Prop.
1996/97:87
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 27 februari 1997
På regeringens vägnar
Göran Persson
Lena Hjelm-Wallén
(Utrikesdepartementet)
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner konventionen rörande
bestämmandet av den ansvariga staten för prövningen av en ansökan om
asyl som framställts i en av medlemsstaterna i Europeiska gemen-
skaperna, den s.k. Dublinkonventionen. Den antogs av de dåvarande med-
lemsstaterna i europeiska gemenskaperna den 15 juni 1990. Sverige har
genom sin anslutning till Europeiska unionen förbundit sig att ansluta sig
även till denna konvention.
Konventionen skall garantera att var och en som ansöker om asyl i
någon medlemsstat skall fa sin asylansökan prövad och att en asylsökande
inte sänds från en medlemsstat till en annan utan att någon stat anser sig
ha ansvar för prövningen. Den föranleder smärre ändringar i
sekretesslagen och i utlänningslagen.
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 87
Prop. 1996/97:87
1 Förslag till riksdagsbeslut.......................................................................3
2 Lagtext....................................................................................................4
2.1 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)...................4
2.2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529).................6
3 Ärendet och dess beredning...................................................................7
4 Konventionens innehåll..........................................................................7
5 Godkännande av konventionen..............................................................8
6 De enskilda artiklarna och svenska förhållanden
7 Författningskommentar........................................................................22
7.1 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)..............22
7.2 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)............22
Bilaga 1 Konventionen i svensk översättning......................................23
Bilaga 2 Sammanfattning av Dublinkonventionen - en inom
Utrikesdepartementet i november 1996 upprättad
promemoria............................................................................36
Bilaga 3 Promemorians lagförslag........................................................37
Bilaga 4 Remissinstanser......................................................................40
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag..................................................41
Bilaga 6 Lagrådets yttrande..................................................................44
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 27 februari 1997
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner konventionen rörande bestämmandet av den ansvariga
staten för prövningen av en ansökan om asyl som framställts i en av med-
lemsstaterna i de europeiska gemenskaperna, den s.k. Dubhnkonven-
tionen,
2. antar regeringens förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),
3. antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529).
Prop. 1996/97:87
Härigenom föreskrivs att 7 kap 14 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
14 §2
Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning, om det kan antas att
röjande av uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för
övergrepp eller annat allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan
utlänningen och utländsk stat eller myndighet eller organisation av
utlänningar.
Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess i verksamhet för
kontroll över utlänningar och i ärende om svenskt medborgarskap för
uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående
lider men. I verksamhet för kontroll över utlänningar gäller sekretess
också för anmälan eller annan utsaga av enskild, om det kan antas att fara
uppkommer för att den som har gjort anmälan eller avgivit utsagan eller
någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om
uppgiften röjs. Beträffande beslut i ärende som avses i detta stycke gäller
sekretessen dock endast för uppgifter i skälen.
Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess hos
Totalförsvarets pliktverk och Statens invandrarverk i verksamhet som
avser mottagande och vidarebefordran av upplysningar m.m. om
krigsfångar och andra skyddade personer som avses i Genévekonven-
tionema den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i internationella
väpnade konflikter och tilläggsprotokollen till konventionerna, för uppgift
om enskilds vistelseort, hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men.
Sekretess gäller, i den mån
riksdagen har godkänt avtal om
detta med främmande stat eller
mellanfolklig organisation, för
uppgifter som avses i första och
andra styckena och som en
myndighet fatt enligt avtalet.
Föreskrifterna i 14 kap. 1 - 3 §§ far
i fråga om denna sekretess inte
tillämpas i strid med avtalet.
Prop. 1996/97:87
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse 1996:1468.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio Prop. 1996/97:87
år.
Utan hinder av sekretess enligt första eller tredje stycket eller enligt 2
kap. 1 eller 2 § får uppgifter som avses i tredje stycket lämnas till den
nationella upplysningsbyrån enligt vad som föreskrivs i 8 kap. 13 § lagen
(1994:1720) om civilt försvar och förordningen (1996:1475) om skyl-
dighet att lämna upplysningar m.m. om krigsfångar och andra skyddade
personer.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Prop. 1996/97:87
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § utlänningslagen (1989:529)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
4§r
Utlänningar som avses i 2 och 3 §§ har rätt till uppehållstillstånd.
Uppehållstillstånd får dock vägras om
1. det beträffande flyktingar enligt 2 § och skyddsbehövande enligt 3 §
första stycket 2 och 3 av hänsyn till vad som är känt om utlänningens
tidigare verksamhet eller med hänsyn till rikets säkerhet finns synnerliga
skäl att inte bevilja uppehållstillstånd, eller
2. det beträffande en skyddsbehövande som omfattas av 3 § första
stycket 2 på grund av brottslighet eller någon annan omständighet som
hänför sig till den skyddsbehövandes person finns särskilda skäl att inte
bevilja uppehållstillstånd,
3. utlänningen har rest in från Danmark, Finland, Island eller Norge och
kan sändas åter till något av dessa länder i enlighet med en
överenskommelse mellan Sverige och det landet, såvida det inte är
uppenbart att han inte kommer att beviljas uppehållstillstånd där,
4. utlänningen i annat fall före
ankomsten till Sverige har
uppehållit sig i ett annat land än
hemlandet och, om han återsänds
dit, är skyddad mot förföljelse eller
mot att sändas till hemlandet och
också mot att sändas vidare till ett
annat land där han inte har
motsvarande skydd, eller
5. utlänningen har särskild an-
knytning till ett annat land och där
är skyddad på det sätt som anges i
4.
4. utlänningen i annat fall före
ankomsten till Sverige har uppe-
hållit sig i ett annat land än
hemlandet och, om han återsänds
dit, är skyddad mot förföljelse eller
mot att sändas till hemlandet och
också mot att sändas vidare till ett
annat land där han inte har
motsvarande skydd,
5. utlänningen har särskild an-
knytning till ett annat land och där
är skyddad på det sätt som anges i
4, eller
6. utlänningen kan sändas till ett
land som tillträtt konventionen rö-
rande bestämmandet av den ansva-
riga staten för prövningen av en
ansökan om asyl som framställts i
en av medlemsstaterna i de euro-
peiska gemenskaperna och utlän-
ningen är skyddad i det landet på
det sätt som anges i 4.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer
Lagen omtryckt 1994:515.
Senaste lydelse 1996:1379.
Prop. 1996/97:87
Sverige har genom sin anslutning till Europeiska unionen förbundit sig att
ansluta sig till vissa konventioner som vid tidpunkten för anslutningen var
öppna för undertecknande av de dåvarande medlemsstaterna. Enligt
artikel 3 i anslutningsfördraget (SFS 1994:1501) gäller det sådana
konventioner eller instrument på rättsväsendets och inrikespolitikens
område som är oskiljaktigt förbundna med Maastrichtfördragets mål.
Konventionen rörande bestämmandet av den ansvariga staten för
prövningen av en ansökan om asyl som framställts i en av medlems-
staterna i Europeiska gemenskaperna, den s.k. Dublinkonventionen, är en
sådan konvention som avses i artikel 3. Den undertecknades av de
dåvarande medlemsstaterna i Dublin den 15 juni 1990. Konventionen har
ännu inte trätt i kraft eftersom den inte godkänts av samtliga tolv
dåvarande medlemsstater. Den kommer dock sannolikt att träda i kraft
under år 1997. Det är angeläget att den för svensk del träder i kraft i nära
anslutning till ikraftträdandet såvitt avser övriga medlemsstater. En svensk
översättning av konventionen finns i bilaga 1.
Konsekvenserna av en svensk anslutning till konventionen har
behandlats i en inom Utrikesdepartementet upprättad promemoria
(UD96/1732/MP). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2.
Promemorians lagförslag finns i bilaga 3.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena
finns tillgänglig i Utrikesdepartementet (UD96/1732/MP).
Regeringen beslutade den 6 februari 1997 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet har lämnat förslagen utan
erinran. En smärre språklig ändring har gjorts i förslaget till lag om
ändring i sekretesslagen efter lagrådets granskning.
Konventionen har enligt inledningen tillkommit för att garantera att var
och en som ansöker om asyl i någon medlemsstat skall få sin asylansökan
prövad och att en asylsökande inte sänds från en medlemsstat till en annan
utan att någon stat anser sig ha ansvar för prövningen. Konventionen
innehåller också bestämmelser om ömsesidigt utbyte av information.
Huvudprincipen skall enligt konventionen vara att den medlemsstat där
sökanden först rest in eller har uppehållstillstånd eller visering eller där
sökanden har familjeanknytning också skall vara ansvarig för prövningen
av en asylansökan även om den gjorts i en annan medlemsstat Denna
princip stämmer väl överens med svensk lagstiftning och praxis. På den
principen bygger också den nordiska passkontrollöverenskommelsen och
de bilaterala återtagandeavtal som Sverige har med några andra länder.
Däremot finns det vissa skillnader mellan de olika avtalen när det gäller
förutsättningarna för återtagande liksom i fråga om de tidsfrister som skall
gälla för olika situationer.
Det utbyte av information som tas upp i konventionen gäller såväl
information om enskilda asylsökande som information om de politiska
förhållandena m.m. i andra länder.
Prop. 1996/97:87
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner konventionen om
fastställelse av vilken stat som är ansvarig för att pröva ansök-
ningar om asyl som ges in i en av medlemsstaterna i Europeiska
gemenskaperna, den s.k. Dublinkonventionen. Sekretesslagen
ändras så att det klart framgår att sekretess gäller för uppgifter
som svenska myndigheter tagit emot i enlighet med konventionen.
I utlänningslagen förs in en bestämmelse om att asyl får vägras
om utlänningen kan sändas till ett land som tillträtt konventionen.
Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Justitiekanslem, Kammarrätten i Jönköping,
Rikspolisstyrelsen, Statens invandrarverk, Utlänningsnämnden och
Sveriges advokatsamfund tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan
erinran
Rädda Barnen tar inte uttrycklig ställning till förslagen men pekar på ett
par frågor rörande familjeåterförening som behandlas under avsnitt 6 i
anslutning till de artiklar i konventionen som berörs. Rädda Barnen anför
vidare att organisationen har svårt att fa ut handlingar från
Invandrarverket i familjeåterföreningsärenden på grund av sekretess-
bestämmelserna i 7 kap. 14 § andra stycket sekretesslagen.
Även Kammarrätten i Jönköping tar upp en sekretessfråga, som
behandlas i avsnitt 6.
Utlänningsnämnden understryker vikten av att det förs in en
bestämmelse i utlänningsförordningen som undanröjer eventuella hinder
mot att uppgifter som är sekretessbelagda enligt 7 kap. 14 § sekretess-
lagen lämnas ut.
Advokatsamfundet påpekar att frågor om rättshjälp i samband med
återtagande/återsändande bör beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet
Skälen for regeringens förslag och bedömning: Som anförts i avsnitt
4 stämmer konventionen väl överens med svensk lagstiftning och praxis
och med de principer Sverige i olika sammanhang försökt hävda. Det är
fråga om dels den s.k. första asyllandsprincipen, som innebär att en
asylsökande skall söka asyl i det första land han eller hon kommer till och
där det inte finns risk för förföljelse, dels principen att en asylansökan
skall prövas i den stat som sökanden har familjeanknytning eller annars
särskild anknytning till Att prövning av en asylansökan kan vägras i
Sverige med hänvisning till att prövningen borde ankomma på en annan
stat innebär dock inte alltid att sökanden kan sändas till den staten. De
flesta stater tillämpar snäva tidsgränser för återtagande av en asylsökande
såvida det inte är fråga om tillämpning av ett särskilt avtal om
återtagande. Konventionen kommer därför att innebära något ökade
möjligheter att tillämpa svensk lagstiftning i förhållande till övriga EU-
länder som inte ingår i det nordiska passkontrollområdet och med vilka
Sverige heller inte har någon bilateral överenskommelse om återtagande.
