Skr.
1996/97:83
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 6 mars 1997
Lena Hjelm-Wallén
Leif Pagrotsky
(Närings- och handelsdepartementet)
I skrivelsen ges en redovisning och bedömning av arbetet med EU:s inre
marknad som skall leda till fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och
personer samt Sveriges mål på detta område. Skrivelsen innehåller en
fördjupad genomgång av det arbete som bedrivs inom varuområdet och
de instrument som finns för att bevaka och förhindra uppkomsten av
tekniska handelshinder.
1 Riksdagen 1996/97.1 saml. Nr 83
Skr. 1996/97:83
1 Den inre marknaden - Sveriges hemmamarknad......... 4
1.1 Skrivelsens syfte - ett helhetsperspektiv på den inre
marknaden.............................. 4
1.2 Vad är den inre marknaden?.................. 5
1.3 Framväxten av den inre marknaden............. 6
1.4 Sverige och den inre marknaden............... 8
2 Den inre marknadens roll för ekonomisk tillväxt och social
utveckling................................... 14
2.1 Sverige behöver en väl fungerande inre marknad .... 14
2.2 Kommissionens rapport om den inre marknadens
följder och effektivitet...................... 18
2.3 Kommissionens handlingsplan för ett förnyat
engagemang i arbetet med den inre marknaden..... 19
3 Grundläggande förutsättningar för en effektiv inre
marknad .................................... 22
3.1 Grundläggande principer för den inre marknaden ... 22
3.2 Genomförande av gemenskapslagstiftning.........25
3.3 Regelreformering ......................... 26
3.4 Övervakning............................. 29
3.5 Administrativt samarbete .................... 29
3.6 Medborgarnas möjligheter i EU ............... 31
4 Grundläggande friheter på den inre marknaden.......... 31
4.1 Fri rörlighet för varor ...................... 31
4.1.1 Tekniska handelshinder................. 32
4.1.2 Harmoniserad lagstiftning............... 33
4.1.3 Marknadskontroll..................... 35
4.1.4 Standardisering ...................... 36
4.1.5 Inre marknaden - arrangemang med tredje
land.............................. 37
4.1.6 Informationsprocedurer för att undvika
handelshinder- 83/189-proceduren........ 38
4.1.7 Informationsprocedurer för att undvika
handelshinder - en ny procedur...........41
4.1.8 Handelshinderarbetet .................. 41
4.1.9 Några viktiga produktområden............43
4.2 Fri rörlighet för tjänster och kapital ............49
4.2.1 Allmän beskrivning ................... 49
4.2.2 Finansiella tjänster och kapital............ 52
4.2.3 Informationssamhällets tjänster ........... 53
4.2.4 Audiovisuella tjänster.................. 54
4.2.5 Telekommunikationstjänster ............. 55
4.2.6 Transporter......................... 56
4.2.7 Energiområdet....................... 59
4.2.8 Transeuropeiska nät ................... 60 Skr. 1996/97:83
4.3 Fri rörlighet for personer .................... 61
4.3.1 Arbetskraftens fria rörlighet ............. 61
4.3.2 Social trygghet ...................... 61
4.3.3 Examenserkännande................... 62
4.3.4 Schengenavtalet och den fria rörligheten för
personer........................... 62
5 Områden av särskild betydelse för den inre marknaden .... 64
5.1 Konkurrenspolitik ......................... 64
5.2 Statsstöd ............................... 65
5.3 Offentlig upphandling ...................... 67
5.4 Konsumentpolitik ......................... 69
5.5 Associationsrätt........................... 70
5.6 Immaterialrätt............................ 71
5.7 Ätgärdsprogrammet TULL 2000 ............... 73
5.8 Skatter................................. 75
5.9 Forskning och utveckling.................... 77
5.10 Regional-och strukturpolitik.................. 78
5.11 Miljöpolitik ............................. 80
5.12 Den sociala dimensionen .................... 82
5.12.1 Arbetsrätt ..................... 83
5.12.2 Arbetsmiljö .................... 83
5.12.3 Jämställdhet mellan kvinnor och män .. 85
5.12.4 Handikappfrågor................. 86
6 Andra frågor av betydelse för den inre marknaden....... 86
6.1 Regeringskonferensen ...................... 86
6.2 Den ekonomiska och monetära unionen.......... 88
6.3 Utvidgningen ............................ 90
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997 . . 92
Skr. 1996/97:83
Regeringens bedömning: EU:s inre marknad har skapat
förutsättningar för att stärka europeiskt näringsliv och den enskilde
medborgaren. Genomförandet av den inre marknaden har skapat
hemmamarknadsliknande förhållanden på ett område som omfattar
370 miljoner invånare. Det handlar nu om en politisk vilja att få
den inre marknaden att fungera bättre och ta vara på dess
möjligheter. För Sveriges del har EU-medlemskapet inneburit en
möjlighet att inte bara fullt ut ta del i utan också kunna påverka den
inre marknadens utveckling.
Ett väsentligt motiv för Sveriges deltagande i EES-samarbetet var
tillgången till den inre marknaden och genom inträdet i EU har vi fått
möjlighet att aktivt påverka beslutsprocessen. Det grundläggande syftet
med denna skrivelse är att redovisa regeringens syn på den inre
marknaden. Detta är särskilt viktigt eftersom en effektivt fungerande inre
marknad har en nyckelroll för möjligheterna till en god utveckling för
Sverige i ekonomiskt och socialt hänseende.
Tidpunkten för att nu ta upp den inre marknaden ur detta perspektiv på
den politiska dagordningen skall ses mot de viktiga beslut för den inre
marknadens framtid som förestår under den närmaste framtiden. I
skrivelsen presenteras, mot bakgrund av kommissionens rapport och den
diskussion som pågår i medlemsstaterna, regeringens syn på den inre
marknaden sådan den i dag ter sig. En analys görs av Sveriges intresse av
en effektiv inre marknad, de grundläggande förutsättningarna för att
åstadkomma en sådan samt inriktningen av arbetet och behovet av
åtgärder i olika avseenden. I skrivelsen görs också en problemorienterad
genomgång av nuvarande situation beträffande de fyra friheterna och
områden av särskild betydelse för den inre marknaden.
Eftersom skrivelsen rör den inre marknaden kommer inte jordbruks- och
fiskeripolitiken att beskrivas mer ingående. Livsmedelsprodukter tas upp
eftersom de omfattas av de allmänna reglerna om varors fria rörlighet,
liksom transporter eftersom de är nära sammankopplade med varors och
tjänsters fria rörlighet.
Beträffande skrivelsens uppdelning av olika sektorer och områden kan
inledningsvis nämnas att offentlig upphandling, associationsrätt och
mervärdesskatt som förvisso har en direkt koppling till den inre
marknaden, har lyfts ut till avsnitt 5, där också vissa andra områden
behandlas som har betydelse för den inre marknaden. Detta för att kunna
presentera en helhetsbild och för att kunna lyfta fram de problem som är
nära sammanknippade med dessa områden. Skr. 1996/97:83
Den aktuella diskussionen inom EU berör även andra frågor som har
betydelse för den inre marknaden, men som inte direkt ingår. I skrivelsens
avslutande avsnitt 6 beskrivs regeringskonferensen, EMU och
utvidgningen av gemenskapen.
Det bör understrykas att EU och den inre marknaden hela tiden
utvecklas i en pågående process. Skrivelsen avspeglar således regeringens
bedömning i olika avseenden utifrån dagens situation. Vad som sägs om
prioriteringar i olika avseenden kan därför självklart förändras. Att hålla
ett helhetsperspektiv på den inre marknaden levande är emellertid viktigt,
inte minst för att skapa det engagemang för den inre marknaden på alla
nivåer som kommissionen framhåller som nödvändigt för dess effektiva
genomförande. Regeringen avser därför att regelbundet återkomma till
riksdagen med en redogörelse av detta slag.
EG-fördraget anger att gemenskapens mål skall förverkligas genom en
gemensam marknad. Den gemensamma marknaden definieras inte
någonstans i fördraget och är ett ganska vagt begrepp. Begreppet inre
marknaden däremot definieras i artikel 7a i fördraget och tillkom genom
Enhetsakten år 1987. Enligt artikel 7a skall den inre marknaden omfatta
ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster
och kapital säkerställs i enlighet med bestämmelserna i fördraget. De båda
begreppen skall inte uppfattas som synonyma.
En gemensam marknad ställer krav på att medlemsstaternas lagstiftning
samordnas på en mängd olika områden. Samtidigt skall den gemensamma
marknaden uppfylla de övergripande ekonomiska och politiska målen i
fördraget. Enkelt uttryckt är den gemensamma marknaden den marknad
där de ekonomiska aktörerna på lika villkor, med beaktande av fri
konkurrens, kan handla varor och tjänster med varandra, investera, arbeta,
producera och tillverka för att därigenom befrämja gemenskapens syften.
Den inre marknaden skall snarare ses som ett medel för att uppnå den
gemensamma marknaden. Det innebär att vissa områden inte innefattas i
begreppet inre marknad. Dessa områden tas istället upp i särskilda
regleringar i EG-fördraget. Detta gäller transportområdet men även
jordbruks- och fiskeripolitiken. EU:s gemensamma jordbrukspolitik och
fiskeripolitik utgör särskilda politikområden vid genomförandet av den
gemensamma marknaden. Detta hindrar dock inte att även jordbruks-
produkter och fiskeriprodukter omfattas av reglerna om fri rörlighet för
varor på den inre marknaden.
EU:s gemensamma jordbrukspolitik med dess inslag av kvoter och
andra produktionsbegränsningar hämmar rörligheten på marknaden,
motverkar fri konkurrens och bromsar strukturomvandling varigenom
välfärdsvinster uteblir.
Sverige driver en reformlinje som innebär ökad marknadsorientering,
förenkling och omfattande avreglering av den gemensamma jordbruks-
politiken. Regeringen bedömer att en sådan reform är till fordel för både Skr. 1996/97:83
producenter och konsumenter inom gemenskapen, möjliggör för det
europeiska jordbruket att spela en aktiv roll på världsmarknaden och
underlättar EU:s fortsatta utvidgning.
Att förverkliga den gemensamma marknaden blev en av de centrala
uppgifterna för EG:s verksamhet redan under de första åren. Flera av de
nödvändiga åtgärderna var i huvudsak genomförda redan i slutet av 1960-
talet. Det gällde bl.a. avvecklingen av tullar och kvantitativa restriktioner,
införandet av tullunionen, den gemensamma handelspolitiken,
jordbrukspolitiken och konkurrensreglerna. Arbetet gick emellertid
långsamt på många områden, bl.a. när det gällde att fa bort tekniska
handelshinder, att öppna den offentliga upphandlingen samt att fa den fria
rörligheten på tjänsteområdet att fungera. En av orsakerna var att beslut
om lagharmonisering alltid förutsatte enhällighet. Målet att förverkliga den
gemensamma marknaden såsom det föreslagits i Romfördraget hade inte
på långt när uppnåtts i början av 1970-talet. EG-arbetet hade stagnerat och
för perioden myntades uttrycket "eurosklerosens tid".
1 början av 1980-talet ökade det politiska trycket i EG för att uppnå
målsättningarna med samarbetet. Uttrycket "den inre marknaden"
lanserades.
EG-kommissionen lade år 1985 fram vitboken, KOM(85) 310, om den
inre marknaden innehållande tidsplan och förslag om åtgärder. Målet var
inte bara att uppnå fri rörlighet mellan länderna utan också att helt
avskaffa gränskontrollerna mellan länderna för varor, tjänster, kapital och
personer. Den formella tullbehandlingen, inlämnandet av import-, export-
och transitdeklarationer skulle avskaffas. I samband med import skulle
veterinär- och växtskyddskontroll liksom uppbörden av indirekta skatter
läggas om. Transporterna skulle liberaliseras och även handeln med
finansiella tjänster m.m. Målet var att den ekonomiska verksamheten
mellan olika medlemsländer i princip skulle kunna ske på samma sätt som
inom ett land.
Efter lanseringen av vitboken utarbetades Enhetsakten som trädde i kraft
år 1987. Enhetsakten skulle stödja vitboksarbetet och innebar en rad
ändringar i Romfördraget. Den inre marknaden definierades som "ett
område utan interna gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster
och kapital säkerställs i enlighet med bestämmelserna i detta fördrag".
Enhetsakten innebar bl.a. att beslutformema ändrades från enhällighet till
kvalificerad majoritet på en rad lagstiftningsområden vilket skulle
underlätta genomförandet av den inre marknaden. Detta skedde bl.a
genom införandet av artikel 100a.
Unionsfördraget som undertecknades i Maastricht den 1 november 1993
innebar bl.a. att alla direktiv som beslutas med stöd av artikel 100a blev
föremål för ändrade beslutsprocedurer. Parlamentet fick därigenom ökat
inflytande genom medbeslutandeförfarandet som regleras i artikel 189b.
EG-kommissionen klargjorde i Cecchinirapporten år 1988
inremarknadsprogrammets ekonomiska betydelse. När vitboksarbetet
skulle vara avslutat den 1 januari 1993 hade drygt tre fjärdedelar av de
gemensamt beslutade åtgärderna trätt i kraft. Åtgärder som idag ännu inte
kunnat förverkligas är bl.a. avvecklingen av gränskontroller för personer
som reser mellan medlemsstaterna och tre då föreslagna direktiv om
personers fria rörlighet (se avsnitt 4.3). Dock har den fria rörligheten för
personer delvis förverkligats inom Schengensamarbetets ram. Detta
samarbete kommer (tidigast) fr.o.m. den första januari 1999 att omfatta
13 av de 15 medlemsländerna. På bolagslagstiftningens område har inte
beslut kunnat fattats om Europabolag (se avsnitt 5.5). Den nuvarande
momsordningen innebär endast en temporär lösning (se avsnitt 5.8), som
skapar administrativa problem.
Vid lanseringen av inre marknadsprogrammet år 1985 framfördes
farhågor för att EG skulle komma att resa murar mot omvärlden och inta
en mer protektionistisk attityd. Utvecklingen har emellertid gått i motsatt
riktning. Avlägsnandet av gränskontrollerna och avvecklingen av tekniska
handelshinder har starkt underlättat även för företag och leverantörer
utanför EG. Avlägsnandet av gränskontroller mellan de enskilda
medlemsländerna framtvingade även en harmonisering av den
gemensamma handelspolitiken. Så sent som 1991 upprätthöll enskilda EG-
länder drygt 12 000 nationella kvotbegränsningar mot länder utanför EG.
Efter genomförande av den inre marknaden ersattes dessa av ett betydligt
mindre antal gemenskapskvoter. De återfinns framförallt på teko-området.
Behovet av en uppföljning av vitboken stod klart redan år 1992 och
resulterade i att kommissionen presenterade en rapport hösten 1996 om
den inre marknadens följder och effektivitet, KOM(96) 520. Som grund
för rapporten finns 38 bakgrundsstudier och en företagsundersökning.
Rapporten innehåller ett antal positiva slutsatser om effekterna av den inre
marknaden, bl.a. avseende ökad ekonomisk tillväxt, lägre inflation och
skapande av arbetstillfällen, men kommissionen menar också att
medlemsländerna måste fatta beslut om i vilken riktning de vill att
utvecklingen skall gå i det framtida inremarknadsarbetet. Kommissionen
efterlyser ett förnyat engagemang på alla nivåer för att den inre
marknaden skall fungera optimalt. Rapporten beskrivs närmare i avsnitt
2.2 och 2.3.
Kommissionens rapport lades fram på Europeiska rådet i Dublin i
december 1996 och kommissionen fick i uppdrag att inför nästkommande
Europeiska råd i Amsterdam presentera en handlingsplan för hur man vill
driva den inre marknadens utveckling fram till den 1 januari 1999.
Genom Europeiska rådets slutsatser i Dublin underströks återigen den
inre marknadens avgörande betydelse för att främja tillväxt och
sysselsättning i unionen. Europeiska rådet menade att det i detta
hänseende är avgörande för att stärka konkurrenskraften hos små och
medelstora företag. Insatserna för att modernisera marknaderna för varor
och tjänster och utnyttjande av nya källor till sysselsättning bör
intensifieras. Detta kan ske bl.a. genom att påskynda genomförandet av
den kvarstående lagstiftningen för den inre marknaden för att fördelarna
med den inre marknaden skall bli så stora som möjligt.
Skr. 1996/97:83
Skr. 1996/97:83
EFTA och EES-avtalet
De fyra friheterna utgjorde kärnan i EG-EFTA-samarbetet under 1980-
talet. Ett viktigt steg i integrationsprocessen togs genom
Luxemburgöverenskommelsen år 1984 när EFTA och EG-ländemas
ministrar satte upp ett nytt mål om att "skapa en ekonomisk dynamisk
europeisk zon" till ömsesidig nytta. Det var det första steget mot det
europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Syftet var att de fyra friheterna
och konkurrensreglerna skulle utsträckas till alla länder som ingick EES-
avtalet. Är 1990 inleddes EES-förhandlingama formellt och avtalet trädde
i kraft den 1 januari 1994 efter att avtalet omförhandlats när Schweiz i
en folkomröstning avvisade avtalet. Avtalet gav betydande fördelar för
svenskt näringsliv och för svenska konsumenter. EES-avtalet omfattade
däremot inte avveckling av gränskontroller, deltagande i tullunionen och
den gemensamma handelspolitiken, den gemensamma jordbrukspolitiken
och frihandeln med jordbruksvaror, fiskeripolitiken, skatteharmoniseringen
eller det ekonomiska och monetära samarbetet.
Medlemskapet i EU
På grund av det sena ikraftträdandet kom EES-avtalet för tre av de fem
deltagande EFTA-statema, Sverige. Finland och Österrike att endast gälla
under ett års tid. Sedan medlemskapsförhandlingar inletts under år 1993
med Sverige, Finland och Österrike samt Norge och anslutningsfördraget
undertecknats i juni 1994 fullbordades tillträdet till Europeiska unionen
av Sverige, Finland och Österrike den 1 januari 1995.
Som en följd av EU-medlemskapet kan Sverige nu genom aktivt
deltagande i råds- och kommissionsarbetet påverka utformningen av
lagstiftningen och prioriteringarna på inremarknadsområdet.
Inremarknadsråden hålls fyra gånger per år och Sverige representeras av
handelsministern. Dessutom finns det en horisontell rådsarbetsgrupp för
övergripande inremarknadsfrågor och en rådgivande arbetsgrupp i
kommissionen. I de båda arbetsgrupperna deltar företrädare för samtliga
medlemsländer och rådet respektive kommissionen på tjänstemannanivå.
De central- och östeuropeiska länderna deltar regelbundet i detta arbete
som ett led i den s.k. strukturerade dialogen.
Svenska företag fick genom Sveriges medlemskap i EU fullt tillträde till
en hemmamarknad bestående av 15 nationer (Belgien, Danmark, Finland,
Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal,
Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike), 370 miljoner
konsumenter och 16 miljoner företag.
Utrikeshandeln
Skr. 1996/97:83
Sveriges utrikeshandelsberoende är stort. Exportens värde motsvarar över
35 procent av vår bruttonationalprodukt, medan importen motsvarar 30
procent. Liksom de flesta andra länder handlar vi mest med länderna i vår
närhet. Av den totala exporten går cirka 60 procent till de övriga EU-
ländema. Viktigaste mottagarländer inom EU för svensk utförsel av varor
är Tyskland, Storbritannien och Danmark. För importen är EU-ländema
än viktigare. Drygt 70 procent av importen härrör från de övriga EU-
ländema. Även för införseln är Tyskland, Storbritannien och Danmark
våra största handelspartner inom EU. (Senaste tillgängliga uppgifter för
den svenska utrikeshandeln avser januari till november 1996.) Eftersom
principerna för framtagande av handelsstatistiken ändrats i och med
medlemskapet, varigenom information om importvarors ursprungsland vid
handel inom EU inte längre samlas in, är det svårt att dra mer precisa
slutsatser om medlemskapets effekter på handelsflödena, se
statistiksammanställningar nedan.
Internationaliseringen av det svenska näringslivet har ökat under
efterkrigstiden. Handelshindren har avvecklats i snabb takt, inte bara
genom det allt intensivare regionala samarbetet i Europa, utan också
globalt genom en rad multilaterala handelsförhandlingar inom ramen för
det Allmänna tull- och handelsavtalet, GATT (sedermera
världshandelsorganisationen WTO).
Genomförandet av den inre marknaden har lett till ökad öppenhet i EU:s
handel med omvärlden. Utvecklingen på tjänstehandelsområdet och
upphandlingsområdet har gjort det möjligt för EU att spela en aktiv och
pådrivande roll i multilaterala handelsförhandlingar, både i samband med
Uruguay-rundan och därefter i WTO-förhandlingama om finanstjänster
och telekommunikationstjänster. Även tullskyddet mot omvärlden har
fortsatt att sänkas. I och med att resultaten av Uruguay-rundan genomförs
fullt ut sänks den genomsnittliga tullsatsen för industrivaror från 5,7
procent till 3,6 procent. Ytterligare sänkningar av den genomsnittliga
nivån kommer att följa av i.iformationsteknologiavtalet. En fortsatt
integrering av den inre marknaden stärker EU:s möjligheter att vara en
pådrivande kraft i den internationella handelspolitiken. Regeringens mål
och prioriteringar för handelspolitiken redovisas i skr. 1996/97:71 Sverige,
EU och handelspolitiken inför 2000-talet.
Även om Sveriges handelsutbyte med länderna utanför Västeuropa, inte
minst de snabbväxande ekonomierna i Asien, får en allt större betydelse,
bör understrykas att den inre marknaden fortfarande dominerar den
svenska utrikeshandeln. Samtidigt utgör den Sveriges hemmamarknad, en
marknad i huvudsak utan diskriminering och med gemensamma regler.
För de små och medelstora företagen är ofta närmarknader som de
nordiska och den tyska naturliga som "första" exportmarknader. På samma
sätt är det naturligt för företag och andra organisationer som söker
leverantörer utanför Sveriges gränser att söka dessa i vårt närområde.
Den inre marknadens betydelse för främjande av handeln, både vad
gäller export och import, är viktig för fortsatt positiv utveckling av 9
konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning i det svenska näringslivet.
Investeringar
Skr. 1996/97:83
Sverige välkomnar ökade utländska investeringar för att vitalisera det
svenska näringslivet, bl.a. när det gäller tillförsel av kapital, teknisk
kompetens samt nytt industriellt och kommersiellt tänkande. Sverige hade
fram till år 1993 under en lång rad år redovisat ett nettoutflöde av
direktinvesteringar. Nettoutflödena var särskilt stora under slutet av 1980-
talet och början av 1990-talet. Med undantag av år 1994 (ett mindre
nettoutflöde) har sedan år 1993 inflödet av investeringar till Sverige varit
större än utflödet.
Även om det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser efter enbart
två års EU-medlemskap visar ändå tillgängligt material på ett växande
intresse för Sverige som investeringsland. Vid sidan av EU-medlemskapet
har givetvis även andra faktorer spelat in: ett kraftigt förbättrat klimat för
näringslivet genom att statsfinanserna sanerats, inflationen eliminerats,
räntorna sänkts kraftigt och det allmänna förtroendet återvunnits. Dock
pekar flera faktorer på att också EU-medlemskapet i sig och det fulla
deltagandet på den inre marknaden har haft stor betydelse.
Investeringsökningen tog fart i slutet av år 1994 då osäkerheten kring
medlemskapet skingrades. Under år 1995 genomfördes i Sverige ett
betydande antal långsiktiga nyetableringar och expansionsinvesteringar.
Regeringens bedömning är därför att det fulla deltagandet i den inre
marknaden som följde av medlemskapet har haft, och kommer att ha, en
positiv effekt på utländska investeringar i Sverige.
Slutligen bör framhållas att en väl fungerande inre marknad inte bara
är en angelägenhet för företagen, utan också för medborgarna. Den inre
marknadens betydelse för ekonomisk tillväxt och social utveckling
behandlas närmare under avsnitt 2.
10
Andel av total export januari-november 1996
Skr. 1996/97:83
12,8% Afrika
Amerika j
11,4%
Andel av total import januari-november 1996
Afrika
0,6%
Amerika
7.3%
11
Sveriges export till EU och EFTA 1996
Skr. 1996/97:83
|
Export till |
Exportvärde |
Exportandel i % |
Värdeförändring |
|
Tyskland |
61,4 |
11,8 |
-9 |
|
Storbritannien |
49,2 |
9,5 |
-2 |
|
Danmark |
32,0 |
6,2 |
-4 |
|
Nederländerna |
28,7 |
5,5 |
0 |
|
Finland |
26,6 |
5,1 |
3 |
|
Frankrike |
24,1 |
4,6 |
-11 |
|
Belgien/Luxemburg |
23,1 |
4,4 |
6 |
|
Italien |
16,8 |
3,2 |
-11 |
|
Spanien |
10,8 |
2,1 |
4 |
|
Österrike |
5,6 |
1,1 |
-12 |
|
Irland |
3,4 |
0,7 |
10 |
|
Portugal |
2,7 |
0,5 |
0 |
|
Grekland |
2,2 |
0,4 |
-9 |
|
Ej iandfördelad |
10,0 |
1,9 |
-38 |
|
EU Totalt |
296,6 |
57,0 |
-6 |
|
Norge |
44,3 |
8,5 |
11 |
|
Liechtenstein |
o,o |
o,o |
85 |
|
Island |
0,9 |
0,2 |
4 |
|
EESZEFTA-länder |
45,2 |
8,7 |
11 |
|
Schweiz |
9,3 |
1,8 |
-11 |
|
EFTA-land |
9,3 |
1,8 |
-11 |
|
Övriga länder |
169,0 |
32,5 |
7 |
|
Export Totalt |
520,1 |
100,0 |
-1 |
Anm, Värden avser januari-november 1996
12
Sveriges import från EU och EFTA 1996
|
Import från |
Importvärde |
|
Tyskland |
77,1 |
|
Storbritannien |
40,9 |
|
Danmark |
30,6 |
|
Nederländerna |
30,5 |
|
Finland |
23,3 |
|
Frankrike |
22,8 |
|
Belgien/Luxemburg |
15,0 |
|
Italien |
13,2 |
|
Spanien |
5,2 |
|
Österrike |
4,5 |
|
Irland |
4,7 |
|
Portugal |
3,0 |
|
Grekland |
0,9 |
|
Ej landfördelad |
16,1 |
|
EU Totalt |
287,9 |
|
Norge |
31,8 |
|
Liechtenstein |
o,o |
|
Island |
0,2 |
|
EESZEFTA-länder |
32,0 |
|
Schweiz |
7,7 |
|
EFTA-land |
7,7 |
|
Övriga länder |
81,7 |
|
Import Totalt |
409,3 |
Skr. 1996/97:83
|
Importandel i % |
Värdeförändring |
|
18,8 |
-8 |
|
10,0 |
3 |
|
7,5 |
2 |
|
7,4 |
0 |
|
5,7 |
-7 |
|
5,6 |
3 |
|
3,7 |
-4 |
|
3,2 |
2 |
|
1,3 |
13 |
|
1,1 |
-6 |
|
1,1 |
-14 |
|
0,7 |
-9 |
|
0,2 |
35 |
|
3,9 |
-20 |
|
70,3 |
-3 |
|
7,8 |
5 |
|
0,0 |
306 |
|
0,0 |
14 |
|
7,8 |
5 |
|
1,9 |
-14 |
|
1,9 |
-14 |
|
20,0 |
4 |
|
100,0 |
-3 |
Anm. Värden avser januari-november 1996
13
Regeringens bedömning: Den övergripande prioriteringen från
svensk sida är att säkerställa den inre marknadens effektivitet. Den
strategi som nu håller på att utvecklas kommer att ha stor betydelse
och Sverige bör ge starkt stöd åt det fortsatta arbetet med att
avveckla återstående hinder för en väl fungerande inre marknad.
I detta arbete bedömer regeringen att följande områden är
angelägna för förbättring och effektivisering
- funktionen av de rättsregler som ligger till grund för verksamhet
på den inre marknaden (genomförandet av gemenskapsregler,
ömsesidigt erkännande och god regelkvalitet),
- konkurrensövervakning och efterlevnad av statsstödsreglema,
- offentlig upphandling,
- standardiseringsarbetet,
- marknadskontroll och administrativt samarbete mellan medlems-
staterna,
- de små och medelstora företagens situation.
Inremarknadsarbetet skall bedrivas i överensstämmelse med svenska
ställningstaganden på särskilda områden, se närmare avsnitt 5.
Den inre marknaden utgör navet i det europeiska samarbetet. Det är
genom den som medlemsstaterna via gemensamma lösningar kan utnyttja
komparativa fördelar och stordriftsfördelar som främjar såväl ekonomisk
som social utveckling, inte minst viktigt är att unionen som
hemmamarknad skärper konkurrenskraften hos det europeiska näringslivet.
Den inre marknaden har följaktligen en nyckelroll för Sveriges
möjligheter att ekonomiskt kunna verka internationellt och för att
tillsammans med övriga medlemsstater möta de utmaningar som finns på
det globala planet.
Från svensk utgångspunkt skall särskilt understrykas betydelsen av att
vi fatt en mycket stor hemmamarknad och i anslutning därtill ett ökat
intresse för utländska investeringar. Sverige är ett litet land i den globala
ekonomin samtidigt som vi är starkt utrikeshandelsberoende. Sverige
behöver en väl fungerande inre marknad som kan fungera som en
accelerator för såväl svensk export som import. Det ligger därmed i hög
grad i Sveriges intresse att stödja kommissionens ansträngningar att
effektivisera och fullborda den inre marknaden och att verka för att den
handlingsplan som nu förbereds blir operativ och ger resultat.
Skr. 1996/97:83
14
En väl fungerande inre marknad är i hög grad ett intresse for hela det Skr. 1996/97:83
svenska folket. Regeringens högst prioriterade fråga är att skapa nya
arbetstillfällen och varaktig tillväxt. De möjligheter som den inre
marknaden skapar är ett viktigt instrument för arbetet med att nå detta
mål. En väl fungerande inre marknad innebär också att svenska
konsumenter far bättre och billigare varor och tjänster, vilket får direkt
genomslag i hushållens ekonomi. Rörligheten för personer innebär helt
nya möjligheter för svenskar som för längre eller kortare tid vill studera,
arbeta eller bo i ett annat medlemsland.
Av kommissionens rapport om den inre marknadens följder och
effektivitet (se närmare i avsnitt 2.2 och 2.3) framgår att utvecklingen
inom en rad områden har avgörande betydelse för att kunna utnyttja den
inre marknadens fördelar till fullo. Exempel på sådana områden är
konkurrenspolitik, konsumentpolitik, skattepolitik, regionalpolitik och
miljöpolitik. På sådana områden kan det finnas varierande uppfattningar
bland medlemsländerna samtidigt som det för den inre marknadens
effektivitet är nödvändigt att sådana skillnader inte hindrar det fria utbyte
som är den inre marknadens grund mer än nödvändigt. Det är av stort
intresse för Sverige att man inom sådana angränsande områden kan
utveckla så stor samsyn som möjligt inom en ram som är acceptabel för
Sverige.
