Prop.
1996/97:28
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 12 september 1996
Göran Persson
Maj-Inger Klingvall
(Socialdepartementet)
I propositionen föreslås ändringar i den del av regelverket om sjukpen-
ning och förtidspension som särskilt gäller bedömningen av arbetsförmå-
gans nedsättning. En utgångspunkt är att samhällets trygghetssystem bör
renodlas efter de olika orsakerna till behovet av insats, varvid sjukpen-
ning och förtidspension mer uttalat än i dag skall vara skydd vid medi-
cinskt grundad nedsättning av arbetsförmågan. Utrymmet för att vid
bedömningen av arbetsförmågans nedsättning beakta andra faktorer än
rent medicinska skall därför minskas.
I fråga om begreppet arbetsförmåga och nedsättning av arbetsförmågan
föreslås den ändringen att den försäkrades arbetsförmåga i sista hand
skall bedömas mot alla på arbetsmarknaden normalt förekommande
arbeten, och den som har förmåga att klara något sådant arbete på heltid
skall anses ha full arbetsförmåga. Förändringar i arbetsinkomsten skall i
princip inte längre ha betydelse för bedömningen av om arbetsförmågan
är nedsatt. Vidare skall vid arbetsförmågebedömning bortses från arbete
utöver ett heltidsarbete.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1997, med vissa över-
gångsbestämmelser.
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 28
Prop. 1996/97:28
1 Förslag till riksdagsbeslut ...........................3
2 Lagtext........................................3
3 Ärendet och dess beredning..........................8
4 Grundprinciper för rätt till sjukpenning
och förtidspension ................................8
5 Bedömning av arbetsförmåga när den försäkrade inte
kan återgå till sitt vanliga arbete ..................... 13
6 Betydelsen av inkomst- och arbetstidsförändringar vid
bedömning av arbetsförmåga........................21
7 Ekonomiska konsekvenser..........................25
8 Författningskommentar............................26
Bilaga
Förteckning över remissinstanser som avgivit yttrande över Sjuk-
och arbetsskadekommitténs delbetänkande Försäkringsskydd vid
sjukdom - Ett delbetänkande om rätten till ersättning och beräkning
av inkomstunderlag under sjukpenningtid (SOU 1995:149)...... 29
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 12 september 1996 ............................... 30
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
- lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
- lag om ändring i lagen (1995:508) om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring.
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1996/97:28
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 § lagen (1962:381) om allmän för-
säkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Sjukpenning utges vid sjukdom
som sätter ned den försäkrades
arbetsförmåga med minst en fjär-
dedel. Vid denna bedömning skall
bortses från arbetsmarknadsmässi-
ga, ekonomiska, sociala och lik-
nande förhållanden. Med sjukdom
jämställs ett tillstånd av nedsatt
arbetsförmåga, som orsakats av
sjukdom för vilken sjukpenning
utgetts och som fortfarande kvar-
står efter det att sjukdomen upp-
hört.
Sjukpenning utges vid sjukdom
som sätter ned den försäkrades
arbetsförmåga med minst en fjär-
dedel. Vid bedömningen av om
sjukdom föreligger skall bortses
från arbetsmarknadsmässiga, eko-
nomiska, sociala och liknande för-
hållanden. Med sjukdom jämställs
ett tillstånd av nedsatt arbetsför-
måga, som orsakats av sjukdom
för vilken sjukpenning utgetts och
som fortfarande kvarstår efter det
att sjukdomen upphört.
Saknar den försäkrade arbetsförmåga utges hel sjukpenning. Om ar-
betsförmågan inte saknas helt men är nedsatt med minst tre fjärdedelar
utges tre fjärdedels sjukpenning. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre
grad men med minst hälften utges halv sjukpenning. I annat fall utges en
fjärdedels sjukpenning.
Vid bedömningen av om arbetsförmågan är fullständigt nedsatt skall,
om den försäkrade kan antas kunna återgå till sitt vanliga arbete, särskilt
beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen är ur stånd att utföra
sitt vanliga eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt er-
bjuder den anställde. Om den försäkrade på grund av sjukdomen behö-
ver avstå från förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin normala
arbetstid en viss dag, skall hans arbetsförmåga anses nedsatt i minst
motsvarande mån den dagen.
1 Lagen omtryckt 1982:120.
2 Senaste lydelse 1995:508.
Nuvarande lydelse
Om den försäkrade inte kan an-
tas kunna återgå till sitt vanliga
arbete, skall försäkringskassan
undersöka om den försäkrade efter
sådan åtgärd, som avses i 7 b §
eller 22 kap. kan försörja sig själv
genom förvärvsarbete om arbets-
förhållandena ändras eller om
annat lämpligt arbete erhålls.
Därvid skall beaktas vad som rim-
ligen kan begäras av honom med
hänsyn till sjukdomen, hans ut-
bildning och tidigare verksamhet
samt ålder, bosättningsförhållan-
den och andra sådana omständig-
heter.
Föreslagen lydelse
Om den försäkrade inte kan an-
tas kunna återgå till sitt vanliga
arbete eller till annat arbete hos
arbetsgivaren, skall vid bedöm-
ningen av arbetsförmågans ned-
sättning särskilt beaktas om den
försäkrade kan försörja sig genom
sådant arbete efter åtgärd som
avses i 7 b § eller 22 kap.
Prop. 1996/97:28
Om det efter prövning enligt
färde stycket bedöms att den för-
säkrade inte kan återgå till arbete
hos arbetsgivaren eller försörja
sig själv genom annat förvärvs-
arbete som är normalt förekom-
mande på arbetsmarknaden, skall
vid bedömningen av arbetsförmå-
gans nedsättning särskilt beaktas
om den försäkrade efter åtgärd
som avses i 7 b § eller 22 kap.
kan försörja sig själv genom så-
dant förvärvsarbete som är nor-
malt förekommande på arbets-
marknaden, eller genom annat
lämpligt arbete som är tillgängligt
för den försäkrade.
Om det finns särskilda skäl för
det får vid bedömningen av ar-
betsförmågans nedsättning beaktas
den försäkrades ålder samt den
försäkrades bosättningsförhållan-
den, utbildning, tidigare verksam-
het och andra liknande omstän-
digheter. Bedömningen av arbets-
förmågans nedsättning enligt fjär-
de och femte styckena skall göras
i förhållande till högst ett heltids-
arbete.
Vid prövning av den försäkrades rätt till sjukpenning för tid under
vilken han annars skulle ha uppburit föräldrapenning, skall arbetsförmå-
gan anses nedsatt endast i den utsträckning som den försäkrades förmåga
att vårda barnet är nedsatt på grund av sjukdomen.
Om den försäkrade uppbär förtidspension eller särskild efterlevande-
pension enligt denna lag, skall vid prövning av den försäkrades rätt till
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1996/97:28
sjukpenning bedömningen av hans arbetsförmåga ske med bortseende
från den nedsättning av förmågan eller möjligheten att bereda sig in-
komst genom arbete som ligger till grund för utgående pension.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997 men skall inte tillämpas i
fråga om ersättning som avser tid dessförinnan.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:508) om
ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Prop. 1996/97:28
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring1, i dess lydelse enligt lagen (1995:508) om ändring i nämnda
lag, samt punkt 2 och 3 av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
till lagen (1995:508) om ändring i nämnda lag, skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Vid bedömande i vad mån ar-
betsförmågan är nedsatt skall be-
aktas den försäkrades förmåga att
vid den nedsättning av presta-
tionsförmågan, varom är fråga,
bereda sig inkomst genom sådant
arbete, som motsvarar hans kraf-
ter och färdigheter och som rim-
ligen kan begäras av honom med
hänsyn till hans utbildning och
tidigare verksamhet samt ålder,
bosättningsförhållanden och där-
med jämförliga omständigheter.
Bedömningen skall göras efter
samma grunder oavsett arten av
den föreliggande nedsättningen av
prestationsförmågan. Med inkomst
av arbete likställs i skälig omfatt-
ning värdet av hushållsarbete i
hemmet.
Föreslagen lydelse
7 kap.
3§
Vid bedömningen av i vad mån
arbetsförmågan är nedsatt skall
beaktas den försäkrades förmåga
att försörja sig själv genom sådant
förvärvsarbete som är normalt
förekommande på arbetsmarkna-
den, eller genom annat lämpligt
arbete som är tillgängligt för den
försäkrade. Bedömningen skall
göras efter samma grunder oavsett
arten av den föreliggande nedsätt-
ningen av prestationsförmågan.
Med inkomst av arbete likställs i
skälig omfattning värdet av hus-
hållsarbete i hemmet.
Om det finns särskilda skäl för
det får vid bedömningen av ar-
betsförmågans nedsättning beaktas
den försäkrades ålder samt den
försäkrades bosättningsförhållan-
den, utbildning, tidigare verksam-
het och andra liknande omstän-
digheter. Bedömningen av arbets-
förmågans nedsättning enligt
första stycket skall göras i förhål-
lande till ett heltidsarbete.
Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som anges i
3 kap. 7 b § eller 22 kap. 7 §, skall arbetsförmågan under tiden för åt-
gärden anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är
hindrad att utföra förvärvsarbete.
2. 7 kap. 3 § i dess äldre lydelse
gäller fortfarande vid prövning av
rätt till förtidspension eller sjuk-
bidrag om ansökan gjorts före den
1 januari 1997 och den försäkrade
fyller 60 år före den 1 juli 1997.
