1996/97
RR2
Efter förslag från näringsutskottet har Riksdagens revisorer granskat statens
engagemang i ett antal regionala investmentbolag som bildades i slutet av
1980-talet. Dessa var Blekingen AB i Blekinge, Rödkallen AB i Norrbotten,
Sorbinvest AB i Västerbotten, Troponor Invest AB i Västemorr-
land/Jämtland, Utvecklings AB Skeppsankaret i Blekinge och Bergslagens
Teknikutvecklings AB.
Staten tillförde dessa bolag ca 187 miljoner kronor i ägarkapital och blev
på så sätt delägare i samtliga bolag. Avsikten var att bolagen skulle tillföra
nytt riskvilligt kapital till utvecklingsbara företag i regioner som drabbats av
företagsnedläggningar och relativt sett hög arbetslöshet.
Bakgrunden till näringsutskottets förslag var att bolagen hade kommit att
verka under en så pass lång tid att det var möjligt att genomföra en utvärde-
ring av detta slag. Vidare har staten successivt under 1990-talet sålt bolagen
till privata intressen, varför det enligt utskottet fanns skäl att närmare granska
vilket utbyte staten har erhållit av dessa engagemang. Enligt uppgifter som
utskottet hade erhållit hade bolagen utvecklats svagt och inte kunnat uppfylla
de mål som statsmakterna ställt upp för verksamheterna i fråga.
Rapporten
Revisorerna konstaterar vid en samlad bedömning att staten inte lyckats
särskilt väl med engagemangen i de sex aktuella investmentbolagen.
Några lyckade insatser har i och för sig skett. Sorbinvest och Troponor
medverkade i några rekonstruktioner av konkursdrabbade företag och Röd-
kallen kom att bidra till utvecklandet av ett förhållandevis betydande data-
konsultföretag i Luleå. De företag som på detta relativt framgångsrika sätt
fått stöd av investmentbolagen sysselsätter i dag tillsammans ca 400-500
anställda. Huruvida företagen existerat eller inte utan stödet i fråga går det
dock inte att uttala sig om med någon säkerhet. Om alla dessa arbetstillfällen
betraktas som tillkommande, vilket får betraktas som en välvillig tolkning,
skulle kostnaden per arbetstillfälle uppgå till ca 200 000 kr. Som jämförelse
1 Riksdagen 7996/97. 2 saml. RR2
konstaterar revisorerna att det regionalpolitiska sysselsättningsstödet uppgår
till ca 170 000 kr i genomsnittlig kostnad per arbetstillfälle.
Revisorerna noterar också att av de nio privata regionala investmentbolag
som startade sin verksamhet under motsvarande tid återfinns i dag en högre
andel kvar på marknaden jämfört med de sex bolag där staten varit delägare.
De privata bolagen hade dessutom etablerats i ungefär samma geografiska
regioner av landet som de statligt delägda. Samtidigt framhåller revisorerna
att en jämförelse av dessa två kategorier investmentbolag försvåras av att de
privata bolagen sannolikt haft enbart kommersiella affärsidéer medan de
statligt delägda bolagen också haft andra målsättningar.
Remissinstanserna
Remissinstanserna gör genomgående samma bedömning som revisorerna när
det gäller att bedöma resultatet av de statliga insatserna.
Närings- och handelsdepartementet framhåller att det är svårt att dra några
mer definitiva slutsatser, eftersom några helt entydiga referensaltemativ
saknas. Vidare anser departementet att rapporten starkare borde betona att
utvecklingen i de undersökta bolagen är relativt differentierad. Om man
enbart studerar de tre bolag som klarat sig förhållandevis bäst har satsningar-
na varit relativt lyckosamma från sysselsättningsynpunkt. Departementet
stöder dock revisorernas samlade bedömning av resultatet.
Revisorernas överväganden
Det kan konstateras att samtliga remissinstanser i stort sett gör samma resul-
tatmässiga bedömning som revisorerna. Det finns därför inte skäl för reviso-
rerna att i något väsentligt avseende ändra på sin samlade bedömning av det
aktuella engagemanget. Revisorerna finner att merparten av bolagen inte kan
bedömas ha uppfyllt de mål som statsmakterna ställt upp för verksamheterna
i fråga.
De synpunkter som Närings- och handelsdepartementet framför delas i
stort sett av revisorerna. Det hade varit önskvärt att kunna dra mer definitiva
slutsatser av en jämförelse med de privata investmentbolagen som startade
under samma tid. De privata investmentbolagen har dock sannolikt enbart
haft kommersiella mål, vilket försvårar en jämförelse.
Jämförelsen med de privata investmentbolagen som startade under samma
tid har därför bara varit en, och inte den viktigaste, av flera faktorer som
revisorerna vägt in i sin samlade bedömning. En mer betydelsefull grund för
revisorernas bedömning har varit förhållandet att merparten av bolagen inte
kan bedömas ha uppfyllt statsmakternas uppställda målsättningar samt att
kostnaderna per tillkommande arbetstillfälle synes ha varit relativt höga.
1996/97:RR2
Rapporten
Revisorerna gör bedömningen att det kan uppkomma brist på riskvilligt
kapital i en region som nyligen drabbats av betydande företagsnedläggningar.
Orsaken är att marknaden för riskkapital till viss del har en regional karaktär.
Revisorerna bedömer därför att det i sig inte går att utesluta att staten kan
göra nytta i sådana krissituationer genom att på olika sätt bidra med risk-
villigt kapital till nya företag och nya affärsidéer.
Samtidigt framhåller revisorerna att riskkapitalförmedling är en osäker
verksamhet. Risken för olönsamma investeringar är stor och även när en
investering är lyckad uppkommer inte avkastningen förrän aktieinnehavet
avyttrats. Det ställs därför stora krav på en aktör som engagerar sig i rollen
som delägare av riskkapitalbolag. Till detta kommer att statliga engagemang
inom detta område normalt har vidare mål än rent företagsekonomiska. Kra-
ven på ett bolag med statliga intressen blir därmed ännu större än ett bolag
med enbart privata ägare.
Revisorerna konstaterar att det i en verksamhet av denna art ligger flera in-
byggda problem och konflikter som försvårar möjligheterna för ett gott resul-
tat. En inbyggd motsättning är kravet på snabba åtgärder samtidigt som det i
praktiken tar flera år från den ursprungliga krisen innan ett investmentbolag
är i full gång.
Även när verksamheten väl är i gång uppkommer en tydlig motsättning
mellan en kortsiktig och en långsiktig strategi. Kravet på att lösa ett åtmins-
tone temporärt sysselsättningsproblem fordrar att ledningen för bolaget visar
snabba resultat. Samtidigt har verksamheten en sådan karaktär att det för
framgång krävs en långsiktig strategi och en successiv uppbyggnad av kvali-
ficerad kompetens. Ett talande exempel är Bergslagens Teknikutveckling
som placerade ut hela sitt kapital under de två första verksamhetsåren. På
grund av förluster i flera av de investerade företagen kom bolagets hela kapi-
tal att förbrukas och verksamheten att upphöra ca fyra år efter bolagets bil-
dande.
Revisorerna noterar vidare en konflikt mellan kravet att arbeta affärsmäs-
sigt och det politiska målet att investeringarna även skall bidra till att bryta
den ofta ensidiga näringslivsstrukturen på krisdrabbade orter. De invest-
mentbolag som klarat sig bäst företagsekonomiskt har undvikit att investera i
nya företag och i stället inriktat sig på minoritetsengagemang i mer etablera-
de företag.
Remissinstanserna
Ingen av remissinstanserna har direkt invänt mot revisorernas iakttagelser i
dessa avseenden. Några av instanserna har dock i sina remissvar inkommit
med kompletterande synpunkter. Vissa anser också att man kan dra mer
långtgående slutsatser än vad revisorerna gör.
Flera av remissinstanserna gör bedömningen att de inbyggda motsättning-
arna är så svåra att staten rent principiellt bör avhålla sig från satsningar av
detta slag. Enligt både SAF och Företagarnas Riksorganisation styrker rap-
1996/97:RR2
porten uppfattningen att agerande på riskkapitalområdet, vare sig det är
initierat av det allmänna eller privata intressen, inte kan ta sin utgångspunkt i
att lösa kortsiktiga sysselsättningsproblem.
Stiftelsen Industrifonden framhåller samma ståndpunkter och påpekar att
relativt framgångsrika riskkapitalbolag, exempelvis Malmöhus Invest AB
och Företagskapital AB, har haft möjlighet att under lång tid utveckla sin
kompetens och välja engagemang utifrån förutsättningar för långsiktigt lön-
sam utveckling. Industriförbundet anser att det aldrig kan motiveras att sta-
ten initierar investmentbolag för att fylla en temporär regional brist på kapital
eller sysselsättning. Det finns enligt förbundet anledning att i stället skapa
bättre förutsättningar för existerande och eventuellt nytillkommande aktörer
på denna marknad.
Revisorernas överväganden
Revisorerna kan konstatera att remissinstanserna ger ett starkt stöd åt slutsat-
serna i rapporten att de inbyggda motsättningarna försvårar möjligheterna att
nå ett bra resultat. Revisorerna finner därför inte skäl att ändra de bedöm-
ningar som redovisas i rapporten. Vissa av instanserna går så långt att de
menar att staten inte i något avseende skall delta i en verksamhet av detta
slag. Revisorerna är inte beredda att dra så långtgående slutsatser, men kon-
staterar att det finns andra och mer närliggande sätt att stödja nyföretagande
på krisdrabbade orter än att initiera helt nya investmentbolag.
Rapporten
En förutsättning för att bolagen under dessa relativt svåra omständigheter
skall bli framgångsrika är att ägarna rekryterar personer med gedigen erfa-
renhet och kompetens av olika former av lednings- och styrelsearbete i små
och medelstora företag. Revisorerna noterar dock att staten haft svårt att hitta
sådan kompetens i tillräcklig omfattning.
Revisorerna registrerar också att staten uppträtt passivt i sin ägarroll, bland
annat i samband med tillfällen då sammanslagningar av investmentbolag
varit aktuella eller när investmentbolag avyttrats. Vidare konstaterar reviso-
rerna att resurserna inom regeringskansliet inte varit tillräckligt samordnade.
Bland annat har inträffat att olika departement samtidigt handlagt ärenden
rörande olika investmentbolag där staten varit delägare. Handläggningen
inom ett departement har också varit splittrad mellan olika handläggare.
Oklarheter har därtill gällt i ansvarsfördelningen mellan regering, myndighe-
ter och länsstyrelse.
Ett annat problem som revisorerna framhåller är att styrningen via bolags-
ordning och andra styrinstrument varit otillräcklig. De målsättningar som
funnits vid sidan av de strikt företagsekonomiska, exempelvis sysselsätt-
ningsmässiga, har inte tillräckligt tydliggjorts i dessa styrinstrument.
1996/97:RR2
Remissinstanserna
1996/97:RR2
Några remissinstanserna gör samma bedömning som revisorerna vad gäller
brister i statens uppträdande och framför också ett antal kompletterande
synpunkter. Vissa kommenterar inte denna fråga alls.
Närings- och handelsdepartmentet anser att rapporten till viss del ger en
felaktig bild av regeringens agerande som delägare i bolagen. Departementet
anser att det finns en risk för att man övervärderar det statliga ägandets bety-
delse när orsaken närmast är att söka i den generella osäkerheten för risk-
kapitalbolag. Uppbyggnaden och driften av bolagen har enligt departementet
förutsatt att näringslivet skulle stå för affärskompetens i styrelserna, åtmins-
tone initialt. Ägaransvaret för bolagens utveckling är således inte något som
enbart kan hänföras till staten som ägare.
Departementet menar att de redovisade problemen snarast är en återspeg-
ling av en imperfektion på delar av riskkapitalmarknaden, nämligen främst
bristen på kompetent ledningspersonal som är en starkt hämmande faktor för
utveckling av riskkapitalmarknaden i Sverige, i synnerhet i regioner utanför
storstadsområden. Det förhållandet borde klarare betonas i rapporten. Depar-
tementet anser också att ett problem varit att bolagen haft ett alltför begränsat
geografiskt område. En för liten tillgång till realistiska projekt i ett område
påverkar lönsamheten hos bolagen.
När det gäller statens roll vid avvecklingen av engagemanget i de aktuella
bolaget anser departementet att rapporten ger en något felaktig bild. Försälj-
ningarna genomfördes på ett enligt departementet systematiskt sätt, bland
annat genom kontakter med styrelserepresentanter och ledning, informa-
tionsinhämtning från revisionsbyråer och förhandlingar med tänkbara köpa-
re.
Resultatet av förhandlingarna underställdes privatiseringskommissionen
för yttrande och denna hade inga invändningar mot de framförhandlade
priserna på aktierna i de försålda bolagen. Det finns därför enligt departe-
mentet ingen grund för rapportens slutsats att staten varit passiv vid försälj-
ningarna.
Det finns enligt departementet heller inget i rapporten som styrker att sta-
tens handlande skulle ha bidragit till de statsfinansiella förlusterna. Det an-
förs endast att en ägare som offentligt deklarerar att ett visst aktieinnehav
skall säljas av principiella skäl har försämrat sin förhandlingsposition. Det
torde dock inte vara ovanligt att stora privatägda koncerner offentligt dekla-
rerar att viss verksamhet skall avyttras på sikt, exempelvis därför att verk-
samheten ligger utanför koncernens kärnverksamhet. Detta har inte ansetts
negativt för möjligheten att få ett tillfredsställande pris på aktierna. Därför
borde rapporten enligt departementet nyanseras i dessa avseenden.
Industrifonden påpekar att satsningarna på de studerade investmentbolagen
ofta har skett i samarbete med stora industriföretag inom regionen. Resultatet
har blivit att styrelserna i investmentbolagen främst har rekryterats från stora
företag och från offentlig förvaltning. Sannolikt har följden blivit att styrel-
serna saknat kunskap om de förutsättningar som små företag i utveckling
lever under, vilket kan utgöra en ytterligare förklaring till resultatet. Det är en
stor skillnad på att driva stora koncerner jämfört med små företag under
utveckling.
Enligt Industrifonden skall en bra ägare inte bara bidra med nödvändigt
kapital utan också engagera sig i frågor som rör tillförsel av kompetens,
styrning, krav på rapportering och uppföljning. En av förklaringarna till det
förhållandevis dåliga resultatet kan vara riklig tillförsel av kapital i kombina-
tion med begränsade övriga engagemang.
Revisorernas överväganden
Revisorerna kan konstatera att varken Närings- och handelsdepartementet
eller någon annan instans har kommit med några invändningar vad gäller
dels frågan om samordningen i regeringskansliet, dels frågan om brister i
styrningen via bolagsordningar och andra styrdokument. Revisorerna finner
sålunda inget skäl att ändra bedömningen i dessa två avseenden.
Både Närings- och handelsdepartmentet samt Industrifonden anser att till-
räcklig kompetens har saknats, främst när det gäller personer med gedigen
erfarenhet och kompetens av olika former av lednings- och styrelsekompe-
tens i små och medelstora företag. Enligt departementet är denna kompetens
en allmän bristvara, medan exempelvis Industrifonden anser att staten i allt
för hög grad valt att ha kontakter med stora företag inom de aktuella regio-
nerna.
Revisorerna delar uppfattningen att det har funnits för få personer i bola-
gens ledning och styrelse med erfarenhet från små företag. Det ligger därför
nära till hands att göra bedömningen att staten inte lagt ner tillräcklig kraft på
denna fråga. Med tanke på verksamhetens karaktär kan det, i likhet med vad
departementet anför, vara så att den efterfrågade kompetensen återfinns hos
relativt få personer och att dessa kan vara svåra att rekrytera för ett nybildat
investmentbolag. Enligt revisorerna innebär ett sådant förhållande i så fall ett
ytterligare argument för att inte möta plötsligt uppkomna sysselsättnings-
problem inom en region genom att bilda helt nya investmentbolag.
Den i rapporten påstådda passiviteten i statens uppträdande, särskilt i sam-
band med avyttring av aktier och vid tillfällen när sammanslagningar av
investmentbolag varit aktuella, har sin grund i de intervjuer som konsulten
Ragnar Boman genomfört på revisorernas uppdrag. Bland de intervjuade
finns flera företrädare för staten i bolagsstyrelserna och flera personer ur
resp, bolags ledning. De uppgifter som framkommit vid de aktuella intervju-
erna motsäger vad departementet framför i sitt remissvar.
Enligt revisorernas bedömning är det helt naturligt så att uppgifter av detta
slag innehåller värderingar, där orsakssambanden inte på något enkelt sätt
kan fastslås i efterhand. Det kan dock konstateras att departementet inte
invänder mot redovisningen av hur staten agerade vid de tillfällen när det
funnits möjligheter att slå samman olika regionala investmentbolag som haft
statliga intressen och som verkat inom i stort sett samma regioner av landet.
Att sådana fusioner skulle ha kunnat nå bättre resultat stöds inte minst av
departementets eget synsätt att de sex aktuella investmentbolagen kom att
verka på alltför begränsade geografiska områden och haft alltför få lovande
projekt att satsa på.
1996/97:RR2
Samtidigt delar revisorerna departementets uppfattning att det inte finns
helt entydiga belägg för att statens handlande i samband med avyttrandet av
statens aktieinnehav skulle ha bidragit till storleken på de statsfinansiella
förlusterna.
Rapporten
Revisorerna konstaterar med hänvisning till de samlade erfarenheterna att det
från statens sida var en bra lösning att samtliga aktier i de aktuella bolagen
avyttrats. I den mån olika typer av åtgärdspaket i framtiden blir aktuella,
exempelvis i samband med större företagsnedläggningar, är det av vikt att
statsmakterna drar lärdom av de erfarenheter som i dag står till buds.
Avsikten med granskningen har inte varit att ta ställning till om stöd av
detta slag bättre kan ges på annat sätt. Revisorerna framhåller dock att flera
tänkbara alternativ finns. Ett är att ge ökade resurser till kreditförmedlingsbo-
lag av typen ALMI eller andra etablerade institutioner. Ett annat sätt är att i
olika former stimulera privata aktörer att satsa i riskkapitalbolag, vilket är en
vanlig stödform i flera andra länder.
Mer generella metoder kan också enligt revisorerna underlätta möjligheten
för företag i krisdrabbade regioner att utvecklas. Hit hör exempelvis nyföre-
tagarlån och lokaliseringsstöd. Att engagera sig i projekt som syftar till att
flytta företagsproduktion eller statlig administration till krisorter är ytterligare
en metod.
Slutligen noterar revisorerna att den löpande informationen till riksdagen
om dessa företag varit bristfällig. Bland annat har det inte i denna redovis-
ning nämnts ägaravtal som staten ingått med andra delägare i bolagen. Enligt
revisorerna är det ett generellt problem att det inte finns någon samlad be-
skrivning av statligt hel- eller delägda företag som ger en bra bild i detta
avseende. Regeringens årliga rapport till riksdagen om de statliga företagen
bör därför utvecklas, så att syftet med respektive företag klart framgår liksom
hur målen för den statliga verksamheten uppfyllts.
Remissinstanserna
Remissvaren innehåller många förslag till alternativ som enligt remissinstan-
serna är att föredra framför ordningen att bilda nya regionala investmentbo-
lag.
NUTEK framhåller att statliga engagemang där finansiella stöd ges till bo-
lag framdeles torde på grund av EU:s statsstödsregler behöva bli föremål för
omständliga förfaranden med anmälningar av enskilda ärenden till EU-
kommissionen för eventuella invändningar, såvida inte stödet ges inom ra-
men för ett nytt och särskilt notifierat program. Myndigheten anser också att
lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag bör ändras så att investmentbo-
lag inriktade på riskkapitalgivning till små och medelstora företag genom
minoritetsengagemang inte hindras i sin från närings- och regionalpolitiska
synpunkt betydelsefulla verksamhet.
1996/97:RR2
Sorbinvest AB anser att NUTEK:s regler om lokaliseringsstöd för investe-
ringar motarbetar satsningar i Norrlands inland. Enligt företaget är satsningar
i denna del av landet alltid riskabla och ett företag som genomför sådana
investeringar får stå för hela kostnaden om investeringen inte håller, inklusi-
ve återbetalning av stödet till NUTEK. Det borde därför enligt företaget
finnas en möjlighet att förhandla bort detta krav på återbetalat stöd innan en
seriös satsning görs. Enligt Sorbinvest har företaget avstått från satsningar i
Norrlands inland på grund av dessa förhållanden.
Industrifonden menar att de statliga engagemangen bör ske långsiktigt och
under stabila former inom redan etablerade organisationer. Industrifonden är
en av dessa, som nu även medgivits möjligheter att gå in i små och medelsto-
ra företag under utveckling. Därmed kan Industrifonden utvecklas i riktning
mot en verksamhet som liknar det brittiska 3i (Investing In Industry). Detta
bolag har ett ägarengagemang i över 3 000 företag som följs nära. Enligt
Industrifonden är detta bolags verksamhet en av anledningarna till den rela-
tivt goda utvecklingen av näringslivet i England under senare år.
Landstingsförbundet anser att ett bra alternativ till statliga engagemang i
regionala investmentbolag vore att öka resurserna till ALMIrs regionala
bolag. Staten har vid sådana satsn
ingar en regional samarbetspartner via landstingens delägande i ALMI-
bolagen, vilket underlättar den, enligt förbundet, nödvändiga regionala för-
ankringen av de insatser som görs med offentliga medel.
Företagarnas riksorganisation anser att i den mån statliga insatser skall
göras på detta område bör skattesubventioner till individer som satsar medel
i riskkapitalbolag föredras. Riskkapital är enligt organisationen främst en
bristvara i ett företags tidigaste utvecklingsskede, beroende på svårigheten
för potentiella investerare att få tillräcklig information om projekten och
deras eventuella lönsamhet. Enligt organisationen medför dock framväxten
av den nya informationsteknologin att dessa svårigheter minskar. Statens roll
bör därför i framtiden inriktas på att skapa institutionella ramar för att denna
information skall bli mer tillgänglig.
SAF pekar på en möjlighet som framhålls av revisorerna, nämligen att sti-
mulera privata aktörers satsningar i riskkapitalbolag eller direkt i bolag. SAF
framhåller att en väg kan vara att ge statliga riskgarantier för riskfyllda kapi-
talplaceringar genom en försäkringslösning. En annan väg som SAF nämner
är att stödja igångsättandet av lokala småföretagsbörser, likt projektet Aktie-
torget i Stockholm, och därigenom medverka till att underlätta för nya grup-
per av placerare att investera i lovande lokala företag.
Revisorernas överväganden och förslag
Revisorerna kan konstatera att remissvaren entydigt stöder revisorernas upp-
fattning att det finns andra och mer närliggande sätt att stödja utvecklingsba-
ra företag i olika regioner än att starta helt nya investmentbolag. Samtidigt
kan konstateras att det bland remissinstanserna råder delade meningar om
vilka metoder från statens sida som är bäst. Vissa förordar att staten enbart
skall arbeta med de institutionella ramarna, medan andra menar att staten bör
anslå resurser via namngivna institutioner.
1996/97:RR2
Flera av remissorganen är på olika sätt aktörer inom riskkapitalmarknaden
och det kan enligt revisorerna skönjas en tendens att svaren påverkas av detta
förhållande. Några av förslagen innehåller dessutom förslag till ändringar av
olika lagar och bestämmelser som inte behandlats i rapporten. Eftersom
avsikten med granskningen inte varit att ta ställning till om stöd av detta slag
bättre kan ges på annat sätt finner inte revisorerna skäl att i detta samman-
hang förorda någon viss metod eller lämna förslag om ändrade lagar eller
andra bestämmelser.
Frågan om på vilket sätt staten bäst kan stödja utvecklingsbara företag i
regioner med sysselsättningsproblem är samtidigt en viktig fråga. Enligt
revisorerna är den inte tillräckligt belyst för närvarande.
Nyligen har Företagsstödsutredningen redovisat betänkandet (SOU
1996:69) Kompetens och kapital - om statligt stöd till företag. Utredningen
innehåller en översyn över statens stöd till företag med tonvikt på insatser för
små och medelstora företag. Utredningen föreslår en ändrad stödområdesin-
delning och vissa förenklingar av de regionalpolitiska stöden, bland annat två
nya finansiella småföretagar- och utvecklingsstöd som ersättning för nuva-
rande lokaliseringsstöd, utvecklingsbidrag och landsbygdsstöd. Vidare före-
slås vissa förändringar av transportstöd och avveckling av systemet med
regionalt differentierade socialavgifter. Utredningen föreslår ökade medel till
NUTEK:s utvecklingsprogram för kompetensutveckling i regionalpolitiskt
prioriterade områden och till ALMI:s särskilda lånefond för kvinnliga företa-
gare.
Därtill föreslås i utredningen olika åtgärder för bättre uppföljning av det
statliga företagsstödet. Stödbeslut bör innehålla riktlinjer och ekonomiska
resurser för utvärdering. Stödmyndighetema bör förbättra sitt löpande upp-
följnings- och utvärderingsarbete. Dessa bör också enligt utredningen i ökad
omfattning kompletteras med utvärderingar genomförda av oberoende ex-
pertis.
Det har inte inom utredningens ram genomförts eller initierats någon mer
utförlig utvärdering av de olika stödformernas effektivitet. En fråga som
därmed inte närmare har utvärderats är vilka statliga åtgärder som bäst stimu-
lerar riskkapitalförsöijning till utvecklingsbara företag i regioner med syssel-
sättningsproblem och ensidig näringslivsstruktur. Revisorerna har inte under
granskningen funnit att någon annan sådan utvärdering gjorts. Med hänsyn
till frågans vikt och att betydande resurser anslås med denna inriktning finns
det enligt revisorerna skäl för regeringen att initiera en oberoende utvärde-
ring med en sådan inriktning.
Regeringen redovisade nyligen ett antal förslag som syftar till en aktivare
förvaltning av statens företagsägande (prop. 1995/96:141). Här framgår
bland annat att regeringen har för avsikt att förbättra den årliga skrivelsen till
riksdagen med redogörelse för statens företagsägande (senaste skr.
1996/97:20). Skrivelsen skall, för varje företag, kompletteras med uppgifter
om utdelningar samt eventuella omstruktureringar, försäljningar av aktier
samt nyemissioner. Vidare avser regeringen att lämna bedömningar av den
långsiktiga utvecklingen samt om aktuella övergripande ägarfrågor för olika
delar av den statligt ägda företagsgruppen. Riksdagen bereds därmed bättre
möjligheter att bedöma regeringens åtgärder samt ta ställning till regeringens
1996/97 :RR2
eventuella förslag avseende den övergripande utvecklingen och inriktningen
av statens företagsägande.
Revisorerna har tidigare, bland annat i granskningen om hur de post- och
telepolitiska målen följs upp (1995/96:RR10), tagit upp frågan om rege-
ringens information till riksdagen om statligt ägda bolag. Revisorerna noterar
därför med tillfredsställelse de förslag som regeringen lämnar angående
förbättringen av den årliga skrivelsen till riksdagen om företag med statligt
ägande.
Revisorerna har även i sin granskning av de regionala investmentbolagen
funnit vissa brister i nämnda information till riksdagen. Bland annat kan
konstateras att statsmakternas mål för respektive bolag, vid sidan av de strikt
lönsamhetsmässiga, sällan är redovisade. Vidare har viktigare avtal som
ägaren tecknat med bolaget eller med andra delägare i bolaget inte redovisats
i denna skrivelse. De förslag som regeringen nyligen presenterat är ett steg i
rätt riktning. Revisorerna anser därutöver att regeringen i den årliga skrivel-
sen till riksdagen också bör redovisa statsmakternas mål för respektive före-
tag och viktigare händelser i företaget, såsom nya ägaravtal.
Riksdagens revisorer föreslår
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad reviso-
rerna har anfört om en samlad utvärdering av statliga åtgärder i
syfte att stimulera riskkapitalförsöijning till utvecklingsbara före-
tag i regioner med sysselsättningsproblem och ensidig närings-
livsstruktur,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad reviso-
rerna har anfört om vikten av förbättrad information i regeringens
årliga rapport till riksdagen om de statliga bolagen.
Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Per Olof Håkansson (s), Lars Bäckström (v), Bengt Silfverstrand
(s), Anita Jönsson (s), Bengt Kronblad (s), Sverre Palm (s) Bengt Harding
Olson (fp), Ingvar Eriksson (m), Christina Pettersson (s), Stig Grauers (m)
och Lennart Brunander (c).
Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Åke
Dahlberg, utredningschefen Margaretha Stålfors och revisionsdirektören
Ingemar Delvebom (föredragande).
Stockholm den 7 november 1996
På Riksdagens revisorers vägnar
Per Olof Håkansson
1996/97:RR2
Ingemar Delveborn
10
Yttranden över rapporten Regionala investmentbolag - erfarenheter av stat-
ligt engagemang (1995/1996:9) har lämnats av följande instanser: Närings-
och handelsdepartementet, Länsstyrelsen i Norrbotten, Närings- och teknik-
utvecklingsverket (NUTEK), ALMI Företagspartners, Stiftelsen Industrifon-
den, Sorbinvest AB i Skellefteå, Sveriges Industriförbund, Företagarnas
Riksorganisation, Landstingsförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen
(SAF) och Svenska Riskkapitalföreningen.
Remissinstanserna instämmer i allt väsentligt med revisorernas iakttagelser
och överväganden i rapporten. Enstaka instanser anser dock att rapportens
slutsatser i vissa delar bör förändras eller nyanseras. Remissvaren innehåller
därtill ett antal kompletterande förslag, särskilt vad gäller frågan om alterna-
tiva sätt för staten att stödja kapitaltillförsel till utvecklingsbara företag i
regioner med hög arbetslöshet.
De flesta av remissinstanserna framhåller att utvärderingar av detta slag
har ett betydande värde och att slutsatserna i rapporten bör påverka statens
framtida agerande inom detta område. Flera remissinstanser framhåller också
att rapporten väl åskådliggör de svårigheter som är förenade med ett statligt
engagemang inom riskkapitalmarknaden.
I rapporten gör revisorerna den samlade bedömningen att staten inte lyckats
särskilt väl med engagemangen i de sex aktuella investmentbolagen. Samtli-
ga remissvar som kommenterar resultatet instämmer i stort med revisorernas
bedömning av det ekonomiska utfallet. Hit hör de svar som avgivits av
ALMI Företagspartners, Stiftelsen Industrifonden, Sveriges Industriförbund,
Företagarnas Riksorganisation, Landstingsförbundet, och Svenska Arbetsgi-
vareföreningen (SAF).
Närings- och handelsdepartementet stöder också revisorernas samlade be-
dömning av resultatet för de sex aktuella bolagen, men menar samtidigt att
bedömningen av de aktuella bolagens insatser skulle ha underlättats av ett
tydligt referensaltemativ. Det finns i rapporten en ansats till ett referensalter-
nativ, nämligen de privata investmentbolagen som startade upp under samma
tid. Departementet anser, i likhet med revisorerna, att det är svårt att dra
några mer definitiva slutsatser av denna jämförelse. Vidare anser departe-
mentet att rapporten starkare borde betona att utvecklingen i de undersökta
bolagen är relativt differentierad. Om man enbart studerar de tre bolag som
klarat sig förhållandevis bäst har satsningarna varit relativt lyckosamma från
sysselsättningsynpunkt.
NUTEK, som också instämmer med revisorernas resultatbedömning, påpe-
kar som jämförelse att även den statliga låneverksamheten, med syfte att
1996/97:RR2
Bilaga 1
11
främja etablering av regionalt inriktade investmentbolag inom ramen för det
regionalpolitiska företagsstödet, får bedömas som misslyckad. Det har bland
annat på senare år uppdagats exempel på att personer i investmentbolag låtit
använda de statliga lånemedlen till bolagsaffärer med sig själva eller andra
egna bolag.
I rapporten redovisas ett antal problem som revisorerna menar är inbyggda
redan från början i en verksamhet av det aktuella slaget och som försvårar
möjligheten att nå ett bra resultat. Hit hör det förhållandet att bildandet av
investmentbolagen har utgjort delar av paketlösningar i syfte att lösa hastigt
uppkomna regionala sysselsättningsproblem, samtidigt som det tar lång tid, i
praktiken två till tre år, innan ett investmentbolag är i full gång. En annan
motsättning uppkommer när verksamheten väl kommit i gång. Det finns då
krav på snabba åtgärder, samtidigt som verksamhetens karaktär kräver en
långsiktig strategi och successiv uppbyggnad av kompetens.
Vidare finns en motsättning mellan ekonomiska krav på lönsamhet och det
politiska målet att satsa på små och utvecklingsbara företag som kan bryta en
ensidig näringslivsstruktur i en viss region. Studien visar att de investment-
bolag som klarat sig kvar på marknaden främst har betonat det ekonomiska
kravet. Det har skett genom att bolagen undvikit majoritetsposter i små före-
tag och i stället placerat sitt kapital i minoritetsposter i etablerade företag.
Ingen av remissinstanserna har direkt invänt mot revisorernas iakttagelser i
detta avseende. Några av instanserna har dock i sina remissvar inkommit
med kompletterande synpunkter. Vissa anser också att man kan dra mer
långtgående slutsatser än vad revisorerna gör.
Närings- och handelsdepartementet menar att de inbyggda problemen
speglar en brist på främst kunnande för att driva detta slag av verksamhet.
Inte minst är bristen på kompetent ledningspersonal en starkt hämmande
faktor för utveckling av riskkapitalmarknaden i Sverige, i synnerhet i regio-
ner utanför storstadsområden. Departementet framhåller vidare att ett pro-
blem också varit att bolagen haft ett alltför begränsat geografiskt område. En
för liten tillgång till realistiska projekt i ett område påverkar lönsamheten hos
bolagen.
Flera av remissinstanserna gör bedömningen att de inbyggda motsättning-
arna är så svåra att staten rent principiellt bör avhålla sig från satsningar av
detta slag. Enligt både SAF och Företagarnas Riksorganisation styrker rap-
porten uppfattningen att agerande på riskkapitalområdet, vare sig det är
initierat av det allmänna eller privata intressen, inte kan ta sin utgångspunkt i
att lösa kortsiktiga sysselsättningsproblem.
Stiftelsen Industrifonden påpekar att relativt framgångsrika riskkapitalbo-
lag, exempelvis Malmöhus In vest AB och Företagskapital AB, har haft möj-
lighet att under lång tid utveckla sin kompetens och välja engagemang uti-
från förutsättningar för långsiktigt lönsam utveckling. Det är olyckligt att
koppla riskkapitalsatsningama till sysselsättningsproblem och det är också i
grunden oriktigt att se bildandet av dessa bolag som en form av ”brandkårs-
1996/97:RR2
Bilaga 1
12
utryckning”. Skälen bör enbart utgå från tekniska och marknadsmässiga
förutsättningar.
Industriförbundet anser att det aldrig kan motiveras att staten initierar in-
vestmentbolag för att fylla en temporär brist på kapital i vissa situationer.
Enligt förbundet bör alla aktörer på denna marknad bedriva verksamheten på
strikt kommersiella grunder. Krav på sysselsättningsmässiga eller andra
kortsiktiga regionalpolitiska hänsynstaganden bör inte i något sammanhang
läggas på de långsiktigt verksamma aktörerna på den småföretagarinriktade
riskkapitalmarknaden. Det finns enligt förbundet anledning att i stället skapa
bättre förutsättningar för existerande och eventuellt nytillkommande aktörer
på denna marknad.
Rapporten pekar ut fyra områden där revisorerna menar att staten brustit i sin
ägarroll. Det gäller för det första en viss oförmåga att till bolagen rekrytera
personer med gedigen erfarenhet och kompetens av olika former av lednings-
och styrelsearbete i små företag. För det andra framhålls en passivitet i rollen
som delägare, särskilt vid tillfällen då statens aktier i bolagen skulle avyttras
samt när tillfällen funnits till sammanslagningar av investmentbolag. För det
tredje pekar rapporten på en splittring i regeringskansliet, både inom och
mellan departement. För det fjärde anser revisorerna att styrningen via bo-
lagsordningen och andra styrinstrument i de flesta fall varit otillräcklig och
att det inte av dessa dokument framgått om verksamheten skulle bedrivas på
rent kommersiell grund eller om andra hänsyn, exempelvis syssel-
sättningsmässiga, också skulle tas.
Av remissinstanserna är det endast Närings- och handelsdepartementet
som anser att revisorernas slutsatser bör förändras eller nyanseras. Ett par av
instanserna har lämnat ytterligare synpunkter på statens agerande som del-
ägare i bolagen.
Närings- och handelsdepartementet menar som en allmän kommentar till
rapporten att det till viss del är oklart vilken betydelse det statliga ägandet
respektive den generella situationen för investmentbolag har haft för proble-
men i de undersökta bolagen. Det kan finnas en risk för att man övervärderar
det statliga ägandets betydelse när orsaken närmast är att söka i den generella
osäkerheten för riskkapitalbolag. Departementet menar att problemen snarast
är en återspegling av en imperfektion på delar av riskkapitalmarknaden,
nämligen bristen på kompetent ledningspersonal som är en starkt hämmande
faktor för utveckling av riskkapitalmarknaden i Sverige, i synnerhet i regio-
ner utanför storstadsområden. Det borde klarare betonas i rapporten.
Departementet vill också framhålla att staten inte innehaft röstmajoriteten i
de aktuella bolagen. Vidare har uppbyggnaden och driften av bolagen förut-
satt att näringslivet skulle stå för affärskompetens i styrelserna, åtminstone
initialt. Ägaransvaret för bolagens utveckling är således inte något som en-
bart kan hänföras till staten som ägare.
När det gäller statens roll vid avvecklingen av engagemanget i de aktuella
bolagen anser departementet att rapporten ger en något felaktig bild. Försälj-
ningarna genomfördes på ett systematiskt sätt, bland annat genom att ordfö-
1996/97 :RR2
Bilaga 1
13
randen i styrelsen samt den verkställande ledningen i de berörda bolagen i
regel kontaktades för att inhämta information om företagens situation. In-
formation inhämtades även på annat håll, exempelvis genom värderingar från
välrenommerade revisionsbyråer. Den inhämtade informationen analyserades
och i vissa fall begärdes ytterligare kompletteringar från bolagsledningen och
revisionsbyråer.
Vid beslut om försäljning inleddes förhandlingar med seriösa köpare, var-
vid förutom priset på aktierna köparens lämplighet för bolagens och regio-
nens utveckling skulle bedömas. Förhandlingar genomfördes och resultatet
underställdes privatiseringskommissionen för yttrande. Kommissionen hade
inga invändningar mot de framförhandlade priserna på aktierna i de försålda
bolagen. Det finns därför enligt departementet ingen grund för rapportens
slutsats att staten varit passiv vid försäljningarna. Det finns heller inget i
rapporten som styrker att statens handlande skulle ha bidragit till de statsfi-
nansiella förlusterna.
Departementet menar vidare att man i rapporten inte underbygger slutsat-
sen att priset var lågt satt vid en marknadsmässig bedömning. Det anförs
endast att en ägare som offentligt deklarerar att ett visst aktieinnehav skall
säljas av principiella skäl har försämrat sin förhandlingsposition. Det torde
dock enligt departementet inte vara ovanligt att stora privatägda koncerner
offentligt deklarerar att viss verksamhet skall avyttras på sikt, exempelvis
därför att verksamheten ligger utanför koncernens kärnverksamhet. Detta har
inte ansetts negativt för möjligheten att få ett tillfredsställande pris på aktier-
na. Därför borde slutsatserna nyanseras i dessa avseenden.
ALMI kommenterar den splittring i regeringskansliet som revisorernas
granskning påvisat. Enligt ALMI är det naturligt att Närings- och handelsde-
partementet utövar en samlad styrning inom riskkapitalområdet.
Industrifonden påpekar att satsningarna på de studerade investmentbolagen
ofta har skett i samarbete med stora industriföretag inom regionen. Resultatet
har blivit att styrelserna i investmentbolagen främst har rekryterats från stora
företag och från offentlig förvaltning. Sannolikt har följden blivit att styrel-
serna saknat kunskap om de förutsättningar som små företag i utveckling
lever under, vilket kan utgöra en ytterligare förklaring till resultatet. Det är en
stor skillnad på att driva stora koncerner jämfört med små företag under
utveckling.
Industrifonden framhåller också att en bra ägare inte bara bidrar med kapi-
tal utan även tillförsel av kompetens, styrning, krav på rapportering och
uppföljning. En av förklaringarna till det förhållandevis dåliga resultatet kan
vara riklig tillförsel av kapital i kombination med begränsade övriga enga-
gemang.
Revisorerna gör bedömningen att med utgångspunkt från de erfarenheter
som nu föreligger var det en bra lösning att samtliga aktier i bolagen avyttra-
des. Revisorerna betonar vikten av att statsmakterna drar lärdom av dessa
erfarenheter, särskilt om det framdeles skulle bli aktuellt med nya regionala
åtgärdspaket. Revisorerna framhåller i övrigt att det inte varit avsikten med
1996/97:RR2
Bilaga 1
14
rapporten att ta ställning till om stöd av detta slag bättre kan ges på annat
sätt. Det finns dock flera alternativ, vilka också redovisas i rapporten.
Revisorerna noterar också att den löpande informationen om dessa företag
varit bristfällig. Bland annat har det inte i denna redovisning nämnts ägarav-
tal som staten ingått med andra delägare i bolagen. Enligt revisorerna är det
ett generellt problem att det inte finns någon samlad beskrivning av statligt
hel- eller delägda bolag som ger en bra bild i detta avseende. Regeringens
årliga rapport till riksdagen om de statliga bolagen bör därför utvecklas, så
att syftet med respektive bolag klart framgår liksom hur målen för den statli-
ga verksamheten uppfyllts.
Remissvaren innehåller många förslag till alternativa sätt för staten att en-
gagera sig inom området för riskkapital till utvecklingsbara företag i regioner
med hög arbetslöshet och ensidig näringslivsstruktur. Enligt remissinstan-
serna är dessa alternativ att föredra framför ordningen att bilda nya regionala
investmentbolag.
NUTEK framhåller att statliga engagemang där finansiella stöd ges till bo-
lag torde framdeles - på grund av EU:s statsstödsregler - behöva bli föremål
för omständliga förfaranden med anmälningar av enskilda ärenden till EU-
kommissionen för eventuella invändningar, såvida inte stödet ges inom ra-
men för ett nytt och särskilt notifierat program.
NUTEK anser också att lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag bör
ändras så att investmentbolag inriktade på riskkapitalgivning till små och
medelstora företag genom minoritetsengagemang inte hindras i sin från
närings- och regionalpolitiska synpunkt betydelsefulla verksamhet.
ALMI delar uppfattningen att det inte ter sig som särskilt troligt att staten
ånyo skulle ta initiativ till att bilda regionala investmentbolag, men påminner
samtidigt att staten nu bildar en sjätte AP-fond med syfte att förse små och
medelstora företag med riskkapital. Fondens kapitalbelopp uppgår till 10
miljarder kronor, ett betydande belopp. Enligt ALMI bör staten framdeles i
ökad grad bör förlita sig på befintliga organisationer för riskkapitalfinansie-
ring snarare än att skapa nya när behov uppstår.
Industrifonden menar att de statliga engagemangen bör ske långsiktigt och
under stabila former inom redan etablerade organisationer. Industrifonden är
en av dessa, som nu även medgivits möjligheter att gå in i små och medelsto-
ra företag under utveckling. Därmed kan Industrifonden utvecklas i riktning
mot en verksamhet som liknar det brittiska 3i (Investing In Industry). Detta
bolag har ett ägarengagemang i över 3 000 företag som följs nära. Enligt
Industrifonden är detta bolags verksamhet en av anledningarna till den rela-
tivt goda utvecklingen i näringslivet i England under senare år.
Sorbinvest AB anser att NUTEK:s regler om lokaliseringsstöd för investe-
ringar motarbetar satsningar i Norrlands inland. Enligt företaget är satsningar
i denna del av landet alltid riskabla och ett företag som genomför sådana
investeringar får stå för hela kostnaden om investeringen inte håller, inklusi-
ve återbetalning av stödet till NUTEK. Det borde därför enligt företaget
finnas en möjlighet att förhandla bort detta krav på återbetalat stöd innan en
seriös satsning görs. Enligt Sorbinvest har företaget avstått från satsningar i
Norrlands inland på grund av dessa förhållanden.
1996/97:RR2
Bilaga 1
15
Företagarnas Riksorganisation anser att i den mån statliga insatser skall
göras på detta område bör skattesubventioner till individer som satsar medel
i riskkapitalbolag föredras. Organisationen understryker också vad som sägs i
rapporten, nämligen att riskkapital främst är en bristvara i ett företags tidigas-
te utvecklingsskede. Det beror enligt organisationen på att det är svårt för
potentiella investerare att få tillräcklig information om projekten och deras
eventuella lönsamhet. Enligt organisationen medför dock framväxten av den
nya informationsteknologin att dessa svårigheter minskar. Statens roll bör
därför i framtiden inriktas på att skapa institutionella ramar för att denna
information skall bli mer tillgänglig.
Landstingsförbundet anser att ett bra alternativ till statliga engagemang i
regionala investmentbolag vore att öka resurserna till ALMI:s regionala
bolag. Staten har vid sådana satsningar en regional samarbetspartner via
landstingens delägande i ALMI-bolagen, vilket underlättar den, enligt för-
bundet, nödvändiga regionala förankringen av de insatser som görs med
offentliga medel. En sådan lösning medför också färre aktörer som företagen
behöver ta kontakt med. Landstingsförbundet ställer sig också bakom mera
generella och kontinuerliga åtgärder, inklusive nyföretagarlån, som kan un-
derlätta utvecklingen av företag i krisdrabbade regioner på ett sätt som mins-
kar behovet av omedelbara insatser av det slag som de studerade investment-
bolagen representerar.