Miljön hör till de frågor som är högt prioriterade av Sverige i EU-
arbetet. Miljöfrågorna är gränsöverskridande till sin karaktär och delvis
nära sammankopplade med handeln. Nya miljöregler på
inremarknadsområdet måste därför utgå från en hög nivå för miljöskyddet.
Detta är viktigt inte bara från miljöskyddssynpunkt. En hög skyddsnivå
gynnar en utveckling av nya produkter och produktionsprocesser som
behövs för att stärka den europeiska industrins konkurrenskraft. Frågan
om avvägningar mellan miljön och inre marknaden behandlas framförallt
i avsnitt 5.11. I avsnitt 5 behandlas också en rad andra områden med
utgångspunkt från deras betydelse för den inre marknaden. Allmänt kan
här sägas att inremarknadsarbetet måste bedrivas på ett sätt som står i
överensstämmelse med svenska särskilda ställningstaganden på områden
som skydd för liv och hälsa, arbetar- och konsumentskydd och miljöskydd
på en hög nivå.
Vad beträffar regionalpolitiken inkluderas Sverige i den gemensamma
politiken på detta område och far därmed del av stöd från
strukturfonderna. Dessa tillskapades bl.a. för att motverka de regionala
obalanser inom Europeiska unionen som skapandet av den inre marknaden
bedöms kunna medföra.
Regeringen vill framhålla att grunden nu är lagd för målet om fri
rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Det finns också en
dynamik i utvecklingen som är positiv, även om det uppenbarligen
återstår mycket att göra. EU står inför stora förändringar genom
tillkomsten av EMU och en utvidgad medlemskrets. Det är därför
angeläget att de hittills uppnådda resultaten konsolideras och utvecklas
genom åtgärder av det slag som föreslås i kommissionens rapport.
Utformningen av den handlingsplan som förbereds blir viktig. En 15
förutsättning för framgång är som framhålls i rapporten att i Sverige och
övriga medlemsländer skapas ett engagemang hos alla aktörer för den inre
marknaden. Detta förutsätter att medborgarna och företagen på ett konkret
sätt får erfara att en väl fungerande inre marknad är till fördel för dem.
Den övergripande prioriteringen från svensk sida är nu att säkerställa den
inre marknadens effektivitet. Det är därvid som kommissionen framhåller
i sin rapport de offentliga myndigheternas uppgift att genom lämpliga
ekonomiska och institutionella villkor skapa möjligheter för de
ekonomiska aktörerna att utnyttja den inre marknadens fördelar. Det är
emellertid företagens förmåga att ta tillvara dessa möjligheter som ytterst
blir avgörande för utvecklingen.
Gemenskapssamarbetet vilar på rättslig grund. De för den inre
marknaden grundläggande rättsreglerna finns i EG-fördraget. Därunder
finns en gemensamt beslutad sekundär lagstiftning på en mängd olika
områden. Rapporten om den inre marknaden visar att det finns betydande
brister i medlemsländernas genomförande på nationell nivå av gemensamt
beslutad lagstiftning. Vidare förutsätter EG-rätten på områden som inte
omfattas av särskild gemenskapslagstiftning en princip om ömsesidigt
erkännande av medlemsländernas rättsordningar, som medför att nationella
särregler inte får förhindra fri rörlighet annat än under särskilt angivna
förutsättningar. Också här finns många exempel på bristande efterlevnad
i medlemsländerna.
Regeringen vill understryka vikten av att gemenskapsrätten genomförs
på ett komplett och korrekt sätt på nationell nivå. Ansvaret för att så sker
ligger på såväl EU-nivå som nationell nivå. Medlemsstaterna måste också
sträva efter att tillämpa gemensamma regler på ett likformigt sätt och i
möjligaste mån undvika särlösningar på nationell nivå. Annars uppstår
automatiskt hinder som medför att den inre marknadens potential inte kan
utnyttjas och att man inte kan dra nytta av annars befintliga
stordriftsfördelar.
I samband med rättsregler vill regeringen understryka vikten av god
regelkvalitet. Reglerna skall vara ändamålsenliga för sitt syfte och
uppfylla krav på klarhet, begriplighet och lättillgänglighet. Sverige stödjer
och bör fortsätta att stödja det arbete som pågår inom EU soin kan
innefatta att förenkla och förbättra regelverket inom den inre marknaden.
I arbetet betonar Sverige kvaliteten i lagstifiningsproduktema.
För att EU skall kunna möta konkurrensen på den globala handelsarenan
är det mycket viktigt att konkurrensen på den inre marknaden fungerar.
Konkurrensreglerna gäller i princip för samtliga varu- och tjänsteområden
och förutsätter en väl fungerande och effektiv tillämpning. Vart och ett av
dessa är i behov av en väl fungerande och effektiv tillämpning av
konkurrensreglerna. Om den inre marknaden är navet i det europeiska
samarbetet, så är en fungerande konkurrens i sin tur navet i en fungerande
inre marknad. Konkurrenssnedvridningar, som t.ex. uppdelning av
marknader, innebär att fundamentet för den inre marknaden hotas. Om allt
fler ärenden kommer att avgöras på nationell nivå, i överensstämmelse
med subsidiaritetsprincipen, är det även viktigt att Sverige arbetar för ett
utbrett och fungerande samarbete mellan kommissionen och de olika
nationella konkurrensmyndighetema.
Offentliga stödåtgärder har en stor konkurrenspåverkan som drabbar de
Skr. 1996/97:83
16
ekonomiska aktörerna. Den snedvridning som sker av konkurrensen Skr. 1996/97:83
genom sådana åtgärder kan i väsentlig grad motverka eftersträvade
strukturförändringar och påverka resursfördelningen på ett negativt sätt.
Sverige bör i EU verka för att minska offentliga stödåtgärder och aktivt
medverka i översynen av statsstödsreglema i detta syfte.
Likaledes har offentlig upphandling nära anknytning till
konkurrensfrågorna. Frågan har stor betydelse för det gränsöverskridande
handelsutbytet mellan medlemsstaterna. Det råder enighet om att området
är bristfälligt utvecklat inom den inre marknaden. Frågan har även stor
ekonomisk betydelse för svenskt näringsliv.
Den inre marknaden förutsätter ett fritt tillträde till andra staters
marknader på lika villkor för säkra produkter. Framtagandet av standarder
fyller därmed en viktig funktion och det är av stor betydelse att arbetet
med standarder effektiviseras.
För svenskt vidkommande är det mycket viktigt att de väsentliga
säkerhetskraven som ställs på varor är uppfyllda. Frågan är central för
medborgarnas förtroende för den inre marknaden. Det krävs en
fungerande marknadskontroll som ser till att säkerhetskraven efterlevs.
Denna funktion behöver byggas ut inom hela unionen och kompletteras
med fungerande informationssystem och samarbete mellan ansvariga
myndigheter i olika länder. Den inre marknaden har inneburit att många
hinder har försvunnit och att företagen därmed har getts en möjlighet att
utnyttja nya vägar. De olika informationsprocedurer som finns har stor
betydelse för att motverka nya handelshinder. Svensk kontaktpunkt för
handelshinder på den inre marknaden är Kommerskollegium.
Eftersom konsumenternas förtroende behövs för att den inre marknaden
skall kunna förverkligas i alla delar, bör stor vikt generellt fästas vid
konsumentpolitiken i EU.
De små och medelstora företagen har en mycket stor betydelse för
sysselsättningen och tillväxten i medlemsstaterna. Detta framgår tydligt
i diskussioner kring utformningen av politiken inom många områden där
situationen för de små och medelstora företagen sätts i centrum. Det är
angeläget att undanröja de svårigheter som finns i dag för små och
medelstora företag och att verka för att de ges samma tillträde till den inre
marknaden som större företag. Exempel på hinder som särskilt drabbar
småföretagen vid sidan av de traditionella faktorerna bristande
språkkunskaper och administrativ kompetens är t.ex. kostnader för
typgodkännanden, avvikande nationell lagstiftning samt komplicerade
momsregler. De små och medelstora företagen skall inte behöva uppleva
att de har en konkurrensnackdel som beror på deras storlek.
Småföretagens deltagande i den inre marknaden är en viktig fråga.
Följaktligen skall Sverige särskilt beakta de små och medelstora
företagens situation i diskussioner och förhandlingar som rör den inre
marknaden.
2 Riksdagen 1996/97.1 saml. Nr 83
Europeiska kommissionen har i ett meddelande till parlamentet och rådet
daterat den 30 oktober 1996 ("Den inre marknadens följder och
effektivitet", KOM(96) 520) presenterat en första utvärdering av hur den
inre marknaden hittills fungerat och dragit slutsatser om vad som bör
göras för att förbättra dess effektivitet. Kommissionen ser där positivt på
utvecklingen och anknyter till vad som i annat sammanhang har sagts om
den inre marknaden som en språngbräda för att öka antalet nya
arbetstillfällen och skapa en varaktig tillväxt.
En omfattande undersökning med en lång rad bakgrundstudier har gjorts
som visar tydliga tecken på att genomförandet av den inre marknaden
medfört viktiga förändringar i gemenskapens ekonomi genom förstärkt
integration och konkurrens. Positiva effekter kan påvisas i bland annat
följande avseenden:
- Ökande konkurrens inom både tillverknings- och tjänstesektorerna
- Ökad takt i den industriella omstruktureringen
- Större utbud av varor och tjänster till lägre priser, särskilt inom nyligen
avreglerade sektorer som transport, finansiella tjänster, tele-
kommunikation, radio och television
- Snabbare och billigare leveranser mellan länderna tack vare
avskaffandet av gränskontroller för varor
- Större rörlighet mellan medlemsstaterna både för arbetstagare och
personer som inte är ekonomiskt verksamma.
Preliminära beräkningar av dessa förändringars övergripande
ekonomiska återverkningar ger ett uppmuntrande resultat, men det är
fortfarande för tidigt för att många av åtgärderna på den inre marknaden
skall ha fatt full verkan. Beräkningarna anger enligt rapporten följande:
- Mellan 300 000 och 900 000 fler arbetstillfällen än vad som annars
skulle ha varit fallet
- En extra ökning i EU-ländemas BNP-tillväxt på 1,1-1,5 procentenheter
under perioden 1987-1993
- En inflationstakt som varit 1,0-1,5 procentenheter lägre än vad som
annars skulle ha varit fallet
- Ekonomisk konvergens och sammanhållning mellan de olika regionerna
inom EU.
De positiva resultaten har enligt kommissionens rapport uppnåtts utan
någon sänkning av säkerhetskraven för konsumenter och arbetstagare,
tvärtom har på många områden skyddsstandarden för de europeiska
medborgarna ökat.
Av rapporten framgår också att den inre marknaden har medfört en
avsevärd ökning av såväl handeln som EU:s andel av utländska
direktinvesteringar i världen. Framför allt när det gäller utländska
direktinvesteringar är det tydligt att den inre marknaden har gjort EU mer
intressant som investeringsmål, särskilt inom finansiella tjänster.
I rapporten framhålls att den utvärdering som gjorts inte är definitiv och
utan förbehåll, framför allt på grund av följande:
Skr. 1996/97:83
18
- Det är svårt att identifiera de effekter som uteslutande kan tillskrivas Skr. 1996/97:83
den inre marknadens integration. Bland andra faktorer som påverkat
utvecklingen under den aktuella tiden nämns nya medlemsländer i
unionen, den tyska återföreningen, den ekonomiska omvandlingen i
central- och Östeuropa, ökat stöd från Europeiska stödfonderna, ökad
globalisering av ekonomin och den informationstekniska revolutionen.
- Den inre marknadens lagstiftning har ännu inte börjat tillämpas fullt ut
och ekonomiska aktörer håller fortfarande på att anpassa sig till nya
rättsliga och affärsmässiga förhållanden. Den senaste
konjunkturnedgången kan ha gjort dem tveksamma att ta steget fullt ut.
I rapporten framhålls vidare att även om grunden nu är lagd för en
integrerad inre marknad det ändå återstår mycket att göra för att avskaffa
återstående hinder. Viktigt är emellertid att inre politiska gränser inte
längre är strategiskt viktiga för näringslivet och att det nu finns
nödvändiga strukturer på plats för att avskaffa dessa hinder och hindra
nya från att komma till. Det räcker dock inte med att dessa förutsättningar
finns. För att komma vidare behövs enligt kommissionen ett förnyat
politiskt engagemang för den inre marknaden. Aktiv handling krävs från
alla parter som har intresse av att den inre marknaden blir en framgång:
de nationella myndigheterna i medlemsstaterna, de ekonomiska aktörer
som marknaden har skapats för och unionens institutioner.
Kommissionen understryker att det är de ekonomiska aktörernas, dvs.
företags och konsumenters, sak att ta till vara de möjligheter som den inre
marknaden skapar. De offentliga myndigheternas uppgift på nationell nivå
och på gemenskapsnivå är att skapa lämpliga ekonomiska och
institutionella villkor. Om marknaden skall hålla vad den lovar beror i
första hand på företagens och konsumenternas förmåga att utnyttja de nya
öppningarna.
Europeiska rådet gav i slutet av år 1996 kommissionen i uppdrag att ta
fram en handlingsplan för den inre marknaden och resultatet skall
presenteras för Europeiska rådet i Amsterdam i juni 1997.
Kommissionens handlingsplan kan förväntas bygga på slutsatserna i
rapportens avslutande kapitel. Huvudtanken är att man nu måste helt leva
upp till vad man har beslutat och jämna ut de återstående politiska och
praktiska svårigheter som hämmar den inre marknadens hela potential från
att förverkligas. Kommissionen lägger i sin rapport fram tydliga politiska
rekommendationer för insatser på två nivåer.
På den nationella nivån måste medlemsstaterna dels förbättra takten i
genomförandet av gemenskapslagstiftning av betydelse för den inre
marknaden, dels vidta kraftiga åtgärder för att minska nationell reglering
som hämmar både konkurrens och konkurrenskraft.
På gemenskapsnivån återstår att slutföra uppgifter från 1985 års
inremarknadsprogram inom ett fatal nyckelområden (avskaffande av
personkontroller, beskattning och bolagsrätt). Vidare behövs bättre Skr. 1996/97:83
kontroll och uppföljning av genomförandeåtgärdema och utveckling av
gemenskapens politik på vissa angränsande områden såsom konkurrens.
konsumentpolitik, information och miljö.
I rapporten framhåller kommissionen också att införandet av en
gemensam valuta år 1999 kommer att effektivisera den inre marknaden
genom avlägsnande av valutarisker och genom ökad öppenhet och
konkurrens i allmänhet.
I rapportens avslutande kapitel utvecklas det nyss sagda ytterligare med
ett antal förslag.
För att få en effektiv tillämpning av gemenskapslagama bör frågor om
rättstillämpning ges mer uppmärksamhet på den politiska nivån. Ett
program med följande punkter bör införas:
- Effektivare bestämmelser för genomförande och i synnerhet en
förstärkning av övervakningen på marknaden.
- Ökad öppenhet hos medlemsstaterna för diskussioner om
rättstillämpning med utbyte av information om strukturer, förfaranden och
problem.
- Kontroll av nationella åtgärder för rättstillämpning.
- Ökat utnyttjande av vetenskaplig och teknisk expertis.
- Snabbare överträdelseförfaranden.
- Bättre rättstillämpande instrument för den inre marknaden.
- Bättre statistik och informationsspridning.
För att minska antalet regler och förenkla dem bör dels på
gemenskapsnivå utarbetas en strategi för regelförenkling på grundval av
resultatet från initiativet SLIM (Simpler Legislation for the Intemal
Market), dels på nationell nivå övervägas följande åtgärder:
- Ett register över nationella åtgärder som leder till uppdelning av
marknaden.
- Minskning av administrativa bördor, särskilt åtgärder som gör det lättare
att starta företag.
- Utbyte av information av erfarenheter vid granskning av egna regler.
Åtgärder bör vidtas för att fullborda de rättsliga ramarna på
gemenskapsnivå för den inre marknaden. Några viktiga luckor finns
fortfarande i den gemenskapslagstiftning som bedömdes nödvändig i 1985
års plan för den inre marknaden, framför allt på följande områden:
- Fri rörlighet för personer, framför allt vad gäller gränskontroller.
- Skatteområdet, framför allt vad gäller mervärdesskatt, dubbelbeskattning
och beskattning av inkomster från investeringar.
- Europeisk bolagsrätt som kan underlätta för företag att etablera sig i
mer än en medlemsstat.
- Anpassning av befintlig gemenskapslagstiftning på områden där
svårigheter visat sig, t.ex. områdena byggprodukter och finansiella
tjänster.
För vissa särskilt viktiga framtidsområden behöver de rättsliga ramarna
ses över:
- Tjänster baserade på informationsteknik. 20
- Bioteknik.
- Särskilda initiativ för tjänsteområdet.
- En inre marknad för energi.
Skr. 1996/97:83
Utöver de rättsliga ramarna behöver enligt kommissionen andra
policyinstrument utvecklas för att den inre marknaden skall kunna
utnyttjas till fullo:
- Den gemensamma valutan är det viktigaste sättet att befästa och öka
den inre marknadens effektivitet genom minskning av transaktions-
kostnader och undanröjande av valutarisker samt ökad konkurrens genom
öppenheten i fråga om priser.
- Sysselsättnings- och socialpolitik
- Konkurrenspolitik
- Skattepolitik
- Informationspolitik
- Miljöpolitik
- Företagspolitik, särskilt förbättringar för små och medelstora företag
- Transeuropeiska nät
- Forsknings- och innovationspolitik
- Konsumentpolitik
Kommissionen understryker slutligen behovet av ett nytt engagemang på
alla nivåer för att få till stånd en inre marknad som kan utnyttjas fullt ut.
En effektiv inre marknad är ett viktigt instrument för att unionens
prioriteringar skall kunna genomföras:
- Sysselsättningen. Det finns redan tecken på att den inre marknaden på
ett positivt sätt börjar bidra till den allmänna sysselsättningsnivån i
unionen, även under rådande lågkonjunktur.
- Utnyttjande av världsekonomins globalisering. Den inre marknaden ger
företagen ett bra utgångsläge för att påverka och utnyttja de möjligheter
som globaliseringen ger.
- Den inre marknaden gynnar i sig konvergens och en ekonomiskt mer
homogen miljö och förbättrar därför EMU:s förutsättningar att lyckas.
- Utvecklingen av relationerna till de central- och östeuropeiska länderna
kommer att starkt påverkas av i vilken grad dessa uppfattar den inre
marknaden som allomfattande och fullt funktionsduglig.
21
Skr. 1996/97:83
Regeringens bedömning: En effektiv inre marknad kräver ett
engagemang för genomförandet av lagstiftningen på
gemenskapsnivå och nationell nivå. Grundläggande förutsättningar
är därvid en god rättslig ram som respekteras av medlemsstaterna,
ett gott administrativt samarbete och informationsutbyte inom
unionen samt god information till unionens medborgare om den inre
marknaden och dess möjligheter.
Den rättsliga ramen för den inre marknaden finns i EG-fördraget
och all gemenskapslagstiftning grundas i huvudsak på detta. Genom
lagstiftning på gemenskapsnivå harmoniseras medlemsstaternas
nationella rättsordningar på särskilda områden. I övrigt tillämpas
den på EG-fördraget grundade principen om ömsesidigt erkännande.
För att regler av betydelse för den inre marknaden skall fungera väl
bedömer regeringen som särskilt angeläget
- att gemenskapsregler genomförs korrekt på nationell nivå och att
principen om ömsesidigt erkännande tillämpas på fördragsenligt sätt
så att särregler på nationell nivå som hindrar fri rörlighet endast
används när det är befogat med hänsyn till ett viktigt intresse såsom
skydd för liv och hälsa, arbetar- och konsumentskydd eller skydd
för miljön,
- att regelreformering bedrivs effektivt på alla nivåer,
- att överträdelser mot gemenskapsrätten åtgärdas snabbt och
effektivt.
Ett utökat administrativt samarbete och utbyte av information är
viktigt för att skapa effektiva administrativa rutiner, göra en effektiv
övervakning av den inre marknaden möjlig och skapa en god
information till företag och enskilda i medlemsstaterna.
För att skapa det nödvändiga engagemanget för den inre
marknadens framgång och för att göra det möjligt för företag och
enskilda att dra nytta av möjligheter och rättigheter på den inre
marknaden krävs bättre informationsinsatser.
Utgångspunkten för en fungerande inre marknad är att medlemsstaterna
respekterar EG-fördraget som är den rättsliga ramen för samarbetet och
som all gemenskapslagstiftning i princip grundar sig på. Gemenskapen
tillämpar huvudsakligen två modeller för att åstadkomma en fungerande
rättsordning på den inre marknaden.De är dels principen om ömsesidigt
erkännande av andra medlemsstaters regler och produkter, dels
22
harmonisering (tillnärmning) av medlemsstaternas lagstiftning.
Ömsesidigt erkännande
Principen innebär att medlemsstaterna ömsesidigt erkänner varandras
nationella regler och är grundläggande för den inre marknadens funktion.
Principen åskådliggörs på ett tydligt sätt i artikel 30 i EG-fördraget som
är utgångspunkten för varors fria rörlighet. Artikeln förbjuder kvantitativa
importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan. I artikel 36
finns dock undantag för åtgärder som motiveras av hänsyn till bl.a. skydd
för allmän ordning och allmän säkerhet. Begreppet "åtgärd med
motsvarande verkan" har tolkats av EG-domstolen i en rad avgöranden
och domstolen har då erkänt att det finns legitima nationella
regleringsändamål utöver de som följer av artikel 36, s.k. tvingande
hänsyn. I målet 120/78 Rewe-Zentral AG mot Bundesmonopolverwaltung
för Branntwein ("Cassis de Dijon") lades den viktiga Cassis-principen fast
som innebär att medlemsstaterna ömsesidigt erkänner varandras varor som
lagligen tillverkats och marknadsförts.
Cassis-principen gäller så länge gemensamma regler saknas.
Medlemsstaterna har dock möjlighet att stoppa en vara från en annan
medlemsstat om det krävs för att upprätthålla en effektiv skattekontroll,
skydd för allmän hälsa, skydd av god handelssedvana, konsumentskydd,
miljöskydd, förbättrad arbetsmiljö och främjande av kulturellt skapande.
Undantagen är en del av Cassis-principen och kompletterar de undantag
som finns inskrivna i artikel 36. En förutsättning för att kunna åberopa
undantag är att de är proportionella, dvs. åtgärderna far inte vara mer
ingripande i den fria rörligheten för varor, än vad som kan anses
behövligt med hänsyn till undantaget (proportionalitetsprincipen). Vidare
får åtgärder som hindrar handeln inte heller utgöra medel för godtycklig
diskriminering eller förtäckt begränsning. Uppfattningarna om vad som
faller in under artikel 36 eller undantagen enligt Cassis-principen går ofta
vitt isär. Detta bidrar till den osäkerhet som finns i dag på marknaden om
vilka nationella regler som är förenliga med principen om ömsesidigt
erkännande.
Harmonisering (tillnärmning)
Den andra modellen som gemenskapen använder sig av för att fa den inre
marknaden att fungera är att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning
dvs. att tillse att medlemsstaternas lagstiftning överensstämmer med
varandra.
Varje harmoniseringsåtgärd har sin grund i EG-fördraget. Beroende på
område kan rådet fatta beslut om åtgärder för tillnärmning med antingen
kvalificerad majoritet eller enhällighet. Problem uppstår ibland när det
gäller att klarlägga vilken rättslig grund en rättsakt skall baseras på. Ett
tydligt exempel är rättsakter om miljöåtgärder som antingen kan stödja sig
på artikel 100a eller 130s i fördraget. Vilken artikel som läggs till grund
för rättsakten påverkar grad av harmonisering, om beslut fattas med
majoritet eller enhällighet och möjligheten att använda sig av nationella
Skr. 1996/97:83
23
avvikelser. Skr. 1996/97:83
Harmonisering sker vanligtvis genom direktiv. Dessa kan utformas på
olika sätt beroende på hur stor likhet man eftersträvar mellan
medlemsstaternas lagstiftning. Det finns olika modeller. Total
harmonisering innebär att alla medlemsstater måste tillse att varor som
uppfyller de gemensamma kraven får fritt tillträde och att man samtidigt
utestänger de varor som inte uppfyller kraven. Optionell harmonisering
innebär att man inte får hindra marknadstillträdet för varor som uppfyller
de gemensamma reglerna, men man får samtidigt behålla nationella regler.
Minimiharmonisering slutligen innebär att medlemsstaterna lämnas ett
stort utrymme att föreskriva om nationell reglering. De gemensamma
reglerna slår endast fast en lägsta nivå vilken medlemsstaterna inte får
underskrida. Minimiharmonisering gäller ofta skyddsnivåer och
gränsvärden.
Den vanligaste harmoniseringsmetoden är i dag direktiv enligt nya
metoden. Den innebär att de väsentliga säkerhetskraven totalharmoniseras.
Eventuella tekniska detaljlösningar utarbetas i standarder som tas fram av
de europeiska standardiseringsorganen. Även om inte standarder utgör
bindande rättsregler, förutsätts en produkt som uppfyller en sådan standard
leva upp till direktivens krav.
Undantag från harmoniserade områden
Huvudregeln när ett område är harmoniserat är att nationella avvikelser
inte är tillåtna.
I EG-fÖrdraget finns emellertid en begränsad rätt för medlemsstater att
göra avvikelser från de harmoniserade reglerna. Enligt artikel 100a p.4
kan medlemsstaterna efter det att rådet med kvalificerad majoritet beslutat
om en harmoniseringsåtgärd tillämpa strängare nationella regler när dessa
grundar sig på väsentliga behov som anges i artikel 36 eller som avser
miljö eller arbetsmiljöskydd. Artikel 100a.4 innebär helt klart en avvikelse
från huvudregeln och har givit upphov till många tolkningar. Av den
anledningen är det svårt att med klarhet uttala sig om vad som i praktiken
kan räknas som undantag från grundprincipen. I den pågående
regeringskonferensen har Sverige fört fram förslag om att artikel 100a.4
bör förtydligas. Sverige anser att det klart bör framgå att medlemsstaterna
skall ha rätt att införa nationella bestämmelser efter det att harmonisering
har genomförts om det sker med stöd av nya omständigheter som inte var
kända när harmoniseringsåtgärden vidtogs.
Slutligen kan även s.k. skyddsklausuler medföra provisoriska avvikelser
från harmoniserade områden.
Sveriges syn på ömsesidigt erkännande och harmonisering
Även om Sverige är en av de mindre medlemsstaterna i EU och
följaktligen är mycket beroende av att de gemensamma reglerna tillämpas
enhetligt, bör från svenskt håll betonas att harmoniseringsåtgärder inte får
bli ett självändamål. Många områden är av olika skäl inte lämpliga att
harmonisera och behovet av harmonisering skiftar kraftigt mellan olika
24
områden. Härtill kommer att harmonisering i vissa fall kan innebära Skr. 1996/97:83
påfrestningar för de nationella rättssystemen. Det gäller särskilt inom
civilrätten. Enligt Sveriges mening bör harmoniseringsåtgärder endast
användas då det är nödvändigt för att uppnå EG-fördragets målsättningar.
Vid avvägningar om ett område skall harmoniseras eller inte måste såväl
proportionalitetsprincipen som subsidiaritetsprincipen iakttas. Med tanke
på det breda genomslag som harmoniserade rättsakter får i
medlemsstaterna och mot bakgrund av svårigheterna att rätta till
uppkomna brister är det viktigt att arbetet präglas av stor noggrannhet.
Även i övrigt måste samma kvalitetskrav ställas på gemenskaps-
lagstiftning som på nationell lagstiftning.
På oreglerade områden är det angeläget att medlemsstaterna tillämpar
den grundläggande principen om ömsesidigt erkännande och att nationella
särbestämmelser som hindrar den fria rörligheten verkligen är befogade
och förenliga med EG-fördraget. För att gemenskapen skall kunna
utvecklas och bli mer effektiv måste ömsesidigt erkännande tillämpas av
samtliga medlemsstater. Idag förekommer att medlemsstater i strid med
denna princip kräver ytterligare kompletteringar när det gäller varor,
tjänster, etableringar eller intyg av olika slag. Viktigt är att gemenskapens
principer för bedömning av överensstämmelse får genomslag i hela
unionen. En framtida väg för att få gemensamma regler är att använda
standarder på flera områden och i större utsträckning än vad som sker i
dag. Användandet av standarder innebär att samtliga länder får samma
utgångspunkter för att kunna tillämpa ömsesidigt erkännande.
Ett grundläggande krav för att den inre marknaden skall fungera effektivt
är att den lagstiftning som medlemsstaterna har beslutat om också
genomförs i nationell lagstiftning. I dagsläget har 63,8 procent av de
åtgärder som finns upptagna i 1985 års vitbok genomförts i samtliga
medlemsstater. Enligt den senaste rapporten från den 7 februari 1997 är
Nederländerna och Danmark bäst på att genomföra gemenskapsdirektiv
upptagna i 1985 års vitbok i nationell lagstiftning (båda 99,1 procent).
Sverige ligger på tredje plats med 213 anmälda direktiv eller 98,6 procent.
Sämst av medlemsstaterna är Tyskland med 88,5 procent och Österrike
med 86,2 procent. Vitboken omfattar totalt 218 direktiv som skall vara
genomförda och anmälda. Enligt motsvarande sammanställning över
samtliga 1421 inremarknadsdirektiv har Sverige genomfört 1213 stycken
(90,4 procent) vilket innebär en nionde plats. En kontroll i
regeringskansliet av tidigare lämnade uppgifter visar dock preliminärt att
ytterligare 100 direktiv är både genomförda och anmälda.
I och med att en stor del av vitboksdirektiven antagits blir det nationella
genomförandet avgörande för den inre marknadens funktion. Det faktum
att medlemsstaterna vidtagit åtgärder för att genomföra direktiven är dock
ingen garanti för att det skett på ett korrekt sett. Det är för alla berörda,
inte minst de små och medelstora företagen, viktigt att lika villkor skall
25
gälla för alla ekonomiska aktörer. Risken finns annars att Skr. 1996/97:83
konkurrenssnedvridning uppstår mellan de ekonomiska aktörerna inom
unionen. Det är därför mycket angeläget att bristande nationellt
genomförande av gemenskapslagstiftning och felaktig tillämpning av
principer om ömsesidigt erkännande åtgärdas samt att detta görs inom
rimlig tid för företag och enskilda som drabbas. Sker inte detta finns risk
för att legitimiteten hos den inre marknaden hotas och därmed hela
unionen.
