Prop.
1996/97:65
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 20 februari 1997
Lena Hjelm-Wallén
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Propositionen innehåller förslag till ändringar i kreditupplysningslagen
(1973:1173).
Ändringarna innebär bl.a. att det nuvarande systemet med en s.k. fri-
krets inom vilken förmedling av kreditupplysningar är undantagen från
lagens tillämpningsområde avskaffas. I frikretsen ingår bl.a. bankerna
och kreditupplysningsföretaget Upplysningscentralen UC AB. Lagen
blir genom ändringen tillämplig på all kreditupplysningsverksamhet. Det
innebär att enhetliga regler om skydd mot integritetsintrång och om rätt
till insyn och rättelse kommer att gälla inom hela kreditupplysnings-
området.
I anslutning till frikretsens avskaffande föreslås att banker och vissa
andra kreditinstitut skall ha rätt att bedriva kreditupplysningsverksamhet
utan särskilt tillstånd med stöd av sin grundläggande auktorisation.
I syfte att göra kreditupplysningsföretagen mer jämställda när det gäl-
ler möjligheten att informera om kreditengagemang och kreditmissbruk
föreslås att bestämmelser om tystnadsplikt inte skall hindra att uppgifter
om bl.a. kreditengagemang och kreditmissbruk utväxlas inom en
begränsad krets där bl.a. kreditupplysningsföretagen ingår. Därmed
förbättras konkurrenssituationen på kreditupplysningsmarknaden.
Datainspektionen skall även i fortsättningen utöva tillsyn över lagens
efterlevnad.
Vidare föreslås att fysiska personer som är näringsidkare eller som
har anknytning till näringsverksamhet på samma sätt som privatpersoner
skall få besked om vem som beställt en kreditupplysning om dem.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1997.
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 65
Innehållsförteckning
Prop. 1996/97:65
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 4
2 Lagtext ................................. 5
2.1 Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen
(1973:1173).......................... 5
2.2 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)........................... 14
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag..................... 15
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse ..................... 16
3 Ärendet och dess beredning .................... 17
4 Regleringen av kreditupplysningsmarknaden, m.m....... 18
4.1 Kreditupplysningslagen ................... 18
4.2 Datalagen............................ 21
4.3 EG:s dataskyddsdirektiv...................22
4.4 Kreditupplysningsmarknaden................ 23
5 Lagens tillämpningsområde..................... 24
5.1 Frikretsen ........................... 24
5.2 Andra frågor om lagens tillämpningsområde......27
5.2.1 Begreppen kreditupplysning och kreditupp-
lysningsverksamhet .................. 27
5.2.2 Myndigheters uppgiftslämnande.......... 28
5.2.3 Kreditupplysning inom koncerner......... 30
6 Tillstånds- och tillsynsfrågor .................... 31
6.1 Skall nuvarande system med tillståndskrav och
statlig tillsyn behållas?.................... 31
6.2 Skall särskilda regler i fråga om tillstånd gälla för
banker och vissa andra kreditinstitut? .......... 34
6.3 Vilken myndighet skall meddela tillstånd och utöva
tillsyn? ............................. 35
6.4 Villkor för hur verksamheten skall bedrivas m.m. ... 38
7 Vissa känsliga personuppgifter................... 41
8 Uppgifter om kreditengagemang, betalningsförsummelser
och kreditmissbruk.......................... 43
8.1 Uppgifter om betalningsförsummelser och kredit-
missbruk i kreditupplysningar ............... 43
8.2 Utlämnande för kreditupplysningsändamål av upp-
gifter för vilka tystnadsplikt gäller ............ 46 2
9 Skyldigheten att lämna en kreditupplysningskopia....... 54 Prop. 1996/97:65
10 Ikraftträdande m.m..........................58
11 Kostnadsmässiga konsekvenser................... 59
12 Författningskommentar........................ 60
12.1 Förslaget till lag om ändring i kreditupplysnings-
lagen (1973:1173) ...................... 60
12.2 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)........................... 73
12.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1610)
om kreditmarknadsbolag .................. 74
12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse ..................... 74
Bilaga 1 Sammanfattning av Kreditupplysningsutredningens
slutbetänkande (SOU 1993:110) Integritet och
effektivitet på kreditupplysningsområdet......... 76
Bilaga 2 Kreditupplysningsutredningens författningsförslag ... 80
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna............ 93
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag ................ 94
Bilaga 5 Lagrådets yttrande..................... 106
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 20 februari 1997 ............................ 110
Rättsdatablad................................. 111
Prop. 1996/97:65
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),
2. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
3. lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,
4. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1996/97:65
Härmed föreskrivs1 i fråga om kreditupplysningslagen (1973:1173)2
dels att 17 a § skall upphöra att gälla,
dels att 1-4, 6-9, 11, 17, 19 och 20 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 a och 18 §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §3
Denna lag gäller kreditupplysningsverksamhet som innebär att någon,
utom i enstaka fall, lämnar kreditupplysningar mot ersättning eller som
ett led i näringsverksamhet. Lagen gäller också annan kreditupp-
lysningsverksamhet, om den är av större omfattning.
Lagen omfattar inte förmedling
av kreditupplysningar inom en
krets som utgörs av Sveriges riks-
bank och sådana kreditinrätt-
ningar eller för kreditupplysnings-
verksamhet inrättade företag som
står under Finansinspektionens
tillsyn och inte är kreditmarknads-
bolag enligt lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag.
Lagen gäller inte heller förmed-
ling av kreditupplysningar mellan
företag inom samma koncern.
Lagen gäller inte när en myndig-
het lämnar ut uppgifter med stöd
av lag, förordning eller ett särskilt
beslut av regeringen eller en myn-
dighet som regeringen har
bestämt.
Lagen gäller inte heller för för-
medling av kreditupplysningar
mellan företag inom samma kon-
cern, utom när upplysningen läm-
nas av ett företag som har tillstånd
av Datainspektionen enligt 3 §
första stycket.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995
om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter
och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT nr L 281, 23.11.1995, s. 31,
Celex 395L0046).
2 Lagen omtryckt 1981:737.
Senaste lydelse 1992:1616.
2
1 lagen avses med
kreditupplysning: uppgift, omdöme
eller råd som lämnas till ledning
för bedömning av annans kredit-
värdighet eller vederhäftighet i öv-
rigt i ekonomiskt hänseende,
personupplysning: kreditupplysning
om annan enskild person än den
som är näringsidkare eller annars
har så väsentligt inflytande i viss
näringsverksamhet att uppgift om
hans egna förhållanden behövs för
att belysa verksamhetens ekono-
miska ställning.
3
Kreditupplysningsverksamhet får
Datainspektionen.
Något tillstånd behövs dock inte
för
1. ett utländskt bankföretag som
driver verksamhet med stöd av
1 kap. 5 § bankrörelselagen
(1987:617), om kreditupplysnings-
verksamhet omfattas av det i hem-
landet meddelade tillståndet att
driva bankrörelse,
2. ett utländskt kreditinstitut som
driver verksamhet med stöd av
2 kap. 9 § lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag, om kredit-
upplysningsverksamhet omfattas av
det i hemlandet meddelade tillstån-
det att driva finansieringsverksam-
het.
§
Med kreditupplysning avses i
denna lag uppgifter, omdömen
eller råd som lämnas till ledning
för bedömning av någon armans
kreditvärdighet eller vederhäftig-
het i övrigt i ekonomiskt hän-
seende. Uppgifter, omdömen eller
råd som lämnas till någon för att
användas i dennes kreditupplys-
ningsverksamhet anses dock inte
som kreditupplysning.
Med näringsidkare avses i denna
lag även den som, utan att driva
näringsverksamhet, har ett så
väsentligt inflytande i en viss verk-
samhet att uppgifter om hans egna
förhållanden behövs för att belysa
verksamhetens ekonomiska ställ-
ning.
§4
bedrivas endast efter tillstånd av
Datainspektionens tillstånd be-
hövs dock inte för följande före-
tag, om deras grundläggande till-
stånd omfattar kreditupplysnings-
verksamhet:
1. en svensk bank,
2. ett utländskt bankföretag som
har tillstånd att driva verksamhet i
Sve ige enligt 1 kap. 4 § bank-
rörelselagen (1987:617),
3. ett utländskt bankföretag som
driver verksamhet i Sverige enligt
1 kap. 5 § bankrörelselagen,
4. ett kreditmarknadsbolag,
5. ett utländskt kreditinstitut som
har tillstånd att driva finansie-
ringsverksamhet i Sverige enligt
2 kap. 8 § lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag eller
6. ett utländskt kreditinstitut som
driver verksamhet i Sverige enligt
2 kap. 9 § lagen om kreditmark-
Prop. 1996/97:65
Senaste lydelse 1992:1616.
nadsbolag. Prop. 1996/97:65
Ett företag som avses i andra
stycket 1, 2, 4 eller 5 får börja be-
driva kreditupplysningsverksamhet
två månader efter det att Datain-
spektionen har tagit emot en
anmälan från företaget om att det
avser att bedriva sådan verksam-
Tillstånd behövs ej för kredit-
upplysningsverksamhet, i den mån
den bedrivs genom offentliggöran-
de av kreditupplysning på sådant
sätt som avses i tryckfrihetsförord-
ningen och yttrandefrihetsgrund-
lagen.
het.
Tillstånd behövs inte för kredit-
upplysningsverksamhet, i den mån
den bedrivs genom offentliggöran-
de av kreditupplysning på ett så-
dant sätt som avses i tryckfri-
hetsförordningen eller yttrandefri-
hetsgrundlagen.
4 §5
Tillstånd att bedriva kreditupplysningsverksamhet får meddelas endast
om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och om-
dömesgillt sätt.
Tillstånd får förenas med före-
skrift om hur verksamheten skall
bedrivas och om skyldighet att an-
mäla ändring av förhållanden som
har haft betydelse för tillståndet.
Datainspektionen får besluta om
villkor för hur ett företags kredit-
upplysningsverksamhet skall be-
drivas och om skyldighet för ett
företag att anmäla ändring av för-
hållanden som har betydelse för
rätten att bedriva verksamheten.
5a$
\åd som gäller om tystnadsplikt
i bankers, kreditmarknadsbolags
och värdepappersbolags verksam-
het hindrar inte att uppgifter om
lämnade krediter, betalningsför-
summelser och kreditmissbruk
utväxlas för kreditupplysnings-
ändamål inom en krets som utgörs
av dessa företag samt sådana
företag som har tillstånd av
Datainspektionen enligt 3 § första
stycket.
I den krets som anges i första
stycket ingår även utländska bank-
företag som avses i 1 kap. 4 och
5 §§ bankrörelselagen (1987:617),
Senaste lydelse 1992:1110.
kreditinstitut som avses i 2 kap. 8 Prop. 1996/97:65
och 9 §§ lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag samt utländ-
ska företag som avses i 1 kap.
3 c § och 2 kap. 7 § lagen
(1991:981) om värdepappersrörel-
se.
Bestämmelser om användningen
av uppgifter om betalningsförsum-
melser och kreditmissbruk finns
även i 7 §.
6 §6
Uppgift om någons politiska
eller religiösa uppfattning, ras
eller hudfärg får icke insamlas,
lagras eller vidarebefordras i
kreditupplysningsverksamhet.
Uppgift om att någon misstänks
eller har dömts för brott eller har
avtjänat straff eller undergått
annan påföljd för brott eller har
varit föremål för åtgärd enligt
socialtjänstlagen (1980:620), lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbruka-
re i vissa fall, lagen (1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård, lagen
(1991:1129) om rättspsy kiatrisk
vård, lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt ut-
vecklingsstörda, 11-14 §§ polisla-
gen (1984:387), lagen (1976:511)
om omhändertagande av berusade
personer m.m. eller utlänningsla-
gen (1989:529) får ej utan medgi-
vande av datainspektionen insam-
las, lagras eller vidarebefordras i
kreditupplysningsverksamhet. Det-
samma gäller uppgift om sjukdom,
hälsotillstånd eller liknande.
Medgivande som avses i andra
stycket får lämnas endast om syn-
Uppgifter om en persons ras,
etniska ursprung, politiska uppfatt-
ning, religiösa eller filosofiska
övertygelse eller sexualliv får inte
samlas in, lagras eller lämnas ut i
kreditupplysningsverksamhet.
Uppgifter om sjukdom, hälsotill-
stånd eller liknande får inte utan
medgivande av Datainspektionen
samlas in, lagras eller lämnas ut i
kreditupplysningsverksamhet. Det-
samma gäller uppgifter om att
någon misstänks eller har dömts
för brott eller har avtjänat straff
eller undergått någon annan
påföljd för brott eller har varit
föremål för någon åtgärd enligt
socialtjänstlagen (1980:620), lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbruka-
re i vissa fall, lagen (1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård, lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård, lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktions-
hindrade, 11-14 §§ polislagen
(1984:387), lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade per-
soner m.m. eller utlänningslagen
(1989:529).
Ett medgivande som avses i and-
ra stycket får lämnas endast om
6 Senaste lydelse 1991:1959.
nerliga skäl föreligger.
Vad som anges i andra stycket
utgör ej hinder för att uppgift om
näringsförbud insamlas, lagras el-
ler vidarebefordras i kreditupplys-
ningsverksamhet.
7 §7
Personupplysning får inte inne-
hålla uppgift om annan betalnings-
försummelse än sådan som fastsla-
gits genom domstols eller annan
myndighets avgörande eller åtgärd
eller som lett till inledande av
skuldsanering enligt skuldsane-
ringslagen (1994:334) eller till be-
talningsinställelse, konkursansökan
eller ackord. Uppgift som enligt
det sagda inte får lämnas ut får
inte heller lagras.
Regeringen eller, efter regering-
ens bestämmande, datainspek-
tionen får föreskriva undantag ftån
bestämmelserna i första stycket,
om det finns särskilda skäl.
det finns synnerliga skäl.
Vad som anges i andra stycket
hindrar inte att uppgifter om be-
talningsförsummelser, kreditmiss-
bruk eller näringsförbud samlas
in, lagras eller lämnas ut i kredit-
upplysningsverksamhet .
Prop. 1996/97:65
Kreditupplysningar om fysiska
personer som inte är näringsidkare
får inte innehålla uppgifter om
andra betalningsförsummelser än
sådana som
7. har slagits fast genom en
domstols eller en annan myndig-
hets avgörande eller åtgärd eller
2. har lett till inledande av
skuldsanering enligt skuldsane-
ringslagen (1994:334) eller till
betalningsinställelse, konkursansö-
kan eller ackord.
Kreditupplysningar som avses i
första stycket får inte heller inne-
hålla uppgifter om kreditmissbruk,
utom när krediten har lämnats av
ett företag som står under Finans-
inspektionens tillsyn och kredit-
tagaren i avsevärd utsträckning
överskridit gällande kreditgräns
eller på något annat sätt allvarligt
missbrukat krediten.
Om det finns särskilda skäl, får
Datainspektionen besluta att ett
företag skall undantas helt eller
delvis från bestämmelserna i första
och andra styckena.
Uppgifter som enligt bestämmel-
serna i första och andra styckena
inte får lämnas ut får inte heller
lagras i register som används i
kreditupplysningsverksamhet.
Senaste lydelse 1994:340.
8
Personupplysning får ej innehålla
uppgift om omständighet eller för-
hållande som är av betydelse för
bedömningen av någons vederhäf-
tighet i ekonomiskt hänseende, om
tre år förflutit från utgången av
det år då omständigheten inträffa-
de eller förhållandet upphörde.
Uppgift som enligt det sagda ej
får lämnas ut skall efter den
angivna tiden gallras ut ur register
som används i kreditupplysnings-
verksamhet. Gallringen skall göras
så snart det kan ske och i vart fall
innan upplysning lämnas om den
som uppgiften avser.
9
Personupplysning får ej lämnas
ut, om det finns anledning anta att
upplysningen kommer att använ-
das av någon annan än den som på
grund av ingånget eller ifrågasatt
kreditavtal eller av liknande anled-
ning har behov av upplysningen.
Vad nu sagts gäller ej offentlig-
görande av personupplysning på
sådant sätt som avses i tryckfri-
hetsförordningen och yttrandefri-
hetsgrundlagen.
11
När personupplysning lämnas,
skall den som avses med upplys-
ningen samtidigt och kostnadsfritt
tillställas ett skriftligt meddelande
om de uppgifter, omdömen och
råd som upplysningen innehåller
§8
Kreditupplysningar om fysiska
personer som inte är näringsidkare
får inte innehålla uppgifter om
omständigheter eller förhållanden
som är av betydelse för bedöm-
ningen av personens vederhäftig-
het i ekonomiskt hänseende, om
tre år förflutit från utgången av
det år då omständigheten inträffa-
de eller förhållandet upphörde.
Uppgifter som inte får lämnas ut
skall efter den angivna tiden
gallras ut ur register som används
i kreditupplysningsverksamhet.
Gallringen skall göras så snart det
kan ske och i vart fall innan en
upplysning lämnas om den som
uppgiften avser.
§’
Kreditupplysningar om fysiska
personer som inte är näringsidkare
får inte lämnas ut, om det finns
anledning att anta att upplysningen
kommer att användas av någon
annan än den som på grund av ett
ingånget eller ifrågasatt kreditavtal
eller av någon liknande anledning
har behov av upplysningen. Vad
som nu har sagts gäller inte
offentliggörande av en kreditupp-
lysning på ett sådant sätt som
avses i tryckfrihetsförordningen
eller yttrandefrihetsgrundlagen.
§10
När en kreditupplysning om en
fysisk person lämnas ut, skall till
den som avses med upplysningen
samtidigt och kostnadsfritt sändas
ett skriftligt meddelande om de
uppgifter, omdömen och råd som
Prop. 1996/97:65
8 Senaste lydelse 1981:737.
9 Senaste lydelse 1991:1563.
10
10
Senaste lydelse 1981:737.
rörande honom och om vem som
har begärt upplysningen.
När annan kreditupplysning
rörande enskild person lämnas,
skall den som avses med upplys-
ningen samtidigt och kostnadsfritt
tillställas ett skriftligt meddelande
om de uppgifter som upplysningen
innehåller rörande honom.
Första och andra styckena gäller
ej kreditupplysning som lämnas
genom offentliggörande i tryckt
skrift eller annan skrift som avses
i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförord-
ningen.
17
Om den som fått tillstånd att
bedriva kreditupplysningsverksam-
het åsidosätter någon bestämmelse
i denna lag eller en föreskrift som
meddelats med stöd av lagen, får
Datainspektionen i mån av behov
ändra en föreskrift som tidigare
meddelats eller meddela en ny
föreskrift. Om inte rättelse kan
åstadkommas på något annat sätt,
får Datainspektionen återkalla till-
ståndet. Detsamma gäller, om för-
utsättningarna för tillståndet i öv-
rigt inte längre föreligger.
upplysningen innehåller rörande
honom och om vem som har
begärt upplysningen.
Prop. 1996/97:65
Detta gäller inte kreditupplys-
ningar som lämnas genom offent-
liggörande på ett sådant sätt som
avses i tryckfrihetsförordningen
eller yttrandefrihetsgrundlagen.
§“
Om den som har rätt att bedriva
kreditupplysningsverksamhet åsido-
sätter en bestämmelse i denna lag
eller ett villkor som har meddelats
med stöd av 4 § andra stycket, får
Datainspektionen förelägga honom
att vidta rättelse, besluta om att
ändra ett villkor som tidigare
meddelats eller meddela ett nytt
villkor.
Om rättelse inte kan åstadkom-
mas på något annat sätt, såvitt
gäller någon som har tillstånd en-
ligt 3 § första stycket, får Data-
inspektionen återkalla tillståndet.
Detsamma gäller, om förut-
sättningarna för tillståndet i övrigt
inte längre föreligger.
Om ett företag som avses i 3 §
andra stycket 1, 2, 4 eller 5 inte
vidtar rättelse, skall Datainspek-
tionen underrätta Finansinspek-
tionen.
Om ett företag som avses i 3 §
andra stycket 3 eller 6 inte vidtar
rättelse, skall Datainspektionen
underrätta den behöriga myn-
digheten i företagets hemland. Om
11
Senaste lydelse 1992:1110.
rättelse ändå inte sker, får Datain- Prop. 1996/97:65
spektionen förbjuda företaget att
göra nya åtaganden här i landet.
Innan förbud meddelas skall in-
spektionen underrätta den behö-
riga myndigheten i företagets hem-
land. I brådskande fall får inspek-
tionen meddela förbud utan före-
gående underrättelse till hem-
landsmyndigheten. Denna skall då
underrättas så snart det kan ske.
18 §
Regeringen får föreskriva om
skyldighet för den som bedriver
kreditupplysningsverksamhet att
betala avgift för Datainspektionens
tillsynsverksamhet enligt denna
lag.
Avgift påförs av Datainspektio-
nen.
19
Till böter eller fängelse i högst
ett år döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. bedriver kreditupplysnings-
verksamhet utan föreskrivet till-
stånd,
2. bryter mot 6-9 §, 13 § första
stycket eller andra stycket första
meningen eller 16 § tredje stycket,
3. bryter mot föreskrift som
meddelats enligt 4 § andra stycket,
13 § andra stycket andra mening-
en eller 17 §, eller
4. lämnar osann uppgift i sådana
fall som avses i 10 § eller 16 §
andra stycket eller i ett meddelan-
de enligt 11 §.
Till böter döms den som genom
oriktiga uppgifter uppsåtligen för-
anleder att någon som bedriver
kreditupplysningsverksamhet, i an-
nat fall än som avses i 9 § andra
meningen, lämnar ut en person-
§12
Till böter eller fängelse i högst
ett år döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. bedriver kreditupplysnings-
verksamhet utan att ha rätt till det
enligt 3 §,
2. bryter mot 6-9 §§, 13 § första
stycket eller andra stycket första
meningen eller 16 § tredje stycket,
3. bryter mot ett villkor som har
meddelats enligt 4 § andra stycket,
13 § andra stycket andra mening-
en eller 17 § första stycket, eller
4. lämnar en osann uppgift i
sådana fall som avses i 10 § eller
16 § andra stycket eller i ett med-
delande enligt 11 §.
Till böter döms den som genom
oriktiga uppgifter uppsåtligen för-
anleder att någon som bedriver
kreditupplysningsverksamhet, i an-
nat fall än som avses i 9 § andra
meningen, lämnar ut en kreditupp-
12
Senaste lydelse 1981:737.
12
upplysning utan att ha grund till
detta enligt 9 §. Till samma straff
döms den som genom att utnyttja
uppgifter hos någon som bedriver
kredituppiysningsverksamhet upp-
såtligen bereder sig tillgång till en
personupplysning utan att ha grund
till detta enligt 9 §. I ringa fall
döms dock inte till ansvar.
20
Har kreditupplysningsverksamhet
bedrivits utan föreskrivet tillstånd,
skall register som använts i verk-
samheten förklaras förverkat, om
det ej är uppenbart obilligt. Det-
samma gäller, om register överlå-
tits eller upplåtits i strid med 13 §
första stycket eller om föreskrift
som meddelats enligt 13 § andra
stycket andra meningen ej följts.
lysning utan att ha grund till detta
enligt 9 §. Till samma straff döms
den som genom att utnyttja upp-
gifter hos någon som bedriver kre-
ditupplysningsverksamhet uppsåt-
ligen bereder sig tillgång till en
kreditupplysning utan att ha grund
till detta enligt 9 §. I ringa fall
döms dock inte till ansvar.
Prop. 1996/97:65
§n
Har kreditupplysningsverksamhet
bedrivits av någon som inte haft
rätt till det enligt 3 §, skall
register som använts i verksam-
heten förklaras förverkade om det
inte är uppenbart obilligt. Det-
samma gäller, om register över-
låtits eller upplåtits i strid med
13 § första stycket eller om vad
som bestämts enligt 13 § andra
stycket andra meningen inte följts.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
2. Föreskrifter som har meddelats av Datainspektionen med stöd av
äldre bestämmelser gäller även efter ikraftträdandet, om inte annat
beslutas av inspektionen.
3. Företag som avses i 3 § andra stycket 1, 2, 4 eller 5 och som vid
lagens ikraftträdande bedriver kreditupplysningsverksamhet får fortsätta
med verksamheten, om företaget inom två månader från lagens ikraft-
trädande anmäler till Datainspektionen att det avser att fortsätta att be-
driva verksamheten.
4. Bestänimelsen i 6 § andra stycket andra meningen gäller även i
fråga om uppgifter om att någon har varit föremål för åtgärder enligt
lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklings-
störda eller lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl.
13
Senaste lydelse 1981:737.
13
Härmed föreskrivs att 1 kap. 10 § bankrörelselagen (1987:617) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
10 §’
Enskildas förhållanden till bank får inte obehörigen röjas.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100).
Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som
bryter mot förbudet i första stycket. Detsamma gäller en revisor som
bryter mot förbudet i 3 kap. 14 § första stycket att lämna upplysningar
om en banks angelägenheter.
I 5 a § kreditupplysningslagen
(1973:1173) finns bestämmelser
som innebär att vad som gäller om
tystnadsplikt enligt första stycket
inte hindrar att uppgifter i vissa
fall utväxlas för kreditupplysnings-
ändamål.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
Senaste lydelse 1992:1613.
Prop. 1996/97:65
14
Härmed föreskrivs att 1 kap. 5 § lagen (1992:1610) om kreditmark-
nadsbolag samt rubriken närmast före paragrafen skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
Sekretess Tystnadsplikt
5 §
Enskildas förhållanden till kreditmarknadsbolag får inte obehörigen
röjas.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100).
Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa for den som
bryter mot förbudet i första stycket.
I 5 a § kreditupplysningslagen
(1973:1173) finns bestämmelser
som innebär att vad som gäller om
tystnadsplikt enligt första stycket
inte hindrar att uppgifter i vissa
fall utväxlas för kreditupplysnings-
ändamål.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
15
Härmed föreskrivs att 1 kap. 8 § lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse samt rubriken närmast paragrafen skall ha följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 1 kap. |
|
Sekretess |
Tystnadsplikt |
8 §*
En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett värdepappersbolag,
vilken i den egenskapen får kunskap om en uppdragsgivares affärsför-
hållanden eller personliga förhållanden, får inte obehörigen röja vad han
har fått veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid med uppdrags-
|
givarens intresse. |
1 5 a § kreditupplysningslagen |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
16
Senaste lydelse 1994:2015.
Kreditupplysningslagen (1973:1173) innehåller regler för den yrkesmäs-
sigt bedrivna kreditupplysningsverksamheten. Lagen syftar i första hand
till att undanröja riskerna för att kreditupplysning skall medföra otill-
börligt intrång i de kreditsökandes personliga integritet eller leda till
skada genom oriktiga eller missvisande uppgifter. Samtidigt är lagen
avsedd att bidra till en effektivt fungerande kreditupplysningsverk-
samhet. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1974. Efter en översyn i Justitie-
departementet genomfördes vissa ändringar i lagen år 1981, särskilt i
fråga om enskilda personers integritetsskydd. Även därefter har vissa
mindre ändringar genomförts.
I juni 1991 tillkallades justitierådet Staffan Magnusson att som särskild
utredare se över kreditupplysningslagen. Huvuduppgifterna för
utredaren, som arbetade under namnet Kreditupplysningsutredningen (Ju
1991:06), var enligt direktiven att undersöka hur intresset av en effektiv
kreditupplysning kan främjas utan att kravet på personlig integritet och
sekretess träds för när, hur den svenska lagstiftningen skall anpassas till
EG:s regler och därutöver i vilken utsträckning utländska företag bör
ges möjlighet att bedriva kreditupplysningsverksamhet i Sverige samt i
vilken utsträckning utvecklingen i fråga om data- och informationsteknik
påkallar ändringar i kreditupplysningslagen. Enligt tilläggsdirektiv i
april 1993 skulle utredningen vidare överväga om kreditupplysnings-
lagen bör ändras så att också näringsidkare m.fl. ges rätt till en s.k.
beställaruppgift, dvs. en uppgift om vem som har begärt en kreditupp-
lysning.
Utredningen påbörjade sitt arbete i december 1991. Den första
etappen av arbetet var inriktad på att åstadkomma en anpassning av
kreditupplysningslagens regler till EES-avtalet. I mars 1992 redovisade
utredningen denna del av arbetet i delbetänkandet EES-anpassning av
kreditupplysningslagen (SOU 1992:22). Förslaget ledde till ändringar i
1, 3, 4 och 17 §§ kreditupplysningslagen samt till införandet av 17 a §.
Utredningen lämnade i december 1993 slutbetänkandet Integritet och
effektivitet på kreditupplysningsområdet (SOU 1993:110). Betänkandet
har remissbehandlats.
Sedan Kreditupplysningsutredningen överlämnade sitt slutbetänkande
har det s.k. dataskyddsdirektivet antagits, dvs. Europaparlamentets och
rådets direktiv om skydd för enskilda personer med avseende på be-
handling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter
(95/46/EG). Direktivet antogs den 24 oktober 1995. Det är bindande för
medlemsstaterna i fråga om det resultat som skall uppnås men staterna
får själva avgöra i vilken form och med vilka medel som resultatet skall
nås. Direktivet skall vara genomfört i svensk rätt senast tre år efter att
det antagits, dvs. den 24 oktober 1998. I avsnitt 4.3 redogörs något
närmare för direktivet.
Regeringen har uppdragit åt en parlamentariskt sammansatt kommitté
att analysera på vilket sätt dataskyddsdirektivet skall införlivas med
svensk lag. Kommittén, som antagit namnet Datalagskommittén (Ju
1995:08), skall också lägga fram förslag till en ny lag på området.
Prop. 1996/97:65
17
2 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 65
Kommitténs arbete skall vara slutfört senast den 31 mars 1997. Prop. 1996/97:65
Med hänsyn till Datalagskommitténs arbete lämnas frågor som be-
handlas i dataskyddsdirektivet eller som berörs av arbetet med en ny lag
på dataområdet utanför detta lagstiftningsärende, med undantag för vissa
enkla anpassningar till direktivet som föreslås i avsnitt 7. Det innebär
att vissa av Kreditupplysningsutredningens förslag inte behandlas nu.
Det gäller exempelvis frågan om uppgifter skall få samlas in och lagras
i kreditupplysningsverksamhet utan att den berörda personen lämnat sitt
samtycke. Andra förslag av utredningen saknar samband med data-
skyddsdirektivet. Det är dessa förslag - tillsammans med nämnda enkla
anpassningar till direktivet - som tas upp i denna proposition.
Företrädare för bl.a. kreditupplysningsföretagen har framfört syn-
punkter på vilka uppgifter som skall få användas i kreditupplysningar
om näringsidkare. Regeringen avser att överväga den frågan vidare i det
fortsatta lagstiftningsarbetet.
Till propositionen fogas dels en sammanfattning av betänkandet som
bilaga 1, dels betänkandets lagförslag som bilaga 2, dels en förteckning
över remissinstanserna som bilaga 3. En sammanställning av
remissyttrandena finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Ju93/4910).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 24 oktober 1996 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Lagrådet har godtagit förslagen men föreslagit vissa mindre
justeringar. Regeringen har delvis följt Lagrådets förslag men i andra
delar avstått från att följa Lagrådets rekommendationer. Regeringen
återkommer i avsnitten 5.2.2, 6.4 och 8.2 samt i författnings-
kommentaren till 4, 5 a och 7 §§ till Lagrådets synpunkter.
I förhållande till lagrådsremissens förslag har dessutom vissa redak-
tionella ändringar gjorts.
Kreditupplysningslagen gäller i första hand sådan kreditupplysningsverk-
samhet som innebär att någon lämnar kreditupplysningar mer än i
enstaka fall mot ersättning eller som ett led i näringsverksamhet. Även
annan kreditupplysningsverksamhet omfattas av lagen, om verksamheten
är av större omfattning (1 §).
Med kreditupplysning avses i lagen ”uppgift, omdöme eller råd, som
lämnas till ledning för bedömning av annans kreditvärdighet eller veder-
häftighet i övrigt i ekonomiskt hänseende” (2 §). 18
Från lagens tillämpningsområde är viss kreditupplysningsverksamhet
undantagen. Det gäller förmedling av kreditupplysningar mellan företag
inom samma koncern samt inom den s.k. frikretsen. Denna krets utgörs
av Sveriges Riksbank och sådana kreditinrättningar eller för
kreditupplysningsverksamhet inrättade företag som står under Finansin-
spektionens tillsyn och inte är kreditmarknadsbolag (1 § andra och
tredje styckena).
Den kreditupplysningsverksamhet som omfattas av lagen får bedrivas
endast efter tillstånd från Datainspektionen (3 §). Tillstånd får meddelas
om det kan antas att verksamheten kommer att bedrivas på ett
sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Datainspektionen har möjlighet att
förena ett tillstånd med föreskrifter om hur verksamheten skall bedrivas
och om skyldighet att anmäla ändrade förhållanden av betydelse för
tillståndet (4 §).
För verksamhet som bedrivs genom offentliggörande av kreditupplys-
ningar på sådant sätt som avses i tryckfrihetsförordningen eller ytt-
randefrihetsgrundlagen krävs inte tillstånd. Hit hör publicering av
kreditupplysningar i tidskrifter men också offentliggörande av kredit-
upplysningar i radio eller liknande medier (3 § tredje stycket).
Tillstånd behövs inte heller för banker eller andra kreditinstitut från
EES-ländema, förutsatt att de enligt sin hemlandsauktorisation har rätt
att bedriva kreditupplysningsverksamhet (3 § andra stycket).
Regler för hur kreditupplysningsverksamhet skall bedrivas finns i 5-
14 §§. Detta avsnitt i lagen inleds med den grundläggande bestämmel-
sen att kreditupplysningsverksamhet skall bedrivas på ett sådant sätt att
den inte leder till otillbörligt intrång i personlig integritet genom inne-
hållet i de uppgifter som förmedlas eller på annat sätt eller till att
oriktiga eller missvisande uppgifter lagras eller lämnas ut. Uppgift om
någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg får inte
insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet.
Vissa andra uppgifter av särskilt ömtålig natur får förekomma i kredit-
upplysningssammanhang endast om Datainspektionen medgett det.
Datainspektionen kan sålunda, om synnerliga skäl föreligger, medge att
uppgifter om brott, sjukdomar, hälsotillstånd och liknande insamlas,
lagras och vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet (6 §).
Lagen skiljer mellan begreppen kreditupplysning och personupp-
lysning (2 §). Kreditupplysningar kan avse såväl fysiska som juridiska
personer. Med personupplysning avses en kreditupplysning om en
enskild person som varken är näringsidkare eller annars har ett så
väsentligt inflytande i någon viss näringsverksamhet att en uppgift om
personens egna förhållanden behövs för att belysa verksamhetens
ekonomiska ställning.
Om personupplysningar finns särskilda bestämmelser i olika av-
seenden. Personupplysningar får inte innehålla någon uppgift om andra
betalningsförsummelser än sådana som slagits fast av domstol eller
någon annan myndighet eller som har lett till inledande av
skuldsanering, betalningsinställelse, konkursansökan eller ackord (7 §).