Det kan diskuteras om inte den nuvarande lydelsen av 3 kap. 4 §
utlänningslagen (1989:529) innebär att asyl skulle kunna vägras i samtliga
de fall som anges i konventionen med hänvisning till att prövning av
asylansökan i första hand ankommer på en annan stat. För att undvika
tveksamhet på denna punkt bör dock paragrafen kompletteras med en
bestämmelse av innebörd att asyl får vägras om utlänningen kan sändas
till ett land som tillträtt konventionen. En förutsättning måste vara att
utlänningen i det land dit verkställighet skall ske är skyddad mot
förföljelse och också mot att sändas vidare till ett annat land där han eller
hon inte har motsvarande skydd.
Sekretesslagen bör ändras så att det klart framgår att sekretess gäller för
uppgifter som svensk myndighet tagit emot i enlighet med konventionen.
Vad Rädda Barnen anfört om sekretessfrågor har inget direkt samband
med Dublinkonventionen. Regeringen vill emellertid peka på att sekre-
tessbestämmelserna kommit till för att skydda den enskilde och att
sekretessen mte gäller om det står klart att en uppgift kan lämnas ut utan
att den enskilde lider men. De möjligheter som finns att överklaga
Invandrarverkets beslut om att inte lämna ut en handling bör enligt
regeringens uppfattning garantera att lagstiftningen tillämpas i enlighet
med sitt syfte. Regeringen anser således inte att det krävs någon översyn
av sekretesslagen på denna punkt.
Advokatsamfundet har i sitt yttrande tagit upp rättshjälpsfrågor. Frågor
om rättshjälp behandlas emellertid inte i detta lagstiftningsärende.
Riksdagen har nyligen beslutat (1996:1647) att de materiella
bestämmelserna om rättshjälp i utlänningsärenden skall föras över till
utlänningslagen den 1 december 1997. Eventuella ändringar i
rättshjälpsbestämmelsema kommer att behandlas i samband med en
allmän översyn av utlänningslagen. Regeringen har nyligen beslutat om
direktiv (dir. 1997:20) för en sådan översyn.
I artikel 1 finns definitioner av vissa ord och uttryck som förekommer i
konventionen och som där skall ha en viss betydelse. Utlänning definieras
med "varje person som inte är medborgare i en medlemsstat". Det innebär
att konventionen inte är tillämplig om asylansökan skulle göras av en
person som är medborgare i ett annat EU-land. Enligt svenskt språkbruk
och svensk lagstiftning avses däremot med utlänning varje person som
inte är svensk medborgare. En asylansökan som görs i Sverige måste
därför prövas även om sökanden är medborgare i ett annat EU-land. Att
så sker strider inte mot konventionen. Av artikel 3 framgår att en stat är
oförhindrad att pröva en asylansökan även om den inte är skyldig att göra
det enligt konventionen och om asylsökanden går med på det. Staten
avstår således då från att kräva att en annan medlemsstat skall ta tillbaka
utlänningen.
De definitioner i övrigt som ges i artikel 1 stämmer i huvudsak helt
överens med svenskt språkbruk och lagstiftning. Med "transitvisum" avses
dock i Sverige endast visering för direkt resa genom Sverige. Enligt
definitionen i artikel 1 skall med transitvisum även avses visering som
beviljats för vistelse i transitområde i en hamn eller på en flygplats. I
Prop. 1996/97:87
1* Riksdagen 1996/97. 1 sand. Nr 87
Sverige krävs inte visering för vistelse i transitområde. Konventionen
innebär dock inte någon förpliktelse för staterna att införa krav på sådan
visering.
Europeiska unionens råd har den 4 mars 1996 beslutat om gemensam
åtgärd avseende ett system för transiteringar på flygplatser. Systemet
skulle för svensk del inte behöva genomföras förrän i slutet av år 1997.
Kommissionen har emellertid i maj 1996 väckt talan vid EG-domstolen i
syfte att fa rådets beslut ogiltigförklarat.
I artikel 2 bekräftar staterna sin anslutning till 1951 års Genévekonven-
tion angående flyktingars rättsliga ställning och det till konventionen
knutna New York-protokollet.
Enligt artikel 3 förpliktar sig staterna att varje utlänning (med den
innebörd ordet har enligt definitionen i artikel 1) skall få en ansökan om
asyl eller om inresa prövad. Av punkterna 2 - 6 i artikel 3 framgår vidare
följande.
En asylansökan skall prövas av en enda stat i enlighet med de kriterier
som anges i artiklarna 4-8. Kriterierna i artiklarna 4-8 skall tillämpas i
den ordning de anges. En ansökan skall prövas i enlighet med den
nationella lagstiftningen och statens internationella åtaganden. En stat är
oförhindrad att pröva en asylansökan även om den inte är skyldig att göra
det enligt konventionen, under förutsättning att den asylsökande går med
på det. Hur en asylansökan från en medborgare i en medlemsstat skall
behandlas tas inte upp i konventionen.
Varje medlemsstat behåller vidare möjligheten att i enlighet med sin
nationella lagstiftning och Genévekonventionen tillämpa den s.k. första
asyllandsprincipen och sända en asylsökande till ett tredje land där han
eller hon inte riskerar någon form av förföljelse och där det heller inte
finns risk för vidaresändning till ett land där sökanden riskerar förföljelse.
Förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som skall vara ansvarig
för prövningen av en asylansökan skall inledas när asylansökan görs
första gången i en medlemsstat.
Artikel 3, punkt 7, innehåller slutligen en förpliktelse för en stat, som
har att pröva en asylansökan, att återta en utlänning som under ärendets
behandling rest till en annan medlemsstat. Denna skyldighet upphör dock
om asylsökanden under tiden lämnat medlemsstaternas territorium under
mer än tre månader eller har fatt uppehållstillstånd av en medlemsstat för
längre tid än tre månader.
De principer som läggs fast i artikel 3 stämmer väl överens med svensk
lagstiftning och praxis. Några av punkterna kan dock kräva en närmare
kommentar.
Att kriterierna i artiklarna 4-8 skall tillämpas i den ordning de presen-
teras innebär att om sökanden exempelvis har sådan familjeanknytning till
ett land att frågan om vilken stat som skall pröva ansökan om asyl kan
avgöras enligt artikel 4, skall någon prövning av kriterierna i artiklarna 5 -
8 inte ske. Har sökanden inte sådan familjeanknytning, men kan frågan
om ansvarig stat avgöras med stöd av artikel 5 punkt 1 skall någon pröv-
ning av övriga kriterier i artikel 5 och i artiklarna 6-8 inte ske, etc.
Rädda Barnen har framhållit att det i utlänningslagen bör finnas ett
förbud mot att sända i väg ett barn under 18 år, som kommer till Sverige
utan vårdnadshavare eller anhörig, till ett annat land utan att anledningen
till ankomsten klarlagts. En sådan bestämmelse bör ges företräde framför
Prop. 1996/97:87
10
Dublinkonventionens regler. Rädda Barnen framför vidare att varje beslut Prop. 1996/97:87
om var och hur familjesammanföring skall ske måste föregås av
noggranna överväganden av konsekvenserna för det enskilda barnet. Med
anledning av vad Rädda Barnen framfört vill regeringen erinra om att
utlänningslagen från den 1 januari 1997 ändrats bl.a. på så sätt att lagen
numera har en “portalparagraf’ som säger att i fall som rör ett barn
särskilt skall beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt
barnets bästa i övrigt kräver. Enligt artikel 3 i Dublinkonventionen är
vidare som nämnts en stat oförhindrad att pröva en asylansökan även om
den inte är skyldig att göra det, under förutsättning att den asylsökande
går med på det. Rädda Barnens synpunkter far därför anses vara i allt
väsentligt tillgodosedda.
Möjligheterna för en medlemsstat att tillämpa den s.k. första
asyllandsprincipen avser endast återsändande till en icke-medlemsstat.
Möjligheterna till vidaresändning till en medlemsstat regleras
uttömmande av konventionen.
Svensk lagstiftning anger inte uttryckligen i vilka fall en asylansökan
skall prövas här i landet. I 3 kap. 4 § utlänningslagen anges däremot några
fall där asyl här i landet kan vägras. Den uppräkningen innehåller både
fall där asyl kan vägras på grund av materiella skäl hänförliga till den
enskilde utlänningens person, som exempelvis brottslighet, som fall där
asyl får vägras på grund av formella skäl, som t. ex. att sökanden före
inresan i Sverige har uppehållit sig i ett annat land än hemlandet och där
är skyddad mot förföljelse
Den svenska utlänningslagstiftningen reglerar således inte den
skyldighet Sverige har enligt den nordiska passkontrollöverenskommelsen
och enligt de ömsesidiga överenskommelser om återtagande som träffats
med några andra stater att i vissa fall ta emot en utlänning för att pröva
asylansökan här i landet. Denna skyldighet fullföljs enligt praxis och i
enlighet med överenskommelserna. Den skyldighet Sverige har i enlighet
med internationell praxis att i vissa fall som första asylland ta tillbaka en
utlänning för prövning här i landet av asylansökan fullgörs också utan
någon uttrycklig lagreglering. Återtagandeskyldigheten enligt artikel 3
punkt 7 och undantagen från denna skyldighet torde därför också kunna
fullföljas i praxis och i enlighet med konventionens bestämmelser utan
någon uttrycklig lagbestämmelse.
Det kan visserligen ifrågasättas om inte den svenska utlännings-
lagstiftningen borde kompletteras med uttryckliga bestämmelser om i
vilka fall en asylansökan skall prövas här i landet. Det skulle emellertid
kräva mer långtgående ändringar i utlänningslagen och frågan bör därför
övervägas 1 ett vidare sammanhang.
Artiklarna 4-8 reglerar vilken stat som i olika fall skall vara ansvarig
för prövningen av en asylansökan. Enligt artikel 4 skall, om en
asylsökande har en familjemedlem som erkänts som flykting i enlighet
med Genéve-konventionen i en medlemsstat, denna stat vara ansvarig för
prövningen av en asylansökan om de berörda så önskar. Som
familjemedlem skall i detta sammanhang avses endast sökandens
make/maka samt omyndiga, ogifta barn under 18 år eller, om sökanden
själv är ett omyndigt, ogift barn under 18 år, hans eller hennes föräldrar.
11
Av 3 kap. 4 § utlänningslagen följer att asyl far vägras här i landet bl.a. Prop. 1996/97:87
om
-utlänningen före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat
land än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot förföljelse
eller, i förekommande fall, mot att sändas till en krigsskådeplats eller till
hemlandet och också mot att sändas vidare till ett land där han inte har
motsvarande skydd, och om
-utlänningen har särskild anknytning till ett annat land och där är
skyddad på det sätt som anges i föregående stycke.
Den förstnämnda bestämmelsen i 3 kap. 4 § utlänningslagen är ett
uttryck för den s.k. första asyllandsprincipen. Den sistnämnda bestämmel-
sen innebär att asyl kan vägras här i landet om sökanden har särskild
anknytning till ett annat land. Särskild anknytning innefattar bl.a. det fall
att sökanden har sådan släktanknytning till ett annat land som anges i
artikel 4.
För att de ovan citerade bestämmelserna i 3 kap. 4 § utlänningslagen
skall kunna tillämpas krävs emellertid också att det andra landet är berett
att ta emot utlänningen. Enligt internationell praxis gäller snäva tidsgrän-
ser för återsändande. Beroende bl.a. på kommunikationer varierar denna
tid mellan någon dag och någon vecka. Enbart särskild anknytning till ett
annat land godtas i regel inte ensamt som grund för återtagande - såvida
inte anknytningen är sådan att utlänningen på denna grund är berättigad
till uppehållstillstånd i det mottagande landet. Konventionen innebär
därför på denna punkt en viss vidgning av möjligheterna att vägra asyl här
i landet med hänvisning till att ansökan bör prövas i ett annat land.
Samtidigt innebär konventionen en viss inskränkning jämfört med
nuvarande förhållanden i Sverige. För det första skall familjemedlemmen
i det andra landet där ha erkänts som flykting i enlighet med
Genévekonventionen. Enligt svensk lagstiftning och praxis saknar det
betydelse på vilken grund familjemedlemmen vistas i det andra landet.