Sverige anser i likhet med kommissionen att det är framförallt på
nationell nivå som åtgärder skall vidtas. Medlemsstaterna måste leva upp
till de förpliktelser som de själva varit med om att besluta. Sverige anser
emellertid att om en medlemsstat inte uppfyller sina förpliktelser,
kommissionen bör ta det övervakningsansvar som ålagts den och använda
de möjligheter som finns för att förmå medlemsstaterna att fullgöra sina
skyldigheter.
I arbetet med att genomföra ett direktiv på nationell nivå upptäcks ofta
att bestämmelser fått en utformning som i efterhand framstår som mindre
lämplig. Det ligger då i alla medlemsstaters intresse att en snabb justering
kan komma till stånd. Vid själva genomförandet av direktiv ställs
medlemsstaterna ofta inför en rad vägval. Enligt Sveriges mening finns
ett intresse av att medlemsstaterna i möjligaste mån väljer samma
lösningar. Sverige anser därvid att det är viktigt att medlemsstaterna i
större utsträckning samråder och utbyter information i dessa frågor för att
undvika att medlemsstaterna genomför rättsakterna på olika sätt och
därigenom skapar avvikelser i den gemensamma lagstiftningen.
Den inre marknaden kritiseras ofta för att inte vara tillräckligt effektiv och
för att vara överreglerad. Inom EU har tanken väckts att avreglera på EU-
nivå och i högre utsträckning lita till ömsesidigt erkännande. Sverige
anser dock rent principiellt att det finns mycket att vinna på att samtliga
medlemsstater förvaltar det som hittills har åstadkommits och att man
låter den inre marknaden fa en möjlighet att konsolideras.
Enligt Sveriges mening är det mycket viktigt att tillse att regler inte far
handelshindrande effekter. För att undvika att sådana effekter uppstår kan
man liberalisera reglerna genom att ta bort, ändra eller införa nya regler.
Naturligtvis innebär även ett enhetligt genomförande av EG-direktiv att
man undviker handelshindrande effekter.
Även utan handelshindrande effekter kan emellertid regler fa negativa
konsekvenser av annat slag. När det gäller att motverka sådana
konsekvenser talar man i EU liksom i andra medlemsstater om
regelförenkling och annan regelreformering. Med regelförenkling avses
ofta att regler görs lättillgängliga och klara och att man undviker byråkrati
samt för många regler. Regelförenkling innebär ibland avreglering, vilket
ofta kan vara liktydigt med omreglering eller val av andra styrmedel.
Ibland avskaffas ett regelsystem men andra typer av styrmedel sätts in för
att motverka negativa effekter. Regelförenkling syftar ofta till att sänka Skr. 1996/97:83
kostnaderna och minska byråkratin, vilket ofta är särskilt viktigt för små
och medelstora foretag.
Initiativ på EU-nivå
Under de senare åren har kommissionen tagit alltfler initiativ i arbetet
med regelreformering. Det gäller förslag på åtgärder, i synnerhet
förenkling, som effektivt skall samverka för att göra
gemenskapslagstiftningen klarare och mer lättillgänglig. Förslagen har
särskilt uppmärksammat små och medelstora företags situation.
Kommissionens initiativ har följt två huvudsakliga handlingslinjer: nya
lagförslag skall uppfylla bestämda kriterier på stringens, klarhet och
genomskådlighet. Vidare skall gällande lagstiftning revideras och texterna
göras mer lättillgängliga. Kommissionen har under 1996 vidare lanserat
ett projekt för att förenkla lagstiftningen, Förenklad lagstiftning på den
inre marknaden (SLIM - ett pilotprojekt). Syftet är att utvärdera hur man
på lämpligaste sätt kan förenkla reglerna inom vissa sektorer och därmed
minska de svårigheter som finns i dag. Arbetet sker i grupper där experter
och jurister från medlemsstaterna ingår och skall utmynna i
rekommendationer som kommissionen sedan skall gå igenom. Projektet
är ett första steg på vägen och kommissionen påpekar att andra
institutioner och medlemsländer måste följa efter för att projektet skall fa
fullt genomslag. Det är framför allt viktigt att medlemsstaterna tillser att
den nationella överregleringen åtgärdas eftersom många av problemen i
dag ligger på nationell nivå.
Sveriges syn på regelreformering
Regeringen vill understryka vikten av god regelkvalitet. Reglerna skall
vara ändamålsenliga för sitt syfte och uppfylla krav på klarhet,
begriplighet och lättillgänglighet. I dag finns ett för stort antal regler
vilket gör att det är svårt att veta vad som gäller och att det är onödigt
krångligt för många företag att verka på den inre marknaden. En
minskning av antalet regler och en förenkling av befintliga regler är därför
nödvändig.
Regeringen ser arbetet med regelreformering som ett av de nödvändiga
instrumenten för att främja ekonomisk tillväxt samt ökad och tryggad
sysselsättning både på den inre marknaden och i Sverige. För regeringen
är det mycket viktigt att löpande och mer metodiskt och effektivt arbeta
med regelreformering. På så sätt kan man motverka att regler i onödan
snedvrider konkurrensförutsättningarna, skapar kostnader och hinder,
särskilt för de små och medelstora företagen eller på annat sätt fördyrar
produktionen eller distributionen.
Samtidigt som regeringen delar kommissionens grundsyn vad gäller
regelreformering vill regeringen dock starkt understryka att det självfallet
är nödvändigt att beakta de intressen som regler skall skydda.
Försämringar av skyddet för viktiga intressen såsom liv och hälsa, arbetar-
och konsumentskydd samt miljön far inte ske.
27
Regeringen stöder därför det arbete som pågår inom EU med att Skr. 1996/97:83
förenkla och förbättra regelverket inom den gemensamma marknaden. I
detta arbete betonar Sverige kvaliteten i lagstiftningsproduktema. Arbetet
bör leda till en förbättring av dagens situation då den komplicerade
beslutsprocessen har en tendens att utmynna i diffusa kompromisser som
är juridiskt otillfredsställande. Det ovannämnda SLIM-projektet är högt
prioriterat och regeringen ställer sig positiv till att projektet fortsätter med
nya sektorer. Sverige bör aktivt vara med och påverka vilka sektorer som
skall prioriteras.
Nationella åtgärder
Kommissionen har starkt, och vid upprepade tillfällen, understrukit att
arbetet med regelreformering måste bedrivas effektivt också på den
nationella nivån. Regeringen delar denna uppfattning. I Sverige har
regelreformeringsarbetet till en början och sedan under en följd av år
drivits inom ramen för ett program för god regelkvalitet. Regeringen
förstärkte därefter arbetet genom anvisningar för myndigheterna att göra
konsekvensanalyser av sina egna regler.
Vid årsskiftet 1994/95 togs ännu ett grepp i detta arbete. Genom ett
regeringsbeslut infördes ett system för en systematisk genomgång i
regeringskansliet av regler som berör företagen. Bland annat rör det
analys av vissa reglers konsekvenser och effekter for marknadens förmåga
att fungera effektivt.
Regeringen bedömer att det är angeläget att påtagligt bredda och
intensifiera arbetet med att identifiera och söka lösa sådana problem som
särskilt de små företagen upplever. Därför har regeringen nyligen beslutat
att förstärka arbetet med regelreformering med en bred satsning for att i
aktiva former hjälpa småföretagen genom att bl.a. identifiera och rensa
bort onödiga hinder for småforetagsetableringar och småföretagstillväxt.
För denna uppgift har regeringen tillsatt en särskild
SmåfÖretagsdelegation. Den skall kontinuerligt föreslå åtgärder för att
undanröja sådana hinder. Delegationsarbetet skall baseras bl.a. på en bred
och åtgärdsinriktad dialog med näringslivets organisationer, fackliga
organisationer, statliga myndigheter och kommuner (Dir. 1996:60).
Regeringen driver således ett omfattande och brett samt aktivt och
praktiskt utformat program for regelreformering, med särskild inriktning
på småföretagen. Det viktiga arbetet kommer att fortsätta efter praktiskt
utformade huvudlinjer.
Sverige arbetar redan i den riktning som kommissionen önskar. Det är
i hög grad angeläget att arbetet också på gemenskapsnivå får
genomslagskraft i tillräcklig grad i alla medlemsstater, samt att betydande
praktiska resultat uppnås i bred omfattning inom rimlig tid.
28
Skr. 1996/97:83
Kommissionen har som "fördragets väktare" en viktig roll i att övervaka
att medlemsstaterna tillämpar och genomför EG-rätten på ett riktigt sätt.
Till kommissionen kommer det in klagomål från enskilda eller andra
medlemsstater om påstådda överträdelser av EG-rätten. Kommissionen
kan också på eget initiativ ta upp sådana frågor.
Om kommissionen anser att en medlemsstat inte har uppfyllt sina
skyldigheter enligt fördraget eller andra rättsakter gäller enligt artikel 169
i EG-fördraget att kommissionen skall avge ett motiverat yttrande efter att
ha givit den berörda staten tillfälle att komma in med sina synpunkter.
Därefter får kommissionen föra ärendet vidare till domstolen. Det första
steget i det formella överträdelseförfarandet är alltså att kommissionen
genom en s.k. formell underrättelse ger medlemsstaten tillfälle att komma
in med synpunkter på det påstådda fördragsbrottet.
Normalt har det dock tagits flera informella kontakter, innan ett ärende
har avancerat så långt att kommissionen lämnar över en formell
underrättelse till medlemsstaten. Kommissionen brukar inledningsvis
lämna över en skriftlig förfrågan om de ifrågasatta nationella reglerna till
medlemsstaten. Det förekommer också andra informella kontakter i
ärendena, såväl före som efter ett eventuellt beslut om formellt förfarande.
Det kan röra sig om ytterligare skriftväxling eller möten mellan
kommissionen och företrädare för regeringen. Bland annat hålls årligen
möten i Sverige, s.k. paketmöten, mellan kommissionens generaldirektorat
för den inre marknaden (DG XV) och företrädare för berörda departement
angående aktuella ärenden som ligger inom det generaldirektoratets
verksamhetsområde. Beträffande formella överträdelseförfaranden mot
Sverige har detta hittills skett i ett fåtal ärenden. Det har bl.a. rört frågor
om svensk reglering på bilavgasområdet, kemiområdet och det
alkoholpolitiska området.
För att den gemensamma marknaden skall fungera räcker det inte med att
länderna satt upp ett gemensamt regelverk, utan det måste även
genomföras i de olika ländernas lagstiftning och tillämpas på ett likartat
sätt. De senaste undersökningarna har visat att länderna skiljer sig åt
kvalitativt och kvantitativt när det gäller både genomförande och
tillämpning av gemenskapslagstiftningen.
Den bakomliggande orsaken till att medlemsstaterna hanterar
lagstiftningsfrågorna olika är kulturella skillnader och skillnader i
rättstraditioner. De nationella administrationerna i medlemsstaterna skiljer
sig helt enkelt åt. Likaledes skiljer sig strukturen åt, liksom de enskilda
tjänstemännens bedömningar av olika frågor. Sist men inte minst är
sanktionssystemen i medlemsstaterna olika. För att det gemensamma
regelverket skall fylla den funktion som varit avsikten och utgöra ramen
29
för den fria cirkulationen av varor, tjänster, personer och kapital, krävs Skr. 1996/97:83
ytterligare insatser. Det gäller samarbetet mellan förvaltningarna nationellt
och internationellt och kontakterna mellan förvaltningarna och
medborgama/konsumentema och företagen.
För att fa den inre marknaden att fungera på ett bra sätt har rådet i tre
resolutioner uppmanat medlemsstaterna och kommissionen att intensifiera
sina ansträngningar
- rådets resolution av den 10 oktober 1994 om att ge fritt spelrum för
dynamiken och den innovativa potentialen i små och medelstora företag,
inbegripet hantverkssektom och mycket små företag, i en
konkurrensinriktad ekonomi (94/C 294/04),
- rådets resolution av den 16 juni 1994 om utveckling av det
administrativa samarbetet i samband med genomförandet och
tillämpningen av gemenskapsrätten inom den inre marknaden (94/C
179/01),
- rådets resolution av den 8 juli 1996 om samarbete mellan förvaltningar
för att genomföra den lagstiftning som rör den inre marknaden (96/C
224/03).
Lagstiftningen och dess tillämpning skall undersökas och
förvaltningssamarbetet ytterligare utvecklas. Den första resolutionen är
särskilt inriktad på små och medelstora företag och möjligheterna att
eliminera de lagstiftningsmässiga och administrativa hinder som dessa
möter. Medlemsstaterna uppmanas att inrätta särskilda kontaktpunkter där
små och medelstora företag kan fa hjälp. Vidare skall formerna för
informationsutbytet mellan medlemsländerna intensifieras.
Den andra resolutionen är inriktad på samarbetet mellan myndigheterna
i Europa. Också här skall kontaktpunkter inrättas. Ett stort antal områden
för förvaltningssamarbete anges. Det gäller områden där samarbetet sedan
länge varit etablerat, t.ex. tullområdet och veterinära kontroller samt
bank- och försäkringsfrågor. Vidare skall även nya områden omfattas av
samarbetet såsom livsmedel, strategiska produkter och läkemedel. I
resolutionen nämns också produktsäkerhet, transport och
telekommunikation, skjutvapen och kulturföremål m m. Det är särskilt
angeläget för svenskt vidkommande att ett vidare samarbete kommer till
stånd. Särskilt är industrivaror och offentlig upphandling viktigt.
Den tredje resolutionen lyfter fram det gemensamma samarbete som
behövs för att upprätthålla en acceptabel kontroll inom områden som
täcks av direktiv enligt nya metoden. Medlemsstaterna uppmanas även
inrätta kontaktpunkter för enskilda personer för att underlätta för dem att
utöva sina rättigheter. Med hjälp av utbildningssamarbete i
Karolusprogrammet och transeuropeiska elektroniska nätverk skall
samarbetet förstärkas. Det slås även fast att kontaktpunkterna och
samarbetet som etablerats på europeisk nivå skall sättas i förbindelse med
samarbetet som utvecklats på nationell nivå.
Förvaltningsområdet håller således på att knytas samman för att stödja
samarbetet i det gränslösa Europa vilket är en förutsättning för det
förtroende som krävs bl.a. för effektiv marknadskontroll och ömsesidigt
erkännande. En utredning pågår f.n. om hur det svenska 30
kontaktpunktsystemet svarar mot de tre resolutionerna.
Skr. 1996/97:83
För den enskilda människan innebär en väl fungerande inre marknad även
rätt att flytta från ett land till ett annat och arbeta, studera eller bo där.
Reformer när det gäller pensioner, socialförsäkringsförmåner och
ömsesidigt erkännande av examina har ytterligare underlättat den enskilde
medborgarens val.
Kommissionen har i nära samarbete med Europaparlamentet och
medlemsländerna tagit initiativ till en omfattande satsning för att utöka
medborgarnas möjligheter att bättre utnyttja den inre marknaden. Tanken
är att ge allmänheten saklig och lättillgänglig information om vad
medlemskapet innebär - vilka möjligheter som erbjuds, men också vilka
begränsningar som finns.
Informationsinitiativet innebär att sju informationsbroschyrer inom olika
områden har presenterats under hösten 1996 och kommer att presenteras
under 1997. Broschyrerna som utkom under 1996 handlar om att arbeta
i ett annat EU-land, att flytta till ett annat EU-land och att studera,
yrkesutbilda sig eller forska i ett annat EU-land. I juni kommer två
broschyrer om att köpa varor och tjänster i EU, inklusive finansiella
tjänster och att resa i EU. Parlamentet har beviljat medel for den första
delen som sträcker sig till juni 1997. Om medlemsländerna ställer sig
positiva till en fortsättning kommer de två sista broschyrerna att ges ut i
oktober och kommer att behandla hälsa, säkerhet och jämställdhet samt
tredjelandsmedborgamas rättigheter på den inre marknaden. I Sverige
pågår arbete med att ta fram förenklade broschyrer anpassade för
handikappade. Dessa börjar distribueras under våren.
Regeringen stödjer en fortsatt satsning på informationsprojektet som är
en del av kommissionens informationsprogram.
Redan genom Romfördraget åtog sig EG-ländema att avskaffa tullar,
kvantitativa restriktioner och andra hinder i handeln mellan
medlemsstaterna. Eftersom medlemsländerna har samma tullar och samma
handelspolitik mot tredje land finns det i princip inget behov av kontroller
i handeln mellan dem av produkter som kommer från tredje land. När en
vara har importerats till gemenskapen och tullbehandlats i något
medlemsland skall den fritt kunna säljas mellan alla länder i
gemenskapen. EG har en gemensam jordbrukspolitik, vilket innebär att
frihandeln också kan omfatta jordbruksvaror. På samma sätt finns en
gemensam fiskeripolitik.
31
Regeringens bedömning: Konsumenternas och företagens
förtroende för den inre marknaden måste förstärkas. De ekonomiska
aktörerna måste kunna utnyttja resultatet av de positiva ändringar
som faktiskt genomförts och konsumenterna och arbetstagarna
måste kunna lita på att produkterna uppfyller en tillfredsställande
standard.
Den fria varurörligheten är starkt beroende av klara regler.
Gemensamt beslutade regler måste genomföras på ett enhetligt sätt.
En gemensam bas är nödvändig inte minst som grund för avtalen
med tredje land.
Om reglerna är utformade i nationella bestämmelser måste
principen om ömsesidigt erkännande av likvärdiga regler
respekteras. Den nya informationsproceduren kommer
förhoppningsvis att leda till att ömsesidigt erkännande används i
större utsträckning och på ett mer enhetligt sätt. Överlag anser
regeringen att informationsprocedurema bör utnyttjas mer effektivt
för att undvika handelshinder för svenska företag. Innan nationella
särregler som hindrar handeln med varor övervägs bör analyseras
om det är befogat med hänsyn till viktiga intressen såsom skydd för
liv och hälsa, arbetar- och konsumentskydd eller skydd för miljön.
För varje produktsektor måste bedömas vilken åtgärd - bindande
rättsakter, ömsesidigt erkännande eller ökad satsning på standarder -
som är mest lämplig för att åstadkomma fri varurörlighet. Ett
effektivt standardiseringsarbete och en effektiv marknadskontroll är
dock oavsett vilken åtgärd som väljs viktiga förutsättningar för en
väl fungerande inre marknad. Ökat förtroende och samarbete mellan
medlemsstaternas administrationer är också nödvändigt.
Arbetet med att eliminera kvarvarande och nytillkommande
handelshinder måste intensifieras och funktionen bör göras
tydligare i Sverige, inte minst för att underlätta för de små och
medelstora företagen.
Tre fjärdedelar av handeln mellan EU-ländema är föremål för tvingande
regler på nationell eller EU-nivå. I mitten av 1980-talet var marknaden
splittrad av nationella regler som tvingade tillverkarna att producera varor
i olika modeller för olika länder, vilket innebar stora kostnader och
minskad europeisk konkurrenskraft. Mycket arbete återstår för att få bort
de tekniska handelshindren och Sverige avser att i detta arbete verka för
att svenska företag kan handla på lika villkor och att konsumenterna
erbjuds säkra produkter.
I vitboken från år 1985 anges två principer för arbetet med att avskaffa
tekniska handelshinder, nämligen ömsesidigt erkännande och
harmonisering. För vidare beskrivning se avsnitt 3.1.
Få förslag till direktiv för nya varuområden läggs fram numera. Skälen
Skr. 1996/97:83
32
till detta kan vara att principerna om subsidiaritet och proportionalitet har Skr. 1996/97:83
fått genomslag, liksom farhågor om svårigheter att fa fram gemensamma
regler.
För att tillse att den fria varurörligheten fungerar på ett tillfredsställande
sätt står valet mellan olika metoder - ökad användning av europeiska
standarder, ömsesidigt erkännande eller bindande rättsakter. Enligt
regeringens mening går det inte att förorda en enhetlig metod for alla
produktområden, eftersom produktområdena markant skiljer sig åt.
Harmonisering med hjälp av bindande rättsakter skapar ofta klara
förutsättningar. Valet av metod bör dock präglas av noggranna
avvägningar.
Målet att avskaffa handelshinder är långt ifrån uppnått. Enligt
regeringens uppfattning bör många handelshinder kunna undanröjas om
ömsesidigt erkännande tillämpas på ett korrekt sätt. Detta är delvis en
fråga om tillit. Förtroendet myndigheterna emellan i EU måste öka.
Vidare måste de ekonomiska aktörerna börja utnyttja de nya möjligheterna
i större utsträckning än vad som hittills skett.
Nationella märkningskrav, lagstadgade eller frivilliga system, såsom
bl.a. krav från försäkringsbolag, upplevs ofta som handelshindrande. I
Tyskland, vår största handelspartner, tillämpas en mängd nationella,
regionala och t.o.m. lokala regler. Det är därför viktigt att
märkningskraven är synliga så att det är möjligt även för utländska
leverantörer att leva upp till dem.
Enhetliga regler för teknisk kontroll, kvalitetssäkring och
marknadsövervakning är viktiga för att skapa ett ökat förtroende hos
konsumenter, öka konkurrenskraften hos våra företag och, eventuellt,
minska behovet av myndighetsregler.
Nedan behandlas närmare de viktigaste medlen att uppnå fri
varurörlighet.
Fram till mitten av 1980-talet arbetade kommissionen med en
lagstiftningsteknik som innebar att samtliga krav på produkter av teknisk
art inarbetades i direktiv. Arbetet tog lång tid och det var mödosamt att
uppdatera direktiven i takt med den tekniska utvecklingen. Vidare krävdes
att direktiven skulle antas med enhällighet vilket försvårade arbetet
ytterligare. Omkring 30 procent av industriproduktionen inom EU
omfattas av denna detaljerade harmoniseringslagstiftning, t.ex. kemikalier,
läkemedel, motorfordon och livsmedel.
Kommissionens ursprungliga ambition var att harmonisera lagstiftningen
för alla produkter som mötte tekniska handelshinder på den inre
marknaden. Denna ambition har dock fallit på sin egen orimlighet.
Numera används vanligen den s.k. nya metoden (New Approach) för
harmonisering. Principen innebär att man begränsar harmoniseringen av
myndighetsföreskrifter till väsentliga säkerhetskrav och överlåter tekniska
detaljlösningar till de europeiska standardiseringsorganen (se avsnitt
3 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 83
4.1.4). De harmoniserade europeiska standarderna ger möjlighet till ett
påskyndat godkännande av produkter som omfattas av rättsakter beslutade
enligt den nya metoden. CE-märket lämnar upplysning om att tillverkaren
eller tredjepartsorganet intygar att produkten uppfyller de väsentliga
säkerhetskraven i direktivet.
När det bedöms lämpligt och förutsättningarna finns kan den nya
metoden även tillämpas på tidigare reglerade produkter och
produktområden. Detta har i viss mån skett för lågspänningsutrustning.
Enligt kommissionen omfattas minst 17 procent av produktionen inom EU
av direktiv enligt nya metoden. Karakteristiskt för dessa tjugotalet direktiv
är också att de täcker betydligt större produktområden än direktiv enligt
den gamla metoden.
Inom EU har en samlad policy lagts fast beträffande den metodik som
skall tillämpas för att fastställa produkters överensstämmelse med
föreskrivna krav. I direktiv enligt den nya metoden ges tillverkaren vissa
möjligheter att välja mellan olika alternativ vid bedömning av produkters
överensstämmelse med direktivets krav. EU:s regler för teknisk kontroll
erbjuder oftast också möjligheter att använda kvalitetssäkring enligt
internationellt erkända system som ett alternativ till traditionell provning
och certifiering. Detta understöds starkt av industrin.
Ibland är det nödvändigt att anmälda organ ombesörjer provning,
kontroll och certifiering mot direktivens krav. Detta gäller särskilt farliga
maskiner. Inom EU finns nu mer än 600 sådana organ anmälda.
Förutsättningarna för deras verksamhet, t.ex. finansiering, skiljer sig
mycket åt och ibland framförs klagomål på de anmälda organens kvalitet
i olika medlemsländer.
Ett bristande förtroende kan fortfarande konstateras myndigheterna
emellan i Europa och mellan andra intressenter när det gäller tolkning och
tillämpning av direktivens krav. Förtroendeskapande åtgärder är mycket
viktiga för att undvika praktiska problem vid tillämpningen av direktiven.
Problem uppstår ibland när flera direktiv är tillämpliga för en viss
produkt. Direktiven innehåller olika kravnivåer, provningsförfaranden och
märkningar, vilket skapar problem och onödiga fördymingar för
tillverkaren/importöre.i. Som exempel kan nämnas det horisontella
direktivet (89/336/EEG) om elektromagnetisk kompatibilitet, (EMC-
direktivet), i kombination med vissa andra direktiv, bl.a. maskindirektivet
(89/392/EEG) och lågspänningsdirektivet (89/336/EEG). Ett konkret
exempel på oklarheter rör sladdlösa handhållna maskiner. Ytterligare ett
exempel på överlappningsproblem är utrustning i bilar av typen
kommunikationsradio, stöldskydd m.m. Ett nytt EMC-direktiv för
utrustning i bilar (95/54/EG) kräver uppfyllande av särskilda krav med
resultat att samma apparater måste märkas olika för användning i bilar
och för annan användning.
På grund av den övergripande karaktären hos direktiv enligt nya
metoden finns ett stort behov av tolkningsdokument. För att eliminera
olika tolkningar bör arbetet med tolkningsdokumenten formaliseras.
De flesta direktiv antagna enligt den nya metoden är snart i kraft fullt
ut. Ett kvarstående problem är att de harmoniserade standarder som
behövs för att säkra fri varurörlighet inte hunnit tas fram inom alla
Skr. 1996/97:83
34
sektorer. Bristen på standarder innebär att provning och certifiering hos Skr. 1996/97:83
tredje part (anmält organ) måste användas i större utsträckning än vad
som annars skulle vara fallet. Speciella svårigheter har uppstått inom de
omfattande produktområdena för maskiner och byggvaror. Regeringen
avser att även i fortsättningen verka för en effektivisering av
standardiseringsarbetet för att fa fram standarder som är nödvändiga för
en fungerande inre marknad.
För teknisk kontroll av produkter som inte omfattas av EG-direktiv
gäller den s.k. Cassis-principen (se avsnitt 3.1). Det innebär i detta
sammanhang att nationella myndigheter inte kan ställa krav på
omprovning etc. av produkter som redan granskats av ett kompetent organ
i en annan medlemsstat. Ackreditering av laboratorier, certifieringsorgan
eller besiktningsorgan enligt relevant standard i den s.k. EN 45000-serien
kan styrka sådan kompetens. I Sverige är det Styrelsen för ackreditering
och teknisk kontroll, SWEDAC, som är nationellt ackrediteringsorgan. 1
samråd med berörda föreskrivande myndigheter är det SWEDAC som
utser s.k. anmälda organ.
Med förverkligandet av den inre marknaden följer att kontroll av
produkter ur bl.a. säkerhetssynpunkt inte längre utförs vid respektive
medlemsstats gränser. I enlighet med EG:s system för provning och
kontroll ("global approach") far myndighetskontroll heller inte vara ett
krav för marknadstillträde. Kontrollen skall i fortsättningen endast ske
stickprovsmässigt efter marknadstillträdet s.k. marknadskontroll.
Marknadskontrollen är det verktyg som staterna förfogar över för att tillse
att föreskrivna kontrollformskrav är uppfyllda och att tillverkarna tar
ansvar för att produkterna uppfyller ställda säkerhetskrav. Särskilt viktigt
är att konsumenterna kan lita på att produkterna de köper är säkra.
Utformning och utförande av marknadskontrollen är den enskilda
medlemsstatens uppgift. Det är viktigt för att den skall fungera på ett
likvärdigt sätt i alla medlemsstater och på en nivå som är tillräcklig för
att garantera säkra produkter på den inre marknaden.
Ur konkurrensaspekt är det av största betydelse att tillse att företag
följer samma kravnivåer. Vidare är säkerställandet av en tillräcklig volym
och adekvat nivå på marknadskontrollen bland alla medlemsstater en
viktig fråga för den inre marknaden, inte minst i utvidgningsperspektivet.
För att öka förståelsen mellan medlemsstaterna för de olika
marknadskontrollsystemen och för att stärka samarbetet mellan
medlemsstaterna på detta område har regeringen tillsammans med
kommissionen planerat en särskild konferens hösten 1997. Regeringen
verkar redan aktivt för att kontaktpunkter mellan marknadskontrollerande
myndigheter skall skapas och att samarbetet mellan medlemsstaternas
administrationer skall utvecklas och fördjupas. På svenskt initiativ har
marknadskontroll diskuterats inom ramen för kommissionens kommittéer
om inremarknadsarbetet. En prioriterad fråga för svenskt vidkommande
35
är att marknadskontroll även tas upp och diskuteras i de tekniska Skr. 1996/97:83
kommittéer som finns under nästan varje produktdirektiv.
Kunskap om vilka produkter som stoppas i andra medlemsstater, vilka
kontrollinsatser som planeras etc. är av utomordentligt stor betydelse för
en effektiv marknadskontroll. För att tillförsäkra en någorlunda enhetlig
skyddsnivå på marknadskontrollen i EU behövs bättre samordnade
informationssystem när det gäller varor som stoppas i medlemsstaterna.
De instrument som finns i dag är bl.a. den nya informationsproceduren.
utlösandet av skyddsklausuler och RAPEX-systemet (Rapid Exchange of
Information) under produktsäkerhetsdirektivet (92/59/EEG). Det är
nödvändigt att skyddsklausulema, som kan utlösas av en medlemsstat när
en harmoniserad standard inte anses svara mot direktivets väsentliga
säkerhetskrav, hanteras korrekt.
Den nya metoden innebar en ny arbetsfördelning mellan myndigheterna
å ena sidan och den privaträttsliga standardiseringen å den andra. Den nya
arbetsfördelningen har ställt stora krav på den europeiska
standardiseringen att fa fram nödvändiga standarder. Övergången från
nationellt inriktad standardisering till europeisk standardisering har i stort
sett ägt rum på mindre än ett halvt decennium. Den nya metoden har
inneburit en tjugodubbling av den årliga tillkomsten av europeiska
standarder, dvs. totalt 5 000 nya europeiska standarder. Arbete pågår med
16 000 standardiseringsprojekt. En stor del av dessa grundar sig på
internationella standarder. Brist på harmoniserade standarder är dock
fortfarande ett stort problem.
För närvarande pågår inom EU en utvärdering av de senaste tio årens
standardiseringspolitik. En tendens är att i större utsträckning förlita sig
på standarder som inte har en självklar koppling till produktdirektiv. Detta
är speciellt tydligt inom informationsteknik och telekommunikations-
områdena. Kommissionen har initierat en studie om standarders rättsliga
status i de olika medlemsländerna. En intressant fråga för framtida EU-
reglering är vad som skall inordnas i europalagstiftningen och vad som
skall anförtros åt europastandardiseringen samt hur man i dessa
avseenden skall förhålla sig till det globala harmoniserings- respektive
standardiseringsarbetet. Det bör även undersökas hur långt det är lämpligt
att använda sig av europeiska standarder inom olika politikområden som
t.ex. bioteknik, livsmedel, arbetsmiljö, transporter, yttre miljö och - inte
minst - tjänsteområdet.
