Prop.
1996/97:175
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 26 juni 1997
Margot Wallström
Björn von Sydow
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås vissa ändringar i polislagen (1984:387). Det
huvudsakliga syftet med förslagen är att öka polisens möjligheter att
ingripa i förebyggande syfte vid störningar av den allmänna ordningen
eller säkerheten.
För att underlätta för polisen att ingripa vid större evenemang av olika
slag föreslås att polisen skall fa rätt att avlägsna deltagare i en
folksamling om folksamlingen genom sitt uppträdande stör den allmänna
ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Polisen föreslås också
fa rätt att spärra av eller på annat sätt förbjuda tillträde till ett visst
område eller utrymme i samband med allvarliga störningar av den
allmänna ordningen eller säkerheten, eller vid risk för sådana störningar.
Under samma förutsättningar föreslås polisen även kunna anvisa
deltagarna i en folksamling att följa en viss väg.
I propositionen behandlas också polisens rätt att ta i förvar den som
omhändertagits med stöd av bestämmelserna i polislagen och vissa andra
författningar. Det föreslås även en uttrycklig reglering av polis-
myndighets rätt att häva beslut om gripande för vissa fall. En
lagreglering föreslås vidare av rätten att stoppa fordon och att använda
fangsel samt av polisens dokumentation över ingripanden av olika slag.
Slutligen föreslås att polisen, på samma sätt som redan gäller för tullen,
under vissa förutsättningar skall ha rätt att få del av ett transportföretags
passagerarlistor.
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 175
Prop. 1996/97:175
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................4
2 Lagtext...............................................................................................5
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken...................5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare................8
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade personer m.m...................10
2.4 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)......... 11
3 Ärendet och dess beredning............................................................18
4 Utgångspunkterna för regeringens förslag......................................19
4.1 Polisens uppgifter.............................................................19
4.2 Polisens rättsliga befogenheter.........................................19
4.3 Behovet av lagändringar...................................................20
5 Åtgärder vid större evenemang.......................................................22
5.1 Nuvarande åtgärder...........................................................22
5.1.1 Ordningslagen.................................................22
5.1.2 Gripande.........................................................23
5.1.3 Ingripande enligt 13 § polislagen...................23
5.2 Befogenheter med anledning av ett beslut om
upplösning av en allmän sammankomst eller offentlig
tillställning........................................................................24
5.3 Befogenheter att avlägsna deltagare i ordningsstörande
folksamlingar....................................................................25
5.4 Avspärrningar...................................................................28
5.5 Befallning att följa viss anvisad väg.................................29
5.6 Polisens möjlighet att vägra tillstånd till och upplösa
allmänna sammankomster.................................................31
6 Polisens rätt att ta i förvar...............................................................34
6.1 Utgångspunkter för regeringens förslag...........................34
6.2 Interimistiska omhändertaganden enligt polislagen.........36
6.3 Omhändertagande enligt 13 § polislagen..........................40
6.4 Omhändertagande för identifiering...................................44
6.5 Förvarstagande av den som är gripen...............................45
6.6 Särskilt om gripande av barn under 15 år.........................46
6.7 Andra omhändertagande av unga.....................................48
6.8 Omhändertagande på grund av berusning........................50
6.9 Omhändertagande vid hämtning och medtagande till
förhör................................................................................51
7 Hävande av beslut om gripande m.m..............................................54
7.1 Hävande om beslut om gripande......................................54
7.2 Underrättelseskyldighet....................................................57
7.3 Rapporteftergift.................................................................57
8 Stoppande av fordon........................................................................58
Prop. 1996/97:175
9 Fängsel............................................................................................60
10 Dokumentation av polisingripanden...............................................63
11 Passagerarlistor................................................................................65
11.1 Tillgången till uppgifter från transportföretag - frågans
tidigare behandling...........................................................65
11.2 Tullens tillgång till uppgifter från transportföretag..........65
11.3 Polisen får tillgång till uppgifter från transportföretag 66
12 Övrigt..............................................................................................68
12.1.1 Bör begreppet polisingripande defineras?......68
12.1.2 Tillämpningsområdet för behovs- och
proportionalitets- principerna.........................70
12.1.3 Polisens befallningsrätt...................................70
12.2 Nödhandlingar..................................................................71
12.3 Befogenhet att använda våld för att förhindra rymning.... 72
12.4 Befogenhet att använda våld för att hålla en
frihetsberövad person till ordningen.................................73
12.5 Handräckning....................................................................74
12.6 Ordning och säkerhet vid kollektiv persontrafik..............75
13 Kostnader och ikraftträdande..........................................................76
14 Författningskommentar...................................................................77
14.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken...............77
14.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare..............78
14.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade personer m.m...................78
14.4 Förslaget till lag om ändring i polislagen.........................78
Bilaga 1 Sammanfattning av Polisrättsutredningens delbetänkande
(SOU 1993:60).......................................................................85
Bilaga 2 Polisrättsutredningens förslag................................................93
Bilaga 3 Remissinstanserna................................................................117
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag................................................118
Bilaga 5 Lagrådets yttrande över lagrådsremiss den 15 maj
1997.....................................................................................131
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juni
1997 .......................................................................................................133
Prop. 1996/97:175
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare,
3. lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av
berusade personer m.m.
4. lag om ändring i polislagen (1984:387).
Prop. 1996/97:175
Regeringen har följande förslag till lagtext
Härigenom föreskrivs att 9 kap 10 §, 23 kap 9 § samt 24 kap. 8, 9 och
22 §§ rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap.
10 §'
Skall någon hämtas till ett sammanträde inför rätten, far han, om ej
annat följer av vad som sägs nedan, inte omhändertas tidigare än vad som
är nödvändigt för att han skall kunna inställas omedelbart till
sammanträdet.
Har ett hämtningsförsök tidigare misslyckats eller finns det annars på
grund av vad som är känt om den som skall hämtas särskild anledning till
det, far rätten eller polismyndighet besluta att han får omhändertas
tidigare än vad som följer av första stycket. Omhändertagande får i
sådant fåll ske högst sex timmar eller, om rätten beslutat, högst arton
timmar tidigare än vad som följer av första stycket. Vid rättens prövning
skall särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den som
skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten.
Den som har omhändertagits
enligt andra stycket är skyldig att i
avvaktan på inställelsen stanna
kvar på polisstation eller annan
plats som bestäms av polis-
myndigheten.
Den som har omhändertagits
enligt andra stycket är skyldig att i
avvaktan på inställelsen stanna
kvar på polisstation eller annan
plats som bestäms av polis-
myndigheten. Om den omhänder-
tagne skall inställas i brottmål
som tilltalad får han tas iförvar.
Den som har omhändertagits enligt denna paragraf får inte underkastas
annan inskräkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med
omhändertagandet, ordningen eller allmän säkerhet.
23 kap.
9§2
Den som inte är anhållen eller häktad är inte skyldig att stanna kvar
för förhör längre än sex timmar. Är det av synnerlig vikt, att den som kan
misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, är han skyldig att
stanna kvar ytterligare sex timmar.
1 Senaste lydelse 1984:131.
2 Senaste lydelse 1984:955.
Prop. 1996/97:175
Den som är under femton år är inte skyldig att stanna kvar för förhör
längre än tre timmar. Om det är av synnerlig vikt för utredningen, är den
hörde skyldig att kvarstanna ytterligare tre timmar.
Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att stanna
kvar, utgått, får han omedelbart avlägsna sig. Utan synnerliga skäl får det
inte krävas att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar
|
därefter. |
Den som kan misstänkas för |
24 kap
8§3
Har beslut att anhålla någon meddelats i hans frånvaro, skall han, så
snart beslutet har verkställts, förhöras av polisman eller åklagare. Har
åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det
skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart
besluta om den misstänkte skall förbli anhållen.
Har någon gripits enligt 7 §, skall
han så snart som möjligt förhöras
av polisman eller åklagare. Har
åklagaren inte redan underrättats
om frihetsberövandet, skall det
skyndsamt anmälas till honom.
Åklagaren skall efter förhöret
omedelbart besluta om den
misstänkte skall anhållas. Anhålls
inte den misstänkte, skall beslutet
om gripande omedelbart hävas.
Har någon gripits enligt 7 §, skall
han så snart som möjligt förhöras
av polisman eller åklagare. Har
åklagaren inte redan underrättats
om frihetsberövandet, skall det
skyndsamt anmälas till honom.
Åklagaren skall efter förhöret
omedelbart besluta om den
misstänkte skall anhållas. Anhålls
inte den misstänkte, skall beslutet
om gripande omedelbart hävas.
Innan åklagaren har underrättats
om frihetsberövandet, får beslutet
om gripande hävas av polismyn-
digheten, om det är uppenbart att
det inte finns skäl för fortsatt
frihetsberövande.
anslutning till
beslutet under
sättningar hävas
I omedelbar
gripandet får
samma förut-
även av en
polisman som har fattat beslutet.
Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl att anhålla
honom, far åklagaren efterlysa honom.
Senaste lydelse 1987:1211.
Prop. 1996/97:175
Då någon anhålls eller då ett
anhållningsbeslut enligt 8 § första
stycket verkställs, skall den
anhållne få besked om det brott
som han är misstänkt för samt
grunden för anhållandet. Den
anhållnes närmaste anhöriga och
andra personer som står den
anhållne särskilt nära skall
underrättas om anhållandet så
snart det kan ske utan men för
utredningen. En sådan under-
rättelse får dock inte utan
synnerliga skäl lämnas mot den
anhållnes önskan.
Den som är gripen, anhållen
eller häktad skall tas i förvar. Den
som häktas skall utan dröjsmål
föras till häkte.
9 §4
Då någon grips eller anhålls
eller då ett anhållningsbeslut
enligt 8 § första stycket verkställs,
skall den frihetsberövade fa
besked om det brott som han är
misstänkt för samt grunden för
frihetsberövandet. En anhållens
närmaste anhöriga och andra
personer som står den anhållne
särskilt nära skall underrättas om
anhållandet så snart det kan ske
utan men för utredningen. En
sådan underrättelse får dock inte
utan synnerliga skäl lämnas mot
den anhållnes önskan.
22 §5
Den som är gripen, anhållen
eller häktad skall tas i förvar. Den
som är gripen behöver dock inte
tas i förvar om det inte är nöd-
vändigt med hänsyn till ända-
målet med gripandet, ordning
eller säkerhet. Den som häktas
skall utan dröjsmål föras till
häkte.
Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott
som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för,
förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på
åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skall föras
till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan
han förts till häkte, skall föras till en plats utom häktet för förhör eller
annan åtgärd.
Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har undergått
rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998.
4 Senaste lydelse 1987:1211.
5 Senaste lydelse 1987:1211.
Prop. 1996/97:175
Härigenom föreskrivs att 14 och 34 §§ lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §6
Har någon som inte fyllt arton år gripits och beslutar åklagaren att inte
anhålla honom, får polismyndigheten hålla honom kvar för att kunna
skyndsamt överlämna honom till hans föräldrar, annan vårdnadshavare,
en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen
person. Vad som nu sagts gäller dock endast om åklagaren funnit att den
unge fortfarande är skäligen misstänkt för brott.
För samma ändamål får polismyndigheten hålla kvar den som inte har
fyllt arton år, om han har medtagits
för brott.
Inte i något fall får någon enligt
första eller andra stycket hållas
kvar längre än tre timmar efter
åklagarens beslut respektive
förhöret.
Har någon före femton års ålder
begått ett brott på vilket fängelse
skulle ha kunnat följa och
anträffas han på bar gärning eller
på flykt från brottsplatsen, får han
gripas av envar. Om en enskild
person har gripit den unge, skall
denne skyndsamt överlämnas till
närmaste polisman.
Polismyndigheten eller åklaga-
ren skall omedelbart besluta om
den unge skall friges eller hållas
kvar för förhör.
till förhör och är skäligen misstänkt
Inte i något fall får någon enligt
första eller andra stycket hållas
kvar längre än tre timmar efter
åklagarens beslut respektive
förhöret. Den som är över femton
år får därvid tas i förvar om det
är nödvändigt med hänsyn till
ordning eller säkerhet.
34 §7
Har någon före femton års ålder
begått ett brott på vilket fängelse
skulle ha kunnat följa och
anträffas han på bar gärning eller
på flykt från brottsplatsen, far han
gripas av envar. Om en enskild
person har gripit den unge, skall
denne skyndsamt överlämnas till
närmaste polisman.
Polismyndigheten eller åklaga-
ren skall omedelbart besluta om
den unge skall friges eller hållas
kvar för förhör. Den unge får inte
tas i förvar.
6 Senaste lydelse 1994:1760.
7 Senaste lydelse 1994:1760.
Prop. 1996/97:175
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998.
Prop. 1996/97:175
Härigenom föreskrivs att 4 § i lagen (1976:511) om omhändertagande
av berusade personer m.m.8 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Om den omhändertagne inte
bereds vård på sjukhus eller annan
vårdinrättning och inte heller tas
om hand på annat sätt eller annars
kan friges, far han hållas kvar hos
polisen.
Föreslagen lydelse
4§
Om den omhändertagne inte
bereds vård på sjukhus eller annan
vårdinrättning och inte heller tas
om hand på annat sätt eller annars
kan friges, far han hållas kvar hos
polisen. Den omhändertagne får
därvid tas i förvar om det är
nödvändigt med hänsyn till
ordning eller säkerhet.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998.
8 Lagen omtryckt 1984:391.
10
Prop. 1996/97:175
Härigenom föreskrivs i fråga om polislagen (1984:387)
dels att nuvarande 22, 23 och 24 §§ skall betecknas 23, 29 respektive
30 §§,
dels att 9, 10,17 och den nya 29 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken före 11 § skall lyda ”Tillfälliga omhändertaganden,
avlägsnanden m.m.”
dels att rubrikerna närmast före nuvarande 22 och 23 §§ skall sättas
närmast före de nya 23 respektive 29 §§,
dels att det i lagen skall införas tio nya paragrafer, 10 a, 13 a- c, 22 och
24 - 28§§ samt närmast före 25 och 27 §§ nya rubriker av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
När en polisman får kännedom
om ett brott som hör under
allmänt åtal, skall han lämna
rapport om det till sin förman så
snart det kan ske.
En polisman får lämna rappor-
teftergift enligt föreskrifter som
regeringen meddelar.
Föreslagen lydelse
9§
När en polisman får kännedom
om ett brott som hör under
allmänt åtal, skall han lämna
rapport om det till sin förman så
snart det kan ske.
