Prop.
1996/97:8
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 12 september 1996
Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås att åklagare skall ha möjlighet att utfärda
strafföreläggande i de fall det är uppenbart att rätten skulle döma till
villkortig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Möjligheten
skall inte omfatta de fall då den misstänkte var under arton år då brottet
begicks.
En utgångspunkt för reformen är att domstolsprövningen och
därigenom domstolens resurser skall förbehållas sådana mål där
parterna inte är ense eller som avser allvarliga eller komplicerade brott.
Med hänsyn till att vissa ADB-anpassningar måste göras hos åklagare
och polis föreslås reformen träda i kraft först den 1 juli 1997.
1 Riksdagen 1996197. 1 samt. Nr 8
Prop. 1996/97:8
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 3
2 Lagtext ................................. 4
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ..... 4
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:197) om
allmänt kriminalregister................... 7
3 Ärendet och dess beredning .................... 9
4 Bakgrund................................ 9
5 Vidgat utrymme för strafföreläggande .............. 11
6 Ekonomiska konsekvenser ..................... 18
7 Ikraftträdande m.m.......................... 19
8 Författningskommentarer ...................... 19
8.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken .... 19
8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om
allmänt kriminalregister...................21
Bilaga 1 Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig
över betänkandet Ett reformerat åklagar-
väsende (1992:61) ...................... 22
Bilaga 2 Lagförslaget i betänkandet Ett reformerat åklagar-
väsende ............................. 24
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag ................ 33
Bilaga 4 Lagrådets yttrande ...................... 37
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 september
1996 ................................... 40
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister.
Prop. 1996/97:8
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1996/97:8
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 48 kap. 2, 4 och 10 §§ samt 59 kap. 7 §
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
48 kap.
2§
Föreläggande enligt detta
kapitel innebär att den miss-
tänkte till godkännande omedel-
bart eller inom viss tid föreläggs
ett bötesstraff, fastställt vid
strafföreläggande efter vad åkla-
garen anser att brottet bör för-
anleda och vid föreläggande av
ordningsbot efter vad som be-
stäms enligt 14 §.
Är brott förenat med egen-
doms förverkande, annan sådan
särskild rättsverkan eller sär-
skild rättsverkan i form av av-
gift enligt lagen (1994:419) om
brottsofferfond, skall också
denna föreläggas den misstänkte
till godkännande. Av 5 a § fram-
går att ett strafföreläggande
också får omfatta ett enskilt
anspråk som avser betalnings-
skyldighet.
Strafföreläggande enligt detta
kapitel innebär att den miss-
tänkte till godkännande omedel-
bart eller inom viss tid föreläggs
ett bötesstraff efter vad åkla-
garen anser att brottet bör för-
anleda. Under förutsättningar
som anges i 4 § andra stycket
får strafföreläggande även avse
villkorlig dom eller sådan
påföljd i förening med böter. Av
5 a § framgår att ett strafföre-
läggande också får omfatta ett
enskilt anspråk som avser betal-
ningsskyldighet.
Föreläggande av ordningsbot
enligt detta kapitel innebär att
den misstänkte till godkännande
omedelbart eller inom viss tid
föreläggs ett bötesstraff efter
vad som bestäms enligt 14 §.
Är brott förenat med egen-
doms förverkande, annan sådan
särskild rättsverkan eller sär-
skild rättsverkan i form av av-
gift enligt lagen (1994:419) om
brottsofferfond, skall också
denna föreläggas den misstänkte
till godkännande.
1 Senaste lydelse 1994:1412.
4 §2
Strafföreläggande får utfärdas
beträffande brott, för vilket
böter ingår i straffskalan, dock
inte normerade böter.
Det finns särskilda bestäm-
melser om strafföreläggande för
brott som har begåtts av någon
som är under arton år.
Bötesstraff får föreläggas
genom strafföreläggande be-
träffande brott, för vilket böter
ingår i straffskalan, dock inte
normerade böter. Det finns sär-
skilda bestämmelser om före-
läggande av bötesstraff för brott
som har begåtts av någon som
är under arton år. Bestämmelsen
i 34 kap. 1 § första stycket 2
brottsbalken är tillämplig vid
föreläggande av bötesstraff.
Villkorlig dom eller sådan
påföljd i förening med böter får
föreläggas genom strafföre-
läggande i fall dä det är uppen-
bart att rätten skulle döma till
sådan påföljd. \hd som nu sagts
gäller dock inte beträffande
brott som har begåtts av någon
som inte har fyllt arton år.
Prop. 1996/97:8
10 §3
Skriftligt godkännande av
strafföreläggande får i den miss-
tänktes ställe lämnas av den som
är ombud för honom, om det till
åklagaren inges fullmakt i origi-
nal. Fullmakten skall, utöver
vad som följer av 12 kap.,
innehålla
Skriftligt godkännande av
strafföreläggande, som inte av-
ser villkorlig dom, får i den
misstänktes ställe lämnas av den
som är ombud för honom, om
det till åklagaren inges fullmakt
i original. Fullmakten skall, ut-
över vad som följer av 12 kap.,
innehålla
1. förklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföreläggande på
den misstänktes vägnar,
2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid skall anges
brottets art samt tid och plats för dess begående, samt
3. uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och
det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta.
Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet motta hand-
lingar i saken på den misstänktes vägnar.
2 Senaste lydelse 1994:1412.
3 Senaste lydelse 1994:1412.
1* Riksdagen 1996197. 1 saml. Nr 8
59 kap.
7 §<
Prop. 1996/97:8
Den som vill klaga på strafföreläggande skall göra detta skriftligen.
Skrivelsen skall ges in till tingsrätt som kunnat ta upp åtal for brottet.
Skrivelsen skall ha kommit in Skrivelsen skall ha kommit in
till tingsrätten inom ett år efter
det att åtgärd för verkställighet
av föreläggandet företogs hos
den misstänkte. I fråga om hand-
läggningen skall 52 kap. 2, 3
och 5-12 §§ tillämpas. Bestäm-
melse som avser hovrätt gäller
därvid i stället tingsrätten.
till tingsrätten inom ett år efter
det att åtgärd för verkställighet
av föreläggandet företogs hos
den misstänkte. Om föreläggan-
det inte avser någon annan
brottspåföljd än villkorlig dom
räknas tiden från prövotidens
början. I fråga om handlägg-
ningen skall 52 kap. 2, 3 och 5-
12 §§ tillämpas. Bestämmelse
som avser hovrätt gäller därvid i
stället tingsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
Senaste lydelse 1994:1034.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:197) om prop. 1996/97:8
allmänt kriminalregister
Härigenom föreskrivs att 2 och 7 §§ lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §'
Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i
riket
1. dömts till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn;
2. överlämnats till rättspsykiatrisk vård eller, om för brottet är före-
skrivet fängelse, till vård enligt lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fall; eller
3. ålagts förvandlingsstraff för böter.
Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn eller villkorlig dom,
enligt domen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning,
skall detta särskilt anmärkas i registret.
I registret skall antecknas
brottet samt uppgift om verk-
ställd personutredning och om
domen eller beslutet.
\hd som sägs i första och
andra stycket gäller även dem
som förelagts villkorlig dom
enligt 48 kap. rättegångsbalken.
I registret skall antecknas
brottet samt uppgift om verk-
ställd personutredning och om
domen, beslutet eller före-
läggandet.
7 §2
Uppgift, som beträffande någon intagits i registret, skall utgå därur
1. om överrätt genom dom eller beslut som vunnit laga kraft, frikänt
honom för den åtalade gärningen eller ock funnit honom skyldig till
denna men icke dömt honom till påföljd, som skall antecknas i registret,
eller om hovrätt har upphävt tingsrätts beslut om förvandlingsstraff för
böter;
2. om domstol efter resning meddelat dom eller beslut som avses i 1;
3. om strafföreläggande
undanröjts,
3. när han avlidit; eller 4. när han avlidit; eller
4. när åttio år förflutit från 5. när åttio år förflutit från
hans födelseår. hans födelseår.
1 Senaste lydelse 1991:1141.
2 Senaste lydelse 1983:354.
Prop. 1996/97:8
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
Är 1990 tillkallades en parlamentariskt sammansatt kommitté med upp-
drag att utreda åklagarverksamheten och brottmålsförfarandet. Kom-
mittén antog namnet Åklagarutredningen -90. I juni 1992 avgav utred-
ningen betänkandet Ett reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61).
Förslagen i betänkandet tar sikte på åklagarväsendets organisation,
åklagarnas uppgifter och brottmålsförfårandet. Betänkandet har remiss-
behandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 1. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedeparte-
mentet (dnr 92-2972). Utredningens lagforslag i nu aktuell del finns i
bilaga 2.
En stor del av utredningens förslag har lett till lagstiftning genom
proposition (1994/95:23) Ett effektivare brottmålsförfarande
(bet.l994/95:JuU2, rskr. 1994/95:40). En sammanfattning av betän-
kandet och utredningens lagförslag i dess helhet finns i bilagor till
nämnda proposition. I det lagstiftningärendet avvisade den dåvarande
regeringen förslaget att åklagare skulle få utfärda strafföreläggande i de
fäll det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom
(a. prop. s. 98ff.).
I detta ärende tar regeringen ånyo upp utredningens förslag att ge
åklagare möjlighet att förelägga påföljden villkorlig dom genom
strafföreläggande.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 22 augusti 1996 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande
finns i bilaga 4.
Regeringen har i propositionens lagförslag följt Lagrådets förslag.
Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5 samt i författningskom-
mentarerna till de lagrum som Lagrådet lämnat synpunkter på.
Propositionen innehåller därutöver förslag till de ändringar i lagen
(1963:197) om allmänt kriminalregister som aviserades i lagråds-
remissen.
Prop. 1996/97:8
Frågan om ansvar for brott som hör under allmänt åtal får under vissa
villkor tas upp av åklagare genom strafföreläggande. Ett sådant innebär
att den misstänkte till godkännande föreläggs ett visst bötesstraff.
Godkännandet innebär att den misstänkte erkänner gärningen och godtar
bötesstraffet. Om föreläggandet godkänns gäller det som en lagakraft-
vunnen dom. Reglerna om strafföreläggande finns i 48 kap. rättegångs-
balken och i strafföreläggandekungörelsen (1970:60).