Sedan de allmänna riktlinjer fastställdes år 1984 för samarbetet mellan
EU och de europeiska standardiseringsorganen har skett en betydande
utveckling, inte minst beträffande de olika roller som de europeiska
institutionerna, medlemsstaterna och de europeiska standardiserings-
organen har i uppbyggnaden och utvecklingen av det europeiska
regelverket. Sverige bör verka för en översyn av dessa riktlinjer.
Ökad användning av standarder för att uttrycka tekniska krav och krav
på kvalitetsledningssystem m.m. för med sig att standardiseringsarbetet Skr. 1996/97:83
bör göras mer synligt och tillgängligt. Förbättrade förutsättningar för
intressenterna i näringslivet och hos myndigheterna att påverka och
tillgodogöra sig standardiseringsarbetet är viktigt. 1 synnerhet är
konsumenters och småföretags möjligheter att följa och påverka denna
utveckling nödvändiga att beakta.
Finansieringen av europastandardiseringen är en utomordentligt viktig
fråga i detta sammanhang. I Sverige utreder Riksrevisionsverket f.n. vissa
frågor om finansiering av den svenska standardiseringsorganisationen.
Förhållandet till global standardisering och harmonisering föranleder
särskild uppmärksamhet. Internationell standardisering är på vissa
områden starkt kopplad till förekomsten av multinationella företag inom
teknikområdet. När Europa ligger före kan det vara svårt att "invänta"
globala standarder, i synnerhet inom områden där specifikationer snabbt
måste fram för att inte hämma utvecklingen eller där harmoniserad
europastandard behövs för tillämpning av direktiv enligt den nya metoden.
Inom vissa områden finns däremot sedan länge etablerade internationella
system, t ex inom sjö- och luftfart. Elområdet är vidare ett produkt-
område där europeisk standard nästan helt överensstämmer med
internationell standard.
Med hänsyn till varu- och tjänstehandelns alltmer internationella
karaktär är det också av största vikt att de europeiska reglerna för teknisk
kontroll (ackreditering, provning och certifiering) är harmoniserade med
motsvarande regler inom det internationella standardiseringsorganet ISO.
Andra viktiga frågor för svensk del är
- att verka för att de europeiska standardiseringsorganen eftersträvar en
effektiv standardisering, undvika dåligt fungerande standarder och
överstandardisering, främja IT-användning i arbetsprocesser och för
tillgång till standarder,
- att fastställa klara övergångsregler för nya eller reviderade
harmoniserade europastandarder med syfte att underlätta tillämpningen av
regelverken för näringslivet och de regelskapande organen i Europa,
- att miljöaspekter systematiskt beaktas i standardiseringen. I Sverige har
direktiv getts till en särskild utredare att föreslå en metod för hur
miljöhänsyn kan integreras i det svenska standardiseringsarbetet med syfte
att denna skall kunna användas i arbetet med europeiska standarder.
Nära kopplat till frågor om EU:s metoder för harmonisering, provning och
kontroll, standardisering och marknadskontroll är EU:s olika avtal med
tredje länder gällande regler för ökad frihandel. Det är ännu inte möjligt
att avgöra hur kommande tredjelandsarrangemang påverkar utvecklingen
inom den inre marknaden.
Förutom EES-ländema och Turkiet väntas även Schweiz och vissa av
de central- och östeuropeiska länderna inom kort uppnå särskilda
arrangemang med EU för ökat ömsesidigt marknadstillträde. -
Förhandlingar pågår mellan EU och vissa tredje länder om ömsesidigt Skr. 1996/97:83
erkännande av provning, certifiering m.m., s.k. MRA-avtal (MRA står för
Mutual Recognition Agreement). Dessa ingås med tredje länder som har
lika väl utvecklade regler men en annan regelstruktur. EU erbjuder
förenklat marknadstillträde till hela sin marknad genom att certifiering
m.m. kan utföras i exporterande land mot EU:s krav. Motsvarande
ordning förutses gälla för EU:s export till berörda tredje länder. Några
viktiga sektorer som regleras av direktiv enligt den nya metoden är de
som i första hand berörs liksom läkemedelsområdet och regler om god
laboratoriesed. De länder som är aktuella i MRA-förhandlingama är f.n.
Israel, Kanada, USA, Japan, Australien, Nya Zeeland och Schweiz. I
avtalsförslaget med Schweiz ingår ett större antal produktområden.
Avtalen med de central- och östeuropeiska länderna kommer att
benämnas ECAA (European Conformity Assessment Agreements). Dessa
avtal kommer att skilja sig från MRA-avtalen. För ECAA krävs
harmonisering av regler och infrastruktur i form av kvalitativa
provnings/certifieringsorgan, tillämpning av europastandarder etc. Avtalen
blir en del av förmedlemskapsstrategin.
En förutsättning för att förhandlingar kan äga rum är att EU:s regler
tillämpas på ett homogent sätt i hela EU och detsamma gäller de andra
avtalsparterna och deras nationella eller delstatsregler. Nationella särregler
som hindrar marknadstillträdet är svåra att hantera när EU erbjuder
tillträde till hela sin marknad. Motsvarande marknadsöppningar skall
erbjudas av respektive tredje land. Avtalen väntas innebära stora lättnader
för handeln.
Harmonisering är inte en förutsättning för MRA-avtalen men
harmoniseringsåtgärdema kan vara ett led i utvecklingen av dessa
arrangemang. Förhoppningsvis kan samarbetet så småningom leda till
ökad användning av gemensamma tekniska specifikationer. EU är
världens största gemensamma marknad och dess metoder för
harmonisering m.m. kan väntas få en stor betydelse på världsmarknaden.
Direktiv 83/189/EEG om ett informationsförfarande för tekniska
föreskrifter och standarder (införlivat i Sverige genom förordningen
(1994:2029) om tekniska regler) har tillkommit för att bidra till att den
inre marknaden fungerar effektivt. Genom att bereda kommissionen och
medlemsstater insyn i och möjlighet att påverka nya nationella regler skall
onödiga handelshinder kunna undvikas.
Direktivet innehåller regler om informationsförfaranden om nationella
förslag till standarder och tekniska föreskrifter. Förslagen "fryses" under
vissa tidsperioder för att reaktioner skall kunna framföras. Gängse period
för föreskriftsförslag är tre månader. Om ett s.k. detaljerat utlåtande
avlämnas från kommissionen eller en annan medlemsstat, dvs. om
förslaget anses skapa hinder för varors fria rörlighet på den inre
38
marknaden, förlängs perioden till sex månader. Perioden kan förlängas Skr. 1996/97:83
ytterligare till tolv eller arton månader om förslaget ger anledning till att
gemenskapsregler utarbetas på området eller om gemenskapsregler på
området är under utarbetande. Proceduren kan således vara en
utgångspunkt för framtagande av harmoniserade regler. Under perioden
1992-94 utlöstes tolvmånadersperiodema i ett 60-tal fall. Det blir dock
alltmer sällsynt, eftersom få nya direktiv tas fram.
Direktivets tillämpningsområde har utökats två gånger och nu föreslås
en tredje ändring av radikal karaktär av kommissionen (KOM(96) 392).
Förslaget gäller regler om informationssamhällets tjänster (se avsnitt
4.2.3).
En medlemsstat är skyldig att underrätta kommissionen om vilka
åtgärder den ämnar vidta med anledning av ett detaljerat utlåtande. Ett
sådant utlåtande från kommissionen betraktas som en formell underrättelse
enligt artikel 169 i Romfördraget om anmälda föreskrifter antas utan att
gjorda invändningar beaktas. Det kan således utgöra första steget mot ett
domstolsförfarande.
För att säkerställa att principen om ömsesidigt erkännande tillämpas
ställs regelmässigt krav på införande av klausuler om ömsesidigt
erkännande i de anmälda förslagen. Varje föreskrift skall även innehålla
en hänvisning till direktivet 83/189/EEG.
Alla slutligen antagna föreskrifter som anmälts i proceduren måste
tillsändas kommissionen. Kommissionen förbereder en databas med
nationella föreskrifter för att öka tillgängligheten till nationella regelverk.
Ett stort problem i dag är att den nationella regeltillväxten inte mattas
av trots att de viktigaste områdena nu skall vara harmoniserade. 1996
anmäldes 522 förslag från medlemsstaterna. Enligt kommissionen vore det
bästa sättet att stärka den inre marknaden att inskränka utfärdandet av
nationella tekniska regler till vad som är absolut nödvändigt, vilket
kräver en politisk vilja hos medlemsstaterna. Regeringen stödjer
kommissionen i huvudsak, men anser att slutsatserna som den drar i vissa
avseenden är missvisande när det gäller omfattningen av nationell
reglering. Nationella förslag som ofta täcker en begränsad aspekt av ett
produktområde kan inte jämföras med direktiv vars omfattning sannolikt
oftast är större. I de 522 förslagen från medlemsstaterna inräknas också
anmälda ändringar i befintliga regler.
39
Underlåtenhet att anmäla utgör hinder för tillämpning
EG-domstolen beslutade år 1996 i ett mål avseende 83/189-proceduren
(mål C-194/94). ett avgörande som kommer att få stor betydelse. Domen
innebär att nationella domstolar måste avstå från att tillämpa tekniska
föreskrifter som inte har anmälts i enlighet med 83/189-direktivet.
Kommissionen kontrollerar om nationella förslag anmäls. Alltfler
överträdelseärenden inleds av kommissionen på grund av underlåtenhet att
anmäla förslag.
Andra länders anmälningar
Informationsproceduren innebär en möjlighet för svenska intressenter att
kontrollera om förslag från andra EU-länder skulle innebära problem för
Sverige och att påverka förslagen. Denna möjlighet bör Sverige utnyttja
mer effektivt. Genom att EU:s informationsprocedur är kopplad till
EFTA:s system och så småningom kommer att kopplas ihop med Turkiets
och de central- och östeuropeiska ländernas system, kommer den
information som procedurerna genererar att bli mycket omfattande. Inte
minst innehåller reaktioner - dessa är mycket vanliga - mellan andra
medlemsstater och mellan kommissionen och andra medlemsstater en
källa till förståelse av vad som orsakar problem för den fria
varurörligheten på den inre marknaden. Åtgärder bör således vidtas för att
på bästa sätt förmedla denna information till svenska intressenter. Ett sätt
kan vara att i ökad utsträckning använda elektroniska system. Det
omfattande flöde av information som procedurerna genererar håller på att
kopplas till elektroniska system i de transeuropeiska nätverken genom
ID A-programmet (Interchange of Data between Administrations).
Svenska anmälningar
Sverige har i genomsnitt anmält ett tjugotal förslag om året. Svenska
anmälningar har i flera fall föranlett detaljerade utlåtanden eller
kommentarer i synnerhet inoin miljöområdet. Som tidigare nämnts kan ett
detaljerat utlåtande från kommissionen utgöra första steget i ett
överträdelseförfarande enligt artikel 169 i EG-fördraget.
För att undvika onödiga invändningar från kommissionen eller andra
medlemsstater är det viktigt att myndigheter som överväger att införa
tekniska regler i ett tidigt skede analyserar vilka konsekvenser dessa kan
ha för den inre marknaden. Om t.ex. en svensk särreglering kan föranleda
handelshinder måste den vara motiverad av sådana skäl som godtas i EG-
rätten. Den svenska regleringen måste även vara proportionell, dvs. inte
mer ingripande än vad som är behövligt för att uppnå målet med regeln
och den far inte heller utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller
förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna (se avsnitt:3.1
om ömsesidigt erkännande). Analysen måste således förutom behovet av
reglering även innefatta reglernas utformning. Av det sagda följer att det
är nödvändigt att alla myndigheter som utfärdar föreskrifter har god
kännedom om EG-fördragets regler, 83/189-proceduren och dess effekter.
Skr. 1996/97:83
40
Skr. 1996/97:83
En fjärdedel av industriproduktionen inom EU bedöms omfattas av icke
harmoniserade nationella krav. För dessa produkter är marknadstillträdet
beroende av ömsesidigt erkännande. Principen om ömsesidigt erkännande
har dock inte tillämpats enhetligt vilket innebär att marknadstillträdet i
medlemsstaterna skiftar. Från den 1 januari i år har ett nytt
anmälningsförfarande för nationella åtgärder som begränsar tillträdet till
de nationella marknaderna trätt ikraft.
Beslutet 95/3052/EG (genomfört i Sverige genom förordningen
(1996:830) om information om nationella åtgärder som avviker från
principen om fri rörlighet för varor inom Europeiska gemenskapen)
innebär anmälningsplikt för myndighetsbeslut om åtgärder som direkt eller
indirekt för med sig att produkter som är lagligen tillverkade och
marknadsförda i annan medlemsstat förbjuds, måste ändras eller återkallas
från den svenska marknaden. Besluten skall meddelas kommissionen och
andra medlemsstater. Om t.ex. Sverige fattar ett sådant beslut måste vi
motivera varför den andra medlemsstatens nationella regler som produkten
uppfyller inte motsvarar en tillräcklig skyddsnivå i Sverige. Proceduren
förutsätter administrativt samarbete mellan olika medlemsstaters
myndigheter för kontroll av provningsmetoder etc.
Även myndighetsbeslut från vissa lokala myndigheter omfattas av
proceduren och den berör således redan antagna nationella regler. Den
tidigare beskrivna 83/189-proceduren rör förslag till tekniska regler och
har därmed en mer preventiv karaktär.
Ett huvudsyfte med den nya proceduren är att skapa öppenhet och insyn
beträffande de handelshindrande reglerna. I och med ökad kontakt mellan
myndigheter i olika medlemsstater kan proceduren även leda till ökat
förtroende mellan myndigheterna vilket är en förutsättning för att den inre
marknaden skall fungera.
Kommerskollegium är kontaktpunkt för den nya proceduren liksom
för 83/189-proceduren. Beslut om åtgärder som anmälts enligt den nya
proceduren i andra länder kommer att förmedlas via Kommerskollegium
till intressenter i Sverige.
Handelshinder kan utgöras av en mängd olika åtgärder, tekniska
handelshinder är en del av dessa.
Möjligheter att klaga på handelshinder finns både på gemenskapsnivå
och nationell nivå. Inom EU är det kommissionen som mottar
klagomålen. De klagomål som kommissionen finner berättigade föranleder
kontakter med myndigheter i respektive land. Om problemen inte kan
lösas kan de leda till överträdelseärenden. Kommissionen har planer på 4j
att ge mer publicitet åt medlemsstaternas brott mot inremarknadsregler.
Nationellt har flera länder, t.ex. England och Danmark, etablerat Skr. 1996/97:83
effektiva kontaktpunkter, dit företagen kan vända sig och få hjälp med
handelshindrande regler. Nationella kontaktpunkter dit enskilda och
företag kan vända sig med frågor om uttolkning av regelverket och
handelshinderproblem skall upprättas enligt en resolution om
administrativt samarbete samt beslutet om den nya informations-
proceduren (se ovan).
I Sverige har Kommerskollegium i sin instruktion getts ett särskilt
ansvar för handelshinderrelaterade frågor. En databas håller på att byggas
upp där man lägger in de enskilda fall som blivit kända för kollegiet.
Även svenska hinder registreras. Ur databasen hämtas material för
användning i bilaterala och internationella möten och problemlösning i
inremarknads kretsen.
De rapporterade hindren följs kontinuerligt upp. 1 första hand söker man
lösa dem genom underhandskontakter med myndigheter eller i bilaterala
möten med respektive land. Därefter kan det bli nödvändigt med kontakter
på gemenskapsbas.
För det fortsatta arbetet med dessa frågor strävar Kommerskollegium
efter att upprätta ett nätverk av fördjupade kontakter med myndigheter och
organisationer som har nära kontakt med företagen, bl.a. Euro Info
Centers, handelskamrama, Exportrådet och olika näringslivs- och
branschorganisationer. Kollegiet planerar ytterligare informations-
satsningar i detta sammanhang.
En särskild källa till information om handelshinder är informations-
procedurema för nationella regler om tekniska krav på varor. Den nya
informationsproceduren väntas innebära ytterligare information om hur
hindren uppstår och lämna uppslag till åtgärder för att få bort hindren.
42
Nedan följer en beskrivning av några områden på den inre marknaden
som från svensk sida bedöms som angelägna.
Livsmedel
Livsmedelslagstiftningen är vad gäller hälsoaspekter i stort sett
harmoniserad i unionen. En viktig fråga som återstår gäller berikning av
livsmedel med vitaminer och mineralämnen. Sverige driver här en
restriktiv linje och anser att sådan berikning skall vara näringsmässigt
motiverad.
En tydlig och utförlig märkning av livsmedel är en viktig fråga för
konsumenterna. Sverige verkar aktivt i EU och andra fora för att fa till
stånd en förbättrad märkning av bl.a. ingredienser i livsmedel samt deras
ursprung.
För bestrålade livsmedel saknas harmoniserade regler om märkning. I
Sverige tillåts bestrålning av vissa kryddor sedan den 1 februari 1997 och
det finns starka konsumentönskemål om märkning av livsmedel i vilka det
ingår bestrålade kryddor. Sverige deltar därför aktivt i arbetet med att fa
fram långtgående märkningskrav där även förekomsten av bestrålade
ingredienser skall anges.
Vidare finns bestämmelser som fastställer vilken sammansättning ett
livsmedel skall ha för att få säljas under en viss beteckning.
I detta sammanhang kan nämnas att kommissionen har aviserat att den
har för avsikt att i år 1997 presentera en grönbok om
livsmedelslagstiftningen. Sverige kommer i arbetet med grönboken att
driva linjen om ökad livsmedelssäkerhet.
Kommissionen har vidare presenterat en guide angående förenkling av
den veterinära lagtexten som berör produkter av animaliskt ursprung för
livsmedelsändamål. Guiden skall fungera som ett hjälpmedel att tyda
lagtexterna, vilka är svåröverskådliga på grund av de många ändringar
som gjorts under årens lopp. Producenternas ansvar kommer att bli
tydligare. Det betonas vidare att folkhälsan inte skall kunna påverkas
negativt av förändringen.
Gentekniskt modifierade organismer
Gentekniken kan komma att fa allt större betydelse inom
jordbrukssektorn, livsmedelsindustrin, läkemedelsindustrin, industriell
teknik och miljövård. Många bedömare menar att gen- och bioteknik kan
bli ett av de mest expansiva teknikområdena inom EU under de närmaste
årtiondena.
Från svenska utgångspunkter är det viktigt att gemensamma regler
utformas så att de på ett effektivt sätt bidrar till en fortsatt hög
säkerhetsnivå för miljön och människors hälsa vid spridning och
användning av gentekniskt modifierade organismer på den inre
marknaden. Detta är nödvändigt inte minst för att skapa förtroende för
Skr. 1996/97:83
43
den nya tekniken hos medborgarna inom EU. Skr. 1996/97:83
Det finns behov att förbättra de nuvarande reglerna på flera sätt. De
långsiktiga miljöeffekterna av olika tillämpningar av genteknik bör
bedömas mer ingående än vad som sker idag innan marknadsgodkännande
ges för en produkt. Exempel på gentekniskt modifierade produkter är
herbicidtoleranta och insektsresistenta grödor. En gemensam syn på
värdering av positiva respektive negativa miljökonsekvenser måste
utvecklas för olika tillämpningar och olika organismer. Konsumenterna
måste ha en möjlighet att själva kunna välja om de skall köpa livsmedel
som består av eller innehåller gentekniskt modifierade organismer.
Europaparlamentet och rådet har nyligen antagit en förordning (EG) nr
258/97 om nya livsmedel och nya livsmedelsingredienser som bl.a.
fastställer krav på märkning av sådana livsmedel. Andra viktiga frågor är
effektivare informationssystem och beslutsformer med tillräcklig insyn för
allmänheten. Dessa frågor kan aktualiseras i samband med den av
kommissionen aviserade översynen av direktiv 90/220/EEG om avsiktlig
utsättning av gentekniskt modifierade organismer i miljön.
Kemikalier
EU har på inremarknadsområdet ett omfattande regelverk om hälso- och
miljökrav på kemiska produkter, som i huvudsak är harmoniserat. Det rör
sig om regler om klassificering och märkning av kemikalier, om
begränsning av saluföring och användning i vissa fall samt om
bekämpningsmedel.
Den svenska kemikalielagstiftningen har sedan länge utvecklat vissa
grundläggande principer som tillämpas för alla typer av kemikalier,
oavsett användningsområde. En av dessa principer är att tillverkare och
importörer har ett huvudansvar för att kemikaliekontrollen fungerar. De
s.k. substitutions- och försiktighetsprinciperna är andra betydelsfulla
grundstenar i denna politik. Substitutionsprincipen innebär att man skall
ersätta farliga ämnen respektive produkter med mindre farliga och
försiktighetsprincipen innebär att i avsaknad av vetenskapliga bevis far
inte åtgärder som har till syfte att skydda miljön uppskjutas. En svensk
målsättning är att få genomslag för dessa principer inom EU. Det beslut
som nyligen fattats om ett nytt direktiv för vissa bekämpningsmedel
(biocider) är ett exempel på att principerna börjar få ett genomslag inom
EU, genom att substitutionsprincipen tagits in i direktivet.
Vid inträdet i EU fick Sverige rätten att behålla sina strängare
kemikalieregler på vissa områden under en övergångstid. Samtidigt skall
EU se över sina regler. En grundläggande svensk prioritering är att
säkerställa att denna översyn leder till ett tillfredsställande resultat, så att
nivån för miljö- och hälsoskyddet inte sänks. En annan viktig prioritering
är att den svenska politiken för att begränsa användningen av
bekämpningsmedel far ett genomslag i den prövning av verksamma
ämnen för användning i växtskyddsmedel som nu påbörjats inom EU.
Direktiven på kemikalieområdet är inte heltäckande. I fråga om
begränsning av saluförande och användning är det bara ett antal ämnen 44
som är särskilt reglerade inom EU. Det finns således ett utrymme att
tillämpa nationella regler i många fall, som bör utnyttjas när det är Skr. 1996/97:83
nödvändigt från hälso- och miljöskyddssynpunkt.
Avfall
Avfallshantering regleras inom EU i huvudsak genom minimiregler som
grundas på artikel 130s i fördraget. Utformningen av avfallshanteringen
är därför i stor utsträckning en nationell angelägenhet. För att minska
miljöpåverkan och förbrukningen av naturresurser behövs dock även
åtgärder som avser varors egenskaper. Det s.k. förpackningsdirektivet
(94/62/EG), som bl.a. innehåller återvinningskrav för förpackningar,
grundas därför på artikel 100a.
Den svenska inställningen är att avfallspolitiken även i fortsättningen
bör ses som en i huvudsak nationell angelägenhet som regleras
gemensamt genom minimiregler på en tillräckligt hög skyddsnivå. Det är
viktigt att en miljöpolicy för varor utvecklas på gemenskapsnivå och att
principen om ett producentansvar för varor med avseende på
avfallshanteringen får ett genomslag inom EU. Behovet av en utveckling
på dessa områden har nyligen slagits fast av rådet i en resolution om
gemenskapens avfallspolitik. En sådan utveckling kan komma att kräva
regler med inremarknadsanknytning.
Motorfordon
Inom motorfordonsområdet finns ett stort antal direktiv för komponenter
till motorfordon som är uppbyggda enligt den äldre direktivmetoden.
Kompletta fordon som uppfyller direktivens krav kan fa ett gemensamt
typgodkännande. Detta innebär att det är ett gemensamt godkännande i
hela EU och att länderna i princip inte kan upprätthålla nationella särkrav.
Ett gemensamt typgodkännandesystem (92/53/EEG) har införts för
personbilar, lätta nyttofordon, bussar och lastbilar med tillhörande
släpvagnar. Hittills har systemet enbart omfattat personbilar men det
kommer att utvidgas till övriga kategorier. Från 1999 kommer även ett
motsvarande typgodkännandesystem att införas för två- och trehjuliga
motorfordon. Gemenskapsreglema är nära kopplade till de reglementen
som utfärdas av FN:s ekonomiska kommission för Europa (UN/ECE).
Överenskommelsen som beslutades om 1958 syftar till att skapa enhetliga
regler för typgodkännande och ömsesidigt erkännande av typgodkännande
av motorfordonsutrustning och komponenter. För svensk industri är
gemensamma EU-regler utomordentligt viktigt liksom att
typgodkännandesystem och certifieringsförfaranden utvecklas mot globala
system.
Viktiga frågor för Sverige är att fa genomslag för gemensamma regler
för trafiksäkerhet och miljöskydd på en tillräckligt hög nivå. Till dessa
frågor hör införandet av ett gemensamt tillverkaransvar för avgasreningens
hållbarhet, i likhet med det system som tillämpas i Sverige. Ett sådant
system ingår i kommissionens direktivförslag om nya fordons- och
bränslekrav, de s.k. Auto/Oil-förslagen (KOM(96) 248 slutlig). Förslagen
innehåller även nya utsläppskrav för år 2000 och framåt för personbilar.
45
Med hänsyn bl.a. till vägtrafikens bidrag till kväveoxidutsläppen, som i Skr. 1996/97:83
sin tur leder till försurning, och till hälsoeffekterna av utsläpp är det
mycket viktigt att EU:s regler på detta område ligger på en
tillfredsställande skyddsnivå. En svensk prioritering är också att
säkerställa möjligheten att behålla och utveckla de ekonomiska styrmedlen
på fordons- och bränsleområdet i enlighet med EG-fördragets regler.
Kommissionen har initierat ärenden enligt artikel 169 som rör
utformningen av de svenska reglerna om tillverkaransvar samt vissa
svenska av miljöskäl motiverade begränsningar i privatimporten av äldre
bilar. När det gäller tillverkaransvaret är ett gemensamt system enligt vad
som föreslås i Auto/Oil-direktiven viktigt för att undvika tvister med
kommissionen. Beträffande privatimport har diskussionerna med
kommissionen gällt 1989-1992 års bilmodeller, då Sverige hade strängare
utsläppskrav än EU. Problemet i denna del är således av övergående
natur.
Byggprodukter
Enligt regeringens bedömning är fri rörlighet för byggprodukter, och
därmed ökad konkurrens, av högsta prioritet på byggområdet. En
effektivisering av den inre marknaden skapar förutsättningar för ökad
konkurrens vilket bör bidra till varaktigt sänkta byggkostnader. Samtidigt
ökar förutsättningarna för svensk byggindustri att konkurrera på den
gemensamma marknaden med möjligheter till export- och
produktionsökningar.
Sveriges ambition är att förenkla och förbättra byggprocessen genom
lagstiftning med funktionskrav. Statens roll har renodlats till att bevaka
de allmänna intressena, såsom säkerhet, tillgänglighet, varsamhet med
kulturvärden, miljö och hälsa samt konsumentintressen.
Genomförandet av byggproduktdirektivet (89/196/EEG), som hittills gått
mycket långsamt, är en förutsättning för en fungerande europeisk marknad
för byggprodukter. För att stödja genomförandet har regeringen tagit
initiativ till att genomföra en europeisk bostadsmässa i Malmö år 2000
och ett Interprise (kontaktmöte med EU-stöd för små och medelstora
företag) på byggområdet under 1997 eller 1998. Med ett Interprise
underlättas kontakterna mellan byggsektorns aktörer i de europeiska
länderna och med bostadsmässan demonstreras hur det går att bygga bra
och billiga bostäder genom samarbete över gränserna. Långtgående
nationella krav inom området upprätthålls av flera EU-länder, bl.a.
Tyskland.
Byggproduktdirektivet skiljer sig i vissa avseenden från andra direktiv
enligt nya metoden, bl.a. genom att byggprodukter inte kan CE-märkas
direkt mot direktivets krav. De måste visa överensstämmelse med en
harmoniserad standard. Standarder på området saknas dock i stor
utsträckning. Detta har skapat problem för den fri rörligheten för
byggprodukter. Standardiseringsarbetet fortsätter men det kommer
sannolikt att dröja minst fem år innan det finns CE-märkta byggprodukter
på marknaden. 46
Vid genomförandet av det första SLIM-projektet (se avsnitt 3.3), deltog
en svensk expert i den arbetsgrupp som arbetade med byggprodukt- Skr. 1996/97:83
direktivet. Eftersom Sverige stödjer arbetet med byggproduktdirektivet vill
vi påskynda processen med framtagandet av standarder och se till att
SLIM-projektet följs upp i handling.
Teleterminaldirektivet
Teleterminaldirektivet (91/263/EEG) är ett direktiv utformat i linje med
den nya metoden, men har hittills tolkats så att det krävs särskilda beslut
av kommissionen (Common Technical Regulations, CTR) för att
utrustning skall få fri rörlighet på den inre marknaden. Beslutsprocessen
tar oftast ett par år. Kommissionen har på senare tid hävdat en mer liberal
tolkning av direktivet. Sverige har i ACTE, en rådgivande kommitté under
kommissionen, uttalat sitt stöd för kommissionens uppfattning. Sverige
har i kommittén aktivt arbetat med frågor som syftar till att möjliggöra fri
rörlighet för terminalutrustning inom ramen för den nuvarande tolkningen
av direktivet. Tillverkningsindustrin ställer krav på att principerna i den
nya metoden skall tillämpas helt och hållet för terminalutrustning. Post-
och telestyrelsen utreder för närvarande om så är möjligt enligt direktivet.
Motståndet mot en mer liberal tolkning av direktivet är dock stort från de
flesta medlemsländer, åtminstone i ACTE. Där direktivet inte är
tillämpligt, är tillverkarna hänvisade till nationella regler i varje
medlemsland. Detta gäller, i varje fall med den snävare tolkningen av
direktivet, för en stor del av utrustningsmarknaden idag.
Det övergripande syftet med liberaliseringen av marknaden för
teletjänster är att teletjänstanvändama skall fa tillgång till bättre och
billigare teletjänster genom den ökade konkurrensen. Den nuvarande
ordningen för utrustning riskerar att försvåra att detta syfte uppnås. Inte
minst gäller detta innovationer, vars inremarknadstillträde fördröjs. Detta
drabbar i första hand de utvecklings- och tillverkningsföretag som är
marknadsledande. Därtill kommer att dessa företag inom EU riskerar
förlora i konkurrensen med företag utanför unionen. Produktområdet är
aktuellt i MRA-sammanhang. Svensk industri har i det transatlantiska
samarbetet ställt krav på utökat användande av tillverkardeklaration, vilket
inte är möjligt idag enligt direktivet. Sverige har föreslagit direktivet för
översyn i SLIM-proj ektet.
Läkemedel
Ett stort antal direktiv och andra rättsakter har under årens lopp antagits
inom läkemedelsområdet.