En polisman far lämna rapport-
eftergift om brottet med hänsyn
till omständigheterna i det sär-
skilda fallet är obetydligt och det
är uppenbart att annan påföljd än
böter inte skulle komma att dömas
ut om brottet lagfördes.
10 §
En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med
hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att
genomföra en tjänsteåtgärd, om
1. han möts med våld eller hot om våld
2. någon som skall häktas,
anhållas eller annars med laga
stöd berövas friheten försöker
2. någon som skall häktas,
anhållas eller annars med laga
stöd berövas friheten försöker
undkomma eller polismannen
eljest möts av motstånd när han
skall verkställa ett sådant frihets-
undkomma eller polismannen
annars möts av motstånd när han
skall verkställa ett sådant
berövande, frihetsberövande,
3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för
liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön,
4. polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett
visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid
11
Prop. 1996/97:175
kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan åtgärd, vid beslag eller
annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som
avses i rättegångsbalken,
5. polismannen annars med laga
stöd har att bereda sig tillträde till,
avspärra, tillstänga eller utrymma
byggnad, rum eller område,
biträda någon i myndighets-
utövning med en sådan eller
någon liknande åtgärd eller vid
exekutiv förrättning enligt vad
som är föreskrivet därom, eller
6. åtgärden i annat fall är
oundgängligen nödvändig för den
allmänna ordningens eller
säkerhetens upprätthållande och
det är uppenbart att den inte kan
genomföras utan våld. I fall som
avses i första stycket 4 och 5 far
våld mot person brukas endast om
polismannen eller den som han
biträder möts av motstånd.
Om rätt att i vissa fall bruka vå
brottsbalken.
5. polismannen med laga stöd
skall stoppa ett fordon eller annat
transportmedel,
6. polismannen annars med laga
stöd har att bereda sig tillträde till,
avspärra, tillstänga eller utrymma
byggnad, rum eller område,
biträda någon i myndighets-
utövning med en sådan eller
någon liknande åtgärd eller vid
exekutiv förrättning enligt vad
som är föreskrivet därom, eller
7. åtgärden i annat fall är
oundgängligen nödvändig för den
allmänna ordningens eller
säkerhetens upprätthållande och
det är uppenbart att den inte kan
genomföras utan våld. I fall som
avses i första stycket 4 och 6 far
våld mot person brukas endast om
polismannen eller den som han
biträder möts av motstånd.
finns i övrigt föreskrifter i 24 kap.
10a §
Vad som i 15 § första stycket
lagen (1976:371) om behand-
lingen av häktade och anhållna
m.fl. föreskrivs i fråga om rätten
att belägga någon med fängsel
skall gälla även då en polisman
omhändertar eller på annat sätt
inskränker någons rörelsefrihet.
13 a §
Om någon försöker tränga in på
ett område eller i ett utrymme till
vilket tillträde har förbjudits med
stöd av denna lag eller annan för-
fattning, får en polisman avvisa
eller avlägsna honom från områ-
det eller utrymmet, när det är
nödvändigt för att ordningen eller
säkerheten skall kunna upprätt-
hållas. Detsamma gäller den som
12
Prop. 1996/97:175
vägrar lämna ett sådant område
eller utrymme, eller som inte
följer en enligt denna lag
meddelad anvisning att följa en
viss väg.
13 b §
Har polismyndigheten med stöd
av 2 kap. 22 eller 23 § ordnings-
lagen (1993:1617) beslutat ställa
in eller upplösa en allmän
sammankomst eller en offentlig
tillställning, får en polisman
avvisa eller avlägsna deltagare
och åskådare, om det behövs för
att syftet med beslutet skall
uppnås.
13 c §
Om en folksamling, som inte är
en allmän sammankomst eller
offentlig tillställning enligt ord-
ningslagen (1993:1617), genom
sitt uppträdande stör den
allmänna ordningen eller utgör en
omedelbar fara för denna, får
deltagarna i folksamlingen
avvisas eller avlägsnas från det
område eller utrymme där de
befinner sig, om det är nödvändigt
för att ordningen skall kunna
upprätthållas.
En sådan åtgärd får vidtas utan
föregående beslut av polis-
myndigheten endast om det är så
brådskande att polismyndighetens
beslut inte kan avvaktas.
Vid omhändertagande enligt
denna lag skall tillses att åtgärden
inte orsakar den omhändertagne
större olägenhet än som är
oundviklig med hänsyn till
åtgärdens syfte eller väcker
onödig uppmärksamhet. Den som
17 §
Vid omhändertagande enligt
denna lag skall tillses att åtgärden
inte orsakar den omhändertagne
större olägenhet än som är
oundviklig med hänsyn till
åtgärdens syfte eller väcker
onödig uppmärksamhet. Den som
Prop. 1996/97:175
har omhändertagits far inte
underkastas annan inskränkning i
sin frihet än som påkallas av
ändamålet med åtgärden,
ordningen på förvaringsplatsen
eller allmän säkerhet.
har omhändertagits far inte
underkastas annan inskränkning i
sin frihet än som behövs med
hänsyn till ändamålet med
åtgärden, ordning eller säkerhet.
Den omhändertagne får tas i
förvar om det är nödvändigt med
hänsyn till ordning eller säkerhet.
Den som är under femton år får
dock inte tas i förvar.
22 §
En polisman får stoppa ett
fordon eller annat transportmedel
1. om det finns anledning att
anta att någon som färdas i
fordonet har gjort sig skyldig till
brott,
2. om det av någon annan
anledning behövs för att med laga
stöd ingripa mot någon som
färdas i fordonet, genom att
beröva honom friheten, på annat
sätt inskränka hans rörelsefrihet
eller underkasta honom kropps-
visitation eller kroppsbesiktning,
3. om det behövs för att med
laga stöd genomföra husrann-
sakan i fordonet eller
4. om det behövs för att reglera
trafiken eller för att kontrollera
fordon eller förare enligt vad som
är särskilt föreskrivet.
24 §
I samband med allvarliga
störningar av den allmänna
ordningen eller säkerheten får
polismyndigheten, om det är
nödvändigt för att ordningen eller
säkerheten skall kunna upprätt-
hållas, förbjuda tillträde till visst
område eller utrymme. Detsamma
gäller om det finns risk för sådana
störningar.
Under samma förutsättningar
som anges i första stycket får
14
Prop. 1996/97:175
polismyndigheten anvisa deltaga-
re i en folksamling att följa en viss
väg.
Om det är så brådskande att
polismyndighetens beslut inte kan
avvaktas, får en polisman, z
avvaktan på polismyndighetens
beslut, meddela sådana förbud
och anvisningar som avses i första
och andra stycket.
25 §
Ett transportföretag som
befordrar varor, passagerare
eller fordon till eller från Sverige
skall på begäran av en
polismyndighet skyndsamt lämna
de aktuella uppgifter om
ankommande och avgående
transporter, som företaget har
tillgång till. Transportföretaget
har endast skyldighet att lämna de
uppgifter om passagerare som
avser namn, resrutt, bagage och
medpassagerare samt sättet för
betalning och bokning.
Polismyndigheten får begära
uppgifter enligt första stycket
endast om uppgifterna kan antas
ha betydelse för den brottsbe-
kämpande verksamheten.
26 §
Transportföretag får lämna
uppgifter enligt 25 § på så sätt att
de görs läsbara för polis-
myndigheten genom terminal-
åtkomst.
Polismyndigheten får ta del av
uppgifter genom terminalåtkomst
endast i den omfattning och under
den tid som behövs för att
kontrollera aktuella transporter.
Polismyndigheten får inte ändra
eller på annat sätt bearbeta eller
15
Prop. 1996/97:175
lagra uppgifter som hålls
tillgängliga på detta sätt.
Uppgifter om enskilda personer
som lämnats på annat sätt än
genom terminalåtkomst, skall
omedelbart förstöras, om de visar
sig sakna betydelse för utredning
och lagföring av brott.
27 §
Protokoll skall föras över
ingripande som innebär att någon
avvisas, avlägsnas, omhändertas
eller grips. Protokoll skall också
föras över husrannsakan och
liknande åtgärder enligt denna
lag samt vid omhändertagande av
föremål.
Av protokollet skall det framgå
1. vem som har fattat beslutet
om ingripandet,
2. grunden för beslutet och
tidpunkten när det har fattats,
3. vem eller vilka som har
deltagit i ingripandet,
4. vem eller vilka som
ingripandet har riktat sig mot,
5. tiden för ingripandet samt
6. vad som i övrigt har
förekommit vid ingripandet.
Ansvarig för att protokoll
upprättas är, i fråga om uppgifter
som avses i andra stycket 1 och 2,
den som har fattat beslutet och i
fråga om uppgifter som avses i
andra stycket 3-6, den som är att
anse som förman vid ingripandet.
I rättegångsbalken finns
bestämmelser om protokoll över
beslag, husrannsakan samt
kroppsvisitation och kroppsbe-
siktning.
28 §
Protokoll skall föras över in-
gripanden som innebär använd-
ning av fängsel, skjutvapen,
16
Prop. 1996/97:175
tårgas samt tekniska hjälpmedel
för att stoppa fordon eller annat
transportmedel. Ett sådant
protokoll skall innehålla uppgift
om skälen för åtgärden. Ansvarig
för att protokoll upprättas är den
som har fattat beslutet.
23 § 29 §*>
Vad som föreskrivs i 10 § första stycket 1. 2 och 4 gäller även sådan
vaktpost eller annan som vid försvarsmakten tjänstgör för bevakning
eller för att upprätthålla ordning och föreskrifterna i 10 § första stycket
1 - 4 även tjänsteman vid kustbevakningen som enligt särskilda
bestämmelser medverkar vid polisiär övervakning. Bestämmelsen i 10 §
första stycket 2 gäller dessutom den som annars med laga stöd skall
verkställa ett frihetsberövande och bestämmelsen i samma paragraf
första stycket 4 den som i myndighetsutövning har befogenhet att
verkställa någon sådan åtgärd som där anges. Vid ingripande med stöd
av 10 § första stycket 4 tillämpas också andra stycket samma paragraf.
När den som avses i första stycket med laga stöd berövar någon
friheten eller avlägsnar någon, tillämpas också i 19 § 1.
Bestämmelserna i 13 § gäller Bestämmelserna i 10 a och 13
också en ordningsvakt, om inte §§ gäller också en ordningsvakt,
annat framgår av hans för- om inte annat framgår av hans för-
ordnande. Har en ordningsvakt ordnande. Har en ordningsvakt
omhändertagit någon, gäller dock omhändertagit någon, gäller dock
att den omhändertagne skyndsamt att den omhändertagne skyndsamt
skall överlämnas till närmaste skall överlämnas till närmaste
polisman. I fråga om befogenhet för polisman. I fråga om befogenhet för
en tjänsteman vid kustbevakningen en tjänsteman vid kustbevakningen
att tillämpa 13 § finns särskilda att tillämpa 13 § finns särskilda
bestämmelser. bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998.
5 Senaste lydelse av förutvarande 23 § 1988:446.
2 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 175
17
Prop. 1996/97:175
I september 1991 tillkallades en särskild utredare med uppdrag att göra
en utvärdering av den rättsliga regleringen av polisens befogenheter.
Utredningen antog namnet Polisrättsutredningen. I mars 1993 gav
regeringen genom tilläggsdirektiv utredningen i uppdrag att även se över
rättegångsbalkens bestämmelser om beslag, husrannsakan, kroppsvisi-
tation och kroppsbesiktning.
I juni 1993 överlämnade utredningen sitt delbetänkande Polisens
rättsliga befogenheter (SOU 1993:60). I betänkandet föreslås vissa
ändringar i den rättsliga regleringen av polisens befogenheter. Vidare
föreslås ändringar beträffande avgränsningen och placeringen av
föreskrifter om polisens befogenheter samt dokumentationen av
polisingripanden. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1.
Utredningens lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remiss-
behandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En
remissammanställning finns tillgänglig i ärendet (dnr Ju 93/2596).
Regeringen tar nu ställning till utredningens förslag. I samband med
det behandlas två beslut som Justitiombudsmannen (JO) den 11 oktober
1995 respektive den 17 maj 1996 överlämnat till Justitiedepartementet. I
besluten har JO, efter anmälan, prövat frågor om polisens rättsliga
befogenhet att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar (Ju 95/3867
och Ju 96/1883). Vidare behandlas en skrivelse från Polismyndigheten i
Stockholm från den 4 mars 1994 med begäran om ändring av 4 kap. 9 §
ordningslagen i syfte att möjliggöra för polisman att självständigt avvisa
eller avlägsna en person från ett trafikföretags område eller färdmedel (Ju
94/860) och en skrivelse från Rikspolisstyrelsen från den 21 december
1995 innehållande vissa synpunkter på polisens befogenhet att använda
handfängsel, framförallt vid enmanstjänstgöring (Ju 95/4944).
Slutligen har Rikspolissttyrelsen den 30 januari 1996 till
Justitiedepartementet kommit in med en skrivelse angående polisens
möjligheter att få tillgång till transportföretags bokningsregister (Ju
96/359). Enligt Rikspolisstyrelsen bör polisen, på samma sätt som tullen,
ges tillgång till sådana uppgifter. Synpunkter på ett sådant förslag har
under hand inhämtats från Justitiekanslem, Rikspolisstyrelsen,
Datainspektionen, Generaltullstyrelsen, Riksåklagaren, Luftfartsverket,
Statens Järnvägar, Sveriges Industriförbund, Sveriges redareförening och
Sveriges Transportindustriförbund. Synpunkterna finns tillgängliga i
ärendet (Ju 93/2596).
I maj 1995 överlämnade Polisrättsutredningen sitt slutbetänkande
Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen (SOU 1995:47).
Förslagen i slutbetänkandet har remissbehandlats och är för närvarande
föremål för beredning inom Justitiedepartementet.
18
Prop. 1996/97:175
Lagrådet
Regeringen beslutade den 30 april 1997 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4. Härefter har vissa redaktionella
och språkliga ändringar gjorts.
Lagrådet har haft vissa synpunkter med anledning av bestämmelsen
om förvarstagande i 17 § polislagen. I övrigt har Lagrådet lämnat
förslagen utan erinran. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter
i avsnitt 6.3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
De grundläggande bestämmelserna om polisens uppgifter och
befogenheteter och organisation finns i polislagen (1984:387). De
författningsmässiga ramar som rör polisens verksamhet är tämligen vida
och rymmer vitt skilda uppgifter. En utgångspunkt för regleringen är 1 §
polislagen enligt vilken polisens arbete är ett led i samhällets verksamhet
för att främja rättvisa och trygghet. I bestämmelsen anges vidare att
huvudändamålet med polisverksamheten är att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet och att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och
annan hjälp.