Om särskilda skäl föreligger får regeringen eller, efter regeringens
bestämmande, Datainspektionen föreskriva undantag från denna regel.
Prop. 1996/97:65
19
Uppgifter om betalningsförsummelser måste gallras efter viss tid. Prop. 1996/97:65
Personupplysningar får nämligen inte grundas på omständigheter eller
förhållanden av betydelse för bedömningen av en persons vederhäftighet
i ekonomiskt hänseende, om tre år förflutit från utgången av det år då
omständigheten inträffade eller förhållandet upphörde (8 §). Personupp-
lysningar får lämnas ut endast till den som på grund av ingånget eller
ifrågasatt kreditavtal eller av liknande anledning har behov av upp-
lysningen (9 §). När en personupplysning lämnas skall den omfrågade
personen kostnadsfritt få ett skriftligt meddelande om innehållet i den
upplysning som lämnats om honom, en s.k. personupplysningskopia.
Detta meddelande skall innehålla även eventuella omdömen och råd som
getts i personupplysningen. Den omfrågade personen skall också få reda
på vem som har begärt upplysningen, en s.k. beställaruppgift (11 §
första stycket).
En enskild person som är näringsidkare eller näringsanknuten har en
motsvarande rätt att kostnadsfritt erhålla ett meddelande om vilka
faktiska uppgifter som lämnats om honom. Han har däremot inte rätt att
få veta innehållet i eventuella omdömen eller råd som lämnats eller vem
som begärt uppgifterna (11 § andra stycket).
Lagen innehåller också regler om rättelse då oriktiga eller missvisande
uppgifter lämnats i kreditupplysningsverksamhet (12 §) och om bl.a.
överlåtelse eller upplåtelse av register som används i sådan verksamhet
(13 §). Vidare finns regler om tystnadsplikt för den som är eller har
varit verksam i kreditupplysningsverksamhet (14 §).
Datainspektionen utövar tillsyn över den kreditupplysningsverksamhet
som omfattas av lagen (15 §). Detta kan ske genom inspektion eller på
annat sätt. Den som bedriver kreditupplysningsverksamhet är skyldig att
lämna Datainspektionen de uppgifter om verksamheten som inspektio-
nen begär för sin tillsyn (16 § första och andra styckena).
I de fall då kreditupplysningsverksamhet bedrivs genom sådant offent-
liggörande som avses i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihets-
grundlagen skall den som bedriver verksamheten inom en vecka se till
att Datainspektionen kostnadsfritt får del av det som offentliggjorts
(16 § tredje stycket).
Om den som har Datainspektionens tillstånd att bedriva kreditupplys-
ningsverksamhet åsidosätter någon bestämmelse i lagen eller i ett
meddelat tillstånd, får inspektionen ändra tidigare meddelade
föreskrifter eller meddela en ny föreskrift. Kan rättelse inte åstadkom-
mas på annat sätt, får Datainspektionen återkalla tillståndet (17 §).
När det gäller bankföretag och andra kreditinstitut från EES-ländema,
som bedriver kreditupplysningsverksamhet i Sverige med stöd av sin
hemlandsauktorisation, ligger huvudansvaret för tillsynen över deras
verksamhet här i landet på den behöriga myndigheten i hemlandet.
Datainspektionen har dock vissa möjligheter att ingripa mot dessa
företag. Inspektionen får förelägga ett sådant företag att vidta rättelse
om företaget har överträtt kreditupplysningslagen eller meddelade före-
skrifter. Om företaget inte följer föreläggandet, skall Datainspektionen
underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. Om rättelse 20
ändå inte sker, får Datainspektionen förbjuda företaget att göra nya
åtaganden här i landet (17 a §). Prop.
Om ett kreditupplysningsföretag underlåter att ge en omfrågad person
information i samband med en kreditupplysning eller att rätta oriktiga
eller missvisande uppgifter, kan Datainspektionen förelägga företaget
vid vite att fullgöra sina åligganden. Vitesföreläggande kan också
användas av Datainspektionen i syfte att få tillgång till handlingar eller
uppgifter i samband med tillsynsverksamheten (22 §).
Lagen innehåller även regler om straff (19 §), förverkande av register
(20 §) och skadestånd (21 §). Enligt lagens avslutande paragraf får
Datainspektionens beslut överklagas hos allmän förvaltningsdomstol
(23 §). Det gäller sedan den 1 januari 1995. Dessförinnan överklagades
besluten till regeringen.
Om uppgifter om enskilda personer i kreditupplysningsverksamhet han-
teras med hjälp av automatisk databehandling (ADB), gäller reglerna i
datalagen (1973:289). Lagen gäller däremot inte för registrering som
sker manuellt. Lagen gäller inte heller för registrering avseende
juridiska personer, oavsett om registret förs med hjälp av ADB eller ej.
Datalagens bestämmelser avser personregister. Med termen avses
”register, förteckning eller andra anteckningar som förs med hjälp av
automatisk databehandling och som innehåller personuppgift som kan
hänföras till den som avses med uppgiften”. Personuppgift definieras i
sin tur som "upplysning som avser enskild person" (1 §).
Personregister får inrättas och föras endast av den som har anmält sig
till Datainspektionen och fått bevis om detta, s.k. licens (2 §). För vissa
typer av register, som bedöms innebära särskilda risker för otillbörligt
intrång i enskildas personliga integritet, krävs utöver licens även ett
särskilt tillstånd från Datainspektionen. Så är fallet om de registrerade
inte har någon naturlig anknytning till den som för registret samt vid
s.k. samköming av register. Detsamma gäller då registret innehåller
omdömen eller andra värderande upplysningar om den registrerade eller
känsliga uppgifter om t.ex. brott, hälsotillstånd eller religiös
tillhörighet.
Den som i kreditupplysningsverksamhet med hjälp av ADB vill föra
ett register över enskilda personer måste i enlighet med det sagda ha
både licens och ett särskilt tillstånd, eftersom ett kreditupplysnings-
register normalt innehåller uppgifter om personer som inte har någon
naturlig anknytning till kreditupplysningsföretaget. Härtill kommer
förstås kravet på tillstånd att driva kreditupplysningsverksamhet.
Om det behövs för att förebygga risk för otillbörligt intrång i
personlig integritet, kan Datainspektionen meddela särskilda villkor i
samband med tillståndsgivningen.
För varje personregister skall det finnas någon som är registeransva-
rig. Härmed förstås enligt datalagen den för vars verksamhet ett person-
register förs, om han förfogar över registret. När det gäller kredit-
upplysningsverksamhet är den registeransvarige vanligtvis ett företag
1996/97:65
21
eller en organisation. Prop.
Datainspektionen utövar tillsyn över att automatisk databehandling inte
medför otillbörligt intrång i personlig integritet (15 §). Finner Data-
inspektionen att otillbörligt intrång förekommit, kan inspektionen med-
dela villkor eller, om rättelse inte kan åstadkommas på annat sätt,
förbjuda fortsatt förande av personregistret (18 §). Detsamma gäller om
det kan antas att otillbörligt intrång skall uppkomma.
Datalagen innehåller också bestämmelser om straff (20 och 21 §§),
förverkande av register (22 §) och skadestånd (23 §). Datainspektionens
beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (25 §).
Datalagen har sedan den infördes år 1973 setts över i olika etapper.
Den senaste utredningen på området, Datalagsutredningen (Ju 1989:02),
lade fram sitt slutbetänkande En ny datalag (SOU 1993:10) i februari
1993. Regeringen gjorde i prop. 1993/94:116 Normgivningsfrågor på
dataskyddsområdet, m.m. den bedömningen att utarbetandet av en ny
datalag borde anstå till dess det fanns ett slutligt ställningstagande av
EU:s medlemsländer till det då framlagda direktivförslaget om skydd
för personuppgifter (se följande avsnitt).
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda
personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det
fria flödet av sådana uppgifter (EGT nr L281, 23.11.1995, s. 31, Celex
395L0046) antogs alltså den 24 oktober 1995. Direktivet ålägger
medlemsstaterna att genom lagstiftning eller på annat sätt ge föreskrifter
av det innehåll som framgår av direktivet.
Direktivet gäller enligt artikel 3 som huvudregel för sådan behandling
av personuppgifter som helt eller delvis företas på automatisk väg
liksom för annan behandling av personuppgifter som ingår eller kommer
att ingå i ett register. Personuppgifter definieras i artikel 2 som varje
upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person.
Av artikel 6 framgåi bl.a. att personuppgifter får samlas in endast för
särskilda uttryckligt angivna och berättigade ändamål.
Vidare anges i artikel 7 att personuppgifter får behandlas endast under
någon av de i artikeln angivna förutsättningarna. Sålunda anges att be-
handling får ske om den enskilde har lämnat sitt samtycke, om behand-
lingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar
den registeransvarige eller om behandlingen är nödvändig för att skydda
intressen som är av grundläggande betydelse för den registrerade.
Vidare anges, som ett ytterligare alternativ, att behandling får ske om
den är nödvändig för att utföra en arbetsuppgift av allmänt intresse eller
om den är ett led i myndighetsutövning som utförs av den register-
ansvarige eller tredje man till vilken uppgifterna har lämnats ut.
Slutligen får behandling ske för ändamål som rör berättigade intressen
hos den registeransvarige eller hos den eller de tredje män till vilka
uppgifterna har lämnats ut, dock inte när sådana intressen uppvägs av
den registrerades intressen eller dennes grundläggande fri- och
1996/97:65
22
rättigheter. Prop. 1996/97:65
Artikel 8 innehåller bestämmelser om begränsningar av möjligheterna
att behandla känsliga personuppgifter. Som känsliga anses uppgifter som
avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filoso-
fisk övertygelse eller medlemskap i fackförening samt uppgifter som rör
hälsa och sexualliv.
Direktivet innehåller också bl.a. bestämmelser om den registeransva-
riges informationsskyldighet, om den enskildes rätt till insyn och
rättelse samt om datasäkerhet och gallring.
Datalagskommittén har till uppgift att analysera på vilket sätt direk-
tivet skall genomföras i svensk rätt samt lägga fram förslag till en ny
lag på området. Kommitténs uppdrag skall vara slutfört senast den 31
mars 1997.
Det finns för närvarande omkring 40 företag som har Datainspektionens
tillstånd att bedriva kreditupplysningsverksamhet. Den svenska kredit-
upplysningsmarknaden domineras dock av två stora företag, Upplys-
ningscentralen UC AB (Upplysningscentralen) och Dun & Bradstreet
Soliditet AB (Soliditet). Båda företagen har kontor i Stockholm,
Göteborg och Malmö och bedriver verksamhet över hela landet. De
sysslar med alla typer av kreditupplysningstjänster.
Upplysningscentralen ägs av bankerna och står enligt instruktionen för
Finansinspektionen under dess tillsyn. Upplysningscentralens
bolagsordning har godkänts av regeringen och får enligt lydelsen inte
ändras utan regeringens tillstånd. Företaget tillkom som ett
samordningsorgan för bankernas interna kreditupplysningsverksamhet.
Genom en lagändring år 1981 inkluderades företaget i frikretsen (se
avsnitt 5.1), vilket innebär att den bankinterna delen av Upplysnings-
centralens verksamhet faller utanför kreditupplysningslagen. Företaget
bedriver emellertid också extern kreditupplysningsverksamhet. För
denna del av verksamheten gäller kreditupplysningslagens regler.
Soliditet tillhör inte frikretsen. Kreditupplysningslagens regler gäller
således för företagets hela kreditupplysningsverksamhet.
Störst av övriga kreditupplysningsföretag är AB Svensk Upplysnings-
tjänst. Bolaget är lokaliserat till Malmö men bedriver verksamhet över
hela landet. Företaget har en viss specialinriktning på kreditupplysnings-
publikationer. Även vissa andra av de företag som har tillstånd att be-
driva kreditupplysningsverksamhet har en starkt specialinriktad
verksamhet. Det finns t.ex. företag som tillhandahåller upplysningar om
redare och fartygsägare till ledning för dem som bedriver verksamhet
som skeppsklarerare. Vissa fackförbund lämnar kreditupplysningar till
sina medlemmar angående tilltänkta arbetsgivare.
23
Regeringens förslag: Systemet med en s.k. frikrets avskaffas.
Lagen blir därmed tillämplig på all kreditupplysningsverksamhet.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se
betänkandet s. 117 f.).
Remissinstanserna: Genomgående tillstyrker remissinstanserna
förslaget eller lämnar det utan erinran. Upplysningscentralen, som inte
motsätter sig att frikretsen avskaffas, framhåller dock att ett avskaffande
förutsätter att tillsynsmyndigheten inte ges möjlighet att i detalj reglera
bankernas interna informationsutbyte.
Skälen för regeringens förslag: Enligt de nuvarande reglerna
omfattar kreditupplysningslagen inte förmedling av kreditupplysningar
inom en krets som utgörs av Sveriges riksbank och sådana
kreditinrättningar eller för kreditupplysningsverksamhet inrättade företag
som står under Finansinspektionens tillsyn och inte är kreditmarknads-
bolag.
Denna s.k. frikrets omfattar i första hand bankaktiebolagen och
sparbankerna samt Upplysningscentralen, eftersom detta företag enligt
sin bolagsordning står under Finansinspektionens tillsyn. I frikretsen får
också anses ingå filialer till banker från andra EES-länder som bedriver
bankrörelse här i landet med stöd av sin hemlandsauktorisation samt
utländska bankföretag som har fått regeringens tillstånd att driva
bankrörelse genom filial här i landet.
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1994 upphörde
företagsformerna finansbolag och kreditaktiebolag. Företagen i fråga
ryms numera under det gemensamma begreppet kreditmarknadsbolag.
Bestämmelsen i 1 § andra stycket kreditupplysningslagen om frikretsen
ändrades samtidigt. Fram till den 1 januari 1994 var kreditaktiebolagen
undantagna från lagens tillämpningsområde, medan de nya kreditmark-
nadsbolagen fördes in under tillämpningsområdet på samma sätt som de
tidigare finansbolagen. Med hänsyn härtill har i övergångsbestämmel-
serna till lagändringen föreskrivits att de kreditmarknadsbolag som vid
lagens ikraftträdande hade rätt att driva verksamhet enligt lagen
(1963:76) om kreditaktiebolag fortfarande skall ingå i frikretsen.
Systemet med en frikrets har funnits alltsedan kreditupplysningslagen
infördes år 1974. Reglerna föranleddes av att den information som
förmedlades mellan banker och andra kreditinrättningar ansågs vara av
mycket stor betydelse för deras kreditgivning (prop. 1973:155
s. 124 f.). Om samma inskränkningar i informationsinnehållet skulle
gälla beträffande kreditinrättningarnas interna upplysningsförmedling
som i fråga om annan kreditinformation, antogs besvärande konsekven-
ser kunna uppstå. Detta ansågs särskilt gälla kreditinrättningarnas in-
tresse av att få information om att en kund hos någon annan hade miss-
skött en kredit. Risken för integritetskränkningar bedömdes samtidigt
Prop. 1996/97:65
24
som små inom denna krets. Prop.
När det gäller att bedöma frågan om systemet med en frikrets bör
behållas finns det anledning att erinra om att lagens huvudsyfte är att
förhindra att kreditupplysning leder till otillbörligt intrång i den per-
sonliga integriteten. En naturlig utgångspunkt för en lag med ett sådant
syfte är att den bör omfatta all kreditupplysningsverksamhet som kan
leda till ett sådant intrång. Om ett integritetsintrång riskeras, bör det
krävas starka skäl för att verksamheten skall undantas. Att märka är
därvid att redan insamlandet, lagrandet och spridandet av vissa
uppgifter kan utgöra ett integritetsintrång, oberoende av vilket slags
företag som hanterar uppgifterna.
Det nu angivna argumentet för att lagens tillämpningsområde görs så
generellt som möjligt framhölls redan i propositionen med förslag till
kreditupplysningslag (prop. 1973:155 s. 124 f.). Betydelsen av en gene-
rell tillämpning har ökat sedan lagen infördes år 1974, särskilt med
tanke på att hanteringen av information om enskilda har blivit alltmer
omfattande under de år då lagen varit i kraft. Vikten av att enhetliga
regler om skydd mot integritetsintrång och om rätt till insyn och rättelse
gäller inom hela kreditupplysningsområdet talar med betydande styrka
mot ett system som innebär att stora delar av kreditupplysningsverksam-
heten undantas från lagens tillämpning.
Det sagda understryks ytterligare av att de förändringar som under
senare år skett på den svenska kreditmarknaden i praktiken lett till att
betydligt fler företag än tidigare kommit att ingå i frikretsen. Denna
utveckling sammanhänger till viss del med att Finansinspektionen
inrättats genom sammanslagningen av Bankinspektionen och
Försäkringsinspektionen. Härigenom står numera försäkringsbolagen
och värdepappersbolagen under Finansinspektionens tillsyn och det har
hävdats att även dessa företag omfattas av den nuvarande definitionen
av ffikreten. EES-avtalet har inneburit att bl.a. vissa utländska banker
och filialer till banker numera får anses ingå i frikretsen.
Som framgått görs det i dag skillnad mellan banker och kreditmark-
nadsbolag genom att bankerna men inte kreditmarknadsbolagen är
undantagna från de krav som kreditupplysningslagen ställer. En grund-
läggande fråga är om det är befogat att göra en sådan åtskillnad.
För såväl banker som kreditmarknadsbolag ingår tillhandahållande av
kreditupplysningar i den uppräkning av tillåtna verksamhetsgrenar som
återfinns i bankrörelselagen (1987:617) resp, lagen (1992:1610) om kre-
ditmarknadsbolag. Bägge typerna av företag står under Finansinspek-
tionens tillsyn och deras verksamhet regleras av likartad lagstiftning,
bl.a. i fråga om tystnadsplikt. Skillnaden mellan dessa båda former av
kreditinstitut rör främst förutsättningarna för att ta emot inlåning från
allmänheten. Denna skillnad är inte av ett sådant slag att den kan moti-
vera att lagen behandlar instituten markant olika när det gäller deras
kreditupplysningsverksamhet. Inte heller i övrigt går det att finna till-
räckliga skäl för en sådan grundläggande åtskillnad. Mot denna
bakgrund bör kreditmarknadsbolagen och bankerna behandlas lika i
kreditupplysningssammanhang.
Om frikretsen skulle behållas och dessutom, i konsekvens med det
1996/97:65
25
sagda, utvidgas till att avse även kreditmarknadsbolagen, skulle kredit- Prop. 1996/97:65
upplysningslagen komma att reglera endast en mindre del av kreditupp-
lysningsmarknaden. En sådan ordning vore betänklig med hänsyn främst
till de integritetsintressen som lagen syftar till att skydda.
Det skäl som främst föranledde införandet av systemet med en frikrets
var, som nämnts, behovet av ett friare informationsutbyte mellan banker
och andra kreditinrättningar.
Det finns för banker och andra kreditinstitut ett stort behov av att
kunna utbyta uppgifter om exempelvis kreditengagemang och
kreditmissbruk. Detta behov är i dag knappast mindre än vid tiden för
lagens tillkomst. Det är därför viktigt att behovet kan tillgodoses.
Regeringen föreslår i avsnitt 8.2 att det skall bli möjligt för bl.a.
banker och kreditmarknadsbolag samt kreditupplysningsföretag att, utan
hinder av regler om tystnadsplikt, utväxla uppgifter om kreditenga-
gemang, betalningsförsummelser och kreditmissbruk. Den föreslagna
lösningen ger förutsättningar för ett friare utbyte av information mellan
dessa företag. Behovet av ett friare informationsutbyte mellan bl.a.
bankerna utgör därmed inte längre något tungt vägande skäl för att
frikretsen skall behållas.
Upplysningscentralen anför i sitt remissvar att det i dag är av lika stor
betydelse som vid lagens tillkomst att informationsutbytet mellan
bankerna kan ske utan att effektiviteten hämmas av myndigheternas
detaljreglering. Upplysningscentralen motsätter sig inte att frikretsen
avskaffas men framhåller att detta förutsätter att tillsynsmyndigheten
inte ges möjlighet att i detalj reglera bankernas interna - direkt eller
genom Upplysningscentralen förmedlade - utbyte med varandra.
Frågan om tillsynsmyndighetens möjligheter att besluta om villkor för
hur ett företags kreditupplysningsverksamhet närmare skall bedrivas
behandlas i avsnitt 6.3. Redan här kan dock sägas att regeringen inte
har skäl att utgå från annat än att Datainspektionen kommer att meddela
villkor endast i den mån det finns ett behov av det och att inspektionen
därvid beaktar de negativa effekter som en alltför detaljerad reglering
kan få.
När det gäller tillsynsmyndighetens behov av att meddela villkor för
informationshanteringen kan det finnas skäl att också här peka på för-
slagen i avsnitt 8.2. Förslagen bör i någon mån minska behovet av
villkor eftersom förutsättningarna för det där avsedda informations-
utbytet kommer att regleras direkt i lagen och därmed inte behöver
bygga på en dispensprövning i det enskilda fallet.
Ytterligare ett skäl för att avskaffa frikretsen är att en kreditupplys-
ningslag med så generell tillämpning som möjligt ger ökade förutsätt-
ningar för en konkurrens på lika villkor på kreditupplysningsmark-
naden. Även sett från rättssystematisk och lagteknisk synpunkt är det en
fördel om lagen omfattar all kreditupplysningsverksamhet eftersom det
annars uppstår gränsdragnings- och tillämpningsproblem.
Ett samlat övervägande av de omständigheter som diskuterats i det
föregående leder till att systemet med en frikrets bör slopas.
26
5.2.1 Begreppen kreditupplysning och kreditupplysnings-
verksamhet
Regeringens förslag: Innebörden av begreppen kreditupplysning
och kreditupplysningsverksamhet skall vara oförändrad i sak.
Definitionen av kreditupplysning förses dock med ett
förtydligande som anger att uppgifter, råd och omdömen som
lämnas till någon i dennes kreditupplysningsverksamhet inte utgör
kreditupplysning.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag
(se betänkandet s. 125 f.).
Remissinstanserna: Med undantag för Upplysningscentralen
tillstyrker remissinstanserna förslaget eller lämnar det utan erinran.
Upplysningscentralen anser att begreppet kreditupplysning bör
definieras närmare i lagen. Soliditet efterlyser en närmare definition av
begreppet kreditupplysningsverksamhet.
Skälen för regeringens förslag: Enligt lagens definition avses med
kreditupplysning ”uppgift, omdöme eller råd som lämnas till ledning för
bedömning av annans kreditvärdighet eller vederhäftighet i övrigt i eko-
nomiskt hänseende” (2 §). Begreppet kreditupplysningsverksamhet
definieras inte. Lagens tillämpningsområde omfattar dock sådan
kreditupplysningsverksamhet som innebär att någon lämnar
kreditupplysningar mer än i enstaka fall mot ersättning eller som ett led
i näringsverksamhet. Lagen gäller också annan kreditupplysnings-
verksamhet, om den är av större omfattning (1 § första stycket).
Det är viktigt för de företag som bedriver kreditupplysningsverk-
samhet och för tillsynsmyndigheten att begreppen kreditupplysning och
kreditupplysningsverksamhet avgränsas på ett så klargörande sätt som
möjligt. Detta är av vikt även för den enskilde, särskilt med tanke på
lagens syfte att utgöra ett skydd mot kränkningar av den personliga
integriteten. Avgränsningen i lagtexten får samtidigt inte göras för kom-
plicerad. Lagens nuvarande bestämningar utgör enligt regeringens
mening en rimlig avvägning mellan dessa önskemål och de tycks inte ha
lett till några tillämpningsproblem av betydelse. Något egentligt behov
av en särskild definition av begreppet kreditupplysningsverksamhet -
vid sidan av definitionen av begreppet kreditupplysning - har inte
påvisats.
På en punkt föreslår utredningen ett förtydligande av lagens definition
av kreditupplysning. Syftet med förslaget är att klargöra att det
uppgiftslämnade som sker till kreditupplysningsföretagen faller utanför
lagen. Kreditupplysningsföretagen använder inte de mottagna
uppgifterna för att göra kreditbedömningar eller liknande utan för att
lämna dem vidare till andra som avser att göra sådana bedömningar.
Det torde därför enligt utredningen inte ha varit lagstiftarens mening att
lämnandet av uppgifter till kreditupplysningsföretagen under några
förhållanden skall anses som en form av kreditupplysningsverksamhet.
För att klargöra att detta uppgiftslämnande faller utanför lagen föreslår
utredningen att lagens definition av kreditupplysning utformas så att
Prop. 1996/97:65
27
därmed avses uppgift, omdöme eller råd som lämnas till ledning för prOp 1996/97 65
mottagarens bedömning för egen del av annans kreditvärdighet eller
vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt hänseende.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det är värdefullt med ett
klargörande på denna punkt. Lagtexten bör dock - för undvikande av
missförstånd särskilt i det fallet att den som mottar en kreditupplysning
är en annan än den slutlige användaren - utformas något annorlunda än
utredningen föreslagit.
Regeringen återkommer i författningskommentaren till vissa frågor
som rör den närmare innebörden av begreppen kreditupplysning och
kreditupplysningsverksamhet.
5.2.2 Myndigheters uppgiftslämnande
Regeringens förslag: En uttrycklig bestämmelse införs om att
myndigheternas utlämnande av uppgifter faller utanför kreditupp-
lysningslagen, om de lämnas med stöd av lag, förordning eller
särskilt beslut av regeringen eller den myndighet som regeringen
har bestämt.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se
betänkandet s. 125 f.).
Remissinstanserna: Med undantag för Upplysningscentralen och
Soliditet tillstyrker remissinstanserna förslaget eller lämnar det utan er-
inran.
Skälen för regeringens förslag: När myndigheter lämnar uppgifter
kan det ske t.ex. enligt reglerna i tryckfrihetsförordningen eller som ett
led i myndigheternas serviceskyldighet. Uppgifter ur ett personregister
kan också enligt 7 § datalagen (1973:289) säljas utan att den
registrerade lämnat sitt medgivande därtill. En förutsättning är dock att
det föreligger ett uttryckligt stöd för detta i lag eller förordning eller i
ett särskilt beslut av regeringen. Uppgifterna kan tillhandahållas med
hjälp av ADB-teknik, eventuellt sedan vissa sammanställningar har
gjorts i enlighet med beställarens önskemål.
I propositionen med förslaget till bestämmelsen i 7 § datalagen fram-
hölls att det i samband med ett medgivande till försäljning bör anges
vilka uppgifter och sammanställningar som får säljas och även till vem
försäljning får ske. Vidare angavs att utgångspunkten vid bedömningen
av om försäljning av personuppgifter kan tillåtas alltid måste bli en
avvägning mellan nyttan och behovet av en försäljningsverksamhet och
respekten för de registrerades personliga integritet (se prop. 1990/91:60
s. 50 f.).
Intresset för information som tillhandahålls av myndigheter synes ha
ökat under senare tid. Som exempel på uppgifter av detta slag kan näm-
nas uppgifter från kronofogdemyndigheterna och Riksskatteverket. Upp-
gifter från dessa myndigheter kan användas till ledning för bl.a. kredit-
bedömningar. Därmed konkurrerar uppgiftslämnandet på sitt sätt med
kreditupplysningsföretagens verksamhet.
Oberoende av om uppgifterna lämnas mot ersättning eller ej kan ut-
28
lämnandet ske i ”större omfattning” (se 1 § första stycket kreditupplys-
ningslagen). Uppgiftslämnandet uppfyller i sådana fall, med en strikt
tillämpning av ordalagen, förutsättningarna för att lagen skall vara
tillämplig.
Lagstiftarens avsikt har emellertid aldrig varit att lagen skall omfatta
myndigheternas uppgiftslämnande när uppgifterna lämnas med stöd av
lag, förordning eller ett särskilt beslut. I de fall då uppgifterna lämnas
ut med stöd av tryckfrihetsförordningen skulle en tillämpning av
kreditupplysningslagens regler dessutom i vissa fall stå i direkt strid
med offentlighetsprincipen, t.ex. med rätten att ta del av en allmän
handling utan att det föreligger ett objektivt behov av det (jfr 9 §
kreditupplysningslagen) och utan att mottagaren behöver ge sig till
känna (jfr 11 §).
Myndigheternas utlämnande av uppgifter har även i övrigt reglerats
särskilt. De intressen som ligger bakom de olika reglerna är delvis
andra än dem som kreditupplysningslagen syftar till att tillgodose. Det
är mot denna bakgrund inte en lämplig lösning att - såsom
Upplysningscentralen och Soliditet förordat - låta vissa delar av
myndigheternas uppgiftslämnande falla under kreditupplysningslagen.
Den omständigheten att uppgiftslämnandet innefattar en verksamhet som
i viss mening konkurrerar med kreditupplysningsföretagen kan inte
ändra den bedömningen. Det behov av skydd som kan föreligga, främst
mot ingrepp i den personliga integriteten, bör beaktas i de särskilda be-
stämmelser som reglerar uppgiftslämnandet, t.ex. i tryckfrihetsförord-
ningen, förvaltningslagen (1986:223) och datalagen.
I konsekvens med det anförda bör kreditupplysningslagen innehålla en
uttrycklig bestämmelse om att lagen inte är tillämplig när en myndighet
lämnar ut uppgifter med stöd av lag, förordning eller beslut av rege-
ringen eller myndighet som regeringen har bestämt. Bestämmelsen bör
införas som ett nytt stycke i 1 § kreditupplysningslagen.
Lagrådet har pekat på situationen att en myndighet för kreditupp-
lysningsändamål säljer sammanställningar av uppgifter som inte ingår i
ett personregister, utan att det föreligger någon skyldighet att lämna ut
uppgifterna i denna form enligt bestämmelserna om allmänna hand-
lingars offentlighet. Om inte försäljningen har stöd i en författning eller
ett särskilt regeringsbeslut blir, såsom Lagrådet framhållit, det före-
slagna undantaget inte tillämpligt, och myndigheten kan bli skyldig att
söka tillstånd att bedriva kreditupplysningsverksamhet.
Regeringen delar Lagrådets uppfattning att det i dessa fall är rimligt
att kreditupplysningslagen blir tillämplig på uppgiftslämnandet. Antalet
fall av beskrivet slag torde dock enligt regeringens bedömning vara
litet. De gränsdragningsproblem som den föreslagna bestämmelsen kan
ge upphov till bör mot denna bakgrund bli förhållandevis obetydliga.
Prop. 1996/97:65
29
5.2.3 Kreditupplysning inom koncerner
Prop. 1996/97:65
Regeringens förslag: Kreditupplysningslagen skall inte heller i
framtiden omfatta förmedling av uppgifter mellan företag inom
samma koncern. Lagen skall dock vara tillämplig när ett kredit-
upplysningsföretag lämnar kreditupplysningar till andra företag
inom samma koncern.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se
betänkandet s. 129 f.).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 § tredje stycket kreditupp-
lysningslagen undantas förmedling av kreditupplysningar mellan företag
inom samma koncern från lagens tillämpning.
Beträffande bakgrunden till bestämmelsen, som funnits alltsedan lagen
kom till, uttalade departementschefen i anslutning till avgränsningen av
begreppet kreditupplysningsverksamhet att en förutsättning för att sådan
verksamhet skall anses föreligga måste vara att det är fråga om förmed-
ling av information utanför det egna företaget (prop. 1973:155 s. 130).
När ett företag samlar information enbart i syfte att själv använda sig av
den faller verksamheten således inte under lagens tillämpningsområde.
Inte heller är lagen tillämplig när upplysningar förmedlas mellan olika
avdelningar inom ett företag. I många fall kan informationsutbytet mel-
lan olika delar i ett företag jämställas med den förmedling av uppgifter
som sker mellan olika företag i en koncern. Med hänsyn härtill ansåg
departementschefen att övervägande skäl talade för att man från lagens
tillämpningsområde undantog sådan informationsförmedling som sker
mellan företag inom samma koncern.
De skäl som anfördes i samband med lagens tillkomst har fortfarande
bärkraft. Kreditupplysningar mellan företag inom samma koncern bör
därför även fortsättningsvis som huvudregel vara undantagna från lagens
tillämpningsområde.
När det gäller kreditupplysningsföretag som ingår i en koncern är
situationen emellertid en annan. Kreditupplysningsföretaget samlar till
helt övervägande del in uppgifter i syfte att använda dem i kreditupplys-
ningsverksamhet riktad till personer och företag utanför den egna kon-
cernen. De kreditupplysningar som ett sådant företag lämnar till andra
företag inom koncernen skiljer sig därför inte från den övriga kreditupp-
lysningsverksamhet som företaget bedriver. Ett sådant informationsut-
byte inom koncernen avviker däremot påtagligt från det slag av utbyte
som beskrevs av departementschefen i anslutning till lagens tillkomst
och som närmast kan jämställas med ett utbyte av uppgifter mellan olika
avdelningar inom ett och samma företag. De skäl som föranledde
undantagsregeln för koncerner gör sig således inte gällande i fråga om
kreditupplysningsföretagens förmedling av uppgifter, råd och omdömen
till andra företag inom den koncern som kreditupplysningsföretaget
tillhör. Det saknas därför anledning att undanta sådan förmedling från
lagens tillämpningsområde.
30
Begreppet koncern diskuteras närmare i författningskommentaren.
Prop. 1996/97:65
Regeringens bedömning: Kreditupplysningsverksamhet bör även
fortsättningsvis som huvudregel få bedrivas endast efter särskilt
tillstånd. Kriterierna för att få ett sådant tillstånd bör behållas
oförändrade.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning (se betänkandet s. 179 f.).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar regeringens be-
dömning. Upplysningscentralen och Soliditet förordar dock ett system
med enbart tillsyn.
Skälen för regeringens bedömning: Kreditupplysningsverksamhet får
enligt den nu gällande huvudregeln i 3 § kreditupplysningslagen bedri-
vas endast efter tillstånd av Datainspektionen. Enligt 4 § får tillstånd
meddelas bara om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkun-
nigt och omdömesgillt sätt.
Departementschefen underströk vid lagens tillkomst vikten av att kre-
ditupplysningsverksamhet organiserades på ett sätt som gav betryggande
garantier för efterlevnaden av de regler som ställts upp till skydd för de
kreditsökande. Därvid framhölls vikten av att man så långt som möjligt
kan förebygga riskerna för integritetskränkningar och att det därför bör
ske en kontroll av de företag som avser att utöva kreditupplysnings-
verksamhet samt att det bör finnas en fortlöpande tillsyn över verksam-
heten. Att tillstånd kunde förenas med erforderliga föreskrifter om hur
verksamheten skulle bedrivas sågs som en fördel. En god preventiv
effekt förväntades genom n öjligheten att återkalla tillstånd (prop.
1973:155 s. 81 f.).
Vid den översyn av kreditupplysningslagen som gjordes i början av
1980-talet ifrågasattes inte att tillståndsplikten skulle vara kvar (prop.