I EU-arbetet verkar Sverige för att kraven i fråga om läkemedlens
kvalitet, effekt och säkerhet upprätthålls och att läkemedlen snabbt
kommer ut på marknaden. Utgångspunkten skall vara att likartade krav
ställs på alla läkemedel inom gemenskapen. Det nya systemet (förordning
2309/93) för godkännande av läkemedel innebär att läkemedel som
godkänns av kommissionen på grundval av rekommendation av EMEA,
europeiska läkemedelsmyndigheten, har fritt marknadstillträde inom hela
EU.
47
Sverige verkar för att den nuvarande balansen mellan centralt och Skr. 1996/97:83
nationellt fattade beslut om godkännande bibehålls samt stöder utveckling
av förslag som syftar till ett kostnadseffektivt godkännande av läkemedel.
När det gäller den speciella frågan om gemensam politik inom EU
avseende s.k. orphan drugs (mediciner för sällsynta sjukdomar och vissa
läkemedel där patentet gått ut) stöder Sverige utvecklingen mot ökat
samarbete och gemensamma riktlinjer. På läkemedelsområdet finns många
separata direktiv och en konsolidering av dessa håller f n på att ske.
Medicintekniska produkter
Många medicintekniska produkter har stor betydelse för patienternas
hälsa. De måste uppnå angivna prestanda och ge underlag för korrekta
diagnoser. Konsekvenserna av en felaktig funktion eller missvisande
undersöknings- eller behandlingsresultat kan bli ödeläggande för patienter
eller brukare.
Inom området medicintekniska produkter finns tre rådsdirektiv. För
direktivet om aktiva medicintekniska produkter för implantation
(90/385/EEG) har övergångstiden slutförts. Ett exempel på en sådan
produkt är pacemakers (hjärtstimulatorer). Direktivet om medicintekniska
produkter (93/42/EEG), som täcker den stora merparten av produkter, har
införts den 1 januari 1995 och övergångstiden sträcker sig till mitten av
år 1998. Direktiven har införts i svensk lagstiftning genom lagen
(1993:584) om medicintekniska produkter, förordningen (1993:876) om
medicintekniska produkter samt Socialstyrelsens föreskrifter.
Direktivet om medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik
((KOM(96) 643 slutlig - 95/0013 (COD)) behandlas f.n. i rådet. En
slutbehandling beräknas ske under år 1997. Exempel på sådana produkter
är olika typer av tester som används både vid laboratorier och för
hemmabruk, t.ex. graviditetstester. Viktiga frågor som f.n. diskuteras i
rådsarbetsgruppen är kontrollen av medicintekniska produkter som
innehåller vävnad från människa eller djur samt tester för bl.a. HIV och
gulsot.
Sverige hade tidigare enbart kontroll av ett fatal produkter som
fabrikssteriliserade artiklar för engångsbruk och preventivmedel. Genom
att skapa harmoniserade regler för kontroll av produkterna inom EU kan
en hög funktions- och säkerhetsnivå uppnås för både patienter och
medicinsk personal. Samtidigt kan besparingar ske av samhällsmedel för
kontroll genom att produkterna behöver certifieras endast en gång. Vidare
ökar kvaliteten och säkerheten hos de medicintekniska produkterna genom
att EU ställer krav på företagen att ta ett stort ansvar för att produkterna
skall vara säkra och tillförlitliga genom införande av kvalitetssystem etc.
Även företagen gör besparingar genom att produkterna inte behöver
certifieras eller godkännas i samtliga EES-länder utan endast en gång.
48
Maskiner
Skr. 1996/97:83
Maskindirektivet (89/392/EEG) är antaget i enlighet med den nya
metoden. Det avser en mycket stor produktgrupp. Från
tillämpningsområdet har dock undantagits vissa maskiner för medicinskt
bruk som används i direkt kontakt med patienter. För flera av dessa finns
särskilda direktiv. När risker i samband med maskiner väsentligen är av
elektriskt ursprung regleras maskinerna uteslutande av det s.k.
lågspänningsdirektivet. Ett stort antal produkter måste emellertid uppfylla
kraven i både maskindirektivet, lågspänningsdirektivet (73/23/EEG) och
direktivet (89/336/EEG) om elektromagnetisk kompatibilitet (EMC) för
att kunna CE-märkas. Eftersom kraven och provningsmetodema skiljer sig
åt ställer det till problem för tillverkarna. I synnerhet har kraven på
typgodkännande i EMC-direktivet utgjort problem för små företag som
tillverkar korta serier.
Det finns planer på att sätta igång en revidering av maskindirektivet.
Angelägna frågor är avgränsningen mot andra direktiv, maskiner i
komplexa anläggningar, sammansatta maskiner samt ombyggnad av
maskiner.
Regeringens bedömning: Sverige bör verka för att den fria
rörligheten för tjänster garanteras och inte inskränks genom
nationella särkrav. De liberaliseringssteg som vidtagits har med
varierande framgång genomförts inom de olika tjänstesektorerna och
en viktig fråga för Sverige är att vidare steg tas för att denna
liberalisering fortsätter samt att lagstiftningen genomförs på ett
effektivt sätt. I samband med att lagstiftning tas fram och
genomförs är det enligt Sveriges mening en viktig fråga att kraven
på övervakning, kontroll av säkerhet och konsumentskydd
tillgodoses. Mot bakgrund av att många av tjänsteföretagen är små
och medelstora är det av särskild vikt att reglerna blir klara och
lättillämpliga. Sverige delar kommissionens inställning att
informationstjänster är ett av framtidens stora tillväxtområden.
Informationstjänster präglas av en mycket snabb utveckling,
följaktligen är det av stor vikt att Sverige verkar för framtagandet
av en effektiv regelstruktur för dessa tjänster inom gemenskapen. På
kapitalområdet och för de finansiella tjänsterna anser Sverige att det
är mycket viktigt att snabba, effektiva och säkra betalningssystem
kan upprättas och bibehållas.
4 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 83
49
Inledning
Skr. 1996/97:83
Den fria rörligheten för tjänster och kapital tillhör fördragets
grundläggande friheter. Dessa har till syfte att tillförsäkra största möjliga
frihet för enskilda och för företag att verka och etablera sig på den
gemensamma marknaden. I ett meddelande från kommissionen den 27
november 1996 framgår att 18 miljoner nya jobb har skapats inom
tjänstesektorn under de senaste 15 åren. Under samma tid har 13 miljoner
jobb försvunnit inom industri och jordbruk. Tjänster utgör 70 procent av
EU:s BNP. Följaktligen är det inom denna sektor som potentialen för
tillväxt finns. En åtgärdsplan skall tas fram inom EU under 1997 för att
bestämma hur tjänstesektorns möjligheter kan utnyttjas på bästa sätt. En
utgångspunkt för att ta till vara utvecklingspotentialen är enligt
kommissionen att förbättra utbildning, betalningssystem och distributions-
former för tjänster. Områdena sociala tjänster och informationssamhällets
tjänster bedöms av kommissionen ha särskild utvecklingspotential.
Området kapital berörs nedan under avsnitt 4.2.2.
Definition av tjänst och etablering
Den rättsliga definitionen av ordet tjänst finns i artikel 60 i EG-fördraget
och bestämmelserna om den fria etableringsrätten i artikel 52. Skillnaden
mellan tjänst och etablering ligger i att en tjänst är av tillfällig natur,
medan etablering är av varaktig natur. Vidare omfattar etablering såväl
företag som fysiska personer. Båda har dock direkt effekt och enskilda
och företag kan förlita sig direkt på bestämmelserna utan någon
mellanliggande sekundärlagstiftning. Båda bygger på principen om förbud
mot direkt eller indirekt diskriminering på grund av nationalitet och
eventuella undantag av hänsyn till det allmännas bästa måste uppfylla
kravet på proportionalitet.
I artikel 60 stadgas att tjänster anses vara prestationer som normalt
utförs mot betalning och som inte faller in under någon av de andra
friheterna. Det finns tre typer av tjänster:
- att en person lämnar sin fasta punkt i hemlandet för att tillfälligt
tillhandahålla en tjänst (om tjänsteutövandet blir mer permanent kan
etablering anses ha skett),
- att en person reser in i ett annat land för att motta tjänster (t.ex. turister)
- att tjänsten sänds över gränser till andra medlemsstater via
telekommunikationer, post eller andra medel. Den praxis som EG-
domstolen har utvecklat för denna typ av tjänster, som förs över gränserna
utan att tjänsteutövaren eller tjänstemottagaren följer med ligger i dag nära
den praxis som gäller för varors marknadstillträde (jfr. Cassis-principen).
Gemensamt för de tre olika sätten att utöva tjänstehandel är att det finns
ett gränsöverskridande moment.
Om tjänsteutövandet blir mer permanent till sin form som i exemplet
ovan, kan man alltså anse att etablering har skett. Den fria
etableringsrätten enligt artikel 52 innebär i korthet rätt för egna företagare
att starta och utöva förvärvsverksamhet samt rätt att bilda och driva
företag på de villkor som etableringslandet uppställer för sina egna
50
medborgare. Skr.
Inledningsvis nämndes att tjänsteområdet är ett splittrat och
mångfacetterat område. Inte nog med att det finns ett mycket stort antal
olika tjänster, det finns även avvikande principer och förbehåll för de
olika tjänsteområdena. Artikel 61 i fördraget stadgar att fri rörlighet för
transporter regleras av bestämmelserna i transportavsnittet (artiklarna 74-
84). Dessa är således undantagna tillämpningen i det allmänna
tjänsteavsnittet, men eftersom de ändå är ett slags tjänster tas de upp
nedan. De tjänster som särskilt nämns i artikel 60 är verksamhet som är
av industriell natur, kommersiell natur, verksamhet inom hantverk och
inom fria yrken.
Under det allmänna tjänsteavsnittet faller således finansiella tjänster som
omfattar bank- och kreditväsendet, försäkrings- och värdepappersfrågor,
telekommunikationer, informationstjänster och audiovisuella tjänster. Den
gemensamma marknaden omfattar emellertid i princip all ekonomisk
verksamhet som är gränsöverskridande (förutom verksamhet som faller
under Euratom och Kol- och stålfördragen). Artikel 60 är således inte
uttömmande. Bland de verksamheter som domstolen vid prövning funnit
omfattas av de allmänna tjänstebestämmelsema kan särskilt nämnas
turism, TV-sändningar, sport och studier.
Problem och utveckling på tjänsteområdet
De problem som förekommer i dag har till stora delar med
eftersläpningen i genomförandet att göra. Nationella krav på t.ex.
etablering, bosättning, tillstånd och affarsställe är inga ovanligheter och
bidrar till att skapa handelshinder på tjänsteområdet. Medlemsstaterna har
även uttryckt ett stort behov av reglering på områden som är förknippade
med den ekonomiska politiken samt enskildas ekonomi. På dessa områden
uppkommer fortlöpande nya hinder i form av nationell reglering som
medlemsstaterna anger skall skydda det allmännas bästa. Mot bakgrund
av att tjänstesektorn växer och far effekter på sysselsättningen och
ekonomin i övrigt anser Sverige att det är mycket viktigt att de
liberaliseringssteg som vidtagits fortsätter och att genomförandet av
lagstiftningen på tjänsteområdet effektiviseras.
Det är samtidigt mycket viktigt att kraven på övervakning, kontroll av
säkerhet och konsumentskydd tillgodoses. De modeller som används idag,
dvs. en enda auktorisation, hemlandstillsyn och ömsesidigt erkännande av
likvärdiga kvalifikationer, fungerar än så länge inte tillfredsställande
beroende på underlåtenhet att genomföra befintliga regler. Sverige måste
verka för att avvägningen mellan allmänhetens bästa och friheten att
tillhandahålla tjänster görs tydligare och på ett mer pragmatiskt sätt. Även
om många av tjänsteföretagen är små och verkar nästan uteslutande på
sina hemmamarknader, har nya teknologier bidragit till att allt fler söker
sig ut på den gemensamma marknaden. Det är regeringens uppfattning att
en effektiv reglering av tjänstemarknaden är avgörande för att säkra
kvalitet och fri konkurrens på de nya områden som dyker upp med
anledning av den tekniska utvecklingen.
1996/97:83
51
Med finansiella tjänster menas den verksamhet som bedrivs inom bank-
och kreditväsendet, försäkringsväsendet och värdepappersmarknaden.
Förutom att finansiella tjänster omfattas av de allmänna bestämmelserna
i EG-fördraget så finns en betydande sekundär lagstiftning. I artikel 61.2
i EG-fördraget stadgas att liberaliseringen av bank- och forsäkringstjänster
skall genomföras parallellt med liberaliseringen av kapitalrörelserna.
Restriktioner mot kapitalrörelser är numera i princip avskaffade inom EU.
Emellertid kan skyddslagstiftningen inom den finansiella sektorn samt
skattelagstiftningen alltjämt innebära vissa indirekta hinder for
kapitalrörligheten. Hit kan även räknas förekomsten av valutaosäkerhet.
En fortsatt liberalisering av bl.a. placeringsregler for olika former av
pensions- och sparfonder samt införandet av en gemensam valuta kan
därför väntas bidra till en ökad diversifiering av sparströmmar och
effektivare fördelning av kapitalresurser i Europa.
För finansiella tjänster finns tre grundläggande principer inom EU: en
enda auktorisation för verksamheten, hemlandstillsyn samt ömsesidigt
erkännande av nationell reglering. För att kunna erkänna nationell
reglering krävs en viss minimiharmonisering på EU-nivå inom respektive
område. Bland annat finns regler om minsta egna kapital, tillsyn,
informationslämnande och insiderhandel. Ett stort antal direktiv har
sålunda införlivats i medlemsländernas lagstiftning och en grund lagts for
en inre marknad med etableringsfrihet och möjligheter att förmedla
tjänster över gränserna.
Arbetet är numera inriktat på att fa gällande direktiv att fungera väl. Det
faktiska utbudet är dock ännu begränsat. I det sammanhanget har också
konsumentpolitiska aspekter alltmer kommit att betonas. En angelägen
fråga på bankområdet som tagits upp i ett utkast till meddelande från
kommissionen är hur det grundläggande banksamordningsdirektivet skall
tillämpas på kreditinstitutens gränsöverskridande verksamhet. Det gäller
frågor om när sådan verksamhet kan anses bedrivas samt om
gränsdragning mellan direkt tillhandahållande av tjänster och etablering.
Vidare behandlas vilka förutsättningar som bör vara for handen for att ett
värdland skall fa inskränka verksamheten som ett institut driver från ett
annat EES-land i förhållande till vad som gäller i institutets hemland.
Sedan medlemsländerna yttrat sig över utkastet väntas en slutlig version
under 1997.
Härutöver pågår också arbete i rådet med ett par direktivförslag vilka
främst syftar till ökad stabilitet och säkerhet i vissa delar av det
finansiella systemet. Kommissionen har sålunda lämnat ett direktivförslag
till rådet och parlamentet rörande slutgiltigheten av avveckling och
säkerheter (KOM(96) 193). Syftet är att skydda betalningssystem från
systemrisker som kan uppstå om t.ex. en stor aktör kommer på obestånd.
Sverige anser det viktigt att minska riskerna i systemen men arbetar for
att förslaget bör ändras på ett par punkter. Utöver betalningssystem bör
direktivet även omfatta system for avveckling av värdepappersaffarer.
Samtidigt anser Sverige att direktivet ytterligare bör preciseras och
Skr. 1996/97:83
52
begränsas till att omfatta endast sådana system som har betydelse för det
finansiella systemets stabilitet i stort. Med dessa ändringar skulle
direktivet förbättra säkerheten vid gränsöverskridande affarer och gynna
den inre marknaden.
På försäkringsområdet behandlas i rådet och parlamentet ett
direktivförslag om extra tillsyn av försäkringsbolag i en grupp
(KOM(95) 406). Det syftar till bättre kontroll av stabiliteten i grupper av
försäkringsbolag och inte endast i enskilda företag. En huvudfråga är att
undvika att det sker dubbelberäkning av kapital, dvs. att "samma kapital"
tillgodoräknas flera gånger vid solvensberäkningar. Andra frågor rör
informationsplikt från företagen och informationsutbyte mellan
tillsynsmyndigheter. I Sverige finns inga regler som förhindrar
dubbelberäkning av kapital varför vi är positiva till att en reform kommer
till stånd som syftar till ökad stabilitet i försäkringssektorn.
På bankområdet har ett direktiv om gränsöverskridande betalningar
antagits (97/5/EG) vilket behövs för att privatpersoner och främst mindre
företag skall kunna göra betalningar över gränserna snabbt, säkert och till
låg kostnad. I dag är sådana betalningar ofta dyra, tidskrävande och
riskabla. Detta innebär ett onödigt hinder som begränsar den inre
marknadens effektivitet. Betalningar upp till ca 425 000 kronor omfattas
(50 000 ecu) och det skall få ta högst sex dagar för en betalning att
komma fram. Om pengarna förkommer har avsändaren rätt att återfå ett
belopp på upp till ca 106 000 kronor (12 500 ecu). Bestämmelserna skall
vara införda i svensk lag senast i mitten av år 1999. Sverige har
välkomnat direktivet men förordade under förhandlingarna snabbare
genomförande och en högre återbetalningsgaranti, och uttalade i samband
med antagandet av direktivet en förhoppning att svenska banker frivilligt
kommer att erbjuda en bättre service än de minimiregler direktivet
fastställer.
Skr. 1996/97:83
I dag finns det förhoppningar om att nya arbetstillfällen skall kunna
tillskapas inom ramen för det framväxande informationssamhället. För att
detta skall bli verklighet krävs att vi kan skapa en enhetlig europeisk
marknad för IT-baserade produkter och tjänster. En marknad där företag
i medlemsländerna kan växa sig starka för att med Europa som bas gå ut
på den internationella marknaden. I samband med att nya tekniska
lösningar utvecklas innebär detta att det blir möjligt för företag att
förbättra sin produktivitet och att mer effektivt än tidigare nå ut till
potentiella kunder. Instrumentet för att vara med och utveckla dessa nya
handelsformer är att fa till stånd en stabil regelstruktur inom unionen.
Detta kommer inte bara att gynna handeln inom nya sektorer utan innebär
även att tillhandahållandet av traditionella tjänster kommer att kunna
effektiviseras. En analys behövs dock samtidigt av vilka eventuella
konsumentproblem som kan uppstå på detta område.
I ett förslag till ändring av direktiv 83/189/EEG (se avsnitt 4.1,
(KOM(96)392 slutlig)) om ett informationsförfarande för nationella Skr. 1996/97:83
förslag rörande informationssamhällets tjänster vill kommissionen
säkerställa den bevakning som behövs för att den inre marknaden inte
skall bli uppsplittrad och därmed mindre konkurrenskraftigt. Behandling
av ärendet pågår f.n. i rådet.
Ett bra exempel på hur den inre marknaden kan fungera som
språngbräda är GSM-tekniken. Genom att GSM kunde etableras som
europeisk standard möjliggjordes spridning på stora marknader utanför
EU.
Under senare år har stor uppmärksamhet riktats mot den audiovisuella
sektorn, mycket beroende på den tekniska utvecklingen på området. TV
och andra audiovisuella tjänster berör i flera avseenden utvecklingen av
den inre marknaden.
En översyn pågår av det s.k. TV-direktivet (89/552/EG). Direktivet
gäller sedan 1989 och syftet är att åstadkomma den nödvändiga
harmoniseringen för att möjliggöra fri rörlighet av TV-sändningar över
gränserna. I direktivet ingår bestämmelser om ansvarigt land, europeiska
programkvoter, visningstider för biograffilm, reklam och sponsring, skydd
för barn och ungdom samt genmälesrätt. Kommissionen har sett över
direktivet och föreslagit ändringar på alla områden utom genmälesrätt. I
juli 1996 antog ministerrådet en gemensam ståndpunkt. Efter förlikning
med Europaparlamentet kommer ett slutligt beslut om ändringar att kunna
fattas under första halvåret 1997. En fråga Sverige drivit har gällt förbud
mot bamreklam.
EU antog i november 1995 ett direktiv om tillämpning av standarder för
sändning av TV-signaler. Syftet med direktivet är att medlemsstaterna
skall vidta lämpliga åtgärder för att främja en snabbare utveckling av bl.a.
avancerade TV-tjänster för bredbildsformat och digitala TV-tjänster.
Direktivet innehåller regler för hur företag som tillhandahåller de aktuella
tjänsterna skall agera gentemot konkurrenter och kunder. Reglerna syftar
till att undvika monopolställning. Arbete pågår för närvarande i
regeringskansliet med att genomföra direktivet i svensk lagstiftning.
I oktober 1996 presenterade kommissionen en grönbok om skyddet av
minderåriga och den mänskliga värdigheten inom de audiovisuella
tjänsterna och informationstjänsterna. Grönboken är ett första steg som
syftar till att hitta gemensamma europeiska lösningar för att skydda barn
och unga. Ett annat syfte är att utforma formella och informella regler för
spridning av information som i så liten utsträckning som möjligt
begränsar den fria rörligheten av nya elektroniska tjänster.
54
Förberedelserna för en avreglering av telemarknaden inom EU fr.o.m. år
1998 har pågått sedan slutet av 1980-talet. Sverige har sedan inträdet i
unionen deltagit aktivt i denna process. Sverige är i princip positivt
inställt till det gemensamma regelverk som utformas. Den svenska
telelagen, som trädde i kraft den 1 juli 1993, är i stort sett i
överensstämmelse med EG:s regelverk, men vissa justeringar kommer att
bli nödvändiga. I sammanhanget bör nämnas att regeringen avser att inom
kort överlämna propositionen om översyn av telelagen (1993:597) till
riksdagen.
Kommissionen antog i juni 1990 direktiv 90/388/EEG om konkurrens
på marknaderna för teletjänster, det s.k. tjänstedirektivet. Som framgår av
namnet innebär direktivet att marknaden för teletjänster öppnas för
konkurrens. Direktivet innehöll en del undantag som dock gradvis tagits
bort under åren. Den senaste ändringen i direktivet genomfördes i mars
1996 då kommissionen antog direktiv om anpassning av tjänstedirektivet
till situationen med full konkurrens efter år 1998 (96/19/EG). Detta
direktiv innebär att även taltelefoni och teleinfrastruktur omfattas av
tjänstedirektivets regler.
Det gemensamma regelverket som skall hantera en liberaliserad
telemarknad innebär regler för att garantera tillträde till telenäten under
rättvisa och konkurrensmässiga villkor och för att skydda konsumenternas
intressen. I detta syfte har bl.a. utarbetats direktiv om tillhandahållande av
telefonitjänster och samhällsomfattande tjänster, samtrafik och hyrda
förbindelser. Vidare kommer ett direktiv om auktorisation och
tillståndsgivning för de som vill bedriva televerksamhet inom
gemenskapen att antas.
Som tidigare nämnts har Sverige en positiv inställning till
liberaliseringen av telemarknaden inom gemenskapen. Liberaliseringen ger
svenska teleföretag möjlighet att bedriva televerksamhet på lika villkor
inom hela gemenskapen. För konsumenterna far också liberaliseringen
positiva effekter då en ökande konkurrens leder till bättre tjänster och till
ökad priskonkurrens. Samtidigt ger regelverket medlemsstaterna
möjligheter att skydda konsumenternas intressen genom att kunna ställa
krav på teleföretagen, bl.a. avseende tillhandahållande av s.k.
samhällsomfattande tjänster.
Det beskrivna EG-regelverket reser därvid, för svenskt vidkommande,
frågan om överreglering, dvs. när vi från svensk sida är tvungna att införa
lagstiftning för situationer som redan är passerade i marknadsutvecklingen
i Sverige. Det finns därvid en risk att regleringen, om den inte anpassas,
hämmar den tekniska utvecklingen på området.
Inför den kommande översynen av de centrala direktiven i
gemenskapslagstiftningen är det av stor vikt att från svensk sida arbeta för
en tydligare lagstiftning, t.ex. genom att samla de olika direktiven i ett
eller ett par direktiv samt att minska detaljregleringen i direktiven.
Direktiven bör även framöver främja marknadsutvecklingen och
tjänsteutbyte samt skydda användarintressena.
Skr. 1996/97:83
55
Ett viktigt syfte med direktiven har varit att skapa klara och tydliga Skr. 1996/97:83
regler för den nya situationen med en liberaliserad telemarknad. Det
etappvis genomförda regelskapandet har dock inneburit en mängd direktiv
som dels har ändrats och som delvis överlappar varandra. Direktiven är
vidare relativt omfattande och detaljreglerande, vilket bl.a. beror på olika
utvecklingar av telemarknaderna i medlemsstaterna. Ett antal
bestämmelser i direktiven grundar sig på det faktum att även om
liberaliseringen formellt skall vara genomförd fr.o.m. den 1 januari 1998,
kommer det att dröja ytterligare en tid innan åtgärderna far effekt. Detta
har medfört att de centrala direktiven i regleringen innehåller artiklar om
en översyn av respektive direktiv, som skall vara genomförd senast i
slutet av år 1999.
Beslutet att liberalisera telemarknaderna fr.o.m. 1998 innebär att EU
tillsammans med USA (som genom Telecommunications Act 1996 också
beslutat liberalisera sina telemarknader fullt ut) kunde inta en pådrivande
roll i de WTO-förhandlingar om liberalisering av världshandeln med
teletjänster, som slutfördes den 15 februari 1997. WTO-avtalet innebär att
totalt 68 stater förband sig att i varierande grad öppna sina telemarknader.
Genom WTO-avtalet far svenska och europeiska teleoperatörer tillträde
till marknader med betydande tillväxtpotential. Avtalet förväntas också
leda till fortsatta prissänkningar på internationell teletrafik, till nytta för
både företag och privatpersoner i länder med hög datakonsumtion som
Sverige.
Fungerande transporter är en viktig fråga för Sverige och har betydande
inflytande på närliggande områden såsom fri rörlighet för varor, tjänster
och personer. Redan det faktum att transporter behandlas i ett särskilt
kapitel i fördraget tyder på att frågan är mycket viktig för den
gemensamma marknaden. Såväl export som import involverar
regelmässigt några transportslag. För Sverige är det viktigt att aktörerna
inom transportnäringen i EU kan agera under likartade villkor. Grönboken
“För en rättvis och effektiv prissättning inom transportsektorn" som
presenterades av kommissionen i februari 1996 har bemötts mycket
positivt av regeringen. Sverige har bl.a. stött tankarna om användandet av
ekonomiska styrmedel för att komma till rätta med miljöproblem, problem
med trängsel i trafiken m.m. Sverige avser att även fortsättningsvis stödja
de tankar som redovisas i grönboken.
Förutsättningarna för att behålla de långa svenska lastbilarna i EU
Direktivet om mått och vikt på tunga fordon (96/53/EG) antogs den 25
juli 1996 och skall införlivas i medlemsländernas nationella lagstiftning
senast den 17 september 1997. Fordon som registrerats eller satts i trafik
innan direktivet införlivats i medlemsstaternas lagstiftning far användas
till utgången av år 2006.
56
Direktivet reglerar hur stora och tunga fordon som skall tillåtas i Skr. 1996/97:83
vägtrafik inom EU. Kommissionens förslag som lades fram i december
1993 gick ut på att höja den tillåtna totalvikt som måste accepteras vid
internationell trafik från 40 till 44 ton. Förslaget syftade även till att skapa
likvärdiga konkurrensförutsättningar för fordon i nationell trafik genom
att också där harmonisera mått och vikter.
Den harmoniserade maximala fordonslängden uppgår enligt direktivet
till 18,75 m vilket innebar problem för Sverige och Finland som nationellt
tillämpar 24 resp. 22 m. En sänkning av dessa värden skulle medföra ökat
antal fordon på svenska och finska vägar med höjda transportkostnader
och sämre trafiksäkerhet som följd.
För att lösa Sveriges och Finlands särskilda problem infördes en
undantagsartikel i direktivet som möjliggör avvikelse bl.a. från
bestämmelserna om längsta tillåtna fordonskombinationer.
Undantagsregeln medger att medlemsländer under vissa förutsättningar
kan tillåta längre fordon från andra medlemsländer, den s.k.
modullösningen. Denna innebär bl.a. att de medlemsländer som vill
behålla sina längre fordon måste tillåta fordonskombinationer som är mer
än 25,25 m långa.
Direktivet innebär att Sverige far behålla den maximala fordonslängden
på 24 m om man tillåter operatörer på svenskt territorium att använda sig
av motsvarande längd enligt den s.k. modullösningen. Konsekvenserna av
att införa modulsystemet i Sverige har utretts av Vägverket som
konstaterat att längre fordonskombinationer kan medföra ökad olycksrisk.
Den ökade risken kan dock kompenseras av att trafikarbetet minskar.
Vägar och vägutrustning har utformats efter 24 m långa typfordon.
Den svenska inriktningen med modulsystemet är att utveckla ett system
där de längre fordonskombinationema skall bestå av standardiserade
enhetslastlängder (7,82 m och 13,6 m) och av fordon vars mått inte
överskrider dem som anges i direktivet. Införandet av modulsystemet
enligt "svensk" modell är avsett att underlätta samtransporter med järnväg
och sjöfart.
Järnväg
Under 1996 kom kommissionens vitbok "En strategi för vitalisering av
gemenskapens järnvägar". I den konstateras bl.a. att järnvägarna i Europa
har stora svårigheter. Det gäller exempelvis ekonomiska belastningar hos
järnvägsföretagen som har sitt upphov långt tillbaka i tiden. Bristen på
harmoniserade tekniska krav mellan medlemsstaternas järnvägar försvårar
också på ett påtagligt sätt ett effektivt utnyttjande av spåren för snabba
godstransporter över gränserna, vilka vore avsevärt bättre för miljön än
landsvägstransporter.
Förslaget i vitboken att tillskapa “Fria järnvägar för frakt“ har börjat
diskuteras i en arbetsgrupp. Sverige ger detta mycket hög prioritet
eftersom snabbare och mer pålitliga transporter är ett villkor för
järnvägarnas konkurrenskraft. I praktiken har förslaget mött stora problem
från vissa medlemsstater, men Sverige är berett att bidra aktivt till att 57
försöksverksamhet skall komma i gång under 1997.
Övriga delar av vitboken är också av intresse, men mycket av vad som Skr. 1996/97:83
föreslås är redan genomfört i Sverige. För järnvägstrafikens framtida
utveckling är det ändå av stor betydelse att motsvarande förändringar
genomförs i övriga medlemsstater.
Sjöfart
I mars 1996 presenterade kommissionen ett sjöfartspolitiskt idéförslag
kallat "Mot en ny sjöfartspolitik". Kommissionen uttrycker stark oro inför
utvecklingen med en ökad utflaggning och försämrad sysselsättning inom
sjöfartsnäringen i Europa. Man föreslår flera gemensamma åtgärder för att
stärka medlemsstaternas konkurrenskraft gentemot tredjelands sjöfart. Den
svenska regeringen har ställt sig positiv till flera av förslagen inte minst
de som innebär att ett höjt krav ställs på de rederier som medvetet
utnyttjar understandard i sina fartyg i syfte att stärka sin konkurrenskraft.