Strafföreläggandeinstitutet tillkom år 1948. Föreläggandet fick enligt Prop. 1996/97:8
den ursprungliga lydelsen avse högst 20 dagsböter. Tillämpnings-
området för strafföreläggande har därefter vidgats i flera omgångar.
Åklagare får sedan den 1 december 1995 utfärda strafföreläggande för
alla typer av brott där böter ingår i straffskalan. Undantag gäller dock
för normerade böter. Ett föreläggande får också omfatta särskild rätts-
verkan, t.ex. egendoms förverkande, och medgivna enskilda anspråk
som avser betalningsskyldighet samt avgift enligt lagen (1994:419) om
brottsofferfond.
Förfärandet är helt skriftligt. Föreläggandet skall tecknas på formulär
som fästställs av Riksåklagaren. Åklagaren skall vid utfärdandet bedöma
vilket bötesstraff som i det enskilda fallet bör föreläggas.
Även om förfärandet företer likheter med de summariska process-
formerna inom civilrätten föreligger den avgörande skillnaden att åkla-
garen och den misstänkte i princip inte disponerar över själva saken.
Åklagaren skall vid bedömningen av om ett föreläggande skall utfärdas
bedöma saken på samma sätt som vid prövning av om åtal skall väckas.
Tillräckliga skäl för den misstänktes skuld måste således föreligga.
Förfärandet innefättar dock det dispositiva momentet att den misstänkte
genom sitt godkännande avstår från domstolsprövning och att avgöran-
det blir bindande för honom eller henne.
Godkännande sker genom att den misstänkte med sin namnunderskrift
tecknar sitt godkännande på handlingen. Också betalning kan räknas
som ett godkännande om föreläggandet inte avser annat än böter eller
böter och avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. Om god-
kännande inte sker skall åtal normalt väckas. Godkännande som sker
efter det att åklagaren utfärdat stämning eller stämningsansökan är utan
verkan.
Något annorlunda förhåller det sig med enskilda anspråk som alltid är
av dispositiv karaktär. Till skillnad mot straffet och särskild rättsverkan
av brott kan ett enskilt anspråk bli föremål för förhandlingar mellan
parterna. De enskilda anspråk som är aktuella vid brott för vilka
strafföreläggande kan utfärdas är normalt begränsade och uppgår sällan
till mer än något eller några tusental kronor. Strafföreläggande skall
utfärdas endast om det kan förväntas att den misstänkte kommer att
godkänna föreläggandet i dess helhet och strafföreläggandet vinner
rättskraft endast om så sker. I fråga om enskilda anspråk innebär detta,
till skillnad mot vad som gäller vid den summariska processen i civil-
rättsliga mål, att det krävs ett aktivt handlande från den som föreläggan-
det avser för att betalningsansvar skall kunna utkrävas. Möjligheten att
ta upp ett enskilt anspråk i ett strafföreläggande gäller endast för sådana
anspråk som avser betalningsskyldighet och där omständigheterna är
sådana att åklagaren enligt 22 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken
är skyldig att föra målsägandens talan. Om det enskilda anspråket i
sådana fall är stridigt utgör det hinder mot att över huvud taget utfärda
strafföreläggande på grund av brottet.
Om en åklagare efter det att ett strafföreläggande har godkänts finner
att det förekommit någon uppenbar oriktighet i föreläggandet har han 10
eller hon möjlighet att, under vissa förutsättningar, besluta om rättelse.
I övrigt kan ett godkänt strafföreläggande angripas endast genom extra- Prop. 1996/97:8
ordinära rättsmedel. I konsekvens med att ett godkänt strafföreläggande
skall behandlas som en lagakraftvunnen dom är bestämmelserna om
resning av brottmålsdom tillämpliga även på ett sådant föreläggande. I
59 kap. 5 § rättegångsbalken finns vidare vissa särregler angående
extraordinär klagan över domvilla beträffande ett godkänt strafföre-
läggande. Ett sådant föreläggande skall undanröjas om godkännandet
inte kan anses som en giltig viljeförklaring eller om det vid ärendets
handläggning förekommit sådant fel, att föreläggandet bör anses
ogiltigt, eller om föreläggandet av någon annan anledning inte överens-
stämmer med lag.
Regeringens förslag: Åklagare skall få utfärda strafföreläggande
i de fall det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till
villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter.
Villkorlig dom skall inte kunna föreläggas i sådana fall då den
misstänkte var under arton år då brottet begicks.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag utom
så till vida att utredningen inte har föreslagit något undantag för unga
lagöverträdare.
Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten
för Västra Sverige och samtliga tingsrätter som yttrat sig i frågan
avstyrker förslaget att åklagare skall få förelägga villkorlig dom. Som
skäl anges bl.a. att förslaget inte kan godtas från rättssäkerhetssynpunkt
och att det kan få negativa verkningar på den enskildes syn på allvaret
i olika lagstridiga handlingssätt. Några tillägger att det av principiella
skäl inte bör komma i fråga att överlåta den dömande makten på
åklagare för brott där påföljden inte kan stanna vid böter. Riksåklagaren
och en stor majoritet av regionåklagarmyndighetema och åklagar-
myndigheterna tillstyrker förslaget med hänvisning till de skäl som
utredningen har framfört. Domstolsverket tillstyrker med tvekan
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: En effektiv användning av befintliga
resurser för brottsbekämpning förutsätter bl.a. att handläggnings-
formema i olika avseenden förenklas utan att avkall görs på rättssäker-
heten. Ett viktigt inslag i senare års reformarbete har varit att minska
belastningen på bl.a. domstolarna. Införandet och den successiva
utvidgningen av strafföreläggandeinstitutet har haft stor effekt i detta
avseende. Det stora flertalet brott beivras i dag utan domstols med-
verkan. Ett mål med reformarbetet har varit att domstolsprövningen
skall förbehållas sådana mål där parterna inte är ense eller som avser
allvarligare eller komplicerade brott. Enligt regeringens mening bör
11
detta synsätt även i fortsättningen prägla reformarbetet beträffande Prop. 1996/97:8
domstolarna.
Erfarenheterna av det tidigare reformarbetet när det gäller straff-
föreläggande är positiva. Strafföreläggande medger en snabb och
effektiv form att fastställa straff, och i vissa fall medgivna enskilda
anspråk, när den misstänkte erkänner gärningen, brottet inte är alltför
allvarligt och det inte råder någon tvekan om påföljden. Systemet har,
förutom att det innebär en effektivare användning av resurserna,
obestridliga fördelar både för den misstänkte och målsäganden.
Avgörandet kommer snabbt i både ansvarsdelen och skadeståndsfrågan.
Den misstänkte kan ta ställning till det förelagda straffet och i
förekommande fall till yrkat skadestånd och själv bedöma om det står i
rimlig proportion till gärningen. Han eller hon får direkt kännedom om
den samlade reaktionen på brottet. De berörda parterna slipper vidare
en ibland tidskrävande och kostsam inställelse vid domstol.
I domstolarnas praxis förekommer en rad fall där påföljden regel-
mässigt bestäms till villkorlig dom, normalt i kombination med ett
bötesstraff. Under senare år har det meddelats ca 11 000 villkorliga
domar per år. Det gäller särskilt förmögenhetsbrott av begränsad om-
fattning som inte utgör återfall i brott och där gärningsmannen saknar
övervakarbehov. Som exempel på sådana brott kan nämnas stölder av
engångskaraktär, bedrägerier bestående i övertrasseringar av eget konto
och försäkringskassebedrägerier. Det rör sig inte sällan om personer
som tidigare inte är brottsbelastade men som i stundens ingivelse eller
på grund av ekonomiska svårigheter begår brott för att bättra på sin
ekonomiska ställning. Ansvarbedömningen är i dessa fall i regel
okomplicerad och påföljdsvalet ofta helt förutsebart.
Utredningen föreslår att åklagare skall få utfärda strafföreläggande i
de fäll det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig
dom. Förslaget innebär enligt regeringens mening otvivelaktigt att vissa
mål skulle kunna handläggas mer rationellt. Som några remissinstanser
påpekat måste emellertid även andra omständigheter vägas in i bedöm-
ningen.
Flera remissinstanser har påpekat att villkorlig dom i första hand
kommer i fråga för förstagångsforbrytare och att det ur kriminalpolitisk
synvinkel finns ett värde i att påföljden döms ut av domstol. Regeringen
delar uppfattningen att det i vissa fall kan finnas ett värde i att
lagföringen sker vid domstol. Detta gäller särskilt när det är fråga om
unga lagöverträdare. Vi återkommer strax närmare till den frågan. När
det gäller förstagångsforbrytare i allmänhet måste man enligt rege-
ringens mening väga in att det föreligger en möjlighet att företa bl.a.
mål av nu aktuell karaktär till huvudförhandling utan att den tilltalade är
närvarande. Har den tilltalade inte varit närvarande vid förhandlingen är
hans eller hennes enda kontakt med domstolen stämningen, kallelsen till
förhandlingen, det skriftliga exemplaret av domen och en kortfattad
beskrivning av innebörden av påföljden villkorlig dom. I de fall domen
avkunnas i den tilltalades närvaro lämnas ofta inte någon utförligare
beskrivning av vad påföljdsvalet innebär. För den tilltalade måste
12
därmed skillnaderna mellan de olika formerna för beivrandet av brottet
många gånger framstå som obetydliga.
Ur kriminalpolitisk synvinkel kan det enligt regeringens mening vara
väl så viktigt att samhällets reaktion på den begångna gärningen kom-
mer i så nära anslutning som möjligt till tidpunkten för brottet. Detta
kan uppnås i större utsträckning med strafföreläggandeinstitutet än om
man måste avvakta en huvudförhandling i domstol.
