Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 6 mars 1997
Lena Hjelm- Wallén
Marita Ulvskog
(Kulturdepartementet)
I propositionen föreslås förtydliganden i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) för att klargöra vad länsstyrelsen
skall beakta när den bestämmer vem som skall utföra en arkeologisk
utredning eller undersökning enligt bestämmelserna i 2 kap. 11 och 13 §§
kulturminneslagen. Vidare förelås att den som utför ett arbetsföretag
skall svara för kostnaderna för att ta till vara fornfynd som framkommer
vid särskild undersökning enligt bestämmelsen i 2 kap. 13 § första
stycket kulturminneslagen.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1997.
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 99
Prop. 1996/97:99
1 Beslut..................................................................................................3
2 Lagtext................................................................................................3
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950)
om kulturminnen m.m...............................................................3
3 Ärendet...............................................................................................6
4 Bakgrund.............................................................................................6
4.1 Uppdragsarkeologi....................................................................6
4.2 Företagarens kostnadsansvar.....................................................8
5 Nuvarande förhållanden......................................................................8
5.1 Skyddet för fasta fomlämningar................................................8
5.2 Lagen om offentlig upphandling.............................................10
5.3 Berörda myndigheter m.m.......................................................11
5.3.1 Riksantikvarieämbetet..................................................10
5.3.2 Länsstyrelserna.............................................................10
5.3.3 Länsmuseer och kommunala museer...........................11
5.3.4 Övriga undersökande institutioner...............................12
5.3.5 Förhållandet mellan de olika aktörerna.......................12
5.4 Förhållandet mellan vetenskapliga ambitionsnivåer och
undersökningskostnader..........................................................14
5.5 Kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar................15
6 Är lagen om offentlig upphandling tillämplig vid beslut om
arkeologiska undersökningar?..........................................................16
6.1 Allmänt om myndighetsutövning............................................16
6.2 Är länsstyrelsens beslut myndighetsutövning?.......................17
7 Förfarandereglemas utformning.......................................................19
8 Utökat kostnadsansvar för företagaren.............................................23
9 Författningskommentar....................................................................25
Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian.......................................27
Bilaga 2 Promemorians författningsförslag......................................28
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över promemorian... 31
Bilaga 4 Sammanfattning av Riksantikvarieämbetets förslag...........35
Bilaga 5 Riksantikvarieämbetets författningsförslag........................36
Bilaga 6 Sammanställning av remissyttranden över
Riksantikvarieämbetets förslag...........................................38
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag...............................................41
Bilaga 8 Lagrådets yttrande...............................................................43
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997...........45
Prop. 1996/97:99
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.
Prop. 1996/97:99
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 och 13 §§ lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
H §
Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast
fomlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större
markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av
företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän
väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörj-
ning, större vattenföretag och mer
industri- eller handelsändamål.
Beslut om särskild utredning
fattas av länsstyrelsen. Länssty-
relsen skall i beslutet ange vem
som skall utföra utredningen.
omfattande byggande för bostads-,
Beslut om särskild utredning
fattas av länsstyrelsen. Läns-
styrelsen skall i beslutet ange
vem som skall utföra utred-
ningen. Därvid gäller inte lagen
(1992:1528) om offentlig upp-
handling. Länsstyrelsen skall
beakta att utredningen skall
vara av vetenskapligt god kval-
itet och genomföras till en kost-
nad som inte är högre än vad
som är motiverat med hänsyn till
omständigheterna.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:99
13 §
Som villkor för tillstånd
enligt 12 § får länsstyrelsen
ställa upp skäliga krav på sär-
skild undersökning för att
dokumentera fomlämningen
eller särskilda åtgärder för att
bevara den. I beslutet om till-
stånd skall såvitt möjligt anges
den kostnad som åtgärderna
beräknas medföra.
Som villkor för tillstånd
enligt 12 § far länsstyrelsen
ställa skäliga krav på särskild
undersökning för att dokume-
ntera fomlämningen och ta till
vara fornfynd eller på särskilda
åtgärder för att bevara forn-
lämningen. I beslutet om till-
stånd skall såvitt möjligt anges
den kostnad som åtgärderna
beräknas medföra.
Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, får den besluta om
en arkeologisk förundersökning av fomlämningen, om det behövs för att
fa ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma
behovet av att ställa krav på särskild undersökning.
Länsstyrelsen skall i beslutet
om arkeologisk förundersökning
eller särskild undersökning ange
vem som skall utföra undersök-
ningen.
Länsstyrelsen skall i beslutet
om arkeologisk förundersökning
eller särskild undersökning ange
vem som skall utföra undersök-
ningen. Därvid gäller inte lagen
(1992:1528) om offentlig upp-
handling. Länsstyrelsen skall
beakta att undersökningen skall
vara av vetenskapligt god kval-
itet och genomföras till en kost-
nad som inte är högre än vad
som är motiverat med hänsyn till
omständigheterna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
I en departementspromemoria som upprättats inom Kulturdepartementet,
Uppdragsarkeologi (Ds 1996:48), prövas förhållandet mellan lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) och lagen
(1992:1528) om offentlig upphandling och föreslås preciseringar i fråga
om vad länsstyrelsen skall beakta när den beslutar om vem som skall
utföra en arkeologisk utredning eller undersökning. Promemorian har
remissbehandlats. En sammanfattning av promemorian och prome-
morians lagförslag finns i bilaga 1 respektive bilaga 2. En förteckning av
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns i
bilaga 3.
Regeringen uppdrog den 24 november 1994 åt Riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer (Riksantikvarieämbetet) att utreda lämplig-
heten och följderna av att den som far tillstånd att göra ingrepp i en fom-
lämning även skall svara för kostnaderna för fyndhantering, konser-
vering, långsiktig förvaring och vård av fynden. Riksantikvarieämbetet
redovisade uppdraget i maj 1995. Riksantikvarieämbetets förslag har
remissbehandlats. En sammanfattning av förslaget med lagförslag finns i
bilaga 4 respektive bilaga 5. En förteckning av remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 6.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 13 februari 1997 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.
Lagrådet har haft synpunkter på lagtextens utformning. Regeringen har
i propositionen följt Lagrådets förslag.
Prop. 1996/97:99
4.1 Uppdragsarkeologi
I december 1991 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för
Kulturdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att bl.a.
se över organisationen och huvudmannaskapet för Riksantikvarie-
ämbetets undersökningsverksamhet. Utredaren skulle bl.a. lämna förslag
till utgångspunkter och riktlinjer för hur länsstyrelserna skulle tillämpa
och integrera ett system med anbudskonkurrens i den arkeologiska
undersökningsverksamheten (dir. 1991:112).
Utredaren, som antog namnet HUR-utredningen, lämnade i december
1992 betänkandet Arkeologi och exploatering (SOU 1992:137).
Utredningen föreslog bl.a. att Riksantikvarieämbetets undersöknings-
verksamhet skulle skiljas från myndigheten och bilda ett fristående
helstatligt aktiebolag, med uppgift att bedriva extemfinansierad arke-
ologisk uppdragsverksamhet. Vidare föreslogs att ett system med an-
budskonkurrens skulle inforas, där länsstyrelsen skulle sköta upp-
handlingen som en avgiftsbelagd tjänst åt exploatören.
Utredningens forslag möttes av hård kritik vid remissbehandlingen.
Bland annat motsatte sig institutionerna på kulturmiljöområdet att ett
system med anbud och upphandling skulle tillämpas eftersom det ansågs
strida mot bevarandefilosofm i kulturminneslagen. Arkeologiska under-
sökningar i icke-offentlig regi uppfattades som ett hot mot undersök-
ningarnas kvalitet. De offentliga huvudmännens kulturpolitiska engage-
mang och målsättningar sågs som den långsiktiga garanten för att
undersökningarna utförs med kulturmiljövårdens och den arkeologiska
forskningens bästa för ögonen.
Bland remissinstanserna fanns vidare en utbredd uppfattning om att ett
system med anbudskonkurrens skulle slå sönder samarbetet och informa-
tionsutbytet mellan Riksantikvarieämbetets undersökningsverksamhet,
länsstyrelserna och museerna samt att förtydligade ansvarsgränser skulle
ge upphov till en fragmentisering av den sammanhållna arkeologi-
processen inom institutionernas ram.
I budgetpropositionen 1994 (prop. 1993/94:100 bil. 12 s. 80 f.) anförde
den dåvarande regeringen, mot bakgrund av HUR-utredningens förslag,
bl.a. att länsstyrelsen borde använda sig av anbud och upphandling för att
kunna välja mellan olika undersökningsaltemativ. Det framhölls att
upphandling borde ses som ett instrument för att skapa undersökningar
av god kvalitet och samtidigt undvika att kostnaderna blir högre än vad
som är motiverat. Vidare framhölls att upphandlingen skulle betraktas
som ett led i den process som leder fram till ett beslut enligt
kulturminneslagen. Regeringen betonade att ordet upphandling i
sammanhanget användes i en snävare betydelse än definitionen enligt
lagen om offentlig upphandling och att den lagen inte torde vara aktuell
eftersom det "närmast är fråga om att länsstyrelsen använder sig av en
upphandlingsteknik för att fastställa kostnaden för en undersökning som
sedan en annan part, dvs. företagaren, åläggs att bekosta" (s. 81). Vidare
anfördes att länsstyrelsens agerande dessutom torde vara att betrakta som
ett led i dess myndighetsutövning.
Mot bakgrund av ökade krav på länsstyrelsernas arbete inom kultur-
miljövården föreslog regeringen samtidigt en resursförstärkning till
länsstyrelserna (prop. 1993/94:100 bil 14).
Kulturutskottet anförde i sitt betänkande (1993/94:KrU25) att det fanns
starka skäl för den kritik som framförts mot HUR-utredningens förslag
samt att utskottet inte kunde ansluta sig till den bedömning som på
grundval av utredningens förslag gjordes i propositionen då det gällde
upphandling av arkeologiska uppdrag. Utskottet anförde vidare att man i
konsekvens med detta i yttrande till bostadsutskottet motsatt sig en
resursförstärkning av den omfattning som föreslagits i propositionen.
Riksdagen beslutade i enlighet med vad kulturutskottet hade hemställt
(rskr. 1993/94:195).
Bostadsutskottet anförde i sitt betänkande (1993/94:BoU13) att resurs-
ökningen till länsstyrelserna - på de skäl som kulturutskottet anfört - inte
borde ges den omfattning som föreslagits i propositionen. Riksdagen
Prop. 1996/97:99
biföll vad bostadsutskottet hade hemställt angående minskad resursför-
stärkning (rskr. 1993/94:211).
Riksantikvarieämbetet har i en framställning den 12 maj 1995 hem-
ställt att regeringen dels prövar behovet av reglering av de kommersiella
aspekterna på uppdragsarkeologin, dels prövar behovet av en reglering av
förhållandet mellan kulturminneslagen och lagen om offentlig upphand-
ling.
Frågan om länsstyrelsen skall tillämpa lagen om offentlig upphandling
vid beslut om arkeologiska tjänster har därefter tagits upp bl.a. i motion
1994/95:Kr275. Nämnden för offentlig upphandling har på anmodan av
kulturutskottet yttrat sig över motionen. Den har i ett yttrande den 30
augusti 1995 uttalat som sin mening bl.a. att länsstyrelsens beslut om
leverantör och fastställande av kostnad för den arkeologiska
undersökningen bör föregås av ett upphandlingsförfarande enligt lagen
om offentlig upphandling. Kulturminneslagen utgör enligt nämndens
bedömning inte något hinder mot att länsstyrelsen genomför upphand-
ling. Med hänvisning till det pågående arbetet inom Kulturdepartementet
hemställde kulturutskottet i betänkande 1995/96:KrU5 att riksdagen
skulle avslå motionen. Riksdagen anslöt sig till detta (prot. 1995/96:23).
4.2 Företagarens kostnadsansvar
HUR-utredningen föreslog i betänkandet Arkeologi och exploatering
(SOU 1992:137) också att den som utför ett arbetsföretag som berör en
fast fomlämning skulle ha kostnadsansvaret även för nykonservering och
registrering av fynden från den arkeologiska undersökningen. Kostnaden
för företagaren skulle dock inte tillåtas att öka. Det utökade kostnads-
ansvaret skulle i stället motsvaras av en minskad omfattning av det
arkeologiska fältarbetet.
