Prop.
1996/97:36
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 26 september 1996
Thage G Peterson
Jörgen Andersson
(Inrikesdepartementet)
I propositionen föreslår regeringen att en försöksverksamhet med ändrad
regional ansvarsfördelning genomförs i Kalmar, Gotlands, Skåne och
Jämtlands län fram till utgången av år 2002. Syftet med för-
söksverksamheten är att utveckla former för en bättre demokratisk
förankring av det regionala utvecklingsarbetet.
I Kalmar, Gotlands och Skåne län överförs det regionala utveck-
lingsansvaret, som i dag ligger på länsstyrelsen, och vissa andra statliga
uppgifter till ett regionalt självstyrelseorgan. De statliga uppgifter som
berörs är beslut om fördelning av regionalpolitiska medel och andra
utvecklingsmedel, upprättande och fastställande av länstrafikplaner och
fördelning av statsbidrag till regionala kulturinstitutioner. Uppgifts-
överföringen föreslås bli reglerad i en särskild lag om försöksverksamhet
med ändrad regional ansvarsfördelning. Lagen föreslås träda i kraft den
1 juli 1997.
För genomförande av försöksverksamheten föreslås också en lag om
försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län.
Regionförbunden, där samtliga kommuner och landsting i respektive län
skall vara medlemmar, ansvarar för de uppgifter som det regionala
självstyrelseorganet skall ha. I Skåne län gäller detta dock bara till
utgången av år 1998. Därefter övertar det nybildade landstinget ansvaret.
I Gotlands län ansvarar kommunen för verksamheten. I Jämtlands län
bedrivs försöksverksamheten av ett partssammansatt samverkansorgan,
dock utan att några statliga beslutsbefogenheter förs över.
I propositionen behandlar regeringen också vissa frågor om läns-
styrelsernas roll och organisation. Regeringen anser att länsstyrelserna bör
ges en tydlig roll att vara regeringens företrädare i länet och att 1
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 36
utvecklingen mot en samordnad länsförvaltning bör fortsätta. En Prop. 1996/97:36
försöksverksamhet med vidgad samordnad länsförvaltning i Gotlands län
föreslås. Ett utredningsarbete för att pröva förutsättningarna att föra in
länsarbetsnämnderna i länsstyrelserna kommer att övervägas av
regeringen. Regeringen avser vidare att besluta att länsstyrelserna i
försökslänen under den tid försöket pågår inte skall ha någon lekmanna-
styrelse.
Slutligen föreslår regeringen i propositionen en ändring i lagen om
huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik. Ändringen innebär att
huvudmannaskapet för kollektivtrafiken kan läggas på de föreslagna
regionförbunden i Kalmar län och Skåne län. Förslaget möjliggör även att
den nuvarande organisationen i Skåne län kan behållas tills det nya
landstinget bildas den 1 januari 1999.
Prop. 1996/97:36
1 Förslag till riksdagsbeslut ........................ 5
2 Lagtext..................................... 6
2.1 Förslag till lag om försöksverksamhet med ändrad
regional ansvarsfördelning ................... 6
2.2 Förslag till lag om försöksverksamhet med region-
förbund i Kalmar län och Skåne län ............ 8
2.3 Förslag till lag om upphävande av lagen (1996:000)
om val av ledamöter i styrelsen för Länsstyrelsen i
Skåne län............................... 16
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:438) om
huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik .... 17
3 Ärendet och dess beredning....................... 20
4 Utvecklingstendenser ........................... 22
4.1 Inledning - statsskickets grunder............... 22
4.2 Kommunal självstyrelse - organisation och
reformer................................ 22
4.3 Den statliga förvaltningen på regional nivå........ 23
4.4 Vissa internationella jämförelser .............. 27
5 Allmänna överväganden ......................... 30
5.1 Förslag om den regionala organisationen ......... 30
5.2 Starkare demokratisk förankring............... 31
5.3 Ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och
landsting ............................... 32
5.4 Utvecklingen av den statliga förvaltningen på
regional nivå............................. 33
6 Försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsför-
delning ..................................... 35
6.1 Försöksverksamhetens syfte och avgränsning ...... 35
6.2 Innehållet i försöksverksamheten............... 37
6.2.1 Ett regionalt utvecklingsansvar ........... 37
6.2.2 Beslut om regionalpolitiska medel m.m......42
6.2.3 Beslut om länstrafikplaner............... 44
6.2.4 Ansvar för kollektivtrafiken i Skåne län .... 47
6.2.5 Fördelning av kulturpolitiska medel........ 49
6.2.6 Beslut om regionplaner................. 51
6.2.7 Samverkan med olika parter ............. 52
6.3 Regionalt samverkansorgan i Kalmar län och Skåne
län.................................... 53
6.4 Länsstyrelsens uppgifter och ledning i försökslänen . . 55
6.5 Resurser och finansiering.................... 58
6.6 Uppföljning och utvärdering.................. 58
7 Den statliga länsförvaltningen ..................... 60 Prop. 1996/97:36
7.1 Försöksverksamhet med vidgad samordnad länsför-
valtning m.m............................. 60
7.2 Länsstyrelsens länsexperter................... 62
7.3 Länsstyrelsen som överklagningsmyndighet ....... 63
8 Författningskommentar .......................... 65
8.1 Förslaget till lag om försöksverksamhet med ändrad
regional ansvarsfördelning ................... 65
8.2 Förslaget till lag om försöksverksamhet med region-
förbund i Kalmar län och Skåne län ............ 70
Bilaga 1 Sammanfattning av Regionberedningens
betänkande Regional framtid (SOU 1995:27) ...... 86
Bilaga 2 Remissinstanser som yttrat sig över Region-
beredningens slutbetänkande (SOU 1995:27) ...... 90
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 september
1996 ............................................ 93
Rättsdatablad...................................... 94
Prop. 1996/97:36
Regeringen föreslår att riksdagen
dels antar regeringens förslag till
1. lag om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning,
2. lag om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och
Skåne län,
3. lag om upphävande av lagen (1996:000) om val av ledamöter i
styrelsen för Länsstyrelsen i Skåne län,
4. lag om ändring i lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss
kollektiv persontrafik,
dels godkänner regeringens förslag om en försöksverksamhet med
vidgad samordnad länsförvaltning i Gotlands län.
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1996/97:36
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Under tiden den 1 juli 1997 - 31 december 2002 skall det enligt
bestämmelserna i denna lag genomföras en försöksverksamhet med ändrad
regional ansvarsfördelning i Kalmar, Gotlands och Skåne län.
2 § I försökslänen skall ett regionalt självstyrelseorgan
1. från och med den 1 juli 1997 från länsstyrelsen överta ansvaret för
det sektorsövergripande arbetet med att utarbeta en strategi för länets
långsiktiga utveckling enligt 7 § förordningen (1982:877) om regionalt
utvecklingsarbete (det regionala utvecklingsansvaret),
2. från och med den 1 juli 1997 från länsstyrelsen överta befogenheten
att besluta om länstrafikplaner enligt förordningen (1991:1809) om
rikstäckande väghållningsplan, regionala väghållningsplaner och planer för
länstrafikanläggningar,
3. från och med den 1 juli 1998 från Statens kulturråd överta
befogenheten att besluta om fördelningen av vissa statsbidrag till
regionala kulturinstitutioner, samt
4. från och med den 1 januari 1998 besluta om användningen av vissa
regionalpolitiska och andra utvecklingsmedel.
Regeringen får besluta att överföringen av en uppgift skall ske vid en
senare tidpunkt än vad som sägs i första stycket.
3 § Med regionalt självstyrelseorgan avses i denna lag
1. i Kalmar län det regionförbund som bildas enligt lagen (1996:000)
om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län,
2. i Gotlands län Gotlands kommun, samt
3. i Skåne län under tiden den 1 juli 1997 - 31 december 1998 det
regionförbund som bildas enligt lagen om försöksverksamhet med region-
förbund i Kalmar län och Skåne län och under tiden den 1 januari 1999
- 31 december 2002 landstinget.
4 § Skåne läns landsting får besluta att landstingsfullmäktige och Prop. 1996/97:36
landstingsstyrelsen i stället skall betecknas regionfullmäktige och
regionstyrelsen.
Vad som sägs i lag eller annan författning om landstingsfullmäktige och
landstingsstyrelsen gäller i sådant fall för regionfullmäktige och region-
styrelsen.
5 § Det regionala utvecklingsansvaret omfattar uppgiften att utarbeta en
strategi för länets långsiktiga utveckling (regionalt utvecklingsprogram).
Det regionala utvecklingsprogrammet skall
1. innehålla en analys av utvecklingsmöjligheter och problem i länet,
2. ange de långsiktiga målen för länets utveckling,
3. redovisa vilka åtgärder som bör vidtas för att målen skall nås,
4. särskilt redovisa vilka prioriteringar som är nödvändiga för att
förbättra tillväxt, sysselsättning och den inomregionala balansen,
5. redovisa hur olika parter förväntas medverka i programmets genom-
förande, samt
6. översiktligt redovisa hur insatserna skall finansieras.
6 § Det regionala självstyrelseorganet skall samverka med länets
kommuner och landsting samt med länsstyrelsen och övriga berörda
statliga myndigheter.
7 § Det regionala självstyrelseorganet bör samråda med företrädare för
berörda organisationer och näringslivet i länet.
8 § Ett fastställt regionalt utvecklingsprogram skall beaktas av alla
statliga myndigheter som bedriver verksamhet i länet.
Länsstyrelsen och övriga statliga myndigheter skall inom sina
verksamhetsområden lämna det regionala självstyrelseorganet det biträde
som det behöver för det regionala utvecklingsarbetet. De skall också
löpande informera det regionala självstyrelseorganet om pågående och
planerade verksamheter som har betydelse för länets utveckling.
9 § Regeringen far meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för
genomförandet av försöksverksamheten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997 och gäller till utgången av år
2002.
Härigenom föreskrivs följande.
Regionförbund
1 § Kommuner och landsting i Kalmar län och Skåne län skall bilda
regionförbund för samverkan inom respektive län för att genomföra
försöksverksamheten enligt lagen (1996:000) om försöksverksamhet med
ändrad regional ansvarsfördelning.
Samtliga kommuner och landsting i länet skall vara medlemmar i
regionförbundet.
2 § Om medlemmarna i regionförbundet är överens om det, far de även
överlämna vården av kommunala angelägenheter till regionförbundet.
3 § Regeringen far utse ett regionförbund till regionplaneorgan enligt
7 kap. plan- och bygglagen (1987:10).
4 § Om regionförbundet har hand om kommunala angelägenheter som
det finns särskilda bestämmelser om, skall bestämmelserna gälla för
förbundet.
Beslutande församling m.m.
5 § I regionförbundet skall det som beslutande församling finnas ett
förbunds fullmäktige.
6 § Förbundsfullmäktige skall tillsätta en förbundsstyrelse för beredning
och verkställighet.
7 § Förbundsfullmäktige far tillsätta de nämnder och andra organ som
utöver styrelsen behövs för att fullgöra regionförbundets uppgifter.
8 § Förbundsfullmäktige får uppdra åt förbundsstyrelsen eller någon
annan nämnd att i fullmäktiges ställe besluta i ett visst ärende eller en
viss grupp av ärenden.
Ärenden som avses i 3 kap. 9 § första stycket kommunallagen
(1991:900) eller som enligt lag eller annan författning skall avgöras av
kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige får dock inte delegeras till
förbundsstyrelsen eller annan nämnd.
Förbundsordning Prop. 1996/97:36
9 § För regionförbundet skall det finnas en förbundsordning med
närmare bestämmelser om förbundet.
Förbundsordningen skall fastställas av förbundsmedlemmamas full-
mäktige var och en för sig.
10 § Förbundsordningen i gällande lydelse skall finnas tillgänglig hos
regionförbundet och dess medlemmar.
11 § Förbundsordningen skall ange
1. regionförbundets ändamål, uppgifter och medlemmar,
2. förbundets namn och dess säte,
3. förbundets organisation samt organens befogenheter och inbördes
förhållanden,
4. hur förbundsmedlemmama skall vara representerade i förbunds-
fullmäktige,
5. om förbundsmedlemmama vill bestämma det, hur de skall vara
representerade i andra organ än förbundsfullmäktige,
6. antalet ledamöter och ersättare i förbundsstyrelsen,
7. vem som skall utfärda kungörelse om det första sammanträdet med
förbundsfullmäktige efter det att val av förbundsfullmäktige har ägt rum
och föra ordet där till dess ordförande har valts,
8. att förbundsfullmäktige vid sitt första sammanträde efter det att val
av förbundsfullmäktige har ägt rum och för mandattiden bland leda-
möterna skall utse en ordförande och en eller flera vice ordförande,
9. antalet revisorer och revisorsersättare och deras mandattid,
10. om en förbundsmedlem skall ha rätt att väcka ärenden i
förbundsfullmäktige,
11. om det för beslut skall krävas kvalificerad majoritet i förbunds-
fullmäktige och för vilka ärenden detta skall gälla,
12. om en förtroendevald hos en förbundsmedlem som inte är ledamot
eller ersättare i förbundsfullmäktige skall ha sådan yttranderätt på sam-
manträden som sägs i 5 kap. 21 § kommunallagen (1991:900),
13. om en förtroendevald hos en förbundsmedlem som inte är ledamot
eller ersättare i förbundsstyrelsen eller någon annan nämnd skall ha sådan
närvarorätt m.m. som sägs i 4 kap. 23 § kommunallagen,
14. var förbundets kungörelser och andra tillkännagivanden skall anslås,
15. förbundsmedlemmamas andelar i förbundets tillgångar och skulder,
16. grunderna för förbundsmedlemmamas deltagande i kostnaderna för
förbundets verksamhet,
17. förbundsmedlemmamas styrning av och insyn i förbundets ekonomi
och verksamhet,
18. ordningen för förbundets budgetprocess,
19. ordningen för och förfarandet vid förbundets likvidation och
upplösning,
20. grunderna för skifte av förbundets behållna tillgångar, när förbundet
upplöses, samt
21. hur tvister mellan förbundet och dess medlemmar skall lösas.
Val av ledamöter och ersättare
Prop. 1996/97:36
12 § Ledamöter i förbundsfullmäktige och ersättare för dessa skall väljas
av förbundsmedlemmamas fullmäktige.
Vaije förbundsmedlem skall vara representerad i förbundsfullmäktige
med minst en ledamot och en ersättare. Antalet ersättare skall vara lika
många som antalet ledamöter.
13 § Föreskrifterna i lagen (1992:339) om proportionellt valsätt skall
tillämpas vid valet av ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige.
Om ersättarna inte väljs proportionellt, skall det vid valet också
bestämmas i vilken ordning de skall kallas in till tjänstgöring.
14 § I Kalmar län skall antalet ledamöter i förbundsfullmäktige uppgå till
45, varav 30 skall väljas av kommunerna och 15 av landstinget.
15 § I Skåne län skall antalet ledamöter i förbundsfullmäktige uppgå till
99, varav 66 skall väljas av kommunerna och 33 av landstingen.
16 § Hur medlemmarna närmare skall vara representerade i förbunds-
fullmäktige bestäms i förbundsordningen.
Valbarhet
17 § Valbar till ledamot eller ersättare i förbundsfullmäktige är den som
är ledamot eller ersättare i kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige
i en kommun eller ett landsting inom länet.
Mandattider
18 § När ledamöterna och ersättarna i förbundsfullmäktige väljs första
gången räknas mandattiden från valets förrättande till och med utgången
av år 1998. I förbundsfullmäktige i Kalmar län väljs ledamöterna och
ersättarna för tiden därefter för fyra år från och med den 1 januari 1999
av förbundsmedlemmamas nyvalda kommun- och landstingsfullmäktige.
Den omständigheten att tjänstgöringstiden för ledamöter och ersättare
i förbundsmedlemmamas fullmäktige upphör vid utgången av oktober
månad det år då val i hela riket till kommunfullmäktige och landstings-
fullmäktige har ägt mm medför inte att deras uppdrag som ledamot eller
ersättare i förbundsfullmäktige upphör före tjänstgöringstidens utgång.
10
Förbundsfullmäktiges arbetsformer Prop. 1996/97:36
Kommunallagens tillämpning
19 § Utöver vad som anges i denna lag skall följande bestämmelser i
kommunallagen (1991:900) tillämpas på förbundsfullmäktige:
- 4 kap. 7-10 a §§ om uppdragets upphörande,
- 4 kap. 11-16 §§ och 18 § första stycket om ledighet från anställning,
ekonomiska förmåner och de förtroendevaldas initiativrätt,
- 4 kap. 19 och 20 §§ om omröstning och beslut,
- 4 kap. 22 § om reservation,
- 5 kap. 7-11 §§ om tidpunkt för sammanträdena och hur samman-
trädena kungörs,
- 5 kap. 18-20 §§ om beslutförhet och jäv,
- 5 kap. 21 och 22 §§ om rätt och skyldighet för utomstående att
medverka,
- 5 kap. 26-33 §§ om hur ärendena bereds,
- 5 kap. 36-45 §§ om bordläggning, om offentlighet och ordning vid
sammanträdena samt hur ärendena avgörs, samt
- 5 kap. 57-61 §§ om protokollet.
Ärenden i förbundsfullmäktige
20 § Ärenden i förbundsfullmäktige far väckas av
1. förbundsstyrelsen och annan nämnd,
2. ledamot genom motion,
3. revisorerna, om ärendet gäller förvaltning som har samband med
revisionsuppdraget, eller
4. om så har bestämts i förbundsordningen, fullmäktige eller styrelsen
hos en förbundsmedlem.
Förbundsfullmäktige skall besluta i ärenden som har väckts enligt första
stycket.
Tillkännagivande av justering av protokoll
21 § Senast andra dagen efter det att protokollet har justerats skall
justeringen tillkännages på minst en av förbundsmedlemmamas
anslagstavlor i enlighet med vad som har bestämts i förbundsordningen.
Av tillkännagivandet skall det framgå var protokollet finns tillgängligt
samt vilken dag det har anslagits. Tillkännagivandet far inte tas bort från
anslagstavlan före utgången av den tid som gäller för överklagande enligt
10 kap. 6 § första stycket kommunallagen (1991:900).
Bevis om anslagsdagen skall tecknas på protokollet eller utfärdas
särskilt.
Tillkännagivandet skall även införas i de tidningar som avses i 5 kap.
10 § kommunallagen.
11
Val av ledamöter och ersättare, mandattid
22 § Ledamöter och ersättare i förbundsstyrelsen väljs av förbunds-
fullmäktige till det antal som har bestämts i förbundsordningen och för
den tid som anges i 18 §.
Ledamöter och ersättare i annan nämnd än förbundsstyrelsen väljs av
förbundsfullmäktige till det antal och för den tid som fullmäktige be-
stämmer, varje gång dock längst till utgången av det år då val i hela riket
till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige har ägt rum.
23 § Föreskrifterna i lagen (1992:339) om proportionellt valsätt skall
tillämpas vid valet.
Om ersättarna inte väljs proportionellt, skall det vid valet också
bestämmas i vilken ordning som de skall kallas in till tjänstgöring.
Valbarhet
24 § Valbar till ledamot och ersättare i förbundsstyrelsen eller annan
nämnd är den som fyller 18 år senast på dagen för valet och som är
folkbokförd i en kommun inom länet.
Den som inte är svensk medborgare är valbar bara om han eller hon har
varit folkbokförd i Sverige den 1 november de tre åren närmast före
valåret.
Kommunallagens tillämpning
25 § Utöver vad som gäller enligt denna lag tillämpas följande
bestämmelser i kommunallagen (1991:900) på förbundsstyrelsen och
övriga nämnder:
- 4 kap. 8-10 a §§ om uppdragets upphörande,
- 4 kap. 11, 12 och 17 §§ och 18 § första stycket om ledighet från
anställning, ekonomiska förmåner och de förtroendevaldas initiativrätt,
- 4 kap. 19-21 §§ om omröstning och beslut,
- 4 kap. 22 § om reservation,
- 4 kap. 23 § om närvarorätt,
- 6 kap. 1 § första stycket och 2-6 §§ om styrelsens uppgifter,
- 6 kap. 7 § första och andra styckena och 8 § om nämndernas ansvar
för verksamheten,
- 6 kap. 11 § om antalet ledamöter och ersättare,
- 6 kap. 14 § om mandattider,
- 6 kap. 15 och 16 §§ om ordförande och vice ordförande,
- 6 kap. 18 § om tidpunkt för sammanträdena,
- 6 kap. 19 och 19 a §§ om närvarorätt för utomstående,
- 6 kap. 20-22 §§ om utskott och nämndberedningar,
- 6 kap. 23-26 §§ om beslutförhet och jäv, samt
- 6 kap. 28-32 §§ om hur ärendena avgörs, protokollet, delgivning och
reglementen.
Prop. 1996/97:36
12
Delegering av ärenden inom en nämnd
26 § Bestämmelserna i 6 kap. 33-38 §§ kommunallagen (1991:900) om
delegering av ärenden gäller i tillämpliga delar för styrelsen och övriga
nämnder.
27 § Interpellationer och frågor skall avse ämnen som hör till
förbundsfullmäktiges, förbundsstyrelsens eller annan nämnds handlägg-
ning. De far dock inte avse ärenden som rör myndighetsutövning mot
någon enskild.
28 § Förbundsfullmäktige far besluta att ordföranden i förbundsstyrelsen
eller annan nämnd får överlåta besvarandet av en interpellation eller fråga
till en annan ledamot i förbundsstyrelsen eller en ledamot i en nämnd
eller ett annat organ som avses i 7 §.
29 § Utöver vad som föreskrivs i denna lag om interpellationer och
frågor gäller bestämmelserna i 5 kap. 50 och 51 §§, 52 § första stycket,
54 § första stycket samt 55 och 56 §§ kommunallagen (1991:900).
30 § Vad som föreskrivs i 8 kap. kommunallagen (1991:900) om mål för
den ekonomiska förvaltningen, medelsförvaltningen, budgetens innehåll,
budgetprocessen, utgiftsbeslut under budgetåret, förbud mot pantsättning
samt räkenskapsföring och redovisning skall i tillämpliga delar gälla för
ett regionförbund.
Föreskrifterna i 8 kap. 6, 8, 9 och 11 §§ kommunallagen om budget-
processen gäller dock inte för ett regionförbund. I stället gäller vad som
anges i förbundsordningen.
31 § Om regionförbundet saknar tillgångar för att betala en skuld, är
förbundsmedlemmama skyldiga att fylla bristen. Varje medlem skall
tillskjuta så stor del av bristen som svarar mot medlemmens andel i
skulden efter de grunder som har bestämts i förbundsordningen.
32 § Förbundsfullmäktige skall välja revisorer och revisorsersättare till
det antal och för den tid som har bestämts i förbundsordningen.
Föreskrifterna i lagen (1992:339) om proportionellt valsätt skall
tillämpas vid valet.
Om revisorsersättama inte väljs proportionellt, skall det vid valet även
bestämmas i vilken ordning som de skall kallas in till tjänstgöring.
Prop. 1996/97:36
13
33 § Valbar till revisor eller revisorsersättare är den som är valbar enligt Prop. 1996/97:36
24 §.
34 § Vad som föreskrivs i 9 kap. kommunallagen (1991:900) om revision
skall i tillämpliga delar gälla för ett regionförbund.
Föreskrifterna i 9 kap. 1 och 2 §§ kommunallagen gäller dock inte för
ett regionförbund.
35 § Revisorerna i regionförbundet i Kalmar län skall under år 2003 till
fullmäktige i de kommuner och det landsting som har varit medlemmar
i förbundet lämna en berättelse om resultatet av den revision som avser
verksamheten år 2002.
Frågan om ansvarsfrihet för den som har varit ledamot eller ersättare i
förbundsstyrelsen, annan nämnd eller förbundsfullmäktigeberedning i
regionförbundet skall prövas av fullmäktige i den kommun eller det
landsting som valt ledamoten eller ersättaren. Fullmäktige skall vid
sammanträde före utgången av år 2003 besluta om ansvarsfrihet skall
beviljas eller om någon åtgärd för att bevara kommunens eller
landstingets rätt skall vidtas.
36 § Revisorerna i regionförbundet i Skåne län skall under år 1999 till
fullmäktige i Skåne läns landsting lämna en berättelse om resultatet av
den revision som avser verksamheten år 1998.
Fullmäktige i Skåne läns landsting skall vid sammanträde före utgången
av år 1999 besluta om ansvarsfrihet skall beviljas eller om någon åtgärd
för att bevara landstingets rätt skall vidtas.
37 § Regionförbundet i Kalmar län skall träda i likvidation efter
utgången av år 2002 och regionförbundet i Skåne län efter utgången av
år 1998.
Likvidationen verkställs av förbundsstyrelsen i egenskap av likvidator.
38 § Närmare bestämmelser om likvidation och upplösning meddelas i
förbundsordningen.
39 § Bestämmelserna om överklagande i 10 kap. kommunallagen
(1991:900) gäller i fråga om ett beslut som har fattats av
förbundsfullmäktige, förbundsstyrelsen eller annan nämnd. Ett sådant
beslut far överklagas såväl av varje kommun och landsting som är
medlem i förbundet som av deras medlemmar.
Om länsrätten eller kammarrätten har upphävt ett beslut eller förbjudit
att det verkställs, far domstolens beslut även överklagas av
regionförbundet, varje kommun och landsting som är medlem i förbundet
och av deras medlemmar.
14
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
Prop. 1996/97:36
15
Härigenom föreskrivs att lagen (1996:000) om val av ledamöter i
styrelsen för Länsstyrelsen i Skåne län skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1997.
Tjänstgöringstiden för ledamöter och ersättare som valts med stöd av den
upphävda lagen skall upphöra vid utgången av år 1997.
16
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:438) om huvudmannaskap
för viss kollektiv persontrafik
dels att 2, 5 och 6 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall inforas en ny paragraf, 2 a §, av följande
lydelse.
Prop. 1996/97:36
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§
Huvudman är landstinget och kommunerna i länet gemensamt. I
Stockholms län är landstinget huvudman och i Gotlands län kommunen.
Landstinget och kommunerna i ett
län kan dock överenskomma att
antingen landstinget eller
kommunerna i länet skall vara
huvudman. I Malmöhus län kan
landstinget och kommunerna
överenskomma att landstinget och
Malmö kommun skall vara
huvudman.
Landstinget och kommunerna i
övriga län kan dock komma
överens om att antingen landstinget
eller kommunerna i länet skall vara
huvudman.
2^
I Kalmar län och Skåne län kan
ett regionförbund enligt lagen
(1996:000) om försöksverksamhet
med regionförbund i Kalmar län
och Skåne län vara huvudman.
17
2 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 36
Uppnås inte enighet i fråga om
antalet ledamöter som medlem i
kommunalförbund skall utse i för-
bundsfullmäktige gäller följande.
1. Om inte annat följer av 2 skall
landstinget utse hälften av leda-
möterna och kommunerna i länet
tillsammans hälften.
2. I Malmöhus län skall, om inte
huvudmannens sammansättning har
bestämts enligt 2 § andra stycket,
landstinget utse en tredjedel,
Malmö kommun en tredjedel och
övriga kommuner tillsammans en
tredjedel av antalet ledamöter.
I Göteborgs och Bohus län skall
landstinget utse en fjärdedel,
Göteborgs kommun hälften och
övriga kommuner tillsammans en
fjärdedel av antalet ledamöter.
3. Antalet ledamöter som annan
kommun än Malmö kommun eller
Göteborgs kommun skall utse
bestäms av länsstyrelsen i för-
hållande till folkmängden i kom-
munerna vid ingången av det år då
val av förbundsfullmäktige för-
rättas. Varje kommun skall dock
utse minst en ledamot.
Uppnås inte enighet i fråga om
antalet ledamöter som medlem i
kommunalförbund skall utse i
förbundsfullmäktige, skall lands-
tinget utse hälften av ledamöterna
och kommunerna i länet till-
sammans hälften. I Göteborgs och
Bohus län skall dock landstinget
utse en fjärdedel, Göteborgs kom-
mun hälften och övriga kommuner
tillsammans en fjärdedel av antalet
ledamöter.
Prop. 1996/97:36
Antalet ledamöter som annan
kommun än Göteborgs kommun
skall utse bestäms av länsstyrelsen
i förhållande till folkmängden i
kommunerna vid ingången av det
år då val av förbundsfullmäktige
förrättas. Varje kommun skall dock
utse minst en ledamot.
6 §
Uppnås inte enighet i fråga om sättet att mellan medlemmarna i
kommunalförbund fördela underskott i förbundsverksamheten gäller
följande.