1980/81:10).
Vid bedömningen av om tillståndssystemet bör behållas måste hänsyn
tas till bl.a. konkurrensintresset. Ett krav på tillstånd utgör ett hinder
för ett fritt marknadstillträde och kan medföra en risk för marknads-
dominans och monopol tendenser.
Kreditupplysningslagen innehöll tidigare en bestämmelse om att till-
stånd till kreditupplysningsverksamhet fick meddelas endast om det från
allmänna synpunkter fanns behov av verksamheten. Detta krav har,
bl.a. med hänvisning till en strävan mot etableringsfrihet och lika
konkurrensvillkor, avskaffats med verkan från den 1 januari 1993 (se
prop. 1992/93:12 s. 11).
Andra intressen än konkurrensintresset måste emellertid beaktas när
det gäller kreditupplysningsverksamhet. Som tidigare framhållits gör sig
31
hänsynen till enskilda personers integritet starkt gällande. Den som vill
bedriva kreditupplysningsverksamhet bör ha god kännedom både om
kreditupplysningslagens regler och om andra bestämmelser som syftar
till att skydda enskilda personers integritet. Kreditupplys-
ningsverksamhet kan innebära besvärliga avvägningar och ställnings-
taganden, vilket förutsätter ett gott omdöme hos den som har att fatta
besluten. Såväl enskilda personer som företag kan drabbas hårt om
felaktiga eller missvisande kreditupplysningar lämnas om dem. Det är
därför viktigt att upplysningarna är korrekta och att den omfrågade
snabbt och enkelt kan få rättelse till stånd om ett misstag har begåtts.
Genom ett tillståndssystem kan man få vissa garantier för att kredit-
upplysningsverksamhet bedrivs av kompetenta personer och på ett
seriöst sätt. En bedömning av detta slag har också gjorts på närliggande
områden, exempelvis i fråga om inkassoverksamhet där det finns ett till-
ståndssystem med lämplighetsprövning.
Som framgått i avsnitt 4.2 finns det även på dataområdet ett system
med bl.a. tillståndsprövning. Sålunda krävs enligt datalagen att den som
vill inrätta och föra ett personregister skall ha licens. För vissa register,
som bedöms innebära särskilda risker för intrång i enskildas personliga
integritet, erfordras dessutom ett särskilt tillstånd. Både licens och till-
stånd meddelas av Datainspektionen. Datalagsutredningen föreslog i be-
tänkandet En ny datalag (SOU 1993:10) att systemet med licens och
tillstånd skulle avskaffas samt att de resurser som därigenom frigjordes
skulle användas för en intensifierad tillsyn. Förslaget ledde inte till lag-
stiftning. Som nämnts arbetar Datalagskommittén för närvarande bl.a.
med att lägga fram förslag till en ny lag på dataområdet (se närmare
avsnitt 4.2).
De uppgifter som för den enskilde är mest integritetskänsliga utgör
ofta särskilt intressant information från kreditbedömningssynpunkt. Det
finns följaktligen ett starkt intresse från kreditbedömare att få tillgång
till sådana uppgifter. Samtidigt är kreditupplysningsföretagen angelägna
om att kunna erbjuda den information som efterfrågas. Det finns således
på kreditupplysningsmarknaden moment som medför att riskerna för
intrång i den kreditsökandes integritet är betydande. För att de kreditsö-
kandes intressen skall bevakas på ett effektivt sätt erfordras därför en
kontroll från det allmännas sida av att kreditupplysningsverksamhet
bedrivs bara av omdömesgilla och kompetenta personer.
De angivna skälen talar för att det nuvarande tillståndssystemet
behålls.
Ett tillståndssystem har vidare den fördelen att det kan förenas med en
möjlighet för den tillståndsgivande myndigheten att i det enskilda fallet,
i samband med tillståndsprövningen eller senare, meddela villkor för
hur verksamheten närmare skall bedrivas. Denna möjlighet är
betydelsefull på kreditupplysningsområdet eftersom endast några få
företag bedriver verksamhet inom i stort sett hela området, medan
övriga företag har en mer specialiserad verksamhet. Det gör att
möjligheterna till styrning genom villkor är goda och det mesta tyder på
att strukturen på kreditupplysningsmarknaden under överskådlig tid i
betydande grad kommer att vara oförändrad.
Upplysningscentralen och Soliditet förordar en ordning utan förhands-
prövning och med enbart tillsyn. Till stöd härför framförs att ett system
Prop. 1996/97:65
32
med tillståndsprövning är tidsödande och tar resurser i anspråk hos den prOp
myndighet som utför prövningen samt att dessa resurser i stället borde
läggas på en aktiv tillsynsverksamhet.
En lösning med enbart tillsyn ger dock inte samma garantier för att
verksamheten redan från början kommer att bedrivas på ett sakkunnigt
och omdömesgillt sätt. Vikten av att så sker har inte på något sätt min-
skat sedan lagen infördes. Inte heller finns utan ett tillståndssystem det
påtryckningsmedel som ligger i möjligheten att återkalla ett beviljat till-
stånd.
Som påpekas tar det nuvarande systemet resurser i anspråk hos den
myndighet som utför tillståndsprövningen. Det är emellertid fråga om
ett relativt begränsat antal företag som har tillstånd enligt kreditupplys-
ningslagen. Antalet företag med tillstånd är för närvarande ungefär 40.
Att frikretsen avskaffas leder inte till någon märkbar ökning av
tillståndsprövningen. Merparten av dem som i dag innefattas i frikretsen
kommer enligt vad som föreslås i följande avsnitt inte att behöva ansöka
om tillstånd, under förutsättning att de med stöd av sin grundläggande
auktorisation har rätt att bedriva kreditupplysningsverksamhet.
Det finns inte heller anledning att anta att den möjlighet som från och
med den 1 januari 1993 finns för utländska företag att bedriva kredit-
upplysningsverksamhet i Sverige medför att antalet kreditupplysnings-
företag kommer att öka i någon större omfattning. Enligt vad Data-
inspektionen uppgett har fram till och med utgången av år 1995 endast
ett utländskt företag ansökt om tillstånd. Omfattningen av tillståndshan-
teringen bör sålunda inte utgöra något avgörande skäl mot att behålla
nuvarande system med en tillståndsprövning.
Det anförda visar enligt regeringens mening att fördelarna med ett
tillståndssystem klart överväger. Kreditupplysningsverksamhet bör
därför även i fortsättningen som huvudregel få bedrivas endast efter
särskilt tillstånd.
Lagens nuvarande förutsättningar för tillstånd bör gälla även fortsätt-
ningsvis.
De skäl som anförts till stöd för ett tillståndssystem på kreditupplys-
ningsområdet gör sig också gällande när det gäller frågan om tillsyn.
Sålunda är det i första hand hänsynen till enskilda personers integritet
som bör beaktas i sammanhanget. Ett tillsynssystem ger en möjlighet att
kontrollera att de krav som bör ställas på en seriöst bedriven kredit-
upplysningsverksamhet uppfylls. Även det nuvarande systemet med
myndighetstillsyn bör därför behållas.
Regeringen återkommer i avsnitt 6.3 till frågan om vilken myndighet
som skall meddela tillstånd och utöva tillsyn enligt kreditupplysnings-
lagen.
1996/97:65
33
3 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 65
Prop. 1996/97:65
Regeringens förslag: Något särskilt tillstånd skall inte krävas för
banker eller andra kreditinstitut som enligt sin grundläggande auk-
torisation har rätt att bedriva kreditupplysningsverksamhet.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se
betänkandet s. 183 f.).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I dag är förmedling av kreditupp-
lysningar inom frikretsen undantagen från kreditupplysningslagens
tillämpningsområde. Till denna krets hör som framgått för närvarande
bankerna, Upplysningscentralen och sådana kreditinrättningar i övrigt
som står under Finansinspektionens tillsyn men inte är kreditmarknads-
bolag. Datainspektionens tillstånd krävs sålunda inte för kreditupplys-
ningsverksamhet inom denna krets. Däremot krävs tillstånd om en med-
lem i frikretsen lämnar kreditupplysningar till mottagare utanför
kretsen.
I avsnitt 5.1 har föreslagits att systemet med en frikrets avskaffas. Om
kreditupplysningslagens nuvarande tillståndsbestämmelser behålls oför-
ändrade, skulle det innebära att banker och andra företag inom
frikretsen fick bedriva kreditupplysningsverksamhet endast med
Datainspektionens tillstånd.
Mot en sådan ordning talar att såväl banker som andra kreditinstitut är
underkastade ett krav på oktroj eller annat tillstånd enligt den speciella
reglering som gäller för kreditinstituten. Tillståndsprövningen görs av
regeringen eller - i fråga om kreditmarknadsbolagen - av Finansinspek-
tionen. Därvid bedöms bl.a. institutens allmänna lämplighet att bedriva
finansiell verksamhet.
Kreditupplysning ingår traditionellt som en naturlig del av bankernas
och vissa andra kreditinstituts verk amhet. I EG-rätten har detta marke-
rats tydligt. Kreditupplysningstjänster berörs i rådets andra direktiv
89/646/EEG om samordning av lagar och andra författningar om rätten
att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, samt med ändring av
direktiv 77/780/EEG (EGT nr L 386, 30.12.1989, s. 1, Celex
389L0646), det s.k. andra banksamordningsdirektivet. Kreditupplys-
ningstjänster ingår i direktivets förteckning över sådana finansiella
verksamheter som omfattas av systemet med ett ömsesidigt erkännande
mellan medlemsländerna av auktorisationer och tillsynsfunktioner.
EG-direktivets förteckning har också tjänat som förebild för den nya
svenska lagstiftningen avseende banker och andra kreditinstitut. De
verksamhetsgrenar som är tillåtna för banker har tagits upp i en för-
teckning i 2 kap. 2 § bankrörelselagen (1987:617). I 3 kap. 1 § lagen
om kreditmarknadsbolag (1992:1610) finns en motsvarande förteckning
över verksamhetsgrenar som är hänförliga till finansieringsverksamhet.
Bägge förteckningarna omfattar tillhandahållande av kreditupplysnings-
tjänster.
34
Om en bank eller ett kreditmarknadsbolag efter prövning meddelas
oktroj resp, tillstånd, kan man utgå från att institutet kan driva den del
av verksamheten som består i att lämna kreditupplysningar på ett sak-
kunnigt och omdömesgillt sätt. Det är därför överflödigt att det görs en
särskild prövning som tar sikte på kreditupplysningsverksamhet.
Kreditupplysningslagens krav på tillstånd bör därför inte gälla för
banker med svensk oktroj eller för kreditmarknadsbolag.
Tillståndskravet enligt kreditupplysningslagen bör inte heller omfatta
utländska kreditinstitut som enligt 1 kap. 4 § bankrörelselagen eller
2 kap. 8 § lagen om kreditmarknadsbolag har tillstånd att bedriva
bankrörelse- eller finansieringsverksamhet i Sverige. Banker och andra
kreditinstitut från EES-området har enligt 3 § andra stycket kreditupp-
lysningslagen redan i dag rätt att bedriva kreditupplysningsverksamhet i
Sverige utan Datainspektionens tillstånd, förutsatt att sådan verksamhet
omfattas av hemlandsauktorisationen.
Regeringens förslag: Datainspektionen skall även fortsättningsvis
meddela tillstånd enligt kreditupplysningslagen. Inspektionen skall
också utöva tillsyn såväl över kreditupplysningsföretag som över
banker och andra kreditinstitut. Tillsynsverksamheten skall finan-
sieras genom att det införs en skyldighet att betala avgifter för
tillsynen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag med
undantag för att Finansinspektionen enligt utredningen bör utöva tillsyn
över banker och andra kreditinstitut (se betänkandet s. 179 f. och
197 f.).
Remissinstanserna: Förslaget att Datainspektionen skall ha hand om
tillståndsprövningen tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta
remissinstanserna. Samtliga utom Finanspektionen och Svenska Kredit-
mannaföreningen i Stockholm avstyrker en uppdelning av tillsynsansva-
ret på det sätt som utredningen föreslår. Flertalet, däribland Finans-
bolagens förening och Svenska Inkassoföreningen, förordar att Datain-
spektionen anförtros tillsynen. Datainspektionen, Bankföreningen,
Svenska Petroleuminstitutet, Upplysningscentralen och Soliditet menar
att Finansinspektionen ligger närmast till hands för denna uppgift.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i avsnitt 6.1
föreslagit att kreditupplysningsverksamhet även fortsättningsvis skall få
bedrivas endast efter tillstånd. Banker och vissa andra kreditinstitut som
enligt sin grundläggande auktorisation har rätt att bedriva kreditupp-
lysningsverksamhet skall dock - enligt vad som föreslagits i avsnitt 6.2
- inte behöva något särskilt tillstånd enligt kreditupplysningslagen. I
avsnitt 6.1 har också föreslagits att nuvarande system med statlig tillsyn
skall behållas.
Enligt utredningen bör som nämnts tillståndsprövningen utföras av
Datainspektionen. Ansvaret för tillsynen bör dock enligt förslaget vara
Prop. 1996/97:65
35
uppdelat mellan Datainspektionen och Finansinspektionen. Sålunda bör, prOp
enligt utredningen, Finansinspektionen utöva tillsyn över banker och
andra kreditinstitut, medan Datainspektionen bör anförtros tillsynen
över de egentliga kreditupplysningsföretagen.
1 stort sett samtliga remissinstanser avstyrker en uppdelning. Som skäl
mot den av utredningen föreslagna ordningen anförs att en uppdelning
inte skulle innebära ett effektivt resursutnyttjande och att det finns en
risk för att de olika delarna av kreditupplysningsmarknaden inte skulle
komma att styras av överensstämmande villkor. Detta skulle i sin tur
kunna leda till att konkurrensförhållandena inte blev enhetliga. Vidare
framhålls att Finansinspektionen och Datainspektionen skall tillvarata
delvis olika intressen.
Regeringen instämmer i de invändningar som framförts. Ett samråds-
förfarande mellan myndigheterna, som utredningen föreslår, kan bara
delvis undanröja de problem som följer med en uppdelning av tillsynen.
Med hänsyn till det anförda bör tillståndsprövningen och tillsynen på
kreditupplysningsområdet anförtros åt en och samma myndighet.
Frågan är då om det finns anledning att flytta tillståndsprövningen och
tillsynsansvaret från Datainspektionen.
Datainspektionen anför i sitt remissvar att det med hänsyn till den
starka ekonomiska anknytning som kreditupplysningsverksamhet har
vore mest lämpligt om ansvaret för all tillstånds- och tillsynsverksamhet
låg hos Finansinspektionen. Integritetsintressena kunde, enligt Data-
inspektionen, bevakas och tillgodoses genom de kontrollmöjligheter som
Datainspektionen har enligt datalagen. Även Upplysningscentralen,
Soliditet och Svenska Petroleuminstitutet förordar en lösning som
innebär att tillståndsprövningen och tillsynsverksamheten enligt
kreditupplysningslagen flyttas över till Finansinspektionen.
Kreditupplysningsverksamhet har samband med kreditgivning men
också med konsumentskyddsfrågor. Detta kan sägas tala för att man
väljer Finansinspektionen eller möjligen Konsumentverket som
tillstånds- och tillsynsmyndighet.
I instruktionen för Finansinspektionen (SFS 1992:102) anges att de
övergripande målen för inspektionen är att bidra till det finansiella
systemets stabilitet och effektivitet samt att verka för ett gott
konsumentskydd. Inspektionen har därvid till uppgift att utöva tillsyn i
enlighet med vad som anges i bl.a. bankrörelselagen (1987:617).
Inspektionen skall vidare följa och analysera utvecklingen inom
verksamhetsområdet. Någon uttrycklig skyldighet för inspektionen att
värna om enskildas personliga integritet i kreditupplysningssammanhang
anges inte i instruktionen eller i de lagar till vilka den hänvisar. Vid
kreditupplysningslagens tillkomst påpekade dock departementschefen att
den tillsyn som utövades av Bankinspektionen (numera Finans-
inspektionen) var av betydelse för de aktuella kreditinrättningarnas
kreditupplysningsverksamhet. Han framhöll därvid att även om denna
tillsyn i första hand var inriktad på att se till att insättarnas intressen
togs till vara, den också torde innebära en viss garanti för värnandet av
låntagares och kreditsökandes personliga integritet (prop. 1973:155
s. 125). Finansinspektionens kunskaper om kreditinstitutens speciella
problem och om kreditmarknaden i stort är av värde även i
kreditupplysningssammanhang. Kreditupplysningsverksamheten har ett
1996/97:65
36
påtagligt samband med kreditbedömning och annan finansiell verksam- prOp. 1996/97:65
het. Detta talar för att tillståndsprövningen och tillsynen enligt
kreditupplysningslagen bör ankomma på Finansinspektionen.
Av stor betydelse i sammanhanget är emellertid att Finansinspek-
tionen, till skillnad från Datainspektionen, inte särskilt har till uppgift
att tillvarata den enskildes intresse av integritetsskydd. Att just integri-
tetsskyddsfrågor tilläggs stor betydelse när det gäller vilken myndighet
som skall ha ansvaret för tillståndsprövningen och tillsynen är naturligt
med tanke på att kreditupplysningslagens huvudsyfte är att förhindra att
kreditupplysning leder till otillbörligt intrång i den personliga inte-
griteten. Det förhållandet att Datainspektionen som en av sina huvud-
uppgifter har att värna om skyddet för den personliga integriteten utgör
ett tungt vägande skäl för att Datainspektionen bör handha tillstånds-
prövningen och ha ansvaret för tillsynen på området.
Hos Datainspektionen finns vidare en lång erfarenhet av de frågor som
kan bli aktuella i kreditupplysningssammanhang och ett betydande mått
av sakkunskap på området. Så gott som all kreditupplysningsverksamhet
drivs med hjälp av ADB. På dataområdet är Datainspektionen tillstånds-
och tillsynsmyndighet enligt datalagen. Med tanke på den viktiga roll
som ADB sålunda spelar för kreditupplysningsverksamhet är det en för-
del om Datainspektionens kompetens på dataområdet kan tas tillvara. I
praktiken är det också ofta så att tillståndsprövningen och tillsynsupp-
gifterna enligt datalagen ocn kreditupplysningslagen sammanfaller. Om
Datainspektionen inte skulle anförtros tillsynen över bankers och andra
kreditinstituts verksamhet enligt kreditupplysningslagen skulle inspek-
tionen alltså ändå - liksom i dag - utöva tillsyn enligt datalagen över
närliggande verksamheter som dessa institut bedriver.
En sammanvägning av de omständigheter som diskuterats leder enligt
regeringens mening till att Datainspektionen bör ha hand om tillstånds-
prövningen samt vara tillsynsmyndighet på hela kreditupplysningsområ-
det. För att tillvarata Finansinspektionens särskilda kunskaper om finan-
siell verksamhet i stort i syfte att beakta de särskilda förhållanden som
gäller för kreditinstituten bör Datainspektionen samråda med Finans-
inspektionen i tillsynsfrågor som rör den delen av kreditupplysnings-
marknaden. En bestämmelse om sådant samråd bör införas i
kreditupplysningsförordningen (1981:955).
Regeringen återkommer i författningskommentaren till vissa av de nu
diskuterade frågorna.
På flera närliggande områden finns system som innebär att
tillsynsverksamheten finansieras genom avgifter från dem som omfattas
av tillsynen. Ett exempel är den ordning som gäller för banker och
andra kreditinstitut enligt förordningen (1994:1321) om finansiering av
Finansinspektionens verksamhet. Enligt förordningen erlägger
kreditinstituten avgifter som är relaterade till deras omsättnings volym.
Som utredningen anför finns det skäl att införa ett sådant system även
på kreditupplysningsområdet. En bestämmelse om avgiftsskyldighet bör
därför införas i kreditupplysningslagen. Bestämmelsen bör utformas så
att regeringen får rätt att föreskriva en skyldighet för den som bedriver
kreditupplysningsverksamhet att betala en avgift för tillsynsverksamhe-
ten. Det bör vidare anges att avgiften skall påföras av Datainspektionen.
37
Regeringens förslag: Datainspektionen skall även fortsättningsvis
kunna besluta om villkor för hur ett företags kreditupplysnings-
verksamhet närmare skall bedrivas.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag med
undantag för att utredningen föreslår - i linje med sitt förslag i fråga
om tillstånd och tillsyn - att Finansinspektionen skall kunna meddela
villkor i fråga om banker och. andra kreditinstitut (se betänkandet
s. 179 f.).
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har ingen erinran
mot förslaget att tillstånd skall kunna förenas med villkor. Upplysnings-
centralen och Soliditet, som förordar ett system med enbart tillsyn, me-
nar dock att myndighetens rätt att meddela villkor bör tas bort eller
under alla förhållanden begränsas.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser kan
Datainspektionen meddela föreskrifter om hur verksamheten skall be-
drivas och om skyldighet att anmäla förhållanden som haft betydelse för
tillståndet (4 §). Möjligheten för tillståndsmyndigheten att kombinera ett
tillstånd med föreskrifter är av stort värde, bl.a. med hänsyn till
integritetsskyddsfrågoma. Denna möjlighet innebär också att särskilda
anvisningar kan ges för varje enskilt kreditupplysningsföretag med
utgångspunkt från just den verksamhet som det företaget bedriver. Detta
är betydelsefullt eftersom flera av de företag som är verksamma inom
kreditupplysningsområdet har en speciell inriktning (se avsnitt 4.4).
Möjligheten för tillsynsmyndigheten att meddela villkor för hur
verksamheten skall bedrivas bör därför behållas.
Upplysningscentralen och Soliditet framhåller att nuvarande ordning
med en rätt för tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter har lett till
en mycket omfattande och svåröverskådlig reglering. De menar att det
bästa därför vore om det direkt i kreditupplysningslagen gavs anvis-
ningar om de förutsättningar under vilka verksamheten närmare får
bec rivas.
Utredningen har som en utgångspunkt för förslagen i betänkandet
angett att det är önskvärt att kreditupplysningslagen så fullständigt som
möjligt reglerar vad som skall gälla på kreditupplysningsområdet. Ett
riktmärke bör därvid enligt utredningen vara att de regler som behövs
tas in i lag, även om en viss utfyllnad av lagbestämmelserna kan vara
befogad (se betänkandet s. 115).
Flera skäl kan anföras för utredningens synsätt att lagen så fullständigt
som möjligt bör reglera förutsättningarna för hur kreditupplysningsverk-
samhet skall bedrivas. Som anförts i avsnitt 3 medför det pågående
arbetet med genomförandet av dataskyddsdirektivet och med en översyn
av datalagstiftningen i övrigt att flera frågor som kan ha betydelse för
kreditupplysningslagens framtida utformning behandlas av Datalagskom-
mittén. Det är mot den bakgrunden inte lämpligt att i detta lagstiftnings-
ärende ta upp de förslag till omfattande ändringar i kreditupplysnings-
lagen som utredningen förordat.
Vissa av de förslag som nu läggs fram bör dock minska behovet av
Prop. 1996/97:65
38
särskilda beslut från Datainspektionen. Sålunda föreslår regeringen i
avsnitt 8.2 ökade möjligheter till utbyte av uppgifter om kreditengage-
mang och kreditmissbruk. Dessa frågor får därmed sin lösning direkt i
lagen, vilket bör förenkla hanteringen hos Datainspektionen.
Enligt det nuvarande systemet har Datainspektionen i regel meddelat
huvuddelen av villkoren i samband med att ett tillstånd att bedriva
kreditupplysningsverksamhet beviljats. I det föregående har föreslagits
att banker och andra kreditinstitut skall få bedriva kreditupplysnings-
verksamhet utan att det görs någon särskild tillståndsprövning, under
förutsättning att institutet enligt sitt grundläggande tillstånd har rätt att
bedriva kreditupplysningsverksamhet.
Enligt vad som anförts i avsnitt 6.3 bör Datainspektionen enligt rege-
ringens mening utöva tillsyn även över kreditinstitutens kreditupplys-
ningsverksamhet. För att Datainspektionen skall kunna få tillfälle att
meddela de villkor som kan vara behövliga avseende dessa institut, bör
en anmälningsskyldighet föreskrivas. Om ett institut har för avsikt att
utnyttja sin rätt att enligt den grundläggande auktorisationen bedriva
kreditupplysningsverksamhet, bör sålunda anmälan om detta göras till
Datainspektionen innan verksamheten påbörjas. Anmälan bör ske minst
två månader innan institutet avser att påbörja kreditupplysnings-
verksamhet. En bestämmelse om detta bör tas in i lagens 3 §. Vidare
behövs en övergångsbestämmelse i denna fråga.
När det gäller filialer till banker och andra kreditinstitut från EES-
länderna gäller redan ett underrättelseförfarande enligt bankrörelselagen
(1987:617) och lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag. Sålunda får
ett utländskt kreditinstitut driva verksamhet från filial här i landet med
början två månader efter det att Finansinspektionen mottagit en under-
rättelse från behörig myndighet i institutets hemland. Underrättelsen
skall bl.a. innehålla en plan för den tilltänkta filialverksamheten samt en
förklaring att den planerade verksamheten omfattas av det
grundläggande tillståndet i hemlandet (se 1 kap. 5 § 1 och 7 § första
stycket 1 bankrörelselagen resp. 2 kap. 9 § 1 och 12 § första stycket 1
lagen om kreditmarknadsbolag).
Genom vad som anges i verksamhetsplanen får Finansinspektionen be-
sked om de verksamhetsgrenar som institutet avser att bedriva. I artikel
19.2 b i EG:s andra banksamordningsdirektiv sägs att verksamhets-
planen skall ange bl.a. filialens tilltänkta affärsverksamhet och organi-
sationsstruktur. De olika verksamhetsgrenarna återfinns i en bilaga till
direktivet och motsvaras, som tidigare nämnts, av förteckningarna i
2 kap. 2 § bankrörelselagen resp. 3 kap. 1 § lagen om kreditmark-
nadsbolag. Om kreditupplysningsverksamhet finns med bland de i
underrättelsen angivna verksamhetgrenarna och behörig myndighet i
värdlandet förklarat att den planerade verksamheten omfattas av
institutets hemlandsauktorisation, bör Datainspektionen få del av dessa
uppgifter.
Om något förhållande ändrats efter det att filialen inrättats, skall enligt
direktivet den behöriga myndigheten i värdlandet underrättas om det (se
artikel 19.6 i direktivet).
Utländska kreditinstitut från EES-länderna får också erbjuda och till-
handahålla tjänster i Sverige utan att samtidigt etablera sig här. Detta
kan ske så snart Finansinspektionen från en behörig myndighet i
Prop. 1996/97:65
39
institutets hemland mottagit en underrättelse om institutets avsikt att prOp
driva sådan verksamhet. Underrättelsen skall innehålla en förklaring om
att den planerade verksamheten omfattas av institutets grundläggande
tillstånd. Även i dessa fall ger underrättelsen Finansinspektionen besked
om de verksamhetsgrenar som institutet avser att bedriva (jfr artikel 20
i direktivet). Om det av underrättelsen framgår att institutet avser att
bedriva kreditupplysningsverksamhet och den behöriga myndigheten i
hemlandet har förklarat att verksamheten omfattas av institutets
grundläggande tillstånd, bör Datainspektionen få del av dessa uppgifter.
En bestämmelse om Finansinspektionens skyldighet att vidarebefordra
information av angivet slag till Datainspektionen bör införas i kreditupp-
lysningsförordningen (1981:955).
Det finns i detta sammanhang anledning att peka på att det i artikel
19.4 i EG:s andra banksamordningsdirektiv sägs att en behörig myndig-
het i ett värdland kan ange under vilka villkor - motiverade av hänsyn
till ”det allmännas bästa” (the general good) - filialer av nu aktuellt
slag får bedriva verksamhet i värdlandet.
Datainspektionen bör liksom hittills ha möjlighet att återkalla tillstånd
för kreditupplysningsverksamhet. Någon motsvarande återkallelserätt
bör inte finnas när det gäller banker och andra kreditinstitut (se avsnitt
6.2). I stället bör Datainspektionen underrätta Finansinspektionen eller
motsvarande myndighet i institutets hemland när anledning till det
uppkommer.
Lagrådsremissens förslag innebar i denna del (4 §) att ordet föreskrift
skulle bytas ut mot villkor och i övrigt att en mindre justering av
lagtexten skulle göras i syfte att anpassa bestämmelsen till det
förhållandet att vissa företag inte behöver ett särskilt tillstånd från
Datainspektionen. Bakgrunden till att ordet villkor valdes var att
Lagrådet i ett lagstiftningsärende rörande övervakningskameror (se
prop. 1989/90:119 s. 80) förordat att ordet i princip skulle användas
bara när det var fråga om normgivning.
Lagrådet har i detta lagstiftningsärende anfört att det för den
situationen att reglering skall ske i samband med tillståndsgivning finns
samma skäl som i ärendet om övervakningskameror att använda
uttrycket villkor i stället för föreskrift. När Datainspektionen fristående
från tillståndsgivning skall kunna besluta om hur kreditupplysnings-
verksamhet skall bedrivas m.m. är det, enligt vad Lagrådet vidare
anfört, inte på samma sätt naturligt att generellt hänföra besluten till
ställningstaganden i särskilda fall, även om ett sådant beslut kan rikta
sig till ett visst företag som gjort anmälan om sin verksamhet och
beslutet kanske har liknande innehåll som villkor som meddelats ett
annat företag i samband med tillståndsgivning. Det ligger i stället enligt
Lagrådet närmare till hands att betrakta bestämmelsen i aktuell del som
ett bemyndigande att besluta om bindande normer av i princip generell
karaktär. För denna normgivningssituation är enligt Lagrådet ordet
föreskrift adekvat. Med utgångspunkt i att den ifrågavarande
lagbestämmelsen sålunda med Lagrådets synsätt till viss del handlar om
normgivning blir den inte i föreslagen utformning väl förenlig med
8 kap. 11 § regeringsformen, som ju inte ger stöd för delegation av
normgivningsmakt direkt från riksdagen till en förvaltningsmyndighet
som lyder under regeringen.
1996/97:65
40
Lagrådet har således i yttrandet utgått från att den föreslagna
bestämmelsen avses lämna ett utrymme för Datainspektionen att besluta
om bindande normer beträffande företag som inte behöver ett särskilt
tillstånd att bedriva kreditupplysningsverksamhet. Regeringens avsikt
har dock inte varit att ge Datainspektionen någon normgivningsrätt.
Tanken har endast varit att inspektionen skall kunna meddela ett beslut
riktat till ett speciellt företag för att lämna anvisningar om hur detta
företag skall bedriva sin verksamhet. Sådana beslut är tänkta att
meddelas i samband med tillståndsprövning eller i anslutning till att ett
företag som inte behöver ett särskilt tillstånd anmält att det avser att
bedriva kreditupplysningsverksamhet med stöd av sitt grundläggande
tillstånd. Men besluten skall också kunna meddelas fristående från en
tillståndsprövning eller ett anmälningsförfarande, exempelvis som en
följd av ett klagomål eller av att någon bristfällighet upptäckts vid en
inspektion hos ett företag. I syfte att klargöra att bestämmelsen endast
skall ge utrymme för beslut för enskilda företag och inte generellt för
kreditupplysningsverksamhet har bestämmelsen omformulerats något. Se
närmare härom i författningskommentaren till 4 §.
Ordet villkor för, i sammanhang som det nu aktuella, närmast
tankarna till förutsättningar som skall vara uppfyllda för att ett tillstånd
till en viss verksamhet skall beviljas. Ordet har emellertid inte någon
klart definierad betydelse och används i skilda sammanhang. Det bör
därför inte finnas något hinder mot att ordet villkor används även då
beslutet meddelas fristående från tillståndsprövning.
Det är vidare en klar fördel om samma uttryck kan användas i
förhållande till alla företag som driver kreditupplysningsverksamhet och
oberoende av i vilket sammanhang besluten meddelas. Detta gäller
särskilt som besluten i betydande utsträckning torde bli likartade i fråga
om utformning och innehåll. Till detta kommer att sanktionssystemet
vid överträdelser i betydande grad skall vara detsamma för alla typer av
företag.
Med hänsyn till det anförda bör enligt regeringens mening ordet
villkor användas i lagtexten som beteckning på innehållet i de nu
ifrågavarande besluten av Datainspektionen.
Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om att känsliga
uppgifter om fysiska personer inte får användas i kreditupplys-
ningssammanhang kompletteras för att anpassas till EG:s data-
sky ddsdirekti v.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag med
undantag för att utredningen också föreslagit att Datainspektionens
nuvarande dispensmöjlighet skall tas bort (se betänkandet s. 145 f.).
Remissinstanserna: Förslaget om vissa tillägg till bestämmelsen om
känsliga uppgifter och om undantagsregelns omfattning tillstyrks eller
lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. Flera instanser - däri-
Prop. 1996/97:65
41
bland Bankföreningen, Finansbolagens förening, Företagarnas Riksorga-
nisation, Inkassoföreningen, Kreditmannaföreningen i Stockholm, Upp-
lysningscentralen och Soliditet - anser att vissa slag av uppgifter om
ekonomisk brottslighet bör få användas i kreditupplysningar.
Skälen för regeringens förslag: I 6 § kreditupplysningslagen
föreskrivs att vissa känsliga uppgifter om fysiska personer inte får
användas i kreditupplysningssammanhang. Uppgifter om politisk eller
religiös uppfattning, ras eller hudfärg får över huvud taget inte komma
till användning. Uppgifter om brottslighet, omhändertagande och
liknande uppgifter får användas endast efter medgivande av Datain-
spektionen. Sådant medgivande får lämnas endast om synnerliga skäl
föreligger. Detsamma gäller beträffande uppgifter om sjukdom,
hälsotillstånd och liknande.
I paragrafens fjärde stycke anges att bestämmelsens förbud inte
hindrar att uppgifter om näringsförbud insamlas, lagras eller vidarebe-
fordras i kreditupplysningsverksamhet.
Reglerna i 6 § tar sikte på alla fysiska personer, alltså även sådana
som är näringsidkare eller näringsanknutna.
EG:s dataskyddsdirektiv innehåller bl.a. i artikel 8 bestämmelser om
behandling av känsliga uppgifter. 1 artikel 8 punkt 1 anges att medlems-
staterna skall förbjuda behandling av personuppgifter som avslöjar ras
eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk överty-
gelse, medlemskap i fackförening samt uppgifter som rör hälsa och
sexualliv. I artikel 8 punkterna 2-4 ges möjligheter till undantag från
förbudet. Av punkt 5 framgår att behandling av uppgifter om lagöver-
trädelser, brottmålsdomar eller säkerhetsåtgärder som huvudregel får ut-
föras endast under kontroll av en myndighet.
