Prop.
1996/97:85
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 13 mars 1997
Göran Persson
Anders Sundström
(Närings- och handelsdepartementet)
I propositionen redovisas förslag till åtgärder för att öka möjligheterna för
konsumenter med låg elförbrukning att delta i handeln med el.
Systemet med timvis mätning och avräkning behålls för de kunder som
köper el från annan än leveranskoncessionären. Det är viktigt för
elmarknadens utveckling att sänka kostnaderna för mätning så att fler
konsumenter kan delta i elhandeln.
Genom en ny regel i ellagen föreskrivs ett tak på högst 2 500 kronor för
de kostnader som nätföretagen far debitera konsumenter med låg
elförbrukning för timregisterande mätutrustning och dess installation
(takpris).
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 85
Prop. 1996/97:85
1 Förslag till riksdagsbeslut ........................ 3
2 Lagtext ..................................... 4
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar............................. 4
3 Ärendet och dess beredning....................... 6
4 Utvecklingen på elmarknaden...................... 8
4.1 Elreformen.............................. 8
4.2 Utvecklingen år 1996 ....................... 9
5 Åtgärder för att öka möjligheterna för konsumenter med låg
elförbrukning att delta i elhandeln................... 12
5.1 Allmänna förutsättningar för att delta i handeln med
el .................................... 12
5.2 Takpris för timregistrerande mätutrustning m.m..... 16
6 Författningskommentar .......................... 19
6.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar............................. 19
Bilaga 1 Sammanfattning av Närings- och
teknikutvecklingsverkets och Affärsverket
svenska kraftnäts rapport Fri elmarknad för
alla................................... 21
Bilaga 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1902:71
s.l), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar...................... 25
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 mars 1997 . 26
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar.
Prop. 1996/97:85
1* Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 85
Prop. 1996/97:85
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
Härigenom föreskrivs att 2 § 10 mom. lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 § 10 mom.
Kostnaden för en mätare med
tillhörande insamlingsutrustning
och för dess installation i
uttagspunkten hos en
elkonsument skall av
nätkoncessionshavaren debiteras
elkonsumenten.
|
En elkonsument |
som |
är |
|
lågspänningskund |
har |
vid |
|
flyttning rätt |
att |
av |
|
nätkoncessionshavaren få tillbaka | ||
den del av erlagd kostnad som
motsvarar värdet av mätaren med
tillhörande insamlingsutrustning
med beaktande av dess
återstående tekniska livslängd.
Belopp under 1 000 kronor
behöver dock inte återbetalas till
elkonsumenten
Kostnaden för en mätare med
tillhörande insamlingsutrustning
och för dess installation i
uttagspunkten hos en
elkonsument skall av
nätkoncessionshavaren debiteras
elkonsumenten. Elkonsumenter
vars konsumtion mäts genom
direktmätning får dock inte
debiteras mer än 2 500 kronor.
En elkonsument som är
lågspänningskund och vars
konsumtion inte mäts genom
direktmätning har vid flyttning
rätt att av nätkoncessionshavaren
fa tillbaka den del av erlagd
kostnad som motsvarar värdet av
mätaren med tillhörande in-
samlingsutrustning med
beaktande av dess återstående
tekniska livslängd. Belopp under
1 000 kronor behöver dock inte
återbetalas till elkonsumenten.
En elkonsument vars elförbrukning mäts på annat sätt än enligt de
föreskrifter som meddelats med stöd av 2 § 4 mom. sjunde stycket skall
debiteras merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av
mätresultaten.
Andra kostnader för mätning än de som nämns i första och tredje
styckena far inte debiteras enskilda elkonsumenter.
Första - tredje styckena gäller inte elkonsumenter som köper sin el från
Lagen omtryckt 1996:79.
innehavaren av leveranskoncession enligt 6 § lagen (1994:618) om handel Prop. 1996/97:85
med el, m.m.
Frågor om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt detta moment
prövas av nätmyndigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
De äldre föreskrifterna i andra stycket tillämpas i de fall en elkonsument
har debiterats kostnader enligt första stycket före lagens ikraftträdande.
Riksdagen beslutade hösten 1995 om ny ellagstiftning (prop. 1994/95:222,
bet. 1995/96 :NU 1, rskr. 1995/96:2). Beslutet innebar omfattande ändringar
i bl.a. lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, den s.k. ellagen. Genom beslutet infördes vidare en ny lag,
lagen (1994:618) om handel med el, m.m. Det nya regelverket trädde i
kraft den 1 januari 1996.
Genom den nya lagstiftningen ges alla konsumenter formell möjlighet
att välja leverantör av el. I propositionen konstaterades att för
konsumenter med låg elförbrukning, främst hushållskonsumenter, kunde
möjligheterna att vända sig till annan elleverantör vara begränsade till
följd av bl.a. de krav på mätning som då förutsattes. Tillgången till billig
mätutrustning bedömdes därför vara en viktig förutsättning för att
konsumenter med låg elförbrukning skulle kunna utnyttja de nya villkoren
på elmarknaden. Riksdagen informerades om att regeringen avsåg att
utreda möjligheterna att sänka kostnaderna för mätutrustning.
Regeringen uppdrog i december 1995 åt Närings- och
teknikutvecklinsverket (NUTEK) och Affärsverket svenska kraftnät
(Svenska kraftnät) att utreda och föreslå åtgärder för att åstadkomma
billiga mätsystem, m.m.
NUTEK och Svenska kraftnät redovisade i maj 1996 sitt uppdrag i
rapporten Fri elmarknad för alla. En sammanfattning av rapportens
förslag redovisas i bilaga 1. Rapportens lagförslag redovisas i bilaga 2.
Rapporten har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena
finns tillgänglig i Närings- och handelsdepartementet (dnr. N95/2762).
Vikten av en skärpt uppföljning och övervakning av elmarknadens
utveckling i samband med den nya lagens ikraftträdande underströks av
Näringsutskottet (bet. 1995/96:NU1) vid behandlingen av regeringens
proposition (1994/95:222) Ny ellagstiftning. Regeringen har uppdragit åt
NUTEK att i samråd med Konkurrensverket och Svenska kraftnät årligen
redovisa sina erfarenheter av utvecklingen på elmarknaden.
NUTEK och Svenska kraftnät har hösten 1996 redovisat sina
erfarenheter av reformen i rapporten Utvecklingen på elmarknaden.
Konkurrensverket har lämnat en motsvarande uppföljning i rapporten
Fungerar elmarknaden?
Svenska kraftnät har i en skrivelse som kom in till Närings- och
handelsdepartementet den 29 januari 1997 redovisat sina erfarenheter av
arbetet under år 1996 med balansavräkning och angett vissa
utgångspunkter för det fortsatta arbetet med schablonavräkning i syfte att
ge fler konsumenter möjlighet att delta i en öppen handel.
Lagrådet
Den nuvarande lagstiftningen innebär att nätägaren skall debitera
elkonsumenten för kostnaderna för en mätare och dess installation i
uttagspunkten hos en elkonsument. Det förslag som regeringen nu lägger
fram innebär att ett visst maximibelopp för denna debitering fastställs
beträffande vissa elkonsumenter. Kostnader som överstiger detta belopp
Prop. 1996/97:85
kominer därmed i fortsättningen att ingå i den gemensamma nättariffen Prop. 1996/97:85
i stället för att debiteras den enskilde elkonsumenten.