Remissinstanserna var i huvudsak positiva till förslaget om ett utökat
kostnadsansvar. Utredningens förslag om hur detta skulle finansieras
mötte däremot stark kritik från remissinstanserna på kulturmiljöområdet.
I budgetpropositionen 1994 (prop. 1993/94:100 bil. 12 s. 80 f.) före-
slog den dåvarande regeringen att utredningens förslag i allt väsentligt
skulle genomföras.
Kulturutskottet ansåg emellertid att förslaget skulle avslås och åbe-
ropade bl.a. den tveksamhet som kulturmiljövårdande remissinstanser
uttryckt i fråga om förslaget (bet. 1993/94:KrU25). Riksdagen beslutade i
enlighet med vad kulturutskottet hade hemställt (rskr. 1993/94:195).
Prop. 1996/97:99
5.1 Skyddet för fasta fomlämningar
I 2 kap. kulturminneslagen finns regler bl.a. om skydd och vård av fasta
fomlämningar samt om fornfynd.
I 6 § stadgas att det är förbjudet att ändra eller skada en fast fom-
lämning. Den som avser att uppfora en byggnad eller en anläggning eller
genomföra ett annat arbetsföretag bör enligt 10 § i god tid ta reda på om
någon fast fomlämning kan beröras av arbetsföretaget. När det är fråga
om en planerad exploatering av ett större markområde kan länsstyrelsen
besluta om en särskild utredning på företagarens bekostnad för att ta reda
på om någon fast fomlämning berörs av arbetsföretaget (11 § första
stycket).
I 12 § föreskrivs att den som vill rubba, ändra eller ta bort en fast
fomlämning skall ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen. Tillstånd till ett
ingrepp far lämnas endast om fomlämningen medför hinder eller
olägenhet som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse. Vid
prövningen skall länsstyrelsen göra en avvägning mellan intresset av att
bevara fomlämningen och intresset av att utföra ingreppet.
Enligt 13 § första stycket far länsstyrelsen som villkor för ett tillstånd
ställa skäliga krav på särskild undersökning för att dokumentera
fomlämningen eller särskilda åtgärder för att bevara den. Länsstyrelsen
har vidare möjlighet att inför en prövning i tillståndsfrågan besluta om en
arkeologisk förundersökning för att fastställa en redan känd fomlämnings
art och beskaffenhet (13 § andra stycket). I beslut om särskild under-
sökning eller arkeologisk förundersökning skall anges vem som skall
utföra undersökningen. Vidare skall länsstyrelsen i beslut om särskild
undersökning såvitt möjligt ange den kostnad som åtgärderna beräknas
medföra (13 § första stycket).
Av 11 § framgår att kostnadsansvaret för en särskild utredning åvilar
företagaren. I 14 § första stycket anges som huvudregel att den som utför
ett arbetsföretag som berör en fast fomlämning svarar för kostnaderna för
en särskild undersökning och arkeologisk förundersökning. Företagaren
svarar dock inte för kostnad som hänför sig till en fomlämning som inte
tidigare varit känd, som väsentligt överstiger vad länsstyrelsen har angett
i sitt beslut om tillstånd, som hänför sig till arkeologisk förundersökning
om länsstyrelsen sedan inte lämnar tillstånd till ingrepp i fomlämningen
eller som hänför sig till arkeologisk förundersökning eller särskild
undersökning om det visar sig att någon fast fomlämning inte berörs av
arbetsföretaget.
Utöver kostnadsbefrielse enligt 2 kap. 14 § kulturminneslagen har en
företagare vissa möjligheter att - i mån av tillgång på medel - fa stats-
bidrag för vissa arkeologiska undersökningar. Bestämmelser om det finns
i förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård. Enligt 10 §
förordningen får bidrag lämnas till åtgärder enligt 2 kap. 13 § kultur-
minneslagen som skall bekostas av företagaren dels om arbetsföretaget
föranleds av myndighets beslut eller någon annan tvingande omständig-
het och dels om arbetsföretaget är av begränsad omfattning och det är
skäligt att företagaren avlastas kostnaderna.
Prop. 1996/97:99
1 * Riksdagen 1996/97. 1 sand. Nr 99
5.2 Lagen om offentlig upphandling
Prop. 1996/97:99
Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling tillkom som en följd av
EES-avtalet och trädde i kraft den 1 januari 1994. Genom lagen inför-
livades ett antal EG-direktiv om offentlig upphandling - bl.a. rådets
direktiv 92/50/EEG av den 18 juni 1992 om tjänsteupphandling - med
svensk rätt. Lagen om offentlig upphandling innehåller även bestämmel-
ser om upphandlingar som inte täcks av EG:s direktiv om upphandling.
Utgångspunkten i lagen - liksom i den upphävda upphandlings-
förordningen (1986:366) - är att upphandling skall ske affärsmässigt, i
konkurrens och på ett icke-diskriminerande sätt.
Bestämmelserna omfattar de institutioner som i lagen definieras som
s.k. upphandlande enheter. Som upphandlande enhet anses bl.a. statliga
myndigheter, kommuner, landsting och kyrkliga kommuner (1 kap. 5 §).
Vidare omfattas bl.a. vissa bolag, föreningar och stiftelser (1 kap. 6 §).
Lagen om offentlig upphandling innehåller bl.a. bestämmelser om
upphandling av varor, byggentreprenader och tjänster. När det gäller
tjänster görs åtskillnad mellan A-tjänster och B-tjänster, vilka specifi-
ceras i en bilaga till lagen; indelningen grundar sig på det ovan nämnda
direktivet. Det finns för upphandling av varor, byggentreprenader
respektive tjänster särskilt angivna tröskelvärden. Olika regler gäller dels
för de olika typerna av upphandling, dels för upphandlingar över
respektive under tröskelvärdena. Direktivet omfattar endast upphand-
lingar över tröskelvärdena.
Verksamhet som består av myndighetsutövning torde inte omfattas av
bestämmelserna i lagen om offentlig upphandling. Av artikel 66 och 55 i
Romfördraget framgår nämligen att bestämmelserna om tjänster i för-
draget inte skall omfatta verksamhet som hos medlemsstaten är förenad
med utövandet av offentlig makt. I inledningen till rådets direktiv
92/50/EEG av den 18 juni 1992 om tjänsteupphandling sägs att direktivet
inte hindrar tillämpningen av bl.a. artiklarna 55 och 66 i Romfördraget.
Eftersom lagen enligt 1 kap. 1 § andra stycket innehåller bestämmelser
till uppfyllande av de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i
EU torde av detta följa att inte heller den omfattar verksamhet som
innebär myndighetsutövning.
Av 1 kap. 2 § lagen om offentlig upphandling framgår att lagen är
tillämplig vid upphandling som görs av en upphandlande enhet. En
förutsättning torde härvid vara att den upphandlande enheten för egen del
skall köpa en vara eller tjänst. EG:s direktiv tar nämligen sikte på
situationer där myndigheter m.fl. ingår skriftliga avtal med fysisk eller
juridisk person (prop. 1993/94:35 s. 12). Kammarrätten i Stockholm har i
ett beslut år 1995, som det närmare redogörs för i promemorian Upp-
dragsarkeologi (s. 30), gjort bedömningen att lagen om offentlig upp-
handling är tillämplig endast om det är fråga om anskaffning för egen
räkning.
Frågan om länsstyrelsen skall tillämpa lagen om offentlig upphandling
inför utpekandet av vem som skall genomföra en undersökning har
prövats av domstol vid ett flertal tillfällen. En närmare redogörelse för
dessa avgöranden finns i den ovan nämnda promemorian (s. 28-30).
10
Domstolarna har gjort olika bedömningar. Avgörandena har inte prövats
av högre instans.
5.3 Berörda myndigheter m.m.
Om inte annat sägs används i det följande begreppet undersökning som en
gemensam benämning för särskild utredning, arkeologisk förundersökning
och särskild undersökning.
5.3.1 Riksantikvarieämbetet
Enligt 2 § förordningen (1988:1131) med instruktion för Riksantikvarie-
ämbetet och statens historiska museer är Riksantikvarieämbetet central
förvaltningsmyndighet för frågor om kulturmiljövård. I 1 kap. 2 § tredje
stycket kulturminneslagen föreskrivs att Riksantikvarieämbetet har
överinseende över kulturminnesvården i landet. Detta omfattar bl.a.
tillämpningen av kulturminneslagen samt den arkeologiska undersök-
ningsverksamheten, vilket inbegriper att bearbeta och utnyttja under-
sökningsresultaten. I uppgifterna ingår att följa upp och utvärdera arbetet
på det regionala planet. Riksantikvarieämbetet skall vidare svara för
rådgivning, samordning, information och utbildning samt för verksamhet
med forskning, utveckling och kunskapsförsörjning. Till kunskaps-
försörjningen hör att föra och vidareutveckla de centrala arkeologiska
registren samt att göra dessa register tillgängliga såväl för allmänheten
som för forskningsändamål.
Av 1 § förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. (kultur-
minnesförordningen) framgår bl.a. att länsstyrelsen inför ett beslut som
är av större vikt skall samråda med Riksantikvarieämbetet.
Enligt 26 § kulturminnesförordningen far Riksantikvarieämbetet åta
sig att utföra undersökningar, utredningar och andra uppdrag åt myndig-
heter och enskilda. För denna uppdragsverksamhet inom myndigheten
svarar avdelningen för arkeologiska undersökningar (UV). UV består av
ett huvudkontor och fem regionkontor. Den arkeologiska verksamheten
bedrivs vid regionkontoren. Verksamheten skall bedrivas med föll
kostnadstäckning. Den undersökningstaxa som tillämpas inkluderar i
princip samtliga kostnader som är förenade med en undersökning, dock
inte kostnader för fyndhantering och konservering. Riksantikvarie-
ämbetet fastställer taxan varje år efter samråd med Riksrevisionsverket.
5.3.2 Länsstyrelserna
Länsstyrelsen har enligt 1 kap. 2 § kulturminneslagen tillsyn över kultur-
minnesvården i länet. I 3 § förordningen (1990:1510) med länsstyrelse-
instruktion anges att länsstyrelsen bland annat svarar för frågor om
kulturmiljön. Till länsstyrelsens uppgifter hör att handlägga ärenden om
ingrepp i fasta fomlämningar.
De nu aktuella undersökningarna är en del i skyddet av fomlämningar.
Även om det primära syftet med en undersökning kan sägas vara att lösa
Prop. 1996/97:99
11
det "statliga servitut" som en fomlämning i praktiken innebär för en före-
tagare är undersökningarna givetvis inte ett självändamål. Såväl särskild
utredning som arkeologisk förundersökning och särskild undersökning är
en kunskapsuppbyggande verksamhet, vars resultat skall användas dels i
kulturmiljövårdens löpande arbete, dels som underlag för vetenskaplig
forskning och utveckling. Det är av avgörande betydelse att undersök-
ningarna genomförs på ett vetenskapligt meningsfullt sätt samt att de
kunskaper och erfarenheter som erhålls dokumenteras och redovisas.
Länsstyrelsen har härvid som beslutande och uppföljande myndighet ett
stort ansvar.
Länsstyrelsen avgör genom sitt beslut undersökningens innehåll,
ambitionsnivå och omfattning. Utgångspunkten vid bedömningen är den
aktuella fomlämningens art och beskaffenhet.
När det gäller vem som skall utföra en undersökning finns det inte
några bestämmelser om hur länsstyrelsen skall gå tillväga eller vilka krav
som skall ställas. I 7 § kulturminnesförordningen föreskrivs att
länsstyrelsen, innan den ger någon i uppdrag att vidtaga åtgärder enligt
2 kap. 7 eller 8 § kulturminneslagen, skall förvissa sig om att denne har
tillräcklig kunskap att genomföra åtgärderna på ett tillfredsställande sätt.
Även om någon motsvarande bestämmelse inte finns när det gäller sär-
skild utredning, förundersökning eller särskild undersökning, måste
utgångspunkten vara densamma. Målet är att de undersökningar som
utförs skall vara av god vetenskaplig kvalitet. Av avgörande betydelse är
härvid att relevanta krav på kompetens och kvalifikationer ställs på den
som skall utföra uppdraget. Det är av stor vikt att länsstyrelsen formu-
lerar tydliga krav utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall.