2. 7 kap. 3 § första stycket tred-
je meningen i dess äldre lydelse
gäller fortfarande vid prövning av
rätt till förtidspension eller sjuk-
bidrag om ansökan gjorts före den
1 januari 1997 och den försäkrade
Nuvarande lydelse
3. De äldre föreskrifterna i
7 kap. 3 § skall även tillämpas i
fråga om förtidspension eller sjuk-
bidrag om ansökan därom dels
inkommit före utgången av en
sådan sjukbidragsperiod som grun-
dar sig på en ansökan som avses i
punkt 2, dels avser en sådan grad
av nedsatt arbetsförmåga som är
lika stor som eller mindre än den
som det tidigare sjukbidraget av-
såg.
Föreslagen lydelse
fyller 60 år före den 1 juli 1997.
Övriga bestämmelser i 7 kap. 3 §
i dess äldre lydelse tillämpas på
förtidspension och sjukbidrag till
den del förmånen beviljats före
den 1 januari 1997 eller beviljas
efter en ansökan som gjorts före
den dagen.
3. De äldre föreskrifterna i
7 kap. 3 § första stycket tredje
meningen skall även tillämpas i
fråga om förtidspension eller sjuk-
bidrag om ansökan därom dels
inkommit före utgången av en
sådan sjukbidragsperiod som grun-
dar sig på en ansökan som avses i
punkt 2 första meningen, dels av-
ser en sådan grad av nedsatt ar-
betsförmåga som är lika stor som
eller mindre än den som det tidi-
gare sjukbidraget avsåg.
Prop. 1996/97:28
1 Lagen omtryckt 1982:120.
I regeringens proposition Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.
(prop. 1994/95:25) redovisades planerade besparingar om 3 miljarder
kronor netto inom området förtidspension och sjukförsäkring. En första
del av besparingen beslutades när propositionen Rätten till förtidspension
och sjukpenning samt folkpension för gifta (prop. 1994/95:147) antogs av
riksdagen i maj 1995 (bet. 1994/95:SfU10, rskr. 1994/95:343). Åtgärder
för att förbättra det underlag som ligger till grund för beslut om förtids-
pension och sjukpenning trädde i kraft den 1 oktober 1995. Den reste-
rande delen av besparingen avses uppfyllas genom de förslag som läggs
fram i det följande. Tillsammans med förslagen som trädde i kraft den 1
oktober 1995 kommer den totala besparingen inom förtidspension och
sjukförsäkring att uppgå till 4,55 miljarder kronor brutto vilket motsvarar
3 miljarder kronor netto.
Frågan om kriterier för rätt till ersättning från sjukförsäkringen och för-
tidspensioneringen har utretts av Sjuk- och arbetsskadekommittén (tidi-
gare Sjuk- och arbetsskadeberedningen). Genom regeringsbeslut den 20
april 1995 fick Sjuk- och arbetsskadeberedningen nya direktiv (Dir.
1995:54). I direktiven angavs bl.a. att beredningen skulle lämna förslag
till kriterier för rätt till ersättning från den allmänna försäkringen med
utgångspunkten att prövningen av arbetsförmågans nedsättning jämfört
med dagens regler mer renodlat skall baseras på medicinska grunder.
I Sjuk- och arbetsskadekommitténs delbetänkande Försäkringsskydd
vid sjukdom (SOU 1995:149) har kommittén lagt fram vissa förslag om
regelförändringar vad avser kriterier för rätt till ersättning. Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga. Remissvaren finns tillgängliga i Socialdepartementet (dnr
S96/289/F).
Prop. 1996/97:28
Regeringens förslag: Utrymmet för att inom sjukförsäkringen och
förtidspensioneringen vid bedömningen av arbetsförmågans nedsätt-
ning beakta andra faktorer än rent medicinska minskas. Kriterierna
för arbetsförmågebedömningen i de fall där den försäkrade inte kan
återgå till sitt vanliga arbete skall vara lika oavsett om det gäller rätt
till sjukpenning eller rätt till förtidspension, dvs. oavsett prognosen
och varaktigheten i arbetsförmågans nedsättning.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiva till en
renodling av systemen. Flertalet remissinstanser är positiva till en rimlig-
hetsbedömning. Arbetsgivarverket, Kammarrätten i Göteborg, Läns-
rätten i Uppsala, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa och Riks-
försäkringsverket (RFV) pekar på att utredningens forslag till rimlighets-
bedömning är oprecist formulerad och kan leda till tolknings- och
tillämpningssvårigheter. Riksrevisionsverket pekar på att en rimlighets-
bedömning innebär att det inte blir någon renodling av systemen och att
arbetslinjen blir mindre tydlig. Flera remissinstanser, bl.a. Försäk-
ringsanställdas Förbund, Handikappförbundens samarbetsorgan, Neu-
rologiskt handikappades Riksförbund, RFV, Reumatikerförbundet,
SAMHALL, Socialstyrelsen och Statskontoret pekar på att försörj-
ningsffågan måste få en lösning for att en renodling skall kunna genom-
föras.
Arbetsgivarverket, Försäkringsanställdas förbund, Jämställdhets-
ombudsmannen, Landsorganisationen i Sverige, Pensionärernas riks-
organisation, Socialstyrelsen, Riksrevisionsverket, Statskontoret och
Svenska Kommunförbundet pekar på risken för övervältring av kostnader
på socialbidragssystemet och arbetslöshetsförsäkringen.
Arbetsmarknadsstyrelsen, Landsorganisationen i Sverige, Pensionärer-
nas riksorganisation och Svenska Kommunalarbetareförbundet är negati-
va och menar att en renodling av systemen medför att många försäkrade
faller mellan systemen. Arbetslöshetskassornas samorganisation menar
att det blir svårt att finna arbete för dem som är ffiskskrivna till viss del.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) anser att egenföretagare riskerar att i
ökad utsträckning hamna i en situation där varken sjukförsäkringen eller
arbetslöshetsförsäkringen ger rätt till ersättning. LRF anser vidare att
samspelet mellan de båda ersättningssystemen inte har beaktats av ut-
redningen. Jämställdhetsombudsmannen anser att förslaget kommer att
slå hårt och orättvist mot kvinnor eftersom de har en hög representation
bland de typer av sjukdomar som kommer att ligga till grund för en stor
del av besparingen.
Skälen för regeringens förslag: I propositionen Vissa ekonomisk-
politiska åtgärder, m.m. (prop. 1994/95:25) redovisades planerade bespa-
ringar om 3 miljarder kronor netto inom området förtidspension och
sjukförsäkring. Dessa beräknas uppnås dels genom de förslag som riks-
dagen beslutat i anledning av regeringens proposition Rätten till förtids-
pension och sjukpenning samt folkpension för gifta (prop. 1994/95:147,
bet. 1994/95:SfU10, rskr. 1994/95:343) och som trädde i kraft den 1 ok-
tober 1995, dels genom de förslag som nu läggs fram.
Syftet med att bedöma arbetsförmågan mer renodlat utifrån medicinska
kriterier är att utforma klarare regler som medverkar till att tydliggöra
gränserna för vad som bör ersättas från socialförsäkringen. Detta innebär
att mindre hänsyn bör tas till de tilläggskriterier såsom utbildning och
tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed
jämförliga omständigheter som i dag tillåts påverka bedömningen. En
renodling av kriterierna för arbetsförmågebedömningen när det gäller rätt
till sjukpenning och rätt till förtidspension skulle, förutom att leda till en
minskning av försäkringens kostnader, också ge underlag för en mer
rättvisande bild av samhällets kostnader inom olika områden. Problem
Prop. 1996/97:28
1* Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 28
som i grunden inte är medicinskt betingade bör i första hand hanteras
med arbetsmarknads- eller socialpolitiska medel. Detta är i linje med de
åtgärder som redan tidigare vidtagits. Kostnader till följd av ohälsa kom-
mer då att redovisas inom ramen för socialförsäkringen, medan kostna-
der som uppkommer till följd av arbetslöshet eller andra problem för en
försäkrad att finna ett arbete kommer att redovisas inom arbetsmark-
nadspolitiken. Genom att kostnader redovisas inom det område de hör
hemma ger de bättre underlag för framtida beslut om åtgärder för att
komma tillrätta med problem och prioriteringar mellan välfärdspolitikens
olika områden.
En renodling av försäkringssystemen är positiv också för att den ger
möjlighet att hänvisa människor till de samhällsorgan som är bäst läm-
pade att ta sig an deras problem. Det är också viktigt att stärka arbets-
linjen. I de fall det finns en partiell arbetsförmåga bör denna tas till vara.
Om en försäkrad har svårigheter att ta till vara den arbetsförmåga han
eller hon har kvar, sin sjukdom till trots, är detta i första hand ett arbets-
marknadsproblem.
Inom socialförsäkringen anses sedan länge en försäkrad ha arbets-
förmåga när han eller hon, trots en sjukdom, har förmåga att försörja sig
själv genom förvärvsarbete. Regeringen delar utredningens uppfattning
att denna definition av begreppet arbetsförmåga bör gälla även i fort-
sättningen.
Målet bör vara att den försäkrade skall återfå sin arbetsförmåga även
om han eller hon drabbats av sjukdom. Om arbetsförmåga finns trots
sjukdomen, eller när förmågan återställts, bör inte längre rätt till ersätt-
ning föreligga. Rätten till ersättning i form av sjukpenning och förtids-
pension bör alltså förbehållas de fall där det är sjukdom eller ett därmed
jämställt medicinskt tillstånd som sätter ned den försäkrades arbets-
förmåga och den nedsatta arbetsförmågan har konsekvenser för förmågan
att försörja sig genom på arbetsmarknaden normalt förekommande arbe-
te. Nedsatt arbetsförmåga av andra skäl bör alltså inte ge rätt till ersätt-
ning. Att förvärvsinkomsten förändras skall inte heller kunna ha någon
självständig betydelse i sammanhanget.