När det gäller anknytning till visst land genom släktskap ställer den
svenska lagstiftningen vidare till skillnad från konventionen inte upp
något krav på att de berörda själva skall ha önskemål om att ansökningen
skall prövas i ett visst land. De nu nämnda inskränkningarna i nuvarande
möjligheter till återsändande som konventionen innebär torde komma att i
praktiken avse endast ett fåtal fall. Av väsentligt större betydelse är den
vidgning av möjligheterna som konventionen ger, framför allt genom de
längre tidsfrister för återsändande som kommer att gälla och som
behandlas närmare i anslutning till artikel 11.
På en annan punkt innebär den svenska lagstiftningen en något vidare
rätt till prövning här i landet än enligt konventionen. Enligt 7 kap. 1 §
utlänningsförordmngen (1989:547) gäller att undantag från den s.k.
första asyllandsprincipen skall göras bl.a. om den asylsökandes make,
barn eller förälder är bosatt här i landet och sökanden saknar lika nära
familjeanknytning till det land dit verkställigheten skulle komma att ske. I
ett sådant fall kommer asylansökan att prövas här i landet. Vid
bedömningen kan även vägas in om sökanden har syskon här i landet. De
svenska bestämmelserna är således på denna punkt något vidare än
konventionen, bl. a. genom att det inte finns någon åldersgräns när det
gäller släktskap mellan föräldrar och barn. Som framgått av redogörelsen
12
under artikel 3 hindrar inte konventionen att en stat prövar Prop. 1996/97:87
asylansökningar i vidare utsträckning än vad konventionen föreskriver.
Bestämmelserna i artikel 4 står inte i strid mot svensk lagstiftning och
någon ändring i utlänningslagstiftningen är inte nödvändig.
Artikel 5 reglerar vilket land som skall pröva en asylansökan när
sökanden beviljats uppehållstillstånd i eller visering för någon annan
medlemsstat. Bestämmelserna innebär i korthet följande.
- Om sökanden har gällande uppehållstillstånd i en medlemsstat är denna
stat skyldig att pröva en asylansökan.
- Om sökanden har gällande visering för en medlemsstat är denna stat
skyldig att pröva asylansökan med undantag för följande situationer.
a) Om visering beviljats efter skriftligt bemyndigande från en annan
medlemsstat är denna stat ansvarig för prövningen av en asylansökan.
b) Om sökanden har transitvisering för en medlemsstat och gör sin
ansökan i en annan stat där han eller hon är viseringsfri är den senare
staten ansvarig för prövningen av en asylansökan.
c) Om sökanden har transitvisering för en medlemsstat som fått skriftlig
bekräftelse från de diplomatiska eller konsulära myndigheterna i en annan
medlemsstat som är destinationslandet, är den senare staten ansvarig för
prövningen av en asylansökan även om ansökan görs i det land som
utfärdat transitviseringen.
- Om sökanden har flera gällande uppehållstillstånd eller viseringar är
staterna ansvariga i följande ordning:
a) Den stat som har utfärdat det uppehållstillstånd som ger den längsta
rätten till vistelse eller, om tillstånden gäller lika lång tid, den stat som har
utfärdat det uppehållstillstånd som löper ut senast.
b) Den stat som har utfärdat den visering som löper ut senast när olika
viseringar är av samma slag.
c) När olika viseringar är av olika slag, den stat som utfärdat den
visering som har den längsta giltighetstiden eller, om flera viseringar har
lika lång giltighet, den stat som har utfärdat den visering som löper ut
senast. Denna bestämmelse gäller inte om sökanden har en eller flera
transitviseringar som utfärdats mot uppvisande av inresevisering i en
annan stat. I ett sådant fall är den senare staten ansvarig.
- Om sökanden har haft ett eller flera uppehållstillstånd som löpt ut incm
den senaste tvåårsperioden eller en eller flera viseringar som löpt ut under
den senaste sexmånadersperioden och som gett sökanden rätt att resa in i
en medlemsstats territorium, tillämpas punkterna ovan så länge sökanden
inte lämnat medlemsstaternas territorium. Har sökanden haft uppehålls-
tillstånd som löpt ut mer än två år tillbaka eller visering som löpt ut mer
än sex månader tillbaka är den medlemsstat där ansökan görs ansvarig för
prövningen av en asylansökan.
Bestämmelserna ovan är grundläggande för första asyllandsprincipen. I
princip likalydande bestämmelser finns även i den s.k. Schengen-
konventionen. Motsvarande svenska bestämmelser finns i 3 kap. 4 §
utlänningslagen, för vilka redogjorts under artikel 4. Tillämpningen av de
svenska bestämmelserna innebär att grund för att vägra uppehållstillstånd
i Sverige finns i de flesta fall som beskrivs i artikel 5.
Har sökanden före ankomsten till Sverige uppehållit sig i den med-
lemsstat som beviljat uppehållstillstånd eller visering får uppehållstill-
stånd således vägras med tillämpning av 3 kap. 4 § utlänningslagen. Det
13
gäller även om uppehållstillståndet eller viseringen i det andra landet inte
längre är gällande.
Även om utlänningen inte före ankomsten till Sverige uppehållit sig i
det land som utfärdat uppehållstillståndet eller viseringen, torde 3 kap. 4 §
i regel kunna tillämpas förutsatt att tillståndet i det andra landet
fortfarande är gällande.
Har sökanden däremot haft ett uppehållstillstånd i eller visering för en
annan medlemsstat och har tillståndets giltighetstid gått ut, och har
sökanden rest in i Sverige från ett annat land än det land som utfärdat
tillståndet, är det tveksamt om det finns grund enligt 3 kap. 4 §
utlänningslagen för att vägra uppehållstillstånd. Det skulle visserligen
kunna hävdas att uppehållstillstånd då skulle kunna vägras med
hänvisning till att uppehållstillståndet eller viseringen innebär en sådan
särskild anknytning till ett annat land som avses i 3 kap. 4 § andra stycket
5. För att undanröja eventuell tveksamhet bör dock uppräkningen i 3 kap.
4 § utlänningslagen kompletteras med en bestämmelse av vilken klart
framgår att uppehållstillstånd får vägras i nyssnämnda fall Bestämmelsen
bör lämpligen utformas så att uppehållstillstånd får vägras om utlänningen
kan sändas åter till ett land som tillträtt konventionen och om utlänningen
där är skyddad mot förföljelse och mot att sändas vidare till ett annat land
där han eller hon inte har motsvarande skydd.
Om sökanden illegalt rest in i en medlemsstat från en stat som inte är
medlem i Europeiska gemenskaperna är enligt artikel 6 den stat där den
illegala inresan ägde rum ansvarig för prövningen av en asylansökan.
Har sökanden uppehållit sig i den stat där asylansökan görs mer än sex
månader från tiden för ansökan är dock denna stat ansvarig för
prövningen.
För tillämpningen av bestämmelserna i artikel 6 gäller att det måste
kunna visas var inresan ägt rum.
Det är också i artikel 6 fråga om tillämpning av första asyllands-
rincipen och bestämmelserna stämmer överens med principerna i 3 kap. 4
§ utlänningslagen om när uppehållstillstånd får vägras här i landet. Enligt
artikel 6 är den första staten inte skyldig att pröva en asylansökan om
sökanden vistats mer än sex månader i den andra staten. Tidsfristerna för
framställning om mottagande i annat land och för återsändande regleras
däremot i artikel 11. De olika tidsfristerna kommenteras närmare i
samband med den artikeln
I artikel 7 stadgas att ansvaret för prövningen av en asylansökan åligger
den medlemsstat som har ansvaret för kontrollen av inresa i
medlemsstaternas territorium Detta gäller dock inte om utlänningen
lagligen rest in i en stat där han eller hon är visenngsfri och därefter gör
sin asylansökan i en annan medlemsstat där han eller hon likaledes är
viseringsfri. I det fallet är den stat där ansökan görs ansvarig för
prövningen av en asylansökan.
I ett andra stycke i artikel 7 anges att en medlemsstat som ger en
utlänning rätt att vistas i transit på en flygplats utan visering inte är att
anse som ansvarig för kontrollen av inresan av resenärer som inte lämnar
transitområde. Denna bestämmelse gäller tills överenskommelse mellan
medlemsstaterna om yttre gränskontroll kan träffas
Om utlänningen gör asylansökan under vistelse i transit på en flygplats
är den medlemsstat där flygplatsen ligger ansvarig för prövningen.
Prop. 1996/97:87
14
Även bestämmelserna i artikel 7 stämmer i huvudsak med svensk
lagstiftning och praxis. På en punkt innebär de dock en viss inskränkning.
Enligt de avtal om återtagande som Sverige träffat med bl.a. de nordiska
länderna krävs i princip att utlänningen rest in illegalt i det andra landet
för att överenskommelsen skall kunna åberopas. I förhållande till andra
länder ställs däremot inte något sådant krav för att återtagandeskyldig-
heten skall kunna göras gällande. Dublinkonventionen innebär att
motsvarande krav som enligt den nordiska passkontrollöverenskom-
melsen och Sveriges bilaterala återtagandeöverenskommelser kommer att
gälla i förhållande till alla länder, dvs. det krävs att utlänningen illegalt
rest in i det första landet för att någon återtagandeskyldighet skall kunna
göras gällande.
Om den medlemsstat som skall pröva en asylansökan inte kan
fastställas på grundval av reglerna i artiklarna 4-7, skall enligt artikel 8
den medlemsstat där asylansökan görs vara ansvarig för prövningen.
Genom denna artikel säkerställs att det alltid finns en stat som är
ansvarig för prövningen av en asylansökan. Den innebär inte någon
konflikt med svensk lagstiftning eller praxis.
Av artikel 9 framgår att en stat kan pröva en asylansökan, även om det
inte finns någon skyldighet till det enligt artiklarna 4 - 8, om det finns
humanitära skäl, särskilt familjeskäl eller kulturella skäl. Det kan ske på
begäran av en annan medlemsstat och under förutsättning att asyl-
sökanden önskar det.
Enligt denna artikel är det inte fråga om någon skyldighet för en stat att
pröva en asylansökan utan om en möjlighet. Bestämmelsen innebär att
såväl staterna som sökanden skall vara överens om var prövningen skall
ske.
I artikel 10 anges vilka förpliktelser som åvilar den stat som enligt de
tidigare artiklarna är ansvarig för prövningen av en asylansökan. De
förpliktelser som anges är följande:
a) att i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 11 ta emot en
asylsökande som har gjort ansökan i en annan stat,
b) att slutföra prövningen av asylansökan,
c) att i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 13 återta en
asylsökande vars ansökan är under prövning och som olovligen befinner
sig i en annan medlemsstat,
d) att i enlighet med bestämmelserna i artikel 13 återta en asylsökande
som återkallat sin ansökan och som därefter gjort ansökan om asyl i en
annan medlemsstat,
e) att i enlighet med bestämmelserna i artikel 13 återta en asylsökande,
vars ansökan har avslagits och som olovligen uppehåller sig i en annan
medlemsstat.
Om en medlemsstat har utfärdat uppehållstillstånd som gäller mer än tre
månader går ovanstående skyldigheter över till den staten.
Skyldigheterna enligt punkterna a) - d) ovan upphör om utlänningen har
lämnat medlemsstaternas territorium för en period om minst tre månader.
Skyldigheterna enligt punkterna d) och e) ovan upphör om den stat som
är ansvarig för prövningen av en asylansökan har vidtagit erforderliga
åtgärder för att sökanden skall kunna återvända till sitt ursprungsland eller
till ett annat land som han eller hon lagligen kan resa in i.
Prop. 1996/97:87
15
Bestämmelserna i artikeln står inte i konflikt med svensk lagstiftning Prop. 1996/97:87
eller praxis. Som framhållits under artikel 3 innehåller svensk lagstiftning
inte några bestämmelser om i vilka fall en asylsökande har rätt att få sin
asylansökan prövad här i landet.