Med utgångspunkt i de ändamål som beskrivs i 1 § görs i 2 § en
uppräkning av polisens huvudsakliga uppgifter. Till dessa hör att
förebygga brott, att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, att
bedriva spaning och utredning i fråga om brott, att lämna allmänheten
skydd, upplysningar och annan hjälp samt att fullgöra den verksamhet
som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser.
För att kunna fullgöra sina uppgifter måste polisen vara utrustad med
vissa maktbefogenheter, dvs. befogenheter att på olika sätt ingripa mot
enskilda. Det kan gälla rätt att meddela tillsägelser eller anmaningar, att
stoppa fordon eller spärra av brottsplatser. I sista hand kan det vara fråga
om att ingripa med fysiskt tvång.
Polisens befogenheter i den brottsutredande verksamheten är närmare
reglerad i 23-28 kap. rättegångsbalken. För den övriga polisverksamheten
finns bestämmelser bl.a. i polislagen.
I 8 § polislagen anges vissa allmänna principer för polisingripanden.
En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under
iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på
ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga
19
Prop. 1996/97:175
omständigheter. Måste tvång tillgripas skall det ske endast i den form
och i den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall
uppnås. Bestämmelsen ger uttryck för de s.k. behovs- och
proportionalitetsprincipema som skall beaktas vid varje polisingripande.
Bestämmelsen är dessutom avsedd att utgöra ett allmänt bemyndigande
för polisen att vidta de åtgärder som är försvarliga för att fullgöra dess
uppgifter, så länge det inte är frågan om att begränsa en
grundlagsskyddad rättighet eller vidta åtgärder som står i strid mot någon
specialreglering (prop. 1983/84:111 s. 78).
I 10 § finns bestämmelser om i vilka situationer och på vilka villkor
polisen har befogenhet att använda våld. En grundläggande förutsättning
är att våldsanvändningen syftar till att genomföra en tjänsteåtgärd. Det
krävs också att andra medel än våld är otillräckliga för att genomföra
åtgärden. Det måste dessutom framstå som rimligt att åtgärden utförs
med tvång. Behovs- och proportionalitetsprincipema har alltså kommit
till särskilt uttryck i bestämmelsen om våldsanvändning. I vissa
situationer då polisen måste tillgripa våld kan det bli nödvändigt att
använda olika hjälpmedel. Bestämmelser om sådana finns bl.a. i
kungörelsen (1967:419) med bestämmelser om användning av spikmatta
i polistjänsten och kungörelsen (1969:84) om användande av skjutvapen i
polistjänsten. Gemensamt för dessa är att de betraktas som
verkställighetsföreskrifter till 10 § polislagen. Användning av särskilda
hjälpmedel får således inte tillåtas i vidare utsträckning än vad som
medges av den grundläggande bestämmelsen i polislagen (prop.
1983/84:111 s. 83). Dessutom har en polisman, liksom varje annan
medborgare, i vissa situationer rätt att utöva våld enligt bestämmelserna
om nöd m.m. i 24 kap. brottsbalken.
Det är väsentligt att olika former av ingripanden som riktar sig mot eller
på annat sätt kan medföra negativa verkningar för enskilda så långt som
möjligt grundar sig på uttryckligt och tillräckligt preciserat lagstöd. Detta
är särskilt betydelsefullt när det är fråga om ingripanden som inskränker
de i regeringsformen skyddade grundläggande fri- och rättigheterna. Det
är självfallet också angeläget att polislagstiftningen uppfyller de
förpliktelser som följer av internationella överenskommelser som
Sverige har tillträtt. Den konvention som främst är av intresse i detta
sammanhang är den europeiska konventionen den 4 november 1950
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna (Europakonventionen), som sedan den 1 januari 1995 gäller
som lag här i landet (SFS 1994:1219). Andra konventioner av intresse i
sammanhanget är den internationella konventionen den 18 december
1966 om medborgliga och politiska rättigheter (FN-konventionen) och
den av Förenta Nationerna den 20 november 1989 antagna konventionen
om barnets rättigheter (barnkonventionen). En utförlig redogörelse för
konventionerna finns i betänkandet (kapitel 3). Som utredningen kommit
fram till torde den svenska lagstiftningen i allt väsentligt stå i god
20
Prop. 1996/97:175
överensstämmelse med konventionerna. I vissa avseenden anser dock
utredningen att några förändringar av lagstiftningen är påkallade.
Utredningens förslag behandlas i det följande.
I samband med större evenemang av olika slag ställs polisen ofta inför
särskilt svårbemästrade situationer. Detta gäller framför allt i sådana fall
där folksamlingar uppträder på ett sätt som utgör ett allvarligt hot inte
bara mot personer utan också mot grundläggande demokratiska värden.
Flera händelser de senaste åren har visat att polisens möjligheter att
ingripa i förebyggande syfte vid störningar av den allmänna ordningen
eller säkerheten borde förbättras. Det är enligt regeringens bedömning
angeläget att polisens befogenheter i nu aktuella situationer så långt som
möjligt kommer till uttryck i klara och lättillämpade regler. I avsnitt 5 tar
regeringen upp frågor om polisens rätt att ingripa vid större evenemang.
Utredningen har funnit att det hos polisen råder osäkerhet om vilka
förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en person skall få tas i
förvar, dvs. placeras i arrest eller annat låst utrymme. Detta är
naturligtvis otillfredsställande ur legalitetssynpunkt. Det kan också
ifrågasättas om lagstiftningen är tillräckligt tydlig för att uppfylla
Europakonventionens krav. I avsnitt 6 behandlar regeringen polisens rätt
att ta i förvar den som omhändertagits enligt polislagen och vissa andra
författningar. För att den som har gripits skall kunna friges så snart
skälen för frihetsberövandet inre längre föreligger föreslår utredningen
att polisen under vissa förutsättningar skall få häva ett beslut om
gripande. I avsnitt 7 tar regeringen upp bl.a. denna fråga.
Polisens rätt att stoppa fordon är inte lagreglerad. Polisen anses ändå
ha befogenhet att med våld stoppa ett fordon i vissa fall. Befogenheten
anses följa av den rätt polisen har att ingripa på annat sätt mot någon som
färdas i fordonet. Utredningen har ifrågasatt om inte en lagreglering av
konstitutionella skäl är nödvändig. Utredningen har föreslagit att en
bestämmelse om polisens rätt att stoppa fordon för vissa särskilda
ändamål införs i polislagen. Denna fråga behandlas i avsnitt 8.
Utredningen har vidare föreslagit en uttrycklig lagreglering av rätten
att använda fängsel. Enligt regeringens bedömning är det ur
legalitetssynpunkt viktigt att det inte råder någon osäkerhet om när en så
ingripande åtgärd som användning av fängsel får tillgripas. Användning
av fängsel tas upp i avsnitt 9.
Ur rättsäkerhetssynpunkt är det nödvändigt att polisens ingripande
dokumenteras på ett tillfredställande sätt. Regeringen behandlar
utredningens förslag om dokumentation av polisingripanden i avsnitt 10.
I avsnitt 11 tar regeringen upp en fråga som aktualiserats av
Rikspolisstyrelsen, nämligen polisens rätt att i vissa fall få del av
passagerarlistor från transportföretag.
Slutligen redovisar regeringen i avsnitt 12 sitt ställningstagande till
vissa övriga frågor som Polisrättsutredningen behandlat men där
regeringen inte lämnar några förslag till ändringar.
21
Prop. 1996/97:175
När stora folksamlingar bildas t.ex. i samband med demonstrationer
eller konserter ställs polisen ofta inför särskilt svårbemästrade
situationer. Särskilda bestämmelser om bl.a upplösning av
sammankomster i sådana situationer finns i ordningslagen (1993:1617).
Polisen kan också ingripa genom att gripa enskilda deltagare i
ordningsstörande folksamlingar om de misstänks för brottslighet
exempelvis misshandel, olaga hot, grov skadegörelse eller tillgreppsbrott.
Slutligen kan polisen ingripa mot enskilda ordningsstörare enligt
bestämmelsen i 13 § polislagen (1984:387).
Ordningslagen skiljer på allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar.
Med allmän sammankomst avses
1. sammankomster som utgör demonstrationer eller som annars
hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän
eller enskild angelägenhet,
2. föreläsningar och föredrag som hålls för undervisning eller för att
meddela allmän eller medborgerlig bildning,
3. sammankomster som hålls för religionsutövning,
4. teaterföreställningar, biografföreställningar, konserter och andra
sammankomster för att framföra konstnärligt verk,
5. andra sammankomster vid vilka mötesfriheten utövas samt
6. cirkusföreställningar
För att en sammankomst skall anses som allmän krävs att den anordnas
för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den eller att
sammankomsten med hänsyn till de villkor som gäller för tillträde till
den bör anses jämställd med en sådan sammankomst.
Med offentlig tillställning avses
1. tävlingar och uppvisningar i sport och idrott,
2. danstillställningar,
3. tivolinöjen och festtåg,
4. marknader och mässor samt
5. andra tillställningar som inte är att anse som allmänna
sammankomster eller cirkusföreställningar.
För att en tillställning skall anses som offentlig krävs att den anordnas
för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den.
I 2 kap. 22-24 §§ ordningslagen finns bestämmelser om polisens rätt
att inställa och upplösa allmänna sammankomster eller offentliga
tillställningar. En allmän sammankomst får upplösas bl.a. om det
förekommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en
22
Prop. 1996/97:175
direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om
sammankomsten medför avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig
störning av trafiken. En offentlig tillställning får upplösas när
tillställningen medför oordning, även om den inte är av svårare karaktär,
eller fara för de närvarande, även om faran inte är avsevärd. En offentlig
tillställning får även upplösas om den medför en allvarlig störning av
trafiken. En offentlig tillställning får dessutom upplösas om det
förekommer något som strider mot lag. En gemensam förutsättning för
att en allmän sammankomst eller offentlig tillställning skall få upplösas
är att mindre ingripande åtgärder har visat sig otillräckliga.
I 24 kap. 7 § rättegångsbalken finns bestämmelser om en polismans
befogenhet att utan anhållningsbeslut gripa den som är misstänkt för
brott. Ett gripande förutsätter att det finns skäl att anhålla någon.
Förutsättningarna för att anhålla någon som misstänkt för brott är bl.a.
antingen att det föreligger skäl att häkta honom eller, om det inte finns
häktningsskäl, att det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan
på ytterligare utredning.
Häktningsreglema innebär bl.a. att det normalt inte går att gripa någon
om maximistraffet för det brott han är misstänkt för understiger ett år. En
misstänkt får normalt inte heller gripas om det kan antas att han endast
kommer att dömas till böter. Det innebär t.ex. att den som är misstänkt
för ohörsamhet mot ordningsmakten (16 kap. 3 § brottsbalken) inte kan
gripas. Däremot kan enskilda deltagare i ordningsstörande folksamlingar
gripas om de är misstänkta för andra brott exempelvis misshandel, olaga
hot, grov skadegörelse, tillgreppsbrott eller hets mot folkgrupp eller
medverkan till sådana brott. Vid ingripande mot enskilda deltagare i en
folksamling kan det också finnas situationer där bestämmelserna om
upplopp i 16 kap. 1 och 2 §§ blir tillämpliga. En närmare redogörelse för
dessa bestämmelser finns i betänkandet (s. 185 f.f.).
En av polisens uppgifter är att upprätthålla den allmänna ordningen. För
att kunna fullgöra denna uppgift har polisen fått vissa befogenheter att
ingripa mot den som stör den allmänna ordningen utöver vad som gäller
enligt rättegångsbalken. I 13 § polislagen regleras polisens möjligheter
att ingripa genom att avvisa, avlägsna eller omhänderta den som gör sig
skyldig till ordningsstöming eller beter sig på ett sådant sätt att det
föreligger fara för att han skall begå brott.
Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller
utgör en omedelbar fara för denna får en polisman, när det är nödvändigt
för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna
vederbörande från ett visst område eller utrymme. Detsamma gäller om
en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna
avvärjas. Om ett avvisande eller avlägsnande är otillräckligt för att det
23
Prop. 1996/97:175
avsedda resultatet skall uppnås får den berörda personen tillfälligt
omhändertas.
Ett avvisande kan innebära att en person hindras från att komma in i ett
område eller en byggnad. Ett avlägsnande kan innebära att en person
flyttas från en lokal eller en plats. Det kan också innebära att den som
skall föras bort från en plats förflyttas en kortare sträcka, antingen till
fots eller i ett polisfordon. Om det är frågan om annat än en kortare
sträcka och åtgärden innefattar ett påtvingat kroppsligt ingrepp som inte
är helt kortvarigt torde åtgärden vara att betrakta som ett
omhändertagande.
För att polisen skall kunna ingripa med stöd av 13 § polislagen krävs
det att förutsättningarna för ingripandet prövas för varje enskilt fall (jfr
prop. 1990/91:129 s. 23). En person får således inte avvisas, avlägsnas
eller omhändertas enbart för att han deltar i en ordningsstörande
folksamling.
Den som har omhändertagits enligt 13 § skall förhöras så snart som
möjligt och därefter friges snarast möjligt. Den som är under arton år får
dock hållas kvar för att genom polisens försorg överlämnas till sina
föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller
någon annan lämplig vuxen person. Ingen får hållas kvar längre än sex
timmar.
I utredningens betänkande behandlas ingående frågan om ett
omhändertagande enligt 13 § polislagen är att betrakta som sådana
frihetsberövanden som är oförenliga med Europakonventionen.
Utredningen anser att övervägande skäl talar för att så är fallet.
Utredningen föreslår därför att bestämmelsen om tillfälligt
omhändertagande i syfte att upprätthålla ordningen eller avvärja
straffbelagd handling tas bort. Regeringen behandlar denna fråga i avsnitt
6.3 nedan. Av skäl som där anges delar inte regeringen utredningens
uppfattning att så kortvariga omhändertaganden som det här är frågan om
skulle strida mot Europakonventionen. Regeringens förslag i det följande
skall ses mot denna bakgrund.
Regeringens förslag: En bestämmelse som klargör vilka åtgärder
polisen har rätt att vidta sedan beslut fattats om att upplösa en allmän
sammankomst eller offentlig tillställning införs i polislagen.
Utredningens förslag: Överenstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Överåklagaren vid regionåklagaren i Västerås
välkomnar i och för sig förslaget men anser att att bestämmelsen givits
en allt för vidsträckt och opreciserad lydelse vad gäller personer som får
avlägsnas och det område varifrån avlägsnandet far ske.