Flera av de remissinstanser som har avstyrkt utredningens förslag har
framhållit att villkorlig dom är en påföljd på fängelsenivå och att en
möjlighet att förelägga villkorlig dom genom strafföreläggande innebär
en principiellt betydelsefull förskjutning av tyngdpunkten i rättskip-
ningen från domstolarna till åklagare. I det sammanhanget vill rege-
ringen framhålla att åklagare genom åtalsunderlåtelsereformen år 1985
(prop. 1984/85:3) gavs möjlighet att under vissa förutsättningar ge
åtalsunderlåtelse i sådana fall där det kunde antas att påföljden i hän-
delse av åtal skulle bli villkorlig dom. Åtalsunderlåtelse innebär en
sakerförklaring till brottet. Åklagaren har, kan man säga, genom be-
slutet fastlagt den misstänktes skuld. Formell möjlighet till överklagande
saknas i princip, även om en högre åklagare genom överprövning kan
pröva beslutet på nytt.
Mot bakgrund härav anser regeringen att det från principiell synpunkt
inte föreligger någon större skillnad mellan åklagarnas rätt att besluta
om åtalsunderlåtelse och en rätt för åklagare att beträffande liknande
fall utfärda strafföreläggande avseende påföljden villkorlig dom. Det är
vår uppfattning att en sådan ordning inte heller innebär någon fara från
rättssäkerhetssynpunkt om reformen begränsas till fall där skuldfrågan
är okomplicerad och påföljdsvalet helt förutsebart.
Det kan givetvis finnas ett värde i att den misstänkte möter en myn-
dighetsperson i samband med lagföringen för att inskärpa allvaret i
samhällets reaktion. Som det redogjorts för ovan har domstolarnas
pedagogiska roll i detta avseende uttunnats något eftersom det är möjligt
att avgöra mål vid huvudförhandling utan att den tilltalade är när-
varande. Detta syfte kan därför enligt regeringens mening uppnås på ett
bättre sätt om åklagaren utfärdar ett strafföreläggande då påföljden
bestäms till villkorlig dom och åklagaren i dessa fall sammanträffar med
gärningsmannen. Så fungerar det redan i dag i de fall åklagare meddelat
åtalsunderlåtelse vid förväntad villkorlig dom. I dessa fall har det före-
skrivits att underrättelse om beslutet bör lämnas muntligen till den
misstänkte (4 § kungörelsen [1964:740] med föreskrifter för åklagare i
vissa brottmål). En muntlig delgivning av ett strafföreläggande medför
att åklagaren närmare kan förklara innebörden av den villkorliga
domen, inskärpa betydelsen av kravet på skötsamhet och redogöra för
risken att strängare straff kan komma att följa på brottet i händelse av
återfall. För den enskilde skulle ingripandet komma att framstå som väl
så allvarligt som en domstolsbehandling av fallet. Genom ett personligt
sammanträffande med en representant för rättsväsendet skulle också
respekten för avgörandet och rättssystemet kunna ökas.
Regeringen är inte beredd att föreslå att åklagare får utfärda
strafföreläggande i alla de fall där påföljden kan bli villkorlig dom.
Prop. 1996/97:8
13
1** Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 8
Åklagares möjlighet att utfärda föreläggande av villkorlig dom måste Prop. 1996/97:8
vara förenad med vissa restriktioner. Redan av de allmänna principerna
för användning av strafföreläggande följer att det inte kan bli fråga om
att förelägga villkorlig dom, om det finns ens den minsta osäkerhet när
det gäller skuldfrågan. Brottet skall relativt sett framstå som mindre
allvarligt. Några som helst tveksamheter beträffande påföljdsvalet får
inte föreligga. Krävs personutredning för att bedöma vilken påföljd som
är lämpligast för den misstänkte bör saken prövas av domstol. Det skall
således vara uppenbart att huvudpåföljden skall vara villkorlig dom.
Därutöver kan det naturligtvis vara i viss mån tveksamt om den
villkorliga domen skall förenas med ett bötesstraff. Om det med hänsyn
till domstolarnas praxis framstår som klart att ett bötesstraff också bör
utdömas bör detta inte föranleda att strafföreläggande är uteslutet.
Enligt regeringens mening bör åklagaren kunna avgöra om tilläggsböter
bör utgå, och storleken av ett sådant straff, lika väl som han eller hon
redan i dag har möjlighet att vid utfärdande av strafföreläggande pröva
bötesbeloppets storlek.
Även i fråga om unga lagöverträdare krävs begränsningar. Hand-
läggningen av ungdomsmål har reformerats under senare år (prop.
1994/95:12, bet. 1994/95:JuUl, rskr. 1994/95:39, bet. 1994/95:JuU6,
rskr. 1994/95:165; SFS 1994:1760). Reformerna har i huvudsak tagit
sikte på förfarandet vid lagföring av ungdomar under 18 år. Reformerna
har inneburit ett förbättrat samarbete mellan olika myndigheter vid
handläggningen av ungdomsmål och att snabbheten har ökat vid för-
farandet hos polis, åklagare och domstol. De nya bestämmelserna inne-
bär bl.a. att särskilt lämpade poliser och åklagare skall leda för-
undersökningen i mål med ungdomar under 18 år och att en tidsfrist för
förundersökningen skall gälla i sådana mål. För ungdomar under 18 år
gäller även särskilda regler för åklagarens möjlighet att inhämta
yttrande enligt lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brott-
mål m.m. och dennes skyldighet att inhämta yttrande från social-
nämnden. Särskilda regler för dessa ungdomar finns även när det gäller
kvarhållande, strafföreläggande, åtalsunderlåtelse, häktning och offentlig
försvarare. Vid domstolarna skall mål mot ungdomar under tjugoett år
normalt handläggas av lagfarna domare och nämndemän som med
avseende på intresse och fallenhet är särskilt lämpade för uppgiften.
Domar i dessa mål skall, om det inte finns synnerliga hinder, avkunnas
i samband med huvudförhandlingen.
PåfÖljdssystemet när det gäller ungdomar är rikt differentierat och
påföljdsvalet i det enskilda fallet kan därmed vara särskilt svårt. Att den
unge får rätt påföljd är naturligtvis av yttersta vikt. De fäll där en ung
person begått ett brott för vilket straffet ligger över bötesnivån bör med
hänsyn till det som har sagts nu inte undantas den kvalificerade
prövning som domstolsaltemativet erbjuder.
I lagrådsremissen föreslogs att åklagaren skall ha möjlighet att utfärda
strafföreläggande i det fall det är uppenbart att påföljden skall bestäm-
mas till villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Enligt
förslaget skulle de nya reglerna inte omfatta ungdomar som var under 14
18 år när brottet begicks.
Enligt Lagrådets mening är de invändningar och betänkligheter som Prop. 1996/97:8
remissinstanserna anfört mot utredningens förslag i allt väsentligt
fortfarande bärkraftiga. Till detta fogar Lagrådet att en rätt betydande
del av ”målgruppen” för den föreslagna reformen kommer att bestå av
lagöverträdare i åldema 18-21 år och att den därför i vissa hänseenden
även torde stå i mindre god överensstämmelse med regleringen i och
avsikterna bakom de ändringar som vidtogs år 1994 beträffande unga
lagöverträdare. Lagrådet vill likväl inte motsätta sig att förslaget läggs
till grund för lagstiftning - främst med tanke på behovet av en effektiv
användning av befintliga resurser för brottsbekämpningen samt att
ordningen ger möjlighet till snabbare reaktioner på ifrågavarande
lagöverträdelser.
Bakgrunden till 1994 års reform angående unga lagöverträdare var att
lagföring av ungdomar ansågs ställa särskilda krav på förfärandet och
på dem som hanterar det. Dessa krav gör sig i högre grad gällande
beträffande den yngsta kategorin; 15-18 åringarna och tyngdpunkten i
1994 års reform låg därför på ungdomar under 18 år. Bedömningen av
frågor om påföljd är också mer grannlaga för dem som inte har fyllt 18
år än för den äldre kategorin. Regeringen vidhåller därför sitt förslag att
undantaget från reformen bör begränsas till att gälla ungdomar under 18
år.
I övrigt följer regeringen utredningens förslag och föreslår att det bör
införas en möjlighet för åklagare att utfärda strafföreläggande i de fall
det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom eller
sådan påföljd i förening med böter.
Vilka lagändringar krävs?
Reformen kräver ändringar i 48 kap. 2 och 4 §§ rättegångsbalken.
Enligt samma kapitels 10 § får ett skriftligt godkännande av
strafföreläggande i den misstänktes ställe lämnas av ett befullmäktigat
ombud. Mot bakgrund av den vikt som regeringen lägger vid ett per-
sonligt sammanträffande med åklagare när påföljden i ett strafföre-
läggande bestäms till villkorlig dom bör - som utredningen föreslagit -
ett föreläggande som innefattar villkorlig dom inte kunna godkännas
genom ett befullmäktigat ombud. Paragrafen bör ändras i enlighet med
det sagda. Regeringen godtar Lagrådets förslag att reglera undantaget
för ungdomar under 18 år i 48 kap. 4 § rättegångsbalken i stället för i
lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Ett för-
tydligande bör också göras i 59 kap. 7 § rättegångsbalken.
En särskild fråga är hur regler som gör det möjligt för åklagaren att
bestämma påföljden till villkorlig dom förhåller sig till reglerna i
27 kap. brottsbalken om villkorlig dom och reglerna i 34 kap. brotts-
balken om sammanträffande av brott och förändring av påföljd och om
det krävs några ändringar i dessa regler. Både Riksdagens ombudsmän,
som avstyrker reformen, och Riksåklagaren, som tillstyrker reformen,
har efterlyst överväganden i dessa frågor.
15
I och med att ett godkänt strafföreläggande gäller som en laga- Prop. 1996/97:8
kraftvunnen dom (48 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken) krävs
inga justeringar i 27 kap. 3 § brottsbalken om utgångspunkten för
prövotidens beräkning; den kommer att räknas från den dag straff-
föreläggandet godkändes.