Vidare föreslår regeringen att en föreskrift om återbetalning av vissa
belopp till en elkonsument i samband med att han flyttar inte skall
omfatta de elkonsumenter som endast far debiteras nyss nämnda
maximibelopp.
Förslagen är, enligt regeringens uppfattning, av sådan beskaffenhet att
Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Yttrande av Lagrådet har därför
inte inhämtats.
1 ** Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 85
4.1 Elreformen
Prop. 1996/97:85
En tryggad elförsörjning förutsätter att regelverket för produktion och
överföring av el är utformat så att konsumenternas behov av el kan
tillgodoses kostnadseffektivt och till stabila och rimliga priser. Riksdagens
beslut om elreformen hösten 1995 har till syfte att säkerställa sådana
förutsättningar.
Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1996. Förutom ett
nytt regelverk innebär reformen också betydande institutionella
förändringar som påverkar såväl elmarknadens funktionssätt som
producenter, leverantörer och konsumenter.
Lagstiftningen innebär att konkurrens införs i handeln med el, vilket
skapar förutsättningar för en ökad pris- och kostnadspress i
elförsörjningen och i princip ökar valfriheten för elkonsumentema.
Förbrukare och återförsäljare av el kan välja mellan konkurrerande
leverantörer av el. Producenter och andra leverantörer är på samma sätt
fria att välja sina kunder. Det är också möjligt för nya aktörer såsom
återförsäljare, mäklare m.fl. att etablera sig på marknaden.
En huvudprincip i den nya lagstiftningen är att det skall vara en klar
boskillnad mellan å ena sidan produktion och försäljning av el, och å
andra sidan överföring av el (nätverksamhet). Produktionen och
försäljningen av el skall ske i konkurrens, medan nätverksamheten, som
i praktiken är ett naturligt monopol, också i fortsättningen måste regleras
och övervakas. För att dessa två funktioner inte skall blandas samman har
i lagstiftningen införts krav på organisation och ekonomisk redovisning
av nätverksamhet. En juridisk person som bedriver produktion av och
handel med el far inte bedriva nätverksamhet. All nätverksamhet skall
ekonomiskt redovisas åtskild från annan verksamhet.
Den som har nätkoncession är skyldig att ansluta alla som önskar det
till nätet, och att överföra el på skäliga och icke-diskriminerande villkor.
Skäligheten i nättariffer och andra överföringsvillkor kan granskas av
nätmyndigheten vid NUTEK (Nätmyndigheten) och slutligen prövas i
domstol.
Ellagstiftningens bestämmelser om leveranskoncession syftar till att ge
konsumenter med låg elförbrukning ett särskilt skydd. I enlighet med
lagstiftningen finns i varje område en leverantör av el som har
leveranskoncession. Den som har leveranskoncession är skyldig att
leverera el för normala förbrukningsändamål till alla konsumenter inom
området som inte väljer en annan leverantör av el. Konsumenten är
således garanterad leverans av el till priser som kan prövas av en
myndighet (Nätmyndigheten).
Elreformen har medfört en ändrad roll- och ansvarsfördelning inom det
nationella elsystemet. Tidigare hade kraftföretagen både kommersiella
uppgifter och ansvar för driften av hela elsystemet. Ansvaret för dessa
uppgifter i det nationella elsystemet har nu preciserats i enlighet med den
nya lagstiftningen.
Svenska kraftnät har som systemansvarig myndighet det övergripande
ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert inom landet, Prop. 1996/97:85
och att nätet utnyttjas på ett rationellt sätt, så att det kontinuerligt råder
balans mellan produktion och förbrukning av el. Det är också en uppgift
för Svenska kraftnät att förvalta och driva det svenska stamnätet och
utlandsförbindelserna.
Även om Svenska kraftnät ansvarar för att det alltid råder balans mellan
tillförsel och uttag av el är det elproducenterna, återförsäljarna och
elanvändarna som ekonomiskt är ansvariga för att inte mer el tas ut än
vad som tillförs systemet. För varje uttagspunkt finns en s.k.
balansansvarig, som i ett avtal med Svenska kraftnät har åtagit sig att det
för specifika leveransavtal råder balans mellan tillförsel och uttag av el.
Den nationella balansavräkningen, som sköts av Svenska kraftnät, reglerar
det ekonomiska förhållandet mellan de cirka 30 företag som för
närvarande är balansansvariga på den svenska marknaden.
Balansavräkningen är nödvändig för att säkerställa att de balansansvariga
fullgör sina skyldigheter.
Vid de nordiska energiminstramas möte i Helsingör sommaren 1995
enades ministrarna om vissa principer för den nordiska elhandeln.
Principerna syftar till att skapa förutsättningar att ta tillvara de ömsesidiga
ekonomiska, energimässiga och miljömässiga fördelar som den nordiska
elhandeln innebär. I enlighet med den s.k. Louisianakommunikén, som
lämnades vid mötet, etablerades i början av år 1996 den gemensamma
svensk-norska elmarknaden, huvudsakligen genom tre åtgärder.
Gränsavgifterna på utlandsförbindelserna till Norge har tagits bort. Vidare
äger Svenska kraftnät och det norska stamnäts företaget, Statnett S.F.,
gemensamt en elbörs för organiserad handel med el, Nord Pool ASA.
Svenska kraftnät har också ingått ett avtal med Statnett om
systemsamarbete. För energibalanseringen av Sverige kommer Svenska
kraftnät också att ingå systemavtal med företag i Finland och Danmark.
I Finland har vissa förändringar skett när det gäller ansvaret för det
nationella elsystemet. Staten och de de två kraftföretagen, Imatran Voima
och Pohjolan Voima, har bildat ett gemensamt ägt bolag, Finska stamnät
AB, med uppgift att förvalta stamnätet och utlandsförbindelserna. Dess
verksamhet inleds under år 1997. I bolagets uppgifter ingår vidare att
utöva systemansvar för det finska elsystemet och ansvaret för den
nationella balanstjänsten.
I Danmark pågår en översyn av ellagstiftningen med syftet att anpassa
regelverket till det nyligen antagna direktivet (96/92/EG) om
gemensamma regler för den inre marknaden för el, det s.k.
elmarknadsdirektivet.
4.2 Utvecklingen år 1996
Det har skett betydande strukturella förändringar på den svenska
elmarknaden under år 1996. Inom elproduktionen kan noteras en viss
koncentration av ägandet, bl.a. som en följd av ökat korsägande. Fyra
företagsgrupper svarar för drygt 80 % av landets totala produktion. Den
utländska ägarandelen i svensk kraftindustri har ökat. Samtidigt har några
svenska kraftföretag förvärvat andelar i utländska företag. Prop. 1996/97:85
Detaljdistributionen av elkraft har genomgått stora förändringar. De
tidigare eldistributionsföretagen har upphört som en följd av den nya
lagstiftningen och branschen kan numera indelas i produktions-, elhandels-
och nätföretag. I slutet av år 1996 fanns cirka 250 nätföretag och 230
elhandelsföretag registrerade. Majoriteten av dessa företag har sitt
ursprung i den tidigare distributionsverksamheten.