Länsstyrelsens ansvar upphör inte i och med beslutet om under-
sökning. Länsstyrelsen har det yttersta ansvaret för att en undersökning
genomförs i enlighet med vad som anges i beslutet och att uppställda
kvalitetskrav upprätthålls. Därför skall länsstyrelsen öva tillsyn över och
följa upp verksamheten. Det kan bestå i kontroll under pågående
fältarbete, t.ex. i form av besök på undersökningsplatsen. En viktig
uppgift för länsstyrelsen är vidare att se till att resultatet av undersök-
ningen redovisas och görs tillgängligt samt att granska materialet och i
förekommande fall agera om uppdraget inte genomförts på ett tillfreds-
ställande sätt. Detta är en förutsättning för att kunskaper och erfarenheter
kan tas tillvara och användas i det kulturmiljövårdande arbetet och
forskningen.
5.3.3 Länsmuseer och kommunala museer
Av 2 § kulturminnesförordningen framgår att länsstyrelsen vid sin tillsyn
över kulturminnesvården skall samverka med kulturminnesvårdande
organ inom länet, särskilt länsmuseerna och motsvarande museer. Läns-
styrelsen och länsmuseet eller motsvarande museum, bildar tillsammans
kulturmiljösektoms regionala organisation. Länsmuseerna uppbär stats-
bidrag för kulturmiljöarbetet enligt förordningen (1996:1598) om
statsbidrag till regional kulturverksamhet.
Prop. 1996/97:99
12
Flertalet av länsmuseerna bedriver arkeologisk uppdragsverksamhet i
egen regi. Även vissa kommunala museer utför arkeologiska uppdrags-
undersökningar.
5.3.4 Övriga undersökande institutioner
Förutom UV, länsmuseerna och vissa kommunala museer finns det något
enskilt arkeologiföretag som utför arkeologiska uppdragsundersökningar.
Under senare år har även några universitet - i relativt begränsad
omfattning - deltagit i undersökningsverksamheten. Universiteten spelar
dock en betydelsefull roll i sammanhanget, eftersom deras uppgift är att
svara för grund- och forskarutbildning på området samt att bedriva veten-
skaplig forskning.
UV svarar för närvarande för huvuddelen av de arkeologiska upp-
dragsundersökningama. Vid sidan av UV utförs undersökningarna i
störst utsträckning av museerna. I de fall såväl UV som länsmuseet och
eventuella kommunala museer bedriver arkeologisk uppdragsverksamhet
i ett län, har vanligtvis en uppdelning gjorts utifrån bl.a. undersökning-
arnas art, storlek och lokalisering samt institutionernas kompetens,
specialisering och resurser.
5.3.5 Förhållandet mellan de olika aktörerna
Förhållandet mellan dem som medverkar i samband med en arkeologisk
uppdragsundersökning kan beskrivas som ett trepartsförhållande mellan
de kulturmiljövårdande myndigheterna, den som skall utföra ett
arbetsföretag och den undersökande institutionen.
Om länsstyrelsen meddelar beslut om en arkeologisk undersökning
skall företagaren träffa avtal med den institution som angivits i beslutet.
Länsstyrelsens beslut innebär inte att någon undersökning verkligen
kommer till utförande. Det är företagaren som avgör om undersökningen
skall genomföras. Denne blir uppdragsgivare och svarar i de flesta fall
för kostnaderna för en undersökning. Om en undersökning inte utförs i
enlighet med länsstyrelsens beslut innebär detta att det planerade mark-
ingreppet inte far göras.
Uppdragstagaren, dvs. den undersökande institutionen, svarar för att
undersökningen genomförs på ett godtagbart sätt ur såväl kulturmiljö-
synpunkt som vetenskaplig synpunkt. Institutionen är anlitad av företaga-
ren, men har även ett ansvar i förhållande till de kulturmiljövårdande
myndigheterna. Detta ligger i de i lagen angivna syftena med de olika
slagen av undersökningar. För företagaren torde ärendet anses som
avslutat när länsstyrelsen, efter det att uppdragstagaren genomfört fält-
arbetet, lämnar besked antingen om att antikvariska hinder inte föreligger
för vidare arbete eller om att markingrepp inte kan tillåtas. För den
undersökande institutionen återstår dock efterarbete som dokumentation
och rapportskrivning. Resultatet skall därefter redovisas, bl.a. skall
rapporten sändas till Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen samt de
Prop. 1996/97:99
13
eventuella fornfynd som tillfaller staten överföras till Riksantikvarie-
ämbetet eller den institution som myndigheten bestämmer.
De regionala museernas samverkan med länsstyrelsen utgör grund-
valen för det regionala kulturmiljöarbetet. Vid sidan av denna funktion
bedriver flertalet av museerna egen arkeologisk uppdragsverksamhet. De
kan således i ett ärende ha medverkat dels som remissinstans, dels som
undersökande institution. Till skillnad mot vad som gäller för Riks-
antikvarieämbetet är museerna dock inte kontroll- och tillsynsinstanser
för undersökningsverksamheten.
5.4 Förhållandet mellan vetenskapliga ambitionsnivåer och
undersökningskostnader
Något som skiljer arkeologiska undersökningar från huvuddelen av
sedvanliga entreprenaduppdrag eller konsulttjänster inom andra områden
är att tjänsten sällan kan beställas enligt en på förhand uppgjord och
standardiserad mall. Därför kan inte heller på förhand några alltför
specifika kompetenskrav på undersökningen användas. Jämte treparts-
förhållandet länsstyrelse - arbetsföretag - undersökande institution, torde
denna omständighet erbjuda de största svårigheterna för att använda ett
enkelt upphandlingsförfarande för arkeologiska tjänster.
Syftet med en arkeologisk undersökning är som redovisats att doku-
mentera den fomlämning som kommer att förstöras, dvs. att registrera
fakta om dess innehåll och uppbyggnad samt att ge en meningsfull
kunskap om det samhälle som fomlämningen representerar. Så länge det
rör sig om mindre och enklare fomlämningar ter sig denna uppgift
förhållandevis okomplicerad. Undersökningen av t.ex. en gravanläggning
från järnåldern utförs idag på ungefar samma sätt av alla undersökande
institutioner. Om länsstyrelsen vill använda sig av ett anbudsförfarande
för att välja institution för en sådan fomlämning kommer den sannolikt
att fa tämligen likartade förslag på hur undersökningen skall utföras.
Förekommande skillnader i institutionernas kostnadsberäkningar torde då
i hög grad kunna hänföras till skillnader i institutionernas effektivitet.
Så snart undersökningen avser mer sammansatta typer av fomläm-
ningar, såsom boplatslämningar, medeltida kulturlager eller komplex av
olika fomlämningar som kan finnas lagrade ovanpå varandra, blir det
dock allt mer en öppen fråga vilken inriktning undersökningen skall ges.
Här skall den undersökande institutionen först och främst anpassa sig
efter vad man redan vet om de aktuella typerna av fomlämningar så att
undersökningen inte enbart innebär ett konstaterande av redan kända
fakta. Modem faltarkeologi är emellertid så tekniskt utvecklad att det
t.ex. med stöd av naturvetenskapliga analysmetoder knappast finns någon
övre gräns för det antal data eller observationer som kan samlas in under
en undersökning. Undersökningen måste därför avgränsas och inriktas
mot de vetenskapliga frågeställningar som den kan vara ägnad att bidra
till lösningen av. Det kan annars bli en anhopning av insamlade fakta
som arkeologerna inte förmår att utvinna någon meningsfull kunskap ur.
Ju mer omfattande fomlämningskomplex som berörs av en
Prop. 1996/97:99
14
undersökning, desto fler är möjligheterna att välja inriktning och desto
mer komplicerat kan det vara att bestämma den rimliga ambitionsnivån.
Även om de särskilda utredningarna och förundersökningar används
för att ge arkeologerna en så god uppfattning som möjligt om den eller de
fomlämningar som berörs av en exploatering, går det aldrig att komma
ifrån att det finns ett betydande mått av osäkerhet om vilka lämningar
som slutligt visar sig ligga dolda under marken - ju större fomlämning
till ytan, desto större osäkerhet.
Detta innebär att en upphandling av arkeologiska tjänster endast sällan
kan ske på basis av en specifikation från länsstyrelsen där denna på
förhand anger uppdragets omfattning, volym och inriktning. I stället blir
det fråga om att de undersökande institutionerna för länsstyrelsen far
redovisa sina förslag till vilken typ av undersökning som är motiverad.
Det kan också bli aktuellt att de far redovisa olika förslag i relation till
alternativa ambitionsnivåer och kostnadsramar.
Det kan hävdas att den bästa arkeologiska undersökningen är den som
ger ett maximalt kunskapsutbyte i förhållande till en jämviktskostnad.
Undersökningen bör alltså inte göras så liten att den lämnar en stor
kunskapspotential outnyttjad eller till förstörelse, men heller inte så
omfattande att en sjunkande vetenskaplig marginalavkastning kan iakttas
vartefter grävningen fortskrider. Att klara denna avvägning förutsätter att
länsstyrelsen har ett gott underlag till sitt förfogande och möjligheter att
jämföra med liknande undersökningar. I fråga om de större undersök-
ningarna torde man också i högre grad än vad som nu är vanligt behöva
arbeta med kontrollstationer och avstämningar av ambitionsnivåerna
under projektets genomförande.
5.5 Kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar
Som tidigare nämnts föreskrivs det i 2 kap. 13 § kulturminneslagen att
länsstyrelsen som villkor för tillstånd till ingrepp i en fast fomlämning
far ställa skäliga krav på särskild undersökning för att dokumentera
fomlämningen eller särskilda villkor för att bevara den. Enligt 2 kap.
14 § svarar den som utfor arbetsföretaget - utom i vissa undantagsfall -
för kostnaden för en särskild undersökning.
Riksantikvarieämbetet har utvecklat en praxis som innebär att före-
tagarens kostnadsansvar avser kostnaderna för fältarbete och rapport.
Kostnaderna för nykonservering, fyndhantering, långsiktig förvaring och
levandegörande av fynden bekostas däremot av allmänna medel. Arbets-
foretagaren har dock betalat hela eller del av kostnaden för nykonser-
vering och fyndregistrering bl.a. när det gäller undersökningar som
utförts av vissa länsmuseer.
Fyndhanteringen består av registrering, dokumentation och signering
och sker dels i samband med den arkeologiska undersökningen och dels
vid det museum till vilket fynden fördelats. Riksantikvarieämbetet
beslutar vilket museum som fynden skall föras till. Cirka 70 procent av
dem förs till regionala museer på deras begäran. Övriga fynd tas om hand
av Statens historiska museer. Det museum som tagit hand om fynden
Prop. 1996/97:99
15
svarar för att de vårdas på ett tillfredsställande sätt. Det innebär bl.a. att
museet skall bekosta konservering och fyndhantering.
De sammanlagda kostnaderna för nykonservering, dvs. den konser-
vering som görs av nya fornfynd, och hantering av arkeologiska fynd har
ökat kraftigt under senare år. Ökningen beror på de omfattande arkeolo-
giska undersökningar som utförts i samband med upprustningen och
utbyggnaden av väg- och järnvägsnätet. Undersökningarna har resulterat
i stora mängder fyndmaterial. De museer vars samlingar fynden tillförts
har inte alltid haft tillräckliga resurser för att bekosta den nödvändiga
fyndhanteringen och nykonserveringen. Det har lett till att väntetiden
från fältarbete till nykonservering och magasinering kan uppgå till flera
år. Detta hotar föremålens värde och kan leda till svårigheter att
långsiktigt bevara dem.
6.1 Allmänt om myndighetsutövning
Som framgår av avsnitt 5.2 talar övervägande skäl för att lagen om
offentlig upphandling inte är tillämplig på verksamhet som utgörs av
myndighetsutövning. För att bedöma om lagen om offentlig upphandling
är tillämplig vid utpekandet av vem som skall utföra en arkeologisk
undersökning är det således av avgörande betydelse i vilken omfattning
länsstyrelsens beslutsfattande är att anse som myndighetsutövning.
Utmärkande för all myndighetsutövning är att det rör sig om beslut
eller andra åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets makt-
befogenheter i förhållande till medborgarna. Förutsättningarna skall vara
fastlagda i offentligrättsliga regler. Myndigheten skall grunda sin
befogenhet att bestämma på en författning eller något annat beslut av
regeringen eller riksdagen. Det förhållandet att en myndighet har tillagts
bestämmanderätt i ett visst avseende är dock inte alltid liktydigt med att
det är fråga om myndighetsutövning. Det kan exempelvis vara att anse
som led i en affärsverksamhet.
Befogenheten skall utövas mot en enskild. En myndighet kan dock i ett
ärende hos en annan myndighet inta samma ställning som en enskild,
t.ex. när en myndighet företräder det allmänna som fastighetsägare.