I lagrådsremissen redovisades en analys av i vad mån olika
bestämmelser i de akuella kapitlen i brottsbalken bör vara tillämpliga
när påföljden villkorlig dom döms ut genom strafföreläggande. Det
konstaterades också att några lagändringar inte krävdes i denna del,
bl.a. med hänvisning till att vissa av bestämmelserna enligt sin orda-
lydelse endast riktade sig till rätten. Enligt Lagrådet kan förekomsten
av ordet ”rätten” inte tilläggas denna innebörd. Med den föreslagna
utvidgningen av tillämpningsområdet för strafföreläggande finns enligt
Lagrådet, med nuvarande lydelse av 34 kap. 1 § första stycket 2 brotts-
balken, en möjlighet för åklagaren att förelägga villkorlig dom som sär-
skild påföljd. Enligt Lagrådet bör 48 kap. 4 § andra stycket komplette-
ras om avsikten är att strafföreläggande skall vara uteslutet i denna
situation. Enligt Lagrådets mening saknas det dock - mot bakgrund av
kravet på att påföljdsvalet skall vara självklart - egentlig anledning att
särreglera den angivna situationen.
Regeringen instämmer med Lagrådet i så måtto att förekomsten av
ordet ”rätten” i bestämmelsen inte i sig utesluter att reglerna skulle
kunna vara tillämpliga vid strafföreläggande. Reglerna i brottsbalken 27
kap. om villkorlig dom och i 34 kap. om sammanträffande av brott och
förändring av påföljd är såväl av materiellt slag som handlingsregler
som riktar sig till rätten och det torde ofta vara en tillfällighet om en
bestämmelse har formulerats som en materiell regel eller som en regel
som anger vad rätten får göra. Skälet till detta är naturligvis att straff-
processen bygger på att ansvar och påföljd utdöms av domstol. För att
åklagare skall kunna döma till påföljd krävs uttryckliga regler om detta.
Eftersom dessa regler utgör undantag från huvudregeln att påföljd skall
utdömas av domstol begränsas åklagarens handlingsutrymme av hur den
aktuella regeln har formulerats.
Regler om krav på skötsamhet m.m. vid villkorlig dom och som
riktar sig till den dömde, t.ex. 27 kap. 4 § och 27 kap. 5 § första
meningen brottsbalken gäller naturligtvis oavsett om den villkorliga
domen har dömts ut av domstol eller av åklagare. Den möjlighet som
enligt 27 kap. 5 § andra meningen finns att meddela föreskrifter om när
och hur den dömde skall fullgöra sin skadeståndsskyldighet bör enligt
regeringens mening inte kunna tillämpas av åklagare; om åklagaren
anser att sådana föreskrifter är nödvändiga bör han avstå från att utfärda
strafföreläggande och i stället väcka åtal. Det krävs inga särskilda
regler om att åklagaren inte får meddela sådana föreskrifter vid
strafföreläggande. Att åklagaren inte har sådan behörighet framgår i
stället av den ändring vi föreslår i 48 kap. 4 § rättegångsbalken. Vårt
förslag innehåller således inget bemyndigande för åklagaren att meddela
sådana föreskrifter. Eftersom strafföreläggande endast kan omfatta
medgivna enskilda anspråk som avser betalningsskyldighet blir det 16
aldrig aktuellt att vid strafföreläggande tillämpa 27 kap. 5 § andra
stycket som innebär att föreskrifter kan meddelas om att den dömde Prop. 1996/97:8
skall biträda den skadelidande med visst arbete. Bestämmelserna i
27 kap. 5 § kommer således även i fortsättningen att kunna tillämpas
endast i de fall åtal har väckts.
Om den som har godkänt ett strafföreläggande, där påföljden bestämts
till villkorlig dom, har begått annat brott före godkännandet eller begår
nytt brott efter godkännandet skall åklagaren väcka åtal och rätten har
att tillämpa 34 kap. 1 § brottsbalken på samma sätt som i dag. Rätten
kan således förordna att den villkorliga domen skall avse även andra
brott (första punkten) eller undanröja den villkorliga domen och bestäm-
ma annan påföljd för brotten (tredje punkten). Vi vill med anledning av
synpunkter som framförts under remissbehandlingen framhålla att det i
det sistnämnda fallet inte blir fråga om att undanröja själva strafföre-
läggandet. Det är den villkorliga domen som undanröjs. Bestämmel-
serna i 34 kap. 1 § första stycket 1 och 3 kan således aldrig bli aktuella
att tillämpa vid strafföreläggande.
I enlighet med vad som ovan anförts om förhållandet mellan
åklagarens behörighet och bestämmelserna i 27 kap. och 34 kap. brotts-
balken måste, enligt regeringens mening, åklagaren ges ett uttryckligt
lagstöd för att bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken
om sammanträffande av brott sklall få tillämpas vid strafföreläggande.
Eftersom det ställs krav på att det skall vara uppenbart att påföljden
skall bestämmas villkorlig dom för att strafföreläggandeinstitutet skall
kunna användas bör det, som Lagrådet är inne på, inte bli aktuellt för
åklagaren att tillämpa 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken och före-
lägga villkorlig dom som särskild påföljd. Det kan helt enkelt aldrig
vara uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom under
pågående verkställighet av en tidigare dom på fängelse eller skydds-
tillsyn eller under löpande prövotid för villkorlig dom. Bestämmelsen
bör därför inte kunna tillämpas vid sådana situationer. Lagtekniskt
utesluts möjligheterna för åklagaren att tillämpa 34 kap. 1 § första styc-
ket 2 brottsbalken vid föreläggande av villkorlig dom genom att den nya
reglering vi föreslår i 48 kap. 4 § rättegångsbalken inte innehåller en
hänvisning till den aktuella bestämmelsen. Enligt vad regeringen erfarit
förekommer i dag att åklagare, med uttrycklig eller underföstådd hän-
visning till 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken, förelägger bötes-
straff genom strafföreläggande i sådana fall. För att klargöra att denna
bestämmelse även fortsättningsvis skall kunna användas vid föreläggan-
de av böter föreslår vi att det för detta fåll införs en hänvisning till den
aktuella bestämmelsen i brottsbalken.
Även villkorlig dom som åläggs genom strafföreläggande måste
givetvis antecknas i kriminalregistret. Detta föranleder ändringar i lagen
(1963:197) om allmänt kriminalregister.
Strafföreläggandets rättskraft m.m.
Ett godkänt strafföreläggande gäller enligt 48 kap. 3 § andra stycket
rättegångsbalken som en lagakraftvunnen dom. Den förelagde kan efter
17
godkännande inte angripa föreläggandet på annat sätt än genom extra- Prop. 1996/97:8
ordinära rättsmedel. När strafföreläggandeinstitutet utvidgades senast,
vilket bl.a. innebar att ett föreläggande också kan omfatta enskilda an-
språk som avser betalningsskyldighet, fänn man att då gällande rätts-
kraftsregler inte behövde ändras (prop. 1994/95:23 s. 103 f.).
Fråga är nu närmast om ett föreläggande av villkorlig dom bör kunna
angripas på andra sätt än genom extraordinära rättsmedel. Med hänsyn
till att de brott som det nu är fråga om är något allvarligare än de som
tidigare har kunnat straffÖreläggas kan det ifrågasättas om den förelagde
bör ges möjlighet att, även om han eller hon godkänt ett föreläggande,
få sin sak prövad i domstol. Vad som enligt utredningen därvid skulle
kunna komma i fråga är att förena ett godkännande med en rätt att inom
en begränsad tid begära återvinning av saken. Det skulle innebära att
föreläggandet rivs upp i sin helhet om återvinning begärs. Mot en sådan
möjlighet talar att ett föreläggande bara skall ges då påföljdsvalet
framstår som uppenbart. Möjligheten att godkänna ett föreläggande kan
vidare jämföras med rätten för den som dömts till fängelse att avstå från
överklaganderätten genom nöjdförklaring. Om en särbehandling skulle
ske av de strafförelägganden som avser villkorlig dom skulle systemet
bli komplicerat och svåröverskådligt för den enskilde, eftersom olika
ändringsgrunder skulle gälla för olika påföljder. Mot bakgrund härav
gör regeringen samma bedömning som den som utredningen stannat för,
dvs. att ett godkänt strafföreläggande även avseende villkorlig dom skall
vinna laga kraft enligt de regler som i dag generellt gäller för
strafföreläggande.
Det innebär att strafföreläggandet i rättskraftshänseende även
fortsättningsvis bör ses som en helhet. Det gäller oavsett vilken påföljd
som valts och även om föreläggandet är förenat med enskilt anspråk.
Har föreläggandet bestritts i någon del måste således hela saken
underställas domstol. Ett strafföreläggande kan därigenom inte vinna
laga kraft endast i en viss del.
Under den senaste tioårsperioden har det utdömts ca 11 000 villkorliga
domar per år. Enligt uppgifter som Justitiedepartementet har inhämtat är
drygt hälften av de mål där villkorlig dom har utdömts som huvud-
påföljd erkända. Om åldersgruppen 15-18 år undantas, återstår något
mindre än hälften av de villkorliga domarna. Det är orealistiskt att anta
att samtliga i dag erkända brott som leder till villkorliga domar skulle
kunna straffÖreläggas. Åklagaren skall ju endast utfärda ett strafföre-
läggande i fall där det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till
villkorlig dom. Ett försiktigt antagande är att ca hälften av de erkända
fallen skulle kunna straffÖreläggas.
Med hänsyn till kostnaden för ett brottmål i domstol - kostnaden per
mål har då rensats från diverse fasta kostnader för domstolen, såsom
18
administrations- och lokalkostnader - kan besparingen för domstols- Prop. 1996/97:8
väsendet uppskattas till drygt 12 miljoner kronor per år.
Det merarbete som reformen innebär för åklagarna uppvägs enligt
regeringens mening av att åklagarna slipper inställa sig i rätten. För
åklagarväsendet blir reformen således kostnadsneutral, bortsett från en
engångskostnad på ca 1 miljon kronor för att anpassa befintliga ADB-
system.
För Rikspolisstyrelsen beräknas en engångskostnad på ca 1 miljon
kronor uppstå för anpassning av dess ADB-system.
Sammantaget kan reformen beräknas spara ca 10 miljoner kronor
under det första året och därefter ca 12 miljoner kronor per år.