Datalagskommittén arbetar för närvarande med frågan på vilket sätt
direktivet skall genomföras i svensk rätt (se avsnitt 3 och 4.2). Några
mer ingående ändringar i 6 § bör mot denna bakgrund inte övervägas i
detta lagstiftningsärende. Utredningens förslag att Datainspektionens
dispensmöjlighet skall avskaffas bör därför inte tas upp nu. Inte heller
bör frågan om användandet av uppgifter om ekonomisk brottslighet nu
behandlas ur ett bredare perspektiv. Här kan nämnas att det ingår i
uppdraget till Bulvanutredningen (Ju 1996:06) att utreda om register-
uppgifter om brottmålsdomar, i första hand rörande ekonomisk brotts-
lighet, bör göras tillgängliga i samband med kreditupplysning eller på
annat sätt i samband med s.k. affärskontroll (dir. 1996:55).
På ett par punkter finns det dock skäl att redan nu gå fram med
förslag. Det gäller dels vissa enkla anpassningar till direktivet, dels en
utvidgning av undantaget i 6 § fjärde stycket kreditupplysningslagen
från förbudet att använda uppgifter om brott.
Som framgått överensstämmer direktivets uppräkning i stort sett med
vad som gäller enligt 6 § kreditupplysningslagen. I direktivet används
emellertid uttrycket ”religiös eller filosofisk övertygelse” medan det i
6 § enbart talas om ”religiösa uppfatming”. Uppräkningen i 6§ bör
ändras så att den överensstämmer med direktivet. I detta används vidare
uttrycket ”ras eller etniskt ursprung”, vilket motsvaras av ”ras eller
hudfärg” i 6 §. Ordet hudfärg bör mot denna bakgrund ersättas av det
vidare uttrycket etniskt ursprung. Även uppgifter om sexualliv anges i
direktivets uppräkning och bör därför läggas till i 6 §.
1996/97:65
42
I direktivets uppräkning av uppgifter som inte får behandlas i data- prOp
register finns också medlemskap i fackförening med. Frågan om även
denna kategori av uppgifter bör föras in i uppräkningen i 6 § har inte
övervägts av Kreditupplysningsutredningen. I betänkandet finns följakt-
ligen inget förslag som tar sikte på uppgifter av detta slag.
Med tanke på att frågan om ett tillägg beträffande medlemskap i fack-
förening således inte remissbehandlats och med hänsyn till vad som
ovan sagts om det arbete som Datalagskommittén bedriver, bör ett
tillägg till uppräkningen i 6 § i denna del inte övervägas nu.
Som tidigare angetts finns i 6 § fjärde stycket ett undantag från
förbudet att använda uppgifter om bl.a. brott. I avsnitt 8.1 föreslås att
detta undantag skall utvidgas till följd av vissa andra förslag som där
läggs fram.
1996/97:65
Regeringens förslag: Nuvarande begränsningar behålls i fråga om
möjligheten att använda uppgifter om betalningsförsummelser i
kreditupplysningar om privatpersoner. Lagens 7 § byggs
emellertid ut med en regel om att kreditupplysningar om privat-
personer även får innehålla uppgifter om kreditmissbruk, om
krediten har lämnats av ett företag som står under Finansinspek-
tionens tillsyn och kredittagaren i avsevärd utsträckning över-
skridit gällande kreditgräns eller på annat sätt allvarligt miss-
brukat krediten. Vidare utvidgas undantaget i 6 § från förbudet
mot att använda uppgifter om brott. Utvidgningen innebär att upp-
gifter om betalningsförsummelser, kreditmissbruk och närings-
förbud får användas även om det av uppgifterna framgår att någon
har begått ett brott.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag med
den skillnaden att utredningen anser att uppgifter om grava kreditmiss-
bruk skall få tas in i kreditupplysningar om privatpersoner endast om
krediten har lämnats av en bank eller ett annat kreditinstitut.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller betalningsför-
summelser anges i 7 § kreditupplysningslagen att personupplysningar
inte får innehålla uppgifter om andra betalningsförsummelse än sådana
som har fastslagits av domstol eller en annan myndighet eller som har
lett till inledande av skuldsanering, betalningsinställelse, konkursansö-
kan eller ackord. Uppgifter om andra betalningsförsummelser får inte
heller lagras. I paragrafens andra stycke stadgas att regeringen eller,
43
efter regeringens bestämmande, Datainspektionen får föreskriva undan- prOp 1996/97 65
tag från förbudet under förutsättning att det föreligger särskilda skäl.
Förbudet i paragrafen tar sikte endast på upplysningar om privatper-
soner. Kreditupplysningar om fysiska personer som är näringsidkare
eller näringsanknutna omfattas alltså inte av bestämmelsen. Förbudet
gäller inte heller kreditupplysningar om juridiska personer.
Datainspektionen har med stöd av 7 § andra stycket gett Upplysnings-
centralen och Soliditet tillstånd att föra register över beviljade krediter
samt över missbruk av checkkrediter, personkonton och kontokorts-
krediter. Med stöd av medgivandet får företagen i viss omfattning låta
uppgifter om gravt missbruk av sådana krediter ingå i kreditupplys-
ningar om privatpersoner. Med kreditmissbruk avses i detta samman-
hang att någon utnyttjar en kredit utan att vara berättigad till det. De
bankkonton som enligt tillstånden kan komma i fråga för missbruksregi-
strering är alltså personkonton och checklönekonton. Uppgifter om
missbrukade kontokortskrediter får inhämtas från kreditmarknadsbolag
och andra kontokortsgivande företag som kreditupplysningsföretaget har
bedömt som seriösa.
Datainspektionen har också meddelat närmare föreskrifter om vilka
kriterier som skall var uppfyllda för att ett kreditmissbruk skall
bedömas som gravt.
Enligt föreskrifterna får uppgifterna om kreditmissbruk bara lämnas ut
inom en sluten användargrupp.
Bestämmelsen i 7 § kreditupplysningslagen tar sikte på upplysningar
om privatpersoner. I förarbetena till kreditupplysningslagen (prop.
1973:155 s. 89 och 97) betonades att det med tanke på den stora
betydelse som tillmäts uppgifter om betalningsförsummelser är särskilt
angeläget att just sådana uppgifter inte är oriktiga eller missvisande. Det
framhölls samtidigt att behovet av skydd för den kreditsökande gör sig
mindre starkt gällande när kreditupplysningen avser ett företag. Med
hänsyn till den stora vikt som kreditupplysningar har för kredit-
givningen inom näringslivet ansågs det angeläget att upplysningarna om
företag är så uttömmande som möjligt. Departementschefen menade att
företag därför måste finna sig i att kreditupplysningar beträffande dem
kan innehålla uppgifter som är behäftade med ett visst mått av
osäkerhet. Med företag likställdes företagare och företag närstående
personer.
När det gäller privatpersoner bör mot denna bakgrund huvudprincipen
liksom hittills vara att kreditupplysningar inte får innehålla uppgifter om
andra betalningsförsummelser än sådana som har slagits fast av domstol
eller någon annan myndighet eller som har lett till inledande av skuld-
sanering, betalningsinställelse, konkursansökan eller ackord. Så länge
en betalningsförsummelse av en privatperson endast har lett till ett
kravbrev eller till en stämningsansökan eller en ansökan om be-
talningsföreläggande bör den alltså inte få förekomma i kreditupp-
lysningssammanhang .
Som utredningen föreslagit finns det emellertid skäl att bygga ut 7 §
så att paragrafen även reglerar vad som kan betecknas som
kreditmissbruk. Härmed avses, som nämnts, att någon utnyttjat en
kredit utan att vara berättigad till det. En vanlig form av kreditmissbruk
är övertrassering av en kreditgräns. Det är givet att inte varje sådant
44
”missbruk” som en privatperson gjort sig skyldig till kan få registreras prop. 1996/97:65
och spridas som en kreditupplysning om personen.
De skäl som i det föregående anförts för att begränsa möjligheten att
använda uppgifter om betalningsförsummelser gör sig också gällande i
fråga om uppgifter om kreditmissbruk. Sådana uppgifter bör kunna läg-
gas till grund för kreditupplysningar endast om missbruket är av mer
kvalificerat slag samt om uppgifterna inte är oriktiga eller missvisande.
När det gäller kreditmissbruk finns det inte någon möjlighet att som i
fråga om betalningsförsummelser knyta an till domstolars eller andra
myndigheters avgöranden. Kraven på uppgifternas tillförlitlighet och
vikt måste i stället utformas med utgångspunkt från andra kriterier. En
tillfredsställande ordning synes kunna uppnås om det i lagen ställs upp
ett krav på att missbruket skall vara allvarligt, t.ex. genom att gällande
kreditgräns har överskridits i avsevärd mån. Ett sådant krav ligger i
linje med vad som i dag gäller enligt Datainspektionens dispens, även
om det där talas om gravt missbruk. Om lagen samtidigt begränsar den
generella tillåtelsen att använda uppgifter om kreditmissbruk till krediter
hos företag som står under Finansinspektionens tillsyn, erhålls vidare en
viss garanti för att informationen är korrekt.
Det kan visserligen diskuteras om inte också annat kreditmissbruk än
sådant som förekommit hos företag under Finansinspektionens tillsyn
borde kunna läggas till grund för kreditupplysningar om privatpersoner.
Det gäller framför allt missbruk av kontokortskrediter lämnade av
sådana företag inom handeln som inte är kreditmarknadsbolag. Sådana
former av kreditmissbruk faller i dag delvis under den dispens som
Datainspektionen har meddelat.
Risken för att information om det sist berörda slaget av kreditmissbruk
blir oriktig talar emellertid mot att det blir generellt tillåtet att ta in
sådan information i kreditupplysningar om privatpersoner. Till detta
kommer att de flesta företag inom handeln lämnar sina krediter genom
kreditmarknadsbolag och att övriga krediter är i sammanhanget mindre
betydelsefulla.
En särskild fråga är om dispensmöjligheten enligt 7 § andra stycket
bör behållas. Det kan finnas skäl att från fall till fall tillåta att
kreditupplysningar om privatpersoner innehåller uppgifter om missbruk
av krediter hos andra företag än sådana som står under
Finansinspektionens tillsyn. Det kan också uppstå situationer då
paragrafens restriktioner beträffande betalningsförsummelser framstår
som alltför stränga. Dispensmöjligheten bör därför behållas.
Lagrådet har föreslagit att dispensbestämmelsen liksom hittills skall
ges formen av ett bemyndigande för regeringen eller, efter regeringens
bestämmande, Datainspektionen att meddela föreskrifter om undantag.
Avsikten är emellertid inte att Datainspektionen skall ges normgiv-
ningsrätt utan endast få möjlighet att meddela dispens för särskilda
företag, om än dispensen skall kunna göras generellt giltig för det
berörda företaget (jfr avsnitt 6.4 angående inspektionens rätt att
meddela villkor). Det är också så som dispensmöjligheten för Data-
inspektionen hittills har fungerat (jfr 5 § kredituppiysningsförordningen,
1981:955). Mot den bakgrunden bör bestämmelsen innefatta en
delegering av dispensrätten direkt till Datainspektionen. För tydlighets
skull bör dock lagtexten justeras något jämfört med förslaget i
45
lagrådsremissen.
Regeringen återkommer i författningskommentaren något till kravet att
kreditmissbruket skall vara allvarligt.
I avsnitt 7 har bestämmelsen i 6 § kreditupplysningslagen behandlats.
Bestämmelsen innebär bl.a. att uppgifter om brottslighet får användas
endast efter medgivande av Datainspektionen. Som framhållits tidigare
kan ett kreditmissbruk utgöra brottsligt förfarande, t.ex checkbedrägeri.
Detta bör inte hindra att informationen tas in i kreditupplysningar i en-
lighet med vad som nyss har förordats. Det bör sålunda vara generellt
tillåtet att låta kreditupplysningar innehålla uppgifter om allvarliga
missbruk av bankkonton och vissa andra krediter. Och det bör gälla
även om det av uppgifterna framgår att den omfrågade personen har
begått brott.
När det gäller kreditupplysningar om juridiska personer och om
näringsidkare och därmed likställda har inte integritetshänsynen samma
betydelse som vid kreditupplysningar om privatpersoner. Här är det sär-
skilt viktigt att kreditupplysningarna kan baseras på ett så fylligt
underlag som möjligt. Även om det självfallet måste eftersträvas att den
information som lämnas om ett företag är korrekt och rättvisande, får
det inom företagssektorn accepteras att kreditupplysningarna innehåller
uppgifter som är behäftade med en viss osäkerhet.
Med hänsyn till det anförda finns det inte, lika litet som vid kreditupp-
lysningslagens tillkomst, anledning att i lagen ställa upp några särskilda
begränsningar i kreditupplysningsföretagens möjligheter att använda sig
av uppgifter om betalningsförsummelser och kreditmissbruk som juri-
diska personer och näringsidkare har gjort sig skyldiga till. Exempelvis
uppgifter om ansökningar om betalningsföreläggande bör således liksom
i dag kunna användas. Det finns beträffande denna grupp inte heller
anledning att kräva att ett kreditmissbruk skall vara allvarligt för att
information skall få lämnas om det.
Regeringens förslag: I kreditupplysningslagen införs en bestäm-
melse om att regler om tystnadsplikt i bankers, kreditmarknads-
bolags och värdepappersbolags verksamhet inte hindrar att
uppgifter om kreditengagemang, betalningsförsummelser och
kreditmissbruk utväxlas för kreditupplysningsändamål inom en
krets som i huvudsak utgörs av dessa företag samt
kreditupply sningsföretag.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag med
den skillnaden att den krets inom vilken informationen får utväxlas
enligt utredningen bör vara något mer begränsad (se betänkandet
s. 151 f.).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser - däribland Bankföreningen
Finansbolagens Förening, Stadshypotek, Upplysningscentralen och
Prop. 1996/97:65
46
Soliditet - tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Andra re-
missinstanser anser att förslaget borde ha varit mer långtgående.
Sålunda menar bl.a. Industriförbundet, Grossistförbundet och Företagar-
nas Riksorganisation att även företagen inom handeln bör få tillgång till
dessa uppgifter. Därvid framhålls att ett system liknande det som finns
i Tyskland - den s.k. Schufa-modellen - bör kunna prövas. Även Kon-
kurrensverket anser att en Schufa-modell bör övervägas. Finansinspek-
tionen, Fondhandlarföreningen och Försäkringsförbundet menar att
hypoteksinstituten, försäkringsbolagen och värdepappersbolagen bör
inkluderas i den krets inom vilken informationen får utväxlas.
Skälen for regeringens förslag:
Bakgrund
I kreditupplysningslagen finns inga bestämmelser som begränsar kredit-
upplysningsföretagens möjligheter att samla in och lämna ut uppgifter
om kreditengagemang. Uppgifter om vad den som söker en kredit
tidigare har för kreditengagemang kan i viss utsträckning hämtas ur
allmänt tillgängliga källor. Sålunda kan uppgifter om fastighetsinteck-
ningar erhållas från inskrivningsmyndigheterna och uppgifter om under-
skott i förvärvskälla från skattemyndigheterna. Uppgifter om juridiska
personers kreditengagemang kan också erhållas via företagens årsredo-
visningar.
Uppgifter om krediter som har beviljats fysiska personer utan säkerhet
i fastighet eller motsvarande är emellertid inte allmänt tillgängliga. Det
gäller exempelvis information om banklån och kontokortskrediter. Som
har nämnts i avsnitt 8.1 har Datainspektionen med stöd av 7 § andra
stycket gett Upplysningscentralen och Soliditet tillstånd att föra register
beträffande kreditengagemang av detta slag.
I realiteten har endast Upplysningscentralen kunnat upprätta ett kredit-
engagemangsregister. Detsamma gäller för övrigt beträffande register
över kreditmissbruk. Anledningen härtill är att bl.a. bankerna ansett sig
förhindrade att lämna ut uppgifter av detta slag till Soliditet av det
skälet att den tystnadsplikt som följer av kreditupplysningslagen, enligt
deras menng, är svagare än den tystnadsplikt som följer av
bestämmelserna i bankrörelselagen, den s.k. banksekretessen.
I bestämmelsen om tystnadsplikt i 14 § kreditupplysningslagen stadgas
att den som är eller har varit verksam i kreditupplysningsverksamhet
inte obehörigen får röja vad han till följd därav fått veta om enskildas
personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemligheter.
Bankrörelselagens (1987:617) bestämmelse om tystnadsplikt finns i
lagens 1 kap. 10 §. I bestämmelsen sägs att enskildas förhållande till
banker inte får obehörigen röjas. På motsvarande sätt anges i 1 kap. 5 §
lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag att enskildas förhållande till
kreditmarknadsbolag inte får obehörigen röjas. I den tidigare gällande
lagen (1988:606) om finansbolag angavs att den som är eller har varit
verksam i ett finansbolag inte får obehörigen röja vad han därvid fått
veta om någon annans affärsförhållande eller personliga förhållande
(26 §).
Frågan om innebörden av den tystnadsplikt som gällde hos banker och
finansbolag jämförd med tystnadsplikten enligt kreditupplysningslagen
1996/97:65
47
blev föremål för tämligen omfattande argumentation i ett mål i prOp 1996/97 65
Marknadsdomstolen. Näringsfrihetsombudsmannen (NO) väckte i mars
1992 talan mot affärsbankerna och av dessa ägda finansbolag,
sparbankerna samt Sveriges Föreningsbank. NO yrkade att samtliga
banker och bankägda finansbolag skulle åläggas vid vite att
tillhandahålla Soliditet uppgifter om beviljade krediter samt om
missbruk av checkräkningskrediter och personkonton på samma villkor
som Upplysningscentralen fick tillgång till dem. Bankerna bestred
yrkandet. Huvudfrågan i målet var om särbehandlingen av Upplysnings-
centralen i förhållande till Soliditet var befogad med hänsyn till
tystnadsplikten hos banker och finansbolag eller om det var fråga om en
otillåten konkurrensbegränsning.
Enligt bankerna skilde sig tystnadsplikten enligt bankrörelselagen i två
avseenden från den tystnadsplikt som hade gällt om uppgifterna funnits
hos Soliditet. Det ena var att tystnadsplikten hos bankerna var absolut i
den bemärkelsen att den inte innefattade något skaderekvisit och det
andra var att ingen meddelarfrihet rådde för uppgifter som omfattades
av denna tystnadsplikt. Bankerna menade att båda dessa skillnader var
motiverade av syftet med tystnadsplikten enligt bankrörelselagen,
nämligen att värna förtroendet för bankerna. Detta medförde enligt
deras uppfattning att den ifrågasatta konkurrensbegränsningen var en
sådan med avsikt förbunden del av särregleringen som gjorde det
försvarligt att inte lämna ut uppgifterna i fråga till Soliditet, även om
det skulle anses ha en konkurrensbegränsande effekt. Bankerna
åberopade också att deras kreditengagemangsregister samtidigt utgjorde
kundregister och att de hade ett legitimt intresse av att sådana
företagshemligheter inte röjdes.
Marknadsdomstolen farm att bankernas vägran att lämna ut uppgifter
till Soliditet utgjorde en konkurrensbegränsning i den då gällande kon-
kurrenslagens mening och en diskriminering av Soliditet. Domstolen
ansåg att Soliditets näringsutövning försvårades av diskrimineringen
samt att bankernas förfarande påverkade prisbildningen och hämmade
effektiviteten på kreditupplysningsmarknaden. Med hänvisning till Kre-
ditupplysningsutredningens pågående arbete bedömde domstolen
emellertid att ett åläggande för bankerna att lämna ut de begärda
uppgifterna skulle komma att föregripa statsmakternas ställningstagande
i lagstiftningsärendet. I den situationen ansågs bankernas vägran att
lämna uppgifterna inte vara otillbörlig från allmän synpunkt på det sätt
som krävdes för ingripande enligt den tidigare konkurrenslagen. NO:s
talan lämnades därför utan bifall. En utförlig redogörelse för målet
återfinns i avsnitt 10 i betänkandet, s. 93 f.
Sammanfattningsvis kan det sägas att uppgifter om kreditengagemang,
betalningsförsummelser och kreditmissbruk är av stor betydelse i kredit-
upplysningssammanhang, att endast Upplysningscentralen av landets
kreditupplysningsföretag har tillgång till uppgifterna, att detta har stor
betydelse från konkurrenssynpunkt samt att den centrala lagstiftnings-
frågan i sammanhanget är om en effektiv konkurrens i nu angivet
avseende kan uppnås utan oacceptabla ingrepp i personlig integritet och
tystnadsplikt.
48
En ökad tillgång till uppgifter om kreditengagemang, betalningsförsum- Prop. 1996/97:65
melser och kreditmissbruk
När en kreditgivare står inför att pröva om en sökt kredit skall beviljas
är det betydelsefullt för kreditgivaren att ha kännedom om vilka kredit-
engagemang som den kreditsökande har tidigare. Flera remissinstanser
har också framhållit att uppgifter om kreditengagemang utgör en viktig
del av underlaget för kreditbedömningar. Även uppgifter om betalnings-
försummelser och kreditmissbruk anses vara av stor betydelse i kredit-
upplysningssammanhang .
Med tanke på den vikt som sålunda tillmäts denna information är en
ordning där endast ett av företagen på kreditupplysningsmarknaden -
Upplysningscentralen - har möjlighet att förmedla information om bl.a.
kreditengagemang hämmande för konkurrensen. Vidare motverkas eta-
blerandet av en effektiv kreditupplysningsmarknad.
Enligt utredningen talar skäl för att ett förfarande som innebär att
Upplysningscentralen men inte andra kreditupplysningsföretag får
information från banker och kreditmarknadsbolag om kreditengagemang
strider mot 6 § konkurrenslagen (1993:20). Det saknas anledning för
regeringen att ta ställning till denna fråga. Däremot måste det för
framtiden övervägas om det finns förutsättningar att sprida tillgången
till uppgifter om kreditengagemang, betalningsförsummelser och
kreditmissbruk. Inledningsvis begränsas övervägandena till uppgifter om
kreditengagemang.
När denna fråga prövas måste beaktas inte bara integritetshänsyn och
önskemålet om en effektiv kreditupplysningsmarknad. Av betydelse är
också att de uppgifter som det är fråga om kan vara känsliga uppgifter
för banker och andra kreditinstitut genom att de kan avslöja företagens
kundregister och därmed ha karaktären av företagshemligheter.
I 14 § kreditupplysningslagen anges att den som är eller varit verksam
i kreditupplysningsverksamhet inte obehörigen får röja vad han till följd
därav fått veta om enskildas personliga förhållanden eller om yrkes-
eller affärshemligheter. Även om den tystnadsplikt som följer av denna
bestämmelse i något avseende kan anses mindre sträng än den
tystnadsplikt som gäller för banker och kreditmarknadsbolag, ger den
enligt regeringens mening ett tillräckligt go-t skydd för såväl
kreditinstituten som för deras kunder. Som utredningen funnit bör
därför alla kreditupplysningsföretag kunna ges tillgång till uppgifter om
kreditengagemang. En annan fråga är hur uppgifterna skall få lämnas ut
i kreditupplysningsverksamheten. Härmed sammanhänger frågan om
vilka företag som i övrigt skall kunna få ta del av uppgifterna utan
hinder av reglerna om tystnadsplikt. Som redovisats i avsnitt 8.1 får
informationen i dag, enligt det tillstånd som Datainspektionen lämnat,
spridas endast inom en sluten användargrupp. Utredningen har
föreslagit att en motsvarande reglering införs i lagen. Förslaget har fått
ett i allt väsentligt positivt remissbemötande. Även regeringen anser att
detta är den lämpligaste lösningen.
Frågan är då hur den sluma användargruppen närmare bör avgränsas.
Ett nära till hands liggande kriterium för en sådan avgränsning är att
utgå från företag som står under myndighetstillsyn. Denna tillsyn får
anses ge en viss garanti för att uppgifterna hanteras enligt gällande
föreskrifter.
4 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 65
Det bör vidare enligt regeringens mening inte finnas något hinder mot prOp
att lämna ut uppgifterna om det råder en tillfredsställande tystnadsplikt
för de företag som tar emot uppgifterna. Om man begränsar kretsen av
mottagare till kreditgivare i vars verksamhet det råder en författnings-
reglerad tystnadsplikt som ger ett tillräckligt gott skydd mot fortsatt
spridning, bör en tillfredsställande ordning kunna uppnås.
Såväl banker som kreditmarknadsbolag står, som nämnts, under
Finansinspektionens tillsyn. Som framgått omfattas också deras
verksamhet av författningsreglerad tystnadsplikt. Banker och kredit-
marknadsbolag bör således - i likhet med vad som är fallet enligt de nu
meddelade tillstånden - kunna ges tillgång till uppgifter om kreditenga-
gemang.
Svenska Fondhandlarföreningen har framhållit att värdepappersbolag
som fått tillstånd att lämna kredit ingår i kretsen av professionella
kreditgivare och därför har samma skäl som bl.a. bankerna att ha
tillgång till denna information. Detta gäller enligt föreningen oavsett att
värdepappersbolagens krediter i normalfallet lämnas mot standardiserade
former av säkerheter i finansiella instrument. Även Sveriges Försäk-
ringsförbund har pekat på att försäkringsbolagen i viss utsträckning
bedriver kreditgivning till såväl privatpersoner som företag. Såsom
nämnts anser också Finansinspektionen att det bör övervägas om inte
kretsen kan utvidgas med hypoteksinstitut och sådana försäkringsföretag
och värdepappersbolag som har rätt att lämna kredit. Den verksamhet
som bedrivs av denna grupp av företag står i likhet med bankers och
kreditmarknadsbolags verksamhet under Finansinspektionens tillsyn.
När det gäller värdepappersbolagen finns en bestämmelse om
tystnadsplikt i 1 kap. 8 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. I
bestämmelsen sägs att en styrelseledamot eller befattningshavare hos ett
värdepappersbolag eller ett utländskt värdepappersföretag, vilken i den
egenskapen får kunskap om en uppdragsgivares affärsförhållanden eller
personliga förhållanden, inte obehörigen får röja vad han har fått veta
och inte heller utnyttja kunskapen i strid med uppdragsgivarens
intressen. Den tystnadsplikt som följer av denna bestämmelse ger ett
tillräckligt skydd mot oönskad spridning av uppgifterna (jfr prop.
1978/79:9 s. 191 och 1990/91:142 s. 156 f.).
Med hänsyn tiil det anförda finns det enligt regeringens mening förut-
sättningar för att låta värdepappersbolagen ingå i den sluma användar-
gruppen.
När det gäller försäkringsbolagen finns i försäkringsrörelselagen
(1982:713) endast en bestämmelse som tar sikte på frågor om
tystnadsplikt. Den återfinns i 7 kap. 20 § och innebär ett förbud mot
utlämnande av uppgifter ur personregister till den som enligt
försäkringstagarens dispositioner är förmånstagare. I övrigt saknas
författningsreglerad tystnadsplikt.
Frågan om införande av en allmän bestämmelse om tystnadsplikt i
försäkringsrörelselagen har varit föremål för diskussion vid flera
tillfällen, se bl.a. Försäkringsverksamhetskommitténs genomgång och
förslag i betänkandet Försäkringsväsendet i framtiden (SOU 1987:58)
s. 363 f. Kommittén anförde bl.a. att det beträffande behovet av en
lagfäst allmän sekretess på försäkringsområdet kunde konstateras att det
redan i dag, förutom i viss mindre utsträckning förekommande reglerad
1996/97:65
50
försäkringssekretess, också finns en s.k. oreglerad försäkringssekretess. prOp. 1996/97:65
Försäkringsbolagen iakttar nämligen utan direkt stöd av lag en
tystnadsplikt gentemot sina kunder. Utan att ha gjort några särskilda
undersökningar kunde kommittén konstatera att det i mycket liten
utsträckning torde förekomma att uppgifter som lämnats till
försäkringsbolag yppas till obehöriga. Allmänna missförhållanden be-
träffande sekretessen kunde således, enligt kommittén, inte åberopas
som skäl för att föreslå en lagfäst försäkringssekretess (s. 380 f. i
kommitténs betänkande). Efter att ytterligare ha redovisat sina över-
väganden fann kommittén att det ändå fanns skäl att föreslå en allmän
sekretessbestämmelse. Någon sådan bestämmelse har emellertid inte
införts i lagen.
I likhet med bankerna, kreditmarknadsbolagen och värdepappersbola-
gen står försäkringsbolagen under tillsyn av Finansinspektionen. Detta
förhållande utgör, som tidigare anförts, en viss garanti för en korrekt
informationsbehandling. Som framgått saknas emellertid författnings-
reglerad tystnadsplikt jämförbar med den som gäller för banker, kredit-
marknadsbolag och värdepappersbolag. Det saknas därmed ett författ-
ningsskydd mot fortsatt spridning av informationen. Med hänsyn till den
vikt som enligt vad som tidigare framhållits bör fästas vid förekomsten
av en tystnadsplikt när det gäller att bestämma hur den sluma
användargruppen närmare bör avgränsas, finner regeringen att det inte
finns förutsättningar att låta försäkringsbolagen ingå i denna grupp.
Regeringen kommer i annat sammanhang att överväga om en lagfäst
tystnadsplikt på försäkringsområdet bör införas. Om en sådan
bestämmelse införs, finns det inte något hinder mot att försäkringsbo-
lagen får ingå i den sluma användargruppen.
När det gäller hypoteksinstituten förhåller det sig så att såväl stads-
som landshypoteksinstitutionerna ombildats och numera utgör kredit-
marknadsbolag. De ingår därmed i den föreslagna sluma användar-
gruppen.
Frågan om en ombildning har varit föremål för diskussion även för
Svenska skeppshypotekskassans del. Någon ombildning har dock ännu
ej skett. Frågan är då om skeppshypotekskassan ändå bör ingå i den
krets inom vilken uppgifter om kreditengagemang kan utväxlas.
Skeppshypotekskassan står under Finansinspektionens tillsyn men sak-
nar för sin verksamhet författningsreglerad tystnadsplikt. Med hänsyn
härtill bör skeppshypotekskassan - av samma skäl som försäkrings-
bolagen - inte ingå i den sluma användargruppen.
En särskild fråga är om även utländska banker samt motsvarigheterna
till kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag bör ha tillgång till upp-
gifter om kreditengagemang. När det gäller sådana företag som har
svenskt tillstånd att driva verksamhet av aktuellt slag här i landet skall
frågan självfallet besvaras jakande.
När det gäller utländska företag som inte har sådant tillstånd, bör man
göra skillnad mellan företag inom det Europeiska ekonomiska samar-
betsområdet (EES) som bedriver verksamhet här i landet med stöd av
sin hemlandsauktorisation och andra utländska företag av detta slag.
Det skulle strida mot förbudet mot diskriminering på nationell grund
(artikel 6 första stycket Romfördraget) att utesluta banker och andra
företag med hemvist inom EES från möjligheten att ta del av infor-
51
mation av detta slag. Företag från EES-området bör alltså ha samma prOp
rätt som motsvarande svenska företag att få del av uppgifter om kredit-
engagemang. Det finns också beträffande dessa företag anledning att
utgå från att deras verksamhet omfattas av en tystnadsplikt liknande den
som gäller för motsvarande svenska företag. Annorlunda förhåller det
sig beträffande banker och andra företag från länder utanför EES, som
inte har svenskt tillstånd att driva verksamhet här i landet. Dessa bör
inte få del av den aktuella informationen på samma sätt som mot-
svarande inhemska företag.
Lagrådet har i sitt yttrande utgått från att avsikten varit att Sveriges
riksbank - som i dag ingår i frikretsen - skall ingå i den sluma
användargruppen.
Sveriges riksbank har inte haft något att erinra mot utredningens
förslag om en sluten användargrupp inom vilken bl.a. uppgifter om
kreditengagemang kan utväxlas. Och enligt utredningens förslag ingick,
som framgått, Riksbanken inte i användargruppen. Riksbankens
inställning får ses mot bakgrund av att dess uppgifter - som Riksbanken
framhållit i sitt remissvar - genom lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank renodlats till centralbanksuppgifter som inte innefattar någon
lånerörelse i vilken kreditupplysningsförmedling ingår.
Med hänsyn till den renodlade funktion som Riksbanken sålunda har
i dag finns det enligt regeringens mening inte skäl att låta Riksbanken
ingå i den sluma användargruppen.
Flera remissinstanser med anknytning till företagen inom handeln
framhåller att även denna kategori av företag, av vilka många sysslar
med försäljning på kredit, har ett stort behov av att i samband med
kreditgivning och andra ekonomiska riskbedömningar få tillgång till
uppgifter om bl.a. kreditengagemang.
Företagen inom handeln omfattas inte av någon författningsreglerad
tystnadsplikt. De står inte heller under tillsyn. Det finns mot denna
bakgrund inte förutsättningar att i kreditupplysningslagen föreskriva att
företag utanför den ovan beskrivna användargruppen skall kunna ges
tillgång till information med det känsliga innehåll som det här är fråga
om.
Flera remissinstanser har i anslutning till önskemålet om att även
företagen inom handeln skall få tillgång till uppgifter om bl.a. kredit-
engagemang framhållit att ett system byggt på den tyska s.k. Schufa-
modellen bör övervägas.
I Tyskland tillämpas ett system med sluma användarkretsar inom vilka
information sprids. I en sådan krets ingår banker och liknande kredit-
institut men även andra företag kan bli medlemmar. En förutsättning är
dock att företaget sysslar med mer långsiktig kreditgivning. Den som
ansöker om kredit hos exempelvis en bank får underteckna en klausul
(”Schufa-klausul”) som innebär att han eller hon förklarar sig införstådd
med att uppgifter om bl.a. kreditengagemang sprids i enlighet med
Schufas regler. Ett liknande system förekommer i England.
Ett system av beskrivet slag grundas på att den som söker kredit med-
ger att information sprids inom användarkretsen enligt vissa
överenskomna bestämmelser. Ett sådant system utgör i betydande grad
en privaträttslig lösning som inte självklart bör regleras i författning.
Härtill kommer - såsom närmare angetts i avsnitt 3 - att det pågående
1996/97:65
52
arbetet i Datalagskommittén med att överväga hur EG:s dataskydds- Prop. 1996/97:65
direktiv bör införlivas med svensk rätt innebär att frågor med koppling
till direktivet i huvudsak bör hållas utanför detta lagstiftningsärende (jfr
dock avsnitt 7). Därvid är särskilt att beakta att bl.a frågan om
samtycke generellt skall krävas för databehandling av uppgifter om
fysiska personer behandlas i direktivet.
Det finns med hänsyn till det anförda inte skäl att nu överväga en
ordning liknande Schufa-systemet. Det kan dock finnas anledning att
återkomma till frågan, exempelvis i samband med en utvärdering av de
nu föreslagna lagändringarna.
Sammanfattningvis bör alltså tystnadsplikt inte hindra att uppgifter om
kreditengagemang utväxlas för kreditupplysningsändamål inom en sluten
användargrupp. Gruppen bör bestå av banker, kreditmarknadsbolag och
värdepappersbolag samt kreditupplysningsföretag. Även vissa utländska
företag bör få tillgång till informationen.