Begreppet myndighetsutövning innefattar enbart sådana ärenden där
saken avgörs ensidigt genom beslut av en myndighet. Till myndighets-
utövning räknas med andra ord inte sådan verksamhet som staten utövar i
privaträttsliga former. Ytterligare ett kriterium som uppställs på myndig-
hetsutövning är att det skall vara fråga om bindande beslut. Detta innebär
att råd, upplysningar eller andra oförbindande besked samt sådan faktisk
verksamhet som inte innebär tvång mot den enskilde inte innefattas.
Myndighetsutövning omfattar inte enbart beslut som innebär för-
pliktelser för den enskilde. Karakteristiskt för myndighetsutövning kan
nämligen sägas vara att den enskilde befinner sig i någon form av
Prop. 1996/97:99
16
beroendeförhållande till myndigheten. Detta innebär att även ett gynnan-
de beslut kan utgöra ett resultat av myndighetsutövning, nämligen i fall
då den enskilde är beroende av myndighetens medverkan. Som exempel
kan nämnas tillstånd att vidta en viss åtgärd, befrielse från en lagstadgad
förpliktelse eller beviljande av en social förmån. Till myndighetsut-
övning kan hänföras inte bara beslut som innehåller direkta handlings-
mönster i förhållande till den enskilda. Även beslut som har indirekta
rättsverkningar, t.ex. registreringsbeslut, kan höra till myndighets-
utövning.
6.2 Är länsstyrelsens beslut myndighetsutövning ?
Prop. 1996/97:99
Regeringens bedömning: Länsstyrelsens beslut om vem som skall
utföra en särskild utredning, särskild undersökning eller arkeologisk
förundersökning enligt 2 kap. 11 och 13 §§ lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. utgör myndighetsutövning. Därför är lagen
(1992:1528) om offentlig upphandling inte tillämplig på länsstyrelsens
beslut.
Promemorians bedömning överenstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län, Juridiska fakultets-
nämnden vid Uppsala universitet, Länsstyrelsen i Uppsala län och Läns-
museet Gävleborg delar promemorians bedömning. Kammarrätten i
Sundsvall anser att det finns skäl som talar för att länsstyrelsens förfarande i
sin helhet är att bedöma som myndighetsutövning. Den frågan och frågan
om lagen om offentlig upphandling är tillämplig kan dock, enligt kammar-
rätten, besvaras först efter en domstolsprövning och möjligtvis först efter
prövning i EG-domstolen. Kammarrätten menar att det går att undvika att
saken avgörs av domstolarna antingen genom att i kulturminneslagen ange
att det inte är fråga om någon upphandling eller genom att skapa ett
upphandlingssystem som är anpassat direkt med tanke på lagen om offentlig
upphandling. Kammarrätten i Jönköping menar att det är öppen fråga om
lagen om offentlig upphandling är tillämplig och att enda sättet att skapa
klarhet i frågan är att lagstifta. Nämnden för offentlig upphandling anser att
länsstyrelsens angivande av vem som skall utföra undersökningen inte utgör
myndighetsutövning.
Skälen for regeringens bedömning: Det har tidigare redovisats att det
såvitt gäller de arkeologiska undersökningarna, kan vara fråga om tre olika
slags beslut från länsstyrelsens sida, nämligen beslut om särskild utredning,
arkeologisk förundersökning resp, särskild undersökning. Förutsättningarna
för och rättsverkningarna av dessa beslut skiljer sig i vissa avseenden åt, och
fråga uppkommer i vad mån detta inverkar på bedömningen om läns-
styrelsens beslutsfattande utgör myndighetsutövning.
Länsstyrelsen grundar i samtliga fall sin befogenhet att meddela beslut på
en författning, kulturminneslagen. Ett ingrepp förutsätter tillstånd från
länsstyrelsen och sådant tillstånd skall lämnas endast om tungt vägande skäl
föreligger. Länsstyrelsens befogenhet utövas mot enskild. När arbets-
företagaren är en myndighet, t.ex. Vägverket, intar den samma ställning som
17
1 ** Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 99
en enskild i förhållande till länsstyrelsen. Länsstyrelsens tillstånd är ju en
förutsättning for ingreppet, oberoende av om arbetsföretagaren är en
myndighet eller ett privat rättssubjekt. Gemensamt är vidare att länsstyrelsen
ensidigt fattar beslut och att den enskilde därför kan sägas befinna sig i ett
slags beroendeförhållande till det allmänna eftersom arbetsföretaget inte far
genomföras utan tillståndet.
Som tidigare nämnts kan länsstyrelsen i ett beslut om tillstånd till ingrepp
i fast fomlämning föreskriva att arbetsföretagaren skall låta genomföra och
bekosta en särskild undersökning för att dokumentera fomlämningen. Till-
ståndet till ingrepp gäller i dessa fall endast under förutsättning att under-
sökningen utförs. Undersökningen är alltså ett villkor for att ingreppet skall
fa göras. Någon möjlighet att fa tillstånd på annat sätt eller av en annan
myndighet finns inte. Det torde inte råda någon tvekan om att såväl till-
ståndsbeslutet som sådant, som beslutet om villkor, skall anses vara
myndighetsutövning (jfr. RÅ 1993 Ref. 38).
Länsstyrelsen skall i beslutet om undersökningen ange vem som skall
utföra undersökningen. Företagaren är bunden att anlita den som
länsstyrelsen har utsett. Mot bakgrund härav torde även denna del av
beslutet utgöra myndighetsutövning. Det förhållandet att den undersökande
institutionens medverkan i sin tur förutsätter ett avtal mellan
arbetsföretagaren och institutionen leder inte till någon annan bedömning.
Det är visserligen i det ledet fråga om ett avtal mellan två, från den
beslutande myndigheten fristående parter. Länsstyrelsen har dock i sitt
beslut begränsat avtalsfriheten. Avtalet är således endast en bekräftelse på
att arbetsföretagaren önskar att undersökningen skall genomföras. Möjlig-
heten att reglera de närmare avtalsvillkoren är begränsad, eftersom vill-
korens innehåll är beroende av vad som fastställts i länsstyrelsens beslut.
Länsstyrelsen har som tidigare redovisats möjlighet att inför en planerad
exploatering av ett större markområde besluta om en särskild utredning.
Beslutet har rättsverkan for den enskilde såtillvida att utredningen utgör en
förutsättning for att en eventuell tillståndsansökan skall prövas. Eftersom det
inte finns möjlighet att fa tillstånd till ingreppet av någon annan myndighet
är arbetsföretagaren i ett beroendeförhållande till länsstyrelsen. Det kan
noteras att arbetsföretagaren är ansvarig för kostnaderna för utredningen.
Mot bakgrund av vad som nu redovisats måste även länsstyrelsens beslut
om särskild utredning anses utgöra myndighetsutövning.
I fråga om beslut om arkeologisk förundersökning kan samma resone-
mang föras. Ett beslut om förundersökning aktualiseras först sedan en
ansökan lämnats och är en förutsättning för att ansökan skall prövas. Även
länsstyrelsens beslut om arkeologisk förundersökning torde således vara att
betrakta som myndighetsutövning.
När det gäller vem som skall utföra en särskild utredning respektive en
förundersökning har tidigare konstaterats att länsstyrelsens beslut även i
denna del torde vara att anse som myndighetsutövning.
Sammanfattningsvis talar övervägande skäl för att länsstyrelsens beslut
om särskild utredning, arkeologisk förundersökning respektive särskild
undersökning i alla dess delar är att anse som myndighetsutövning.
Eftersom lagen om offentlig upphandling inte torde vara tillämplig i de
fall det är fråga om myndighetsutövning blir således slutsatsen att
länsstyrelserna inte är skyldiga att företa upphandling innan det bestäms
vem som skall utföra uppdraget. Till detta kommer att det inte är fråga om
Prop. 1996/97:99
18
anskaffning för länsstyrelsens egen räkning (jfr avsnitt 5.2). Också av den
anledningen torde lagen om offentlig upphandling inte vara tillämplig.
Nämnden för offentlig upphandling har i sitt remissyttrande menat att
beslutet om vem som skall utföra den arkeologiska undersökningen inte
utgör myndighetsutövning, eftersom länsstyrelsen inte har befogenhet att
ålägga denne att utföra ett visst arbete. Detta kan dock inte vara av
avgörande betydelse. Det väsentliga torde vara att länsstyrelsen kan ålägga
arbetsföretagaren att anlita en viss institution.
Prop. 1996/97:99
Regeringens förslag: Länsstyrelsen skall när den bestämmer vem som
skall utföra särskild utredning, särskild undersökning eller arkeologisk
förundersökning enligt 2 kap. 11 och 13 §§ lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. beakta att undersökningen skall vara av veten-
skapligt god kvalitet. Därutöver skall länsstyrelsen se till att kostnaden
inte blir högre än vad som är motiverat. När det är lämpligt skall
länsstyrelsen låta flera institutioner lämna förslag på utredningens eller
undersökningens närmare utformning och kostnad.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall och Kammarrätten i
Jönköping anser att det bör framgå av lag när och hur ett anbuds-
förfarande skall tillämpas. Länsstyrelsen i Stockholms län och Läns-
styrelsen i Uppsala län anser att det bör klart framgå av kulturminnes-
lagen om lagen om offentlig upphandling är tillämplig. Länsstyrelsen i
Stockholms län och Sveriges Akademikers Centralorganisation menar att
formerna för ett anbudsliknande förfarande bör klargöras och regleras.
Sveriges Akademikers Centralorganisation anser dock att det bör
anförtros åt Riksantikvarieämbetet att utfarda närmare föreskrifter för
förfarandet. Länsrätten i Stockholms län betonar vikten av en tydlig
gränsdragning mellan det upphandlingsliknande föi farande som föreslås
och upphandling enligt lagen om offentlig upphandling. Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menar att ett bättre system vore
att länsstyrelsen godkände vissa institutioner, vilka kunde anlitas av
exploatörer. Riksantikvarieämbetet tillstyrker i huvudsak promemorians
förslag. Riksantikvarieämbetet anser dock att ett renodlat konkurrens-
förfarande bör begränsas till sådana arbetsföretag som kräver mer
omfattande arkeologiska insatser, såsom utbyggnad av infrastruktur. När
det övriga arbetsföretag menar ämbetet att länsstyrelsen - efter ett upp-
handlingsliknande förfarande - bör kunna låta en arkeologisk institution
under viss tid fa utföra alla undersökningar av visst slag i ett område. En
följd av förslaget är, enligt Riksantikvarieämbetet att länsstyrelserna
behöver en resursförstärkning. Banverket och Vägverket menar att upp-
handling i normalfallet bör tillämpas inför länsstyrelsens beslut om
arkeologiska undersökningar. Nämnden för offentlig upphandling,
19
Konkurrensverket, Företagarnas Riksorganisation och Arkeologikonsult
AB anser att länsstyrelsens beslut bör föregås av upphandling enligt lagen
om offentlig upphandling. Svenska arbetsgivareföreningen synes ha
samma åsikt. Konkurrensverket menar vidare att det bör likställas med en
upphandling enligt lagen om offentlig upphandling när länsstyrelsen
anger att en statlig myndighet skall utföra en arkeologisk undersökning.
Arkeologikonsult AB menar att upphandling inte behöver göras när
exploatören är en enskild samt att tyngdpunkten i förfrågningsunderlaget
bör ligga på det metodiska planet. Länsmuseet Gävleborg, Länsmuseer-
nas samarbetsråd, Föreningen Sveriges landsantikvarier, Stockholms
läns museum, Stiftelsen Örebro läns museum, Sveriges hembygds-
förbund, Svenska museiföreningen och Stockholms Stadsmuseum
avstyrker förslaget om ett upphandlingsliknande förfarande och menar att
privata aktörer inte bör få bedriva arkeologisk undersökningsverksamhet.
Värmlands museum avstyrker också förslaget och menar att det är fel att
ställa kvalitet och kostnader mot varandra.
Skälen for regeringens förslag: I avsnitt 6.2 har konstaterats att
övervägande skäl talar för att lagen om offentlig upphandling inte är
tillämplig vid arkeologiska undersökningar enligt kulturminneslagen.