Inom åklagarväsendet och vid Rikspolisstyrelsen sker sedan maj 1995
hanteringen av strafförelägganden med hjälp av automatisk data-
behandling. Inom åklagarväsendet utarbetas för närvarande ett nytt
ADB-baserat strafföreläggandesystem som planeras vara färdigt för att
kunna tas i bruk senast den 1 januari 1998. För att även strafföre-
lägganden av villkorlig dom skall kunna hanteras krävs att befintliga
system i viss mån programmeras om och att det nya ADB-systemet
anpassas till den föreslagna utvidgningen. Enligt vad Justitiedeparte-
mentet har inhämtat från Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen kan en
omprogrammering av befintliga system vara avslutad tidigast vid halv-
årsskiftet 1997.
Regeringen, som bedömer att den föreslagna reformen är angelägen,
anser att det nuvarande ADB-systemet bör anpassas till den föreslagna
utvidgningen av strafföreläggandeinstitutet så snart som möjligt och att
reformens ikraftträdande därför inte bör avvakta att det nya ADB-
systemet kan tas i bruk.
Eftersom de nya reglerna inte bör träda i kraft förrän nödvändiga
omprogrammeringar genomförts av åklagarnas och polisens ADB-
baserade strafförelägganderutiner föreslås lagändringarna träda i kraft
den 1 juli 1997.
8.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
48 kap. 2 §
Av paragrafen framgår vad som kan tas upp i ett föreläggande enligt 48
kap. Paragrafen har redigerats om och kompletterats med en upplysning
om att även en villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter
19
kan tas upp i ett strafföreläggande. I enlighet med Lagrådets förslag har Prop. 1996/97:8
kompletteringen utformats så att den refererar till förutsättningarna i 48
kap. 4 § rättegångsbalken.
48 kap. 4 §
Paragrafens första stycke har formulerats om för att endast omfatta
föreläggande av bötesstraff och utökats med paragrafens tidigare andra
stycke, eftersom det endast är för bötesfallen som hänvisningen till
lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
blir aktuell.
I första stycket har dessutom införts en bestämmelse som reglerar att
åklagaren kan förelägga böter som särskild påföljd enligt 34 kap. 1 §
första stycket 2 brottsbalken. Någon motsvarande reglering finns inte
beträffande föreläggande av villkorlig dom, vilket utesluter att strafföre-
läggande av villkorlig dom kan användas vid sådana situationer som
avses i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken. När sådana situationer
blir aktuella skall frågorna alltid avgöras av domstol. Frågan har även
behandlats i avsnitt 5.
Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag. Av styckets första mening framgår att åklagarens möjlighet att
förelägga villkorlig dom förutsätter att han eller hon gör den bedöm-
ningen att rätten uppenbarligen skulle vid ett åtal välja ett sådant
påföljdsaltemativ; det är alltså frågan om ett hypotetiskt prov från
åklagarens sida.
Vid straffmätning och val av påföljd skall enligt 29 kap. 5 § och
30 kap. 4 § brottsbalken viss hänsyn tas till omständigheter vid sidan av
brottets straffvärde, såsom att den tilltalade kan komma att drabbas av
avskedande eller andra konsekvenser för hans eller hennes yrkes-
utövning. När sådana omständigheter föreligger bör, om inte påföljds-
bestämningen ändå framstår som uppenbar, målet underställas domstols
prövning. För frågan när ett fall skall anses uppenbart, se även avsnitt
5.
I de fall målet även omfattar enskilda anspråk och det enskilda
anspråket är tvistigt utgör även detta hinder mot att över huvud taget
utfärda strafföreläggande på grund av brottet.
Av andra styckets andra mening framgår förbudet mot att använda
strafföreläggande avseende villkorlig dom om den misstänkte inte har
fyllt 18 år vid tiden för det brott han eller hon misstänkts för. De
närmare skälen för att undanta ungdomar som inte fyllt 18 år från
åklagares möjlighet att utfärda strafföreläggande för villkorlig dom
framgår av avsnitt 5.
I och med att åldersgränsen har knutits till tidpunkten för brottet
medför det att även ungdomar som efter brottet men före lagföringen
hunnit fylla 18 år undantas från åklagarens möjligheter att utfärda
strafföreläggande med påföljden villkorlig dom.
48 kap. 10 §
I paragrafens första stycke första meningen har ett tillägg gjorts som 20
innebär att paragrafens bestämmelse om godkännande genom ombud
inte är tillämplig i de fall föreläggandet avser villkorlig dom eller sådan Prop. 1996/97:8
påföljd i förening med böter. Paragrafen behåller således sitt nuvarande
tillämpningsområde. Frågan har även behandlats i avsnitt 5.
59 kap. 7 §
1 paragrafens andra stycke har för tydlighets skull ett tillägg gjorts så att
prövotidens inledande kan jämställas med att en åtgärd för verkställighet
företas hos den misstänkte. Tillägget avser endast sådana fall då
strafföreläggandet inte avser någon annan brottspåföljd än villkorlig
dom.
8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om
allmänt kriminalregister
2 §
Paragrafens första och andra stycke avser för närvarande endast
avgörande av domstol. För att klargöra att även villkorlig dom som har
ålagts genom strafföreläggande skall antecknas i kriminalregistret har i
ett nytt tredje stycke därför föreskrivits att bestämmelserna i första och
andra stycket skall gälla även för villkorlig dom som har förelagts med
stöd av 48 kap. rättegångsbalken. Även paragrafens sista stycke har
ändrats för att omfatta en sådan påföljd.
Beträffande övriga paragrafer, förutom 7 §, har några ändringar inte
ansetts påkallade. Vad särskilt gäller 3 § kan nämnas att denna blir
direkt tillämplig på villkorlig dom som har meddelats genom strafföre-
läggande i och med att ett godkänt strafföreläggande gäller som en
lagakraftvunnen dom (48 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken).
7 §
Paragrafen har kompletterats med en ny punkt för att omfatta också
sådana fall då ett godkänt strafföreläggande har undanröjts av domstol
med stöd av bestämmelserna i 59 kap. rättegångsbalken.
21
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Riksdagens om-
budsmän, Justiftekanslem, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolis-
styrelsen, Överbefälhavaren, Försvarets civilförvaltning, Kustbevak-
ningen, Vägverket, Trafiksäkerhetsverket, Sjöfartsverket, Statskontoret,
General tullstyrelsen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Statens
invandrarverk, Konsumentverket, Svea hovrätt, Hovrätten för Västra
Sverige, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Jönköpings tingsrätt,
Göteborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten
i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Statsåklagarmyndigheten for
speciella mål, Regionåklagarmyndigheten i Stockholm, Regionåklagar-
myndigheten i Linköping, Regionåklagarmyndigheten i Jönköping,
Regionåklagarmyndigheten i Kalmar, Regionåklagarmyndigheten i
Malmö, Regionåklagarmyndigheten i Göteborg, Regionåklagarmyndig-
heten i Vänersborg, Regionåklagarmyndigheten i Karlstad, Region-
åklagarmyndigheten i Västerås, Regionåklagarmyndigheten i Gävle,
Regionåklagarmyndigheten i Härnösand, Regionåklagarmyndigheten i
Umeå, Regionåklagarmyndigheten i Luleå, Åklagarmyndigheten i
Alingsås, Åklagarmyndigheten i Arvika, Åklagarmyndigheten i Avesta,
Åklagarmyndigheten i Boden, Åklagarmyndigheten i Bollnäs, Åklagar-
myndigheten i Borlänge, Åklagarmyndigheten i Borås, Åklagarmyndig-
heten i Danderyd, Åklagarmyndigheten i Eksjö, Åklagarmyndigheten i
Enköping, Åklagarmyndigheten i Eskilstuna, Åklagarmyndigheten i
Eslöv, Åklagarmyndigheten i Falun, Åklagarmyndigheten i Gällivare,
Åklagarmyndigheten i Gävle, Åklagarmyndigheten i Göteborg, Åklagar-
myndigheten i Hallsberg, Åklagarmyndigheten i Halmstad, Åklagar-
myndigheten i Handen, Åklagarmyndigheten i Haparanda, Åklagar-
myndigheten i Helsingborg, Åklagarmyndigheten i Huddinge, Åklagar-
myndigheten i Hudiksvall, Åklagarmyndigheten i Härnösand, Åklagar-
myndigheten i Hässleholm, Åklagarmyndigheten i Jönköping, Åklagar-
myndigheten i Kalmar, Åklagarmyndigheten i Karlshamn, Åklagar-
myndigheten i Karlskoga, Åklagarmyndigheten i Karlskrona, Åklagar-
myndigheten i Karlstad, Åklagarmyndigheten i Katrineholm, Åklagar-
myndigheten i Kiruna, Åklagarmyndigheten i Kristianstad, Åklagar-
myndigheten i Kristinehamn, Åklagarmyndigheten i Kungälv, Åklagar-
myndigheten i Köping, Åklagarmyndigheten i Landskrona, Åklagar-
myndigheten i Lidköping, Åklagarmyndigheten i Lindesberg, Åklagar-
myndigheten i Linköping, Åklagarmyndigheten i Ludvika, Åklagar-
myndigheten i Luleå, Åklagarmyndigheten i Lund, Åklagarmyndigheten
i Lycksele, Åklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i
Mariestad, Åklagarmyndigheten i Mora, Åklagarmyndigheten i Motala,
Åklagarmyndigheten i Mölndal, Åklagarmyndigheten i Nacka, Åklagar-
myndigheten i Norrköping, Åklagarmyndigheten i Norrtälje, Åklagar-
myndigheten i Nyköping, Åklagarmyndigheten i Oskarshamn, Åklagar-
myndigheten i Piteå, Åklagarmyndigheten i Sala, Åklagarmyndigheten i
Sandviken, Åklagarmyndigheten i Simrishamn, Åklagarmyndigheten i
Skellefteå, Åklagarmyndigheten i Skövde, Åklagarmyndigheten i
Sollefteå, Åklagarmyndigheten i Sollentuna, Åklagarmyndigheten i
Solna, Åklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i
Sundsvall, Åklagarmyndigheten i Sunne, Åklagarmyndigheten i
Södertälje, Åklagarmyndigheten i Tierp, Åklagarmyndigheten i
Trelleborg, Åklagarmyndigheten i Trollhättan, Åklagarmyndigheten i
Uddevalla, Åklagarmyndigheten i Umeå, Åklagarmyndigheten i
Uppsala, Åklagarmyndigheten i Varberg, Åklagarmyndigheten i Visby,
Åklagarmyndigheten i Vänersborg, Åklagarmyndigheten i Värnamo,
Åklagarmyndigheten i Västervik, Åklagarmyndigheten i Västerås, Åkla-
garmyndigheten i Växjö, Åklagarmyndigheten i Ystad, Åklagarmyndig-
heten i Ängelholm, Åklagarmyndigheten i Örebro, Åklagarmyndigheten
i Örnsköldsvik, Åklagarmyndigheten i Östersund, Länsstyrelsen i
Stockholms län (länspolismästaren), Länsstyrelsen i Uppsala län
(länspolismästaren), Länsstyrelsen i Älvsborgs län (länspolismästaren),
Länsstyrelsen i Värmlands län (länspolismästaren), Länsstyrelsen i
Västerbottens län (länspolismästaren), Länsstyrelsen i Västemorrlands
län (länspolismästaren), Polismyndigheten i Nyköping, Polismyndig-
heten i Helsingborg, Polismyndigheten i Ystad, Polismyndigheten i
Kalmar, Polismyndigheten i Gävle, Polismyndigheten i Haparanda,
Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen
Sveriges polischefer, Stockholms kommun, Malmö kommun, Göteborgs
kommun, Svenska Kommunförbundet, Småkom, Tjänstemännens
Centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR, Statstjänsteman-
naförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Bankföreningen,
Sparbanksgruppen AB, Finansbolagens förening, Nämndemännens
riksförbund, Föreningen Sveriges kommunala parkeringsbolag, Sveriges
privata parkeringsövervakningsföretag, Svenska Kennelklubben och
Svenska jägareförbundet.