Utredningen anser att kriterierna för bedömning av en försäkrads ar-
betsförmåga, när han eller hon inte kan återgå till sitt vanliga arbete,
skall vara desamma inom sjukförsäkringen och förtidspensioneringen,
dvs. oavsett prognosen och varaktigheten på arbetsförmågans nedsätt-
ning. Grunden för utredningens ställningstagande i denna del är den
inriktning som regering och riksdag slagit fast, nämligen att rätten till
försäkringsersättning skall baseras på medicinska kriterier utan att sär-
skilda arbetsmarknadsmässiga eller sociala förhållanden vägs in. Rege-
ringen delar utredningens uppfattning att samma arbetsförmågebegrepp
bör användas vid bedömning av rätt till sjukpenning som vid bedömning
av rätt till förtidspension när den försäkrade inte kan antas kunna återgå
till sitt vanliga arbete.
Utredningen har även analyserat förslagen ur ett jämställdhetsperspek-
tiv. Utredningen konstaterar att en renodling av försäkringen kommer att
öka diagnosens betydelse vid arbetsförmågebedömningen. För de typer
Prop. 1996/97:28
10
av sjukdomar eller besvär som ibland endast med svårighet låter sig
objektivt fastställas, eller som åsätts symtomdiagnoser, kan de förslagna
reglerna få större betydelse än när det gäller sjukdomar som är objektivt
påvisbara och där sambandet mellan sjukdom och arbetsoförmåga klart
kan konstateras. Ett exempel på de typer av sjukdomar eller besvär som
kan vara svåra att objektivt fastställa är olika sjukdomar i rörelse- och
stödjeorganen. Fler kvinnor än män har den diagnosen enligt statistiken
över nybeviljade förtidspensioner. Detta har också i remissyttrande på-
pekats av Jämställdhetsombudsmannen.
Utredningen betonar att det inom ett generellt system inte kan skapas
särskilda regler for några sjukdomsgrupper. Om osäkerheten på vilket
sätt vissa sjukdomar påverkar arbetsförmågan leder till att någon grupp
missgynnas, anser utredningen att detta främst bör åtgärdas genom att
den medicinska och arbetslivsinriktade rehabiliteringen förbättras inom
det aktuella området.
Regeringen delar utredningens uppfattning och anser att det är viktigt
att tillämpningen av förslagen noga följs ur ett jämställdhetsperspektiv.
Rimlighetsbedömning
Utredningen anser att arbetsförmågan i princip bör bedömas rent medi-
cinskt, men att viss möjlighet ändå bör ges att väga in annat än enbart
medicinska förhållanden när det gäller den försäkrades förmåga eller
möjlighet att försörja sig genom förvärvsarbete. Det handlar här för det
första om den möjlighet till individuella hänsynstaganden som ligger
inom själva ersättningsrekvisitet "sjukdom som sätter ned den försäkra-
des arbetsförmåga". Av olika orsaker sätter en och samma sjukdom ned
olika individers arbetsförmåga olika mycket. Det handlar också om de
särskilda bestämmelser som i dag föreskriver att hänsyn skall tas till vad
som rimligen kan begäras av den försäkrade med hänsyn till hans eller
hennes utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsfor-
hållanden och därmed jämförliga omständigheter. Utredningen framhåller
att ett förbud mot att beakta några andra omständigheter än de rent me-
dicinska i vissa fall skulle kunna leda till stötande resultat.
Regeringen gör i denna fråga följande bedömning. Inriktningen bör
vara att markera den medicinska grunden for rätten till sjukpenning och
förtidspension. För att berättiga till ersättning från sjukförsäkringen eller
förtidspensioneringen skall nedsättningen av arbetsförmågan vara orsa-
kad av sjukdom (eller ett därmed jämställt medicinskt tillstånd). Med
detta är emellertid inte sagt att det inte skall gå att ta hänsyn till indivi-
duella förhållanden med avseende på hur sjukdomen i det enskilda fallet
påverkar den försäkrades arbetsförmåga.
Regeln for bedömning av arbetsförmåga bör få en utformning som
innebär att enbart medicinska kriterier som huvudregel ger rätt till ersätt-
ning. Vid bedömningen av arbetsförmågan bör emellertid ges en - jäm-
fört med i dag minskad - möjlighet att beakta också annat än rent medi-
cinska förhållanden som i det enskilda fallet kan påverka arbetsförmågan
och därmed den försäkrades förmåga att trots sin sjukdom försörja sig
Prop. 1996/97:28
11
genom förvärvsarbete. Det kan t.ex. röra sig om en person som har nära Prop. 1996/97:28
till den allmänna pensionsåldern och som befinner sig i en socialt och
arbetsmarknadsmässigt utsatt situation. En samlad bedömning av för-
hållandena i det enskilda fallet bör därför i vissa fall kunna leda till att
en försäkrad som rent medicinskt har en viss restarbetsförmåga ändå
bedöms inte kunna försörja sig på rimliga villkor och därför ha rätt till
ersättning. Vid bedömningen bör, liksom i dag, hänsyn kunna tas till den
försäkrades ålder och bosättningsförhållanden. Det torde också vara svårt
att bortse från faktorer som utbildning och tidigare yrkeserfarenhet. En
försäkrad med en viss sjukdom/nedsättning av arbetsförmågan och be-
gränsad yrkeserfarenhet samt låg utbildning kan anses ha sämre förmåga
att ta ett annat arbete än en försäkrad med samma sjukdom och högre
utbildning. En sammanvägning av nu nämnda faktorer, där åldersfaktorn
bör väga tyngst, bör i det enskilda fallet i begränsad omfattning kunna
påverka bedömningen av den försäkrades förmåga att försörja sig själv
genom arbete.
Den 1 januari 1997 avskaffas de nuvarande särreglerna för försäkrade
som är 60 år eller äldre vad gäller rätten till förtidspension (prop.
1994/95:147, SfUlO, rskr. 343). Den ovan beskrivna möjligheten att i
begränsad omfattning göra undantag från huvudregeln att enbart medi-
cinska kriterier ger rätt till ersättning skall inte ses som ett återinförande
av de nuvarande särreglerna.
Det som nu föreslås innebär inte att tillämparen i varje ersättningsfall
skall väga in andra faktorer än de medicinska vid bedömningen. Möjlig-
heten att i begränsad omfattning väga in andra förhållande utöver de rent
medicinska bör alltså ses som en möjlighet till ett mer balanserat synsätt
i ärenden där en bedömning på grundval av enbart medicinska kriterier
skulle ge ett icke acceptabelt resultat.
Samverkan
Nedsatt arbetsförmåga orsakas i många fall av en blandning av olika
medicinska, psykologiska och arbetsmarknadsrelaterade problem. Perso-
ner som har flera och sammansatta problem har ofta behov av stöd från
flera olika huvudmän.
Frågan om samverkan har varit aktuell i flera utredningar som bl.a. har
haft i uppdrag att kartlägga och analysera utvecklingen av den arbets-
livsinriktade rehabiliteringen. Vidare har gränsdragningsfrågor mellan
olika ersättningssystem varit föremål för utredning.
Sedan år 1993 pågår försök med finansiell samordning mellan hälso-
och sjukvård och socialförsäkring. Sjukvårdsdistrikt i fem olika län del-
tar. I ytterligare en försöksverksamhet ingår också socialtjänsten. För
närvarande diskuteras en ytterligare utvidgning av försöken till att också
omfatta arbetsmarknadsmyndigheten.
Det pågår ett omfattande arbete ute i landet för att utveckla olika for-
mer av samverkan. För att få en bättre överblick över lokala projekt
tillkallade regeringen i februari 1996 en särskild utredning för att kart-
lägga lokala samverkansprojekt inom rehabiliteringsområdet mellan hu-
12
vudmän som har näraliggande verksamheter. Betänkandet - Egon
Jönsson - en kartläggning av lokala samverkansprojekt inom rehabilite-
ringsområdet (SOU 1996:85) - överlämnades i maj och är för närvaran-
de under remissbehandling.
Sjuk- och arbetsskadekommittén har i juli överlämnat sitt slut-
betänkande, En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilite-
ring (SOU 1996:113). Frågor om förbättrad samverkan ingick i kommit-
téns uppdrag och betänkandet behandlar bl.a. samordnad rehabilitering
för utsatta grupper. Betänkandet är för närvarande under remissbehand-
ling.
Regeringen har således på olika sätt uppmärksammat behovet av för-
bättrad samverkan mellan huvudmän med närliggande verksamhet. En-
ligt regeringens bedömning är det viktigt att insatserna för rehabilitering
och samverkan mellan olika huvudmän fortsätter och att de ansvariga
utvecklar och förbättrar rehabiliteringsarbetet. Det är därvid viktigt att ta
tillvara de erfarenheter som finns inom rehabiliteringsområdet och på
olika sätt verka för att dessa erfarenheter omsätts i det praktiska utveck-
lingsarbetet.
Prop. 1996/97:28
Regeringens förslag: Bedömning av arbetsförmåga skall göras steg-
vis enligt en modifierad steg-för-steg-modell. Bedömningen när den
försäkrade inte kan återgå till sitt vanliga arbete relateras i första
hand till annat arbete hos arbetsgivaren. Saknas möjligheter till annat
arbete hos arbetsgivaren, eller kräver ett sådant alltför långvariga
rehabiliteringsinsatser, skall den försäkrades arbetsförmåga prövas
mot arbetsmarknaden i övrigt. Om den försäkrade, trots den sjukdom
han eller hon har, kan klara ett annat på arbetsmarknaden normalt
förekommande arbete har han eller hon inte rätt till ersättning från
försäkringen.