De flesta elhandelsföretagen är bolag som bedriver verksamhet med stöd
av leveranskoncession. På elmarknaden finns också elhandelsbolag som
har bildats gemensamt av exempelvis kommunala företag, industrin eller
intresseorganisationer med syftet att säkerställa en effektiv
inköpsorganisation. Dessa företag köper el från flera producenter, både för
eget behov och för vidareförsäljning.
Handeln med el
Större delen av elleveransema sker fortfarande i enlighet med avtal som
ingicks före lagändringarna den 1 januari 1996. Under det första året med
det nya regelverket har ungefär 25 % av den svenska elkonsumtionen
upphandlats i konkurrens. Dessa inköp har främst genomförts av större
elförbrukare, exempelvis industriföretag och återförsäljare av el. Flera
industriföretag och företag inom tjänstesektorn har slutit kontrakt om
koncemleveranser, vilket innebär att elleveransema sker till skilda
uttagspunkter ofta över hela landet.
Industrin och servicenäringen svarar för cirka 75 % av landets
elkonsumtion. På denna del av elmarknaden finns därmed ett stort
utrymme för ökad elhandel, särskilt när äldre långfristiga leveransavtal har
löpt ut. Även konsumenter med låg elförbrukning har visat ett intresse för
att kunna att delta i en öppen elhandel. Det gäller exempelvis större
fastighetsägare, jordbruksföretag och andra småföretag samt
elvärmekunder.
Förutsättningarna för konsumenter med låg elförbrukning att dra nytta
av de nya förhållandena i elhandeln är dock begränsade av ekonomiska
skäl. För dessa kunder motsvarar kostnaderna för elenergin normalt
knappt en tredjedel av de totala elkostnaderna. Nätavgifter och skatter
svarar för resterande del. Utrymmet för att göra besparingar på
totalkostnaderna är därför mindre för dessa kundgrupper än för
konsumenter med större elförbrukning där elenergins andel av
totalkostnaderna är större.
Vidare utgör kraven på mätning ett hinder för småkunder att delta i en
öppen handel med el. En orsak är att elförbrukningen enligt ellagen måste
kunna mätas timvis och rapporteras dygnsvis för de konsumenter som inte
köper el från den leverantör som innehar leveranskoncession (prop.
1993/94:162). Uppgifterna om uttag av el används bl.a. som ett
nödvändigt underlag för den nationella balansavräkningen.
Enligt ellagen skall kostnaden för mätutrustning och dess installation
debiteras den enskilda konsumenten. Med dagens mätkostnader är det i
allmänhet inte lönsamt för små kunder att upphandla el i konkurrens. 10
Tillgången till billiga mätsystem är därför en förutsättning för att
konsumenter med låg elförbrukning skall ha något ekonomiskt utbyte av Prop. 1996/97:85
att utnyttja de förutsättningar som ges genom den nya ellagstiftningen.
I propositionen (1994/95:222) Ny ellagstiftning framhölls betydelsen av
att tekniken inom mätningsområdet utvecklas och att kostnaderna pressas
för att säkerställa en väl fungerande elhandel.
Regeringen uppdrog i december 1995 åt NUTEK och Svenska kraftnät
att utreda och föreslå åtgärder för att åstadkomma billiga mätsystem.
Myndigheterna redovisade uppdraget våren 1996 i rapporten Fri
elmarknad för alla. I rapporten föreslås att avräkningen av elleveranser
till hushållskunder och andra konsumenter med låg elförbrukning inte
längre skall grundas på timvis mätning. Enligt förslaget skall avräkningen
mellan elleverantörerna i stället beräknas med hjälp av s.k. typkurvor
(schablonavräkning). Ett liknande system för avräkning till små kunder
tillämpas sedan år 1995 i Norge.
Nätmyndigheten och Svenska kraftnät behandlar även frågan om
småkundemas situation i rapporten Utvecklingen på elmarknaden.
Myndigheterna konstaterar att hushållskonsumentema i praktiken är
hänvisade till att köpa el från innehavaren av leveranskoncession även om
de har formella möjligheter att byta leverantör. Enligt Konkurrensverkets
rapport Fungerar elmarknaden ? skulle lägre kostnader för mätning bidra
till ökad konkurrens mellan leverantörerna av el.
Ett annan fråga som enligt Nätmyndighetens rapport har vållat vissa
problem vid övergången till det nya regelverket gäller nätföretagens
rapportering av mätvärden till den nationella balansavräkningen. Antalet
rapporterande företag och informationsmängderna har ökat kraftigt som
en följd av omregleringen. Försenad, felaktig eller utebliven rapportering
från ett enda av de företag som skall rapportera till Svenska kraftnät
medför att det inte kan ske någon korrekt avräkning mellan
leverantörerna.
Svenska kraftnät har i januari 1997 i en skrivelse till regeringen
redovisat erfarenheterna av arbetet år 1996 med balansavräkning och
angett vissa förutsättningar för det fortsatta arbetet med
schablonavräkning. I skrivelsen framhålls att det har tagit betydande tid
att utveckla den nationella balansavräkningen för den omreglerade
elmarknaden.
Många av de nya nätföretagen bildades först vid årsskiftet 1995/96.
Även en stor del av de balansansvariga företagen etablerades vid denna
tidpunkt. I inledningsskedet fanns därför inte etablerade
kommunikationsvägar mellan nätägare, balansansvariga företag och
Svenska kraftnät. Det ledde till förseningar i rapporteringen av mätvärden
till Svenska kraftnät och balansansvariga företag. Svenska kraftnät
rapporterar att avräkningsprocessen har kunnat påskyndas under hösten,
och att man nu kunnat reglera 1996 års balansavräkning. Enligt skrivelsen
räknar Svenska kraftnät med att tidigt under år 1997 uppnå en
stabilisering av balansavräkningen med acceptabel kvalitet för samtliga
berörda parter.
11
5.1 Allmänna förutsättningar för att delta i handeln med el
Regeringens bedömning: Systemet med timvis mätning och avräkning
bör behållas för de kunder som köper el från annan än
leveranskoncessionären. Det är viktigt för elmarknadens utveckling att
sänka kostnaderna för mätning så att fler konsumenter kan delta i
elhandeln.
Kostnaderna för timregisterande mätutrustning har sjunkit de senaste
åren, och de bedöms sjunka ytterligare som en följd av bland annat den
tekniska utvecklingen. Teknikutvecklingen bör påskyndas genom åtgärder
som leder till ökade försäljningsvolymer och ökad konkurrens mellan
tillverkare av mätutrustning. NUTEK och Svenska kraftnät bör ges i
uppdrag att särskilt följa utvecklingsarbetet inom detta område.
NUTEK:s och Svenska kraftnäts rapport Fri elmarknad för alla-.
Överensstämmer delvis med regeringens bedömning. Myndigheterna har
föreslagit att ett schablonavräkningssystem införs för konsumenter med
låg elförbrukning. Förslaget innebär att dessa kunder skulle kunna köpa
el från en annan leverantör än leveranskoncessionären utan krav på timvis
mätning. Systemet med schablonavräkning skulle enligt myndigheternas
förslag omfatta kunder med ett säkringsabonnemang på högst 25 A. För
att undvika en tröskeleffekt och ge kunder med ett säkringsabonnemang
över 25 A och upp till 80 A ekonomiska möjligheter att upphandla el i
konkurrens har föreslagits att ett takpris införs för timvis mätning.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är i huvudsak
positiva till utredningens förslag. Förslaget om schablonavräkning för
småkunder har kritiserats av bl.a. Svenska Kraftverksföreningen,
Riksförbundet Energileverantörema (REL), Svenska Elverksföreningen
och Storstockholm Energi AB. Som skäl för kritiken anges bland annat
att effekterna av schablonavräkning för nätföretagen och för de
leverantörer som har leveranskoncession inte har analyserats tillräckligt.