I artikel 11 regleras tidsfrister för framställan om återtagande och för
återsändande. Tidsfristerna innebär följande:
- Om den stat som tar emot en asylansökan bedömer att en annan stat är
ansvarig för prövningen, skall framställan om återtagande göras snarast
möjligt och i vart fall inom sex månader från ansökan. Om framställan om
återtagande inte görs inom sex månader, blir den stat där ansökan gjorts
också ansvarig för prövningen.
- En framställan om återtagande skall innehålla de uppgifter som krävs
för att den stat som tar emot framställan skall kunna bedöma om
kriterierna för återtagande är uppfyllda.
- Vilken medlemsstat som har ansvar för prövningen skall bedömas på
grundval av de omständigheter som förelåg när asylsökanden första
gången gav in sin ansökan i en medlemsstat
- Svar på en framställning om återtagande måste lämnas inom tre
månader räknat från det den togs emot i en medlemsstat. Har inte något
svar lämnats inom den tidsfristen innebär det att framställningen godtas.
- Återsändande måste ske inom en månad efter godkännande av
framställningen om återtagande eller efter avgörande av talan som
sökanden fört mot beslutet om återsändande såvitt en sådan talan innebär
att verkställighet av beslutet inte får ske.
Inom ramen för artikel 18 kan åtgärder vidtas för att mer i detalj ange
det ovan beskrivna förfarandet.
De tidsfrister som anges i artikel 11 är för de flesta fall längre än
motsvarande frister enligt den nordiska passkontrollöverenskommelsen
och de ömsesidiga överenskommelser om återtagande som Sverige träffat
med några stater. Endast i undantagsfall är motsatsen fallet. Det gäller
exempelvis överenskommelsen mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland, där det inte finns någon tidsfrist för själva återsändandet efter
det att framställan om återtagande gjorts och bifallits.
Syftet med Dublinkonventionen är emellertid att uttömmande reglera
vilken stat som har ansvaret för prövningen av en asylansökan och vilka
förutsättningar som skall gälla för att sända en asylsökande till en annan
stat för prövning av asylansökan. Om förutsättningar för vidaresändning
av en asylsökande till en annan stat inte föreligger enligt Dublin-
konventionen, torde det därför inte vara möjligt att i andra hand åberopa
att skyldighet att ta emot en asylsökande skulle finnas för en medlemsstat
enligt passkontrollöverenskommelsen eller enligt en ömsesidig överens-
kommelse.
Artikel 12 tar upp hur man skall förfara om en asylsökande som
befinner sig i en medlemsstat ger in ansökan om asyl i en annan stat. Det
åligger då den stat där sökanden befinner sig att avgöra vilken stat som
skall vara ansvarig för prövningen och principen är att den stat där
sökanden vistas skall anses som den medlemsstat där ansökan gjorts.
Bestämmelsen innebär inte att den stat där ansökan gjorts alltid skall
pröva asylansökningen. Innebörden är i stället att det är den stat där
ansökan gjorts som enligt artiklarna 4 - 8 har att bedöma var prövningen
bör ske.
16
ansökan gjorts som enligt artiklarna 4-8 har att bedöma var prövningen Prop. 1996/97:87
bör ske.
Artikel 13 reglerar återtagande enligt artikel 3, punkt 7, och enligt
artikel 10, dvs. fall där en asylsökande under ärendets prövning i en stat
eller efter att ha återkallat sin ansökan beger sig till en annan stat. Det är
då den första staten som har ansvaret för prövningen. För återtagande i
sådana fall skall följande gälla:
- Begäran om återtagande skall innehålla de uppgifter som behövs för
att den tillfrågade staten skall kunna konstatera att den har ansvaret för
prövningen.
- Den tillfrågade staten måste besvara framställningen inom åtta dagar
från det att framställningen görs. Asylsökanden skall återtas snarast och
senast inom en månad efter det att framställningen bifölls.
Inom ramen för artikel 18 kan åtgärder vidtas för att mer i detalj ange
det ovan beskrivna förfarandet.
För framställning om återtagande och för återsändande enligt denna
artikel gäller således väsentligt snävare tidsgränser än enligt artikel 11.
Bakgrunden till det är självklart att det är angeläget att inte fördröja den
fortsatta prövningen av en asylansökan när prövningen redan inletts.
Artiklarna 14 och 75 handlar om utbyte av information. I artikel 14
behandlas den allmänna informationsskyldigheten. Enligt artikeln skall
medlemsstaterna informera varandra om dels lagstiftning och praxis inom
asylområdet, dels statistik över asylsökande. Statistiken skall utgöras av
månadsstatistik över gjorda asylansökningar med fördelning av asylsökan-
dena på nationalitet. Spridningen skall ske kvartalsvis med Europeiska
unionens råds generalsekretariat som mellanhand.
Medlemsstaterna skall vidare kunna ömsesidigt utbyta information av
allmän karaktär om nya tendenser när det gäller asylansökningar och om
situationen i de asylsökandes ursprungsländer. Om en medlemsstat önskar
ge sådan information konfidentiell karaktär, måste detta respekteras av de
andra medlemsstaterna.
Ett utbyte av information i såväl formell som informell form är
självfallet av stort värde. Den statistik som nämns i artikeln finns
tillgänglig i dag genom den månadsstatistik som Statens invandrarverk
publicerar. När det gäller information som tas emot i Sverige gäller att
den inte automatiskt blir sekretessbelagd här i landet bara därför att ett
annat land begär det, eftersom grundprincipen enligt den svenska
sekretesslagstiftningen är att handlingar hos myndigheter är offentliga.
Enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller dock sekretess om det
kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat
sätt skadar landet om uppgiften röjs. Har en annan stat begärt att en
uppgift skall behandlas konfidentiellt torde det regelmässigt kunna antas
att det skulle störa förbindelserna om Sverige inte respekterade en sådan
begäran. Bestämmelserna i artikel 14 om att vissa uppgifter skall
behandlas konfidentiellt om en annan stat begär det torde därför inte
kunna komma i konflikt med svensk lagstiftning
I artikel 15 behandlas informationsskyldigheten i individuella ärenden.
1. En medlemsstat är skyldig att på begäran delge information som
behövs för att
- fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en
asylansökan,
1 ** Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 87
- pröva en asylansökan, och
- verkställa alla förpliktelser enligt konventionen.
2. Den information som avses är
- personuppgifter rörande sökanden och i förekommande fall familje-
medlemmar (med personuppgifter avses uppgifter om namn, födelsetid,
födelseort och medborgarskap)
- uppgifter om identitetshandlingar och resehandlingar (datum och plats
för utfärdande, utfärdande myndighet, giltighetstid etc ),
- andra uppgifter som kan vara nödvändiga för att fastställa sökandens
identitet,
- uppehållsort och resväg,
- uppehållstillstånd och viseringar som utfärdats av en medlemsstat,
- platsen där asylansökan gjorts, och
- datum för tidigare asylansökan, datum för aktuell asylansökan, hur
långt handläggningen av ansökan kommit samt eventuellt beslut i ärendet.
3. En medlemsstat kan vidare begära att en annan medlemsstat skall
lämna upplysningar om de grunder som asylsökanden åberopat till stöd
för sin ansökan och om grunderna för det beslut som kan ha fattats i
ärendet. Den medlemsstat som mottagit en sådan begäran avgör själv om
den kan tillmötesgå framställan. Upplysningar far lämnas till en annan stat
endast om asylsökanden medger det.
4. Utbyte av information kan bara äga rum mellan de myndigheter som
varje medlemsstat har utsett och som anmälts till den kommitté som
nämns i artikel 18.
5. Informationen far bara användas för de ändamål som angetts i punkt
1. I varje medlemsstat får informationen lämnas vidare endast till de
myndigheter och rättsinstanser som har till uppgift att
- avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en
asylansökan,
- pröva en asylansökan, och
- fullgöra de förpliktelser som följer av konventionen.
6. Den myndighet som lämnar informationen ansvarar för att den är
riktig och aktuell.
Om en medlemsstat lämnat uppgifter som inte är riktiga eller som inte
borde ha förts över, skall den eller de stater som tagit emot informationen
omedelbart underrättas om det. De är då skyldiga att rätta denna
information eller att förstöra den.
7. En asylsökande har rätt att ta del av den information som lämnats
rörande honom eller henne.
Om asylsökanden konstaterar att informationen inte är riktig eller att
den inte borde ha förts över, har sökanden rätt att under de villkor som
angetts i punkt 6 få informationen rättad eller förstörd.
8. I varje medlemsstat skall lämnande och mottagande av information
registreras.
9. Uppgifterna skall inte bevaras under längre tid än som är nödvändig
för det ändamål för vilka den har utväxlats.
10. Under alla omständigheter skall den utväxlade informationen ha
minst samma skydd som den mottagande medlemsstaten ger åt
information av liknande karaktär.
11. Om uppgifterna inte behandlas genom elektronisk databehandling
utan på något annat sätt, skall varje medlemsstat vidta lämpliga åtgärder
Prop. 1996/97:87
18
för att genom effektiva kontrollmetoder se till att bestämmelserna i denna
artikel följs. Om en medlemsstat har en myndighet som nämns i punkt 12,
kan denna myndighet ges ansvaret för att garantera kontrollen
12. Om en medlemsstat önskar datorisera behandlingen av alla eller en
del av uppgifterna som anges i punkterna 2 och 3, far det ske endast om
staten har antagit en lagstiftning som är tillämplig på sådan databehand-
ling och som följer principerna i Strasbourgkonventionen den 28 februari
1981 om skydd för enskilda personer vid automatisk databehandling av
personuppgifter. Den fristående kontrollen av behandlingen och nytt-
jandet av de överförda uppgifterna skall vidare ha anförtrotts ett lämpligt
nationellt organ.
När det gäller mottagande av information enligt artikel 15 gäller samma
principer som angetts ovan under artikel 14, dvs. att för uppgifter som
tagits emot i Sverige gäller den svenska sekretesslagstiftningen. Det inne-
bär att uppgifterna kan omfattas av sekretess enligt t.ex. 7 kap. 14 § första
och andra styckena sekretesslagen även om det ofta torde stå klart att
uppgifter av den art som avses i artikel 15 kan lämnas ut. Sekretess enligt
7 kap. 14 § hindrar inte att uppgifter lämnas ut till regering, riksdag eller
myndighet i enlighet med 14 kap. 1 - 3 §§ sekretesslagen. Av artikel 15
punkt 5 framgår att uppgifter som Sverige tar emot bara far användas för
de ändamål som anges i artikel 15 punkt 1 samt att uppgifterna får lämnas
vidare endast till myndigheter och rättsinstanser som i något avseende
handlägger utlänningsärenden. 7 kap. 14 § sekretesslagen bör därför
kompletteras med en bestämmelse varav framgår att absolut sekretess
skall gälla för uppgifter som avses i 14 § första och andra styckena, dvs.
uppgifter som rör utlänningar samt uppgifter som förekommer i t.ex.
verksamhet för kontroll över utlänningar och som avser enskildas
personliga förhållanden. Absolut sekretess skall då gälla om det är en
följd av ett av riksdagen träffat avtal med främmande stat eller
mellanfolklig organisation (jfr prop. 1987/88:41, 1990/91:42 och
1992/93:120 angående ändringar i 9 kap. 3 §, 8 kap. 5 § respektive 8 kap.
6 § sekretesslagen).
Kammarrätten i Jönköping har påpekat att den befintliga inskränk-
ningen av meddelarffiheten enligt 16 kap. 1 § sekretesslagen endast gäller
för uppgifter som avses i 7 kap 14 § första stycket samma lag och att det
därför skulle vara möjligt att vissa uppgifter som kommer att sekretess-
beläggas enligt det föreslagna fjärde stycket inte skulle komma att
omfattas av den inskränkta meddelarfriheten. Någon ändring av medde-
larfriheten är inte avsedd. Liksom hittills kommer därför inskränkt
meddelarfrihet att gälla för uppgifter som avses i 14 § första stycket
medan sådan inskränkning inte kommer att gälla för uppgifter som avses i
14 § fjärde stycket. Föreligger sekretess för uppgiften enligt både första
och fjärde stycket gäller begränsning av meddelarfriheten i den utsträck-
ning det föreskrivs beträffande första stycket.