Om en försäkrad inte längre på heltid klarar sitt vanliga arbete,
annat arbete hos arbetsgivaren eller annat på arbetsmarknaden nor-
malt förekommande arbete, men en restarbetsförmåga ändå bedöms
föreligga, skall rätten till partiell förmån prövas.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Försäkringskasseförbundet (FKF) tillstyrker att
arbetsförmågan när den försäkrade inte kan återgå till sitt vanliga arbete
i första hand relateras till annat arbete hos arbetsgivaren. Vidare är FKF
positiva till steg-för-steg-modellen. Riksförbundet för Social och Mental
Hälsa anser att det är ett steg i rätt riktning att arbetsförmåga i första
hand relateras till annat arbete hos arbetsgivaren. Riksförsäkringsverket
13
tillstyrker att arbetsförmågan bedöms i förhållande till arbeten som är
normalt förekommande på arbetsmarknaden.
Förslaget kommer enligt Arbetsmarknadsstyrelsen att öka behovet av
att använda Arbetsmarknadsverkets kompetens, inte minst bedömningar
av den försäkrades förutsättningar att klara annat på arbetsmarknaden
normalt förekommande arbete. Riksrevisionsverket (RRV) anser att ar-
betsförmågan bör bedömas i förhållande till i princip alla förekommande
arbeten på den nationella arbetsmarknaden. RRV tillstyrker att arbets-
förmågan när den försäkrade inte kan återgå till sitt vanliga arbete i
första hand relateras till annat arbete hos arbetsgivaren, dock under för-
utsättning att arbetsgivaren får ett betydligt större reellt ansvar för reha-
biliteringen och försörjningen av anställda som på grund av sjukdom inte
klarar av sitt tidigare arbete. RRV anser vidare att det bör ingå som ett
första steg att avgöra om sjukdomen kan anses omöjliggöra att den för-
säkrade arbetar eller söker arbete. Annars kan man enligt RRV få in-
tryck av att sjukpenning alltid utges, frågan är bara för hur lång tid.
Handikappombudsmannen anser att steg-fÖr-steg-modellen kan bli svår
att tillämpa i vissa fall där den försäkrade har eller förvärvar en funk-
tionsnedsättning. En funktionsnedsättning behöver inte innebära att en
person saknar arbetsförmåga, det handlar mer om tillgång till nödvän-
diga hjälpmedel. SAMHALL har inga större invändningar mot steg-för-
steg-modellen men vill betona betydelsen av att bedömningen tydligt
också tar hänsyn till de möjligheter till anpassning och utveckling som
arbetslivet rymmer. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) avvisar
inte modellen men anser att det finns risker med den. TCO anser att den
fokuserar för lite på arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. TCO anser
vidare att större krav borde ställas på arbetsgivarna att anpassa arbetet
efter den restarbetsförmåga som finns efter en rehabilitering.
Skälen för regeringens förslag: Huruvida en försäkrad som drabbas
av sjukdom har möjlighet att återuppta sitt vanliga arbete beror i hög
grad på vilket arbete han eller hon har. Sjukdomens inverkan på den
försäkrades möjligheter att utföra sina arbetsuppgifter har en avgörande
betydelse för bedömningen av arbetsförmågan. Arbetsförmåga är inte
något statiskt, objektivt påvisbart tillstånd, arbetsförmåga måste bedömas
i förhållande till ett visst arbete eller vissa arbetsuppgifter.
Mot denna bakgrund har utredningen diskuterat vad den försäkrades
arbetsförmåga bör relateras till i de fall han eller hon inte kan återgå till
sitt vanliga arbete. Denna fråga - där det för närvarande saknas lagregle-
ring och klara och uttalade ställningstaganden - kan naturligtvis inte
behandlas helt skilt från frågor som rörjehabilitering. Rätten till ersätt-
ning under rehabilitering belyses närptare i det följande i samband med
redovisningen av den s.k. steg-föp-steg-modellen. Med rehabilitering i
detta sammanhang avses arbetslivsinriktad rehabilitering, dvs. utbildning
och liknande, inte medicinsk rehabilitering.
Utredningen framhåller att de diskussioner om arbetsgivarens rehabili-
teringsansvar som fördes i regeringens proposition om rehabilitering och
rehabiliteringsersättning (prop. 1990/91:141) kan tas som utgångspunkt
även för hur bedömningen bör göras när det gäller arbetsförmåga. I
Prop. 1996/97:28
14
propositionen sägs att inriktningen vid rehabilitering skall vara att den
anställde i första hand skall beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren och
andra alternativ prövas först när dennes möjligheter är uttömda. Utred-
ningen föreslår mot den bakgrunden att försäkringens koppling till ar-
betsgivarens rehabiliteringsansvar skall bibehållas och att en person som
har en anställning bör ges möjlighet att behålla denna. Regeringen delar
utredningens uppfattning och anser att anknytningen till arbetsplatsen
och arbetsgivaren är viktig att framhålla.
Det som nu förslås bygger på det förstahandsansvar för rehabilitering
som en arbetsgivare har för sina anställda. Det förstärker kopplingen
mellan arbetsgivaren och den anställde även i det fall den anställde på
grund av sjukdom inte kan återgå till sitt vanliga arbete. Förslaget står
också i samklang med de skyldigheter som åvilar en arbetsgivare enligt
lagen om anställningsskydd.
En nackdel med förslaget kan enligt utredningen vara att rätten till er-
sättning från försäkringen blir beroende av förvärvsförhållanden och
arbetsgivarens förutsättningar att medverka till annat arbete. Alla försäk-
rade får inte lika rätt till sjukpenning och rätt till ersättning under rehabi-
litering, eftersom denna rätt inte enbart kopplas till sjukdomen och den
därav föranledda arbetsoförmågan utan också till vilka möjligheter till
arbete som finns hos arbetsgivaren. Försäkrade som efter rehabilitering
har möjlighet att erhålla annat arbete hos sin arbetsgivare får rätt till
ersättning från försäkringen även om han eller hon utan rehabilitering
skulle kunna utföra annat på arbetsmarknaden normalt förekommande
arbete. En försäkrad som saknar möjligheten till annat arbete hos arbets-
givaren eller saknar anställning har i motsvarande situation inte rätt till
ersättning från försäkringen, om han eller hon kan utföra annat på
arbetsmarknaden normalt förekommande arbete.
Förslaget medför enligt utredningens uppfattning en viss utvidgning i
förhållande till dagens regler för rätt till ersättning. Den försäkrade kom-
mer enligt förslaget att ges rätt till ersättning från försäkringen i avvak-
tan på och under rehabiliteringsåtgärder som skall leda till annat arbete
hos arbetsgivaren trots att han eller hon skulle kunna klara ett normalt
förekommande arbete utan eller med mindre omfattande rehabiliterings-
insatser. Regeringen delar utredningens uppfattning att anknytningen till
arbetsplatsen och arbetsgivaren är av stort värde och att detta motiverar
en utvidgning i förhållande till dagens regler för rätt till ersättning. De
tidsramar för ersättning vid rehabilitering som gäller i dag bör även gälla
framöver. Det innebär rätt till ersättning vid en rehabiliteringsinsats som
i normalfallet inte tar mer än cirka ett år i anspråk.
Förslaget innebär att rehabiliteringsinsatserna, i det fall en försäkrad
inte kan återgå till sitt vanliga arbete, inledningsvis fokuseras enbart på
möjligheter att få annat arbete hos arbetsgivaren. Detta kan möjligen
också uppfattas som en nackdel om det innebär att andra mer ändamåls-
enliga rehabiliteringsinsatser inte vidtas. Regeringen delar dock utred-
ningens uppfattning att möjligheten för den försäkrade att i första hand
få behålla sin anställning får anses väga betydligt tyngre i detta samman-
hang.
Prop. 1996/97:28
15
Saknas möjligheter till annat arbete hos arbetsgivaren, eller kräver ett
sådant alltför långvariga rehabiliteringsinsatser, bör den försäkrades ar-
betsförmåga prövas mot arbetsmarknaden i övrigt. Bedöms den försäkra-
de kunna klara ett annat på arbetsmarknaden normalt förekommande
arbete har han eller hon inte rätt till ersättning från försäkringen. Den
försäkrade bör bedömas som arbetsför även om arbetet inte finns direkt
tillgängligt för honom eller henne.
När det gäller sysselsättning som anordnas särskilt för personer med
nedsatt arbetsförmåga krävs det däremot att den försäkrade faktiskt er-
bjuds ett sådant skyddat arbete för att han eller hon inte längre skall ha
rätt till ersättning från försäkringen
Partiell arbetsförmåga
Bedömningen av arbetsförmågan bör såsom ovan beskrivits göras steg-
vis, dvs. i första hand relateras till det tidigare arbetet och därefter till
annat arbete hos arbetsgivaren. Saknas möjligheter till annat arbete hos
arbetsgivaren, eller kräver ett sådant alltför långvariga rehabiliteringsin-
satser, bör den försäkrades arbetsförmåga prövas mot annat på arbets-
marknaden normalt förekommande arbete. Arbetsförmågan bör härvid,
när det gäller rätt till sjukpenning, relateras till arbete av samma omfatt-
ning som den försäkrade tidigare haft - dock högst heltidsarbete - eller,
när det gäller förtidspension, till förmågan att utföra ett heltidsarbete
(angående deltidsarbetande se närmare kapitel 6). För en försäkrad med
heltidsanställning bör målet vara att han eller hon skall återgå i heltids-
arbete. Kan den försäkrade inte återgå till sitt vanliga arbete på heltid
bör i första hand annat heltidsarbete hos arbetsgivaren prövas. Saknas
möjligheter till annat heltidsarbete hos arbetsgivaren, eller kräver ett
sådant alltför långvariga rehabiliteringsinsatser, bör den försäkrades ar-
betsförmåga prövas mot annat på arbetsmarknaden normalt förekomman-
de heltidsarbete.