Vidare påpekas att ett införande av schablonavräkning riskerar att hämma
den tekniska utvecklingen på mätområdet.
Skälen for regeringens bedömning: Omregleringen av elmarknaden är
en av efterkrigstidens största energipolitiska reformer. Den innebär en
ändrad ansvars- och rollfördelning inom elförsörjningen och påverkar
såväl elmarknadens funktionssätt som säljare och köpare av el. Det ligger
i sakens natur att det tar det tid innan den nya marknadsorganisationen har
funnit sina former. Följaktligen är det ännu för tidigt att göra en samlad
utvärdering av reformen.
Ett mål för reformen är att öka valfriheten för elkonsumentema. Detta
är grundläggande för att åstadkomma en ökad pris- och kostnadspress
inom elförsörjningen. Även om alla konsumenter numera har formella 12
möjligheter att fritt välja elleverantör är det ekonomiska värdet av att delta Prop. 1996/97:85
i elhandeln fortfarande litet för de flesta konsumenter.
Enligt NUTEK.:s och Svenska kraftnäts rapport är det pris som
nätföretagen debiterar kunden för timvis registrerande mätutrustning
inklusive installation i genomsnitt cirka 8000 kronor. Prisskillnaderna
mellan nätföretagen är dock betydande, särskilt när det gäller
installationskostnaden.
Med lägre priser för mätutrustning kan fler konsumenter delta i en
öppen elhandel. Det kan bidra till att öka konkurrensen mellan
elleverantörerna, främst på den del av lågspänningsmarknaden som utgörs
av de något större eller organiserade kunderna. Det är därför viktigt för
elmarknadens utveckling att sänka kostnaderna för mätning.
Frågan om småkundemas möjligheter att delta i en öppen elhandel
behandlades särskilt inför omregleringen av elmarknaden (prop.
1993/94:162, bet. 1993/94:NU22, rskr. 1993/94:358). I propositionen
konstaterades att det inledningsvis kommer att finnas konsumenter som
varken kan eller vill byta elleverantör, på grund av bl.a. kostnaderna för
mätning blir för höga. De mindre elförbrukama kommer i praktiken att
vara hänvisade till den leverantör som svarade för leveranserna i området
före reformens ikraftträdande. Då leverantören därmed kommer att behålla
en monopolliknande ställning, trots att konsumenterna har formella
möjligheter att byta leverantör, måste de skyddas genom regler om
leveranskoncession. Reglerna innebär att konsumenten är garanterad
leverans av el för normala förbrukningsändamål till priser som kan prövas
av Nätmyndigheten.
Riksdagen beslöt hösten 1995 att förlänga giltighetstiden för systemet
med leveranskoncession från tre till fem år (prop. 1994/95:222, bet.
1995/96:NU1, rskr. 1995/96:2).
Näringsutskottet har i sitt betänkande (1995/96:NU20) våren 1996
betonat att bästa hushållning och största möjliga effektivitet uppnås i
systemet vid mätning av den verkliga förbrukningen. Genom kravet på
timvis mätning och dygnsvis rapportering av elförbrukningen skapas
förutsättningar för ett effektivt utnyttjande av elsystemet.
En väl fungerande balansavräkning har central betydelse för elhandeln
på den omreglerade marknaden. Den nationella balansavräkningen bygger
på att mätning sker timvis.
I rapporten Fri elmarknadför alla framhålls att det pågår ett omfattande
tekniskt utvecklingsarbete på kommersiella grunder hos tillverkare av
timregistrerande och fjärravläsbar mätutrustning. Tekniken baseras ofta på
dubbelriktad kommunikation mellan nätföretaget och kunden, vilket ger
möjlighet till bl.a. laststyming och en tariffsättning som ger incitament för
kunden att hushålla med energi. Den snabba tekniska utvecklingen inom
mätområdet innebär enligt myndigheterna att kostnaderna för
timregisterande mätutrustning kan förväntas sjunka inom några års sikt.
En relativt stor andel av de mätkostnader som i dag debiteras kunden
utgörs av kostnaden för installation. Även installationskostnaden väntas
sjunka, bl.a. som en följd av ökad pristransparens mellan nätföretagen.
Att utsätta mätverksamheten för konkurrens stimulerar teknisk 13
utveckling och sänker kostnaden för timvis mätning. Enligt rapporten bör
konsumenten ha rätt att vända sig till andra än nätoperatören för att Prop. 1996/97:85
inhandla sin mätutrustning och få den installerad i sin uttagspunkt. I
rapporten framhålls dock att bristen på standardiserade system för mätning
och insamling av mätdata innebär ett hinder för konkurrens. I dag är
möjligheterna att kombinera utrustning från skilda tillverkare i ett och
samma nätområde begränsade. För att kunderna skall kunna välja mellan
utrustning från olika tillverkare krävs enligt rapporten en högre grad av
utbytbarhet, särskilt när det gäller systemen för överföring av mätdata från
kunden till nätföretaget.
För nätföretag skall upphandling av mätsystem ske i enlighet med
bestämmelserna i lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. I rapporten
konstateras att det upphandlingsunderlag som upprättas i samband med
denna lagstiftning bör kunna utgöra underlag för en generell
systemspecifikation.
Elbranschens forskningsinstitut ELFORSK. har hösten 1996 i rapporten
Åtgärder för att åstadkomma billigare fjärravläsning av elmätare
(Rapport 96:25B) redovisat ett projekt om möjligheterna att genom
standardisering öka konkurrensen mellan leverantörer av mätterminaler.
I rapporten konstateras att standardisering via normarbete är en långsiktig
process som kräver internationell harmonisering. För att påskynda
utvecklingen och på kort sikt öka utbytbarheten mellan olika fabrikat
avser branschen enligt rapporten att genomföra ett antal
demonstrationsprojekt där standardiserade lösningar införs på frivillig
grund.
Enligt ellagstiffningen är det en uppgift för nätägaren att svara för
mätning och rapportering. Denna ordning bör behållas. Enligt ellagen är
det fullt möjligt för kunderna att själva välja leverantör av den
mätutrustning som skall installeras. Trots att det är nätägaren som har
ansvaret för mätning och rapportering är kunderna således inte hänvisade
till en enda leverantör. Det är inte heller ett villkor enligt lagstiftningen
att nätägaren svarar för installationen av mätutrustningen. För att klara
sina skyldigheter enligt lagstiftningen är emellertid ett nödvändigt krav att
samtliga elmätare fungerar i det system för mätvärdesrapportering som
nätägaren använder.