Den oklarhet som hittills rått i den frågan har skapat problem och det
finns flera domstolsavgöranden som strider mot varandra. Bestämmel-
serna i kulturminneslagen bör därför förtydligas. Ställning måste då
också tas till vad som är en lämplig ordning. Även om lagen om offentlig
upphandling inte är tillämplig hindrar det inte att ett förfarande liknande
det som gäller enligt den lagen i vissa fall skulle kunna tillämpas inför
beslut om vem som skall utföra arkeologiska undersökningar.
Det väsentliga är att undersökningarna genomförs på ett sakkunnigt
sätt som tillgodoser kulturmiljövårdens krav samt att resultatet håller en
hög vetenskaplig kvalitet och kan användas av myndigheter, forskningen
och allmänheten. Av stor betydelse är således att den undersökande
institutionen har erforderlig kompetens. Det är därutöver angeläget att
arbetsföretagarens kostnad inte blir högre än vad som är motiverat. Att
denna kostnad upplevs som rimlig - och att resultatet av undersökningen
redovisas och görs tillgängligt för arbetsföretagaren - är av stor betydelse
för tilltron och inställningen till kulturmiljövården.
Det är emellertid även ur samhällsekonomisk synvinkel av intresse att
kostnaden för undersökningarna inte är högre än vad som är motiverat.
Kostnadsaspekten skall beaktas av länsstyrelsen såväl när undersök-
ningens omfattning och ambitionsnivå anges, som när den undersökande
institutionen skall utses. Detta får dock inte ske på bekostnad av det
grundläggande kravet på kvalitet.
Länsstyrelsen måste först besluta om undersökningens omfattning och
ambitionsnivå. Mot bakgrund därav skall länsstyrelsen formulera de krav
som skall ställas på den undersökande institutionen. När det gäller kraven
på kompetens måste bl.a. fomlämningens art och beskaffenhet samt
aktuell undersökningsmetod beaktas. Det kan t.ex. behövas specialkun-
skaper inom ett visst sakområde inom arkeologin eller fördjupade kun-
skaper om ett geografiskt område. Av betydelse är även att den
undersökande institutionen har tillgång till relevant utrustning. Vidare
Prop. 1996/97:99
20
bör hänsyn tas till att en undersökning förutom det faktiska fältarbetet
innefattar flera led, t.ex. arkiv- och litteraturgenomgångar, vetenskapliga
analyser och bearbetningar samt rapportering. Det kan dock vara svårt att
på förhand avgränsa och ange förutsättningarna för en undersökning;
under undersökningens gång kan det t.ex. visa sig att undersökningen
måste utvidgas eller att ytterligare specialistkompetens erfordras.
Med utgångspunkt från de krav som sålunda ställts skall länsstyrelsen
ange vem som skall utföra undersökningen. Som tidigare redovisats
svarar för närvarande de offentliga institutionerna, i första hand Riks-
antikvarieämbetets avdelning för arkeologiska undersökningar, för
huvuddelen av uppdragsundersökningama. Det finns dock rättsligt inte
något hinder mot att ett undersökningsuppdrag anförtros åt en enskild
institution. Det har också skett i flera fall. Frågan om undersökningar i
icke-offentlig regi har diskuterats i olika sammanhang under de senaste
åren, bl.a. vid remissbehandlingen av HUR-utredningen (se avsnitt 4.1).
Många remissinstanser på kulturmiljöområdet har motsatt sig att
arkeologiska undersökningar anförtros åt privata aktörer. Det väsentliga
är dock, enligt regeringens mening, inte vem som genomför en undersök-
ning, utan hur undersökningen genomförs samt vilka möjligheter som
finns att ta tillvara den erfarenhet och den kunskap som erhålls.
Avgörande för vem som skall utföra undersökningen bör därför vara vad
som är mest lämpligt med hänsyn till samtliga omständigheter.
Vid avgörande av vem som är bäst lämpad skall länsstyrelsen, som
tidigare nämnts, utgå från de krav som ställs på den undersökande
institutionen. Länsstyrelsen skall dock även beakta andra faktorer, t.ex.
nödvändigheten av kunskaps- och erfarenhetsöverföring samt möjlig-
heten att göra materialet tillgängligt och användbart. Vidare bör beaktas
att undersökningen inte utgör en isolerad företeelse, utan är en del i ett
större sammanhang. Länsstyrelsen måste se till helheten. En utveckling
måste undvikas som medför att privata intressenter far utföra de mer
omfattande undersökningarna medan de mindre utförs av övriga institu-
tioner. Det är av betydelse att t.ex. länsmuseer och vissa kommunala
museer bibehåller sin kompetens på det arkeologiska området. Detta kan
vara svårt om museet inte kan förutse omfattningen av kommande
uppdrag eller om det bara far utföra vissa slags undersökningar.
Gällande regelsystem ger som tidigare framgått inte någon vägledning
om hur länsstyrelsen skall gå tillväga när det finns flera institutioner som
kan vara aktuella. Det föreligger inte något hinder mot att länsstyrelsen i
sådana fall använder sig av ett anbuds- eller förfrågningsförfarande.
Institutionerna skulle härvid ges möjlighet att - med utgångspunkt från
vad länsstyrelsen angett om undersökningens omfattning och ambitions-
nivå - lämna förslag om undersökningens närmare utformning och
kostnad. Det föreligger inte heller hinder mot att länsstyrelsen, när detta
bedöms vara lämpligt, samråder med företagaren i samband med ett
anbuds- eller förfrågningsförfarande.
En konkurrenssituation stimulerar utvecklingen av metoder och
tekniker samt ger incitament till att effektivisera utförandet av
undersökningarna. Ett upphandlingsliknande förfarande kan således öka
mångfalden i den arkeologiska verksamheten och bidra till att skapa
Prop. 1996/97:99
21
undersökningar av god kvalitet till en kostnad som inte är högre än vad
som är motiverat. Länsstyrelsen bör därför när det finns mer än en
undersökande institution överväga om det är lämpligt och ändamålsenligt
att infordra förslag från flera av dem. Härvid far fördelarna vägas mot
bl.a. det förhållandet att förfarandet är resurs- och tidskrävande. Ofta kan
ett projekt inte påbörjas eller fortsätta förrän den arkeologiska
undersökningen har genomförts. En tidsfördröjning kan således fa
ekonomiska konsekvenser för arbetsföretagaren. Därför är det mindre
lämpligt att begära in förslag från flera institutioner när det t.ex. rör sig
om mindre undersökningar eller när en undersökning måste genomföras
med kort varsel. Det kan då vara bättre att länsstyrelsen direkt kontaktar
en institution, efter samråd med arbetsföretagaren. I de fall en särskild
undersökning föregåtts av arkeologisk förundersökning kan det i vissa
fall vara lämpligt att samma institution anförtros uppdragen.
Om länsstyrelsen finner det lämpligt att låta flera institutioner lämna
förslag på undersökningens närmare utformning och kostnad är, som
tidigare nämnts, utgångspunkten de villkor och krav som länsstyrelsen
har uppställt. Länsstyrelsen far inte överlämna till institutionerna att
bestämma undersökningens omfattning och ambitionsnivå. Det måste
vidare förutsättas att länsstyrelsen granskar och värderar de förslag som
lämnas.
Länsstyrelsen skall vid bedömningen av de förslag som lämnas bl.a.
beakta kostnadsaspekten. Som tidigare nämnts far det dock inte ske på
bekostnad av kvaliteten. Målet är att undersökningarna skall vara av hög
vetenskaplig kvalitet till en kostnad som inte är högre än vad som är
motiverat. I detta ligger att en prisjämförelse är aktuell endast mellan de
institutioner som uppfyller de krav i övrigt som har uppställts. Tillämp-
ningen av ett system med konkurrens måste ske med utgångspunkt från
den arkeologiska processens särskilda förutsättningar (se avsnitt 5.5).
Som redovisats i avsnitt 5.4.2 skall länsstyrelsen öva tillsyn över och
följa upp uppdragsverksamheten. I detta ligger bl.a. kontroll av att en
undersökning genomförs på ett vetenskapligt korrekt sätt.
En förutsättning för att systemet skall fungera tillfredsställande är en
utvidgad kontroll över och uppföljning av uppdragsverksamheten. Detta
ställer ökade krav på länsstyrelsen, men även på Riksantikvarieämbetet
som har det övergripande tillsynsansvaret.
Av vad som sagts följer att det är svårt att i bestämmelser generellt
ange hur länsstyrelsen skall gå tillväga inför ett beslut om vem som skall
genomföra en särskild utredning, arkeologisk förundersökning eller
särskild undersökning. De aktuella bestämmelserna i kulturminneslagen
bör dock förtydligas. Detta bör ske genom ett tillägg i 2 kap. 11 och
13 §§ med innebörd att länsstyrelsen när den anger vem som skall utföra
en undersökning skall beakta att undersökningen skall vara av veten-
skapligt god kvalitet, till en kostnad som inte är högre än vad som kan
anses motiverat.
Det behövs tydliga regler för hur länsstyrelsen skall gå tillväga inför
beslut om uppdragsundersökningar samt för hur tillsyn över och
uppföljning av uppdragsverksamheten skall bedrivas. Inte minst avväg-
ningen mellan olika kvalitetsaspekter i relation till kostnader kan inne-
Prop. 1996/97:99
22
bära svåra avvägningar för länsstyrelserna. Regeringen avser därför att
bemyndiga Riksantikvarieämbetet att utfarda verkställighetsföreskrifter
till 2 kap. 10-13 §§ kulturminneslagen. Härvid bör beaktas betydelsen av
tillgänglighet till det arkeologiska källmaterialet och användbarheten av
redovisningarna, vari inbegrips frågor om offentlighet och upphovsrätt.
Vidare bör vikt läggas vid frågan om garantier för att den undersökande
institutionen fullgör sina skyldigheter. Riksantikvarieämbetet bör också
se till att information och utbildning kommer till stånd och ha ett
fortlöpande samråd med länsstyrelserna.
Flera remissinstanser har menat att Riksantikvarieämbetets avdelning
för arkeologiska undersökningar (UV) bör skiljas från Riksantikvarie-
ämbetet eller i vart fall från myndighetens anslagsfinansierade verksam-
het. Frågan om UV:s ställning berördes i propositionen Kulturpolitik
(prop. 1996/97:3). I propositionen anförde regeringen att det inte utförts
någon mer genomförd konsekvensbeskrivning och att mot en åtskillnad
talar sambandet mellan produktion, kompetens och metodutveckling.
Mot den bakgrunden och i avvaktan på erfarenheterna av Riksantikvarie-
ämbetets nya organisation var regeringen inte beredd att föreslå någon
förändring av UV:s ställning. Kulturutskottet förklarade sig i sitt
betänkande (bet. 1996/97:KrUl) inte vara berett att föregripa regeringens
kommande överväganden i frågan. Riksdagen biföll vad utskottet hem-
ställt (rskr. 1996/97:129). De skäl som regeringen angav i propositionen
kvarstår. Regeringen är därför inte heller nu beredd att föreslå någon
ändring av UV:s ställning. Som tidigare nämnts (se avsnitt. 5.4.1) är
UV :s verksamhet helt finansierad av avgifter.
Prop. 1996/97:99
Regeringens förslag: Kostnadsansvaret för nykonservering och
fyndhantering skall bäras av den som utför ett arbetsföretag som berör
en fast fomlämning. De eventuella kostnadsökningar detta kan
medföra skall i viss mån kunna kompenseras genom ökade möjligheter
till bidrag enligt förordningen (1993:379) om statsbidrag till
kulturmiljövård.
Riksantikvarieämbetets förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens. Riksantikvarieämbetet utgår dock från att förslaget leder till
en kostnadsökning för arbetsföretagaren.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser på kulturmiljöområdet
har tillstyrkt förslaget. Banverket, Svenska kommunförbundet Landstings-
förbundet, Sveriges fastighetsägareförbund och Byggentreprenörerna
har avstyrkt förslaget och menar att staten bör svara för kostnaderna för
arkeologiska undersökningar. Vägverket, Länsstyrelsen i Stockholms län
och HSB biträder i huvudsak förslaget, men avstyrker den del som
innebär att kostnaderna för arbetsföretagama ökar. Länsstyrelsen i
23
Stockholms län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen
i Västernorrlands län, Länsmuseet i Stockholms län, Länsmuseet i
Halland, Halmstad Varberg och Malmö museum menar att den arkeolo-
giska processen som helhet kan effektiviseras och att förslaget bör leda
till rationaliseringsvinster. Nordiska konservatorförbundet varnar for att
en konkurrenssituation kan uppstå mellan kostnaden för fältarbetet och
kostnaderna för konserveringen. Om förslaget genomförs föreslår för-
bundet att det finansieras genom ett generellt kostnadspåslag med 15
procent.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare nämnts har de senaste
årens ökade arkeologiska undersökningsvolymer lett till ett ökat behov
av insatser för fyndhantering och konservering. Detta har skapat problem
för de museer, som inte haft tillräckliga resurser för att ta hand om
fynden. De eftersläpningar som har uppkommit påverkar negativt beva-
randet av fynden och undersökningarnas resultat i allmänhet. På några av
landets museer håller eftersläpningarna på att åtgärdas med hjälp av de
medel som anvisats inom ramen för det s.k. SESAM-projektet. Proble-
met måste dock få en långsiktig lösning, eftersom det är av kultur-
politiskt intresse att de arkeologiska undersökningarnas resultat snarast
möjligt blir tillgängliga för forskning och för allmänheten, t.ex. genom
utställningsverksamhet.