En svensk myndighets möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgif-
ter till en utländsk myndighet regleras i 1 kap. 3 § tredje stycket sekretess-
lagen. Enligt den bestämmelsen far uppgift som är sekretess-belagd enligt
sekretesslagen inte lämnas ut till utländsk myndighet eller mellanfolklig
organisation i annat fall än om utlämnandet sker i enlighet med särskild
föreskrift om det i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande
fall skulle få lämnas ut till svensk myndighet och det enligt den
Prop. 1996/97:87
19
utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med Prop. 1996/97:87
svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten
eller mellanfolkliga organisationen.
De uppgifter som enligt artikel 15 på begäran alltid skall delges en
annan medlemsstat är inte av den karaktären att de normalt omfattas av
sekretess enligt 7 kap. 14 § sekretesslagen. Det står ofta klart att sådana
uppgifter kan lämnas ut utan att den enskilde lider men. Personuppgifter
liksom uppgifter om beslut är uppgifter som regelmässigt lämnas ut i dag
Uppgift om resväg lämnas likaså ut när det är nödvändigt för att en annan
stat skall kunna avgöra om den är skyldig att pröva en ansökan enligt den
nordiska passkontrollöverenskommelsen eller enligt någon av de ömse-
sidiga överenskommelser om återtagande som Sverige träffat.
Det skulle emellertid i något undantagsfall kunna förekomma att en
sekretessprövning leder till att en uppgift av ovan nämnt slag inte bör
lämnas ut. För att göra det möjligt att lämna ut en uppgift i ett sådant fall
bör en bestämmelse om det föras in utlänningsförordningen. En sådan
bestämmelse bör utformas så att den täcker in också den uppgifts-
skyldighet som kan komma att föreligga vid en svensk anslutning till det
särskilda system för utbyte av asylsökandes fingeravtryck, det s.k.
EURODAC, som för närvarande bereds inom EU.
I fråga om övriga uppgifter, dvs. grunderna för ansökan och för beslut,
skall de enligt konventionen lämnas ut endast om sökanden medger det.
Eftersom det här rör sig om sekretess till skydd för den enskilde, har den
enskilde också alltid möjlighet att själv lämna medgivande till att
uppgifter lämnas ut. Utlämnande av sådana uppgifter sker därför helt i
enlighet med svensk sekretesslagstiftning.
Artiklarna 16 - 22 behandlar möjligheterna att ändra konventionen, den
kommitté som skall inrättas för att pröva frågor om tolkning och tillämp-
ning av konventionen, möjligheterna till reservationer samt godkännande
och ikraftträdande.
Enligt artikel 16 kan varje medlemsstat lägga fram förslag som syftar
till en ändring av konventionen. Om det konstateras att en ändring av
konventionen är nödvändig för att förverkliga de mål som uttalas i artikel
8 A i fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen
och när detta förverkligande är förknippa*, särskilt med etablerande av en
harmoniserad asylpolitik och en gemensam visumpolitik, skall den med-
lemsstat som har ordförandeskapet i Europeiska unionens råd organisera
ett möte för den kommitté som anges i artikel 18.
Ändringar av konventionen antas av den kommitté som anges i artikel
18. De träder i kraft i enlighet med bestämmelserna i artikel 22.
Artikel 8 A, numera artikel 7 A, avser upprättandet av den inre
marknaden.
I artikel 17 stadgas i punkt 1 att en medlemsstat, som stöter på större
svårigheter på grund av en väsentlig förändring av de omständigheter som
var för handen när konventionen ingicks, kan underrätta den kommitté
som anges i artikel 18 om det. Kommittén kan föreslå medlemsstaterna
åtgärder för att komma till rätta med den situation som uppstått eller anta
de ändringar som den anser nödvändiga i konventionen och som träder i
kraft enligt de villkor som anges i artikel 16.
Enligt punkt 2 gäller att, om den situation som beskrivits i punkt 1 är
oförändrad efter 6 månader, kommittén i enlighet med artikel 18 punkt 2
20
får bemyndiga den medlemsstat som påverkats av förändringen att Prop. 1996/97:87
tillfälligt suspendera tillämpningen av konventionens bestämmelser. En
sådan suspension får inte hindra förverkligandet av de mål som nämns i
artikel 8 A (numera 7 A) i fördraget om upprättande av europeiska
ekonomiska gemenskapen eller motverka medlemsstaternas andra inter-
nationella åligganden
Under den tid som suspension enligt punkt 2 gäller skall kommittén
fortsätta sitt arbete i syfte att ändra konventionen.
Enligt artikel 18 skall en kommitté inrättas bestående av en företrädare
för regeringen i varje medlemsstat.
Ordförandeskapet i kommittén innehas av den medlemsstat som har
ordförandeskapet i Europeiska unionens råd.
Kommittén har ansvaret för att pröva, på begäran av en eller flera
medlemsstater, varje fråga rörande tillämpningen och tolkningen av
konventionen.
Kommittén vidtar åtgärder enligt artikel 11 punkt 6 och artikel 13 punkt
2 och ger sådant bemyndigande som avses i artikel 17 punkt 2.
Kommittén antar enligt artiklarna 16 och 17 ändringar och tillägg till
konventionen.
Kommittén fattar sina beslut enhälligt utom när det gäller beslut enligt
artikel 17 punkt 2 då beslut tas med två tredjedels majoritet av
ledamöternas röster.
Kommittén fastställer procedurregler och kan tillsätta arbetsgrupper.
Artikel 19 innehåller geografiska begränsningar och förtydliganden när
det gäller vissa stater.
Beträffande Danmark gäller konventionen inte Färöarna och Grönland
om inte Danmark förklarar motsatsen.
När det gäller Frankrike är konventionen tillämplig på Franska
republikens territorium.
I fråga om Nederländerna är konventionen tillämplig endast på
Nederländernas europeiska territorium.
Vad beträffar Storbritannien är konventionen tillämplig endast på
Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland. Den är inte
tillämplig på de europeiska territorier för vilka Storbritannien är ansvarigt
för utr kesförbindelser såvida inte Storbritannien förklarar motsatsen.
Enligt artikel 20 är det inte möjligt att avge någon reservation
beträffande konventionen.
Enligt artikel 21 är konventionen öppen för anslutning av varje stat som
är medlem av Europeiska gemenskaperna. Den träder i kraft i förhållande
till varje stat som ansluter sig den första dagen i den tredje månaden efter
deposition av anslutningsinstrumenten.
Av artikel 22 framgår bl.a. att instrumenten för ratifikation, godtagande
eller godkännande av konventionen skall deponeras hos Irlands regering.
21
Prop. 1996/97:87
7 kap.
14 §
Ett nytt jjärde stycke har lagts till. Tillägget har utformats med tidigare
ändringar i 8 kap. 5 och 6 §§ samt 9 kap. 3 § som förebild. Ändringen har
tillkommit för att säkerställa att uppgifter som Sverige tagit emot enligt
artikel 15 i Dublinkonventionen endast lämnas vidare till de myndigheter
som avses i artikel 15 punkt 5 i konventionen.
3 kap.
4§
En ny punkt 6 har lagts till i andra stycket. Som framhållits i avsnitt 5 kan
det diskuteras om inte den nuvarande lydelsen av 3 kap 4 § innebär att
asyl skulle kunna vägras i samtliga de fall som anges i konventionen med
hänvisning till att prövningen av asylansökan i första hand ankommer på
en annan stat. Det står dock inte helt klart att den svenska lagstiftningen i
dag ger utrymme för att på sådan grund vägra asyl om det är fråga om att
sända sökanden till en stat där han eller hon tidigare inte varit. För att
undvika tveksamhet på denna punkt bör därför det föreslagna tillägget
göras i 3 kap. 4 § andra stycket
22
KONVENTION
RÖRANDE BESTÄMMANDET AV DEN ANSVARIGA STATEN
FÖR PRÖVNINGEN AV EN ANSÖKAN OM ASYL SOM FRAM-
STÄLLTS I EN AV MEDLEMSSTATERNA I DE EUROPEISKA
GEMENSKAPERNA
Prop. 1996/97:87
Bilaga 1
23
HANS MAJESTÄT KONUNGEN AV BELGIEN
ETC.
SOM TAGIT HÄNSYN till målsättningen som sattes upp av Europa-
rådet den 8 och 9 december 1989 om en harmomsering av deras
asylpolitik;
BESLUTNA, trogna sin gemensamma humanitära tradition, att garantera
flyktingar ett lämpligt skydd i enlighet med bestämmelserna i Genéve-
konventionen den 28 juli 1951, ändrad genom New York-protokollet den
31 januari 1967, rörande flyktingar och hädanefter kallade "Genéve-
konventionen" respektive "New York-protokollet";
SOM TAGIT HÄNSYN till det gemensamma målet, som är ett område
utan inre gränser inom vilket särskilt garanteras den fria rörligheten för
personer enligt bestämmelserna i fördraget om den Europeiska
Gemenskapen, så som det ändrats av Enhetsakten;
MEDVETNA OM nödvändigheten att vidta åtgärder för att undvika att
förverkligandet av detta mål inte skapar situationer som leder till att en
sökande alltför lång tid lämnas i ovisshet om den troliga bedömningen
som kommer att göras av hans eller hennes ansökan och måna om att ge
varje asylsökande en garanti för att hans eller hennes ansökan kommer att
prövas av en av medlemsstaterna och att undvika att asylsökanden hän-
visas successivt från en medlemsstat till en annan utan att någon av
medlemsstaterna erkänner sig behörig pröva ansökan om asyl,
MÅNA OM att fortsätta dialogen som inletts med Förenta Nationernas
flyktingkommissarie för att nå de mål som anges nedan,
BESLUTNA att för tillämpningen av denna konvention genomföra ett
nära samarbete på olika sätt, bland annat genom utbyte av information,
HAR BESLUTAT ATT SLUTA DENNA KONVENTION OCH HAR
FÖR DETTA ÄNDAMÅL UTSETT TILL BEFULLMÄKTIGADE:
HANS MAJESTÄT KUNGEN AV BELGIEN
etc.
VILKA, efter att ha utväxlat sina fullmakter som erkänts vara i god och
vederbörlig form,
HAR ENATS OM DE BESTÄMMELSER SOM FÖLJER:
ARTIKEL 1
1. För ändamålen med denna konvention skall följande ord betyda:
a) utlänning: varje person som inte är hemmahörande i en medlemsstat;
Prop. 1996/97:87
Bilaga 1
24
b) asylansökan: begäran genom vilken en utlänning anhåller hos en
medlemsstat om skydd enligt Genéve-konventionen genom att förklara
sig ha flyktingstatus enligt första artikeln i Genéve-konventionen, ändrad
genom New York-protokollet;
c) asylsökande: utlänning som har lagt fram en ansökan om asyl som inte
har slutligt avgjorts,
d) prövning av asylansökan: alla de prövningsåtgärder, beslut eller
bedömningar som görs av de behöriga myndigheterna rörande en asyl-
ansökan, med undantag för procedurerna för att bestämma den medlems-
stat som är ansvarig för att pröva asylansökan i kraft av bestämmelserna i
denna konvention;
e) uppehållstillstånd: varje bemyndigande som givits av myndigheterna i
en medlemsstat och som tillåter en utlänning att vistas på dess territorium,
med undantag för viseringar och beviljanden av uppehållstillstånd under
behandlingen av en ansökan om uppehållstillstånd eller en asylansökan,
f) inresevisering: bemyndigande eller beslut från en medlemsstat som
tillåter en utlänning att resa in på dess territorium, under förutsättning att
de andra villkoren för visering är uppfyllda;
g) transitvisering: bemyndigande eller beslut från en medlemsstat som
tillåter en utlänning transit genom dess territorium eller i transitzonen i en
hamn eller på en flygplats, under förutsättning att de andra villkoren för
transit är uppfyllda.