SAF instämmer i revisorernas bedömning att agerande på riskkapitalområ-
det bör ske från ett långsiktigt perspektiv och att de erfarenheter som nu
finns ger vid handen att staten inte skall initiera ytterligare regionala invest-
mentbolag. Enligt SAF har många mindre företag i dag svårigheter att finna
riskkapital för att genomföra kommersialiseringsfasen för nya produkter eller
expansion av befintlig verksamhet. SAF pekar på en möjlighet som framhålls
av revisorerna, nämligen att stimulera privata aktörers satsningar i riskkapi-
talbolag eller direkt i bolag. SAF framhåller att en väg kan vara att ge statliga
riskgarantier för riskfyllda kapitalplaceringar genom en försäkringslösning.
En annan väg som SAF nämner är att stödja igångsättandet av lokala småfö-
retagsbörser, likt projektet Aktietorget i Stockholm, och därigenom medver-
ka till att underlätta för nya grupper av placerare att investera i lovande loka-
la företag.
1996/97:RR2
Bilaga 1
16
1996/97:RR2
Bilaga 2
POSTADRESS
100 12 STOCKHOLM
Besökadress:
STORKYRKOBRINKEN 7
Telefon: 08 - 78 64 000
Telefax: 08 - 78 66 188
17
2 Riksdagen 7996/97. 2 saml. RR2
Dnr 1995:62
1996/97:RR2
Bilaga 2
Riksdagens revisorer presenterar härmed sin granskning av sex regionala
investmentbolags verksamhet. Efter en förstudie beslutade revisorerna den 4
oktober 1995 att genomföra granskningen.
Granskningen har bedrivits inom revisorernas tredje avdelning. I avdel-
ningen ingår Anders G Högmark, ordf, (m), Anita Jönsson, v.ordf. (s), Bengt
Kronblad (s), Bengt Harding Olson (fp), Christina Pettersson (s), Stig Grau-
ers (m), Hans Stenberg (s) och Lennart Brunander (c).
Inom revisorernas kansli har revisionsdirektör Ingemar Delvebom haft an-
svaret för utredningsarbetet. Även kanslichefen Åke Dahlberg och utred-
ningschefen Margareta Stålfors har deltagit i arbetet.
Civilekonom Ragnar Boman har medverkat i granskningsarbetet genom att
på uppdrag av revisorerna ha tagit fram ett underlagsmaterial för att belysa
de regionala investmentbolagens verksamhet och utveckling. Bomans rap-
port redovisas som bilaga till denna granskning.
Rapporten sänds nu på remiss till ett antal berörda myndigheter och orga-
nisationer. Revisorernas slutliga ställningstaganden och förslag till åtgärder
utformas därefter i en skrivelse till riksdagen eller regeringen.
19
1996/97 :RR2
Bilaga 2
Rapport 1995/96:9
Regionala investmentbolag - erfarenheter av statligt engagemang..............17
Förord...........................................................................................................19
Sammanfattning............................................................................................21
Granskningens bakgrund och inriktning.......................................................23
2. Allmänt om riskkapital.............................................................................23
3. Statsmakternas mål och åtgärder..............................................................24
4. Hur har det gått för de sex investmentbolagen?........................................27
4.1 Blekingen AB....................................................................................27
4.2 Utvecklings AB Skeppsankaret..........................................................29
4.3 Rödkallen AB....................................................................................30
4.4 Sorbinvest AB....................................................................................32
4.5 Troponor Invest AB...........................................................................33
4.6 Bergslagens Teknikutvecklings AB...................................................34
4.7 Privata regionala investmentbolag.....................................................36
5. Utvärderingar av regionala investmentbolag............................................37
5.1 Ragnar Bomans utvärdering...............................................................37
5.2 Tidigare utvärderingar........................................................................41
6. Revisorernas överväganden och slutsatser................................................44
Utgångspunkter........................................................................................44
Resultatet.................................................................................................45
Inbyggda problem....................................................................................47
Brister i statens uppträdande....................................................................48
Inför framtiden.........................................................................................48
20
Syftet med denna granskning har varit att närmare undersöka effekterna av
statens engagemang i sex regionala investmentbolag som bildades i slutet av
1980-talet. Dessa var Blekingen AB i Blekinge, Rödkallen AB i Norrbotten,
Sorbinvest AB i Västerbotten, Troponor Invest AB i Västemorr-
land/Jämtland, Utvecklings AB Skeppsankaret i Blekinge och Bergslagens
Teknikutvecklings AB. Staten tillförde dessa bolag ca 187 miljoner kronor i
ägarkapital och blev på så sätt delägare i samtliga bolag. Avsikten var att
dessa bolag i sin tur skulle tillföra nytt riskvilligt kapital till utvecklingsbara
företag i regioner som drabbats av företagsnedläggningar och relativt sett
hög arbetslöshet. Vid olika tillfällen under 1990-talet har staten avyttrat sitt
engagemang i bolagen.
Allmänt sett konstateras i denna granskning att staten inte har lyckats sär-
skilt väl med engagemangen i de sex aktuella investmentbolagen. Några
lyckade insatser har i och för sig skett. Sorbinvest och Troponor har medver-
kat i några rekonstruktioner av konkursdrabbade företag som kan bedömas
ha bidragit till flera arbetstillfällen. Rödkallen kom att bidra till utvecklandet
av ett förhållandevis betydande datakonsultföretag i Luleå. De företag som
på detta relativt framgångsrika sätt fått stöd av investmentbolagen sysselsät-
ter i dag tillsammans ca 400-500 anställda. Huruvisa företagen existerat eller
inte utan stödet i fråga går det dock inte att uttala sig om med någon säker-
het. Om alla dessa arbetstillfällen betraktas som tillkommande skulle kostna-
den per arbetstillfälle uppgå till ca 200 000 kr. Som jämförelse kan nämnas
att det regionalpolitiska sysselsättningsstödet uppgår till ca 170 000 kronor i
genomsnittlig kostnad per arbetstillfälle.
I övrigt har statens satsningar i dessa sex bolag gett ett magert resultat. Två
av bolagen, Blekingen och Bergslagens Teknikutvecklings AB, får betraktas
som helt misslyckade. Av de företag som bolagen satsade på kom en till
synes oproportionerligt stor andel att gå i konkurs en relativt kort tid efteråt.
Totalt sett fick staten vid försäljningarna tillbaka 100 av de 187 miljoner
kronor som satsats. Det finns flera olika förklaringar till detta resultat. En
förklaring är att riskkapitalförmedling är en osäker verksamhet som ställer
stora krav på kompetens och uthållighet. En annan förklaring är att bolagen
till icke-oväsentlig del kom att att verka under lågkonjunkturen 1991-1993.
I en verksamhet av denna art ligger dessutom flera inbyggda problem och
konflikter som försvårar möjligheterna för ett gott resultat. Ett problem är
motsättningen mellan behovet av snabba åtgärder och tiden det tar att bygga
upp verksamhet av detta slag. I praktiken tar det två till tre år från det att den
ursprungliga krisen har inträffat till dess det nybildade investmentbolaget har
börjat verka. Erfarenheter från andra investmentbolag visar också att det tar
ännu längre tid att bygga upp en kompetens för riskkapitalfinansiering och
företagsutveckling och att man måste arbeta med en långsiktig affärsstrategi
om man skall lyckas över en längre tid.
En annan konflikt är skillnaden mellan förhoppningar och realiteter. Ofta
har det funnits en överdriven förhoppning om goda affärsidéer inom de
regioner där bolagen har etablerats. Det har dock visat sig att ju mer bolagen
investerat i nya och till synes utvecklingsbara företag, desto sämre har det
1996/97:RR2
Bilaga 2
21
gått företagsekonomiskt. De som klarat sig förhållandevis bäst har valt en
försiktigare metod, i första hand genom att satsa på minoritetsengagemang i
etablerade företag och företagsrekonstruktioner. Denna strategi har i huvud-
sak använts av Troponor och Sorbinvest, som är de två bolag som klarat sig
relativt bäst av de sex som undersökts.
En förutsättning för att bolagen, särskilt under dessa svåra villkor, skall
kunna bli någorlunda framgångsrika är bl.a. att ägarna rekryterar personer
med gedigen erfarenhet och kompetens av olika former av lednings- och
styrelsearbete i små och medelstora bolag.
Staten har också uppträtt allmänt passivt, både i bolagens uppbyggnads-
skede och i samband med att bolagen senare skulle avyttras. Bl.a. sökte man
inte aktivt upp potentiella köpare av aktierna, vilket i sin tur kan bedömas ha
bidragit till de statsfinansiella förluster som engagemangen ledde till. En
annan brist har varit dålig samordning inom regeringskansliet. Olika depar-
tement har handlagt ärenden rörande skilda investmentbolag. Vidare har i
vissa fall handläggningen inom ett departement varit splittrad mellan olika
sakenheter.
Vidare har styrningen av bolagen via bolagsordning och andra instrument
varit otillräcklig. Å ena sidan har bolaget bildats för att hantera uppgifter
som man bedömt att marknaden inte klarar av. Å andra sidan har man förut-
satt att bolagen skulle arbeta på marknadens villkor. Det har sålunda aldrig
klarlagts om dessa bolag skulle arbeta helt affärsmässigt eller om exempelvis
sysselsättningsskäl skulle gå före.
En annan brist som konstaterats är att den löpande informationen om dessa
bolags utveckling har varit bristfällig. Regeringens årliga rapport till riksda-
gen om de statliga bolagen bör därför utvecklas, så att syftet med respektive
bolag klart framgår, liksom hur målen för den statliga verksamheten har
uppfyllts.
Även framdeles kan det komma att inträffa att en viss region av landet
drabbas av en plötsligt ökad arbetslöshet, där olika typer av statliga åt-
gärdspaket kan bli aktuella. Det är då av vikt att statsmakterna dragit lärdom
av de erfarenheter som idag står till buds rörande olika sätt att stödja upp-
komsten och utvecklingen av nya företag i sådana regioner.
Det finns flera tänkbara alternativ till modellen att starta nybildade regio-
nala investmentbolag. Ett är att ge ökade resurser till kreditförmedlingsbolag
av typen ALMI eller andra etablerade institutioner. Ett annat sätt är att i olika
former stimulera privata aktörer att satsa i riskkapitalbolag. Mer generella
metoder, såsom nyföretagarlån och lokaliseringsstöd, kan också underlätta
möjligheten för företag i krisdrabbade regioner att utvecklas. En ytterligare
metod är att engagera sig i projekt som syftar till att flytta företagsproduktion
eller statlig administration till krisorter.
1996/97 :RR2
Bilaga 2
22
1 samband med beslut om olika näringspolitiska insatser under slutet av
1980-talet engagerade sig staten i nybildandet av sex regionala investmentbo-
lag. Dessa var Blekingen AB, Rödkallen AB, Sorbinvest AB, Troponor
Invest AB, Utvecklings AB Skeppsankaret och Bergslagens Teknikutveck-
lings AB. Bolagen etablerades i regioner som drabbats av företagsnedlägg-
ningar och relativt sett hög arbetslöshet. Avsikten var att tillföra nytt riskvil-
ligt kapital till utvecklingsbara företag i dessa regioner. Totalt sett har staten
tillfört dessa bolag ca 187 miljoner kronor.
Näringsutskottet föreslog i en skrivelse den 5 april 1995 till Riksdagens
revisorer att revisorerna skulle genomföra en utvärdering av dessa bolags
verksamhet. Bakgrunden var att bolagen hade kommit att verka under en så
pass lång tid att det var möjligt att genomföra en utvärdering av detta slag.
Vidare har staten successivt under 1990-talet sålt bolagen till privata intres-
sen, varför det enligt utskottet fanns skäl att närmare granska vilket utbyte
staten har erhållit av dessa engagemang. Enligt uppgifter som utskottet er-
hållit har bolagen utvecklats svagt och inte kunnat uppfylla de mål som
statsmakterna ställt upp för verksamheterna i fråga.
De små och medelstora företagen har ofta ett särskilt behov av riskbärande
kapital, antingen som lån eller som tillskott till ägarkapital. Mindre företag
saknar till skillnad från mogna och större företag som regel tillfredsställande
möjligheter att ställa säkerheter för lån. Det kan i sin tur utgöra en hämsko på
företagets utvecklingsmöjligheter, då det oftast krävs lån för att kunna inves-
tera i utökad produktionsteknik. Genom ett externt ägartillskott ökar solidite-
ten, dvs. andelen eget kapital i förhållande till det totala kapitalet. Företaget
blir därmed mindre räntekänsligt och får en utökad möjlighet till långsiktiga
lån.
Behovet av externt och riskvilligt kapital är ofta särskilt stort i tidiga ske-
den av ett företags utveckling, exempelvis vid nyetableringar eller när mindre
företag försöker utveckla innovationer och nya produkter. I sådana skeden
råder ett informationsproblem för externa aktörer som gör att kapitalmarkna-
den endast i begränsad omfattning kan tillgodose behovet av riskvilligt kapi-
tal eller lån.
Utbudet av externt kapital som står till buds för mindre och medelstora fö-
retag kan delas upp i en marknad för krediter mot säkerhet, en marknad för
riskvilliga krediter och slutligen en marknad för riskkapital.
Aktörerna på marknaden för krediter mot säkerhet utgörs i huvudsak av
bankerna. De svenska kreditinstituten har enligt bankrörelselagen (1987:617)
en reducerad rätt att förvärva aktier i placeringssyfte. För att sprida de risker
som är förknippade med denna typ av placeringar föreskrivs att högst 1,5%
av kapitalbasen får användas för placering i ett enskilt företag. Banker har
därför begränsade möjligheter att inom det angivna utrymmet stödja småföre-
tag genom att förmedla riskvilligt kapital utan säkerheter.
1996/97:RR2
Bilaga 2
23
Marknaden för riskvilliga krediter består av både privata och offentlig ak-
törer som är villiga att ge krediter utan säkerhet. Av de offentliga aktörerna
med denna inriktning kan särskilt ALMI:s verksamhet nämnas. Även
NUTEK och Industri- och nyföretagarfonden bedriver till viss del en verk-
samhet av detta slag.
Marknaden för riskkapital har som huvudfunktion att försörja mindre före-
tag med tillskott av eget kapital, i form av aktiekapital eller andra ägarkapi-
talrelaterade instrument. Kännetecknande för riskkapitalbolag är vidare att de
normalt finansieras med i huvudsak eget kapital utan upplåning från allmän-
heten.
Riskkapitalbolag arbetar med en förhållandevis osäker affärsverksamhet
där avkastningen på lyckade investeringar oftast uppkommer efter lång tid
och där förhållandevis många projekt misslyckas. Verksamheten ställer där-
för höga krav på kompetens och finansiell uthållighet. Ägarna till riskkapi-
talbolag är normalt kapitalstarka institutioner som kan ge bolaget i fråga en
tillfredsställande finansiell styrka och soliditet. Ägarstrukturen är vanligen
begränsad till ett fåtal delägare. Börsnoterade riskkapitalbolag domineras
också av ett fåtal ägare, även om i dessa fall den totala aktiespridningen kan
vara stor.
Bland riskkapitalbolag kan man i sin tur skilja mellan aktörer som i huvud-
sak köper minoritetsposter och sådana som går in som majoritetsägare i
företag. De flesta aktörer som inriktar sig på majoritetsägande eftersträvar
90-%igt innehav för att kunna utnyttja reglerna för överföring av koncernbi-
drag. Normalt är dock inte det primära syftet att bygga upp koncerner med ett
större antal dotterbolag, utan snarare att avyttra aktieposterna vid en gynnsam
tidpunkt. På så sätt kan värdetillväxten i ett framgångsrikt företag tillgodogö-
ras.
Terminologin när det gäller riskkapitalbolag är något oklar. Normalt får
det dock anses som att riskkapitalbolag, investmentbolag, utvecklingsbolag
och venture-capital-bolag är synonyma uttryck. Inget av begreppen har någon
vedertagen definition. I den fortsatta framställningen används uttrycket risk-
kapitalbolag som allmän benämning på sådana bolag. När det gäller de sex
bolag som särskilt granskas i denna rapport används det uttryck som blivit
vedertaget, nämligen regionala investmentbolag. I avsnitt 3 återfinns en
närmare redovisning av statens engagemang i regionala investmentbolag.
Sedan böljan av 1970-talet har staten aktivt medverkat i bildandet av regio-
nala investmentbolag. Från denna tidpunkt har ett 70-tal sådana investment-
bolag bildats, ibland med staten som initiativtagare men ofta med kommuner
och privata aktörer som grundare. Ett stort antal av dessa bolag har, eller har
haft, en blandning av offentliga och privata ägare. Syftet med invest-
mentbolagen har varit att bidra till att utveckla näringslivet i olika regioner i
landet.
De statliga satsningarna har skett i omgångar. De regionala investmentbo-
lag som bildades på 1970-talet hade som huvudsaklig grund ett antal förhål-
landevis betydande företagsnedläggningar vid mindre orter. I början av
1996/97:RR2
Bilaga 2
24
1980-talet tillkom en delvis ny typ av regionala investmentbolag. Idén var att
investmentbolag utan statliga intressen på fördelaktiga grunder kunde få lån.
Till skillnad från 1970-talets investmentbolag kom dessa nya investmentbo-
lag inte i första hand att engagera sig i områden med påtagliga sysselsätt-
ningsproblem.
Under mitten av 1980-talet tillkom en ny generation regionala investment-
bolag på orter som fått problem med strukturförändringar och nedläggningar
av basindustrier. Den mest uppmärksammade händelsen under denna period
var Svenska Varvs beslut att avveckla fartygsproduktionen vid Uddevalla-
varvet samt nedläggningen av Kockums i Malmö. I slutet av 1980-talet bil-
dades ytterligare en grupp investmentbolag av liknande skäl, huvudsakligen
bestående av de sex bolag som närmare granskas i denna rapport.
Av Ragnar Bomans bilagda rapport framgår att av de regionala invest-
mentbolag som bildats sedan år 1970 har två tredjedelar av olika skäl upp-
hört med sin verksamhet. Ett skäl är att bolagen har förvärvats av andra
företag, i regel utan regional inriktning. Den vanligaste orsaken har dock
varit konkurser, vilket främst skedde under lågkonjunkturen 1991-1993.
Andra investmentbolag har upphört med verksamheten utan konkurs, nor-
malt beroende på att ursprungsidén visat sig svår att fullfölja eller att kapita-
let förbrukats.
Cirka en tredjedel av dessa bolag finns kvar i en eller annan form. Av des-
sa har i sin tur endast ett fåtal både behållit sin självständighet och den regi-
onala inriktningen, dock med nya ägare. Staten avvecklade sitt engagemang i
dessa bolag efter det att riksdagen under hösten 1991 beslutat om att vissa
statligt ägda företag skulle privatiseras (prop. 1991/92:69, bet. 1991/92:
NU10, rskr. 1991/92:92). Beslutet inkluderade ett bemyndigande att sälja
statens aktier i de regionala investmentbolag där staten fortfarande var del-
ägare.
I några fall kom dessa bolag att avyttras till regionala stiftelser som verkar
för näringslivsutveckling eller FoU-verksamhet. Detta skedde i enlighet med
ett ytterligare riksdagsbeslut, där innebörden var att om statens tillgångar i
bolag skulle avyttras så skulle det ske till sådana stiftelser när detta bäst
främjar det regionalpolitiska syftet (prop. 1993/94:100 bil. 13, bet. 1993/94:
NU15, rskr. 1993/94:221-223).
Som framgår av nedanstående diagram har staten från slutet av 1970-talet till
slutet av 1980-talet varit delägare i ett knappt tiotal regionala investmentbo-
lag. Satsningarna på de sex aktuella investementbolagen i slutet av 1980-talet
innebar att staten i början av 1990-talet kom att bli delägare i fler regionala
investmentbolag än någonsin tidigare, som mest 16 till antalet under år 1992.
därefter har utförsäljningarna snabbt reducerat antalet bolag.
1996/97:RR2
Bilaga 2
25
Antalet regionala investmentbolag med statligt delägande, åren 1976-- 1996/97:RR2
1995 (Källa: Ragnar Bomans rapport, se underbilaga 1) Bilaga 2
□ Antal bolag
Statens engagemang i regionala investmentbolag utgör en del av närings-
och regionalpolitiken sedan början av 1970-talet. Näringspolitikens syfte är
bl.a. att stödja företagens möjligheter att utvecklas och att förbättra möjlig-
heten till att förädla företagsidéer. En utveckling mot en alltmer högförädlad
produktion är nödvändig för att upprätthålla en hög levnadsstandard (prop.
1995/96:150, sid. 28).
I regeringens regionalpolitiska proposition (prop. 1994/95:161) anges att
de övergripande målen för regionalpolitiken skall vara uthållig tillväxt, rätt-
visa och valfrihet så att likvärdiga levnadsvillkor skapas för medborgarna i
hela riket. Regionalpolitiken skall främja uthållig tillväxt genom att tillvarata
befintliga resurser och produktionsmöjligheter. I detta avseende har regional -
och näringspolitiken samma mål. Regionalpolitiken skall även bidra till jämn
fördelning av välfärden och göra det möjligt för människor att bo och arbeta
i olika delar av landet.
Staten har under årens lopp vidtagit olika åtgärder för att öka företagens
tillgång till riskvilligt kapital. Exempel på sådana insatser är lån från ALMI:s
regionala utvecklingsbolag, projektstöd från Industrifonden samt innova-
tionsstöd från NUTEK och Stiftelsen Innovationscentrum.
ALMI består av 23 regionala bolag och det statligt ägda moderbolaget
ALMI Företagspartner AB. Organisationen, som har ersatt de tidigare ut-
vecklingsfonderna, förfogar sammanlagt över 2 500 miljoner kronor. De nya
utvecklingsbolagen skall arbeta med rådgivning och riskfylld kreditverksam-
het visavi små och medelstora företag. Även landstingen har ägarintressen i
dessa regionala bolag.
Industrifonden hette Industri- och nyföretagarfonden t.o.m. den 1 juli
1995. Namnbytet berodde på att vissa arbetsuppgifter fördes över till ALMI
Företagspartners. Det gällde dels ett system med nyföretagarlån, där nya
företag kan få 30 % av sitt kapitalbehov i form av ett lån med ränte- och
amorteringsfrihet under de första fem åren, dels ett särskilt system med för-
26
delaktiga lån till kvinnor som driver eller startar företag. Numera är Industri-
fonden ett riskkapitalbolag som arbetar över hela landet.
Under år 1992 beslutade statsmakterna att tillföra 6 500 miljoner kronor
till den svenska riskkapitalmarknaden genom att medel från löntagarfonderna
överfördes till två stora holdingbolag, Atle AB och Investment AB Bure.
Företagen börsintroducerades år 1993. Företagen skall på kommersiella
grunder tillhandahålla riskkapital till små och medelstora företag, dock i
första hand indirekt genom att satsa resurser i olika venture-capital-bolag och
investmentbolag. Statens andel i de båda bolagen såldes under år 1995.
Pengarna som erhölls vid försäljningen fördes över till dåvarande Industri-
och nyföretagarfonden för att förstärka nya företag med riskkapital.
Stöd för att främja industriell forskning och utveckling ges huvudsakligen
från NUTEK och Industrifonden. Några stiftelser har tillkommit under sena-
re år, bl.a. de s.k. teknikbrostiftelsema. Dessa har till uppgift att bl.a. bistå
företag i tidiga utvecklingsskeden. Staten har också byggt upp stiftelsen
Innovationscentrum, som förfogar över sammanlagt 500 miljoner kronor och
som bl.a. har till uppgift att stödja innovationer med lån och bidrag.
Nyligen har en promemoria från Finansdepartementet offentliggjorts, där
det föreslås att riskkapitalbolag inte skall omfattas av kreditmarknadsbolags-
lagen, även i de fall bolaget delvis finansierar sin verksamhet med lån. Förut-
sättningen är enligt förslaget att bolagets finansieringsverksamhet är ett
komplement till tillskott av ägarkapital och att bolaget inte finansierar sin
verksamhet genom lån från allmänheten. Avsikten med dessa förslag till
lagändringar är att underlätta riskkapitalförsörjningen i landet. Enligt försla-
get är lagens tillämpningsområde i dag onödigt brett. Det framhålls också att
EG:s banksamordningsdirektiv reglerar verksamhet som förenar upplåning
från allmänheten med kreditgivning, medan lagen i Sverige lägger fast mot-
svarande regler för bolag som driver finansieringsverksamhet oberoende av
hur verksamheten finansieras.
I detta avsnitt ges en kortfattad presentation av de sex investmentbolagen,
med en beskrivning av verksamhetsinriktning samt utveckling för respektive
bolag. Uppgifterna är i huvudsak hämtade från Ragnar Bomans bilagda
rapport. Övriga källor har varit propositioner och betänkanden med anled-
ning av beslut om tillkomst och avyttring av nämnda bolag samt regeringens
årliga redogörelse till riksdagen för företag med statligt ägande. Avslut-
ningsvis redovisas vilka privata regionala investmentbolag som bildades
under motsvarande period, dvs. åren 1987-1990, samt en kortfattad be-
skrivning av hur det gått för dessa bolag.
I september 1986 offentliggjorde regeringen ett antal åtgärder för att stödja
näringslivet i Blekinge, däribland ett kapitaltillskott till ett regionalt invest-
mentbolag. I den proposition som följde preciserades statens insats till 35
1996/97:RR2
Bilaga 2
27
miljoner kronor, förutsatt att det privata näringslivet satsade ett lika stort
belopp. Riksdagen beslutade i enlighet med propositionen (prop.
1986/87:25, bet. 1986/87:AU9, rskr. 1986/87:99)
Ett drygt tiotal investerare kom att skjuta till kapital till det nya invest-
mentbolaget. Bland dessa kan nämnas Karlskronavarvet, KF, Södra Skogsä-
garna, Volvo och Utvecklingsfonden i Blekinge. Övriga investerare var i
huvudsak aktörer knutna till landets större affärs- och sparbanker. Den totala
kapitalinsatsen blev 70 miljoner kronor. Staten hade i enlighet med nämnda
proposition tillskjutit hälften av beloppet och även fått hälften av bolagets
röstetal.
Enligt den fortfarande gällande bolagsordningen från 1987 skulle bolaget
utveckla näringsverksamhet samt äga och förvalta aktier, andelar, andra
värdepapper, patenträttigheter och fast egendom, samt även idka finansie-
ringsverksamhet.
Med några smärre förändringar blev ägarbilden oförändrad fram till dess
att bolaget såldes i sin helhet i början av år 1996. Under årens lopp kom
bolaget att, direkt eller indirekt via dotterbolag, engagera sig i ett 30-tal
investeringsprojekt. Bolaget kom också att engagera sig i arbetet att få olika
företag att flytta verksamheter till Blekinge, en verksamhet som inte innebar
några investeringar i aktier för bolagets del. Man medverkade bl.a. i etable-
ringen av mobiltelefonföretaget Nordic Tel i Karlskrona, SIFO:s etablering i
Ronneby samt lokaliseringen av Åkermans filialfabrik för komponenter till
grävmaskiner i Karlskrona.
Den första stora investeringen kom under det inledande verksamhetsåret
1987, då samtliga aktier i Uddcomb-koncemen köptes från Procordia (f.d.
Statsföretag) för 35 miljoner kronor. Bolaget gick också in som majoritets-
ägare i ett flertal andra företag. Under det första hela verksamhetsåret 1988
gick bolaget med en viss vinst, men därefter kom förluståren att rada upp sig.
Orsakerna var att många av dotterbolagen, däribland Uddcomb, redovisade
dåliga resultat. Under exempelvis år 1990 redovisade Uddcomb en förlust på
53 miljoner kronor.
Till följd av dessa förluster kom Blekingen att hamna i en kris. Vid en ex-
tra bolagsstämma i december år 1991 konstaterades att 60 % av bolagets
aktiekapital var förbrukat. Man sökte därför efter möjligheten att hitta en ny
huvudägare för bolaget, vilket dock inte lyckades. En orsak härtill har upp-
getts vara att en eventuellt kommande ny lagstiftning skapade osäkerhet
beträffande en ny ägares möjligheter till förlustavdrag. Delägarna själva hade
inget intresse att tillskjuta mer kapital.
Den avgående styrelseordföranden Ulf G Lindén framförde i ett brev till
styrelsen synpunkten att bolaget fortsättningsvis borde inrikta sig på uppgif-
ten att åstadkomma företagslokaliseringar till Blekinge och att fungera som
en förbindelselänk mellan forskning och näringsliv.
Under de därpå följande åren kom Blekingen att nästan helt ägna sig åt ut-
försäljningar av de företag man tidigare förvärvat. Uddcomb såldes till ABB,
som valde att ställa om produktionen till kabeltillverkning. Uddcomb hade
också en entreprenadverksamhet som såldes till bolagets egen VD.
Efter riksdagens privatiseringsbeslut i december 1991 förekom nya över-
väganden om att sälja ut statens aktier i bolaget. I slutet av år 1993 hade man
1996/97 :RR2
Bilaga 2
28
inom Näringsdepartementet bestämt sig för att överlåta statens aktiepost till
Blekinge Forskningsstiftelse, knuten till Högskolan i Karlskrona/Ronneby,
för den symboliska summan 10 öre per aktie. Den totala köpeskillningen
uppgick därmed till ca 29 000 kr. Vid försäljningen fanns endast en fastighet
kvar i bolagets bestånd. Värdet av tillgångarna i balansräkningen uppskatta-
des vid försäljningstillfället till 3 miljoner kronor, varför köpeskillingen till
forskningsstiftelsen kunde ses som ett rent bidrag. Blekingen har därefter
blivit ett vilande bolag.
Regeringen föreslog under våren 1990 att staten skulle bidra med 25 miljo-
ner kronor till ett utvecklings- och investmentbolag i Blekinge. Det förutsat-
tes i förslaget att privata intressenter skulle komma att tillskjuta medel mot-
svarande tre gånger den statliga insatsen. Riksdagen tillstyrkte propositionen
(prop. 1989/90:66, bet. 1989/90: AU20, rskr. 1989/90:144).
Skeppsankaret bildades under år 1990, med det börsnoterade utvecklings-
bolaget Active i Malmö AB och det då familjeägda byggföretaget Bröderna
Paulsson (PEAB) som initiativtagare samt med staten som delfinansiär.
Totalt kom det nybildade bolaget att tillföras 100 miljoner kronor, varav som
ovan nämnts 25 miljoner var det statliga bidraget. Statens andel av röstvärdet
uppgick dock enbart till 6,8 %, medan PEAB och Active hade en röstandel
på vardera 40,5 %. Delägare i övrigt var Saab-Scania, Riksbyggen, Folksam,
löntagarfonden Sydfonden samt det IKEA-relaterade Ikano Handels- och
Förvaltnings AB.
Enligt bolagsordningen skulle bolaget medverka till att skapa, utveckla och
stimulera lönsam och varaktig näringsverksamhet i Blekinge. Det skulle ske
genom finansiering och/eller ägarengagemang och managementinsatser samt
genom uthyrning och förvaltning av fast egendom.
Under våren 1990 tecknades ett ägaravtal mellan staten och de båda övriga
huvudägama. Enligt avtalet borde statens engagemang avse en tidsbegränsad
period om tre till fem år. Efter tre år skulle PEAB och/eller Active ha rätt att
inlösa statens aktieinnehav. Om detta inte hade skett efter fem år skulle sta-
ten ha rätt att kräva att PEAB och/eller Active skulle lösa in statens aktier i
Skeppsankaret. Även den kommande köpeskillingen fastställdes i ägaravta-
let, nämligen statens initiala insats plus en årlig ränta på 11,25 %. Enligt
uppgift i Ragnar Bomans rapport återfanns aldrig några uppgifter om detta
avtal i regeringens årliga redogörelse till riksdagen för de statliga företagen.
I styrelsen kom staten att representeras av ett departementsråd samt som
styrelsesuppleant en planeringsdirektör vid länsstyrelsen i Blekinge län. Det
offentliggjordes i bl.a. annonser att bolagets huvudsakliga inriktning skulle
bli mot affärsområdena industri, handel, fastigheter och konsultverksamhet.
Särskilt angavs att fastigheter skulle prioriteras. Bolaget kom också att i
första hand förvärva äldre industrifastigheter, där särskilt en äldre varvsfas-
tighet i Sölvesborg kom att dominera.
Vidare förvärvade bolaget JI-WE Bolagen AB, som dels fungerade som
underleverantör av diverse komponenter till Volvo, dels hade legotillverk-
ning av produkter till livsmedel- och kemisk industri. Både detta företag
1996/97:RR2
Bilaga 2
29
samt Skeppsankarets fastighetsrörelse var förlustbringande under åren 1990-
1993. Härav följde också att hela bolaget redovisade förluster under dessa år.
Ett bemyndigande att sälja bolaget kom via den s.k. privatiseringsproposi-
tionen som riksdagen godkände i december 1991 (se avsnitt 3). Den 16 de-
cember 1993 beslöt regeringen att uppdra åt Länsstyrelsen i Blekinge län att
för statens räkning överlåta statens tillgångar i bolaget till Blekinge Forsk-
ningsstiftelse.
Trots att bolaget i grunden misslyckats med sin affärsverksamhet och med
sitt syfte, nämligen att skapa och utveckla företag i Blekinge, kom bolaget att
säljas till en högre köpeskilling än vad staten initialt hade tillskjutit. Som
tidigare nämnts hade köpeskillingen bestämts redan i ägaravtalet, vilket nu
visade sig förmånligt för staten. Bolaget såldes under år 1995 till PEAB och
Active, i enlighet med ägaravtalet, för 39,4 miljoner kronor, vilket motsvara-
de en årlig avkastning för staten på ca 11 % under den aktuella perioden.
Summan överfördes till Blekinge Forskningsstiftelse under villkoret att
medlen används för att stödja forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs
i samarbete mellan Högskolan i Karlskrona/Ronneby och näringslivet samt i
övrigt för att stödja näringslivsutvecklingen i Blekinge län.
I början av år 1988 överlämnade regeringen till riksdagen förslag till en rad
särskilda regionalpolitiska insatser i Norrbottens län. Riksdagen beslöt i
enlighet med förslaget (prop. 1987/88:86, bet. 1987/88: AU19, rskr.
1987/88:347). Bakgrunden var planerade personalneddragningar vid SSAB i
Luleå samt vid ASSI:s och LKAB:s olika anläggningar i Norrbotten. Enligt
förslaget skulle staten tillskjuta 30 miljoner kronor.
Samtidigt fördes en diskussion om en samordning av redan tidigare existe-
rande investmentbolag i Norrbotten med statliga intressen. Så skedde också,
men de nya medel som skulle tillföras i enlighet med statsmakternas beslut
fördes ändå till ett helt nybildat bolag, Norrbottningen AB. Staten och SSAB
tillsköt efter förhandlingar 25 miljoner kronor vardera, varför det nya bolaget
kom att förfoga över 50 miljoner kronor. Under år 1989 bytte bolaget namn
till Rödkallen AB.
Bolagsordningen fastställdes i augusti 1988. Bolaget skulle medverka till
att skapa och utveckla lönsamma verksamheter samt stödja forskning i före-
tag kring Högskolan i Luleå. Förutom förvärv av aktier eller andelar av före-
tag skulle bolaget också kunna lämna krediter och/eller garantier i olika
former till utvecklingsbara företag. Bolaget ägde enligt bolagsordningen
även rätt att stödja åtgärder som syftar till att främja kvalificerad företagsle-
darutveckling.
En av bolagets första åtgärder var att avsätta 10 miljoner kronor till en
nybildad institution, Norrlandsakademien, med idén att främja vetenskapliga,
kulturella och idrottsliga aktiviteter samt att stödja högre utbildning, främst
ledarskapsutbildning. En tid senare avsattes ytterligare 2 miljoner kronor till
denna institution.
Under år 1990 gjordes ansträngningar att bredda ägandet. ASSI och LKAB
förklarade sig beredda att bli delägare och kom att tillskjuta sammanlagt 6
1996/97 :RR2
Bilaga 2
30
miljoner kronor. Samtidigt hade SSAB överlåtit delar av sina aktier till Hög-
skolan i Luleå och den högskoleanknutna stiftelsen Centek. Efter dessa för-
ändringar kom statens andel av aktiekapitalet att uppgå till 43,5 %, samtidigt
som bolagets totala kapital hade ökat till 56 miljoner kronor. Inga privata in-
tressen fanns representerade bland ägarna.
Bland de företag som bolaget kom att förvärva bör främst nämnas datafö-
retaget Arctic Software. Företaget hade startats av en grupp tidigare anställda
vid högskolans dataavdelning. Produktionen var främst inriktad på program-
vara för statliga myndigheter och för större industriföretag. Arctic har seder-
mera utvecklats till ett av Norrlands största datakonsult- och programutveck-
lingsföretag.
Bland övriga förvärv kan nämnas Autonavigator AB, med tillverkning av
elektroniska styrsystem uppbyggda av teknik framtagen vid högskolan, och
Thermo Guard AB, som utvecklat en teknik för eliminering av frysskador på
vattenledningar. Ett annat förvärv var Antenna AB i Kalix, med tillverkning
av trygghetstelefoner för äldre och handikappade. I de två första företagen
blev Rödkallen majoritetsägare (91 %) medan det sistnämnda företaget inne-
bar ett delägarskap tillsammans med Tele Larm, ett dotterbolag till Telever-
ket.
Kort tid därefter visade det sig att Antenna gick med avsevärda förluster,
vilket framtvingade en kraftig förändring av detta företags produktionsin-
riktning. Tele Larm sålde sina aktier till Rödkallen och förläde produktionen
till Sydostasien. Engagemanget var kostsamt för Rödkallen och en stor del av
bolagets kapital kom att förbrukas. Den kvarvarande verksamheten inom
Antenna såldes tillbaka till de tidigare privata ägarna. Thermo Guard såldes
till uppfinnaren och Autonavigator till ett konkurrerande företag.
År 1993 sålde staten sina aktier i Rödkallen till datakonsultföretaget Fron-
tec AB. Rödkallen var vid denna tidpunkt i princip liktydigt med Arctic
Software. När bolaget såldes var det sålunda frågan om ett förvärv inom
datakonsultmarknaden.
Av de 56 miljoner kronor som bolaget initialt hade tillförts hade 12 miljo-
ner avsatts till Norrlandsfonden, medan ca 4 miljoner utgjorde underskott
under åren 1988-1993. Förlusterna i Antenna bedömdes uppgå till ca 15
miljoner kronor. Även engagemanget i Arctic Software innebar avsevärda
förluster, trots att detta företag var relativt framgångsrikt på marknaden.
Rödkallen hade sammanlagt investerat 16 miljoner kronor i aktieköp i detta
företag, vilket kan jämföras med de 7, 2 miljoner kronor som Frontec fick
köpa Rödkallen för.
Vid privatiseringen av Rödkallen kvarstod ca 10 miljoner kronor. Totalt
var sålunda värdet vid försäljningen ca 17 miljoner kronor, jämfört med de
ursprungliga 56 miljonerna. Staten kan bedömas ha stått för ca hälften av
denna förlust, eller ca 20 miljoner kronor.
Ett villkor för försäljningen var att sysselsättningen vid Arctic Softwares
och Frontecs tidigare kontor i Luleå, Pajala och Arjeplog bibehölls.
1996/97 :RR2
Bilaga 2
31
Sorbinvest initierades av Boliden AB i samband med att detta företag under
år 1986 genomförde strukturrationaliseringar i Västerbottensregionen. Totalt
förväntades ca 500 av koncernens ca 4 700 anställda förlora sina arbeten.
Sorbinvest bildades vid årsskiftet 1986/87. Sedermera vände sig Sorbinvest
till Industridepartementet i syfte att få staten att gå in som delägare. I en
proposition under hösten 1987 föreslog regeringen att staten skulle tillskjuta
ett kapital på 24,5 miljoner kronor till detta bolag. Riksdagen beslutade i
enlighet med regeringens förslag i december 1987 (prop. 1987/88:25, bet.
1987/88:AU12, rskr. 1987/88:112). Ytterligare några privata intressen kom
att tillföra bolaget kapital vid ungefär samma tidpunkt. Totalt kom det nya
bolaget att förfoga över 63, 5 miljoner kronor. Staten hade 38,7 % av aktie-
kapitalet men endast 8,9 % av röstetalet. Trelleborgskoncemen hade en ma-
joritet av rösteantalet i bolaget.
Trelleborgs VD Kjell Nilsson utsågs till ordförande i bolaget. Staten repre-
senterades i styrelsen av en riksdagsman. Enligt den då formulerade och
ännu gällande bolagsordningen skall bolaget stödja nyetablering, rekon-
struktion och expansion och då i första hand avseende företag inom de regi-
oner där Boliden Metall och Boliden Mineral är verksamma.
Sorbinvest har under årens lopp kommit att deltaga i ett 30-tal olika pro-
jekt och har utvecklats till en industrikoncern av betydelse. Bland de företag
som förvärvades kan nämnas Mexor AB (f.d. Skelleftehamns Mekaniska
verkstad) med ca 60 anställda inom processutrustningstillverkning och Lö-
vånger Elektronik AB med ca 130 anställda. Man deltog också i rekonstruk-
tionen av flera företag, däribland de två ytbehandlingsföretagen Åsele Varm-
förzinkning AB och Gallac AB i Skellefteå samt Texor med tillverkning av
rostfria detaljer till livsmedelsindustrin.
Under år 1990 genomförde Sorbinvest sitt särklass största förvärv, då man
köpte ett annat regionalt investmentbolag, Contorta, mot en köpeskilling på
130 miljoner kronor. Contorta ägde sammanlagt sju företag med totalt 550
anställda och hade bedrivit verksamhet inom samma område, dvs. i stort sett
Västerbottens län. Köpet krävde lånefinansiering. Efter förvärvet ägde Sorb-
invest företag med totalt ca 900 anställda.
Under åren 1991-1993 gick Sorbinvest-koncemen med förlust, främst be-
roende på lågkonjunkturen och räntekostnaderna från förvärvet av Contorta.
Rationaliseringar av verksamheterna ledde till att antalet anställda inom
koncernen minskade med 160 personer. Ytterligare över 200 personer var
anställda i företag som Sorbinvest avyttrade under samma tidsperiod. År
1994 var 460 personer anställda inom koncernen, varav ca 400 i Skellefteå
kommun, ca 50 i Lycksele kommun och 8 personer i Åsele kommun.
Sorbinvest har genomgående satsat sina resurser på mogna och relativt
lönsamma företag, även om också dessa bolag tidvis haft ekonomiska pro-
blem. Satsningarna har i allt väsentligt skett i Skellefteå-området, där en
stark företagartradition finns. Endast i ringa omfattning har investeringar
gjorts i Västerbottens inland. De få satsningar som gjorts på små och nystar-
tade företag har i allt väsentligt misslyckats, men det har inte belastat bola-
gets lönsamhet i någon större omfattning.
1996/97:RR2
Bilaga 2
32
Staten sålde sitt aktieinnehav under år 1994 till KapN, ett nybildat risk-
kapitalbolag inom Atle-sfären, för 29,9 miljoner kronor. Därmed hade sta-
tens insats på 24,5 miljoner kronor förräntat sig med 20 % under de sex åren.
KapN köpte också de aktier som ägts av banker och Småföretagarfonden.
Avsikten var att förvärva samtliga aktier i Sorbinvest, men förhandlingarna
med Trelleborg blev resultatlösa. Sedan Atle under år 1995 övertagit KapN:s
aktiepost kom Atle att äga 61,2 % av aktiekapitalet och 41,9 % av rösttalet.
Trelleborgs röstetal uppgick vid denna tidpunkt till 47,8 %. I april 1996 har
Atle avyttrat sitt aktieinnehav i Sorbinvest till Trelleborg, som därmed åter-
igen är majoritetsägare i bolaget.
I avtalet mellan staten och KapN förband sig det sistnämnda bolaget att
tillse att Sorbinvest höll fast vid den regionala inriktningen mot Västerbot-
tens län.
Under hösten 1988 lade regeringen fram ett antal förslag till särskilda regio-
nalpolitiska insatser i Västemorrlands län (prop. 1988/89:150, bil. 9, bet.
1988/89:AU21, rskr. 1988/89:335). Enligt förslaget var bakgrunden en ned-
gång i invånarantalet i länet samt att antalet industriarbeten hade minskat.
Vidare framhölls att länet hade en relativt ensartad näringslivsstruktur med
stor inriktning mot basindustrier och att detta kunde ha en hämmande inver-
kan på differentieringen av näringslivet.
Förslaget innebar bl.a. att regeringen skulle tillskjuta 40 miljoner kronor
till ett regionalt investmentbolag, som skulle tillföra mindre och medelstora
företag i regionen riskkapital och företagsledningskompentens. Privata in-
tressen förutsattes tillskjuta ett lika stort belopp. Vidare nämndes att bolaget
också skulle ha Jämtlands län som verksamhetsområde, trots att det redan
fanns ett av Investeringsbanken helägt regionalt investmentbolag, Z-invest, i
detta län. Sedermera har det visat sig att Troponor i huvudsak kommit att
verka utefter kusten i Västemorrlands län och inte i någon nämnvärd grad i
Jämtland.
Först i början av år 1990 hade det nödvändiga kapitalet uppbringats.
Graningeverken AB, KF, MoDo, SCA och Nobel industrier gick in som
delägare. Totalt tillförde de privata delägarna 55 miljoner kronor, vilket
sålunda var mer än vad staten tillsköt. Av detta belopp var 41 miljoner obe-
skattade reserver, vilket gjorde att kostnaderna för de privata delägarna var
mindre än vad de 55 miljonerna indikerade. Totalt kom bolaget därmed att
förfoga över 95 miljoner kronor.