1. Om inte annat följer av 2 eller 3 skall landstinget täcka hälften av
underskottet och kommunerna i länet tillsammans återstoden. Omfatt-
ningen av varje kommuns skyldighet att tillhandahålla medel skall
bestämmas i förhållande till det trafikarbete som har nedlagts i kommunen
under verksamhetsåret.
18
2. I Göteborgs och Bohus län
skall landstinget och Göteborgs
kommun tillsammans täcka hälften
av underskottet. Omfattningen av
landstingets och kommunens
skyldighet att tillhandahålla medel
skall bestämmas i forhållande till
den andel av länets skatteunderlag
som belöper på vardera förbunds-
medlemmen. Motsvarande gäller i
Malmöhus län i fråga om
landstinget och Malmö kommun,
om inte huvudmannens samman-
sättning har bestämts enligt 2 §
andra stycket.
3. I Göteborgs och Bohus län
skall samtliga kommuner i länet
tillsammans täcka hälften av
underskottet. Omfattningen av varje
kommuns skyldighet att till-
handahålla medel skall bestämmas
i enlighet med vad som föreskrivs
i 1. Motsvarande gäller för
kommunerna i Malmöhus län, om
inte huvudmannens sammansättning
har bestämts enligt 2 § andra
stycket.
2. I Göteborgs och Bohus län
skall landstinget och Göteborgs
kommun tillsammans täcka hälften
av underskottet. Omfattningen av
landstingets och kommunens
skyldighet att tillhandahålla medel
skall bestämmas i förhållande till
den andel av länets skatteunderlag
som belöper på vardera förbunds-
medlemmen.
Prop. 1996/97:36
3. I Göteborgs och Bohus län
skall samtliga kommuner i länet
tillsammans täcka hälften av
underskottet. Omfattningen av varje
kommuns skyldighet att till-
handahålla medel skall bestämmas
i enlighet med vad som föreskrivs
i 1.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om Skåne län skall
dock fram till utgången av år 1998 finnas en huvudman i vardera den del
av länet som utgjort Malmöhus län och Kristianstads län. Därvid skall 2,
5 och 6 §§ i deras äldre lydelse gälla.
19
I augusti 1992 tillkallades en parlamentarisk kommitté, Region-
beredningen, för att utforma förslag om den offentliga verksamhetens
uppbyggnad och indelning på regional nivå (dir. 1992:86).
Regionberedningen presenterade i november 1993 delbetänkandet
Västsverige och Skåne — regioner i förändring (SOU 1993:97).
Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissvaren har
publicerats (Ds 1994:110).
I mars 1995 lämnade Regionberedningen sitt slutbetänkande Regional
framtid (SOU 1995:27). En sammanfattning av betänkandet finns i
bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissvaren
finns tillgänglig i Inrikesdepartementet (dnr In96/98/KL).
Regeringen redovisade i februari 1996 sina överväganden i fråga om
länsindelningen i Skåne och Västsverige (prop. 1995/96:38). Regeringen
föreslog att Kristianstads och Malmöhus län den 1 januari 1997 skall
läggas samman till Skåne län. Riksdagen har härefter godkänt regeringens
förslag om bildandet av Skåne län (bet. 1995/96:BoU9, rskr.
1995/96:206). I prop. 1995/96:224 har regeringen behandlat vissa
följdfrågor med anledning av bildandet av Skåne län. Regeringen tog där
också upp den fortsatta behandlingen av frågor om den regionala
ansvarsfördelningen. I fråga om länsindelningen i västra Sverige avser
regeringen att återkomma till riksdagen under våren 1997.
Framställningar om att fa bedriva försöksverksamhet med ändrad
regional ansvarsfördelning har i olika sammanhang förts fram från
Stockholms, Kalmar, Gotlands, Västmanlands, Jämtlands och
Västerbottens län samt Skåne. Även från Västsverige har visats intresse
om att fa ingå i en försöksverksamhet med ändrad regional
ansvarsfördelning.
Vellinge, Falköpings och Söderhamns kommuner har begärt att på
försök fa vara s.k. landstingsfria kommuner. Regionberedningen har den
7 februari 1994 yttrat sig över framställningarna.
Riksdagens revisorer redovisade i sin rapport Samordnad länsförvaltning
(1994/95:9) resultaten av en granskning av den samordnade läns-
förvaltningen. Revisionsrapporten har efter remissbehandling legat till
grund för revisorernas förslag angående samordnad länsförvaltning
(1995/96:RR3).
Bostadsutskottet uttalade i sitt betänkande med anledning av revisorernas
förslag (bet. 1995/96:BoU5) att regeringen bör överväga om den nuvarande
regleringen i länsstyrelseinstruktionen av länsexpertfunktionen är den mest
ändamålsenliga eller om den alternativa ordning som revisorerna skisserat
bättre kan tillgodose kraven på länsstyrelserna. Vad utskottet anfört har
riksdagen beslutat ge regeringen till känna (rskr. 1995/96:154).
I denna proposition redovisar regeringen sin syn i regionfrågan och
föreslår att det skall inledas en försöksverksamhet med ändrad regional
ansvarsfördelning i Kalmar, Gotlands, Skåne och Jämtlands län.
Regeringen tar inte nu ställning till frågan om försöksverksamhet med
ändrad regional ansvarsfördelning i Stockholms, Västmanlands och
Prop. 1996/97:36
20
Västerbottens län utan kommer efter överläggningar med företrädare för Prop. 1996/97:36
de berörda länen, och fortsatt beredning i regeringskansliet, att pröva
frågan i den proposition om länsindelningen i Västsverige som planeras
föreläggas riksdagen under första halvåret 1997. Detta gäller också frågan
om försöksverksamhet i ett nytt västsvenskt län.
I propositionen tar regeringen vidare upp vissa frågor om länsstyrelsens
roll och organisation. Ett förslag om en försöksverksamhet på Gotland
med vidgad samordnad länsförvaltning läggs också fram. Någon
försöksverksamhet med landstingsfria kommuner föreslås inte.
21
Sverige är en av Europas äldsta stater och har varit en enhetsstat sedan
1500-talet. I ett till ytan stort men glest befolkat land har det emellertid
varit naturligt att ge människorna på den lokala nivån ett stort ansvar för
gemensamma angelägenheter. Redan under medeltiden fanns i Sverige en
utvecklad lokal självstyrelse både på landsbygden och i städerna. Även i
det moderna Sverige spelar den kommunala självstyrelsen en betydelsefull
roll och är en av grunderna i det svenska statsskicket.
Folkstyrelsen bygger på allmän och lika rösträtt och på fri
åsiktsbildning. Enligt 1 kap. 1 § regeringsformen förverkligas den svenska
folkstyrelsen genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och
genom kommunal självstyrelse.
Jämfört med 1809 års grundlagar innehåller 1974 års regeringsform fler
bestämmelser av betydelse för kommunerna och landstingen. Det faktum
att principen om kommunal självstyrelse är inskriven i regeringsformens
portalparagraf är i sig en markering av den kommunala självstyrelsens
stora betydelse i det svenska samhället. Samtidigt har de regler i
regeringsformen som rör kommunerna ofta principkaraktär och därför
avgörs den kommunala självstyrelsens faktiska innehåll huvudsakligen av
lagstiftningen på olika områden och av den ekonomiska situationen.
En viktig del av den kommunala självstyrelsen är den kommunala
beskattningsrätten, som också finns inskriven i regeringsformen.
Sammanfattningsvis kan Sveriges offentliga organisation karaktäriseras
som en enhetsstat med stark kommunal självstyrelse. Den regionala
samhällsorganisationen är antingen ett utflöde av statens maktutövning på
central nationell nivå eller en del av den kommunala självstyrelsen i form
av landsting eller interkommunala samverkansorgan. Frågan om att införa
ett federativt styrelseskick med självständiga regionala beslutsorgan har
inte aktualiserats i modem tid.
År 1862 fick den kommunala självstyrelsen en genomgripande rättslig
reglering, vars principer gäller än i dag. Med församlingen som grund
bildades den borgerliga kommunen som ett självstyrelseorgan på lokal
nivå. Landet fick därigenom ca 2 500 kommuner, varav många hade en
liten befolkning.
Samtidigt bestämdes att det i varje län skulle finnas ett landsting.
Landstinget fick till en början vissa uppgifter inom hälso- och sjuk-
vårdens, utbildningens samt näringspolitikens områden. De största
städerna ingick inte i landsting, utan ombesörjde själva de uppgifter som
åvilade landstingen. Kommunerna och landstingen har anförtrotts allt fler
uppgifter, särskilt under efterkrigstiden.
Efter hand som kommunernas uppgifter växte, visade det sig att de
många små och resurssvaga kommunerna inte klarade av dessa. Två
omfattande reformer med kommunsammanläggningar skedde, den första
1996/97:36
22
år 1952 och den andra åren 1962-74. Sammanläggningarna gjorde Prop. 1996/97:36
kommunerna till ekonomiskt starkare enheter. En delning av vissa
kommuner har skett därefter och i dag har Sverige 288 kommuner.
I dag gäller samma rättsliga reglering for kommuner och landsting,
kommunallagen (1991:900). Den ger kommuner och landsting stor frihet
att själva utforma sin organisation. Kraven på organisationen är i
huvudsak att det skall finnas en direktvald fullmäktigeförsamling och en
av fullmäktige utsedd styrelse. I övrigt kan organisationen utformas efter
lokala och regionala önskemål och behov. Den ökade friheten på det
organisatoriska området har pågått under lång tid och parallellt med en
ökad decentralisering inom flertalet samhällssektorer.
Kommunernas ansvarsområde innefattar främst skolväsendet,
socialtjänsten samt barn- och äldreomsorgen. Kommunerna har även hand
om den fysiska planeringen, miljö- och hälsoskyddet samt räddnings-
tjänsten. Nämnda uppgifter är reglerade i särskild lagstiftning. Ett antal
övriga verksamheter faller inom den allmänna kommunala kompetensen
och är av mer frivillig karaktär. Hit hör bl.a. fritids- och kulturverksam-
het, näringslivsstöd samt industriell och teknisk verksamhet.
Merparten av landstingens verksamhet är reglerad i speciallag, t.ex.
hälso- och sjukvård samt tandvård. Landstingen har också vissa uppgifter
inom utbildning och kollektivtrafik samt frivilligt ansvar för regional
kulturverksamhet. Huvuddelen av den offentliga tillväxten har under
efterkrigstiden skett inom kommuner och landsting. Av ungefar 1,4
miljoner offentligt anställda är ca 75 procent verksamma i kommuner och
landsting.
Strävandena att förena önskemålet om en decentraliserad förvaltning med
ett övergripande statligt ansvar för samhällsutvecklingen har föranlett
fortlöpande förändringar av samhällets regionala förvaltningsorganisation.
Frågan om den regionala samhällsorganisationen har tillmätts stor
betydelse såväl från demokratiska som förvaltningspolitiska utgångs-
punkter.
Reformlinjer
Två utvecklingslinjer för länsförvaltningens organisation har förekommit
sida vid sida men med olika prioritering under årens lopp.
Den ena har inneburit en sektorsförvaltning, där fristående centrala verk
med utlöpare i länen har getts en stark ställning. Den tongivande aspekten
är specialiseringens särskilda fördelar för den snävt preciserade verk-
samhetens effektivitet och produktionsförutsättningar.
Den andra linjen är en mer enhetlig och nivåsamordnad statlig
förvaltningsfunktion i länet. Samhällets intresse att samordna olika
offentliga insatser blir då ett övergripande intresse, som får störst be-
tydelse på områden där samordningsbehoven är stora. Denna linje har 2'
grundats på bedömningen att man inom en och samma organisation -
länsstyrelsen - klarar av att hantera balansen mellan sektorsperspektivet Prop. 1996/97:36
och tvärsektoriell samordning.
En huvudfråga i debatten har bl.a. gällt frågan om hur en integration av
de olika förvaltningsgrenarna på länsplanet skulle påverka förutsätt-
ningarna för en fortsatt decentralisering till den regionala nivån.
Också i fråga om förtroendemannainflytandet på regional nivå har två
alternativa reformlinjer förts fram. Den ena linjen är att ge statlig
länsförvaltning viss kommunal förankring bl.a. med utgångspunkt i krav
på insyn och medborgamärhet. Den andra och mer långtgående linjen
innebär att lägga huvuddelen av samhällsuppgifterna på länsplanet under
en regional självstyrelseorganisation, den s.k. länsdemokratitanken.
Länsförvaltning under ständig debatt
Under efterkrigstiden formades en organisation för utbyggnad av
välfärdsstaten. En sektoriserad organisation byggdes upp där centrala verk
höll sig med egna regionala organ vid sidan av länsstyrelsen. Problemet
som uppstod var emellertid att det saknades samordning mellan de
parallella verksamheterna på länsplanet. Statsmaktema hade ända sedan
tidigt 1950-tal försökt att bemästra problemen genom olika förslag och
beslut i syfte att stärka länsstyrelsens samordnande funktion.
En särskild fråga av betydelse i sammanhanget har varit läns-
förvaltningens ändrade karaktär med ökade inslag av politiskt intressanta
frågor som regional planering, lokalisering och fördelning. Det restes krav
på ett ökat inflytande i länsförvaltningen för att på så sätt bättre kunna ta
till vara länsinvånamas intressen. Tanken väcktes på en kommunalisering
av länsförvaltningen och en ny konstitutionell ställning för landstinget.
Planeringsfrågorna i länet skulle dras in i den politiska debatten och
beslutsfattarna skulle avkrävas politiskt ansvar.
I stället följde en utveckling mot reformen år 1971, som kom att säkra
länsstyrelsens ställning som det centrala länsorganet med huvudansvar på
en rad viktiga områden. Man avstod från att föra in de fristående
länsnämndema till länsstyrelsen. Däremot inordnades en del expert-
funktioner, bl.a. länsarkitekten, i länsstyrelsen. Samordningen garanterades
på olika sätt, huvudsakligen genom att alla väsentliga beslutsfunktioner
i frågor av större regionalpolitisk betydelse samlades hos länsstyrelsen.
Genom att länsstyrelserna i samband därmed försågs med en förtroende-
mannastyrelse ville man tillgodose demokratiseringskraven på en regional
och lokal förankring av de viktigaste besluten.
Att ambitionerna sträckte sig längre än de genomförda förändringarna
markerades av att reformen betecknades som partiell. Frågan om huvud-
mannaskapet för den regionala förvaltningen och utvecklingspolitiken kom
att bli ett stående utredningsämne även under 1970-talet.
Behandlingen av länsdemokratidebattens huvudfråga ledde inte till
någon omfördelning av ansvar och arbetsuppgifter mellan länsstyrelse och
landsting. Vad man betonade var att samordningen inom den regionala
statliga förvaltningen borde förbättras och länsstyrelsens ställning stärkas.
Den länsdemokratiska linjen har i så motto förts framåt att länsstyrelsens 24
högsta organ, styrelsen, genom den förändrade valordningen år 1977 fick Prop. 1996/97:36
en politisk sammansättning, som avspeglar länsopinionen.
Länsförvaltningsreformen
Under första halvan av 1980-talet koncentrerades återigen uppmärk-
samheten till hur staten strategiskt skulle utnyttja förvaltningsapparaten på
länsplanet. Särskilt för centrala verk utan egen regional organisation blev
länsstyrelsen naturligen den verkställande funktionen. Länsstyrelserna fick
ansvar för bl.a. regional miljövård, samordning av arbetet med den s.k.
fysiska riksplaneringen, kulturminnesvård och att företräda statens in-
tressen i den fysiska planeringen enligt plan- och bygglagen. De tidigare
hierarkiska planeringsmetoderna avlöstes av ett mer projektinriktat och
nätverksorienterat agerande, där de statliga samordningssträvandena kunde
förläggas i nära kontakt med kommunerna. Den beskattande och den
dömande verksamheten kunde inte anses ha med länsstyrelsens
samordnande och planerande uppgifter att göra och fördes till nybildade
länsskattemyndigheter och länsrätter.
Reformarbetet har därefter fortsatt med en serie större eller mindre
förändringar i länsförvaltningen. Frågor om näringslivets utveckling och
en jämnare regional fördelning av tillväxt och välfärd har kommit att inta
en central plats i den statliga länsförvaltningens arbete. En betydelsefull
förändring har gällt länsstyrelsens utökade befogenheter att besluta om
regionalpolitiskt stöd.
En utvecklingslinje som varit starkt markerad har varit strävandena att
bryta igenom sektorsindelningen till förmån för regional överblick och
samordnade insatser. I slutet av 1980-talet prövades i Norrbottens län en
organisation som innebar att flertalet länsnämnder upphörde som egna
enheter och inordnades i länsstyrelsen. Denna form av sammanhållen
länsförvaltning inom länsstyrelsens ram genomfördes år 1991 i hela
landet. Länsstyrelserna gavs stor frihet att själva organisera sin
verksamhet. Den enda begränsningen kom att avse vissa länsexperter som
skall säkra viktiga sakområden och verksamhetsinriktad kompetens.
Länsförvaltningsreformen utgick från att de regionala aspekterna i ökad
utsträckning behöver beaktas inom de förvaltningsområden som är av
betydelse för länets utveckling och där det finns verkliga möjligheter till
regionala avvägningar. De bästa förutsättningarna för ett tvärsektoriellt
arbete är då att ha de sektoriella uppgifterna och den särskilda sakliga
kompetens dessa kräver inom en och samma myndighet. Länets sam-
manvägda intressen skulle i sig inte behöva stå i motsatsställning till de
statliga sektorsmyndighetemas uppgifter. Reformen kan också ses som ett
sätt att utnyttja de särdrag som präglar länsstyrelsen som regeringens
förvaltningsorgan.
Den fortsatta utvecklingen
Reformen betraktades i riksdagsbeslutet som första steget i en process.
Möjligheterna att sammanföra ytterligare regionala statliga
25
myndighetsuppgifter till länsstyrelserna skulle fortlöpande prövas. Prop.
En del har också skett i den riktningen. De fortsatta förändringarna som
sådana har dock inte präglats av någon enhetlig tendens. För vissa
länsfunktioner har det ansetts naturligt att skapa större spelrum for
regionala variationer och egna initiativ. För andra har det ansetts ända-
målsenligt att bibehålla en tämligen fast anknytning till de centrala verken
och till enhetlighet och likformighet. För länsstyrelsernas del har en rad
uppgifter tillkommit, t.ex. bostadsfmansieringsfrågor, jämställdhetsfrågor,
konkurrensövervakning och EG-bidragshantering, samtidigt som vissa all-
männa förvaltningsuppgifter kunnat foras till andra myndigheter. Som
exempel kan nämnas hanteringen av bilregistret.
Under framfor allt det senaste decenniet har det också skett en
omprövning av huvudmannaskapslösningar i enlighet med de förutsätt-
ningar som kommunreformema på 1960- och 1970-talen skapade. Som
exempel på detta kan nämnas att kommunerna på senare tid övertagit upp-
gifter från länsstyrelserna när det gäller miljötillsyn, beredskapsplanering,
socialtjänst, serveringstillstånd och livsmedelskontroll.
I dag utgör länsorganisationen kärnan i den regionala statsförvaltningen.
Men genom framväxten av en sektorsvis regionalisering med sinsemellan
rätt olikartade organisationslösningar, håller länsindelningen på att mista
sin funktion som sammanhållande struktur för den statliga förvaltningen
på mellannivån.
Vissa myndigheter har försvunnit helt från regional nivå, t.ex.
studiestödsnämndema och de regionala högskolestyrelserna. Andra har
regionala indelningar som är större än länet eller en regional organisation
under avveckling. Kommunikationsverken och affärsverken väljer genom-
gående att arbeta i egna regionala indelningar. Socialstyrelsen har fatt
regionala enheter som funktionellt är att betrakta som utlokaliserade
enheter inom den centrala myndigheten. Andra exempel på gamla och nya
avvikelser finns bl.a. inom områdena kriminalvård, tullväsen och arbetar-
skydd. Regeringen har vidare i årets budgetproposition dels redovisat hur
en regionalisering kommer att genomföras av exekutionsväsendet, dels
gjort bedömningen att regionaliseringen av skogsvårdsstyrelsema bör
fullföljas.
Av den egentliga statliga länsförvaltningen - som i slutet av år 1960
bestod av drygt 30 myndigheter i varje län - finns i dag vid sidan av
länsstyrelsen bara en handfull myndigheter. Av dessa har särskilt
länsarbetsnämnden och skogsvårdsstyrelsen ansetts ha betydelsefulla
länsbaserade uppgifter med omfattande samverkan med länsstyrelsen.
Båda omfattas också av Regionberedningens överväganden och förslag.
Tendenser och nuläge
De olika reformer som genomförts under senare årtionden har inte
inneburit några förändringar av den regionala statsförvaltningens grund-
läggande uppgift. För den statliga länsförvaltningen är det fråga om att
verka utifrån ett nationellt perspektiv och att svara för tillsyn och
rättstillämpning. Strävan att ge länsstyrelsen en mer planerande och
1996/97:36
26
samordnande funktion har inneburit såväl en betoning av länsförvalt- Prop. 1996/97:36
ningens nationella roll som ett framhållande av samordnade länsut-
vecklande insatser.
Samtidigt har dock den länsvisa överblicken successivt tunnats ut. Valet
av olika organisationsprinciper och uppbrott från gängse indelningar har
skapat olika styrnings- och samordningsmöjligheter och påverkat möjlig-
heterna till samplanering av statliga resurser. Vissa verksamheter har fri-
kopplats eller fjärmats från politiskt inflytande. Betydelsen av ett lång-
siktigt regionperspektiv vid förändringar inom den statliga sektorn har
därför under senare tid fatt ökad uppmärksamhet. En särskild utredare
analyserar för närvarande de regionala konsekvenserna av förändringar
inom den statliga sektorn, vilket bl.a. innebär att belysa hur samord-
ningsmöjligheterna har påverkats av de olika organisatoriska lösningar och
geografiska indelningar som valts (dir. 1995:144).
Regionalpolitiken har successivt breddats och delvis fatt en ny inrikt-
ning. Till en början var den koncentrerad till att främst söka påverka
näringslivets lokalisering genom centrala beslut om selektiva stödåtgärder.
De senaste årtiondena har dock beslutanderätten successivt delegerats
samtidigt som betydelsen av ekonomisk tillväxt ökat. En tendens som kan
noteras under senare tid är att större vikt har lagts vid infrastruktur och
hur en samordning av sektorspolitiken skall kunna bidra till den regionala
utvecklingen. Miljöfrågorna har fatt ökad tyngd i arbetet. Detta har också
lett till rollförskjutningar och nya konstellationer av aktörer. Kommuner,
länsstyrelser och övriga intressenter i länet formulerar gemensamma hand-
lingslinjer för agerandet i ett antal frågor som bedöms som strategiska för
länets utveckling, t.ex. när det gäller näringslivsutveckling, infrastruktur,
kompetensförsörjning och miljöfrågor. Samverkan över länsgränsema har
också blivit allt vanligare eftersom frågorna tenderar att alltmer gälla
funktionella sakområden av varierande geografisk omfattning.
Det faktum att allt större del av åtgärderna för regional utveckling under
de närmaste åren kommer att ske inom ramen för EG:s strukturfonder
verkar också i samma riktning. I detta sammanhang ställs det krav på att
alla regionala och lokala aktörer samverkar. Denna trend förstärks i rikt-
linjerna för den ekonomiska politiken för att stärka sysselsättningen och
minska arbetslösheten. På ett övergripande plan skall en ny regional
samverkan komma till stånd mellan olika närings- och regionalpolitiska
aktörer.
Allmänt om regioner
Under efterkrigstiden har det varit en allmän tendens i de västeuropeiska
staterna att decentralisera uppgifter från den centrala till den lokala och
regionala nivån. Sätten att organisera samhällsverksamheten på lokal och
regional nivå varierar emellertid från stat till stat. I de stater där kom-
munerna har mer begränsade befogenheter och mindre egna ekonomiska 27
resurser har staten som regel initierat åtgärder för mellankommunalt
samarbete. Prop. 1996/97:36
Den regionala nivåns komplexitet beror till stor del på att statliga och
kommunala intressen här möts och bryts mot varandra. I ett europeiskt
perspektiv har de svenska kommunerna och landstingen mycket stora
befogenheter och en stark självstyrelse, något som Sverige delar med de
andra nordiska länderna. I nordeuropeiska länder har man ofta företagit
kommunsammanläggningar i syfte att stärka den kommunala nivån. I syd-
och mellaneuropeiska länder har det varit vanligare att stärka den
regionala nivån och behålla ett stort antal lokala självstyrelseenheter.
Nordiska jämförelser
De nordiska länderna kan vid en europeisk jämförelse karaktäriseras som
decentraliserade enhetsstater. Den kommunala självstyrelsen har en lång
tradition. Kommunerna har ansvar för en betydande del av den offentliga
verksamheten. Den regionala samhällsorganisationen är antingen en del
av den kommunala självstyrelsen eller ett utflöde av statsmakten.
Exempelvis tar sig det regionala utvecklingsansvaret något olika uttryck
vid en jämförelse de nordiska länderna emellan. Det finns också skillnader
i sättet att organisera övriga verksamheter på regional nivå.
I Danmark har den statliga regionala förvaltningen byggts upp för att
i första hand kontrollera genomförandet av statliga beslut. Statsamten är
i dag 14 till antalet och har mycket begränsade uppgifter. Regeringen
utser statsamtmanden (landshövdingen). Vad gäller den regionala själv-
styrelsen, motsvarar amtskommunerna i Danmark våra landsting. De
geografiska gränserna sammanfaller med statsamtens. Amtskommunemas
uppgifter kräver ett större befolkningsunderlag än varje enskild kommun
och rör främst sjukvård samt fysisk och regionalekonomisk planering.
Beträffande den statliga regionala förvaltningen är utvecklingen i Norge
snarlik den i Danmark. I de numera 19 fylkena har fylkesmannen en rad
kontrollfunktioner gentemot kommunerna. Det statliga fylkesorganet hand-
lägger också ett antal frågor av ungefar samma karaktär som de svenska
länsstyrelserna har att hantera. Genom att införa fylkeskommuner ville
man stärka den regionala självstyrelsenivån i stället för att som i Sverige
bilda storkommuner. Fylkeskommunema handlägger bl.a. regionalpolitiska
frågor. Norge står mitt uppe i en omfattande förändring av den offentliga
regionala administrationen och organisationen.
I Finland påminner den statliga regionala förvaltningen mycket om den
svenska. Länsstyrelserna är 11 till antalet och har som chef en lands-
hövding som utses av regeringen. Länsstyrelsens viktigaste ansvars-
områden utgörs av kontroll och tillsyn av kommunal verksamhet. I
Finland är den kommunala samverkan på regional nivå uppbyggd på ett
sätt som skiljer sig från de övriga nordiska länderna. Någon direkt
folkvald sekundärkommun finns inte, däremot bl.a. 20 landskapsförbund
som numera övertagit länsstyrelsens roll för bl.a. ansvaret för den
regionala utvecklingen och planeringen samt beslut om statliga utveck-
lingsanslag.
28
Konsekvenser av den europeiska integrationen
I diskussionen om relationen mellan EU och medlemsstaterna har de
lokala och regionala nivåerna kommit att fa ökad uppmärksamhet.
Kommuner och regioner förväntades bli betydelsefulla aktörer i det
europeiska samarbetet. När Maastrichtfördraget trädde i kraft år 1993
inrättades därför Regionkommittén. Därmed togs ytterligare ett steg mot
ett ökat inflytande för kommuner och regioner på EU:s politik.
Kommittén har rådgivande status. Vissa organisatoriska förutsättningar för
Regionkommittén granskas nu i samband med översynen av fördraget
under den pågående regeringskonferensen.
En av de mest intressanta utvecklingstendenserna i dag är de nya
samarbetsformer mellan kommuner och mellan regioner som växer fram
på olika håll i Europa. Begreppet regioner i Europasamarbetet avser dock
ofta befolkningsmässigt stora enheter som inte behöver ansluta till
administrativa gränser. Flera regioner i Europa går t.ex. över nations-
gränser. Ett ökat samarbete mellan regioner runt Östersjön har också
etablerats.
Moderniseringen av näringslivet och infrastrukturen bildar ofta ut-
gångspunkt för nya samarbetsmönster. Regionindelningen i framtiden
torde därför mer än i dag komma att utgå från hur man tolkar de för-
ändringskrafter som verkar inom näringslivet och samhällsutvecklingen i
vid mening och hur man väljer att formera sig för att möta nya krav. För
olika verksamheter kan olika geografiska områden ingå i en region. Den
administrativa indelningen har underordnad betydelse i flera av Europas
regioner.