En förutsättning för en ökad konkurrens mellan tillverkare av
mätutrustning är att det finns generella specifikationer av de minimikrav
som mätutrustningen skall prestera för att fungera i nätägarens system. På
samma sätt är det nödvändigt att specificera kraven för installationen av
mätutrustning för att denna skall kunna ske i konkurrens. Det kan
konstateras att elbranschen har tagit intitativ till åtgärder för att påskynda
utvecklingen av öppna kommunikationssystem med syftet att åstadkomma
billigare mät- och avläsningssystem genom att förbättra möjligheterna att
kombinera utrustning från skilda tillverkare. Bland annat har en för
Norden branschgemensam standard avseende insamlingssystem för
mätinformation (EDIEL) införts under år 1996. Förutsättningar har
därmed skapats för samverkan mellan insamlingssystemen och för
konkurrens mellan tillverkare av olika fabrikat.
En slutsats i NUTEK:s och Svenska kraftnäts rapport, liksom i 14
ELFORSK-studien, är det nu sker en snabb systemutveckling på
kommersiella grunder när det gäller teknik för mätning och för Prop. 1996/97:85
kommunikation av mätinformation. Systemutvecklingen styrs av bl.a.
ökade krav på underlag för driftövervakning i nätverksamhet.
Kommunikationstekniken kan också användas i elhandelsföretagens
verksamhet för bl.a. laststyming. Detta är således en utveckling som till
stor del sker oberoende av kravet på timvis mätning.
Den av NUTEK och Svenska kraftnät föreslagna metoden för
schablonavräkning syftar till att snabbt göra den konkurrensutsatta delen
av elmarknaden tillgänglig för konsumenter med låg elförbrukning.
Förslaget innebär att de kan välja en annan leverantör av el än
leveranskoncessionshavaren utan att det skulle ställa krav på timvis
mätning och rapportering.
Förslaget påverkar avräkningen mellan de leverantörer som levererar el
till små kunder inom ett område. Enligt förslaget skall avräkningen
baseras på en typkurva som utvecklas för varje nätområde, och som
innebär att alla konsumenter vars förbrukning inte mäts timvis antas ha
samma tidsprofil, oavsett de faktiska konsumtionsmönstren. Skillnaderna
mellan det i typkurvan beräknade uttaget och den faktiska konsumtionen
justeras mellan leverantörerna i efterhand.
Vissa remissinstanser, främst inom elbranschen, har anfört att
konsekvenserna av den föreslagna metoden för schablonavräkning bör
analyseras ytterligare. Det gäller särskilt de ekonomiska effekterna för de
elleverantörer som har leveranskoncession.
I sin skrivelse från januari 1997 om den nationella balansavräkningen
har Svenska kraftnät även behandlat vissa frågor rörande förutsättningarna
för schablonavräkning. Härvid konstateras att med hänsyn till den korta
tid som fanns för utredningsarbetet, bör det förslag till modell för
schablonavräkning som redovisades i rapporten Fri elmarknadför alla ses
som en skiss snarare än ett färdig utredningsförslag.
Ett system med schablonavräkning kan enligt Svenska kraftnät baseras
på flera, principiellt olika metoder. I skrivelsen framhålls att
erfarenheterna av arbetet med balansavräkningen under år 1996 visar att
införandet av schablonavräkning, oavsett metod, skulle kräva betydligt
mer tid och resurser - både hos Svenska kraftnät och samverkande företag
i branschen - än vad som angavs i rapporten. Enligt Svenska kraftnäts
bedömning krävs det ungefar 20 månader från beslut till dess att ett
system med schablonavräkning kan vara i funktion. Vidare betonas vikten
av att det pågående arbetet med att kvalitetssäkra balansavräkningen inte
störs vid ett införande av schablonavräkning.
De metoder för införande av schablonavräkning som skisseras av
Svenska kraftnät bygger på principiellt olika lösningar. Ett
ställningstagande till schablonavräkning bör därför övervägas ytterligare.
I detta sammanhang bör effekterna för elmarknadens funktionssätt
analyseras, bl.a. såvitt avser balansavräkningen och de ekonomiska
konsekvenserna för de leverantörer som har leveranskoncession. Viktiga
krav vid införande av ett system med schablonavräkning är vidare att man
kan säkerställa en effektiv elanvändning, ett effektivt utnyttjande av
elsystemet och en väl fungerande handel. 15
Regeringen avser att uppdra åt NUTEK och Svenska kraftnät att i
samråd med elbranschen ytterligare utreda förutsättningarna för ett system Prop. 1996/97:85
för schablonavräkning vid leverans till konsumenter med låg
elförbrukning.
5.2 Takpris för timregistrerande mätutrustning m.m.
Regeringens förslag: Genom en ny lagregel föreskrivs ett tak på
högst 2 500 kronor för de kostnader som nätföretagen far debitera
konsumenter med låg elförbrukning för timregistrande mätutrustning
och dess installation (takpris). Med ett takpris kan kravet på timvis
mätning behållas för de konsumenter som väljer annan elleverantör
än leveranskoncessionären.
NUTEK:s och Svenska kraftnäts rapport Fri elmarknad för alla'.
Överensstämmer delvis med regeringens förslag. 1 rapporten föreslås att
ett system med takpris införs som ett komplement till schablonavräkning
med syftet att undvika tröskeleffekter för de kunder som ligger strax
ovanför gränsen för schablonavräkning.
Remissinstanserna: Förslaget om takpris för att begränsa kostnaden för
timvis mätning har kommenterats av bl.a. Riksrevisionsverket,
Konkurrensverket, Hyresgästernas Riksförbund och Riksbyggen.
Remissinstanserna framhåller att ett system med takpris innebär minskade
incitament att sänka kostnaden för mätsystem, men att det kan godtas som
en temporär lösning - och som ett komplement till schablonavräkning -
för att ge fler kunder möjlighet att upphandla el i konkurrens.
Enligt Kommerskollegium kan ett införande av ett takpris medföra att
importerade varor inte kan säljas med skälig marginal och kan därmed
strida mot EG-rätten.
Skälen för regeringens förslag: Ett system för schablonavräkning kan
införas först på några års sikt. För att på kort sikt ge fler konsumenter
möjligheter att delta i handeln med el föreslår regeringen att kostnaden för
timregistrerande mätutrustning begränsas för små kunder. Härigenom kan
nya grupper av konsumenter utnyttja de förutsättningar för elhandel som
ges inom ramen för det nya regelverket.
Enligt ellagens bestämmelse (2 § 10 mom.) skall nätföretagen debitera
den enskilde elabonnenten kostnaderna för mätutrustning och dess
installation. Syftet med denna regel är att säkerställa att kundspecifika
kostnader för mätutrustning och dess installation skall betalas av den
enskilde konsumenten. Regeringen föreslår att bestämmelsen ändras så att
den kostnad som nätföretagen far debitera konsumenten skall begränsas
till ett visst högsta belopp (takpris) för konsumenter med låg
elförbrukning. Kostnader som överstiger detta belopp kommer därmed i
fortsättningen att ingå i den gemensamma nättariffen i stället för att
debiteras den enskilde konsumenten.
Den föreslagna regleringen om takpris omfattar såväl kostnaden för
mätutrustning som för dess installation. Det pris som konsumenter med
låg elförbrukning far betala för timregistrerande mätutrustning och dess
16
installation kommer därigenom att vara förhållandevis enhetligt i hela Prop. 1996/97:85
landet. Detta underlättar för den enskilda kunden att bedöma lönsamheten
av att upphandla el i konkurrens.