Likaså har regeringen ställt sig positiv till åtgärder för att stärka
sysselsättning, utbildning och miljöarbete inom den maritima sektorn.
Luftfart
Det grundläggande regelverket för luftfarten i EU finns redan. Arbetet
framöver kommer huvudsakligen att inrikta sig på uppdateringar av
regelverket samt kompletterande regel givning.
Den 1 april 1997 kommer luftfarten inom unionen att bli helt
avreglerad. Det innebär att flygbolag från ett medlemsland även kommer
att fa bedriva inrikestrafik i ett annat land. Vilken effekt detta kommer att
fa på den inre marknaden går inte att säga idag. Regeringen anser att det
är ett viktigt steg i arbetet mot att avreglera luftfarten.
Arbetet med att reformera den institutionella basen för en gemensam
europeisk flygtrafikledning kommer att i februari resultera i beslut om en
reviderad Eurocontrol-konvention. Under året förväntas också formerna
för EU-medlemskap i den europeiska organisationen för flygtrafikledning
(Eurocontrol) att läggas fast. Sverige stöder detta arbete som kommer att
bidra till en ökad flygsäkerhet och minska kapacitetsproblemen. Det
mycket angelägna arbetet med att skapa en gemensam europeisk
flygsäkerhetsmyndighet kommer att gå vidare under året.
Kommissionen påbörjar under 1997 förhandlingar med tio central- och
östeuropeiska länder om lufifartsavtal. Syftet är att utvidga den inre
marknaden på luftfartsområdet. Sådana avtal kommer att innebära en även
för Sverige angelägen liberalisering av luftfarten.
Sverige stöder arbetet med att utöka lufttrafikföretagens ansvar vid
flygolyckor i enlighet med den gemensamma ståndpunkt som rådet antog
i slutet av 1996. Sverige stödjer också ett annat förslag som håller på att
arbetas fram som gäller en skyldighet för medlemsstaterna att företa ett
visst antal s.k. rampinspektioner av luftfartyg från tredje länder. I dag
utförs sådana säkerhetskontroller först när en grundad anledning föreligger
att det förekommer någon brist. Genom den föreslagna ordningen kan
förhoppningsvis brister upptäckas i tid innan dessa har blivit en fara för 5 g
luftfarten. Förslaget innebär också att EU skall stödja säkerhetsarbetet i
länder där detta inte håller en godtagbar standard.
Till följd av medlemsländernas skilda förutsättningar i fråga om bl.a.
naturresurser, energisektorns organisation och de energi- och
miljöpolitiska målen råder stora skillnader i priser och kostnader för
energi mellan medlemsländerna. Speciellt gäller detta el- och
gassektorema. Genom etablering av en inre marknad med ett fritt utbyte
av el och gas över nationsgränserna och en fri etableringsrätt kan
betydande ekonomiska vinster uppnås, både för enskilda företag och för
EU som helhet. En inre marknad kan bidra till ökad konkurrenskraft,
speciellt för energikrävande företag, förbättrad försörjningstrygghet och
möjligheter att förbättra miljön.
Elmarknaden
De flesta av EU:s medlemsländer har av tradition strävat efter att vara
självförsörjande i fråga om energi, speciellt vad avser elenergi. Det har
fatt till följd att marknaderna för elenergi kännetecknas av omfattande
regleringar och ett betydande inslag av regionala och nationella monopol,
med stora pris- och kostnadsskillnader.
I december 1996 antog rådet direktiv 96/92/EG om gemensamma regler
för den inre marknaden för el. Innebörden är att ca en tredjedel av
elenergiförbrukningen inom EU kommer att vara utsatt för konkurrens år
2003. Direktivet innehåller gemensamma regler för investeringar med
handel och el. Syftet är att skapa en gemensam marknad, med fri handel
och rätt för företag att etablera sig i alla medlemsländerna. Enligt
direktivet skall alla större kunder efter en övergångsperiod ha rätt att välja
leverantör.
Generellt sett innebär etableringen av en inre marknad för el fördelar för
Sverige. Ett friare handelsutbyte med el kan bidra till att förbättra
försörjningstryggheten, inte minst i ljuset av den kommande omställningen
av energisystemet. Svenska företag inom elområdet och anknutna områden
(t.ex. konsultföretag) är internationellt konkurrenskraftiga, och torde kunna
finna goda affärsmöjligheter på en öppnare europeisk marknad.
I Sverige skedde en reformering av elmarknaden den 1 januari 1996.
Det innebär bl.a. att det står varje elkonsument fritt att välja leverantör.
Vidare har en gemensam norsk-svensk elbörs etablerats. Den svenska
elmarknadens aktörer står således väl rustade för en ökad konkurrens
inom EU. Under den period, då de andra medlemsländernas marknader
successivt öppnas för konkurrens, kan övergångsproblem komma att
uppstå. Det finns således risker för att den varierande graden av öppenhet
leder till att vinsterna av det ökade handelsutbytet inte fördelas rättvist
mellan medlemsländerna. Sverige och andra länder med öppna
elmarknader strävar därför efter att med olika medel uppnå ömsesidighet
i handeln med el mellan medlemsländerna.
Skr. 1996/97:83
59
Gasmarknaden
Skr. 1996/97:83
Sedan direktivet om regler för gemensamma regler för en inre marknad
för el antogs har arbetet återupptagits med ett motsvarande direktiv
avseende naturgas. Förhållandena skiljer sig dock i viktiga avseenden
mellan el- och gasmarknadema. Viktiga skillnader är bl.a. att flera av
medlemsländerna saknar egna gastillgångar och att EU:s gasförsörjning
till stor del baseras på källor i länder utanför EU.
Naturgas svarar i dag för en blygsam del (mindre än två procent) av den
svenska energitillförseln, och förekommer endast i södra och västra
Sverige. Det är i dag oklart vilken roll naturgasen kan komma att spela
i den framtida svenska energiförsörjningen. En mer omfattande
introduktion av gas kräver emellertid stora investeringar i gasledningar
och utrustning för att använda gas. På en utbyggd marknad kan ett ökat
inslag av konkurrens ha positiva effekter i form av pris- och
kostnadspress. I ett skede då marknaden är under uppbyggnad finns det
emellertid risk för att de nödvändiga investeringarna uteblir om inte
investerarna tillförsäkras en viss säkerhet i sin försäljning av gas. I arbetet
med ett gasdirektiv verkar Sverige därför, tillsammans med andra
medlemsländer i liknande situation, för särskilda undantags- eller
övergångsregler för "omogna marknader".
Begreppet innefattar etablerandet av ett transeuropeiskt nät inom
transport-, tele- och energisektorn. Syftet med nätverket är att
sammanbinda nationella nätverk med varandra och att öka samverkan
mellan de olika transportslagen.
Rådets förordning (EG) nr 2236/95 om allmänna regler för
gemenskapens finansiella stöd på området för transeuropeiska nät är
gemensam för transport-, tele- och energinäten och utgör den rättsliga
grunden för det ekonomiska stöd som genom årliga beslut i
finansieringskommittén fördelas till projekt av gemensamt intresse.
Budgeten omfattade 278 miljoner ecu för 1996.
När det gäller transeuropeiska nät för transporter, TEN-T, har
kommissionen påbörjat ett arbete som syftar till att utvidga TEN-T till
länder som f.n. ansöker om medlemskap i EU. Sverige anser att en
fortsatt utbyggnad av nät i dessa länder är en förutsättning för ekonomisk
tillväxt och ett tillnärmande till den gemensamma marknaden. En viktig
förutsättning är att satsningarna bidrar till en tillfredsställande
miljöutveckling.
På telekommunikationsområdet arbetar man med ett antal riktlinjer för
transeuropeiska nät som antogs under 1996. Riktlinjerna anger hur
bidraget skall fördelas till projekt på teleområdet, såsom förstudier och
utredningar kring teleapplikationer, utveckling av nät, användarutveckling
inom universitet och forskningscentra, distansarbetet och distansundervis-
ning. För att Sverige skall komma i åtnjutande av detta program avser
60
man bl.a. att vidga kriterierna genom att mer fokusera på bredbands- Skr. 1996/97:83
tillämpningar. För närvarande lokaliseras stora delar av stödet på ISDN:s
tillämpningar. Eftersom förlikningen startar först i mars 1997 är det dock
osäkert om det är möjligt att ändra inriktningen av stödet till
nästkommande år.
På energiområdet antogs under 1996 ett rådsbeslut avseende stöd till
studier av TEN för el och gas och en serie riktlinjer antogs även på detta
område. I beslutet finns angivet projekt av gemensamt intresse, som kan
beviljas ekonomiskt stöd till förstudier. Sverige är med i en studie om
förstärkning av elförbindelsema mellan Sverige-Norge och en studie av
uppbyggnad och utveckling av förbindelser mellan Norge-Danmark-
Sverige-Finland-Ryssland-Baltikums gasnät för att skapa ett integrerat
gasledningsnät, den s.k. nordiska gasaxeln.
Regeringens bedömning: Personers fria rörlighet är en av EU:s
kärnfrågor. Kvarvarande praktiska hinder för arbetskraftens fria
rörlighet bör i möjligaste mån undanröjas. Dessutom bör gamla
regler moderniseras och förenklas. Det är viktigt att den inre
marknaden fungerar smidigt och befrämjar arbetstagarens
geografiska och yrkesmässiga rörlighet. Kommissionen framhåller
i sin rapport om den inre marknadens följder och effektivitet bl.a.
att medlemsländerna måste leva upp till sina åtaganden. Beslutade
gemenskapsregler måste följas upp och tillämpas effektivt och
rättvist. Sverige delar den uppfattningen.
Arbetskraftens fria rörlighet är en av hörnstenarna i den inre marknaden.
EG-fördragets bestämmelser innebär att en medborgare i ett EU-land har
rätt att söka arbete och utan särskilt tillstånd arbeta som anställd eller som
egenföretagare i vilket annat EU-land som helst. Den enskilde har rätt till
samma anställnings- och arbetsvillkor samt sociala förmåner som landets
egna medborgare. Familjemedlemmar åtnjuter samma rättigheter. EG-
bestämmelsema ger även medborgaren rätt att efter avslutad anställning
uppehålla sig och leva som pensionär i ett annat land.
EG:s regelverk om samordning av systemen för social trygghet för
personer som flyttar inom gemenskapen, i första hand förordning (EEG)
nr 1408/71, är nära kopplad till fördragets artiklar om fri rörlighet för
personer. Samordningen är nödvändig för att göra det praktiskt möjligt att Skr. 1996/97:83
ta arbete i eller flytta till ett annat medlemsland.
Den första förordningen i ämnet antogs 1959. De principer som ligger
bakom det nu gällande regelverket fastslogs redan då och på grundval av
hur de dåvarande medlemsstaternas sociala trygghetssystem var
utformade. Genom tillkomsten av nya medlemsstater och den allmänna
utvecklingen av ländernas trygghetssystem har förordningen kommit att
bli mer komplicerad samtidigt som den på vissa punkter ändå är
otillräcklig för att uppfylla sitt syfte att befrämja möjligheterna att utnyttja
rätten till fri rörlighet.
Behovet av förenkling och modernisering av samordningsreglerna har
uppmärksammats i flera sammanhang bl.a. av kommissionen. Den svenska
regeringen faster stor vikt vid dessa frågor, som delvis är av långsiktig
karaktär och kommer att accentueras vid en ytterligare utvidgning av
unionen. Regeringen anordnade i samarbete med kommissionen i juni
1996 en större europeisk konferens i ämnet som gav flera uppslag till
möjliga sätt att angripa frågorna.
Olika nationella regler om krav på ett särskilt nationellt examens- eller
kompetensbevis för att fa tillträde till ett reglerat yrke utgör hinder för
medborgare från andra medlemsländer. Därför har man på grundval av
artiklarna 57, 49 och 66 i EG-fördraget antagit ett stort antal direktiv som
skall underlätta den fria rörligheten för arbetstagare och näringsidkare. Ett
stort steg framåt har tagits genom de två generella direktiv som antogs i
slutet av 1980-talet och som bygger på subsidiaritetsprincipen. Trots detta
finns flera kvarvarande hinder, främst för näringsidkare och arbetstagare
inom de områden som de äldsta direktiven omfattar (tjänstesektorn,
hantverksyrken m.m.).
Eftersom Sverige i stort sett saknar reglering inom dessa yrkesområden
vill Sverige verka för att dessa äldre direktiv omarbetas så att en ökad
rörlighet underlättas. Sverige bör stödja de strävanden som kommissionen
gett uttryck för i bl.a. SLIM-projektet och som innebär att lagstiftningen
på dessa områden förenklas och moderniseras.
Allmänt
Den fria rörligheten för personer är en av grundstenarna i EU:s regelverk
för den inre marknaden. Kontrollen av personer vid gränserna mellan
EU:s medlemsstater har emellertid inte avskaffats och EU har således
ännu inte blivit "ett område utan inre gränser".
I syfte att påskynda förverkligandet av den fria rörligheten för personer g
inom EU ingick Frankrike, Tyskland och Benelux-ländema 1985 det s.k.
Schengenavtalet, vilket syftade till en avveckling av alla personkontroller Skr. 1996/97:83
vid de gemensamma inre gränserna. Senare har även Spanien, Portugal,
Italien, Grekland och Österrike skrivit på avtalet. Den 19 december 1996
undertecknade Sverige, Finland och Danmark avtal om anslutning till
Schengensamarbetet. Samtidigt undertecknade Norge och Island ett
omfattande samarbetsavtal.
Innebörden av de nordiska ländernas inträde i Schengensamarbetet är
att dessa länders invånare fritt kan röra sig över gränserna till övriga
Schengenländer utan personkontroll när vi fullt ut deltar i det praktiska
samarbetet. Inresor kan därmed ske utan passkontroll. Detta innebär vidare
att den fria rörligheten och passfriheten mellan de nordiska länderna kan
bibehållas även i ett EU-perspektiv. En annan effekt av inträdet i
Schengensamarbetet är att möjligheterna till brottsbekämpning ökar
genom att Sverige kan delta i ett utvecklat rättsligt samarbete och
polissamarbete, vilket också innefattar tullen i dess brottsbekämpande
verksamhet.
Fri rörlighet för personer
Villkoren for utlänningars rörelsefrihet regleras i Schengens
tillämpningskonvention (artikel 19-24 i kapitel 4). Av bestämmelserna
framgår att tredjelandsmedborgare som innehar uppehållstillstånd i någon
Schengenstat kan röra sig fritt inom Schengenområdet under en period av
tre månader. Denna ordning skiljer sig avsevärt från den i Sverige nu
gällande som innebär att en utlänning som är viseringspliktig i Sverige
måste inneha visering for att resa in och vistas här, trots att han har
uppehållstillstånd i en annan EU/Schengenstat.
Montiförslagen
I juli 1995 presenterade kommissionen tre förslag till direktiv, de s.k.
Montiförslagen (KOM(95) 347, KOM(95) 348 och KOM(95) 346). Det
första direktivet rör avskaffande av kontroll av personer vid de inre
gränserna. Det andra avser ändring av direktiv om avskaffande av
restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen for
medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer och direktiv om
avskaffande av restriktioner for rörlighet och bosättning inom
gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och
tillhandahållande av tjänster. Det tredje förslaget rör rätt för
tredjelandsmedborgare att resa inom gemenskapen.
Förslagen har varit föremål för diskussioner i en rådsarbetsgrupp men
enighet har inte kunnat uppnås inom rådet. Vad beträffar förslaget som
avser rätt för tredjelandsmedborgare att resa inom gemenskapen
(KOM(95) 346) har diskussionerna i arbetsgruppen rört möjligheterna för
tredjelandsmedborgare som innehar uppehållstillstånd i någon medlemsstat
att resa fritt inom gemenskapen. Direktivet kan således sägas utgöra en
parallell till Schengens bestämmelser om fri rörlighet.
Under 1996 och 1997 har diskuterats huruvida detta förslag skall
behandlas i den första eller tredje pelaren. Mot bakgrund av att frågan är
63
föremål för diskussion även inom ramen för regeringskonferensen har Skr. 1996/97:83
beslutats att man, först när det står klart vad resultatet av konferensen blir,
får ta ställning till var frågan skall behandlas.
Regeringens bedömning: En grundläggande förutsättning för att
handel kan ske på lika villkor mellan EU:s ekonomiska aktörer är
en konkurrensneutral marknad. En konkurrensneutral inre marknad
bidrar till att handeln utsätts för ett omvandlingstryck i ekonomin.
Marknaden är beroende av ett sådant tryck för att Sverige och
övriga EU skall kunna möta den konkurrens som existerar på det
internationella planet. En fungerande konkurrens är beroende av en
väl fungerande tillämpning av konkurrensreglerna. Konkurrens-
ärenden som tas upp till behandling måste handläggas på ett mer
effektivt sätt än vad som sker i dag.
Konkurrensfrågorna har funnits inskrivna i EG-fördraget från början.
Detta är ett tecken på hur stor betydelse en effektiv konkurrens på lika
villkor har för gemenskapens funktion och som ett medel att stärka den
europeiska industrin i den allt mer globaliserade ekonomin. Sverige anser
att en fungerande konkurrens är en grundförutsättning för att fa till stånd
en dynamisk utveckling av såväl den europeiska ekonomin som den
svenska. Fungerande konkurrens leder till ökad effektivitet och ökad
sysselsättning. Inte minst mot bakgrund av att den svenska ekonomin är
liten och öppen är värnandet om fri handel och konkurrens mycket viktiga
frågor för Sverige. Säkerställande av en fri konkurrens är viktigt för att
upprätthålla omvandlingstrycket i ekonomin. På en marknad utan ett
sådant tryck saknar företagen drivkraften att sänka kostnader och priser
vilket far till följd att såväl ekonomin som konsumenterna blir lidande.
I EU pågår sedan länge arbete med att stärka konkurrensen på den
gemensamma marknaden. En omfattande praxis har utvecklats på området
och ytterligare preciserats genom de förordningar och meddelanden
kommissionen utfardat. En betydande stadga finns således i
konkurrensreglerna och konkurrensövervakningen. Samtidigt anser man
både i EU och från svenskt håll att det finns ett behov av revideringar av
äldre regler och en strävan efter ökad effektivitet och genomskådlighet
samt förenklingar av befintliga regler.
Den översyn som pågår beträffande kontrollen av företags-
koncentrationer berör även frågan om vid vilken nivå ett förvärv skall
64
granskas. Förslaget omfattar en sänkning av omsättningsgränsema.
Översynen har också innefattat bl.a. bestämmelser om samtidig
behandling av en anmälan i flera medlemsstater och om samriskföretag
s.k. joint ventures. Pågående arbeten om vertikala konkurrens-
begränsningar och om bagatellundantag berör grundläggande frågor om
hur kommissionen skall se på olika former av konkurrensbegränsande
beteenden.
En strävan finns också, att i enlighet med subsidiaritetsprincipen, låta
en större andel konkurrensfrågor avgöras på nationell nivå. Inom detta
område pågår bl.a. ett arbete med ett meddelande om samarbete mellan
kommissionen och de nationella konkurrensmyndighetema. Kommissionen
har föreslagit att handläggningen i de fall en nationell marknad framfor
allt är berörd skall ske hos den nationella konkurrensmyndigheten.
De kommande åren kommer att präglas av en fortsatt revidering av
äldre regler med en förstärkt fokusering på frågor om ökad effektivitet
och öppenhet. Dessa frågor har Sverige ett starkt intresse av att driva.
Från näringslivet lyfts ofta frågan om snabb handläggning och
horisontella lösningar fram. Den tid som passerar från att ett ärende har
inkommit till konkurrensmyndighetema till dess ärendet är avslutat är
alldeles for lång i dag. Många foretag har varken tiden eller ekonomin att
invänta ett avgörande. Detta är ett problem som förhoppningsvis skall
lösas i det fortsatta arbetet. Gör det inte det finns risk för att företagen i
EU tappar tilltron till det gemensamma arbetet med att få till stånd en
fungerande inre marknad. Beträffande horisontella lösningar har många
företag påtalat den skillnad som råder mellan olika sektorer och förordar
allmänna principer som gäller för alla, oavsett sektor eller bransch.
Skr. 1996/97:83
Regeringens bedömning: Sverige bör i utformningen av det
gemensamma regelverket på statsstödsområdet prioritera åtgärder
som kan bidra till ökad öppenhet när det gäller såväl
kommissionens tillämpning som medlemsstaternas efterlevnad av
regelverket. Vidare finns ett behov att hitta effektivare former för
kommissionens övervakning av statligt stöd. Här förväntas förslag
från kommissionen som kan möjliggöra att tillgängliga
övervakningsresurser koncentreras till stödåtgärder och sektorer i
ekonomin där påverkan på konkurrensförhållandena är mer påtaglig.
Från svensk sida bör arbetet med att utvärdera sådana förslag ges
en hög prioritet.
Konkurrenssnedvridande subventioner till företag påverkar den inre
marknaden negativt och försämrar förutsättningarna för tillväxt och
utveckling av det europeiska näringslivet. Gemenskapens statsstödsregler
syftar till att säkerställa att företagen inom EU arbetar på lika
5 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 83
konkurrensvillkor genom att precisera och begränsa möjligheterna att
lämna stöd för olika ändamål. Stödåtgärder som har snedvridande effekter
som strider mot det gemensamma intresset har helt förbjudits.
Trots den strikta kontroll som regelverket på statsstödsområdet innebär,
kan det konstateras att de totala stödvolymema inom EU alltjämt är
mycket höga. Till detta kommer att det sannolikt finns ett betydande
mörkertal. Från flera håll, inte minst från näringslivsföreträdare inom EU,
pekas på behovet att minska företagssubventionemas omfattning. Åtgärder
för att öka effektiviteten i kontrollen på statsstödsområdet är i detta
sammanhang av stor betydelse.
En effektivare kontroll kan komma till stånd på olika sätt. Från svensk
sida finns skäl att söka medverka till och stödja insatser för att öka
tillgängligheten och öppenheten kring såväl kommissionens tillämpning
som medlemsstaternas efterlevnad av statsstödsreglema. I nuläget är det
svårt att överblicka regelverket och kommissionens praxis på
statsstödsområdet. Det är också svårt att fa en uppfattning om i vilken
utsträckning enskilda medlemsstater faktiskt lever upp till de krav som
finns. En ökad öppenhet i dessa avseenden torde i ett längre perspektiv
vara nödvändig för att tilltron till systemet som sådant inte skall
undergrävas.
Möjligheten att effektivisera arbetet med kontroll av statsstöd hänger
också nära samman med hur kommissionens resurser på detta område bäst
skall utnyttjas. I denna del kan förväntas att medlemsstaterna framöver far
ta ställning till förslag från kommissionen enligt artikel 94 i
Romfördraget. Enligt denna artikel kan rådet på kommissionens förslag
besluta om att avgränsa tillämpningen av statsstödsreglema. Avsikten med
detta skulle vara att koncentrera kommissionens övervakningsresurser till
ärenden som har en mer påtaglig inverkan på konkurrensen. Med bl.a.
vissa förenklade procedurer när det gäller anmälan av stöd och med en
tydligare avgränsning av de sektorer inom ekonomin som omfattas av
stödreglema skulle effektiviteten och kvaliteten i kontrollarbetet kunna
öka. Från svensk sida bör utvärdering av kommande förslag från
kommissionen i dessa avseenden ges en hög prioritet.
I regeringens fortsatta arbete med statsstödsfrågoma finns ett behov att
mer än hittills kunna följa och bidra till utvecklingen av EU:s
statsstödspolitik på olika områden. Det hittillsvarande arbetet har för
svenskt vidkommande till övervägande delen präglats av att hantera
konkreta frågor som uppkommit till följd av att svenska regler behövt
anpassas till gemenskapens regelverk. En ökad kunskap om andra
medlemsstaters utnyttjande av företagsstöd och deras syn på
statsstödsreglema behövs. En tydligare svensk profil i statsstödsarbetet bör
utgå från sådan information men också från en kritisk granskning av hur
våra stödsystem fungerar och hur de förhåller sig till gemenskapsreglema.
Den svenska regeringens möjligheter till påverkan på statsstödsområdet
i enskilda stödärenden är bl.a. av resursskäl relativt begränsad. Det finns
dock exempel på ett aktivt engagemang från svensk sida, t.ex. i ärendet
där franska regeringen lämnat betydande belopp i stöd till flygbolaget Air
France. Vid sidan av aktivt ingripande från regeringens sida finns också
möjlighet för företag och deras intresseorgan att påverka kommissionen
Skr. 1996/97:83
66
i enskilda ärenden. Med en alltmer ökande kunskap om statsstödsreglema Skr. 1996/97:83
kan sannolikt en ökad aktivitet visavi kommissionen från svenska företags
sida forväntas. Till viss del kan dock detta komma att handla om frågor
där svenska stödmyndigheters agerande ifrågasätts. Inte minst i det
perspektivet är det viktigt att stödgivningen från svensk sida följer
gällande regler och att det bland stödgivande svenska organ finns en god
kännedom om statsstödsreglema.
Regeringens bedömning: Beredningen av kommissionens grönbok
om offentlig upphandling bör avvaktas innan ställning tas till
prioriteringar i det fortsatta utvecklingsarbetet.
Flera direktiv reglerar offentlig upphandling. De gäller vid upphandling
både av varor, byggentreprenader och tjänster och vid viss upphandling
inom de s.k. försörjningssektorerna, dvs. områdena vatten, energi,
telekommunikation och transporter. För att säkra effektiviteten av offentlig
upphandling har två rättsmedels- och kontrolldirektiv beslutats. Direktiven
på området är genomförda i svensk rätt i lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling.
Upphandlingsdirektiven bör generellt sett ha ökat företagens möjligheter
att fa leverera sina produkter till offentliga köpare i andra länder. Den
potentiella marknaden har således vidgats väsentligt. Dock tycks
möjligheterna att komma in på nya marknader inte utnyttjas. Detta gäller
speciellt för små och medelstora företag. En orsak kan vara bristande
kunskaper om de möjligheter som marknaderna kan ge och bristande
kunskaper om vad de offentliga upphandlama efterfrågar.
För att förbättra informationen om offentlig upphandling har
kommissionen därför presenterat ett informationssystem för offentlig
upphandling (SIMAP), i första hand för att öka kapaciteten i det
nuvarande databaserade publiceringssystemet TED.
En annan orsak till att möjligheterna att komma in på nya marknader
inte utnyttjas kan vara bristande genomförande av EG-direktiven i de
olika staterna eller bristfällig tillämpning av dem. Det kan leda till att
svenska företag väljer att etablera dotterbolag utomlands för att bli
behandlade som ett inhemskt företag och därigenom minska risken för
diskriminering. Denna möjlighet torde dock i första hand kunna utnyttjas
av större företag medan det för de små och medelstora företagen kan vara
ett för stort åtagande att etablera sig genom ett utländskt dotterbolag.
Effekterna av den bristfälliga marknadssituationen som råder blir för
Sverige minskade marknadsandelar och därav följande återverkningar på
sysselsättning och inkomster.
Kommissionen har i en grönbok om offentlig upphandling inom
Europeiska unionen med överväganden inför framtiden redovisat vissa
erfarenheter av direktiven på området. Även om de resultat som hittills
uppnåtts får betecknas som uppmuntrande vad gäller
upphandlingsförfarandenas öppenhet framgår det av grönboken att viktiga
problem återstår att lösa. De gäller bl.a partiella och ofullständiga
genomföranden av direktiven och de relativt låga ekonomiska effekterna
i fråga om priskonvergens, ökning av det gränsöverskridande
handelsutbytet och ökning av antalet leverantörer som deltar i
upphandlingen. De förväntade fördelarna med en fri offentlig upphandling
har ännu inte kunnat uppnås.
För att förbättra situationen presenterar kommissionen i grönboken ett
underlag för en omfattande debatt om offentlig upphandling inom unionen
avsedd att leda till ett meddelande från kommissionen som kan främja
utvecklingen i en positiv riktning.
De frågor som tas upp i grönboken för att närmare diskuteras är
- målen för unionens politik i fråga om offentlig upphandling och de
resultat som hittills nåtts,
- lagstiftningens genomförande och effektiva tillämpning,
- hur tillträdet till marknaden kan förbättras genom information och
utbildning och genom utvecklingen av elektronisk upphandling,
- hur politiken om offentlig upphandling kan förenas med annan
gemenskapspolitik, bl.a. politiken avseende små och medelstora företag,
standardisering, transeuropeiska nät (TEN), sammanhållningsfonden och
strukturfonderna, upphandlingar som genomförs av gemenskapens
institutioner eller som finansieras med gemenskapsmedel, sociala och
arbetsmarknadsaspekter, miljön, försvarssektom; och
- tillträdet till upphandlingsmarknader i andra länder.
Grönboken är föremål för remiss i medlemsstaterna. En hearing har
genomförts i Sverige med företrädare för näringsliv och myndigheter.
Grönboken bereds nu i regeringskansliet med sikte på att Sverige skall
kunna avge ett yttrande till kommissionen före utgången av mars 1997.
Skr. 1996/97:83
68
Skr. 1996/97:83
Regeringens bedömning: Eftersom konsumenternas förtroende
behövs för att den inre marknaden skall kunna förverkligas till alla
delar, bör Sverige fortsätta att arbeta för en stark ställning för
konsumenter på marknaden, för att främja konsumenternas intressen
och inflytande i ett integrerat Europa samt för att nivån på svensk
konsumentpolitik samtidigt skall kunna bibehållas och även
vidareutvecklas. Insatserna bör särskilt inriktas på högt
konsumentskydd och hög tillgänglighet. Områden som bör
prioriteras är IT, marknadsföring, tvistlösning, finansiella tjänster,
produktsäkerhet och livsmedel, konsumtion och miljö samt
forskning och utbildning.
Enligt regeringens skrivelse Konsumentpolitiken i EU - mål och inriktning
för det svenska arbetet (skr. 1995/96:181) är det övergripande målet att
verka för en stark ställning för konsumenter på marknaden, främja
konsumenternas intressen och inflytande i ett integrerat Europa samtidigt
som nivån på svensk konsumentpolitik skall kunna bibehållas och även
vidareutvecklas. Arbetet anknyter bl.a. till kommissionens konsument-
politiska prioriteringar för perioden 1996-1998.
Den fria rörligheten av varor, tjänster och kapital på den gemensamma
marknaden kan ge fördelar för konsumenterna i form av bl.a. lägre priser
och ett större urval, till följd av ökad konkurrens. Samtidigt kan det
noteras att konsumenterna ofta känner en oro för att utnyttja möjligheterna
på den inre marknaden, vilket är olyckligt eftersom deras förtroende
behövs för att den inre marknadens fördelar skall kunna förverkligas fullt
ut. Regeringen arbetar för att konsumenterna, genom en bra
konsumentpolitik, skall fa ökad tillgång till varor och tjänster samt känna
stort förtroende för och därmed bli mer aktiva på den inre marknaden. Det
kan nämnas att Sverige i regeringskonferensen verkar för att EG-fördraget
förstärks och förtydligas så att konsumentfrågorna får en ökad tyngd och
konsumenterna ett större inflytande inom EU, vilket ligger väl i linje med
målet att föra unionen närmare medborgarna.