De skäl som i det föregående anförts till stöd för ökad tillgång till
uppgifter om kreditengagemang gör sig också gällande i fråga om
uppgifter om betalningsförsummelser och kreditmissbruk. Även sådan
information bör därför få spridas inom den slutna användargruppen utan
hinder av eventuell tystnadsplikt.
En bestämmelse i kreditupplysningslagen med detta innehåll medför
inte i och för sig att bankerna, kreditmarknadsbolagen och värde-
pappersbolagen blir skyldiga att lämna ut informationen, endast att de
inte på grund av tystnadsplikt är förhindrade att göra det.
Grossistförbundet och Företagarnas Riksorganisation har ställt sig
tveksamma till om den förordade lösningen är tillräcklig för att förmå
bl.a. bankerna att lämna ut uppgifter av ifrågavarande slag även till
andra kreditupplysningsföretag än Upplysningscentralen.
Bankföreningen och Finansbolagens Förening har i sina remissvar inte
haft något att erinra mot utredningens förslag i denna del. Det finns
därför anledning att utgå från att bl.a. bankerna, efter det att frågan om
tystnadsplikt fått sin lösning, kommer att på lika villkor lämna ut
information av aktuellt slag till samtliga kreditupplysningsföretag.
Om något kreditinstitut trots allt skulle välja att lämna ut information
om exempelvis kreditengagemang endast till ett eller ett par kreditupp-
lysningsföretag, bör förfarandet kunna prövas enligt konkurrenslagen.
Med hänsyn till det anförda anser regeringen att det saknas skäl att i
lagen föreskriva en skyldighet att lämna ut informationen.
Även om information i enlighet med vad som nu har förordats bör
kunna lämnas ut inom en vidare krets än som är fallet i dag, kan det
diskuteras hur detaljerat detta uppgiftslämnande behöver och bör vara.
Bl.a. intresset av att så långt som möjligt skydda kreditinstitutens
företagshemligheter talar mot att ingående information om varje särskild
kredit lämnas ut. Det bör i allmänhet vara tillräckligt att information
lämnas om en persons samlade kreditengagemang, eventuellt uppdelade
på olika huvudtyper av krediter, t.ex. banklån och kontokortskrediter.
Det saknas anledning för regeringen att närmare gå in på hur sådana
sammanställningar skall kunna åstadkommas.
Den föreslagna lösningen innebär att den tystnadsplikt som gäller
enligt bankrörelselagen, lagen om kreditmarknadsbolag och lagen om
värdepappersrörelse inte hindrar att uppgifter i vissa fall utväxlas för 53
kreditupplysningsändamål. En erinran om det bör tas in i bestäm- prop. 1996/97:65
melserna om tystnadsplikt i de aktuella lagarna.
Regeringens förslag: Alla fysiska personer - även näringsidkare
och därmed jämställda personer - skall ha rätt att i en kreditupp-
lysningskopia inte bara få besked om vilka faktiska uppgifter som
lämnats om dem utan också om vilka omdömen och råd som har
lämnats och om vem som har begärt kreditupplysningen (beställar-
uppgift). När det gäller juridiska personer införs däremot inte nå-
gon rätt till vare sig en kreditupplysningskopia eller en beställar-
uppgift.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se
betänkandet s. 191 f.).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser - däribland Datainspek-
tionen och Företagarnas Riksorganisation - tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran, medan några - däribland Soliditet och
Upplysningscentralen - avstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: När en kreditupplysning om en
privatperson lämnas ut skall, enligt 11 § kreditupplysningslagen, den
som avses med upplysningen samtidigt och kostnadsfritt tillställas ett
skriftligt meddelande om de uppgifter, omdömen och råd som upplys-
ningen innehåller om honom (kreditupplysningskopia). Den omfrågade
skall också underrättas om vem som har begärt upplysningen (bestäl-
laruppgift). Denna information anges regelmässigt på kreditupplysnings-
kopian.
En person som är näringsidkare har en motsvarande rätt att kostnads-
fritt erhålla ett meddelande om vilka faktiska uppgifter som lämnas om
honom eller henne. En näringsidkare har däremot inte rätt att få veta
vilka omdömen och råd som lämnas eller vem som har begärt upplys-
ningen. Detsamma gäller för en person som, utan att vara näringsid-
kare, har ett så väsentligt inflytande i någon viss näringsverksamhet att
en uppgift om personens egna förhållanden behövs för att belysa
verksamhetens ekonomiska ställning.
En juridisk person har inte någon laglig rätt att få vare sig en kredit-
upplysningskopia eller en beställaruppgift när en kreditupplysning om
den juridiska personen lämnas.
Under senare år har det väckts ett flertal riksdagsmotioner med krav
på att kreditupplysningslagen skall ändras så att fler får rätt till
beställaruppgift. Motionerna har i första hand tagit sikte på sådana
fysiska personer som är näringsidkare eller knutna till en närings-
verksamhet. Vid behandlingen av motionerna har näringsutskottet
framhållit att det gäller å ena sidan att skydda enskilda personers
integritet mot otillbörligt intrång, å andra sidan att värna om
möjligheterna till en effektiv kreditupplysningsverksamhet som kan
54
förebygga missriktad kreditgivning och andra icke önskvärda dis- prOp. 1996/97:65
positioner. Motionerna har avslagits med motiveringen att den gällande
ordningen representerar en rimlig avvägning mellan dessa två intressen.
Därvid har framhållits att integritetsskyddet, i enlighet med grund-
tankarna bakom kreditupplysningslagen, i första hand har ansetts gälla
för de personer som är föremål för kreditupplysning. Men det kan
också, har det påpekats, betraktas som en form av integritetsskydd att
upplysningar om en näringsidkares vederhäftighet i ekonomiskt
hänseende kan inhämtas utan att beställaren behöver röja sig för den
han begär upplysning om (se bl.a. bet. 1991/92:NU9).
När frågan senast behandlades i riksdagen ansåg emellertid näringsut-
skottet, mot bakgrund bl.a. av att det hade gått nära fem år sedan frå-
gan senast remissbehandlades, att det borde uppdras åt Kreditupplys-
ningsutredningen att ta upp frågan om näringsidkares rätt till beställar-
uppgift till prövning. Ytterligare en anledning till en förnyad prövning
ansågs vara att det ekonomiska läget hade medfört att näringsidkare
numera oftare blev föremål för kreditupplysningar (se bet.
1992/93:NU22). Riksdagen ställde sig bakom betänkandet (rskr.
1992/93:213).
Fysiska personer som är näringsidkare eller på annat sätt knutna till
näringsverksamhet har, som nämnts, rätt till en kreditupplysningskopia
som ger besked om vilken faktisk information som har lämnats ut om
dem. De får däremot inte veta vilka råd och omdömen som har lämnats
eller vem som har beställt uppgifterna.
Ett av de oftast framförda argumenten för att införa en rätt till
beställaruppgift är att det för den omfrågade personen är förknippat med
obehag att inte veta vem som har beställt en kreditupplysning och
därmed fått tillgång till integritetskänsliga uppgifter om honom eller
henne. Det har därvid särskilt uttryckts en oro för att uppgifterna i
kreditupplysningen kan komma att användas till annat än bedömning av
vederhäftigheten i ekonomiskt hänseende (jfr 2 §), t.ex. för att tillfreds-
ställa beställarens nyfikenhet eller för brottsliga syften. Det obehag och
den oro som många näringsidkare sålunda sagt sig känna utgör med
hänsyn till den känsliga information som det är fråga om ett intrång i
deras personliga integritet.
Som Upplysningscentralen påpekar uppställer kreditupplysningslagen
inte något krav på att legitima skäl skall föreligga vid beställning av
kreditupplysningar om näringsidkare. Sålunda gäller bestämmelsen i 9 §
endast för kreditupplysningar avseende fysiska personer som inte är
näringsidkare eller näringsanknutna. Sådana kreditupplysningar får inte
lämnas ut om det finns anledning att anta att upplysningen kommer att
användas av någon annan än den som på grund av ett ingånget eller
ifrågasatt kreditavtal eller någon annan liknande anledning har behov av
upplysningen.
Härmed är dock inte sagt att det är önskvärt att kreditupplysningar om
näringsidkare begärs av vilket skäl som helst. Av definitionen av kredit-
upplysning i 2 § framgår att med kreditupplysning avses uppgifter m.m.
som lämnas till ledning för bedömning av annans kreditvärdighet eller
vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt hänseende. Möjligheten att med
stöd av kreditupplysningslagen få upplysningar om andra personer är
följaktligen inte tänkt att stå till buds för andra syften än för att göra
55
ekonomiska bedömningar av den omfrågade. En rätt för näringsidkare
att få en beställaruppgift kan motverka att kreditupplysningar begärs av
ren nyfikenhet eller av något annat skäl som inte har med en ekonomisk
bedömning av den omfrågade att göra.
En rätt till beställaruppgift har också den fördelen att näringsidkaren
får möjlighet att rätta felaktiga eller missvisande uppgifter direkt hos
beställaren. Upplysningscentralen och Soliditet framhåller i det samman-
hanget att 12 § kreditupplysningslagen redan i dag föreskriver en skyl-
dighet för kreditupplysningsföretagen att utreda påståenden om felaktiga
eller missvisande uppgifter. Enligt regeringens mening förtar dock inte
den utredningsskyldighet som föreskrivs i 12 § den fördel som ligger i
att en näringsidkare som får en beställaruppgift snabbt och enkelt kan ta
kontakt direkt med beställaren av en kreditupplysning och rätta till
felaktiga eller missvisande uppgifter. En kreditupplysning kan också,
utan att direkt vara oriktig eller missvisande, ge en ofullständig bild av
näringsidkarens ekonomiska situation. Om näringsidkaren vet vem
beställaren är kan han direkt till denne lämna uppgifter som komplette-
rar underlaget för bedömningen. Denna möjlighet kan vara av stor
betydelse inte minst för småföretagare.
Till stöd för den nuvarande ordningen har särskilt framförts att en rätt
för näringsidkare att få en beställaruppgift kan verka återhållande på be-
nägenheten att begära kreditupplysningar. Det kan vara känsligt, har det
sagts, för en näringsidkare att kontrollera ett existerande kundför-
hållande på grund av att han befarar att kunden kan ha svårt att klara av
sina åtaganden. Det kan också vara känsligt att begära en
kreditupplysning om en företagare med avsikt att undersöka om det i
framtiden kan vara av intresse att göra affärer med företaget. Detta
gäller inte minst när det är fråga om att undersöka förutsättningarna för
att förvärva den omffågades företag.
Upplysningscentralen och Soliditet framhåller i anslutning härtill att ett
krav på beställaruppgifter till näringsidkare motverkar en effektivisering
av kreditupplysnings verksamheten. De pekar därvid på risken för att en
sådan ordning leder till en ovillighet att lämna kredit och till sämre kre-
ditvillkor.
Bland vissa företagare betraktas det redan i dag som en naturlig åtgärd
att undersöka en motparts - eller en tilltänkt motparts - ekonomiska
situation. Det finns enligt regeringens mening anledning att sträva efter
att detta synsätt slår igenom på bredare front. De farhågor som uttryckts
om att den föreslagna ordningen kan få en återhållande verkan på benä-
genheten att begära kreditupplysningar utgör mot denna bakgrund inte
något avgörande skäl mot att rätten till beställaruppgift utvidgas till att
avse även näringsidkare.
I vissa sammanhang, som i fråga om det ovan angivna exemplet där
en kreditupplysning begärs som en förberedelse till ett beslut att
förvärva den omffågades företag, kan den presumtive förvärvaren dock
ha goda skäl för att inte vilja avslöja sin identitet. I ett sådant fall kan
en ordning med beställaruppgift därför ha en återhållande effekt på
benägenheten att begära kreditupplysningar. Betydelsen härav bör dock
inte överdrivas eftersom den viktigaste informationen inför ett
företagsförvärv många gånger finns tillgänglig på annat sätt, exempelvis
genom offentliga bokslutshandlingar.
Prop. 1996/97:65
56
Upplysningscentralen har som ytterligare ett argument mot att bestäl- prOp. 1996/97:65
laruppgift lämnas i näringsidkarsammanhang anfört att en sådan ordning
skulle komma att leda till att kreditgivare i större omfattning än hittills
kommer att utnyttja kronofogdemyndigheternas register eftersom kredit-
givarnas identitet då inte behöver avslöjas.
Att kreditgivare i stället för att begära kreditupplysningar väljer att in-
hämta uppgifter från offentligt tillgängliga källor är ett naturligt inslag i
ett samhälle med utbredd offentlighet i fråga om uppgifter hos myndig-
heter. Vad Upplysningscentralen anfört om att fler kreditgivare kan
komma att vända sig till kronofogdemyndigheterna utgör därför inget
tungt vägande skäl mot ett krav på beställaruppgift även beträffande
näringsidkare.
Finansbolagens Förening, Inkassoföreningen, Upplysningscentralen
och Soliditet hävdar också att ett krav på beställaruppgift även till
näringsidkare skulle vara unikt för Europa. Skyldigheten av avslöja sin
identitet skulle, menar de, kunna få negativa konsekvenser för svenska
företag i den internationella handeln.
Det helt övervägande antalet företag som driver handel internationellt
torde vara juridiska personer. Så länge en kreditupplysning avser enbart
den juridiska personen innebär inte det föreslagna kravet på beställar-
uppgift någon förändring. Betydelsen av att ett sådant krav införs torde
därför under alla förhållande vara begränsad i fråga om svenska
företags möjligheter att hävda sig i den internationella handeln. Härtill
kommer att det i vissa andra länder, t.ex. i Finland och Norge, är
möjligt även för näringsidkare att få uppgifter om vem som har begärt
en kreditupplysning om dem. Det föreslagna systemet skulle i så måtto
inte bli unikt för Sverige.
De invändningar som har anförts mot en ordning med beställaruppgift
beträffande alla fysiska personer kan inte frånkännas betydelse. Rege-
ringen anser dock att skälen för en sådan ordning är så starka att en rätt
till beställaruppgift nu bör införas för alla fysiska personer. Särskilt
betydelsefull är därvid den omständigheten att den nuvarande ordningen
uppenbarligen vållar betydande obehag och irritation och av många
uppfattas som ett obehörigt intrång i den personliga integriteten. En
större öppenhet med avseende på kreditupplysningar avseende fysiska
personer måste ses som en allmänt önskvärd utveckling. Även
näringsidkare och näringsanknutna personer bör sålunda ha rätt till be-
ställaruppgift i samband med att de får ett meddelande enligt 11 §
(kreditupplysningskopia).
De skäl som anförts till stöd för ett krav på beställaruppgift gör sig i
viss mån gällande även i fråga om rätten till besked om vilka råd och
omdömen som lämnats. Särskilt integritetsaspekten är viktig men även
den omständigheten att en person får anses ha ett berättigat intresse att
få veta vilka omdömen och råd som lämnas om honom i kommersiella
sammanhang.
Kreditupplysningsföretagen bör i kreditupplysningar inte lämna andra
råd och omdömen än sådana som de kan stå för inför såväl beställaren
av upplysningen som den omfrågade. De farhågor som några av remiss-
instanserna - däribland Upplysningscentralen och Soliditet - framfört
om att kreditupplysningsföretagen skulle tvingas bli försiktigare i sina
råd och omdömen avseende näringsidkare om dessa fick rätt till besked
57
om de råd och omdömen som lämnats utgör mot den bakgrunden inte Prop
något vägande skäl mot den föreslagna lösningen. Detsamma gäller vad
dessa remissinstanser anfört om att det uppkommer en risk för diskus-
sioner mellan kreditupplysningsföretagen och de omfrågade personerna
om lämnade råd och omdömen.
I likhet med andra fysiska personer bör därför även näringsidkare och
näringsanknutna personer få reda på inte bara vilka faktiska uppgifter
som har lämnats om dem utan också vilka omdömen och råd som kre-
ditupplysningen har innehållit.
Även juridiska personer kan ha ett intresse av att få veta vilka upp-
gifter som har lämnats om dem och vem som har beställt upplysningen.
Det kan bl.a. vara av vikt för juridiska personer lika väl som för
enskilda näringsidkare att snabbt kunna rätta felaktiga eller missvisande
uppgifter direkt hos beställaren.
När det gäller juridiska personer finns emellertid inte något behov att
med hänsyn till integritetsskyddsintressen låta den omfrågade få besked
om att en kreditupplysning lämnats och om innehållet i denna. Inte
heller har det i diskussionerna rörande dessa frågor höjts några röster
för att en sådan rätt för juridiska personer skulle införas. Av betydelse
är vidare att ett utökat uppgiftslämnande i fråga om juridiska personer
skulle medföra kraftigt ökade kostnader för kreditupplysningsföretagen
och därmed för kreditupplysningsverksamheten som sådan, eftersom
juridiska personer för närvarande inte har rätt att få vare sig kredit-
upplysningskopior eller beställaruppgifter.
Med hänsyn till det anförda anser regeringen i likhet med utredningen
att de juridiska personerna även i fortsättningen bör stå utanför bestäm-
melserna i 11 § kreditupplysningslagen. Någon laglig rätt för dem till
kreditupplysningskopior eller beställaruppgifter bör alltså inte införas.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1997. De föreskrifter som
Datainspektionen har meddelat med stöd av de äldre bestämmelserna
bör gälla även fortsättningsvis.
I 3 § fjärde stycket föreslås en bestämmelse som innebär att kredit-
institut som enligt 3 § andra stycket 1, 2, 4, eller 5 har rätt att bedriva
kreditupplysningsverksamhet med stöd av sitt grundläggande tillstånd
skall anmäla till Datainspektionen om de avser att bedriva kreditupplys-
ningsverksamhet. Anmälningen skall göras två månader i förväg.
Vissa av instituten ingår för närvarande i frikretsen och omfattas där-
med inte av lagen. Ett sådant institut kan således i dag driva kreditupp-
lysningsverksamhet inom frikretsen utan tillstånd. Om institutet avser att
fortsätta med verksamheten efter det att de nya bestämmelserna har trätt
i kraft, kommer lagens regler att gälla. Verksamheten kommer därmed
att stå under tillsyn av Datainspektionen. För att ge inspektionen möjlig-
het att meddela de villkor som behövs för verksamheten och i övrigt ut-
öva sin tillsyn bör de ifrågavarande instituten åläggas att inom två
månader från det att de föreslagna ändringarna träder i kraft anmäla till
Datainspektionen att institutet avser att fortsätta med sin verksamhet. En
1996/97:65
58
övergångsbestämmelse med detta innehåll bör införas.
Vidare behövs en övergångsbestämmelse som anknyter till en ändring
i 6 §. I uppräkningen i 6 § andra stycket första meningen anges för när-
varande uppgifter om åtgärder enligt lagen (1967:940) angående omsor-
ger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Denna lag har upphävts och er-
satts först av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt ut-
vecklingsstörda m.fl. och därefter av lagen (1993:387) om stöd och ser-
vice till vissa funktionshindrade. Sistnämnda lag bör ersätta lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda i
uppräkningen i 6 § andra stycket. I övergångsbestämmelserna bör anges
att bestämmelsen i 6 § andra stycket första meningen även gäller i fråga
om en uppgift om att någon har varit föremål för en åtgärd enligt lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller
lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl.
Förslaget om att frikretsen skall avskaffas medför att kreditupplysnings-
lagens regler blir tillämpliga även när banker och vissa andra kreditin-
stitut bedriver kreditupplysningsverksamhet. Genom att de aktuella insti-
tuten föreslås kunna bedriva kreditupplysningsverksamhet med stöd av
sitt grundläggande tillstånd medför avskaffandet av frikretsen dock inte
någon ökad tillståndsprövning för Datainspektionen. Inte heller bör om-
fattningen av Finansinspektionens tillståndsprövning avseende kredit-
instituten nämnvärt påverkas av förslaget.
Datainspektionens tillsyn kommer som en konsekvens av frikretsens
avskaffande att avse även de nyss berörda kreditinstituten. Den kredit-
upplysningsverksamhet som bedrivs av kreditinstituten i egen regi får
emellertid antas vara av begränsad omfattning även i framtiden.
Ökningen av Datainspektionens arbetsbelastning bör med hänsyn härtill
bli endast marginell. Till detta skall läggas att det också föreslås att
Datainspektionen skall ha rätt att ta ut avgifter för tillsynen.
Förslaget om ökade möjligheter att utväxla information om betalnings-
försummelser, kreditengagemang och kreditmissbruk innebär att dessa
frågor får sin reglering direkt i lagen. Någon särskild dispensprövning
av Datainspektionen behövs därmed inte längre. Det bör i någon mån
förenkla inspektionens arbete.
Ett annat förslag som här också bör beröras är att inte bara privatper-
soner utan också personer som är näringsidkare eller på annat sätt an-
knutna till näringsverksamhet skall få rätt till s.k. beställaruppgifter.
Med hänsyn till att beställaruppgifter - på samma sätt som när det är
fråga om privatpersoner - kan lämnas på de kreditupplysningskopior
som redan med dagens system skickas ut, blir kreditupplysningsföre-
tagens ökade kostnader för beställaruppgifter begränsade.
Genom att kreditupplysningslagen blir tillämplig även på Upplysnings-
centralens bankinterna verksamhet kommer den i lagen föreskrivna skyl-
digheten att lämna kreditupplysningskopior och beställaruppgifter att
åvila Upplysningscentralen även i fråga om denna del av verksamheten.
Prop. 1996/97:65
59
Enligt Datainspektionens föreskrifter åligger det emellertid Upplysnings-
centralen att redan i dag iaktta en sådan ordning. Någon kostnadsökning
bör därför inte uppkomma.
Sammanfattningsvis finns det anledning att utgå från att förslagen inte
kommer att leda till någon kostnadsökning för Datainspektionens eller
Finansinspektionens del och att de därmed ryms inom befintliga ramar.
Vidare blir de ökade kostnader för företagen som förslaget om beställar-
uppgift kan leda till begränsade.
1 § Denna lag gäller kreditupplysningsverksamhet som innebär att
någon, utom i enstaka fall, lämnar kreditupplysningar mot ersättning
eller som ett led i näringsverksamhet. Lagen gäller också annan kredit-
upplysningsverksamhet, om den är av större omfattning.
Lagen gäller inte när en myndighet lämnar ut uppgifter med stöd av
lag, förordning eller ett särskilt beslut av regeringen eller en myndighet
som regeringen har bestämt.
Lagen gäller inte heller för förmedling av kreditupplysningar mellan
företag inom samma koncern, utom när upplysningen lämnas av ett
företag som har tillstånd av Datainspektionen enligt 3 § första stycket.
Första stycket lämnats oförändrat. Det innehåller bestämmelser om kre-
ditupplysningslagens tillämpningsområde (se prop. 1973:155 s. 136 f.
och 1980/81:10).
I andra stycket anges att lagen inte gäller för myndigheters uppgifts-
utlämnande när det sker med stöd av lag, förordning eller ett särskilt
beslut av regeringen eller en myndighet som regeringen bestämt.
Bakgrunden till denna bestämmelse har behandlats i avsnitt 5.2.2.
Undantaget innebär att uppgiftsutlämnandet faller utanför lagen även
om informationen kan användas av mottagaren som underlag för kredit-
bedömningar och andra liknande beslut. Som exempel på fall när
undantaget aktualiseras kan nämnas när inskrivningsmyndigheterna
lämnar ut gravationsbevis, kronofogdemyndigheterna uppgifter ur utsök-
ningsregistret och Patent- och registreringsverket uppgifter ur bolags-
registret.
Det förhållandet att myndigheternas uppgiftsutlämnande faller utanför
kreditupplysningslagen innebär t.ex. att förbudet i 6 § mot att lämna ut
vissa känsliga uppgifter om enskilda inte är tillämpligt. Sekretesslagen
(1980:100) innehåller dock begränsningar i rätten att lämna ut informa-
tion. Dessa regler kan ibland ge motsvarande resultat och sålunda
hindra utlämnande. Några begränsningar finns dock inte när det gäller
exempelvis kronofogdemyndighetens möjligheter att lämna ut uppgifter
om ansökningar om betalningsföreläggande (jfr 7 § kreditupplysnings-
lagen).
En annan effekt av att myndigheternas utlämnande av uppgifter faller
utanför kreditupplysningslagen är att reglerna om beställaruppgift inte
1996/97:65
60
gäller (jfr 11 §). Det stämmer med den allmänna principen att den som
begär en uppgift från en myndighet har rätt att vara anonym. Vidare
kan nämnas att den som förekommer i en myndighets register inte har
någon rätt till insyn eller rättelse på det sätt som föreskrivs i kreditupp-
lysningslagen. En sådan rätt föreligger däremot enligt datalagen, om
uppgifterna ADB-behandlas hos myndigheten.
I tredje stycket finns fortfarande en bestämmelse som behandlar för-
medling av kreditupplysningar inom en koncern. Huvudregeln är
alltjämt att lagen inte är tillämplig när uppgifter förmedlas mellan
företag inom samma koncern. Emellertid föreslås nu en ändring som
innebär att lagen gäller i de fall då det företag som lämnar upplysningen
är ett kreditupplysningsföretag som behöver särskilt tillstånd för
verksamheten. Bestämmelsen träffar således de egentliga kreditupplys-
ningsföretagen. Beträffande bakgrunden till denna bestämmelse hänvisas
till vad som anförts i avsnitt 5.2.3.
Om däremot exempelvis en bank eller ett annat kreditinstitut som
ingår i en koncern förmedlar kreditupplysningar till andra företag inom
koncernen, gäller koncernundantaget fullt ut. Sådan förmedling omfattas
följaktligen inte av kreditupplysningslagen.
2 § Med kreditupplysning avses i denna lag uppgifter, omdömen eller
råd som lämnas till ledning för bedömning av någon annans kreditvär-
dighet eller vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt hänseende. Uppgifter,
omdömen eller råd som lämnas till någon för att användas i dennes
kreditupplysningsverksamhet anses dock inte som kreditupplysning.
Med näringsidkare avses i denna lag även den som, utan att driva
näringsverksamhet, har ett så väsentligt inflytande i en viss verksamhet
att uppgifter om hans egna förhållanden behövs för att belysa verksam-
hetens ekonomiska ställning.
I första stycket har endast en viss språklig modernisering skett av
definitionen av begreppet kreditupplysning. I bestämmelsen anges sålun-
da att med kreditupplysning avses uppgifter, omdömen eller råd som
lämnas till ledning för bedömning av någon annans kreditvärdighet eller
vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt hänseende.
I förtydligande syfte har lagts till att uppgifter m.m. som lämnas till
någon för att användas i dennes kreditupplysningsverksamhet inte anses
som kreditupplysning (se avsnitt 5.2.1). Förtydligandet är avsett att
markera att uppgifter som lämnas till kreditupplysningsföretagen för att
där läggas till grund för information som lämnas vidare inte faller under
begreppet kreditupplysning. En kreditupplysning lämnas i stället som
regel till en person eller ett företag som sysslar med kreditgivning eller
någon annan verksamhet som innefattar en ekonomisk riskbedömning.
Av förslaget i 1 § andra stycket framgår att myndigheters utlämnande
av uppgifter inte omfattas av kreditupplysningslagen.
Till andra stycket har förts en bestämmelse som tidigare hade sin
motsvarighet i en definition av ”personupplysning” i första stycket (se
nedan). Bestämmelsen hänger samman med att det ibland i lagen gäller
Prop. 1996/97:65
61
olika regler för å ena sidan kreditupplysningar beträffande privatper- Prop. 1996/97:65
soner och å andra sidan kreditupplysningar om personer med anknyt-
ning till näringsverksamhet. Den senare kategorin omtalas i lagtexten
genomgående som näringsidkare. I förevarande bestämmelse anges att
därmed avses även sådana personer som, utan att driva näringsverk-
samhet, har ett så väsentligt inflytande i en viss verksamhet att uppgifter
om deras egna förhållanden behövs för att belysa verksamhetens
ekonomiska ställning.
I 7-9 §§ finns uttrycket ”kreditupplysningar om fysiska personer som
inte är näringsidkare”. Sådana kreditupplysningar utgör personupplys-
ningar enligt lagens nuvarande terminologi. Detta begrepp - personupp-
lysningar - föreslås slopat i lagen. Bakgrunden härtill är att begreppet
lätt kan missförstås och att det inte överensstämmer med datalagens
terminologi.
3 § Kreditupplysningsverksamhet får bedrivas endast efter tillstånd av
Datainspektionen.
Datainspektionens tillstånd behövs dock inte för följande företag, om
deras grundläggande tillstånd omfattar kreditupplysningsverksamhet:
1. en svensk bank,
2. ett utländskt bankföretag som har tillstånd att driva verksamhet i
Sverige enligt 1 kap. 4 § bankrörelselagen (1987:617),
3. ett utländskt bankföretag som driver verksamhet i Sverige enligt
1 kap. 5 § bankrörelselagen,
4. ett kreditmarknadsbolag,
5. ett utländskt kreditinstitut som har tillstånd att driva finansie-
ringsverksamhet i Sverige enligt 2 kap. 8 § lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag eller
6. ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet i Sverige enligt
2 kap. 9 § lagen om kreditmarknadsbolag.
Ett företag som avses i andra stycket 1, 2, 4 eller 5 får börja bedriva
kreditupplysningsverksamhet två månader efter det att Datainspektionen
har tagit emot en anmälan från företaget om att det avser att bedriva
sådan verksamhet.
Tillstånd behövs inte för kreditupplysningsverksamhet, i den mån den
bedrivs genom offentliggöra ide av kreditupplysning på ett sådant sätt
som avses i tryckfrihetsförordningen eller yttrandeffihetsgrundlagen.
I första stycket kvarstår huvudregeln att kreditupplysningsverksamhet får
bedrivas endast efter tillstånd av Datainspektionen. Skälen för att
behålla det nuvarande tillståndssystemet har redovisats i avsnitt 6.1.
Ett tillstånd att bedriva kreditupplysningsverksamhet gäller tills vidare.
Den tidigare bestämmelsen att tillstånd fick meddelas för högst tio år i
sänder upphörde att gälla den 1 januari 1993.
I andra stycket anges vilka slag av företag som inte behöver tillstånd
av Datainspektionen för att driva kreditupplysningsverksamhet här i
landet (se överväganden i avsnitt 6.2). Det gäller svenska banker och
kreditmarknadsbolag samt motsvarande utländska kreditinstitut som har
tillstånd att driva verksamhet här i landet eller som har sitt ursprung i
något EES-land och har auktorisation från hemlandet.
Undantagen för svenska banker och kreditmarknadsbolag behöver inte 62
kommenteras närmare (punkterna 1 och 4). Prop. 1996/97:65
Utländska banker och andra kreditinstitut kan få tillstånd av
regeringen resp. Finansinspektionen att bedriva verksamhet här i landet
(punkterna 2 och 5). Om detta tillstånd inrymmer en rätt att bedriva
kreditupplysningsverksamhet här i landet, behöver instituten inget
särskilt tillstånd från Datainspektionen.
Utländska banker och andra kreditinstitut från EES (punkterna 3 och
6) får driva kreditupplysningsverksamhet utan särskilt tillstånd här i
landet under två förutsättningar. Dels krävs att ett särskilt underrättelse-
förfarande genomförts, dels måste kreditinstitutets hemlandsauktorisa-
tion omfatta rätt att bedriva kreditupplysningsverksamhet.
Utländska banker och andra kreditinstitut från EES har på samma sätt
möjlighet att efter ett underättelseförfarande driva verksamhet i Sverige
genom att från sitt hemland tillhandahålla bank- eller finansieringstjäns-
ter. Om institutet i sitt hemland har rätt att lämna kreditupplysningar,
får det göra detta också som en gränsöverskridande (cross-border) tjänst
utan särskilt svenskt tillstånd att bedriva kreditupplysningsverksamhet.
En förutsättning för att instituten skall få driva kreditupplysnings-
verksamhet i Sverige är att deras ”grundläggande tillstånd” omfattar
kreditupplysningsverksamhet. Detta sägs sist i andra stycket. Vissa av
de utländska instituten har tillstånd både från sitt hemland och från
Sverige (punkterna 2 och 5). Som framgått ovan är det i de fallen det
svenska tillståndet som måste inrymma en rätt att driva
kreditupplysningsverksamhet.
I tredje stycket har tagits in en bestämmelse som hänger samman med
behovet att kunna meddela villkor avseende verksamheten även i fråga
om de banker och andra kreditinstitut som enligt andra stycket 1, 2, 4
eller 5 har rätt att bedriva kreditupplysningsverksamhet med stöd av sitt
grundläggande tillstånd (se avsnitt 6.4). Eftersom Datainspektionen
beträffande dessa företag inte gör någon tillståndsprövning ges
inspektionen inte tillfälle att i samband med tillståndet meddela de
villkor för verksamheten som behövs. För att Datainspektionen skall få
möjlighet att besluta om villkor och utöva tillsyn enligt lagen har en
bestämmelse om anmälningsskyldighet införts. Banker och andra
kreditinstitut som avser att bedriva krediupplysningsverksamhet med
stöd av sitt grundläggande tillstånd skall anmäla detta till Data-
inspektionen minst två månader innan verksamheten påbörjas. Om en
bank eller ett kreditinstitut bedriver kreditupplysningsverksamhet utan
att en sådan anmälan gjorts, kan ansvar enligt 19 § första stycket 1
komma i fråga.
För banker m.fl. som bedriver kreditupplysningsverksamhet när de
nya reglerna träder i kraft gäller en särskild övergångsbestämmelse som
innebär att en anmälan skall ske inom två månader från ikraftträdandet
(se punkt 3 i övergångsbestämmelserna).
För banker och andra kreditinstitut från EES som önskar bedriva
verksamhet i Sverige med stöd av sitt grundläggande tillstånd gäller
som tidigare framgått redan ett underrättelseförfarande enligt
bankrörelselagen och lagen om kreditmarknadsbolag. Uppgifter om den 63
verksamhet som dessa institut avser att bedriva här i landet lämnas till
Finansinspektionen. Dessa uppgifter, som Datainspektionen kan behöva Prop. 1996/97:65
för att meddela villkor och för tillsynen i övrigt, skall Finans-
inspektionen vidarebefordra till Datainspektionen. Se vidare avsnitt 6.4.
Av fjärde stycket framgår att tillstånd liksom hittills inte krävs då kre-
ditupplysningsverksamhet bedrivs genom offentliggörande av kreditupp-
lysning på sådant sätt som avses i tryckfrihetsförordningen eller yttran-
defrihetsgrundlagen.
4 § Tillstånd att bedriva kreditupplysnings verksamhet får meddelas
endast om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och
omdömesgillt sätt.
Datainspektionen får besluta om villkor för hur ett företags
kreditupplysningsverksamhet skall bedrivas och om skyldighet för ett
företag att anmäla ändring av förhållanden som har betydelse för rätten
att bedriva verksamheten.