Utredningen har diskuterat hur arbetsförmågan bör bedömas när en
person som har en heltidsanställning av medicinska skäl inte längre
klarar sitt vanliga arbete på heltid. En situation som under sådana för-
hållanden inte alltför sällan inträffar är att den försäkrade klarar sitt
vanliga arbete på deltid.
Som tidigare redovisats delar regeringen utredningens uppfattning att
anknytningen till arbetsplatsen och arbetsgivaren är av stort värde. Det
är emellertid viktigt beträffande förtidspension att den utges först när
alla möjligheter att återge den försäkrade arbetsförmågan har prövats och
att den renodlas i syfte att utgöra ersättning vid nedsatt arbetsförmåga på
grund av medicinska orsaker. Klarar den försäkrade att, trots sitt medi-
cinska tillstånd, arbeta heltid bör arbetsförmågan tas till vara. Detta är ett
led i strävandena att stärka arbetslinjen. Därför anser regeringen att den-
na omständighet bör väga tyngre än anknytningen till arbetsgivaren.
Mot denna bakgrund anser regeringen att den försäkrades arbetsförmå-
ga även i dessa fall bör bedömas enligt den steg-för-steg-modell som ut-
redningen föreslår och som närmare redovisas i det följande. Härvid bör
Prop. 1996/97:28
16
den försäkrades bibehållna arbetsförmåga inte bedömas enbart i relation
till arbeten som finns direkt tillgängliga.
Möjligheterna till annat arbete utan eller med rehabiliteringsinsatser bör
alltså prövas i första hand hos den egna arbetsgivaren, först därefter mot
arbetsmarknaden i stort. Görs bedömningen att det medicinska tillståndet
inte utgör något hinder för den försäkrade att arbeta heltid (eller i ytterli-
gare ett deltidsarbete) i ett annat arbete har han eller hon inte någon rätt
till ersättning från försäkringen. När den försäkrade bedöms arbetsför i
annat arbete kan han eller hon sägas vara partiellt arbetslös om något
annat arbete inte finns tillgängligt. En heltidsarbetande person som inte
är anställd bedöms på samma sätt, dock utan den prövning mot arbets-
möjligheter hos arbetsgivaren som bör göras för en anställd.
Normalt förekommande arbete
Den försäkrades förmåga att trots sin sjukdom försörja sig genom arbete
skulle kunna bedömas gentemot varje typ av arbete som är förekomman-
de på arbetsmarknaden. Utredningen anser dock att en sådan bedömning
skulle leda allt for långt och framhåller att den krets av arbeten som den
försäkrades arbetsförmåga skall bedömas i förhållande till måste ges en
praktisk och rationell avgränsning. Utredningen föreslår därför att den
bibehållna arbetsförmågan skall ställas i relation till på arbetsmarknaden
normalt förekommande arbeten. Regeringen delar utredningens uppfatt-
ning.
Vad som kan anses vara "normalt förekommande arbeten" påverkas av
faktorer som inte är statiska. Med den övergripande benämningen "nor-
malt förekommande arbeten" kan tillämpningen anpassas till förändring-
arna på arbetsmarknaden utan att reglerna behöver ändras. Omfattningen
och det förvärvsmässiga värdet av den trots sjukdomen bibehållna ar-
betsförmågan, är naturligtvis beroende av vilken sjukdom eller skada
som drabbat den försäkrade. Den förvärvsförmåga som finns kvar trots
sjukdomen kan behöva bedömas i förhållanden till arbeten som på en
rad skilda sätt ställer fysiska eller psykiska krav. Av den anledningen är
det inte heller möjligt att generellt ange vad som är att anse som "nor-
malt förekommande arbeten".
Bedömningen i ett enskilt fall måste göras med utgångspunkt i den för-
säkrades sjukdom. Avgörande blir vilken sjukdom som föreligger och på
vilket sätt denna sjukdom inskränker den försäkrades förmåga att utföra
arbete. En fysisk sjukdom får andra konsekvenser än en psykisk sjuk-
dom. Samma sjukdom kan också påverka olika personer på olika sätt.
När en sjukdom och dess konsekvenser är fastställda bör tillämparen
bedöma om den bibehållna arbetsförmågan kan utnyttjas av den försäk-
rade för att försörja sig själv genom ett förvärvsarbete som är normalt
förekommande på arbetsmarknaden.
Regeringen anser liksom utredningen att en bedömning som är vidare,
dvs. omfattar mer än normalt förekommande arbeten, kan få konse-
kvenser som inte kan anses vara acceptabla. Om sjukdomen medför att
den försäkrade enbart kan klara ett speciellt arbete som endast förekom-
Prop. 1996/97:28
17
mer i mycket begränsad utsträckning kan det inte vara rimligt att be- Prop. 1996/97:28
döma hans eller hennes arbetsförmåga i förhållande till detta arbete med
mindre än att han eller hon faktiskt erbjuds det arbetet.
Bedöms den försäkrade kunna klara ett normalt förekommande arbete
föreligger inte längre rätt till ersättning. Kan den försäkrade inte få ett
sådant arbete är han eller hon att anse som arbetslös. Avgränsningen
innebär alltså att den försäkrades bibehållna arbetsförmåga inte enbart
bör bedömas i förhållande till de arbeten som finns direkt tillgängliga.
Vidare bör i begreppet "normalt förekommande arbete" ligga att den
försäkrades arbetsförmåga bör bedömas i förhållande till den nationella
arbetsmarknaden. Någon begränsning till att låta bedömningen endast
omfatta arbetsmarknaden på lokal eller regional nivå bör inte ske. I detta
sammanhang bör det dock påpekas att möjlighet finns att, såsom framgår
av kapitel 4, i vissa fall göra en sammanvägning av andra faktorer ut-
över de medicinska.
Steg-för-steg-modellen
Syftet med steg-för-steg-modellen är att beskriva hur tillämparen bör
göra bedömningen av arbetsförmåga med olika arbeten som grund och
de ställningstaganden som tillämparen bör göra när rätten till ersättning
skall avgöras. Om svaret i t.ex. steg 1 är ja behöver ytterligare prövning
inte göras. Om svaret är nej går tilllämparen vidare till nästa steg, osv. I
förutsättningarna ingår då givetvis att det är klarlagt att den försäkrade
lider av en sjukdom, samt att det är denna sjukdom som sätter ned den
försäkrades arbetsförmåga. Begreppet "rehabilitering" används i detta
sammanhang i betydelsen arbetslivsinriktad rehabilitering. Medicinsk
rehabilitering ingår i benämningen nödvändig behandling och konva-
lescens.
Vid bedömningen av arbetsförmågan och rätten till ersättning bör föl-
jande överväganden vara vägledande.
I det första steget bör arbetsförmågan i första hand bedömas i förhållan-
de till i vilken utsträckning den försäkrade har förmåga att utföra sitt
vanliga arbete eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt
erbjuder den anställde. Om den försäkrade inte kan utföra sitt vanliga
arbete men bedöms kunna göra det efter behandling och konvalescens
utges sjukpenning.
Här gäller frågan i första hand om den försäkrade kan anses kunna åter-
gå till sitt vanliga arbete. Bedömningen blir beroende av vilka åtgärder
för återgång som krävs och hur omfattande dessa är.
18
Åtgärder som t.ex. fysisk anpassning av arbetsplatsen, exempelvis i
form av en anpassad arbetsstol eller liknande, kan anses vara en åtgärd
av sådan begränsad omfattning som gör att den försäkrade kan bedömas
i förhållande till återgång till sitt vanliga arbete. Sjukpenning utges från
försäkringen under nödvändiga åtgärder.
Regeringen delar utredningens uppfattning att rehabilitering för åter-
gång till det vanliga arbetet inte alltid bör vara det alternativ som kom-
mer före nästa alternativ (3) enligt vilket den försäkrades arbetsförmåga
bedöms i förhållande till annat arbete som den försäkrade kan omplace-
ras till utan rehabiliteringsåtgärder. Direkt omplacering till annat arbete
kan inte heller alltid vara det alternativ som bör komma först. Omstän-
digheterna i det enskilda fallet får vara avgörande for om ersättning
under rehabilitering bör kunna utges. Vid bedömningen av vilket alterna-
tiv som är lämpligast bör såväl den försäkrades och arbetsgivarens
önskemål som kostnaderna för försäkringen vägas in. Om arbetsgivaren
erbjuder återgång till det tidigare arbetet bör rätten till ersättning under
rehabilitering infor sådan återgång vara begränsad i tiden. Utredningen
har vid sina överväganden diskuterat möjligheten att som riktlinje ange
att ersättning under upp till tre månader skulle kunna godtas. Regeringen
anser att en sådan riktlinje utgör en rimlig tid för rätt till rehabiliterings-
ersättning i dessa fall och att ersättning därför inte annat än i undantags-
fall bör lämnas för längre tid.
Prop. 1996/97:28
I och med att det blir klarlagt att den försäkrade inte kan återgå till sitt
vanliga arbete bör arbetsförmågan bedömas i förhållande till möjligheter-
na att få ett annat arbete, dvs. omplacering hos arbetsgivaren. Om så är
fallet bör den försäkrades arbetsförmåga bedömas i förhållande till detta
arbete. Sjukpenning utges under nödvändig behandling och konva-
lescens. Ingen sjukpenning utges i avvaktan på att arbetet blir tillgäng-
ligt.
