR4
143
2.2.4 Bestämmelser om körning i terräng med motordrivna
fordon.............................................................................. 40
3 Stöd och ersättningar till rennäringen m.m.................................. 40
3.1 Stöd i form av budgetmedel direkt riktade till rennäringen... 41
3.1.1 Pristillägg........................................................................ 41
B akgrund och syfte............................................................... 41
Pristilläggets konstruktion och storlek.................................. 41
Pristilläggets administration................................................. 43
Övrig användning av uppgifter från administrationen av pris-
tillägget................................................................................. 44
Tidsåtgång............................................................................ 44
3.1.2 Anslaget Främjande av rennäringen................................ 44
Underhåll av riksgränsstängsel............................................. 45
Markanvändningsplanering.................................................. 46
Övriga medel........................................................................ 47
Information och rådgivning hos Jordbruksverket och läns-
styrelserna............................................................................. 47
Konsulenttjänsten vid Svenska Samernas Riksförbund........ 48
Trygghetspaketet för renskötande samer.............................. 48
Renbetesinventering............................................................. 48
Katastrofskadeskyddet.......................................................... 49
3.1.3 Stöd till rennäringens rationalisering.............................. 49
3.2 Annat stöd i form av budgetmedel som rennäringen kan få
del av...................................................................................... 50
3.2.1 Arbetsmarknadsersättningar............................................ 50
3.2.2 Regionala stöd................................................................ 51
Regionala utvecklingsmedel m.m......................................... 51
Glesbygdsstöd/landsbygdsstöd............................................. 52
3.3 Ersättningar och skadestånd.................................................. 53
3.3.1 Ersättningar och skadestånd i form av budgetmedel...... 53
Ersättning på grund av radioaktivt nedfall............................ 53
Syfte och bakgrund............................................................... 53
Konstruktion och användning............................................... 54
Ersättning för kassationer..................................................... 55
Ersättning för rovdjursrivna renar....................................... 56
Ersättning för tågdödade renar............................................. 58
Ersättning för trafikdödade renar.......................................... 59
3.4 Interna utbetalningar som administreras av myndigheter....... 60
3.4.1 Samefonden.................................................................... 60
Särredovisade medel under Samefonden.............................. 63
3.4.2 Bygdemedel.................................................................... 64
3.5 Forskning............................................................................ 65
3.6 Stöd och ersättningar till rennäringen - en sammanfattning. 66
3.7 EU:s betydelse för den svenska rennäringspolitiken.............. 68
1996/97:RR4
144
4 Rennäringsadministrationen vid olika myndigheter - innehåll 1996/97:RR4
och omfattning............................................................................. 70
4.1 Jordbruksdepartementet........................................................ 70
4.2 Sametinget............................................................................. 71
4.3 Jordbruksverket..................................................................... 71
Köttklassificering................................................................. 73
4.4 Länsstyrelserna...................................................................... 74
4.4.1 Mål för länsstyrelsens arbete med rennäringsfrågor....... 75
4.4.2 Arbetsuppgifter och tidsåtgång....................................... 75
4.5 Skogsstyrelsen....................................................................... 78
4.6 Livsmedelsverket................................................................... 78
4.7 Naturvårdsverket.................................................................... 79
4.8 Rennäringsadministrationen vid olika myndigheter - en
sammanfattning...................................................................... 80
5 Inkomstförhållandena inom rennäringen....................................... 81
5.1 Rennäringskommitténs inkomstundersökning........................ 81
5.2 Riksdagens revisorers inkomstundersökning......................... 81
5.3 Några försök till jämförelser.................................................. 83
Jämförelser över tiden.......................................................... 83
6 Revisorernas överväganden och förslag........................................ 84
6.1 Överväganden........................................................................ 84
6.1.1 Inledning........................................................................ 84
6.1.2 Allmänna intryck efter granskningen............................... 85
6.1.3 Stödsystemet.................................................................... 85
Stödets effekter är okända.................................................... 85
Trots subventionering är lönsamheten dålig........................ 86
Förenkling och delegering - viktiga motiv för ett nytt stöd-
system................................................................................... 88
6.1.4 Den statliga rennäringsadministrationen........................ 88
6.1.5 Rennäringslagstiftningen och angränsande lagstiftning... 89
Behov av förenkling och delegering..................................... 89
Samebyns kompetensområde och villkoren för medlemskap 90
Om norskt-svenskt samarbete............................................... 91
6.2 Revisorernas förslag............................................................... 91
6.2.1 Förslag rörande stödsystemet.......................................... 92
6.2.2 Förslag rörande den statliga rennäringsadministrationen 92
6.2.3 Förslag rörande regelverket............................................. 92
Underbilaga 1
Samerna och rennäringen i utrednings- och riksdagssammanhang.. 93
1964 års rennäringssakkunniga och 1971 års riksdagsbeslut... 93
Sameutredningen och 1977 års riksdagsbeslut......................... 101
1977 års riksdagsbeslut om insatser för samerna.................. 102
Rennäringskommittén och 1985 års riksdagsbeslut.................. 103
Samerättsutredningen och 1992 års riksdagsbeslut.................. 106
Miljövårdsberedningen............................................................. 113
145
Underbilaga 2 1996/97:RR4
Riksdagens revisorers inkomstundersökning - tabellmaterial......... 117
1 Undersökningens uppläggning.................................................. 117
2 I undersökningen ingående företag m.m................................... 117
3 Tillämpade undersökningsvariabler.......................................... 118
4 Förteckning över redovisade tabeller........................................ 119
Underbilaga 3
Rennäringen i Norge - en översikt.................................................. 132
Underbilaga 4
En schematisk beskrivning av innehållet i rennäringslagen
(1971:437), rennäringsförordningen (1993:384) och 1972 års
norsk-svenska renbeteskonvention (1972:114)................................ 135
1 Rennäringslagen (1971:437)..................................................... 135
2 Rennäringsförordningen (1993:384)........................................ 137
3 1972 års konvention mellan Sverige och Norge om renbet-
ning (1972:114)......................................................................... 140
146
gotab 52393, Stockholm 1996