2. Viseringens beskaffenhet avgörs enligt de definitioner som anges i
paragraf 1 punkt f) och g).
ARTIKEL 2
Medlemsstaterna bekräftar sina åligganden enligt Genéve-konventionen,
som den ändrats i New York-protokollet, utan någon geografisk restrik-
tion av faltet för tillämpning av dessa instrument, och sitt engagemang för
att samarbeta med Förenta Nationernas flyktingkommissarie vid tillämp-
ningen av dessa instrument.
ARTIKEL 3
1. Medlemsstaterna förpliktar sig att varje utlänning som ansöker om asyl
antingen vid deras gränser eller på deras territorium skall få sin asyl-
ansökan prövad.
2. Denna ansökan prövas av en enda medlemsstat i enlighet med de
kriterier som anges i denna konvention. De kriterier som uppräknats i
artiklarna 4 till 8 är tillämpliga i den ordning de anges.
Prop. 1996/97:87
Bilaga 1
3. Denna ansökan prövas av denna medlemsstat i enlighet med dess natio-
nella lagstiftning och internationella åtaganden.
25
4. Varje medlemsstat har rätt att pröva en asylansökan som framställs till
den av en utlänning, även om denna prövning inte åligger den i kraft av
de kriterier som anges i denna konvention, under förutsättning att den
asylsökande samtycker till det
Den medlemsstat som är ansvarig för tillämpning av förut nämnda
kriterier blir således befriad från sina skyldigheter som överförs till den
medlemsstat som önskar pröva asylansökan. Den senare staten skall
informera den medlemsstat som är ansvarig enligt nämnda kriterier om
den har mottagit denna ansökan.
5. Varje medlemsstat behåller möjligheten att, med tillämpning av sin
nationella rätt, skicka en asylsökande till ett tredje land i enlighet med
bestämmelserna i Genéve-konventionen, så som den ändrats genom New
York-protokollet.
6. Processen genom vilken det bestäms vilken medlemsstat som, ikraft av
denna konvention, är ansvarig för prövningen av asylansökan inleds från
det att en asylansökan görs för första gången i en medlemsstat.
7. Den medlemsstat i vilken asylansökan har gjorts är förpliktad, under de
villkor som anges i artikel 13 och för att fullfölja processen for att
bestämma den medlemsstat som är ansvarig för prövning av asylansökan,
att återta den asylsökande som befinner sig i en annan medlemsstat och
som har gjort en asylansökan efter att ha återtagit sin ansökan under
gången av processen för bestämmande av ansvarig medlemsstat.
Denna skyldighet upphör om den asylsökande under tiden har lämnat
medlemsstaternas territorium under en period på minst tre månader eller
från en medlemsstat har fatt ett uppehållstillstånd som gäller mer än tre
månader.
ARTIKEL 4
Om en asylsökande har en familjemedlem som har erkänd flyktingstatus
enligt Genéve-konventionen, som den ändrats genom New York-
protokollet, i en medlemsstat och som lagligen vistas där, är denna stat
ansvarig för prövningen av ansökan under förutsättning att de berörda så
önskar.
Den berörda familjemedlemmen kan inte vara annan än asylsökandens
make eller hans eller hennes omyndiga, ogifta barn som är yngre än 18 år
eller hans eller hennes far eller mor om asylsökanden själv är ett
omyndigt, ogift barn yngre än 18 år.
ARTIKEL 5
1. Om asylsökanden är innehavare av ett uppehållstillstånd som är
gällande, är den medlemsstat som beviljade detta tillstånd ansvarig för
prövningen av asylansökan.
Prop. 1996/97:87
Bilaga 1
26
2. Om asylsökanden är innehavare av en visering som är gällande, är den
medlemsstat som beviljade denna visering ansvarig för prövningen av
asylansökan, med undantag för följande situationer:
a) om viseringen har utfärdats efter ett skriftligt bemyndigande från en
annan medlemsstat är denna stat ansvarig för prövningen av asylansökan.
Då en medlemsstat först rådfrågar, bland annat av säkerhetsskäl, den
centrala myndigheten i en annan medlemsstat, utgör den senares medgi-
vande inte ett skriftligt bemyndigande i denna bestämmelses mening;
b) om asylsökanden har en transitvisering och gör sin ansökan i en annan
medlemsstat där han inte är underkastad krav på visering, är den senare
medlemsstaten ansvarig för prövningen av asylansökan;
c) om asylsökanden är innehavare av en transitvisering och gör sin
ansökan i den medlemsstat som har beviljat denna visering efter att ha fått
skriftlig bekräftelse från de diplomatiska eller konsulära myndigheterna i
den medlemsstat som är målet för resan att utlänningen inte behöver
visering och uppfyller villkoren för inresa i denna stat, är den senare
ansvarig för prövningen av asylansökan.
3. Om den asylsökande är innehavare av flera uppehållstillstånd eller
viseringar som är gällande, utfärdade av olika medlemsstater, skall ansva-
ret för prövningen åvila medlemsstaterna i följande ordning:
a) den stat som har utfärdat det uppehållstillstånd som ger den längsta
rätten till vistelse eller, för det fall att tillstånden gäller för lika lång tid,
den stat som har utfärdat det uppehållstillstånd där förfallodagen är mest
avlägsen;
b) den stat som har utfärdat den visering vars förfallodag är mest avlägsen
när de olika viseringama är av samma beskaffenhet,
c) i fall där viseringama är av olika beskaffenhet, den stat som har
utfärdat den visering som har den längsta giltighetstiden eller, i fall med
lika lång giltighet, den stat som har utfärdat den visering vars förfallodag
är mest avlägsen. Denna bestämmelse är inte tillämplig på fall där
sökanden är innehavare av en eller flera transitviseringar utfärdade mot
uppvisande av en inresevisering i en annan medlemsstat. I detta fall är den
medlemsstaten ansvarig.
4. Om asylsökanden endast är innehavare av ett eller flera uppehålls-
tillstånd som förfallit inom den senaste tvåårsperioden, eller en eller flera
viseringar som förfallit inom den senaste sexmånadersperioden och som
gjort det möjligt för honom eller henne att inresa i en medlemsstats
territorium, är paragraferna 1, 2 och 3 tillämpliga under den tid som
utlänningen inte har lämnat medlemsstaternas territorium.
När asylsökanden är innehavare av ett eller flera uppehållstillstånd som
förfallit mer än två år tillbaka eller en eller flera viseringar som förfallit
mer än sex månader tillbaka och som gjort det möjligt för honom eller
Prop. 1996/97:87
Bilaga 1
henne att inresa i en medlemsstats territorium och om utlänningen inte har
lämnat det gemensamma territoriet, är den medlemsstat ansvarig i vilken
ansökan görs.
ARTIKEL 6
När det kan visas att en asylsökande utan tillstånd passerat gränsen till en
medlemsstat, landvägen, sjövägen eller luftvägen, efter att ha kommit från
en stat som inte är medlem i de Europeiska Gemenskaperna, skall den stat
i vilken inresan ägt rum vara ansvarig för prövningen av asylansökan.
Denna stat upphör emellertid att vara ansvarig om det visas att sökanden
har uppehållit sig i den medlemsstat där asylansökan görs minst sex
månader före ingivandet av ansökan.
ARTIKEL 7
1. Ansvaret för prövning av en asylansökan åligger den medlemsstat som
ansvarar för kontrollen av utlänningens inresa i medlemsstaternas
territorium, utom om utlänningen efter att lagligen ha rest in i en
medlemsstat i vilken han eller hon är viseringsfri gör sin asylansökan i en
annan medlemsstat i vilken han eller hon likaledes är viseringsfri för
inresa i territoriet. I detta fall är den senare medlemsstaten ansvarig för
prövningen av asylansökan.
2. I avvaktan på ikraftträdandet av en överenskommelse mellan medlems-
staterna rörande förutsättningarna för passerandet av yttre gränser, är den
medlemsstat som bemyndigar transit utan visering i transitzonen på sina
flygplatser inte att anse som ansvarig för kontrollen av inresa med
avseende på resenärer som inte lämnar transitzonen.
3. När asylansökan gjorts vid tiden för transit på en medlemsstats flyg-
plats, är denna stat ansvarig för prövningen.
ARTIKEL 8
Då den medlemsstat som är ansvarig för prövningen av asylansökan inte
kan utpekas på basis av andra kriterier som uppräknas i denna konven-
tion, är den första medlemsstaten i vilken asylansökan gjorts ansvarig för
prövningen.
ARTIKEL 9
Varje medlemsstat kan, fastän den inte är ansvarig i enlighet med de
kriterier som anges i denna konvention, av humanitära skäl, grundade
särskilt på familje- eller kulturskäl, pröva en asylansökan på begäran av
en annan medlemsstat och under förutsättningen att den asylsökande så
önskar.
Om den tillfrågade medlemsstaten bifaller denna begäran, överförs ansva-
ret för prövningen av ansökan till den staten.
Prop. 1996/97:87
Bilaga 1
28
ARTIKEL 10
1. Den medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en asylansökan
vid tillämpningen av de kriterier som anges i denna konvention är
förpliktad att:
a) omhänderta, under de villkor som anges i artikel 11, en asylsökande
som har gjort en ansökan i en annan medlemsstat;
b) slutföra prövningen av asylansökan,
c) åter släppa in eller återtaga, under de villkor som anges i artikel 13, en
asylsökande vars ansökan är under prövning och som olovligen befinner
sig i en annan medlemsstat,
d) återtaga, under de villkor som anges i artikel 13, en asylsökande som
har återkallat en ansökan som är under prövning och som har gjort en
asylansökan i en annan medlemsstat,
e) återtaga, under de villkor som anges i artikel 13, en utlänning vars
ansökan har avslagits och som olovligen befinner sig i en annan
medlemsstat.
2. Om en medlemsstat utfärdar uppehållstillstånd till en asylsökande med
en varaktighet på över tre månader, överförs skyldigheterna enligt
paragraf 1 punkterna a) till e) till den staten.
3. De skyldigheter som anges i paragraf 1 punkterna a) till d) upphör om
utlänningen i fråga har lämnat medlemsstaternas territorium under en
period av minst tre månader.
4. De skyldigheter som anges i paragraf 1 punkterna d) och e) upphör om
den stat som är ansvarig för prövningen av asylansökan har vidtagit eller
genomfört, som följd av återkallelse av eller avslag på ansökan, de
åtgärder som är nödvändiga för att utlänningen skall återvända till sitt
ursprungsland eller till ett annat land dit han lagligen kan bege sig.
ARTIKEL 11
1. Om en medlemsstat i vilken en asylansökan har gjorts bedömer att en
annan medlemsstat är ansvarig för prövningen av denna ansökan, kan den
första staten begära, så snabbt som möjligt och i vart fall inom sex
månader från det att asylansökan gjordes, att den senare staten skall överta
ansvaret för sökanden.
Om begäran om omhändertagande inte görs inom sex månader, faller
ansvaret för prövning av asylansökan på den stat i vilken asylansökan har
gjorts.
2. Begäran om omhändertagande skall innehålla de omständigheter som
gör det möjligt för myndigheterna i den tillfrågade medlemsstaten att
avgöra om den är ansvarig enligt de kriterier som anges i denna
konvention.
Prop. 1996/97:87
Bilaga 1
29
3. Vilken stat som är ansvarig i enlighet med dessa kriterier skall avgöras
på basis av den situation som var för handen när asylsökanden gjorde sin
ansökan i en medlemsstat för första gången.
4. Medlemsstaten måste avgöra en begäran om mottagande inom tre
månader räknat från när den inkom. Avsaknad av svar vid utgången av
denna tidsfrist är detsamma som ett accepterande av begäran om
mottagande.
5. Överföringen av en asylsökande från den medlemsstat där ansökan om
asyl gjordes till den medlemsstat som är ansvarig måste ske senast en
månad efter accepterandet av begäran om mottagande eller en månad
efter avgörandet av den rättsliga talan som utlänningen eventuellt fört mot
beslutet om överföring, om denna process medför att beslutet inte far
verkställas.