Tendenserna mot allt starkare regionala samarbetssträvanden som
uppstår ur ekonomiska behov är sällan anpassade till de administrativa
nationsgränserna. I och med att nationsgränserna förlorar sin betydelse
stimuleras utbytet mellan näraliggande regioner.
Prop. 1996/97:36
29
Förutsättningarna för ekonomisk utveckling, välstånd och en god livsmiljö
kommer i framtiden att bli allt mer beroende av de insatser som görs på
lokal och regional nivå. Företagsetableringar påverkas inte bara av
kostnadsfaktorer utan även av arbetskraftens kunskaper, kommuni-
kationerna, kvaliteten i den lokala samhällsservicen samt tillgången till
högre utbildning och forskningsmiljöer, kultur och miljö.
Många företag inom industri- och serviceverksamhet verkar i dag på en
internationell marknad med begränsad koppling till de enskilda nation-
ernas gränser. Detta gör att samspelet mellan företagen och aktörerna på
den nationella politiska nivån ändrar karaktär. Det praktiska samspelet
mellan näringslivet och den offentliga verksamheten förskjuts i ökad
utsträckning till lokal och regional nivå. Den nationella nivån är emeller-
tid av fortsatt betydelse när det gäller att påverka rambetingelserna för
näringslivet, t.ex. skattepolitiken.
Den europeiska integrationen förstärker effekterna av ekonomins inter-
nationalisering i övrigt. Rörligheten över nationsgränser av varor, tjänster,
människor och kapital, innebär att konkurrensen mellan företagen och
mellan regionerna skärps. De regioner som kan erbjuda de bästa förut-
sättningarna för företag och människor har de bästa framtidsutsikterna.
Den regionala nivån har också kommit allt mer i centrum för
diskussionen om den offentliga organisationen. En anledning till detta är
de initiativ som lokala och regionala företrädare har tagit för att lyfta fram
sin egen regions kvaliteter och utvecklingsmöjligheter. Detta kan ses som
ett inslag i den allt hårdare konkurrensen om företagens etableringar. Det
blir således allt vanligare, också i vårt land, att de regionala politikerna
utvecklar strategier för sin regions utveckling. Det pågår också ett
sökande efter nya politiska arenor för att manifestera regionaliserings-
strävandena.
I slutbetänkandet Regional framtid (SOU 1995:27) har Region-
beredningen presenterat ett förslag till utformning av den offentliga
organisationen på regional nivå. Förslaget innebär för det första att
ansvarsfördelningen mellan staten och den kommunala självstyrelsen
ändras så att det regionala utvecklingsansvaret förs över från läns-
styrelserna till landstingen. För det andra föreslår Regionberedningen att
Kristianstads och Malmöhus län slås samman till Skåne län och att
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län samt Kungsbacka
kommun slås samman till Västra Götalands län.
Riksdagen har godkänt regeringens förslag att Skåne län bildas den
1 januari 1997. Riksdagen har också i princip godtagit regeringens förslag
att ett västsvenskt län skall bildas genom en sammanläggning av
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län (bet. 1995/96:BoU9,
rskr. 1995/96:206). Regeringen har gett i uppdrag åt en särskild utredare
(dir. 1996:11) att klarlägga den geografiska utformningen av ett nytt
västsvenskt län. Regeringen kommer att förelägga riksdagen förslag om
det västsvenska länet under det första halvåret 1997.
Prop. 1996/97:36
30
Falköpings kommun ansökte i en skrivelse till regeringen den 12 Prop. 1996/97:36
februari 1992 om att, på försök, fa bli s.k. landstingsfri kommun. Vellinge
och Söderhamns kommuner gjorde motsvarande framställningar den 26
maj 1993 respektive den 16 juni 1993. Till stöd for framställningarna åbe-
ropades bl.a. demokrati- och effektivitetsskäl.
Ärendena överlämnades av regeringen till Regionberedningen för
yttrande. Regionberedningen har i sin tur inhämtat synpunkter från bl.a.
landstingen i Skaraborgs, Malmöhus och Gävleborgs län. Landstingen av-
styrkte bifall till respektive framställning. Regionberedningen redovisade
sin bedömning till regeringen i en skrivelse den 7 februari 1994.
Beredningen framhöll därvid att det är av grundläggande betydelse att det
finns en bred uppslutning i berörda regioner för förändringar av den
regionala uppgiftshanteringen. Enligt beredningen föreligger inte någon
sådan uppslutning beträffande någon av de tre aktuella framställningarna
om att bli landstingsfria kommuner. Regionberedningen avstyrkte därmed
ansökningarna.
Regeringens bedömning är att det kan finnas fördelar för en enskild
kommun att svara för de uppgifter som ankommer på landstinget. Om ett
utträde ur landstinget bedöms kunna skapa svårigheter för landstinget eller
övriga kommuner i länet så måste hänsyn tas till detta. Mot den nu
redovisade bakgrunden anser regeringen inte att något försök med s.k.
landstingsfria kommuner bör genomföras i de aktuella fallen.
Samhällsutvecklingen har successivt ökat den lokala och regionala nivåns
betydelse inom det svenska folkstyret. En decentralisering av ansvar och
befogenheter har skett till framför allt kommunerna. Därigenom har
medborgarnas möjligheter till inflytande över samhällsverksamheten ökat.
Enligt regeringens mening bör nu ytterligare åtgärder vidtas för att ge
medborgarna vidgade möjligheter att utöva ett inflytande över den
regionala samhällsverksamheten. Detta bör i första hand ske genom att de
kommunala självstyrelseorganen inom ramen för en försöksverksamhet far
ett ökat ansvar för det regionala utvecklingsarbetet i samarbete med
statens förvaltning på regional nivå.
Regeringen anser därför att det bör inledas en försöksverksamhet med
ändrad regional ansvarsfördelning mellan staten och den kommunala
självstyrelsen. Huvudsyftet med denna försöksverksamhet är att utveckla
former för en bättre demokratisk förankring av det regionala utvecklings-
ansvaret. I försöksverksamheten skall det också vara möjligt att föra över
viss beslutskompetens från staten till regionala självstyrelseorgan. Rege-
ringen redovisar i avsnitt 6 sina närmare överväganden om genomförandet
av en försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning.
31
Den kommunala självstyrelsen och den decentralisering av beslut som
skett under en längre tid har gjort de lokala och regionala nivåerna till
betydelsefulla aktörer inom allt fler politikområden. Denna utveckling vill
regeringen nu förstärka.
Fördelningen av uppgifter bör emellertid utgå från förutsättningen att
Sverige alltjämt skall vara en enhetsstat och att någon federalistisk ut-
veckling inte skall eftersträvas.
Det finns ett antal verksamheter där ansvaret bör anförtros endast
statliga myndigheter. Dessa verksamheter kan ordnas i två grupper.
En första grupp bildas av de uppgifter som det behövs ett centraliserat
beslutsfattande och en enhetlig ledning for. Uppgifter som militärt försvar,
säkerhetspolitik och utrikespolitik i övrigt är av denna karaktär och kan
inte anförtros andra än statliga myndigheter. Även om en central ledning
är nödvändig behöver dock, t.ex. på försvarets område, åtskilliga delar av
verksamheten decentraliseras till regional och lokal nivå.
Till denna grupp hör också de frågor som kräver överblick över hela
landet och som uttrycker en nationell syn på hur t.ex. stora kommunika-
tionsstråk i form av vägar, järnvägar och teleförbindelser bör utformas.
Uppgiften bör anförtros organ med nationell räckvidd, vilket direkt
undantar kommuner och landsting som var för sig verkar inom endast
begränsade delar av landet. Däremot bör det vara möjligt att öka den
andel av resurserna som har en regional anknytning och där de slutliga
besluten fattas på denna nivå. För den sistnämnda gruppen av frågor är
det naturligt med en demokratisk förankring grundad i det politiska livet
på lokal och regional nivå.
Frågor som gäller rättsvården eller avser fiskala angelägenheter utgör en
andra grupp av uppgifter, som bör ses som renodlat statliga ange-
lägenheter. Även om ett decentraliserat arbetssätt tillämpas även här bör
ansvaret for verksamheten ligga på nationell nivå. Även om det t.ex. finns
utrymme for kommunal medverkan i vissa delar av polisverksamheten
ändrar detta inte den principiella bedömningen att polis, åklagarväsende
och domstolar bör vara statliga uppgifter liksom tull-, skatte- och exeku-
tionsväsende.
Välfärdspolitiken är ett gemensamt ansvar for staten och den kom-
munala självstyrelsen. Staten har ett övergripande ansvar for att ställa upp
nationella mål och garantera att medborgarna ges möjlighet till en lik-
värdig utbildning och samhällsservice oberoende av var de bor.
Kommuner och landsting har det praktiska ansvaret för de välfärds-
funktioner som riktar sig direkt till medborgarna i form av utbildning,
barnomsorg, äldreomsorg samt hälso- och sjukvård. Behovet av och
möjligheterna att anpassa verksamheten till lokala och regionala för-
hållanden inom de ramar som en nationell lagstiftning medger, ger den
kommunala självstyrelsen en viktig roll i fråga om välfärdsstatens upp-
gifter. Till detta område av grundläggande uppgifter for kommunal själv-
styrelse skall också räknas de frågor som avser teknisk service såsom
vatten, avlopp, renhållning och energi. De ansvarsområden som den kom-
Prop. 1996/97:36
32
munala självstyrelsens organ åtagit sig med stöd av kommunallagens Prop. 1996/97:36
allmänna kompetensregel hör definitionsmässigt till ansvarsområdet för
kommunal självstyrelse.
Det pågår en utveckling inom flera verksamhetsområden som innebär
att staten behåller ett övergripande ansvar för politikens inriktning men
samtidigt ger de kommunala självstyrelseorganen allt större möjligheter
att delta i den nationella politikens genomförande på lokal och regional
nivå. Denna utveckling är särskilt tydlig inom närings-, regional-, arbets-
marknads- och miljöpolitiken. Enligt regeringens mening bör denna ut-
veckling mot en ökad samverkan mellan staten och den kommunala
självstyrelsen fa ytterligare konkreta uttryck.
De motiv som låg till grund för länsförvaltningsreformen år 1991 är enligt
regeringens mening alltjämt aktuella och utgör därför utgångspunkt för
utvecklingen av den statliga regionala förvaltningen. Motiven som då
framfördes för den samordnade länsförvaltningen var bl.a. att minska
sektoriseringen och att stärka den regionala överblicken. Länsstyrelsernas
verksamhet borde dessutom breddas för att på så sätt bidra till en fortsatt
decentralisering av den statliga verksamheten.
Enligt regeringens mening finns det ett stort behov av fortsatt
reformering av den statliga förvaltningen. Frågan om den samlade stats-
förvaltningens struktur bereds för närvarande i utredningen om den stat-
liga förvaltningens uppgifter och organisation (dir. 1995:93) och det
arbetet skall ligga till grund för fortsatta överväganden om en ny statlig
förvaltningspolitik. Även andra pågående utredningar kan förväntas lämna
bidrag till den fortsatta diskussionen om den statliga regionala nivån, bl.a.
frågor om organisations- och uppgiftsfördelningen mellan centrala statliga
förvaltningsmyndigheter och mellan central, regional och lokal statlig
nivå. Det nu pågående arbetet med bildandet av Skåne län och
förberedelserna för ett nytt västsvenskt län kommer noggrant att följas av
regeringen och erfarenheterna härifrån kommer naturligtvis att tas till vara
när överväganden görs om den fortsatta utvecklingen av den statliga
förvaltningen på regional nivå.
Regeringen vill emellertid redan i det här sammanhanget ge sin
principiella syn på några frågor som aktualiseras genom Regionbered-
ningens förslag. I avsnitt 7 redovisar regeringen vissa överväganden be-
träffande ansvarsfördelningen inom den statliga sektorn. Där behandlas
också frågor om länsstyrelsernas länsexperter.
Under senare år har stora och viktiga samhällsuppgifter decentraliserats.
Det är enligt regeringens mening därför viktigt att det finns en sam-
manhållen och kompetent statlig organisation på regional nivå som kan
svara för tillsyn och rättstillämpning samt följa upp och utvärdera stats-
makternas beslut. En given utgångspunkt härvidlag är att staten, hur än
formerna för det lokala och regionala inflytandet utvecklas i framtiden,
måste se till att de mål som anges i den nationella politiken genomförs i
3 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 36
landets alla delar. Likaså måste staten ta ett ansvar för att säkra en Prop. 1996/97:36
samordning av offentlig verksamhet som kan tillgodose samhällets hel-
hetssyn. På länsplanet har båda uppgifterna anförtrotts länsstyrelsen. I
detta ligger bl.a. att sammanväga skilda nationella statliga intressen och
att uppträda på ett enhetligt sätt i hela landet. Samordningsrollen och
uppgiften att stå för avvägningen mellan olika samhällssektorer har ökat
i betydelse i takt med samhällets tilltagande komplexitet och kravet på ett
effektivare resursutnyttjande. Mot denna bakgrund framstår det som
angeläget att vidareutveckla den samordnade länsförvaltningen så att den
fullt ut kan ta till vara de möjligheter som en sådan modell innebär. Ett
konsekvent användande av länsstyrelsen som det regionala statliga organet
har stor betydelse för möjligheterna att flytta uppgifter från central till
regional och lokal nivå. Förutsättningarna för att flytta centrala
myndighetsfunktioner till den regionala nivån kommer därför att studeras
närmare.
I avsnitt 7 redovisar regeringen sina närmare överväganden om genom-
förandet av en försöksverksamhet med vidgad samordnad länsförvaltning
i Gotlands län. Regeringen överväger även att tillkalla en utredare för att
pröva förutsättningarna att inordna länsarbetsnämnderna i länsstyrelse-
organisationen.
Sedan 1991 års länsreform kan noteras att länsstyrelsernas arbets-
inriktning utöver traditionell myndighetsutövning utvecklas allt mer mot
en helhetssyn, samverkan och samordning. Regeringen anser att denna
utveckling i länsstyrelserna är positiv för utvecklingen av den samordnade
länsförvaltningen.
Regeringen avser att se över instruktionen för länsstyrelserna så att det
av denna tydligare framgår att länsstyrelsernas huvuduppgift är att vara
statens företrädare i länet. Det övergripande målet är att se till att länet
utvecklas på ett sådant sätt att de nationella målen far genomslag, sam-
tidigt som hänsyn tas till regionala förhållanden och förutsättningar.
34
Regeringens forslag: En försöksverksamhet genomförs i fyra län
varav verksamheten i tre län regleras i lag. I dessa tre län överförs
det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelsen till ett kom-
munalt organ på regional nivå. Vidare överförs till sådant organ
ansvaret för vissa statliga uppgifter, som är knutna till det regionala
utvecklingsansvaret.
I Kalmar län överförs ansvaret den 1 juli 1997 till ett region-
förbund som bildas av länets samtliga kommuner och landstinget.
I Gotlands län övertar kommunen ansvaret från den 1 juli 1997. I
Skåne län överförs utvecklingsansvaret den 1 juli 1997 till ett
regionförbund som bildas av länets kommuner och landsting. När
det nya landstinget i Skåne län är bildat år 1999 överförs ansvaret
till landstinget.
I Jämtlands län görs försök med ett samverkansorgan på regional
nivå. I detta län sker ingen ändring av ansvarsfördelningen mellan
staten och den kommunala nivån. Verksamheten behöver därför inte
regleras i lag.
Försöksperioden omfattar tiden den 1 juli 1997 till den 31
december 2002.
Regionberedningens förslag: Regionberedningen har föreslagit att det
regionala utvecklingsansvaret samt ansvaret för vissa statliga uppgifter
skall överföras till landstingen i samtliga län i landet från år 1999.
Remissinstanserna: Regionberedningens förslag att föra över det
regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelserna till landstingen har fatt
ett blandat mottagande av remissinstanserna. Flertalet statliga myndigheter
inklusive en majoritet av länsstyrelserna är negativa till förslaget medan
landstingen som regel är positiva. Kommunerna är mer splittrade. Något
fler kommuner är emellertid negativa till förslaget. I samband med remiss-
behandlingen av Regionberedningens förslag har det i några län
formulerats förslag om försöksverksamhet med att överföra det regionala
utvecklingsansvaret till samverkansorgan mellan kommunerna och lands-
tingen.
Skälen för regeringens förslag: Många remissinstanser har varit
tveksamma eller negativa till Regionberedningens förslag om att flytta
över utvecklingsansvaret från länsstyrelsen till landstingen. En fram-
gångsrik samverkan på regional nivå kan enligt regeringens mening inte
skapas om de offentliga organen i regionen motsätter sig föreslagna
former för samverkan. Regeringen bedömer därför att Regionberedningens
förslag inte kan genomföras. En försöksverksamhet bör i stället
genomföras i ett begränsat antal län för att i praktisk verksamhet pröva
Prop. 1996/97:36
35
olika former för samverkan. Försöksverksamhetens omfattning och inrikt- Prop. 1996/97:36
ning bör regleras i en särskild lag.
Försöksverksamhetens syfte
Regeringen vill genom försöksverksamheten tillmötesgå det intresse som
finns i vissa län att pröva nya metoder för att utveckla den regionala
verksamheten och ge den en starkare demokratisk förankring.
En bred förankring av det regionala utvecklingsarbetet kan bidra till en
bättre samordning och därmed till ett effektivare utnyttjande av de
resurser som finns inom regionen. En sådan kraftsamling av resurser på
regional nivå bör kunna underlätta utvecklingen av konkurrenskraftiga
regioner. För flera svenska regioner är det också angeläget att ha en tydlig
representation vid kontakter inom EU.
Avgränsning av försöksverksamheten
Representanter för några län har hos regeringen anmält intresse för en
försöksverksamhet. Framställningarna har utgjort grunden för urvalet av
försökslän. I denna proposition föreslås att fyra län skall medverka i
försöksverksamheten, nämligen Kalmar, Gotlands, Skåne och Jämtlands
län.
Regionala självstyrelseorgan som omfattas av försöksverksamheten
Olika former för det demokratiska inflytandet över den regionala
utvecklingen bör prövas. Avsikten är att fa ett brett underlag av erfaren-
heter från olika stora län och län med olika förutsättningar för regional
utveckling. Beteckningen regionalt självstyrelseorgan bör användas som
ett samlat begrepp för de olika regionala organ som föreslås fa ansvaret
för länets långsiktiga utveckling, dvs. det regionala utvecklingsansvaret.
I Kalmar län bör ansvaret överföras till ett regionförbund som skall
bildas av länets samtliga kommuner och landstinget. Regionförbundets
konstruktion och uppgifter beskrivs närmare i avsnitt 6.3.
I Gotlands län bör kommunen överta ansvaret.
I Skåne bör utvecklingsansvaret överföras den 1 juli 1997 till ett region-
förbund som skall bildas av länets samtliga kommuner och landsting. När
det nya landstinget i Skåne län är bildat överförs ansvaret till Skåne läns
landsting. Ansvarsförändringen föreslås ske den 1 januari 1999. För att
markera att landstinget är ett regionalt självstyrelseorgan bör landstings-
fullmäktige kunna fa kallas regionfullmäktige och motsvarande namn-
ändring bör även kunna ske från landstingsstyrelsen till regionstyrelsen.
En sådan namnändring kan för medborgare, myndigheter och näringsliv
markera landstingets förändrade roll i regionen.
I Jämtlands län skall Jämtforum verka som ett samrådsorgan på regional
nivå. Jämtforum är ett informellt organ på länsnivå som består av före-
trädare för länsstyrelsen, kommuner, landsting, näringsliv och organisa-
36
tioner. Jämtforum kommer inte att i formell mening ta över besluts- Prop. 1996/97:36
kompetens från någon annan part utan skall enbart vara ett organ för
diskussion och samordning av frågor som behöver behandlas på en
regional nivå. Försöksverksamheten i Jämtland behöver därför inte
regleras i lag. Om framställning senare görs från regionala organ som
visar att verksamheten bör bedrivas i någon annan form som kräver
lagstöd, far regeringen ta ställning till denna fråga och i så fall återkomma
till riksdagen med förslag till lagändring.
Försöksperiodens längd
Försöksverksamheten bör inledas så snart som möjligt. Regeringen
föreslår därför att det regionala utvecklingsansvaret överförs till de
regionala självstyrelseorganen den 1 juli 1997.
Försöksverksamheten bör bedrivas under så lång tid att erfarenheter kan
vinnas av den förändrade ansvarsfördelningen bl.a. vad gäller arbetet med
utvecklingsprogram. Försöksverksamheten bör fortlöpande utvärderas och
erfarenheterna läggas till grund för statsmakternas beslut i frågan i god tid
före utgången av år 2002. Regeringen föreslår att försöksperioden av-
slutas den 31 december 2002.
Regeringens förslag: I de tre län som omfattas av den föreslagna
försökslagen överförs länsstyrelsens utvecklingsansvar till ett
regionalt självstyrelseorgan.
Det regionala utvecklingsansvaret omfattar uppgiften att utarbeta
ett program för länets långsiktiga utveckling (regionalt utveck-
lingsprogram). Det regionala utvecklingsprogrammet skall bl.a.
redovisa de långsiktiga målen för länets utveckling, vilka åtgärder
som bör vidtas för att de uppsatta målen skall nås, hur olika parter
förväntas medverka i genomförandet och hur insatserna avses
finansieras. Utvecklingsprogrammet bör i första hand inriktas på
åtgärder som stimulerar tillväxt och sysselsättning och har betydelse
för näringslivets struktur och utveckling.
Ett fastställt regionalt utvecklingsprogram skall beaktas av statliga
myndigheter i den mån som deras verksamhet i länet berörs av pro-
grammet. Ansvaret för kommunal verksamhet förändras inte.
Regionberedningens förslag: Regionberedningen föreslår att
landstingen från år 1999 skall upprätta regionala utvecklingsplaner och att
länsstyrelsernas ansvar för regionala utvecklingsfrågor begränsas i
motsvarande mån. Frågor som har regional betydelse - näringsliv och
sysselsättning, fysisk planering, miljö, kommunikationer, hälso- och sjuk-
37
vård, utbildning och forskning, kultur, turism och jämställdhetsfrågor - Prop. 1996/97:36
bör ingå i det regionala utvecklingsansvaret. Landstingen bör också ersätta
länsstyrelserna som regionens företrädare i olika sammanhang.
Remissinstanserna: Cirka 360 remissinstanser har yttrat sig över
förslaget att föra över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelsen
till landstinget.
Flertalet centrala statliga myndigheter avstyrker förslaget.
Riksrevisionsverket avvisar förslaget med motivering att det innebär en
risk för expansion och kostnadsdrivande effekter inom den landstings-
kommunala sektorn. Statskontoret framhåller att förslaget kan innebära att
effektiviteten försämras och det demokratiska inflytandet försvagas.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) framhåller att regionalt
utvecklingsarbete ställer krav på statens ansvarstagande och inflytande och
att detta ansvar bör kanaliseras via länsstyrelserna. Flera myndigheter
framhåller att oklara ansvarsförhållanden och dubbelarbete skapas genom
att staten även framgent kommer att vara en viktig aktör som måste sam-
ordna statlig verksamhet i regionen.
Samtliga landsting tillstyrker beredningens förslag med undantag för
landstingen i Kalmar och Jämtlands län, som framhåller att en försöks-
verksamhet bör genomföras, varvid de lösningar som tagits fram inom
respektive län bör prövas.
Flertalet länsstyrelser avstyrker beredningens förslag eller är negativa till
det. Länsstyrelsen i Hallands län anser att staten även i fortsättningen bör
ha ett sammanhållande ansvar för utvecklingsfrågorna och att utredningens
förslag innebär en inskränkning i kommunernas ansvarsområde. Nio läns-
styrelser är positiva - i samtliga dessa fall har länsstyrelsens styrelse fattat
beslutet. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att beslutanderätten över de
regionalpolitiska stödmedlen och anslagen till länstrafikanläggningar bör
föras över till landstinget. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att läns-
styrelsens roll skall renodlas till att bara vara av statlig myndig-
hetskaraktär.
Något mindre än hälften av de kommunala remissinstanserna tillstyrker
förslaget. Av dessa finns drygt hälften i Skåne eller i västra Sverige.
Kommuner som tillstyrker anför i första hand demokrati- och effektivi-
tetsskäl som motiv för sitt ställningstagande. Flera kommuner i Skåne
ställer sig bakom yttrandet från Skånestyrelsen med motiveringen att
förslaget ger bättre förutsättningar för att effektivisera, kraftsamla och
utveckla de offentliga insatserna. Även många kommuner i västra Sverige
är positiva med samma motivering. Göteborgs kommun anför att ansvaret
för den regionala utvecklingen bör bli en självstyrelseuppgift inom den
nationellt beslutade politikens ramar. Haninge kommun tillstyrker huvud-
tankegångarna med motivering att den föreslagna ordningen delvis redan
är genomförd i Stockholms län där landstinget genomför regional
planering. Landstingsförbundet tillstyrker bl.a. med motiveringen att
regionalpolitiken behöver kompletteras med en regionpolitik som mo-
biliserar regionens egna resurser.
En majoritet av kommunerna avstyrker förslaget. Dessa kommuner
anför ofta att det föreslagna utvecklingsansvaret för landstingen försvagar 38
den kommunala självstyrelsen, att regionens samhällsfrågor bör hanteras
av kommuner i samverkan, att landstingen har en svagare demokratisk
förankring än kommunerna och att en ny regional nivå med föreslagna
uppgifter är främmande för Sveriges statsskick. Exempelvis är Stockholms
kommun tveksam till förslaget med motivering att olika former av kom-
munal samverkan krävs beroende på vilken verksamhet det gäller.
Dorotea kommun avstyrker och anför att landstingen saknar de styrande
befogenheter som möjliggör ett politisk ansvarstagande för regionens
utveckling. Karlskrona kommun anför att det utanför storstäderna i hög
grad är kommunerna som driver utvecklingsfrågorna. Svenska Kommun-
förbundet avstyrker förslaget bl.a. med motivering att det innebär en
centralisering av ansvar från kommunerna till regionala självstyrelseorgan.
Nuvarande ordning
Länsstyrelsen har enligt förordningen (1990:1510) med länsstyrelsein-
struktion till uppgift att noga följa länets tillstånd och behov, främja länets
utveckling och befolkningens bästa och verka för att de fastställda
nationella målen inom olika samhällssektorer far genomslag i länet. I
frågor som har betydelse också för angränsande län skall länsstyrelsen
främja länens gemensamma intressen.
Vidare skall länsstyrelsen särskilt verka för att statlig, kommunal och
landstingskommunal verksamhet i länet samordnas och anpassas efter de
övergripande miljö- och regionalpolitiska målen samt kravet på en lång-
siktigt, god hushållning med naturresurserna. Länsstyrelsen skall också
genomföra, eller hos regeringen eller dess myndigheter föreslå, sådana
åtgärder som är nödvändiga eller lämpliga för länets utveckling. Läns-
styrelsens styrelse, som utses av landstingen, beslutar om viktigare frågor
som rör samhällsplaneringen, miljön och regionala utvecklingsinsatser
eller andra åtgärder som är betydelsefulla för länets utveckling.
Länsstyrelserna fick i det regionalpolitiska beslutet år 1994 i uppdrag att
i samverkan med bl. a. andra statliga myndigheter, landsting, länets kom-
muner och näringslivsorganisationer utveckla en strategi för länets
långsiktiga utveckling (prop. 1993/94:140). Förordningen (1982:877) om
regionalt utvecklingsarbete kompletterades därvid med förtydliganden om
vad en sådan strategi skall omfatta. Strategin skall bl.a. innehålla en
analys av utvecklingsmöjligheterna, redovisa långsiktiga mål, vilka åt-
gärder som skall vidtas, hur insatserna skall finansieras, vilken samverkan
som krävs och hur planen skall följas upp. Strategin skall utformas så att
den kan utgöra underlag för planering och samordning av statlig och kom-
munal verksamhet. I dag arbetar i stort sett alla län med att ta fram en
långsiktig övergripande strategi för den regionala utvecklingen.
I 1995 års budgetproposition uttalade regeringen att en tyngdpunkts-
förskjutning skall ske så att länsstyrelserna även skall medverka till att
uppfylla de krav som bl.a. det svenska EU-medlemskapet ställer (prop.
1994/95:100 bil. 14 s. 8).