Staten erhöll 41, 9 % av aktiekapitalet och 26,5 % av röstetalet. Trots detta
valde staten att inte göra några anspråk på en styrelseplats, vilket skiljer
Troponor från de övriga fem bolag som närmare undersökts i denna gransk-
ning.
Enligt bolagsordningen från år 1990 skall bolaget medverka vid finansie-
ring av näringslivsverksamhet i avsikt att skapa, utveckla och stimulera lön-
sam och varaktig verksamhet inom Västemorrlands och Jämtlands län. Det
framhålls också i bolagsordningen att särskild hänsyn skall tas till frånvaron,
1996/97 :RR2
Bilaga 2
33
3 Riksdagen 1996/97. 2 saml. RR2
helt eller delvis, av andra finansiärer på för aktuella projekt ekonomiskt
rimliga villkor.
Bolaget valde under de första åren en förhållandevis försiktig strategi ge-
nom att främst satsa små belopp på minoritetsengagemang i små företag. I
flera fall valde man också att använda sig av olika lånekonstruktioner, exem-
pelvis konvertibler, reverslån och andelslån. Fram t.o.m. år 1993 hade bola-
get investerat ca hälften av de ursprungligen tillskjutna medlen i ett tiotal
företag. Vid ungefär denna tidpunkt kom bolaget att också bli majoritetsäga-
re i några företag, av vilka kan nämnas ARI i Örnsköldsvik, med tillverkning
av sågverksprodukter, tandröntgenföretaget Regam Medical Systems i
Sundsvall, Ömmassa AB i Bjästa, med tillverkning av mandelmassa och
marsipan, sågverksmaskintillverkaren Hammars AB i Nyland, samt El- och
Industrimontage AB. I princip samtliga dessa bolag hade en krisartad finan-
siell situation och flera fall krävdes rekonstruktioner.
Särskilda problem i ett par av de företag som man hade tvingats avveckla
medförde en svag lönsamhet. Driftsresultaten i moderbolaget och i de ma-
joritetsägda företagen gav dock ett visst överskott, varför de totala förluster-
na var relativt begränsade. Troponor startade också upp sin verksamhet sena-
re än de övriga fem bolagen som undersökts i denna granskning, varför låg-
konjunkturen slog något mindre hårt mot Troponor.
Under år 1994 såldes bolaget till Bure. Bolaget värderades av oberoende
instanser till ca 95 miljoner, vilket motsvarade den ursprungliga kapitalinsat-
sen. Bure begärde dock ett avdrag på 30 %, vilket enligt Bure motsvarade
värderingen av eget kapital för de riskkapitalbolag inom Atle- och Buresfä-
rema som var börsnoterade vid denna tidpunkt. Köpeskillingen för statens
aktier kom till slut att uppgå till 27,8 miljoner kronor, vilket innebar att sta-
ten inte fick tillbaka det kapital på 40 miljoner kronor som satsats i samband
med bildandet av Troponor.
I samband med förvärvet kom nytt kapital att tillföras Troponor via en ny-
emission som riktades till de nya ägarna. Bure har också garanterat ytterliga-
re emissioner på 130 miljoner kronor i framtiden. Bure ändrade inriktning på
bolaget, som i allt högre grad fick rollen som majoritetsägare i företag med
tillverkning av sågverksmaskiner. ARI:s verksamhet har exempelvis utökats i
och med att ett finskt företag som tillverkade sådana maskiner införlivades.
Numera fungerar företaget i praktiken som en koncernledning för en före-
tagsgrupp med den nämnda inriktningen.
Namnet på bolaget ändrades under år 1995 från Troponor Invest AB till
Troponor AB. Vidare har bolaget vidgat sitt geografiska verksamhetsområde
till att i första hand gälla hela Norrland, men där inget hindrar bolaget att
verka utanför detta område. Bolaget har därmed till största delen upphört att
vara ett riskkapitalbolag och man har inte heller bevarat den tidigare regiona-
la inriktningen.
Bakgrunden till detta bolags bildande var att SSAB under år 1987 påtagligt
drog ner verksamheten vid sina stål- och valsverk vid Domnarvet i Borlänge.
Vidare skulle järnmalmsbrytningen i Grängesberg utanför Ludvika avvecklas
1996/97 :RR2
Bilaga 2
34
under en tvåårsperiod. Till följd härav beräknades sammantaget över 2 000
arbetstillfällen försvinna under åren 1987-1990.
En arbetsgrupp inom regeringskansliet tog fram ett antal förslag till åtgär-
der för att utveckla näringslivet och arbetsmarknaden i Västra Bergslagen
och i Borlängetrakten. Med utgångspunkt från dessa förslag lade regeringen
under hösten 1987 fram ett åtgärdspaket för regionen i fråga (prop.
1987/88:64, bet. 1987/88:AU14, rskr. 1987/88:14). Till de viktigare försla-
gen var att Grängesbergsgruvan skulle fortsätta att drivas i två år och att
regional- och arbetsmarknadspolitiskt stöd skulle ges till Asea för en ut-
vidgning av högspänningsforskningen i Ludvika. Vidare skulle Riksskatte-
verket utlokalisera delar av sin verksamhet till Ludvika och det nybildade
Banverket förläggas till Borlänge.
Sammantaget innebar de presenterade åtgärderna kostnader för staten inom
en ram av 300 miljoner kronor. Av dessa skulle 50 miljoner kronor avsättas
för bildandet av ett investmentbolag med syfte att tillföra de mindre företa-
gen i regionen riskkapital och företagsledningskompetens. Enligt propositio-
nen skulle bolagets geografiska verksamhetsområde begränsas till fem kom-
muner, Ludvika, Smedjebacken, Borlänge, Ljusnarsberg och Hällefors. Det
förutsattes att privata intressenter skulle bidra med minst lika stor kapitalin-
sats som staten.
Ett prospekt utarbetades under våren 1989 i syfte att presentera det nya
bolaget, som då hade fått namnet Bergslagens Teknikutvecklings AB (BTU),
för privata intressenter. Fyra privata företag kom att engagera sig som del-
ägare, nämligen SSAB, STORA, Fundia och Spendrups. Dessa tillsköt sam-
mantaget 37,5 miljoner kronor. För statens del begränsades kapitaltillskottet
till samma belopp, varför bolaget sammantaget kom att förfoga över 75
miljoner kronor i likvida medel. Statens ägarandel uppgick till 48 %.
Enligt bolagsordningen från 1989, och som alltjämt är gällande, skall bo-
laget utföra tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete, bedriva konsultverk-
samhet avseende ledarutveckling och annan därmed förenlig verksamhet.
Under bolagets första år, 1989, förvärvades minoritetsandelar i Nordic
Form AB, med tillverkning av formutrustning för industrin, och Scan Caric
AB, med inriktning mot sterilisering av medicinsk-tekniska produkter. Vida-
re kom BTU att i sin helhet förvärva Ortic AB, ett företag med inriktning
mot konstruktion och försäljning av rullformningsmaskiner.
År 1990 investerades ett större belopp i ett övertagande av ett konkursbo
av rörelsen i AKV (f.d. Kopparbergs Verkstäder). AKV och Ortic slogs
därefter samman till AKV-Ortic. Under år 1991 gick BTU in som majoritets-
ägare i utvecklingsbolaget Daltek AB, som strax innan hade rekonstruerats
finansiellt.
Under samma år, dvs. 1991, började BTU få allvarliga problem i sina en-
gagemang. Man tvingades bistå AKV-Ortic med 17 miljoner för finansiering
av kunder, då företaget hade svårigheter att få bankkrediter. Vidare försattes
Nordic Form i konkurs. Bolaget rekonstruerades och övertogs som helägt
dotterbolag. Även Daltek behövde rekonstrueras under år 1991. Vidare för-
sattes Scan Caric i konkurs och övertogs senare av ett konkurrerande företag.
Under år 1992 fortsatte merparten av företagen att gå med förluster. Under år
1996/97:RR2
Bilaga 2
35
1993 avyttrades Daltek samtidigt som Nordic Form försattes i konkurs för
andra och sista gången.
Under verksamhetens första egentliga verksamhetsår, 1990, visade BTU-
koncemen en förlust på 12 miljoner kronor. Under de två därefter följande
åren uppgick förlusterna till 29 respektive 27 miljoner kronor. Bolagets
likvida resurser var därmed närmast uttömda. Under år 1994 avyttrades
AKV-Ortic till riskkapitalbolaget KapN inom Atle-sfären för en symbolisk
summa. Därmed hade BTU avyttrat alla engagemang och blivit ett vilande
bolag utan verksamhet. I stort sett hela kapitalet var förbrukat, kvar fanns ett
eget kapital på obetydliga 100 000 kr.
Under den period som de ovan nämnda investmentbolagen bildades, 1987—
1990, bildades samtidigt följande nio helt privata regionala investmentbolag:
1996/97:RR2
Bilaga 2
År 1987 Sekanten, Lycksele
Söderhamns Invest
År 1988 Expandum, Gällivare
Fiskgjusen, Södermanland
År 1989 Elfkust Invest, Kramfors-området
Woxnan Utveckling, Edsbyn-området
År 1990 Hotingföretagen Invest, Hoting-området
Karlskoga Invest, Bergslagen-området
Hambradal Invest, Hammerdal-området
Två av bolagen har satts i konkurs, nämligen Fiskgjusen och Hambradal.
Ytterligare ett, Sekanten, driver inte längre verksamhet. Övriga sex finns
kvar på marknaden. Av dessa har Expandum, Karlskoga och Woxnan haft en
relativt framgångsrik utveckling. Övriga tre bolag, Söderhamn, Elfkust och
Hoting bedriver verksamhet i mindre skala. Flera av dessa bolag, bl.a. de tre
sistnämnda, har bildats som mycket små investmentbolag med ett kapital på
några få miljoner kronor.
Det kan konstateras att åtta av de nio privata bolagen har startats i Norr-
land eller Bergslagen, dvs. i huvudsak samma områden som även invest-
mentbolagen med statligt delägande har etablerats i. Det kan också noteras
att två tredjedelar av bolagen finns kvar på marknaden, vilket kan uppfattas
som en något högre andel än bland investmentbolagen med statligt delägan-
de. I denna granskning har dock inte närmare undersökts vilken inriktning
dessa nio privata bolag haft och vilken mix dessa bolag valt när det gäller
minoritetsengemang i etablerade företag relativt satsningar på små bolag med
utvecklingspotential. 36
I detta avsnitt redovisas utvärderingar som helt eller delvis berör regionala
investmentbolag med statligt engagemang. Inledningsvis redovisas de iaktta-
gelser som Ragnar Boman kommit fram till i sin rapport. Därefter redovisas
kortfattat tidigare utvärderingar som helt eller delvis berört regionala invest-
mentbolag.
I den granskning som Ragnar Boman genomfört på revisorernas uppdrag
görs en åtskillnad mellan problem och möjligheter som allmänt gäller för
regionala investmentbolag och de särskilda problem som gäller för staten
som ägare av sådana bolag. Dessutom redovisas ett antal iakttagelser och
slutsatser i de aktuella fallen. När det gäller den allmänna bedömningen gör
Boman följande iakttagelser.
Det tar lång tid att bygga upp kompetens för riskkapitalfinansiering och
företagsutveckling. Verksamheten i ett riskkapitalbolag ställer höga krav på
kompetens när det gäller särskilt projektutvärdering, investeringsbeslut,
personbedömningar, marknadsfrågor och produktionsteknik.
Konkurrensen är i regel hård om de verkligt lovande projekten. Däremot
uppvaktas nya finansiärer ofta av företagsägare och innovatörer som har mer
svårbedömda idéer.
En långsiktig placeringshorisont är nödvändig i all företagsutveckling och
särskilt när det gäller nystartade företag eller problemföretag. Möjligheten att
frigöra kapital från en placering är mycket begränsad, samtidigt som nya
kapitaltillskott ofta är nödvändiga över tiden.
Investerarens förmåga till aktivt stöd räcker i regel bara till ett antal be-
gränsade projekt. Beroende på antalet personer i ledningen för det investe-
rande bolaget och deras erfarenheter utgör normalt 5-15 engagemang en
övre gräns.
Boman nämner också några ytterligare generella problem som uppkommer
för investerare med regionala begränsningar. Ett sådant är förhållandet att
bolaget bildats för att hantera uppgifter som marknaden inte klarat av, sam-
tidigt som man förutsatt att bolagen likväl skall arbeta på marknadens vill-
kor. Det uppstår också förväntningar från lokala företagare, kommunpolitiker
och andra företrädare för regionen att ta särskilda hänsyn till just deras in-
tressen. Vidare är ett regionalt bolag beroende av bedömningar från personer
och institutioner som har kunskap om regionen i fråga.
När det gäller de aktuella bolagens utveckling gör Boman följande iaktta-
gelser:
Bolagen hade ett relativt dåligt utgångsläge, då de i huvudsak kom att ver-
ka under lågkonjunkturen åren 1990-1993.
Bolagen kom till på grundval av engångsinsatser från statens sida samt
från storföretag med krympande verksamhet i regionen. Det är därför svårt
att frigöra sig från misstanken att insatsen till viss del tillkom för att blidka
opinionen och för att visa handlingskraft. Detta utgångsläge tvingade bola-
1996/97 :RR2
Bilaga 2
37
gen att snabbt visa resultat, vilket står i kontrast till hur bolag av denna typ
bör arbeta, dvs. mer långsiktigt.
Företagen utrustades med för liten kapitalbas, särskilt med tanke på att
inga nya kapitaltillskott kunde förväntas.
De privata delägarna utgjordes i allmänhet av storföretag inom basindust-
rin. Även styrelseledamöterna rekryterades till stor del från sådana företag.
Det kan ifrågasättas om personer med denna bakgrund är de mest lämpade
att bedöma utvecklingspotentialen hos små företag med innovativ inriktning.
De regionala restriktionerna kan i bland utgöra ett handikapp för den
långsiktiga utvecklingen. Det finns tillfällen då det bästa för ett företag är att
ta större branschmässiga grepp som tvingar företaget att gå utanför både
regionens och kanske också landets gränser. Det relativt framgångsrika Tro-
ponor har vid ett tillfälle tagit ett sådant steg, då det största dotterbolaget har
utvecklats genom förvärv av andra företag i bl.a. Finland.
Förhoppningen att bolagen skulle medverka till att skapa nya arbetstillfäl-
len av varaktig karaktär har inte infriats i någon större omfattning. En av
förklaringarna är att bolagen arbetade i regioner med svagt utvecklad tradi-
tion av småföretagande. I ett fall har dock ett av bolagen direkt bidragit till
att skapa ett företag av betydande storlek och med, såvitt man nu kan bedö-
ma, livskraft inför framtiden, nämligen datakonsultföretaget Arctic Software
i Luleå. Företaget har i dag ca 100 anställda i Norrbotten. Noterbart är att
detta företag är det enda tjänsteproducerade företaget av betydelse bland de
sex investmentbolagens engagemang. En fråga kan därmed ställas om in-
vestmentbolagen varit alltför inriktade på industriella innovationer.
Engagemang i rekonstruktioner av företag har allmänt sett varit mer lyck-
ade än engagemang i nystartade företag. En förklaring kan vara att den kom-
petens som varit knuten till investmentbolagen bättre förstått sig på de re-
konstruerade företagen, som ofta haft en traditionell produktion. Vid rekon-
struktioner av detta slag är det ofta viktigt att ledningen i investmentbolaget
har en förankring i regionen och att investmentbolaget är lokaliserat högst ett
par timmars restid från det krisdrabbade företaget i fråga.
I praktiken har det funnits oklarheter om syftet med investmentbolagens
verksamhet. Skulle bolagens verksamhet enbart utgå från kommersiella
hänsyn eller kunde även andra hänsyn tas? Rödkallen bidrog exempelvis med
kapital till den s.k. Norrlandsakademien. Blekingen satsade kapital i den
nybildade Blekinge Forskningsstiftelse. Båda dessa satsningar var av icke-
kommersiell karaktär. Det har också hänt att bolagen agerat på ett sätt som
inte synes ha utgått från de formulerade målen för bolaget. Blekingen kom
exempelvis att engagera sig i frågor som rörde flyttningar av företag från
andra orter i landet till Blekinge.
Ambitionerna att utveckla nya företag med anknytning till de nystartade
högskolorna har, med undantag för exemplet Arctic Software, inte infriats.
En förklaring är att dessa högskolor i praktiken inte har haft möjligheter att
ge upphov till så många livskraftiga projekt som man i förstone trott.
Informationen i årsredovisningar för flertalet av de sex bolagen har varit
påfallande knapphändig. Detta bör ha varit ett problem inte bara för externa
bedömare utan även för handläggarna i regeringskansliet. Regeringens årliga
1996/97:RR2
Bilaga 2
38
redogörelse till riksdagen angående dessa sex bolag har i sin tur också varit
mycket knapphändig.
När det gäller statens roll i de sex bolagen gör Boman följande iakttagel-
ser:
Staten har i de aktuella bolagen haft en generell strävan att delta som mi-
noritetsägare. Ägarna till bolagen har genomgående valt att formulera syftet
med bolagen på ett i regel allmänt sätt. Endast i några få fall har konsorti-
alavtal tecknats angående bolagets inriktning och andra ägarfrågor. Det finns
dock inget som tyder på att staten, eller någon annan ägare, försökt förmå
bolagen att arbeta på icke marknadsmässiga villkor. Staten har därmed upp-
trätt formellt korrekt i förhållande till aktiebolagen och bestämmelser rörande
bolagsstämma och bolagsordning.
En bra ägare av ett bolag brukar aktivt delta i skötseln av ett företag och på
olika sätt bidra till bolagets utveckling. Intervjuerna med investmentbolagens
representanter vittnar om att staten uppträtt mycket passivt som ägare. Även
vid de tidpunkter då bolagen skulle säljas var kontakterna mellan bolagsled-
ning och departement förhållandevis sparsamma. Vid olika tillfällen har det
också varit aktuellt med samgående mellan olika regionala investmentbolag
där staten varit delägare. Även vid dessa tillfällen har staten uppträtt passivt.
Det stora statliga minoritetsengagemanget och valet av styrelseledamöter
skapade en osäkerhet huruvida bolagen skulle arbeta rent affärsmässigt eller
som ett regionalpolitiskt instrument.
Beredningen av frågor om regionala investmentbolag har under åren skötts
av olika departement. Det har även hänt att handläggningen samtidigt har
skett vid olika departement. Sålunda ansvarade under år 1989 Industridepar-
tementet för utförsäljningen av Utvecklings AB Kranen samtidigt som Ar-
betsmarknadsdepartementet förberedde bildandet av Skeppsankaret, detta
trots att motparten i båda fallen var desamma. Det förekom också att likarta-
de engagemang låg på olika sakenheter inom ett och samma departement.
Över tiden har därtill många byten genomförts av handläggare som haft
ansvaret för dessa frågor. Handläggningen inom regeringskansliet har därför
varit splittrad och präglats av dålig kontinuitet. Även dokumentationen inom
departementen har varit bristfällig.
Ansvarsfördelningen har dessutom varit oklar mellan regeringsnivån, fack-
myndigheter (SIND/NUTEK) och regionala organ. I några fall har länsstyrel-
sen haft det direkta ansvaret genom informella uppdrag av regeringen.
Staten har nominerat styrelseledamöter i fem av de sex bolagen. Dessa har
i flera fall utgjorts av departementshandläggare, länsstyrelsetjänstemän eller
lokala politiker. Det kan ifrågasättas om sådana personer har rätt bakgrund
och kompetens för styrelsearbete i en komplicerad affärsverksamhet som ett
regionalt investmentbolag.
I samband med utförsäljning är det naturligt att säljaren aktivt går ut och
letar upp den bästa tänkbara köparen. I den mån ett bolag har flera ägare är
det en god sed att de större aktieägarna samråder. De berörda departementen
har dock inte bidragit till något sådant arbete. De överlåtelser som sedermera
ägde rum har skett på andras initiativ.
Inför de konkreta besluten om avyttring av statens aktieposter under de se-
naste åren har särskilda promemorior upprättats inom Näringsdepartementet.
1996/97:RR2
Bilaga 2
39
Det finns inget skäl att rikta kritik mot försäljningsbeloppen. Däremot ligger
det i sakens natur att den ägare som offentligt deklarerar att ett visst innehav
skall säljas ut av rent principiella skäl har försämrat sin förhandlingsposition.
Dessa svårigheter har förstärkts av det förhållandet att man inte aktivt försökt
leta upp köpare.
1 flera fall har statens avyttring av aktier i de sex bolagen varit förknippade
med särskilda villkor. I de flesta fallen handlar det om att den förvärvande
parten skulle driva vidare verksamheten på ett visst sätt. Det är både från
saklig och principiell utgångspunkt viktigt att dessa åtaganden följs upp.
Boman gör också ett försök att resonemangsvis bedöma de statsfinansiella
kostnaderna av statens insatser i de sex investmentbolagen i ett vidare per-
spektiv. Då blir kostnaderna lägre än vad skillnaden mellan insatt kapital och
erhållen köpeskilling vid försäljning indikerar, eftersom varje tillkommande
arbete både leder till skatteintäkter och till minskade nettokostnader för ar-
betslöshetsunderstöd. Ett förutsättning för att räkna på det viset är givetvis
att det inte finns några alternativa arbetstillfällen i de aktuella regionerna.
Vidare kan en vidare statsfinansiell analys beakta att staten drabbas av ett
skattebortfall i form av förlustavdrag i samband med försäljning av de ak-
tuella investmentbolagen. Boman betonar dock att dessa resonemang är
osäkra och bygger på flera förutsättningar som ingalunda är givna.
Företag med sammanlagt 400-500 anställda har fått direkt hjälp genom de
regionala investmentbolagens engagemang. Härmed syftas på Arctic Softwa-
re i Luleå, Åsele Varmförzinkning, Gallac i Skellefteå, Texor i Lycksele,
ARI i Örnsköldsvik, Hammars i Nyland samt El- och Industrimontage AB,
verksamt på flera orter i Norrland. Boman framhåller att det i och för sig går
att anta att dessa bolag antingen inte hade funnits kvar alls eller varit betyd-
ligt mindre företag utan detta stöd. Det är dock inte möjligt att exakt bevisa
hur många fler varaktiga arbetstillfällen som skapats till följd av bolagens
engagemang. Om alla ovannämnda arbetstillfällen gått förlorade utan de
nämnda insatserna ger det en kostnad per arbetstillfälle på ca 200 000 kro-
nor.
Jämförelser med andra stödformer måste göras med stor försiktighet. In-
dustrifonden har beräknat att en insats på 1 miljon kronor ger åtta arbetstill-
fällen, vilket betyder 125 000 kr per arbetstillfälle. Inom ramen för regional-
politiken utgår ett sysselsättningsstöd till företag som varaktigt ökar sin
personal. Det uppgår numera till 200 000 kr i stödområde 1 och 120 000 kr i
stödområde 2. Bidraget utbetalas successivt under en femårsperiod. I detta
perspektiv gör Boman bedömningen att kostnaden för de arbetstillfällen som
skapats via de regionala investmentbolagen framstår som relativt hög.
Boman avslutar sin rapport med följande slutsatser:
Staten bör i utökad utsträckning förlita sig på befintliga organisationer för
riskkapitalfinansiering snarare än att skapa nya när behov anses uppstå.
Mycket tyder på att det är mer fruktbart att ge existerande institutioner bästa
möjliga långsiktiga arbetsförutsättningar och vid behov ge korrigerande
impulser än att börja om från början.
Mål bör sättas upp för affärsdrivande företag i vilka staten engagerar sig
som ägare. Ägaravtal med privata delägare bör upprättas.
1996/97:RR2
Bilaga 2
40
Löpande kontakt bör ske med övriga ägare i centrala frågor som rör be-
redning av styrelseval, bolagets inriktning, finansering osv. Särskilt viktigt är
samråd med övriga ägare när staten planerar att förändra sitt ägande.
Erfarenhetsutbytet inom regeringskansliet bör förbättras, inte minst genom
bättre dokumentation.
Av staten utsedda styrelserepresentanter bör ha adekvata erfarenheter för
uppdraget.
Kontroll bör ske att erhållna åtaganden från en köpare uppfylls.
Arbetsfördelningen bör klarläggas, dels inom regeringskansliet, dels mel-
lan regeringskansliet, fackmyndigheten och regionala organ.
Den tidigaste utvärderingen av utvecklings- och investmentbolag utfördes av
forskaren Sten A Jönsson i rapporterna Om utvecklingsbolagens planerings-
problem- resurskombinering och organisatorisk strukturering (1971) och
Decentralisering och utveckling - en fältstudie av utvecklingsbolagens pla-
neringsproblem (1973). Här studerades främst framväxten av ett antal privata
utvecklingsbolag under 1960-talet. Den viktigaste slutsatsen var att enskilda
projekt/dotterbolag kräver väsentliga resursinsatser av olika slag från en
moderbolagsenhet och att kriser som uppstår ställer stora krav på finansiell
styrka från utvecklingsbolagets sida. I rapporterna konstateras också att flera
av dessa bolag efterhand valde bort en ”bred” förvärvsstrategi för att i stället
koncentrera och specialisera sin verksamhet.
Rapporten "Regionala utvecklingsbolag” (SIND 1980:14) innehöll den
första utvärderingen av de regionala investmentbolag som staten engagerat
sig i. En slutsats var att tillkomsten av dessa bolag hade skett i en utpräglad
”politisk miljö” och utan några närmare analyser av behov och förutsättning-
ar för de nybildade bolagen att uppfylla de politiska målsättningarna. SIND
konstaterar också att bolagen fått arbeta med en inbyggd motsättning, å ena
sidan strikta krav på affärsmässighet och å andra sidan politiska krav på att
främst prioritera sysselsättningsaspekter. Särskilt i de bolag där kommuner
blivit delägare var denna målkonflikt tydlig.
SIND konstaterade också att bolagen i första hand kommit att engagera sig
i befintliga företag som haft ekonomiska problem och betydligt mindre om-
fattning försökt utveckla nya företag. SIND noterade också en konflikt mel-
lan de dåvarande utvecklingsfondernas verksamhet och de regionala invest-
mentbolagen. Vidare konstaterades att det i bolagen ofta saknades specialist-
resurser och ett utvecklat kontaktnät med näringslivet. Den slutsats som
SIND drog var att den typ av kompetens som behövs i dessa verksamheter
inte finns bland politiker och tjänstemän på lokal eller regional nivå.
I rapporten De regionala utvecklingsbolagen - instrument för industriell
utveckling? (SIND 1983:4) genomförde även forskaren Christer Olofsson år
1983 en studie om den första generationen av de regionala investmentbolag
som vid denna tidpunkt hade tillkommit på statligt initiativ. En slutsats i rap-
porten var att staten möter särskilda problem som har att göra med såväl om-
givningens förväntningar som den egna beslutsprocessen. Dels fanns en stark
misstro från näringslivet, vilket gjorde att ”statens bolag” sågs som den sista
1996/97:RR2
Bilaga 2
41
utvägen om man behövde en partner, dels fanns det företrädare från kommu-
ner och fackliga företrädare som hade en stark förväntan om att bolagen i
fråga skulle uppträda som räddaren i nöden av allehanda projekt.
I den inre beslutsprocessen visade det sig att den verkställande ledningen i
bland utsattes för ett starkt tryck från politiker i den egna styrelsen att av sys-
selsättningskäl medverka i projekt som man inte bedömt som affärsmässigt
riktiga. Det fanns också enligt Olofsson indikationer på att offentliga ägare
har svårt att mobilisera tillräckliga resurser på den kommersiella sektorn för
medverkan i företagsutvecklingen.
Tre forskare vid Linköpings universitet, Magnus Ahlström, Christer Olofs-
son och Miriam Salzer, redovisade år 1989 rapporten Statligt finansierade
riskkapitalbolag. Rapporten, som publicerades i ett delbetänkande från Fi-
nansieringsutredningen (SOU 1989:25), redovisade erfarenheterna av sju
riskkapitalbolag som etablerades i slutet av 1970-talet med statligt delägar-
skap. En slutsats var att statligt eller andra offentligt ägda investerare möter
särskilda problem i krisregioner, vilket har att göra med omvärldens dispara-
ta förväntningar och den interna beslutsprocessen. En annan slutsats är att
bolagen i fråga visserligen hade medverkat till att generera sysselsättning,
men att det inte gick att klarlägga om dessa verksamheter hade uppkommit
även utan bolagens medverkan eller om en alternativ användning av statens
medel hade genererat fler sysselsatta. Forskarna ansåg att privat kapital i
större utsträckning bör mobiliseras för att skapa livskraftiga regionala in-
vestmentbolag.
I rapporten redovisades också ett antal förslag och rekommendationer om
hur staten bör agera om man likväl engagerar sig i denna typ av projekt. Bl.a.
bör man välja en lagom blandning av mogna och riskfyllda projekt samt se
till att det finns resurser för att växa med de projekt och företag som man
engagerar sig. Projekten måste kunna medge aktiva managementinsatser från
investmentbolagets sida, vilket innebär att projekten bör vara ett gemensamt
åtagande för investeraren och entreprenören. Vidare bör man se till att styrel-
sen innehåller personer med erfarenhet, kritiskt tänkande och hög integritet
och som även har möjlighet och kompetens att aktivt engagera sig i företa-
gen. Slutligen är det viktigt att avsätta ordentliga resurser för den inledande
bedömningen av potentiella investeringar.
I rapporten Småföretagens försörjning med riskkapital (SIND m.fl. 1988)
har forskaren Hans Landström konstaterat att det råder delade meningar
huruvida riskvilligt kapital är en bristvara. Argumenten mot var enligt Land-
ström att de flesta småföretag förblir s.k. levebrödsföretag samt att eventuell
brist på kapital enbart är ett uttryck för andra problem, såsom bristande
marknadskontakter och dåligt flöde av likvida medel. Argument för var
enligt Landström att det trots allt fanns en vid denna tidpunkt dokumenterad
brist på minoritetskapital, vilket i sin tur kunde bero på att det fanns en omo-
tiverat negativ attityd bland småföretagare till externt kapital. Vidare konsta-
terade Landström att de offentliga stöden har en komplicerad utformning
som hindrat kanalisering av riskkapital till små företag.
Frågan om huruvida riskvilligt kapital är en bristvara har under årens lopp
varit föremål för en omfattande forsknings- och utredningsverksamhet. En
sammanfattning av erfarenheterna återfinns bl.a. i rapporten Riskkapital -
1996/97:RR2
Bilaga 2
42
försörjningen till små och medelstora företag i Norden (Nordiske Seminar-
og Arbejdsrapporter 1993:577). Här bekräftas det som Landström kommit
fram till, nämligen att det inte finns någon samstämmig bild i denna fråga.
En allmän uppfattning är dock att de avkastningskrav som privata riskkapi-
talbolag har innebär en spärr mot att tillföra alltför mycket kapital till företag
som nyligen startas upp och i första hand förfogar över en idé. Företag som
redan passerat detta stadium och påbörjat en expansion, och behöver kapital
för att finansiera omfattande investeringar i produktionskapacitet, har i jäm-
förelse lättare att hitta privata finansiärer. Det talar i så fall för att om staten
engagerar sig i denna typ av verksamhet, så bör det riktas mot stöd i den allra
tidigaste fasen av ett företags uppbyggnad (s.k. ”seed-capital”).
Under år 1993 genomförde NUTEK på regeringens uppdrag en utvärde-
ring av de statliga lån som förmedlades via privata regionala investmentbolag
(NUTEK R 1993:67). Lånen, som förmedlades under högkonjunkturen på
mitten av 1980-talet, hade utformats med låg ränta, amorteringsfrihet och en
20-årig löptid. Vid tidpunkten för de undersökta bolagens bildande rådde en
betydande kapitalbrist för många mindre företag, vilket även kunde gälla för
lönsamma företag. Denna faktor gav enligt NUTEK goda förutsättningar för
en kapitaluppbyggnad i investmentbolag inriktade mot mindre företag.
En slutsats var att stödformens villkor, med lång lånetid och utan betal-
ningskrav, i sig var väl anpassad till strategisk företagsutveckling. Likväl
ansåg NUTEK att stödformen hade låg effektivitet genom att stödet lämna-
des indirekt via investmentbolag. Vidare ansåg NUTEK att stödet inte träffa-
de företag som befann sig i tidiga utvecklingsskeden, och inte heller företag
där ägaren hade starka krav på självständighet.
I utvärderingen gjordes även en jämförelse mellan privata och statligt ägda
utvecklings- och investmentbolag på regional nivå. Enligt NUTEK var erfa-
renheterna av statliga investmentbolag i huvudsak negativa. Enligt NUTEK
var en avgörande skillnad att de privata investmentbolagen begränsat sina
engagemang i projekt av utvecklingskaraktär och satsat huvudparten av sitt
kapital i mogna och redan lönsamma företag.
I ESO-rapporten Företagsstödet - vad kostar det egentligen? (Ds
1995:14) diskuterar författarna Stefan Fölster och Catharina Barkman vad
samhället får ut av olika stödformer till företag. En slutsats är att stöd till
innovationer är en effektivare stödform än konserverande stöd av typen
subventioner, branschstöd eller sysselsättningsstöd. Likväl konstateras att
den positiva effekten av innovationsstöd är relativt liten och att det därmed
förblir oklart om de rättfärdigar stödens samhällsekonomiska kostnader. En
annan slutsats är därför att fler bra och oberoende utvärderingar behövs på
detta område.
Enligt rapporten är en akilleshäl för många innovationsstöd att de fördelas
av myndigheter eller andra organisationer som tycks ha små möjligheter att
välja rätt och tillföra projekten behövligt engagemang. Orsaken är bl.a. brist-
fälliga eller obefintliga uppföljnings- och utvärderingsrutiner samt litet kon-
kurrenstryck. Framgång för denna typ av verksamhet hänger i slutändan på
ett noggrant val av stödprojekt. Enligt rapporten är problemet att det visar sig
svårt att härma de få framgångsrika privata investerarna i ”seed-capital”.
Dels har de en unik kompetens, dels avsätter de ofta betydligt mer arbete
1996/97:RR2
Bilaga 2
43
både inför ett investeringsbeslut och som stöd för företagets löpande problem
än vad en stödgivande stiftelse eller myndighet har möjlighet att göra.
Enligt departementskrivelsen Småföretagens riskkapitalförsörjning (Ds
1994:52), som bl.a. byggde på en enkätundersökning, har småföretagen
relativt samstämmigt uppgivit att det i första hand är företagens egna vinster
som skall användas för att stärka företagens kapitalbas. Företagen prioriterar
därför åtgärder som stödjer företagens egen förmåga att själva tillföra nytt
riskkapital. Slutsatsen av en internationell utblick visar att Sverige, till skill-
nad från länder som Danmark, Holland och Storbritannien, har avstått från
att aktivt stödja småföretagens egen vinstgenereringsförmåga eller att under-
lätta för privata riskkapitalbolag att stödja småföretag i sin utveckling. Det
sistnämnda landet har exempelvis ett system med skatteavdrag för satsningar
i riskkapitalbolag. Även inom EU används aktivt åtgärder av liknande slag,
bl.a. direkta subventioner till de venture capital-bolag som investerar seed-
capital i små innovativa företag. 1 utvecklingsfondsutredningens betänkande
Strategiför småföretagsutveckling (SOU 1993:70) föreslogs, bl.a. efter före-
bild från EU, att en fond skulle bildas för sådant stöd.
Riksdagens revisorer har tidigare granskat den näringspolitiska utred-
ningsverksamheten och genomförandet av näringspolitiska program (Förs.
1991/92:12), vilket till viss del också berörde regionala investmentbolag. I
granskningen konstateras att de ekonomiska resultaten av sådana program
varit magra och att det förelegat otillräckliga förutsättningar att bedöma
resultaten av programverksamheten. Analysen pekar bl.a. på att programre-
sultaten spelat en undanskymd roll och att andra bevekelsegrunder fått domi-
nera programuppläggningama, exempelvis politiska uppvaktningar. Sats-
ningarna har också uppgivits ha ett symbolvärde. För att öka det ekonomiska
utbytet av programmen anförde revisorerna vikten av att formulera tydliga
mål, koncentrera satsningarna, dela riskerna samt att utvärdera och följa upp
resultaten. Näringsutskottet behandlade revisorernas skrivelse i betänkandet
Ny småföretagspolitik m.m. (1991/92:NU 14, rskr. 94) i början av december
1991. Utskottet biföll samtliga förslag.
Revisorernas granskning av de sex investmentbolagen har i huvudsak ge-
nomförts via en undersökning av Ragnar Boman. Även tidigare utvärdering-
ar av andra regionala investmentbolag med statligt engagemang har sam-
manställts i granskningen. Den bild som ges av dessa utvärderingar är relativt
samstämmig. Sammanfattningsvis kan sägas att staten som delägare dels har
att handskas med de svårigheter och möjligheter som allmänt uppkommer i
denna typ av bolag, dels bemästra de särskilda problem som uppkommer av
att just staten engagerar sig i sådana bolag.
Riskkapitalförmedling är en osäker verksamhet. Även i de fall en investe-
ring visat sig vara förhållandevis lyckad uppkommer ingen avkastning att
tala om för riskkapitalbolaget förrän aktieinnehavet avyttrats. Den från av-
kastningssynpunkt rätta tidpunkten för en sådan avyttring kan ofta ligga både
1996/97:RR2
Bilaga 2
44
fem och tio år i framtiden. Vid lyckade tillfällen kan en sådan avkastning bli
stor i förhållande till det investerade kapitalet, men det ligger också i sakens
natur att de företag som riskkapitalbolag investerar i relativt ofta misslyckas i
sin verksamhet. De andelar av aktiekapitalet som riskkapitalbolaget äger kan
då bli värdelösa. En verksamhet av detta slag ställer därför stora krav på
kompetens och uthållighet.
En viktig fråga är naturligtvis om staten överhuvudtaget kan bidra med in-
satser av detta slag som marknaden själv inte klarar av. Flera olika utred-
ningar som genomförts under årens lopp har kommit fram till att om det
finns en permanent brist på riskvilligt kapital så gäller det sådant kapital som
sätts in i den allra tidigaste fasen av ett företags utveckling, dvs. när företaget
har en idé men ännu inte kommit i gång med någon mer omfattande produk-
tion (seed-capital). En slutsats härav är att om staten verkligen vill bidra till
en positiv utveckling för nya företag kan detta ske genom att förmedla seed-
capital. Ett problem är då givetvis att stöd i det tidigaste skedet i ett företag
också är den mest riskfyllda placeringsverksamheten. Det är närmast givet att
det är svårare att bedöma en idé som ännu inte är i produktion jämfört med
en situation där både produktion och försäljning kommit igång på allvar.
Tanken bakom de olika engagemangen i regionala investmentbolag är att
det också kan uppkomma en brist på riskvilligt kapital i en region som nyli-
gen drabbats av betydande företagsnedläggningar och därmed plötsligt högre
arbetslöshet. Enligt revisorernas mening finns det indikationer på att det
tidvis kan föreligga en sådan regional brist. Att riskvilligt kapital kan röra sig
relativt trögt visas inte minst av att många riskkapitalbolag, oavsett om de är
helt privatägda eller delvis offentligägda, har en regional karaktär. De som
har en nationell karaktär tenderar ofta att arbeta med placeringar i större
företag och med låg riskprofil. Det finns dock, såvitt framkommit, inga när-
mare undersökningar av denna fråga.
En annan förutsättning för att dessa statliga engagemang skall kunna moti-
veras är att en brandkårsutryckning av detta slag görs snabbare med ett stat-
ligt engagemang. På så kan ett statligt initierat investmentbolag fylla en
temporär regional brist på kapital till dess att situationen normaliserats inom
regionen, både från sysselsättnings- och kapitalförsöijningssynpunkt. I de
sex fall som studerats i denna granskning har i två av fallen privata intressen
tagit det första initiativet till bolagen, medan staten har varit initiativtagare i
de övriga fyra fallen. Det tyder på att staten kan bidra till att åtgärder sätts in
snabbare än om marknaden får agera helt på egen hand. Vid en samlad be-
dömning går det därför inte att utesluta att staten kan göra nytta i sådana
krissituationer genom att ta initiativ till bildandet av regionala investmentbo-
lag.
Allmänt sett kan dock konstateras att staten inte har lyckats särskilt väl med
engagemangen i de sex aktuella investmentbolagen. Vissa positiva effekter
har i och för sig registrerats. Sorbinvest och Troponor har medverkat i några
rekonstruktioner av konkursdrabbade företag som kan bedömas ha bidragit
till flera arbetstillfällen. Rödkallen bidrog till utvecklandet av ett förhållan-
1996/97:RR2
Bilaga 2
45
devis betydande datakonsultföretag i Luleå. Blekingen, som i stort sett miss-
lyckades med de uppgifter som bolaget enligt bolagsordningen skulle ägna
sig åt, kom i stället att med relativ framgång delta i arbetet med företagseta-
bleringar till Blekinge.
Sammantaget får dock sägas att de omfattande investeringar som staten har
gjort i dessa sex bolag har gett ett magert resultat. Ett stort antal av de invest-
eringar som gjorts har skett med avsikten att öka sysselsättningen och bidra
till en ändrad och mer varierad näringslivsstuktur på krisdrabbade orter.
Många av satsningarna har dock inte gett några påtagliga effekter av bestå-
ende art i detta avseende. Av de företag som bolagen satsade på kom en till
synes oproportionerligt stor andel att gå i konkurs en relativt kort tid efteråt.
Boman konstaterar att ett antal företag med tillsammans 400-500 anställda
har fått direkt hjälp av de regionala investmentbolagens engagemang. Om
alla ovannämnda arbetstillfällen gått förlorade utan de nämnda insatserna ger
det en kostnad per arbetstillfälle på ca 200 000 kr. Boman jämför med vissa
andra stödformer, exempelvis Industrifondens verksamhet och det regional-
politiska stödet. Boman framhåller svårigheterna med sådana jämförelser,
men drar ändå den slutsatsen att kostnaden för de arbetstillfällen som skapats
via de regionala investmentbolagen framstår som relativt hög.
Revisorerna delar uppfattningen att det är en vansklig uppgift att försöka
bedöma hur många arbetstillfällen som bolagen i fråga har bidragit till. De
rekonstruerade företagen hade kanske kunnat överleva utan denna hjälp. Det
går inte heller att vara säker på att expansionen inom datakonsultföretaget
Arctic Software var helt beroende av stödet från Rödkallen. Den genom-
snittliga kostnaden för ovannämnda sysselsättningsstöd per arbetstillfälle
uppgår enligt uppgifter från regeringen till 170 000 kr år 1993/94. Även en
relativt ”välvillig” beräkning, där alla de ovan nämnda arbetstillfällena anses
ha tillkommit genom stöd från investmentbolagen, ger vid handen att stödet
via investmentbolagen i genomsnitt kostat mer än det regionalpolitiska sys-
selsättningsstödet. En försiktig bedömning är därför att statens engagemang i
investmentbolagen inte har varit ett effektivt sätt att skapa nya arbetstillfäl-
len.
Det finns flera olika förklaringar till resultatet. En förklaring är att risk-
kapitalförmedling är en osäker verksamhet som ställer stora krav på kompe-
tens och uthållighet. En annan förklaring är att bolagen till icke oväsentlig
del kom att att verka under lågkonjunkturen 1991-1993.
Av de nio privata regionala investmentbolag som startade sin verksamhet
under samma period finns i dag en högre andel kvar på marknaden jämfört
med de sex där staten varit delägare. Granskningen har dock inte varit inrik-
tad på att jämföra dessa två kategorier investmentbolag. Därför har inte när-
mare studerats vilken mix de privata bolagen valt när det gäller minoritetsen-
gagemang i etablerade företag jämfört med satsningar på små bolag med
utvecklingspotential. En jämförelse försvåras dessutom av att de privata
investmentbolagen sannolikt har haft enbart kommersiella affärsidéer medan
de investmentbolag där staten varit delägare också haft andra andra målsätt-
ningar.
1996/97:RR2
Bilaga 2
46
I en verksamhet av denna art ligger flera inbyggda problem och konflikter
som försvårar möjligheterna för ett gott resultat. En inbyggd motsättning
ligger i den tid som åtgår innan eventuella effekter av dessa
”brandkårsutryckningar” uppkommer. Bolagen bildas i syfte att snabbt bidra
till utvecklingen av nya företag inom en region som drabbats av hög arbets-
löshet. I praktiken tar det två till tre år från det att den ursprungliga krisen har
inträffat till dess det nybildade investmentbolaget är i full gång.
Ett exempel är bildandet av Troponor. Här hade sysselsättningsproblemen
i Västernorrland konstaterats redan under år 1988 och den proposition som
lade grunden för det statliga engagemanget lämnades till riksdagen under
hösten 1988. Likväl hade det erforderliga kapitalet för att starta bolaget inte
uppbringats förrän år 1990. Året därpå, 1991, var det första hela verksam-
hetsåret för bolaget. Även i de övriga fem studerade fallen har det tagit minst
ett par år innan några effekter kunnat registreras.
Härtill kommer motsättningen mellan en kort- och långsiktig strategi. Å
ena sidan skall man bidra till att lösa ett temporärt sysselsättningsproblem,
vilket leder till en situation där styrelsen och ledningen för investmentbolaget
behöver visa snabba resultat. Å andra sidan har bolagens verksamhet en
sådan karaktär att det krävs en långsiktig strategi och en successiv uppbygg-
nad av kvalificerad kompetens. Den långsiktiga strategin är nödvändig i all
företagsutveckling och särskilt när det gäller nystartade företag och problem-
företag. Möjligheten för ett investmentbolag att frigöra sitt kapital ligger i
regel långt fram i tiden. Mycket talar också för att investmentbolag inte skall
placera ut hela sitt kapital i riskfyllda aktieinvesteringar utan i stället behålla
en buffert för att parera lågkonjunkturer och problem i övrigt som dyker upp
i de företag man investerat i.