Steg 4. Kan den försäkrade erhålla andra arbetsuppgifter hos sin
arbetsgivare efter viss utbildning, anpassning av arbetsuppgifter
eller liknande rehabiliterande insatser?
Prövningen i denna del får förutsättas ske med utgångspunkt i den be-
gränsade tid under vilken ersättning vid rehabilitering kan utges idag.
Det innebär en rehabiliteringsinsats som inte tar mer än cirka ett år i
anspråk. Vidare bör det vara klarlagt att den försäkrade efter rehabilite-
ringsinsatsen i princip erbjuds ett arbete hos arbetsgivaren. Det är visser-
ligen inte möjligt att garantera vad som sker i framtiden, men reha-
biliteringsinsatserna bör ha ett klart mål och det bör vara troligt att detta
mål kan uppnås.
19
Rehabilitering som syftar till en önskad, men inte klarlagd, möjlighet Prop. 1996/97:28
till annat arbete hos arbetsgivaren bör inte ge rätt till ersättning från
försäkringen.
Om det inom ramen for arbetsgivarens verksamhet inte finns något
lämpligt arbete bör arbetsförmågan prövas mot arbetsmarknaden utanför
den försäkrades anställning.
Om den försäkrade, trots den sjukdom han eller hon har, kan klara ett
annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete har han eller
hon inte rätt till ersättning från försäkringen. Den försäkrade är, objektivt
sett, arbetsför även om arbetet inte finns direkt tillgängligt for honom
eller henne.
De föregående stegen tar enbart sikte på försäkrade som har en anställ-
ning. För försäkrade som saknar arbetsgivare, t.ex. arbetslösa, uppdrags-
tagare och egenföretagare bedöms rätten till ersättning direkt enligt reg-
lerna i detta steg. En närmare redovisning av bedömningen av arbetsför-
mågan hos arbetslösa lämnas i kapitel 6.
Steg 6. Kan den försäkrade klara annat på arbetsmarknaden
normalt förekommande arbete efter vissa rehabiliterande insatser
t.ex. utbildning eller omskolning?
Även i detta steg bör prövningen ske med utgångspunkt i de tidsramar
for rehabilitering som i dag står till buds. Det innebär en rehabiliterings-
insats som inte tar mer än cirka ett år i anspråk.
Rehabiliteringsinsatserna bör syfta till att göra den försäkrade rustad att
klara ett lämpligt arbete på arbetsmarknaden. Om något lämpligt arbete
inte finns att tillgå efter avslutad rehabilitering, men den försäkrade har
förmåga att utföra ett sådant, utges inte längre ersättning från socialför-
säkringen.
Den prövning som bör göras i detta steg motsvarar den som i dag sker
när den försäkrade ansöker om fortidspension/sjukbidrag eller när försäk-
ringskassan byter ut den försäkrades sjukpenning mot sådan pension.
När det gäller sysselsättning som anordnas särskilt för personer med
nedsatt arbetsförmåga krävs det att den försäkrade faktiskt erbjuds ett
sådant skyddat arbete for att han eller hon inte längre skall ha rätt till
ersättning från försäkringen.
20
Regeringens förslag: Vid arbetsförmågebedömningen skall en be-
dömning göras av den försäkrades förmåga att trots sjukdom eller ett
därmed jämställt medicinskt tillstånd försörja sig genom arbete. Er-
sättning skall inte utges i det fall då den försäkrade, i ett arbete som
han eller hon bedöms kunna utföra, kan räkna med att få en lön som
är avtalsmässig eller gängse inom det nya alternativa arbetet/yrkes-
området. Vidare skall arbetsförmåga bedömas i förhållande till högst
ett heltidsarbete utan beaktande av tidigare arbetstid eller förvärvs-
inkomster i de fall en försäkrad inte kan återgå till sitt vanliga arbete
eller då den försäkrade inte längre har förmåga att utföra mer än ett
heltidsarbete.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som uttalat sig
i frågan är positiva. Endast Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) är nega-
tiva. LRF anser att egenföretagare ställs utanför såväl socialförsäkrings-
systemet som arbetslöshetsersättningssystemet vid partiell arbetsförmåga
eftersom hela rörelsen måste vara avvecklad för att egenföretagaren skall
kunna erhålla arbetslöshetsersättning. LRF anser vidare att bedömningen
av arbetsförmågan måste göras på ett annat sätt än enbart utifrån arbets-
tiden då arbetstiden är ett dåligt mått på arbetsförmåga för egna före-
tagare.
Skälen för regeringens förslag: Syftet med dagens förtidspensione-
ring är, enligt förarbetena (SOU 1961:29), i princip att tillförsäkra med-
borgarna rätt till ekonomisk trygghet vid förtida förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan. Pensionen avser att vara en kompensation för sådana
försörjningsekonomiska konsekvenser som har sin grund i sjukdom eller
skada.
Invaliditetsprövningen har skett genom att följande omständigheter
regelmässigt har beaktats:
1. Det medicinska handikappets inverkan på försörjningsförmågan i
den tidigare sysselsättningen.
2. Det medicinska handikappets inverkan på försörjningsförmågan i
andra sysselsättningar som kan komma i fråga.
3. Möjligheten för den försäkrade att få sådan sysselsättning som han
med hänsyn till sitt handikapp kan klara.
De nu föreslagna förändringarna innebär att prövningen enligt de två
första punkterna ovan kommer att finnas kvar. Den tidigare redovisade
steg-for-steg-bedömningen av arbetsförmågan kan sägas vara en utveck-
ling av dessa punkter. När det gäller den tredje punkten blir utgångs-
punkten framdeles en annan.
Möjligheten att med förtidspension kompensera inkomstbortfall for per-
soner som på grund av sjukdom övergår i annat heltidsarbete kommer i
21
princip att försvinna då den försäkrades förmåga att, sin sjukdom till
trots, försörja sig skall bedömas i förhållande till normalt förekommande
arbeten. Det som skall beaktas vid framtida prövning av rätt till ersätt-
ning, oberoende av arbetsoförmågans varaktighet, är i vilken utsträck-
ning det medicinska tillståndet påverkar försörjningsförmågan. Andra
faktorer utöver de medicinska, vilka i sig kan ha stor betydelse för den
enskildes möjligheter att faktiskt få ett arbete som han eller hon kan
försörja sig på, bör i princip inte längre ge rätt till ersättning. Den efter-
strävade renodlingen av regelsystemen får alltså till följd att förtidspen-
sion kommer att beviljas i betydligt mindre utsträckning än enligt dagens
regler eftersom den kvarvarande arbetsförmågan skall bedömas i för-
hållande till arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden
och som huvudregel med bortseende från de tilläggskriterier som tidigare
beaktats utöver de medicinska.
Även antalet sjukpenningfall kommer att minska. Ett tydligt angivande
av hur arbetsförmågan bör bedömas när den försäkrade inte kan återgå
till sitt vanliga arbete ger riktlinjer för hur försäkringskassorna bör gå till
väga vid bedömningen. Detta bör bl.a. medföra att ställningstagande till
den försäkrades möjligheter att utföra arbete kommer till stånd tidigare i
sjukfallen än vad som sker i dag.
Prop. 1996/97:28
Lägre inkomstnivå
Inom ramen för dagens förtidspensionering finns möjlighet att med för-
tidspension kompensera inkomstbortfall for personer som på grund av
sjukdom övergår till annat heltidsarbete. Som exempel på detta nämner
utredningen en publicerad dom (TAF 29/1967) där Försäkringsdomstolen
tagit ställning till invaliditetsbedömning i ett mål angående förtidspen-
sion (sjukbidrag) till en person som på grund av sjukdom övergått till
annat heltidsarbete. Målet gällde en byggnadsarbetare som på grund av
sjukdom övergått till arbete som kontorist. Som byggnadsarbetare skulle
han ha haft en inkomst om cirka 27 000 - 28 000 kronor per år och
som kontorist hade han en inkomst om 12 100 kronor per år. Försäk-
ringsdomstolen fann att arbetsförmågan till följd av sjukdom var nedsatt
med minst hälften trots att den försäkrade fortfarande utförde ett heltids-
arbete. Rätt till sjukbidrag förelåg därför.
Enligt vad som nu föreslås skall vid bedömningen av i vad mån arbets-
förmågan är nedsatt den försäkrades förmåga att försörja sig genom
normalt förekommande arbete beaktas. Med uttrycket "försörja sig själv
genom arbete" avses i detta sammanhang att arbeta heltid och få en lön
som överensstämmer med gällande kollektivavtal eller som i övrigt är
gängse inom det nya arbetet/yrkesområdet. Detta får till följd att det inte
längre finns utrymme for att bevilja partiell förtidspension då den försäk-
rade arbetar heltid.
Den föreslagna förändringen får också motsvarande konsekvenser for
försäkrade som arbetar betydligt mer än heltid.
22
Mer än ett heltidsarbete
Prop. 1996/97:28
I fråga om rätten till sjukpenning bedöms enligt nuvarande regler arbets-
förmågans nedsättning i förhållande till den tidigare arbetsinsatsen och
detta gäller oavsett om personen tidigare varit deltidsarbetande eller
arbetat betydligt mer än heltid. Beträffande sjukpenningunderlaget kan
en försäkrad i dag få en sjukpenninggrundande inkomst (SGI) beräknad
på den sammanlagda inkomsten från flera anställningar om han eller
hon kan förutsättas fortsättningsvis förvärvsarbeta i minst samma omfatt-
ning. Någon begränsning av inkomstunderlaget i förhållande till arbets-
tiden görs inte. Däremot gäller generellt att årsinkomster inte beaktas till
den del de överstiger 7,5 basbelopp.