För att säkerställa en fortsatt prispress på mätutrustning bör takpriset
bestämmas till en nivå som motsvaras av vad timvis registrerande
utrustning kostar att köpa på marknaden i dag vid en effektiv
upphandling. Enligt NUTEK:s och Svenska kraftnäts rapport, som
redovisades för knappt ett år sedan, bedömdes att nätföretagen kunde
erbjuda kunder med låg elförbrukning timvis mätning inklusive
installation till en kostnad av cirka 3000 kronor.
Det sker sker nu en snabb utveckling av tekniken för både mätning och
kommunikation av mätinformation. Kostnaden för timregistrerande
mätutrustning har sjunkit under de senaste åren. Allt talar för att denna
utveckling fortsätter som en följd av bl.a. större tillverkningsserier och
ökade försäljningsvolymer. Takpriset bör därför kunna sänkas i takt med
att den tekniska utvecklingen leder till sänkta kostnader.
Den föreslagna regleringen innebär ett avsteg från principen att
kundspecifika kostnader för timregistrerande mätutrustning och dess
installation skall betalas av den enskilde kunden. Genom att bestämma
takpriset till en nivå som ligger nära marknadspriset för timregistrerande
mätutrustning och installation undviks att stora kostnader för
mätutrustning övervältras på de konsumenter som inte vill delta i en
öppen elhandel.
Regeringen föreslår att det takpris som tills vidare skall gälla sätts till
2 500 kronor. Regeringen avser att uppdra åt NUTEK och Svenska
krafnät att följa utvecklingen inom området och att föreslå lämpliga
åtgärder för att underlätta för konsumenter med låg elförbrukning att
upphandla el. I uppdraget ingår att årligen lämna förslag till modifiering
av takpriset för timregistrerande mätutrustning. Vidare ingår att i samråd
med elbranschen ytterligare utveckla förutsättningarna för
schablonavräkning.
Nätföretagens totala kostnader för mätning och rapportering av
elförbrukning ingår i de kostnader som utgör grund för beräkning av
nättariffen. Genom en effektiv upphandling av mätutrustning och
installationstjänster kan nätföretagen hålla mätkostnadema på en låg nivå.
Många gånger bör det också vara möjligt för nätföretaget att upphandla
mätutrustning till kostnader som är lägre än takpriset. Det ingår i
Nätmyndighetens uppgifter att utöva tillsyn över nätföretagens kostnader
för mätning.
Det föreslagna systemet med takpris för timregistrerande mätutrustning
innebär inte någon diskriminering av utländska leverantörer av
mätutrustning och riskerar därmed inte att snedvrida konkurrensen inom
mätteknikområdet. Enligt regeringens bedömning strider inte förslaget mot
EG-rätten.
Förslaget syftar till att ge fler lågspänningskunder möjlighet att
upphandla el i konkurrens. Mätningen av lågspänningskundemas
elleveranser sker vanligtvis genom direktmätning. Mätning kan även ske
genom s.k. strömstransformatormätning, vilket förutsätter en mer 17
avancerad och dyrbarare utrustning. Gränsen mellan de två mätprincipema
sker normalt vid ett säkringsabonnemang på 63 A eller 80 A. Den Prop. 1996/97:85
föreslagna bestämmelsen om takpris bör gälla de kunder där mätningen
av elleveransen sker med direktmätning. Regleringen kommer därigenom
att omfatta bl.a. hushållskonsumenter, jordbruk och andra småföretag.
Konsumenterna far möjligheter att sänka sina utgifter genom att både
förhandla sig till ett lägre pris per kWh och genom en bättre anpassning
till prisvariationer. Det skall observeras att avgiften för mätutrustning är
en engångsavgift för att delta i den konkurrensutsatta delen av elhandeln.
När mätutrustningen väl har installerats kan leverantörsbyte ske utan
några ytterligare avgifter för mätutrustning.
Enligt ellagens nuvarande bestämmelse (2 § 10 mom.) föreskrivs att
lågspänningskunder har rätt att få tillbaka vissa belopp för
mätutrustningen vid flyttning. Belopp som är mindre än 1000 kronor
behöver dock inte återbetalas. Enligt regeringens förslag skall kostnaderna
för mätutrustning och installation begränsas till högst 2 500 kronor för
kunder med låg elförbrukning. De belopp som kan bli aktuella för
återbetalning till dessa kunder kommer i de flesta fall att vara ringa. Den
nyss nämnda föreskriften om återbetalning bör inte gälla de
elkonsumenter som omfattas av förslaget om takpris.
NUTEK och Svenska kraftnät föreslog i rapporten Fri elmarknad för
alla att nätföretagen skall få ta ut en särskild avgift för att täcka de
administrativa kostnaderna vid leverantörsbyte. Förslaget om en sådan
administrationsavgift baserades på förutsättningen att schablonavräkning
införs. Det förslag som regeringen nu lägger fram bedöms inte orsaka
nätföretagen något merarbete vid leverantörsbyte. Det finns därför inte
skäl att införa en särskild admininstrationavgift i enlighet med rapportens
förslag.
Regeringens förslag innebär att kravet på timvis mätning behålls för de
konsumenter som väljer en annan leverantör än leveranskoncessionären.
Införandet av ett takpris är därför en för elsystemet mindre ingripande
åtgärd än ett införande av schablonavräkning. I nyss nämnda skrivelse
från Svenska kraftnät betonas att ett takprissystem inte kräver någon
förändring av nuvarande balansavräkningsmodell. Genom att behålla
kravet på timvis mätning tillgodoses också behovet av ett effektivt
utnyttjande av elsystemet. En effektiv användning av energi är en
förutsättning för ett ekologiskt uthålligt energisystem
Det är angeläget att snabbt ge fler konsumenter möjlighet att delta i
elhandeln. Bestämmelsen om takpris bör därför träda i kraft så snart som
möjligt. Regeringen föreslår att den skall träda i kraft den 1 juli 1997.
18
Prop. 1996/97:85
6.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
2 § 10 mom. Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsut-
rustning och för dess installation i uttagspunkten hos en elkonsument
skall av nätkoncessionshavaren debiteras elkonsumenten.
Elkonsumenter vars konsumtion mäts genom direktmätning får dock in-
te debiteras mer än 2 500 kronor.
En elkonsument som är lågspänningskund och vars konsumtion inte
mäts genom direktmätning har vid flyttning rätt att av nätkoncessions-
havaren få tillbaka den del av erlagd kostnad som motsvarar värdet
av mätaren med tillhörande insamlingsutrustning med beaktande av
dess återstående tekniska livslängd. Belopp under 1 000 kronor
behöver dock inte återbetalas till elkonsumenten.
En elkonsument vars elförbrukning mäts på annat sätt än enligt de
föreskrifter som meddelats med stöd av 2 § 4 mom. sjunde stycket
skall debiteras merkostnaden för denna mätning och för
rapporteringen av mätresultaten.
Andra kostnader för mätning än de som nämns i första och tredje
styckena får inte debiteras enskilda elkonsumenter.
Första - tredje styckena gäller inte elkonsumenter som köper sin el
från innehavaren av leveranskoncession enligt 6 § lagen (1994:618)
om handel med el, m.m.