24
Prop. 1996/97:175
Skälen for regeringens forslag: Av bestämmelserna om polisens
befogenheter att upplösa en allmän sammankomst eller offentlig
tillställning i 2 kap. 22-24 §§ ordningslagen framgår inte vilka polisiära
befogenheter som följer av ett beslut om upplösande. Utredningen har
därför föreslagit att det införs en särskild bestämmelse som innebär att
polismyndigheten, om det behövs för att verkställa ett sådant beslut, far
avlägsna deltagare, åskådare och andra som inte lämnar platsen.
Möjligheten för polisen att upplösa en allmän sammankomst eller
offentlig tillställning får anses innefatta en rätt för polisen att vidta
nödvändiga åtgärder för att verkställa ett sådant beslut. Regeringen delar
dock utredningens bedömning att denna rätt uttryckligen bör framgå av
polislagen. Eftersom ett avlägsnande är en mer ingripande åtgärd än ett
avvisande följer det av proportionalitetsprincipen i 8 § polislagen att
utredningens förslag även bör innebära en rätt att avvisa deltagare m.fl.
Regeringen anser dock att detta, i likhet med vad som gäller enligt 13 §,
uttryckligen bör framgå av lagtexten.
Utredningen har föreslagit att deltagare, åskådare och annan skall få
avlägsnas. Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Västerås har
ansett att bestämmelsen givits en allt för vidsträckt och opreciserad
lydelse bl.a. vad gäller personer som får avlägsnas. Regeringen kan
instämma i detta. Med ”annan” kan i princip avses vem som helst. Det är
viktigt att bestämmelser om ingripanden mot enskilda personer är
tillräckligt tydliga och preciserade. Med hänsyn härtill och till att
bestämmelsen även om den inskränks till att avse enbart deltagare och
åskådare bör bli tillräckligt effektiv för att polisen skall kunna verkställa
ett upplösningsbeslut anser regeringen att enbart deltagare och åskådare
bör omfattas av den föreslagna bestämmelsen.
Regeringens förslag: En ny bestämmelse införs i polislagen som ger
polisen rätt att avvisa eller avlägsna den som deltar i en folksamling,
som inte är en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, om
folksamlingen stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar
fara för denna.
Utredningens förslag: Överenstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar
förslaget utan erinran. Åke Svensson m.fl., Polishögskolan anser att
bestämmelsen om avlägsnande även bör innefatta en befogenhet för
polisen att avlägsna en folksamling som försöker tränga sig in på ett
område eller i ett utrymme till vilket tillträde har förbjudits med stöd av
polislagen eller annan författning och att detsamma skall gälla en
folksamling som vägrar att lämna ett sådant område. Överåklagaren vid
Regionåklagarmyndigheten i Västerås och Överåklagaren vid
Regionåklagarmyndigheten i Jönköping anser att möjligheten att en
25
Prop. 1996/97:175
kortare tid hålla kvar deltagare i en folksamling bör lagregleras.
Rikspolisstyrelsen och Åke Svensson m.fl., Polishögskolan anser att
befogenheten att fatta beslut om avlägsnande som huvudregel bör
tillkomma polisman. Riksdagens ombudsmän (JO) anser att ett tillägg
skall göras i den föreslagna bestämmelsen om att åtgärden omedelbart
skall anmälas till polismyndigheten om den har vidtagits utan föregående
beslut av denna.
Bakgrund: I proposition 1990/91:129 behandlades en skrivelse från
Rikspolisstyrelsen som gällde bl.a. möjligheten för polisen att ingripa
mot ordningsstörande folksamlingar. Skrivelsen föranleddes närmast av
att Sverige år 1992 skulle stå som värd för Europamästerskapen i fotboll.
I avsikt att göra det möjligt för polisen att gripa den som är misstänkt för
ohörsamhet mot ordningsmakten, föreslog Rikspolisstyrelsen att
straffmaximun för sådant brott skulle höjas till fängelse i högst två år.
Rikspolisstyrelsen framhöll vidare att 13 § polislagen borde kompletteras
med en bestämmelse som under vissa förutsättningar även skulle göra det
möjligt att tillfälligt omhänderta den som deltagit i en ordningsstörande
folksamling utan att för egen del ha bidragit till att störa ordningen.
Departementschefen uttalade att gällande bestämmelser gav tillräckligt
stort utrymme för polisen att ingripa vid ordningsstömingar och att några
författningsändringar därför inte var påkallade i det sammanhanget (a.
prop. s. 25). Hon betonade dock att bedömningen inskränkte sig till i vad
mån några omedelbara ändringar var påkallade.
Under senare tid har behovet av vidgade möjligheter för polisen att
ingripa mot ordningsstörande folksamlingar fått förnyad uppmärksamhet,
bl.a. genom ett antal avgöranden från JO. I ett av dessa avgöranden, ett
beslut den 10 oktober 1995, behandlade JO en anmälan mot
Polismyndigheten i Stockholms län för ett ingripande mot en
folksamling. I ärendet var klarlagt att polisen ingripit mot en
ordningsstörande folksamling, dels genom att spärra av olika för
allmänheten tillgängliga områden, dels genom att transportera bort
ordningsstörama i bussar. JO ifrågasatte om det fanns någon rättslig
grund för de avspärrningar som polisen gjort, men ansåg sig ändå inte
kunna hävda att åtgärden var rättsstridig. Däremot ansåg JO att polisen
saknat rättslig grund för att transportera bort ordningsstörama på det sätt
som skedde. JO hänvisade till Polisrättsutredningens arbete och ansåg att
det var mycket angeläget att polisens möjlighet att ingripa mot
ordningsstörande folksamlingar blev föremål för en översyn.
Skälen för regeringens förslag: I samband med större evenemang och
andra speciella händelser ställs polisen ofta inför särskilt krävande
uppgifter. Dessa medför ibland att arbetet måste utföras på delvis annat
sätt än vid vanliga ordningsstömingar.
Som utredningen närmare redogjort för är avlägsnande enligt 13 §
polislagen en vanlig åtgärd för att komma till rätta med
ordningsstömingar i stora folksamlingar (bet. s. 195ff). För att ett
ingripande enligt den bestämmelsen skall kunna företas måste dock
förutsättningarna för ingripandet prövas för varje enskild person. Det
säger sig självt att det i många fall, särskilt i situationer av akut oordning,
måste vara svårt för polisen att göra en sådan prövning. Svårigheterna
26
Prop. 1996/97:175
torde i allmänhet öka ju fler människor som samlats och ju mer dessa stör
ordningen. Utredningen konstaterar att möjligheten att avlägsna enskilda
ordningsstörare med stöd av 13 § polislagen har visat sig vara ett
otillräckligt medel för att få bukt med ordningsstömingar av nu aktuella
slag. Flera avgöranden från JO talar i samma riktning. Regeringen
instämmer därför i utredningens förslag att polisen bör ges befogenhet att
avlägsna deltagare i en ordningsstörande folksamling oavsett om var och
en av deltagarna kan sägas ha bidragit till ordningsstömingen eller inte.
Utredningen har endast föreslagit att befogenheten skall gälla rätten att
avlägsna deltagare. Eftersom ett avlägsnande är en mer ingripande åtgärd
än ett avvisande följer det av proportionalitetsprincipen att utredningens
förslag även bör innebära en rätt att avvisa deltagare. Regeringen anser
dock att detta, i likhet med vad som gäller enligt 13 §, uttryckligen bör
framgå av lagtexten. Den föreslagna bestämmelsen innebär att polisen
kan inskränka prövningen till frågan om folksamlingen som sådan kan
anses ha stört den allmänna ordningen och om den mot vilken
ingripandet riktar sig kan betraktas som deltagare i folksamlingen.
Åtgärden bör naturligtvis inte fa vidtas annat än om det är nödvändigt för
att ordningen skall kunna upprätthållas.
Några remissinstanser, bl.a. Rikspolisstyrelsen har framhållit att det
kan bli problem med att avgöra vad som avses med uttrycket "deltagare i
folksamling". Denna svårighet skall enligt regeringen inte överdrivas.
Såsom utredningen påpekat (bet. s. 203) förekommer motsvarande
uttryck i 16 kap. 3 § brottsbalken. Den praxis som vuxit fram i anslutning
till detta lagrum bör därför kunna vara vägledande vid tillämpningen av
den nya bestämmelsen.
Lika med utredningen och majoriteten av remissinstanserna anser
regeringen att befogenheten att fatta beslut om avlägsnande i första hand
bör tillkomma polismyndighet. Vid fara i dröjsmål bör dock sådant beslut
också kunna fattas av en enskild polisman.
Som utredningen konstaterat torde särskilda regler om tillfälligt
kvarhållande av deltagare i en folksamling inte behövas. En sådan
befogenhet måste nämligen kunna inrymmas redan i ett meddelat beslut
om avlägsnande (jfr prop. 1990/91:129 s. 24). Liksom hittills bör
tillfälliga omhändertaganden däremot endast fa komma i fråga efter
prövning i varje enskilt fall.
Som tidigare framgått finns det särskilda bestämmelser om polisens
rätt att inställa och upplösa allmänna sammankomster eller offentliga
tillställningar i 2 kap. 22-24 §§ ordningslagen. I föregående avsnitt har
regeringen föreslagit en klargörande reglering av polisens befogenheter
att ingripa efter det att ett beslut om upplösning meddelats. Regeringen
delar utredningens bedömning att bestämmelserna i ordningslagen även
fortsättningsvis bör reglera möjligheten för polisen att ingripa för där
avsedda fall. De nya bestämmelsen bör därför endast gälla sådana
folksamlingar som inte omfattas av bestämmelserna i ordningslagen.
27
Prop. 1996/97:175
Regeringens förslag: En ny bestämmelse infors i polislagen som ger
polisen rätt att i samband med allvarliga störningar av den allmänna
ordningen eller säkerheten spärra av eller på annat sätt förbjuda
tillträde till ett visst område eller utrymme. Sådana tillträdesförbud
skall även fa beslutas vid risk för sådana störningar. Som allmän
förutsättning skall gälla att åtgärden behövs för att upprätthålla
ordningen eller säkerheten. Polisen far också rätt att avvisa eller
avlägsna den som överträder ett tillträdesförbud.
Utredningens förslag : Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Riksdagens ombudsmän (JO) har vissa
synpunkter på utformningen av lagtexten och anser att "återställa
säkerheten" bör ersättas med "om det är nödvändigt". JO anser vidare att
det uttryckligen bör slås fast i lagtexten att den polisman som vid fara i
dröjsmål självständigt har fattat ett beslut om avspärrning skall anmäla
detta till polismyndigheten som omedelbart skall pröva om åtgärden skall
bestå. Justitiekanslern (JK) anmärker att det vid beslut om avspärrning
kan uppstå motstående intressen, såsom enskilds besittningsrätt till
egendom. JK anser att det därför bör övervägas att införa en särskild
besvärsbestämmelse som ger möjlighet till prövning i domstol.
Skälen för regeringens förslag: Att spärra av olika områden och
utrymmen är en vanlig och effektiv åtgärd från polisens sida för att
förebygga ordningsstömingar och brott. Det kan exempelvis vara fråga
om att polisen spärrar av gator eller öppna platser i samband med
demonstrationer som kan förväntas leda till angrepp från deltagarna i en
motdemonstration. Polisen behöver ha befogenhet att kunna företa
sådana ingripanden för att kunna fullgöra sin skyldighet att upprätthålla
allmän ordning och säkerhet.
En avspänning torde i rättslig mening få betraktas som ett tecken på att
polisen har förbjudit tillträde till det avspärrade området. I dag saknas
uttryckligt lagstöd för en sådan åtgärd. Att avspänningar förutsätts kunna
förekomma redan enligt gällande rätt framgår dock av bestämmelsen om
ohörsamhet mot ordningsmakten i 16 kap. 3 § brottsbalken, som under
vissa förutsättningar stadgar ansvar för den som intränger på ett område
som har blivit avspänat för ordningens upprätthållande.
JO har vid flera tillfällen påtalat att det för närvarande saknas rättsligt
stöd för sådana tillträdesförbud och påtalat behovet av en uttrycklig
reglering på området (se t.ex. de till Justitiedepartementet överlämnade
besluten dnr Ju 95/3867 och 96/1883).
Det är uppenbart att ett sakligt behov av en sådan möjlighet föreligger.
Med hänvisning till det sagda bör en särskild bestämmelse införas som
ger polisen befogenhet att i förebyggande syfte förbjuda tillträde till ett
visst område eller utrymme.
Den föreslagna bestämmelsen sammanfaller i viss utsträckning med
28
Prop. 1996/97:175
22 § polislagen. Den paragrafen ger polisen befogenhet att förbjuda
tillträde till hus, rum eller annat ställe om det på grund av några särskilda
omständigheter anses föreligga risk för ett allvarligt brott. Syftet med den
nu föreslagna bestämmelsen är att den skall kunna tillämpas i mera
allmänt förebyggande syfte. Det krävs dock en konkret risk för störningar
av den allmänna ordningen eller säkerheten för att bestämmelsen skall
kunna tillämpas.
En avspärrning kan undantagsvis, som JK antytt, innebära en
begränsning inte bara i medborgarnas rörelsefrihet utan också ett intrång
i den enskildes äganderätt. Detta gäller för övrigt även beträffande
bestämmelserna om husrannsakan och liknande åtgärder i 20 - 22 §§
polislagen. Inom Justitiedepartementet har nyligen upprättats en
promemoria Fortsatt översyn av förvaltningsprocessen En ny princip för
prövning i förvaltningsdomstol m.m. (Ds 1997:29). I promemorian
föreslås att det skall införas en ny bestämmelse i förvaltningslagen som
innehåller en allmän princip om domstolsprövning av förvaltningsbeslut.
Promemorian remissbehandlas för närvarande. Det finns därför inte
anledning att i detta sammanhang överväga att införa några nya
överklagandebestämmelser.
Beslutet om tillträdesförbud bör fattas av polismyndigheten. Vid fara i
dröjsmål bör dock en polisman, i avvaktan på polismyndighetens beslut,
kunna meddela ett sådant förbud. JO anser att det av lagen bör framgå
att en polisman skyndsamt skall anmäla ett beslut om tillträdesförbud till
polismyndigheten. Regeringen anser inte att en sådan föreskrift är av
sådan art att den kräver lagform.
För att ett tillträdesförbud skall kunna upprätthållas måste det förenas
med en befogenhet för polisen att avlägsna den som överträder förbudet.
Polisen bör därför ges en särskild befogenhet att avlägsna var och en som
överträder ett tillträdesförbud genom att försöka intränga på avspärrat
område eller genom att vägra lämna en plats som har spärrats av. Som
utredningen föreslagit bör en sådan bestämmelse formuleras så att den
innefattar även den som överträder ett tillträdesförbud som meddelats
med stöd av någon annan författning.