Beräkningen av SGI för en egenföretagare utgår enligt nuvarande reg-
ler från nettoinkomsten av rörelsen men SGI:n får inte beräknas till
högre belopp än vad som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete
för annans räkning.
När det gäller rätten till förtidspension bedöms arbetsförmågans ned-
sättning i förhållande till den försäkrades förmåga att arbeta heltid oav-
sett hans eller hennes faktiska arbetstid. Det innebär att personer som
arbetar deltid eller aldrig kunnat arbeta har fullgott skydd i händelse av
att arbetsförmågan blir helt eller delvis nedsatt. Det finns i dag inte nå-
got uttryckligt hinder mot att bevilja partiell förtidspension till en försäk-
rad som före nedsättningen av arbetsförmågan arbetade mer än heltid
och efter nedsättningen av arbetsförmågan kan arbeta heltid. Som tidiga-
re nämnts fmns inom ramen för dagens förtidspensionering även möjlig-
het att med förtidspension kompensera inkomstbortfall för personer som
på grund av sjukdom övergår till annat heltidsarbete.
Det har på senare år i olika sammanhang diskuterats om det borde
finnas en begränsningsregel som hindrar att ersättning utges från försäk-
ringen när personer har fler än ett heltidsarbete, eller har en sammanlagd
arbetstid som vida överstiger 40 timmar per vecka. Som skäl för för-
slaget att införa begränsningar av ersättningsrätten för den som har fler
än ett heltidsarbete har anförts att en alltför lång veckoarbetstid kan ge
upphov till exempelvis förslitningsskador som medför långtidssjuk-
skrivningar och förtidspension. Den allmänna försäkringen bör därför
inte stimulera människor att ta flera arbeten och få en sammanlagd
arbetstid som vida överstiger normal heltidsanställning.
Utredningen anser att arbetsförmågan bör bedömas i förhållande till
högst ett heltidsarbete utan beaktande av tidigare arbetsutbud eller för-
värvsinkomster i de fall den försäkrade inte kan återgå till sitt vanliga
arbete eller då den försäkrade inte längre har förmåga att utföra mer än
ett heltidsarbete.
Enligt regeringens uppfattning är det inte rimligt att ersättning lämnas
från socialförsäkringen i de fall en försäkrad före nedsättningen av
arbetsförmågan arbetade mer än heltid och efter nedsättningen av arbets-
förmågan fortfarande kan arbeta heltid. När den försäkrade kan arbeta
heltid måste han eller hon anses ha förmåga att försörja sig själv genom
sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarkna-
23
den. Regeringen delar utredningens uppfattning att arbetsförmågan bör
bedömas i förhållande till högst ett heltidsarbete utan beaktande av tidi-
gare arbetsutbud eller förvärvsinkomster i de fall den försäkrade inte kan
återgå till sitt vanliga arbete eller då den försäkrade inte längre har för-
måga att utföra mer än ett heltidsarbete.
I de fall den försäkrade kan antas kunna återgå till sitt vanliga arbete
bör sjukpenning lämnas oavsett arbetsutbud. När den försäkrade inte kan
återgå till sitt vanliga arbete eller när han eller hon inte kan återgå i
samma omfattning som tidigare bör bedömningen av hans eller hennes
fortsatta förmåga göras i förhållande till om han eller hon kan klara ett
annat heltidsarbete. Sjukpenning bör lämnas under nödvändig behandling
och konvalescens samt nödvändiga rehabiliteringsåtgärder. En person
som bedöms ha förmåga att klara ett annat heltidsarbete bör inte längre
ha rätt till sjukpenning eller förtidspension.
En person som inte kan återgå i sitt vanliga arbete och inte heller kan
få annat arbete hos arbetsgivaren bör alltså enligt vad som nu föreslås
anses arbetsför om han eller hon kan klara ett annat på arbetsmarknaden
normalt förekommande arbete. Med annat normalt förekommande arbete
avses i dessa fall, när det gäller rätt till sjukpenning, arbete av samma
omfattning som personen tidigare haft, dock högst heltidsarbete. När det
gäller rätten till förtidspension avses heltidsarbete. Detta medför att en
person som trots sin sjukdom bedöms klara att utföra ett heltidsarbete
inte längre får rätt till ersättning även om han eller hon tidigare klarade
två heltidsarbeten. Varken den tidigare förvärvsinkomsten eller den tidi-
gare arbetstiden bör alltså inverka på bedömningen av arbetsförmågan i
de fall då det rörde sig om en arbetstid som översteg ett heltidsarbete.
Deltidsarbetande
En deltidsanställd person som skulle vilja arbeta heltid men som på
grund av sjukdom klarar enbart deltidsarbete i sitt vanliga arbete bör
också bedömas enligt den i kapitel 5 redovisade steg-för-steg-modellen
(steg 5). När den ordinarie arbetstiden är deltid finns i dag inte någon
rätt till sjukpenning på den tid som inte utnyttjas för förvärvsarbete. Här
föreslås inte någon ändring i denna del. För den del av sin arbetsförmå-
ga som den försäkrade inte utnyttjar för förvärvsarbete anses han eller
hon vara arbetslös utan rätt till ersättning från socialförsäkringen vare sig
under sjukdom eller under rehabilitering om sådan krävs. En arbetsgiva-
re torde inte kunna åläggas något rehabiliteringsansvar för den arbets-
oförmåga som ligger utanför anställningsavtalets arbetstidsmått. På den
del av sin möjliga arbetstid som den försäkrade har en deltidsanställning
bedöms han eller hon däremot utifrån alla leden i steg-för-steg-modellen.
Prop. 1996/97:28
Försäkrade utan förvärvsarbete
Vid varaktig arbetsoförmåga kan en försäkrad i dag få hel förtidspen-
sion/sjukbidrag om förutsättningarna for detta är uppfyllda. När det
gäller rätten till förtidspension bedöms arbetsförmågans nedsättning i
24
förhållande till den försäkrades förmåga att arbeta heltid oavsett hans Prop. 1996/97:28
eller hennes faktiska arbetstid. Det innebär att personer som arbetar
deltid eller aldrig kunnat arbeta har rätt till förtidspension i händelse av
att arbetsförmågan blir helt eller delvis nedsatt. De nu föreslagna regler-
na avses inte ändra på detta.
Även bedömningen av hur en sjukdom begränsar arbetsförmågan för
arbetslösa kan variera beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.
För den som under en arbetslöshetsperiod är föremål för en arbetsmark-
nadspolitisk åtgärd bör arbetsförmågan bedömas i förhållande till denna.
Om den arbetslöse genomgår t.ex. arbetsmarknadsutbildning eller arbets-
livsutveckling bör arbetsförmågan alltså bedömas i förhållande till hur
sjukdomen påverkar den arbetslöses förmåga att delta i eller genomföra
denna åtgärd. Bedömningen bör i detta fall utgå ifrån att om den arbets-
löse kan antas kunna återgå till den arbetsmarknadspolitiska åtgärden bör
arbetsförmågan bedömas i förhållande till åtgärden. Bedöms den arbets-
löse däremot inte kunna återgå till åtgärden bör arbetsförmågan bedömas
enligt nedan. Är den arbetslöse fortsatt sjuk när arbetsmarknadsåtgärden
upphör bör arbetsförmågan även i det fallet bedömas enligt nedan.
För den som står till arbetsmarknadens förfogande som arbetssökande
bör arbetsförmågan bedömas i ett bredare perspektiv, dvs. i förhållande
till arbetsmarknaden i sin helhet. Arbetsförmågan bör bedömas i förhål-
lande till hur sjukdomen begränsar den arbetslöses förmåga att vara
aktivt arbetssökande och stå till arbetsmarknadens förfogande och kunna
anta erbjudet lämpligt arbete.
Arbetsförmågan hos en arbetslös bör alltså bedömas i det bredare per-
spektivet och bör inte begränsas till att enbart avse arbetsförmågan i
förhållande till t.ex. en eventuell yrkesutbildning eller tidigare yrkes-
erfarenhet utan bör relateras till på arbetsmarknaden normalt förekom-
mande arbeten. Detta följer av att rätten till arbetslöshetsersättning bl.a.
är avhängig att den arbetslöse står till arbetsmarknadens förfogande och
är beredd att anta erbjudet lämpligt arbete.
Förslagen om ändrade kriterier för rätt till sjukpenning respektive för-
tidspension är en fortsättning på den inriktning beträffande förtydligande
och renodling av regelsystemen inom socialförsäkringen som lades fast
i regeringens proposition Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.
(prop. 1994/95:25). Syftet var att utforma klarare regler som medverkar
till att tydliggöra gränserna för vad som bör ersättas från socialförsäk-
ringen. En besparing om sammanlagt tre miljarder kronor netto avisera-
des.
Den första delen av besparingen togs i propositionen Rätten till förtids-
pension och sjukpenning samt folkpension för gifta (prop. 1994/95:147,
bet. 1994/95:SfU 10, rskr. 1994/95:343). Förslag om åtgärder för att för-
bättra det underlag som ligger till grund för beslut om förtidspension och
sjukpenning trädde i kraft den 1 oktober 1995. Den resterande delen av
25
besparingen uppfylls genom de förslag som nu läggs fram. Tillsammans
med förslagen som trädde i kraft den 1 oktober 1995 kommer den totala
besparingen inom förtidspension och sjukförsäkring att uppgå till 4,55
miljarder kronor brutto vilket motsvarar 3 miljarder kronor netto. Bespa-
ringen fördelas på förtidspension respektive sjukpenning. Besparingen
inom förtidspensioneringen fördelas i sin tur på folkpension och ATP.