Kravet att snabbt åstadkomma resultat kan därmed bli kontraproduktivt i
förhållande till bolagets möjligheter att arbeta på ett långsiktigt effektivt sätt.
Ett belysande exempel är Bergslagens Teknikutveckling. Detta bolag place-
rade ut hela sitt kapital under de två första verksamhetsåren. Placeringarna
hade skett i företag som kort tid därefter började redovisa förluster och i flera
fall gick i konkurs. Bolagets hela kapital förbrukades och verksamheten kom
att upphöra ca fyra år efter bolagets bildande.
De problem som de regionala investmentbolagen skulle bidra till att lösa
har inte bara gällt sysselsättningen inom regionen i fråga utan också att nä-
ringslivet ofta har en ensidig karaktär på de orter som drabbas hårdast av
företagsnedläggningar. Även här finns en inbyggd konflikt mellan å ena
sidan de politiska målen och å andra sidan den verklighet som råder på orten
i fråga. Ofta har det funnits en överdriven förhoppning om goda idéer inom
nya affärsområden i de regioner bolagen har etablerats.
Det har visat sig att de investmentbolag som klarat sig relativt sett bäst,
Troponor och Sorbinvest, har undvikit att satsa på nya företag och i stället
inriktat sig på minoritetsengagemang i etablerade företag. Denna inriktning
av verksamheten har dock inte på samma sätt efterfrågats av staten, eftersom
det inte finns något som tyder på att etablerade företag har något kapitalför-
sörjningsproblem.
1996/97:RR2
Bilaga 2
47
Dessa inbyggda problem visar enligt revisorerna att förutsättningarna för
de sex investmentbolagen att nå framgångar har varit begränsade.
En förutsättning för att bolagen, särskilt under dessa svåra villkor, skall
kunna bli någorlunda framgångsrika är bl.a. att ägarna rekryterar personer
med gedigen erfarenhet och kompetens av olika former av lednings- och
styrelsearbete i små och medelstora bolag.
Staten har som ägare haft problem att hitta sådan kompetents. Det kan bero
på att staten i grunden har svårigheter att anlita den främsta expertisen inom
landet på att bedöma mindre företags utvecklingspotential. I så fall är pro-
blemet av mer oundviklig art. Enligt Ragnar Boman är det dock i första hand
passivitet som hindrat staten i de aktuella fallen.
Fler brister i statens uppträdande har kunnat registreras, bl.a. vid de till-
fällen då sammanslagningar av regionala investmentbolag varit aktuella.
Vidare sökte man inte aktivt upp potentiella köpare av aktierna i samband
med att bolagen skulle avyttras, vilket i sin tur kan ha bidragit till de statsfi-
nansiella förluster som åsamkats av engagemangen i fråga.
En annan brist har varit splittringen inom regeringskansliet. Enligt reviso-
rernas mening måste det starkt ifrågasättas att olika departement till och med
samtidigt handlagt ärenden rörande skilda investmentbolag. Vidare har
handläggningen inom ett departement varit splittrad mellan olika sakenheter
och med förhållandevis stor omsättning av ansvariga handläggare över tiden.
Oklarheter har därtill gällt i ansvarsfördelningen mellan regering, myndighe-
ter och länsstyrelse. Dessa förhållanden har enligt revisorerna med all sanno-
likhet bidragit till statens passiva och oprofessionella uppträdande som stor
minoritetsägare i de nämnda bolagen.
Vidare har styrningen av bolagen via bolagsordning och andra instrument
varit otillräcklig. Det är rimligt att anta att bolag som bildats på statligt initi-
tativ bör ha målsättningar som är vidare än enbart strikt företagsekonomiska.
Det är därför av stor vikt att dessa målsättningar tydliggörs i bolagsordning-
en. En sådan ordning bidrar också till att statens styrelserepresentanter får en
ökad medvetenhet om sitt mandat. Endast i ett fall, Troponor, har vägledning
getts beträffande riskbedömningen. I denna bolagsordning framhålls att
särskild hänsyn skall tas till frånvaron av andra finansiärer. I bolagsordning-
en för de övriga fem bolagen har ingen sådan vägledning getts. Vidare har
inte i något fall bolagsordningen utformats på ett sådant sätt att det klarlagts
om bolagen skulle arbeta helt affärsmässigt eller om exempelvis sysselsätt-
ningsskäl eller andra skäl var viktigare.
Erfarenheterna från statens engagemang i regionala investmentbolag är nu-
mera relativt omfattande. Eftersom den samlade bedömningen är att statens
engagemang inte varit särskilt lyckade är det enligt revisorerna naturligt att
konstatera att det från statens sida var en bra lösning att samtliga aktier i
1996/97:RR2
Bilaga 2
48
bolagen avyttrades. Detta kan sägas trots de redovisade bristerna vid utför-
säljningen av bolagen.
I nuvarande situation ter det sig inte särskilt sannolikt att staten ånyo skulle
ta initiativ till bildandet av nya regionala investmentbolag. I den mån en viss
region av landet skulle drabbas av en plötsligt ökad arbetslöshet kan dock
olika typer av statliga åtgärdspaket bli aktuella. I en sådan situation är det av
vikt att statsmakterna dragit lärdom av de erfarenheter som idag står till buds
rörande olika sätt att stödja uppkomsten och utvecklingen av nya företag i
sådana regioner. Revisorerna noterar att det redan vid mitten av 1980-talet
fanns en samlad erfarenhet både vad gäller regionala investmentbolag i all-
mänhet och sådana som staten engagerat sig i. Det finns dock inget som
tyder på att dessa erfarenheter beaktades vid bildandet av de aktuella bola-
gen.
Avsikten med denna granskning har inte varit att ta ställning till om stöd
av detta slag bättre kan ges på annat sätt. Det finns dock flera tänkbara alter-
nativ. Ett är att ge ökade resurser till kreditförmedlingsbolag av typen ALMI
eller andra etablerade institutioner. Ett annat sätt är att i olika former
stimulera privata aktörer att satsa i riskkapitalbolag. Det är en stödform som
används i flera andra länder.
Mer generella metoder kan också underlätta möjligheten för företag i kris-
drabbade regioner att utvecklas. Hit hör exempelvis nyföretagarlån och loka-
liseringsstöd. Att engagera sig i projekt som syftar till att flytta företagspro-
duktion eller statlig administration till krisorter är ytterligare en metod. En-
bart i de sex fallen som studerats i denna granskning finns, som tidigare
nämnts, flera exempel på den sistnämnda typen av insatser i Bergslagen och
Blekinge som skapat varaktiga arbetstillfällen.
En annan svaghet är att den löpande informationen om dessa bolags ut-
veckling har varit bristfällig. Ett exempel som Ragnar Boman nämner i sin
rapport är att ett ägaravtal som staten ingått med andra delägare i bolagen
inte har redovisats i någon offentlig källa. Enligt revisorerna är det ett gene-
rellt problem att det inte finns någon samlad beskrivning av statligt hel- eller
delägda bolag som ger en bra bild i detta avseende. Regeringens årliga rap-
port till riksdagen om de statliga bolagen bör därför utvecklas, så att syftet
med respektive bolag klart framgår liksom hur målen för den statliga verk-
samheten uppfyllts.
1996/97:RR2
Bilaga 2
49
4 Riksdagen 1996/97. 2 saml. RR2
1996/97:RR2
Underbilaga 1
Ragnar Boman
Stora Huset AB
640 30 Hälleforsnäs
tel: 0157-415 20
fax:0157-402 35
50
1996/97:RR2
Underbilaga 1
1 Uppdraget..................................................................................................53
2 Arbetsmetod, källor...................................................................................53
3 Några viktiga begrepp................................................................................54
4 Kort bakgrund om regionala investmentbolag i Sverige............................55
5 Blekingen AB............................................................................................61
5.1 Bolagets tillkomsthistoria..................................................................61
5.2 Ägare, styrelse och ledning................................................................63
5.3 Företagsförvärv och investeringar under årens lopp..........................64
5.6 Analys av finansiering och resultat 1987-1994.................................68
5.7 Bolagets betydelse i ett regionalt perspektiv......................................68
5.8. Sammanfattande bedömning.............................................................68
5.9 Avvecklingen av statens engagemang i bolaget.................................69
5.10 Nuvarande verksamhet och ägarbild................................................70
6 Bergslagens Teknikutvecklings AB...........................................................70
6.1 Bolagets tillkomsthistoria..................................................................70
6.2 Ägare, styrelse och ledning................................................................73
6.3 Företagsförvärv och investeringar under årens lopp..........................74
6.4 Statlig bidrags- och lånefinansiering, samverkan med andra
statligt finansierade/stödda projekt..........................................................75
6.5 Koncernens utveckling under årens lopp...........................................76
6.6 Analys av finansiering och resultat 1990-1994.................................77
6.7 Bolagets betydelse i ett regionalt perspektiv......................................78
6.8 Sammanfattande bedömning..............................................................78
6.9. Statens engagemang i bolaget...........................................................79
6.10 Nuvarande verksamhet och ägarbild................................................79
7 Rödkallen AB............................................................................................79
7.1 Bolagets tillkomsthistoria..................................................................79
7.2 Ägare, styrelse och ledning................................................................80
7.3 Företagsförvärv och investeringar under årens lopp..........................81
7.4 Statlig bidrags- och lånefinansiering, samverkan med andra
statligt finansierade/stödda projekt..........................................................83
7.5 Koncernens utveckling under årens lopp...........................................83
7.6 Analys av finansiering och resultat 1988-1993.................................83
7.7 Bolagets betydelse i ett regionalt perspektiv......................................84
7.8 Sammanfattande bedömning..............................................................84
7.9 Avvecklingen av statens engagemang i bolaget.................................84
7.10 Nuvarande verksamhet och ägarbild................................................85
8 Utvecklings AB Skeppsankaret.................................................................85
8.1 Bolagets tillkomsthistoria..................................................................85
8.2 Ägare, styrelse och ledning................................................................87
8.3 Företagsförvärv och investeringar under årens lopp..........................88
8.4 Statlig bidrags- och lånefinansiering, samverkan med andra
statligt finansierade/stödda projekt..........................................................89
8.5 Koncernens utveckling under åren 1990-1994..................................89
8.6 Analys av finansiering och resultat 1990-1994.................................89
51
8.7 Bolagets betydelse i ett regionalt perspektiv......................................90
8.8 Sammanfattande bedömning av bolagets utveckling.........................91
8.9 Avvecklingen av statens engagemang i bolaget.................................91
8.10 Nuvarande verksamhet och ägarbild................................................92
9 Sorbinvest AB...........................................................................................92
9.1 Bolagets tillkomsthistoria..................................................................92
9.2 Ägare, styrelse och ledning................................................................94
9.3 Företagsförvärv och investeringar under årens lopp..........................94
9.4 Statlig bidrags- och lånefinansiering, samverkan med andra
statligt finansierade/stödda projekt..........................................................96
9.5 Koncernens utveckling under årens lopp...........................................97
9.6 Analys av finansiering och resultat 1987-1994.................................97
9.7 Bolagets betydelse i ett regionalt perspektiv......................................97
9.8 Sammanfattande bedömning..............................................................98
9.9 Avvecklingen av statens engagemang i bolaget.................................98
9.10 Nuvarande verksamhet och ägarbild................................................99
10 Troponor Invest AB.................................................................................99
10.1 Bolagets tillkomsthistoria................................................................99
10.2 Ägare, styrelse och ledning............................................................102
10.3 Företagsförvärv och investeringar under årens lopp......................103
10.4 Statlig bidrags- och lånefinansiering, samverkan med andra
statligt finansierade/stödda projekt........................................................104
10.5 Koncernens utveckling under årens lopp.......................................104
10.6 Analys av finansiering och resultat 1990-1994.............................105
10.7 Bolagets betydelse i ett regionalt perspektiv..................................105
10.8 Sammanfattande bedömning..........................................................105
10.9 Avvecklingen av statens engagemang i bolaget.............................106
10.10 Nuvarande verksamhet och ägarbild............................................107
11 Regionala investmentbolag - problem och möjligheter........................107
12 Allmän bedömning av de aktuella bolagen............................................109
13 Statsfinansiell och samhällsekonomisk analys......................................112
14 Staten som delägare i de regionala investmentbolagen..........................114
14.1 Statens ägarandelar........................................................................114
14.2 Ägarnas mål...................................................................................115
14.3 Löpande ägarkontakter...................................................................115
14.4 Samordning med andra statligt finansierade projekt......................116
14.5 Organisationen av statens ägarfunktion.........................................117
14.6 Styrelserepresentation....................................................................117
14.7 Avyttringen av statens aktier..........................................................118
14.8 Procedur.........................................................................................118
14.9 Pris.................................................................................................119
14.10 Regionala stiftelser......................................................................119
14.11 Bevakning av åtaganden..............................................................119
14.12 Allmänt........................................................................................120
14.13 Slutsatser......................................................................................120
Underbilaga
Riksdagstryck och litteratur........................................................................122
1996/97:RR2
Underbilaga 1
52
Konsultföretaget Stora Huset AB har fått i uppdrag att för Riksdagens revi-
sorer genomföra en utvärdering av de statliga insatserna i sex regionala in-
vestmentbolag, Blekingen AB, Bergslagens Teknikutvecklings AB, Rödkal-
len AB, Utvecklings AB Skeppsankaret, Sorbinvest AB och Troponor Invest
AB. Syftet är att vinna erfarenheter av hur statens insatser i de nämnda bola-
gen har tillämpats inom ramen för regionalpolitiken.
I granskningen skall ingå företagsekonomiska, samhällsekonomiska och
statsfinansiella bedömningar samt en värdering av det försäljningspris som
staten har erhållit för sina aktier.
Uppdraget har genomförts av civilekonom Ragnar Boman med biträde av
fil. kand. Barbro Sköldebrand, båda verksamma inom Stora Huset AB, Häl-
leforsnäs.
Från resp, bolag har insamlats skriftligt grundmaterial som bolagsordning,
årsredovisningar för aktuella år och i vissa fall företagspresentationer.
Kompletterande uppgifter om investmentbolagens tillkomst m.m. och de-
ras ägare har hämtats i skriftligt material från de ägande bolagen.
Ytterligare upplysningar om de aktuella investmentbolagen har inhämtats
genom kontakter med följande personer:
Blekingen AB: Personliga sammanträffanden med nuvarande VD Christer
Åhs och styrelseordförande Olle Enstam (båda verksamma i bolaget sedan
sommaren 1991).
Bergslagens Teknikutvecklings AB: Personliga sammanträffanden med
nuvarande VD Sam Sjöberg (VD sedan våren 1993) och styrelseledamoten
Olle Enstam (i styrelsen under åren 1991-1995). Kompletterande upplys-
ningar från Lennart Schotte, styrelseordförande sedan bolagets tillkomst.
Rödkallen AB: Personligt sammanträffande med nuvarande VD Christer
Hedlund (VD sedan våren 1992, dessförinnan ekonomichef sedan bolagets
start 1989).
Utvecklings AB Skeppsankaret: Personliga sammanträffanden med nuvaran-
de VD Karl-Erik Bäckius (VD sedan februari 1994) och ekonomichefen
(sedan juli 1992) Torbjörn Blomström.
Sorbinvest AB: Personliga sammanträffanden med nuvarande VD Per
Lidström (anställd i bolaget sedan 1988, VD fr.o.m. 1994) och Mats S
Bergqvist, VD 1986-1989, senare verksam inom KapN, fr.o.m. 1994 en av
Sorbinvests största aktieägare.Troponor Invest AB: Personliga sammanträf-
fanden med nuvarande VD Peter Hoffman (VD sedan december 1992) och
direktör Lars Enslöf, Graningeverken (styrelseledamot sedan bildandet
1990).
Företrädare för de nämnda bolagen har beretts tillfälle att granska en pre-
liminär version av manuskriptet till redogörelse för resp, bolag.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
53
Vidare har relevant riksdagstryck (propositioner och utskottsutlåtanden)
studerats avseende bolagens tillkomst resp, avyttring, allmän regionalpolitik
m.m.
Skriftligt material, huvudsakligen om avvecklingen av statens engagemang
i bolagen, och muntliga upplysningar har inhämtats vid en sammankomst
med departementsrådet P-O Engelbrecht och departementssekreteraren Peter
Sandén, Näringsdepartementet.
Lars-Olof Söderström, numera VD för Norrlandsfonden i Luleå, tidigare
verksam med hithörande frågor vid dåvarande Statens industriverk, har läm-
nat upplysningar vid personligt sammanträffande.
Material för en översiktlig beskrivning av andra regionala investmentbolag
i Sverige har hämtats från årsredovisningar, sammanställningar och
pressklipp i Stora Huset AB:s eget arkiv.
Litteratur: se underbilaga 2.
I litteratur och dokument om den typ av företag som denna rapport omfattar
används några särskilda begrepp som här skall beröras mycket kort.
Investmentbolag är i strikt mening ett rent skatterättsligt begrepp. Med så-
dant bolag avses ett bolag som har en välfördelad aktieportfölj och ett stort
antal aktieägare. Genom 1990 års skattereform infördes nya skatteregler för
investmentbolag (se prop. 1989/90:110 s. 564). I dagligt tal används uttryc-
ket mer allmänt för ett bolag som har till syfte att förvärva aktier, ofta mi-
noritetsposter, i andra företag i syfte att tillföra kapital och utöva inflytande
på bolagens skötsel.
Utvecklingsbolag har ingen allmänt vedertagen definition. I regel brukas
uttrycket för att ange ett bolag som genom kapital eller på annat sätt, till
exempel styrelserepresentation, medverkar till att utveckla andra bolags
verksamhet. I praktiken råder ingen nämnvärd skillnad mellan investmentbo-
lag och utvecklingsbolag. De nyansskillnader som kan finnas mellan orden
”investment” (finansiell inriktning) och ”utveckling” (teknik el. dyl.) har
ingen motsvarighet i verkligheten.
Riskkapitalbolag är ett annat begrepp som inte heller har någon generellt
fastslagen tolkning. Vanligen begagnas termen för bolag som genom kapi-
taltillskott investerar i andra bolags aktier. Eftersom även investmentbolag
och utvecklingsbolag arbetar med riskkapitalinvesteringar, finns egentligen
ingen annan innebörd i termen riskkapitalbolag.
Venture capital-bolag avser ofta riskkapitalbolag som investerar i minori-
tetsandelar i unga, teknikintensiva företag. Begreppet kan också syfta mer
allmänt på riskkapitalbolag.
För de sex bolag som är rapportens ämne används det begrepp som är van-
ligast förekommande hos både staten och berörda bolag, (regionala) invest-
mentbolag. När andra bolag åsyftas, används de tre här ovan först angivna
uttrycken i allmänhet synonymt.
I rapporten förekommer då och då uttrycket ”portföljbolag”. Med detta av-
ses ett bolag i vilket investmentbolag har förvärvat aktier. Portföljbolag kan i
sin tur vara minoritetsägt (en andel understigande 50 %) eller majoritetsägt
1996/97:RR2
Underbilaga 1
54
(och ingår i så fall i den koncern som har investmentbolaget som moderbo-
lag).
Ett stort antal utvecklingsbolag med regional inriktning har varit verksamma
i Sverige under de senaste tjugofem åren. Sådana bolag har startats på stat-
ligt, regionalt, kommunalt eller privat initiativ, ibland med en kombination
av olika intressen.
I detta avsnitt ges en kort översiktlig bakgrund om denna kategori bolags
utveckling. Syftet är att något antyda vilka erfarenheter av regionala in-
vestmentbolag som kan ha funnits på olika håll när de i denna rapport aktuel-
la investmentbolagen grundades under åren 1987-1990.
År 1970 prövades denna modell för första gången i större skala genom bil-
dandet av bolaget Svetab (Svenska Industrietableringsaktiebolaget) som ett
dotterbolag till Statsföretag. Svetabs mål var enligt det riksdagsbeslut som
låg till grund för bildandet att genom majoritets- eller minoritetsandelar
investera i nya och befintliga företag med tonvikt på sysselsättningssvaga
regioner, särskilt Norrlandslänen. Senare under 1970-talet ökade betydelsen
av minoritetsengagemang. Fyra dotterbolag inrättades, vart och ett med in-
riktning på en viss region.
I samband med en del större företagsnedläggningar eller personalned-
dragningar under andra hälften av 1970-talet gjordes försök att skapa nya
arbetstillfällen, bl.a. genom bildandet av regionala utvecklingsbolag. Till
dessa hörde NJA Invest i Luleå 1976 (senare namnändrat till Regioninvest
och därefter till Cordinor), Dala Invest i Borlänge 1978, Oxelö Invest i Oxe-
lösund 1978, Malmöhus Invest i Malmö och Start Invest i Göteborg 1979.
Även om formerna för det statliga engagemanget varierade var alla de nämn-
da bolagen utom Dala Invest helt statligt finansierade.
Några andra relativt tidiga regionala investmentbolag med helstatligt ägan-
de var AC Invest i Västerbotten och Z Invest i Jämtland, båda grundade
1979.
Landskrona Finans tillkom 1981 av liknande skäl men fick en annan
ägarbild. Efter beslutet att det statligt ägda Öresundsvarvet (inom Svenska
Varv-koncernen) med 2 400 anställda skulle avvecklas fördes diskussioner
mellan varvet, de berörda kommunerna Landskrona och Svalöv och staten
om initiativ för att skapa nya arbetsplatser. Tanken växte fram att gemensamt
bilda ett bolag i syfte att skapa och utveckla företag i regionen. Genom att
kombinera privat näringslivskunnande och statliga finansiella resurser skulle
företagsekonomiskt lönsamma men riskabla nya projekt stimuleras och ut-
vecklas.
Riksdagen beslöt att det nybildade bolaget Landskrona Finans skulle få
disponera 100 miljonor kronor av medel som anslagits för att mildra ned-
läggningen av varvet. Landskrona Finans fick överta varvets mark och bygg-
nader. Ett femtontal privata företag i trakten och de två kommunerna satsade
1996/97:RR2
Underbilaga 1
55
visst kapital och kom tillsammans att inneha ca 11 % av aktiekapitalet (men
en högre andel av rösterna).
I en rapport framlagd 1989 beskrev forskarna Magnus Ahlström, Christer
Olofsson och Miriam Salzer vid Tekniska högskolan i Linköping erfarenhe-
terna av 1970-talets regionala riskkapitalbolag på bl.a. följande sätt:
De utvärderingar som gjordes av verksamheten i bolagen [sju bolag med
statligt delägande, bildade under senare delen av 1970-talet - vårt tillägg
ledde bl.a. till slutsatsen att statligt/offentligt ägda investerare i krisregioner
möter speciella problem, som har att göra såväl med omgivningens förvänt-
ningar som den interna beslutsprocessen.
Från det privata näringslivet i regionerna fanns enligt forskarnas beskrivning
en stark misstänksamhet mot ”statens bolag”. Kommunala och fackliga före-
trädare hade förväntningar att bolagen skulle uppträda som räddare i nöden
av olika projekt. I den inre beslutsprocessen utsattes bolagsledningarna ofta
för ett starkt tryck från politiker i den egna styrelsen att av sysselsättningsskäl
medverka i projekt som inte bedömdes som affärsmässigt riktiga.
En slutsats blev enligt forskarnas bedömning att statsmakterna i början av
1980-talet fann att man i större utsträckning borde mobilisera privat kapital
och kunnande i ansträngningarna att skapa livskraftiga regionala investment-
bolag.
(Källa: Rapporten Statligt finansierade riskkapitalbolag i delbetänkandet
SOU 1989:25 från Finansieringsutredningen, s. 153.)
Genom ett riksdagsbeslut 1982 skapades en ny statlig finansieringsform
för regionala investmentbolag. Sådana bolag kan på fördelaktiga villkor få
lån från staten till ett belopp dubbelt så stort som det riskkapital som de
privata delägarna satsade. Lånen till investmentbolagen är räntefria under de
tre första åren, under förutsättning att ingen aktieutdelning lämnas, och
amorteringsfria under tio år. I några fall har staten också förbehållit sig rätten
till en viss andel av investmentbolagets värdetillväxt. Låneformen som fort-
farande tillämpas kom till inom ramen för något som brukar kallas ”tillväxt-
modellen”
I enlighet med denna modell bildades under första hälften av 1980-talet en
rad regionala investmentbolag. Några av dem verkade i stödområden, t.ex.
Bothnia Invest i Norrbotten. Flertalet av ”tillväxtbolagen” var dock verk-
samma i områden som inte kännetecknades av påtagliga sysselsättnings-
problem.
Lånemöjligheten enligt ”tillväxtmodellen” gäller som nämnts fortfarande.
Enligt uppgift i 1995 års regionalpolitiska proposition (prop. 1994/95:161
sid. 23) har sammantaget under åren lån om 117 miljoner kronor beviljats
vid etablering av 15 investmentbolag. Under budgetåret 1993/94 beviljades
ytterligare ett lån på 10 miljoner kronor.
Under åren 1982-1984 medverkade sparbanksrörelsen vid bildandet av ett
dussintal regionala investmentbolag i olika delar av landet. Syftet var att
lokala sparbanker i samverkan med andra intressenter i regionen skulle bidra
till utvecklingen av livskraftiga mindre och medelstora företag. Eftersom
sparbanker inte själva fick ingå som delägare engagerade sig Sparbankernas
Förvaltnings AB (SFAB), ett helägt dotterbolag till Svenska sparbanksföre-
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
56
ningen. I åtta av de nämnda bolagen var SFAB den röstmässigt största äga-
ren. Staten ingick inte som delägare i de sparbanksanknutna bolagen.
En ny generation regionala investmentbolag tillkom i mitten av 1980-talet.
Även i detta sammanhang var orsaken ofta hastigt påkomna sysselsättnings-
problem. Till dessa hörde Malmfältens Finans och Uddevalla Invest, båda
grundade 1985. I det senare fallet var den utlösande orsaken beslutet av
Svenska Varv i slutet av 1984 att avveckla fartygsproduktionen vid Uddeval-
lavarvet. Ett annat bolag från samma tid och med samma bakgrund är Merlo
Invest som bildades av Gullfiber, Gunnebo AB och SCA sedan de tre företa-
gen hade minskat sin verksamhet inom Timrå kommun.
Ungefär samtidigt (1986) avvecklades slutligen Svetab.
Ytterligare ett antal investmentbolag med regionala begränsningar för
verksamheten har under årens lopp startats på helt privat initiativ och utan
statlig finansiering av något slag. Några sådana exempel är
Fiskgjusen i Sörmland, Gnosjö-Börsen i Småland och Sjuhäradsinvest i
Boråstrakten.
De regionala investmentbolagen har vid sidan om den geografiska kon-
centrationen haft en högst varierande inriktning. En del har utvecklats till
koncerner av helägda bolag medan andra enbart har haft minori-
tetsengagemang. Vissa har huvudsakligen investerat i framgångsrika befint-
liga bolag, några har engagerat sig i företagsrekonstruktioner och andra till
stor del i utvecklingsprojekt.
Regionala investmentbolag och andra bolag med syftet att tillföra mindre
och medelstora företag riskkapital har utvärderats vid ett flertal tillfällen. Ur
den ovannämnda forskarrapporten (SOU 1989:25) kan följande citeras:
Det förefaller således vara mycket svårt att uteslutande satsa på nystarter
eftersom detta kräver uthålliga aktieägare, ett långsiktigt ägande och en
mycket stor kapitalbas. Det synes därför vara nödvändigt, om verksamheten
skall drivas på företagsekonomisk basis, att balansera portföljen med mogna
företag och att i stor omfattning tillföra företagen management och kompe-
tens. (s. 189)
Med undantag för Landskrona Finans och Dala Tillväxt som har haft ett
relativt stort antal engagemangsförluster synes dock de olika riskkapital-
bolagen sammantaget ha bidragit till att generera varaktig verksamhet och
därmed sysselsättning i de olika regionerna. Det går emellertid inte att klar-
lägga om dessa verksamheter hade kunnat uppkomma även utan riskkapi-
talbolagens medverkan eller om en alternativ användning av de statliga
medlen hade genererat än mer sysselsättning, (s. 191).
I forskarrapporten lämnades sammanfattningsvis följande slutsatser och
rekommendationer (s. 198 f.):
1) Skapa en plattform av helägda, mogna och framgångsrika verksamheter
som kan utgöra en finansiell bas för utflykter i den mer svårframkomliga
terräng som innehåller unga och utvecklingsintensiva företag.
2) Se till att de projekt och företag som ingår i portföljen medger aktiva
managementinsatser från investmentbolagets sida.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
57
I denna slutsats ligger enligt forskarna att projekten bör vara ett gemen-
samt åtagande för investeraren och entreprenören/portföljbolagsledningen,
helst formaliserat i avtal mellan parterna.
3) Se till att det finans resurser för att växa med de projekt och företag som
man engagerar sig i.
4) Avsätt resurser för att finansiellt klara av de fallissemang som alltid
kommer, även om detta innebär att investeringsnivån blir lägre än vad om-
givningen tycker om.
5) Se till att styrelsen innehåller erfarna och kritiska personer med hög in-
tegritet som också har möjlighet att engagera sig i portföljbolagens pro-
blem.”
6) Avsätt ordentligt med resurser för att göra den tidiga bedömningen av
potentiella investeringar.
Avslutningsvis framförde forskarna följande ”memento” till staten, ”att även
fortsättningsvis betona kravet på affärsmässighet vid propåer om nya sats-
ningar av likartat slag. Samhällskravet tillgodoses primärt genom val av
lokaliseringsregion.”
Oss veterligen har hittills ingen heltäckande sammanställning och utvär-
dering gjorts av det stora antal regionalt inriktade investmentbolag som har
varit verksamma. Här skall därför en grov bild skisseras.
En översiktlig genomgång av det material som vi har samlat i vårt eget ar-
kiv under åren pekar på att totalt minst ett 70-tal regionala investmentbolag
har drivit verksamhet under de gångna 25 åren.
Praktiskt taget alla dessa bolag påbörjade sin verksamhet före mitten av
1980-talet. Därefter har relativt få bolag startats, främst de bolag som är
denna rapports ämne och ytterligare sex riskkapitalbolag som tillkom på
statligt initiativ under 1990-1991. De senare bolagen fördes så småningom
till de s.k. Atle- och Bure-sfärema och har därefter övergivit sin regionala
inriktning.
Omkring en tredjedel av de omkring 70 ursprungligen regionala invest-
mentbolagen finns kvar i en eller annan form. Två tredjedelar har av olika
skäl upphört med sin verksamhet.
Av det dryga tjugotal bolag som ännu finns kvar har ett fåtal behållit både
sin självständighet och den regionala inriktningen. Till dessa hör Akila, (f.d.
Malmfältens Finans), Camfore (med Jämtland som verksamhetsområde) och
Karlskoga Invest. De tre nämnda bolagen är privatägda men har delvis finan-
sierats med statliga lån enligt ”Tillväxtmodellen”.
Flera andra av de överlevande bolagen har utvecklats till industrigrupper
av mer konventionellt snitt med i huvudsak helägda bolag och utan geogra-
fiska begränsningar. Några av dessa är numera framgångsrika börsnoterade
bolag, Alma Invest, Finnveden och Rörviksgruppen (det sistnämnda grundat
under namnet Sydostinvest).
De bolag som har upphört kan grovt indelas i tre undergrupper:
- En tredjedel av alla regionala investmentbolag har försatts i konkurs,
främst under åren 1991-1993. Orsakerna var i regel en rad samverkande
faktorer, såväl interna som externa. Till de interna hörde okontrollerad ex-
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
58
pansion, otillräcklig kapitalbas och helt enkelt misslyckade investeringar. I
företagens omvärld rådde under dessa år en besvärlig lågkonjunktur och
kraftig åtstramning på de finansiella marknaderna. Bland de mest uppmärk-
sammade konkurserna återfinns Fiskgjusen, Sydvästen i Västergötland och
Uddevalla Invest.
- Andra företag har upphört med verksamheten utan konkurs, sedan ur-
sprungsidén visat sig vara svår att fullfölja eller kapitalet förbrukats. Det
mest kända exemplet är Bruksinvest som bildades 1984 av Avesta, Kinnevik,
Sandvik och Uddeholm och som fick ett eget kapital om 100 miljoner kro-
nor. Bolaget trädde i likvidation 1992 efter att ha investerat endast en mindre
del av sitt kapital.
- Några har förvärvats av andra företag, i regel utan regional inriktning.
För flera av dessa var förlustavdrag den viktigaste tillgången.
Av de åtta regionala investmentbolag där Sparbankernas Förvaltnings AB
(SFAB) var den röstmässigt största ägaren försattes tre i konkurs. Två bolag
har på annat sätt upphört med sin verksamhet. De resterande tre bolagen har
utvecklats framgångsrikt men har sedan åtskilliga år övergivit sin regionala
inriktning och har numera andra huvudägare.
De regionala investmentbolagens livslängd var i många fall påfallande
kort, ibland endast några få år.
Under samma period (1987-1990) som de i denna rapport aktuella invest-
mentbolagen startades bildades också ett mindre antal regionala investment-
bolag med helt privat ägande. Så vitt vi har kunnat finna rör det sig om ett
knappt tiotal bolag (nio).
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
|
Startå |
r Namn |
Verksamhetsområde |
Delägare |
|
1987 |
Sekanten |
Lycksele |
? |
|
1987 |
Söderhamns Invest |
Söderhamns kommun |
Korsnäs, KF, |
|
1988 |
Expandum |
Gällivare |
LKAB, Trelleborg, |
|
1988 |
Fiskljusen |
Norra Sörmland |
Lokala företag och |
|
1989 |
Elfkust Invest |
Kramforsområdet |
? |
|
1989 |
Woxnan Utveckling |
Edsbyn-området |
Lokala företag |
|
1990 |
Hambradal Invest |
Hammerdals kommun |
Lokala företag |
|
1990 |
Hotingföretagen Invest |
Hotingområdet |
? |
|
1990 |
Karlskoga Invest |
Bergslagen |
Nobel, Sandvik m.fl |
|
Staten |
har medverkat med lån |
enligt den s.k. tillväxtmodellen till fem | |
dessa företag.
Av de nämnda företagen har två försatts i konkurs, Fiskgjusen och Ham-
bradal Invest (1992 resp. 1993). Ett företag, Sekanten, driver inte längre
verksamhet. Tre företag, Expandum, Karlskoga Invest och i viss mån Wox-
nan Utveckling, har så vitt vi kan bedöma haft en framgångsrik utveckling.
De övriga tre företagen driver en förhållandevis obetydlig verksamhet.
Närmare jämförelser med de i denna rapport aktuella investmentbolagen
är knappast möjliga. Bland annat verkar bolagen i andra geografiska områ-
den.
Av de regionala investmentbolag som har varit verksamma före slutet av
1980-talet deltog staten direkt eller indirekt (via statligt ägda bolag) som
59
aktieägare i åtminstone ett dussin. Av dessa har ovan nämnts (i kronologisk
ordning) Svetab, NJA Invest, Dala Invest, Oxelö Invest, Malmöhus Invest,
Start Invest, AC Invest, Z Invest, Landskrona Finans och Uddevalla Invest.
Några andra bolag med statligt ägande har varit Stråssa Invest (bildat 1981)
och Utvecklings AB Kranen i Malmö (bildat 1986).
Sammanfattningsvis fanns alltså i slutet av 1980-talet en omfattande erfa-
renhet av både framgångsrika och i - flertalet fall - mindre lyckade regio-
nala investmentbolag. En hel del av dessa bolags utveckling finns dokumen-
terad i olika utredningsrapporter, bl.a. från NUTEK och dess föregångare
SIND. En stor kunskapsmassa bör dessutom ha funnits hos alla de personer
som har varit engagerade bland ägare, styrelser, företagsledningar, projekt-
bolag, centrala, regionala och lokala myndigheter och organisationer, inte
minst inom regeringskansliet.
Erfarenheterna tydde på att det var förenat med stora svårigheter att skapa
långsiktigt uthålliga regionala investmentbolag. Detta gällde oberoende av
verksamhetsregion och ägarbild. Både helt privat ägda bolag, bankanknutna
företag och statligt ägda bolag hade ofta drabbats av problem.
Av de omkring 70 regionala investmentbolag som har startats under de se-
naste tjugofem åren har omkring en tredjedel försatts i konkurs och ytter-
ligare ca en tredjedel upphört med verksamheten av andra skäl. Bland de
kvarvarande bolagen driver endast ett fåtal regionalt inriktad investerings-
verksamhet enligt de ursprungliga riktlinjerna.
Antalet regionala investmentbolag med statligt delägande under årens lopp
uppgår till omkring 25 (inkl, de sex bolag som är denna rapports ämne och
de sex bolag, som senare fördes till Atle resp. Bure). Av dessa driver idag
bara tre bolag regionalt inriktad investeringsverksamhet (AC Invest, Sorb-
invest och Z Invest). Övriga bolag har upphört, i ett fall efter konkurs, eller i
några fall ändrat inriktning.
I de följande sex avsnitten (5-10) ges en relativt fyllig beskrivning av de
aktuella regionala investmentbolagens utveckling. Syftet är att ge ett fakta-
underlag både för den analys som avslutar rapporten och för Riksdagens
revisorers överväganden. Framställningen är för varje bolag upplagd på föl-
jande sätt.
Först skildras bakgrunden till bolagets bildande, motiven för statens och
övriga stiftares deltagande och omständigheterna i övrigt kring tillkomsten.
Därefter beskrivs utvecklingen av ägarbilden, styrelsesammansättningen och
den verkställande ledningen.
I den därpå följande delen återges företagsförvärv och -avyttringar samt
viktigare investeringar under årens lopp. Därefter ges några uppgifter om
eventuell annan statlig finansieringsmedverkan genom bidrag och/eller lån
och i förekommande fall samverkan med andra statligt stödda projekt i regio-
nen.
En översiktlig beskrivning lämnas av koncernens utveckling under de ak-
tuella åren. En sammanfattande finansiell analys återges med avseende på
koncernens resultat och medelsanvändning.
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
60
Bolagets betydelse i ett regionalt perspektiv summeras liksom dess över-
gripande utveckling.
Slutligen beskrivs avvecklingen av statens engagemang i bolaget och bola-
gets nuvarande verksamhet och ägarbild.
I regionalpolitiska sammanhang diskuterades under mitten av 1980-talet ofta
den ogynnsamma industristrukturen och sysselsättningssituationen i Ble-
kinge. Länets arbetsmarknad dominerades av ett fåtal storföretag. Forskning,
utveckling och marknadsföring inom dessa företag fanns utanför länet. In-
dustrin i Blekinge arbetade företrädesvis inom mogna branscher med en
ovanligt låg andel inom utvecklings- och kunskapsföretag. Nyföretagandet
utvecklades svagare än på många andra håll i landet.
Länsstyrelsen och landshövding Camilla Odhnoff personligen tog ett fler-
tal initiativ för att påverka utvecklingen. Genom sina kontakter skapade
landshövdingen under 1986 ett intresse inom det lokala näringslivet för att
skapa ett regionalt investmentbolag. Förebilden var delvis de utvecklings-
bolag som samtidigt upprättades på andra håll i landet, t.ex. Malmfältens
Finans, Uddevalla Invest och Utvecklings AB Kranen i Malmö. Det ansågs
också vara viktigt att staten deltog i ett sådant bolag.
Till skillnad från i några av de nämnda fallen tycks det inte ha varit några
akuta industrinedläggningar som förestavade tankarna på ett regionalt in-
vestmentbolag i Blekinge. Däremot fanns en oro för den framtida utveck-
lingen inom bl.a. marinen, fisket och Karlskronavarvet. En annan utgångs-
punkt var att Blekinge led brist på beslutsfattare inom länet med tillgång till
kapital och kompetens. Med få undantag var de stora industriarbetsplatsema
i länet avdelningar eller dotterbolag inom stora koncerner med huvudkontor
på andra håll i landet.
I september 1986 offentliggjorde regeringen en rad åtgärder för att stödja
näringslivet i Blekinge, däribland kapitaltillskott till ett regionalt invest-
mentbolag och lokaliseringsstöd till tre industriföretag.
I proposition 1986/87:25 (bil. 9 s. 26 f.) som beslutades av regeringen den
31 oktober 1986 föreslogs att upp till 35 miljonor kronor skulle avsättas till
ett regionalt investmentbolag med verksamhet i Blekinge län. Propositionen
anger som skäl länets ogynnsamma industristruktur, vikten av nyföretagande,
behovet av åtgärder för att höja tekniknivån i mindre och medelstora företag
och kompetensen hos de anställda samt bristen på riskkapital inom länet. En
förutsättning för statens deltagande var att det privata näringslivet satsade ett
lika stort belopp.
Flera riksdagsmän från Moderata samlingspartiet avstyrkte propositionens
förslag och menade att beloppet i stället skulle anvisas som lån. Ett sådant
lån skulle kunna vara ränte- och amorteringsfritt och ha högst fem års löptid.
Motionärerna ansåg att erfarenheterna av statligt hel- eller delägda invest-
mentbolag inte var positiva.
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
61
Utskottets majoritet gick på regeringens linje. Ett utdrag ur betänkandet på
denna punkt kan vara värt att återge:
I ärendet råder egentligen inte några delade meningar om att de i propositio-
nen angivna åtgärderna bör komma till stånd. Inte heller har riktats någon
invändning mot att åtgärderna finansieras från anslaget Lokaliseringsbidrag
m.m. Den meningsskiljaktighet som finns gäller enbart frågan om statens
tillskott till det nya investmentbolaget skall ges som bidrag eller som ett
tidsbegränsat lån. Båda vägarna är tekniskt sett möjliga att välja. Utskottet
vill påpeka att regeringen har förutsatt att näringslivet skall bidra till finansi-
eringen. Detta torde komma att ske genom köp av aktier i investmentbolaget.
Det bör enligt utskottets mening inte uteslutas att även det statliga medelstill-
skottet sker genom aktieköp om det visar sig vara en lämpligare finansiering
är bidragsformen. Över huvud taget bör det statliga engagemanget i invest-
mentbolaget kunna väljas på ett flexibelt sätt. Med detta sätt att se på frågan
är den ram som förespråkas i de båda motionerna alltför snäv. (bet. AU
1986/87:9 s. 9).
I de moderata utskottsledamötemas reservation framhölls att investmentbo-
lagen under den föreslagna lånetiden på fem år borde kunna bygga upp vinst-
givande företag som därefter inte skulle behöva speciellt fördelaktiga lån
(ibid. s. 11).
Arbetet med att anskaffa det erforderliga aktiekapitalet genomfördes under
1987. Förutom länsstyrelsen engagerade sig i detta arbete även några fram-
stående företagsledare med rötter i Blekinge, Volvos nyss avgångne vice VD
Ulf G Lindén och Trelleborg AB:s VD Rune Andersson.
Inledningsvis fanns tankar på en samordning med ett befintligt regionalt
bolag, Blekinge Invest. Detta bolag hade bildats under 1982 efter ett uppslag
inom Näringslivsdelegationen i Blekinge och med aktiv medverkan av läns-
styrelsen. Företag, banker, fjärde AP-fonden och nära 2 000 privatpersoner
satsade 6,5 miljoner kronor. Inom ramen för ”Tillväxtmodellen” (se ovan av-
snitt 2) lämnade staten en lånegaranti på 12 miljoner kronor (som aldrig ut-
nyttjades i någon större utsträckning). Senare utökades kapitalbasen med
ytterligare 14 miljoner kronor.
Under 1986 och 1987 uppenbarade sig stora problem i ett dotterbolag till
Blekinge Invest med namnet Scandumin vilket torde ha varit den främsta
anledningen till att diskussionerna om en samordning avbröts. (Problemen
växte ytterligare och ledde till att Blekinge Invest under 1988 hade förbrukat
hela sitt kapital. Bolaget såldes sedan till en företagare i Blekinge för ett
symboliskt belopp och med förlustavdrag som enda nämnvärda tillgång.)
Initiativtagarna till det nya bolaget gick därför vidare på egen hand med
sina planer. Bolaget bildades under namnet Blekinge Finans AB men ändra-
de snart firma till Blekingen AB.
Fyra stora industriföretag med verksamhet i länet satsade så småningom
vardera 5 miljoner kronor, Karlskronavarvet, KF, Södra Skogsägarna och
Volvo. Utvecklingsfonden i Blekinge och Sparbankernas Förvaltnings AB
bidrog med vardera 3 miljoner kronor. Investerare närstående fyra affärsban-
ker satsade vardera 2 miljoner kronor, dvs. Föreningsbanken, Götabanken,
PKbanken och SE-banken. Slutligen placerade ett mindre industriföretag,
AKF Granit AB, 1 miljoner kronor. Därmed hade näringslivet bidragit med
1996/97:RR2
Underbilaga 1
62
35 miljoner kronor och förutsättningarna var uppfyllda för ett statligt kapital-
tillskott om lika mycket.
Enligt den bolagsordning som antogs 1987 och som alltjämt är gällande
skulle Blekingen ”... utveckla näringsverksamhet samt äga och förvalta akti-
er, andelar, andra värdepapper, patenträttigheter och fast egendom, samt även
idka finansieringsverksamhet...”