En arkeologisk undersökning består av flera av varandra beroende
moment som utgör en sammanhängande process. Planering, fältarbete,
rapportsammanställning, registrering och nykonservering av fynden
utgör de viktigaste inslagen i denna process. Undersökningen syftar till
att säkra arkeologiska data och fynd på ett sådant sätt att fomlämningens
vetenskapliga innehåll blir tillgängligt för forskare och allmänhet. Syftet
med en arkeologisk undersökning kan därför inte anses vara uppnått
förrän en undersökningsrapport föreligger samt fynden registrerats,
konserverats och är färdiga för magasinering och utställning.
Frågan om hur kostnaderna för den arkeologiska undersökningen skall
fördelas bör ses mot bakgrund av synen på undersökningsprocessen. Om
en arkeologisk undersökning ses som en sammanhängande process från
planeringen av fältarbetet till nykonservering och magasinering av
fynden är det också naturligt att kostnadsansvaret för denna process är
odelat. Nuvarande ordning har lett till risk för att ändamålet med de
arkeologiska undersökningarna omintetgörs genom att fynden inte tas om
hand i tid. Mot denna bakgrund bör arbetsföretagarens kostnadsansvar
även avse fyndhantering samt nykonservering. Företagaren bör dock inte
bekosta de delar av fyndhanteringen som kan hänföras till myndighets-
utövning, t.ex. förberedelser för Riksantikvarieämbetets fyndfördelnings-
beslut. Inte heller bör företagaren bekosta föremålens långsiktiga vård -
vari kan ingå bl.a. omkonservering - och förvaring samt utställnings-
verksamheten. De kostnaderna bör, liksom nu, de museer som fynden
fördelas till svara för.
Flertalet av de remissinstanser som är kritiska till att arbetsföretagarens
kostnadsansvar skall avse även fyndhantering och nykonservering har
som utgångspunkt att arkeologiska undersökningar är ett riksintresse som
bör bekostas av staten. Det finns dock inte skäl att ompröva de grund-
Prop. 1996/97:99
24
läggande principerna för kostnadsansvaret för arkeologiska undersök-
ningar. Den som vill exploatera mark med fasta fomlämningar bör även
fortsättningsvis svara för kostnaderna för de arkeologiska undersökning-
arna.
Enligt Riksantikvarieämbetets förslag uppkommer en ökning av
kostnaderna för arbetsföretagama med cirka 3-7 procent beroende på
typen av fomlämning. Denna kostnad bedöms på sikt kunna minska
genom ökade insatser för att rationalisera verksamheten. Riksantikvarie-
ämbetet har som exempel på möjliga rationaliseringar nämnt ökat ADB-
stöd och att konserveringsinsatser i större utsträckning görs redan i falt.
Flera remissinstanser har menat att den arkeologiska processen som
helhet kan effektiviseras och att förslaget bör leda till rationaliserings-
vinster. Regeringen anser att det finns fog för den ståndpunkten.
Utgångspunkten bör därför vara att det utökade kostnadsansvaret inte
skall leda till annat än marginella kostnadsökningar. Det kan dock vara
svårt att exakt ange vilka kostnader som hänför sig till fyndhantering och
nykonservering. Regeringen avser därför att ge Riksantikvarieämbetet i
uppdrag att noga följa kostnadsutvecklingen och att vid behov åter-
komma med förslag.
I den mån det ändå uppkommer kostnadsökningar bör det finnas vissa
möjligheter att genom bidrag kompensera det. Det kan åstadkommas
genom en utvidgning av utrymmet för bidragsgivning enligt 10 § förord-
ningen om bidrag till kulturmiljövård (en närmare redogörelse för
bestämmelsen finns i avsnitt 5.1). Utöver de i den bestämmelsen angivna
situationerna bör det vara möjligt att lämna bidrag för att täcka kostnader
för att ta tillvara fornfynd om det finns särskilda skäl. Regeringen avser
att bemyndiga Riksantikvarieämbetet att i verkställighetsföreskrifter
närmare ange i vilka situationer bidrag skall kunna utgå.
2 kap. n §
1 andra stycket görs ett tillägg som klargör att lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling inte är tillämplig på länsstyrelsens beslut om vem
som skall utföra en särskild utredning. Vidare anges vilka omständig-
heter som länsstyrelsen skall beakta när den bestämmer vem som skall
utföra en särskild utredning. Länsstyrelsen skall se till att att utredningen
blir av vetenskapligt god kvalitet. Dock skall även beaktas att
kostnaderna inte blir högre än vad som är motiverat i det enskilda fallet. I
avsnitt 7 redogörs närmare för vad länsstyrelsen skall beakta och hur den
skall förfara.
2 kap. 13 §
I första stycket görs ett tillägg som innebär att en särskild undersökning
även omfattar att ta till vara fornfynd. Med att ta tillvara avses
Prop. 1996/97:99
25
fyndhantering och nykonservering, dvs. den konservering som görs av
nya fornfynd. Detta påverkar i sin tur kostnadsansvaret enligt 2 kap. 14 §
för den som utför ett arbetsföretag. En närmare redogörelse finns i avsnitt
8.
I tredje stycket görs samma ändring som i 2 kap. 11 §.
Prop. 1996/97:99
26
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer har i en fram-
ställning den 12 maj 1995 hemställt att regeringen dels prövar behovet av
reglering av de kommersiella aspekterna på uppdragsarkeologin, dels
prövar behovet av reglering av förhållandet mellan lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. och lagen (1992:1528) om offentlig upphandling.
Bakgrunden till framställningen är den oklarhet som uppstått om hur
vissa bestämmelser i kulturminneslagen skall tillämpas.
Enligt 2 kap. 11 och 13 §§ kulturminneslagen skall länsstyrelsen under
vissa förhållanden fatta beslut om en särskild utredning om det behövs
för att ta reda på om en fast fomlämning berörs av ett planerat arbets-
företag respektive en särskild undersökning för att dokumentera fom-
lämningen. Länsstyrelsen har vidare möjlighet att - inför en prövning i
tillståndsfrågan - besluta om en arkeologisk förundersökning för att
fastställa en redan känd fomlämnings art och beskaffenhet. I samband
med ett sådant beslut skall länsstyrelsen ange vem som skall genomföra
utredningen, undersökningen respektive förundersökningen.
Fråga har uppstått om länsstyrelsen innan den fattar ett sådant beslut är
skyldig att genomföra en upphandling med tillämpning av bestämmel-
serna i lagen om offentlig upphandling. Frågan har varit föremål för flera
domstolsavgöranden och domstolarna har kommit till olika resultat.
Även Nämnden för offentlig upphandling har prövat frågan och då ansett
att lagen om offentlig upphandling bör tillämpas.
Slutsatsen i promemorian är att övervägande skäl talar för att lagen om
offentlig upphandling inte är tillämplig på den aktuella typen av ärenden.
Detta hindrar dock inte att beslut om vem som skall genomföra en
utredning eller undersökning i vissa fall kan fattas på grundval av ett
förfrågningsunderlag och att såväl offentliga som enskilda institutioner
kan anförtros sådana uppdrag. Det väsentliga är att undersökningarna
genomförs på ett sakkunnigt sätt som tillgodoser kulturmiljövårdens krav
samt att resultatet är av hög vetenskaplig kvalitet och görs tillgängligt för
myndigheter, forskningen och allmänheten. Kostnadsaspekterna betonas
också. Det föreslås att bestämmelserna i kulturminneslagen förtydligas i
enlighet med detta.
Prop. 1996/97:99
Bilaga 1
27
Prop. 1996/97:99
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 och 13 §§ lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. att skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
H §
Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast
fomlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större
markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av
företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän
väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörj-
ning, större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-,
industri- eller handelsändamål.
Beslut om särskild utredning
fattas av länsstyrelsen. Länssty-
relsen skall i beslutet ange vem
som skall utföra utredningen.
Beslut om särskild utredning
fattas av länsstyrelsen. Länssty-
relsen skall i beslutet ange vem
som skall utföra utredningen.
Länsstyrelsen skall därvid be-
akta att utredningen skall vara
av vetenskapligt god kvalitet och
genomföras till en kostnad som
inte är högre än vad som är
motiverat med hänsyn till om-
ständigheterna.
28
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:99
Bilaga 2
2 kap.
13 §
Som villkor för tillstånd enligt 12 § far länsstyrelsen ställa upp skäliga
krav på särskild undersökning för att dokumentera fomlämningen eller
särskilda åtgärder för att bevara den. I beslutet om tillstånd skall såvitt
möjligt anges den kostnad som åtgärderna beräknas medföra.
Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, far den besluta om
en arkeologisk förundersökning av fomlämningen, om det behövs för att
fa ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma
behovet av att ställa krav på särskild
Länsstyrelsen skall i beslutet
om arkeologisk förundersökning
eller särskild undersökning ange
vem som skall utföra undersök-
ningen.
undersökning.
Länsstyrelsen skall i beslutet
om arkeologisk förundersökning
eller särskild undersökning ange
vem som skall utföra undersök-
ningen. Länsstyrelsen skall där-
vid beakta att undersökningen
skall vara av vetenskapligt god
kvalitet och genomföras till en
kostnad som inte är högre än
vad som är motiverat med
hänsyn till omständigheterna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1997.
Regeringen föreskriver att i fråga om förordningen (1988:1188) om
kulturminnen m.m.
dels att 7 § skall ha följande lydelse,
dels att det i förordningen skall införas en ny bestämmelse, 10 §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7§
Innan länsstyrelsen ger någon tillstånd att vidta åtgärder enligt 2 kap. 7
eller 8 §§ enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall
länsstyrelsen förvissa sig om att denne har tillräcklig kunskap för att
utföra åtgärderna på ett tillfredsställande sätt.
Innan länsstyrelsen fattar
beslut enligt 2 kap. 11 och 13 §§
lagen (1988:950) om kultur-
minnen m.m. skall länsstyrelsen
förvissa sig om att den som
anges har tillräcklig kunskap för
att genomföra utredningen eller
undersökningen på ett tillfreds-
ställande sätt
10 §'
Närmare föreskrifter för
verkställighet av 2 kap.
10-13 §§ lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. meddelas av
Riksantikvarieämbetet och
statens historiska museer.
Prop. 1996/97:99
Bilaga 2
Förutvarande 10 § upphävd genom 1991:475
30
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av
Kammarrätten i Sundsvall
Kammarrätten i Jönköping
Länsrätten i Stockholms län
Banverket
Vägverket
Nämnden för offentlig upphandling
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
Institutionen för arkeologi vid Uppsala universitetet
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer
Konkurrensverket
Länsstyrelsen i Stockholms län
Länsstyrelsen i Uppsala län
Länsstyrelsen Dalarna
Länsmuseet Gävleborg
Stockholms Stadsmuseum
Företagarnas Riksorganisation
Sveriges Akademikers Centralorganisation
Svenska arbetsgivareföreningen
Arkeologikonsult AB
Institutionen för arkeologi vid Umeå universitet
Länsmuseernas samarbetsråd
Föreningen Sveriges landsantikvarier
Stockholms läns museum
Stiftelsen Örebro läns museum
Värmlands museum
Sveriges hembygdsförbund
Svenska museiföreningen
Departementspromemorians bedömning: Länsstyrelsens beslut om
vem som skall utföra en arkeologisk undersökning utgör myndig-
hetsutövning. Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling är därför inte
tillämplig på dessa beslut.
Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län, Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Länsstyrelsen i Uppsala län
och Länsmuseet Gävleborg delar promemorians bedömning. Kammar-
rätten i Sundsvall anser att det finns skäl som talar för att länsstyrelsens
förfarande i sin helhet är att bedöma som myndighetsutövning. Den
frågan och frågan om lagen om offentlig upphandling är tillämplig kan
dock, enligt kammarrätten, besvaras först efter en domstolsprövning och
möjligtvis först efter prövning i EG-domstolen. Kammarrätten menar att
det går att undvika att saken avgörs av domstolarna antingen genom att i
lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) ange att
det inte är fråga om någon upphandling eller genom att skapa ett
Prop. 1996/97:99
Bilaga 3
31
upphandiingssystem som är anpassat direkt med tanke på lagen om
offentlig upphandling. Kammarrätten i Jönköping menar att det är öppen
fråga om lagen om offentlig upphandling är tillämplig och att enda sättet
att skapa klarhet i frågan är att lagstifta. Nämnden för offentlig
upphandling anser att länsstyrelsens angivande av vem som skall utföra
undersökningen inte utgör myndighetsutövning.
Departementspromemorians förslag: Länsstyrelsen skall när det är
lämpligt - genom ett upphandlingsliknande förfarande - ge flera institu-
tioner möjlighet att lämna förslag på undersökningens utformning och
kostnad.
Remissinstanserna: Riksantikvarieämbetet tillstyrker i huvudsak
promemorians förslag. Ämbetet anser dock att ett renodlat konkurrens-
förfarande bör begränsas till sådana arbetsföretag som kräver mer
omfattande arkeologiska insatser såsom utbyggnad av infrastruktur. När
det gäller övriga arbetsföretag menar ämbetet att länsstyrelsen - efter ett
upphandlingsliknande förfarande - bör kunna låta en arkeologisk institu-
tion under viss tid få utföra alla undersökningar av visst slag i ett område.
Riksantikvarieämbetet anmärker att en följd av förslaget är att länsstyrel-
sen måste utöva en mera aktiv tillsyn, vilket kräver resursförstärkningar.
Kammarrätten i Sundsvall anser att det bör framgå under vilka förutsätt-
ningar ett upphandlingsförfarande skall tillämpas och hur länsstyrelsen
skall gå tillväga. Kammarrätten i Jönköping menar att upphandlings-
regler bör fastställas i lag. Länsrätten i Stockholms län betonar vikten av
en tydlig gränsdragning mellan det upphandlingsliknande förfarande som
föreslås och upphandling enligt lagen om offentlig upphandling. Läns-
styrelsen i Stockholms län och Sveriges Akademikers Central-
organisation anser att formerna för ett anbudsliknande förfarande bör
klargöras och regleras. Banverket anser att förslaget inte är tillräckligt
långtgående och förordar att upphandling i normalfallet tillämpas inför
länsstyrelsens beslut om arkeologiska undersökningar. Vägverket anser
att länsstyrelsens beslut skall föregås av upphandling. Om lagen om
offentlig upphandling inte är tillämplig bör, enligt Vägverket, ett upp-
handlingsliknande förfarande tillämpas. Nämnden för offentlig upphand-
ling, Konkurrensverket, Företagarnas Riksorganisation och Arkeologi-
konsult AB anser att länsstyrelsens beslut bör föregås av upphandling
enligt lagen om offentlig upphandling. Svenska Arbetsgivareföreningen
synes ha samma åsikt. Arkeologikonsult AB menar dock att upphandling
inte behöver göras när exploatören är en enskild. Konkurrensverket
menar vidare att bör likställas med en upphandling enligt lagen om
offentlig upphandling när länsstyrelsen anger att en statlig myndighet
skall utföra en arkeologiska undersökningen. Vidare menar Konkurrens-
verket att det bör vara förbjudet för en offentlig aktör att subventionera
priset för arkeologiska undersökningar. Juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet menar att ett annat system kanske bör övervägas.
Enligt fakultetsnämnden kunde i stället länsstyrelsen godkänna vissa
institutioner, vilka således kan anlitas av exploatörer. Följden av detta
skulle, enligt fakultetsnämnden, vara att lagen om offentlig upphandling
blir tillämplig om exploatören är en myndighet. Institutionen för
Arkeologi vid Uppsala universitet anser att uppdragsarkeologin bör
Prop. 1996/97:99
Bilaga 3
32
präglas av pluralism och betonar vikten av att länsstyrelsen förstärks
både vetenskapligt och personellt. Länsmuseet Gävleborg, Länsmuseer-
nas samarbetsråd, Föreningen Sveriges landsantikvarier, Stockholms
läns museum, Stiftelsen Örebro läns museum, Sveriges hembygdsförbund
och Svenska museiföreningen avstyrker förslaget och menar att det inte
bör vara möjligt för privata aktörer att bedriva arkeologisk under-
sökningsverksamhet. Stockholms Stadsmuseum avstyrker förslaget och
menar att starka skäl talar för att det inte bör vara tillåtet för privata
aktörer att bedriva arkeologisk uppdragsverksamhet. Värmlands museum
avstyrker förslaget och menar att det är fel att ställa kvalitet och
kostnader mot varandra.
Departementspromemorians förslag: Bestämmelserna i kultur-
minneslagen och förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m.
(kulturminnesförordningen) bör förtydligas så att det framgår att läns-
styrelse skall se till att undersökningarna är av god vetenskaplig kvalitet
och att kostnaderna inte blir högre än motiverat. Riksantikvarieämbetet
bör ges ett bemyndigande att meddela verkställighetsföreskrifter.
Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län, Vägverket, Riks-
antikvarieämbetet, Stockholms stadsmuseum, Länsmuseernas sam-
arbetsråd, Föreningen Sveriges landsantikvarier, Stockholms läns
museum, Stiftelsen Örebro läns museum, Sveriges hembygdsförbund och
Svenska museiföreningen tillstyrker förslaget. Riksantikvarieämbetet
uppger sig berett att utveckla former och villkor för uppdragsfördelning,
att utveckla stödformer för kostnadsjämförelser och att utveckla metoder
för avvägning mellan olika kvalitetsaspekter. Länsstyrelsen i Stockholms
län anser att det bör klart framgå av kulturminneslagen om lagen om
offentlig upphandling är tillämplig. Länsstyrelsen i Uppsala län till-
styrker förslaget men anser att det bör klart framgå av kulturminneslagen
att lagen om offentlig upphandling inte är tillämplig. Länsstyrelsen
Dalarna anser att det bör framgå av kulturminnesförordningen att
kvalitetskravet på undersökningarna även avser rapporterna. Sveriges
Akademikers Centralorganisation anser att det av kulturminneslagen bör
framgå att hur upphandlingen skall göras på ett sätt liknande det i lagen
om offentlig upphandling och att det bör anförtros åt Riksantikvarie-
ämbetet att utfärda närmare föreskrifter för upphandlingsförfarandet.
Arkeologikonsult AB menar att tyngdpunkten i förfrågningsunderlaget
bör ligga på det metodiska planet och att det bör avspeglas i lagtexten.
Departementspromemorians bedömning: Det finns möjligheter att
inom ramen för nuvarande regelverk tillgodose berättigade krav på
sekretess.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall och Riksantikvarie-
ämbetet delar promemorians bedömning. Riksantikvarieämbetet under-
stryker dock vikten av att den allmänna insynen och tillgängligheten för
forskningen inte hämmas. Arkeologikonsult AB anser att resultaten av
arkeologiska undersökningar skall vara offentliga.
Remissinstansernas övriga synpunkter: Banverket anser att kultur-
minneslagen bör förtydligas så att det klart framgår att begreppet
dokumentera inte avser sådana insatser för analys och tolkning av
undersökningsresultaten som närmast är av forskningskaraktär. Institu-
Prop. 1996/97:99
Bilaga 3
33
tionen för Arkeologi vid Uppsala universitet anser det väsentligt att
ansvarsfördelningen mellan de olika parterna - länsstyrelsen, Riks-
antikvarieämbetet och uppdragsaktörema - tydliggörs. Konkurrens-
verket, Sveriges Akademikers Centralorganisation och Arkeologikonsult
AB anser att Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet bör skiljas från
myndighetens anslagsfinansierade uppgifter. Svenska arbetsgivare-
föreningen synes ha samma åsikt. Länsstyrelsen i Stockholms län och
Kammarrätten i Sundsvall sätter också i fråga om inte Riksantikvarie-
ämbetets avdelning för arkeologiska undersökningar (UV) bör skiljas
från Riksantikvarieämbetet. Riksantikvarieämbetet uppger att myndig-
heten avser att ge UV en fristående ställning i förhållande till
myndighetens ansvarsområde enligt kulturminneslagen. Institutionen för
arkeologi vid Umeå universitet föreslår att regionala vetenskapliga
samrådsgrupper inrättas.
Prop. 1996/97:99
Bilaga 3
34
Kostnadsansvaret för fyndhantering och konservering bör bäras av det
arbetsföretag som förorsakar en arkeologisk undersökning. Däremot bör
de museer som tilldelas fornfynd svara för fyndens långsiktiga bevaran-
de, underhållskonservering, magasinering och levandegörande. Förslaget
innebär en relativt begränsad förändring i förhållande till nuvarande
ordning. Detta beror dels på att kostnadsansvaret regionalt redan
tillämpas olika, dels på att kostnaden för fyndhantering och konservering
är relativt begränsad i förhållande till undersökningskostnaden. För de
museer som tilldelats fynden har den rådande situationen emellertid
inneburit en belastning som bl.a. fört med sig en besvärlig ärendebalans.
Möjligheten att fa bidrag till undersökningskostnadema enligt förord-
ningen (1993:379) om bidrag till kulturmijövård bör utvidgas något.
Prop. 1996/97:99
Bilaga 4
35
Prop. 1996/97:99
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 13 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
13 §
Som villkor för tillstånd
enligt 12 § får länsstyrelsen
ställa upp skäliga krav på sär-
skild undersökning för att doku-
mentera fomlämningen eller
särskilda åtgärder för att bevara
den. I beslutet om tillstånd skall
såvitt möjligt anges den kostnad
som åtgärderna beräknas med-
föra.
Som villkor för tillstånd
enligt 12 § far länsstyrelsen
ställa upp skäliga krav på sär-
skild undersökning för att doku-
mentera fomlämningen eller
särskilda åtgärder för att bevara
den. En särskild undersökning
omfattar även vad som krävs för
att ta till vara fornfynd som där-
vid påträffas. I beslutet om till-
stånd skall såvitt möjligt anges
den kostnad som åtgärderna
beräknas medföra.
Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, far den besluta om
en arkeologisk förundersökning av fomlämningen, om det behövs för att
fa ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma
behovet av att ställa krav på särskild undersökning.
Länsstyrelsen skall i beslutet om arkeologisk förundersökning eller
särskild undersökning ange vem som skall utföra undersökningen.
36
Härigenom föreskrivs att 10 § förordningen (1993:379) om bidrag till
kulturmiljövård skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:99
Bilaga 5
10 §
Bidrag far lämnas till undersökning och övriga åtgärder enligt 2 kap.
13 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. som enligt lagen skall
betalas av företagaren, om företaget
1. föranleds av en myndighets beslut eller någon annan tvingande
omständighet
2. är av begränsad omfattning och det med hänsyn till omständig-
heterna framstår som skäligt att företagaren avlastas kostnaderna för de
arkeologiska åtgärderna.
Som arbetsföretag av begränsad omfattning far anses bl.a. företag som
innebär mindre förändringar i nyttjandet av en byggnad, en anläggning
eller ett markområde.
Bidrag till omhändertagande av
fornfynd enligt 2 kap. 13 § första
stycket andra punkten lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m.
får lämnas även om arbets-
företaget inte är av det slag som
anges i 10 § första stycket 1 och 2,
om det finns särskilda skäl
37
Sammanställning av remissyttranden över
Riksantikvarieämbetets förslag till ansvar för
kostnader i samband med arkeologisk fyndhantering
och konservering
Efter remiss har yttranden över utredningsförslaget avgetts av
Riksrevisionsverket
Banverket
Vägverket
Arkeologiska institutionen vid Lunds universitet
Arkeologiska institutionen vid Umeå universitet
Länsstyrelsen i Stockholms län
Länsstyrelsen i Östergötlands län
Länsstyrelsen i Malmöhus län
Länsstyrelsen i Hallands län
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
Länsstyrelsen i Västmanlands län
Länsstyrelsen i Västemorrlands län
Svenska kommunförbundet
Landstingsförbundet
Stockholms läns museum
Jönköpings läns museum
Kalmar läns museum
Malmö museer
Hallands länsmuseer
Nordiska konservatorförbundet
Sveriges fastighetsägareförbund
Byggentreprenörerna
HSB
Flertalet av remissinstanserna delar uppfattningen att fyndhantering
och konservering ingår som integrerade delar i den arkeologiska under-
sökningsprocessen och att kostnaderna även för dessa undersök-
ningsmoment skall bäras av exploatören. Likaså ställer sig flertalet
positiva till att statliga bidrag skall kunna utgå även till fyndhanterings-
och konserveringskostnader och att detta om särskilda skäl föreligger
även skall kunna gälla arbetsföretag av något större omfattning.