Besparingen på förtidspensionsanslaget beräknas till 310 miljoner kro-
nor år 1997 och 590 miljoner kronor från och med år 1998. För anslaget
sjukpenning och rehabilitering beräknas besparingen uppgå till 360 mil-
joner kronor år 1997. För år 1998 och därefter beräknas besparingen till
690 miljoner kronor. ATP utgifterna beräknas till följd av förslagen i
denna proposition minska med 530 miljoner kronor år 1997 och 1 020
miljoner kronor från och med år 1998.
En renodling av de olika trygghetssystemen kommer att ge underlag
för en mer rättvisande bild av samhällets kostnader inom olika problem-
områden. Genom att kostnader redovisas inom det område de hör hem-
ma ger de bättre underlag för framtida politiska beslut och prioriteringar
mellan välfärdspolitikens olika områden. En renodling av försäk-
ringssystemen är positiv också för att den ger möjlighet att hänvisa män-
niskor till de samhällsorgan som är bäst lämpade att ta sig an deras
problem.
Det är viktigt att effekterna av den pågående renodlingen av de olika
trygghetssystemen följs upp. Regeringen anser därför att de centrala
myndigheterna - Riksförsäkringsverket, Arbetsmarknadsstyrelsen och
Socialstyrelsen - noggrant bör följa utvecklingen. Det är också viktigt
att en tydlig praxis utvecklas så snabbt som möjligt. Som tidigare redo-
visats i kapitel 4 bör tillämpningen av förslagen noga följas även ur ett
jämställdhetsperspektiv.
Prop. 1996/97:28
8.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:381) om
allmän försäkring
I första stycket har gjorts en justering för att det klarare skall framgå att
meningen "Vid denna bedömning skall bortses från arbetsmark-
nadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden" syftar på
sjukdomsbegreppet (se prop. 1994/95:147 s. 19). Föreskriften syftar
visserligen indirekt också på nedsättningen av arbetsförmågan, eftersom
det skall vara sjukdom och ingenting annat som orsakar nedsättningen.
Detta framgår emellertid av lagtexten även utan något tillägg, och när
det gäller bedömningen av hur sjukdomen i det enskilda fallet påverkar
den försäkrades arbetsförmåga är det inte alltid riktigt att denna bedöm-
ning skall göras med bortseende från de uppräknade faktorerna. Den
frågan behandlas i tredje och därpå följande stycken.
26
Fjärde stycket har anpassats till de förändringar i arbetsförmåge-
begreppet och steg-för-steg-prövningen av arbetsförmågan som regering-
en föreslår. Dessa har närmare beskrivits i avsnitt 4-6. Det nya femte
stycket innehåller de följande stegen i prövningen. Grundläggande i
fråga om arbetsförmågebegreppet är att var och en som bedöms kunna
klara att försörja sig själv genom något sådant förvärvsarbete som nor-
malt förekommer på arbetsmarknaden skall anses ha full arbetsförmåga.
Rätt till ersättning från försäkringen föreligger då inte. Det skall här
observeras att bedömningen avser förmågan att utföra arbete; om något
sådant arbete som den försäkrade bedöms kunna klara inte finns ledigt,
och den försäkrade av denna orsak inte kan försörja sig själv genom
arbete, saknar detta betydelse för rätten till ersättning från den allmänna
försäkringen. Andra arbeten än sådana som är normalt förekommande på
arbetsmarknaden skall däremot bara beaktas om de finns faktiskt till-
gängliga för den försäkrade. Med uttrycket "försörja sig själv genom
förvärvsarbete" avses i detta sammanhang att arbeta heltid och få en lön
som överensstämmer med gällande kollektivavtal eller som i övrigt är
gängse i det förvärvsarbete som prövningen avser. Steg-för-steg-pröv-
ningen såvitt gäller dem som på grund av sjukdomen inte kan återgå till
sitt vanliga arbete och som inte heller kan övergå till annat arbete hos
samma arbetsgivare beskrivs i fjärde och femte styckena. Beskrivningen
ger uttryck för att förmågan att utföra arbete alltid skall prövas innan
rehabiliteringsåtgärder övervägs; om den försäkrade bedöms ha förmåga
att utföra arbete utan föregående rehabiliteringsåtgärder skall ersättning
inte utges och inte heller rehabiliteringsåtgärder vidtas. Det är först se-
dan det klarlagts att den försäkrade saknar förmåga att utföra förvärvs-
arbete som rehabiliteringsåtgärder skall prövas.
I fjärde stycket har den hittills gällande föreskriften om beaktande i
rehabiliterings- och arbetsbytessituationer av vad som rimligen kan be-
gäras av den försäkrade med hänsyn till sjukdomen, hans utbildning och
tidigare erfarenhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana
omständigheter tagits bort. Motsvarande bestämmelse, i en något ändrad
lydelse, återfinns nu i det nya sjätte stycket. Den ändrade lydelsen mar-
kerar det minskade utrymme som enligt regeringens förslag skall finnas
för att beakta dessa faktorer vid sidan av rent medicinska förhållanden.
Den ändrade ordningsföljden mellan de uppräknade faktorerna avser att
återspegla att åldern bör väga tyngst vid den sammanvägning som i
förekommande fall skall ske. Det som åsyftas med ålderskriteriet är hur
lång tid den försäkrade har kvar till den allmänna pensionsåldern. Den
försäkrade bör ha en relativt kort tid kvar till ålderspension för att en
bedömning med beaktande av de uppräknade faktorerna skall kunna leda
till ett annat resultat än en bedömning efter rent medicinska förhållan-
den. Ju längre tid den försäkrade har kvar till ålderspension desto mindre
är utrymmet för att beakta annat än medicinska förhållanden. Frågan har
behandlats närmare i avsnitt 4.
I det nya sjätte stycket finns också den kompletterande regeln att ar-
betsförmåga "utöver" heltid inte skall beaktas vid bedömningen av ar-
betsförmågan.
Prop. 1996/97:28
27
8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:508) om
ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Första stycket har ändrats på i princip samma sätt som 3 kap. 7 § fjärde
och femte styckena, och det nya andra stycket motsvarar det nya sjätte
stycket i den paragrafen. I fråga om kommentar till paragrafen hänvisas
därför till kommentaren till 3 kap. 7 §.
Punkten delas upp på den ändring som beslutades genom SFS 1995:508
- borttagandet av 7 kap. 3 § första stycket tredje meningen - och den nu
föreslagna ändringen i samma stycke. I fråga om den tidigare ändringen
skall de ursprungliga övergångsbestämmelserna gälla oförändrade. Den
nu föreslagna ändringen skall inte gälla förtidspension eller sjukbidrag
som beviljats före ikraftträdandet den 1 januari 1997. Den skall inte
heller gälla förtidspension eller sjukbidrag som beviljas senare men efter
en ansökan som gjorts före den 1 januari 1997. Om det är en partiell
förmån som beviljas är det denna som omfattas av övergångsregeln. En
senare utökning skall då prövas enligt de nya reglerna. En senare pröv-
ning av fortsatt sjukbidrag sedan tidigare sjukbidragsperiod löpt ut eller
en senare övergång från sjukbidrag till förtidspension prövas också enligt
de nya reglerna.
Punkten har endast ändrats så att den även fortsättningsvis skall gälla
bara den ursprungliga ändringen, enligt SFS 1995:508.
Prop. 1996/97:28
28
Förteckning över remissinstanser som avgivit
yttrande över Sjuk- och arbetsskadekommitténs
delbetänkande Försäkringsskydd vid sjukdom
- Ett delbetänkande om rätten till ersättning och
beräkning av inkomstunderlag under sjukpenningtid
(SOU 1995:149)
Följande remissinstanser har inkommit med yttrande: Riksförsäk-
ringsverket, Arbetsdomstolen, Justitiekanslem, Kammarrätten i Göteborg,
Länsrätten i Uppsala län, Statens löne- och pensionsverk, Arbetsgivar-
verket, Socialstyrelsen, Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen,
Riksrevisionsverket, Statskontoret, Centrala Studiestödsnämnden, Statens
invandrarverk, Handikappombudsmannen, Jämställdhetsombudsmannen,
Försäkringskasseförbundet, Svenska Kommunförbundet, Landstingsför-
bundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Företagarnas Riksorganisation,
Sveriges Industriförbund, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
Centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Försäk-
ringsanställdas förbund, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges läkarför-
bund, Föreningen Svensk Företagshälsovård, SAMHALL AB, Arbetslös-
hetskassornas Samorganisation, Handikappförbundens Samarbetsorgan,
Neurologiskt Handikappades Riksförbund, Hörselskadades Riksförbund,
Reumatikerförbundet, Riksförbundet för Social och Mental hälsa, Ung-
domsstyrelsen, Sveriges Försäkringsförbund och Pensionärernas Riks-
organisation.
Utöver ovannämnda svar från remissinstanser har ett antal spontan-
remisser inkommit.
Prop. 1996/97:28
Bilaga
29
Prop. 1996/97:28
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 september 1996
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Hjelm-Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Äsbrink, Blomberg,
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, von Sydow,
Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Klingvall
Regeringen beslutar proposition 1996/97:28 Kriterier för rätt till ersättning
i form av sjukpenning och förtidspension.
30
gotab 52043, Stockholm 1996