I första stycket, som lämnats oförändrat, anges vad som krävs för Data-
inspektionens tillstånd. Sedan den 1 januari 1993 ställs inte något krav
på behov av verksamheten. Sedan detta datum kan även utländska kre-
ditupplysningsföretag få Datainspektionens tillstånd att bedriva kredit-
upplysningsverksamhet i Sverige. För ett sådant tillstånd gäller samma
förutsättningar som för svenska kreditupplysningsföretag.
I andra stycket anges att Datainspektionen får besluta om villkor för
hur ett företags kreditupplysningsverksamhet skall bedrivas. Vidare ges
inspektionen rätt att besluta om skyldighet att anmäla ändring av
förhållanden av betydelse för rätten att bedriva verksamheten.
I förhållande till förslaget i lagrådsremissen har bestämmelsen
justerats i anledning av vad Lagrådet anfört. Syftet med denna justering
är att markera att Datainspektionen endast har möjlighet att besluta om
villkor för ett visst företag och inte generellt för kreditupplysningsverk-
samhet. Någon normgivningsrätt överlämnas således inte till Datain-
spektionen genom bestämmelsen. Se vidare avsnitt 6.4.
Bestämmelsen har vidare anpassats till den nya situationen att vissa
företag står under tillsyn utan att de behöver Datainspektionens tillstånd
för verksamheten. Datainspektionens möjlighet att besluta om villkor
med stöd av bestämmelsen är sålunda inte inskränkt till de fall då
inspektionen beviljat tillstånd utan gäller även i fråga om banker och
andra kreditinstitut som enligt 3 § andra stycket är befriade från krav på
särskilt tillstånd.
När det gäller kreditupplysningsföretag torde det även fortsättningsvis
bli vanligast att Datainspektionen meddelar huvuddelen av villkoren i
samband med att tillstånd till verksamheten beviljas.
För att möjliggöra för inspektionen att besluta om villkor för verksam-
heten hos de företag som inte behöver ett särskilt kreditupplysnings-
tillstånd införs en anmälningsskyldighet (se 3 § tredje stycket ovan och
punkt 3 i övergångsbestämmelserna).
64
5 a § Vad som gäller om tystnadsplikt i bankers, kreditmarknadsbolags
och värdepappersbolags verksamhet hindrar inte att uppgifter om
lämnade krediter, betalningsförsummelser och kreditmissbruk utväxlas
för kreditupplysningsändamål inom en krets som utgörs av dessa företag
samt sådana företag som har tillstånd av Datainspektionen enligt 3 §
första stycket.
I den krets som anges i första stycket ingår även utländska bankföretag
som avses i 1 kap. 4 och 5 §§ bankrörelselagen (1987:617), kredit-
institut som avses i 2 kap. 8 och 9 §§ lagen (1992:1610) om kredit-
marknadsbolag samt utländska företag som avses i 1 kap. 3 c § och
2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.
Bestämmelser om användningen av uppgifter om betalningsförsummel-
ser och kreditmissbruk finns även i 7 §.
I paragrafen, som är ny, sägs i första stycket att vad som gäller om
tystnadsplikt i bankers, kreditmarknadsbolags och värdepappersbolags
verksamhet inte hindrar att uppgifter om lämnade krediter och om betal-
ningsförsummelser och kreditmissbruk utväxlas för kreditupplysnings-
ändamål inom en krets som utgörs av dessa företag samt kreditupplys-
ningsföretag som avses i 3 § första stycket. Vilka företag som utgör
banker anges i 1 § andra stycket bankrörelselagen (1987:617).
Begreppet kreditmarknadsbolag definieras i 1 § 2 lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag. På motsvarande sätt definieras begreppet värde-
pappersbolag i 1 § 2 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.
Övervägandena avseende paragrafen finns i avsnitt 8.2. Paragrafens
lydelse har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Enligt Lagrådet
bör i sammanhang som detta uttrycket "tystnadsplikt" användas och inte
"sekretess".
Den föreslagna bestämmelsen innebär till stor del en kodifiering av
nuvarande praxis. Banker och vissa andra kreditinstitut utväxlar sålunda
redan nu uppgifter om kreditengagemang genom förmedling av Upplys-
ningscentralen. Ett motsvarande informationsutbyte förekommer beträf-
fande grava kreditmissbruk. En viktig nyhet är emellertid att den krets
som får ta emot uppgifterna har preciserats. Av särskild betydelse är att
det i bestämmelsen klarläggs att tystnadsplikten inte hindrar att
uppgifterna lämnas ut till kreditupplysningsföretag.
Syftet med bestämmelsen är att möjliggöra att uppgifter om kredit-
engagemang, betalningsförsummelser och kreditmissbruk i ökad
utsträckning skall kunna utnyttjas i kreditupplysningar trots att de kan
omfattas av tystnadsplikt. Information av detta slag har hittills
förmedlats endast av Upplysningscentralen. Bestämmelsen innebär att
samtliga kreditupplysningsföretag kan få del av informationen. Därmed
förbättras konkurrenssituationen på kreditupplysningsmarknaden (se
avsnitt 8.2).
Ingenting hindrar att kreditinstituten samordnar sitt utlämnande av
uppgifter - exempelvis genom ett serviceorgan - och att det i fråga om
kreditengagemang endast lämnas ut uppgifter om en persons samlade
engagemang, eventuellt uppdelade på olika huvudtyper av krediter.
Härigenom kan undvikas att uppgifter som är att anse som företags-
hemligher behöver avslöjas.
5 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 65
Prop. 1996/97:65
65
Bestämmelsen gäller endast när uppgifter av det berörda slaget lämnas Prop. 1996/97:65
för kreditupplysningsändamål. Det innebär att uppgifterna - för att tyst-
nadsplikten skall genombrytas - skall användas av mottagaren antingen
för att göra en egen kreditbedömning eller för att lägga dem till grund
för kreditupplysningar. Det behöver alltså inte vara så att just de
uppgifter som trots tystnadsplikt lämnas ut utgör kreditupplysningar
enligt definitionen i 2 § första stycket. Även exempelvis information
som lämnas till kreditupplysningsföretagen för att där läggas till grund
för kreditupplysningar omfattas sålunda av bestämmelsen.
De regler om tystnadsplikt som annars gäller sätts ur spel bara så
långt att de berörda uppgifterna kan lämnas ut till ett företag som ingår
i den angivna kretsen. Huruvida uppgifterna får spridas till företag
utanför denna krets får avgöras genom en tolkning i varje enskilt fall av
tillämpliga regler (se avsnitt 8.2 om dessa regler om tystnadsplikt).
Inget hindrar att kreditinstituten träffar avtal om begränsningar i kredit-
upplysningsföretagens rätt att utnyttja den erhållna informationen. Kon-
kurrenslagens regler måste dock självfallet iakttas.
Som närmare berörts i avsnitt 8.2 innebär bestämmelsen inte någon
skyldighet att lämna ut information. Det finns sålunda utrymme för bl.a.
bankerna att - i likhet med vad som i dag är fallet beträffande kredit-
engagemang - bara lämna ut uppgifter om borgens- och blancokrediter.
Även i fråga om sådana begränsningar måste naturligtvis konkurrens-
lagens regler iakttas.
Informationsutbytet avseende missbrukade krediter omfattar för närva-
rande missbrukade personkonton och checklönekonton i bank samt miss-
brukade kontokortskrediter. Med stöd av bestämmelsen kan även in-
formation om missbruk av andra typer av krediter utväxlas.
Endast svenska regler om tystnadsplikt sätts ur spel genom vad som
sägs i paragrafen. Ett utländskt företag som bedriver verksamhet här i
landet med svenskt tillstånd eller med stöd av sin hemlandsauktorisation
kan därför vara bundet av hemlandets regler.
Emellertid framgår av den bestämmelse som tagits in i andra stycket
att även vissa utländska banker och andra utländska kreditinstitut ingår
i den krets inom vilken informationen får utväxlas. Detsamma gäller för
vissa utländska motsvarigheter till de svenska värdepappersbolagen. Det
är fråga om utländska företag som antingen har tillstånd av Finans-
inspektionen att driva verksamhet här i landet eller driver verksamhet
här med stöd av en auktorisation från ett EES-land.
Den föreslagna bestämmelsen uppställer inget krav på att ett kredit-
missbruk skall vara allvarligt för att en uppgift om det skall få lämnas
inom den berörda kretsen. Av 7 § andra stycket följer dock att en
kreditupplysning som avser en privatperson inte får innehålla uppgifter
om andra kreditmissbruk än sådana som är allvarliga. En viss sållning
av uppgifter om kreditmissbruk kan därför behöva göras innan de
lämnas ut som kreditupplysningar. Det bör observeras att en uppgift
som enligt 7 § inte får lämnas ut inte heller får lagras (7 § sista
stycket).
I 7 § föreskrivs också begränsningar beträffande möjligheten att an- 66
vända upplysningar om privatpersoners betalningsförsummelser i kredit-
upplysningssammanhang. Prop. 1996/97:65
I tredje stycket har tagits in en hänvisning till 7 §. Innebörden härav
är att de begränsningar som gäller enligt 7 § avser även
kreditupplysningar inom den krets som anges i första stycket i
förevarande paragraf.
6 § Uppgifter om en persons ras, etniska ursprung, politiska
uppfattning, religiösa eller filosofiska övertygelse eller sexualliv får inte
samlas in, lagras eller lämnas ut i kreditupplysningsverksamhet.
Uppgifter om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande får inte utan med-
givande av Datainspektionen samlas in, lagras eller lämnas ut i kredit-
upplysningsverksamhet. Detsamma gäller uppgifter om att någon miss-
tänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff eller undergått
någon annan påföljd för brott eller har varit föremål för någon åtgärd
enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med särskilda be-
stämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade, 11-14 §§ polislagen (1984:387),
lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. eller
utlänningslagen (1989:529).
Ett medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om det
finns synnerliga skäl.
Vad som anges i andra stycket hindrar inte att uppgifter om betal-
ningsförsummelser, kreditmissbruk eller näringsförbud samlas in, lagras
eller lämnas ut i kreditupplysningsverksamhet.
I första stycket har vissa mindre ändringar gjorts i syfte att anpassa be-
stämmelsen till vad som anges i artikel 8 i EG:s dataskyddsdirektiv
(överväganden, se avsnitt 7). Uppräkningen av sådana känsliga
uppgifter som inte får förekomma i kreditupplysningssammanhang har
utökats med uppgifter om filosofisk övertygelse. Därutöver har det
tidigare uttrycket hudfärg ersatts av det vidare begreppet etniskt
ursprung. Uppgifter om sexualliv har lagts till.
I andra och tredje styckena har redaktionella och språkliga ändringar
gjorts, varjämte en korrigering skett i uppräkningen av lagar i andra
stycket. Den sistnämnda ändringen berörs också i författningskommen-
taren till övergångsbestämmelserna.
Undantagsbestämmelsen i fjärde stycket har utvidgats (se avsnitt 8.1).
Bakgrunden till detta är att uppgifter om betalningsförsummelser och
kreditmissbruk i likhet med uppgifter om näringsförbud kan vara upp-
gifter om brott enligt andra stycket. I bestämmelsen anges nu därför att
andra styckets förbud mot behandling av uppgifter om brott inte hindrar
att uppgifter om betalningsförsummelser, kreditmissbruk eller närings-
förbud samlas in, lagras eller lämnas ut i kreditupplysningsverksamhet.
I 7 § föreskrivs vissa begränsningar beträffande möjligheterna att ta in
uppgifter om betalningsförsummelser och kreditmissbruk i kreditupplys-
ningar om privatpersoner.
67
7 § Kreditupplysningar om fysiska personer som inte är näringsidkare Prop. 1996/97:65
får inte innehålla uppgifter om andra betalningsförsummelser än sådana
som
1. har slagits fast genom en domstols eller en annan myndighets
avgörande eller åtgärd eller
2. har lett till inledande av skuldsanering enligt skuldsaneringslagen
(1994:334) eller till betalningsinställelse, konkursansökan eller ackord.
Kreditupplysningar som avses i första stycket får inte heller innehålla
uppgifter om kreditmissbruk, utom när krediten har lämnats av ett
företag som står under Finansinspektionens tillsyn och kredittagaren i
avsevärd utsträckning överskridit gällande kreditgräns eller på något
annat sätt allvarligt missbrukat krediten.
Om det finns särskilda skäl, får Datainspektionen besluta att ett
företag skall undantas helt eller delvis från bestämmelserna i första och
andra styckena.
Uppgifter som enligt bestämmelserna i första och andra styckena inte
får lämnas ut får inte heller lagras i register som används i kredit-
upplysningsverksamhet.
I första stycket anges vilka uppgifter om betalningsförsummelser som
får tas in i kreditupplysningar om privatpersoner. Bestämmelsen är i sak
oförändrad. Begreppet personupplysning har utmönstrats ur lagen (jfr
författningskommentaren till 2 §). I stället talas nu om kreditupplys-
ningar om fysiska personer som inte är näringsidkare. Av 2 § andra
stycket följer att med näringsidkare jämställs vissa andra fysiska per-
soner som har nära anknytning till en viss näringsverksamhet.
Kreditupplysningar beträffande näringsidkare och därmed likställda
fysiska personer samt beträffande juridiska personer får liksom tidigare
innehålla upplysningar även om andra betalningsförsummelser än sådana
som anges i första stycket.
I ett nytt andra stycke har tagits in en bestämmelse om s.k.
kreditmissbruk (överväganden, se avsnitt 8.1). Det anges att kreditupp-
lysningar om privatpersoner inte heller får innehålla uppgifter om kre-
ditmissbruk, utom när krediten har lämnats av ett företag under Finans-
inspektionens tillsyn och det är fråga om ett allvarligt missbruk. Med
kreditmissbruk avses i detta sammanhang att någon utnyttjar en kredit
utan att vara berättigad till det. En vanlig form av kreditmissbruk -
särskilt när det gäller kontokortskrediter - är överskridande av en kre-
ditgräns. Denna form av missbruk nämns särskilt i bestämmelsen. Så-
lunda anges att ett kreditmissbruk är allvarligt bl.a. om kredittagaren i
avsevärd utsträckning överskridit gällande kreditgräns.
Men även andra former av kreditmissbruk kan vara allvarliga på det
sätt som avses i bestämmelsen. Sålunda bör - på motsvarande sätt som
enligt Datainspektionens nuvarande föreskrifter (se avsnitt 8.1) - ett all-
varligt missbruk anses föreligga om falska förutsättningar presenterats
inför beviljandet av krediten.
På samma sätt som i fråga om uppgifter om betalningsförsummelser
saknas lagliga begränsningar i kreditupplysningsföretagens rätt att ta in
uppgifter om kreditmissbruk i kreditupplysningar som avser juridiska
personer eller företagare och därmed likställda.
En betalningsförsummelse eller ett kreditmissbruk kan innebära en 68
brottslig handling. I 6 § fjärde stycket anges att denna omständighet inte Prop. 1996/97:65
hindrar att en uppgift om försummelsen eller missbruket tas in i en
kreditupplysning.
I tredje stycket har tagits in en motsvarighet till den dispensregel som
för närvarande finns i andra stycket. Enligt bestämmelsen får
Datainspektionen, om det finns särskilda skäl, besluta att ett företag helt
eller delvis skall undantas från bestämmelserna i första och andra
styckena. När det gäller kreditmissbruk kan dispens sålunda lämnas
såväl beträffande kravet på att krediten skall ha lämnats av ett företag
under Finansinspektionens tillsyn som i fråga om kravet att missbruket
skali vara allvarligt. Ordet föreskriva har bytts ut mot besluta. Någon
saklig ändring är inte avsedd. Vidare har lagtexten justerats med
anledning av ett påpekande från Lagrådet så att det numera tydligt
framgår att en dispens bara kan ges till ett särskilt företag och inte för
kreditupplysningsverksamhet generellt.
Enligt fjärde stycket, som motsvarar sista meningen i det nuvarande
första stycket, gäller att sådana uppgifter om privatpersoners betalnings-
försummelser och kreditmissbruk som inte får tas in i kreditupp-
lysningar inte heller får lagras i register som används i kreditupplys-
ningsverksamhet.
8 § Kreditupplysningar om fysiska personer som inte är näringsidkare
får inte innehålla uppgifter om omständigheter eller förhållanden som är
av betydelse för bedömningen av personens vederhäftighet i ekonomiskt
hänseende, om tre år förflutit från utgången av det år då omstän-
digheten inträffade eller förhållandet upphörde. Uppgifter som inte får
lämnas ut skall efter den angivna tiden gallras ut ur register som
används i kreditupplysningsverksamhet. Gallringen skall göras så snart
det kan ske och i vart fall innan en upplysning lämnas om den som upp-
giften avser.
Paragrafen har ändrats som en följd av att uttrycket personupplysning
utmönstrats ur lagen (jfr författningskommentaren till 2 §). Någon
saklig ändring är inte avsedd.
I övrigt har paragrafen moderniserats språkligt.
9 § Kreditupplysningar om fysiska personer som inte är näringsidkare
får inte lämnas ut, om det finns anledning att anta att upplysningen
kommer att användas av någon annan än den som på grund av ett
ingånget eller ifrågasatt kreditavtal eller av någon liknande anledning
har behov av upplysningen. Vad som nu har sagts gäller inte
offentliggörande av en kreditupplysning på ett sådant sätt som avses i
tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.
Även 9 § har ändrats som en följd av att uttrycket personupplysning
utmönstrats ur lagen (jfr författningskommentaren till 2 §). Inte heller
här är någon saklig ändring avsedd.
I övrigt har paragrafen moderniserats språkligt.
69
11 § När en kreditupplysning om en fysisk person lämnas ut, skall Prop. 1996/97:65
till den som avses med upplysningen samtidigt och kostnadsfritt sändas
ett skriftligt meddelande om de uppgifter, omdömen och råd som upp-
lysningen innehåller rörande honom och om vem som har begärt upp-
lysningen.
Detta gäller inte kreditupplysningar som lämnas genom offentliggö-
rande på ett sådant sätt som avses i tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihets grundlagen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt för fysiska personer att få
kreditupplysningskopior och beställaruppgifter. De nuvarande skillna-
derna mellan å ena sidan privatpersoner och å andra sidan fysiska
personer som är näringsidkare eller näringsanknutna har tagits bort.
Angående skälen härför, se avsnitt 9.
Alla fysiska personer, således även näringsidkare och därmed
likställda (se 2 § andra stycket), har enligt den nya lydelsen av första
stycket rätt att utan kostnad få ett skriftligt meddelande om dels vilka
uppgifter, omdömen och råd som har lämnats ut i en kreditupplysning
om dem, dels vem som har begärt kreditupplysningen. Samtidigt som
kreditupplysningen lämnas ut skall kreditupplysningsföretaget sända
meddelandet till den person som upplysningen avser.
Juridiska personer har ingen motsvarande rätt att få kreditupplysnings-
kopior eller beställaruppgifter.
Andra stycket motsvarar paragrafens nuvarande tredje stycke.
Reglerna om kreditupplysningskopior och beställaruppgifter gäller inte
när en kreditupplysning har lämnats genom ett offentliggörande i tryckt
skrift. I stycket har lagts till att de angivna reglerna inte heller gäller
när det är fråga om ett sådant offentliggörande som avses i
y ttrandefrihetsgrundlagen.
I övrigt har endast vissa språkliga ändringar gjorts i paragrafen.
17 § Om den som har rätt att bedriva kreditupplysningsverksamhet
åsidosätter en bestämmelse i denna lag eller ett villkor som har med-
delats med stöd av 4 § andra stycket, får Datainspektionen förelägga
honom att vidta rättelse, besluta om att ändra ett villkor som tidigare
meddelats, eller meddela ett nytt villkor.
Om rättelse inte kan åstadkommas på något annat sätt, såvitt gäller
någon som har tillstånd enligt 3 § första stycket, får Datainspektionen
återkalla tillståndet. Detsamma gäller, om förutsättningarna för
tillståndet i övrigt inte längre föreligger.
Om ett företag som avses i 3 § andra stycket 1, 2, 4 eller 5 inte vidtar
rättelse, skall Datainspektionen underrätta Finansinspektionen.
Om ett företag som avses i 3 § andra stycket 3 eller 6 inte vidtar
rättelse, skall Datainspektionen underrätta den behöriga myndigheten i
företagets hemland. Om rättelse ändå inte sker, får Datainspektionen
förbjuda företaget att göra nya åtaganden här i landet. Innan förbud
meddelas skall inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i
företagets hemland. I brådskande fall får inspektionen meddela förbud
utan föregående underrättelse till hemlandsmyndigheten. Denna skall då
underrättas så snart det kan ske.
Paragrafen behandlar Datainspektionens möjligheter att vidta åtgärder i
fall där den som bedriver kreditupplysningsverksamhet inte följer lagens
70
regler eller beslut som har meddelats med stöd av 4 § andra stycket. Prop. 1996/97:65
Paragrafen har anpassats till att lagen i fortsättningen skall gälla för
även andra företag än tidigare (se avsnitt 6 samt författningskommen-
taren till 3 §).
I första stycket anges att Datainspektionen i första hand kan förelägga
företaget att vidta rättelse, ändra meddelade villkor eller meddela nya
villkor. Inspektionen kan således ändra eller meddela nya villkor be-
träffande såväl de egentliga kreditupplysningsföretagen som banker och
andra kreditinstitut. Och detta gäller oberoende av om det är fråga om
svenska eller utländska företag eller institut.
Av andra stycket framgår vidare att Datainspektionen, när det gäller
de egentliga kreditupplysningsföretagen, som en yttersta sanktionsmöj-
lighet kan återkalla ett meddelat tillstånd.
För banker och andra kreditinstitut som bedriver kreditupplysnings-
verksamhet med stöd av sitt grundläggande tillstånd gäller, som tidigare
framgått, att någon särskild tillståndsprövning inte görs av Datainspek-
tionen. Dessa institut driver verksamheten med stöd av oktroj av rege-
ringen eller auktorisation av Finansinspektionen. Datainspektionen har
beträffande dessa institut inte någon rätt att återkalla ett meddelat till-
stånd. I tredje stycket har i stället föreskrivits en skyldighet för Data-
inspektionen att underrätta Finansinspektionen om institutet inte vidtar
rättelse (se avsnitt 6.4). Rent allmänt gäller också att Datainspektionen,
som ett led i det föreslagna samrådsförfarandet, fortlöpande bör hålla
Finansinspektionen underrättad om de fall där banker eller andra kredit-
institut åsidosatt lagens bestämmelser eller villkor som meddelats med
stöd av lagen.
När det gäller utländska banker och andra kreditinstitut från EES finns
särskilda bestämmelser om tillsynen i fjärde stycket. Bestämmelserna
motsvarar vad som i dag gäller enligt 17 a §.
Bestämmelserna innebär att, om ett kreditinstitut från EES inte vidtar
rättelse, Datainspektionen i första hand skall underrätta en behörig myn-
dighet i det felande företagets hemland. Om missförhållandena trots
denna åtgärd fortsätter, får Datainspektionen självständigt ingripa
genom att förbjuda företaget att göra nya åtaganden här i landet. Dessa
frågor har närmare behandlats i prop. 1992/93:89 s. 123 f. I brådskande
fall får Datainspektionen meddela förbud utan föregående underrättelse.
18 § Regeringen får föreskriva om skyldighet för den som bedriver
kreditupplysningsverksamhet att betala avgift för Datainspektionens
tillsynsverksamhet enligt denna lag.
Avgift påförs av Datainspektionen.
Paragrafen, som är ny, handlar om finansiering av Datainspektionens
tillsynsverksamhet. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.
I första stycket sägs att regeringen får föreskriva om skyldighet för
den som bedriver kreditupplysningsverksamhet att betala avgift för
Datainspektionens tillsyn enligt kreditupplysningslagen. 71
I andra stycket stadgas att avgift påförs av Datainspektionen.
19 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. bedriver kreditupplysningsverksamhet utan att ha rätt till det en-
ligt 3 §,
2. bryter mot 6-9 §§, 13 § första stycket eller andra stycket första
meningen eller 16 § tredje stycket,
3. bryter mot ett villkor som har meddelats enligt 4 § andra stycket,
13 § andra stycket andra meningen eller 17 § första stycket, eller
4. lämnar en osann uppgift i sådana fall som avses i 10 § eller 16 §
andra stycket eller i ett meddelande enligt 11 §.
Till böter döms den som genom oriktiga uppgifter uppsåtligen föran-
leder att någon som bedriver kreditupplysningsverksamhet, i annat fall
än som avses i 9 § andra meningen, lämnar ut en kreditupplysning utan
att ha grund till detta enligt 9 §. Till samma straff döms den som
genom att utnyttja uppgifter hos någon som bedriver kreditupplys-
ningsverksamhet uppsåtligen bereder sig tillgång till en kreditupplysning
utan att ha grund till detta enligt 9 §. I ringa fall döms dock inte till
ansvar.
Den enda ändringen i paragrafen av någon saklig betydelse är den som
gjorts i punkt 1. Ändringen föranleds av att lagens tillämpningsområde
vidgats så att ytterligare en del företag - bl.a. banker - nu omfattas av
lagens bestämmelser. Vidare har uttrycket personupplysning ersatts med
kreditupplysning till följd av att begreppet personupplysning utmönstrats
ur lagen (jfr författningskommentaren till 2 §). I övrigt har språkliga
ändringar gjorts.
20 § Har kreditupplysningsverksamhet bedrivits av någon som inte haft
rätt till det enligt 3 §, skall register som använts i verksamheten för-
klaras förverkade om det inte är uppenbart obilligt. Detsamma gäller,
om register överlåtits eller upplåtits i strid med 13 § första stycket eller
om vad som bestämts enligt 13 § andra stycket andra meningen inte
följts.
I paragrafen har gjorts en ändring i första meningen till följd av det
utvidgade tillämpningsområdet. Därutöver har endast vissa språkliga
ändringar gjorts.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
2. Föreskrifter som har meddelats av Datainspektionen med stöd av
äldre bestämmelser gäller även efter ikraftträdandet, om inte annat
beslutas av inspektionen.
3. Företag som avses i 3 § andra stycket 1, 2, 4 eller 5 och som vid
lagens ikraftträdande bedriver kreditupplysningsverksamhet får fortsätta
med verksamheten, om företaget inom två månader från lagens ikraft-
trädande anmäler till Datainspektionen att det avser att fortsätta att
bedriva verksamheten.
4. Bestämmelsen i 6 § andra stycket andra meningen gäller även i
fråga om uppgifter om att någon har varit föremål för åtgärder enligt
lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstör-
Prop. 1996/97:65
72
da eller lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utveck- Prop. 1996/97:65
lingsstörda m.fl.
De föreslagna ändringarna i kreditupplysningslagen föreslås träda i kraft
den 1 juli 1997.
I punkten 2 i övergångsbestämmelserna anges att föreskrifter som har
meddelats av Datainspektionen med stöd av äldre bestämmelser gäller
även efter det att de föreslagna bestämmelserna har trätt i kraft. Dessa
föreskrifter blir därmed att jämställa med villkor som meddelas med
stöd av de föreslagna nya bestämmelserna.
Punkten 3 avser sådana banker och andra kreditinstitut som enligt vad
som anges i 3 § andra stycket 1, 2, 4 eller 5 skall ha rätt att bedriva
kreditupplysningsverksamhet med stöd av ett grundläggande svenskt till-
stånd av regeringen eller Finansinspektionen. Vissa av instituten ingår i
dag i den s.k. frikretsen. Sedan denna har avskaffats kommer även
dessa institut att stå under Datainspektionens tillsyn enligt
kreditupplysningslagen. För att dessa företag skall få bedriva
kreditupplysningsverksamhet även efter lagens ikraftträdande krävs att
de anmäler till Datainspektionen att de avser att fortsätta med
verksamheten. Anmälningsförfarandet medför att Datainspektionen får
tillfälle att meddela de villkor som behövs för verksamheten.
I punkten 4 anges att bestämmelsen i 6 § andra stycket andra me-
ningen gäller även i fråga om uppgifter om att någon har varit föremål
för åtgärder enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psy-
kiskt utvecklingsstörda eller lagen (1985:568) om särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. Bakgrunden till denna övergångsbe-
stämmelse är att lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda har upphävts och ersatts först av lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. och därefter av
lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Av
lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. och lagen (1993:388) om
införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade framgår att omsorger med stöd av de äldre lagarna i vissa
fall kan förekomma trots att lagarna numera är upphävda. Övergångs-
bestämmelsen innebär att förbudet mot att i kreditupplysningsamman-
hang använda uppgifter om åtgärder av detta slag fortfarande gäller.
1 kap.
10 §
Enskildas förhållanden till bank får inte obehörigen röjas.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100).
Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som
bryter mot förbudet i första stycket. Detsamma gäller en revisor som
73
bryter mot förbudet i 3 kap. 14 § första stycket att lämna upplysningar Prop. 1996/97:65
om en banks angelägenheter.
I 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) finns bestämmelser som
innebär att vad som gäller om tystnadsplikt enligt första stycket inte
hindrar att uppgifter i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål.
I den föreslagna 5 a § i kreditupplysningslagen anges att vad som gäller
om tystnadsplikt i bankers, kreditmarknadsbolags och värdepappers-
bolags verksamhet inte hindrar att uppgifter om lämnade krediter,
betalningsförsummelser och kreditmissbruk utväxlas för kreditupp-
lysningsändamål inom en krets som utgörs av dessa företag samt sådana
företag som har tillstånd av Datainspektionen enligt 3 § första stycket.
En erinran om denna begränsning av tystnadsplikten har tagits in i
fjärde stycket i förevarande paragraf.
1 kap.
5 §
Enskildas förhållanden till kreditmarknadsbolag får inte obehörigen
röjas.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100).
Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som
bryter mot förbudet i första stycket.
I 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) finns bestämmelser som
innebär att vad som gäller om tystnadsplikt enligt första stycket inte
hindrar att uppgifter i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål.
I fjärde stycket finns en erinran om begränsningen av tystnadsplikten
enligt 5 a § kreditupplysningslagen.
1 kap.
8 §
En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett värdepappersbolag,
vilken i den egenskapen får kunskap om en uppdragsgivares affärs-
förhållanden eller personliga förhållanden, får inte obehörigen röja vad
han har fått veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid med upp-
dragsgivarens intresse.
I 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) finns bestämmelser som
innebär att vad som gäller om tystnadsplikt enligt första stycket inte
hindrar att uppgifter i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål.
I andra stycket finns, på motsvarande sätt som i bestämmelserna om Prop. 1996/97:65
tystnadsplikt i bankrörelselagen och lagen om kreditmarknadsbolag, en
erinran om begränsningen av tystnadsplikten enligt 5 a § kreditupp-
lysningslagen.
75
Utredningen har haft i uppdrag att se över 1973 års kreditupplys-
ningslag (1973:1173). En huvuduppgift för utredningen har varit att
undersöka hur intresset av en effektiv kreditupplysningsverksamhet kan
främjas utan att hänsynen till personlig integritet och sekretess träds för
när. En annan uppgift har varit att pröva i vad mån utvecklingen i fråga
om data- och informationsteknik påkallar ändringar i kreditupplysnings-
lagen.
Utredningen har dessutom haft i uppdrag att undersöka hur den
svenska lagstiftningen skall anpassas till EG:s regler och därutöver i
vilken utsträckning utländska företag bör ges möjlighet att bedriva
kreditupplysningsverksamhet i Sverige.
Den sist nämnda delen av utredningsuppdraget har redovisats i del-
betänkandet (SOU 1992:22) EES-anpassning av kreditupplysningslagen.
Utredningen föreslog där bl.a. att man skulle avskaffa det gällande för-
budet för utlänningar och utländska företag att bedriva kreditupplys-
ningsverksamhet i Sverige. Särskilda bestämmelser föreslogs för det
fallet att ett kreditinstitut från ett annat EES-land än Sverige hade en
hemlandsauktorisation som innefattade rätt att bedriva kreditupp-
lysningsverksamhet. Kreditinstitutet skulle då, utan särskilt tillstånd, få
bedriva sådan verksamhet även i Sverige.
De förslag som utredningen lade fram i delbetänkandet har lagts till
grund för lagstiftning.
I det slutbetänkande som nu läggs fram föreslår utredningen en rad
nya ändringar i kreditupplysningslagen. Ändringsförslagen berör bl.a.
lagens tillämpningsområde, vilka uppgifter om fysiska personer som bör
få förekomma i kreditupplysningssammanhang och rätten till insyn i
kreditupplysningsföretagens verksamhet. Utredningen lägger också fram
förslag som är avsedda att stärka konkurrensen på kreditupplysnings-
området.
För närvarande är det bortåt trettio företag som bedriver kreditupp-
lysningsverksamhet i Sverige. Marknaden domineras av två företag,
Upplysningscentralen (UC), som ägs av bankerna, och Soliditet, som
ingår i den internationella Dun & Bradstreet-koncemen.
Kreditupplysningsverksamhet bedrivs till stor del med hjälp av
automatisk databehandling. Det innebär att kreditupplysningsföretagen
är skyldiga att följa inte bara kreditupplysningslagen utan också
datalagen. Utredningen anser det emellertid önskvärt att kreditupplys-
ningslagen så fullständigt som möjligt reglerar vad som skall gälla på
kreditupplysningsområdet. Utredningen förordar därför att det tas in
vissa bestämmelser om datahantering i kreditupplysningslagen,
motsvarande en del av de föreskrifter som för närvarande finns i
datalagen.
Kreditupplysningslagen innehåller i dag regler om en s.k. frikrets.
Kreditupplysningar som förmedlas inom denna krets faller utanför
76
lagens föreskrifter. Till frikretsen hör främst banker och vidare sådana
kreditupplysningsföretag som står under Finansinspektionens tillsyn,
dvs. i praktiken UC. Andra kreditupplysningsföretag, t.ex. Soliditet,
står utanför frikretsen. Detsamma gäller finansbolagen.
Intresset av att åstadkomma ett gott integritetsskydd talar för att kre-
ditupplysningslagen får en så generell tillämpning som möjligt. Behålls
frikretsen, kommer en stor del av kreditupplysningsverksamheten att
falla utanför lagens skyddssystem. Under senare år har allt fler typer av
kreditinstitut kommit att ingå i frikretsen, och dess omfång kommer att
öka ytterligare, om finansbolagen - eller i framtiden kreditmarknadsbo-
lagen - i enlighet med sina önskemål inkluderas.
Utredningen föreslår att man slopar systemet med en frikrets och låter
kreditupplysningslagen gälla beträffande alla företag som bedriver
kreditupplysningsverksamhet. I den mån det behövs speciella regler för
banker och andra kreditinstitut, kan detta åstadkommas inom ramen för
kreditupplysningslagen.