Prop. 1996/97:8
Bilaga 1
23
Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 48 kap. rättegångsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.
Prop. 1996/97:8
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
48 Kap. Om strafföreläggande
och föreläggande av ordnings-
bot
Allmänna bestämmelser
Fråga om ansvar för brott,
som hör under allmänt åtal, får
under de villkor som föreskrivas
i detta kapitel upptagas av
åklagare och av polisman
genom föreläggande av ord-
ningsbot. Föreläggande som nu
nämnts träder i stället för åtal i
den utsträckning som framgår av
3§.
Närmare föreskrifter angående
tillämpningen av detta kapitel
meddelas av regeringen eller av
myndighet som regeringen be-
stämmer.
Föreläggande enligt detta
kapitel innebär att den miss-
tänkte till godkännande omedel-
bart eller inom viss tid före-
lägges ett bötesstraff, fastställt
vid strafförelägande efter vad
åklagaren anser brottet förskylla
och vid föreläggande av
ordningsbot efter vad som
bestäms enligt 14 §.
Är brott förenat med egen-
doms förverkande eller annan
sådan särskild rättsverkan, skall
Föreslagen lydelse
48 Kap. Om föreläggande av
påföljd m.m.
§
Frågan om ansvar för brott,
som hör under allmänt åtal, för
under de villkor som föreskrivs i
detta kapitel tas upp av åklagare
och polis genom föreläggande
av påföljd. Ett sådant före-
läggande ersätter åtal i den ut-
sträckning som framgår av 3 §.
Närmare föreskrifter angående
tillämpningen av detta kapitel
meddelas av regeringen eller av
myndighet som regerignen be-
stämmer.
§
Föreläggande av påföljd får
utfördas beträffande brott som
förskyller böter (bötesföre-
läggande). Föreläggande får
också utfördas i fall då det är
uppenbart att påföljden ska
bestämmas till villkorlig dom
eller sådan påföljd i förening
med böter (föreläggande av
villkorlig dom).
24
också denna föreläggas den
misstänkte till godkännande.
Har föreläggande enligt denna
kapitel utfärdats till godkän-
nande inom viss tid, får fråga
om ansvar för brottet ej upp-
tagas på nytt förrän denna tid
utgått.
Har föreläggande godkänts,
gäller det som dom vilken har
vunnit laga kraft.
Strafföreläggande får utfördas
beträffande brott, för vilket ej
stadgas svårare straff än böter,
dock ej normerade böter, och
beträffande brott, för vilket
stadgas dagsböter eller fängelse
i högst sex månader. Om dags-
böter skall användas som påföljd
för brottet, få dock strafföre-
läggande utfärdas endast när
brottet ensamt eller tillsammans
med annat sådant brott som nu
har nämnts förskyller högst
etthundra dagsböter.
Det finns särskilda bestäm-
melser om strafföreläggande för
brott som begåtts av någon som
är under arton är.
Prop. 1996/97:8
Bilaga 2
§
Bötesföreläggande och före-
läggande av villkorlig dom
innebär att den misstänkte för
godkännande antingen omedel-
bart eller inom viss tid föreläggs
frågan om ansvar och påföljd
för brottet.
Är brottet förenat med för-
verkande av egendom eller
någon annan sådan särskild
rättsverkan, skall också denna
föreläggas den misstänkte för
godkännande.
Har målsäganden förklarat att
han ämnar föra talan om enskilt
anspråk och är omständigheter-
na sådana att det åligger
åklagaren att enligt 22 kap. 2 §
första stycket utföra målsägan-
dens talan, skall också det
enskilda anspråket föreläggas
den misstänkte för godkännande.
§
Har föreläggandet utfärdats
förgodkännande inom viss tid,
får en fråga som omfattas av
föreläggandet inte tas upp på
nytt förrän den tiden gått ut.
Har föreläggandet godkänts,
gäller det som en lagakraft-
vunnen dom.
25
Strafföreläggande får inte
utfärdas
om förutsättningar för allmänt
åtal inte föreligger
om i föreläggandet inte tas
upp alla brott av den miss-
tänkte, vilka enligt åklagarens
vetskap föreligger till bedömning
om målsäganden förklarat, att
han ämnar föra talan om enskilt
anspråk i anledning av brottet,
eller begärt, att åtal skall
väckas
om talan om företagsbot skall
föras i anledning av brottet.
Strafföreläggande avfattas
skriftligen och undertecknas av
åklagaren.
Föreläggandet skall innehålla
uppgift om
1. den misstänkte
2. brottet med angivande av
tid och plats för dess begående
samt övriga omständigheter som
behövs för att känneteckna det
3. det eller de lagrum som äro
tillämpli ga,
4. det straff och den särskilda
rättsverkan, som förelägas den
misstänkte.
Utfärdas strafföreläggande till
godkännande inom viss tid, skall
den misstänkte genom anteck-
ning i föreläggandet eller på
annat sätt givas
§
Föreläggande får utfärdas av
åklagare.
Bötesföreläggande för brott
som förskyller penningböter och
för vilka bötesbeloppet bestämts
på sätt som anges i 6 § får
utfärdas också av polisman.
Beträffande sådana brott får
regeringen förordna att före-
läggande får utfärdas också av
tjänsteman vid en annan
myndighet.
Har målsäganden framställt
enskilt anspråk på grund av
brottet, får föreläggande ut-
färdas endast av åklagare. Åven
i annat fall skall, när om-
ständigheterna är sådana att
beslut i saken bör ankomma på
åklagare, frågan om utfärdande
av föreläggande överlämnas till
åklagaren för prövning.
§
Riksåklagaren väljer i samtåd
med rikspolisstyrelsen ut de
brott, för vilka polisman eller
annan tjänsteman skall få
utfärda bötesföreläggande enligt
5 § andra stycket.
Riksåklagaren bestämmer för
de olika brotten de belopp som
skall anges i förelägandet. Där-
vid anges även grunderna för
beräkning av gemensamt straff
för flera brott. Om särskilda
skäl föreligger, får riksåklaga-
ren uppdra åt en statsåklagare
att bestämma bötesbeloppets
storlek i fråga om vissa brott.
§
Föreläggande får inte utfärdas.
1. om det inte finns förut-
sättningar för allmänt åtal,
2. om i föreläggandet inte tas
upp alla bron av den miss-
tänkte, som enligt utfärdarens
Prop. 1996/97:8
Bilaga 2
upplysning om sättet för
godkännande och om den i tid
som fastställts härför,
upplysning att, om godkän-
nande ej sker, åtal kan äga rum
efter utgången av den fastställda
tiden.
Strafföreläggande lämnas eller
sändes till den misstänkte.
Regeringen äger förordna att i
stället för föreläggandet får
lämnas eller sändas skriftligt
besked, som upptager
föreläggandets innehåll och
sådana upplysningar som anges
i 7§.
Strafföreläggande godkännes
genom att den misstänkte under-
tecknar och tillställer veder-
börlig mottagare förklaring, att
han erkänner gärningen och
godtager det straff och den sär-
skilda rättsverkan som upptagits
i föreläggandet. Närmare
bestämmelser om vem som skall
mottaga sådan förklaring med-
delas av regeringen.
Godkännande, som tecknas på
annan handlign än föreläggan-
det, är gällande endast om det
klart framgår vilket före-
läggande som avses.
vetskap föreligger till bedömning
eller
3. om talan om företagsbot
skall föras i anledning av
brottet.
Prop. 1996/97:8
Bilaga 2
8 §
Föreläggandet avfattas skrift-
ligen och undertecknas av den
tjänsteman som utfärdar det.
Föreläggandet skall innehålla
uppgift om
1. den misstänkte,
2. brottet med angivande av
tid och plats för dess begående
samt övriga omständigheter som
fordras för att känneteckna det
samt
3. den påföljd och särskilda
rättsverkan som föreläggs den
misstänkte.
Upptas ett enskilt anspråk i
föreläggandet skall också
lämnas uppgift om målsäganden
och anspråket samt de omstän-
digheter, som detta grundas på.
9§
Föreläggande lämnas eller
sänds till den misstänkte.
Bötesföreläggande enligt 5 §
första stycket andra meningen
bör utfördas i den misstänktes
närvaro, varvid den misstänkte
skall fä tillfälle att omedelbart
godkänna föreläggandet.
Föreläggande av villkorlig dom
skall delges den misstänkte
muntligen av åklagaren, varvid
upplysning skall lämnas om
innebörden av den förelagda
påföljden och de skyldigehter
som är förknippade med denna.