En del landsting har under senare år höjt sin ambitionsnivå i arbetet med
regionala utvecklingsfrågor. Det gäller t.ex. i Stockholms län där
Prop. 1996/97:36
39
landstinget svarar för vissa planerande uppgifter som länsstyrelserna Prop. 1996/97:36
svarar för i andra län. Kommunerna är också mer engagerade i utveck-
lingsfrågorna än tidigare. I båda fallen är en väsentlig orsak arbetslösheten
och åtgärderna mot denna som alltmer genomförs av kommunerna och
landstingen. En annan orsak är de många EU-projekten som har engagerat
kommuner och landsting.
Regional näringspolitik kompletterar regionalpolitik
Genom en försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning vill
regeringen pröva nya metoder för att fa en starkare demokratisk för-
ankring av det regionala utvecklingsarbetet. Det är också regeringens
uppfattning att en bred förankring av det regionala utvecklingsarbetet kan
bidra till en bättre samordning och därmed till ett effektivare utnyttjande
av de resurser som finns inom regionen. En sådan kraftsamling av
resurser på regional nivå bör kunna underlätta utvecklingen av kon-
kurrenskraftiga regioner.
Länsstyrelsernas uppgifter avseende regional utveckling har successivt
förändrats. Den tidigare huvuduppgiften var att genomföra en nationell
regionalpolitik där staten centralt tog ett stort ansvar för att utjämna
skillnader mellan regioner med hjälp av stöd och utvecklingsprojekt. Detta
ansvar har under de senaste årtiondena successivt delegerats till läns-
styrelserna. Sedan början av 1990-talet har också problembilden
förändrats. En snabbt ökande arbetslöshet och ett ökande budgetunderskott
har medfört en betoning på ekonomisk tillväxt. Det som tidigare upp-
fattades som ett regionalt problem främst i norra Sverige har nu blivit en
nationell angelägenhet i hela landet. Enligt regeringens uppfattning krävs
numera inte bara speciella insatser i några fa regioner utan även en
regionalt anpassad utveckling och tillväxt i alla regioner.
Staten kan inte på samma sätt som tidigare lösa regionala problem med
bidrag för olika ändamål. Dagens utvecklingsarbete inriktas därför alltmer
på att stimulera de faktorer och processer som har betydelse för den egna
regionens utveckling. Den regionala utvecklingsrollen kommer att kräva
mer av samarbete mellan staten, kommuner, landsting, näringsliv, orga-
nisationer och EU. EU-medlemskapet har också förändrat förut-
sättningarna för arbetet genom att EG:s strukturfondsprogram i betydande
omfattning har kommit att styra såväl inriktning som sättet att arbeta i be-
rörda regioner.
Den närmare utformningen av regeringens förslag
Det regionala utvecklingsansvaret föreslås överföras den 1 juli 1997 till
de nybildade regionförbunden i Skåne län respektive Kalmar län. I
Gotlands län överförs ansvaret till kommunen vid samma tidpunkt Om
förberedelsearbetet skulle visa att någon del av försöksverksamheten
behöver senareläggas i visst län bör regeringen kunna besluta om en sådan
senareläggning. 49
En överföring av det regionala utvecklingsansvaret till ett regionalt
självstyrelseorgan innebär en sådan formell utvidgning av den kommunala Prop. 1996/97:36
kompetensen som kräver uttryckligt lagstöd. Det är därför nödvändigt att
begreppet regionalt utvecklingsansvar definieras och avgränsas på ett
sådant sätt att en ändrad ansvarsfördelning inte kommer i konflikt med
vare sig grundläggande statligt ansvar eller kommunalt självbestämmande.
I försökslagen bör därför finnas en bestämmelse om att det regionala
utvecklingsansvaret omfattar uppgiften att utarbeta en strategi för länets
långsiktiga utveckling i ett regionalt utvecklingsprogram. Ansvaret
kopplas alltså direkt till utarbetande och fastställande av det regionala
utvecklingsprogrammet. För att stärka genomförandet av utvecklings-
programmet bör från staten överföras beslutanderätten avseende länstrafik-
planer, vissa regionalpolitiska och andra utvecklingsinriktade medel samt
statsbidrag till regionala kulturinstitutioner. För genomförande av ut-
vecklingsprogrammet har det regionala självstyrelseorganet även vissa be-
fogenheter inom ramen för sin ordinarie kompetens. Denna kompetens
varierar beroende på om det regionala självstyrelseorganet är ett landsting,
en kommun eller ett regionförbund.
Det regionala utvecklingsprogrammet har i sig ingen överordnad ställ-
ning som binder kommuner och landsting till vissa åtgärder. De av
riksdagen fastställda regionalpolitiska målen bör gälla som en ram för
verksamheten även i försökslänen. Utvecklingsprogrammet skall vara
långsiktigt och omfatta en tidsperiod om fem till tio år. Kravet på
långsiktighet innebär också en viss avgränsning av innehållet i planen.
Vilka verksamhetsområden som skall ingå i det regionala
utvecklingsprogrammet bör inte lagregleras. Regeringen anser dock att
innehållet i första hand bör inriktas på områden som stimulerar tillväxt
och sysselsättning och har betydelse för näringslivets struktur och
utveckling. Det regionala utvecklingsprogrammet kan också ta upp andra
frågor som har betydelse för regionens långsiktiga utveckling. Det kan
t.ex. röra sig om hushållningen med naturresurser, tillgången till god
samhällsservice, högre utbildning och forskning samt ett aktivt kulturliv.
En väl utbyggd barnomsorg kan exempelvis ses som en förutsättning för
en sysselsättningsökning bland såväl kvinnor som män. Utbildning och
forskning måste anpassas till länets behov av utbildad arbetskraft på
längre sikt osv. Det finns därför inget som hindrar att även samhällets
service behandlas i ett utvecklingsperspektiv. De frågor som tas upp bör
även belysas ur ett jämställdhetsperspektiv.
Staten har ett huvudansvar för bl.a. regionalpolitik, näringspolitik och
arbetsmarknadspolitik. Förändringen i försökslänen bör inte innebära
någon principiell förändring härvidlag. Det bör således t.ex. inte vara
tillåtet för ett landsting att inrätta ett företagsstöd som finansieras via
landstingsskatten. Det regionala utvecklingsprogrammet kan däremot ange
vilka statliga åtgärder som bedöms vara mest verkningsfulla för att nå
regionala mål inom det regional-, närings- och arbetsmarknadspolitiska
området.
Statliga myndigheter med verksamhet i länet skall enligt regeringens för-
slag beakta utvecklingsprogrammet om deras verksamhet berörs av ut-
vecklingsprogrammet. Detta kommer framför allt att ha betydelse för 41
regionala myndigheter, som länsstyrelsen och länsarbetsnämnden, men
även för centrala myndigheter som Vägverket och NUTEK. De statliga Prop. 1996/97:36
myndigheternas verksamhet bör anpassas så att den stödjer den enligt pro-
grammet önskvärda utvecklingen av länet. En förutsättning är dock att
utvecklingsprogrammet inte står i strid med nationella intressen eller
ekonomiska restriktioner för berörd myndighet. Länsstyrelsen och övriga
statliga myndigheter skall inom sina verksamhetsområden lämna det
regionala självstyrelseorganet det biträde som det behöver för det
regionala utvecklingsarbetet. Detta bör ligga inom ramen för den
samverkan som förutsätts och någon rätt till mer omfattande biträde med
större utredningar, sekretariat m.m. avses inte.
För att dét regionala självstyrelseorganets utvecklingsprogram skall fa
genomslag i kommunernas och landstingens verksamhet måste det vara
väl förankrat i kommunerna, landstinget och de statliga myndigheterna.
De åtgärder som krävs för ett genomförande åvilar i många fall staten,
kommuner, landsting, näringsliv eller andra intressenter. Det samarbete
som byggs upp mellan dessa parter när utvecklingsprogrammet utformas
kommer att vara av avgörande betydelse när varje part skall genomföra
sin del av programmet. Det regionala organet åläggs därför enligt lagför-
slaget att samverka med länets kommuner och landstinget samt läns-
styrelsen och övriga berörda statliga myndigheter. Samråd bör även ske
med organisationer och näringslivets företrädare i syfte att åstadkomma
en samsyn på länets utveckling.
Lagstiftningen bör ange vissa grundläggande krav på utvecklings-
programmets innehåll. Motsvarande bestämmelser finns för länsstyrelsen.
En sådan reglering motiveras främst av statens, medborgarnas och olika
intressenters behov av information.
Länsstyrelsen och övriga statliga myndigheter skall löpande informera
det regionala självstyrelseorganet om pågående och planerad verksamhet
som har betydelse för länets utveckling.
Länsstyrelsen har enligt sin instruktion ett ansvar för att med beaktande
av fastställda nationella mål verka för att statlig, kommunal och lands-
tingskommunal verksamhet i länet samordnas och anpassas efter de
övergripande miljö- och regionalpolitiska målen samt kravet på en lång-
siktigt, god hushållning med naturresurserna. Detta samordningsansvar far
i försökslänen en annan karaktär och bör där i första hand avse att i
samverkan med det regionala självstyrelseorganet hävda de nationella
målen.
Regeringens förslag: I de tre län som omfattas av försökslagen
skall det regionala självstyrelseorganet besluta om vissa regional-
politiska och andra utvecklingsmedel.
Regionberedningens förslag: Regionberedningen har föreslagit att
beslut om de regionalpolitiska medlens fördelning i regionen skall fattas
av landstingen i stället för av länsstyrelserna. Landstingen föreslås också
42
fa ansvaret för de regionala planeringsinsatser som syftar till att erhålla Prop. 1996/97:36
medel från EG:s strukturfonder.
Remissinstanserna: De remissinstanser som är positiva till att det
regionala utvecklingsansvaret förändras anser vanligen att de regional-
politiska medlen skall följa med vid en ansvarsförändring och vice versa.
NUTEK anser inte att ansvaret för det regionalpolitiska stödet bör ändras
bl.a. med motivet att det regionala utvecklingsarbetet har starka kopp-
lingar till nationella tillväxtprogram. Statskontoret anser att det finns syn-
ergieffekter att vinna genom att länsstyrelserna beslutar om olika former
av företagsstöd och att beslutanderätten över de regionalpolitiska stöd-
medlen därmed inte bör förändras. Riksrevisionsverket är kritiskt till för-
slaget bl.a. med motivering att landstingen i så fall skulle få disponera
såväl egna medel som statliga medel för medfinansieringen i EG:s
strukturfondsprojekt. Det statliga inflytandet skulle också försvagas. Några
länsstyrelser är kritiska till förslaget med motivering att det sedan länge
varit en princip att företagsstöd inte skall vara en kommunal uppgift.
De länsstyrelser som är positiva till en förändring av det regionala
utvecklingsansvaret är i allmänhet positiva till Regionberedningens för-
slag. Exempelvis anser Länsstyrelsen i Stockholms län att beslutanderätten
över de regionalpolitiska stödmedlen bör föras över till landstinget. Det-
samma anser de kommuner som är positiva till att det regionala utveck-
lingsansvaret förs från länsstyrelsen.
Skälen för regeringens förslag: Länsstyrelsen beslutar bl.a. om olika
former av regionalpolitiska företagsstöd enligt förordningen (1994:577)
om landsbygdsstöd och stöd till kommersiell service samt förordningen
(1990:642) om regionalpolitiskt företagsstöd. Länsstyrelsen kan använda
medlen för bl.a. företagsstöd, medfinansiering av EG:s struktur-
fondsprogram och regional projektverksamhet. Medlen disponeras för
närvarande via anslaget Regionalpolitiska utvecklingsinsatser m.m.
Länsstyrelserna disponerar för närvarande även medel för särskilda
åtgärder för regional utveckling som bl.a. far användas för stöd enligt för-
ordningen (1994:773) om tillfälligt företagsstöd.
Regeringen föreslår att beslut om medel för sådana åtgärder som
fördelas till försökslänen, skall fattas av de nybildade regionförbunden i
Skåne och Kalmar län från och med år 1998. Motsvarande befogenhet bör
ges Gotlands kommun från samma tidpunkt. Genom att regionalpolitiska
och andra utvecklingsmedel disponeras av samma organ som har det
regionala utvecklingsansvaret kan medlens användning direkt kopplas till
ett genomförande av det regionala utvecklingsprogrammet. De
bestämmelser som gäller för länsstyrelsens beslut om regionalpolitiska och
andra utvecklingsmedel bör gälla även för det regionala själv-
styrelseorganet. Därigenom säkerställs att medlens användning står i
överensstämmelse med riksdagens beslut.
Nya regionala myndigheter har inrättats för att hantera struktur-
fondsprojekten. Myndigheternas befogenheter regleras genom förord-
ningen (1995:1325) med instruktion för beslutsgrupper. Dessa myndig-
heter beslutar om föreslagna projekt i enlighet med fastställda planer.
Deras formella beslutskompetens är att de disponerar de medel som EG 43
avsatt för regionens strukturfondsprojekt. I de nya regionala myndig-
hetema fattas besluten av en beslutsgrupp bestående av representanter för Prop. 1996/97:36
bl.a. länsstyrelse, länsarbetsnämnd, kommuner och landsting. Regeringen
anser inte att det nu finns skäl att ändra den nyligen inrättade besluts-
ordningen. Den bör emellertid utvärderas när nuvarande strukturfonds-
program löper ut år 1999.
Det bör vara en uppgift för regeringen att inför år 1998 utarbeta de
närmare regler som behövs för att förändra handläggningsordning och
beslutsrätt på sätt som svarar mot vad som här redovisats. En
utgångspunkt skall härvid vara att de nya självstyrelseorganen vid sin
handläggning skall följa de föreskrifter som regeringen, med riksdagens
bemyndigande, kan komma att besluta om.
Regeringens förslag: Planeringsprocessen bör utformas så att
ansvaret för den regionala transportinfrastrukturens utveckling och
dess effekter far en starkare lokal och regional förankring hos de
folkvalda församlingarna.
I de tre län som omfattas av försökslagen överförs länsstyrelsernas
ansvar för att upprätta och fastställa planer för länstrafik-
anläggningar (LTA-planer) eller motsvarande planer till regionala
självstyrelseorgan.
Regionberedningens förslag: Regionberedningen har föreslagit att
beslutanderätten över länstrafikplanema överförs till landstingen och att
ett större regionalt inflytande ges över de medel som fördelas på Väg-
verkets väghållarregioner.
Remissinstanserna: De remissinstanser som är positiva till Region-
beredningens förslag att landstingen far ett regionalt utvecklingsansvar är
i regel också positiva till att beslutanderätten över länstrafikplanema över-
förs till landstingen och vice versa. Vägverket påpekar att det finns en risk
att landstingen inte skulle vara opartiska när det gäller att besluta om för-
delning av investeringar mellan länsvägar, länsjämvägar, kollektiv-
trafikanläggningar m.m. Banverket anför att en optimal användning av
jämvägsanslagen förutsätter att Banverket har det fulla ansvaret för rein-
vesterings- och nyinvesteringsinsatser på hela det statliga jämvägs-
systemet, dvs. även på länsjämvägar.
Några länsstyrelser tillstyrker Regionberedningens förslag, bl.a. läns-
styrelserna i Stockholms och i Kristianstads län, medan andra avstyrker,
bl.a. länsstyrelserna i Skaraborgs och i Värmlands län. Landstinget i
Stockholms län tillstyrker förslaget och framhåller att även be-
slutanderätten över de underhållsåtgärder som i dag beslutas av Väg-
verkets regioner bör överföras till landstinget.
Några är dock tveksamma med hänsyn till att kommunernas inflytande
kan minskas. Skånestyrelsen föreslår ett ökat regionalt demokratiskt in-
flytande även över Banverkets investeringsbeslut. Svenska Kommun-
förbundet anser att riksdagen bör fastställa en något utvidgad länsram för
44
investeringar och att länsstyrelsen bör fördela medlen inom länet. Lands- Prop. 1996/97:36
tingsförbundet tillstyrker Regionberedningens förslag.
Kommunikationskommitténs förslag: Kommittén föreslår i sitt del-
betänkande /Vy kurs i trafikpolitiken (SOU 1996:26) en försöksverksamhet
med två olika inriktningar. Försöksverksamhet i Skåne och Stockholms
län föreslås bli inriktade på att öka det politiska inflytandet på regional
nivå. Försöksverksamhet i Västemorrlands och Jämtlands län inriktas på
att medel för drift och underhåll tillförs LTA-anslaget för att stärka länens
inflytande över vilka åtgärder som skall genomföras och i vilken ordning.
Kommitténs förslag innebär inte några förändringar vad gäller Vägverkets
ansvar.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som inkommit med yttrande
över Kommunikationskommitténs delbetänkande har cirka hälften tagit
upp ämnesområdet stärkt politisk förankring. Samtliga remissinstanser
som tagit upp ämnet anser att den regionala förankringen av
trafikpolitiken bör utvecklas. En majoritet av remissinstanserna är positivt
inställda till försöksverksamheten i de fyra områdena.
Kommunikationsforskningsberedningen och Riksrevisionsverket nämner
risken att den regionala prioriteringen av investeringar kan strida mot
övergripande nationella intressen om det politiska inflytandet ökar på den
regionala nivån. Riksrevisionsverket anser inte att kommittén redovisar
några tillräckligt starka skäl för att genomföra försöken i Skåne och
Stockholm. Även Statskontoret ställer sig tveksamt till försöken.
Inga länsstyrelser som direkt berörs av försöksverksamheten avvisar att
försök genomförs i det egna länet. I Stockholms län har det inkommit
yttranden från 12 kommuner som ställt sig negativa, medan 8 kommuner
i länet har tillstyrkt förslaget.
Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget och är beredd att med-
verka i försöksverksamheten om vissa förutsättningar uppfylls. En av
dessa är en reell resursförstärkning av LTA-anslaget. En annan är att
tidsperioden för försöket förlängs. Enskilda vägar kan ingå i förslaget
under förutsättning att statsbidraget till drift och underhåll återförs till
1995 års nivå.
Länsstyrelsen i Västemorrlands län välkomnar försöksverksamheten
men föreslår att försöket utsträcks till 1999 innan det utvärderas.
Vägverket avstyrker förslaget till försöksverksamhet i Jämtlands och
Västemorrlands län med motivering att en rationell hantering av drift och
underhåll kräver att resurserna finns hos Vägverket. Industriförbundet,
Skogsindustrierna och SCA avstyrker också förslaget. Svenska Kommun-
förbundet menar å sin sida att frågor om underhålls- och förbätt-
ringsinsatser på de befintliga vägarna i dessa län har framhållits som
särskilt angelägna från kommunerna. Skånestyrelsen menar att försöket i
det egna länet borde omfatta drift och underhåll på det sätt som föreslagits
i rapporten ”Trafiken och politiken”.
En majoritet av länsstyrelserna konstaterar att planeringen för vägsektom
bör begränsas till två nivåer. Beslut om investeringar i övriga riksvägar
bör samordnas med besluten om bl.a. länsvägar och länsjämvägar.
45
Nuvarande ordning
Åtgärder i statliga vägar och järnvägar samt länstrafikanläggningar
planeras i tioåriga planer som omarbetas efter fyra år. Nya planer skall
upprättas under år 1997 för perioden 1998 till 2007. En utgångspunkt för
planeringsarbetet är de inriktningsbeslut som riksdagen tar inför varje
planeringsomgång och som ligger till grund för de direktiv för
planeringen som regeringen beslutar. Regeringen avser att lägga fram en
proposition om inriktning av infrastrukturåtgärder under senhösten 1996.
Planering av länstrafikanläggningar regleras i förordningen (1991:1809)
om rikstäckande väghållningsplan, regionala väghållningsplaner och planer
för länstrafikanläggningar. Med länstrafikanläggningar avses länsvägar,
länsjämvägar samt regionala kollektivtrafikanläggningar som är statsbi-
dragsberättigade, exempelvis hållplatser och bussterminaler. Vidare kan
investeringar i stomjämvägsnätet som är betingade av regional person-
och godstrafik tas upp i LTA-planema.
LTA-planema upprättas med utgångspunkt från s.k. planeringsramar
vilka bestäms utifrån på bedömningar om de framtida anslagens storlek
och fördelning. Vägverket tar fram principer för fördelning av LTA-ramen
mellan länen och beslutar om denna fördelning.
Planerna för länstrafikanläggningar tas fram efter förslag om åtgärder
från Banverket, Vägverket, trafikhuvudmannen, kommunerna i länet och
andra med väsentligt intresse. Förslag till planer bereds i särskilda
beredningsgrupper. Länsstyrelsen fastställer LTA-planen sedan trafik-
verkens och de olika förslagsgivamas synpunkter har hörts.
Länsstyrelsen beslutar genom LTA-planen om åtgärder som skall
finansieras av LTA-anslaget och prioritetsordning mellan åtgärderna. Väg-
verket disponerar anslagsmedlen och svarar för att beslut om investeringar
blir genomförda. För att infrastrukturplanema skall kunna genomföras
måste de följas upp med årliga riksdagsbeslut om budgetmedel i överens-
stämmelse med planeringsramarna.
Den närmare utformningen av regeringens förslag
Utvecklingen av den regionala transportinfrastrukturen bör ske så att
angelägna regionala transportbehov effektivt kan tillgodoses. Vidare bör
infrastrukturplaneringen ske så att ett miljöanpassat transportsystem
främjas och så att de nationella trafikpolitiska målen kan uppfyllas
regionalt i högre utsträckning än med dagens ordning. Regeringen anser
därför att planeringsprocessen bör utformas så att de regionala priorite-
ringarna, vad gäller transportinfrastrukturens utveckling och dess effekter,
far en starkare lokal och regional politisk förankring. Med en sådan för-
stärkt politisk förankring kan anpassningen till särskilda lokala och
regionala förutsättningar förbättras samt samordningen med andra sam-
hällssektorer på regional nivå öka.
Befogenheten att fastställa LTA-planema bör överlåtas till de nybildade
regionförbunden i Skåne och Kalmar län från den 1 juli 1997. Mot-
Prop. 1996/97:36
46
svarande befogenheter ges Gotlands kommun från samma tidpunkt. Innan
planen fastställs bör yttrande inhämtas från länsstyrelsen. Det samråd som
Vägverket har om inriktningen av bl.a. drift- och underhållsåtgärder med
regionala och lokala organ kommer i försökslänen att också omfatta de
regionala självstyrelseorganen. Även om t.ex. avgränsningen av en LTA-
plan skulle förändras framöver bör inriktningen vara att det regionala
organet i försökslänen skall kunna besluta om planeringen av motsvarande
åtgärder.
Regeringen anser att de föreslagna försöken i Stockholms respektive i
Västemorrlands och Jämtlands län är intressanta. Beträffande
försöksverksamheten i Stockholms län avvaktar regeringen med beslutet
i enlighet med önskemål från länets företrädare. Försöken i Väster-
norrlands och Jämtlands län berör LTA-planeringens innehåll. Regeringen
avser att ta upp överväganden om planeringen i den kommande proposi-
tionen om inriktningen av åtgärder i transportinfrastrukturen.
För upprättande av LTA-planen bör motsvarande bestämmelser som
gäller för länsstyrelsen också gälla för det regionala självstyrelseorganet.
Av förordningen (1991:1809) om rikstäckande väghållningsplan, regionala
väghållningsplaner och planer för länstrafikanläggningar, framgår bl.a. att
om länsstyrelsen och Vägverket har olika uppfattningar om innehållet i en
plan för länstrafikanläggningar skall planen överlämnas till regeringen för
att fastställas. Denna regel motiveras av det beroendeförhållande som
finns mellan LTA-planen och de regionala och nationella planerna.
Regeringen anser att det bör vara en uppgift för Banverket och Väg-
verket att förse de regionala självstyrelseorganen med det underlag som
krävs för att göra de regionala prioriteringarna. Banverkets och Väg-
verkets underlag skall utarbetas mot bakgrund av verkens respektive
sektorsansvar och utformas så att verkens prioriteringar av olika regionala
investeringar framgår. Med ett sådant underlag blir det tydligt vilka
effekter de regionala självstyrelseorganens förslag kan förväntas fa på de
olika trafik- och miljöpolitiska delmålen.
Regeringens förslag: I det nybildade Skåne län skall fr.o.m. den
1 januari 1999 landstinget i Skåne län, ensamt eller tillsammans
med kommunerna i länet, vara huvudman för den kollektiva person-
trafiken i länet. Intill utgången av år 1998 skall ansvaret för trafiken
utövas enligt de bestämmelser som gällde före den 1 januari 1997,
såvida inte kommunerna och landstingen kommer överens om att
föra över huvudmannaskapet till ett regionförbund.
Skälen för regeringens förslag: Sammanläggningen av Kristianstads
län och Malmöhus län till Skåne län samt möjligheterna till att bedriva
försöksverksamhet och att bilda regionförbund i Kalmar län och i Skåne
län föranleder ändringar i lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss
Prop. 1996/97:36
47
kollektiv persontrafik (huvudmannaskapslagen). Prop. 1996/97:36
I denna lag sägs att det i varje län skall finnas en huvudman för den
lokala och regionala linjetrafiken för persontransporter. Samman-
läggningen av Kristianstads och Malmöhus län innebär alltså att de båda
huvudmän som finns i länen måste ersättas med en för Skåne gemensam
ny huvudman.
I de allra flesta län, bl.a. i Kristianstads län och i Kalmar län, är kom-
munerna och landstinget gemensamt huvudman. I Malmöhus län har
emellertid kommunerna och landstinget kommit överens om att endast
landstinget och Malmö kommun skall vara huvudman.
Ändringarna är av två slag. För det första bör det ges möjlighet för
kommunerna och landstinget att komma överens om att ett regionförbund
skall kunna vara huvudman för den kollektiva persontrafiken i Kalmar län
respektive Skåne län i stället för nuvarande huvudmän. Detta kan ske
genom en hänvisning i lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss
kollektiv persontrafik till den föreslagna lagen om försöksverksamhet med
regionförbund i Kalmar län och Skåne län. En sådan frivillig överföring
av ansvaret skall vara möjlig fr.o.m. den 1 juli 1997.
Den andra ändringen föranleds av att Kristianstads län och Malmöhus
län upphör vid årsskiftet 1996/97. Även om kommunerna och landstingen
i de båda länen kommer överens om att föra över ansvaret för
kollektivtrafiken till ett regionförbund måste ändringar vidtas i huvud-
mannaskapslagen. Ändringarnas omfattning kan däremot diskuteras.
Som en följd av bildandet av Skåne län skulle exempelvis en ändring
behöva göras i 5 § beträffande parternas inflytande över verksamheten. I
denna fråga gäller helt olika förhållanden för Kristianstads och Malmöhus
län. Väsentliga skillnader finns också när det gäller tillämpningen av 6 §,
som reglerar fördelningen mellan kommunerna och landstinget av
underskottet i verksamheten. Om bestämmelserna ändras så skulle de bara
vara i kraft från den 1 januari 1997 till utgången av år 1998.
Fr.o.m. den 1 januari 1999 finns det bara ett landsting i Skåne län.
Landstinget blir då också enligt lagen om försöksverksamhet med ändrad
regional ansvarsfördelning ett regionalt självstyrelseorgan. Detta talar för
att man under denna korta övergångsperiod inte bör ändra i organisationen
för kollektivtrafiken. Förslaget till lagändring innebär således att, i det ny-
bildade Skåne län, ansvaret för den kollektiva persontrafiken till utgången
av år 1998 skall utövas enligt de bestämmelser som vid utgången av år
1996 gällde för Kristianstads län och Malmöhus län, såvida inte kom-
munerna och landstingen kommer överens om att föra över ansvaret för
trafiken till ett regionförbund.
Regeringen anser det naturligt att det i Skåne blir landstinget som bör
vara huvudman för den kollektiva persontrafiken från 1999. Lagstiftningen
innebär dock att även landstinget tillsammans med samtliga kommuner i
länet kan vara huvudman. Det bör vara en demokratisk process i länet
som leder fram till ett beslut om vilken huvudmannaskapslösning som bör
väljas.
Fr.o.m. den 1 januari 1999 bör således landstinget i Skåne län, ensamt
eller tillsammans med samtliga kommuner i länet, vara huvudman för den 48
kollektiva persontrafiken i länet.
Regeringens forslag: I de tre län som omfattas av försökslagen
överfors uppgiften att fördela statsbidrag för regional kultur-
verksamhet från Statens kulturråd till de regionala självstyrelse-
organen från den 1 juli 1998. Vissa villkor bör därvid föreskrivas
för att säkerställa att nationella kulturpolitiska mål och åtgärder
beaktas vid bidragsgivningen.
Regionberedningens förslag: Regionberedningen har föreslagit att det
regionala utvecklingsprogrammet bör innefatta en strategi för den samlade
regionala kulturella utvecklingen. För att kunna förverkliga denna strategi
bör landstinget fa befogenhet att fördela statliga medel till regional och
lokal kulturverksamhet.