Regeringens förslag: En ny bestämmelse införs i polislagen som ger
polisen rätt att anvisa en viss väg i samband med allvarliga störningar
av den allmänna ordningen eller säkerheten. Detsamma skall gälla om
det finns risk för sådana störningar. Som allmän förutsättning skall
gälla att åtgärden behövs för att upprätthålla ordningen eller
säkerheten.
Utredningen anser inte att det behövs någon särskild bestämmelse
som ger polisen befogenheter att anvisa väg i syfte att förebygga
ordningsstömingar.
29
Prop. 1996/97:175
Remissinstanserna: Utredningens överväganden delas eller lämnas
utan erinran av majoriteten av remissinstanserna. Några remissinstanser,
däribland Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Polismyndigheten i
Lycksele sam/ Åke Svensson m.fl., Polishögskolan, anser dock att en
särskild bestämmelse som ger polisen rätt att anvisa viss väg i syfte att
förebygga ordningsstömingar bör införas.
Skälen för regeringens förslag: Som utredningen närmare redogjort
for (bet. s. 195 ff.) förekommer det att polisen ibland befaller deltagare i
en folksamling att följa en anvisad väg från en viss plats. Ett sådant
anvisande av väg kan ibland vara ett lämpligt alternativ till
skingringsbefallningar (jfr prop. 1990/91:129 s. 25). Befallningar att följa
en viss anvisad väg synes förekomma både i syfte att hindra förestående
ordningsstömingar och som en förebyggande åtgärd innan någon konkret
fara för ordningsstömingar över huvud taget har uppstått. Ofta följer
polisen med längs den anvisade vägen för att försäkra sig om att
befallningen åtlyds. Som framgår av några beslut från JO som
utredningen redogör för kan det exempelvis vara fråga om att följa
fotbollspublik till en tunnelbanestation efter matchens slut eller att i bil
eskortera bussar med supportrar ut genom staden.
Att med tvång förmå någon att följa en viss väg innebär otvivelaktigt
en sådan inskränkning i rörelsefriheten som kräver stöd i lag. För att
kunna ta ställning till om det finns behov av att införa en sådan
bestämmelse bör först prövas om inte de befogenheter som polisen redan
i dag har ger nödvändigt stöd.
Att förmå någon att följa viss väg från en plats är som utredningen
anger ett ingripande som många gånger torde rymmas inom ramen för ett
avlägsnande, såväl enligt de regler som för närvarande gäller, som enligt
den föreslagna möjligheten att avlägsna deltagare i folksamlingar. En
grupp fotbollssupportrar som efter matchens slut uppträder på ett sådant
sätt att de stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för
denna bör således kunna avlägsnas till exempelvis en tunnelbanestation
eller till bussar som skall föra dem hem. Ett avlägsnande kan dock, såväl
enligt den nu gällande som den föreslagna bestämmelsen, tillgripas först
efter det att en ordningsstöming eller en omedelbar fara för en sådan har
inträffat. En anvisning att följa viss väg skulle dock kunna tillgripas på
ett tidigare stadium, redan om det finns risk för störningar av den
allmänna ordningen eller säkerheten.
En befallning att följa viss väg har onekligen likheter med polisens
åtgärd att förbjuda tillträde till ett visst område. Som utredningen anfört
torde också en avspärrning i vissa fall kunna ersätta en befallning att följa
viss väg eftersom avspärrningen i praktiken innebär att den som vill
komma till en viss plats måste ta en annan väg för att nå sitt mål.
Enligt regeringens bedömning finns det dock situationer där en
anvisning att följa viss väg inte kan ersättas med vare sig ett avlägsnande
eller ett avspärrande och där en möjlighet att vidta sådana åtgärder
påtagligt skulle kunna underlätta polisens arbete med att upprätthålla
ordning och säkerhet. Det gäller särskilt i samband med större
evenemang såsom idrottstävlingar av olika slag. Det är av stor vikt att
30
Prop. 1996/97:175
polisen har möjlighet att på ett så tidigt stadium som möjligt ingripa för
att förhindra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten. Som
nämnts ovan förekommer det också redan i dag att polisen ger sådana
anvisningar. Det är från legalitetssynpunkt inte tillfredsställande att
uttryckliga regler om detta saknas. Det är enligt regeringens bedömning
angeläget att polisens befogenheter i nu aktuella situationer så långt som
möjligt kommer till uttryck i klara och lättillämpade regler. Polisen bör
därför ges en uttrycklig möjlighet att i preventivt syfte anvisa deltagare i
en folksamling att följa en viss väg. En sådan möjlighet bör, liksom för
tillträdesförbud, gälla även för det fall folksamlingen skulle utgöra en
offentlig tillställning eller en allmän sammankomst enligt ordningslagen.
Liksom när det gäller tillträdesförbud bör det krävas en konkret risk för
allvarliga störningar av den allmänna ordningen för att polisen i
förebyggande syfte skall få anvisa deltagare att följa en viss väg.
På samma sätt som när det gäller tillträdesförbud bör polisen ges
befogenhet att avvisa eller avlägsna var och en som överträder ett beslut
om att följa en viss väg.
Regeringens bedömning: Polisen bör inte ges utvidgade möjligheter
att vägra tillstånd till eller upplösa allmänna sammankomster. För att
säkerställa och upprätthålla ordningen och säkerheten bör polisen
använda sig av de befintliga reglerna i ordningslagen. De föreslagna
nya möjligheterna att ingripa genom avspärrningar och anvisande av
en viss väg bör också kunna bidra till att ordningen och säkerheten
förbättras.
Utredningen tar inte upp denna fråga.
Bakgrund: Med anledning av ett antal händelser under senare tid, bl.a.
en demonstration i Trollhättan den 17 augusti 1996, där oroligheter
uppstod mellan demonstrerande nynazister och motdemonstranter, har
frågan aktualiserats om polisens möjligheter att vägra tillstånd till,
upplösa samt förbjuda förnyande av allmänna sammankomster bör
utvidgas och kunna grundas redan på misstanken om, respektive
förekomsten av, brott av vissa slag. Vad som framförallt har varit i
blickpunkten är vissa brott mot allmän ordning, bl.a. hets mot folkgrupp.
Det är enligt regeringens uppfattning lämpligt att i detta sammanhang
presentera regeringens överväganden av huruvida förändringar i
lagstiftningen är motiverade för att motverka sådana demonstrationer.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 2 kap. 1 § 3 och 4
regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad
mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Det innebär bl.a. att var och en har
frihet att anordna och bevista sammankomster för upplysning,
meningsyttring eller annat liknande syfte samt att anordna och delta i
demonstrationer på allmän plats. Dessa fri- och rättigheter får enligt 2
31
Prop. 1996/97:175
kap. 14 § regeringsformen begränsas av hänsyn till bl.a. ordning och
säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken.
Rätten att delta i möten och sammankomster skyddas också av flera
konventioner, bl.a. av Europakonventionen. Enligt artikel 11 i
Europakonventionen har var och en rätt till frihet att delta i fredliga
sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och
ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.
I ordningslagen (1993:1617) görs de begränsningar av mötes- och
demonstrationsfriheten som ansetts nödvändiga. Allmänna
sammankomster, t.ex. demonstrationer, får inte utan tillstånd anordnas på
offentliga platser (2 kap 4 § första stycket). Tillstånd till en allmän
sammankomst får vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till
ordningen eller säkerheten vid sammankomsten, eller som en direkt följd
av den, i dess omedelbara omgivning eller med hänsyn till trafiken eller
för att motverka epidemi (2 kap 10 § första stycket). Polismyndighetens
rätt att upplösa en allmän sammankomst har tidigare behandlats i avsnitt
5.1.1. och 5.3. En allmän sammankomst får upplösas om den hålls i strid
med ett beslut om avslag på en ansökan om sådant tillstånd, om det
uppkommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en
direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om
sammankomsten medför avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig
störning av trafiken (2 kap. 22 och 23 §§). En förutsättning för att en
allmän sammankomst skall få upplösas är att mindre ingripande åtgärder
har visat sig vara otillräckliga för att återställa ordningen, skydda de
närvarande eller begränsa störningen av trafiken (2 kap 24 §).
Polismyndighet far i vissa uppräknade fall förbjuda förnyande av en
allmän sammankomst. En allmän sammankomst kan bl.a förbjudas om
det vid en tidigare sammankomst av samma slag uppkommit svårare
oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i
dess omedelbara närhet. I samtliga fall gäller att förbud endast får
meddelas om det kan befaras förekomma lagstridigt handlande, oordning,
fara för de närvarande eller störning av trafiken och mindre ingripande
åtgärder inte är tillräckliga (2 kap 25 §).
En allmän sammankomst kan inte förbjudas eller upplösas enbart på
den grund att det misstänks förekomma respektive har förekommit brott
vid sammankomsten. Polismyndigheten får däremot meddela de villkor
som behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet vid
sammankomsten eller tillställningen (2 kap. 16 §).
Demonstrations- och mötesfriheten är grundläggande fri- och
rättigheter som sedan lång tid tillbaka spelar en väsentlig roll som
politiskt uttrycksmedel och utgör hörnstenar i vårt demokratiska
samhälle. Genom att en demonstration kan genomföras utan egentliga
ekonomiska resurser är den vidare ett viktigt och värdefullt komplement
till andra medel för opinionsbildning.
Skyddet i grundlagen för dessa fri- och rättigheter är av särskild
betydelse för att garantera rätten att vid möten och demonstrationer
framföra tankar och åsikter som kan uppfattas som starkt kontroversiella.
Enbart det förhållandet att det vid en demonstration framförs misshagliga
eller provokativa åsikter bör således inte kunna grunda en upplösning av
32
sammankomsten. Å andra sidan finns en gräns for yttrandefriheten också
vid demonstrationer. Bestämmelser om hets mot folkgrupp utgör ett
exempel.
Frågan är då hur mötes- och demonstrationsfriheten skall vägas mot att
deltagarna vid tillståndsprövningen kan befaras göra sig skyldiga till
eller, som rekvisit för upplösning, gjort sig skyldiga till brott, t.ex. hets
mot folkgrupp.
Enligt den ursprungliga lydelsen av lagen (1956:618) om allmänna
sammankomster, som gällde innan ordningslagen trädde ikraft, kunde
allmänna sammankomster, på samma sätt som i dag gäller för offentliga
tillställningar, upplösas redan om det förekommit något som stred mot
lag. Dessutom kunde upplösande ske om sammankomsten föranlett
svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande.
År 1970 genomfördes ett antal lagändringar som utvidgade yttrande-
och tryckfriheten på olika områden (prop. 1970:125, bet. 1LU47, rskr.
267, SFS 1976:226). Bl.a. genomfördes ändringar som innebar att vissa
yttrandefrihetsbrott som hade aktualiserats i samband med
demonstrationer inte längre var straffbara. Vidare avskaffades
möjligheten för polismyndigheten att upplösa en allmän sammankomst
om det vid denna förekommit något som stred mot lag.
Departementschefen angav att den då gällande bestämmelsen främst
syftade på yttrandefrihetsbrott och att intresset av att värna
församlingsfriheten borde väga tyngre än att kunna stävja och förebygga
brott av detta slag. Enligt departementschefen var det inte rimligt att en
sammankomst fick upplösas enbart av den anledningen att det
förekommit sådana brott vid sammankomsten. Han erinrade samtidigt
om att ändringen inte innebar någon förändring av polisens möjlighet att
ingripa mot enskilda gärningsmän som begått brott.
En utvidgning av ordningslagens förutsättningar att bl.a. vägra tillstånd
och upplösa en allmän sammankomst skulle kunna ske genom att
möjligheten att beakta att brott kan befaras eller har begåtts utvidgas eller
genom att graden av den befarade eller uppkomna oordningen som grund
för vägran eller upplösning mjukas upp.
När den nya regeringsformen infördes år 1974 fanns ingen uttrycklig
reglering av för vilka ändamål mötes- och demonstrationsfrihetema fick
begränsas. Sådana begränsningsändamål infördes år 1976. Dessa, som
alltjämt gäller, innebär att begränsning får ske bl.a. av hänsyn till ordning
och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken.
Enligt vad som uttalades i propositionen var avsikten främst att täcka den
reglering som då fanns i lagen om allmänna sammankomster. Trots att
den lagen då inte medgav upplösande av en sammankomst av den
anledningen att det vid denna förekommit något som strider mot lag,
måste uttrycket ordning och säkerhet i regeringsformen i och för sig
kunna anses täcka också förekomsten av brottsliga handlingar. I
polislagen (1984:387) definieras för övrigt alla brott som störningar av
den allmänna ordningen.
Det är alltså formellt möjligt att återinföra en regel som innebär att en
allmän sammankomst får upplösas enbart av den anledningen att det vid
denna förekommit vissa brott. Med anledning av vad som uttalades i
Prop. 1996/97:175
33
3 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 175
Prop. 1996/97:175
samband med 1970 års reform bör det dock krävas mycket starka skäl for
att infora en sådan ordning. Detsamma gäller i än högre grad en
möjlighet att på förhand vägra tillstånd till en sammankomst på grund av
misstanke om brott. Regeringen anser därför inte att polisens möjligheter
att vägra tillstånd till respektive upplösa en allmän sammankomst bör
utvidgas. De möjligheter polisen har att vägra tillstånd till en allmän
sammankomst om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller
säkerheten vid sammankomsten, eller som en direkt följd av den i dess
omedelbara närhet, respektive förbjuda att det hålls en sådan
sammankomst om det vid en tidigare sammankomst av samma slag
uppkommit svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en
direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning, är enligt regeringens
bedömning tillräckliga. Regeringen utgår från att polisen också använder
sig av dessa möjligheter när det är befogat. Naturligtvis kan polisen även
ingripa mot enskilda gärningsmän som gör sig skyldiga till brottsliga
gärningar. I sammanhanget bör också påpekas att polisen enligt 16 §
ordningslagen har rätt att meddela de villkor som behövs för att
upprätthålla ordning och säkerhet vid sammankomsten. Om svårare
oordning uppstår vid själva sammankomsten bör polisen använda sig av
den möjlighet som finns att upplösa sammankomsten. Den klargörande
bestämmelsen om polisens befogenheter för att verkställa ett
upplösningsbeslut som föreslås i detta lagstiftningsärende bör underlätta
för polisen att ingripa för att upprätthålla ordning och säkerhet.