6. Bestämmelser som fastställs inom ramen för artikel 18 kan senare mer
detaljerat lägga fast de särskilda villkoren för mottagandet.
ARTIKEL 12
När en asylansökan görs till de behöriga myndigheterna i en medlemsstat
av en sökande som befinner sig på en annan medlemsstats territorium,
åligger det den medlemsstat på vilkens territorium sökanden befinner sig
att avgöra vilken medlemsstat som skall vara ansvarig för prövning av
asylansökan. Denna medlemsstat skall informeras utan dröjsmål av den
medlemsstat där ansökan gjorts och är således vid tillämpningen av denna
konvention att anse som den medlemsstat i vilken asylansökan gjorts.
ARTIKEL 13
En asylsökande skall återtas i de fall som beskrivs i artikel 3 paragraf 7
och i artikel 10 enligt följande:
a) begäran om återtagande måste innehålla de omständigheter som gör det
möjligt för den tillfrågade staten att konstatera att den är ansvarig i
enlighet med artikel 3 paragraf 7 och artikel 10,
b) den stat som tillfrågas om återtagande skall svara på begäran inom åtta
dagar räknat från det att begäran görs. Om den medger ansvar skall den
återta asylsökanden så snart som möjligt och senast inom en månad efter
det att den gått med på återtagande.
2. De bestämmelser som fastställts inom ramen for artikel 18 kan i detalj
precisera de specifika kraven för återtagande.
ARTIKEL 14
1. Medlemsstaterna skall företa ömsesidiga utbyten avseende:
- de nationella lagbestämmelser eller förordningar eller den praxis som är
tillämpliga inom asylområdet,
Prop. 1996/97:87
Bilaga 1
30
- de statistiska uppgifter som rör antalet asylsökande per månad och deras
fördelning på nationalitet. Sådan information skall vidarebefordras varje
kvartal genom de Europeiska Gemenskapernas Råds Generalsekretariat
som skall se till att informationen sprids till medlemsstaterna, till de
Europeiska Gemenskapernas Kommission och till Förenta Nationernas
flyktingkommissarie.
2. Medlemsstaterna kan företa ömsesidiga utbyten avseende:
- information av allmän karaktär om nya tendenser rörande asyl-
ansökningar,
- information av allmän karaktär om situationen i asylsökandes
ursprungsländer eller de länder de kommer ifrån.
3. Om den medlemsstat som tillhandahåller den information som åsyftas i
paragraf 2 önskar ge den konfidentiell karaktär, måste denna önskan
respekteras av de andra medlemsstaterna
ARTIKEL 15
1. Varje medlemsstat skall kommunicera till varje medlemsstat som så
begär den information om enskilda ärenden som är nödvändig för att:
- avgöra den medlemsstat som är ansvarig för prövningen av asylansökan,
- pröva asylansökan,
- verkställa alla åligganden som följer av denna konvention.
2. Denna information kan endast avse:
- personuppgifter rörande sökanden och, i förekommande fall, medlem-
mar av hans familj (fullständigt namn - i förekommande fall tidigare
namn - smeknamn och pseudonymer - nationalitet - nuvarande och
föregående - födelsedatum och födelseort;
- identitets- och resedokument (passnummer, giltighetstid, datum för
utfärdande, utfärdande myndighet, plats för utfärdande etc);
- annan information som är nödvändig för att fastställa sökandens
identitet,
- orter där sökanden uppehållit sig och resvägar;
- uppehållstillstånd och viseringar som har utfärdats av en medlemsstat,
- platsen där ansökan gjorts;
- datum för en eventuell tidigare asylansökan, datum för den aktuella
ansökan, hur långt handläggningen framskridit och lydelsen av det beslut
som kan ha fattats.
Prop. 1996/97:87
Bilaga 1
31
3. Dessutom kan en medlemsstat begära att en annan medlemsstat Prop. 1996/97:87
meddelar på vilka skäl asylsökanden grundar sin ansökan och, i Bilaga 1
förekommande fall, grunderna för beslut som fattats rörande sökanden
Den medlemsstat som fått begäran avgör om den kan uppfylla den. Under
alla förhållanden är kommunikationen av dessa upplysningar beroende av
den asylsökandes samtycke.
4. Detta utbyte av information skall fullgöras på begäran av en
medlemsstat och kan bara äga rum mellan de myndigheter som har utsetts
av varje medlemsstat och meddelats till den kommitté som anges i arti-
kel 18.
5. Den utväxlade informationen får bara användas för de ändamål som
anges i paragraf 1. I varje medlemsstat får informationen bara vidare-
befordras till myndigheter och domstolar vars uppdrag är att:
- avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av
asylansökan,
- pröva asylansökan,
- verkställa alla skyldigheter som följer av denna konvention.
6. Den medlemsstat som överför uppgifter ansvarar för att de är riktiga
och aktuella.
Om det framgår att denna medlemsstat har lämnat uppgifter som inte är
riktiga eller som inte borde ha överförts, skall de mottagande medlems-
staterna informeras om det utan dröjsmål. De är förpliktade att rätta denna
information eller radera den.
7. En asylsökande skall ha rätt att, på begäran, ta del av den information
som utväxlats och som rör honom eller henne under den tid som den finns
tillgänglig.
Om han eller hon konstaterar att informationen inte är riktig eller inte
borde ha överförts, har han eller hon rätt att erhålla rättelse eller radering
av den. Denna rätt utövas i enlighet med de villkor som anges i para-
graf 6.
8. I varje berörd medlemsstat skall överföringen och mottagandet av
utbytt information registreras
9. Dessa uppgifter skall bevaras under en period som inte är längre än
nödvändigt för de ändamål för vilka den har utväxlats. Nödvändigheten
av att bevara uppgifterna skall bedömas av den berörda medlemsstaten
vid en lämplig tidpunkt.
10. Under alla omständigheter åtnjuter den utväxlade informationen minst
samma skydd som den mottagande staten ger åt information av liknande
karaktär. 32
11. Om uppgifterna inte behandlas maskinellt utan på något annat sätt,
skall varje medlemsstat vidta lämpliga åtgärder för att genom effektiva
kontrollmetoder garantera att denna artikel åtföljs. Om en medlemsstat
har ett övervakningsorgan av den typ som nämns i paragraf 12, kan de ge
detta organ ansvaret för att garantera detta kontrollarbete.
12. Om en eller flera medlemsstater önskar datorisera behandlingen av
alla eller en del av de uppgifter som nämnts i paragraferna 2 och 3, är
datoriseringen bara möjlig om de berörda staterna har antagit lagstiftning
som är tillämplig på denna behandling och som följer principerna i
Strasbourg-konventionen den 28 februari 1981 om skyddet av personer
vad beträffar databehandling av personuppgifter och om de har anförtrott
den oberoende kontrollen av behandlingen och utnyttjandet av de
överförda uppgifterna i enlighet med konventionen till ett lämpligt
nationellt organ
ARTIKEL 16
1. Varje medlemsstat kan till den kommitté som åsyftas i artikel 18
framlägga förslag som syftar till revision av denna konvention och som
har som mål att avskaffa svårigheter vid tillämpningen av den.
2. Om det visar sig nödvändigt att göra ändringar i eller tillägg till denna
konvention för att förverkliga målen som uttalats i artikel 8 A i fördraget
om den Europeiska Gemenskapen och när detta förverkligande är
förknippat särskilt med genomförandet av en harmoniserad asylpolitik och
en gemensam viseringspolitik, skall den medlemsstat som har ordförande-
skapet i Europeiska Gemenskapens Råd organisera ett möte för den
kommitté som åsyftas i artikel 18.
3. Ändringar i eller tillägg till denna konvention antas av kommittén som
åsyftas i artikel 18. De träder i kraft i enlighet med bestämmelserna i
artikel 22.
ARTIKEL 17
1. Om en medlemsstat stöter på större svårigheter på grund av en påtaglig
förändring av omständigheter som var rådande vid slutandet av denna
konvention, kan denna medlemsstat underrätta den kommitté som nämns i
artikel 18 så att den kan föreslå åtgärder till medlemsstaterna för att
handskas med denna situation eller anta de ändringar eller tillägg som
framstår som nödvändiga att tillföra denna konvention och som träder i
kraft i enlighet med vad som anges i artikel 16 paragraf 3.
2. Om, efter en tid av sex månader, den situation som beskrivits i paragraf
1 är likadan, kan kommittén i enlighet med artikel 18 paragraf 2
bemyndiga den medlemsstat som påverkas av denna förändring att
provisoriskt suspendera tillämpningen av denna konventions bestämmel-
ser. En sådan suspension far inte hindra förverkligandet av de mål som
nämnts i artikel 8 A i fördraget om den Europeiska Ekonomiska
Gemenskapen eller motverka medlemsstaternas andra internationella
åligganden
Prop. 1996/97:87
Bilaga 1
33
3. Under tiden för sådan suspension som åsyftas i paragraf 2 skall
kommittén fortsätta sitt arbete för att revidera bestämmelserna i
konventionen om den inte redan har nått fram till en överenskommelse.
ARTIKEL 18
En kommitté skall inrättas bestående av en representant för regeringen i
varje medlemsstat.
Ordförandeskapet i kommittén skall utövas av den medlemsstat som
utövar ordförandeskapet i de Europeiska Gemenskapernas Råd.
De Europeiska Gemenskapernas Kommission kan delta i arbetet i
kommittén och de arbetsgrupper som åsyftas i paragraf 4.
2. Kommittén har ansvaret för att pröva, på begäran av en eller flera
medlemsstater, varje fråga av allmän natur rörande tillämpningen och
tolkningen av denna konvention.
Kommittén beslutar om åtgärder som åsyftas i artikel 11 paragraf 6 och i
artikel 13 paragraf 2 och ger det bemyndigande som åsyftas i artikel 17
paragraf 2.
Kommittén antar, i kraft av artiklarna 16 och 17, ändringar i eller tillägg
till denna konvention.
3. Kommittén fattar sina beslut enhälligt utom när den beslutar enligt
artikel 17 paragraf 2, i vilket fall den fattar beslut med en majoritet av två
tredjedelar av ledamöternas röster.
4. Kommittén antar sina egna procedurregler och kan skapa arbets-
grupper.
Sekretariatet till kommittén och arbetsgrupperna tillhandahålls av de
Europeiska Gemenskapernas Råds Generalsekretariat.
ARTIKEL 19
Vad beträffar Konungariket Danmark är bestämmelserna i denna
konvention inte tillämpliga på Färöarna och Grönland om inte
Konungariket Danmark förklarar motsatsen. En sådan förklaring kan
göras när som helst genom kommunikation till Irlands regering, som
informerar de andra medlemsstaternas regeringar om det.
Vad beträffar republiken Frankrike är bestämmelserna i denna konvention
bara tillämpliga på republiken Frankrikes europeiska territorium.
Vad beträffar Konungariket Holland är bestämmelserna i denna
konvention bara tillämpliga på Konungariket Hollands europeiska
territorium.
Prop. 1996/97:87
Bilaga 1
Vad beträffar Storbritannien är bestämmelserna i denna konvention bara
tillämpliga på Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland. De
34
är inte tillämpliga på de europeiska territorier för vilka Förenade
Konungariket svarar för de externa relationerna utan en förklaring om
motsatsen från Förenade Konungariket. En sådan förklaring kan göras
när som helst genom en kommunikation till Irlands regering, som
informerar de andra medlemsstaternas regeringar om det.
ARTIKEL 20
Denna konvention kan inte vara föremål för någon reservation.
ARTIKEL 21
1. Denna konvention är öppen för anslutning av varje stat som blir
medlem av de Europeiska Gemenskaperna. Anslutningsinstrumenten
deponeras hos Irlands regering.
2. Den träder i kraft i förhållande till varje stat som ansluter sig den första
dagen i den tredje månaden efter depositionen av anslutnings-
instrumenten.
ARTIKEL 22
1. Denna konvention är föremål för ratifikation, accept eller
godkännande. Instrumenten för ratifikation, accept eller godkännande
skall deponeras hos Irlands regering.