1996/97:RR2
Underbilaga 1
De olika delägarnas kapitalinsatser och ägarandelar vid starten framgår av
följande tabell.
|
Ägarandelar |
Kapital |
Andel av ak- |
|
Staten |
35 |
50,0 |
|
Karlskronavarvet |
5 |
7,1 |
|
KF |
5 |
7,1 |
|
Södra Skogsäg. |
5 |
7,1 |
|
Volvos forskningsstiftelse |
5 |
7,1 |
|
Utvecklingsfonden i Blekinge |
3 |
4,3 |
|
Sparbankernas Förvaltn. AB |
3 |
4,3 |
|
Investment AB Agro |
2 |
2,9 |
|
Götabankens Pensionsstift. |
2 |
2,9 |
|
PKbankens Pensionsfond |
2 |
2,9 |
|
SE-bankens utveckl.stift. |
2 |
2,9 |
|
AKF Granit AB |
1 |
1,4 |
|
Summa |
70 |
100 |
Med några smärre förändringar förblev ägarbilden oförändrad fram till dess
att bolaget såldes i sin helhet i böljan av år 1996. Södra Skogsägarna sålde
en del av sina aktier till AKF Granit. Sparbankernas Förvaltnings AB som
blev föremål för en finansiell rekonstruktion överlät sina aktier till Spar-
banken Sverige, Sparbanken i Karlshamn och Sölvesborg-Mjällby Sparbank.
Företaget Valeo Engine Cooling i Mjällby inträdde som liten aktieägare. Som
framgår närmare i avsnitt 5.9 överfördes statens aktieinnehav till en regional
stiftelse i januari 1994.
Styrelsen för Blekingen AB formerades på följande sätt: Ulf G Lindén ut-
sågs till ordförande. Ledamöter var kanslirådet Folke Andersson, Industri-
departementet, Trelleborg AB:s VD Rune Andersson, Rolf Bergstrand, VD
för Celsius Industrier, Södra Skogsägarnas VD Rune Brandinger, länsrådet
Svante Ingemarsson, Göran Johnsson, Metallklubbens ordförande vid Volvo
i Olofström, Investeringsbankens VD Harry Schein och SSAB:s styrelseord-
förande Björn Wahlström.
Man kan i detta sammanhang notera att flertalet av aktieägarna inte place-
rade egna representanter i styrelsen.
I slutet av 1987 anställdes som verkställande direktör Sune Albinsson.
Denne kom närmast från en befattning som VD för företaget Uddcomb i
Karlskrona.
Sedan utvecklingen i Blekingen under våren 1991 blivit allt sämre avgick
Albinsson från sin befattning. Bidragande till Albinssons beslut var kritik
inom styrelsen och i massmedia mot omständigheterna kring en aktieaffär. I
63
samband med Blekingens förvärv av Uddcomb från Procordia hade Albins-
son fått köpa en mindre aktiepost i Uddcomb med rätt att inom viss tid och
på vissa förutbestämda villkor påkalla försäljning till Blekingen. Överlåtel-
sen genomfördes strax innan det stod klart på hösten 1990 att Uddcomb
skulle redovisa en stor förlust.
Styrelsen för Blekingen lät senare utreda aktieaffären och konstaterade att
det inte fanns grund för kritik mot Albinsson. Denne hade på ett korrekt sätt
utnyttjat sin rätt att sälja aktierna till ett pris baserat på de föregående årens
resultat.
Vid en bolagsstämma i augusti 1991 avgick Ulf G Lindén, Rune Anders-
son, Harry Schein och Björn Wahlström ur styrelsen. (Rolf Bergstrand hade
avlidit i september 1990 och inte fått någon ersättare från Celsius.) Till ny
ordförande utsågs på Industridepartementets initiativ Olle Enstam, nyligen
pensionerad från Procordias koncernledning. Verkställande direktör blev
Christer Åhs, verksam inom konsultföretaget Indevo.
Under 1993 avgick Rune Brandinger, som då hade lämnat sin befattning
vid Södra Skogsägarna, och efterträddes av Södras chefsjurist Magnus Fa-
gerlind. Även Göran Johnsson lämnade styrelsen. Rektorn för högskolan Per
Eriksson valdes något senare till ny ledamot vilket sammanhängde med hans
uppdrag som verkställande ledamot i Blekinge Forskningsstiftelse till vilken
staten vid årsskiftet 1993/94 överlät sina aktier i Blekingen.
Under årens lopp var Blekingen direkt eller indirekt via dotterbolag engage-
rat i ett stort antal projekt, minst 30 stycken. Redogörelsen nedan är därför
översiktlig och behandlar endast de viktigare engagemangen.
Verksamheten påbörjades i september 1987. Under slutet av året genom-
fördes Blekingens två första företagsförvärv, ett litet och ett mycket stort.
Från lokala intressenter förvärvades under året aktiemajoriteten i ett litet
utvecklingsbolag, Ronneby Finans, som hade minoritetsengagemang i sju
små företag med verksamhet inom fiskodling, dataprogramutveckling m.m.
Vid årsskiftet 1987/88 köptes från Procordia (f.d. Statsföretag) samtliga
aktier i Uddcomb-koncernen. Uddcomb sysselsatte omkring 250 anställda,
huvudsakligen i Karlskrona, och kan karakteriseras som tung verkstadsindu-
stri.
Uddcomb bildades ursprungligen 1969 i samarbete mellan svenska staten,
Uddeholm och det amerikanska företaget Combustion Engineering för att
främst tillverka reaktorkärl till svenska kärnkraftverk. Anläggningen i Karls-
krona byggdes upp under 1972 och sysselsatte som mest över 700 personer
under 1970-talet. Företaget övertogs så småningom helt av Statsföretag
(senare omdöpt till Procordia).
Successivt hade bolaget ställt om sin produktion till tung utrustning för
andra ändamål som offshore-, process- och försvarsindustri, men kärn-
kraftindustrin fanns kvar som viktig kund. Bl.a. hade erhållits en stor order
från Bofors på lavettben som ingick i de på sin tid uppmärksammade leve-
ranserna av artilleripjäser till Indien.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
64
Enligt de uppgifter vi har fått förekom inga påtryckningar från statsmak-
ternas sida vid detta köp. Visserligen hade Uddcomb dragits i olika omgång-
ar med lönsamhetsproblem och svag beläggning, dyrbara produktionsom-
läggningar och stora kostnader för utveckling av nya produkter. Blekingens
styrelse bedömde dock att dessa problem var lösta och att Uddcomb skulle
bli en stabil vinstgivare. Dessutom ansågs villkoren fördelaktiga. Enligt våra
egna uppskattningar innebar affären att Procordia före ägarskiftet förstärkte
Uddcombs egna kapital med ca 50 miljoner kronor och därefter överlät ak-
tierna utan kostnad till Blekingen.
Under 1988 fortsatte satsningarna i relativt högt tempo genom förvärv av
ytterligare företag och satsningar inom Uddcomb. Aktier förvärvades för
drygt 10 miljoner kronor i det nystartade företaget Extruline i Karlskrona.
Detta bolag tillverkade extruderade gummiprofiler till byggnads- och verk-
stadsindustrin och hade till en början ett tiotal anställda. För det likaledes
nyetablerade dotterbolaget Rhapsody Yacht som tillverkade större segelbåtar
i plast byggdes en ny fabrik i Karlshamn.
Bolaget Verkstadstekniskt Centrum (VTC) i Karlskrona förvärvades. Inom
detta bolag som hade tillkommit några år tidigare med statligt stöd bedrevs
bl.a. produktion av en ny typ av förgasare för V8-motorer.
Inom Uddcomb investerades i en ny kontorsbyggnad för 14 miljoner kro-
nor. Bolagets äldre kontorsfastighet hyrdes ut till Karlskrona kommun.
Tillsammans med några andra företag engagerade sig Blekingen i Gullber-
na sjukhusområde i Karlskrona (ett nedlagt mentalsjukhus) som förvärvades
från landstinget. På området etablerade sig snabbt ett antal småföretag. Pla-
ner förbereddes för bostads- och kontorsanvändning.
Slutligen medverkade Blekingen vid etableringen av Åkermans filialfabrik
för komponenter till grävmaskiner på Verkö i Karlskrona. Fabriken besluta-
des hösten 1988 och stod klar i början av 1990. (Fabriken var planerad för
150 personer och fick till en början ett 40-tal anställda. Något år senare av-
vecklades produktionen.)
Även 1989 blev i huvudsak ett expansivt år för Blekingen-koncemen. To-
talt investerades ca 35 miljoner kronor i aktier, industriutrustning och bygg-
nader. Bland annat byggde Extruline en andra produktionslinje och Rhapso-
dy Yacht fullbordade sin etablering (båda dotterbolag till Blekingen).
VTC som hade orsakat stora förluster till sin blygsamma omfattning
(4 anställda) lades ned. Uddcombs tidigare kontorsfastighet såldes till Karls-
krona kommun för ca 35 miljoner kronor.
Blekingen medverkade med viss finansiering av SIFO Telefonintervju som
påbörjade uppbyggnaden av en telefoncentral i Ronneby där 200-300 perso-
ner beräknades få sysselsättning.
Under 1990 fortsatte de föregående årens expansion med aktieförvärv och
andra investeringar inom nya och gamla projekt på totalt ca 45 miljoner
kronor. I bolaget Karlskrona Fartygsmontage med 25 anställda förvärvades
60 % av aktierna. Aktiemajoriteten övertogs i bolaget MRT System som
tillverkade utrustning för återvinning av kvicksilver ur lysrör och batterier.
Inom ramen för Ronneby Finans skedde några mindre satsningar.
På hösten 1990 började dock problemen hopa sig för Blekingen-kon-
cemen, framför allt genom att det stod klart att året skulle medföra en stor
1996/97:RR2
Underbilaga 1
65
5 Riksdagen 1996/97. 2 saml. RR2
förlust för Uddcomb. Därefter inleddes en saneringsfas som medförde att
Blekingen under 1994 blev ett vilande bolag utan nämnvärda tillgångar.
Bakgrunden och genomförandet beskrivs i avsnitt 5.5 nedan.
Trots att Blekingen till viss del satsade på nya verksamheter förefaller lokali-
seringsstöd av olika slag ha utgått bara i obetydlig omfattning. Av koncer-
nens årsredovisningar framgår att investeringsbidrag om 1,9 miljoner kronor
utgick under 1989 och 1990 till Extruline. Lokaliseringsstöd lämnades till
Rhapsody Yacht med 0,4 miljoner kronor under 1990.
I en proposition i december 1989 (prop. 1989/90:66 om särskilda regio-
nalpolitiska insatser i Blekinge län) föreslog regeringen bl.a. att ett aktieägar-
tillskott om 10 miljoner kronor skulle lämnas från statens sida till Blekingen.
Den närmare bakgrunden framgår inte av propositionen. Utskottet tillstyrkte
propositionens förslag (bet. 1989/90:AU 20). Riksdagen beslöt i enlighet
med propositionen.
Av Blekingens årsredovisningar framgår att 7 miljoner kronor av tillskottet
lämnas vidare som ett bidrag till Blekinge Forskningsstiftelse vid vars till-
komst bolaget hade medverkat.
Under Blekingens första fulla verksamhetsår, 1988, redovisade koncernen en
vinst på ca 6 miljoner kronor, varav Uddcombkoncemen svarade för ca 4.
Därefter gick koncernen med växande underskott. För 1989 blev förlusten
12 miljoner kronor, varav Uddcomb svarade för 4,5 och bolaget VTC för
3,8. De många nysatsningarna belastade också resultatet.
Under 1990 försvagades orderingången till Uddcomb och bolaget drogs
under del av året med stor outnyttjad kapacitet. En stor order till norsk off-
shore-industri levererades med stora kostnadsöverskridanden. Uddcombs
förlust steg till 53 miljoner kronor. Koncernens övriga engagemang gick med
ett sammanlagt underskott på 11 miljoner kronor. Bland motgångarna i de
mindre bolagen kan nämnas att verkställande direktören i Rhapsody Yacht
drabbades av sjukdom vilket bl.a. medförde försenade leveranser.
Därefter hade de ekonomiska problemen för Blekingen vuxit sig så stora
att en kris stod för dörren. Utsikterna i början av 1991 tydde på 18 av kon-
cernens 20 företag skulle gå med förlust och att underskottet i det största
bolaget, Uddcomb, skulle växa kraftigt. Även i de verksamheterna slog låg-
konjunkturen hårt. I mars 1991 tvingades dotterbolaget Rhapsody Yacht in-
ställa betalningarna. I maj avgick Blekingens VD och flera av styrelse-
ledamöterna meddelade att de inte kandiderade för omval vid bo-
lagsstämman.
Efter förändringarna i styrelsen och bytet av verkställande direktör blev
uppgiften att stoppa förlusterna och försöka placera Blekingens engagemang
i hos andra, lämpligare ägare. Delägarna inkl, staten hade inget intresse av de
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
66
kapitaltillskott som skulle vara nödvändiga för att Blekingen skulle kunna
fortsätta som regionalt investmentbolag. Dessutom fanns inom ägarkretsen
delvis olika uppfattningar om hur problemen skulle lösas.
Den avgående styrelseordföranden Ulf G Lindén lämnade i ett ”testa-
mente” i augusti 1991 förslag till en ny nystartade inriktning. Blekingen
borde använda sitt omfattande kontaktnät för att åstadkomma lokalisering av
enheter till länet på samma sätt som hade skett tidigare. Bolaget borde också
vara en förbindelselänk mellan forskning och näringsliv och ge företagandet
i länet stöd i ansträngningarna att skapa en internationell verksamhet, särskilt
inom högskolans områden telekommunikation, data och elektronik. Däremot
skulle Blekingen inte arbeta med egna investeringar. Lindéns tankar fick
dock inget stöd i ägarkretsen.
Vid en extra bolagsstämma i december 1991 bedömdes att 60 % av mo-
derbolagets aktiekapital skulle vara förbrukat vid årets slut. Koncernens
förlust för helåret prognosticerades till ca 90 miljoner kronor inkl, förluster
vid avyttringar av verksamheter och nedskrivningar av kvarvarande engage-
mang. (Den verkliga förlusten för året blev ännu något större, 95 miljoner
kronor.)
Under hösten 1991 och våren 1992 avvecklades den tunga tillverkningen
inom Uddcomb med ca 200 anställda. Uddcombs fastighet såldes till ABB
där en tillverkning av kabel startades bl.a. genom förmedling av Blekingen
och dess styrelse. Flertalet av Uddcombs anställda erbjöds sysselsättning
inom kabelfabriken. Maskinutrustningen såldes.
Entreprenaddelen av verksamheten, Uddcomb Engineering, med ett 50-tal
anställda, såldes till bolagets ledningsgrupp. Även Karlskrona Fartygsmon-
tage och rörelsen i Extruline såldes.
Några av dotterbolagen måste försättas i konkurs, bland dem segelbåtstill-
verkaren Rhapsody Yacht.
Kvar i Blekingen-koncemen efter dessa förändringar fanns i huvudsak tre
verksamheter: Aktiemajoriteten i MRT System. Utvecklingsbolaget Hydtec
som tillverkade instrument för mätning av vattenströmmar och vågrörelser.
Ronneby Finans med minoritetsengagemang i ett antal småföretag. Dessutom
ägdes fortfarande den fastighet där Extruline drev sin rörelse.
Uppgörelsen med ABB ledde under 1992 till vissa ekonomiska komplika-
tioner. Blekingen hade lämnat ett borgensåtagande till ABB för ett av Karls-
krona kommun utlovat stöd på 4 miljoner kronor i samband med etablering-
en. Kommun fullföljde dock inte sitt löfte varför Blekingen tvingades infria
sitt åtagande.
En rad andra tvister behövde också lösas under det fortsatta arbetet med
avvecklingen av Blekingen. Koncernen hade under sitt expansionsskede
ingått en lång rad avtal och åtaganden som ibland med den nuvarande styrel-
seordförandens formulering saknade skyddsnät för Blekingens del.
De kvarvarande verksamheterna såldes successivt och i slutet av 1994
fanns endast Extruline-fastigheten kvar. Personalen i moderbolaget sades
upp. Blekingen hade blivit ett i praktiken vilande bolag. Värdet av tillgång-
arna i balansräkningen uppskattades till ca 3 miljoner kronor. Därtill fanns
skattemässiga förlustavdrag (se avsnitt 5.9 nedan).
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
67
I nedanstående tabell sammanfattas översiktligt våra beräkningar av det
kapital som på olika sätt tillfördes utifrån till Blekingenkoncemen och hur
dessa medel förbrukades.
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
Blekingens finansiella utveckling 1988-1994 (mkr)
|
Kapitaltillskott från ägarna 1987 Ägartillskott från staten Tillskott från ägarna |
70 10 |
+ 80 |
|
”Medskick” från Procordia för Uddcomb ca |
50 | |
|
Försäljning av Uddcomb-fastig. |
35 |
+ 85 |
|
Förluster i Uddcomb inkl, avvecklingskostnader |
-95 | |
|
Förluster på övriga verksamheter |
-60 | |
|
Bidrag till Blekinge | ||
|
Forskningsstiftelse |
- 7 | |
|
Tillgångar netto 31/12 1994 (efter avdrag för skulder) |
+ 3 |
Av tabellen framgår att kapitalförbrukningen i Blekingen uppgick mer än
dubbelt så mycket som tillskotten från ägarna. Anledningen är att förvärvet
av Uddcomb gjordes på fördelaktiga villkor genom att säljaren, Procordia,
”skickade med” ca 50 miljoner kronor vid köpet och att Blekingen kunde
frigöra ca 35 miljoner kronor när Uddcombs kontorsfastighet såldes till
Karlskrona kommun.
Uddcomb-engagemanget torde trots de förmånliga förvärvsvillkoren ha
medfört ett nettounderskott på ca 10 miljoner kronor för Blekingen.
Trots de omfattande förlusterna och misslyckandena med koncernens sats-
ningar får Blekingen ändå anses ha spelat en viss roll i länets näringslivsut-
veckling. Påståendet baseras i första hand på styrelsens och ledningens med-
verkan vid flera viktiga företagsetableringar utan att detta var förknippat med
egna investeringar. Till dessa hör uppbyggnaden av det framgångsrika mobil-
telefonföretaget Nordic Tel i Karlskrona, SIFO:s etablering i Ronneby, för-
läggningen av ABB:s kabelfabrik till Karlskrona och inrättandet av Åker-
mans filialfabrik för komponenter till grävmaskiner i Karlskrona.
Det bestående värdet av Blekingens egna investeringar framstår däremot
som diskutabelt.
Enligt våra beräkningar kostade Blekingens egna företagsengagemang ca 155
miljoner kronor (varav ägarna bidrog med ungefär hälften och andra intres-
68
senter, Procordia och Karlskrona kommun, med den andra hälften.) Kapital-
förbrukningen är anmärkningsvärt hög också med tanke på att koncernen
som mest inte sysselsatte mer än ca 340 personer. Än större ter sig förluster-
na i relationen till det bestående antalet sysselsatta i berörda företag vilket
torde uppgå till några tiotal.
I efterhand är det givetvis lätt att påstå att Blekingens expansion och risk-
tagande drevs på en alltför hög nivå i förhållande till bolagets resurser. Även
om de rent finansiella villkoren för övertagandet av Uddcomb var fördelakti-
ga, var detta bolag med hänsyn till sin storlek och sin problemfyllda historia
knappast ett engagemang av den typ som ett relativt litet fristående regionalt
utvecklingsbolag bör åta sig även om det har tillgång till en erfaren och
namnkunnig styrelse.
Redan vid fastställandet av saneringsplanen hösten 1991 fattade styrelsen -
med ägamas goda minne - ett principbeslut att försöka hitta en köpare till
alla aktier i bolaget. Förhandlingar fördes under flera år med en rad olika
intressenter. Till dem hörde landstinget i Blekinge och Näringslivsdele-
gationen i länet där vissa tankar fanns att driva verksamheten vidare i liten
skala. Samordning diskuterades med investmentbolagen Skeppsankaret i
Sölvesborg (detta bolag avhandlas i avsnitt 8 nedan) och Malmöhus Invest.
En anledning till att förhandlingarna inte ledde till resultat var osäkerhet
om effekterna av ny lagstiftning på värdet av bolagets förlustavdrag.
Ett konkret bud lämnades från ett företag i Blekinge på ca 1,5 miljoner
kronor för hela företaget. Detta bud förkastades av styrelsen.
Efter riksdagens privatiseringsbeslut i december 1991 (prop. 1991/92:69)
förekom överväganden inom Näringsdepartementet om lämpliga köpare till
statens aktier i Blekingen. Såvitt vi har förstått det togs i dessa sammanhang
inga initiativ från statens sida att hitta en köpare till hela bolaget.
I slutet av 1993 hade man inom departementet bestämt sig för att överlåta
statens aktiepost till Blekinge Forskningsstiftelse för en symbolisk summa,
10 öre per aktie, vilket totalt innebar 29 167 kr.
Forskningsstiftelsen verkar i anslutning till högskolan i Karlskro-
na/Ronneby och skall främja kontakter och samarbete mellan högskolan,
näringslivet, offentlig verksamhet, högskolor och universitet.
Forskningsstiftelsen uppgav (enligt en PM av 1993-12-02 från Näringsde-
partementet till Privatiseringskommissionen) att stiftelsen ville förvärva
statens aktier i Blekingen för att skapa medel för en förstärkning av stiftel-
sens roll för näringslivsutvecklingen i Blekinge. I samband med förvärvet
avsåg högskolan att förändra stiftelsens styrelse så att minst två av ledamö-
terna skulle företräda näringslivet.
Regeringens beslut i enlighet med förslaget fattades i januari 1994. Privati-
seringskommissionen hade dessförinnan yttrat sig och inte haft någon erinran
mot överlåtelsen.
Samtidigt pågick sonderingar mellan Blekingens styrelse och tänkbara kö-
pare till samtliga aktier. Först i november 1995 fann man en lämplig köpare i
företagsledaren Tomas Adaktusson. Denne hade tidigare varit chef för Ut-
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
69
vecklingsfonden i Blekinge och VD för Utvecklings AB Skeppsankaret.
Därefter ägde han ett sågverk i Kyrkhult i Blekinge. Numera är han verksam
inom en mindre företagsgrupp i Karlskrona.
Adaktusson erbjöd ett pris om drygt 2,3 miljoner kronor för hela bolaget.
Syftet med förvärvet uppgavs vara att stärka kapitalbasen i den egna före-
tagsgruppen. Förslaget accepterades slutligen av alla aktieägare i februari
1996. Av köpesumman tillföll knappt 1,2 miljoner kronor Blekinge Forsk-
ningsstiftelse.
Enligt en redogörelse av bolagets VD Christer Åhs till Blekingens aktie-
ägare i november 1995 uppgick värdet av Blekingen-koncemens tillgångar
till ca 2,9 miljoner kronor. Från denna summa avgick eventuellt tillkomman-
de kostnader i en skatteprocess och en annan tvist på ca 0,9 miljoner kronor.
Uppskattningar av skatteexpertis gjorda under 1993 bedömde då förlust-
avdragen inom Blekingen-koncemen till drygt 100 miljoner kronor. Med
28 % bolagsskatt skulle bruttovärdet enligt vår bedömning uppgå till om-
kring 30 miljoner kronor. Med hänsyn till att skatteeffekten för en köpare
sannolikt kommer successivt under flera år torde dock det verkliga värdet av
förlustavdragen vara lägre än den angivna bruttosiffran.
Överlåtelsen av Blekingen är sammanfattningsvis en rent finansiell trans-
aktion, eftersom bolaget inte driver någon industrirörelse och inte har några
anställda. Med hänsyn till främst förlustavdragen kan affären ge vissa förde-
lar på lång sikt för köparens företag.
Som har framgått av redogörelsen i avsnitt 5.9 nyss bedriver Blekingen inte
längre någon verksamhet och samtliga aktier i bolaget har överlåtits till en ny
ägare. Några planer på att återuppliva den regionala investeringsverksamhe-
ten finns inte så vitt vi vet.
Under våren 1987 antog styrelsen för SSAB Svenskt Stål en handlingsplan
som bl.a. skulle leda till stora konsekvenser för sysselsättningen vid före-
tagets anläggningar i Bergslagen.
Inom en tvåårsperiod skulle det skrotbaserade elektrostålverket vid Domn-
arvet i Borlänge stängas liksom ett av valsverken. Stora rationaliserings-
investeringar skulle genomföras. Sammantaget beräknades dessa åtgärder
medföra att ca 1 350 arbetstillfällen skulle försvinna vid Domnarvet under
åren 1987-1990.
Järnmalmsbrytningen i Grängesberg (i Ludvika kommun) skulle avvecklas
under en tvåårsperiod vilket berörde 750 anställda.
Två av arbetstagarrepresentantema för Metall i SSAB:s styrelse reservera-
de sig mot planen och hänvisade till ett alternativt program som de fackliga
organisationerna från Mellansverige inom SSAB hade utarbetat.
1996/97-.RR2
Underbilaga 1
70
Inom regeringskansliet bildades en särskild arbetsgrupp för att ta fram
förslag till åtgärder för att utveckla näringslivet och arbetsmarknaden i Väs-
terbergslagen och Borlänge. (Arbetet omfattade också åtgärder i Luleå. I
denna del hänvisas till avsnitt 7 nedan om bildandet av det regionala utveck-
lingsbolag som senare fick namnet Rödkallen.) Arbetet skedde i samarbete
med berörda fackliga organisationer, länsorgan och kommuner.
I början av maj 1987 tillkännagavs i ett pressmeddelande från Industride-
partementet bl.a. att driften av gruvan i Grängesberg skulle förlängas under
ytterligare tre år i ett nytt statligt gruvbolag som skulle överta gruvan från
SSAB.
I prop. 1987/88:25 framlade regeringen under hösten 1987 förslag till stat-
ligt övertagande av gruvan som tillgick så att staten förvärvade SSAB:s
dotterbolag SSAB Gruvor AB (senare namnändrat till Grängesbergs Gruvor
AB). Staten tillsköt 200 miljoner kronor. Före försäljningen lämnade SSAB
ett kapitaltillskott på ca 260 miljoner kronor som motsvarade vad det skulle
ha kostat SSAB att lägga ner gruvan under en tvåårsperiod.
Det nya helstatliga gruvbolaget bildade samma år ett särskilt bolag, Gräng-
esbergs Utvecklings AB, för att utveckla affärsidéer och produkter och sti-
mulera etablering och utveckling av företag i Grängesberg. (Bolaget ändrade
under 1988 namn till Utvecklings AB Laven och såldes under 1995 till
Ludvika kommun.)
Senare under hösten 1987 återkom regeringen till riksdagen med ytterliga-
re förslag till åtgärder i prop. 1987/88:64. I propositionen erinrade industri-
ministern om att Bergslagsområdet under en tioårsperiod hade förlorat ca
20 000 arbetstillfällen. Nyligen hade sysselsättningsminskningar ägt rum
också inom andra industriföretag i regionen än de här ovan nämnda.
I Hällefors påbörjade företaget Ovako Steel under 1987 en avveckling av
metallurgin. Under året minskade antalet anställda med 200. I Bångbro i
Ljusnarsbergs kommun (med Kopparberg som centralort) lade företaget
Uddeholm Strip Steel ned sitt kallvalsverk (drygt 200 anställda). I Morgårds-
hammar strax utanför Smedjebacken minskade företaget Morgårdshammar
sin personal med ca 200 anställda under samma tid. Bolaget tillverkar tung
utrustning för stål-, gruv- och stenindustri. I samma kommun beslutade
Spendrups Bryggeri att avveckla sin anläggning med ett 80-tal anställda och
koncentrera verksamheten till bryggeriet i Grängesberg.
I propositionen lämnade regeringen en rad förslag till åtgärder. Några av
de mest omfattande var följande. Regionalpolitiskt och arbetsmarknadspoli-
tiskt stöd skulle lämnas till Asea för en utvidgning av detta företags hög-
spänningsforskning i Ludvika. Vattenfall resp. Riksskatteverket väntades
utlokalisera viss verksamhet från Stockholm till Ludvika. En förläggning
aviserades till Borlänge av det nyinrättade Banverket.
En lång rad andra åtgärder presenterades inom en beräknad ram av 300
miljoner kronor. Här begränsas framställningen till de förslag som direkt
berör ämnet för denna rapport.
Upp till 50 miljoner kronor skulle anslås för bildandet av ett in-
vestmentbolag ”med syfte att tillföra de mindre företagen i regionen riskkapi-
tal och företagsledningskompetens”. Bolagets verksamhetsområde borde i
1996/97:RR2
Underbilaga 1
första hand vara Ludvika, Smedjebackens, Borlänge, Ljusnarsbergs och
Hällefors kommuner.
Den statliga kapitalinsatsen skulle motsvaras av en insats från privata in-
tressenter och företag i regionen som skulle vara minst lika stor. SSAB hade
åtagit sig att undersöka vilka privata intressenter som var beredda till detta.
I propositionen berörde industriministern också det ovan relaterade Gräng-
esbergs Utvecklings AB:
Vad gäller behovet av att stödja utvecklingsprojekt i Grängesberg har jag
erfarit att SSAB har tillskjutit vissa medel... Jag har erfarit att SSAB kommer
att avsätta ytterligare medel för dessa ändamål. Jag räknar med att även vissa
statliga medel bör tillskjutas. Enligt min mening ger detta en lokal utveck-
lingsresurs i Grängesberg, vilken vid genomförandet av olika kommersiella
projekt kan samverka med andra aktörer, t.ex. det regionala investmentbola-
get.
Vidare föreslogs i propositionen att vissa medel skulle tilldelas stiftelsen
Teknikdalen i Borlänge.
I en motion ansåg en företrädare för moderaterna att tillskottet till det nya
investmentbolaget i stället borde ges som lån. (Samma förslag framfördes i
samband med inrättandet av Skeppsankaret och Sorbinvest.) Riksdagen
biträdde regeringens förslag (bet. 1987/88:AU14, rskr. 1987/88:147).
Industridepartementet och SSAB överenskom att uppgiften att engagera
privata intressenter skulle anförtros professor Lennart Schotte, Falun. Även
Götabanken anlitades i detta arbete.
I maj 1989 utarbetades ett särskilt prospekt i syfte att presentera det nya
bolaget för presumtiva investerare. Bolaget hade då fått namnet Bergslagens
Teknikutvecklings AB. (I den fortsatta framställningen används den inom
bolaget gängse förkortningen BTU.)
Enligt prospektet skulle bolagets verksamhet inriktas på dels ägarandelar
och kredit/garantigivning i fråga om utvecklingsbara mindre företag, dels att
höja nivån på den tekniska utvecklingen och kompetensen inom företagen.
Detta kunde ske t.ex. genom speciella finansiella insatser för tekniska ut-
vecklingsprojekt, i första hand med hög kommersiell risk. Bolaget skulle
också verka för att kommersiellt intressanta utvecklingsprojekt från högsko-
lan i Borlänge fördes ut i företagen. Slutligen skulle BTU också medverka i
ledarskapsutveckling inom företagen i regionen.
I den bolagsordning som antogs i april 1989 och som alltjämt är gällande
är ändamålsparagrafens lydelse följande: ”... att utföra tekniskt forsknings-
och utvecklingsarbete, bedriva konsultverksamhet avseende ledarutveckling
och annan därmed förenlig verksamhet”.
Man kan här konstatera att bolaget startade med höga ambitioner och att
det ifråga om satsningar på projekt från högskolan liknade vad som planera-
des inom Rödkallen (se avsnitt 7 nedan).
Bolaget skulle i hög grad förlita sig på kompetens utifrån. I prospektet be-
skrevs detta på följande sätt: ”Detta förutsätter att bolaget skapar mycket
breda kontaktytor med forskningsvärlden, samhället och inte minst näringsli-
vet.” — ”Till bolaget kommer att knytas en speciell referensgrupp med före-
1996/97:RR2
Underbilaga 1
72
trädare för kommuner och länsorgan. Former för samråd och kontakter med
forskningsvärld och näringsliv kommer också att preciseras.”
BTU inrättade sitt kontor i den s.k. Teknikdalen i Borlänge. Denna an-
läggning var ett nyligen uppfört centrum för högteknologi som skulle inne-
hålla nya avknoppningsföretag, några etablerade företags utvecklingsavdel-
ningar och delar av högskolan med bl.a. ett materialtekniskt laboratorium.
Enligt prospektet ansågs särskilt kopplingen till högskolan med dess inrikt-
ning på data, elektronik, styr- och reglerteknik och materialteknik vara vä-
sentlig.
Inledningsvis förklarade sig SSAB berett att tillskjuta 25 miljoner kronor och
STORA 12 miljoner kronor. Enligt uppgift var det ett starkt önskemål från
statens sida att dessa båda i regionen dominerande arbetsgivare skulle med-
verka aktivt. Staten hade enligt det nämnda riksdagsbeslutet ställt i utsikt upp
till 50 miljoner kronor som skulle utgå i proportion till de medel som till-
sköts av de privata företagen.
Dessa tre ägare utfäste sig att inte göra anspråk på aktieutdelning förrän år
2000.
Med det prospekt som upprättades avsåg grundarna att attrahera 13 miljo-
ner kronor från i första hand olika företag i Bergslagen. Därmed skulle BTU
kunna starta med en kapitalbas på 100 miljoner kronor.
Endast två företag accepterade dock att bli aktieägare. De var handelsstål-
tillverkaren Fundia (med verksamhet i bl.a. Smedjebacken) och Spendrups
Bryggeri (med anläggning i Grängesberg) som tillsammans satsade drygt
2,25 miljoner kronor. För statens del begränsades kapitaltillskottet till 37,5
miljoner kronor och en ägarandel om ca 48 %. Totalt förfogade BTU alltså
över ett eget kapital om 75 miljoner kronor.
Styrelsen formerades på följande sätt: Professor Lennart Schotte utsågs till
ordförande och ledamöter blev SSAB:s VD Leif Gustafsson, STORA:s vice
VD Lennart Hagelin samt Spendrups VD Jens Spendrup. Vidare ingick för
statens del avdelningsdirektör Björn Carlborg, länsstyrelsen i Kopparbergs
län, och planeringschef Lars Rekke, Industridepartementet.
Till VD utsågs den 1 augusti Rabbe Schildt som närmast kom från en be-
fattning som chef för Götaverken Motor inom Svenska Varv-koncernen.
Det kan noteras att flertalet delägare och några av styrelseledamöterna ha-
de erfarenheter från tidigare försök med regionala investmentbolag i Dalarna.
I Dala Invest som verkade från 1978 och några år in på 1980-talet ingick
bl.a. STORA och SSAB som delägare. I Dala Tillväxt som drev rörelse från
1983 till slutet av 1980-talet var bl.a. Spendrups Bryggeri aktieägare och
Jens Spendrup styrelseledamot.
Under 1991 avgick Jens Spendrup ur styrelsen för BTU. De statliga styrel-
seplatsema bytte innehavare. Björn Carlborg ersattes av Anders Friberg från
länsstyrelsen i Falun och Lars Rekke efterträddes av Olle Enstam, nyligen
pensionerad från Procordias koncernledning och bl.a. styrelseordförande i
bolaget Blekingen. Något år senare efterträddes Leif Gustafsson av Hans
Andersson, chef för SSAB Tunnplåt i Borlänge.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
73
I början av 1993 drabbades VD Rabbe Schildt av en svår sjukdom och er- 1996/97:RR2
sattes under våren som verkställande direktör av Sam Sjöberg som fortfaran- Underbilaga 1
de har denna befattning.
Under bolagets första verksamhetsår, 1989, förvärvades för totalt drygt 4
miljoner kronor ägarandelar i tre företag inom regionen:
Nordic Form (BTU:s andel 17 %) i Grängesberg. Företaget som hade
etablerats året innan tillverkade formutrustning till byggnadsindustrin och
hade 24 anställda.
Scan Caric (BTU:s andel 35 %) i Borlänge. Även detta företag hade startat
under 1988. Verksamheten omfattade sterilisering av medicinsk-tekniska
produkter på kontraktsbasis genom elektronbestrålning. Stora utvecklingsin-
satser gjordes för att utvidga användningen till andra områden. Bolaget hade
sex anställda.
Ortic (helägt, förvärvat från SSAB). Bolaget som påbörjade sin verksam-
het under 1984 konstruerade och sålde rullformningsmaskiner medan till-
verkningen skedde hos underleverantörer. Bolaget hade sex anställda.
Under 1990 investerades ca 17 miljoner kronor i förvärv av företag, aktier
och anläggningar. Det största förvärvet som också skulle få en stor betydelse
under kommande år var övertagandet från ett konkursbo av rörelsen i AKV
(tidigare benämnt Kopparbergs Verkstäder). Detta bolag hade ett 50-tal
anställda i Kopparberg och tillverkade avancerade maskiner för skärning,
spolning och rullformning av olika slags metaller. Kunderna fanns bland
stålverk och bearbetningsindustri i de nordiska länderna och på kontinenten.
AKV och Ortic slogs därefter samman till AKV-Ortic.
Minoritetsengagemang av mindre ekonomisk betydelse gjordes i utveck-
lingsbolagen Daltek Mätdata, Eureka Medical och Diesel Cleaner i Borlänge.
Under 1991 såldes innehaven i Daltek Mätdata och Eureka Medical till
andra företag i samma bransch. Scan Caric gick i konkurs efter ekonomiska
problem på grund av maskinhaveri och övertogs senare av ett konkurrerande
företag.
Närmare 13 miljoner kronor investerades i aktieförvärv. Rörelsen i Nordic
Form som hade försatts i konkurs övertogs från konkursboet och ingick
därefter som helägt dotterbolag till BTU.
Ca 72 % av Daltek AB förvärvades i samband med en finansiell rekon-
struktion. Daltek var ett utvecklingsbolag med verksamhet i Teknikdalen i
Borlänge och ägnade sig åt främst medicinska informationssystem och in-
dustriteknik. Antalet anställda uppgick till 35.
Drygt 43 % av aktierna i utvecklingsbolaget Shape International förvärva-
des, även i detta fall i samband med en finansiell rekonstruktion. Bolaget
sysslade med datorstyrd lågtrycksgjutning av metaller som aluminium.
(Engagemanget avyttrades 1993 men några detaljer om utvecklingen fram till
dess har inte varit tillgängliga.)
Därutöver tvingades moderbolaget bistå AKV-Ortic med lån på 17 miljo-
ner kronor för finansiering av kunder då AKV-Ortic hade svårigheter att få
bankkrediter.
74
Under 1992 överfördes ett utvecklingsprojekt inom sprängfogning till bo-
lagsform under namnet Dynaweld. Bolaget hade 3 anställda och var beläget i
Kopparberg.
Under 1993 försattes Nordic Form i konkurs för andra gången på två år.
Bolaget rekonstruerades i samarbete med det ovan nämnda Utvecklings AB
Laven varvid de båda utvecklingsbolagen tecknade hälften var av aktiekapi-
talet i ett nytt bolag. Senare sålde BTU sina aktier till Laven.
BTU:s aktier i Daltek som hade råkat in i en ny finansiell kris avyttrades
till bolaget Teknikdalen Invest.
Under 1994 överförde AKV-Ortics bankförbindelse Gotabanken sina
fordringar på bolaget till rekonstruktionsföretaget Retriva. I samband därmed
upphörde Retriva att bevilja nödvändiga kundgarantier till AKV-Ortic. För-
söken att ordna en ny kreditgivare misslyckades. Senare under året överlät
BTU aktierna i AKV-Ortic utan vederlag till riskkapitalbolaget KapN.
Även aktierna i Dynaweld avyttrades under 1994. Bergslagens Teknikut-
veckling hade därmed blivit ett vilande bolag utan verksamhet och i stort sett
helt utan tillgångar.
Detaljerade uppgifter på detta område har inte kunnat erhållas. Bolagets
förutvarande VD drabbades för några år sedan av en svår sjukdom. Eftersom
bolaget numera är vilande har dess handlingar arkiverats och inte kunnat
ligga till grund för efterforskningar.
Av BTU:s årsredovisningar framgår att några av de mindre utvecklingspro-
jekten delfinansierades genom lån från Industrifonden.
Enligt muntlig uppgift har inga belopp av betydelse lyfts i form av lokali-
seringsbidrag eller -lån, krediter från SIND/NUTEK eller annan statlig finan-
siering.
I ett fall har BTU samarbetat med ett annat statligt finansierat utvecklings-
bolag. Detta samarbete blev dock kortvarigt. Som nämndes i avsnitt 6.3 ovan
rekonstruerades under 1993 bolaget Nordic Form i Grängesberg tillsammans
med det lokala investmentbolagen Utvecklings AB Laven. Ett år senare
överlät BTU sina aktier till Laven. I samband därmed avstod BTU från sina
fordringar på Nordic Form.
Laven sålde Nordic Form vidare till det lokala investmentbolaget Väsman
Invest med Ludvika kommun och ABB som intressenter. Nordic Form mötte
fortsatta svårigheter på marknaden och försattes senare ännu en gång i kon-
kurs. Denna gång kunde rörelsen inte rekonstrueras utan lades ned.
Genom engagemanget i Daltek kom BTU att i viss mån samarbeta med
stiftelsen Teknikdalen. Denna hade bildats av STORA, SSAB, Vägverket,
Sparbanken och Borlänge kommun. Syftet var att stödja verksamheten i
Teknikdalen (se även avsnitt 6.1 ovan).
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
75
Redan under BTU:s första egentliga verksamhetsår, 1990, drabbades man av
stora svårigheter. Lågkonjunkturen som utbröt med full kraft under andra
halvåret 1990 medförde att AKV-Ortic fick för låg beläggning. För helåret
1990 visade AKV-Ortic en förlust på drygt 12 miljoner kronor.
En ny handlingsplan för AKV-Ortic arbetades fram. Verksamheten kon-
centrerades till Kopparberg. Utvecklingen av nya produkter intensifierades.
Samarbetsavtal tecknades med ABB avseende robotisering av maskiner.
Omläggningen av AKV-Ortic blev kostsam även under 1991. Bolaget gav
en förlust på 19 miljoner kronor varav en del betecknades som ”omstruk-
tureringskostnader av engångskaraktär”.
Även Nordic Form drabbades av stora problem under 1991 och försattes i
konkurs i september. BTU förlorade därvid betydande belopp. Efter en re-
konstruktion minskades antalet anställda från ca 45 till 30. Den svaga bygg-
konjunkturen i Sverige skulle kompenseras genom exportsatsningar på bl.a.
Tyskland.
Även engagemanget i en rekonstruktion av Daltek under 1991 blev kost-
nadskrävande. Tillsammans med förlusterna vid Nordic Forms konkurs be-
lastades BTU:s resultat med ca 10 miljoner kronor. Sammantaget redovisade
BTU för 1991 en koncernmässig förlust på 29 miljoner kronor.
Efter drygt två års verksamhet hade BTU:s finansiella resurser minskat
betydligt. Moderbolagets likvida medel hade sjunkit från ursprungliga
75 miljoner kronor till 39. Samtidigt hade moderbolaget tvingats lämnat
garantier för dotterbolagens bankkrediter på 43 miljoner kronor. Om dessa
garantier skulle behöva infrias helt och hållet, saknade moderbolaget dis-
ponibla medel.
Under det följande året, 1992, fortsatte den djupa lågkonjunkturen för
flertalet branscher. AKV-Ortic kunde genom sänkta kostnader förbättra sitt
resultat men gick fortsatt med förlust, -5 miljoner kronor. Bolagets krediter
kunde dock omförhandlas till bättre villkor.
I BTU:s bokslut för 1992 beaktades effekterna av konkursen för Nordic
Form och avyttringen av Daltek året därpå, vilket innebar en sammanlagd
förlust på nära 13 miljoner kronor.
Förutom förluster i AKV-Ortic gick nu även moderbolaget med ett mindre
underskott. Ränteintäkterna från likvida medel hade sjunkit till en nivå som
något understeg moderbolagets kostnader på ca 4 miljoner kronor för led-
ning, administration och olika projekt. Även utvecklingen av Dynaweld
kostade relativt stora belopp under 1992.
Sammantaget visade BTU-koncemen en förlust om nära 27 miljoner kro-
nor för 1992. Vid årsskiftet 1992/93 var därmed moderbolagets likvida re-
surser i det närmaste uttömda. Även AKV-Ortics ekonomiska ställning var
relativt svag trots att moderbolaget löpande hade täckt alla förluster.
För bokslutsarbetet ansvarade bolagets nye VD Sam Sjöberg som hade
tillträtt under våren. Sjöberg hade redan under 1992 varit verksam på nära
håll, som ansvarig för rekonstruktionen av Daltek, där BTU var majoritets-
ägare.
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
76
Sjöbergs uppgift blev att försöka avvärja en ekonomisk kris för BTU och
AKV-Ortic och att avveckla BTU:s verksamheter utan konkurs. Koncernens
bankförbindelse sedan starten, Gotabanken, sade under våren upp sina kredi-
ter, spärrade bolagets bankkonton och påkallade infriande av moderbolagets
garantiåtaganden för AKV-Ortic.
BTU-styrelsens bedömning var att AKV-Ortic borde räddas undan ännu en
konkurs. Efter flera svåra år ansågs bolaget ha en teknisk och marknadsmäs-
sig potential när konjunkturen förbättrades och inte minst svensk exportin-
dustri kunde skörda frukterna av att den svenska kronan flöt fritt på en lägre
nivå sedan november 1992. Dessutom hade bolaget anpassat sin personal
och sina kostnader till lägre produktionsvolymer. Antalet anställda hade på
två år minskats från ca 70 till omkring 40.
Trots de positiva utsikterna medförde dock även 1993 en fortsatt förlust
för AKV-Ortic, -2 miljoner kronor.
Tillsammans med avvecklingskostnader för olika engagemang på 6 miljo-
ner kronor och moderbolagets egna kostnader på 3 miljoner kronor medförde
detta en sammanlagd förlust för BTU-koncemen under 1993 på ca 11 miljo-
ner kronor.
Svårigheterna att ordna finansieringen av AKV-Ortic medförde att BTU
måste hitta en ny ägare till bolaget som kunde klara upp kreditproblemen och
ville ta på sig ägaransvaret. En försvårande omständighet i ansträngningarna
var att AKV-Ortics resultatkurva åter vände nedåt under 1994.
(Helårsbokslutet visade senare ett underskott på -7,6 miljoner kronor.)