Detsamma bör gälla för de nya möjligheter att ingripa genom
avspärrningar och anvisningar att följa viss väg som också föreslås i detta
ärende. Regeringen vill således framhålla att polisen även med nuvarande
regler kan förbjuda att det hålls en allmän sammankomst om det vid en
tidigare sammankomst av samma slag uppkommit svårare oordning.
I lagstiftningen finns en mängd bestämmelser som medger rätt till
frihetsinskränkningar, såsom gripande, anhållande, häktning,
omhändertagande, hämtning och kvarhållande. I dessa bestämmelser
anges dock inte alltid om frihetsinskränkningen är förenad med en rätt
eller skyldighet att ta personen i förvar. Med förvar avses i detta
sammanhang insättning i arrest eller annan inlåsning. Vanligtvis far man
när uttrycklig reglering saknas med beaktande av syftet med
bestämmelserna försöka tolka om de avser att ge stöd för förvarstagande.
Enligt utredningen råder det hos polisen en betydande osäkerhet om
vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en person skall fa
tas i förvar, dvs låsas in (bet. s. 162).
34
Prop. 1996/97:175
När det gäller personer misstänkta för brott finns dock uttryckliga
bestämmelser om förvarstagande. Enligt 24 kap. 23 § rättegångsbalken
far ingen som är misstänkt för brott - oavsett samtycke - hållas i förvar
annat än enligt föreskrift i lag. En sådan föreskrift finns i 24 kap. 22 §
rättegångsbalken, där det sägs att den som är gripen, anhållen eller
häktad skall tas i förvar. Något motsvarande lagstöd finns däremot vare
sig i polislagen eller lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade
personer m.m. (LOB), trots att bestämmelser i dessa författningar i stor
utsträckning åberopas som grund för förvarstagande.
Inte minst av legalitetsskäl är det givetvis otillfredsställande att
bestämmelser som medger inskränkning i rätten till frihet är oklar på
denna punkt. Det kan också ifrågasättas om lagstiftningen står i
överensstämmelse med Europakonventionens bestämmelser. Artikel 5:1
lyder:
Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet.
Ingen får berövas friheten utom i följande fall och i den ordning
som lagen föreskriver:
a) när någon lagligen är berövad friheten efter fallande dom av
vederbörlig domstol,
b) när någon lagligen är arresterad eller på annat sätt berövad friheten
antingen med anledning av att han underlåtit att uppfylla en domstols
lagligen meddelade föreläggande eller i syfte att säkerställa ett
fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet,
c) när någon lagligen är arresterad eller på annat sätt berövad friheten
för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen
misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen anses
nödvändigt att hindra honom från att begå ett brott eller att
undkomma efter att ha gjort detta,
d) när en underårig genom ett lagligen meddelat beslut är berövad
friheten för att undergå skyddsuppfostran eller för att inställas inför
behörig rättslig myndighet,
e) när någon är lagligen är berövad friheten för att förhindra
spridning av smittosam sjukdom eller därför att han är psykisk sjuk,
alkoholmissbrukare, missbrukare av droger eller lösdrivare,
f) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten
för att förhindra att han obehörigen reser in i landet eller som ett
led i förfarande för hans utvisning eller utlämning.
Av artikel 2:3 i fjärde tilläggsprotokollet framgår att rätten till frihet
får begränsas i lag om inskränkningen i ett demokratiskt samhälle kan
anses nödvändig med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna
säkerheten, för att upprätthålla den allmänna ordningen eller förhindra
brott, eller för att skydda hälsa eller moral eller annans fri- och
rättigheter.
Enligt regeringens mening bör det med hänsyn till det anförda i varje
enskilt fall som anges i lagstiftningen övervägas om rätten till
frihetsinskränkning skall vara förenad med en rätt eller skyldighet att ta
den frihetsberövade i förvar.
Ett sätt att författningsreglera i vilka fall förvarstagande kan komma i
fråga, vore att föra in en generell bestämmelse om att exempelvis den
35
Prop. 1996/97:175
som omhändertas också far tas i förvar. Uttrycket omhändertagande
används emellertid för närvarande i många olika syften i olika
författningar och det måste för flera fall sägas råda tvekan om vilka
polisiära befogenheter som är ämnade att följa av begreppet. Saken
kompliceras också av att andra uttryck, såsom kvarhållande, ibland är
avsedda att ge stöd för att ta någon i förvar. Den naturligaste och från
legalitetssynpunkt mest tillfredställande lösningen är därför att för varje
bestämmelse pröva om förvarstagande får ske. Utredningen har gjort en
genomgång av de bestämmelser i polislagen och vissa andra författningar
som ger stöd för omhändertagande eller andra inskränkningar i
rörelsefriheten. Regeringen har granskat de bestämmelser utredningen tar
upp. Regeringen är medveten om att det finns fler bestämmelser som
innefattar inskränkningar i rörelsefriheten, t.ex bestämmelsen om att den
som skall kroppsbesiktigas får hållas kvar för ändamålet i sex timmar
enligt 28 kap. 12 § rättegångsbalken, bestämmelser om omhändertagande
för fortsatt verkställighet i annat nordiskt land enligt 8 § lagen
(1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang.
verkställighet avstraff m.m. samt bestämmelser om inställelse av
personer i lagen (1991:2040) om särskild personundersökning,
smittskyddslagen (1988:1472) och lagen (1958:462) om blodunder-
sökning m.m. vid utredning av faderskap. Regeringen har dock inte
tillräckligt beredningsunderlag för att i detta lagstiftningsärende göra en
fullständig genomgång av alla de bestämmelser som innefattar en
inskränkning i rörelsefriheten. I propositionen behandlas därför endast de
författningar som upptagits i utredningens betänkande. I samband med
framtida ändringar av övriga författningar av aktuellt slag får övervägas
om förvarstagande bör fa ske.
I det följande föreslås en uttrycklig bestämmelse om under vilka
förutsättningar den som omhändertagits med stöd av polislagen
(1984:387) och lagen (1976:511) om berusade personer m.m. får tas i
förvar. Vidare föreslås vissa ändringar i rättegångsbalken. Den som
hämtats eller tagits med till förhör som misstänkt för brottet skall enligt
regeringens förslag i vissa fall kunna tas i förvar. Detsamma föreslås
gälla den som är tilltalad i ett brottmål och har hämtats till ett
sammanträde inför rätten. Vissa modifieringar föreslås också i
rättegångsbalkens bestämmelser om gripande. Regeringen tar också upp
frågan om konventionsenligheten av 13 och 14 §§ polislagen. Som
tidigare nämnts anser utredningen att övervägande skäl talar för att
omhändertaganden enligt 13 § polislagen är oförenliga med
Europakonventionen. Denna fråga behandlas i avsnitt 6.3. Även frågan
om omhändertagande av unga kommer också att beröras i det följande.
Regeringens förslag: Den som har omhändertagits med stöd av 11 §
polislagen skall få tas i förvar om detta är nödvändigt med hänsyn till
ordning och säkerhet.
36
Prop. 1996/97:175
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Utredningen har dessutom föreslagit att de särskilda föreskrifter om
omhändertaganden som avses i 11 § räknas upp i ett nytt andra stycke.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som yttrar sig över
förslaget tillstyrker detta. Riksåklagaren anser dock att ändamålet med
åtgärden bör vara avgörande för frågan om den omhändertagne skall få
placeras i arrest. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att
uppräkningen av de särskilda föreskrifterna bör göras komplett och
omfatta alla författningar som ger polismyndigheten rätt att besluta om
omhändertagande.
Bakgrund: Ett omhändertagande innebär en inskränkning i
rörelsefriheten. Hur ingripande denna inskränkning är beror på
karaktären, varaktigheten och resultatet av omhändertagandet. Hur
omhändertagandet verkställs är naturligtvis också av stor betydelse för
bedömningen. Ett långvarigt omhändertagandet där den omhändertagne
placeras i arrest eller annat låst utrymme är naturligtvis mer ingripande
för den enskilde än ett omhändertagande som t.ex. innebär att polisen
skjutsar hem ett barn till sina föräldrar. Bestämmelser om
omhändertagande finns i många olika författningar. Vanligen anges det
dock inte i bestämmelserna vad som avses med ett omhändertagande. Det
framgår t.ex. oftast inte om omhändertagandet är förenat med en rätt att
ta den omhändertagne i förvar. Som nämnts i förgående avsnitt är detta
givetvis inte tillfredsställande ur legalitetssynpunkt.
Enligt 11 § polislagen har en polisman befogenhet att interimistiskt
omhänderta en person om polismyndigheten enligt en särskild föreskrift
har rätt att besluta om omhändertagande. För att ett interimistiskt
omhändertagande skall få ske krävs att föreskrivna förutsättningar för
beslut om omhändertagande föreligger och att dröjsmål med
omhändertagandet innebär fara för liv eller hälsa eller någon annan fara.
Sådana bestämmelser om omhändertagande som avses i 11 §
polislagen finns i flera olika författningar.
Utlänningslagen
Av dessa författningar är det endast utlänningslagen som uttryckligen
anger att förvarstagande får ske. Enligt 6 kap. 2 § utlänningslagen
(1989:529) får således en utlänning som fyllt arton år tas i förvar
- om hans identitet är oklar och hans rätt att få resa in i eller vistas i
riket inte kan bedömas ändå,
- om det är nödvändigt för att en utredning om hans rätt att stanna i
Sverige skall kunna genomföras eller
- om det antingen är sannolikt att han kommer att avvisas eller utvisas
eller det blir fråga om att verkställa ett sådant beslut samt det finns
anledning att anta att han annars kommer att hålla sig undan eller bedriva
brottslig verksamhet i Sverige.
I 6 kap. 3 § utlänningslagen finns särskilda bestämmelser om rätten att
ta ett utländskt barn under arton år i förvar.
Beslut om förvar fattas av den myndighet som handlägger ett ärende
om uppehållstillstånd, avvisning eller utvisning. Polismyndigheten kan
37
Prop. 1996/97:175
således ta en utlänning i förvar bl.a. i de fall polismyndigheten enligt 4
kap. 4 § utlänningslagen själv beslutar om avvisning. Dessutom kan
polismyndigheten tillfälligt ta en utlänning i förvar om det inte finns tid
att avvakta den handläggande myndighetens beslut. Beslutet skall
skyndsamt anmälas till den handläggande myndigheten som omedelbart
skall pröva om beslutet skall bestå (6 kap. 9 §).
Regeringen har nyligen (prop. 1996/97:147) föreslagit att utlänningar
som hålls i förvar skall vistas i särskilda förvarslokaler. Statens
Invandrarverk skall ha ansvaret för dessa lokaler och för behandlingen av
de utlänningar som vistas där. Enligt förslaget får placering i
kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest endast förekomma i
undantagsfall.
Lagen om vård av missbrukare
Enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall får
socialnämnden eller polismyndigheten besluta att en missbrukare
omedelbart skall omhändertas om det dels är sannolikt att han kan
beredas vård med stöd av samma lag och dels rättens beslut om vård inte
kan avvaktas på grund av att han kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt
försämrat om han inte får omedelbar vård eller på grund av att det
föreligger en överhängande risk för att han till följd av sitt tillstånd
kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
Polismyndigheten skall genast underrätta socialnämnden om ett sådant
beslut. Beslutet skall sedan underställas länsrätten eller, om beslutet har
fattats efter det att nämnden har ansökt om tvångsvård, den rätt som
prövar frågan om vård.
Lagen om psykiatrisk tvångsvård
Om det finns skälig anledning att anta att någon lider av en allvarlig
psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv
eller i övrigt behöver omedelbar hjälp far polismyndigheten enligt 47 §
lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård tillfälligt omhänderta
honom i väntan på att hälso- och sjukvårdspersonal kan ge honom sådan
hjälp. Den omhändertagne får föras till en sjukvårdsenhet som kan ge
stöd och behandling.
Utlämningslagarna
Enligt 20 § lagen (1957:668) om utlämning för brott och 16 § lagen
(1959:524) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island eller
Norge får en polismyndighet, som skall biträda vid verkställighet av en
utlämning, i anslutning därtill och om den den som skall utlämnas är på
fri fot vid behov omhänderta denne, dock längst under 24 timmar.
Enligt 9 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling
får polismyndigheten i den ort där någon uppehåller sig som är efterlyst
med anledning av beslut som kan föranleda utlämning enligt lagen
meddela honom reseförbud eller besluta om hans omhändertagande i
avvaktan på framställning om utlämnande. Ett sådant beslut får meddelas
endast om det föreligger sannolika skäl att en framställning om
38
Prop. 1996/97:175
utlämnande skall bifallas och det skäligen kan befaras att den efterlyste
avviker eller annars undandras sig utlämning.
Föräldrabalken m.m.
Om det i ett mål om verkställighet av dom eller beslut om vårdnad
eller umgänge finns risk för att barnet förs ut ur landet eller saken av
annan anledning är brådskande far länsrätten enligt 21 kap. 10 §
föräldrabalken omedelbart förordna att barnet skall tas om hand. Kan
länsrättens beslut inte avvaktas far i stället polismyndigheten, oavsett om
något mål är anhängigt, vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske
utan fara för barnet. I förarbetena till bestämmelsen anges att polisen inte
bör företa mer ingripande åtgärder än vad som krävs för att skydda barnet
men att barnet i vissa fall far omhändertas (jfr bet. s.100). Som
utredningen framhåller är det dock mycket tveksamt om bestämmelsen i
11 § polislagen är avsedd att ge polisen befogenhet att omhänderta ett
barn med stöd av föräldrabalkens bestämmelse. Detsamma gäller
bestämmelsen i 20 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet
av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn.
Skälen för regeringens förslag: I 17 § polislagen anges att den som
har omhändertagits inte får underkastas annan inskränkning i sin frihet än
som påkallas av ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen
eller allmän säkerhet. Någon uttrycklig bestämmelse om förvarstagande
finns däremot inte. Som framgått ovan finns det inte heller i de särskilda
föreskrifter som avses i 11 §, med undantag för utlänningslagen, några
uttryckliga bestämmelser om rätten att ta den omhändertagne i förvar.
De särskilda föreskrifterna som ger polismyndigheten befogenhet att i
olika situationer omhänderta personer torde emellertid i samtliga fall vara
avsedda att ge stöd för förvarstagande. Enligt regeringens bedömning
föreligger det i vart fall ett behov av att i vissa fall kunna ta den som
omhändertas med stöd av de nu aktuella bestämmelserna i förvar. En
uttrycklig bestämmelse om det bör därför införas. Förvarstagande bör
dock få komma i fråga endast om detta behövs med hänsyn till ordning
och säkerhet.