Frågor om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt detta
moment prövas av nätmyndigheten.
Enligt 2 § 4 mom. sjunde stycket är innehavaren av nätkoncession skyldig
att utföra mätning av överförd el på sitt nät samt att rapportera resultaten
av dessa mätningar i enlighet med de närmare föreskrifter som regeringen
eller nätmyndigheten meddelar. För att kunna fullgöra detta måste
koncessionshavaren installera mätare i relevanta mätpunkter på sitt nät.
Dessa mätare bekostas initialt av koncessionshavaren och blir också hans
egendom. Mätningen ingår i nätverksamheten. Koncessionshavaren har
därför enligt ellagens bestämmelser rätt att låta kostnaderna för
mätningen, dvs. kostnaderna för mätaren och dess installation samt för
insamlingen och rapporteringen av mätresultaten omfattas av nättariffen.
I förevarande moment regleras de fall där dessa kostnader i stället skall
debiteras den enskilde konsumenten och således inte far slås ut på den för
kundkollektivet gemensamma nättariffen.
I anslutning till en mätare finns alltid en särskild insamlingsutrustning
anbringad. Denna behövs för att mätaren skall kunna fullgöra den mätning
som krävs. Regleringen i detta moment beträffande mätare omfattar också
denna insamlingsutrustning.
Stadgandet i första stycket behandlar kostnaden för mätaren och dess
installation och innebär att koncessionshavaren skall debitera den enskilde
elkonsumenten kostnaden för konsumentens mätare inklusive dess
19
installation. Dessa kostnader far alltså inte slås ut på den gemensamma Prop. 1996/97:85
nättariffen.
I en ny mening anges nu att elkonsumenter vars konsumtion mäts
genom direktmätning inte får debiteras mer än 2 500 kronor. Om kost-
naden for en mätare och dess installation överstiger detta belopp far alltså
den överstigande delen inte debiteras den enskilde elkonsumenten. Den
delen av kostnaden får koncessionshavaren i stället ta ut via den gemen-
samma nättariffen. Det angivna beloppet är bara en övre gräns. Högre
belopp än kostnaden för mätaren och dess installation far naturligtvis
aldrig debiteras. Begreppet direktmätning har berörts i avsnitt 5.2.
I andra stycket finns vissa föreskrifter om rätt till återbetalning av
erlagda mätarkostnader i samband med att en elkonsument flyttar. Genom
ett tillägg i detta stycke kommer dessa föreskrifter inte att omfatta de
elkonsumenter vars konsumtion mäts genom direktmätning. Skälen för
detta har behandlats i avsnitt 5.2.
20
Sammanfattning av Närings- och teknik-
utvecklingsverkets och Affärsverket svenska
kraftnäts rapport Fri elmarknad för alla
Elmarknadsreformen är genomgripande för elmarknadens funktionssätt
och för de som är aktörer på den. Grundläggande är att produktion av och
handel med el ska ske i konkurrens.
För att delta i öppen handel med el fordras timvis mätning och
rapportering. Kostnaden för mätare, tillhörande insamlingsutrustning och
dess installation skall betalas av elkunden. För att alla kunder ska kunna
finna lönsamhet i att agera på den fria elmarknaden är det viktigt att
sänka kostnaden för timvis mätning.
Den höga kostnaden för att erhålla timvis mätning har medfört att stora
kundgruppers förväntningar på den reformerade elmarknaden inte kunnat
infrias. Totalt torde genom den höga kostnaden för timvis mätning över
4 miljoner av Sveriges totalt 5 miljoner elkunder vara utestängda från den
fria elmarknaden. En annan negativ effekt härav är att konkurrenstrycket
på aktörerna på den fria elmarknaden i viss mån har begränsats.
Regeringen uppdrog därför åt NUTEK och Svenska Kraftnät att
redovisa möjligheter och lämna förslag till åtgärder för att sänka kostnader
för mätning och rapportering av överförd el. I uppdraget ingick att ge
förslag till, om det befanns lämpligt, alternativa lösningar som leder till
lägre kostnader för kunder med låg elförbrukning. En sådan lösning kan
vara att tillämpa schabloner eller typkurvor i stället för timvis mätning.
Vidare skulle de åtgärder redovisas som behövdes för att kunna tillgodose
kundernas, leverantörernas samt andra aktörers behov av marknads-
information.
Del I Billigare mätning
Kostnader för timvis mätning
Inom ramen för uppdraget har en enkätundersökning genomförts för att
kartlägga de kostnader för timvis mätning som nätföretagen debiterar de
kunder som vill handla el på den fria elmarknaden. Resultaten av
undersökningen visar att medelvärdet av den sammanlagda kostnaden som
debiteras kund är 7 874 kr exklusive moms, men också att det föreligger
en betydande variation mellan olika nätföretags principer för prissättning.
Vi konstaterar att dagens kostnader för timvis mätning utgör ett totalt
hinder för kunder med låg elförbrukning, t.ex. hushållskunder och mindre
näringsidkare, att kunna utnyttja den fria elmarknaden.
Kostnaden för timvis mätning som ska debiteras elkunden kan förväntas
sjunka till följd av bl.a. teknisk utveckling. Att förutsäga hur snabbt detta
kommer ske är förenat med stor osäkerhet. Vi gör bedömningen att
elkunder med låg förbrukning på några års sikt bör kunna erbjudas timvis
mätning till en kostnad av 2 000 kr eller strax däröver.
En åtgärd för att stimulera teknisk utveckling och sänka kostnaden för
timvis mätning är att utsätta mätverksamheten för konkurrens. Vi föreslår
Prop. 1996/97:85
Bilaga 1
21
att kunden ska ha rätt att vända sig till andra foretag än nätföretaget för
att handla upp sin mätutrustning och att få den installerad i sin
uttagspunkt.
Kommunikationen mellan mätterminalen hos kunden och den centrala
utrustningen för mätvärdesinsamling utförs enligt tillverkarspecifika
kommunikationsprotokoll och gränssnitt. Det är därför svårt eller omöjligt
att använda mätterminaler från olika tillverkare i samma system. Detta
medför att konkurrensen mellan olika mätterminalstillverkare begränsas.
Att standardisera kommunikationsprotokoll och gränssnitt är lösningen
på detta problem. För att skapa öppna system har NUTEK tagit initiativ
för att påskynda en sådan standardisering.
Oklarhet beträffande tolkningen av bestämmelser om vilka kostnader för
timvis mätning som ska debiteras den enskilde elkunden har lett till
varierande tillämpning hos olika nätföretag. Vi ser det därför som
önskvärt att lagstiftaren t.ex. genom förnyat motivuttalande bringar klarhet
i frågan om hur bestämmelsen ska tolkas.
Schablonavräkningsmetod
Motivet till att kravet för att installera timregistrerande finns i dagens
regelsystem är att kostnaden för produktion och distribution av elenergi
varierar mer eller mindre mellan dygnets timmar, samt att
förbrukningsmönstret är unikt för varje kund. Det har därför bedömts som
önskvärt att kraftleveranser prissätts på timbasis. De timmätta värdena har
störst betydelse för avräkningen mellan olika leverantörer och
producenter. För att erhålla en riktig prissättning av el skulle ett system
med timvis mätning av samtliga kunder vara att föredra. Kostnaden för
timvis mätning är dock idag alltför hög för att kunder med låg
elförbrukning ska kunna agera på den fria elmarknaden.