Remissinstanserna: Statens kulturråd avstyrker Regionberedningens
förslag att statliga bidrag till lokala och regionala kulturinstitutioner skall
läggas på landstingen. Dagens kulturpolitik bygger på ett delat ansvar för
kulturstödet. De statliga bidragen till lokala och regionala kultur-
institutioner är ett av de viktigaste instrumenten för en nationell kultur-
politik. Kulturrådet finner det dock värdefullt att landstingens
utvecklingsansvar på kulturområdet förstärks. Riksantikvarieämbetet av-
styrker beredningens förslag att föra över statliga bidrag för
kulturmiljövård, t.ex. bidrag till länsmuseerna, från länsstyrelserna till
landstingen. Ämbetet anser det olämpligt att skilja utvecklingsansvaret
från myndighetsutövningen på så sätt som Regionberedningen föreslår.
Nuvarande ordning
Totalt sett svarar kommuner och landsting för cirka 55 procent av de
offentligt finansierade kulturinsatserna. Staten har ansvaret för en
övergripande kulturpolitik och stödjer finansiellt främst centrala och
rikstäckande verksamheter. Statens stöd till regionala och lokala kultur-
institutioner utgör cirka en sjättedel av de statliga kulturanslagen. Staten
lämnar bidrag till bl.a. följande kulturverksamhet på regional nivå. Till de
regionala museerna och till regionala och lokala teater-, dans- och musik-
institutioner utgår statsbidrag under förutsättning att de även far bidrag
från kommun eller landsting. Staten lämnar också bidrag till utveck-
lingsverksamhet inom kulturområdet. Bidrag lämnas också till regional
musikverksamhet och bidragens fördelning på respektive bidragsmottagare
på detta område fastställs genom årliga förhandlingar mellan staten och
Landstingsförbundet. Statsbidrag utgår också till regional biblioteksverk-
samhet (länsbiblioteken). Totalt uppgår statsbidragen inom nämnda om-
råden till knappt 900 miljoner kronor för en tolvmånadersperiod.
Regeringen fastställer vilka institutioner som är bidragsberättigade.
Statens kulturråd har huvudansvaret för fördelning av anslagna medel i
enlighet med de av regeringen fastställda målen för dessa medel.
Prop. 1996/97:36
49
4 Riksdagen 1996/97.1 saml. Nr 36
Den närmare utformningen av regeringens förslag Prop.
Samhället har som en viktig uppgift att skapa goda förutsättningar för
kulturell verksamhet. Kulturen i dess olika former - konstarterna,
kulturarvet, medierna m.m. - är en viktig utvecklingsfaktor. Mot bakgrund
av synpunkter som lämnats av vissa remissinstanser i anledning av
Kulturutredningens förslag Kulturpolitikens inriktning (SOU 1995:84)
finns skäl för att pröva nya former för ansvarsfördelningen inom
kulturområdet. Ett sådant försök bör ha sin utgångspunkt i att
samhällsansvaret för förverkligandet av ett regionalt utvecklingsprogram,
inklusive kulturell utveckling, i större utsträckning än hittills bör åvila de
förtroendevalda i regionen.
Statens kulturråds uppgift att fördela statsbidragen till regionala
kulturinstitutioner bör enligt regeringens mening överföras till de
nybildade regionförbunden i Skåne och Kalmar län från och med den
1 juli 1998. Motsvarande befogenhet ges Gotlands kommun från samma
tidpunkt.
Regeringen har i kulturpropositionen (prop. 1996/97:3) framhållit att en
analys bör ske av de krav som utifrån kulturpolitiska utgångspunkter skall
ställas på en försöksverksamhet med ändrad ansvarsfördelning vad gäller
bidragen till regionala och lokala kulturinstitutioner. Regeringen avser att
genomföra en sådan analys. Detta arbete bör ske i nära kontakt med de
berörda länen. Av analysen bör framgå hur de mål och riktlinjer som
kulturpropositionen föreslagit kan genomföras inom ramen för den
förändrade beslutsordning som föreslås för de aktuella försökslänen.
Det är också angeläget att närmare analysera de villkor som skall gälla
för de regionala självstyrelseorganens fördelning av de statliga bidragen
till regionala kulturinstitutioner. Förbehåll för medlens användning bör
t.ex. kunna anges av regeringen för sådana utvecklingsåtgärder som har
ett nationellt kulturpolitiskt värde. Kulturinstitutionernas självständighet
gentemot bidragsgivarna är också en viktig aspekt som bör återspeglas i
de villkor som bör utformas rörande medlens disposition. Det kan t.ex.
gälla frågor om skydd för snabba förändringar i bidragsnivån. Vidare är
det naturligt att staten liksom hittills bör kunna ställa vissa krav på
ekonomiska motprestationer från kommunala och landstingskommunala
huvudmän. Ansvaret för den del av statsbidraget till regionala museer som
avser ersättning för uppgifter inom kulturmiljövården bör övervägas med
beaktande av att nationella intressen skall kunna hävdas.
Förändringen i försökslänen innebär därför att ett antal ekonomiska
frågor behöver preciseras t.ex. vilka anslag och bidragsformer som bör
omfattas av förändringen och hur bidragen för försökslänen bör beräknas.
Vidare behöver regeringen utifrån kulturpolitikens nya inriktning utarbeta
de villkor eller föreskrifter som är nödvändiga för att nationella intressen
skall tillgodoses. Utgångspunkter för uppföljning och utvärdering av
försöksverksamheten behöver också preciseras.
Regeringen avser att utarbeta de närmare regler som behövs för att
förändra beslutsordningen på sätt som svarar mot vad som nu har sagts.
Regeringen återkommer till riksdagen i nästa års budgetproposition med
en redovisning av hur anslags- och ansvarsfrågorna bör lösas.
1996/97:36
50
Prop. 1996/97:36
Regeringens förslag: Regionförbunden i Kalmar län och Skåne län
skall kunna utses till regionplaneorgan enligt plan- och bygglagen
(1987:10). I den mån det därutöver finns behov av regionplanering
i enlighet med bestämmelserna i plan- och bygglagen (1987:10) är
regeringen beredd att i varje särskilt fall pröva frågan om att utse
de regionala självstyrelseorganen i försökslänen till region-
planeorgan.
Regionberedningens förslag: Regionberedningen har föreslagit att de
föreslagna storlandstingen i Skåne och Västsverige genom lag skall utses
att vara regionplaneorgan liksom Stockholms läns landsting länge har
varit det.
Remissinstanserna: Några kommuner, bl.a. Klippans kommun,
framhåller att något regionplaneorgan inte bör tillskapas eftersom det
urholkar det kommunala planmonopolet.
Skälen för regeringens förslag: I 7 kap. plan- och bygglagen (PBL)
finns bestämmelser om regionplanering som innebär att regeringen far
utse ett kommunalförbund till regionplaneorgan. För detta krävs att be-
rörda kommuner inte mer allmänt motsätter sig detta. Däremot far ett
landsting inte utgöra ett regionplaneorgan. Ett undantag har emellertid
gjorts genom lagen (1987:147) om regionplanering för kommunerna i
Stockholms län. Genom lagen har landstinget i Stockholms län utsetts till
regionplaneorgan.
I Stockholm upprättas regionplaner således genom beslut i landstinget.
I Göteborgsregionen har Göteborgsregionens kommunalförbund befogen-
het att upprätta regionplan. Regionberedningen har föreslagit att lands-
tingen i de tre storstadsområdena skall utgöra regionplaneorgan. Region-
beredningens förslag innebär att landstingen i storstadslänen obligatoriskt
görs till regionplaneorgan oavsett om berörda kommuner motsätter sig
detta eller inte. Regeringen är inte beredd att lägga fram förslag till en lag
som innebär att det kommunala planmonopolet delvis upphävs. Däremot
är regeringen beredd att i varje särskilt fall och i enlighet med reglerna i
PBL, pröva frågan om regionplaneorgan bör inrättas i försökslänen. En
lagändring krävs i sådant fall för det försökslän där landstinget utgör det
regionala självstyrelseorganet. När det gäller regionförbunden i Kalmar
och Skåne län, som blir en typ av kommunalförbund, bör redan nu klar-
läggas att de kan utses till regionplaneorgan.
51
Prop. 1996/97:36
Regeringens förslag: Det regionala självstyrelseorganet skall
samverka med länets kommuner och landsting samt länsstyrelsen.
Sådan samverkan skall ske i alla frågor som berör regionens utveck-
lingsansvar. Samråd bör även ske med företrädare för organisationer
och näringsliv i dessa frågor.
Regionberedningens förslag: Regionberedningen har föreslagit att
landstingen skall ha en sammanhållande roll på det regionala planet inom
områden som miljö, kultur, turism, utbildning och forskning. Kom-
munerna skall dock behålla sitt ansvar och sina uppgifter på lokal nivå.
Remissinstanserna: Många remissinstanser, statliga myndigheter,
landsting och kommuner, framhåller nödvändigheten i ett bra samspel
med kommunerna i de regionala frågorna. Flera remissinstanser framhåller
emellertid att rollfördelningen behöver klargöras. Många kommuner
avvisar en utveckling som kan leda till att ”överkommuner” bildas med
ett oklart ansvar. Några kommuner redovisar en oro för att samråd inte
kommer att ske med kommunerna i viktiga frågor. Några statliga
myndigheter har i sina yttranden pekat på att utredningens förslag kan
leda till en mer komplicerad samverkanssituation för att statliga intressen
skall kunna hävdas i regionen.
Skälen för regeringens förslag: Ett regionalt utvecklingsprogram kan
komma att beröra verksamheter som staten, kommuner och landsting
svarar för. Berörda myndigheter bör därför garanteras ett inflytande över
planeringsarbetet och de frågor som de berörs av i fråga om det regionala
utvecklingsarbetet. Därför föreslås i lagstiftningen ett obligatoriskt krav
på samverkan med kommuner, landsting, länsstyrelsen och övriga berörda
statliga myndigheter. Formerna för detta får avgöras i berörda län.
Kravet på samverkan innebär inte att en huvudmans fulla ansvar för viss
verksamhet förändras. Ansvaret för genomförande av utvecklings-
programmets olika delar måste som tidigare sagts ligga på den eller de
parter som har ansvaret för berörd verksamhet.
Förslaget till försöksverksamheten innebär inte att det sker någon för-
ändring av sådant huvudmannaskap som åvilar kommunerna enligt
särskild lag. Om det skulle visa sig att behov uppstår av att ändra ansvaret
för i dag specialreglerad verksamhet är regeringen beredd att, på ansökan
av det regionala självstyrelseorganet, pröva en förändrad ansvarsfördel-
ning. Om en lagändring skulle visa sig nödvändig får regeringen i sådant
fall återkomma till riksdagen med förslag.
Inom det icke specialreglerade området, t.ex. kultur och fritid, har kom-
muner och landsting i princip jämbördig kompetens. Inom dessa områden
finns stora möjligheter att samverka i den utsträckning som kommuner
och landsting i regionen finner det lämpligt.
52
Regeringens förslag: För genomforande av försöksverksamheten
i Kalmar län och Skåne län bildas ett regionförbund inom respek-
tive län.
Regionförbundens verksamhet regleras i en särskild lag och för-
bunden ges offentligrättslig ställning. Medlemmar i ett förbund är
länets kommuner och landsting. Förtroendevalda från länets
fullmäktigeförsamlingar är valbara representanter från med-
lemmarna.
Regionförbundet ges kompetens att fatta beslut i de frågor som
överförs från staten inom ramen för försöksverksamheten. Härutöver
far, om medlemmarna i regionförbundet är överens om det, för-
bundet även ha hand om kommunala angelägenheter.
Regionberedningens förslag: Beredningen har föreslagit en upp-
giftsöverföring till landstingen. Förslag om försöksverksamhet med
regionförbund finns i betänkandet Västsverige och Skåne - regioner i för-
ändring (SOU 1993:97). Förslaget innebär att kommuner och landsting i
Skåne och Västsverige skall bilda regionförbund för regional samverkan.
Förslaget innebär också att ett regionförbund kan omfatta flera län.
Remissinstanserna: Regionberedningens förslag om regionförbund har
tidigare remissbehandlats och en remissammanställning finns i departe-
mentspromemorian Ds 1994:110. Drygt 40 remissinstanser tillstyrker
Regionberedningens förslag eller lämnar det utan några väsentliga invänd-
ningar och ytterligare cirka 50 remissinstanser har en övervägande positiv
inställning. 16 remissinstanser tillstyrker med förbehåll eller är över-
vägande negativa. Drygt 60 remissinstanser avstyrker eller är klart
negativa.
De remissinstanser som är positiva pekar ofta på behovet av samverkan
och en regional nivå som kan fatta vissa övergripande beslut. Det finns
vidare yttranden som tar upp frågor i lagförslaget som rör frågan om
obligatorisk anslutning eller ej, valsystemets utformning, om region-
förbundet skall bildas av kommuner och landsting eller enbart kommuner,
befogenheter och ansvar m.m.
De som är mer negativa anför t.ex. att det inte finns behov av en ny
administrativ nivå, att uppgiftsfördelning mellan regional och lokal nivå
blir oklar och att förslaget ur demokratisynpunkt är bristfälligt.
Skälen för regeringens förslag: Kommuner och landsting kan
samverka i kommunalförbund. Denna form av samverkan regleras genom
en särskild lag, kommunalförbundslagen (1985:894).
Ett kommunalförbund är en från kommunerna och landstingen själv-
ständig juridisk person. När kommuner eller landsting för över vissa
verksamheter till ett kommunalförbund övertar förbundet hela ansvaret för
verksamheten. Som regeringen har föreslagit i det föregående bör det
utses regionala självstyrelseorgan i Kalmar län och Skåne län och för
dessa bör en lagstiftning liknande kommunalförbundslagen införas.
53
Reglerna måste dock anpassas till de särskilda förhållanden som gäller för Prop. 1996/97:36
försöksverksamheten, t.ex. kan bestämmelserna om hur den beslutande
församlingen utses behöva anpassas till de olika förutsättningarna i små
och stora län om samtliga kommuner skall vara medlemmar. Kommunal-
förbundslagens regler om utträde m.m. är inte heller anpassade till de för-
utsättningar som måste gälla när långsiktiga beslut för en hel region skall
fattas. En mer ändamålsenlig reglering behöver därför skapas för den
planerade regionala försöksverksamheten i Kalmar län och Skåne län.
Regeringen föreslår därför en lag som enbart skall gälla regionförbunden
i Kalmar län och Skåne län. Vissa regler i kommunallagen (1991:900) bör
göras tillämpliga på regionförbundet. Det gäller exempelvis regler om
ekonomisk förvaltning, revision, laglighetsprövning m.m.
Ledamöterna i ett regionförbunds fullmäktige bör väljas av samtliga be-
rörda kommuners och landstings fullmäktigeförsamlingar. Valbara bör
vara ledamöter eller ersättare i respektive fullmäktige. Medlemmarna i
regionförbundet bör inte kunna utträda under försöksperioden. Mandat-
tiden anpassas till de allmänna valen på så sätt att en första förkortad val-
period sträcker sig fram till och med den 31 december 1998. Nästa
valperiod löper fram till och med den 31 december 2002.
Regionförbundet bör ges formell beslutanderätt för de uppgifter som
regleras försökslagstiftningen. Härutöver bör, om landsting och kommuner
som är medlemmar i regionförbundet är överens om det, förbundet även
få ha hand om angelägenheter som ankommer på kommuner och landsting
i länet.
I Kalmar län bör ett regionförbund inrättas snarast efter det att den nya
lagstiftningen trätt i kraft och sedan verka under hela försöksperioden. I
Skåne län bör ett regionförbund också inrättas snarast efter det att den nya
lagstiftningen trätt i kraft. Regionförbundet i Skåne län föreslås vara
gemensamt för samtliga kommuner och de två landstingen. Det regionala
utvecklingsansvaret överförs den 1 januari 1999 från regionförbundet till
landstinget. Regionförbundet kan då avvecklas eller fortsätta med kom-
munala angelägenheter som ett vanligt kommunalförbund.
54
Prop. 1996/97:36
Regeringens bedömning och förslag: Länsstyrelsen behåller
uppgifterna att verka for att statlig verksamhet i länet samordnas
och anpassas efter övergripande miljö- och regionalpolitiska mål,
samordna de olika sektorerna inom länsstyrelsens ansvarsområde,
följa upp och utvärdera olika insatser i länet, vidta lämpliga åtgärder
for länets utveckling samt informera regeringen om tillståndet i
länet.
I försökslänen leds länsstyrelsen av landshövdingen och någon ny
styrelse bör inte utses i Kalmar, Gotlands och Skåne län for tiden
efter den 1 januari 1998. Den särskilda lag om val av ledamöter for
Länsstyrelsen i Skåne län skall upphöra att gälla vid utgången av år
1997.
Länsstyrelsen kan inrätta ett eller flera råd for att tillföra verk-
samheten sakkunskap och samrådsmöjlighet. För vissa frågor kan
länsstyrelsen inrätta nämnder med beslutsrätt inom bestämda
ansvarsområden.
Regionberedningens förslag: Regionberedningen har föreslagit att
länsstyrelsen bör vara ett renodlat statligt organ och att länsstyrelsen
därmed inte bör ha en av landstinget utsedd styrelse. Beredningen tar inte
ställning till om länsstyrelsen i sin förändrade roll bör ha en styrelse. Om
en styrelse inrättas bör den emellertid utses av regeringen.
För att förtydliga länsstyrelsens roll föreslår beredningen att det i läns-
styrelseinstruktionen fors in en bestämmelse om länsstyrelsens ansvar for
samordning av statliga regionala insatser. Samtidigt bör bestämmelser i
länsstyrelseinstruktionen om länsstyrelsens ansvar for länets utveckling tas
bort.
Remissinstanserna: Oavsett om beredningens huvudförslag tillstyrks
eller avstyrks är remissorganen överens med Regionberedningen om att
ledamöterna i länsstyrelsens styrelse bör utses av regeringen. Länsrätten
i Stockholms län, Glesbygdsverket och Kammarkollegiet tillstyrker
Regionberedningens förslag att avskaffa landstingsvalda ledamöter. Ett
flertal länsstyrelser framhåller att det även i fortsättningen bör finnas en
styrelse. Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar att ledamöterna i
lekmannastyrelsen utses av regeringen. Länsstyrelsen förutsätter att de
som rekryteras för ett sådant uppdrag är väl förtrogna med länets
förhållanden. Svenska Kommunförbundet betonar behovet av att
länsstyrelsen far rollen som en tydlig företrädare for staten på den
regionala nivån. En logisk följd härav är enligt Kommunförbundet att
landstinget i framtiden inte bör utse styrelseledamöterna i länsstyrelsen.
55
Nuvarande ordning
Länsstyrelsereformen år 1971 innebar bl.a. att länsstyrelsen försågs med
en s.k. lekmannastyrelse. Syftet var att länsstyrelsen därigenom skulle till-
föras bättre orts- och personkännedom än tidigare och att arbetet vid
länsstyrelsen skulle fa en fastare lokal och regional förankring. Förutom
landshövdingen, som alltid varit självskriven ordförande, består styrelsen
av 14 ledamöter, alla utsedda av landstingen och de landstingsfria kom-
munerna.
Till en början hade styrelsen möjlighet att delta i alla viktiga beslut.
Men under 1980-talets andra hälft snävades befogenheterna in, delvis som
en följd av den diskussion, som fördes i samband med riksdagens s.k.
verksledningsbeslut år 1987. Från lekmannastyrelsens beslutsområde
fördes därför bl.a. frågor om disciplinansvar, tjänstetillsättningar och andra
intemadministrativa beslut. För närvarande gäller att styrelsen enligt läns-
styrelseinstruktionen skall besluta om viktigare frågor om samhällsplane-
ringen och miljön, om regionala utvecklingsinsatser, eller andra åtgärder
som är betydelsefulla för länets utveckling. Vidare skall styrelsen bl.a.
besluta om viktigare frågor om polisverksamheten, viktigare frågor om
länsstyrelsens verksamhetsinriktning samt frågor om att inrätta särskilda
nämnder och fastställa deras ansvarsområde. Styrelsen far överlåta till
landshövdingen att besluta sådana föreskrifter som inte är av principiellt
slag eller annars av större vikt. Enligt verksförordningen (1995:1322) skall
styrelsen fatta beslut om myndighetens årsredovisning, delårsrapport och
anslagsframställning, åtgärder med anledning av Riksrevisionsverkets
rapporter m.m. samt om föreskrifter som riktar sig till enskilda, kom-
muner eller landsting.
Regeringens överväganden
I försökslänen kommer länsstyrelsens övergripande ansvar för det
regionala utvecklingsarbetet att upphöra i enlighet med de förslag som
tidigare redovisats. Genom denna förändring försvinner konflikten i läns-
styrelsernas hittillsvarande dubbla roll, dvs. att vara regeringens före-
trädare i länet och att samtidigt vara regionens företrädare inför stats-
makterna.
I försökslänen kan nu prövas en mer renodlad roll där länsstyrelsen kon-
centrerar sig på sin uppgift som sektorsövergripande förvaltningsmyndig-
het med ett tydligt ansvar direkt mot regeringen. Detta kommer enligt
regeringens bedömning att ge bättre förutsättningar för länsstyrelsen att
verka för att nationella mål uppnås och att inom sina områden samordna
den statliga verksamheten i länet.
För länsstyrelserna i försökslänen bör detta tydliggöras genom instruk-
tionsändringar i den riktning som Regionberedningen föreslagit. Rege-
ringen avser att besluta om sådana ändringar.
Länsstyrelsen kommer dock att ha kvar övriga uppgifter som i dag fram-
går av länsstyrelseinstruktionen och andra författningar. Länsstyrelsen
Prop. 1996/97:36
56
bibehåller bl.a. uppgifterna att med beaktande av fastställda nationella mål Prop. 1996/97:36
verka för att statlig verksamhet i länet samordnas och anpassas efter de
övergripande miljö- och regionalpolitiska målen samt kravet på en lång-
siktigt god hushållning med naturresurserna. Vidare skall länsstyrelsen
samordna de olika sektorerna inom länsstyrelsens ansvarsområde och där-
vid beakta de aspekter som är av betydelse för den regionala utveck-
lingen, följa upp och utvärdera olika insatser i länet, vidta lämpliga åt-
gärder för länets utveckling och informera regeringen om tillståndet i
länet.
En viktig uppgift för länsstyrelsen kommer att vara att delta i och ge
stöd till det utvecklingsarbete som det regionala självstyrelseorganet
svarar för. Staten skall även i fortsättningen aktivt stödja regionalt utveck-
lingsarbete.
Länsstyrelsens ledningsform bör reformeras i de län som deltar i för-
söksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördelning. När det
regionala utvecklingsansvaret överförs till ett regionalt självstyrelseorgan
kommer länsstyrelsen i första hand att företräda staten. Regeringen anser
att länsstyrelsernas styrelse inte kan bibehållas på samma sätt som i dag.
Det skulle skapa en oklar ställning för de av landstinget utsedda leda-
möterna i länsstyrelsens styrelse. De skulle t.ex. få uppgiften att hävda
statliga intressen i förhållande till det regionala självstyrelseorganet. Med
en fortsatt styrning av länsstyrelsen från styrelsen via de av landstinget
utsedda ledamöterna skulle det inte i alla situationer vara trovärdigt att
länsstyrelsen i första hand skall tillgodose nationella statliga intressen.
Regeringen anser därför att länsstyrelserna under försöksverksamheten
inte bör ha någon styrelse. Länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands och Skåne
län bör således ledas av landshövdingen som under regeringen har det
yttersta ansvaret för verksamheten.
Regeringen avser att göra en förändring i länsstyrelseinstruktionen för
de län, med undantag för Jämtlands län, som ingår i försöksverksamheten.
De nuvarande ledamöterna i länsstyrelsernas styrelse är förordnade till
utgången av år 1997. Instruktionen bör för dessa län ändras så att det
framgår att styrelsen avvecklas vid utgången av år 1997. Detta kommer
också att innebära att landstingen i dessa län inte skall utse ledamöter i
dessa län enligt lagen (1976:891) om val av ledamöter i länsstyrelsens
styrelse.
I Skåne län kommer styrelsen att vara utsedd för åren 1997 och 1998
med stöd av lagen om val av ledamöter i styrelsen för Länsstyrelsen i
Skåne län (prop. 1995/96:224, bet. 1996:97:BoU4). Denna lag bör
upphöra att gälla vid utgången av år 1997 och mandattiden för de valda
ledamöterna och ersättarna bör avbrytas då.
I Jämtlands län flyttas inga formella befogenheter från länsstyrelsen till
det regionala samverkansorgan som där bildats. Länsstyrelsens styrelse i
Jämtlands län bör därför behållas.
Länsstyrelsen i försökslänen har ett fortsatt ansvar för en grupp viktiga
frågor som brukar hanteras som styrelseärenden, t.ex. polisfrågor.
Regeringen vill här peka på möjligheten att länsstyrelsen inrättar ett råd
med en rådgivande funktion eller en nämnd som även kan fatta beslut i 57
denna grupp av ärenden. Detta är redan i dag möjligt enligt länsstyrelse-
instruktionen. Vad gäller möjligheten att inrätta en beslutande nämnd Prop. 1996/97:36
ankommer detta i dag på länsstyrelsens styrelse. När landshövdingen
ensam leder länsstyrelsen bör landshövdingen ha motsvarande befogenhet.
Regeringens bedömning: En ekonomisk reglering mellan staten
och berörda regionala självstyrelseorgan bör göras.
Regionberedningens förslag: Regionberedningen har föreslagit att de
resurser som frigörs vid länsstyrelserna till följd av överföringen av vissa
uppgifter överförs från staten till landstingen.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig över
Regionberedningens förslag på denna punkt har några länsstyrelser anfört
att dubbelarbete och merkostnader kan uppkomma för samhället om det
regionala utvecklingsansvaret överförs till landstingen. Flera landsting har
anfört att reformen skall vara kostnadsmässigt neutral för kommunsektorn,
dvs. ekonomiska resurser skall överföras för de uppgifter som kommun-
sektorn skall hantera. De kommuner som är positiva till att det regionala
utvecklingsansvaret överförs, och som yttrat sig i frågan, framhåller
vanligen att ekonomiska resurser för verksamheten bör överföras från
staten.
Skälen for regeringens bedömning: När staten lägger över uppgifter
på kommuner eller landsting skall en ekonomisk reglering göras enligt
den s.k. finansieringsprincipen. De förslag som regeringen nu lägger fram
för försöksverksamhet innebär en sådan uppgiftsöverföring och en
ekonomisk reglering bör därför göras för de nya uppgifter som åläggs
kommuner och landsting enligt försökslagen. I den del försöksverk-
samheten därutöver medför en utökad samverkan mellan kommuner och
landsting i en region far eventuella kostnader åvila de samverkande
parterna i regionen.
Det torde inte vara möjligt att på nuvarande stadium precisera vilka
belopp som skall regleras i respektive försökslän. Det bör därför vara
regeringen som beslutar om en sådan reglering i varje enskilt fall efter
överläggningar med berörda parter.
Länsstyrelserna är den myndighet som påverkas mest av uppgifts-
överföringen. En uppgiftsöverföring kan komma att påverka personal-
behovet för länsstyrelsen men omfattningen kan inte nu bedömas. För
staten skall den ekonomiska regleringen göras inom befintliga utgifts-
ramar. Regeringen avser att redovisa den ekonomiska regleringen och
anslagskonsekvensema i budgetproposition för år 1998.
58
Prop. 1996/97:36
Regeringens bedömning: En parlamentarisk kommitté bör tillkallas
för att följa och utvärdera försöksverksamheten.
Skälen för regeringens bedömning: Den försöksverksamhet med
ändrad regional ansvarsfördelning som regeringen föreslår i denna propo-
sition skapar nya förutsättningar både for kommuner, landsting och stat-
liga myndigheter inklusive länsmyndigheter. Försöksverksamheten bör
följas upp och utvärderas så att erfarenheterna av försöksverksamheten
kan läggas till grund for statsmakternas ställningstagande om den
regionala samhällsorganisationens långsiktiga inriktning och struktur i god
tid före de allmänna valen år 2002.
Det pågår i flera län ett utvecklingsarbete för att hitta lämpliga sam-
arbetsformer mellan stat, landsting och kommuner. Regeringen ser positivt
på detta utvecklingsarbete och det är angeläget att även erfarenheter från
denna verksamhet tas tillvara.