Utredningen har föreslagit att de särskilda bestämmelser som avses i
bestämmelsen om interimistiskt omhändertagande enligt 11 § polislagen
uttryckligen skall anges i paragrafen. En risk med en sådan uppräkning är
dock, som Länsstyrelsen i Södermanlands län antytt, att den inte blir
fullständig. Regeringen har dessutom svårt att se någon egentlig fördel
med en sådan uppräkning. Rätten att omhänderta någon intermistiskt
förutsätter ändå att polisen har kännedom om vilka förutsättningar som
krävs för ett omhändertagande enligt den materiella bestämmelsen.
Någon uppräkning av de bestämmelser som avses kan därför inte anses
motiverad.
39
Prop. 1996/97:175
Regeringens bedömning: Möjligheten att tillfälligt omhänderta en
person som stör den allmänna ordningen eller utgör en allvarlig fara
för den bör behållas. Detsamma gäller omhändertaganden i syfte att
avvärja en straffbelagd gärning.
Regeringens förslag: Den som omhändertagits enligt 13 § polislagen
skall få tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning och
säkerhet.
Utredningens förslag: Bestämmelserna om tillfälligt omhänder-
tagande i 13 § polislagen upphävs med motiveringen att de strider mot
Europakonventionen. I stället utvidgas institutet avlägsnande och
möjligheterna till häktning. Avlägsnande defineras som en sådan
inskränkning i rörelsefriheten som innefattar att en polisman för någon
bort från en plats till hans bostad, till en polisstation eller till någon
annan plats. Den som avlägsnats skall kunna förhöras. Enligt en ny
bestämmelse skall häktning kunna ske för vissa brott som har typiskt
ordningsstörande karaktär, oavsett vilken påföljd som kan följa på
brottet.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna, däribland
Riksdagens ombudsmän (JO), Örebro tingsrätt och Justitiekanslern (JK),
delar eller lämnar utredningens överväganden avseende
konventionsenligheten av 13 § polislagen utan erinran. Enligt
Riksåklagaren torde polislagens regler om omhändertagande, åtminstone
vad gäller omhändertagande av den som stör den allmänna ordningen
eller utgör en omedelbar fara för denna, strida mot Europakonventionen.
Flera remissinstanser, däribland Stockholms tingsrätt, Överåklagaren vid
Åklagarmyndigheten z Malmö, Överåklagaren vid
Regionåklagarmyndigheten z Stockholm, Rikspolisstyrelsen samt
Polismyndigheten i Stockholm uttrycker dock tveksamhet till
utredningens bedömning. Rikspolisstyrelsen ifrågasätter om
omhändertaganden enligt polislagen, på grund av den korta tid som ett
sådant ingripande kan pågå, utgör frihetsberövanden i
Europakonventionens mening. Rikspolisstyrelsen påpekar också att
Europadomstolen aldrig har prövat frågan om konventionsenligheten av
så kortvariga ingripanden. Rikspolisstyrelsen anmärker vidare att artikel
5:1 c i Europakonventionen enligt sin ordalydelse synes ge utrymme för
att frihetsberöva en person i brottsförebyggande syfte.
Utredningens förslag till ett utvidgat avlägsnandeinstitut tillstyrks eller
lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Några instanser,
däribland Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, avstyrker
dock förslaget. Enligt Juridiska fakultetsnämnden skulle en sådan
utvidgad möjlighet till avlägsnande i många fall uppfattas som ett
40
Prop. 1996/97:175
förtäckt omhändertagande om ingripandet inte är kortvarigt och om det
inte utmynnar i att man släpper kontrollen av den enskilde.
Utredningens överväganden om häktning har mött massiv kritik.
Förslaget avstyrks sålunda av majoriteten av remissinstanserna. Som skäl
för avstyrkandet har åberopats att en sådan bestämmelse skulle strida mot
ändamålsprincipen i 2 kap. 12 § regeringsformen och utgöra ett
kringgående av Europakonventionens bestämmelser.
Skälen för regeringens bedömning och förslag: Den personliga
friheten skyddas i Europakonventionen genom bestämmelser som tar
sikte på dels frihetsberövande, dels andra inskränkningar i
rörelsefriheten. Skyddet mot frihetsberövande är betydligt starkare än
skyddet mot andra rörelseinskränkningar. Konventionen tillåter inte att
frihetsberövanden företas annat än under de förutsättningar som anges i
artikel 5:1. Ett frihetsberövande som inte kan stödja sig på denna artikel
strider alltså ovillkorligen mot konventionen. Däremot kan andra
inskränkningar i rörelsefriheten företas med stöd av artikel 2:3 i fjärde
tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Möjligheterna att göra
sådana inskränkningar är mycket större än vad som gäller för
frihetsberövanden. För att kunna avgöra om bestämmelserna om
omhändertagande i 13 § polislagen är konventionsenliga krävs det därför
att man tar ställning till om omhändertagandena utgör frihetsberövanden
i konventionens mening. Europadomstolen har i ett stort antal fall prövat
frågan om ett ingripande varit att betrakta som ett frihetsberövande eller
inte. Av utredningens redogörelse över domar från Europadomstolen
(bet. s. 69 ff) framgår att gränsdragningen mellan frihetsberövanden och
andra ingripanden inte är helt självklar. Det rör sig snarare om en
gradskillnad än en artskillnad. Bedömningen är dessutom beroende av de
närmare omständigheter som förelegat i den konkreta situationen.
Europadomstolen har framhållit att det finns en mängd olika faktorer att
ta hänsyn till, såsom karaktären, varaktigheten och resultatet av åtgärden
i fråga samt det sätt på vilket åtgärden verkställs.
Vad som i och för sig talar för att omhändertaganden enligt 13 §
polislagen är att betrakta som frihetsberövanden i konventionens mening
är, som utredningen anför, den möjligheten som finns att ta den
omhändertagne i förvar. Någon skyldighet att ta den som omhändertagits
i förvar finns emellertid inte. Enligt vad utredningen anger har för övrigt
möjligheten att placera den omhändertagne i förvar utnyttjats i endast ett
fåtal fall. Utredningen har närmare undersökt omhändertagandebladen
från år 1992 i polisområde 1 vid Polismyndigheten i Stockholm. Av 200
omhändertaganden togs endast 90 i förvar i arrest. Av dessa hade 78
rubricerats om av vakthavande befäl till omhändertagande enligt lagen
(1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB).
Endast 12 personer togs således i förvar med stöd av polislagen. I de
flesta fallen pågick omhändertagandena dessutom under kortare tid än de
sex timmar som lagen tillåter.
Mot att tillfälliga omhändertaganden enligt 13 § polislagen är att
betrakta som frihetsberövanden i Europakonventionens mening talar
förhållandet att det är frågan om så kortvariga omhändertaganden. Ett
omhändertagande enligt 13 § får bestå i högst sex timmar. De fall som
41
Prop. 1996/97:175
Europadomstolen prövat har gällt frihetsberövanden under mycket längre
tid. Europadomstolen har som nämnts uttalat att skillnaden mellan
frihetsberövanden och andra inskränkningar i rörelsefriheten snarare är
att bedöma som en gradskillnad än en artskillnad och att bedömningen av
om det är fråga om ett frihetsberövande eller en mindre ingripande åtgärd
får göras med utgångspunkt i den konkreta situationen och med
beaktande av karaktären, varaktigheten och resultatet av åtgärden samt
sättet på vilket åtgärden verkställts.
Det måste också påpekas att många andra länder som har ratificerat
Europakonventionen har en reglering som medger tillfälliga
omhändertaganden i sådana situationer som avses i 13 § polislagen (se
bet. s. 115 ff). Vad särskilt gäller nordiska förhållanden kan nämnas att
såväl Norge som Finland nyligen har antagit polisförfattningar som
tillåter sådana ingripanden.
Enligt 8 § i den norska polislagen har polisen rätt att till polisstation
eller annan lokal som används i polistjänsten "innbringe" den som på
offentlig plats stör "ro og orden eller den lovlige ferdsel". Ingen får dock
hållas kvar längre än nödvändigt och under inga omständigheter längre
än fyra timmar. Enligt 20 § i den finska polislagen har en polisman rätt
att avlägsna en person från en plats om det av hans hotelser eller övriga
uppförande kan dras den slutsatsen att han sannolikt kommer att göra sig
skyldig till brott mot liv, hälsa, frihet eller hemfrid eller till
egendomsbrott. En person kan också avlägsnas från en plats om han
uppför sig synnerligen störande eller orsakar överhängande fara för
allmän ordning och säkerhet. Om det är uppenbart att det inte är
tillräckligt att en person avlägsnas från platsen och störningen eller faran
inte annars kan avvärjas kan personen gripas. Den som gripits kan hållas
i förvar så länge det är sannolikt att han skulle göra sig skyldig till sådana
brott som nyss nämnts eller uppföra sig störande eller vålla fara.
Förvarstagande får ske under högst 24 timmar.
I förarbetena till den finska polislagen lämnas en redogörelse för
Europakonventionen och under vilka förutsättningar artikel 5:1 i denna
medger att frihetsberövande far ske. Någon närmare analys av
gripandebestämmelsens förenlighet med konventionen ges visserligen
inte men uppenbarligen förutsätts att konventionen medger
frihetsberövanden för nämnda ändamål. I propositionen till den finska
polislagen föreslogs att bestämmelsen skulle medge gripande under högst
12 timmar. Under riksdagsbehandlingen höjdes dock, på förslag av
förvaltningsutskottet, gränsen till 24 timmar. Utskottet anförde att det hör
till den enskildes rättigheter att få adekvat skydd av samhället mot brott
och störningar av allmän ordning. Utskottet ansåg att det kunde uppstå
situationer, exempelvis vid upprepade incidenter, då en tidsgräns om 12
timmar inte skulle medge ett tillräckligt sådant skydd. Riksdagen godtog
denna bedömning.
I lagrådsremissen anförde regeringen att man av de fall
Europadomstolen hittills prövat knappast kan dra några säkra slutsatser
om hur domstolen skulle ställa sig till kortvariga frihetsberövanden. Med
hänsyn till det och till att andra länder som ratificerat Europa-
konventionen har en reglering som motsvarar 13 § polislagen gjorde
42
Prop. 1996/97:175
regeringen den bedömningen att ett omhändertagande som varar enbart
några få timmar inte bör anses utgöra ett frihetsberövande i
Europakonventionens mening. Regeringen ansåg därför att ett sådant
omhändertagande borde anses förenligt med artikel 2.3 i fjärde
tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Regeringen ansåg däremot
att det, liksom beträffande övriga bestämmelser om omhändertagande
enligt polislagen, uttryckligen borde framgå av lagen att den som
omhändertagits får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till
ordning eller säkerhet.
Lagrådet har anfört att det, i anslutning till ändringen i 17 §, vilken
ändring gäller möjligheterna att ta bl.a. omhändertagna enligt 13 § i
förvar, i allt väsentligt instämmer i den bedömning utredningen gjort
angående 13 § polislagen och dess bristande överenstämmelse med
Europakonventionens regler. Eftersom Europadomstolens hittillsvarande
avgöranden innebär att rättsläget, enligt Lagrådets bedömning, i denna
del inte kan anses helt klarlagt vill Lagrådet likväl inte motsätta sig den i
remissen valda lösningen. Lagrådet anför att tillräckliga skäl att undanta
omhändertaganden enligt 13 § från den generella bestämmelsen om att en
person som omhändertagits enligt polislagen skall kunna tas i förvar inte
kan anses föreligga. Detta ställningstagande grundar Lagrådet bl.a. på
bristen på underlag för en meningsfull bedömning av en sådan reglerings
praktiska förutsättningar eller konsekvenser. Därtill kommer, enligt
Lagrådet, en osäkerhet huruvida ett sådant undantag på ett avgörande sätt
skulle undanröja föreliggande tvivel om 13 § är förenlig med artikel 5.1 i
Europakonventionen.
Regeringen har i och för sig respekt för Lagrådets uppfattning som
också delas av flertalet remissinstanser. Men, som Lagrådet också uttalat,
är rättsläget inte klarlagt. Av skäl som anförts ovan anser därför
regeringen det motiverat att i detta sammanhang utgå från att ett
omhändertagande enligt 13 § polislagen är förenligt med
Europakonventionen.
Varken utredningen eller remissinstanserna har ifrågasatt det sakliga
behovet av omhändertagandemöjligheter av det slag som regleras i 13 §
polislagen. Det är också enligt regeringens uppfattning uppenbart att
behov härav föreligger. Enligt uppgifter från Rikspolisstyrelsen har de
senaste två åren ca 5 700 personer årligen omhändertagits enligt 13 §
polislagen. Det saknas uppgifter om hur många av dessa som togs i
förvar men enligt Rikspolisstyrelsen kan man räkna med att
förvarstagande förekommer i minst 70 procent av de fall då
omhändertagandet sker enligt 13 § polislagen. I och för sig skulle man
kunna tänka sig att inte ta den omhändertagne i förvar utan istället låta
honom stå under uppsikt på polisstationen. Av de uppgifter regeringen
inhämtat från Rikspolisstyrelsen har framgått att detta av praktiska och
personella skäl emellertid inte är möjligt. De flesta polisstationer saknar
lämpliga lokaler för placering av personer som skall stå under uppsikt.
Många gånger kan det också vara olämpligt att placera flera
omhändertagna i samma lokal. Från arbetarskyddssynpunkt skulle det
sannolikt krävas två poliser för att omhänderta en person. Regeringen gör
därför bedömningen att det av praktiska skäl måste finnas möjlighet att
43
som yttersta åtgärd ta den som stör den allmänna ordningen eller utgör en
omedelbar fara för denna i förvar i avvaktan på att förhör kan hållas. Med
denna utgångspunkt finns det inte heller anledning för regeringen att
överväga att undanta 13 § från den generella bestämmelsen om att den
som omhändertagits enligt polislagen skall kunna tas i förvar. I
sammanhanget bör också framhållas att ett sådant undantag, som
Lagrådet också påpekat, inte på ett avgörande sätt skulle påverka frågan
om förenligheten av 13 § med Europakonventionen. Däremot bör det
uttryckligen anges att den som omhändertagits får tas i förvar endast om
detta är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet.
Eftersom regeringen anser att bestämmelserna om tillfälligt
omhändertagande bör behållas finns det ingen anledning att gå in på
utredningens förslag om ett utvidgat avlägsnandebegrepp och nya
häktnings grunder.
Prop. 1996/97:175
Regeringens förslag: Den som har omhändertagits med stöd av 14 §
polislagen skall få tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till
ordning och säkerhet.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Utredningen har dessutom föreslagit att det i 14 § skall införas en
särskild skyldighet för var och en att i de fall som avses i paragrafen
lämna uppgift om namn och adress.