Regeringen betonar att strävan efter likvärdiga konkurrensförhållanden
inom den inre marknaden inte far leda till omotiverade försämringar för
konsumenter i något av länderna. Medlemsländerna bör sålunda ha en
långtgående frihet att ge konsumenterna ett rättsligt skydd som ligger på
en högre nivå än skyddsnivån i gemensamma rättsakter. Å andra sidan
måste risken för att subsidiaritetsprincipen används som en ursäkt för att
inte ge konsumenterna erforderligt skydd uppmärksammas. Det är
angeläget att skillnaderna mellan de nationella grundläggande
konsumentskyddsreglema inte är så stora att konsumenterna inte vågar
utnyttja de möjligheter som den inre marknaden erbjuder. Även det
konsumenträttsliga regelverket måste dock vara välbalanserat, så att inte
företag åläggs besvärande skyldigheter för att marginella vinster i
69
6 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 83
konsumentskyddet skall kunna uppnås. Skr.
När det gäller särskilda sakfrågor arbetar regeringen för strängare
gemenskapskrav på företagens marknadsföring och högre
konsumentskyddsnivåer när det gäller felregler och garantier. Inom
området finansiella tjänster arbetar regeringen för ökad konkurrens och ett
bättre konsumentskydd på den gemensamma marknaden. Sverige stödjer
arbetet för bättre möjligheter till tvistlösning i enskilda fall, men även
möjligheten för konsumentföreträdare att föra en konsuments talan mot
vissa otillbörliga förfaranden, t.ex. gränsöverskridande vilseledande
marknadsföring. Ett annat område som måste uppmärksammas från ett
konsumentperspektiv är informationstekniken.
Konsumentutbildning samt konsumentinformation från bl.a. näringslivet
gagnar den inre marknaden, genom att dessa åtgärder kan ge mer
medvetna konsumenter. Genom att kartlägga problem och orsaker gagnar
även konsumentforskning den inre marknaden. Sverige strävar efter att
konsumentforskningen skall ingå i EU:s femte ramprogram för forskning.
En av kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar rör miljön och
innebär att främja hållbara konsumtionsmönster, vilket Sverige naturligtvis
stödjer. Sverige deltar aktivt för att EU:s miljömärkningssystem (den
stiliserade EU-blomman) skall bli effektivt och framgångsrikt.
Regeringen skall verka för ett samordnat och långsiktigt arbete inom EU
för bättre produktsäkerhet och då särskilt bamsäkerhet. Standardisering
intar en nyckelroll, varvid konsumentinflytandet är mycket viktigt. Som
ett uttryck för svenska ambitioner att åstadkomma en bättre samordning
och effektivisering av bl.a. marknadskontrollen och RAPEX-systemet
(Rapid Exchange of Information), har regeringen tagit initiativ till den
tidigare nämnda europeiska marknadskontrollkonferensen. Regeringen
arbetar vidare för en förstärkning av det skadeförebyggande arbetet, bl.a.
genom en permanent status för EHLASS-systemet (European Home and
Leisure Accident Surveillance System). När det gäller livsmedel arbetar
Sverige för förstärkt kontroll, bättre märkning och minimerad användning
av tillsatser.
1996/97:83
Regeringens bedömning: Arbetet med att utveckla
gränsöverskridande associationsformer bör intensifieras.
För den inre marknadens funktion är det väsentligt att de bolagsrättsliga
regelverken i olika länder åtminstone överensstämmer i vissa huvuddrag.
Det har därför varit naturligt att genomföra den harmonisering av
europeisk bolagsrätt som har skett genom de bolagsrättsliga direktiv som
redan är beslutade.
Det är emellertid tveksamt om det för närvarande finns anledning att
ytterligare harmonisera de olika medlemsstaternas nationella bolagsrätt.
70
Värdet av en harmonisering på de områden som berörs i förslaget till ett
femte bolagsrättsligt direktiv (aktiebolags organisatoriska struktur)
respektive förslaget till ett trettonde bolagsrättsligt direktiv
(uppköpserbjudanden) torde från svensk utgångspunkt vara begränsat. Det
är mera väsentligt att bevaka att bolagsrättsliga direktiv som redan är
beslutade inte låser fast den utveckling som är nödvändig på detta
område. Inte minst EG:s direktiv rörande redovisning är exempel på EG-
rätt som kan behöva anpassas till förändringar i omvärlden.
Om man vill befrämja gränsöverskridande näringsverksamhet är
sannolikt utarbetandet av övemationella associationsformer, främst
europabolag och europakooperativ, av större betydelse än ytterligare
harmonisering av nationella regelverk. Arbetet med de gränsöverskridande
associationsformerna har emellertid ännu inte lett till några större resultat.
Det är därför angeläget att arbetet på förslagen till förordningar om
europabolag och europeiska kooperativ kan drivas vidare med större kraft
än hittills. Syftet bör vara att skapa associationsformer som kan verka
över gränserna och fungera i huvudsak på samma sätt oavsett var de har
sitt säte. Samtidigt finns det emellertid anledning att bevaka att i Sverige
vedertagna principer för näringsliv och arbetsmarknad beaktas i arbetet.
Skr. 1996/97:83
Regeringens bedömning: Sverige skall även fortsättningsvis verka
för ökad harmonisering inom området. Konkurrensen skall
stimuleras genom arbete för principen om global konsumtion.
Immaterialrätten behandlar rättsskyddet för olika slag av intellektuella
prestationer och för kännetecken. Det är reglerat i de s.k
ensamrättslagama, bl.a. upphovsrättslagen, patentlagen, mönsterskydds-
lagen, varumärkeslagen och växtförädlarrättslagen. Genom de
immaterialrättsliga reglerna i dessa lagar ges intellektuella prestationer och
kännetecken ett vidsträckt skydd mot olika slag av kopiering eller
efterbildning utan samtycke och mot annat obehörigt utnyttjande.
Immaterialrättens praktiska vikt har ökat starkt på senare år och området
har mycket stor ekonomisk betydelse. Det är givet att immaterialrättema
spelar en viktig roll också i ett internationellt perspektiv med alltmer
omfattande internationell handel och konkurrens. Detta har lett till
tillskapandet av en rättsordning på det internationella planet som är
uppbyggd kring en mängd internationella konventioner. Vår nationella
lagstiftning på området är - liksom lagstiftningen i övriga EU-länder - i
hög grad harmoniserad med dessa konventioner. Behovet av - och
utrymmet för - åtgärder från ett europeiskt perspektiv är därför begränsat.
Det far också förutsättas att även framtida harmoniseringssträvanden
huvudsakligen kommer att ske på internationell basis. Från svensk sida
ser vi positivt på att arbetet fortsätter, såväl inom EU som internationellt.
Även om det sålunda inte kan sägas finnas något påtagligt behov av
harmoniseringsåtgärder inom detta område för att främja den inre
marknaden finns det dock vissa delar där en större enhetlighet kunde vara
önskvärd. Det gäller framför allt det för bl.a. vår läkemedelsindustri så
viktiga bioteknikområdet. Biotekniken är på snabb frammarsch men
väcker också svåra frågor inte minst av etisk natur. Nuvarande
patentlagstiftning, som visserligen som nyss sagts är väl harmoniserad, är
tillkommen vid en tidpunkt då bioteknikens möjligheter inte kunde
överblickas. Vissa kompletteringar kan därför bli nödvändiga. Risken
finns att den för den industriella utvecklingen på området så viktiga
patenträttsliga regleringen drar åt olika håll inom Europa om inte en
harmonisering sker. Enhetliga och stabila regler på området är viktiga för
att investeringar i forskning och utveckling skall fortsätta att göras i
Sverige och i övriga Europa.
För varumärken finns, förutom ett harmoniseringsdirektiv, en förordning
som etablerar ett gemensamt EG-rättsligt system. Innehavaren av ett EG-
varumärke far genom registrering en varumärkesrätt som gäller i hela EU.
Systemet administreras av en speciell EG-myndighet, Byrån för
harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster), som
böljade ta emot ansökningar fr.o.m. den 1 januari 1996.
Även på mönsterskyddsområdet finns behov av harmoniseringsåtgärder,
eftersom medlemsstaternas lagstiftning skiljer sig åt på väsentliga punkter
när det gäller det rättsliga skyddet för mönster. En viktig fråga i detta
sammanhang är hur långt skyddet för utnyttjandet av ett mönster för
reparationsändamål skall sträcka sig. Även om det för närvarande inte
finns förutsättningar för att lösa denna fråga, bör Sverige verka för att
mönsterskyddet på sikt harmoniseras även på reservdelsområdet. Det finns
även ett förslag på en förordning om ett EG-mönster som planeras att
administeras av samma byrå som ansvarar för EG-varumärket (se ovan).
Från svensk sida är vi positiva till ett EG-rättsligt system även för
mönster.
En fråga som Sverige genomgående arbetar för i immaterialrättsliga
sammanhang och som kan stimulera konkurrensen är principen om global
konsumtion. Detta är en fråga som bör tillmätas stor prioritet även
fortsättningsvis.
Skr. 1996/97:83
72
Regeringens bedömning: Tullreglema måste förenklas och
kontrollförfarandena göras mindre komplicerade för att åstadkomma
ett smidigare handelsflöde och på så sätt främja handeln med länder
utanför gemenskapen. Dessutom bör en öppen och regelbunden
dialog mellan tullmyndigheter och företag etableras, dels för att ge
näringslivet tidig information om kommande tullåtgärder och
möjlighet att ge förslag till utformning av nya regler, dels för att
öka förståelsen for tullmyndigheternas arbete. Vidare måste åtgärder
vidtas för att bekämpa tullbedrägerier. Ett viktigt led i detta arbete
är det tulltekniska biståndet till de associerade länderna i central-
och Östeuropa som syftar till att där etablera en effektiv
tullverksamhet och som även krävs for ett medlemskap i den
Europeiska unionen.
Regeringen kommer aktivt att verka for att EG:s tullagstiftning
förenklas och förbättras och samtidigt stödja åtgärder som syftar till
att bekämpa tullbedrägerier.
1 samband med fullbordandet av den inre marknaden den 1 januari 1993
påbörjades diskussioner om att fastställa och genomföra strategiska
riktlinjer for att definiera tullmyndigheternas roll inom gemenskapen.
Slopandet av de inre gränserna innebär att varor kan cirkulera utan
tullformaliteter inom hela gemenskapens tullområde vilket kräver effektiva
förfaranden och kontroller vid gränserna mot tredje land. För att
säkerställa att alla EU:s tullmyndigheter vidtar åtgärder som
överensstämmer med den inre marknadens krav, antog rådet i december
1996 åtgärdsprogrammet TULL 2000 som innehåller de viktigaste
principerna för tullpolicyn de närmaste fem åren.
Av de mål som uppställs i programmet kommer Sverige i det
fortlöpande arbetet att prioritera det påbörjade arbetet med att förenkla
tullagstiftningen, att bekämpa bedrägerier samt att ge tulltekniskt bistånd
till tredjeländer.
Parallellt med TULL 2000 har rådet antagit en resolution om
"förenkling och rationalisering av gemenskapens tullföreskrifter och
tullförfaranden". Resolutionen grundar sig på den deklaration om behovet
av förenkling av tullagstiftningen som EU:s generaltulldirektörer - på
svenskt initiativ - enades om vid möte i Stockholm.
Förenkling av tullagstiftningen
Genom EU-medlemskapet har Sverige övertagit den gemensamma
handels- och jordbrukspolitiken som i flera avseenden är mer komplex
och restriktiv än den som Sverige tillämpade tidigare. Utformningen av
dessa politikområden har direkt bäring på tullagstiftningen, vilket har
resulterat i ett lika komplext regelverk på tullområdet dvs. det regelverk
Skr. 1996/97:83
73
som skapats bl.a. för att uppfylla villkoren för handeln med tredjeland. I Skr. 1996/97:83
den utformning reglerna har idag ställs stora krav på tullmyndigheterna
i gemenskapen, vars uppgift är att se till att reglerna efterlevs. Kontroller
av efterlevanden tar stora resurser i anspråk.
För företagen inom gemenskapen skulle förenkling av tullreglema och
ett mindre komplicerat kontrollförfarande medföra ett smidigare
handelsflöde. Den hårda konkurrens som handel och ekonomi utsätts för
idag kräver att reglerna görs öppnare och tydligare och tullprocedurerna
mindre administrativt tungrodda. Osäkerhet och extra kostnader som
skadar konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning inom gemenskapen
måste elimineras. Ofta utnyttjas inte de förmånliga ekonomiska
tullförfaranden som finns i regelverket på grund av att reglerna är alltför
tids- och resurskrävande att tillämpa. Ett exempel är föreskrifterna för det
ekonomiska tullförfarandet, aktiv förädling, som innebär att tillstånd kan
ges för att importera varor tullfritt till EU från tredjeland för att förädlas
och sedan åter exporteras. Reglerna innehåller omfattande och detaljerade
ekonomiska villkor för att tillstånd ska beviljas. Dylika villkor saknades
helt i de nationella regler som gällde före EU-medlemskapet. Ett
ytterligare exempel på komplexa regler är de som gäller för tullager. I
stället för att gynna de ekonomiska aktörerna inom gemenskapen utgör
reglerna hinder för utrikeshandeln. I vissa fall är det inte endast reglernas
komplexitet utan deras restriktivitet som utgör hinder. Enligt vedertagen
praxis inom EU medges enligt reglerna om tullsuspension för
industrivaror ingen tullfrihet för maskiner. Maskinområdet var ett av de
varuområden som det svenska suspensionssystemet enligt lagen om
tullfrihet m.m. huvudsakligen var inriktat på.
Samverkan mellan myndigheter och ekonomiska operatörer
En öppen och regelbunden dialog mellan tullmyndigheter och företag
måste etableras dels för att ge de ekonomiska operatörerna tidig
information om kommande tullåtgärder och möjlighet att ge förslag till
utformningen av nya regler, dels för att öka förståelsen för
tullmyndigheternas arbete. Tullmyndigheterna inom gemenskapen skulle
genom en förenklad och moderniserad tullagstiftning ges större
förutsättningar att tolka och tillämpa föreskrifterna på ett likartat sätt. För
detta krävs emellertid även en samverkan och ett regelmässigt
informationsutbyte mellan tullmyndigheterna. En enhetlig tolkning av
regelverket skulle ge gemenskapens medborgare och näringsliv ett
likvärdigt skydd samtidigt som samma möjligheter skulle erbjudas oavsett
på vilken plats inom tullområdet tullformalitetema utförs.
Konkurrenssnedvridningar på den inre marknaden skulle förhindras.
Åtgärder i kampen mot tullbedrägerier
En ytterligare positiv effekt av en rationell och förenklad tullagstiftning
vore att tullmyndigheterna i större utsträckning kunde rikta in resurser och
kontrollverksamhet på att effektivt bekämpa den illegala handeln och i
mindre utsträckning lägga resurser på att kontrollera den legitima handeln.
74
Bedrägerier i samband med bl.a. transitering har under året
uppmärksammats i allt större utsträckning och ett omfattande
åtgärdsprogram diskuteras för närvarande av parterna på området. För att
effektivisera arbetet med transitoperationema och försöka förhindra
bedrägerier och andra oegentligheter pågår sedan ett antal år tillbaka ett
projekt för att datorisera transiteringsordningama. Rådet har antagit en
resolution där kommissionen och medlemsstaterna uppmanas fortsätta
arbetet med datoriseringen genom att anslå nödvändiga finansiella och
personella resurser för projektet. I TULL 2000 uppmanas kommissionen
och medlemsstaterna att utveckla en policy för att bekämpa
tullbedrägerier.
Ett viktigt led i kampen mot tullbedrägerier är också att utveckla
samarbetet med länder utanför gemenskapen och då i synnerhet med de
associerade länderna i central- och Östeuropa. Det tulltekniska bistånd som
lämnas till dessa länder syftar till att etablera en effektiv tullverksamhet.
Biståndet, som till största delen utgörs av kunskapsöverföring, är också
angeläget för att underlätta ett kommande medlemskap i den Europeiska
unionen.
Skr. 1996/97:83
Regeringens bedömning: Sverige välkomnar kommissionens arbete
mot en modernisering av EG:s mervärdesskatteregler. Det är vidare
angeläget att kommissionens arbete med ett nytt energibeskattnings-
direktiv leder till konkreta resultat. Beträffande alkohol och tobak
kommer Sverige att eftersträva att även framgent kunna behålla
särskilda införselrestriktioner samt verka för förändringar av
beskattningen. När det gäller direkta skatter är åtgärder beträffande
kapitalbeskattning, illojal skattekonkurrens, ökat samarbete mellan
medlemsländerna samt beskattningen av gränsöverskridande ränte-
och royaltybetalningar högt prioriterade av Sverige.
Ett gemensamt momssystem
Kommissionen beslutade den 22 juli 1996 ett program avseende det
fortsatta arbetet med att ta fram förslag till ett gemensamt
mervärdesskattesystem för EG. Programmet innefattar en kort redogörelse
för kommissionens syn på behovet av reformering av nuvarande
momsregler, samt en tidtabell för kommande förslag från kommissionen.
Tidtabellen omfattar åren 1996-1999, och inkluderar sammanlagt fem
etapper med successiva förslag.
Regeringen välkomnar kommissionens arbete mot en modernisering och
förenkling av EG:s mervärdesskatteregler. Det är viktigt att en
modernisering kan komma till stånd alldeles oavsett vilka eventuella
förändringar i grundläggande beskattningsprinciper som kan komma att
aktualiseras. Skr.
Under tiden fram till dess att ett eventuellt nytt mervärdesskattesystem
är på plats gäller det att underlätta i så stor mån som möjligt för företagen
att tillämpa den nuvarande ordningen. För det fortsatta arbetet måste de
krav som ministerrådet fastställde 1994 vara vägledande, således
- förenklad administration och förenklingar för de skattskyldiga,
- ingen minskning av staternas skatteinkomster,
- ingen ökad risk för skattebrott,
- bibehållen konkurrensneutralitet.
Punktskatter
På mineraloljeområdet är en ytterligare harmonisering av beskattningen
mycket angelägen. Stora skattesatsskillnader mellan medlemsländerna och
det förhållandet att konkurrerande produkter, såsom kol och naturgas, inte
omfattas av det nuvarande s.k. mineraloljedirektivet medför problem, bl.a.
i form av konkurrenssnedvridning. Den gemensamma beskattnings-
ordningen bör därför utvidgas till att omfatta samtliga fossila bränslen.
Kommissionen har för avsikt att presentera ett förslag till nytt
energibeskattningsdirektiv som bygger på en integrering av det nu
gällande mineraloljedirektivet och tidigare förslag om energi- och
koldioxidskattedirektiv. Förslaget har i huvudsak den inriktning som
Sverige förordar. Det är från svensk utgångspunkt angeläget att arbetet
med direktivförslaget leder till konkreta resultat.
På alkoholskatteområdet skapar möjligheten att ha en O-skattesats på vin
konkurrenssnedvridningar gentemot andra alkoholhaltiga drycker.
Dessutom hindras skattesatsjusteringar på övriga alkoholprodukter. Av
folkhälsoskäl bör Sverige verka för generellt sett högre alkoholskattesatser
än de nuvarande. Sverige kommer eftersträva att även framgent kunna
behålla särskilda införselrestriktioner för alkoholdrycker och tobak.
Den gällande beskattningsordningen inom EU för cigarretter är
komplicerad och fungerar inte tillfredsställande. Det finns anledning för
Sverige att verka för en förenkling av dessa regler.
Direkta skatter
Kommissionen har i rapporten Beskattningen inom EU (KOM (96) 546)
analyserat den nuvarande skattesituationen inom EU samt pekat på
särskilda områden där man föreslår åtgärder för att främja samarbetet.
Ekofinrådet beslutade att rapporten skulle presenteras för Europeiska rådet
vid dess möte i december 1996. Såväl Ekofinrådet som Europeiska rådet
noterade rapporten och välkomnade kommissionens avsikt att fortsätta
diskussionerna i en arbetsgrupp för skattepolitik. I rapporten föreslås bl.a.
åtgärder beträffande kapitalbeskattningen, illojal skattekonkurrens (tax
competition), ökat samarbete mellan skattemyndigheter i medlemsländerna
samt beskattningen av gränsöverskridande ränte- och royaltybetalningar.
Dessa områden är högt prioriterade av Sverige.
I ett direktivförslag från kommissionen i februari 1989 angående
1996/97:83
76
kapitalbeskattningen föreslogs i huvudsak att en enhetlig minsta källskatt Skr. 1996/97:83
på 15 procent skall gälla på ränteinkomster. I samband med detta
föreslogs även en utvidgning av direktivet om informationsutbyte mellan
medlemsstater på det sätt att banksekretess skulle kunna brytas vid
misstanke om skatteflykt. Medlemsstaterna kunde emellertid inte enas om
att införa direktivet eller ändra banksekretessreglema och sedan 1994 har
direktivet inte varit aktuellt. I kommissionens rapport anges det som
angeläget att rådet återupptar arbetet med direktivförslaget. Från svensk
synvinkel är detta ett välkommet besked. Vi eftersträvar framför allt ett
högre mått av uppgiftslämnande för att säkerställa att räntor och andra
kapitalinkomster inte undgår beskattning.
Vissa medlemsstater har infört s.k. offshorelagstiffning som riktar sig
till bl.a. utländska multinationella företag. Dessa erbjuds bedriva
koncemintem verksamhet i bolagskonstruktioner som är underkastade
mycket låg beskattning. Syftet är att överföra inkomster som intjänats i
ett högskatteland till lågbeskattade bolag i offshorestaten. Detta skapar
illojal skattekonkurrens mellan stater. I kommissionens rapport betonas
vikten av att frågan om illojal skattekonkurrens kan lösas på ett
tillfredsställande sätt. Regeringen anser att det är av stor vikt att enighet
uppnås om att det inte skall vara tillåtet att införa offshorelagstiftning i
medlemsstaterna.
Ett ökat samarbete mellan skattemyndigheter i medlemsländerna för att
undvika skatteflykt är ett av Sverige högt prioriterat område.
I januari 1991 föreslog kommissionen ett direktiv om att i de flesta fall
avskaffa källskatter på betalningar av ränta och royalty mellan
medlemsstaterna. Direktivförslaget återkallades i december 1994 efter att
någon enighet inte kunnat uppnås. Regeringen anser att det för en väl
fungerande inre marknad krävs att källskatter på ränta och royalty som tas
ut på bruttobetalningar avskaffas inom EU.
Insikten om att Europas konkurrenskraft är beroende av gemensamma
insatser för att utveckla ny kunskap och nya teknologier, samt insikten om
att en enhetlig marknad inte kan skapas utan en gemensam teknologisk
bas, resulterade i att EG under 1980-talet tog kraftfulla initiativ för att
stärka samarbetet inom forskning och utveckling (FoU) mellan
medlemsländerna. Detta har tagit sig uttryck i stora satsningar på bl.a
informationsteknik, telekommunikation, produktionsteknik, bioteknik och
materialforskning. Åtgärder för att åstadkomma standardisering är en
annan viktig del av betydelse för den inre marknaden.
EU:s verksamhet inom forskning och utveckling regleras av artikel 130
i EG-fördraget. Där fastslås att gemenskapen skall ha som mål att stärka
den vetenskapliga och tekniska grunden för den europeiska industrin och
att stimulera den att bli mer konkurrenskraftig på internationell nivå, samt
att främja de forskningsinsatser som anses nödvändiga enligt andra kapitel
i fördraget.
7 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 83
EU:s FoU-program är således ett viktigt instrument for att exploatera Skr. 1996/97:83
den inre marknadens fördelar. De små och medelstora företagens roll
betonas i Unionsfördraget. Kommissionen har under 1996 lagt fram en
grönbok om innovation som pekar på åtgärder för att bl.a. stärka
innovationsklimatet i Europa. Denna kommer att omsättas i en
handlingsplan för innovation som kommer att ha betydelse för
realiserandet av den inre marknaden.
Svenska universitet och högskolor, företag samt forskare deltar i stor
omfattning i EU:s FoU-program.
Inom EU råder stora skillnader i ekonomisk utvecklingsnivå mellan olika
regioner. Alltsedan Romfördraget undertecknades 1957 är emellertid en
gradvis utjämning av dessa skillnader ett viktigt mål för EU:s verksamhet.
Syftet med regional- och strukturpolitiken inom EU är att minska
obalanser och skillnader i ekonomisk utveckling mellan regionerna i EU
för att på så sätt skapa en högre grad av social och ekonomisk
samhörighet inom unionen samt att ge möjligheter för alla regioner inom
unionen att tillfullo dra nytta av den inre marknaden. För att uppnå syftet
har utgifterna för regionalpolitiken ökat kraftigt i och med ikraftträdandet
av den inre marknaden. I dagsläget utgör transfereringar till
strukturfonderna ca en tredjedel av unionens samlade budget.
EU:s regional- och strukturpolitik kanaliseras via fyra strukturfonder:
regionalfonden, socialfonden, jordbruksfonden och fiskefonden. I Sverige
förvaltas medel från regionalfonden av NUTEK, socialfonden av AMS,
jordbruksfonden av Statens Jordbruksverk och fiskefonden av
Fiskeriverket. Av medlen från strukturfonderna avsätts ca 90 procent till
sju olika mål, av vilka alla utom mål 1 är aktuella för Sveriges del. Mål
2 ger stöd till industriregioner på tillbakagång, mål 3 syftar till att
bekämpa arbetslöshet, mål 4 inriktas på kompetensutveckling, mål 5a
handlar om stöd till jordbruket, mål 5b fokuseras mot
landsbygdsutveckling och mål 6 omfattar stöd till glesbygdsområden.
Vidare avsätts 9 procent av medlen till ett antal s.k. gemenskapsinitiativ,
samt 1 procent till pilotprojekt m.m.
Under perioden 1995-1999 kommer Sverige totalt att ta emot ca 1,4
miljarder ecu från strukturfonderna. Regeringen ser strukturfondspolitiken
som ett viktigt medel för att gradvis utjämna de stora skillnader i
ekonomisk utvecklingsnivå som idag finns mellan olika regioner i EU.
Regeringens mål är att medel från strukturfonderna under innevarande
programperiod, vilken löper t.o.m. 1999, skall utnyttjas fullt ut genom
åtgärder för att öka aktiviteten i beslutsgrupper, förstärkt samordning och
förenkling av administrativa rutiner. Regeringen avser också att vidta
åtgärder för att öka och underlätta näringslivets medverkan i
strukturfondsprogrammen.
Ett villkor för att stödet från EU skall betalas ut är att det kompletteras
med svenska offentliga medel, samt i vissa fall privata medel. En annan
huvudprincip är koncentration, vilket innebär att medlen i första hand Skr. 1996/97:83
skall inriktas mot de områden som har de största problemen. Insatserna
sker via fleråriga program. Programmen har i de flesta fall utarbetats av
centrala eller regionala myndigheter. Arbetet har karaktäriserats av
partnerskapsprincipen som innebär att alla berörda aktörer som
länsstyrelser, kommuner och landsting, men också näringsliv och
arbetsmarknadens parter deltar. Programmen har därefter förhandlats
mellan regeringen och kommissionen.
För målen 2, 5b och 6 gäller att regionala beslutsgrupper, med status
som egna myndigheter, fattar beslut om hur pengarna konkret skall
användas för enskilda projekt. I beslutsgrupperna ingår företrädare för de
största finansiärerna inom partnerskapet, dvs. kommuner, landsting,
länsstyrelse och länsarbetsnämnd. Kommuner och landsting är i majoritet
i grupperna. För beslut inom mål 3 har regionala partnerskap inrättats för
att bistå länsarbetsnämnderna. Beslut om projekt inom mål 4 fattas av
svenska EU-programkontoret för utbildning och kompetensutveckling i
samverkan med regionala partnerskap.
Av strukturfondsmedlen används ca 9 procent för gemenskapsinitiativ
som initieras av kommissionen och som omfattar insatser inom ett antal
områden gemensamma för hela unionen. Under 1996 har arbetet kommit
igång på allvar med de åtta gemenskapsinitiativ som Sverige berörs av.
Störst andel medel går till gränsregionalt samarbete inom ramen för de
s.k. INTERREGII A-programmen. Dessa program omfattar gränsregioner
på båda sidor av en landsgräns. I Sveriges fall finns åtta program för
regioner i Sverige och grannregioner i Danmark, Norge och Finland.
Kommissionen har också inrättat INTERREG II C med syfte att stödja
transnationella projekt inom s.k. spatial planning, dvs. fysisk planering i
kombination med regional näringslivsutveckling.
Förutom gränsregionalt samarbete finns gemenskapsinitiativ som syftar
till att stödja områden med ensidigt näringsliv, förbättra möjligheterna till
arbete för vissa grupper av arbetslösa, finna nya metoder för
kompetensutveckling, stödja storstadsområden med problem m.m.
79
Skr. 1996/97:83
Regeringens bedömning: Gemensamma krav för den inre
marknaden på en tillräckligt hög skyddsnivå innebär en möjlighet
att komma till rätta med bl.a. gränsöverskridande miljöproblem.
Samtidigt kan harmoniserade regler på för låg nivå bli ett hinder för
den nationella miljöpolitiken.
Frågan om balansen mellan miljöpolitiken och den inre
marknadens krav kommer att tas upp till diskussion inom EU under
året. Viktigt för Sverige är att det säkerställs att gemensamma regler
utformas på en tillräckligt hög skyddsnivå för miljön. Frågan om ett
klarläggande av den s.k. miljögarantin i EG-fördraget drivs av
Sverige i EU:s regeringskonferens.
Många av de regler som syftar till att säkerställa den inre marknaden har
en tydlig miljöanknytning. Ofta är det behovet av enhetliga miljökrav för
varor som ligger bakom utarbetandet av gemensamma regler på
inremarknadsområdet. Exempel på sådana regler är direktiven om
klassificering, märkning och saluföring av kemikalier samt reglerna om
miljökrav på bilar. Bestämmelserna på dessa områden kommenteras i
avsnitt 4.1.9.
Förhållandet mellan den inre marknaden och miljön brukar ibland
beskrivas som konfliktfyllt. Det är också sant att det ofta uppstår intensiva
diskussioner om vilken nivå för miljöskyddet som inre marknadsreglema
skall innehålla. Handeln skapar i sig ett ökat tryck på miljön, inte minst
på grund av de ökande transporterna. En väl fungerande inre marknad kan
å andra sidan innebära en effektivare användning av naturtillgångar, vilket
kan innebära miljövinster inom t.ex. energisektorn i form av minskade
koldioxidutsläpp. Miljöproblemen är i stor utsträckning
gränsöverskridande. Gemensamma regler för den inre marknaden på en
tillräckligt hög skyddsnivå innebär en möjlighet att komma till rätta med
dessa problem. Samtidigt hindrar harmoniserade varuregler, på en för låg
nivå, staterna från att gå före med nationella miljökrav, vilket kan leda till
att genomförandet av den nationella miljöpolitiken fördröjs.