Enligt regeringens mening bör utvärderingen och arbetet med att ut-
forma förslag om den framtida regionala organisationen läggas på en
parlamentarisk kommitté.
59
Regeringens forslag: En försöksverksamhet med vidgad samordnad
länsförvaltning genomförs i Gotlands län. Försöksverksamheten
innebär att länsarbetsnämnden och skogsvårdsstyrelsen inordnas i
länsstyrelsens organisation.
Regeringen kommer härutöver att överväga att tillkalla en särskild
utredare med uppgift att utreda och pröva förutsättningarna för att
inordna länsarbetsnämnderna i länsstyrelserna.
Regionberedningens förslag: Regionberedningen föreslår att skogs-
vårdsstyrelsen förs in i länsstyrelseorganisationen. Verksamhetsgrenar som
inte utgör myndighetsutövning föreslås bolagiseras eller läggas över på
skogsnäringen.
Enligt Regionberedningen finns det däremot ingen anledning att föreslå
att uppgifter förs över från länsarbetsnämnden till länsstyrelsen eller att
hela nämnden integreras i länsstyrelsen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är kritiska till förslaget att
inordna skogsvårdsstyrelsema i länsstyrelseorganisationen. Med hänvis-
ning till bl.a. brister och ofullständigheter i Regionberedningens material
anser de att förslaget inte kan ligga till grund för ett sådant beslut.
De remissinstanser som yttrat sig i fråga om en överflyttning av läns-
arbetsnämnderna till länsstyrelserna biträder Regionberedningens bedöm-
ning att de arbetsmarknadspolitiska frågorna även i fortsättningen skall
hanteras av ett självständigt statligt regionalt organ.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att en mer
samordnad länsförvaltning behövs för att uppnå en förbättrad statlig
samverkan och effektivitet på regional nivå. Regeringen anser vidare att
länsstyrelserna bör ges en tydlig roll att vara regeringens företrädare i
länet och att utvecklingen mot en samordnad länsförvaltning bör fortsätta.
Regeringen har i avsnitt 5 närmare utvecklat sin syn på behovet av en
stark regional samordnad statsförvaltning med möjligheter att göra
avvägningar och samordna och följa upp samhällets insatser för att nå
bästa möjliga resultat.
Regeringen har i avsnitt 6 föreslagit en försöksverksamhet med ändrad
regional ansvarsfördelning i ett antal län. Regeringen vill därigenom till-
mötesgå det intresse som finns i vissa län att pröva nya former för att
stärka den demokratiska förankringen.
Enligt regeringens mening bör man också pröva nya former för att utöva
den statliga verksamheten på regional nivå i syfte att stärka den statliga
samordningen. Regeringen har en strävan att samordna verksamheter inom
en samlad länsförvaltning. Mot bakgrund av bl.a. krav på besparingar
inom den statliga förvaltningen, har inom flera sektorer strävandena vad
gäller samordning fatt stå tillbaka till följd av krav på andra
Prop. 1996/97:36
60
administrativa indelningsgrunder än länsgränser. Behovet av samordning Prop. 1996/97:36
och samverkan inom den statliga sektorn ökar dock, inte minst vad gäller
initiativ, helhetssyn i agerandet samt uppföljning och utvärdering.
I proposition 1995/96:222 om vissa åtgärder för att halvera arbets-
lösheten till år 2000 m.m. har regeringen framhållit att den kommunala
självstyrelsen och den decentralisering av beslut som skett under en längre
tid också har gjort den lokala och regionala nivån till betydelsefulla
näringspolitiska aktörer.
Till följd av de förändrade villkoren för tillväxt och sysselsättning har
regeringen i nämnda proposition därför särskilt betonat de ökade kraven
på helhetslösningar, där samverkan mellan olika aktörer på främst regional
och lokal nivå är en nödvändighet. Mot denna bakgrund har regeringen
gett landshövdingarna i uppdrag att tillsammans med berörda parter ut-
arbeta förslag till regionala och lokala åtgärder, för att åstadkomma ökad
tillväxt och sysselsättning.
Länsarbetsnämnderna är betydelsefulla aktörer i den regionala sysselsätt-
ningspolitiken. De leder, samordnar och utvecklar arbetsmarknadspolitiken
i länet och har en etablerad samverkan med arbetsmarknadens parter. För
att de näringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska insatserna på regional
nivå skall få full effekt, krävs att dessa samordnas. Statsmakternas beslut
om ett ökat kommunalt ansvar i genomförandet av de nationella arbets-
marknadspolitiska målen har inneburit att länsarbetsnämndernas arbets-
uppgifter förändrats och nu ligger i linje med uppgifterna inom den sam-
ordnade länsförvaltningen.
En försöksverksamhet, i vilken länsarbetsnämnderna inordnas i läns-
styrelsens organisation, kan ge värdefulla erfarenheter av hur samspelet
mellan olika politikområden som har betydelse för sysselsättningen kan
utvecklas och stärkas.
När det gäller skogsvårdsstyrelsema har regeringen ansett det vara ange-
läget att den nya skogspolitiken får ett snabbt genomslag och har därför
i årets budgetproposition (prop. 1996/97:1, utgiftsområde 23) framhållit
att regionaliseringen av skogsvårdsstyrelsema bör fullföljas.
Länsstyrelsen i Gotlands län har i en skrivelse till regeringen den 29 maj
1996 uttryckt önskemål om att fa genomföra en försöksverksamhet med
vidgad samordnad länsförvaltning.
Regeringen vill nu pröva möjligheterna att på försök vidga den sam-
ordnade länsförvaltningen i Gotlands län genom att föra in
länsarbetsnämnden och skogsvårdsstyrelsen i länsstyrelsen. Det är av
särskilt värde att förlägga en försöksverksamhet till Gotlands län, eftersom
försök med ändrad regional ansvarsfördelning mellan stat och kommun
föreslås där under samma tidsperiod. Erfarenheter kan då vinnas av en
mer samlad statlig regional förvaltning i ett län, där arbetet bedrivs med
delvis nya förutsättningar. Det är också med hänsyn till Gotlands
särställning som region lämpligt att inordna skogsvårdsstyrelsen i den
samordnade länsförvaltningen, trots den allmänna inriktning som
regeringen uttalat i budgetpropositionen.
Försöket bör inledas den 1 januari 1998 och bedrivas så att det kan av-
slutas den 31 december 2002. 61
Som tidigare nämnts i avsnitt 6 avser regeringen att tillkalla en parla-
mentarisk kommitté med uppgift att följa och utvärdera försöksverk- Prop. 1996/97:36
samheten med ändrad regional ansvarsfördelning. Kommitténs uppdrag
bör också omfatta den föreslagna försöksverksamheten med utvidgad sam-
ordnad länsförvaltning i Gotlands län.
För att fa ett bättre och mer fullständigt underlag för ett ställ-
ningstagande till en utvidgad samordnad länsförvaltning överväger
regeringen dessutom att tillkalla en särskild utredare med uppgift att
utreda och pröva förutsättningarna att inordna länsarbetsnämnden i läns-
styrelsen.
Regeringens bedömning: Länsstyrelseinstruktionen bör ändras i
syfte att göra systemet med länsexperter mer flexibelt.
Skälen för regeringens bedömning: Riksdagens revisorer har i
rapporten samordnad länsförvaltning (1994/95:9) bl.a. behandlat frågan
om länsexperter i länsstyrelserna. Av rapporten framgår att revisorerna
anser kravet på att länsstyrelsen skall ha länsexperter verkar styrande för
länsstyrelsernas organisationsutformning och att regleringen därför kan
ifrågasättas. Rapporten överlämnades till bostadsutskottet.
Riksdagen har med anledning av bostadsutskottets betänkande sam-
ordnad länsförvaltning (1995/96:BoU5, rskr. 1995/96:154) gett regeringen
till känna vad utskottet anfört beträffande länsexperter. Tillkännagivandet
innebär att regeringen bör överväga om den nuvarande länsexpertfunk-
tionen är den mest ändamålsenliga.
Regeringen har vid skilda tillfällen uttalat att några organisatoriska
hinder inte föreligger för olika lösningar när det gäller placeringen av
länsexperter. I 1992 års budgetproposition framhöll regeringen att det
ankommer på respektive länsstyrelse att avgöra på vilket sätt den inre
organisationen skall utformas för att tillgodose dels kravet på läns-
expertemas och därmed sakområdenas tyngd i organisationen, dels en
effektiv organisation som främjar ett tvärsektoriellt arbetssätt. Av läns-
styrelsernas yttranden över riksdagens revisorers rapport framgår det att
flertalet av länsstyrelserna vill att regeringen även i fortsättningen reglerar
länsexpertfunktionen och att de ser regleringen mer som ett stöd för verk-
samheten än som ett hinder vid utformningen av organisationen.
Länsstyrelsens roll är bl.a. att samordna och väga samman olika
sektoriella intressen. Det är viktigt att länsstyrelsen inom varje sektor är
företrädd av hög kompetens för att säkra de nationella målen och de
sektorsspecifika intressena på ett bra sätt. Regeringen ser länsexpertens
funktionsansvar som särskilt viktig. Länsexpertema utgör en förutsättning
för en kompetent bevakning av sektorn. De centrala verkens roll vid
rekryteringen bidrar till att förtroendet för länsstyrelsernas kompetens
inom sektorn bibehålls.
De farhågor som riksdagens revisorer gett uttryck för bör kunna undan-
62
röjas genom att länsstyrelserna eftersträvar flexibla lösningar när det gäller
utnyttjandet av samtliga personella resurser inom länsstyrelserna.
Enligt länsstyrelseinstruktionen har länsstyrelserna redan i dag möjlighet
att samverka med varandra i syfte att utnyttja resurserna effektivt och
rationellt. Det kan t.ex. vara tillfyllest att länsstyrelsen samverkar med en
annan länsstyrelse för att därigenom tillgodose kompetenskravet.
Regeringen avser att göra ytterligare förtydliganden om länsexpertfunk-
tionen i länsstyrelseinstruktionen.
Regeringen prövar fortlöpande behovet av länsexperter i syfte att stärka
eller markera tyngdpunktsförskjutningar inom olika politikområden. I
1995 års kompletteringsproposition redovisade regeringen bl.a. att kraven
på reglering av funktionen som utbildningsexpert skulle slopas till följd
av att sakområdet förändrats och tyngdpunkten förskjutits mot regionala
utvecklingsfrågor, bl.a. inom EG:s strukturfondsprogram (prop.
1994/95:150, bet. 1994/95:FiU 120, rskr. 1994/95:454). Regeringen avser
att även fortsättningsvis pröva behovet av länsexperter.
Prop. 1996/97:36
Regeringens bedömning: Länsstyrelsen skall även i fortsättningen
vara instans för överklaganden i vissa förvaltningsärenden.
Regionberedningens förslag: Regionberedningen föreslår att läns-
styrelsens överklagandefunktion förs över till länsrätten eller, om särskilda
skäl talar för det, till annan domstol. Förslaget är enligt beredningen i det
närmaste kostnadsneutralt.
Remissinstanserna: Remissutfallet i denna fråga är splittrat. De dom-
stolar som yttrat sig i frågan tillstyrker förslaget. Domstolsverket avstyrker
däremot förslaget. Verket ifrågasätter beredningens slutsats beträffande de
ekonomiska konsekvenserna bl.a. med hänsyn till den väsentligt ökade
arbetsbörda för domstolarna som beredningens förslag skulle komma att
medföra. Av de statliga myndigheterna i övrigt tillstyrker Kammar-
kollegiet, medan Statskontoret, Naturvårdsverket, Riksrevisionsverket och
16 länsstyrelser avstyrker förslaget. Av de drygt 30 kommuner som tagit
upp denna fråga tillstyrker hälften och hälften avstyrker. Även Svenska
Kommunförbundet avstyrker.
Skälen för regeringens bedömning: Länsstyrelsen är sedan länge
överklagningsinstans för vissa kommunala och lokala statliga myndig-
heters beslut. Vid omorganisationen av länsstyrelserna år 1971 fördelades
överklagningsärendena dels till länsstyrelserna, dels till särskilda
länsdomstolar, länsskatterätt och länsrätt, som var organisatoriskt knutna
till länsstyrelserna. År 1979 bröts domstolarna ut ur länsstyrelse-
organisationen och bildade en ny fristående allmän förvaltningsdomstol,
benämnd länsrätt. Åtskilliga överklagningsärenden från kommunala och
lokala statliga myndigheter kom emellertid att ligga kvar på länsstyrelsen. 63
Vid bedömningen av Regionberedningens förslag utgår regeringen från
den övergripande syn på förvaltningsdomstolarnas roll och uppgifter som Prop. 1996/97:36
kommit till uttryck i prop. 1992/93:100 bil. 3 och riksdagens beslut med
anledning därav (bet. 1992/93 :JuU24, rskr. 1992/93:289). Denna syn inne-
bär en principiell ordning med länsrätt som första instans i de måltyper
som prövas av förvaltningsdomstolarna, men den behöver inte gälla för
samtliga måltyper.
Länsstyrelsens arbetsuppgifter rör olika sakområden. Den breda
kompetens som länsstyrelsen besitter inom olika områden har stor be-
tydelse för handläggning och beredning av överklagningsärenden. I vissa
fall kan visserligen, som Regionberedningen har påpekat, rollkonflikter
uppstå. Dessa kan emellertid oftast klaras ut, genom att överklag-
ningsärenden hanteras av särskild juridisk expertis som organisatoriskt är
skild från tillsynsfunktionen. Därigenom säkerställs att rollkonflikter och
jävssituationer minimeras. Den nuvarande ordningen innebär enligt
regeringens mening tillräckliga garantier för att objektiviteten upprätthålls.
En följd av att länsstyrelsen i dag är första instans för vissa över-
klaganden är att ärendena redan på ett tidigt stadium far en allsidig
belysning, både sakligt och rättsligt. Ett ärende är därför väl förberett för
en eventuell fortsatt process i domstol.
I det här sammanhanget måste även kostnadsaspekterna beaktas. En
domstolsprövning är en förhållandevis dyrbar handläggningsform och en
uppgiftsöverföring enligt Regionberedningens förslag skulle innebära
ökade kostnader för staten.
Vidare förutsätts i Europakonventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna att förvaltningsdomstolarna
far ses som en särskild rättssäkerhetsgaranti. Konventionen kräver dock
inte domstolsprövning i första instans. Det finns således inga hinder för
att länsstyrelsen prövar överklaganden med en fortsatt process i domstolar.
Enligt regeringens uppfattning har länsstyrelsen även framdeles en viktig
funktion som instans för överklaganden. Regeringens bedömning är alltså
att det inte finns tillräckliga skäl att flytta överklagningsärenden från läns-
styrelserna till länsrätt eller annan domstol.
64
1 § Under tiden den 1 juli 1997 — 31 december 2002 skall det enligt
bestämmelserna i denna lag genomföras en försöksverksamhet med
ändrad regional ansvarsfördelning i Kalmar, Gotlands och Skåne län.
Förslaget har behandlats i avsnitt 6.1.
Försöksverksamheten skall avslutas den 31 december 2002. Försöks-
verksamheten omfattar bara de i lagen uppräknade länen.
Någon uttrycklig rätt att utträda ur försöksverksamheten finns inte. Om
något försökslän inte längre önskar delta i försöksverksamheten far
regeringen överväga att föreslå riksdagen en lagändring.
2 § I försökslänen skall ett regionalt självstyrelseorgan
1. från och med den 1 juli 1997från länsstyrelsen överta ansvaret för
det sektorsövergripande arbetet med att utarbeta en strategi för länets
långsiktiga utveckling enligt 7 § förordningen (1982:877) om regionalt
utvecklingsarbete (det regionala utvecklingsansvaret),
2. från och med den 1 juli 1997från länsstyrelsen överta befogenheten
att besluta om länstrafikplaner enligt förordningen (1991:1809) om
rikstäckande väghållningsplan, regionala väghållningsplaner och planer
för länstrafikanläggningar,
3. från och med den 1 juli 1998 från Statens kulturråd överta
befogenheten att besluta om fördelningen av vissa statsbidrag till
regionala kulturinstitutioner, samt
4. från och med den 1 januari 1998 besluta om användningen av vissa
regionalpolitiska och andra utvecklingsmedel.
Regeringen får besluta att överföringen av en uppgift skall ske vid en
senare tidpunkt än vad som sägs i första stycket.
Förslaget har behandlats i avsnitt 6.2.
Försöksverksamheten innebär bl.a. att det bildas nya kommunala organ.
Vilka det är framgår av 3 §. I Kalmar län och Skåne län skall det bildas
regionförbund. Dessa regleras i förslaget till lag om försöksverksamhet
med regionförbund i Kalmar län och Skåne län.
Det regionala självstyrelseorganet är rättsligt sett ett kommunalt organ.
De statliga uppgifter som läggs över på självstyrelseorganen blir således
kommunala uppgifter. Enligt 8 kap. 5 § regeringsformen skall befogen-
heter och åligganden för kommuner och landsting regleras i lag. Regle-
ringen av försöksverksamheten görs därför i denna lag.
1996/97:36
65
5 Riksdagen 1996/97.1 saml. Nr 36
Länsstyrelsen har enligt förordningen (1990:1510) med länsstyrelse- Prop. 1996/97:36
instruktion och enligt förordningen (1982:877) om regionalt utvecklings-
arbete ett ansvar som kan sammanfattas under begreppet regionalt utveck-
lingsansvar. I försökslänen överförs detta ansvar till det regionala själv-
styrelseorganet i första stycket punkt 1. Motsvarande befogenhets-
inskränkning för länsstyrelsen regleras av regeringen i berörda förord-
ningar. I 5 § denna lag görs en precisering av det regionala självstyrelse-
organets utvecklingsansvar.
Länsstyrelsernas befogenhet att besluta om länstrafikplaner överförs i
punkt 2 till det regionala självstyrelseorganet. De befogenheter som
överförs motsvarar 14 § och 18-22 §§ i förordningen (1991:1809) om
rikstäckande väghållningsplan, regionala väghållningsplaner och planer för
länstrafikanläggningar. Beslut om sådana planer fattas vart fjärde år och
denna periodicitet kvarstår.
Statens kulturråd fördelar vissa statsbidrag till regionala kultur-
institutioner i enlighet med vad riksdagen beslutar och regeringen anger
i regleringsbrev. Från och med den 1 juli 1998 och under resterande del
av försöksperioden avser regeringen att införa en förändrad beslutsordning
som innebär att det regionala självstyrelseorganet får beslutanderätten över
de medel som skall fördelas i respektive försökslän. Den närmare
utformningen av hur regleringen skall ske i denna del kommer att
övervägas särskilt. Befogenheten att besluta om bidrag överförs i punkt
3 till det regionala självstyrelseorganet.
Länsstyrelsen disponerar över vissa regionalpolitiska och andra utveck-
lingsmedel. Från och med budgetåret 1998 och senare under försöks-
perioden avser regeringen att införa en förändrad beslutsordning som
innebär att det regionala självstyrelseorganet far beslutanderätten över de
medel som skall fördelas i respektive försökslän. Den närmare utform-
ningen av hur regleringen skall ske i denna del kommer att övervägas
särskilt. Befogenheten att besluta om bidrag överförs i punkt 4 till det
regionala självstyrelseorganet. För verksamheten skall gälla samma eller
motsvarande föreskrifter för medlens användning som gäller för de statliga
myndigheter som i dag beslutar om dessa medel.
I andra stycket ges regeringen en rätt att besluta att någon av de upp-
gifter som anges i första stycket skall läggas över på det regionala själv-
styrelseorganet vid en senare tidpunkt än som i första stycket anges för
respektive uppgift. Om det under förberedelsearbetets gång skulle visa sig
att uppgiftsöverföringen i ett enskilt län inte kan ske vid den angivna tid-
punkten far regeringen besluta om en senare tidpunkt.
3 § Med regionalt självstyrelseorgan avses i denna lag
1. i Kalmar län det regionförbund som bildas enligt lagen (1996:000)
om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län,
2. i Gotlands län Gotlands kommun, samt
3. i Skåne län under tiden den 1 juli 1997 - 31 december 1998 det
regionförbund som bildas enligt lagen om försöksverksamhet med
66
regionförbund i Kalmar län och Skåne län och under tiden den 1 januari Prop. 1996/97:36
1999 - 31 december 2002 landstinget.
Förslaget har behandlats i avsnitt 6.1.
I paragrafen sägs vilket kommunalt organ som skall utgöra regionalt
självstyrelseorgan enligt denna lag.
I Kalmar län skall från och med den 1 juli 1997 ett särskilt region-
förbund bildas enligt förslaget till lag om försöksverksamhet med
regionförbund i Kalmar och Skåne län. Detsamma gäller i Skåne län fram
till dess att landstinget i det nya Skåne län bildas den 1 januari 1999. Från
och med denna tidpunkt och försökstiden ut är det landstinget som är
regionalt självstyrelseorgan. I Gotlands län är under hela försöksperioden
kommunen regionalt självstyrelseorgan. För verksamheten i landstinget i
Skåne län och Gotlands kommun gäller kommunallagen i vanlig ordning.
4 § Skåne läns landsting får besluta att landstingsfullmäktige och
landstingsstyrelsen i stället skall betecknas regionfullmäktige och
regionstyrelsen.
Vad som sägs i lag eller annan författning om landstingsfullmäktige och
landstingsstyrelsen gäller i sådant fall för regionfullmäktige och
regionstyrelsen.
Förslaget har behandlats i avsnitt 6.1.
Landstinget i Skåne län kommer att genom regeringsbeslut bildas den
1 januari 1999. Landstinget kommer att från denna dag vara ett regionalt
självstyrelseorgan. Det sägs i 3 § 3.
I 4 § första stycket ges landstinget i Skåne län en rätt att kalla full-
mäktigeförsamlingen för regionfullmäktige och styrelsen för region-
styrelse.
I andra stycket klargörs att om landstinget väljer att byta beteckning på
sin fullmäktigeförsamling och sin styrelse innebär detta inte några
ändringar i de befogenheter eller åligganden landstinget har enligt lag eller
annan författning. När det i en författning således talas om lands-
tingsfullmäktige skall det för landstingsfullmäktige i Skåne län läsas som
regionfullmäktige. Det innebär heller ingen skyldighet för myndigheter
eller enskilda att använda den nya beteckningen.
Det skall särskilt noteras att beteckningen regionfullmäktige inte kan
användas i samband med valet till fullmäktige i landstinget i Skåne län år
1998. Skåne läns landsting kan inte besluta om ändrad beteckning förrän
efter att landstinget formellt bildats, dvs. den 1 januari 1999.
5 § Det regionala utvecklingsansvaret omfattar uppgiften att utarbeta
en strategi för länets långsiktiga utveckling (regionalt utvecklings-
program).
Det regionala utvecklingsprogrammet skall
1. innehålla en analys av utvecklingsmöjligheter och problem i länet,
67
2. ange de långsiktiga målen för länets utveckling, Prop. 1996/97:36
3. redovisa vilka åtgärder som bör vidtas för att målen skall nås,
4. särskilt redovisa vilka prioriteringar som är nödvändiga för att
förbättra tillväxt, sysselsättning och den inomregionala balansen,
5. redovisa hur olika parter förväntas medverka i programmets
genomförande, samt
6. översiktligt redovisa hur insatserna skall finansieras.
Förslaget har behandlats i avsnitt 6.2.1.
I paragrafen regleras skyldigheten att utarbeta ett regionalt utvecklings-
program och dess innehåll. Det åligger det regionala självstyrelseorganet
att utarbeta ett regionalt utvecklingsprogram. Ett sådant utvecklings-
program skall utarbetas så snart som möjligt efter det att försöksverk-
samheten startat i respektive län. Det är av stor vikt att erfarenheter kan
dras under försöksperiodens gång. I lagen anges dock ipte någon tidsgräns
för när utvecklingsprogrammet skall vara utarbetat och antaget.
Utvecklingsprogrammet skall vara långsiktigt, vilket i detta samman-
hang innebär en tidsperspektiv om fem till tio år.
Vilka verksamhetsområden som skall ingå i det regionala utvecklings-
programmet regleras inte i lagen. I avsnitt 6.2.1 sägs dock att innehållet
i första hand bör inriktas på områden som stimulerar tillväxt och
sysselsättning och som har betydelse för näringslivets struktur och
utveckling. En förutsättning för att utvecklingsprogrammet skall fa en
reell betydelse för länets utveckling är att länets berörda myndigheter står
bakom det.
Det regionala utvecklingsansvaret innefattar ett ansvar för att utarbeta
ett regionalt utvecklingsprogram. Lagen reglerar däremot inte vem som
har ansvar för att programmet genomförs. Detta ansvar åvilar i många fall
statliga myndigheter, kommuner, näringsliv eller andra intressenter, var
och en för sig eller gemensamt. Det regionala självstyrelseorganet svarar
själv endast för genomförandet i de delar som berörs av verksamhet som
sköts av organet.
6 § Det regionala självstyrelseorganet skall samverka med länets
kommuner och landsting samt med länsstyrelsen och övriga berörda
statliga myndigheter.
Förslaget har behandlats i avsnitt 6.2.7.
I paragrafen regleras den obligatoriska samverkan som vid utarbetandet
av utvecklingsprogrammet skall ske mellan de kommunala och statliga
organ och myndigheter som finns i länet. Syftet är att åstadkomma en
samsyn på länets utveckling och på så sätt borga för att planerna efterlevs.
Formerna för samverkan regleras inte. De måste anpassas efter vad som
i varje särskilt fall är ändamålsenligt. Det förutsätts dock att det förs en
löpande dialog när programmet arbetas fram.
68
7§ Det regionala självstyrelseorganet bör samråda med företrädare för Prop. 1996/97:36
berörda organisationer och näringslivet i länet.
Förslaget har behandlats i avsnitt 6.2.7.
Med tanke på det regionala utvecklingsprogrammets inriktning mot till-
växt, näringsliv och arbetsmarknad är det både önskvärt och naturligt att
också företrädare för berörda organisationer och näringslivet deltar i
arbetet med att utarbeta det regionala utvecklingsprogrammet och att sam-
råd sker inför beslut.
Det samråd som regleras här är till skillnad från samverkansansvaret i
6 § inte obligatoriskt. Formerna för samråd bör avgöras av det regionala
självstyrelseorganet.
8 § Ett fastställt regionalt utvecklingsprogram skall beaktas av alla
statliga myndigheter som bedriver verksamhet i länet.
Länsstyrelsen och övriga statliga myndigheter skall inom sina
verksamhetsområden lämna det regionala självstyrelseorganet det biträde
som det behöver för det regionala utvecklingsarbetet. De skall också
löpande informera det regionala själv styr el se organet om pågående och
planerade verksamheter som har betydelse för länets utveckling.
Förslaget har behandlats i avsnitt 6.2.1.
I paragrafen regleras vilken verkan det regionala utvecklingsprogrammet
har. Ett fastställt regionalt utvecklingsprogram skall enligt första stycket
beaktas av berörda statliga myndigheter. Begreppet beakta innebär inte att
berörda statliga myndigheter binds i sitt eget beslutsfattande. Det ligger
dock i sakens natur att en berörd statlig myndighet skall ha starka skäl att
inte följa programmet. Sådana skäl kan exempelvis föreligga om pro-
grammet strider mot nationella intressen eller ekonomiska restriktioner för
berörd myndighet. Alla statliga myndigheter med verksamhet som berör
länet omfattas av bestämmelsen, inte bara de i länet lokaliserade
myndigheterna. I praktiken kommer även vissa centrala myndigheter som
t.ex. NUTEK att beröras av bestämmelsen.
Statliga myndigheter åläggs i andra stycket en skyldighet att biträda det
regionala självstyrelseorganet. I lagen anges inte vilket biträde som skall
ges eller i vilken form. Detta far anpassas till de regionala förut-
sättningarna. Biträde skall dock lämnas i frågor som ligger inom
respektive myndighets verksamhetsområde och som ryms inom de resurs-
ramar som kan avsättas för verksamheten. Något rätt till mer omfattande
biträde med större utredningar, sekretariat m.m. avses inte.
Kommunerna är inte heller formellt bundna att vidta vissa åtgärder för
att genomföra utvecklingsprogrammet. Även i denna del utgår regeringen
från att den obligatoriska samverkan som regleras i 6 § skall borga för
samsyn.
69
Bemyndigande Prop. 1996/97:36
9 § Regeringen får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för
genomförandet av försöksverksamheten.
Förslaget har behandlats tidigare i avsnitt 6.2.2, 6.2.3 och 6.2.5.