Riskkapitalbolaget KapN inom Atle-sfären med kunnande från bl.a. pro-
cessindustri förklarade sig på hösten 1994 berett att överta AKV-Ortic för en
symbolisk summa. Uppgörelsen innebar att BTU förlorade sin investering
och utgivna lån på sammanlagt drygt 7 miljoner kronor. Därmed hade BTU
både avyttrat samtliga engagemang och förbrukat sitt kapital. Kvar fanns ett
eget kapital på obetydliga 100 000 kr.
Av BTU:s årsredovisning för 1994 framgår också att styrelseledamöterna
med hänsyn till bolagets ekonomiska ställning avstod från att uppbära kost-
nadsförda men ej utbetalda styrelsearvoden från 1992 och 1993 på totalt
400 000 kr.
BTU:s finansiella utveckling 1990-1994
Miljoner kronor
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
Tillskott av likvida medel 1989 75
Moderbolagets resultat + 8
(ränteintäkter ./. kostnader för administration och projektbe-
dömning)
Förluster inom AKV-Ortic - 44
Förluster inom övriga engagemang - 39
Likviditet netto 31/12 1994 0
Anm. Fördelningen av förlusterna mellan AKV-Ortic och övriga engagemang är
ungefärlig. Tillgängligt siffermaterial för Bergslagens Teknikutveckling (BTU) med-
ger endast en översiktlig analys.
77
BTU lyckades aldrig bidra till någon nämnvärd teknisk eller sysselsättnings-
mässig utveckling i de aktuella kommunerna, Ludvika, Smedjebacken, Bor-
länge, Ljusnarsberg och Hällefors trots betydande insatser av kapital och
kompetens. Såvitt vi kan bedöma gjordes över huvud taget ingen satsning i
Smedjebacken och Hällefors.
Till de 83 miljoner kronor som förbrukades av BTU:s egna medel bör läg-
gas ett okänt antal miljoner i förluster för andra parter vid flera konkurser
och ackordsuppgörelser. I någon mån torde dessa förluster ha drabbat lokala
leverantörer som förlitat sig på att ett delvis statsägt investmentbolag var
delägare eller snarare huvudägare.
Som tidigare har nämnts startade BTU sin verksamhet med en mycket ambi-
tiös målsättning. Bolaget skulle delta i finansieringen av mindre och medel-
stora företag, föra ut utvecklingsprojekt från högskolan i Borlänge och med-
verka i ledarskapsutvecklingen inom företagen i regionen. Sett i ljuset av
detta syfte är det enkelt att konstatera att BTU inte har lyckats särskilt väl.
Sex utvecklingsprojekt bedrevs med aktivt stöd av BTU. Inget av dessa
kvarstod inom BTU under längre tid än ett eller ett par år. Med tanke på den
stora spridning inom olika teknikområden och branscher som projekten
representerade torde möjligheterna för BTU att under denna tid tillföra kom-
petens ha varit begränsade. Inte heller förefaller projekten ha kunnat ge var-
andra något nämnvärt stöd.
Såvitt vi vet har inget av utvecklingsprojekten i andra händer ännu nått nå-
gon mer betydande omfattning. BTU:s bidrag kan i bästa fall ha varit att
genom kapital medverka till att projekten fick en något fastare form så att de
hade bättre förutsättningar att hamna i en industriellt riktig omgivning.
I bolaget Nordic Form torde BTU ha satsat ett belopp i intervallet 20-30
miljoner kronor. Till detta kommer för oss okända förluster för olika kredit-
givare i flera konkurser. I relation till antalet anställda, som varierade mellan
20 och 40, var kapitalförbrukningen avsevärd. Till slut tvingades nya ägare
lägga ned rörelsen. Kostnaden per sysselsatt torde ha uppgått till ett högre
belopp än utbetald lön och lönebikostnad.
I AKV-Ortic förlorade BTU minst 44 miljoner kronor. Vid överlåtelsen till
KapN 1994 sysselsatte bolaget ca 35 personer. De kvarvarande arbetstillfäl-
lena kan alltså sägas ha kostat ca 1,25 miljoner kronor per person under en
femårsperiod, i stort sett motsvarande kostnaden för lön och lönebikostnad,
Här har man dock bidragit till att ett tekniskt avancerat företag finns kvar på
marknaden med så vitt kan bedömas mer utvecklade produkter.
Rekonstruktionen av Daltek bidrog till att utveckla ett teknikintensivt före-
tag som numera i annan ägo har ett 60-tal anställda inkl, försålda avläggare.
Närmare uppgifter om Daltek har inte varit tillgängliga varför en analys av
detta bolag inte är möjlig.
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
78
I varje fall sedan 1991, då departementets styrelserepresentant Lars Rekke
lämnade bolaget, tycks kontakterna mellan regeringskansliet och BTU ha
varit sporadiska.
BTU är sedan hösten 1994 ett vilande bolag med ett obetydligt kapital.
Ägarbilden är oförändrad. Enligt uppgift finns f.n. inga planer på att åter-
uppta verksamheten eller för en försäljning av bolaget.
I avsnitt 6.1 ovan om tillkomsten av Bergslagens Teknikutvecklings AB
redogjordes för den handlingsplan som styrelsen för SSAB Svenskt Stål
antog under våren 1987. Planen skulle få stora konsekvenser för sysselsätt-
ningen vid företagets anläggningar i Bergslagen - även i viss mån i Luleå.
Bland annat tedde sig framtiden för valsverken i Luleå osäker.
I början av 1988 överlämnade regeringen till riksdagen förslag till en rad
särskilda regionalpolitiska insatser även i Norrbottens län (prop. 1987/88:86,
bilaga 8, s. 51-54). Bakgrunden var enligt propositionen planerade personal-
neddragningar inte bara vid SSAB i Luleå utan även vid ASSI:s och LKAB:s
anläggningar i Norrbotten. Här begränsas dock framställningen till de frågor
som direkt sammanhänger med bildandet av Rödkallen.
I propositionen erinrades om några redan befintliga riskkapitalbolag i
Norrbottens län som hade tillkommit med statlig finansiering. Till Malmfäl-
tens Finans hade staten lämnat ett bidrag på 50 miljoner kronor vid bildandet
1983. Bolaget ägdes av en rad företag i länet. Det likaledes privatägda
Bothnia Invest erhöll 1984 ett statligt lån på 8 miljoner kronor. Vidare fanns
inom statliga Procordia utvecklingsbolaget Cordinor (bildat 1976 under
namnet NJA Invest, senare namnändrat till Regioninvest) som hade fått stora
kapitaltillskott från staten vid flera tillfällen. Slutligen fanns den av staten
helägda stiftelsen Administrativ Produktion Malmfälten (APM) som bedrev
projekt med syfte att skapa arbetstillfällen inom tjänstesektorn i malmfälten.
Departementschefen ansåg enligt propositionen det vara ändamålsenligt att
försöka samordna dessa olika resurser. Ungefär samtidigt framlades f.ö.
förslag i motioner till riksdagen av några socialdemokratiska riksdagsmän att
de sju regionala investmentbolag med statligt delägande som vid denna tid
var verksamma i Norrlandslänen borde samordnas bättre genom statens
försorg.
Propositionen utmynnade i ett förslag att 30 miljoner kronor skulle anslås
för att förstärka tillgången på riskkapital i Norrbottens län och att regeringen
skulle bemyndigas att besluta om villkoren för statens deltagande i ett even-
tuellt samordnat investmentbolag. I bemyndigandet borde också ingå att
1996/97:RR2
Underbilaga 1
79
regeringen skulle kunna besluta om ändamålsenliga förändringar i villkoren
för tidigare lämnat statligt stöd.
Riksdagen biträdde regeringens förslag.
Diskussionerna om en samordning mellan de befintliga bolagen och insti-
tutionerna ledde till vissa resultat. Malmfältens Finans (senare namnändrat
till Akila) övertog först Bothnia Invest och därefter verksamheten inom
Administrativ Produktion i Malmfälten (APM) - i det sistnämnda fallet mot
att staten avstod från framtida avkastning på det kapital som hade tillskjutits
till Malmfältens Finans.
Helt lyckades inte samordningen. Under sommaren 1988 bildades ett nytt
regionalt investmentbolag under namnet Norrbottningen på grundval av riks-
dagsbeslutet. Enligt uppgift engagerade sig personligen dåvarande indus-
triministern (Thage G Peterson), landshövdingen i Norrbottens län (Curt
Boström) och SSAB:s styrelseordförande (Björn Wahlström) i förbered-
elsearbetet.
Staten och SSAB tillsköt vardera 25 miljoner kronor och kom på så sätt att
äga hälften var av bolaget.
Bolaget syfte beskrevs på följande sätt i den bolagsordning som fastställ-
des i augusti 1988:
... att medverka till att skapa, utveckla lönsamma verksamheter i företag
kring Högskolan i Luleå. Bolaget skall i enlighet härmed kunna lämna kredi-
ter i olika former och/eller garantier till utvecklingsbara företag samt förvär-
va aktier eller andelar i sådana företag.
Bolaget äger därutöver genom ekonomiska insatser och på annat sätt stödja
åtgärder som är ägnade att främja forsknings- och utvecklingsverksamhet av
betydelse för företag som avses i första stycket.
Bolaget äger slutligen också ekonomiskt och på annat sätt stödja åtgärder
som syftar till att främja kvalificerad företagsledarutveckling, samt idka
därmed förenlig verksamhet.
Som nämndes ovan tecknades staten och SSAB hälften var av aktiekapitalet i
det nya bolaget.
Under 1990 gjordes ansträngningar för att bredda ägandet inom Norrbot-
tens näringsliv och därmed förstärka bolagets kapital. (Under 1989 hade
Norrbottningen bytt namn till Rödkallen.) Särskilt Björn Wahlström engage-
rade sig i dessa kontakter. Utfallet blev dock magert.
Endast ASSI och LKAB förklarade sig beredda att bli delägare. Dessa bå-
da företag tecknade aktier för 6 miljoner kronor och fick därmed 6,5 % var-
dera av aktiekapitalet. Dessförinnan hade SSAB överlåtit delar av sina aktier
till Högskolan och till stiftelsen Centek. Den senare hade bildats 1983 med
anknytning till högskolan för att medverka i utvecklingen av intressanta
projekt.
Ägarfördelningen efter dessa förändringar framgår av nedanstående tabell.
Det kan noteras att inga privata intressen finns representerade.
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
80
Statens aktier förvaltades av Länsstyrelsen i Luleå. En tjänsteman vid
länsstyrelsen representerade staten vid bolagsstämmorna i Rödkallen.
Styrelsen formerades med Björn Wahlström som ordförande och med föl-
jande ledamöter: läkaren Karl-Axel Backman, Folke Burstrand, chef för
SCA:s anläggning i Munksund, Torbjörn Hedberg, rektor för Högskolan i
Luleå, Karl-Gustav Holmqvist, landstingsråd i Norrbotten, Ernst Kero, ut-
vecklingschef vid SSAB:s dotterbolag Plannja, planeringschef Lars Rekke,
Industridepartementet, och Luleåadvokaten Olof Widman.
Holmqvist och Rekke kan sägas ha ingått i styrelsen på ett uttryckligt
mandat från staten.
I januari 1989 kunde en företagsledning tillträda. Till verkställande direk-
tör utsågs Ingemar Westin, då ekonomichef vid ASSI Kraftliner i Lövholmen
utanför Piteå.
Aseas förre VD Torsten Lindström övertog 1990 ordförandeposten efter
Wahlström. Även Backman,
Burstrand, Rekke och Widman lämnade styrelsen. Till nya ledamöter ut-
sågs Jan-Eric Bergmark, SSAB Luleå, Anders Haglund, chef för ASSI
Kraftliner i Piteå, Ante Jämtlid, direktör i stiftelsen Centek och Håkan Sun-
din, finansdirektör i LKAB.
Under 1992 utsågs Bergmark till ordförande efter Lindström som lämnade
styrelsen av åldersskäl. Även Kero avgick ur styrelsen. Några efterträdare till
de nämnda personerna utsågs inte.
Under våren 1992 avgick Ingemar Westin som VD. Christer Hedlund som
hade anställts som controller i Rödkallen på hösten 1989 utsågs till t f verk-
ställande direktör och blev senare permanent innehavare av befattningen.
Ägarandelar Rödkallen AB fr.o.m. 1990
Andel av aktie-kapitalet (%)
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
Staten 43,5
SSAB 17,5
Högskolan i Luleå 13
Stiftelsen Centek 13
LKAB 6,5
ASSI 6,5
Summa 100
Under det första verksamhetsåret, 1988, genomfördes ett par mindre före-
tagsförvärv. Från stiftelsen Centek köptes Centek Invest. Detta bolag syssla-
de med uppdragsutbildning och hade också gjort vissa investeringar i ny
teknik i länet i form av minoritetsengagemang. Till dessa hörde Thermopac
AB i Gällivare som utvecklade en isolerad transportbehållare för bl.a. vacci-
ner. Även Malmfältens Finans fanns bland Thermopacs delägare.
Centek hade en alltför liten kapacitet för att finansiera sina projekt. Bola-
get hade utrustats med ett aktiekapital på endast 180 000 kr samtidigt som
den tidigare ägaren, stiftelsen Centek, hade begränsade ekonomiska resurser.
Under 1989 förvärvades dataföretaget Arctic Software från stiftelsen
Centek. Arctic hade startats 1986 av en grupp tidigare anställda vid högsko-
lans dataavdelning. Personalstyrkan uppgick vid förvärvet till ett 20-tal an-
6 Riksdagen 7996/97. 2 saml. RR2
ställda. Företaget utvecklade och sålde programvara för bl.a. statlig ekonomi-
administration, Tullverket och större industriföretag.
Några mindre dataföretag i Norrbotten övertogs och lades ihop med
Arctic. Ett av dessa sysslade med datoriserad dokumenthantering och optisk
lagring av handlingar. (Under 1995 byggdes en filial upp i Arjeplog med ett
halvdussin anställda för kommersiell exploatering av denna teknik.)
Totalt investerades under året för ca 13 miljoner kronor.
Under 1990 startades två företag som byggde på teknik framtagen vid
Högskolan i Luleå. Autonavigator AB tillverkade ett elektroniskt styrsystem
för självgående fordon. Frysskydd AB (senare namnändrat till Thermo Gu-
ard) utvecklade en teknik för eliminering av frysskador på vattenledningar. I
båda fallen ägde Rödkallen 91 % och uppfinnaren 9 %.
Sökandet efter utvecklingsbara projekt från högskolan skedde via det s.k.
Business Development Center (BDC), som var ett samarbetsorgan för Röd-
kallen, Centek, Norrbottens Forskningsråd och Utvecklingsfonden. Detta
samarbete pågick från 1989 till 1993 men resulterade i mycket få satsningar.
Ingen av dessa drevs vidare på längre sikt.
Rödkallens företagsledning i det närmaste ”dammsög” Norrbottens län på
jakt efter utvecklingsbara företag och projekt. I sökandet fastnade man för
bolaget Antenna i Kalix. Detta företag hade byggt upp en tillverkning av
olika elektronikprodukter, bl.a. en s.k. trygghetstelefon för äldre och handi-
kappade och Hem Larm. Med tiden hade Televerkets dotterbolag Tele Larm
engagerat sig som delägare vid sidan om entreprenören själv. Antenna hade
ett 50-tal anställda inkl, viss verksamhet i Gävle som hade förvärvats från
Televerket Radio.
Enligt uppgift var styrelsen skeptisk till förvärvet, men detta genomfördes
ändå. Redan efter kort tid visade det sig att Antennagruppen gick med avse-
värda förluster. Tvister uppstod med Tele Larm om rättigheterna till larm-
produkterna.
Tele Larm sålde sitt delägande i Antenna i Rödkallen och förläde produk-
tionen av larmprodukter till Sydostasien. En kraftig förändring av bolaget
blev nödvändig. Verksamheten i Kalix och Gävle såldes tillbaka till de tidi-
gare privata delägarna. Industrifastigheten i Kalix överläts för ett nedskrivet
värde till kommunen.
Rödkallen hade därmed förbrukat en stor del av sina likvida medel och ut-
rymmet för nya satsningar var därmed begränsat. Efter VD-skiftet våren
1992 inriktades verksamheten på att utveckla det kvarvarande engagemanget.
Riksdagens privatiseringsbeslut från december 1991 bidrog också i någon
mån till att dämpa aktiviteten inom bolaget.
Under 1991 startades ett bolag för utveckling av en metod för framställ-
ning av självborrande skruvar för ortopediska ändamål. Bolaget har sedan
dess drivits i mycket liten skala.
Flera av utvecklingsprojekten såldes, Thermo Guard till uppfinnaren och
Autonavigator till ett annat företag i samma bransch. Därmed återstod endast
dotterbolaget Arctic Software. När aktierna i Rödkallen såldes under somma-
ren 1993 var det således en affär om ett datakonsultföretag snarare än om ett
regionalt investmentbolag.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
82
Visst lokaliseringsstöd har utgått till bolag inom Rödkallenkoncemen, främst
s.k. offertstöd till Arctic Software. Med i övertagandet av några projekt från
Centek följde vissa lån från NUTEK. Sammantaget har det rört sig om rela-
tivt obetydliga belopp.
Vid avvecklingen av Rödkallens engagemang i Antenna-gruppen återkräv-
des lämnade bidrag från NUTEK på ca 4 miljoner kronor.
Rödkallenkoncemens utveckling har redan skisserats i de föregående avsnit-
ten. Därutöver kan nämnas följande.
Möjligheten enligt bolagsordningen att delta i finansieringen av utveck-
lingsprojekt genom att lämna krediter och garantier utnyttjades bara gent-
emot några dotter- och intressebolag.
I enlighet med tredje stycket i bolagsordningens ändamålsparagraf avsatte
Rödkallen redan under sitt första verksamhetsår, 1988, 10 miljoner kronor
till en nybildad institution, Norrbottensakademien. Akademiens syfte var att
”främja vetenskapliga, kulturella och idrottsliga aktiviteter samt att stödja
högre utbildning, främst ledarskapsutbildning”.
Tanken var att bl.a. dra nytta av utflyttade, ofta pensionerade, norr-
bottningars erfarenheter och kontakter. Till ordförande utsågs förre överbe-
fälhavaren Stig Synnergren. I styrelsen fanns också bl.a. Torsten Lindström.
Stiftelsen administrerades t.o.m. 1990 av Rödkallen och därefter av Handels-
kammaren i Norrbotten.
Ytterligare 2 miljoner kronor lämnades under 1990 i bidrag till Norrbot-
tensakademien. Kapitalet utgjorde en del av den nyemission på 6 miljoner
kronor som gjordes samma år. Tillskottet var avsett för uppbyggnaden av ett
s.k. Teknikens Hus i Luleå.
Rödkallen tillfördes 56 miljoner kronor i eget kapital från aktieägarna. Av
dessa medel lämnades 12 miljoner kronor vidare till Norrbottensakademien.
Moderbolagets egen rörelse (ränteintäkter minus administrationskostnader)
lämnade ett underskott på 3,6 miljoner kronor sammanlagt under åren 1988—
1993. Kvar fanns alltså för investeringar, utvecklingsprojekt och förlust-
täckning ca 40 miljoner kronor.
Det enskilda mest kostnadskrävande engagemanget blev Antennagruppen i
Kalix. Enligt våra beräkningar kostade denna satsning ca 15 miljoner kronor.
Rödkallens övriga projekt torde sammantaget ha dragit en nettokostnad på
några få miljoner kr.
I aktier i Arctic Software investerades över åren ca 16 miljoner kronor.
Värdet på dessa aktier torde - med tanke på värderingen vid försäljningen av
Rödkallen 1993 - uppgå till ett lägre belopp.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
83
Vid tiden för privatiseringen av Rödkallen sommaren 1993 kvarstod i
Rödkallens kassa ca 8 miljoner kronor. En del av dessa medel var dock kort-
fristigt utlånade till Arctic Software. Ytterligare ett belopp om 1,5-2 miljo-
ner kronor hölls i reserv för den slutliga avvecklingen av vissa projekt.
Sammanfattningsvis återstod under 1993 något under hälften av det kapital
som hade satts in i Rödkallen. Merparten av detta var investerat i Arctic
Software.
Rödkallen torde ha varit en viktig samarbetspartner för högskolan i dennas
ansträngningar att föra ut forskningsresultat. Däremot har Rödkallens sats-
ningar - bortsett från Arctic Software - haft en ganska obetydlig effekt för
regionen.
Rödkallen kunde under de första åren ge Arctic ett viktigt finansiellt stöd.
Från och med Rödkallens svårigheter genom Antenna-krisen på hösten 1990
kunde Rödkallen inte bidra ekonomiskt och Arctic hade då utvecklats så väl
att bolaget kunde stå på egna ben. Kompetensmässigt torde Arctic inte någon
gång ha varit beroende av Rödkallen.
Rödkallen har - åtminstone under de första åren - medverkat till en gynnsam
utveckling för Arctic Software som har från en blygsam start har blivit ett av
Norrlands största datakonsult- och programutvecklingsföretag. Bland Arctics
kunder märks storföretag som Assi Domän, Boliden, LKAB och SSAB.
Däremot har Rödkallen inte i övrigt kunnat leva upp till ambitionen att
kommersiella projekt från högskolan i regionen. Det kan handla om en
kombination av för få intressanta projekt och otillräckliga resurser hos in-
vestmentbolaget, både vad gäller kompetens och kapital.
Datakonsultföretaget Frontec kontaktade under 1993 staten för att diskutera
ett övertagande av Rödkallen i syfte att slå ihop Arctic Software med sin
egen rörelse i Norrbotten. Frontec hade ett 10-tal anställda i Luleå och Pajala
men ansåg att denna verksamhet var för liten för att på längre sikt vara livs-
kraftig. Genom en samordning med Arctic Software skulle kompetensen och
storleken bli tillräcklig.
I augusti 1993 undertecknades ett avtal mellan staten och Frontec varige-
nom Frontec förvärvade statens aktier för 3,1 miljoner kronor. Ärendet hade
dessförinnan behandlats av privatiseringskommissionen som fann villkoren
acceptabla.
Enligt en PM av 1993-06-07 från Näringsdepartementet till Privatise-
ringskommissionen uppgick Rödkallens justerade egna kapital till knappt 13
miljoner kronor efter avdrag för vissa avvecklingskostnader. Värdet på
Arctic hade då justerats ned jämfört med det bokförda värdet i Rödkallens
redovisning. Staten och övriga delägare i Rödkallen hade enats om ett pris
1996/97:RR2
Underbilaga 1
84
för hela bolaget på 9,5 miljoner kronor. Den ”rabatt” på 3,5 miljoner kronor
som Frontec sålunda erhöll motiverades av att bolaget gjorde åtaganden av
regionalpolitisk karaktär. Sysselsättningen vid Arctic Software och vid
Frontecs tidigare kontor i Luleå och Paj ala (med ett 20-tal anställda) skulle
bibehållas. Dessutom skulle Rödkallen utveckla sitt samarbete med högsko-
lan.
I de fortsatta förhandlingarna reducerades köpesumman ytterligare till 7,2
miljoner kronor för hela bolaget vilket alltså motsvarade 3,1 miljoner kronor
för statens andel.
Högskolan anhöll i september 1994 om att statens andel av köpeskillingen
för Rödkallen skulle användas för högskoleanknutna utvecklingsprojekt.
Därvid åberopade högskolan uttalanden som hade gjorts av Näringsdeparte-
mentet vid försäljningstillfället i augusti 1993.
Senare meddelade Frontec att bolaget, om högskolans önskemål uppfyll-
des, skulle frånfalla en begäran om omförhandling av köpeskillingen som
hade framförts på våren 1994 med åberopande av vissa garantiåtaganden från
statens sida i köpeavtalet. Frontec ansåg då att 1993 års bokslut för Rödkal-
len avvek negativt från vad som hade förutsatts i förvärvsförhandlingarna.
I februari 1995 beslöt regeringen att beloppet, 3,1 miljoner kronor, skulle
överföras till högskolan. Pengarna tillfördes ett nybildat forsknings- och
utvecklingscentrum, kallat Centrum för Distansöverbryggande Informations-
teknik (CDT). Denna institution hade skapats av Ericssons programvaruföre-
tag Erisoft, Frontec (via Rödkallen), Telia Research, Luleå kommun, hög-
skolan och länsstyrelsen. Inom CDT drivs ett 10-tal utvecklingsprojekt.
I sammanhanget kan man påminna om att högskolan indirekt fick del av
ytterligare medel genom att stiftelsen Centek för sina aktier i Rödkallen
erhöll drygt 900 000 kr.
Frontec är ett sedan våren 1995 börsnoterat företag verksamt inom utveck-
ling och försäljning av programvara för datorer. Vid tiden för övertagandet
av Rödkallen hade Frontec ca 300 anställda.
Verksamheten har utvecklats framgångsrikt under 1994 och 1995. I Norr-
botten uppgick personalstyrkan till 130 personer i början av 1996 mot om-
kring 80 vid övertagandet.
Enligt uppgift från Näringsdepartementet kommer man under 1996 att un-
dersöka i vilken mån Frontec har uppfyllt sina regionalpolitiska åtaganden i
avtalet från 1993. Avtalet mellan staten och Frontec har inte varit tillgängligt
i arbetet på denna rapport. Det tycks dock vara så att eventuella avvikelser
från åtagandena inte är förenade med ekonomiska eller andra sanktioner.
Under hösten 1989 diskuterades mellan regeringskansliet och några privata
företag olika projekt för att skapa ny sysselsättning i Blekinge. Bakgrunden
1996/97:RR2
Underbilaga 1
85
var den bekymmersamma sysselsättningsutvecklingen i Blekinge under
1980-talet. Resultatet av diskussionerna redovisades i prop. 1989/90:66 som
beslutades av regeringen den 21 december 1989.
I propositionen föreslog regeringen riksdagen att 25 miljoner kronor skulle
utgöra ett statligt medelstillskott till ett nytt utvecklings- och investment-
bolag i Blekinge. Den statliga kapitalinsatsen skulle motsvaras av en insats
från privata intressenter av ett bundet eget kapital om minst tre gånger den
statliga insatsen. Regeringen föreslog riksdagen att bemyndiga regeringen att
besluta om villkoren och formerna för medelstillskottet.
Utskottet tillstyrkte propositionens förslag (bet. 1989/90:AU 20). Riksda-
gen beslöt i enlighet med propositionen.
Initiativtagare till bolaget - som senare fick namnet Utvecklings AB
Skeppsankaret - var det börsnoterade utvecklingsbolaget Active i Malmö AB
och det då helt familjeägda byggföretaget Bröderna Paulsson PEAB, också
verksamt i Sydsverige. Dessa båda bolag åtog sig också ledningsansvaret för
Skeppsankaret.
Förebild för Skeppsankaret var det framgångsrika Utvecklingsaktiebolaget
Kranen i Malmö. Detta bolag bildades under hösten 1986 av staten, PEAB
och en rad andra privata företag för att skapa och utveckla mindre och me-
delstora företag i Malmöregionen. Bakgrunden var beslutet samma år om
nedläggningen av Kockums civila fartygsproduktion i Malmö. Statens kapi-
talinsats var 50 miljoner kronor.
Kranen utvecklades så väl att PEAB under 1989 begärde att få överta sta-
tens aktiepost. Köpesumman överenskoms till 63 miljoner kronor.
Skeppsankaret bildades på i huvudsak följande sätt. Ett av PEAB helägt
fastighetsbolag, Audentes Fastighets AB, med ett mindre fastighetsbestånd i
Blekinge, bytte namn till Skeppsankaret. Active som hade gamla affärsför-
bindelser med PEAB tecknade aktier för 15 miljoner kronor. PEAB:s insats
värderades likaledes till 15 miljoner kronor.
I maj 1990 var även övriga investerare klara,
Saab-Scania med 10 miljoner kronor, Sydfonden (en av löntagarfonderna)
10, Ikano Handels- och Förvaltnings AB (närstående bolag till Ikea) 10,
Riksbyggen 10 och Folksam 5. Med statens 25 miljoner kronor tillfördes
Skeppsankaret därmed totalt ett eget kapital på 100 miljoner kronor (varav
aktiekapital 50 miljoner kronor).
Saab-Scanias engagemang kan ses mot följande bakgrund. Under slutet av
1989 tecknade staten och Saab-Scania ett avtal om statlig medverkan i finan-
sieringen av flygplansprojektet Saab 2000. I avtalet åtog sig Saab-Scania
bl.a. också att etablera en fabrik i Karlskrona för montering av bensinmotorer
för personbilar. Den nya verksamheten beräknades i mitten av 1990-talet
sysselsätta 500 personer. I december 1989 ledde Saabs personbilsdivisions
växande problem till att amerikanska General Motors inträdde som hälften-
ägare i ett nybildat bolag, Saab Automobile AB, som övertog rörelsen. Sam-
tidigt som försäljningen av personbilar sjönk hade Saab-Scania investerat i
en ny bensinmotorfabrik i Södertälje som under de nya förutsättningarna
bedömdes som tillräcklig. Etableringsplanema i Karlskrona skrinlädes där-
för.
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
86
De övriga delägarna förmedlades genom kontakter av Peabs ene huvud-
ägare Erik Paulsson.
Utvecklings AB Skeppsankarets syfte enligt den bolagsordning som antogs
i november 1989 var att ”medverka till att skapa, utveckla och stimulera
lönsam och varaktig näringsverksamhet i Blekinge”. Detta skulle ske ”genom
finansiering och/eller ägarengagemang och managementinsatser samt genom
uthyrning och förvaltning av fast egendom”.
Det hörde till bilden att industrisysselsättningen hade gått ned väsentligt
även i västra Blekinge. Götaverken Sölvesborg med över 300 anställda hade
lagts ner 1980-1981. Facits fabrik i Svängsta upphörde i slutet av 1980-talet.
Kockums gjuteri i Kallinge med ca 500 anställda avvecklades successivt
under slutet av 1980-talet och lades slutligen ner helt 1991.
Kapitalinsatserna och ägarandelarna i Skeppsankaret framgår av nedanståen-
de tabell.
Ägarandelar Utvecklings AB Skeppsankaret
Kapitalinsats Andel av aktiekap. Andel av röstetalet
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
|
(miljoner kronor) (%) |
(%) | |||
|
Staten |
25 |
25 |
6,8 | |
|
PEAB |
15 |
15 |
40,5 | |
|
Active |
15 |
25 |
40,5 | |
|
Övriga |
45 |
45 |
12,2 | |
|
Summa |
100 |
100 |
100 | |
Mellan staten, PEAB och Active skrevs i maj 1990 ett ägaravtal. Partema
förklarade sig vara överens om att statens engagemang borde avse en tids-
begränsad period om tre-fem år ”under vilket Bolaget kan utveckla formerna
för sin verksamhet samt konsolideras”. Efter tre år skulle PEAB och/eller
Active ha rätt att inlösa statens aktier. Om PEAB och/eller Active inom fem
år inte hade utnyttjat denna rätt hade staten rätt att kräva att PEAB och/eller
Active skulle lösa in statens aktier i Skeppsankaret.
Vid inlösen enligt något av de nämnda alternativen skulle lösenbeloppet
vara statens kapitalinsats 25 miljoner kronor plus en årlig ränta på 11,25 %.
I avtalet förband sig PEAB och Active vidare att
- medverka till att en av staten nominerad person skulle utses till styrelse-
ledamot och en till suppleant i styrelsen,
- samråda med staten före val av styrelseordförande,
- staten skulle få tillfälle att genom revisor eller på annat sätt granska bo-
lagets verksamhet och få full insyn,
- tillse att viktigare avtal mellan PEAB resp. Active och Skeppsankaret
skulle behandlas i bolagets styrelse.
Avtalet omnämndes såvitt vi har kunnat finna aldrig i regeringens årliga
redogörelse till riksdagen för de statliga företagen, i Skeppsankarets års-
redovisning eller i andra offentliga sammanhang. Däremot kunde den upp-
märksamme läsaren hitta en upplysning om inlösenbestämmelserna i en not
till balansräkningen i Actives årsredovisning fr.o.m. 1991.
87
Från statens sida ingick i styrelsen fr.o.m bolagsstämman 1990 departe-
mentsrådet Göran Aldskogius, Arbetsmarknadsdepartementet. Till styrelse-
ordförande utsågs Bo Håkansson, VD och huvudägare i Active. Övriga le-
damöter var Åke Enliden, Riksbyggen, Per Erlandsson, Saab-Scania, Inge-
mar Gustafsson, Ikano, Erik Paulsson, PEAB, och Carl-Axel Zachrisson,
Sydfonden.
Styrelsesuppleant var Peter Wald, planeringsdirektör vid Länsstyrelsen i
Blekinge län, som hade utsetts på förslag av regeringen. Wald utövade i varje
fall under senare år statens ägarroll i Skeppsankaret.
Företagsledningen har förändrats flera gånger under årens lopp. Bolagets
förste verkställande direktör var Christer Browall. Redan under slutet av
1990 efterträddes denne av Tomas Adaktusson, tidigare VD för Utvecklings-
fonden i Blekinge. Två år senare avgick Adaktusson och ersattes av Ji-We-
bolagens VD Jörgen Severin. I februari 1994 lämnade Severin koncernen.
Till ny VD utsågs Karl-Erik Bäckius som tidigare bl.a. hade varit verksam
inom Uddcomb i Karlskrona.
Även i styrelsen skedde flera personförändringar, huvudsakligen under
1992. Bo Håkansson avgick i samband med att han lämnade Active varvid
Erik Paulsson övertog ordförandeposten i Skeppsankaret. Göran Aldskogius
avgick efter det att handläggningen av statens engagemang hade överförts
från Arbetsmarknadsdepartementet till Näringsdepartementet. Även Per
Erlandsson lämnade sitt styrelseuppdrag under 1992. Till styrelsen nyvaldes
Bengt Frennfelt, administrativ direktör vid Karlskronavarvet.
I broschyrer och annonser meddelade Skeppsankaret under det första verk-
samhetsåret, 1990, att verksamheten bedrevs inom affärsområdena Industri,
Handel, Fastigheter och Konsult.
Målet är att på kort tid bygga upp ett fastighetsbestånd av allsvenskt mått.
Skälet är givetvis att säkra en god tillväxt på kapitalet men också att ha en
god bas och få överblick och idéer för olika former av samverkan och struk-
turgrepp. Affärsområdet Fastighet går före och banar på så sätt väg för vårt
engagemang inom Industri, Handel och Konsult.
Redan under 1990 gjordes stora förvärv av företag och framför allt fastig-
heter. Den totala köpesumman för dessa förvärv uppgick till ca 107 miljoner
kronor, varav för fastigheterna ca 95 miljoner kronor och för industriföre-
taget Ji-We-bolagen ca 12 miljoner kronor. Fastighetsförvärven finansierades
delvis genom övertagande av befintliga lån på ca 23 miljoner kronor. Där-
med återstod ca en sjättedel (16 miljoner kronor) av Skeppsankarets ur-
sprungligen disponibla 100 miljoner kronor.
Förvärven gjordes främst från PEAB och från bolag kontrollerade av Acti-
ves huvudägare Bo Håkansson. Från bolagets VD Christer Browall köptes
två fastigheter. Browall var f.ö. också vid sidan om Håkansson intressent i
några av de bolag som förvärvades av Skeppsankaret.
Bland fastigheterna dominerade den f.d. varvsfastigheten i Sölvesborg som
förvärvades för 35 miljoner kronor. I övrigt förvärvades bl.a. Gamla sko-
fabriken i Sölvesborg, Sörby Centrum och en bilhandelsanläggning i Ronne-
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
88
by, några mindre industrifastigheter i Olofström och Karlskrona samt en
bostadsfastighet i Karlshamn.
Planer drogs upp för nybyggnation av bostäder, affärs- och kontorshus på
de olika fastigheterna.
Industrigruppen Ji-We-bolagen var verksam inom tre verksamhetsgrenar:
- varmförzinkning av produkter till främst fordonsindustrin, särskilt Volvo
(45 anställda på varvsområdet i Sölvesborg),
- specialemballage till samma kundgrupp (35 anställda i Olofström),
- legotillverkning av rostfria produkter till livsmedels- och kemisk industri
(30 anställda på Sölve industriområde i Sölvesborg).
Under 1990 förvärvades från utomstående också ett mindre företag, Tren-
sum Design, med verksamhet i norra Blekinge. Företaget som hade sex an-
ställda tillverkade stoppmöbler. Företaget måste avvecklas efter kort tid.
Inga förvärv och avyttringar av nämnvärd storlek har därefter skett. Från
hösten 1990 saknade Skeppsankaret finansiella möjligheter att genomföra
nya satsningar.
Enligt uppgift har inga statliga lån eller bidrag utbetalats till Skeppsankaret.
Inte heller har bolaget i någon nämnvärd utsträckning samverkat med andra
statligt finansierade eller stödda projekt i regionen.
Under hösten 1990 inleddes den svenska finanskrisen med bl.a. sjunkande
fastighetspriser som följd. Samtidigt vände den allmänna industrikonjunktu-
ren nedåt. Såväl fastighetsrörelsen som industriverksamheten inom Skepps-
ankaret-koncemen lämnade därefter betydande förluster under flera år.
Genom förlusterna och värdeminskningen för fastigheterna utsattes kon-
cernen för finansiella påfrestningar. Dessa medförde bl.a. att underhållet av
fastigheterna eftersattes och att nödvändiga investeringar i Ji-WE-bolagen
måste skjutas på framtiden.
Förutom viss administrativ personal i moderbolaget har koncernens perso-
nalstyrka funnits inom Ji-We-bolagen. Detta företag hade vid förvärvet 1990
ca 90 anställda. Under lågkonjunkturåren 1991-1992 reducerades antalet an-
ställda något för att öka under de följande åren. År 1995 hade bolaget ca 120
anställda vilket innebär en viss sysselsättningsökning från förvärvstidpunk-
ten.
Skeppsankaret skrev i bokslutet för 1990 ned värdet på varvsfastigheten i
Sölvesborg med 10 miljoner kronor och på övriga fastigheter med 5 miljoner
kronor.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
89
I bokslutet för 1991 gjordes ytterligare en nedskrivning av fastighetsvärde-
na med 40 miljoner kronor. Förvärvspriset hade därmed totalt skrivits ned
med ca hälften vilket motsvarade den bedömda marknadsprisutvecklingen.
I de följande två tabellerna ges en sammanfattande bild av Skeppsankarets
finansiella utveckling och ekonomiska resultat.
Skeppsankarets finansiella utveckling 1990-1994
(Koncernen, miljoner kronor)
1996/97:RR2
Underbilaga 1
|
Tillskott av likvida medel 1990 |
+ 100 |
|
Förvärv Fastigheter 1990 |
-95 |
|
Fastighetslån |
+ 23 |
|
Ji-We-bolagen 1990 |
- 12 |
|
Summa |
84 |
Driftresultat före avskrivn. ca
-8
Investeringar i rörelsen (exkl. förvärv)
|
Är |
Miljoner kronor |
|
1990 |
0 |
|
1991 |
0 |
|
1992 |
2 |
|
1993 |
3 |
|
1994 |
12 |
|
Summa |
17 |
Övriga poster netto 1990-1994 +1
Likviditet netto 31/12 1994 -8
(likvida medel./. rörelseskulder
Skeppsankarets resultatutveckling 1990-1994
Koncernen, miljoner kronor
|
Eget kapital våren 1990 Driftres. efter räntor och avskrivn. |
100 |
|
1990 |
-9 |
|
1991 |
-6 |
|
1992 |
0 |
|
1993 |
0 |
|
1994 |
+3 |
|
Summa |
-12 |
|
- nedskrivning fastigheter |
-55 |
|
Eget kapital 31/12 1994 |
33 |
Skeppsankaret kan knappast sägas ha haft någon nämnvärd betydelse för
näringslivsutvecklingen i västra Skåne. För fastigheterna fanns omfattande
planer som inte kunde fullföljas. Koncernens enda industriföretag Ji-We-
bolagen var alltför litet för att kunna ge några dynamiska effekter och utveck-
lades dessutom inte i omfattning. Efter 1990 saknade Skeppsankaret finan-
siella möjligheter att genomföra nya satsningar.
90
För industrigruppen Ji-We-bolagen förefaller Skeppsankaret inte ha kunnat
bidra på ett positivt sätt. Redan 1991 diskuterades behovet av investeringar i
en ny varmförzinkningsanläggning. Skeppsankaret hade inga möjligheter att
medverka till finansieringen av denna investering. Snarast var problemen
inom Skeppsankarets fastighetsrörelse till nackdel för Ji-We-bolagen, efter-
som möjligheterna att erhålla bankfinansiering försämrades på grund av
bankernas tveksamhet till fastigheternas framtid. Det var först genom Ji-We-
bolagens lönsamhetsförbättring under 1994-1995 som bolaget av egen kraft
kunde lösa finansieringen av investeringen.
Enligt Skeppsankarets nuvarande VD Karl-Erik Bäckius kan det ha haft en
viss positiv betydelse för bolaget att staten var delägare. Det var ju inte känt
att avtalet mellan staten, Active och PEAB innebar att staten skulle lämna sitt
engagemang efter fem år.
Regeringen uppdrog i maj 1990 åt Länsstyrelsen i Blekinge län att för statens
räkning förvara aktierna i Skeppsankaret.
Genom beslut den 18 december 1991 (se vidare avsnitt 14 nedan) bemyn-
digade riksdagen regeringen att sälja statens aktier i bl.a. Skeppsankaret.
På uppdrag av Näringsdepartementet genomförde Öhrlings Reveko genom
civilekonom Olle Westin en värdering av Skeppsankaret i juni 1993. Värdet
av Ji-We-bolagen bedömdes vara 40-49 miljoner kronor medan koncernens
fastigheter ansågs ha ett värde om 34-40 miljoner kronor.
Inom koncernen fanns vid detta tillfälle förlustavdrag om 24 miljoner kro-
nor. Om koncernens fastigheter såldes till bokförda värden, skulle förlustav-
dragen öka till ca 66 miljoner kronor vilket skulle höja värdet på Skeppsan-
karet vid en försäljning med ytterligare ca 15 miljoner kronor.
Sammanlagt indikerade dessa bedömningar att aktierna i Skeppsankaret -
efter avdrag för skulder - kunde anses ha ett värde om 66-81 miljoner kro-
nor. För statens innehav om 25 % skulle detta innebära ett bedömt värde i
intervallet 16,5-20 miljoner kronor.
Genom beslut den 16 december 1993 uppdrog regeringen åt Länsstyrelsen
i Blekinge län att senare överlåta aktierna i Skeppsankaret till Blekinge
Forskningsstiftelse. Överlåtelsen förutsatte riksdagens godkännande av rege-
ringens förslag i prop. 1993/94:100 bil. 13 och skulle ske ”med hänsyns-
tagande till ingångna avtal”, dvs. det ovan nämnda avtalet med PEAB och
Active.
Den 4 maj 1995 uppdrog regeringen åt Kammarkollegiet att lösa in statens
aktier i Skeppsankaret. Enligt avtalet uppgick beloppet till 39,4 miljoner
kronor.
Genom beslut den 20 juli 1995 överfördes beloppet till Blekinge Forsk-
ningsstiftelse på vissa villkor. Medlen skall användas för att stödja forskning
och utvecklingsarbete som bedrivs i samarbete mellan Högskolan i Karlskro-
na/Ronneby och näringslivet samt i övrigt för att stödja näringslivsutveck-
lingen i Blekinge län. Stiftelsen skall samverka med andra berörda organ
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
91
såsom Länsstyrelsen och Almi Företagspartner Blekinge. Företag i samtliga
fem kommuner skall delta och svara för minst hälften av finansieringen.
Stiftelsen skall årligen rapportera till Näringsdepartementet om hur medlen
använts.
Statens satsning fick alltså till slut ett något paradoxalt resultat. Genom
avtalet med PEAB och Active gav statens engagemang en mycket god av-
kastning, ca 11 % per år. Också i relation till bolagets bedömda värde några
år tidigare var köpesumman hög. Samtidigt hade bolaget misslyckats med sin
affärsverksamhet och sitt syfte, att skapa och utveckla ny verksamhet i Ble-
kinge.
Som nyss har nämnts sålde staten sina aktier i Skeppsankaret under våren
1995. Aktierna övertogs av PEAB. Senare under året överlät även Active och
Riksbyggen sina aktier till PEAB.
I oktober 1995 förvärvade Skeppsankaret industrigruppen Primulus. Denna
hade i sin tur bildats under 1994 genom en sammanslagning av en rad mind-
re industri-, service- och underhållsföretag från PEAB och Celsius. Förvärvet
av Primulus genomfördes genom emission av nya aktier i Skeppsankaret. Pri-
mulus' tidigare aktieägare blev därmed delägare i Skeppsankaret.
Skeppsankaret har därefter bytt namn till Primulus. PEAB och dess hu-
vudägare, bröderna Erik och Mats Paulsson, äger numera 49 % och Celsius
20 %. Folksam, Ikano och Saab kvarstår som mindre delägare.
På hösten 1986 beslutade Bolidenkoncemen om stora rationaliseringar vid
sina gruvor (inom dotterbolaget Boliden Mineral) och smältverk (inom dot-
terbolaget Boliden Metall). Vid denna tid hade bolagen ca 4 700 anställda
inom fyra kommuner i Västerbotten och södra Lappland, Arjeplog, Lycksele,
Skellefteå och Vilhelmina. Planerna skulle få stora konsekvenser för de
berörda kommunerna.
Stekenjokkgruvan med ca 160 anställda i Arjeplogs kommun skulle läggas
ned på grund av malmbrist. Två gruvor i Kristinebergsområdet inom Lyckse-
le kommun skulle också avvecklas och personalstyrkan i anrikningsverket
anpassas till en lägre malmbrytning. Vid smältverket i Rönnskär utanför
Skellefteå skulle kostnaderna minskas genom rationaliseringsinvesteringar
och kraftiga personalreduktioner. Totalt väntades omkring 500 Bolidenan-
ställda förlora sina arbeten inom regionen.