Fem av remissinstanserna är direkt kritiska mot förslaget. Banverket,
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges fastighets-
ägareförbund och Byggentreprenörerna argumenterar samtliga emot
förslaget, från sin gemensamma principiella utgångspunkt att ansvaret för
arkeologikostnader bör åvila staten. Banverket menar vidare att dagens
höga investeringsnivå på väg- och järnvägsnätet, med åtföljande höga
arkeologikostnader, inte kan betraktas som ett normaltillstånd och därför
inte bör ligga till grund för en ändrad ansvarsfördelning av kostnaderna.
Svenska kommunförbundet pekar för sin del på att olika delar av landet
har olika mängd fomlämningar och därmed också drabbas olika av
Prop. 1996/97:99
Bilaga 6
38
förslagets konsekvenser. Även förhållandet med ett faktiskt statligt
fyndhanterings- och konserveringsmonopol lyfts fram som skäl för
varför förslaget inte bör genomföras. Förbundet föreslår en bred översyn
av kulturminneslagens bestämmelser om fomlämningsskydd med
inriktning på en ökad flexibilitet när det gäller värderingar av fom-
lämningar och därmed också kraven på arkeologiska undersökningar vid
exploatering. Sveriges fastighetsägareförbund och Byggentreprenörerna
menar att förslaget leder till ökat krångel och onödig administrativ
belastning för fastighetsägare och arbetsföretag.
Vägverket, Länsstyrelsen i Stockholms län och HSB biträder i huvud-
sak förslaget, men avstyrker den del som innebär en direkt ökning av
arkeologikostnadema. Vägverket och Länsstyrelsen i Stockholms län
hänvisar till HUR-utredningens (SOU 1992:137) förslag att kostnaden
för fyndhantering och konservering kan täckas genom omprioritering och
effektivisering av det arkeologiska fältarbetet. Vägverket vill dessutom,
på liknande sätt som Kommunförbundet, minska arkeologikostnadema
genom att länsstyrelserna skall tillåtas besluta om mera "översiktliga"
undersökningar när tidigare väl kända och undersökta fomlämnings-
kategorier berörs av exploateringsföretag.
HSB förutsätter för sin del att statliga bidrag även fortsättningsvis utgår
till arkeologikostnader i samband med bostadsbyggande.
Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Hallands län, Arkeolo-
giska institutionen vid Lunds universitet, Arkeologiska institutionen vid
Umeå universitet, Landstingsförbundet och Nordiska konservator-
förbundet är samtliga kritiska till förslaget om en schablonmässig
kostnadsökning med 7 procent för att täcka fyndhanterings- och
konserveringskostnader. Länsstyrelsen i Stockholms län och Landstings-
förbundet anser att kostnaden skall preciseras i varje enskilt fall.
Länsstyrelsen i Hallands län och Arkeologiska institutionen vid Umeå
universitet pekar på svårigheten att i förväg bedöma kostnaderna och
framhåller vikten av att hålla en beredskap för kostnader som inte kunnat
förutses. Arkeologiska institutionen vid Lunds universitet poängterar de
betydande skillnaderna i arkeologisk fynd- och bevaringsmiljö i olika
delar av landet och de därmed sammanhängande skillnaderna i fynd-
hanterings- och konserveringskostnader. Nordiska konservatorförbundet
anser att de nyckeltal som föreslås som generella påslag är alltför lågt
satta och påpekar att motsvarande påslag i Norge är 15 procent.
Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Hallands län,
Hallands länsmuseer och Kommunförbundet lyfter fram frågan om de
oftast mycket höga kostnaderna för fyndhantering och konservering i
samband med undersökningar av kulturlager i medeltida stadskärnor.
Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar att det kan bli fråga om helt
orealistiska kostnader för vissa exploatörer.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län räknar med en ökning med 3
procent av undersökningskostnaden för flertalet av länets boplatsunder-
sökningar och bedömer att den av utredningen beräknade snittkostnaden
på 7 procent är realistisk.
Riksrevisionsverket och Hallands länsmuseer understryker särskilt
vikten av att ett tillförlitligt underlag för upprättande av kostnadskalkyler
Prop. 1996/97:99
Bilaga 6
39
utarbetas. Hallands länsmuseer och Länsstyrelsen i Västmanlands län
föreslår dessutom att motsvarande underlag tas fram för hela den
arkeologiska undersökningsprocessen. Institutionen för arkeologi vid
Lunds universitet och Kalmar läns museum framhåller som nödvändigt
att regional expertis deltar vid framtagandet av sådant underlag.
Länsstyrelsen i Östergötlands län och Nordiska konservatorförbundet
påpekar att dagens resurser för konservering är helt otillräckliga och de
förutsätter därför att förslaget även innebär att resurserna stärks.
Nordiska konservatorförbundet och Länsstyrelsen i Västmanlands län är
dock tveksamma till att detta sker genom att privata konservatorer tillåts
ta hand om arkeologiska fynd, medan Vägverket tvärtom förutser
effektivitets- och kostnadsvinster om konserveringsverksamheten
konkurrensutsättes.
Vägverket, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Stockholms läns
museum, Malmö museer och Hallands länsmuseer pekar från olika
utgångspunkter på möjligheter att uppnå rationaliseringseffekter av
förslaget. Vägverket föreslår att modem mätteknik i största möjliga
utsträckning används i undersökningsverksamheten. Stockholms läns
museum föreslår att det arbetas fram ett modernt databaserat registre-
ringssystem för arkeologisk fyndhantering som är tillgängligt för alla
undersökande institutioner. Malmö museer och Hallands länsmuseer
understryker att klarläggandet av kostnadsansvaret kan leda till en
effektivare och bättre planerad arbetsprocess. Nordiska konservator-
förbundet bedömer att rationaliseringsvinsterna blir mindre än vad som
beräknas i förslaget och varnar för att en konkurrenssituation kan uppstå
mellan kostnaderna för det arkeologiska fältarbetet och kostnaderna för
konserveringsarbetet om de senare skall täckas genom sänkningar av
ambitionsnivån för de förra.
Prop. 1996/97:99
Bilaga 6
40
Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m.
Prop. 1996/97:99
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 och 13 §§ lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
11 §
Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast
fomlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större
markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av
företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän
väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörj-
ning, större vattenföretag och mer
industri- eller handelsändamål.
Beslut om särskild utredning
fattas av länsstyrelsen. Länssty-
relsen skall i beslutet ange vem
som skall utföra utredningen.
omfattande byggande för bostads-,
Beslut om särskild utredning
fattas av länsstyrelsen. Läns-
styrelsen skall i beslutet ange
vem som skall utföra utred-
ningen. Länsstyrelsen skall där-
vid beakta att utredningen skall
vara av vetenskapligt god kvali-
tet och genomföras till en kost-
nad som inte är högre än vad
som är motiverat med hänsyn till
omständigheterna.
Som villkor för tillstånd
enligt 12 § far länsstyrelsen
ställa upp skäliga krav på sär-
skild undersökning för att doku-
mentera fomlämningen eller
särskilda åtgärder för att bevara
den. I beslutet om tillstånd skall
såvitt möjligt anges den kostnad
som åtgärderna beräknas med-
föra.
13 §
Som villkor för tillstånd
enligt 12 § far länsstyrelsen
ställa skäliga krav på särskild
undersökning för att dokumen-
tera fomlämningen och ta till
vara fornfynd eller på särskilda
åtgärder för att bevara forn-
lämningen. I beslutet om till-
stånd skall såvitt möjligt anges
den kostnad som åtgärderna be-
räknas medföra.
41
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:99
Bilaga 7
Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, far den besluta om
en arkeologisk förundersökning av fomlämningen, om det behövs för att
fl ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma
behovet av att ställa krav på särskild undersökning.
Länsstyrelsen skall i beslutet
om arkeologisk förundersökning
eller särskild undersökning ange
vem som skall utföra undersök-
Länsstyrelsen skall i beslutet
om arkeologisk förundersökning
eller särskild undersökning ange
vem som skall utföra undersök-
ningen.
ningen. Länsstyrelsen skall där-
vid beakta att undersökningen
skall vara av vetenskapligt god
kvalitet och genomföras till en
kostnad som inte är högre än
vad som är motiverat med hän-
syn till omständigheterna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
42
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-02-17
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet
Johan Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 13 februari 1997 (Kulturdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Knut Weibull.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
2 kap.
11 §
Av remissen framgår att det har varit föremål för diskussion om en
länsstyrelse är skyldig att tillämpa lagen (1992:1528) om offentlig upp-
handling innan länsstyrelsen bestämmer vem som skall utföra en sådan
särskild utredning som avses i förevarande paragraf. Detsamma gäller i
fråga om sådan arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning
som avses i 13 §. Den oklarhet som rått i frågan sägs ha skapat problem,
och av den departementspromemoria som ligger till grund för remissen
framgår att det finns delvis motstridiga domstolsavgöranden i frågan. I
remissen dras den slutsatsen att bestämmelserna i kulturminneslagen bör
förtydligas, något som överensstämmer med en uppfattning som fram-
kommit från flera håll vid remissbehandlingen.
De ändringar som föreslås i förevarande paragraf och i 13 § kan
emellertid inte uppfattas som ett förtydligande när det gäller den fråga
som enligt det anförda har bedömts som oklar. I remissens allmänna
motivering har visserligen anförts goda skäl till stöd för uppfattningen att
upphandlingslagen inte bör anses tillämplig i de fall som här avses, men
det är svårt att överblicka i vilken utsträckning de resonemang som ligger
till grund för denna slutsats kan åberopas på andra liknande områden.
Med hänsyn härtill och till att en tillämpningsfråga av förevarande slag
enligt Lagrådets mening bör lösas genom en uttrycklig reglering och inte
endast behandlas i lagmotiven, förordar Lagrådet att paragrafen ändras så
att det uttryckligen framgår att upphandlingslagen inte är tillämplig.
Detta hindrar inte att, på sätt som anges i remissen, ett förfarande
liknande det som föreskrivs i upphandlingslagen kan tillämpas i vissa fall
inför ett beslut om vem som skall utföra en utredning eller undersökning.
Även med en uttrycklig reglering gäller självfallet att frågan i sista hand
kan komma att bli föremål för prövning av EG-domstolen.
Lagrådet förordar med hänvisning till det anförda att andra stycket far
följande lydelse:
"Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
skall i beslutet ange vem som skall utföra utredningen. Därvid gäller inte
lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Länsstyrelsen skall beakta
Prop. 1996/97:99
Bilaga 8
43
att utredningen skall vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras
till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till
omständigheterna."
Lagrådet har i sammanhanget uppmärksammat att länsstyrelsen enligt
2 kap. 7 § andra stycket far uppdra åt arman att vidta sådana åtgärder som
avses i första stycket nämnda paragraf. Såvitt Lagrådet kan bedöma på
den föreliggande utredningen kan det här inte råda någon tvekan om att
frågan om tillämpning av upphandlingslagen inte kan aktualiseras.
13 §
Med hänvisning till vad Lagrådet har anfört vid 11 § förordar Lagrådet
att tredje stycket får följande lydelse:
"Länsstyrelsen skall i beslutet om arkeologisk förundersökning eller
särskild undersökning ange vem som skall utföra undersökningen.
Därvid gäller inte lagen (1992:1528) om offentlig upphandling.
Länsstyrelsen skall beakta att undersökningen skall vara av vetenskapligt
god kvalitet och genomföras till en kostnad som inte är högre än vad som
är motiverat med hänsyn till omständigheterna."
Prop. 1996/97:99
Bilaga 8
44
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997
Närvarande: statsråden Hjelm-Wallén, ordförande, och Peterson,
Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Winberg,
Uusmann, Ulvskog, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg,
Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Ulvskog
Prop. 1996/97:99
Regeringen beslutar proposition 1996/97:99 Uppdragsarkeologi m.m.
45
gotab 53071, Stockholm 1997