Vid ett genomförande av försöksverksamheten krävs som tidigare
nämnts att vissa av de nu gällande författningarna ändras. De lagtekniska
förändringar som behöver göras för att genomföra försöksverksamheten
ligger i huvudsak inom regeringens normgivningskompetens. Det kan
dock visa sig att det finns ett behov av att meddela föreskrifter om själva
genomförandet av försöksverksamheten. Genom bemyndigandet ges
regeringen rätt att inom de ramar som finns i 8 kap. regeringsformen
meddela sådana föreskrifter även i de fall de innehåller befogenheter eller
åligganden för de i försöksverksamheten ingående kommunerna och
landstingen eller för de regionala självstyrelseorganen.
Uppkommer behov av att förändra former, inriktning, omfattning och
annat som inte ryms inom försökslagens ram far i stället frågan om
lagändring föreläggas riksdagen.
Lagen träder i kraft den 1 juli 1997 och gäller till utgången av år 2002,
då försöksverksamheten skall avslutas.
Regionförbund
1 § Kommuner och landsting i Kalmar län och Skåne län skall bilda
regionförbund för samverkan inom respektive län för att genomföra
försöksverksamheten enligt lagen (1996:000) om försöksverksamhet med
ändrad regional ansvarsfördelning.
Samtliga kommuner och landsting i länet skall vara medlemmar i
regionförbundet.
2 § Om medlemmarna i regionförbundet är överens om det, får de även
överlämna vården av kommunala angelägenheter till regionförbundet.
3 § Regeringen får utse ett regionförbund till regionplaneorgan enligt
7 kap. plan- och bygglagen (1987:10).
4§ Om regionförbundet har hand om kommunala angelägenheter som Prop. 1996/97:36
det finns särskilda bestämmelser om, skall bestämmelserna gälla för
förbundet.
\ 1 § första stycket sägs att kommuner och landsting inom respektive län
i Skåne och Kalmar skall bilda regionförbund för att genomföra
försöksverksamheten enligt lagen (1996:000) om försöksverksamhet med
ändrad regional ansvarsfördelning. Detta är förbundets huvuduppgift.
Av lagen om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning
framgår bl.a. följande. Regionförbundet är ett regionalt självstyrelseorgan.
Regionförbundet i Kalmar län skall ha ansvaret för försöksverksamheten
under hela försöksperioden, dvs. under tiden den 1 juli 1997 — 31
december 2002. I Skåne län kommer försöksverksamheten däremot att
handhas av regionförbundet bara under tiden den 1 juli 1997 - 31
december 1998. Därefter övergår ansvaret till det nybildade Skåne läns
landsting.
I andra stycket slås fast att samtliga kommuner och landsting skall ingå
i regionförbundet. Inom försöksverksamhetens ram kommer det att fattas
långsiktiga beslut inom ett län. Det är därför av stor vikt att samtliga
kommuner och landsting inom länet medverkar under hela försöks-
perioden. Någon utträdesrätt har således inte medgetts förbundsmed-
lemmama.
\ 2 § sägs att regionförbundet även far ta över kommunala
angelägenheter. För att kunna genomföra detta måste emellertid för-
bundsmedlemmama vara överens.
Med kommunala angelägenheter avses såväl uppgifter som ligger inom
kommunernas och landstingens allmänna kompetens som uppgifter inom
det specialreglerade området. Exempel på områden som är möjliga att föra
över till ett regionförbund är kulturverksamhet och räddningstjänst. En
uppgift som lämnas över till ett regionförbund behöver inte vara gemen-
sam för medlemmarna. Uppgift som lämnas över måste givetvis ligga
inom den överlämnande kommunens eller landstingets kompetens.
Regeringen har i avsnitt 6.2.6 föreslagit att det bör finnas en möjlighet
för regeringen att utse ett regionförbund till ett regionplaneorgan. Denna
möjlighet framgår av 3 §.
\4 § regleras det fall när regionförbundet har hand om specialreglerade
uppgifter. I sådana fall skall de särskilda bestämmelserna för kommuner
eller landsting även gälla för regionförbundet. Regleringen avser både
obligatoriska och frivilliga uppgifter.
Beslutande församling m.m.
5 § 1 regionförbundet skall det som beslutande församling finnas ett
förbundsfullmäktige.
6 § Förbundsfullmäktige skall tillsätta en förbundsstyrelse för beredning
och verkställighet.
71
7 § Förbundsfullmäktige får tillsätta de nämnder och andra organ som Prop. 1996/97:36
utöver styrelsen behövs för att fullgöra regionförbundets uppgifter.
8 § Förbundsfullmäktige får uppdra åt förbundsstyrelsen eller någon
annan nämnd att i fullmäktiges ställe besluta i ett visst ärende eller en
viss grupp av ärenden.
Ärenden som avses i 3 kap. 9 § första stycket kommunallagen
(1991:900) eller som enligt lag eller annan författning skall avgöras av
kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige får dock inte delegeras till
förbundsstyrelsen eller annan nämnd.
I 5 § anges att det skall finnas ett förbundsfullmäktige som beslutande
församling. Det är således endast fullmäktigeförsamlingen som har egen
formell beslutanderätt i regionförbundet. Av 6 § framgår att fullmäktige
skall tillsätta en förbundsstyrelse för beredning och verkställighet.
I denna lag har förbundsmedlemmama fatt stor frihet att bestämma om
regionförbundets organisation. Det ställs endast krav på att det skall finnas
en beslutande församling och ett organ som svarar för beredning och
verkställighet. I övrigt far regionförbundet själv bestämma om sin
organisation. I 7 f sägs därför att förbundsfullmäktige far tillsätta de
nämnder och andra organ som utöver styrelsen behövs för att fullgöra
regionförbundets uppgifter. Om regionförbundet tar över en kommunal
angelägenhet som enligt 2 § far föras över till förbundet kan förbunds-
fullmäktige således tillsätta en ansvarig nämnd för att fullgöra denna
angelägenhet. Tillsätter fullmäktige en nämnd kan uppgiftsområdet för
nämnden lämpligen anges i ett reglemente. Av 4 § följer då också att de
krav som ställs i speciallagstiftning på den nämnd eller de nämnder som
ansvarar för uppgifter även gäller för regionförbundet.
I beslutanderätt i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden till för-
bundsstyrelsen eller någon annan nämnd. Beslutanderätt kan således inte
delegeras till annat organ än en nämnd. Bestämmelsen innebär att full-
mäktige efter egen bedömning skall avgöra i vilken omfattning delegering
är möjlig. Den begränsningen gäller dock att ärenden som avses i 3 kap.
9 § första stycket kommunallagen (1991:900) eller som enligt lag eller
annan författning skall avgöras av kommunfullmäktige eller landstings-
fullmäktige inte far bli föremål för delegering. I 3 kap. 9 § kommunal-
lagen anges att fullmäktige beslutar i ärenden av principiell beskaffenhet
eller annars av större vikt för kommunen eller landstinget, främst ärenden
som rör verksamhetens mål och riktlinjer, budget, skatt och andra viktiga
ekonomiska frågor m.m. Härav följer att merparten av de frågor som
ligger inom ramen för lagen om försöksverksamhet med ändrad regional
ansvarsfördelning bör falla utanför möjligheten att delegera. Det bör dock
även inom detta område vara möjligt att kunna delegera vissa frågor av
mindre vikt till förbundsstyrelsen eller en annan nämnd.
72
Förbundsordning Prop.
9 § För regionförbundet skall det finnas en förbundsordning med
närmare bestämmelser om förbundet.
Förbundsordningen skall fastställas av förbundsmedlemmamas full-
mäktige var och en för sig.
10 § Förbundsordningen i gällande lydelse skall finnas tillgänglig hos
regionforbundet och dess medlemmar.
I 9 § första stycket sägs att det skall finnas en förbundsordning med
närmare bestämmelser om regionförbundet. Enligt andra stycket skall
förbundsordningen fastställas av förbundsmedlemmamas fullmäktigeför-
samlingar. När förbundsordningen är fastställd av samtliga förbundsmed-
lemmar är regionförbundet bildat och har rättskapacitet. Ändringar i för-
bundsordningen skall ske på samma sätt, dvs. skall fastställas av samtliga
medlemmar var och en för sig.
110 § sägs att förbundsordningen, inklusive ändringar i den, skall finnas
tillgänglig både hos regionförbundet och dess medlemmar. Bestämmelsen
tillgodoser allmänhetens och myndigheters behov av insyn i regionför-
bundets verksamhet.
11 § Förbundsordningen skall ange
1. regionförbundets ändamål, uppgifter och medlemmar,
2. förbundets namn och dess säte,
3. förbundets organisation samt organens befogenheter och inbördes
förhållanden,
4. hur förbundsmedlemmama skall vara representerade i förbunds-
fullmäktige,
5. om förbundsmedlemmama vill bestämma det, hur de skall vara
representerade i andra organ än förbundsfullmäktige,
6. antalet ledamöter och ersättare i förbundsstyrelsen,
7. vem som skall utfärda kungörelse om det första sammanträdet med
förbundsfullmäktige efter det att val av förbundsfullmäktige har ägt rum
och föra ordet där till dess ordförande har valts,
8. att förbundsfullmäktige vid sitt första sammanträde efter det att val
av förbundsfullmäktige har ägt rum och för mandattiden bland leda-
möterna skall utse en ordförande och en eller flera vice ordförande,
9. antalet revisorer och revisorsersättare och deras mandattid,
10. om en förbundsmedlem skall ha rätt att väcka ärenden i för-
bundsfullmäktige,
11. om det för beslut skall krävas kvalificerad majoritet i för-
bundsfullmäktige och för vilka ärenden detta skall gälla,
12. om en förtroendevald hos en förbundsmedlem som inte är ledamot
eller ersättare i förbundsfullmäktige skall ha sådan yttranderätt på sam-
manträden som sägs i 5 kap. 21 § kommunallagen (1991:900),
13. om en förtroendevald hos en förbundsmedlem som inte är ledamot
eller ersättare i förbundsstyrelsen eller någon annan nämnd skall ha
sådan närvarorätt m.m. som sägs i 4 kap. 23 § kommunallagen,
1996/97:36
73
14. var förbundets kungörelser och andra tillkännagivanden skall Prop. 1996/97:36
anslås,
15. förbundsmedlemmamas andelar i förbundets tillgångar och skulder,
16. grunderna för förbundsmedlemmamas deltagande i kostnaderna för
förbundets verksamhet,
17. förbundsmedlemmamas styrning av och insyn i förbundets ekonomi
och verksamhet,
18. ordningen för förbundets budgetprocess,
19. ordningen för och förfarandet vid förbundets likvidation och upp-
lösning,
20. grunderna för skifte av förbundets behållna tillgångar, när för-
bundet upplöses, samt
21. hur tvister mellan förbundet och dess medlemmar skall lösas.
Paragrafen reglerar innehållet i förbundsordningen. De områden som
anges i denna paragraf kan med ett undantag (femte punkten) inte regleras
på annat sätt än i förbundsordningen.
Enligt första punkten skall regionförbundets ändamål, uppgifter och för-
bundsmedlemmar anges i förbundsordningen. Den yttre ramen för
regionförbundets ändamål och uppgifter begränsas i 1-4 §§.
Av andra punkten framgår att förbundets namn och den ort där det skall
ha sitt säte skall anges i förbundsordningen. Förbundets säte avgör bl.a.
vilken domstol som är rätt forum vid eventuella tvister.
Tredje punkten. I fråga om regionförbundets organisation krävs endast
att förbundet skall ha ett regionfullmäktige som beslutande organ och en
förbundsstyrelse för beredning och verkställighet (5 och 6 §§). Förbunds-
fullmäktige har därutöver getts en möjlighet att tillsätta nämnder och
andra organ (7 §). Det är därför nödvändigt att i förbundsordningen
reglera dels hur förbundet skall vara organiserat, dels organens inbördes
förhållanden och befogenheter.
Fjärde punkten. Av 12 § andra stycket framgår att varje för-
bundsmedlem skall ha minst en representant i förbundsfullmäktige.
Medlemmarna har dock frihet att närmare bestämma hur de skall vara
representerade där (jfr 16 §). Förbundsmedlemmama kan t.ex. införa
bestämmelser i förbundsordningen om att kommunförbundet eller parti-
organisationerna i länet far lösa frågan om mandatfördelningen och hur
många representanter varje medlem skall få.
Femte punkten. Representationen i nämnder och övriga organ är frivillig
att lösa i förbundsordningen. Förbundsmedlemmama kan således välja om
de genom regler i förbundsordningen önskar styra hur de skall vara
representerade i dessa organ eller om de vill ge förbundsfullmäktige frihet
att lösa frågan. Även representationen i presidier i förbundets organ kan
bli föremål för styrning enligt denna punkt.
Enligt sjätte punkten skall antalet ledamöter och ersättare i förbunds-
styrelsen regleras i förbundsordningen. Dessa väljs sedan av förbunds-
fullmäktige.
Enligt sjunde punkten skall förbundsmedlemmama utse någon att utfärda
kungörelse om förbundsfullmäktiges första sammanträde. Detta skall 74
framgå av förbundsordningen. Här avses både de första sammanträdena
som hålls efter det att förbunden i Kalmar län och Skåne län bildats och Prop. 1996/97:36
det första sammanträde som hålls i Kalmar län efter de allmänna kom-
munala valen år 1998.
Av åttonde punkten framgår att förbundsordningen skall innehålla en be-
stämmelse om att förbundsfullmäktige skall utse en ordförande och minst
en vice ordförande vid sitt första sammanträde. Även valet av ordförande
och vice ordförande skall ske vid två tillfallen i enlighet med vad som
sägs i anslutning till sjunde punkten.
Nionde punkten. I 32 § första stycket sägs att det är förbundsfullmäktige
som utser revisorerna och revisorsersättama men att förbunds-
medlemmama har getts en frihet att bestämma antalet och mandattiden i
förbundsordningen. Mandattidens utgång bör anpassas till den tidpunkt
revisorerna enligt 35 och 36 §§ skall avge sina respektive
revisionsberättelser, dvs. år 2003 i Kalmar län och år 1999 i Skåne län.
Bestämmelserna i 9 kap. 1 och 2 §§ kommunallagen om val av revisorer
och revisorsersättare ersätts av bestämmelserna i förbundsordningen.
Tionde punkten. Om medlemmarna har bestämt att de skall ha rätt att
väcka ärenden i förbundsfullmäktige skall detta framgå av förbunds-
ordningen (jfr 20 § 4). I annat fall finns inte någon sådan rätt.
Elfte punkten. Av 5 kap. 43 § kommunallagen, som gjorts tillämplig på
förbundsfullmäktige genom 19 §, framgår att utgången i ett ärende skall
bestämmas genom enkel majoritet om inte något annat är särskilt före-
skrivet. I denna punkt föreskrivs att förbundsmedlemmama kan bestämma
att vissa frågor i fullmäktige skall avgöras med kvalificerad majoritet. I
förbundsordningen skall det då framgå i vilka ärenden det krävs
kvalificerad majoritet.
I tolfte punkten regleras att även andra förtroendevalda hos
medlemmarna än de som är ledamöter i förbundsfullmäktige kan ges en
möjlighet till insyn. Det är inte givet att samtliga partier som finns
representerade i samtliga medlemmars fullmäktigeförsamlingar blir repre-
senterade i förbundsfullmäktige. För att ge partier möjlighet till insyn och
att kunna påverka förbundet kan medlemmarna enas om att vidga kretsen
med rätt att yttra sig i förbundsfullmäktige. Medlemmarna har alltså
möjlighet att generellt ge sina förtroendevalda utanför förbundet yttrande-
rätt i fullmäktige. Denna möjlighet skall i så fall införas i förbunds-
ordningen. Förbundsfullmäktige kan härutöver besluta att även andra än
ledamöter skall ha rätt att delta i överläggningarna (jfr 19 § och 5 kap.
21 § kommunallagen).
Enligt trettonde punkten kan även andra förtroendevalda hos med-
lemmarna som inte dessutom sitter i förbundsstyrelsen eller en annan
nämnd få närvarorätt vid förbundsstyrelsens eller en viss nämnds
sammanträden om detta framgår av förbundsordningen (jfr 25 § och 4
kap. 23 § kommunallagen).
Enligt fjortonde punkten skall det framgå i förbundsordningen på vilken
eller vilka av förbundsmedlemmamas anslagstavlor som förbundets
kungörelser och andra tillkännagivanden skall anslås (jfr 21 §).
Femtonde punkten behandlar förbundsmedlemmamas andelstal.
Medlemmarna skall i förbundsordningen ange vilka andelar de har i 75
förbundets tillgångar och skulder. Andelstalen kan komma till användning
vid upplösning av ett förbund eller om ett förbund under löpande drift Prop. 1996/97:36
saknar tillgångar för att betala en skuld (jfr även 31 §).
Enligt sextonde punkten skall förbundsordningen innehålla bestämmelser
om hur regionförbundets kostnader skall fördelas mellan medlemmarna.
Förbundsmedlemmama kan komma fram till samma fördelning som gäller
för medlemmarnas andelar i förbundets tillgångar och skulder enligt
femtonde punkten.
Sjuttonde punkten. Medlemmarna har stora möjligheter att välja hur de
vill styra regionförbundets verksamhet och ekonomi. Medlemmarna skall
genom föreskrifter i förbundsordningen ange vad som skall gälla.
Exempelvis kan medlemmarna meddela begränsningar i fråga om
förbundets rätt att ta upp lån, ingå borgen och andra förbindelser eller
avsätta medel till fonder.
Artonde punkten. Bestämmelserna i 8 kap. kommunallagen har genom
30 § gjorts tillämpliga på regionförbund utom vad gäller 6, 8, 9, och
11 §§ angående budgetprocessen. I förbundsordningen skall därför bl.a.
regleras när budgeten skall upprättas och fastställas.
Enligt nittonde punkten skall frågan om regionförbundets likvidation och
upplösning regleras i förbundsordningen (jfr 38 §). Medlemmarna skall
ange under vilka omständigheter ett förbund skall likvideras och upplösas
samt hur det skall gå till.
Tjugonde punkten. I samband med att regionförbundet upplöses skall dess
tillgångar delas upp mellan medlemmarna. Bestämmelser om hur detta
skall ske skall införas i förbundsordningen. Medlemmarnas andelar av för-
bundets tillgångar framgår av förbundsordningen (jfr femtonde punkten).
Tjugoförsta punkten avser sådana situationer som kan uppkomma om
förbundet och medlemmarna inte kan komma överens. Bestämmelser om
hur tvister skall lösas skall tas in i förbundsordningen.
Val av ledamöter och ersättare
12 § Ledamöter i förbundsfullmäktige och ersättare för dessa skall väljas
av förbundsmedlemmamas fullmäktige.
Varje förbundsmedlem skall vara representerad i förbundsfullmäktige
med minst en ledamot och en ersättare. Antalet ersättare skall vara lika
många som antalet ledamöter.
13 § Föreskrifterna i lagen (1992:339) om proportionellt valsätt skall
tillämpas vid valet av ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige.
Om ersättarna inte väljs proportionellt, skall det vid valet också
bestämmas i vilken ordning de skall kallas in till tjänstgöring.
14 § I Kalmar län skall antalet ledamöter i förbundsfullmäktige uppgå
till 45, varav 30 skall väljas av kommunerna och 15 av landstinget.
15 § I Skåne län skall antalet ledamöter i förbundsfullmäktige uppgå till
99, varav 66 skall väljas av kommunerna och 33 av landstingen.
76
16 § Hur medlemmarna närmare skall vara representerade i förbunds- Prop. 1996/97:36
fullmäktige bestäms i förbundsordningen.
I dessa paragrafer finns bestämmelser om valsätt, antalet ledamöter och
ersättare samt hur förbundsmedlemmama skall vara representerade i för-
bundsfullmäktige.
Enligt 12 § första stycket skall ledamöter och ersättare i förbunds-
fullmäktige väljas av medlemmarnas fullmäktigeförsamlingar. I lagen
anges inte när valen skall äga rum. Det far dock förutsättas att valen
första gången äger rum i nära anslutning till att förbundet har bildats. När
det gäller valen till förbundsfullmäktige i Kalmar län andra gången
förrättas de i anslutning till de kommunala valen år 1998. Jfr också 18 §
där mandattiderna regleras.
Det har bedömts som väsentligt att samtliga kommuner och landsting är
representerade i förbundsfullmäktige. Att så skall vara fallet framgår av
andra stycket.
113 § första stycket anges att lagen (1992:339) om proportionellt valsätt
är tillämplig vid de val i förbundsmedlemmamas fullmäktige där leda-
möterna och ersättarna i förbundsfullmäktige utses. Någon formell
tillämpning av denna lag torde dock knappast bli aktuell, eftersom det
förutsätts att valen till förbundsfullmäktige sker efter en politisk
överenskommelse i regionen (jfr 16 § och 11 § 4).
Av andra stycket framgår att medlemmarnas fullmäktigeförsamlingar
skall bestämma i vilken ordning ersättarna skall kallas in till tjänstgöring
om de inte väljs genom proportionellt val.
I 14 och 15 §§ regleras antalet ledamöter och ersättare i Kalmar
respektive Skåne län. Antalet ledamöter och ersättare har bestämts i
samråd med företrädare för de berörda partema. I Kalmar län har antalet
ledamöter fördelats mellan länets 12 kommuner på så sätt att en ledamot
har tillfallit varje kommun per 10 000 invånare. För att inte fa en ohanter-
ligt stor beslutande församling i Skåne län med 33 kommuner och två
landsting fram till utgången av år 1998 har det totala antalet ledamöter
begränsats till 99.
Utgångspunkten vid bestämmandet av det sammanlagda antalet leda-
möter har varit att fa en hanterligt stor beslutande församling inom
respektive län, att antalet ledamöter skall bestämmas till ett udda tal samt
att två tredjedelar av ledamöterna skall väljas av kommunerna och en
tredjedel av landstingen. En effekt av denna fördelning blir att de största
kommunerna kommer att vara underrepresenterade i förbundsfullmäktige
i förhållande till de mindre.
Enligt 16 § far förbundsmedlemmama själva bestämma hur de närmare
skall vara representerade i förbundsfullmäktige. Detta skall ske i förbunds-
ordningen (jfr 11 § 4).
Valbarhet
17 § Valbar till ledamot eller ersättare iförbundsfullmäktige är den som
är ledamot eller ersättare i kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige
77
i en kommun eller ett landsting inom länet.
An 17 § framgår att endast den som är ledamot eller ersättare i kommun-
eller landstingsfullmäktige inom respektive län kan väljas till ledamot
eller ersättare. Denna begränsning har gjorts mot bakgrund av föreskriften
i 1 kap. 7 § regeringsformen om att beslutanderätten i kommunerna skall
utövas av valda församlingar.
Mandattider
18 § När ledamöterna och ersättarna i förbundsfullmäktige väljs första
gången räknas mandattiden från valets förrättande till och med utgången
av år 1998. I förbundsfullmäktige i Kalmar län väljs ledamöterna och
ersättarna för tiden därefter för fyra år från och med den 1 januari 1999
av förbundsmedlemmamas nyvalda kommun- och landstingsfullmäktige.
Den omständigheten att tjänstgöringstiden för ledamöter och ersättare
i förbundsmedlemmamas fullmäktige upphör vid utgången av oktober
månad det år då val i hela riket till kommunfullmäktige och
landstingsfullmäktige har ägt rum medför inte att deras uppdrag som
ledamot eller ersättare i förbundsfullmäktige upphör före tjänst-
göringstidens utgång.
118 § första stycket första meningen regleras mandattiden för ledamöterna
och ersättarna första gången de väljs. Av paragrafen följer även att
valperioden till viss del har anpassats till de allmänna valen år 1998.
Mandattiden avser tiden från valets förrättande till och med den 31
december 1998.1 Skåne län skall regionförbundet avvecklas efter den 31
december 1998 eftersom det nybildade landstinget i länet därefter övertar
ansvaret för försöksverksamheten. Därför regleras i andra meningen
endast val av ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige i Kalmar län.
(Jfr också 12 §.) Mandattiden sträcker sig från och med den 1 januari
1999 till och med den dag försöksverksamheten enligt lagen om för-
söksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning är avslutad, dvs.
den 31 december 2002.
Det faktum att tjänstgöringstiden för ledamöterna och ersättarna i
medlemmarnas fullmäktigeförsamlingar upphör i oktober månad valåren
1998 och 2002 innebär inte att tjänstgöringstiden i förbundsfullmäktige
upphör vid samma tidpunkt. Den upphör i stället vid årsskiftena 1998/99
respektive 2002/2003. Detta framgår av andra stycket.
Kommunallagens tillämpning
19 § Utöver vad som anges i denna lag skall följande bestämmelser i
kommunallagen (1991:900) tillämpas på förbundsfullmäktige:
- 4 kap. 7-10 a §§ om uppdragets upphörande,
- 4 kap. 11-16 §§ och 18 § första stycket om ledighet från anställning.
Prop. 1996/97:36
78
ekonomiska förmåner och de förtroendevaldas initiativrätt,
— 4 kap. 19 och 20 §§ om omröstning och beslut,
— 4 kap. 22 § om reservation,
— 5 kap. 7-11 om tidpunkt för sammanträdena och hur samman-
trädena kungörs,
— 5 kap. 18-20 §§ om beslutförhet och jäv,
— 5 kap. 21 och 22 §§ om rätt och skyldighet för utomstående att med-
verka,
— 5 kap. 26-33 §§ om hur ärendena bereds,
— 5 kap. 36-45 om bordläggning, om offentlighet och ordning vid
sammanträdena samt hur ärendena avgörs, samt
— 5 kap. 57-61 §§ om protokollet.
Genom 19 § har delar av bestämmelserna i 4 och 5 kap. kommunallagen
(1991:900) gjorts tillämpliga på förbundsfullmäktige.
Ärenden i förbundsfullmäktige
20 § Ärenden i förbundsfullmäktige får väckas av
1. förbundsstyrelsen och annan nämnd,
2. ledamot genom motion,
3. revisorerna, om ärendet gäller förvaltning som har samband med
revisionsuppdraget, eller
4. om så har bestämts i förbundsordningen, fullmäktige eller styrelsen
hos en förbundsmedlem.
Förbundsfullmäktige skall besluta i ärenden som har väckts enligt första
stycket.
I 20 § första stycket, som motsvarar 5 kap. 23 § kommunallagen, anges
vilka som far väcka ärenden i förbundsfullmäktige (jfr 11 § 10). Att
förbundsfullmäktige skall besluta i de ärenden som har väckts slås fast i
andra stycket.
Tillkännagivande av justering av protokoll
21 § Senast andra dagen efter det att protokollet har justerats skall
justeringen tillkännages på minst en av förbundsmedlemmamas
anslagstavlor i enlighet med vad som har bestämts i förbundsordningen.
Av tillkännagivandet skall det framgå var protokollet finns tillgängligt
samt vilken dag det har anslagits. Tillkännagivandet får inte tas bort från
anslagstavlan före utgången av den tid som gäller för överklagande enligt
10 kap. 6 § första stycket kommunallagen (1991:900).
Bevis om anslagsdagen skall tecknas på protokollet eller utfärdas
särskilt.
Tillkännagivandet skall även införas i de tidningar som avses i 5 kap.
10 § kommunallagen.
Prop. 1996/97:36
79
Bestämmelsen i 21 §, som motsvarar 5 kap. 62 § kommunallagen, reglerar
tillkännagivandet om justering av förbundsfullmäktiges protokoll. Av 10
kap. 6 § kommunallagen framgår att dagen för tillkännagivandet är ut-
gångspunkt för klagotidens utgång.
Av 5 kap. 10 § kommunallagen följer att det är förbundsfullmäktige som
beslutar i vilka tidningar som tillkännagivandet skall införas.
Val av ledamöter och ersättare, mandattid
22 § Ledamöter och ersättare i förbundsstyrelsen väljs av förbunds-
fullmäktige till det antal som har bestämts i förbundsordningen och för
den tid som anges i 18 §.
Ledamöter och ersättare i annan nämnd än förbundsstyrelsen väljs av
förbundsfullmäktige till det antal och för den tid som fullmäktige be-
stämmer, varje gång dock längst till utgången av det år då val i hela riket
till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige har ägt rum.
23 § Föreskrifterna i lagen (1992:339) om proportionellt valsätt skall
tillämpas vid valet.
Om ersättarna inte väljs proportionellt, skall det vid valet också
bestämmas i vilken ordning som de skall kallas in till tjänstgöring.
I paragraferna finns bestämmelser om valet av ledamöter och ersättare i
förbundsstyrelsen eller i en arman nämnd samt om valbarheten.