Harmonisering på en för låg nivå kan även leda till att den europeiska
industrin tappar global utvecklings- och konkurrenskraft.
Av kommissionens rapport om den inre marknadens effektivitet och
följder framgår att det ännu är för tidigt att bedöma den inre marknadens
effekt på miljön. Kommissionen avser att under 1997 initiera en politisk
debatt om förhållandet mellan miljön och den inre marknaden.
Enligt regeringens åsikt bör följande målsättningar gälla i fråga om
relationen mellan miljö och inre marknad. Grundläggande är att nya regler
på inre marknadsområdet skall utformas så att de innebär en hög nivå för
miljöskyddet. Detta innebär att t.ex. ekonomiska problem för en viss
medlemsstat att uppfylla höga miljökrav inte bör leda till kompromisser
när det gäller skyddsnivån i de gemensamma reglerna. Enligt regeringens
80
bedömning bör i sådana fall i stället övergångsperioder för de stater som Skr. 1996/97:83
har särskilda problem kunna aktualiseras. Möjligheter att göra de
gemensamma reglerna mer flexibla för att t.ex. ta hänsyn till regionala
miljöproblem bör också uppmärksammas. Målet att förenkla reglerna på
inremarknadsområdet far inte leda till en sänkning av nivån för
miljöskyddet.
I regeringskonferensen verkar Sverige för att det klarläggs att en
medlemsstat skall kunna införa strängare regler för miljöskydd än de
gemensamma reglerna, om det finns särskilda skäl. Sverige har därför
föreslagit förtydliganden i den s.k. miljögarantin som redovisas i avsnitt
6.1. Avsikten är att nationella särkrav inte skall innebära onödiga
inskränkningar i den inre marknadens funktion. Enligt regeringens
bedömning bör detta heller inte bli fallet. De fall där miljögarantin hittills
har åberopats av medlemsstaterna har avsett hälso- och miljöfarliga ämnen
med begränsad användning där man inom EG varit ense om behovet av
stränga regleringar. Sverige har bara tillämpat miljögarantin i ett fall med
åberopande av miljöskäl. Det fallet gäller användning av kreosot för
träskyddsbehandling.
I sammanhanget bör beaktas att medlen för att nå miljömålen kan bestå
av annat än lagstiftning som direkt reglerar varuhandeln. Ekonomiska
styrmedel i form av skatter och avgifter är ett exempel. Användningen av
miljöavgifter i förhållande till bl.a. den inre marknadens krav behandlas
i ett meddelande som nyligen beslutats av kommissionen. Standarder för
miljöcertifiering av företag och produkter är andra exempel. Sådana
styrmedel är dock inte alltid tillräckliga för att lösa miljöproblem.
81
Regeringens bedömning: Den sociala dimensionen av den inre
marknaden bör stärkas. De sociala målen innebär att arbetsvillkor
och levnadsförhållanden skall förbättras jämsides med
genomförandet av fri rörlighet av varor, tjänster, kapital och
personer. Åtgärder måste bl.a. vidtas för att motverka att den ökade
rörligheten och en ökad konkurrens på den inre marknaden leder till
försämrade arbetsvillkor, ökad utslagning m.m. Den sociala
dialogen på europeisk och nationell nivå, dvs.
arbetsmarknadspartemas och kollektivavtalens roll, bör stärkas inom
det arbetsrättsliga området. Harmoniseringen av kraven på hälsa och
säkerhet i arbetet bör utvecklas. Den bör utsträckas till samtliga
väsentliga aspekter av arbetsmiljön och leda till en godtagbar
miniminivå. Arbetet med att förbättrajämställdheten mellan kvinnor
och män och att integrera jämställdhetsperspektivet i samtliga
områden inom EU bör ges hög prioritet. Handikappaspektema bör
beaktas inom relevanta politikområden.
De tillväxt- och produktivitetsskapande effekterna av de sociala
åtgärderna bör lyftas fram. Vidare bör åtgärder understödjas för att
se till att antagna gemenskapsregler på området genomförs och
tillämpas på ett effektivt sätt i medlemsländerna.
Den sociala dimensionen är ett sammanhängande begrepp för åtgärder
som syftar till att motverka negativa sociala effekter av den ökade
konkurrensen på den inre marknaden och till att främja en positiv
utveckling på det sociala området. Genomförandet av de fyra friheterna
- fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer - skall ske jämsides
med att arbetstagarnas arbetsvillkor och levnadsstandard förbättras.
Åtgärder för att förbättra arbetsmiljön och de övriga sociala villkoren
syftar bl.a. till att underlätta den fria rörligheten, att motverka negativa
sociala konsekvenser av en sådan rörlighet och att förhindra en
snedvridning av konkurrensen på arbetsmarknaden och mellan företagen.
Social trygghet för de medborgare som flyttar, liksom ömsesidigt
erkännande av examina är viktiga ingredienser i den sociala dimensionen.
Centralt är också samarbetet på jämställdhetsområdet, arbetsrätts- och
arbetsmiljöområdet samt utvecklingen av dialogen med arbetsmarknadens
parter. Därutöver inrymmer den sociala dimensionen åtgärder kopplade till
strävan att minska de sociala obalanserna inom gemenskapen samt även
åtgärder till stöd för ungdomar, äldre och funktionshindrade på
arbetsmarknaden.
Alla EU:s medlemsstater, förutom Storbritannien, har kommit överens
om att utvidga samarbetet på arbetsmarknads- och det sociala området.
Samarbetet sker inom ramen för avtalet om socialpolitik - fogat till
Unionsfördraget. Kommissionen har genom avtalet om socialpolitik en
skyldighet att samråda med arbetsmarknadens parter innan förslag läggs
Skr. 1996/97:83
82
till ny lagstiftning på det arbetsrättsliga området. Arbetsmarknadens parter Skr. 1996/97:83
ges genom avtalet möjlighet att träffa avtal på europanivå. I avtalet
fastslås vidare att en medlemsstat kan överlåta åt arbetsmarknadens parter
att införliva direktiv i den nationella rättsordningen genom kollektivavtal.
De övergripande målen för EU-arbetet på arbetsrättens område skall vara
att värna om den svenska modellen på arbetsmarknaden och föra fram
parternas och kollektivavtalens betydelsefulla roll på den europeiska
arbetsmarknaden. Sverige vill därför skapa god kännedom om det svenska
kollektivavtalssystemet inom såväl EU:s organisationer som inom de
enskilda medlemsstaterna.
Sverige vill också verka för att det i arbetsrättsliga direktiv skrivs in
semidispositiva regler, dvs. att vissa bestämmelser därmed skulle kunna
frångås genom nationella kollektivavtal. Därigenom skulle vissa
bestämmelser kunna frångås genom nationella kollektivavtal. Vi vill värna
om varje lands möjlighet att genomföra direktiv för ett på landet naturligt
sätt. Sverige anser att arbetsrättsliga direktiv skall ges formen av
ramlagstiftning hellre än detalj föreskrifter. Vidare vill Sverige framhålla
att parternas möjligheter att vidta stridsåtgärder även i framtiden skall
ligga utanför EU:s reglering. Sverige skall verka för att de enskilda
medlemsstaterna nationellt inför regler som möjliggör internationella
sympatiåtgärder.
Sverige måste sammanfattningsvis aktivt sprida kunskap om den
svenska modellen på arbetsmarknaden. Detta skall i första hand ske till
företrädare för EU:s medlemsstater, men även till representanter för EU:s
olika institutioner. Vi skall arbeta aktivt för att fa en bred uppslutning
kring dessa frågor.
Arbetsmiljöfrågoma är en del av den sociala dimensionen av den
gemensamma marknad som upprättas inom EG. Krav på säkerhet och
hälsa i arbetet harmoniseras med stöd av arbetsmiljöbestämmelsen i
artikel 118a i EG-fördraget.
En harmonisering av arbetsmiljökraven syftar till att förhindra
otillbörlig konkurrens mellan företag i olika medlemsstater (s.k. social
dumpning). I ingressen till det s.k. ramdirektivet anges som ett motiv för
gemenskapsregler om hälsa och säkerhet i arbetet att olika nationella
bestämmelser kan leda till skilda skyddsnivåer och möjliggöra konkurrens
på bekostnad av säkerhet och hälsa.
Denna harmonisering mellan medlemsstaterna får även betydelse för
personers rörlighet inom gemenskapen. En arbetstagare skall kunna räkna
med åtminstone vissa grundläggande arbetsmiljöförhållanden oberoende j
av var inom gemenskapen han avser att arbeta. Genom en harmonisering
minskas också de risker som skilda arbetsmiljökrav kan leda till for de Skr. 1996/97:83
arbetstagare som tar arbete i ett annat land.
Krav på hälsa och säkerhet i arbetet får också särskild betydelse för
harmoniseringen av lagstiftningen på produktområdet, dvs. när det gäller
fri rörlighet för varor. Enligt artikel 100a.3 i EG-fördraget skall
kommissionen i sina förslag om tillnärmning av bestämmelser som syftar
till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera utgå från en
hög skyddsnivå när det gäller hälsa och säkerhet.
Fördragspartema utgick från att en harmonisering av de sociala
förhållandena i de olika länderna skulle ske antingen som en indirekt följd
av att den gemensamma marknaden kom att fungera eller direkt genom
tillnärmning av lagar och andra bestämmelser eller andra åtgärder inom
ramen för beslutsfattandet inom EG. Diskussionen om EG:s socialpolitik
har också mycket kommit att handla om det är det första eller det senare
som skall gälla. Just arbetsmiljöområdet har därvid, åtminstone sedan
slutet av 70-talet, kommit att präglas av harmonisering genom ett relativt
omfattande lagstiftningsarbete. Detta arbete var särskilt aktivt under åren
1988-1993 i samband med genomförandet av den inre marknaden.
Tyngdpunkten har därefter förskjutits mot en konsolidering av det som
beslutats liksom en fokusering på genomförandet i medlemsländerna.
Med stöd av artikel 118a har rådet hittills beslutat sjutton
arbetsmiljödirektiv. Härutöver har sex äldre arbetsmiljödirektiv antagits
av rådet med stöd av artikel 100 och den allmänna kompetensen att
besluta om tillnärmning av lagstiftning som direkt inverkar på den
gemensamma marknadens upprättande och funktion samt med beaktande
av artikel 117 om förbättring av arbetstagarnas arbetsvillkor och
levnadsförhållanden.
Formen minimidirektiv har valts på arbetsmiljöområdet framförallt mot
bakgrund av skillnaderna i såväl arbetsmiljöförhållanden som lagstiftning
mellan de olika medlemsländerna.
Svenska prioriteringar
De övergripande målen för det svenska EU-arbetet på arbetsmiljöområdet
är att kunna vidmakthålla och utveckla arbetsmiljöpolitiken nationellt
samtidigt som kraven på arbetsmiljön och arbetsmiljöarbetet kan förbättras
och utvecklas i samtliga EU-länder. Det senare är viktigt för att uppfylla
EU:s grundläggande sociala mål om fortgående förbättring av
arbetsvillkoren. Utvecklingen i andra länder har också stor betydelse för
utvecklingen av arbetsmiljökraven i Sverige. Alltför stora skillnader kan
skapa ojämlika konkurrensförhållanden mellan oss och länder med lägre
krav och därmed verka återhållande på den svenska arbetsmiljöpolitiken.
Vi bör mot den här bakgrunden verka för gemenskapsregler som
omfattar samtliga väsentliga aspekter av arbetsmiljön och som läggs på
en godtagbar nivå.
På produktområdet, med krav på totalharmonisering av de gemensamma
reglerna, är det angeläget att verka för att de grundläggande
säkerhetskraven far en sådan utformning att produkterna kan erbjuda en 84
hög säkerhet vid användning i arbetslivet. Vidare är det viktigt att
gemenskapsreglema på det området inte kommer att inkräkta på området Skr. 1996/97:83
för minimidirektiv antagna med stöd av artikel 118a. Produktkrav med
krav på totalharmonisering bör därför inte avse hur användningen skall
ske. Detta skulle minska utrymmet för det nationella bestämmandet på
arbetsmiljöområdet. Krav på användningen av produkter är viktiga men
skall meddelas som minimikrav med stöd av artikel 118a.
De gemenskapsregler som antas måste naturligtvis genomföras och
tillämpas i medlemsländerna för att en harmonisering skall komma till
stånd. Sverige bör därför stödja de initiativ som tas för att kontrollera och
understödja genomförande och tillämpning av rättsakterna på
arbetsmiljöområdet.
De närmare prioriteringarna i EU-arbetet på arbetsmiljöområdet har
angivits i en promemoria från Arbetsmarknadsdepartementet (Ds 1995:64)
Arbete i Europa - svenska prioriteringar i EU-arbetet på arbetsmarknads-
området.
Framtida prioriteringar "Svenska visioner"
Sverige bör fullfölja de prioriteringar som fastlagts. Det är viktigt att
förstärka den sociala dimensionen av den inre marknaden bl.a. när det
gäller hälsa och säkerhet. EU:s arbetsmiljöarbete sker mot en bakgrund
med drygt 8 000 dödsfall i arbetet och uppskattningsvis ca 10 miljoner
olycksfall och sjukdomar årligen i samband med arbetet.
Det är särskilt viktigt att den harmonisering som skett också genomförs
i medlemsländerna samt att det tillväxt och produktivitetsskapande
effekterna av arbetsmiljöförbättringar lyfts fram. Sverige stöder därför
utvecklingen av konsekvensanalyser av regleringen inom området. Det är
också ett angeläget svenskt intresse att få ett genomslag för en vidgad syn
på arbetsmiljöfrågoma, utbildningspolitik och en aktiv arbetsmarknads-
politik.
Att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män är ett av flera viktiga
medel för att förverkliga det övergripande målet inom EU om bättre
anställnings-, levnads- och arbetsvillkor på den inre marknaden. EG-
domstolen har också klassificerat rätten till likabehandling såsom en
grundläggande rättighet inom gemenskapsrätten. De rättsakter som syftar
till att genomföra likabehandlingsprincipen anses därför tillhöra kärnan av
den inre marknaden.
Jämställdhetsarbetet inom EU sker inte bara genom lagstiftning, utan
också genom handlingsprogram för jämställdhet och genom olika
verksamheter inom kommissionen.
Sverige har kommit långt i frågor som rör jämställdhet mellan kvinnor
och män i ett EU-perspektiv. Många EU-länder efterfrågar svenska
erfarenheter på jämställdhetsområdet och Sverige ses ofta som en förebild.
Samtidigt kan konstateras att det finns skillnader mellan länderna både i
fråga om synen på jämställdhet och på vilka metoder som bör användas Skr. 1996/97:83
i jämställdhetsarbetet.
När det gäller aktuellt lagstiftningsarbete inom gemenskapen, är frågan
om positiv särbehandling mycket angelägen för Sverige. Från svensk
utgångspunkt är det av stor betydelse att slå fast att positiv särbehandling
fullt ut är förenlig med likabehandlingsprincipen och att alla former av
sådan särbehandling är tillåten om medlemslandet så önskar.
Rådets beslut om det fjärde handlingsprogrammet för jämställdhet (som
gäller för åren 1996-2000), innebär ett förstärkt politiskt åtagande för
jämställdhet och förbättrade villkor i riktning mot jämställdhet mellan
kvinnor och män. Under beredningen av programmet lyfte Sverige fram
frågan om integrering av jämställdhetsperspektivet i alla politikområden.
Sverige fick gehör för sitt förslag och ett av programmets främsta syfte
är således att finna och främja modeller och metoder för att integrera ett
jämställdhetsperspektiv i alla politiska områden.
Även kommissionen bedriver ett viktigt arbete för jämställdhetsfrågoma.
Under 1996 antog kommissionen bl.a. ett meddelande benämnt "Att
införliva jämställdheten mellan kvinnor och män i gemenskapens hela
politik och i samtliga insatser (mainstreaming)". Kommissionen kommer
att fortsätta arbetet med att integrera ett jämställdhetsperspektiv i alla
områden inom EU. Det är ett arbete som Sverige faster stor vikt vid och
som Sverige kommer att fortsätta att driva på.
Många EG-beslut som syftar till att genomföra den inre marknaden, t.ex.
produktdirektiv, kan påverka tillgängligheten för funktionshindrande
personer. Som beskrivits tidigare far harmoniserade rättsakter stort
genomslag i medlemsstaterna. Regeringen anser därför att det är viktigt
att handikappfrågorna integreras i alla relevanta områden, i enlighet med
FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionshinder
delaktighet och jämlikhet. En resolution med denna innebörd antogs i
december 1996 på förslag av kommissionen. Den avser även arbetet inom
gemenskapens institutioner och organ.
Inom ramen för EU:s pågående regeringskonferens förhandlar
medlemsstaternas regeringar om ändringar i de grundläggande fördragen.
Det handlar om att komma överens om de reformer som är nödvändiga
för att förbereda unionen för den kommande utvidgningen. Syftet är också
86
att föra unionen närmare sina medborgare genom att göra den mer
demokratisk och i stånd att ta sig an de problem som berör medborgarna.
Även om den inre marknaden som sådan inte är en fråga för
regeringskonferensen finns viktiga inremarknadsfrågor på dess
dagordning. Bl.a diskuteras att effektivisera EU:s samarbete i rättsliga och
inrikes frågor, den sk. tredje pelaren. Det gäller här att förbättra
förutsättningarna för att genomföra den fria rörligheten för personer.
Bland de nödvändiga åtgärderna märks att förbättra unionens möjligheter
att agera när det gäller kampen mot internationell brottslighet, inte minst
i fråga om narkotika. Dessa frågor finns bland dem som berör
medborgarna i Europa allra mest.
I det utkast till nytt fördrag som det irländska ordförandeskapet lade
fram inför toppmötet i Dublin föreslås att fri rörlighet för personer
regleras i en samlad avdelning där mål och tidtabeller läggs fast.
Ordförandeskapet uttrycker en klar preferens för att den nya avdelningen
skall bli en del av samarbetet i den första pelaren. I detta sammanhang
diskuteras också en integrering av Schengensamarbetet i EU-samarbetet.
Ett genomförande av personers fria rörlighet i unionen berör också frågan
om s.k. flexibel integration som i sig är en viktig fråga på konferensens
agenda. Mot bakgrund av att Storbritannien inte delar
majoritetsuppfattningen att de inre gränskontrollerna måste avskaffas för
alla personer kan en lösning omfattande alla 15 medlemsstaterna inte
förutses. Nyckeln kunde då vara en flexibel integration.
I den allmänna diskussionen om flexibel integration - möjligheten för
en mindre krets medlemsstater att gå vidare i integrationen utan att
behöva invänta de långsammare - föreligger det bred enighet om att den
inre marknaden inte är ett område där sådana lösningar skall fa
förekomma. Bland de institutionella reformer som diskuteras i
konferensen finns bl.a. en utökad användning av röstning med kvalificerad
majoritet. Beslutsfattandet inom ramen för den inre marknaden och
angränsande områden sker redan idag i de flesta fall med kvalificerad
majoritet men en viss utökning torde nu kunna bli aktuell. I likhet med
Sverige anser dock flertalet medlemsstater att det inte bör komma i fråga
att frångå enhällighetskriteriet på skatteområdet.
Andra frågor på konferensens dagordning som är av intresse i detta
sammanhang är en förstärkning av miljöpolitiken och av
konsumentpolitiken, frågor som Sverige stöder. Miljöområdet hör till de
som Sverige särskilt har prioriterat genom att lägga fram egna förslag.
Bland annat föreslås att artikel 100a.3 skall ändras så att det framgår att
inte bara kommissionens förslag utan också gemenskapens åtgärder skall
utgå från en hög skyddsnivå för bl.a. miljön. Vid sidan av detta förslag,
som alltså syftar till att förbättra de gemensamma reglerna, vill Sverige
att artikel 100a.4 förtydligas. Där bör klart framgå att medlemsstaterna har
rätt att införa nationella bestämmelser efter det att harmonisering har
genomförts om det sker med stöd av nya omständigheter som inte var
kända när harmoniseringsåtgärden vidtogs. När det gäller
konsumentpolitiken anser Sverige att det behövs en tydligare plattform för
att garantera långsiktighet i det konsumentpolitiska arbetet, vilket stämmer
väl överens med målet att föra unionen närmare medborgarna.
Skr. 1996/97:83
87
I artikel 2 i EG-fördraget sägs att “Gemenskapen skall ha till uppgift att
genom att upprätta en gemensam marknad och en ekonomisk och monetär
union och genom att fullfölja den gemensamma politik eller verksamhet
som avses i artiklarna 3 och 3a...”. Den ekonomiska och monetära
unionen och den inre marknaden utgör inte enbart delar av grundpelarna
i EG-fördraget, utan utgör också delar av målen och medlen för
gemenskapens ekonomiska politik i allmänhet. Den ekonomiska och
monetära unionen och den inre marknaden är således kopplade till
varandra.
EU:s medlemsstater har sedan lång tid tillbaka bedrivit samarbete på
valutaområdet för att tillse att den inre marknaden fungerar väl. Detta
samarbete inleddes redan i efterdyningarna till Bretton-Woods-systemets
sammanbrott med den s.k. Ormen (The Snake). I slutet av 1970-talet
skapades Europeiska monetära systemet, EMS, där en av de bärande
delarna var inrättandet av en växelkursmekanism, ERM. I diskussionerna
kring förhållandet mellan länder som kommer att delta i valutaunionen
och länder som inte kommer att delta har man på stats- och
regeringschefsnivå enats om att skapa en ny växelkursmekanism, ERM 2,
som kommer att efterträda den nuvarande växelkursmekanismen. En av
avsikterna med inrättandet av denna nya växelkursmekanism är att den
skall underlätta den inre marknadens funktionssätt.
Storleken på en eventuell framtida valutaunion och tidsaspekten är
frågor som kommer att ha betydelse för den inre marknadens
funktionssätt. Det kan diskuteras i vilken grad den inre marknaden
kommer att påverkas av en gemensam valuta. Olika studier har kommit
fram till olika svar.
Inför Maastricht-förhandlingama utarbetade EG-kommissionen en
rapport “One market, One money” om den ekonomiska och monetära
unionen och dess effekter på en rad områden. Kommissionen lyfte där
fram betydelsen av en gemensam valuta för den inre marknadens
funktionssätt och menade vidare att en gemensam valuta som komplement
till den inre marknaden kommer att förbättra resursallokeringsfunktionen
för prismekanismen i gemenskapen.
En annan effekt av en gemensam valuta är minskade transaktions-
kostnader. Transaktionskostnader utgörs av avgifter för valutaväxling och
hantering av valutakursrisker, men innefattar också eventuella extra
kostnader som drabbar företag på grund av förekomsten av olika valutor
(t.ex. kostnader för att anställa personal som hanterar olika valutor). EG-
kommissionen uppskattar i sin rapport “One market, One money” dessa
kostnader till 0,3-0,4 procent av BNP varje år och för mindre
utrikeshandelsberoende länder ca 1 procent av BNP. Utredningen om
EMU “Sverige och EMU” under ledning av professor Lars Calmfors
uppskattar emellertid dessa kostnader till ca 0,2 procent av BNP för den
finansiella sektorn om samtliga länder deltar i valutaunionen. Dessa
kostnader blir, enligt utredningen, dessutom mindre om valutaunionen
består av farre länder. Enligt utredningen är vidare besparingen (i form av
Skr. 1996/97:83
88
minskade kostnader) för företag och den offentliga sektorn svåra att
uppskatta, men de överstiger knappast kostnaderna för den finansiella
sektorn. Det är således inte, enligt utredningen, några stora vinster av att
dessa transaktionskostnader försvinner för samhället i stort, men vinsterna
kommer att vara säkra över tiden. Det bör emellertid påpekas att
transaktionskostnader kan vara stora för små och medelstora företag,
vilket bl.a. påpekas av EG-kommissionen, men även av Industriförbundet.
Den kanske tydligaste aspekten av bildandet av en valutaunion är att
prisjämförelser kan göras utan att behöva räkna om valutorna, eller att ta
hänsyn till de tidigare nämnda växlingskostnadema. Det är emellertid
oklart hur stor denna effekt kommer att vara. En fördel i detta
sammanhang kan vara att jämförelser av framtida priser underlättas då
valutaosäkerheten bortfaller.
Calmfors-utredningen menar att påverkan på konkurrenssituationen av
en gemensam valuta inte är särskilt stor, men påpekar samtidigt att risken
för protektionistiska återfall kan minskas eftersom hastiga förskjutningar
av konkurrensförhållandena på grund av valutafluktuationer inte längre
kommer att vara möjliga med en gemensam valuta. I detta sammanhang
kan särskilt nämnas frågan om s.k. “misalignments”, dvs att valutor inte
befinner sig i sin långsiktiga reala jämvikt. Att en valuta inte befinner sig
på sin långsiktigt hållbara jämviktsnivå är dock svårt att mäta. Det finns
emellertid en politisk aspekt av detta som berör den inre marknadens
funktionssätt. Länder kan uppfatta kraftiga nominella växelkurs-
förändringar (som då i sin tur skulle påverka den långsiktiga reala
växelkursen) som förändringar i konkurrensförhållandena och därför kräva
kompensation eller kräva att hinder restes för handeln mellan länderna. I
detta sammanhang skulle således en gemensam valuta kunna hindra denna
typ av spänningar.
Med en gemensam valuta kommer således valutafluktuationer mellan de
i valutaunionen deltagande länderna att elimineras. En viktig fråga i detta
sammanhang med implikationer för den inre marknaden är effekterna på
handeln mellan länderna i valutaunionen. En ökad handel skulle vara ett
uttryck för en bättre resursallokering och medföra välfärdsvinster för de
deltagande länderna. Hur handeln mellan länderna på den inre marknaden
kommer att påverkas av att valutakursfluktuationer elimineras genom
införandet av en gemensam valuta har emellertid visat sig vara svårt att
påvisa. Empiriska studier visar svagt eller inget stöd för att
valutakursvariationer skulle påverka volymen på utrikeshandeln.
En annan aspekt med införandet av en gemensam valuta är frågan om
att eliminera riskerna med fluktuerande valutakurser i handeln med andra
länder. Stora företag har idag möjligheter att eliminera riskerna med
växelkursfluktuationer via olika instrument, t.ex. terminer. För små och
medelstora företag finns emellertid sällan eller aldrig denna möjlighet. För
dessa företag kan därför införandet av en gemensam valuta innebära
fördelar (i form av minskade kostnader) i handeln med andra länder i
valutaunionen.
Skr. 1996/97:83
89
Skr. 1996/97:83
Europeiska rådet i Köpenhamn enades vid sitt möte i juni 1993 om att
unionens associerade länder i central- och Östeuropa skall, om de så
önskar, bli medlemmar av unionen om de uppfyller uppställda kriterier.
Frågan om utvidgning har sedan dess en central roll i unionens arbete.
Europeiska rådet i Dublin befäste ytterligare tidtabellen för utvidgningen,
dvs. strävan att den inledande fasen av förhandlingarna med länderna i
central- och Östeuropa skall sammanfalla med inledande av förhandlingar
med Cypern (och Malta) i enlighet med slutsatserna från toppmötet i
Madrid 1995.
Europeiska unionen står inför sin femte utvidgning. Denna skulle
innebära ett tillskott på ca 100 miljoner personer vilket ger en marknad
med sammanlagt närmare 480 miljoner konsumenter. En utvidgad inre
marknad skulle innebära en stor tillväxtpotential och ökade
handelsmöjligheter. Regeringen ser utvidgningen som ett viktigt steg mot
ett enat Europa. Flertalet av de tolv stater som ansökt om medlemskap
skiljer sig radikalt från nuvarande medlemmar vad gäller ekonomisk
utvecklingsnivå och institutionell uppbyggnad och traditioner. Samtidigt
är EU idag mer politiskt och ekonomiskt integrerat än tidigare, vilket
innebär att kandidatländerna har ett betydligt mer omfattande regelverk att
anpassa sig till än vad som tidigare varit fallet för nytillkommande länder.
Med kandidatländerna avses Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Polen,
Rumänien, Slovenien, Slovakien, Tjeckien, Ungern och Cypern. Malta har
tidigare varit kandidatland, men under hösten 1996 tillträdde en ny
regering, som beslöt att frysa landets medlemskapsansökan.
Inom kommissionen studerar man just nu de tänkbara effekterna på den
inre marknaden vid en utvidgning. Regeringens ståndpunkt är att
utvidgningen inte far leda till en uttunning av unionen. Den inre
marknaden måste bevaras intakt. Det är emellertid tänkbart att
utvidgningen kan komma att nödvändiggöra övergångsarrangemang på
vissa områden där kandidatländerna inte har möjlighet att uppfylla
regelverket omedelbart vid inträdet eller där konkurrenstrycket bli för
svårt. Undantag av permanent karaktär bör dock undvikas.
Inför Europeiska rådets möte i Cannes i juni 1995 presenterade
kommissionen en “vitbok” om anpassningen till regelverket på den inre
marknaden. Vitboken fungerar som en vägvisare för kandidatländerna och
ger information om viktigare direktiv inom de sektorer som omfattas av
den inre marknaden. Kommissionen har inrättat ett särskilt kontor med
uppgift att bistå länderna i anpassningsprocessen, främst genom
förmedling av experthjälp samt informationsutbyte. Kandidatländerna har
i allmänhet kommit en god bit på väg när det gäller att anpassa
lagstiftningen, även om den egna utvecklingen skiftar mellan länderna. Ett
betydligt större problem rör själva genomförandet av lagstiftningen där
såväl utbildad personal som fungerande institutioner ofta saknas.
En viktig byggsten i integrationsprocessen med länderna i central- och
Östeuropa utgörs av unionens egna interna reformer. Regeringen
förespråkar en mer marknadsorienterad jordbrukspolitik och en reformerad
90
regionalpolitik i synnerhet inför en utvidgning av unionen. Skr. 1996/97:83
Regeringen beslöt nyligen tillsätta sju utredningar inför EU:s kommande
utvidgning för att analysera konsekvenserna inom områdena
säkerhetspolitik, samhällsekonomi, jordbruk, regional utveckling, miljö,
personers fria rörlighet samt samarbetet i rättsliga och inrikes frågor. Inre
marknaden utgör ett viktigt element i framför allt den
samhällsekonomiska utredningen. Utgångspunkten för utredningarna är att
på ett så allsidigt sätt som möjligt belysa konsekvenserna för i första hand
Sverige men även för EU som helhet och kandidatländerna. Utredningarna
skall vara klara den 31 oktober 1997.
91
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997
Närvarande: Statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg,
Winberg, Uusmann, Ulvskog, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall,
Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Pagrotsky
Regeringen beslutar skrivelse 1996/97:83 Sverige och den inre
marknaden.
gotab 53087, Stockholm 1997
92