För att öppna upp elmarknaden för kunder med låg elförbrukning är
åtgärder för att sänka kostnaden för timvis mätning inte tillräckliga. Vi
har därför utifrån norska erfarenheter övervägt möjligheten att införa ett
schablonavräkningssystem, som ej erfordrar att befintliga elmätare byts ut
mot timregistrerande mätare hos dessa kunder.
Vid en sammanvägning av argumenten för och emot införande av en
schablonmetod tar vi särskilt fasta på önskemålet om att snabbt göra den
fria elmarknaden tillgänglig för alla kunder. Vi förordar därför att en
metod för schablonavräkning införs.
Vi föreslår att den övre gränsen för de elkunder som tillåts att använda
schablonavräkning för att köpa el på den fria elmarknaden sätts vid ett
säkringsabonnemang av maximalt 25 A. Dessa kundkategorier har
likartade uttagsmönster och utgör ca 95% av de kunder som har
säkringsabonnemang. Deras förbrukning utgör ca 70-80 % av den totala
elförbrukningen för de som har säkringsabonnemang.
För att undvika en tröskeleffekt och ge kunder med
säkringsabonnemang över 25 A lönsamhet i att agera på den fria
elmarknaden föreslår vi att det införs ett takpris för timvis mätning.
Takpriset föreslås bli beroende av abonnemangets säkringsstorlek. En
justering av takpriset bör ske med avseende på marknadens prisutveckling
Prop. 1996/97:85
Bilaga 1
för timvis mätning.
För införande av en schablonmetod enligt vårt förslag krävs en
detaljutformning av regelverk och avräkningssystem. Ett formellt
införande av en schablonmetod kan ske den 1 april 1997. Liksom enligt
nuvarande regelverk bör det krävas sex månaders anmälningstid till
leveranskoncessionären innan kunden far lämna denne. Detta innebär att
det tidigast den 1 oktober 1997 blir möjligt för kunder att använda
metoden för schablonavräkning vid upphandling av el på en fri
elmarknad.
Av de förslag som framförts torde endast förslaget om att införa takpris
för timvis mätning kräva lagändringar. Utöver detta krävs ändringar i
förordningar och föreskrifter. Med en schablonmetod i kombination med
ett takpris för timvis mätning erhålls en fri elmarknad för alla.
Del II Marknadsinformation
Del två av rapporten behandlar de åtgärder som kan behöva vidtas för att
tillgodose elmarknadens aktörers behov av marknadsinformation.
Informationens syfte är främst att underlätta rörlighet på elmarknaden.
Den 1 januari 1996 bildades den gemensamma norsk-svenska
elmarknaden. Det är ur konkurrenshänseende viktigt att svenska och
norska aktörer vid varje givet tillfälle far tillgång till samma eller samma
slags information.
Behovet av marknadsinformation styrs till stor del av vilken roll
respektive aktör spelar på elmarknaden. Marknadsinformationen kan delas
upp i tre kategorier, allmän marknadsinformation, teknisk information
samt elhandelsinformation.
Det finns ett stort behov av allmän pedagogisk marknadsinformation för
att alla aktörer ska kunna dra fördelar av en öppen elmarknad. Detta
märks bl.a. på det ökade antalet förfrågningar av allmän karaktär efter
elmarknadsreformens ikraftträdande som inkommit till såväl
Nätmyndigheten som Svenska Kraftnät.
En naturlig källa till information är den räkning abonnenten erhåller från
nätföretaget/elleverantören. Många räkningar saknar idag en enkel och
lättfattlig struktur vad gäller uppdelning på fasta och rörliga avgifter,
nätkostnad/energikostnad, skatter och avgifter m.m. Enkla räkningar som
underlättar för kunderna att kartlägga dagens energisituation, ger också
möjlighet att bedöma offerter från presumtiva nya elleverantörer.
Med den norska elmarknaden som förebild, och med tanke på behovet
av harmonisering av informationsflödet i den gemensamma norsk-svenska
elmarknaden, föreslås följande: Pedagogisk information om den nya
lagstiftningen, elmarknadens struktur (aktörer m.m.), nättariffer m.m. tas
fram av t.ex. Nätmyndigheten. Pedagogiska beskrivningar av balansansvar
och balanstjänst tas fram av Svenska Kraftnät. För elbörsen tillhandahåller
Statnett Marked motsvarande beskrivningar på svenska av såväl
spotmarknaden som prissäkringsmarknaden. Minimikrav införs vad gäller
information som ska förmedlas via elräkningen. Riktlinjer bör tas fram av
t.ex. Nätmyndigheten, i samråd med bransch- och
intresseorganisationerna.
Prop. 1996/97:85
Bilaga 1
Vad gäller den detaljerade tekniska och ekonomiska informationen finns
det sådan som bör vara av allmänt intresse för marknaden och sådan som
är främst avsedd för att sköta elsystemets tekniska drift och som normalt
inte bör behöva spridas.
Det bör vara självklart att anläggningsägare utan dröjsmål offentliggör
sådan information som kan påverka elbörspriset eller priset på balanskraft,
t.ex. information om planerade eller akuta avbrott på viktiga
kraftledningar eller stora produktionsanläggningar. Det kan dock behövas
tydliga signaler från myndigheterna, om inte företagen lever upp till detta.
Om det skulle visa sig att detta inte är tillräckligt kan det som en sista
utväg bli nödvändigt att aktualisera lagstiftningsåtgärder.
Prop. 1996/97:85
Bilaga 1
24
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar att 2 § 10 mom. skall ha
följande lydelse.
Antagen lydelse Föreslagen lydelse
2 § 10 mom. Kostnaden för en mätare med tillhörande
insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten hos en
elkonsument skall av nätkoncessionshavaren debiteras elkonsumenten.
En elkonsument som är lågspänningskund har vid flyttning rätt att av
nätkoncessionshavaren få tillbaka den del av erlagd kostnad som
motsvarar värdet av mätaren med tillhörande insamlingsutrustning med
beaktande av dess återstående tekniska livslängd. Belopp under 1 000
kronor behöver dock inte återbetalas till elkonsumenten.
En elkonsument vars elförbrukning mäts på annat sätt än enligt de
föreskrifter som meddelats med stöd av 2 § 4 mom. sjunde stycket skall
debiteras merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av
mätresultaten.
Andra kostnader för mätning än de som nämns i första och tredje
styckena far inte debiteras enskilda elkonsumenter.
Första-tredje styckena gäller inte elkonsumenter som köper sin el från
innehavaren av leveranskoncession enligt 6 § lagen (1994:618) om handel
med el, m.m.
Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
nätmyndigheten far meddela
föreskrifter om att kostnad som
enligt första stycket skall tas ut
av elkonsument skall för en viss
kundkategori begränsas till ett
visst högsta belopp.
Frågor om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt detta moment
prövas av nätmyndigheten
Prop. 1996/97:85
Bilaga 2
25
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 mars 1997
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Hjelm-Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,
Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh,
Johansson, Klingvall, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Sundström
Prop. 1996/97:85
Regeringen beslutar proposition 1996/97:85 Frågor om mätning m.m. på
elmarknaden
26
gotab 53112, Stockholm 1997