I 22 § första stycket sägs att ledamöterna och ersättarna i förbunds-
styrelsen väljs av förbundsfullmäktige samt att förbundsmedlemmama har
getts frihet att i förbundsordningen själva bestämma antalet ledamöter och
ersättare. Valet till förbundsstyrelsen skall ske dels efter de första valen
av ledamöter i fullmäktige i samband med att förbunden bildas, dels efter
de allmänna kommunala valen år 1998 då fullmäktiges nyvalda ledamöter
har påbörjat sin tjänstgöring. Av 18 § följer att mandattiden för leda-
möterna och ersättarna i Kalmar län och Skåne län sträcker sig från de
första valens förrättande i samband med att förbunden bildas till och med
den 31 december 1998. Mandattiden för ledamöterna och ersättarna i
Kalmar län sträcker sig därefter från och med den 1 januari 1999 till och
med den 31 december 2002.
Enligt andra stycket skall även ledamöterna och ersättarna i annan
nämnd än förbundsstyrelsen väljas av förbundsfullmäktige. Antalet leda-
möter och ersättare samt mandattiden för dessa skall bestämmas av
förbundsfullmäktige. Mandattiden har dock begränsats till utgången av år
1998 och 2002 i enlighet med kommentaren till första stycket.
I 23 $ första stycket sägs att lagen (1992:339) om proportionellt valsätt
är tillämplig vid förbundsfullmäktiges val av ledamöter och ersättare till
förbundsstyrelsen och annan nämnd. I lagens 2 § regleras under vilka för-
utsättningar valet skall vara proportionellt. Om ersättarna har valts
proportionellt skall de tjänstgöra enligt vad som föreskrivs i 25 § samma
lag.
Prop. 1996/97:36
80
I andra stycket sägs att förbundsfullmäktige skall bestämma i vilken Prop. 1996/97:36
ordning ersättarna skall kallas in till tjänstgöring om de inte väljs genom
proportionellt val.
Valbarhet
24 § Valbar till ledamot och ersättare i förbundsstyrelsen eller annan
nämnd är den som fyller 18 år senast på dagen för valet och som är
folkbokförd i en kommun inom länet.
Den som inte är svensk medborgare är valbar bara om han eller hon
har varit folkbokförd i Sverige den 1 november de tre åren närmast före
valåret.
Av 24 § följer att valbarheten, till skillnad från vad som gäller för leda-
möterna och ersättarna i förbundsfullmäktige, inte är begränsad till
ledamöter och ersättare i kommun- och landstingsfullmäktige inom
respektive län. Valbar är i stället var och en som uppfyller de allmänna
valbarhetsvillkoren.
Kommunallagens tillämpning
25 § Utöver vad som gäller enligt denna lag tillämpas följande
bestämmelser i kommunallagen (1991:900) på förbundsstyrelsen och
övriga nämnder:
- 4 kap. 8-10 a §§ om uppdragets upphörande,
- 4 kap. 11, 12 och 17 §§ och 18 § första stycket om ledighet från
anställning, ekonomiska förmåner och de förtroendevaldas initiativrätt,
- 4 kap. 19-21 §§ om omröstning och beslut,
- 4 kap. 22 § om reservation,
- 4 kap. 23 § om närvarorätt,
- 6 kap. 1 § första stycket och 2-6 §§ om styrelsens uppgifter,
- 6 kap. 7 § första och andra styckena och 8 § om nämndernas ansvar
för verksamheten,
- 6 kap. 11 § om antalet ledamöter och ersättare,
- 6 kap. 14 § om mandattider,
- 6 kap. 15 och 16 §§ om ordförande och vice ordförande,
- 6 kap. 18 § om tidpunkt för sammanträdena,
- 6 kap. 19 och 19 a §§ om närvarorätt för utomstående,
- 6 kap. 20-22 §§ om utskott och nämndberedningar,
- 6 kap. 23-26 §§ om beslutförhet och jäv, samt
- 6 kap. 28-32§§ om hur ärendena avgörs, protokollet, delgivning och
reglementen.
Delegering av ärenden inom en nämnd
26 § Bestämmelserna i 6 kap. 33-38 §§ kommunallagen (1991:900) om
delegering av ärenden gäller i tillämpliga delar för styrelsen och övriga
nämnder.
81
6 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 36
Genom paragraferna tillämpas delar av bestämmelserna i 4 och 6 kap. Prop. 1996/97:36
kommunallagen (1991:900) på förbundsstyrelsen och övriga nämnder.
27 § Interpellationer och frågor skall avse ämnen som hör till
förbundsfullmäktiges, förbundsstyrelsens eller annan nämnds hand-
läggning. De får dock inte avse ärenden som rör myndighetsutövning mot
någon enskild.
28 § Förbundsfullmäktige får besluta att ordföranden i förbundsstyrelsen
eller annan nämnd får överlåta besvarandet av en interpellation eller
fråga till en annan ledamot i förbundsstyrelsen eller en ledamot i en
nämnd eller ett annat organ som avses i 7 £
29 § Utöver vad som föreskrivs i denna lag om interpellationer och
frågor gäller bestämmelserna i 5 kap. 50 och 51 §§, 52 § första stycket,
54 § första stycket samt 55 och 56 §§ kommunallagen (1991:900).
Genom dessa paragrafer har kommunallagens regler om interpellationer
och frågor anpassats och gjorts tillämpliga på regionförbundet. Inter-
pellationer och frågor far ställas av ledamöterna i förbundsfullmäktige och
skall riktas till ordföranden i en nämnd, förbundsstyrelsen eller full-
mäktigeberedning. Vidare får fullmäktige besluta att ordföranden i för-
bundsstyrelsen eller annan nämnd far överlåta besvarandet av en inter-
pellation eller fråga till en annan ledamot i förbundsstyrelsen eller
ledamot i ett sådant annat organ som fullmäktige far tillsätta enligt 7 §.
30 § Vad som föreskrivs i 8 kap. kommunallagen (1991:900) om mål för
den ekonomiska förvaltningen, medelsförvaltningen, budgetens innehåll,
budgetprocessen, utgiftsbeslut under budgetåret, förbud mot pantsättning
samt räkenskapsföring och redovisning skall i tillämpliga delar gälla för
ett regionförbund.
Föreskrifterna i 8 kap. 6, 8, 9 och 11 §§ kommunallagen om budget-
processen gäller dock inte för ett regionförbund. 1 stället gäller vad som
anges i förbundsordningen.
31 § Om regionförbundet saknar tillgångar för att betala en skuld, är
förbundsmedlemmama skyldiga att fylla bristen. Varje medlem skall
tillskjuta så stor del av bristen som svarar mot medlemmens andel i
skulden efter de grunder som har bestämts i förbundsordningen.
Enligt 30 § första stycket gäller bestämmelserna i 8 kap. kommunallagen
i tillämpliga delar för regionförbundet. Exempelvis skall budgeten ha
samma innehåll som i en kommun eller ett landsting men med undantag
för angivande av skattesatsen.
Kommunallagens bestämmelser om budgetprocessen skall dock bara
82
tillämpas delvis, vilket följer av andra stycket. Förbundsmedlemmama har Prop. 1996/97:36
i stället getts en frihet att meddela föreskrifter om budgetprocessen i
förbundsordningen. Det kan t.ex. gälla av vem och när budgetförslaget
skall upprättas och när budgeten skall fastställas. De bestämmelser i
kommunallagen om budgetprocessen som gjorts direkt tillämpliga är
8 kap. 10 § om att allmänheten har rätt att ta del av budgetförslaget och
8 kap. 7 § om inlämnandet av budgetförslaget.
Av 31 § framgår att förbundsmedlemmama har ett ansvar för region-
förbundets skulder enligt de andelstal som har bestämts i förbunds-
ordningen (jfr 11 § 15). Om regionförbundet saknar tillgångar för att
betala en skuld skall medlemmarna därför skjuta till medel i förhållande
till bristen. Någon skyldighet finns dock inte för förbundsmedlemmama
att infria sin del av skulden direkt till förbundets borgenär.
32 § Förbundsfullmäktige skall välja revisorer och revisorsersättare till
det antal och för den tid som har bestämts i förbundsordningen.
Föreskrifterna i lagen (1992:339) om proportionellt valsätt skall
tillämpas vid valet.
Om revisorsersättarna inte väljs proportionellt, skall det vid valet även
bestämmas i vilken ordning som de skall kallas in till tjänstgöring.
33 § Valbar till revisor eller revisorsersättare är den som är valbar
enligt 24 §.
34 § Vad som föreskrivs i 9 kap. kommunallagen (1991:900) om revision
skall i tillämpliga delar gälla för ett regionförbund.
Föreskrifterna i 9 kap. 1 och 2 §§ kommunallagen gäller dock inte för
ett regionförbund.
35 § Revisorerna i regionförbundet i Kalmar län skall under år 2003 till
fullmäktige i de kommuner och det landsting som har varit medlemmar
i förbundet lämna en berättelse om resultatet av den revision som avser
verksamheten år 2002.
Frågan om ansvarsfrihet för den som har varit ledamot eller ersättare
i förbundsstyrelsen, annan nämnd eller förbundsfullmäktigeberedning i
regionförbundet skall prövas av fullmäktige i den kommun eller det
landsting som valt ledamoten eller ersättaren.
Fullmäktige skall vid sammanträde före utgången av år 2003 besluta om
ansvarsfrihet skall beviljas eller om någon åtgärd för att bevara
kommunens eller landstingets rätt skall vidtas.
36 § Revisorerna i regionförbundet i Skåne län skall under år 1999 till
fullmäktige i Skåne läns landsting lämna en berättelse om resultatet av
den revision som avser verksamheten år 1998.
Fullmäktige i Skåne läns landsting skall vid sammanträde före utgången
av år 1999 besluta om ansvarsfrihet skall beviljas eller om någon åtgärd
83
för att bevara landstingets rätt skall vidtas.
Enligt 32 § första stycket skall revisorer och revisorsersättare väljas av
förbundsfullmäktige. Antalet revisorer och revisorsersättare samt deras
mandattid skall regleras i förbundsordningen (jfr 11 § 9).
I andra stycket anges att lagen (1992:339) om proportionellt valsätt är
tillämplig vid förbundsfullmäktiges val av revisorer och revisorsersättare.
I lagens 2 § regleras under vilka förutsättningar valet skall vara pro-
portionellt. Om revisorsersättama har valts proportionellt skall de tjänst-
göra enligt vad som föreskrivs i 25 § samma lag.
Av tredje stycket framgår att förbundsfullmäktige skall bestämma i
vilken ordning ersättarna skall kallas in till tjänstgöring om de inte väljs
genom proportionellt val.
Valbar är den som uppfyller de allmänna valbarhetsvillkoren. Detta
framgår av 33
Bestämmelserna i 9 kap. kommunallagen (1991:900) om revision görs
tillämpliga på regionförbundet med undantag för 1 och 2 §§ om val av
revisorer och revisorsersättare och deras mandattid samt antalet revisorer
och revisorsersättare, 34 §.
Vidare framgår av 35 och 36 §§ när och till vem revisionsberättelsen
skall lämnas när förbunden har upphört samt vem som då skall pröva
frågan om ansvarsfrihet.
37 § Regionförbundet i Kalmar län skall träda i likvidation efter
utgången av år 2002 och regionförbundet i Skåne län efter utgången av
år 1998.
Likvidationen verkställs av förbundsstyrelsen i egenskap av likvidator.
38 § Närmare bestämmelser om likvidation och upplösning meddelas i
förbundsordningen.
Bestämmelserna om regionförbundets likvidation och upplösning har
förenklats i jämförelse med motsvarande bestämmelser i kommunalför-
bundslagen (1985:894). Förbundsmedlemmama har i stället en skyldighet
att själva bestämma om förutsättningarna för och förfarandet vid för-
bundens likvidation och upplösning i förbundsordningen.
39 § Bestämmelserna om överklagande i 10 kap. kommunallagen
(1991:900) gäller i fråga om ett beslut som har fattats av
förbundsfullmäktige, förbundsstyrelsen eller annan nämnd. Ett sådant
beslut far överklagas såväl av varje kommun och landsting som är
medlem i förbundet som av deras medlemmar.
Om länsrätten eller kammarrätten har upphävt ett beslut eller förbjudit
att det verkställs, får domstolens beslut även överklagas av
Prop. 1996/97:36
84
regionförbundet, varje kommun och landsting som är medlem i förbundet Prop. 1996/97:36
och av deras medlemmar.
I paragrafen behandlas rätten att fä lagligheten av förbundsfullmäktiges,
förbundsstyrelsens eller en annan nämnds beslut prövad. Rätten att över-
klaga tillkommer såväl varje kommun och landsting som är medlem i
förbundet som deras medlemmar. I de fall länsrätten eller kammarrätten
har upphävt ett beslut eller förbjudit att det verkställs tillkommer rätten
att överklaga domstolens beslut även regionförbundet.
Lagen träder i kraft den 1 juli 1997. Den har med hänsyn till att vissa
åtgärder enligt lagen skall vidtas även efter utgången av år 2002 inte
tidsbegränsats. Den far i stället upphävas när den inte längre behövs.
85
Regionberedningen överlämnade den 30 mars 1995 sitt slutbetänkande
regional framtid (SOU 1995:27). Förslagen innebär sammanfattningsvis
följande:
Ansvarsfördelningen mellan staten och den kommunala självstyrelsen
Ansvaret för den regionala utvecklingen föreslås bli en
självstyrelseuppgift inom den nationellt beslutade politikens ramar. En
konsekvens av detta blir att vissa kompetensförskjutningar görs från
länsstyrelserna till landstingen. Ansvarsfördelningen i övrigt bedöms vara
väl avvägd. Konkret innebär förslaget bl.a. följande:
- Beslut om fördelningen av de regionalpolitiska stödmedlen inom
regionerna bör fattas av landstingen i stället för av länsstyrelserna. En
särskild samverkan bör etableras mellan landstingen och
länsarbetsnämnderna.
- Landstingen i det nya Skåne och Västra Götalands län föreslås fa
samma uppgifter i fråga om regionplanering som Stockholms läns
landsting har i dag.
- Landstingen bör genom offensiva åtgärder verka för en förbättrad
miljö inom regionen.
- Landstingen föreslås fa inflytande över de väginvesteringar som
beslutas av Vägverkets väghållarregioner. Beslutanderätten i fråga om
de nuvarande länstrafikanslagen bör föras över från länsstyrelserna till
landstingen.
- Beredningen föreslår ingen ändring av nuvarande huvudmannaskap
för den offentliga hälso- och sjukvården.
- Landstingen bör ha en viktig roll för samordningen och planeringen
på utbildningsområdet. Landstingen bör i fortsättningen svara för de
uppgifter på utbildningsområdet som nu åvilar länsstyrelserna.
- Ansvaret för den regionala kulturutvecklingen bör åvila landstingen.
I detta bör bl.a. ingå att fördela statliga medel till regional och lokal
kulturverksamhet.
- Turistfrågorna bör ingå som en viktig del i det regionala
handlingsprogram som landstingen skall utarbeta.
Prop. 1996/97:36
Bilaga 1
Uppgiften att vara regionens företrädare bör åvila landstinget.
86
Uppgiftsfördelningen inom den statliga sektorn
Regionberedningen har övervägt uppgiftsfördelningen inom den statliga
sektorn. Sammanfattningsvis framförs följande synpunkter och förslag:
- Staten bör även fortsättningsvis ha en regional samordnad
organisation som bl.a. ansvarar för allmänna förvaltningsuppgifter,
t.ex. tillståndsgivning samt uppföljning av statliga mål och utövning
av tillsyn och kontroll.
- Skogsvårdsstyrelsema föreslås föras in i länsstyrelseorganisationen.
- Länsarbetsnämnderna bör även i fortsättningen vara fristående
regionala myndigheter.
- Länsstyrelsen bör ges uppgiften att som sammanhållande kraft i ett
län ta initiativ till att driva myndighetsövergripande insatser som,
inom länsstyrelsens ansvarsområde, avser tillsyn och åtgärder mot
brott och andra oegentligheter.
- En förstärkning av länsstyrelsens samordnande funktioner på den
regionala nivån kan inte åstadkommas enbart genom organisatoriska
åtgärder på denna nivå. Det finns enligt beredningen anledning att
överväga om det inte behövs ett närmare samarbete mellan regeringen
och ämbetsverken.
- Länsstyrelsen bör i framtiden endast ha renodlad statlig karaktär.
Därför bör den inte längre ha några av landstingen utsedda
styrelseledamöter.
- Prövningen av överklaganden i förvaltningsärenden på den regionala
nivån föreslås föras över från länsstyrelsen till länsrätten eller annan
domstol.
- En systematisk genomgång förordas av de många författningar, som
på något sätt berör länsstyrelsen för att närmare analysera bl.a. olika
uppgifters lämpliga organisatoriska tillhörighet.
Länsindelningen
I beredningens uppdrag har ingått att överväga länsindelningen. Följande
förslag läggs fram:
- I Västsverige föreslås ett nytt län bildas av Göteborgs och Bohus län,
Älvsborgs och Skaraborgs län samt av Kungsbacka kommun i
Hallands län. Det nya länet bör benämnas Västra Götalands län och
Vänersborg bör bli huvudort för länsstyrelsen (residensstad).
Prop. 1996/97:36
Bilaga 1
87
- Kristianstads och Malmöhus län föreslås slås samman och Skåne Prop. 1996/97:36
därmed utgöra ett enda län. Det nya länet bör benämnas Skåne län Bilaga 1
och ha Kristianstad som residensstad.
- I övriga delar av landet anser beredningen att man bör avvakta
initiativ från lokal och regional nivå, innan några
länsgränsförändringar vidtas.
- Samordningen av offentlig regional verksamhet bör förbättras.
Regeringen föreslås utfärda anvisningar beträffande vilka
överväganden myndigheterna skall göra i fråga om sina indelningar.
- Beredningen bedömer att ingen särskild lagstiftning behövs om
Sveriges indelning i län eller om ändringar i länsindelningen.
Ekonomiska frågor
- Regionberedningen bedömer att landstingens ansvar för den regionala
utvecklingen inte medför några kostnadsökningar totalt sett för det
allmänna. De resurser som frigörs vid länsstyrelserna till följd av
överföringen av vissa uppgifter till landstingen beräknas motsvara de
ökade administrationskostnader som landstingen far till följd av de
nya uppgifterna.
- Enligt beredningens mening kan man inte dra slutsatsen att tre
beskattningsnivåer medför högre skattetryck än två.
Forskningsresultaten pekar i båda riktningarna.
- Skogsvårdsstyrelsemas inordnande i länsstyrelserna beräknas medföra
samordningsvinster.
- De ekonomiska konsekvenserna av sammanslagningarna av
länsstyrelserna i Västsverige och i Skåne är svåra att beräkna till följd
av osäkerhet om vilken organisationsutformning som kommer att
väljas. Enligt beredningens mening inrymmer emellertid
förändringarna en besparingspotential.
- Sammanslagningen av landstingen i Västsverige och i Skåne förväntas
medföra betydande rationaliseringsvinster på hälso- och sjukvårdens
område.
- Regionberedningens förslag om ökat demokratiskt inflytande,
förbättrad samordning samt en mer rationell administrativ indelning
i vissa delar av landet innebär ett effektivare utnyttjande av de
offentliga insatserna på regional nivå.
Även om det är mycket svårt att göra konkreta beräkningar av de
effekter som beredningens förslag innebär på det samhällsekonomiska
88
området, torde emellertid betydande förbättringar kunna åstadkommas
till följd av effektivare insatser för den regionala utvecklingen.
Genomförandefrågor
- Reformen föreslås i sin helhet träda i kraft den 1 januari 1999.
Dessförinnan vidtas erforderliga åtgärder för att ändra gränserna för
län och landsting i Västsverige och i Skåne. På landstingssidan
förbereder indelningsdelegerade bildandet av ett landsting i Skåne, i
vilket Malmö kommun ingår och ett landsting i det nybildade Västra
Götalands län, i vilket Göteborgs kommun ingår. Organisations-
kommittéer förbereder sammanslagningar av de berörda läns-
styrelserna.
- Skogsvårdsstyrelsens inordnande i länsstyrelsen föreslås ske den
1 januari 1996 liksom också överflyttningen från länsstyrelsen till
länsrätten av uppgiften att pröva överklaganden i förvaltningsärenden.
- Reformen med landstingens ansvar för det regionala utveck-
lingsarbetet tidigareläggs i Skåne och i Västra Götalands län samt i
Jämtlands och i Stockholms län. Erforderliga beslut bör fattas så tidigt
att reformen i dessa områden kan påbörjas under 1996.
Prop. 1996/97:36
Bilaga 1
89
Statliga myndigheter
Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten
i Göteborg,Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Kristianstads län,
Länsrätten i Älvsborgs län, Domstolsverket, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap,
Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Banverket, Vägverket,
Statskontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Boverket, Statens
skolverk, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Sveriges
lantbruksuniversitet, Arbetsmarknadsstyrelsen, Glesbygdsverket,
Expertgruppen för forskning om regional utveckling, Statens kulturråd,
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, Närings- och
teknikutvecklingsverket, Skogsstyrelsen, Kammarkollegiet, Länsstyrelsen
i Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i
Södermanlands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i
Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar
län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län,
Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Malmöhus län,
Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län.
Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen
i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i
Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västemorrlands län, Länsstyrelsen i
Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i
Norrbottens län, Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för
miljöskydd, Kommittén (Ku 1993:03) om kulturpolitikens inriktning.
Landsting
Samtliga landsting har yttrat sig.
Kommuner
Botkyrka kommun, Danderyds kommun, Haninge kommun, Huddinge
kommun, Järfälla kommun, Lidingö kommun, Nacka kommun, Norrtälje
kommun, Nynäshamns kommun, Salems kommun, Sigtuna kommun.
Sollentuna kommun, Stockholms kommun, Sundbybergs kommun.
Södertälje kommun, Tyresö kommun, Täby kommun, Upplands-Bro
kommun, Upplands-Väsby kommun, Vallentuna kommun, Värmdö
kommun, Österåkers kommun, Enköpings kommun, Håbo kommun,
Tierps kommun, Uppsala kommun, Eskilstuna kommun, Flens kommun,
Katrineholms kommun, Nyköpings kommun, Oxelösunds kommun,
Strängnäs kommun, Trosa kommun, Vingåkers kommun, Boxholms
kommun, Kinda kommun, Linköpings kommun, Mjölby kommun, Motala
90
kommun, Norrköpings kommun, Söderköpings kommun, Valdermarsviks
kommun, Ydre kommun, Åtvidabergs kommun, Ödeshögs kommun,
Aneby kommun, Eksjö kommun, Gislaveds kommun, Gnosjö kommun,
Jönköpings kommun, Nässjö kommun, Sävsjö kommun, Tranås kommun,
Vaggeryds kommun, Vetlanda kommun, Värnamo kommun, Alvesta
kommun, Lessebo kommun, Ljungby kommun, Markaryds kommun,
Tingsryds kommun, Uppvidinge kommun, Växjö kommun, Älmhults
kommun, Hultsfreds kommun, Kalmar kommun, Mönsterås kommun,
Mörbylånga kommun, Nybro kommun, Gotlands kommun, Karlshamns
kommun, Karlskrona kommun, Olofströms kommun, Ronneby kommun,
Sölvesborgs kommun, Bromölla kommun, Båstads kommun, Klippans
kommun, Kristianstads kommun, Osby kommun, Perstorps kommun,
Simrishamns kommun, Tomelilla kommun, Åstorps kommun, Ängelholms
kommun, Örkelljunga kommun, Östra Göinge kommun, Bjuvs kommun,
Burlövs kommun, Eslövs kommun, Helsingborgs kommun, Höganäs
kommun, Hörby kommun, Höörs kommun, Kävlinge kommun,
Landskrona kommun, Lomma kommun, Malmö kommun, Sjöbo kommun,
Skurups kommun, Staffanstorps kommun, Svalövs kommun, Svedala
kommun, Trelleborgs kommun, Vellinge kommun, Ystads kommun,
Falkenbergs kommun, Halmstads kommun, Hylte kommun, Kungsbacka
kommun, Laholms kommun, Varbergs kommun, Göteborgs kommun,
Härryda kommun, Munkedals kommun, Orusts kommun, Sotenäs
kommun, Strömstads kommun, Tanums kommun, Uddevalla kommun,
Öckerö kommun, Ale kommun, Alingsås kommun, Bengtsfors kommun,
Bollebygds kommun. Borås kommun, Dals-Eds kommun, Färgelanda
kommun, Herrljunga kommun, Lilla Edets kommun, Marks kommun,
Melleruds kommun, Svenljunga kommun, Tranemo kommun, Trollhättans
kommun, Vår gårda kommun, Vänersborgs kommun, Åmåls kommun,
Essunga kommun, Falköpings kommun, Grästorps kommun, Gullspångs
kommun, Götene kommun, Habo kommun, Hjo kommun, Karlsborgs
kommun, Lidköpings kommun, Mariestads kommun, Mullsjö kommun,
Skara kommun, Skövde kommun, Tibro kommun, Tidaholms kommun,
Töreboda kommun, Vara kommun, Arvika kommun, Eda kommun,
Filipstads kommun, Forshaga kommun, Grums kommun, Hagfors
kommun, Hammarö kommun, Karlstads kommun, Kils kommun,
Kristinehamns kommun, Munkfors kommun, Storfors kommun, Sunne
kommun, Säffle kommun, Torsby kommun, Årjängs kommun. Askersunds
kommun, Hallsbergs kommun, Hällefors kommun, Karlskoga kommun,
Kumla kommun, Laxå kommun, Lindesbergs kommun, Ljusnarsbergs
kommun, Örebro kommun, Arboga kommun, Hallstahammars kommun,
Heby kommun, Köpings kommun, Skinnskattebergs kommun,
Surahammars kommun, Västerås kommun, Avesta kommun, Borlänge
kommun, Falu kommun, Hedemora kommun, Ludvika kommun, Malungs
kommun, Orsa kommun, Smedjebackens kommun, Vansbro kommun,
Bollnäs kommun, Gävle kommun, Hofors kommun, Hudiksvalls
kommun, Ljusdals kommun, Nordanstigs kommun, Ockelbo kommun,
Ovanåkers kommun, Sandvikens kommun, Söderhamns kommun,
Härnösands kommun, Kramfors kommun, Sollefteå kommun, Sundsvalls
kommun, Timrå kommun, Ömsköldsviks kommun, Bergs kommun,
Prop. 1996/97:36
Bilaga 2
Bräcke kommun, Härjedalens kommun, Krokoms kommun, Strömsunds
kommun, Östersunds kommun, Bjurholms kommun, Dorotea kommun,
Lycksele kommun, Malå kommun, Nordmalings kommun, Norsjö
kommun, Robertsfors kommun, Skellefteå kommun, Sorsele kommun,
Storumans kommun, Umeå kommun, Vilhelmina kommun, Vindelns
kommun, Vännäs kommun, Åsele kommun, Arjeplogs kommun,
Arvidsjaurs kommun, Bodens kommun, Gällivare kommun, Haparanda
kommun, Kalix kommun, Kiruna kommun, Luleå kommun, Pajala
kommun, Piteå kommun, Överkalix kommun, Övertomeå kommun.
Kommunalförbund
Mellan-Skånes kommunalförbund, Nordvästra Skånes kommunalförbund,
Sydvästra Skånes kommunalförbund, Göteborgsregionens kommunalför-
bund, Kommunalförbundet Fyrstadskansliet, Kommunalförbundet Bosam.
Övriga
Sydsvenska handelskammaren, Västsvenska handelskammaren,
Försäkringskasseförbundet, Landstingsförbundet, Svenska kommunför-
bundet, Svenska Lokaltrafikföreningen, Sveriges Industriförbund,
Företagamas Riksorganisation, Kooperativa förbundet, Lantbrukarnas
Riksförbund, Skogsägarnas Riksförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation,
Folkbildningsförbundet, Sveriges Hembygdsförbund, Sydsam, ALMI
Företagspartner AB, Stiftelsen Skånsk Framtid.
Dessutom har ett antal organisationer och enskilda personer på eget
initiativ kommit in med skrivelser med anledning av Regionberedningens
betänkande.
Prop. 1996/97:36
Bilaga 2
92
Prop. 1996/97:36
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 september 1996
Närvarande: statsrådet Peterson, ordförande, och statsråden Wallström,
Tham, Åsbrink, Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog,
Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg,
Pagrotsky, Messing
Föredragande: statsrådet Andersson
Regeringen beslutar proposition 1996/97:36 Den regionala
samhällsorganisationen.
93
Prop. 1996/97:36
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lag om försöksverk- |
9§ |
94
gotab 52075, Stockholm 1996