Inom Boliden beslutade man samtidigt på eget initiativ att försöka bidra
till nya företagsetableringar genom att bilda ett regionalt investmentbolag.
Detta bolag bildades formellt vid årsskiftet 1986/87 och fick namnet Sorbin-
vest (Sorbus är det latinska namnet för rönn). Till VD utsågs Mats S Berg-
qvist, tidigare chef för Boliden Metalls smältverk i Rönnskär.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
92
Vissa diskussioner fördes om en samordning med det regionala invest-
mentbolaget Contorta som var verksamt i länet sedan 1983. I detta bolag var
staten delägare. (Se vidare avsnitt 9.4 nedan.) Samtalen ledde inte till några
resultat och bildandet av Sorbinvest gick därför vidare.
Sorbinvest vände sig senare till Industridepartementet för att intressera
staten för ett delägarskap i bolaget. Propån fick ett välvilligt mottagande och
framlades för riksdagen i prop. 1987/88:25 under hösten 1987.
Departementschefen påminde i propositionen om att befolkningen i Lapp-
landskommunerna i Västerbottens län hade minskat med 4 000 personer eller
över 10 % från 1970 till 1986. En orsak var den fortgående rationaliseringen
inom jord- och skogsbruket. Området hade alltsedan det regionalpolitiska
stödet infördes tillhört de mest prioriterade i landet. Till detta kom de plane-
rade sysselsättningsminskningama inom Boliden och även inom vissa andra
industriföretag.
I propositionen påpekades att regeringen sedan våren 1982 hade möjlighet
att lämna lån på fördelaktiga villkor till privata regionala investmentbolag.
Sorbinvest hade dock ansökt hos regeringen att staten skulle tillföra bolaget
medel i form av aktie- eller driftskapital. Regeringen föreslog att Sorbinvest
skulle få ett kapitaltillskott om 25 miljoner kronor under förutsättning att
bolaget inriktade sin verksamhet på även Västerbottens läns inland. Riks-
dagen beslutade i enlighet med propositionen i december 1987.
Sorbinvest blev därmed det andra i raden - efter Blekingen - av de sex re-
gionala investmentbolag som behandlas i denna rapport. Till skillnad från
vad som var fallet i Blekingen uppställdes här inga uttryckliga villkor att det
privata näringslivet satsade ett lika stort belopp. Förklaringen är att ett sådant
villkor redan var uppfyllt genom att Boliden och andra privata företag hade
tecknat aktier i Sorbinvest för 37 miljoner kronor, alltså ca 50 % mer än den
statliga insatsen.
Efter Bolidens beslut vid årsskiftet 1986/87 att bilda Sorbinvest fick VD
Mats Bergqvist i uppdrag att försöka intressera andra företag för att delta.
Bergqvist utnyttjade därvid sina kontakter i industri- och finansvärlden,
särskilt i Norrland. Siktet var inställt på ett eget kapital om 50 miljoner kro-
nor varav Boliden skulle svara för 20. Efter hand höjdes ramen till 63 miljo-
ner kronor varvid Bolidens nyblivna moderbolag Trelleborg ställde upp med
2 miljoner kronor. Kapitaltillskotten från olika håll framgår av tabellen i
avsnitt 9.2 nedan.
I februari 1988 upprättades ett avtal mellan staten, Sorbinvest och Boliden
AB i dess egenskap av röstmässigt största ägare i Sorbinvest. Avtalet som är
ganska kortfattat reglerar i huvudsak fyra angelägenheter. Staten skulle teck-
na aktier för 24,5 miljoner kronor (efter avdrag för stämpelskatt med 0,5
miljoner kronor). Staten skulle ha rätt att utse en styrelseledamot. Sorbinvest
och Boliden förklarade sig införstådda med att bolaget även skulle inrikta sin
verksamhet på Västerbottens läns inlandskommuner. Boliden förband sig att
inte överlåta sina aktier utan statens godkännande.
I den bolagsordning som antogs i januari 1987, alltså före statens inträde i
bolaget, heter det i ändamålsparagrafen: ”... att stödja nyetablering, rekon-
struktion och expansion och då i första hand företag inom de regioner där
1996/97:RR2
Underbilaga 1
93
Boliden Metall och Boliden Mineral är verksamma ...” Denna bolagsordning
är ännu gällande.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
Sedan även staten hade tecknat sina aktier blev ägarbilden följande:
Ägarandelar Sorbinvest AB 1988 -1994
|
Kapitalinsats |
Andel av |
Andel av röste- | |
|
(miljoner kronor) |
aktiekap. |
talet (%) | |
|
Boliden |
20 |
31,5 |
49,0 |
|
Trelleborg |
2 |
3,1 |
0,7 |
|
Summa Trelleborgkoncernen |
22 |
34,6 |
49,7 |
|
Staten |
24,5 |
38,7 |
8,9 |
|
Småföretagsfonden |
5 |
7,9 |
14,2 |
|
Skandia |
5 |
7,9 |
4,6 |
|
Handelsbankens pensionsstift. |
2 |
3,1 |
4,6 |
|
S-E-bankens utveckl.stiftelse |
2 |
3,1 |
7,2 |
|
Skellefteå kommun |
2 |
3,1 |
7,2 |
|
Nordbankens pens.stift. |
1 |
1,6 |
3,6 |
|
Totalt |
63,5 |
100 |
100 |
Dessutom tecknade Sparbanken Norrland ett konvertibelt skuldebrev på
1 miljoner kronor. Totalt tillfördes därmed Sorbinvest ett ägarkapital på 64,5
miljoner kronor.
Styrelsen formerades på följande sätt: Bolidens (och Trelleborgs) VD Kjell
Nilsson utsågs till ordförande. Till ledamöter valdes kommunalrådet i Skel-
lefteå Lorentz Andersson, Sten Lindstedt från Trelleborgskoncernen, Sune
Pettersson från Skandia och som representant för staten riksdagsman (s)
Mats Lindberg, bosatt i Umeå och tidigare Metallombudsman inom Väster-
botten. Även VD ingick i styrelsen.
Styrelsesammansättningen förändrades under årens lopp på några punkter.
Fortfarande ingår i styrelsen bl.a. Kjell Nilsson (ordförande), Lorentz An-
dersson och Mats Lindberg.
Man kan i detta sammanhang notera att varken de aktieägande bankerna
eller småföretagsfonden hade egna representanter i styrelsen.
Som nämndes ovan utsågs Mats S Bergqvist till VD vid årsskiftet 1986/87.
Denne övergick vid årsskiftet 1989/90 till att bli VD för Utvecklingsfonden i
Västerbotten och efterträddes av Lennart Wahlberg som tidigare hade haft
chefsbefattningar inom Trelleborgskoncernen och Contorta. Vid årsskiftet
1993/94 pensionerades Wahlberg och till VD utsågs Per Lidström, anställd i
bolaget sedan 1988.
Sorbinvest har under årens lopp deltagit i omkring 30 olika företag och ut-
vecklats till en industrikoncern av betydande format. Redogörelsen nedan är
därför översiktlig och behandlar endast de större eller principiellt mest in-
tressanta engagemangen.
94
Redan under det första verksamhetsåret 1987 studerades ett tjugotal af-
färsprojekt. Av dessa resulterade åtta i engagemang från Sorbinvests sida.
Från Boliden Mineral förvärvades samtliga aktier eller majoriteten i fyra
företag. Diamantborrkronor i Skellefteå med fyra anställda tillverkade borr-
verktyg. Kristinebergsstans med 18 anställda arbetade med databehandling
och hade sitt ursprung i Bolidengruvomas dataavdelning. Kristinebergs Elek-
tronik med två anställda utvecklade egna elektronikprodukter. Mexor (f.d.
Skelleftehamns Mekaniska Verkstad) med 60 anställda sysslade med tillverk-
ning och montage av processutrustningar till industrier efter Norrlandskus-
ten.
Enligt uppgift var det verkställande direktören som valde ut lämpliga för-
värv från Boliden utan påtryckningar från Bolidens sida.
Från andra parter förvärvades fyra andra mindre företag.
Sammanlagt erlades ca 2 miljoner kronor för aktierna i de förvärvade före-
tagen.
Året därpå, 1988, förvärvades aktier i ytterligare sex företag för totalt ca
5,5 miljoner kronor. Det största nytillskottet var Lövånger Elektronik som
tillverkade produkter av egen konstruktion och på lego inom elektronikom-
rådet. Bolaget hade 130 anställda.
Två företagsrekonstruktioner genomfördes. Bolaget Texor övertog en
nedläggningshotad rörelse i Lycksele med ett 60-tal anställda från Alfa-
Laval. Tillverkningen omfattade rostfria detaljer till livsmedelsindustrin.
Senare har bolaget utvecklats till specialist på skärande bearbetning av rost-
fritt stål.
Åsele Varmförzinkning med fyra anställda behövde av miljöskäl investera
ca 10 miljoner kronor i en ny anläggning och skulle annars sannolikt ha lagts
ned.
Under 1989 inriktades arbetet på att konsolidera de övertagna verksamhe-
terna. Endast ett mindre företagsförvärv genomfördes då en konkursdrabbad
anläggning för varmförzinkning och industrilackering i Skellefteå och fick
bolagsnamnet Gallac. Några av de mindre engagemangen såldes till andra
ägare.
Under hösten 1990 genomförde Sorbinvest sitt största företagsförvärv då
det regionala investmentbolaget Contorta övertogs för en kontant köpe-
summa av ca 130 miljoner kronor. Beloppet lånades på kreditmarknaden.
Contorta hade bildats 1983 av en grupp företagare i Västerbotten och ut-
vecklades framgångsrikt. Redan ett år efter starten övertogs samtliga enga-
gemang från det statsägda investmentbolaget AC Invest varvid AC Invest
blev en av de största delägarna i Contorta med ca 20 %. Detta innehav ut-
ökades senare.
Under 1990 försökte både en privatägd industrigrupp i Skellefteå, Karolin
Invest, och Sorbinvest överta Contorta. Sorbinvest lyckades komma över
AC-Invests aktiepost och fick därmed ett försteg. Genom att bjuda ett något
högre pris än Karolin Invest förvärvade Sorbinvests även de övriga aktie-
ägarnas innehav i Contorta.
Contorta-koncemen omfattade vid denna tid sju helägda dotterbolag inom
olika branscher med ca 550 anställda. Samtliga bolag drev rörelse inom
Västerbottens län. Inom Contorta fanns bl.a. sågverk i Arjeplog och Skellef-
1996/97:RR2
Underbilaga 1
95
teå och tillverkning av hanteringsutrustning för tung industri resp, fjärrstyrda
arbetsmaskiner. En undergrupp företag med försäljning av Volvofordon på
programmet avyttrades av Sorbinvest efter en tid.
Under åren 1990-1992 gjordes inom Sorbinvest några satsningar på ny-
startade verksamheter och andra små företag. I anslutning till Lövånger Elek-
tronik byggdes en verksamhet upp, Elbyggama, med fyra anställda för för-
montage av elcentraler, ställverk etc. Ägandet ökades i bolaget Dorocell i
Dorotea (10 anställda) som sysslade med tillverkning i armerad plast. Samt-
liga aktier förvärvades i Fumex i Skellefteå (7 anställda) som tillverkar
punktutsugningsutrustningar.
Samtidigt skedde vissa avyttringar av företag. Sorbinvests engagemang i
vad man kan beteckna som företag inom tjänstesektorn såldes 1991, dvs.
Kristinebergsstans (då omdöpt till Infoscandic). Sågverket i Arjeplog såldes
1992 med stora förluster för Sorbinvest. Elbyggama avvecklades 1993.
För investeringar i anläggningar erhöll Åsele Varmförzinkning visst statligt
lokaliseringsstöd. Moderbolaget har enligt uppgift inte mottagit regio-
nalpolitiskt stöd eller lån enligt Tillväxtmodellen.
Några av de bolag som övertogs 1990 vid förvärvet av Contorta hade tidi-
gare erhållit lokaliseringsstöd. Ett av dessa var Arjeplogs Trä som i mitten av
1980-talet vid en större investering hade fått 6 miljoner kronor av regional-
politiska medel. Vid Sorbinvests avyttring av Arjeplogs Trä krävde NUTEK
återbetalning av hela beloppet.
Vid bildandet av Contorta 1983 erhöll detta bolag lån från Norrlands-
fonden på 6 miljoner kronor och från staten på 6 miljoner kronor enligt den
s.k. Tillväxtmodellen (se ovan avsnitt 4). Villkoren för det statliga lånet
ledde f.ö. senare till en tvist mellan Contorta och NUTEK. Sedan Contorta
hade löst lånet i början av 1990 gjorde NUTEK anspråk på en andel i bola-
gets värdeökning. Tvisten löstes utan kostnad för Contorta eller Sorbinvest.
I efterspelet till Sorbinvests förvärv av Contorta fördes också diskussioner
om AC-lnvest. Detta bolag erhöll 48 miljoner kronor för sina aktier i Contor-
ta. Inom Sorbinvest ansåg man att detta kapital borde stanna i Västerbotten
genom att tillföras Sorbinvest. Alternativt ville Sorbinvest få ett uppdrag att
förvalta beloppet för statens räkning.
Även från riskkapitalbolaget KapN i Skellefteå (se vidare avsnitt 9.9 ned-
an) gjordes framstötar till staten om att få del av AC-Invests kapital.
Alla dessa förslag förkastades av Industridepartementet. Lösningen blev
istället att ett ”nytt” AC-lnvest bildades med en del av det tillgängliga kapita-
let. Detta bolag driver nu regional investmentbolagsverksamhet med säte i
Skellefteå. Bolaget har av staten överförts till en lokal stiftelse med Väster-
bottens Handelskammare och Västerbottens läns landsting som huvudmän.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
96
Efter en snabb expansion genom företagsförvärv under de första åren upp-
gick antalet anställda i Sorbinvest-koncemen under både 1988 och 1989 till
ca 330, varav 240 i Skellefteå kommun, 80 i Lycksele kommun och 6 i Åsele
kommun.
Därefter inriktades verksamheten under 1989 på att konsolidera koncernen
och investera i utrustning inom de befintliga företagen.
Contorta-koncemen omfattade vid denna tid sju helägda dotterbolag inom
olika branscher med ca 550 anställda. Samtliga bolag drev rörelse inom
Västerbottens län.
Så följde tre förlustår, 1991-1993, till följd av lågkonjunkturen och stora
räntekostnader för Contortaförvärvet. Stora rationaliseringar blev nödvändiga
vilket bl.a. framgår av att antalet anställda i Sorbinvestkoncemen minskade
med ca 160 personer (hänsyn har tagits till att 240 personer arbetade i de
bolag som har sålts sedan 1990). Fr.o.m. 1994 går koncernen åter med vinst.
Under 1994 var ca 460 personer anställda, varav 400 i Skellefteå kommun,
50 i Lycksele kommun och 8 i Åsele kommun.
Utmärkande för Sorbinvest har varit ett väl utbyggt samarbete mellan de
olika bolagen i koncernen. Inte minst viktigt har detta enligt uppgift varit för
bedömningar och insatser i nyförvärvade bolag eller i företag med svårighe-
ter.
Ett samarbete har byggts upp med Trelleborg-Boliden-koncemen inom in-
köp, försäkringsfrågor och databehandling. Sorbinvests VD har deltagit i en
särskild inköpsgrupp inom Trelleborg-Boliden.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
Av nedanstående tabell kan utläsas att Sorbinvest sammantaget har gått med
viss vinst under åren 1987-1994 trots flera lågkonjunkturår och räntekost-
nader (som belastat moderbolagets resultat) för det lånefinansierade förvär-
vet av Contorta.
Sorbinvests finansiella utveckling 1987-1994
Miljoner kronor
Kapitaltillskott från ägarna 1987-1988 + 65
Resultat i moderbolaget - 45
Driftresultat majoritetsägda bolag och resultat av övriga
engagemang ca + 40
Effekt av Contortaförvärvet ca + 20
Tillgångar netto 31/12 1994 (efter avdrag för skulder) + 80
Ur regionalpolitisk synpunkt framstår Sorbinvests medverkan vid rekon-
struktion av företag som mest betydelsefull. Till dessa hör de två ytbehand-
lingsföretagen Åsele Varmförzinkning och Gallac med ett 30-tal anställda
under 1994. Dessa två företag skulle annars sannolikt ha lagts ned och i så
fall också försvårat för de industriföretag inom området som är beroende av
sådana tjänster.
7 Riksdagen 1996/97. 2 saml. RR2
En annan viktig insats gäller övertagandet av Texors nedläggningshotade
rörelse i Lycksele.
Sorbinvests roll som ny ägare till Contorta torde inte ha varit av samma
betydelse. Indirekt kan dock förvärvet ha haft en stimulerande effekt på
regionen. Uppskattningsvis ca 50 miljoner kronor återgick netto till Contor-
tas ägare i regionen och investerades till viss del i andra verksamheter. Ge-
nom att köpesumman för Contorta lånades slussades indirekt ut i Västerbot-
tens näringsliv ett icke obetydligt kapital utöver vad som ursprungligen hade
satsats i Sorbinvest.
Ambitionen att utveckla företag i kommunerna Arjeplog och Vilhelmina,
där Boliden tidigare drev verksamhet, och i övriga delar av Västerbottens
inland har som framgått av redogörelsen bara uppfyllts i mindre utsträckning.
Av de sex satsningar som gjordes i dessa områden finns två kvar inom Sorb-
invest (Texor och Åsele Varmförzinkning). I allt väsentligt har Sorbinvest
koncentrerat sig till Skellefteå. En viktig förklaring är troligen den stora
skillnaden i industriell tradition mellan kustlandet och inlandet.
Sorbinvests utveckling skiljer sig från det allmänna mönstret bland regionala
investmentbolag. Det dominerande inslaget har varit satsningar på relativt
stabila lönsamma, om än tidvis problemdrabbade, medelstora industriföretag
i traditionella branscher. Det ursprungliga satsade kapitalet är intakt.
Mycket tyder på att arbetsplatser med åtminstone ett 100-tal anställda kun-
nat räddas och utvecklas genom direkta rekonstruktionsinsatser från Sorb-
invest.
Liksom övriga regionala investmentbolag har Sorbinvest också gjort några,
oftast mindre lyckade, investeringar i små, ibland nystartade företag i den
egna regionen. Dessa satsningar har varit av förhållandevis liten dimension
och aldrig påverkat bolagets ekonomi i väsentlig omfattning.
Trots två byten av verkställande direktör har bolaget uppvisat en påtaglig
kontinuitet i sitt tillvägagångssätt. Även i detta avseende avviker Sorbinvest
från vad som är vanligt bland regionala investmentbolag. Förklaringen är
med all säkerhet en ovanlig stabilitet bland ägare och styrelse med oföränd-
rad huvudägare (Trelleborg) och samma styrelseordförande (Kjell Nilsson).
Inom det nybildade riskkapitalbolaget KapN (tillhörigt ”Atle-sfären” och
med bas i Skellefteå) diskuterade man från 1993 ett övertagande av Sorb-
invest som bas för en växande rörelse inom främst verkstadsindustri. Sorbin-
vests förre VD Mats S Bergqvist hade under mars 1992 tillträtt som VD för
KapN och kände väl till Sorbinvest.
Först under 1994 kunde KapN genomföra aktieförvärv i Sorbinvest. Till en
början köptes aktier från Småföretagsfonden och de aktieägande bankerna.
Därefter nåddes en uppgörelse om statens aktier.
Näringsdepartementet lät under hösten 1993 revisionsbyrån KPMG
Bohlins utföra en värdering. Denna pekade på ett värde för hela bolaget i
1996/97:RR2
Underbilaga 1
98
intervallet 60- 90 miljoner kronor. I förhandlingarna med KapN enades man
om ett pris motsvarande 77,5 miljoner kronor vilket för statens aktiepost
innebar 29,9 miljoner kronor. För staten betydde detta att den ursprungliga
investeringen på 24,5 miljoner kronor hade stigit med ca 20 % efter sex år.
(Någon aktieutdelning hade inte förekommit.)
Privatiseringskommissionen tillstyrkte affären i ett yttrande i februari
1994.
I ett avtal mellan staten och KapN i april 1994 förband sig KapN att tillse
att Sorbinvest höll fast vid sin inriktning att satsa i Västerbottens län. KapN
åtog sig också att, om behov skulle uppkomma att ändra bolagsordningen i
Sorbinvest på denna punkt, ”dessförinnan anmäla frågan till regeringen”. Så
vitt vi kan förstå innebär denna överenskommelse egentligen inget hinder
mot att överge den regionala inriktningen.
KapN:s avsikt var att förvärva samtliga aktier i Sorbinvest som därmed
skulle bli ett helägt dotterbolag. Man lyckades dock inte nå en uppgörelse
med Boliden -Trelleborg. Inte heller Skellefteå kommun och Sparbanken
Sverige var beredda att sälja sina aktier. (Sparbanken Sverige hade under
mellantiden övertagit Sparbanken Norrlands rörelse och omvandlat sitt kon-
vertibla skuldebrev till aktier i Sorbinvest.)
Sorbinvest driver sin verksamhet vidare i oförändrad form. KapN övertogs
under 1995 av Atle där bolaget ingår som helägt dotterföretag. Ägarbilden i
Sorbinvest har fram till slutet av april 1996 varit följande.
Ägarandelar Sorbinvest AB 1994 - april 1996
Andel av aktie- Andel av röstetalet (%)
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
|
kapitalet (%) | ||
|
Boliden -Trelleborg |
34,1 |
47,8 |
|
Atle |
61,2 |
41,7 |
|
Skellefteå kommun |
3,1 |
7,0 |
|
Sparbanken Sverige |
1,6 |
3,4 |
|
Totalt |
100 |
100 |
Vid slutredigeringen av denna rapport i slutet av april 1996 offentliggjordes
att Trelleborg hade förvärvat Atles aktier i Sorbinvest. Trelleborg innehar
därmed 95,3 % av aktiekapitalet och 89,5 % av röstetalet i bolaget. Skellef-
teå kommun och Sparbanken Sverige kvarstår som ägare med oförändrade
andelar.
Under valrörelsen 1988 besökte statsminister Ingvar Carlsson Sundsvall. I ett
tal framförde han att även Västernorrland borde få del av samma statliga
satsningar för ny sysselsättning som andra landsdelar hade mottagit. Bland
annat nämndes att ett regionalt investmentbolag borde bildas i området.
Regeringen återkom till frågorna i en regionalpolitisk proposition senare
under året (prop. 1988/89:150, bil. 9, s. 20-24). Där framlades en rad olika
99
förslag till särskilda regionalpolitiska insatser i Västemorrlands län. (Här
begränsas framställningen till en kort bakgrundsteckning och förslaget om
regionalt investmentbolag.)
Liksom övriga skogslän hade Västemorrlands län haft en nedgång i be-
folkningstalet, särskilt för inlandskommunerna och Ömsköldsviks kommun.
Under perioden hade industrisysselsättningen minskat med drygt 1500 per-
soner. Utvecklingen präglades av de stora basindustriernas strukturrationali-
sering.
Vidare framhölls att länets industri stod inför en omfattande förnyelse.
Gammal teknologi och verksamhet i anslutning härtill slås ut. Bl.a. nämndes
bolaget Telis telefonapparattillverkning i Sundsvall som var på väg att läggas
ned. (Teli var vid denna tid fortfarande dotterbolag till Televerket.)
Den kortfattade motiveringen till förslaget om statlig medverkan med
40 miljoner kronor i ett regionalt investmentbolag framgår av följande utdrag
ur propositionen:
Länets basindustrier har utomordentlig stor betydelse i näringslivsstrukturen.
Det finns dock en risk att dessa kan ha en hämmande inverkan på differenti-
eringen av näringslivet. Länets småföretagande är svagt utvecklat.
Därför bör medlen jag föreslagit disponeras för bildandet av ett investment-
bolag med syfte att tillföra mindre och medelstora företag i regionen risk-
kapital och företagsledningskompetens.
Även det industriellt förhållandevis svagt utvecklade Jämtland behandla-
des i propositionen:
Ett sådant bolag bör förutom Västemorrlands län även ha Jämtlands län som
sitt verksamhetsområde. Därmed kan flera samarbetsfördelar i dessa båda län
utnyttjas. Under förutsättning av riksdagens bifall kommer förhandlingar att
genomföras för att få till stånd ett investmentbolag enligt de intentioner som
jag här har redogjort för. I uppdraget skall ingå att undersöka förutsättning-
arna för att integrera Z-invests verksamhet i det nya bolaget.
Z-invest hade bildats 1979 som ett fristående, helstatligt investmentbolag.
Vid denna tid ägdes bolaget av Investeringsbanken och drev en viss riskkapi-
talverksamhet i Jämtland.
Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen (bet. 1988/89:AU21, rskr.
335).
Den statliga kapitalinsatsen skulle motsvaras av ett lika stort belopp från
privata intressenter i regionen. Industridepartementet gav därför i uppdrag till
Sundsvallsbankens förutvarande verkställande direktör Erik Ehn att leda
sökandet efter andra delägare.
Sonderingarna gick trögt och tog lång tid. Först under sommaren 1990
kunde det avsedda kapitalet räknas in och det regionala investmentbolaget
bildas. Aktier tecknades av fem stora industriföretag, verksamma i de två
länen, Graningeverkens AB, KF, MoDo, SCA och Nobel Industrier. Det nya
bolaget fick namnet Troponor Invest. (Troponor är en ordlek på parollen ”tro
på norr”.)
Bakgrunden till de privata aktietecknamas medverkan skall här kort skisse-
ras.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
100
Erik Ehn kunde förmedla en kontakt med ledningen för Graningeverkens
AB, eftersom han själv fungerade som styrelseordförande i det bolaget.
Graningeverken driver omfattande verksamhet i regionen med vattenkraft-
verk, skogsbruk, sågverk och annan industri. Av miljö- och lönsamhetsskäl
ville Graningeverken avveckla det hälftenägda bolaget Härnösands Grafit -
Hagraf - med 250 anställda. Vidare hade Graningeverken stora planer för
vattenkraftutbyggnader. I bolagets årsredovisning för 1990 beskrivs i klartext
en direkt koppling mellan dessa planer och satsningen i det nya regionala
investmentbolaget:
För att finansiera dessa projekt samt övriga investeringar inom kraftrörelsen
har tillstånd erhållits att ta i anspråk investeringsfonder på sammanlagt 490
Mkr som avsatts i koncernens bokslut till och med 1990. Samtidigt har vissa
åtaganden av regionalpolitisk betydelse fått göras. Bolaget har som följd
härav bland annat tecknat aktier för 5 Mkr...
Av årsredovisningen framgår inte att Graningeverkens satsning i invest-
mentbolaget var betydligt större än det nämnda beloppet, omkring 20 miljo-
ner kronor, varav 15 miljoner kronor i själva verket härrörde från obeskatta-
de reserver i Hagraf som var på väg att avvecklas.
Till skillnad från andra investmentbolag tillämpade de privata delägarna i
Troponor Invest ett förfarande som möjliggjorde tillskott av obeskattat kapi-
tal. Detta slussades först till Utvecklingsfonden i Västemorrlands län och
därifrån som ett ”näringsbidrag” till Troponor Invest. Hos Troponor Invest
var bidraget i och för sig skattepliktigt men skatten kunde skjutas upp genom
en avsättning till skatteutjämningsreserv.
Effekten av transaktionerna blev att Troponor Invest tillfördes 55 miljoner
kronor från de privata delägarna, alltså mer än de 40 miljoner kronor som
staten tillsköt. Av detta belopp utgjordes ca 14 miljoner kronor av beskattat
och 41 miljoner kronor av obeskattat kapital. Med hänsyn till att en betydan-
de del av det obeskattade tillskottet annars sannolikt annars hade behövt
erläggas i skatt kostade insatsen i realiteten betydligt mindre än det faktiska
tillskottet.
Uppläggningen - som inte kan förstås med utgångspunkt från mycket kort-
fattade beskrivningar i Troponor Invests årsredovisningar - godtogs uppen-
barligen av departementet som tillgodoräknade de privata delägarna det fulla
värdet av de inbetalda beloppen när ägarandelarna fastställdes.
För KF:s del var skälet för deltagandet i Troponor Invest att KF under
1987 under uppmärksammade former hade sålt sitt dotterbolag Vinetta
(tillverkning av damstrumpor) med 180 anställda. Vinetta var sedan några år
förlustbringande och såldes till ett utländskt företag utan branschkunskap
vilket medförde starka protester från de anställda.
För MoDos, Nobels och SCA:s del förestavades medverkan - så vitt vi har
förstått det - inte av några dagsaktuella faktorer av regionalpolitiskt slag.
I den bolagsordning som antogs i september 1990 heter det i ändamålspa-
ragrafen: ”... medverka vid finansiering av näringsverksamhet i avsikt att
skapa, utveckla och stimulera lönsam och varaktig verksamhet inom Väster-
norrlands och Jämtlands län...” Vidare sägs: ”Vid prövning av bolagets fi-
nansieringsmedverkan skall särskild hänsyn tas till frånvaron, helt eller del-
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
101
vis, av andra finansieringsmöjligheter på för aktuellt projekt ekonomiskt
rimliga villkor.”
1996/97:RR2
Underbilaga 1
Ägarandelarna under Troponor In vests första fyra verksamhetsår fram till
den ägarförändring som genomfördes i slutet av 1993 framgår av följande
tabell.
Ägarandelar Troponor Invest AB 1990 -1993
Kapitalinsats Andel av Andel av
(miljoner kronor) aktiekap. (%) röstetalet (%)
|
Staten |
40 |
41,9 |
26,5 |
|
Graningeverken |
20 |
20,9 |
26,5 |
|
KF |
13 |
13,6 |
17,2 |
|
SCA |
10 |
10,5 |
13,3 |
|
MoDo |
10 |
10,5 |
13,3 |
|
Nobel Industrier |
2,5 |
2,6 |
3,3 |
|
Totalt |
95,5 |
100 |
100 |
Anm.: Flera av de privata delägarnas tillskott skedde delvis i form av över-
föring av obeskattade belopp om totalt 41 miljoner kronor. Aktier tecknades
för ca 14 miljoner kronor.
Enligt uppgift skrevs inget ägaravtal med staten eller inom den privata
ägarkretsen.
Styrelsen formerades på följande sätt: Erik Ehn som i detta sammanhang
inte representerade något visst ägarintresse utsågs till ordförande. Till leda-
möter valdes några personer från de delägande bolagen, Roland Martin-Löf
från MoDo och Berndt Norberg från SCA samt till suppleanter Graningever-
kens vice VD Lars Enslöf och Anders Ullman, chef för Nobel Industriers
anläggning i Ljungaverk.
Utan mandat från någon viss ägare ingick i styrelsen även Thore Hägglöf,
tidigare VD för Hägglunds i Örnsköldsvik, Trygg-Hansas VD Björn Spräng-
are, och som suppleant VD för det privatägda jämtländska investmentbolaget
Camfore Per Stjemström. Från Z-invest ingick dess VD Lars Nystedt.
Det kan noteras att KF inte nominerade någon egen styrelserepresentant.
Inte heller staten gjorde anspråk på egen styrelserepresentation - något som
skiljer Troponor Invest från de övriga fem regionala investmentbolagen i
denna rapport. Den ansvarige handläggaren på departementet, Göran Ald-
skogius, adjungerades till styrelsen under bolagets första år, men detta för-
farande upphörde ganska snart.
Styrelsesammansättningen förändrades under årens lopp på flera punkter.
Bland annat invaldes i maj 1992 Z-invests nye VD Bengt Dahl som då ersat-
te Nystedt. Norberg gick i pension 1994 och efterträddes då av Kennet Eriks-
son från SCA.
En större förändring av styrelsen genomfördes i slutet av 1993 sedan Bure
hade övertagit statens aktier i Troponor (se vidare avsnitt 10.9 nedan).
Till VD utsågs under 1991 Torsten Strandberg som tidigare hade varit VD
för Hagraf. Kontoret förlädes till Härnösand.
102
I december 1992 avgick Strandberg och efterträddes av Peter Hoffman,
bosatt i Örnsköldsvik och tidigare verksam i ledningen för Skandinaviska
Enskilda Bankens ledning för region Norrland. Något senare flyttades Tro-
ponor Invests kontor till Örnsköldsvik.
Troponors investeringsverksamhet kan indelas i två markant skilda faser.
Under bolagets första fyra år skedde satsningarna företrädesvis i minoritets-
engagemang i små, ibland nystartade företag i regionen. Från 1994, efter
avyttringen av statens aktier till Bure, blev Troponor en rörelsedrivande
koncern samlad kring företag i en bransch. Investeringsområdet ändrades till
företrädesvis Norrland utan egentliga regionala begränsningar.
Det ursprungliga syftet att ”integrera Z-invests verksamhet i det nya bola-
get” som det uttrycktes i prop. 1988/89:150 kunde inte fullföljas. Under en
övergångsperiod av ett par år - fram till 1993 - innehade resp, verkställande
direktör en styrelseplats i det andra företaget. En sammanslagning stötte dock
på en rad praktiska och psykologiska hinder varför denna fråga fick falla.
Bland annat ansåg man inom Troponor att ett enda bolag skulle ha svårig-
heter att täcka ett så stort geografiskt område. Det kan också ha spelat in att
Troponors privata ägare alla var verksamma i kustområdet. Staten agerade
inte i egenskap av ägare för att försöka genomdriva ett samgående trots att en
starkare kapitalbas på en del håll avsågs önskvärd.
”Regionen” för Troponor Invest blev därmed i princip Västemorrlands och
Jämtlands län men i praktiken det förstnämnda området.
Under 1990/91 investerades i fyra företag. Konvertibelt lån till Regam
Medical Systems i Sundsvall hade utvecklat en ny metod för tandröntgen.
Vinstandelslån till ett företag i Timrå som sysslade med datoriserad fastig-
hetsövervakning. Reverslån till den nybyggda friskvårds- och konferens-
anläggningen Albacken i Bräcke kommun som hade råkat i ekonomiska
svårigheter. Aktier i ett nybildat bolag i Örnsköldsvik för tillverkning av en
automatisk maskin för pannkaksproduktion för storköksbranschen. Totalt
satsades under det första verksamhetsåret för 5,6 miljoner kronor.
Under 1992 förvärvades två tredjedelar av aktierna i företaget made in
sweg (med ett 20-tal anställda) som arbetade med screentryck och dataskär-
ning. Genom en riktad nyemission tillförde Troponor kapital motsvarande
44 % av aktierna i verkstadsföretaget ARI i Örnsköldsvik. Bolaget tillverkar
sågverksutrustning (med vid denna tid ca 130 anställda) och hade hamnat i
en ekonomisk kris efter stora utvecklingssatsningar. Lån lämnades till ett
verkstadsföretag i Sundsvall och till ett nystartat företag i Ånge kommun
som tillverkade mätinstrument. Vidare finansierade Troponor tillsammans
med MoDo och uppfinnaren ett nytt bolag för utveckling av en patenterad
lastpall i plast. Slutligen engagerade sig Troponor i Norrländska Handelshu-
set i Härnösand som sysslade med handel på de baltiska länderna. Totalt
satsade Troponor under året ca 20 miljoner kronor.
Engagemanget i friskvårds- och konferensanläggningen i Albacken av-
skrevs redan under 1992 varvid hela beloppet förlorades.
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
103
Under 1993 utökade Troponor sitt engagemang i ARI och Regam med to-
talt ca 15 miljoner kronor. Från våren 1993 var ARI därmed helägt.
Under 1994 satsade moderbolaget ca 20 miljoner kronor i dels Regam,
dels två nyförvärvade företag. Ömmassa i Bjästa utanför Örnsköldsvik (med
ett 20-tal anställda) är en av de större tillverkarna i landet av mandelmassa
och marsipan. El- och Industrimontage AB (EIAB) med ca 200 anställda
övertog Siemens AB:s montageverksamhet i Norrland.
Under 1995 har Troponor förvärvat en till ARI kompletterande tillverkning
av sågverksmaskiner från finska Ahlström med anläggningar i Nyland i
Västemorrlands län och i Finland. Antalet anställda i dessa två fabriker upp-
går till ca 200. Bolaget made in sweg såldes till ett norskt företag i bran-
schen. Regam försattes i konkurs efter stora ansträngningar att försöka hitta
en annan lösning.
Under 1996 har Ömmassa sålts till ett bolag inom livsmedelsindustrin.
Inga uppgifter föreligger om omfattningen av statligt lokaliseringsstöd till
bolag inom Troponor.
Fram till 1993 hade Troponor investerat närmare hälften av sina tillgängliga
95 miljoner kronor i ett tiotal företag. Av dessa förväntades framför allt
sågverksmaskintillverkaren ARI och Regam Medical Systems behöva ytterli-
gare stora kapitaltillskott för att kunna häva sina förluster och bli livskraftiga.
Resultaten i bolagen var fortfarande svaga. Lågkonjunkturen och mer
grundläggande företagsproblem var ännu inte övervunna. Även för 1993 blev
koncernens löpande resultat negativt om man bortser från betydande räntein-
täkter på moderbolagets likvida medel.
Utsikterna att kunna få mera kapital från ägarna föreföll avlägsna. Staten
hade deklarerat att aktierna skulle säljas. Riksdagen hade ju fattat ett gene-
rellt privatiseringsbeslut i december 1991 (med bifall till förslagen i prop.
1991/92:69). De privata delägarna hade redan från början markerat att sats-
ningarna var av engångskaraktär och hade inget intresse av att överta statens
aktier eller på annat sätt engagera sig ytterligare.
Genom en kontakt med Bures styrelseordförande Bengt Eskilson (som ha-
de varit verksam som företagsledare i Örnsköldsvik under 1970-talet) inled-
des under hösten 1993 förhandlingar med Bure (se vidare avsnitt 10.9 ned-
an). Sedan Bure hade blivit majoritetsägare i slutet av 1993 beslutades att
Troponor framför allt skulle satsa på att bli en stor tillverkare av sågverks-
maskiner.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
104
Liksom Sorbinvest har Troponor kunnat undvika rörelseförluster i såväl
moderbolaget som de majoritetsägda bolagen, om man ser till det samman-
lagda resultatet för åren 1990-1994. Förlusterna på övriga engagemang upp-
går till relativt måttliga belopp i förhållande till det ursprungliga kapitaltill-
skottet från ägarna.
Genom den nyemission som riktades till Bure under 1993 har Troponor
fått en solid kapitalbas som möjliggör rejäla satsningar. Därutöver har Bure
garanterat ytterligare emissioner i framtiden på 130 miljoner kronor.
Troponors finansiella utveckling 1990-1994 (Miljoner kronor)
1996/97:RR2
Underbilaga 1
Kapitaltillskott från ägarna 1990 95
Ägartillskott från Bure 1993 67
Tillskott från ägarna + 162
Resultat i moderbolaget + 8
Driftresultat majoritetsägda bolag ca +10
Förluster på övriga verksamheter inkl, avvecklingskost- - 24
nader ca
Tillgångar netto 31/12 1994 (efter avdrag för skulder) + 156
Anm.: Tillgängligt redovisningsmaterial medger bara en ungefärlig uppskattning av
driftresultatet från majoritetsägda bolag resp av förluster och avvecklingskostnader
för övriga verksamheter. Efter den aktuella perioden har under 1995 Regam Medical
Systems försatts i konkurs vilket har medfört betydande förluster för Troponor, ca 13
miljoner kronor. Dessa ingår inte i tabellen ovan.
Flertalet av Troponors större satsningar har avsett företag i ekonomisk kris,
bl.a. ARI, Ömmassa och EIAB. Enligt uppgift hade dessa bolag annars med
stor sannolikhet lagts ned. I stället har de av allt att döma hittat en form som
gör dem livskraftiga.
Även förvärvet av sågverksmaskintillverkaren Hammars i Nyland i Väster-
norrlands län förefaller ha varit av regionalpolitisk betydelse. Sannolikt hade
detta företag annars lagts ned. Genom förvärvet och samordningen med ARI
har 50 direkta arbetstillfällen behållits i Nyland och därtill ungefär lika
många hos olika underleverantörer i Västernorrland.
Mindre framgångsrika har en rad av Troponors mindre satsningar varit. Så
vitt vi kan förstå har stora ansträngningar och ekonomiska resurser lagts på
försöken att åstadkomma varaktiga resultat i bl.a. tandröntgenföretaget Re-
gam Medical Systems. Detta förvärvades efter konkursen 1995 av ett mindre
utvecklingsbolag i södra Sverige. Flera av de övriga mindre företag där Tro-
ponor satsade kapital har också försatts i konkurs och gått en för oss oviss
framtid till mötes. Sannolikt var flera av dessa projekt inte långsiktigt bär-
kraftiga och fick genom Troponors satsning möjlighet att konstatera detta.
Troponor kan ses som ett representativt exempel på ett regionalt investment-
bolags utveckling. Först en rad, oftast mindre lyckade, minoritetsengage-
105
mang i små, ibland nystartade företag i den egna regionen. Därefter om-
prövning av verksamheten med koncentration till ett fåtal, helägda företag,
begränsade till ett litet antal branscher.
I Troponors fall skedde omorienteringen förhållandevis snabbt, efter om-
kring två år, och sedan mindre än hälften av koncernens kapital hade satsats.
Därmed fanns dels resurser kvar att sätta in, dels möjligheter att attrahera
nytt riskkapital.
Vid en jämförelse med de fem andra regionala investmentbolagen i denna
rapport bör man beakta att Troponor startade senare än de övriga och därmed
inte hann drabbas med samma kraft av den ovanligt djupa lågkonjunktur som
rådde under åren 1990 -1993.
Först kan konstateras att kontakterna mellan regeringskansliet och Troponor
tycks ha varit sporadiska under årens lopp. Vi kan också notera att - av för
oss okänd anledning - inga uppgifter återfinns om Troponor Invest i rege-
ringens årliga redogörelser till riksdagen för de statliga företagen under åren
1990 och 1991 medan engagemangen i övriga regionala investmentbolag där
omnämns på sedvanligt sätt.
Genom kontakter mellan Troponor och Bure under 1993 (se ovan avsnitt
10.5) i vilka staten inte hade deltagit hade Bure preliminärt accepterat att
teckna en riktad emission i Troponor för 67 miljoner kronor. Bure uttryckte
samtidigt ett intresse för att förvärva statens aktiepost i Troponor.
I slutet av 1993 var man inom Näringsdepartementet beredd att gå till be-
slut att överlåta statens aktiepost i enlighet med Bures önskemål.
Enligt en PM av 1993-12-02 från Näringsdepartementet till Privatiserings-
kommissionen skulle riktmärket vara ett pris för staten som motsvarade de
villkor Bure hade överenskommit med de privata delägarna för emissionen i
Troponor.
Värdet hade där bedömts till 95 miljoner kronor vilket motsvarade den ur-
sprungliga kapitalinsatsen. Troponors redovisade egna kapital uppgick till ett
lägre belopp men till detta kom bedömda övervärden i ett av Troponors
engagemang. Från detta belopp begärde Bure ett avdrag på ca 30 % vilket
motsvarade värderingen av eget kapital för de riskkapitalbolag inom Atle-
och Buresfärema som var börsnoterade vid denna tid.
Med detta synsätt blev värdet för hela Troponor ca 67 miljoner kronor och
priset för statens aktiepost om 41,9 % 27,8 miljoner kronor. Det kan i sam-
manhanget noteras att värdet av statens aktier hade minskat med 30 % från
starten vilket alltså sammanhänger med den rabatt som överenskoms motsva-
rande aktiemarknadens värdering av motsvarande bolag.
I den nämnda promemorian hette det vidare om Troponors inriktning:
Vad gäller de regionala aspekterna bedömer Näringsdepartementet att syftet
med det statliga engagemanget inte går förlorat. Det geografiska verksam-
hetsområdet i bolagsordningen breddas från att gälla Jämtlands och Väster-
norrlands län till att gälla företrädesvis ”Norrland”. Bure åtar sig dock i
aktieägaravtalet mellan de nya ägarna att garantera en total insats i Troponor
om 200 miljoner kronor. En ansenlig förstärkning av det tillgängliga kapi-
1996/97:RR2
Underbilaga 1
106
talet i Troponor kompenserar således den breddning av verksamhetsområdet
som affären medför. Den totala mängden investeringar som görs av Troponor
i Västernorrland och Jämtland kommer sannolikt att öka genom att denna
affär genomförs. Troponor kommer även fortsättningsvis att ha sitt säte i
Västernorrland och en representant från Jämtland avses väljas in i styrelsen.
Regeringens beslut i enlighet med förslaget fattades i januari 1994. Privatise-
ringskommissionen hade dessförinnan yttrat sig och inte haft någon erinran
mot överlåtelsen.
Så vitt vi kan förstå har dock ingen representant från Jämtland valts in i
Troponors styrelse.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
Efter överlåtelsen till Bure av statens aktier och Bures tecknande av en riktad
emission i Troponor ser ägarbilden ut som följer. Det kan noteras att Nobel
Industrier numera har övertagits av det holländska företaget Akzo och ändrat
firma till Akzo Nobel.
Ägarandelar Troponor AB fr.o.m. januari 1994
|
Andel av aktiekap. (%) |
Andel av röstetalet (%) | |
|
Bure |
66 |
42 |
|
Graningeverken |
12 |
21 |
|
KF |
8 |
14 |
|
SCA |
6 |
10 |
|
MoDo |
6 |
10 |
|
Akzo Nobel |
2 |
3 |
|
Totalt |
100 |
100 |
Troponors förändring i riktning mot en koncern av några rörelsedrivande
företag har redan berörts i avsnitt 10.5 ovan. Som en yttre manifestation av
denna förändring genomfördes en namnändring i mars 1995 från Troponor
Invest AB till Troponor AB. Investeringsområdet har ändrats till företrädes-
vis Norrland och innehåller alltså inte längre någon strikt geografisk be-
gränsning.