De största kreditupplysningsföretagen för i dag register över en
mycket stor del av den svenska befolkningen. Uppgifter samlas in och
lagras oavsett om de behövs med anledning av en aktuell kreditprövning
eller ej. Utredningen diskuterar om man inte, för att stärka
integritetsskyddet, bör begränsa den nuvarande registreringsverksam-
heten och exempelvis införa ett krav på samtycke från den enskilde för
att han eller hon skall kunna registreras. Utredningen har emellertid
kommit fram till att ett sådant system, liksom andra liknande inskränk-
ningar i registreringen av uppgifter, skulle innebära så stora praktiska
problem att de inte bör genomföras.
Kreditupplysningslagen innehåller för närvarande en rad bestämmelser
som begränsar möjligheterna att använda känsliga uppgifter i kreditupp-
lysningssammanhang. Så t.ex. råder ett principiellt förbud mot att ta in
uppgifter om brottslighet och om sjukdom, hälsotillstånd m.m. i kredit-
upplysningar. Utredningen föreslår att detta förbud behålls i stort sett
oförändrat. Den nuvarande möjligheten för Datainspektionen att ge dis-
pens från förbudet tas emellertid bort.
Enligt vad som har kommit fram under utredningsarbetet är det av
stort intresse för olika kreditgivare att få reda på vad den som ansöker
om en kredit har för kreditengagemang. För närvarande utväxlas
uppgifter om kreditengagemang enbart inom en sluten användarkrets,
som består av banker och finansbolag. Förmedlingen av uppgifterna
sker via UC. Andra kreditupplysningsföretag, t.ex. Soliditet, har inte
tillgång till uppgifterna. Vidare gäller till följd av avtal som har ingåtts
mellan bankerna och finansbolagen samt UC att information om
kreditengagemang inte får spridas till företag utanför den sluma
användarkretsen. Kreditgivare inom t.ex. handeln kan alltså inte få del
av uppgifterna.
Det angivna systemet beträffande förmedling av uppgifter om kredit-
engagemang grundar sig på hänsyn till bank- och finansbolagssekre-
tessen. Utredningen har emellertid funnit att man - utan att sekretess-
hänsynen alltför mycket äventyras - bör kunna låta en större krets av
företag få del av informationen. För detta talar intresset av att få till
Prop. 1996/97:65
Bilaga 1
stånd en effektiv kreditupplysningsverksamhet. Ett förfarande som
innebär att UC men inte andra kreditupplysningsföretag får information
om kreditengagemang torde också stå i strid mot den nya konkurrens-
lagen.
Utredningen föreslår att det i kreditupplysningslagen förs in en be-
stämmelse om att reglerna om banksekretess m.m. inte hindrar att
uppgifter om lämnade krediter utväxlas inom en krets som utgörs av
banker och andra kreditinstitut samt kreditupplysningsföretag. Det
föreslås inte någon regel om skyldighet för kreditinstituten att lämna ut
den berörda informationen. Utredningen förutsätter emellertid att alla
kreditupplysningsföretag i fortsättningen skall behandlas lika och att
alltså inte bara UC skall få del av uppgifter om kreditengagemang.
Utredningen anser att kreditinstituten liksom hittills bör kunna träffa
avtal om begränsningar i kreditupplysningsföretagens rätt att utnyttja
den erhållna informationen.
För närvarande gäller vissa inskränkningar i kreditupplysningsföre-
tagens möjligheter att ta in uppgifter om betalningsförsummelser i
kreditupplysningar om privatpersoner. Det skall i princip vara fråga om
betalningsförsummelser som har slagits fast av domstol. I utredningsför-
slaget kvarstår dessa regler i stort sett oförändrade. Utredningen
föreslår emellertid en kompletterande regel om att kredit-upplysningar
om privatpersoner inte får innehålla uppgifter om kreditmissbruk i
andra fall än då krediten har lämnats av en bank eller ett annat
kreditinstitut och missbruket är gravt. Uppgifter om betalningsför-
summelser och kreditmissbruk föreslås - på samma sätt som har
föreslagits beträffande uppgifter om kreditengagemang - utan hinder av
sekretess kunna utväxlas inom en krets som utgörs av banker och andra
kreditinstitut samt kreditupplysningsföretag.
I linje med vad som för närvarande gäller enligt datalagen förordar ut-
redningen att det i kreditupplysningslagen förs in en allmän
bestämmelse om att uppgifter om fysiska personer skall gallras ut ur
kreditupplysningsregister, när uppgifterna inte längre behövs med
hänsyn ti'l ändamålet med registret. Den nuvarande regeln om att
kreditupplysningar om privatpersoner inte får innehålla uppgifter om
ekonomiska förhållanden m.m. som är äldre än tre år behålls
oförändrad.
Utredningen föreslår att var och en, på samma sätt som i dag, skall ha
rätt att mot skälig avgift få besked om de uppgifter som finns lagrade
om honom hos ett kreditupplysningsföretag. Beskedet skall innehålla
information om från vilken källa uppgifterna har hämtats. I enlighet
med vad som nu föreskrivs i datalagen skall fysiska personer kunna få
besked kostnadsfritt en gång per år.
När en kreditupplysning om en privatperson lämnas ut, skall, enligt
kreditupplysningslagens nuvarande regler, den som avses med upplys-
ningen samtidigt och kostnadsfritt få ett skriftligt meddelande om de
uppgifter, omdömen och råd som upplysningen innehåller om honom
(kreditupplysningskopia). Den omfrågade skall också underrättas om
vem som har begärt upplysningen (beställaruppgift). En person som är
näringsidkare eller på annat sätt knuten till ett företag har en motsva-
Prop. 1996/97:65
Bilaga 1
rande rätt att få besked om vilka faktiska uppgifter som har lämnats om
honom. Han har däremot inte rätt att få veta vilka omdömen och råd
som har lämnats och han har inte heller rätt att få någon
beställaruppgift.
Under utredningsarbetet har framkommit att det ofta är en källa till
irritation att näringsidkare omffågas utan att de kan få veta vem be-
ställaren är. En rätt för näringsidkare att erhålla beställaruppgift har,
konstaterar utredningen, bl.a. den fördelen att de liksom privatpersoner
får möjlighet att rätta felaktiga och missvisande uppgifter direkt hos
beställaren.
Mot bakgrund av det anförda förordar utredningen att näringsidkare
och näringsanknutna fysiska personer skall få samma rätt till kreditupp-
lysningskopior och beställaruppgifter som privatpersoner. När det gäller
juridiska personer föreslås inte några motsvarande regler.
För närvarande gäller som huvudregel att kreditupplysningsverksamhet
får bedrivas bara efter tillstånd av Datainspektionen. Utredningen före-
slår att tillståndskravet behålls och att Datainspektionen skall stå kvar
som tillståndsmyndighet. Banker och andra kreditinstitut skall dock
kunna bedriva kreditupplysningsverksamhet utan tillstånd från Data-
inspektionen, om de enligt sitt grundläggande tillstånd har rätt att be-
driva sådan verksamhet.
Datainspektionen föreslås också få huvudansvaret för tillsynen på
kreditupplysningsområdet. Tillsynsansvaret beträffande banker och
andra kreditinstitut skall dock även i fortsättningen att ligga hos Finans-
inspektionen då det gäller dessa instituts kreditupplysningsverksamhet.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 1
79
Härigenom föreskrivs i fråga om kreditupplysningslagen (1973:1173)
dels att 17 a § i paragrafens lydelse enligt lagen (1992:1616) om
ändring i kreditupplysningslagen skall betecknas 18 § och ha följande
lydelse,
dels att 1 och 3 §§ i dess lydelse enligt lagen (1992:1616) om ändring
i kreditupplysningslagen skall ha följande lydelse,
dels att 2, 4-11, 13-20, 22 och 23 §§ samt rubriken före 5 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 5a och 18 a §§, av
följande lydelse,
dels att närmast före 6, 7, 8, 9, 10, 13, 14 och 23 §§ skall införas nya
rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:65
Bilaga 2
Inledande bestämmelser
1 §
Denna lag gäller kreditupplysningsverksamhet som innebär att någon,
utom i enstaka fall, lämnar kreditupplysningar mot ersättning eller som
ett led i näringsverksamhet. Lagen gäller också annan kreditupp-
lysningsverksamhet, om den är av större omfattning.
Lagen omfattar inte förmedling
av kreditupplysningar inom en
krets som utgörs av Sveriges
riksbank och sådana kreditinrätt-
ningar eller för kreditupplysnings-
verksamhet inrättade företag som
står under Finansinspektionens
tillsyn och inte är kreditmarknads-
bolag enligt lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag.
Lagen gäller inte heller förmed-
ling av kreditupplysningar mellan
företag inom samma koncern.
1 lagen avses med
kreditupplysning: uppgift, omdöme
eller råd som lämnas till ledning
för bedömning av annans kredit-
värdighet eller vederhäftighet i
I lagen avses med kreditupplys-
ning uppgift, omdöme eller råd
som lämnas till ledning för motta-
garens bedömning för egen del av
annans kreditvärdighet eller ve-
derhäftighet i övrigt i ekonomiskt
hänseende.
Med näringsidkare avses i lagen
även sådana fysiska personer som,
utan att vara näringsidkare, har
ett sä väsentligt inflytande i en
viss näringsverksamhet att upp-
gifter om deras egna förhållanden
behövs för att belysa verksam-
hetens ekonomiska ställning.
§
Lagen gäller inte när en myn-
dighet lämnar ut uppgifter med
stöd av lag, förordning eller
särskilt beslut av regeringen eller
myndighet som regeringen har
övrigt i ekonomiskt hänseende,
personupplysning:kreditupplysning
om annan enskild person än den
som är näringsidkare eller annars
har så väsentligt inflytande i viss
näringsverksamhet att uppgift om
hans egna förhållanden behövs för
att belysa verksamhetens ekono-
miska ställning.
bestämt.
Lagen omfattar inte heller
förmedling av uppgifter mellan
företag inom samma koncern utom
i sådana fall då det företag som
lämnar uppgifterna har tillstånd
enligt 3 § första stycket att bedriva
kreditupplysningssverksamhet.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 2
Tillstånd m.m
Kreditupplysningsverksamhet får
bedrivas endast efter tillstånd av
datainspektionen.
Något tillstånd behövs dock inte
för
1. ett utländskt bankföretag som
driver verksamhet med stöd av
1 kap. 5 § bankrörelselagen
(1987:617), om kreditupplysnings-
verksamhet omfattas av det i hem-
landet meddelade tillståndet att
driva bankrörelse,
2. ett utländskt kreditinstitut som
driver verksamhet med stöd av
2 kap. 9 § lagen (7992.- 1610) om
kreditmarknadsbolag, om kredit-
upplysningsverksamhet omfattas av
det i hemlandet meddelade tillstån-
det att driva finansieringsverksam-
het.
Kreditupplysningsverksamhet får
bedrivas endast efter tillstånd av
Datainspektionen. Tillstånd får
meddelas endast om verksamheten
kan antas bli bedriven på ett sak-
kunnigt och omdömesgillt sätt.
Tillstånd av Datainspektionen
behövs dock inte för följande
kreditinstitut, under förutsättning
att kreditupplysningsverksamhet
omfattas av institutets grundläg-
gande tillstånd, nämligen
1. en bank med svensk oktroj,
2. ett utländskt bankföretag som
har tillstånd att driva verksamhet i
Sverige enligt 1 kap. 4 § bankrö-
relselagen (1987:617),
3. ett utländskt bankföretag som
driver verksamhet i Sverige enligt
1 kap. 5 § bankrörelselagen,
4. ett kreditmarknadsbolag,
5. ett utländskt kreditinstitut som
har tillstånd att driva finansie-
ringsverksamhet i Sverige enligt 2
kap. 8 § lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag eller
6. ett utländskt kreditinstitut som
driver verksamhet i Sverige enligt
2 kap. 9 § lagen om kreditmark-
nadsbolag.
Tillstånd behövs ej för kreditupplysningsverksamhet, i den mån den
bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysning på sådant sätt som
avses i tryckfrihetsförordningen och yttrandeffihetsgrundlagen.
81
6 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 65
Tillstånd att bedriva kreditupp-
lysningsverksamhet får meddelas
endast om verksamheten kan antas
bli bedriven på ett sakkunnigt och
omdömesgillt sätt.
Tillstånd får förenas med före-
skrift om hur verksamheten skall
bedrivas och om skyldighet att an-
mäla ändring av förhållanden som
har haft betydelse för tillståndet.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 2
Datainspektionen får förena till-
stånd enligt 3 § första stycket med
villkor för hur verksamheten skall
bedrivas och om skyldighet att an-
mäla ändring av förhållanden som
har haft betydelse för tillståndet.
Finansinspektionen får meddela
villkor för hur banker och andra
kreditinstitut som avses i 3 §
andra stycket skall bedriva
kreditupplysningsverksamhet.
Verksamhetens bedrivande
m.m.
5
Kreditupplysningsverksamhet
skall bedrivas så att den ej leder
till otillbörligt intrång i personlig
integritet genom innehållet i de
upplysningar som förmedlas eller
på annat sätt eller till att oriktiga
eller missvisande uppgifter lagras
eller lämnas ut.
Automatisk databehandling får an-
vändas i verksamheten. Vidare får
registrering av personnummer ske.
Den som har rätt att bedriva
kreditupplysningsverksamhet är
ansvarig för databehandlingen och
skall vidta lämpliga tekniska och
organisatoriska säkerhetsåtgärder
för att hindra att behandlingen
sker på ett otillåtet sätt och att
uppgifterna utsätts för otillåten
insyn.
1 fråga om fysiska personer
gäller att uppgifter, omdömen och
råd får samlas in, lagras och läm-
nas ut i kreditupplysningsverk-
samhet endast om det är påkallat
Allmänt om kreditupplysningsverk-
samhet
§
Kreditupplysningsverksamhet
skall bedrivas så att den inte leder
till otillbörligt intrång i personlig
integritet eller till att oriktiga eller
missvisande uppgifter lagras eller
lämnas ut.
av kreditupplysningsändamål och
med de begränsningar i övrigt som
följer av denna lag eller av villkor
som har meddelats med stöd av la-
gen.
5a$
Vad som gäller om sekretess i
bankers och andra kreditinstituts
verksamhet hindrar inte att uppgif-
ter om lämnade krediter och om
betalningsförsummelser och kredit-
missbruk utväxlas för kreditupplys-
ningsändamål inom en krets som
utgörs av sådana banker och
andra kreditinstitut samt kredit-
upplysningsföretag som avses i
3 §.
7 fråga om användningen av
uppgifter om betalningsförsum-
melser och kreditmissbruk finns
ytterligare bestämmelser i 7 §.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 2
Vissa känsliga uppgifter
Uppgift om någons politiska
eller religiösa uppfattning, ras
eller hudfärg får icke insamlas,
lagras eller vidarebefordras i
kreditupplysningsverksamhet.
Uppgift om att någon misstänks
eller har dömts för brott eller har
avtjänat straff eller undergått
annan påföljd för brott eller har
varit föremål för åtgärd enligt
socialtjänstlagen (1980:620), lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbruka-
re i vissa fall, lagen (1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård, lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård, lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt ut-
vecklingsstörda, 11-14 §§ polisla-
gen (1984:387), lagen (1976:511)
om omhändertagande av berusade
Uppgift om en persons ras, et-
niska ursprung, politiska upp-
fattning, religiösa eller filosofiska
övertygelse, sjukdom, häl-
sotillstånd och liknande eller
sexualliv får inte samlas in, lagras
eller lämnas ut i kreditupplys-
ningsverksamhet. Detta gäller
även uppgift om att någon
misstänks eller har dömts för brott
eller har avtjänat straff eller
undergått annan påföljd för brott
eller har varit föremål för åtgärd
enligt socialtjänstlagen (1980:620),
lagen (1990:52) med särskilda be-
stämmelser om vård av unga,
lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, lagen
(1967:940) angående omsorger om
personer m.m. eller utlännings-
lagen (1989:529) får ej utan med-
givande av datainspektionen in-
samlas, lagras eller vidarebeford-
ras i kreditupplysningsverksamhet.
Detsamma gäller uppgift om
sjukdom, hälsotillstånd eller lik-
nande.
vissa psykiskt utvecklingsstörda, Prop. 1996/97:65
11-14 §§ polislagen (1984:387), Bilaga 2
lagen (1976:511) om omhänderta-
gande av berusade personer m.m.
eller utlänningslagen (1989:529).
Medgivande som avses i andra
stycket får lämnas endast om syn-
nerliga skäl föreligger.
Vad som anges i andra stycket
utgör ej hinder för att uppgift om
näringsförbud insamlas, lagras
eller vidarebefordras i kreditupp-
lysningsverksamhet .
Vad som anges i första stycket
utgör ej hinder för att uppgift om
betalningsförsummelse, kreditmiss-
bruk eller näringsförbud samlas
in, lagras eller lämnas ut i kredit-
upplysningsverksamhet .
Uppgifter om betalningsförsum-
melse m.m.
Personupplysning får ej innehålla
uppgift om annan betalningsför-
summelse än sådan som fastslagits
genom domstols eller annan myn-
dighets avgörande eller åtgärd
eller som lett till betalningsinstäl-
lelse, konkursansökan eller
ackord.
Regeringen eller, efter regering-
ens bestämmande, datainspek-
tionen får föreskriva undantag från
bestämmelserna i första stycket,
om det finns särskilda skäl.
Kreditupplysningar om fysiska
personer som inte är näringsidkare
får inte innehålla uppgift om
andra betalningsförsummelser än
sådana som
1. har fastslagits genom dom-
stols eller annan myndighets
avgörande eller åtgärd eller
2. har lett till betalningsinställel-
se, konkursansökan eller ackord.
En kreditupplysning som avses i
första stycket får inte heller inne-
hålla uppgift om kreditmissbruk,
utom då krediten har lämnats av
en bank eller ett annat kreditin-
stitut och missbruket är gravt. Fi-
nansinspektionen får meddela när-
mare föreskrifter om i vilka fall ett
sådant missbruk är att anse som
gravt.
Datainspektionen eller, såvitt
gäller banker och andra kreditin-
stitut, Finansinspektionen får
föreskriva undantag från bestäm-
melserna i första och andra styck-
ena, om det finns särskilda skäl.
84
Uppgift som enligt det sagda ej Uppgift som enligt det sagda ej Prop. 1996/97:65
får lämnas ut får icke heller lag- får lämnas ut får inte heller lagras Bilaga 2
ras. i register som används i kreditupp-
lysningsverksamhet.
Äldre uppgifter
Personupplysning får ej innehålla
uppgift om omständighet eller
förhållande som är av betydelse
för bedömningen av någons veder-
häftighet i ekonomiskt hänseende,
om tre år förflutit från utgången
av det år då omständigheten in-
träffade eller förhållandet upp-
hörde. Uppgift som enligt det
sagda ej får lämnas ut skall efter
den angivna tiden gallras ut ur re-
gister som används i kreditupp-
lysningsverksamhet. Gallringen
skall göras så snart det kan ske
och i vart fall innan upplysning
lämnas om den som uppgiften
avser.
Uppgifter om fysiska personer i
register som används i kreditupp-
lysningsverksamhet skall gallras ut
ur registret när de inte längre
behövs med hänsyn till ändamålet
med registret.
Kreditupplysningar om fysiska
personer som inte är näringsidkare
får inte innehålla uppgift om om-
ständighet eller förhållande som är
av betydelse för bedömningen av
personens vederhäftighet i ekono-
miskt hänseende, om tre år för-
flutit från utgången av det år då
omständigheten inträffade eller
förhållandet upphörde. Uppgift
som inte får lämnas ut skall efter
den angivna tiden gallras ut ur
register som används i kreditupp-
lysningsverksamhet. Gallringen
skall göras så snart det kan ske
och i vart fall innan upplysning
lämnas om den som uppgiften
avser.
Utlämnande av kreditupplys-
ningar
9§
Personupplysning får ej lämnas
ut, om det finns anledning anta att
upplysningen kommer att använ-
das av någon annan än den som på
grund av ingånget eller ifrågasatt
kreditavtal eller av liknande anled-
ning har behov av upplysningen.
Vad nu sagts gäller ej offentlig-
görande av personupplysning på
sådant sätt som avses i tryckfri-
Kreditupplysningar om fysiska
personer som inte är näringsidkare
får inte lämnas ut, om det finns
anledning anta att upplysningen
kommer att användas av någon
annan än den som på grund av
ingånget eller ifrågasatt kreditavtal
eller av liknande anledning har
behov av upplysningen. Vad som
nu sagts gäller inte offentliggöran-
85
hets förordningen och yttrandefri- de av kreditupplysning på sådant Prop. 1996/97:65
hetsgrundlagen. sätt som avses i tryckfrihetsförord- Bilaga 2
ningen och yttrandefrihetsgrund-
lagen.
Insyn och rättelse
10 §
Var och en har rätt att mot skä-
lig avgift hos den som bedriver
kreditupplysningsverksamhet få
skriftligt besked om huruvida det i
verksamheten finns uppgifter
lagrade om honom och, om det
finns sådana uppgifter, vad de har
för innehåll.
Var och en har rätt att mot skä-
lig avgift hos den som bedriver
kreditupplysningsverksamhet få
skriftligt besked om huruvida det i
verksamheten finns uppgifter
lagrade om honom och, om det
finns sådana uppgifter, varifrån de
inhämtats och vad de har för
innehåll. En fysisk person har rätt
till kostnadsfritt besked en gång
om året.
Begäran från en fysisk person
om besked enligt första stycket
skall framställas skriftligen och
vara egenhändigt undertecknad.
Besked enligt första stycket skall
lämnas senast en månad efter det
att begäran har gjorts.
11 §
När personupplysning lämnas,
skall den som avses med upp-
lysningen samtidigt och kostnads-
fritt tillställas ett skriftligt med-
delande om de uppgifter, om-
dömen och råd som upplysningen
innehåller rörande honom och om
vem som har begärt upplysningen.
När annan kreditupplysning
rörande enskild person lämnas,
skall den som avses med upplys-
ningen samtidigt och kostnadsfritt
tillställas ett skriftligt meddelande
om de uppgifter som upplysningen
innehåller rörande honom.
Första och andra styckena gäller
ej kreditupplysning som lämnas
genom offentliggörande i tryckt
skrift eller annan skrift som avses
i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförord-
När en kreditupplysning om en
fysisk person lämnas ut, skall den
som avses med upplysningen sam-
tidigt och kostnadsfritt tillställas
ett skriftligt meddelande om de
uppgifter, omdömen och råd som
upplysningen innehåller rörande
honom och om vem som har
begärt upplysningen.
Första stycket gäller inte kre-
ditupplysning som lämnas genom
offentliggörande i tryckt skrift
eller arman skrift som avses i
1 kap. 5 § tryckfrihetsförordning-
86
ningen. en eller sådant offentliggörande
som avses i 1 kap. 1 § yttrande-
frihets grundlagen .
12 §
Förekommer anledning till misstanke att en uppgift i kreditupplysning
som lämnats under den senaste tolvmånadersperioden eller i register
som används i kreditupplysningsverksamhet är oriktig eller missvisande,
skall den som bedriver verksamheten utan dröjsmål vidta skäliga
åtgärder för att utreda förhållandet.
Visar sig uppgiften vara oriktig eller missvisande, skall den, om den
förekommer i register, rättas, kompletteras eller uteslutas ur registret.
Har uppgiften tagits in i en kreditupplysning som lämnats på annat sätt
än som avses i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen,
skall rättelse eller komplettering så snart det kan ske tillställas var och
en som under den senaste tolvmånadersperioden fått del av uppgiften.
Har uppgiften under den senaste tolvmånadersperioden lämnats i
periodisk skrift eller i en kreditupplysningsverksamhet som bedrivs
genom återkommande offentliggöranden enligt yttrandefrihetsgrund-
lagen, skall rättelse eller komplettering så snart det kan ske införas i ett
följande nummer av skriften eller motsvarande form av offentliggörande
enligt yttrandefrihetsgrundlagen. Vad som sägs i detta stycke gäller
dock icke, om uppgiften uppenbarligen saknar betydelse för
bedömningen av vederbörandes vederhäftighet i ekonomiskt hänseende.
Har en fråga om rättelse eller liknande åtgärd tagits upp efter fram-
ställning från den som uppgiften avser, skall denne kostnadsfritt under-
rättas om huruvida sådan åtgärd vidtagits.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 2
Överlåtelse och upplåtelse av
register
13 §
Register som används i kredit-
upplysningsverksamhet får över-
låtas eller upplåtas till annan
endast efter medgivande av
Datainspektionen.
Den som upphör att bedriva kre-
ditupplysningsverksamhet eller
som avser att flytta sådan verk-
samhet till ett annat land eller att
kassera ett register som används i
sådan verksamhet skall anmäla
detta till datainspektionen.
Inspektionen föreskriver i sådana
Register som används i kredit-
upplysningsverksamhet får över-
låtas eller upplåtas till annan
endast efter medgivande av
Datainspektionen eller, såvitt
gäller kreditupplysningsregister
som förs av banker och andra
kreditinstitut, Finansinspektionen.
Den som upphör att bedriva kre-
ditupplysningsverksamhet eller
som avser att flytta sådan verk-
samhet till ett annat land eller att
kassera ett register som används i
sådan verksamhet skall anmäla
detta till Datainspektionen eller,
såvitt gäller banker och andra kre-
|
fall hur det skall förfaras med |
dit institut, Finansinspektionen. Prop. 1996/97:65 Datainspektionen eller Finansin- Bilaga 2 spektionen meddelar i sådana fall |
Tystnadsplikt
14 §
Den som är eller har varit verk-
sam i kreditupplysningsverksamhet
får inte obehörigen röja eller ut-
nyttja vad han till följd därav fått
veta om enskildas personliga för-
hållanden eller om yrkes- eller
affärshemligheter.
Den som är eller har varit verk-
sam i kreditupplysningsverksamhet
får inte obehörigen röja eller ut-
nyttja vad han till följd därav fått
veta om enskildas personliga eller
ekonomiska förhållanden eller om
yrkes- eller affärshemligheter.
Tillsyn m.m.
15 §
Datainspektionen utövar tillsyn Tillsynen över att lagen efterlevs
över efterlevnaden av denna lag. utövas av Datainspektionen såvitt
gäller företag som avses i 3 §
första stycket och av Finansin-
spektionen såvitt gäller företag
som avses i 3 § andra stycket.
Tillsynen skall utövas så, att den icke vållar större kostnad eller
olägenhet än som är nödvändig.
Datainspektionen och Finansin-
spektionen skall samråda i tillsyns-
16
Datainspektionen har rätt att
företa inspektion hos den som
bedriver kreditupplysningsverk-
samhet och att ta del av samtliga
handlingar som rör verksamheten.
Den som bedriver kreditupplys-
ningsverksamhet skall lämna data-
inspektionen de upplysningar om
verksamheten som inspektionen
begär för sin tillsyn.
frågor.
§
Datainspektionen har rätt att
företa inspektion hos den som har
tillstånd enligt 3 § första stycket
att bedriva kreditupplysningsverk-
samhet och att ta del av samtliga
handlingar som rör verksamheten.
Den som har sådant tillstånd
skall lämna Datainspektionen de
upplysningar om verksamheten
som inspektionen begär för sin
tillsyn.
I fråga om banker och andra
kreditinstitut finns bestämmelser
88
om undersökning och skyldighet
att lämna upplysningar i 7 kap.
1 § bankrörelselagen (1987:617)
och 5 kap. 1 § lagen (1992:1610)
om kreditmarknadsbolag.
Bedrivs kreditupplysningsverksamhet genom offentliggörande av
kreditupplysning på sådant sätt som avses i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen skall den som bedriver verksamheten inom en
vecka efter offentliggörandet se till att Datainspektionen kostnadsfritt får
del av det som offentliggjorts.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 2
17 §
Om den som fått tillstånd att
bedriva kreditupplysningsverksam-
het åsidosätter bestämmelse i
denna lag eller en föreskrift som
meddelats med stöd av lagen, får
datainspektionen i mån av behov
ändra föreskrift som tidigare
meddelats eller meddela ny före-
skrift. Om inte rättelse kan åstad-
kommas på något annat sätt, får
datainspektionen återkalla till-
ståndet. Detsamma gäller, om
förutsättningarna för tillståndet i
övrigt inte längre föreligger.
Om den som fått tillstånd enligt
3 § första stycket att bedriva kre-
ditupplysningsverksamhet åsido-
sätter någon bestämmelse i denna
lag eller ett villkor som har med-
delats med stöd av lagen, får
Datainspektionen i mån av behov
ändra ett villkor som tidigare har
meddelats eller meddela ett nytt
villkor. Om inte rättelse kan åstad-
kommas på något annat sätt, får
Datainspektionen återkalla tillstån-
det. Detsamma gäller, om förut-
sättningarna för tillståndet i övrigt
inte längre föreligger.
17 a §
Om ett företag som avses i
3 § andra stycket överträder denna
18 §
Om en bank eller ett annat kre-
ditinstitut åsidosätter bestämmel-
serna i denna lag eller villkor som
har meddelats med stöd av lagen,
får Finansinspektionen i mån av
behov ändra ett villkor som tidiga-
re har meddelats eller meddela ett
nytt villkor.
Om rättelse inte kan åstadkom-
mas på något annat sätt, får Fi-
nansinspektionen, såvitt gäller
sådana banker och andra kreditin-
stitut som avses i 3 § andra stycket
1, 2, 4 eller 5 förbjuda kredit-
institutet att bedriva kreditupplys-
ningsverksamhet.
Om en bank eller ett annat
kreditinstitut som avses i 3 §
lag eller föreskrift som meddelats
med stöd av lagen får Datain-
spektionen förelägga företaget att
vidta rättelse.
Om företaget inte följer före-
läggandet, skall Datainspektionen
underrätta behörig myndighet i
institutets hemland.
Om rättelse ändå inte sker, får
Datainspektionen förbjuda institu-
tet att göra nya åtaganden här i
landet. Innan förbud meddelas
skall inspektionen underrätta
behörig myndighet i institutets
hemland. I brådskande fall får
inspektionen meddela förbud utan
föregående underrättelse till hem-
landsmyndigheten. Denna skall
underrättas så snart det kan ske.
andra stycket 3 eller 6 inte vidtar Prop. 1996/97:65
rättelse, skall Finansinspektionen Bilaga 2
underrätta behörig myndighet i
institutets hemland. Om rättelse
ändå inte sker, får Finansinspek-
tionen förbjuda institutet att göra
nya åtaganden här i landet. Innan
förbud meddelas skall inspektio-
nen underrätta behörig myndighet
i institutets hemland. I brådskande
fall får inspektionen meddela
förbud utan föregående under-
rättelse till hemlandsmyndigheten.
Denna skall underrättas så snart
det kan ske.
18 a §
Regeringen får föreskriva om
skyldighet för den som bedriver
kreditupplysningsverksamhet enligt
3 § första stycket att betala avgift
för Datainspektionens tillsynsverk-
samhet enligt denna lag.
Avgift påförs av Datainspek-
tionen.
Straff och skadestånd m.m.
19 §
Till böter eller fängelse i högst
ett år döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. bedriver kreditupplysnings-
verksamhet utan föreskrivet till-
stånd,
2. bryter mot 6-9 §, 13 § första
stycket eller andra stycket första
meningen eller 16 § tredje stycket,
3. bryter mot föreskrift som
meddelats enligt 4 § andra stycket,
13 § andra stycket andra mening-
en eller 17 §, eller
Till böter eller fängelse i högst
ett år döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. bedriver kreditupplysnings-
verksamhet utan att ha rätt till det
enligt 3 §,
2. bryter mot 6-9 §, 13 § första
stycket eller andra stycket första
meningen eller 16 § fjärde styck-
et,
3. bryter mot ett villkor som
meddelats enligt 4 §, 13 § andra
stycket andra meningen 17 § eller
90
4. lämnar osann uppgift i sådana
fall som avses i 10 § eller 16 §
andra stycket eller i ett meddelan-
de enligt 11 §.
Till böter döms den som genom
oriktiga uppgifter uppsåtligen för-
anleder att någon som bedriver
kreditupplysningsverksamhet, i
annat fall än som aves i 9 § andra
meningen, lämnar ut en person-
upplysning utan att ha grund till
detta enligt 9 §. Till samma straff
döms den som genom att utnyttja
uppgifter hos någon som bedriver
kreditupplysningsverksamhet upp-
såtligen bereder sig tillgång till en
personupplysning utan att ha grund
till detta enligt 9 §. I ringa fall
döms dock inte till ansvar.
18 § första stycket, eller
4. lämnar osann uppgift i sådana
fall som avses i 10 § första stycket
eller 16 § andra stycket eller i ett
meddelande enligt 11 §.
Till böter döms den som genom
oriktiga uppgifter uppsåtligen för-
anleder att någon som bedriver
kreditupplysningsverksamhet, i
annat fall än som aves i 9 § andra
meningen, lämnar ut en kreditupp-
lysning utan att ha grund till detta
enligt 9 §. Till samma straff döms
den som genom att utnyttja
uppgifter hos någon som bedriver
kreditupplysningsverksamhet upp-
såtligen bereder sig tillgång till en
kreditupplysning utan att ha grund
till detta enligt 9 §. I ringa fall
döms dock inte till ansvar.
Den som har överträtt ett
vitesföreläggande som har med-
delats enligt 22 § får inte dömas
till straff för en handling som om-
fattas av förbudet.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 2
20 §
Har kreditupplysningsverksam-
het bedrivits utan föreskrivet till-
stånd, skall register som använts i
verksamheten förklaras förverkat,
om det ej är uppenbart obilligt.
Detsamma gäller, om register
överlåtits eller upplåtits i strid
med 13 § första stycket eller om
föreskrift som meddelats enligt
13 § andra stycket andra
meningen ej följts.
Har kreditupplysningsverksam-
het bedrivits utan föreskrivet till-
stånd, skall register som använts i
verksamheten förklaras förverkat,
om det ej är uppenbart obilligt.
Detsamma gäller, om register
överlåtits eller upplåtits i strid
med 13 § första stycket eller om
villkor som meddelats enligt 13 §
andra stycket andra meningen ej
följts.
21 §
Den som bedriver kreditupplysningsverksamhet skall ersätta skada
som till följd av verksamheten tillfogas någon genom otillbörligt intrång
i hans personliga integritet eller genom att oriktig uppgift lämnas om
honom, om icke den som bedriver verksamheten kan visa att tillbörlig
omsorg och varsamhet iakttagits. Vid bedömande om och i vad mån
skada har uppstått tages hänsyn även till lidande och andra om-
ständigheter av arman än rent ekonomisk betydelse.
22 §
Om den som bedriver kreditupp-
lysningsverksamhet inte fullgör
vad som åligger honom enligt 10,
11 eller 12 §, får datainspektionen
förelägga vite. Detsamma gäller,
om den som bedriver sådan verk-
samhet underlåter att lämna till-
gång till handling eller att lämna
upplysning i fall som avses i 16 §
första eller andra stycket.