Utfärdas föreläggande för att
godkännas inom viss tid, skall
den misstänkte genom anteck-
ning i föreläggandet eller på
annat sätt ges upplysning om
sättet för godkännande och den
tid som fastställts för detta. Han
skall också upplysas om att åtal
kan äga rum efter den angivna
tiden om godkännande inte sker.
Prop. 1996/97:8
Bilaga 2
Skriftligt godkännande av
strafföreläggande får i den
misstänktes ställe lämnas av
ombud för honom, om till åkla-
garen inges fullmakt i huvud-
skrift vilken, utöver vad som
följer av 12 kap., innehåller
förklaring att ombudet äger
godkänna strafföreläggande på
den misstänktes vägnar,
uppgift om det brott som
godkännandet får avse, varvid
skall anges brottets art samt tid
och plats för dess begående,
uppgift om den högsta bötes-
påföljd som den misstänkte är
villig att godtaga,
uppgift om särskild rättsverkan
som är i fråga som den miss-
tänkte är villig att godtaga.
Har sådan fullmakt ingivits till
åklagaren, får ombudet mottaga
handlingar i saken på den miss-
tänktes vägnar.
Avser strafföreläggande ej
annat än böter och betalas
böterna till myndighet, som
regeringen bestämmer, utan att
skriftligt godkännande skett,
anses betalningen som god-
kännande, om det icke framgår
att den misstänkte ej har avsett
att godkänna föreläggandet.
Föreläggandet godkänns ge-
nom att den misstänkte under-
tecknar och tillställer behörig
mottagare en förklaring att han
erkänner gärningen och godtar
den påföljd och särskilda rätts-
verkan samt det enskilda an-
språk som upptagits i före-
läggandet. Närmare bestäm-
melser om vem som skall motta
sådan förklaring meddelas av
regeringen.
Har föreläggandet godkänts i
endast viss del är godkännandet
ogiltig.
Ett godkännande, som skrivs
på någon annan handling än
föreläggandet, är giltigt endast
om det klart framgår vilket före-
läggande som avses.
Skriftligt godkännande av
bötesföreläggande får i den
misstänktes ställe lämnas av den
som är ombud för honom, om
det till den utfördande myndig-
heten inges fullmakt i original.
Fullmakten skall, utöver vad
som följer av 12 kap., innehålla
1. förklaring att ombudet har
rätt att godkänna bötesföre-
läggande på den misstänktes
vägnar,
2. uppgift om det brott som
godkännandet får avse, varvid
skall anges brottets art samt tid
och plats för dess begående Prop. 1996/97:8
samt Bilaga 2
3. uppgift om den högsta
bötespäföljd, den särskilda
rättsverkan och det enskilda
anspråk som den misstänkte är
villig att godta.
Har sådan fullmakt ingivits till
myndigheten, får ombudet motta
handlingar i saken på den
misstänktes vägnar.
Godkännande, som sker sedan
åklagaren utfärdat stämning
eller stämningsansökan, är utan
verkan.
§
Avser föreläggandet inget
annat än böter och betalas
böterna till den myndighet, som
regeringen bestämmer, utan att
skriftligt godkännande skett,
anses betalningen som godkän-
nande, om det inte framgår att
den misstänkte inte har avsett
att godkänna föreläggandet.
12 a §
Om åklagaren finner att ett
strafföreläggande, som har god-
känts, innehåller en uppenbar
oriktighet till följd av åklagarens
eller någon annans skrivfel,
räknefel eller liknande förbi-
seende, skall han, sedan den
som har godkänt föreläggandet
getts tillfälle att yttra sig, be-
sluta om rättelse av föreläggan-
det.
Rättelse får inte göms, om
den som har godkänt före-
läggandet motsätter sig det.
En rättelse får inte innebära
att straffet höjs.
Om föreläggande av ordningsbot
Föreläggande av ordningsbot
får utfördas beträffande brott,
för vilket ej stadgas annat straff
än böter omedelbart i penningar
och ej heller normerade böter
§
Om godkännande sker sedan
stämning eller stämningsansökan
utfärdats, är det ogiltigt.
29
och för vilket ordningsbot
be stämts på sätt som föreskrivs i
14 §.
Bestämmelserna om före-
läggande av ordningsbot äro
icke tillämpliga, om särskilt
villkor är stadgat för allmänt
åtal.
Prop. 1996/97:8
Bilaga 2
Regeringen äger meddela före-
skrifter om det högsta belopp,
till vilket ordningsbot får be-
stämmas, och om andra be-
gränsningar för användningen
av föreläggande av ordningsbot.
Riksåklagaren företager i
samråd med rikspolisstyrelsen
urval av de brott, för vilka ord-
ningsbot skall bestämmas.
Riksåklagaren bestämmer för
olika brott de belopp som skola
upptagas såsom ordningsbot.
Därvid anges även grunder för
beräkning av gemensam ord-
ningsbot för flera brott. Om
särskilda skäl föreligga, äger
riksåklagaren uppdraga ät stats-
åklagare att i fråga om vissa
brott bestämma beloppet för
ordningsbot.
Föreläggande av ordningsbot
får icke utfördas,
om den misstänkte förnekar
gärningen,
om i föreläggandet ej upp-
tagas alla brott av den miss-
tänkte, vilka enligt polismannens
vetskap föreligga till bedömning,
eller
om det föreligger anledning
att antaga att talan om enskilt
anspråk kommer att föras.
Föreläggande bör ej utfördas,
om det i annat fall kan antagas
vara påkallat att åklagare
§
Om utfördaren finner att ett
föreläggande, som har godkänts,
innehåller en uppenbar oriktig-
het till följd av utfördarens eller
någon annans skrivfel, räknefel
eller liknande förbiseende, skall
han, sedan den som godkänt
förelägandet beretts tillfälle att
yttra sig, besluta om rättelse av
föreläggandet.
Rättelse får inte göras, om den
som har godkänt föreläggandet
motsätter sig det.
En rättelse får inte innebära
att straffet höjs.
Finner den som utfärdat sådant
bötesföreläggande som avses i
5 § första stycket andra me-
ningen i omedelbart samband
med att föreläggandet utfärdats
och godkänts att föreläggandet
innehåller en uppenbar oriktig-
het, och avser denna annat än
att bötesbeloppet är för lågt, får
den utfärdande tjänstemannen,
om det kan ske genast, utan
hinder av 4 § andra stycket
bereda den misstänkte tillfälle
att stryka över godkännandet.
Sker detta, skall föreläggandet
prövar fråga om strafföre-
läggande eller åtal för brottet.
16 §
Föreläggande av ordningsbot
avfattas skriftligen och under-
tecknas av polismannen.
Föreläggande bör utfärdas i
den misstänktes närvaro, varvid
den misstänkte skall erhålla
tillfälle att omedelbart godkänna
föreläggandet.
Om föreläggande utfärdas i
den misstänktes frånvaro eller
om misstänkt, som är närvaran-
de när föreläggande utfärdas,
behöver rådrum, får polisman-
nen tillställa honom före-
läggandet för senare ställnings-
tagande till frågan om god-
kännande.
17 §
Bestämmelserna i 6 § andra
stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9,
11 och 12 a §§ gäller även i
fråga om föreläggande av ord-
ningsbot. Mtd som sägs om
åklagare i 12 a § skall därvid i
stället avse polisman.
18 §
Finner polisman i omedelbart
samband med att föerläggande
av ordningsbot utfärdats och
godkänts, att föerläggandet
innehåller uppenbart oriktighet,
och avse denna annat än att
ordningsbotsbeloppet ärför lågt,
får polismannen, om det kan ske
genast, utan hinder av 3 §
andra stycket bereda den miss-
tänkte tillfälle ai stryka över
godkännandet. Sker detta, skall
föreläggandet återkallas. Nytt
föreläggande får därefter ut-
färdas.
återkallas. Ett nytt föreläggande
får därefter utfärdas.
Prop. 1996/97:8
Bilaga 2
31
19 §
Godkännes föreläggande av
ordningsbot sedan åklagaren
utfärdat stämning eller stäm-
ningsansökan, är godkännandet
utan verkan. Sker godkännandet
sedan strafföreläggande ut-
färdats, är godkännandet också
utan verkan, om icke den åkla-
gare som utfärdat strafföre-
läggandet förklarar, att godkän-
nandet skall gälla, och åter-
kallar strafföreläggandet.
20 §
Regeringen äger förordna, att
föreläggande av ordningsbot får
utfärdas även av åklagare och
tulltjänsteman. De bestämmelser
i detta kapitel som gälla polis-
man äga motsvarande tillämp-
ning beträffande den som avses
med sådant förordnande.
Prop. 1996/97:8
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den
32
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 48 kap. 2, 4 och 10 §§, 59 kap. 7 § rätte-
gångsbalken skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:8
Bilaga 3
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
48 kap.
Föreläggande enligt detta
kapitel innebär att den miss-
tänkte till godkännande omedel-
bart eller inom viss tid föreläggs
ett bötesstraff, fastställt vid
strafföreläggande efter vad åkla-
garen anser att brottet bör för-
anleda och vid föreläggande av
ordningsbot efter vad som be-
stäms enligt 14 §.
Är brott förenat med egen-
doms förverkande, annan sådan
särskild rättsverkan eller sär-
skild rättsverkan i form av av-
gift enligt lagen (1994:419) om
brottsofferfond, skall också
denna föreläggas den misstänkte
till godkännande. Av 5 a § fram-
går att ett strafföreläggande
också får omfatta ett enskilt
anspråk som avser betalnings-
skyldighet.
Strafföreläggande får utfärdas
beträffande brott, för vilket
böter ingår i straffskalan, dock
inte normerade böter.
§3
Strafföreläggande enligt detta
kapitel innebär att den miss-
tänkte till godkännande omedel-
bart eller inom viss tid föreläggs
ett bötesstraff efter vad åkla-
garen anser att brottet bör för-
anleda eller villkorlig dom eller
sådan påföljd i förening med
böter. Av 5 a § framgår att ett
strafföreläggande också får om-
fatta ett enskilt anspråk som
avser betalningsskyldighet.