Från och med 1995 har Troponor i praktiken utvecklats till en koncern för
tillverkare av sågverksmaskiner. Inriktningen är utrustning för stora och
medelstora sågverk som sönderdelar barrträråvara. Ambitionen är att bli
världsledande inom detta område genom egen tillväxt och ytterligare före-
tagsförvärv. Troponors ledning fungerar som koncernledning för denna
företagsgrupp.
I detta avsnitt skall något beröras allmängiltiga problem och möjligheter för
riskkapitalbolag i allmänhet och för regionala investmentbolag i synnerhet.
1) Det tar mycket lång tid att bygga upp kompetens för riskkapitalfinan-
siering och företagsutveckling. Verksamheten i ett riskkapitalbolag ställer
krav på skicklighet inom projektutvärdering och investeringsbeslut, person-
bedömningar, marknadsfrågor, produktionsteknik och många andra områden.
107
Flertalet företag, framför allt mindre och medelstora, behöver mycket mer än
”enbart” riskkapital. En tumregel i branschen anses vara att det tar tre till fem
år innan en ny riskkapitalinstitution har funnit sina former.
2) Konkurrensen är i regel hård om de verkligt lovande projekten. Nya fi-
nansiärer uppvaktas ofta av de företagsägare och innovatörer som har de
mest svårbedömda planerna. Detta förhållande ställer extra stora krav på
riskkapitalinvesteraren.
3) Erfarenheter från riskkapitalbolag av olika slag och samstämmiga vitt-
nesbörd från de personer som har intervjuats i arbetet på denna rapport pekar
på att näringslivet inte är fullt av goda projekt som bara väntar på en finansi-
är.
4) En långsiktig placeringshorisont är nödvändig i all företagsutveckling
och särskilt när det gäller nystartade företag eller problemföretag. Möjlig-
heterna för en delägare att frigöra sitt kapital ligger i regel långt fram i tiden.
På vägen dit krävs i de olika utvecklings stegen ofta nya tillskott av kapital
eller kompetens.
5) Investerarens förmåga till aktivt stöd räcker i regel bara till ett begränsat
antal portfölj företag och projekt. Beroende på antalet personer i ledningen
för det investerande bolaget och deras erfarenhet kan man räkna med att 5-
15 engagemang utgör en övre gräns.
Redan i början av 1970-talet formulerades av forskningen en del intressan-
ta slutsatser och erfarenheter från de utvecklingsbolag som startades under
1960-talet på initiativ av olika banker. Forskaren Sten Jönsson beskrev i en
avhandling 1973 några av lärdomarna (återgivet på s. 15 f.) i skriften SIND
1983:4 De regionala utvecklingsbolagen - instrument för industriell utveck-
ling?, författad av docent Christer Olofsson på uppdrag av Statens industri-
verk).
... enskilda projekt/dotterbolag kräver väsentliga resursinsatser av olika slag
från en moderbolagsenhet och kriser som uppstår ställer stora krav på finan-
siell styrka från utvecklingsbolagets sida.
Några slutsatser som de studerade utvecklingsbolagen relativt tidigt drog
innebar att man frångick en ”bred” förvärvsstrategi till förmån för en starkare
specialisering samtidigt som man successivt lade allt större vikt vid bedöm-
ningar av managementkompetens vid potentiella förvärv.
För investerare med regionala begränsningar tillkommer i flertalet fall ytter-
ligare frågor som måste bemästras:
1) Företagen har bildats för att hantera uppgifter som marknaden inte har
klarat av. Samtidigt har man förutsatt att företagen skall arbeta på markna-
dens villkor.
2) Förväntningarna från lokala företagare, kreditgivare, kommunalpolitiker
och andra intressenter är höga att det regionala bolaget skall ta särskilda
hänsyn.
3) För att kunna välja rätt projekt och ge dem ett adekvat stöd, finansiellt
och kompetensmässigt, är det regionala bolaget i hög grad beroende av be-
dömningar och andra insatser från personer och institutioner i regionen.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
108
Det måste först påpekas att åren 1990 -1993 innebar en ovanligt djup låg-
konjunktur för praktiskt taget alla branscher, kombinerat med en kraftig
finansiell åtstramning på såväl riskkapital- som kreditmarknadema. Med en
gynnsammare allmänekonomisk utveckling i landet under dessa år hade
naturligtvis även de aktuella regionala investmentbolagen kunnat prestera
bättre resultat.
Två av bolagen i denna rapport kan betecknas som framgångsrika: Sorbin-
vest och Troponor. Två bolag lever vidare i omstöpt form och i liten skala:
Rödkallen och Skeppsankaret. Två måste betraktas som misslyckade: Ble-
kingen och Bergslagens Teknikutveckling.
Förhoppningarna att bolagen skulle medverka till att skapa ny, varaktig
sysselsättning av märkbar storlek har knappast infriats. Enligt vår uppfattning
var ambitionerna alltför högt ställda. Även vid normala allmänekonomiska
förutsättningar skulle det fordras en gynnsam kombination av erfarna ägare
och styrelseledamöter, lovande affärsidéer, långsiktigt arbete, lokala samar-
betspartners och god tillgång till riskkapital. I själva verket arbetade ju flera
av bolagen i regioner som har en svagt utvecklad tradition av småföretagan-
de.
I ett fall har ett regionalt investmentbolag direkt medverkat till att skapa ett
företag av betydande storlek och med så vitt vi kan bedöma livskraft för
framtiden. Vi syftar på datakonsultföretaget Arctic Software i Luleå med
numera över 100 anställda i Norrbotten. Sannolikt hade detta företag utan
Rödkallens engagemang varit av obetydlig storlek. Det kan f.ö. noteras att
Arctic Software är det enda tjänsteföretaget av större betydelse bland invest-
mentbolagens engagemang.
Ett ofta outtalat, kanske defensivt, men lika fullt angeläget andrahandsmål
för regionala investmentbolag har varit att medverka i rekonstruktioner av
befintliga företag som av ett eller annat skäl hamnat i kris. I regel brukar en
rekonstruktion förutsätta tillgång till både kapital, allmän företagsledar- och
styrelsekompetens och specialistkunskaper för insatser på de områden där
krisföretaget har misslyckas. I den mån investmentbolaget har haft tillgång
till alla dessa faktorer har rekonstruktionsåtgärdema varit framgångsrika.
Erfarenheterna från framför allt Sorbinvest och Troponor pekar på detta.
Med stor sannolikhet hade flera av de företag som Sorbinvest och Tropo-
nor medverkat i annars inte funnits kvar. Vi syftar bl.a. på Sorbinvests rekon-
struktioner av företagen Åsele Varmförzinkning, Gallac i Skellefteå och
Texor i Lycksele, och på Troponors insatser i ARI i Örnsköldsvik, Hammars
i Nyland och i El- och Industrimontage AB. Sett på detta sätt har insatserna
medfört sysselsättningsökningar av inte oväsentlig storlek.
Enligt vår bedömning är det särskilt vid rekonstruktioner av problemdrab-
bade företag i traditionella branscher av stor betydelse att det på kort avstånd
finns beslutsfattare med tillgång till nödvändiga resurser. En av de inter-
vjuade företagsledarna pekade på en tumregel att handlingsmöjligheterna
avtar starkt bortom ett par timmars restid från rekonstruktören till krisföre-
taget.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
109
Sådana insatser underlättas väsentligt om det regionala investmentbolaget
också har egen god lokal förankring med intima relationer till kreditgivare,
företagare, fackliga företrädare och offentliga institutioner. Det förefaller
t.ex. vara viktigt att investmentbolagets ledning både bor i och helst har
rötter i området och inte långpendlar från annat håll.
Erfarenheterna från de aktuella investmentbolagen och från andra håll ty-
der på att företagsrekonstruktioner i ett medelfristigt perspektiv är ett billiga-
re och effektivare sätt att värna om sysselsättningen än satsningar på nya
projekt. Det tycks med andra ord vara mindre kostsamt och riskfyllt att beva-
ra 100 arbetsplatser i ett krisdrabbat företag än att skapa lika många jobb
genom nyföretagande. De exempel som har nämnts tidigare från Sorbinvest
och Troponor på rekonstruktioner pekar tydligt i denna riktning.
Rent allmänt förefaller därför inriktningen på rekonstruktioner ha varit
riktig.
I några fall har det statliga kapitaltillskottet uppenbarligen delvis varit för-
knippat med önskemål om mera allmänt näringslivsfrämjande åtgärder. I
Rödkallens fall bidrog bolaget med kapital till den s.k. Norrbottensakademi-
en. Blekingen gjorde en motsvarande insats för den nybildade Blekinge
Forskningsstiftelse. Dessa bidrag belastade de berörda bolagen ekonomiskt
med inte obetydliga belopp, totalt 19 miljoner kronor. Sådana inslag av icke
kommersiell verksamhet i en övrigt affärsmässig målsättning riskerar också
att splittra bolagens inriktning.
Bland målen har slutligen ingått att utveckla nya projekt, företrädesvis med
ursprung i en lokal högskola. Även på detta område synes det oss som om
ambitionerna har varit för höga. De vittnesbörd vi har fått tyder på att de
nystartade högskolorna ännu inte har kunnat ge upphov till tillräckligt kom-
mersiellt intressanta projekt. I varje fall har de aktuella investmentbolagens
resurser uppenbarligen varit otillräckliga, både vad gäller kompetens och
kapital. Även i övrigt har det funnits för få livskraftiga projekt i regionen
som har varit tillgängliga för investmentbolagen. De försök som har gjorts
har i regel avbrutits efter några få år.
Dessa erfarenheter överensstämmer f.ö. väl med de lärdomar som äldre
generationers regionala och nationella utvecklingsbolag har dragit.
I ett fall, Blekingen, har bolaget kunnat bidra till regionens utveckling på
ett sätt som inte direkt har framgått av bolagets formulerade mål. Vi syftar på
bolagets medverkan vid andra företagsetableringar än sådana där bolaget
självt medverkade finansiellt, bl.a. uppbyggnaden av det framgångsrika
mobiltelefonföretaget Nordic Tel i Karlskrona, SIFO:s etablering i Ronneby
och förläggningen av ABB:s kabelfabrik till Karlskrona.
Vid en analys i efterhand av de sex regionala investmentbolagen framträ-
der en del ”inbyggda” problem och obalanser.
För det första kom alla sex bolagen till på grundval av vad som - i varje
fall outtalat - var engångsinsatser från stiftarna, dvs. staten och storföretag
med krympande verksamhet i trakten. Det är svårt att frigöra sig från miss-
tanken att en bevekelsegrund för stiftarna helt enkelt var att genom en kapi-
talinsats i en nyskapad institution avlasta ett tryck från omvärlden på egna
direkta insatser för att skapa nya arbetstillfällen.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
110
Därmed skapades uppenbarligen indirekt dels en önskan hos styrelse och
ledning för investmentbolagen att snabbt visa resultat, dels svårigheter att
satsa tillräckligt på verkligt långsiktiga projekt.
För det andra utrustades bolagen med en alltför liten kapitalbas i relation
till dels att inga nya ägartillskott kunde förväntas, dels de höga ambitionerna,
dels det faktum att etableringama skedde under en högkonjunktur medan de
stora påfrestningarna erfarenhetsmässigt alltid kommer i en lågkonjunktur.
Det måste redan från början ha stått klart för grundare, styrelseledamöter och
ledning att investmentbolaget för sin långsiktiga utveckling skulle bli bero-
ende av att man hittade nya huvudägare om nytt eget kapital skulle kunna an-
skaffas.
För det tredje utgjordes de privata delägarna i allmänhet av storföretag in-
om basindustrin. Även styrelseledamöterna rekryterades till stor del från
denna krets. Det är inte självklart att det affärskunnande som finns inom
sådana företag är den bästa utgångspunkten för utveckling av mindre och
medelstora företag eller av projekt inom ny teknik.
De aktuella regionala investmentbolagen hade små fasta organisationer, i
regel en eller ett par anställda i moderbolaget förutom verkställande direktö-
ren. Bolagsledningen var alltså i hög grad beroende av den kompetens som
fanns i styrelsen.
För det fjärde kan de regionala begränsningarna innebära ett handikapp för
den långsiktiga utvecklingen av enskilda engagemang. Om den riktiga ut-
vägen framåt för ett företag t.ex. är ett större branschmässigt grepp, måste
man oftast gå utanför regionen, kanske utanför landets gränser. Man kan här
peka på Troponor som har valt att utveckla sitt största dotterbolag, en tillver-
kare av sågverksutrustning, genom att förvärva andra företag bl.a. i Finland.
För det femte tycks det stora statliga minoritetsengagemanget och valet av
styrelseledamöter från statens sida ha medfört viss oklarhet framför allt ex-
ternt om investmentbolagets syfte. Skulle de verka på rent affärsmässiga
villkor eller var de att betrakta som regionalpolitiska instrument? (Frågorna
om statens roll behandlas närmare i avsnitt 14 nedan.)
Till detta kommer några problem som tycks ha varit generella för alla slags
riskkapitalbolag. Minoritetsengagemang är i sig problematiska för både ägare
och berört företag. Därigenom försvåras att kapital förs inom koncernen från
bolag med överskott till bolag med brist. När problem hopar sig uppstår ofta
låsningar på ägarsidan som blockerar nödvändiga åtgärder.
Valet av företagsledning i investmentbolag är naturligtvis av största bety-
delse. Vi saknar underlag för att närmare bedöma de insatser som har gjorts.
Däremot kan vi konstatera att alla sex bolagen bytte VD redan efter ett par år.
Ett sådant byte försvårar i sig kontinuiteten och kompetensuppbyggnaden.
Slutligen kan noteras att det för en intresserad allmänhet och för riksdagen
måste ha varit svårt att löpande bilda sig en uppfattning om bolagens utveck-
ling enbart på grundval av tillgängligt offentligt material. Företagsbe-
skrivningama i regeringens årliga redogörelse till riksdagen för de statliga
företagen är i regel mycket kortfattade. Uppgifter om Troponor saknas helt i
redogörelserna under åren 1990 och 1991.
Årsredovisningarna för flertalet av de sex bolagen (med undantag för Röd-
kallen) är också påfallande knapphändiga. I någon mån kan detta ha varit ett
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
111
dilemma även för de handläggare i regeringskansliet, som skulle följa ut- 1996/97:RR2
vecklingen, om de inte hade tillgång till annat material från bolagen. Underbilaga 1
I ett rent statsfinansiellt perspektiv uppgår statens nettokostnad exkl. utebli-
ven ränta för engagemangen i de sex bolagen till närmare 90 miljoner kronor
(se vidare nedanstående tabell). För samtliga aktieägare kan nettokostnaden,
räknad på samma sätt, uppskattas till drygt det dubbla beloppet, alltså över
200 miljoner kronor.
Ekonomiskt utfall för statens del av aktieinnehaven i de sex regionala
investmentbolagen
|
Statens kapitalinsats |
Köpare |
Erhållet vid försäljning | |
|
BTU |
37,5 |
- |
(Värde 0) |
|
Blekingen |
35 |
Lokal stiftelse |
(för stift. 1,2 mkr) |
|
Rödkallen |
25 |
Frontec |
3 1* *** |
|
Skeppsankaret |
25 |
Peab |
394** *** |
|
Sorbinvest |
24,5 |
KapN |
29,9 |
|
Troponor |
40 |
Bure |
27,8 |
|
Summa |
187 |
100 |
* Beloppet påverkades av att köparen iklädde sig vissa åtaganden
(se avsnitt 7.9 ovan).
** Köpesumman fastställd enligt avtal vid bolagets bildande (se avsnitt 8.9 ovan).
*** Beloppet överlämnades senare till lokal stiftelse.
Enligt de uppgifter vi har fått har inget av bolagen utnyttjat olika former för
statligt regionalpolitiskt stöd i någon nämnvärd omfattning. Från eventuella
statsfinansiella kostnader av detta slag bortses därför.
Till kostnadssidan i en statsfinansiell kalkyl bör också föras det skattebort-
fall som de försålda regionala investmentbolagens förlustavdrag kan medföra
i de nya koncerner där de numera ingår. Uppgift saknas i det tillgängliga
materialet om de skattemässiga förlustavdragens storlek och en extern be-
räkning låter sig inte göras med tillräcklig precision. Det tänkbara skattebort-
fallet uppgår dock sannolikt till flera tiotals miljoner kronor.
Statens kostnad brutto för engagemanget i de sex bolagen kan alltså upp-
skattas till betydligt över 100 miljoner kronor.
De statsfinansiella intäkterna kan endast skisseras principiellt. Bland annat
behöver några relativt hypotetiska förutsättningar införas. Hur hade t.ex. ut-
vecklingen för de berörda företagen tett sig om inte ett regionalt investment-
bolag med statligt delägande hade engagerat sig? Hade sysselsättningen och
därmed bl.a. inbetalningar av skatt och sociala avgifter för de anställda an-
nars blivit lägre? Hade på motsvarande sätt belastningen på det offentliga
blivit högre i form av bidragsutbetalningar?
Med utgångspunkt i redovisningen ovan för de sex bolagen kan man anta
att företag med 400 -500 anställda inte hade funnits eller varit betydligt
mindre, om inte de regionala bolagen hade engagerat sig i rekonstruktion och
utveckling av företagen. Vi syftar på bolagen Arctic Software i Luleå (ägt av
Rödkallen), Åsele Varmförzinkning, Gallac i Skellefteå och Texor i Lycksele
(ägda av Sorbinvest), ARI i Örnsköldsvik, Hammars i Nyland samt El- och
112
Industrimontage AB, verksamt på flera platser i Norrland (ägda av Tropo-
nor).
Därefter bör frågan ställas om de anställda - vid en nedläggning av företa-
gen - hade kunnat finna annan sysselsättning utan kostnad för samhället. På
denna punkt torde man kunna räkna med att möjligheterna var mycket små
att under de aktuella åren i de berörda regionerna hitta annan sysselsättning
för industrianställda.
Schablonmässigt kan de statsfinansiella intäkterna (skatt och sociala avgif-
ter) av en sysselsatt industriarbetare sättas till 100 000 kr per år. Omvänt kan
nettokostnaden för en arbetslös grovt uppskattas till ett belopp av motsva-
rande storlek. Statens nettokostnad för sysselsättningseffekten i de här ak-
tuella bolagen torde ha uppgått till väsentligt lägre belopp.
Diskussionen ger vid handen att man inte kan utesluta att statens engage-
mang i de aktuella bolagen har varit lönsamt ur ett statsfinansiellt perspektiv.
I en samhällsekonomisk kalkyl bör man utgå från de statsfinansiella och
företagsekonomiska konsekvenserna och därefter justera för intäkts- och
kostnadsposter som saknas i sådana beräkningar.
Kostnadssidan bör utvidgas med förluster för övriga aktieägare och för
fordringsägare i dotterbolagskonkurser. På intäktssidan tillkommer bl.a. indi-
rekta effekter av bibehållen verksamhet i företagen och sysselsättningen. En
viktig sådan indirekt effekt är lokala inköp av varor och tjänster.
En annan indirekt positiv effekt av regionala investmentbolag som ibland
förbises är att det kapital som säljare till företag erhåller ofta återinvesteras i
andra företag i regionen. Så var det enligt uppgift bl.a. med vissa av Sorbin-
vests företagsköp i Västerbotten resp. Rödkallens förvärv i Norrbotten.
Sammantaget kan man i en samhällsekonomisk kalkyl räkna med att den
positiva slutsatsen från den statsfinansiella analysen förstärks.
En annan svår fråga är i vilken mån de positiva effekterna hade kunnat
uppnås på ett billigare sätt. Viss ledning kan fås genom jämförelser med
kostnaden för andra sysselsättningsfrämjande stöd- och finansieringsformer.
Enligt den s.k. Tillväxtmodellen (se avsnitt 4 ovan) har lån om 117 miljo-
ner kronor beviljats vid etablering av 15 regionala investmentbolag. Uppgift
saknas om statens förluster på denna stödform. En utvärdering som har ge-
nomförts i NUTEK: s regi av denna låneform antyder dock att kostnaden för
staten för de uppnådda positiva effekterna i dessa 15 bolag är betydligt lägre
än för de här aktuella sex bolagen. (Se NUTEK:s rapport R 1993:67.)
Enligt en undersökning utförd av Industrifonden under 1995 har varje ut-
lånad miljon från fonden under 1993-1995 skapat i genomsnitt åtta nya
heltidstjänster inom små och medelstora företag. Samtidigt har Industrifon-
den haft mycket låga kreditförluster och i princip marknadsmässig ränte-
sättning på krediter vilket innebär att kostnaden för statsverket har varit
ytterst låg. (Undersökningen baseras på intervjuer med 1 695 företag som
hade lånat totalt ca 440 miljoner kronor och har refererats i nyhetsbrevet
Industrifonden Nytt november 1995.)
Jämförbarheten försvåras dock av att inga uppgifter har varit tillgängliga
om var Industrifondens låntagare driver verksamhet. Sannolikt är det lättare
att åstadkomma nya jobb i Stockholmsområdet än i t.ex. norra Norrlands
1996/97:RR2
Underbilaga 1
113
8 Riksdagen 1996/97. 2 saml. RR2
inland. Vidare är rekonstruktioner av krisföretag sällan genomförbara med
enbart nya krediter utan tillskott av aktiekapital.
En viss jämförelse kan också göras med kostnaderna för sysselsättnings-
ökningar genom det regionalpolitiska företagsstödet. Av en sammanställning
i 1995 års regionalpolitiska proposition (prop. 1994/95:161 s. 21f) framgår
att subventionen per nytt arbetstillfälle under budgetåret 1993/94 uppgick till
236 000 kr i stödområde 1, 199 000 kr i stödområde 2, 148 000 kr i det till-
fälliga stödområdet och slutligen till 39 000 kr utanför stödområdena.
Sysselsättningsbidrag utgår numera inom stödområdena 1 och 2 med
200 000 kr resp. 120 000 kr per nyanställd till företag som varaktigt ökar sin
personal. Bidraget utbetalas successivt under en femårsperiod.
Även i detta perspektiv framstår kostnaden som relativt hög för de arbets-
tillfällen som har tillkommit respektive kunnat räddas genom de sex regio-
nala investmentbolagen. Inte minst framstår flera av bolagen som dyrbara
experiment med hänsyn till de personella resurser som har satsats i form av
ägarrepresentanter och styrelserepresentanter och där kostnaden till stor del
har burits av ägarna.
Sammanfattningsvis kan man alltså inte utesluta att de sex regionala in-
vestmentbolagen kan ha haft en positiv statsfinansiell och samhälls-
ekonomisk nettoeffekt. Kostnaden framstår dock som relativt sett hög, sär-
skilt vid en jämförelse med andra finansieringsformer.
Uttryckt på annat sätt kan sägas att de positiva effekterna av de insatta re-
surserna borde ha kunnat bli väsentligt större. Detta framgår tydligt av det
faktum att tre av de sex granskade bolagen i praktiken hade tvingats upphöra
med sin verksamhet redan efter några år. De gynnsamma resultaten är helt
koncenterade till de tre övriga bolagen.
Slutligen skall nämnas att en särskild utredare f.n. företar en översyn av
utformningen av det statliga företagsstödet. Resultatet av utredningen skall
redovisas under april månad 1996. Utredarens överväganden och förslag har
inte varit tillgängliga då denna rapport slutfördes i slutet av april.
Från statens sida var det en medveten strävan att delta som minoritetsägare i
de regionala investmentbolagen. Statens kapitalinsats kopplades till storleken
på de privata delägarnas insatser. Andelarna av aktiekapitalet i de olika bola-
gen varierade för statens del mellan 26 % och 50 %. Eftersom ägandet i
övrigt var spritt på flera händer var staten dock i flertalet fall den största
ägaren.
Enligt vår uppfattning är statens ägarandel av underordnad betydelse för
analysen sakligt sett. De krav man kan ställa är nämligen enligt vår uppfatt-
ning likartade oavsett om denne är i majoritetsposition eller har en lägre
andel. En viktigare fråga är vilka mål som uppställdes för bolagen, hur staten
1996/97:RR2
Underbilaga 1
114
har valt att organisera sin ägarfunktion i bolagen och vilka styrelseledamöter
som har utsetts. Till dessa frågor återkommer vi nedan.
De regionala investmentbolagens syfte formulerades i regel mycket allmänt.
Utgångspunkten var oftast akuta sysselsättningsproblem i en region och upp-
giften blev att med olika instrument försöka skapa nya arbetstillfällen. Som
tidigare har antytts hade bildandet av bolagen karaktär av brandkårsutryck-
ning och troligen även en strävan att avlasta ett tryck från omvärlden på
direkta insatser från ägarnas sida.
Flera av de intervjuade representanterna för investmentbolagen har fram-
hållit avsaknaden av klara mål för verksamheten.
Vi har inte sett något som tyder på att bolagen skulle förmås att operera på
icke marknadsmässiga villkor. De misstankar som har framförts i debatt-
artiklar i pressen att investmentbolagen inte konkurrerade med privata inves-
terare på lika villkor framstår som ogrundade.
En intervjuad företagsledare hävdar t.o.m. att staten i ett lokaliseringsären-
de tillämpade strängare normer på det regionala investmentbolaget på grund
av det statliga delägandet än vad som var brukligt i andra sammanhang.
Man kan också konstatera att konsortialavtal mellan delägarna om bolagets
inriktning och andra ägarfrågor förekom i några fall och då av begränsat
innehåll. Avtalet (se ovan avsnitt 8.2) om Utvecklings AB Skeppsankaret
mellan staten, PEAB och Active från maj 1990 hade en för staten ovanligt
förmånlig reglering av frågor om försäljning av statens aktier, men där före-
kommer inga bestämmelser om bolagets mål och inriktning.
Vi kan, delvis genom kontakterna med berörda företag, konstatera att ett
ägarengagemang är mindre värt, om bolaget måste leva i osäkerhet om äga-
rens syften och om ägarens långsiktighet.
De intervjuade representanterna för investmentbolagen vittnar entydigt om
att staten var en passiv ägare. I regel förekom kontakter med staten endast
vid en årlig bolagsstämma. Även i samband med statens planer på försäljning
av aktieinnehaven var kontakterna mellan departementet och bolagen inkl,
deras ägare förhållandevis sparsamma.
Inget tyder på att representanter för staten har utövat några otillbörliga på-
tryckningar på de aktuella investmentbolagen för att få dem att av syssel-
sättningsskäl genomföra satsningar som inte bedömdes som företagsekono-
miskt motiverade. Inte heller tycks informella kontakter ha förekommit från
statens sida med enskilda styrelseledamöter eller företagsledare i investment-
bolagen.
Såvitt vi har kunnat finna har man alltså från statens sida agerat korrekt i
egenskap av ägare. En grundläggande utgångspunkt för aktiebolagens styr-
ning är ju att direktiv från ägarna endast kan ges genom beslut eller uttalan-
den på bolagsstämman eller föreskrifter i bolagsordningen. Det kan i sam-
manhanget noteras att allmänt hållna uttalanden i en proposition eller ett
1996/97:RR2
Underbilaga 1
115
riksdagsbeslut inte blir bindande för ett bolag annat än genom beslut som
fattats av bolagets egna organ.
Däremot är det inte självklart att staten har agerat som en idealisk huvud-
ägare. På en sådan måste ställas krav att han deltar i skötseln av bolagets
övergripande frågor på samma premisser som övriga ägare och i nära sam-
förstånd med dessa. Det gäller centrala bolagsfrågor som att bereda styrelse-
val, att ta ställning till bolagets inriktning, att planera bolagets långsiktiga
finansiering med ägarkapital. Sådana åtaganden tycks statens företrädare
endast sporadiskt ha medverkat i.
I en motion till riksdagen under 1987/88 anförde några socialdemokratiska
riksdagsmän att de sju regionala investmentbolag med statligt delägande som
vid denna tid var verksamma i Norrlandslänen borde samordnas bättre ge-
nom statens försorg. Näringsutskottet avstyrkte motionen och menade bl.a.
att en sammanslagning knappast var önskvärd och inte heller möjlig efter-
som staten inte hade aktiemajoritet. Det fanns enligt utskottet utrymme för
bolag med olika inriktning geografiskt och branschmässigt. Det väsentliga
var att näringslivet i Norrland engagerades i bolagen.
Vid diskussionerna om bildandet av det som senare blev Rödkallen ansåg
departementschefen det vara ändamålsenligt att försöka samordna projektet
med några redan befintliga riskkapital- och utvecklingsbolag i Norrbottens
län som hade tillkommit med statlig finansiering, Malmfältens Finans,
Bothnia Invest, Cordinor och stiftelsen Administrativ Produktion i Malmfäl-
ten (APM).
Diskussionerna om en samordning ledde till det resultatet att Malmfältens
Finans övertog Bothnia Invest och APM. I det sistnämnda fallet kunde sam-
ordningen dock endast genomföras mot att staten avstod från framtida av-
kastning på det kapital som hade tillskjutits till Malmfältens Finans.
När Troponor bildades framfördes i propositionen till riksdagen förhopp-
ningen att bolaget skulle samordnas med det i Jämtland verksamma, helt stat-
ligt ägda Z-Invest. Utvecklingen visade dock att en sammanslagning stötte på
en rad praktiska och psykologiska hinder varför frågan fick falla. Staten
agerade inte för att i egenskap av ägare försöka genomdriva ett samgående.
I efterspelet till Sorbinvests förvärv av Contorta fördes också diskussioner
om AC-lnvest. Detta bolag erhöll 48 miljoner kronor för sina aktier i Contor-
ta. Inom Sorbinvest ansåg man att detta kapital borde stanna i Västerbotten
genom att tillföras Sorbinvest. Alternativt ville Sorbinvest få ett uppdrag att
förvalta beloppet för statens räkning. Även från riskkapitalbolaget KapN i
Skellefteå gjordes framstötar till staten om att få del av AC-Invests kapital.
Alla dessa förslag förkastades av Industridepartementet. Lösningen blev i
stället att ett ”nytt” AC-lnvest bildades med en del av det tillgängliga kapita-
let. Detta bolag driver nu regional investmentbolagsverksamhet med säte i
Skellefteå. Bolaget har överförts till en lokal stiftelse med bl.a. Västerbottens
Handelskammare som huvudman.
Enligt vår uppfattning är det inte alltid ändamålsenligt att driva en sam-
ordning så långt att det bara återstår ett enda investmentbolag i vatje region.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
116
Fördelama av en mångfald uppväger troligen de relativt blygsamma kostna-
derna för dubblerade administrationer. Å andra sidan förefaller det angeläget
att stora ansträngningar görs för att nå en samordning med väl fungerande
befintliga bolag innan man satsar på att bygga upp något helt nytt. Under alla
förhållanden tycks flertalet försök till samordning inte ha varit framgångsri-
ka.
I flera av de aktuella fallen har löpande frågor om statens ägande handlagts
inom regeringskansliet. Man bör enligt vår uppfattning fråga sig av prin-
cipiella och praktiska skäl om ett departement är rätt huvudman för relativt
små engagemang av minoritetskaraktär. Frågan har större räckvidd och faller
utanför vårt uppdrag varför den inte kommenteras närmare.
Vidare kan man notera att beredningen av frågor om regionala investment-
bolag under åren har skötts inom olika departement, först Industrideparte-
mentet, därefter Arbetsmarknadsdepartementet, och så Näringsdepartemen-
tet. Några andra regionala investmentbolagsengagemang (AC-lnvest, Z-
Invest) hanterades av statliga förvaltningsbolag, först Fortia, senare Stattum.
Som exempel kan nämnas att försäljningen av Utvecklings AB Kranen un-
der 1989 handlades av Industridepartementet medan bildandet av Skeppsan-
karet ungefär samtidigt förbereddes av Arbetsmarknadsdepartementet - trots
att motparterna var desamma i båda fallen.
Inom dåvarande Industridepartementet resp. Näringsdepartementet före-
kom också att likartade engagemang låg på olika sakenheter. Ett ytterligare
problem är att handläggarna av olika skäl har varierat inom en och samma
enhet.
Handläggningen inom regeringskansliet av ägarrollen i företagen har där-
för varit splittrad och präglats av dålig kontinuitet. Erfarenhetsutbytet mellan
engagemangen förefaller ha varit ojämnt. Även dokumentationen av depar-
tementens handhavande har varit bristfällig.
Ansvarsfördelningen tycks ha varit diffus mellan regeringsnivån, fack-
myndigheten (SIND/NUTEK) och regionala organ, dvs länsstyrelsen i det
berörda länet. I några fall handhade länsstyrelsen det direkta ansvaret på ett
uppenbarligen informellt uppdrag av regeringen.
Enligt de synpunkter vi har fått från de olika bolagen tycks det dock inte
ha haft någon praktisk betydelse vilket statligt organ som har varit huvudman
för statens aktieinnehav.
I fem av de sex investmentbolagen nominerade staten ledamöter i styrelsen. I
det sjätte, Troponor, gjorde staten inte anspråk på egen styrelserepre-
sentation. Den ansvarige handläggaren på departementet adjungerades till
styrelsen under detta bolags första år men detta förfarande upphörde ganska
snart.
Av redogörelsen ovan för de enskilda bolagen har framgått hur statens sty-
relserepresentation har varit sammansatt. Vi har ingen grund för en utvär-
1996/97:RR2
Underbilaga 1
117
dering av de nämnda personernas insatser. Däremot kan man fråga sig om
departementshandläggare, länsstyrelsetjänstemän eller lokala politiker har
rätt bakgrund och kompetens för styrelsearbete i en komplicerad affärsverk-
samhet som ett regionalt investmentbolag. Det torde inte vara omöjligt för
staten att rekrytera styrelseledamöter med adekvata erfarenheter för uppdrag i
t.ex. regionala investmentbolag.
När det gäller avyttringen av statens aktier i de regionala investmentbolagen
kan man anföra följande synpunkter. Först lämnas en kort bakgrund.
I november 1991 framlade regeringen för riksdagen sin proposition
1991/92:69 om privatisering av statligt ägda företag. I propositionen före-
slogs att regeringen skulle få bemyndigande att sälja statens helt eller delvis
35 uppräknade aktiebolag. Bland dessa återfanns de nu aktuella sex regionala
investmentbolagen.
I detta avseende nämndes följande i propositionen (s. 10): ”Vid beslut om
försäljning av dessa andelar är det viktigt att se till att syftet med det statliga
engagemanget inte går förlorat.”
Allmänt ville regeringen få möjlighet att välja lämplig tidpunkt för för-
säljningarna i den takt som var affärsmässigt fördelaktig. Regeringen skulle
besluta om varje enskilt försäljningsärende. För bedömning av centrala frå-
gor i ärendena skulle en särskild kommission, den s. k. privatiserings-
kommissionen, stå till regeringens förfogande.
Samtidigt omnämndes i propositionen att aktierna i de sex regionala in-
vestmentbolagen fr.o.m. den 1 december 1991 avsågs överföras till Arbets-
marknadsdepartementets ansvarsområde.
Frågor om de regionala investmentbolagen behandlades inte närmare av
utskottet. Riksdagen biföll regeringens förslag (bet. 1991/92:NU10, rskr. 92).
De uppgifter vi har fått från de berörda bolagen och från regeringskansliet
pekar på att Näringsdepartementet inte aktivt letade efter nya ägare när riks-
dagen hade fattat privatiseringsbeslutet i slutet av 1991. De överlåtelser som
senare kom till stånd skedde helt på andras initiativ.
För det berörda företagets del måste man enligt vår uppfattning ställa vissa
krav på en stor ägare som beslutar sig för att sälja sitt innehav, särskilt om
denne offentliggör sin inställning.
Ägaren bör själv aktivt leta efter lämpliga ägare till sin post. Därvid bör
givetvis företagets bästa komma i förgrunden. Det kan också vara lämpligt
och är numera god sed på aktiemarknaden att ägaren därvid samråder med
övriga större aktieägare och med bolagets styrelse. Sannolikt vill dessa på-
verka valet av köpare. Troligen vill övriga ägare också ha möjlighet att sälja
sina innehav.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
118
Inför de konkreta besluten om avyttring av statens olika aktieposter upprätta-
des särskilda promemorior inom Näringsdepartementet. Förslagen diskutera-
des inom Privatiseringskommissionen innan ärendena föredrogs för beslut av
näringsministern.
I flera fall grundades regeringens beslut om försäljningspris på en opartisk
värdering. Vi har tagit del av de nämnda underlagen och har inga kritiska
synpunkter. Avyttringsbeloppen verkar vara rimligt avvägda under rådande
förutsättningar.
Däremot ligger det i sakens natur att priset med de förutsättningar som var
aktuella kan te sig lågt vid en rent marknadsmässig bedömning. Den ägare
som offentligt deklarerar att ett visst innehav skall säljas av rent principiella
skäl har givetvis försämrat sin förhandlingssituation. Svårigheterna att uppnå
ett högt pris förstärks om ägaren inte har möjlighet att själv försöka leta upp
en lämplig köpare.
I 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 13, s. 25) återkom
regeringen till vissa frågor om de regionala investmentbolagen:
I samband med privatiseringen av de regionala investmentbolagen har rege-
ringen funnit att det regionalpolitiska syftet i vissa fall bäst skulle tillgodoses
genom att överföra statens tillgångar i dessa bolag till regionala stiftelser,
som har till uppgift att på olika sätt främja utvecklingen av näringslivet i re-
gionen eller FoU-verksamhet. Regeringen bör därför bemyndigas att genom-
föra sådana överföringar.
Riksdagen biföll regeringens förslag (bet. 1993/94:NU15, sid. 26f, rskr 221).
Vi har inte anledning att anlägga allmänna synpunkter på sådana regionala
stiftelser som regionalpolitiska instrument. Däremot kan det finnas anledning
att - ur det berörda bolagets perspektiv - fråga sig om det var klokt att över-
låta ägandet och ägaransvaret för ett problemdrabbat bolag som Blekingen på
en regional forskningsstiftelse utan tillräckliga resurser i form av kapital och
företagsledningskompetens.
1996/97 :RR2
Underbilaga 1
I flera fall har statens avyttring av aktier i de regionala investmentbolagen
varit förknippade med särskilda villkor som köparen har iklätt sig.
Vid försäljningen av Rödkallen erhöll köparen Frontec en ”rabatt” som
motiverades av att bolaget gjorde åtaganden av regionalpolitisk karaktär.
Sysselsättningen vid Arctic Software och Frontecs tidigare kontor i Luleå,
Pajala och Arjeplog skulle bibehållas. Dessutom skulle Rödkallen utveckla
sitt samarbete med högskolan.
I avtalet mellan staten och KapN förband sig KapN att tillse att Sorbinvest
höll fast vid sin inriktning att satsa i Västerbottens län.
119
Blekinge Forskningsstiftelse åtog sig vid förvärvet av statens aktier i Ble-
kingen att förändra stiftelsens styrelse så att minst två av ledamöterna skulle
företräda näringslivet.
Efter försäljningen av statens aktier i Utvecklings AB Skeppsankaret över-
fördes köpesumman, 39,4 miljoner kronor, till Blekinge Forskningsstiftelse
på vissa villkor. Medlen skulle användas för att stödja forsknings- och ut-
vecklingsarbete som bedrivs i samarbete mellan Högskolan i Karlskro-
na/Ronneby och näringslivet samt i övrigt för att stödja näringslivsutveck-
lingen i Blekinge län. Stiftelsen skulle årligen rapportera till Näringsdepar-
tementet om hur medlen använts.
Det är givetvis både sakligt sett och av principiella skäl viktigt att depar-
tementet kontrollerar att de erhållna åtagandena uppfylls.
Inom regeringskansliet pågår för närvarande ett arbete som syftar till att
skapa en ”ägarpolitik” för staten, dvs. riktlinjer för hur regeringskansliet
skall spela sin roll som ägare i statligt ägda bolag. Frågorna är också ämnet
för ett av Riksdagens revisorers aktuella granskningsprojekt. Inga resultat
från dessa två projekt har kunnat beaktas i denna rapport.
Våra slutsatser är sammanfattningsvis:
1) Staten bör i större utsträckning förlita sig på befintliga organisationer
för riskkapitalfinansiering snarare än att skapa nya när behov anses uppstå.
Mycket tyder på att det är mer fruktbart att ge existerande institutioner bästa
möjliga långsiktiga arbetsförutsättningar och vid behov ge korrigerande
impulser än att börja från början.
Som exempel på lämpliga sådana organisationer under årens lopp kan
nämnas - på riksplanet - Investeringsbanken (i praktiken nedlagd 1989) och
Industrifonden samt regionalt Norrlandsfonden, de länsvisa ALMI-bolagen
och de framgångsrika regionalt inriktade investmentbolag som trots allt
finns, för närvarande bl.a. Akila i Norrbotten, Camfore i Jämtland, Karlskoga
Invest och Sorbinvest i Västerbotten.
2) Statens ägarroll bör närmare övervägas i enlighet med de synpunkter
som nyss har framförts.
Klara mål bör sättas upp för affärsdrivande företag i vilka staten engagerar
sig som ägare. Ägaravtal med privata delägare bör upprättas.
Löpande kontakt bör ske med övriga ägare i centrala frågor som beredning
av styrelseval, bolagets inriktning, finansiering osv. Särskilt viktigt är samråd
med övriga ägare när staten planerar att förändra sitt ägande.
Erfarenhetsutbytet inom regeringskansliet bör förbättras, inte minst genom
bättre dokumentation.
Av staten utsedda styrelseledamöter bör ha adekvata erfarenheter för upp-
draget.
Kontroll bör ske att erhållna åtaganden från en köpare uppfylls.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
120
Arbetsfördelningen bör klargöras dels inom regeringskansliet, dels mellan
regeringskansliet, fackmyndigheten och regionala organ.
1996/97:RR2
Underbilaga 1
121
1996/97:RR2
Underbilaga 2
Prop. 1986/87:25, bil. 9, bet. AU 1986/87:9 ang. kapitaltillskott till Ble-
kingen AB.
Prop. 1987/88:25 ang. kapitaltillskott till Sorbinvest AB.
Prop. 1987/88:64, bet. 1987/88:AU14 ang. kapitaltillskott till Bergslagens
Teknikutvecklings AB.
Prop. 1987/88:86, bilaga 8, ang. kapitaltillskott till Rödkallen AB.
Prop. 1988/89:150, bil 9, bet. 1988/89:AU21 ang. kapitaltillskott till Tro-
ponor Invest AB.
Prop. 1989/90:66, bet. 1989/90:AU 20 ang. kapitaltillskott till Blekingen
AB och Utvecklings AB Skeppsankaret.
Prop. 1991/92:69, bet. 1991/92:NU10 om privatisering av statligt ägda fö-
retag.
Prop. 1993/94:100, bil. 13, bet. 1993/94:NU15 om bemyndigande för re-
geringen att överföra statens tillgångar i regionala investmentbolag till regio-
nala stiftelser.
Prop. 1994/95:161 om regionalpolitik.
Regionala utvecklingsbolag - problem och möjligheter. Utredning från
Statens industriverk, i SIND 1980:14.
De regionala utvecklingsbolagen - instrument för industriell utveckling.
Utredning från Statens industriverk, i SIND 1983:4.
Statligt finansiellt stöd? Betänkande från Finansieringsutredningen, SOU
1989:24.
Rapporter till Finansieringsutredningen, SOU 1989:25.
Riskkapitalet och de mindre företagen, SIND 1990:3.
Strategi för småföretagsutveckling. Betänkande av Utvecklingsfonds-
utredningen, SOU 1993:70.
Utvärdering av lån till regionala investmentbolag, NUTEK R 1993:67.
Småföretagens riskkapitalförsörjning. Departementspromemoria Närings-
departementet, Ds 1994:52.
122
1996/97:RR2
1 Revisorernas granskning..............................................................................1
2 Revisorernas överväganden.........................................................................1
2.1 Resultatet av statens engagemang........................................................1
2.2 Inbyggda problem................................................................................3
2.3 Statens roll som ägare..........................................................................4
2.4 Inför framtiden.....................................................................................7
3 Förslag.......................................................................................................10
Bilaga 1
Sammanfattning av remissyttranden.............................................................11
Bilaga 2
Rapport 1995/96:9. Regionala investmentbolag -
erfarenheter av statligt engagemang
Förord...........................................................................................................19
Sammanfattning............................................................................................21
1 Granskningens bakgrund och inriktning....................................................23
2 Allmänt om riskkapital..............................................................................23
3 Statsmakternas mål och åtgärder...............................................................24
4 Hur har det gått för de sex investmentbolagen?.........................................27
4.1 Blekingen AB....................................................................................27
4.2 Utvecklings AB Skeppsankaret..........................................................29
4.3 Rödkallen AB....................................................................................30
4.4 Sorbinvest AB....................................................................................32
4.5 Troponor Invest AB...........................................................................33
4.6 Bergslagens Teknikutvecklings AB...................................................34
4.7 Privata regionala investmentbolag.....................................................36
5 Utvärderingar av regionala investmentbolag.............................................37
5.1 Ragnar Bomans utvärdering...............................................................37
5.2 Tidigare utvärderingar........................................................................41
6 Revisorernas överväganden och slutsatser.................................................44
Utgångspunkter........................................................................................44
Resultatet.................................................................................................45
Inbyggda problem....................................................................................47
Brister i statens uppträdande....................................................................48
Inför framtiden.........................................................................................48
Underbilaga 1
Ragnar Boman: Utvärdering av de statliga insatserna i sex regionala
investmentbolag............................................................................................50
Underbilaga 2 (bilaga till underbilaga)
Riksdagstryck och litteratur:.......................................................................122
Gotab, Stockholm 1996
123