2. Irlands regering underrättar regeringarna i de andra Medlemsstaterna
om depositionen av instrumenten för ratifikation, accept eller god-
kännande.
3. Denna konvention träder i kraft den första dagen i den tredje månaden
som följer efter depositionen av instrumenten för ratifikation, accept eller
godkännande från den sista stat som vidtar denna åtgärd.
Den stat hos vilken instrumenten för ratifikation, accept eller
godkännande deponeras skall underrätta medlemsstaterna om datum för
ikraftträdandet av denna konvention.
Prop. 1996/97:87
Bilaga 1
35
Sammanfattning av Dublinkonventionen - en inom Utrikesdeparte-
mentet i november 1996 upprättad promemoria
I promemorian konstateras att Sverige genom sin anslutning till
Europeiska unionen förbundit sig att ansluta sig till vissa konventioner
som vid tidpunkten för anslutningen var öppna för undertecknande av de
dåvarande medlemsstaterna. Enligt artikel 3 i anslutningsfördraget (SFS
1994:1501) gäller det sådana konventioner eller instrument på rätts-
väsendets och inrikespolitikens område som är oskiljaktigt förbundna med
Maastrichtfördragets mål.
Konventionen om fastställelse av vilken stat som är ansvarig för att pröva
ansökningar om asyl som inges i en av medlemsstaterna i Europeiska
gemenskaperna, den s.k. Dublinkonventionen, är en sådan konvention
som avses i artikel 3. Den undertecknades av de dåvarande medlems-
staterna i Dublin den 15 juni 1990. Konventionen har dock ännu inte trätt
i kraft eftersom den inte godkänts av samtliga tolv dåvarande medlems-
stater.
Konventionen har enligt inledningen tillkommit för att garantera att var
och en som ansöker om asyl i någon medlemsstat skall få sin asylansökan
prövad och att en asylsökande inte sänds från en medlemsstat till en annan
utan att någon stat anser sig ha ansvar för prövningen. Konventionen
innehåller också bestämmelser om ömsesidigt utbyte av information.
Huvudprincipen skall enligt konventionen vara att den medlemsstat där
sökanden först rest in eller har haft uppehållstillstånd eller visering eller
där sökanden har familjeanknytning också skall vara ansvarig för
prövningen av en asylansökan även om den gjorts i en annan medlems-
stat. Denna princip stämmer väl överens med svensk lagstiftning och
praxis. På den principen bygger också den nordiska passkontrollöverens-
kommelsen och de bilaterala återtagandeavtal som Sverige har med
Tyskland och Frankrike. Däremot finns det vissa skillnader mellan de
olika avtalen när det gäller förutsättningarna för återtagande liksom i
fråga om de tidsfrister som skall gälla för olika situationer.
Det utbyte av information som tas upp i konventionen gäller såväl
information om enskilda asylsökande som information om de politiska
förhållandena m.m. i andra länder.
I promemorian föreslås att sekretesslagen skall ändras så att det klart
framgår att sekretess gäller för uppgifter som svensk myndighet tagit emot
som en följd av konventionen. Vidare föreslås att det i utlänningslagen
skall föras in en bestämmelse om att asyl får vägras om utlänningen kan
sändas till ett land som tillträtt konventionen.
Prop. 1996/97:87
Bilaga 2
36
Promemorians lagförslag
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 14 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
14 §2
Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning, om det kan antas att
röjande av uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för
övergrepp eller annat allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan
utlänningen och utländsk stat eller myndighet eller organisation av
utlänningar.
Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess i verksamhet för
kontroll över utlänningar och i ärende om svenskt medborgarskap för
uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående
lider men. I verksamhet för kontroll över utlänningar gäller sekretess
också för anmälan eller annan utsaga av enskild, om det kan antas att fara
uppkommer för den som har gjort anmälan eller avgivit utsagan eller
någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om
uppgiften röjs. Beträffande beslut i ärende som avses i detta stycke gäller
sekretessen dock endast för uppgifter i skälen.
Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess hos
Totalförsvarets pliktverk och Statens invandrarverk i verksamhet som
avser mottagande och vidarebefordran av upplysningar m.m. om
krigsfångar och andra skyddade personer som avses i Genévekonven-
tionema den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i internationella
väpnade konflikter och tilläggsprotokollen till konventionerna, för uppgift
om enskilds vistelseort, hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men.
Sekretess gäller, i den mån
riksdagen har godkänt avtal härom
med främmande stat eller mellan-
folklig organisation, för uppgifter
som avses i första och andra
styckena och som myndigheten
erhållit på grund av avtalet. Före-
skrifterna i 14 kap. 1 - 3 §§ far inte
i fråga om denna sekretess tilläm-
pas i strid med avtalet.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio
år.
Prop. 1996/97:87
Bilaga 3
Lagen omtryckt 1992:1474.
Lydelse enligt prop. 1996/97:4.
37
Utan hinder av sekretess enligt första eller tredje stycket eller enligt 2
kap. 1 eller 2 § far uppgifter som avses i tredje stycket lämnas till den
nationella upplysningsbyrån enligt vad som föreskrivs i 8 kap. 13 § lagen
(1994:1720) om civilt försvar och forordningen (1996:xxx) om skyldighet
att lämna upplysningar m.m. om krigsfångar och andra skyddade
personer.
Prop. 1996/97:87
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
38
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § utlänningslagen (1989:529)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:87
Bilaga 3
3 kap.
4 §J
En utlänning som avses i 1 § har rätt till asyl.
Asyl far dock vägras om
1. det av hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare verk-
samhet eller med hänsyn till rikets säkerhet finns synnerliga skäl att inte
bevilja asyl,
2. det beträffande en utlänning som omfattas av 1 § 2 eller 3 på grund
av brottslighet eller någon annan omständighet finns särskilda skäl att inte
bevilja asyl,
3. utlänningen har rest in från Danmark, Finland, Island eller Norge och
kan sändas åter till något av dessa länder i enlighet med en överens-
kommelse mellan Sverige och det landet, såvida det inte är uppenbart att
han inte kommer att beviljas uppehållstillstånd där,
4. utlänningen i annat fall före ankomsten till Sverige har uppehållit sig
i ett annat land än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot
förföljelse eller, i förekommande fall, mot att sändas till en krigsskåde-
plats eller till hemlandet och också mot att sändas vidare till ett annat land
där han inte har motsvarande skydd,
5. utlänningen har särskild
anknytning till ett annat land och
där är skyddad på det sätt som
anges i 4.
5. utlänningen har särskild
anknytning till ett annat land och
där är skyddad på det sätt som
anges i 4, eller
6. utlänningen kan sändas till ett
land som tillträtt konventionen om
fastställelse av vilken stat som är
ansvarig för att pröva ansökningar
om asyl som inges i en av med-
lemsstaterna i europeiska gemen-
skaperna och i det landet är
skyddad på det sätt som anges i 4.
Regeringen far föreskriva undantag från andra stycket 4 för de fall då
utlänningens anknytning till Sverige är av sådan art att han inte bör nekas
att få sin ansökan om asyl prövad här.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Lagen omtryckt 1994:515.
2 Senaste lydelse 1995:773.
39
Remissinstanser
Följande remissinstanser har yttrat sig över Dublinkonventionen - en
inom Utrikesdepartementet i november 1996 upprättad promemoria.
Prop. 1996/97:87
Bilaga 4
Justitiekanslem
Kammarrätten i Jönköping
Rikspolisstyrelsen
Statens invandrarverk
Utlänningsnämnden
Sveriges advokatsamfund
Rädda Barnens riksförbund
40
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 14 § sekretesslagen (1980:1OO)3 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
14 §4
Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning, om det kan antas att
röjande av uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för
övergrepp eller annat allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan
utlänningen och utländsk stat eller myndighet eller organisation av
utlänningar.
Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess i verksamhet för
kontroll över utlänningar och i ärende om svenskt medborgarskap för
uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående
lider men. I verksamhet för kontroll över utlänningar gäller sekretess
också för anmälan eller annan utsaga av enskild, om det kan antas att fara
uppkommer för att den som har gjort anmälan eller avgivit utsagan eller
någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om
uppgiften röjs. Beträffande beslut i ärende som avses i detta stycke gäller
sekretessen dock endast för uppgifter i skälen.
Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess hos
Totalförsvarets pliktverk och Statens invandrarverk i verksamhet som
avser mottagande och vidarebefordran av upplysningar m.m. om
krigsfångar och andra skyddade personer som avses i Genévekonven-
tionema den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i internationella
väpnade konflikter och tilläggsprotokollen till konventionerna, för uppgift
om enskilds vistelseort, hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men
Sekretess gäller, om riksdagen
har godkänt avtal om detta med
främmande stat eller mellanfolklig
organisation, för uppgifter som
avses i första och andra styckena
och som myndigheten fatt enligt
avtalet. Föreskrifterna i 14 kap. 1 -
3 §§ far i fråga om denna sekretess
inte tillämpas i strid med avtalet.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio
år.
Prop. 1996/97:87
Bilaga 5
3 Lagen omtryckt 1992:1474.
4 Senaste lydelse 1996:1468.
41
Utan hinder av sekretess enligt första eller tredje stycket eller enligt 2
kap. 1 eller 2 § får uppgifter som avses i tredje stycket lämnas till den
nationella upplysningsbyrån enligt vad som föreskrivs i 8 kap. 13 § lagen
(1994:1720) om civilt försvar och förordningen (1996:1475) om skyl-
dighet att lämna upplysningar m.m. om krigsfångar och andra skyddade
personer.
Prop. 1996/97:87
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
42
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § utlänningslagen (1989:529)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:87
Bilaga 5
3 kap.
4 §*
Utlänningar som avses i 2 och 3 §§ har rätt till uppehållstillstånd.
Uppehållstillstånd får dock vägras om
1. det beträffande flyktingar enligt 2 § och skyddsbehövande enligt 3 §
första stycket 2 och 3 av hänsyn till vad som är känt om utlänningens
tidigare verksamhet eller med hänsyn till rikets säkerhet finns synnerliga
skäl att inte bevilja uppehållstillstånd, eller
2. det beträffande en skyddsbehövande som omfattas av 3 § första
stycket 2 på grund av brottslighet eller någon annan omständighet som
hänför sig till den skyddsbehövandes person finns särskilda skäl att inte
bevilja uppehållstillstånd,
3. utlänningen har rest in från Danmark, Finland, Island eller Norge och
kan sändas åter till något av dessa länder i enlighet med en överens-
kommelse mellan Sverige och det landet, såvida det inte är uppenbart att
han inte kommer att beviljas uppehållstillstånd där,
4. utlänningen i annat fall före ankomsten till Sverige har uppehållit sig
i ett annat land än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot
förföljelse eller mot att sändas till hemlandet och också mot att sändas
vidare till ett annat land där han inte har motsvarande skydd, eller
5. utlänningen har särskild
anknytning till ett annat land och
där är skyddad på det sätt som
anges i 4.
5. utlänningen har särskild
anknytning till ett annat land och
där är skyddad på det sätt som
anges i 4, eller
6. utlänningen kan sändas till ett
land som tillträtt konventionen om
fastställelse av vilken stat som är
ansvarig för att pröva ansökningar
om asyl som inges i en av med-
lemsstaterna i europeiska gemen-
skaperna och utlänningen är
skyddad i det landet på det sätt
som anges i 4.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
1 Lagen omtryckt 1994:515.
2 Senaste lydelse 1996:1379.
43
LAGRÅDET
Prop. 1996/97:87
Bilaga 6
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-02-10
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan
Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 6 februari 1997 (Utrikesdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
2. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Bengt Ranland.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
44
Prop. 1996/97:87
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 februari 1997
Närvarande: statsminister Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,
Peterson, Tham, Blomberg, Andersson, Uusmann, Ulvskog, Sundström,
Lindh, Klingvall, Åhnberg, Östros
Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén
Regeringen beslutar proposition 1996/97:87 Dublinkonventionen
45
gotab 53038, Stockholm 1997