Föreläggande av ordningsbot
enligt detta kapitel innebär att
den misstänkte till godkännande
omedelbart eller inom viss tid
föreläggs ett bötesstraff efter
vad som bestäms enligt 14 §.
Är brott förenat med egen-
doms förverkande, annan sådan
särskild rättsverkan eller sär-
skild rättsverkan i form av av-
gift enligt lagen (1994:419) om
brottsofferfond, skall också
denna föreläggas den misstänkte
till godkännande.
§4
Bötesstraff får föreläggas
genom strafföreläggande be-
träffande brott, för vilket böter
ingår i straffskalan, dock inte
normerade böter.
Senaste lydelse 1994:1412.
Senaste lydelse 1994:1412.
33
Villkorlig dom eller sådan
påföljd i förening med böter får
föreläggas genom strafföre-
läggande i fall då det är
uppenbart att påföljden skall
bestämmas pä sådant sätt.
Det finns särskilda bestämmelser om strafföreläggande för brott som
har begåtts av någon som är under arton år.
Prop. 1996/97:8
Bilaga 3
10 §5
Skriftligt godkännande av
strafföreläggande får i den miss-
tänktes ställe lämnas av den som
är ombud för honom, om det till
åklagaren inges fullmakt i origi-
nal. Fullmakten skall, utöver
vad som följer av 12 kap.,
innehålla
Skriftligt godkännande av
strafföreläggande, som inte av-
ser villkorlig dom, får i den
misstänktes ställe lämnas av den
som är ombud för honom, om
det till åklagaren inges fullmakt
i original. Fullmakten skall, ut-
över vad som följer av 12 kap.,
innehålla
1. förklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföreläggande på
den misstänktes vägnar,
2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid skall anges
brottets art samt tid och plats för dess begående, samt
3. uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och
det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta.
Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet motta hand-
lingar i saken på den misstänktes vägnar.
59 kap.
7 §6
Den som vill klaga på strafföreläggande skall göra detta skriftligen.
Skrivelsen skall ges in till tingsrätt som kunnat ta upp åtal för brottet.
Skrivelsen skall ha kommit in Skrivelsen skall ha kommit in
till tingsrätten inom ett år efter
det att åtgärd för verkställighet
av föreläggandet företogs hos
den misstänkte. I fråga om
handläggningen skall 52 kap. 2,
3 och 5-12 §§ tillämpas. Be-
stämmelse som avser hovrätt
gäller därvid i stället tingsrätten.
till tingsrätten inom ett år efter
det att åtgärd för verkställighet
av föreläggandet företogs hos
den misstänkte. Om föreläggan-
det inte avser någon annan
brottspåföljd än villkorlig dom
räknas tiden från prövotidens
början. I fråga om handlägg-
ningen skall 52 kap. 2, 3 och 5-
12 §§ tillämpas. Bestämmelse
5 Senaste lydelse 1994:1412.
6 Senaste lydelse 1994:1034.
34
som avser hovrätt gäller därvid i Prop. 1996/97:8
stället tingsrätten. Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
35
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:8
Bilaga 3
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 §
Åklagaren får, trots de
begränsningar som gäller enligt
48 kap. 4 § första stycket första
meningen rättegångsbalken, ut-
färda strafföreläggande för brott
som har begåtts av någon som
inte har fyllt arton år, om det
kan antas att den unge, om åtal
hade väckts, skulle ha dömts
endast till böter. Därvid skall
åklagaren beakta de särskilda
regler enligt vilka rätten kan
döma till lindrigare straff än det
är föreskrivet för brottet.
För brott som har begåtts av
någon som inte har fyllt arton år
gäller i fråga om strafföre-
läggande följande i stället för
bestämmelserna i 48 kap. 4 §
första stycket rättegångsbalken.
Bötesstraff får föreläggas, om
det kan antas att den unge, om
åtal hade väckts, skulle ha
dömts endast till böter. Därvid
skall åklagaren beakta de
särskilda regler enligt vilka
rätten kan döma till lindrigare
straff än det är föreskrivet för
brottet. Villkorlig dom får inte
föreläggas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
Senaste lydelse 1994:1760.
36
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-09-10
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von
Bahr, justitierådet Bengt Lambe.
Enligt en lagrådsremiss den 22 augusti 1996 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn
Thomas Rolén.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet'.
Allmänna synpunkter
Under remissbehandlingen av Åklagarutredningens betänkande Ett
reformerat åklagarväsende (SOU 1992:6) framfördes, bl.a. från hörda
domstolar, stark kritik mot den del av utredningens förslag som innebar
att det skulle öppnas en möjlighet för åklagare att, inom ramen för
institutet strafföreläggande, förelägga villkorlig dom eller sådan påföljd
i förening med böter. Vad som därvid framhölls var bl.a. att förslaget
inte kunde godtas ur rättssäkerhetssynpunkt. Eftersom villkorlig dom
utgör ett alternativ till fängelse var det därtill fråga om ställnings-
taganden som borde göras av domstol. Det befarades också att reformen
kunde få negativa verkningar på den enskildes syn på allvaret i olika
lagstridiga handlingssätt. (Prop. 1994/95:23 s 98).
Vid sitt ställningstagande till nämnda förslag anförde den dåvarande
regeringen bl.a., att villkortig dom är en påföljd på fängelsenivå, att
fängelse skall ådömas endast när annan påföljd inte kan komma i fråga
samt att den föreslagna ordningen därför skulle innebära en principiellt
betydelsefull förskjutning av tyngdpunkten i rättskipningen från dom-
stolarna till åklagare. Det framhölls vidare att det ur kriminalpolitisk
synpunkt finns ett värde i att påföljden i dessa fåll, som ofta gäller
förstagångsforbrytare, åläggs av domstol. För den händelse villkorlig
dom kunde föreläggas genom strafföreläggande - vilket institut hittills
använts endast vid vad som uppfattats som inte alltför allvarliga
lagöverträdelser - lanns en påtaglig risk att reformen skulle kunna få
negativa verkningar i fråga om den enskildes syn på allvaret i olika
lagstridiga handlingssätt och därmed för moralbildningen i samhället.
Regeringens slutsats var därför att utredningens förslag i denna del inte
skulle genomföras. (A prop. s. 101).
Enligt Lagrådets mening är de invändningar och betänkligheter som
sålunda anförts mot Åklagarutredningens förslag i denna del i allt
väsentligt fortfarande bärkraftiga.
Prop. 1996/97:8
Bilaga 4
37
Förevarande förslag skiljer sig på så sätt från det tidigare övervägda
att ett undantag nu gjorts för brott som begåtts av någon som ännu inte
fyllt aderton år. Eftersom det finns anledning räkna med att en rätt
betydande del av ”målgruppen” för den föreslagna reformen kommer
att bestå av lagöverträdare i åldern 18-21 år kan till nyss återgivna
invändningar fogas det konstaterandet, att reformen i vissa hänseenden
även torde stå i mindre god överensstämmelse med regleringen i och
avsikterna bakom de ändringar i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare som vidtogs 1994 (SFS
1994:1760).
Mot bakgrund av vad som i lagrådsremissen anförts om de skäl som
nu likväl talar för en reform av detta slag - främst då behovet av en
effektiv användning av befintliga resurser för brottsbekämpningen samt
att ordningen ger möjlighet till snabbare reaktioner på ifrågavarande
lagöverträdelser - vill Lagrådet likväl inte motsätta sig att det
remitterade förslaget läggs till grund för lagstiftning.
Särskilda synpunkter beträffande de remitterade lagförslagen
Under ärendets föredragning i Lagrådet har upplysts att möjligheten att
förelägga villkorlig dom förutsätter att åklagaren gör den bedömningen
att rätten uppenbarligen skulle vid ett åtal välja ett sådant påföljds-
altemativ; det är alltså fråga om ett hypotetiskt prov från åklagarens
sida.
Lagrådet - som ej har någon invändning mot den valda lösningen -
anser att 48 kap. 4 § andra stycket bör avfattas på ett sätt som klart
återger den angivna förutsättningen. Detta kan ske genom att ”påföljden
skall bestämmas på sådant sätt” ersätts med ”rätten skulle döma till
sådan påföljd”.
Lämpligen bör den inledande presentationen i 48 kap. 2 § av
strafföreläggandets innebörd utformas så att den vad gäller villkorlig
dom refererar till förutsättningarna i 48 kap. 4 §. Lagrådet föreslår att
”eller villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter” ersätts
med en självständig mening: ”Under förutsättningar som anges i 4 §
andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller sådan
påföljd i förening med böter”.
Vad gäller frågan om samspelet mellan 48 kap. och bestämmelserna i
34 kap. om sammanträffande av brott görs i lagrådsremissen gällande
att reglerna i 34 kap., som anger ”rätten” som den som beslutar i en
sammanträffandesituation, utesluter att strafföre läggande då används.
Enligt Lagrådet kan förekomsten av ordet ”rätten” ej tilläggas den
angivna innebörden. Med den utsträckning av strafföreläggandets
tillämpningsområde som nu görs till villkorlig dom synes en möjlighet
inrymmas for åklagaren att förelägga villkorlig dom som särskild
påföljd enligt 34 kap. 1 § första stycket 2. Är lagstiftarens avsikt att
strafföreläggande då skall vara uteslutet bör andra stycket i 48 kap. 4 §
kompletteras. Enligt Lagrådets mening saknas det dock - mot bakgrund
Prop. 1996/97:8
Bilaga 4
38
av kravet på att påföljdsvalet är självklart - egentlig anledning att
särreglera den angivna situationen.
När det gäller lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare saknas behov av den föreslagna ändringen. Den
särreglering som åsyftas för de yngsta lagöverträdarna, nämligen förbud
att använda strafföreläggande avseende villkorlig dom, kan med fördel
tas in i 48 kap. 4 § andra stycket som en andra mening: ”Vad nu sagts
gäller dock icke beträffande brott som har begåtts av någon som inte
har fyllt arton år”.
Prop. 1996/97:8
Bilaga 4
39
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 september 1996
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Hjelm-Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink,
Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström,
Lindh, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Messing
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1996:97:8 Utökad användning av
strafföreläggande.
gotab 52050, Stockholm 1996
40