Om den som bedriver kreditupp-
lysningsverksamhet åsidosätter
vad som åligger honom enligt
denna lag eller villkor som har
meddelats med stöd av lagen får
Datainspektionen eller, såvitt
gäller banker och andra kreditin-
stitut, Finansinspektionen för att få
rättelse till stånd förelägga den
som bedriver verksamheten vite.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 2
Överklagande
23
Talan mot datainspektionens
beslut föres hos regeringen genom
besvär. Justitiekanslern får föra
talan för att tillvarataga allmänna
intressen.
§
Datainspektionens och Finans-
inspektionens beslut enligt denna
lag får överklagas till länsrätten.
Justitiekanslern får föra talan för
att ta tillvara allmänna intressen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Föreskrifter som har meddelats av Datainspektionen med stöd av äldre
bestämmelser gäller, om inte annat beslutas av inspektionen, även efter
ikraftträdandet, dock längst till utgången av juni 1995.
92
Efter remiss har yttranden över betänkandet (SOU 1973:110) Integritet
och effektivitet på kreditupplysningsområdet avgetts av Sveriges riks-
bank, Justitiekanslern, Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i
Stockholm, Länsrätten i Stockholms län, Domstolsverket, Data-
inspektionen, Kommerskollegium, Riksgäldskontoret, Finansinspektio-
nen, Riksskatteverket, Närings- och teknikutvecklingsverket, Konkur-
rensverket, Konsumentverket, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds
universitet, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska
Bankföreningen, Finansbolagens Förening, Sveriges Industriförbund,
Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Före-
tagarnas Riksorganisation, Kooperativa Förbundet, Svenska Petroleum-
institutet, Sveriges Försäkringsförbund, Svenska Fondhandlar-
föreningen, Stadshypotek AB, Svenska Handelskammarförbundet,
Sveriges Advokatsamfund, Svenska Inkassoföreningen, Svenska
Kreditmannaföreningen i Stockholm, Upplysningscentralen UC AB och
Dun & Bradstreet Soliditet AB. Vidare har Svenska Postorderföre-
ningen avgett ett yttrande.
Riksskatteverket har bifogat yttranden av Kronofogdemyndigheten i
Jönköpings län och det s.k. INDEX-projektet.
Motorbranschens Riksförbund, Sveriges Allmänna Hypoteksbank,
Svenska Skeppshypotekskassan, Föreningen för Köpmannakonton,
Industrins Finansförening, Sveriges Bankkunders Riksförbund och AB
Svensk Upplysningstjänst har beretts tillfälle att avge yttrande men
avstått från att yttra sig.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 3
93
Härmed föreskrivs1 i fråga om kreditupplysningslagen (1973:1173)2
dels att 17 a § skall upphöra att gälla,
dels att 1-4, 6-9, 11, 15, 17, 19 och 20 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 a och 18 §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:65
Bilaga 4
1 §3
Denna lag gäller kreditupplysningsverksamhet som innebär att någon,
utom i enstaka fall, lämnar kreditupplysningar mot ersättning eller som
ett led i näringsverksamhet. Lagen gäller också annan kreditupp-
lysningsverksamhet, om den är av större omfattning.
Lagen omfattar inte förmedling
av kreditupplysningar inom en
krets som utgörs av Sveriges
riksbank och sådana kredit-
inrättningar eller för kreditupplys-
ningsverksamhet inrättade företag
som står under Finansinspek-
tionens tillsyn och inte är kredit-
marknadsbolag enligt lagen
(1992:1610) om kreditmarknads-
bolag.
Lagen gäller inte heller förmed-
ling av kreditupplysningar mellan
företag inom samma koncern.
I lagen avses med kreditupplys-
ning: uppgift, omdöme eller råd
Lagen gäller inte när en myndig-
het lämnar ut uppgifter med stöd
av lag, förordning eller ett särskilt
beslut av regeringen eller en myn-
dighet som regeringen har
bestämt.
Lagen gäller inte heller för för-
medling av kreditupplysningar
mellan företag inom samma kon-
cern, utom när upplysningen
lämnas av ett företag som har
tillstånd av Datainspektionen
enligt 3 § första stycket.
§
Med kreditupplysning avses i
denna lag uppgifter, omdömen
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995
om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter
och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT nr L 281, 23.11.1995, s. 31,
Celex 395L0046).
2 Lagen omtryckt 1981:737.
Senaste lydelse 1992:1616.
94
som lämnas till ledning för be-
dömning av annans kreditvärdig-
het eller vederhäftighet i övrigt i
ekonomiskt hänseende, person-
upplysning: kreditupplysning om
annan enskild person än den som
är näringsidkare eller annars har
så väsentligt inflytande i viss
näringsverksamhet att uppgift om
hans egna förhållanden behövs för
att belysa verksamhetens ekono-
miska ställning.
eller råd som lämnas till ledning
för bedömning av någon annans
kreditvärdighet eller vederhäftig-
het i övrigt i ekonomiskt hän-
seende. Uppgifter, omdömen eller
råd som lämnas till någon för att
användas i dennes kreditupplys-
ningsverksamhet anses dock inte
som kreditupplysning.
Med näringsidkare avses i denna
lag även den som, utan att driva
näringsverksamhet, har ett så
väsentligt inflytande i en viss verk-
samhet att uppgifter om hans egna
förhållanden behövs för att belysa
verksamhetens ekonomiska ställ-
ning.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 4
3 §4
Kreditupplysningsverksamhet får
Datainspektionen.
Något tillstånd behövs dock inte
för
1. ett utländskt bankföretag som
driver verksamhet med stöd av
1 kap. 5 § bankrörelselagen
(1987:617), om kreditupplysnings-
verksamhet omfattas av det i hem-
landet meddelade tillståndet att
driva bankrörelse,
2. ett utländskt kreditinstitut som
driver verksamhet med stöd av
2 kap. 9 § lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag, om kredit-
upplysningsverksamhet omfattas av
det i hemlandet meddelade tillstån-
det att driva finansieringsverksam-
het.
bedrivas endast efter tillstånd av
Datainspektionens tillstånd be-
hövs dock inte för följande
företag, om deras grundläggande
tillstånd omfattar kreditupplys-
ningsverksamhet:
1. en svensk bank,
2. ett utländskt bankföretag som
har tillstånd att driva verksamhet i
Sverige enligt 1 kap. 4 § bank-
rörelselagen (1987:617),
3. ett utländskt bankföretag som
driver verksamhet i Sverige enligt
1 kap. 5 § bankrörelselagcn,
4. ett kreditmarknadsbolag,
5. ett utländskt kreditinstitut som
har tillstånd att driva finansie-
ringsverksamhet i Sverige enligt
2 kap. 8 § lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag eller
6. ett utländskt kreditinstitut som
driver verksamhet i Sverige enligt
2 kap. 9 § lagen om kreditmark-
nadsbolag.
Ett företag som avses i andra
stycket 1, 2, 4 eller 5 får börja be-
95
Senaste lydelse 1992:1616.
driva kreditupplysningsverksamhet
två månader efter det att Datain-
spektionen har tagit emot en
anmälan från företaget om att det
avser att bedriva sådan verksam-
het.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 4
Tillstånd behövs inte för kredit-
Tillstånd behövs ej för kredit-
upplysningsverksamhet, i den mån
den bedrivs genom offentliggöran-
de av kreditupplysning på sådant
sätt som avses i tryckfrihetsförord-
ningen och yttrandefrihetsgrund-
lagen.
4§5
Tillstånd att bedriva kreditupplysningsverksamhet får meddelas endast
om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och om-
dömesgillt sätt.
Tillstånd får förenas med före-
skrift om hur verksamheten skall
bedrivas och om skyldighet att an-
mäla ändring av förhållanden som
har haft betydelse för tillståndet.
upplysningsverksamhet, i den mån
den bedrivs genom offentliggöran-
de av kreditupplysning på ett så-
dant sätt som avses i tryckfri-
hetsförordningen eller yttrandefri-
hetsgrundlagen.
Datainspektionen får besluta om
villkor för hur kreditupplysnings-
verksamhet skall bedrivas och om
skyldighet att anmäla ändring av
förhållanden som har betydelse för
rätten att bedriva verksamheten.
5 al
Vad som gäller om sekretess i
bankers, kreditmarknadsbolags
och värdepappersbolags verksam-
het hindrar inte att uppgifter om
lämnade krediter, betalningsför-
summelser och kreditmissbruk ut-
växlas för kreditupplysnings-
ändamål inom en krets som utgörs
av dessa företag samt sådana
företag som har tillstånd av
Datainspektionen enligt 3 § första
stycket.
I den krets som anges i första
stycket ingår även utländska bank-
företag som avses i 1 kap. 4 och
5 ll bankrörelselagen (1987:617),
kreditinstitut som avses i 2 kap. 8
och 9 §§ lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag samt utländ-
ska företag som avses i 1 kap.
96
Senaste lydelse 1992:1110.
3 c § och 2 kap. 7 § lagen Prop. 1996/97:65
(1991:981) om värdepappersrörel- Bilaga 4
se.
Bestämmelser om användningen
av uppgifter om betalningsförsum-
melser och kreditmissbruk finns
även i 7 §.
6 §6
Uppgift om någons politiska
eller religiösa uppfattning, ras
eller hudfärg får icke insamlas,
lagras eller vidarebefordras i
kreditupplysningsverksamhet.
Uppgift om att någon misstänks
eller har dömts för brott eller har
avtjänat straff eller undergått
annan påföljd för brott eller har
varit föremål för åtgärd enligt
socialtjänstlagen (1980:620), lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbruka-
re i vissa fall, lagen (1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård, lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård, lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt ut-
vecklingsstörda, 11-14 §§ polisla-
gen (1984:387), lagen (1976:511)
om omhändertagande av berusade
personer m.m. eller utlänningsla-
gen (1989:529) får ej utan medgi-
vande av datainspektionen insam-
las, lagras eller vidarebefordras i
kreditupplysningsverksamhet. Det-
samma gäller uppgift om sjukdom,
hälsotillstånd eller liknande.
Medgivande som avses i andra
stycket får lämnas endast om syn-
nerliga skäl föreligger.
Vad som anges i andra stycket
utgör ej hinder för att uppgift om
näringsförbud insamlas, lagras el-
Uppgifter om en persons ras,
etniska ursprung, politiska uppfatt-
ning, religiösa eller filosofiska
övertygelse eller sexualliv får inte
samlas in, lagras eller lämnas ut i
kreditupplysningsverksamhet.
Uppgifter om sjukdom, hälsotill-
stånd eller liknande får inte utan
medgivande av Datainspektionen
samlas in, lagras eller lämnas ut i
kreditupplysningsverksamhet. Det-
samma gäller uppgifter om att
någon misstänks eller har dömts
för brott eller har avtjänat straff
eller undergått någon annan
påföljd för brott eller har varit
föremål för någon åtgärd enligt
socialtjänstlagen (1980:620), lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbruka-
re i vissa fall, lagen (1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård, lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård, lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktions-
hindrade, 11-14 §§ polislagen
(1984:387), lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade
personer m.m. eller utlännings-
lagen (1989:529).
Ett medgivande som avses i and-
ra stycket får lämnas endast om
det finns synnerliga skäl.
Vad som anges i andra stycket
hindrar inte att uppgifter om be-
talningsförsummelser, kreditmiss-
6 Senaste lydelse 1991:1959.
7 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 65
97
ler vidarebefordras i kreditupplys-
ningsverksamhet.
7
Personupplysning får inte inne-
hålla uppgift om annan betalnings-
försummelse än sådan som fastsla-
gits genom domstols eller annan
myndighets avgörande eller åtgärd
eller som lett till inledande av
skuldsanering enligt skuldsane-
ringslagen (1994:334) eller till be-
talningsinställelse, konkursansökan
eller ackord. Uppgift som enligt
det sagda inte får lämnas ut får
inte heller lagras.
Regeringen eller, efter regering-
ens bestämmande, datainspek-
tionen får föreskriva undantag från
bestämmelserna i första stycket,
om det finns särskilda skäl.
8
Personupplysning får ej innehålla
uppgift om omständighet eller för-
hållande som är av betydelse för
bedömningen av någons vederhäf-
tighet i ekonomiskt hänseende, om
bruk eller näringsförbud samlas
in, lagras eller lämnas ut i kredit-
upplysningsverksamhet.
§7
Kreditupplysningar om fysiska
personer som inte är näringsidkare
får inte innehålla uppgifter om
andra betalningsförsummelser än
sådana som
1. har slagits fast genom en
domstols eller en annan myndig-
hets avgörande eller åtgärd eller
2. har lett till inledande av skuld-
sanering enligt skuldsanerings-
lagen (1994:334) eller till betal-
ningsinställelse, konkursansökan
eller ackord.
Kreditupplysningar som avses i
första stycket får inte heller inne-
hålla uppgifter om kreditmissbruk,
utom när krediten har lämnats av
ett företag som står under Finans-
inspektionens tillsyn och kredit-
tagaren i avsevärd utsträckning
överskridit gällande kreditgräns
eller på något annat sätt allvarligt
missbrukat krediten.
Om det finns särskilda skäl, får
Datainspektionen besluta om un-
dantag från bestämmelserna i
första och andra styckena.
Uppgifter som enligt bestämmel-
serna i första och andra styckena
inte får lämnas ut får inte heller
lagras i register som används i
kreditupplysningsverksamhet.
§8
Kreditupplysningar om fysiska
personer som inte är näringsidkare
får inte innehålla uppgifter om
omständigheter eller förhållanden
som är av betydelse för bedöm-
Prop. 1996/97:65
Bilaga 4
Senaste lydelse 1994:340.
Senaste lydelse 1981:737.
98
tre år förflutit från utgången av
det år då omständigheten inträffa-
de eller förhållandet upphörde.
Uppgift som enligt det sagda ej
får lämnas ut skall efter den
angivna tiden gallras ut ur register
som används i kreditupplysnings-
verksamhet. Gallringen skall göras
så snart det kan ske och i vart fall
innan upplysning lämnas om den
som uppgiften avser.
9
Personupptysning får ej lämnas
ut, om det finns anledning anta att
upplysningen kommer att använ-
das av någon annan än den som på
grund av ingånget eller ifrågasatt
kreditavtal eller av liknande anled-
ning har behov av upplysningen.
Vad nu sagts gäller ej offentlig-
görande av personupplysning på
sådant sätt som avses i tryckfri-
hetsförordningen och yttrandefri-
hetsgrundlagen.
11
När personupplysning lämnas,
skall den som avses med upplys-
ningen samtidigt och kostnadsiritt
tillställas ett skriftligt meddelande
om de uppgifter, omdömen och
råd som upplysningen innehåller
rörande honom och om vem som
har begärt upplysningen.
När annan kreditupplysning
rörande enskild person lämnas,
skall den som avses med upplys-
ningen samtidigt och kostnadsfritt
ningen av personens vederhäftig-
het i ekonomiskt hänseende, om
tre år förflutit från utgången av
det år då omständigheten inträffa-
de eller förhållandet upphörde.
Uppgifter som inte får lämnas ut
skall efter den angivna tiden
gallras ut ur register som används
i kreditupplysningsverksamhet.
Gallringen skall göras så snart det
kan ske och i vart fall innan en
upplysning lämnas om den som
uppgiften avser.
§9
Kreditupplysningar om fysiska
personer som inte är näringsidkare
får inte lämnas ut, om det finns
anledning att anta att upplysningen
kommer att användas av någon
annan än den som på grund av ett
ingånget eller ifrågasatt kreditavtal
eller av någon liknande anledning
har behov av upplysningen. Vad
som nu har sagts gäller inte
offentliggörande av en kreditupp-
lysning på ett sådant sätt som
avses i tryckfrihetsförordningen
eller yttrandefrihetsgrundlagen.
§10
När en kreditupplysning om en
fysisk person lämnas ut, skall till
den som avses med upplysningen
samtidigt och kostnadsfritt sändas
ett skriftligt meddelande om de
uppgifter, omdömen och råd som
upplysningen innehåller rörande
honom och om vem som har
begärt upplysningen.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 4
9 Senaste lydelse 1991:1563.
10
99
Senaste lydelse 1981:737.
tillställas ett skriftligt meddelande
om de uppgifter som upplysningen
innehåller rörande honom.
Första och andra styckena gäller
ej kreditupplysning som lämnas
genom offentliggörande i tryckt
skrift eller annan skrift som avses
i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförord-
ningen.
17
Om den som fått tillstånd att
bedriva kreditupplysningsverksam-
het åsidosätter någon bestämmelse
i denna lag eller en föreskrift som
meddelats med stöd av lagen, får
Datainspektionen i mån av behov
ändra en föreskrift som tidigare
meddelats eller meddela en ny
föreskrift. Om inte rättelse kan
åstadkommas på något annat sätt,
får Datainspektionen återkalla till-
ståndet. Detsamma gäller, om för-
utsättningarna för tillståndet i öv-
rigt inte längre föreligger.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 4
Detta gäller inte kreditupplys-
ningar som lämnas genom offent-
liggörande på ett sådant sätt som
avses i tryckfrihetsförordningen
eller yttrandefrihetsgrundlagen.
§“
Om den som har rätt att bedriva
kreditupplysningsverksamhet åsido-
sätter en bestämmelse i denna lag
eller ett villkor som har meddelats
med stöd av lagen, får Datain-
spektionen förelägga honom att
vidta rättelse, besluta om att ändra
ett villkor som tidigare meddelats
eller meddela ett nytt villkor.
Om rättelse inte kan åstadkom-
mas på något annat sätt, såvitt
gäller någon som har tillstånd en-
ligt 3 § första stycket, får Data-
inspektionen återkalla tillståndet.
Detsamma gäller, om förut-
sättningarna för tillståndet i övrigt
inte längre föreligger.
Om ett företag som avses i 3 §
andra stycket 1, 2, 4 eller 5 inte
vidtar rättelse, skall Datainspek-
tionen underrätta Finansinspek-
tionen.
Om ett företag som avses i 3 §
andra stycket 3 eller 6 inte vidtar
rättelse, skall Datainspektionen
underrätta den behöriga myn-
digheten i företagets hemland. Om
rättelse ändå inte sker, får Datain-
spektionen förbjuda företaget att
göra nya åtaganden här i landet.
Innan förbud meddelas skall in-
spektionen underrätta den behöri-
ga myndigheten i företagets hem-
land. I brådskande fall får
inspektionen meddela förbud utan
100
ii
Senaste lydelse 1992:1110.
föregående underrättelse till hem-
landsmyndigheten. Denna skall då
underrättas så snart det kan ske.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 4
18 §
Regeringen får föreskriva om
skyldighet för den som bedriver
kreditupplysningsverksamhet att
betala avgift för Datainspektionens
tillsynsverksamhet enligt denna
lag.
Avgift påförs av Datainspektio-
nen.
19
Till böter eller fängelse i högst
ett år döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. bedriver kreditupplysnings-
verksamhet utan föreskrivet till-
stånd,
2. bryter mot 6-9 §, 13 § första
stycket eller andra stycket första
meningen eller 16 § tredje stycket,
3. bryter mot föreskrift som
meddelats enligt 4 § andra stycket,
13 § andra stycket andra mening-
en eller 17 §, eller
4. lämnar osann uppgift i sådana
fall som avses i 10 § eller 16 §
andra stycket eller i ett meddelan-
de enligt 11 §.
Till böter döms den som genom
oriktiga uppgifter uppsåtligen för-
anleder att någon som bedriver
kreditupplysningsverksamhet, i an-
nat fall än som avses i 9 § andra
meningen, lämnar ut en person-
upplysning utan att ha grund till
detta enligt 9 §. Till samma straff
döms den som genom att utnyttja
uppgifter hos någon som bedriver
kreditupplysningsverksamhet upp-
såtligen bereder sig tillgång till en
personupplysning utan att ha grund
till detta enligt 9 §. I ringa fall
§12
Till böter eller fängelse i högst
ett år döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. bedriver kreditupplysnings-
verksamhet utan att ha rätt till det
enligt 3 §,
2. bryter mot 6-9 §§, 13 § första
stycket eller andra stycket första
meningen eller 16 § tredje stycket,
3. bryter mot ett villkor som har
meddelats enligt 4 §, 13 § andra
stycket andra meningen eller 17 §
första stycket, eller
4. lämnar en osann uppgift i
sådana fall som avses i 10 § eller
16 § andra stycket eller i ett med-
delande enligt 11 §.
Till böter döms den som genom
oriktiga uppgifter uppsåtligen för-
anleder att någon som bedriver
kreditupplysningsverksamhet, i an-
nat fall än som avses i 9 § andra
meningen, lämnar ut en kreditupp-
lysning utan att ha grund till detta
enligt 9 §. Till samma straff döms
den som genom att utnyttja upp-
gifter hos någon som bedriver kre-
ditupplysningsverksamhet uppsåt-
ligen bereder sig tillgång till en
kreditupplysning utan att ha grund
till detta enligt 9 §. I ringa fall
12
Senaste lydelse 1981:737.
101
döms dock inte till ansvar.
20
Har kreditupplysningsverksamhet
bedrivits utan föreskrivet tillstånd,
skall register som använts i verk-
samheten förklaras förverkat, om
det ej är uppenbart obilligt. Det-
samma gäller, om register överlå-
tits eller upplåtits i strid med 13 §
första stycket eller om föreskrift
som meddelats enligt 13 § andra
stycket andra meningen ej följts.
döms dock inte till ansvar.
§13
Har kreditupplysningsverksamhet
bedrivits av någon som inte haft
rätt till det enligt 3 §, skall
register som använts i verksam-
heten förklaras förverkade om det
inte är uppenbart obilligt. Detsam-
ma gäller, om register överlåtits
eller upplåtits i strid med 13 §
första stycket eller om villkor som
meddelats enligt 13 § andra
stycket andra meningen inte följts.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 4
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
2. Föreskrifter som har meddelats av Datainspektionen med stöd av
äldre bestämmelser gäller även efter ikraftträdandet, om inte annat
beslutas av inspektionen.
3. Företag som avses i 3 § andra stycket 1, 2, 4 eller 5 och som vid
lagens ikraftträdande bedriver kreditupplysningsverksamhet får fortsätta
med verksamheten, om företaget inom två månader från lagens ikraft-
trädande anmäler till Datainspektionen att det avser att fortsätta att be-
driva verksamheten.
4. Bestämmelsen i 6 § andra stycket första meningen gäller även i
fråga om uppgifter om att någon har varit föremål för åtgärder enligt
lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda eller lagen (1985:568) om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda m.fl.
13
Senaste lydelse 1981:737.
102
Härmed föreskrivs att 1 kap. 10 § bankrörelselagen (1987:617) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
10 §'
Enskildas förhållanden till bank får inte obehörigen röjas.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100).
Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som
bryter mot förbudet i första stycket. Detsamma gäller en revisor som
bryter mot förbudet i 3 kap. 14 § första stycket att lämna upplysningar
om en banks angelägenheter.
I 5 a § kreditupplysningslagen
(1973:1173) finns bestämmelser
som innebär att vad som gäller om
sekretess enligt första stycket inte
hindrar att uppgifter i vissa fall
utväxlas för kreditupplysnings-
ändamål.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
103
Senaste lydelse 1992:1613.
Härmed föreskrivs att 1 kap. 5 § lagen (1992:1610) om kreditmark-
nadsbolag skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
5 §
Enskildas förhållanden till kreditmarknadsbolag får inte obehörigen
röjas.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100).
Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som
bryter mot förbudet i första stycket.
1 5 a § kreditupplysningslagen
(1973:1173) finns bestämmelser
som innebär att vad som gäller om
sekretess enligt första stycket inte
hindrar att uppgifter i vissa fall
utväxlas för kreditupplysnings-
ändamål.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
104
Härmed föreskrivs att 1 kap. 8 § lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
8 §’
En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett värdepappersbolag,
vilken i den egenskapen får kunskap om en uppdragsgivares affärsför-
hållanden eller personliga förhållanden, får inte obehörigen röja vad han
har fått veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid med uppdrags-
givarens intresse.
I 5 a § kreditupplysningslagen
(1973:1173) finns bestämmelser
som innebär att vad som gäller om
sekretess enligt första stycket inte
hindrar att uppgifter i vissa fall
utväxlas för kreditupplysnings-
ändamål.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
105
1 Senaste lydelse 1994:2015.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 5
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-12-06
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet
Johan Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 24 oktober 1996 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),
2. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
3. lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,
4. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementsrådet
Göran Lambertz.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet-,
Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)
1 §
Enligt den föreslagna nya lydelsen av paragrafens andra stycke gäller
lagen inte när en myndighet lämnar ut uppgifter med stöd av lag,
förordning eller ett särskilt beslut av regeringen eller en myndighet som
regeringen har bestämt. Som exempel på fall när undantaget
aktualiseras nämns i författningskommentaren när inskrivnings-
myndigheterna lämnar ut gravationsbevis, kronofogdemyndigheterna
uppgifter ur utsökningsregistret och Patent- och registreringsverket upp-
gifter ur bolagsregistret.
Det har emellertid förekommit att myndigheter sålt personuppgifter
eller sammanställningar av sådana uppgifter utan uttryckligt författ-
ningsstöd. Frågan om behovet av en reglering av detta slags
försäljningar behandlades i prop. 1990/91:60 om offentlighet, integritet
och ADB. Resultatet av lagstiftningsarbetet i den delen blev en ändring
i 7 § första stycket 3 datalagen (1973:289). Ändringen innebär att myn-
digheter inte utan medgivande av den registrerade får försälja uppgifter
ur personregister annat än i enlighet med lag, förordning eller särskilt
beslut av regeringen.
Datalagen är emellertid tillämplig endast på personuppgifter i register
som förs med hjälp av ADB. Det kan tänkas att någon myndighet för
kreditupplysningsändamål säljer sammanställningar av uppgifter som
inte ingår i ett personregister, utan att det föreligger skyldighet att
lämna ut uppgifterna i denna form enligt bestämmelserna om allmänna
handlingars offentlighet. I den mån en sådan försäljning inte har stöd i
en författning eller ett särskilt regeringsbeslut, blir undantaget i det
föreslagna andra stycket av 1 § inte tillämpligt, med följd att myndig-
heten kan bli skyldig att söka tillstånd att bedriva kreditupplysningsverk-
samhet. Detta måste gälla även med avseende på uppgifter av det slag
som enligt det förut anförda är avsedda att omfattas av undantags-
106
bestämmelsen. Att lagens integritetsskyddande bestämmelser blir
tillämpliga i sådana fall är enligt Lagrådets mening rimligt, men det
ligger i sakens natur att vanskliga gränsdragningsfrågor kan uppkomma.
4 §
Bestämmelsen i andra stycket föreslås i lagrådsremissen ändrad dels
genom att ordet "föreskrift" byts ut mot "villkor", dels genom att an-
passning görs med hänsyn till att undantagen enligt 3 § andra stycket
från kravet på särskilt tillstånd av Datainspektionen utökas.
Utbytet av ordet föreskrift motiveras i författningskommentaren med att
Lagrådet i ett annat lagstiftningsärende - hänvisning görs till prop.
1989/90:119 s. 80 - hade förordat att ordet föreskrift i princip används
bara när det är fråga om normgivning. I det åsyftade lagstiftnings-
ärendet, som gällde lagstiftning om övervakningskameror m.m., hade i
lagrådsremissen genomgående använts uttryckssättet att länsstyrelsen
utfärdar föreskrifter, och detta även i fall när det var fråga om villkor
som knöts till tillstånd att använda övervakningskamera och angav vad
tillståndshavaren hade att iaktta i det ena eller andra hänseendet. För
sådant fall förordade Lagrådet att ordet villkor användes i lagtexten i
stället för ordet föreskrift.
Med den nu föreslagna bestämmelsen har avsetts att ge Datainspek-
tionen möjlighet att närmare reglera hur kreditupplysningsverksamhet
skall bedrivas och i vad mån anmälan vid ändrade förhållanden skall
göras dels i samband med att tillstånd till kreditupplysningsverksamhet
beviljas, dels ock fristående från tillståndsförfarandet med avseende på
företag som inte behöver särskilt kreditupplysningstillstånd.
Vad gäller den situationen att reglering skall ske i samband med
tillståndsgivning finns det enligt Lagrådets uppfattning samma skäl som
i ärendet om övervakningskameror att använda uttrycket villkor i stället
för föreskrift. När Datainspektionen fristående från tillståndsgivning
skall kunna besluta om hur kreditupplysningsverksamhet skall bedrivas
m.m. är det inte på samma sätt naturligt att generellt hänföra besluten
till ställningstaganden i särskilt fall, även om ett sådant beslut kan rikta
sig till ett visst företag som gjort anmälan om sin verksamhet och
beslutet kanske har liknande innehåll som villkor som meddelats ett
annat företag i samband med tillståndsgivning. Det ligger i stället
närmare till hands att betrakta bestämmelsen i aktuell del som ett
bemyndigande att besluta om bindande normer av i princip generell
karaktär. För denna normgivningssituation är enligt Lagrådets mening
ordet föreskrift adekvat.
Med utgångspunkt i att den ifrågavarande lagbestämmelsen till viss del
handlar om normgivning blir den inte i föreslagen utformning väl fören-
lig med 8 kap. 11 § regeringsformen, som ju inte ger stöd för
delegation av normgivningsmakt direkt från riksdagen till en förvalt-
ningsmyndighet som lyder under regeringen.
På grund av det anförda förordar Lagrådet att andra stycket i para-
grafen ges ändrad lydelse enligt följande:
"Tillstånd får förenas med villkor för hur kreditupplysningsverksamhet
Prop. 1996/97:65
Bilaga 5
107
skall bedrivas och om skyldighet att anmäla ändring av förhållanden
som har betydelse för rätten att bedriva verksamheten. Regeringen eller,
efter regeringens bestämmande, Datainspektionen får i samma
hänseenden meddela föreskrifter för företag som enligt 3 § andra
stycket får bedriva kreditupplysningsverksamhet utan tillstånd av
inspektionen."
5 a §
I första stycket föreslås en regel enligt vilken den sekretess som gäller i
bankers, kreditmarknadsbolags och värdepappersbolags verksamhet inte
hindrar att uppgifter av visst slag utväxlas för kreditupplysningsändamål
inom en angiven krets. Det får förutsättas att regeln avsetts ta sikte även
på Sveriges riksbank (jfr 1 § andra stycket i nuvarande lydelse). Då
emellertid riksbanken inte är någon bank i den mening som avses i
bankrörelselagen (1987:617), bör riksbanken nämnas särskilt i stycket.
Efter tillkomsten av sekretesslagen (1980:100) har uttrycket "sek-
retess” i lagstiftningssammanhang brukat reserveras för sådan
tystnadsplikt som följer av den lagen medan sådana förbud att röja
uppgifter som gäller endast för enskilda eller för såväl offentliga
funktionärer som enskilda har brukat kallas regler om tystnadsplikt (se
t.ex. prop. 1979/80:2 del A s 403, 487 och 504). Skall denna
terminologi följas bör ordet "sekretess" bytas ut mot "tystnadsplikt".
Lagrådet föreslår med hänvisning till det anförda att första stycket får
följande lydelse:
”Vad som gäller om tystnadsplikt i Sveriges riksbanks samt bankers,
kreditmarknadsbolags och värdepappersbolags verksamhet hindrar inte
att uppgifter om lämnade krediter, betalningsförsummelser och kredit-
missbruk utväxlas för kreditupplysningsändamål inom en krets som
utgörs av dessa inrättningar samt sådana företag som har tillstånd av
Datainspektionen enligt 3 § första stycket. ”
I remissen föreslås att 1 kap. 10 § bankrörelselagen, 1 kap. 5 § lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag och 1 kap. 8 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse kompletteras med en erinran om innehållet i
förevarande paragraf. Eftersom sekretessen i riksbankens verksamhet
följer av sekretesslagen, föreslår Lagrådet att en motsvarande erinran
fogas till 8 kap. 8 § nämnda lag, som är den sekretessbestämmelse för
riksbanken som här närmast är aktuell.
7§
I paragrafens tredje stycke föreslås en motsvarighet till det nuvarande
andra styckets bemyndigande, vilket ger regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, Datainspektionen möjlighet att, om det finns
särskilda skäl, föreskriva undantag från regleringen i första stycket. Den
föreslagna lagbestämmelsen anger att Datainspektionen vid särskilda
skäl får besluta om undantag från bestämmelserna i första och andra
styckena.
I lagrådsremissens allmänna motivering (avsnitt 8.1) diskuteras om
dispensmöjligheten enligt nuvarande andra stycket skall behållas, varvid
övervägandena utmynnar i att detta bör bli fallet. Vad som anförs i
Prop. 1996/97:65
Bilaga 5
108
anslutning därtill och i författningskommentaren ger inte stöd för annat
än att dispensmöjligheten avses skola utnyttjas enligt samma mönster
som hittills, nämligen genom att generella föreskrifter meddelas för
visst eller vissa företag. Det kan inte heller praktiskt sett finnas grund
för antagande att dispensbesluten fortsättningsvis skulle fattas från fall
till fall i det enskilda kreditupplysningsärendet.
Det anförda leder Lagrådet till slutsatsen att den aktuella bestäm-
melsen för att vara förenlig med 8 kap. 11 § regeringsformen (se ovan
under 4 §) liksom hittills bör ha formen av ett bemyndigande för rege-
ringen eller, efter regeringens bestämmande, Datainspektionen att
meddela föreskrifter om undantag. Lagrådet föreslår att bestämmelsen
jämkas i enlighet härmed.
17 §
Om vad Lagrådet förordat under 4 § godtas, bör första stycket komplet-
teras så att också åsidosättande av en föreskrift som har meddelats med
stöd av lagen kan leda till sanktion i form av föreläggande av Data-
inspektionen om rättelse.
19 §
Godtas Lagrådets förslag under 4 § bör första stycket 3. kompletteras så
att även överträdelse av en föreskrift som har meddelats enligt 4 §
andra stycket omfattas av straffbestämmelsen.
Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)
1 kap.
10 §
Under hänvisning till vad Lagrådet anfört vid 5 a § kreditupplysnings-
lagen förordar Lagrådet att i det nya andra stycket ordet ”sekretess”
byts ut mot ”tystnadsplikt”. Alternativt kan orden ”vad som gäller om
sekretess enligt” utgå.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmark-
nadsbolag
1 kap.
5 §
Lagrådet föreslår att remissens förslag justeras på samma sätt som ovan
förordats vid 1 kap. 10 § bankrörelselagen.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
1 kap.
8 §
Även detta förslag bör justeras på samma sätt som ovan förordats vid
1 kap. 10 § bankrörelselagen.
Prop. 1996/97:65
Bilaga 5
109
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1997
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Peterson, Freivalds, Tham, Åsbrink, Andersson, Winberg, Uusmann,
Ulvskog, Sundström, Lindh, von Sydow, Åhnberg, Pagrotsky, Östros,
Messing
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1996/97:65 Ändringar i kreditupplys-
ningslagen.
110
Prop. 1996/97:65
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Ceiexnummer for inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lag om ändring i kredit- |
6 § 395L0046 |
111
gotab 53004, Stockholm 1997