Remissinstanserna: Frågan om förvarstagande har inte uttryckligen
berörts av remissinstanserna. Flertalet av remissinstanserna har dock
tillstyrkt utredningens förslag om uppgiftsskyldighet.
Skälen för regeringens förslag: Om en okänd person anträffas av en
polisman och det finns särskild anledning att anta att han är efterspanad
eller efterlyst och med stöd av lag skall berövas friheten vid anträffandet,
far den okände enligt 14 § polislagen omhändertas för identifiering. Som
förutsättning gäller dock att vederbörande vägrar att lämna uppgift om
sin identitet eller att det finns särskild anledning anta att hans uppgift om
denna är oriktig.
Enligt 16 § sista stycket polislagen skall åtgärder skyndsamt vidtas för
att den omhändertagnes identitet skall fastställas. Han får dock inte hållas
kvar under längre tid än sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt att
han identifieras, tolv timmar.
Det finns inte någon uttrycklig bestämmelse om hur den som har
omhändertagits för identifiering skall förvaras. Polisen anses dock ha en
befogenhet att förvara den omhändertagne i arrest.
Utredningen anser att bestämmelsen om omhändertagande för
identifiering i 14 § polislagen torde strida mot Europakonventionen. Med
hänsyn till att den omhändertagne kan tas i förvar anser utredningen
nämligen att ett omhändertagande utgör ett frihetsberövande.
Utredningen diskuterar om frihetsberövandet täcks av artikel 5:1 b, som
44
Prop. 1996/97:175
förutsätter att omhändertagandet syftar till att uppnå fullgörandet av en i
lag föreskriven skyldighet, men kommer fram till att det inte finns någon
lagfäst skyldighet att identifiera sig. Utredningen föreslår därför att en
sådan skyldighet införs.
På samma skäl som framförts i förgående avsnitt beträffande 13 §
anser regeringen inte att så kortvariga omhändertaganden som det
normalt är frågan om är att betrakta som frihetsberövanden i
Europakonventionens mening. Men även om ett ingripande enligt 14 §
skulle vara att bedöma som ett frihetsberövande i Europakonventionens
mening skulle det enligt regeringens bedömning ha stöd i artikel 5:1b.
Trots att uttryckliga föreskrifter saknades ansågs polisen redan före
polislagens tillkomst ha rätt att, om det var nödvändigt för att genomföra
en tjänsteuppgift, tillfråga en person som anträffas i polisverksamheten
om hans namn och hemvist. En sådan förfrågan kan nämligen i och för
sig inte anses utgöra intrång i någon grundlagsskyddad fri- och rättighet.
Det var emellertid osäkert i vad mån en polisman dessutom hade rätt att
ta med sig en person som vägrade att svara på en sådan fråga eller vars
svar på goda grunder kunde antas vara felaktigt. I syfte att undanröja
dessa tvivel infördes genom polislagen en möjlighet att för sådana fall
omhänderta den okände för identifiering (prop. 1983/84:111 s. 103 f).
Enligt regeringens bedömning måste 14 § polislagen tolkas så att var
och en, för sådana fall som avses i paragrafen, är skyldig att på en
polismans förfrågan lämna uppgift om sin identitet. Någon
författningsändring i linje med vad utredningen föreslagit är således inte
nödvändig.
Som nämnts anses bestämmelsen i 14 § polislagen ge polisen
befogenhet att ta den omhändertagne i förvar. Regeringen delar
utredningens bedömning att bestämmelsen även i fortsättningen bör
tillämpas så. Detta bör dock uttryckligen framgå av lagen.
Regeringens förslag: Förvarstagande av gripna personer skall inte
längre vara obligatoriskt. Ett förvarstagande skall kunna underlåtas om
syftet med gripandet ändå kan tillgodoses. En bestämmelse om detta
förs in i rättegångsbalken.
Utredningens förslag: Den som är gripen skall få tas i förvar endast
om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan
erinran. Riksdagens ombudsmän (JO) anser dock att bestämmelsen bör
utformas efter mönster av 1 § lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. (behandlingslagen). Även Riksåklagaren
framför denna synpunkt. Riksåklagaren anser vidare att förvarstagande
skall vara huvudregel samt att ändamålet med ett förvarstagande i första
hand måste bygga på häktningsförutsättningama och först i andra hand
på ordning och säkerhet. Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i
45
Prop. 1996/97:175
Stockholm anser att förvarstagande skall vara obligatoriskt vid gripanden
och avstyrker förslaget. Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i
Västerås anser att förslaget är onödigt om inte den av utredningen
föreslagna nya häktningsbestämmelsen införs.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 24 kap. 22 § rättegångsbalken
skall den som är gripen, anhållen eller häktad tas i förvar. Bestämmelsen
är obligatorisk, vilket innebär att den som är gripen i princip måste hållas
inlåst i avvaktan på åklagarens beslut i anhållningsfrågan.
I 24 kap. 8 § rättegångsbalken föreskrivs att den som har gripits skall
förhöras så snart som möjligt av polisman eller åklagare. Åklagaren är
skyldig att efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall
anhållas. Om inte den misstänkte anhålls skall beslutet om gripande
omedelbart hävas.
Det kan ifrågasättas om det är nödvändigt att ha en regel om
obligatoriskt förvarstagande vid gripande. Till följd av bestämmelserna
om att förhör skall hållas så snart som möjligt och om att
anhållningsbeslut skall fattas omedelbart efter förhöret blir gripandet ofta
så kortvarigt att det inte framstår som meningsfullt att låsa in den gripne i
polisarrest. Bestämmelsen i 24 kap. 22 § rättegångsbalken bör visserligen
inte, vilket JO också påpekat, uppfattas på det sättet att den omöjliggör
ett förfarande som innebär att en person som har anhållits i sin frånvaro
och därefter påträffats av polisen omedelbart förhörs enligt 24 kap. 8 §
första stycket rättegångsbalken och sedan, efter ett beslut av åklagaren,
friges direkt efter förhöret utan att ha placerats i arrest. Bestämmelsen
om obligatoriskt förvarstagande när det gäller gripna personer bör
emellertid ändå kunna mjukas upp så att det tydligare kommer till uttryck
att ett förvarstagande inte alltid är nödvändigt.
Att som utredningen föreslagit medge förvarstagande av gripna endast
om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet är emellertid
enligt regeringens bedömning mindre lämpligt. Till att börja med bör
även andra skäl än sådana som har med ordning och säkerhet att göra
kunna vägas in vid bedömningen av behovet av förvarstagande. De
särskilda häktningsförutsättningar som föranlett gripandet måste t.ex.
alltid beaktas. Bestämmelsen bör därför utformas så att förvarstagande
blir huvudregel. I likhet med vad såväl JO som Riksåklagaren anfört
anser regeringen att bestämmelsen bör utformas efter mönster av 1 §
lagen (1976:372) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. och att
förvarstagande således kan underlåtas om syftet med gripandet ändå kan
uppnås.
Regeringens förslag: En särskild bestämmelse införs som klargör att
den som är under 15 år och gripits med stöd av 34 § lagen (1964:167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) inte får
tas i förvar.
46
Utredningens forslag: Överensstämmer i sak med regeringens. För att
klargöra att förvarstagande inte får ske har dock utredningen föreslagit att
uttrycket gripa i paragrafen skall ersättas med ta fast.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker
förslaget att den som är under 15 år inte skall fa tas i förvar. Flera
instanser, däribland Riksdagens ombudsmän (JO) och Riksåklagaren, är
dock kritiska till det av utredningen föreslagna begreppet "ta fast" och
anser att det i stället i 34 § LUL uttryckligen skall anges att barnet inte
får tas i förvar med stöd av bestämmelsen.
Skälen för regeringens förslag: Den som är under 15 år är inte
straffmyndig och kan därför inte dömas till påföljd. Enligt 34 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL)
har däremot envar rätt att gripa den som före 15 års ålder har begått brott
på vilket fängelse skulle ha kunnat följa. Som förutsättning gäller att den
unge anträffas på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen. Om en
enskild person har gripit den unge skall han eller hon skyndsamt
överlämnas till närmaste polisman. Polismyndigheten eller åklagaren
skall omedelbart besluta om den unge skall friges eller hållas kvar för
förhör.
Bestämmelserna om gripande av den som inte är straffmyndig
motiveras av att samma regler bör gälla för enskild persons befogenhet
att gripa en lagöverträdare oavsett den misstänktes ålder. När
bestämmelsen infördes framhölls det särskilt att det vid t.ex. grova
våldsbrott skulle framstå som stötande om inte enskilda hade möjlighet
att gripa barn under 15 år (prop. 1983/84:187 s. 25). Med envar skall i
detta fall förstås även polisman, eftersom det finns situationer då
institutet medtagande till förhör inte ger tillräckliga befogenheter,
exempelvis då ett barn tar till flykten innan polismannen har hunnit
uppmana honom att följa med till förhör (a. prop. s. 26).
Utredningen är tveksam till om ett bestämmelsen om gripande av barn
under 15 år är förenlig med Europakonventionen. Utredningen anser att
det som talar för att ett ingripande med stöd av 34 § (nuvarande 34 §
betecknades tidigare 16 §) eventuellt skulle kunna komma att bedömas
som ett frihetsberövande är bestämmelsen i 24 kap. 22 §
rättegångsbalken att den som är gripen skall tas i förvar. Om det
emellertid inte fanns någon befogenhet att ta barnet i förvar skulle
bestämmelsen enligt utredningens bedömning troligen inte vålla några
problem med hänsyn till Europakonventionen. Utredningen anser därför
att möjligheten till förvarstagande bör tas bort.
Regeringen har i avsnitt 6.3 gjort bedömningen att ett tillfälligt
omhändertagande enligt 13 § polislagen inte bör anses utgöra ett
frihetsberövande i Europakonventionens mening. Att en kort stund hålla
kvar en ung person i syfte att överlämna vederbörande till en polisman
för förhör bör av samma skäl inte anses vara mer än en sådan
inskränkning i rörelsefriheten som täcks av artikel 2.3 i fjärde
tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Det sagda gäller också en
polismans åtgärd att följa efter och ta fast ett barn i syfte att ta med
barnet till förhör.
Prop. 1996/97:175
47
Prop. 1996/97:175
Alldeles oavsett frågan om forenligheten med Europakonventionen
måste man emellertid ifrågasätta lämpligheten av att ta en person som är
under 15 år i förvar. Rikspolisstyrelsen har för övrigt ifrågasatt om det
inte redan av 35 § LUL och 17 § lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. (behandlingslagen) framgår att barn under 15
år som grips enligt 34 § LUL inte får tas i förvar.
Regeringen delar Rikspolisstyrelsens uppfattning att det kan
ifrågasättas om det inte redan av gällande lagstiftning framgår att barn
under 15 år inte får tas i förvar. I 35 § LUL sägs nämligen att
tvångsmedel som avses i 24-26 kap. rättegångsbalken inte får användas
mot ett barn under 15 år och i 17 § behandlingslagen anges att den lagen
inte är tillämplig på barn som gripits enligt 34 § LUL. Det kan dessutom
tilläggas att det enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter (FAP 403-1) inte
är tillåtet att förvara ett barn under 15 år i polisarrest eller annat låst
utrymme. Eftersom ett förvarstagande emellertid grundar sig på
bestämmelsen i 24 kap. 22 § rättegångsbalken och inte på en
bestämmelse i behandlingslagen och då det far anses oklart om
undantaget i 35 § LUL avser även möjligheten till förvarstagande enligt
24 kap. 22 § rättegångsbalken (jfr prop. 1983/84:187 s. 26), bör det enligt
regeringens bedömning klarläggas att ett barn som gripits med stöd av 34
§ LUL inte får tas i förvar. Regeringen anser dock, i likhet med flera av
remissinstanserna, att detta bör åstadkommas genom att det i paragrafen
uttryckligen anges att den unge inte får tas i förvar.
Regeringens förslag: Den som är under femton år och
omhändertagits med stöd av 14 § LUL eller polislagen skall inte
kunna tas i förvar. Den som är mellan femton och arton år skall även i
fortsättningen kunna tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till
ordning och säkerhet.
Utredningens förslag: Möjligheten att omhänderta ett barn enligt 12 §
polislagen bör enligt utredningen avskaffas och ersättas med en
befogenhet för polisen att avlägsna ett barn från platsen i syfte att
skyndsamt överlämna det till föräldrarna, annan vårdnadshavare eller
socialnämnd. Som en följd av förslaget att upphäva bestämmelsen om
tillfälligt omhändertagande i 13 § föreslår utredningen att 16 § polislagen
upphävs. Eftersom det inte finns någon uttrycklig bestämmelse om
förvarstagande anser utredningen att den som omhändertagits enligt 14 §
LUL inte skall kunna tas i förvar.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag. Några remissinstanser, bl.a. Justitiekanslern (JK)
och Riksåklagaren, anser att det uttryckligen bör framgå av 14 § LUL att
den unge inte skall kunna tas i förvar. Flera remissinstanser, däribland
Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Stockholm, Polismyndigheten i
48
Ronneby och Länsstyrelsen i Ålvsborgs län anser att barn mellan 15 och
18 år i vissa fall även i fortsättningen bör kunna tas i förvar i arrest.
Bakgrund: I förgående avsnitt har gripande av barn under femton år
behandlats. Bestämmelser om polisens befogenheter att ingripa mot unga
finns också i 14 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare (LUL) respektive i 12 och 16 §§ polislagen.
Om någon som inte fyllt arton år har gripits och åklagaren beslutar att
inte anhålla honom får polismyndigheten enligt 14 § LUL hålla kvar
vederbörande för att överlämna honom eller henne till sina föräldrar,
annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon
annan vuxen person. Detta gäller dock endast om åklagaren funnit att den
unge fortfarande är skäligen misstänkt för brott. För samma ändamål får
polisen hålla kvar den som inte fyllt arton år om han eller hon medtagits
till förhör och är skäligen misstänkt för brott. Ingen får hållas kvar längre
än tre timmar efter åklagarens beslut respektive förhöret
Om någon, som kan antas vara under arton år anträffas under
förhållanden som uppenbarligen innebär en övervägande och allvarlig
risk för vederbörandes hälsa eller utveckling får han eller hon enligt 12 §
polislagen tas om hand av en polisman för att genom dennes försorg
skyndsamt överlämnas till sina föräldrar eller någon annan
vårdnadshavare.
Enligt 16 § polislagen skall den som omhändertagits enligt 13 § andra
stycket samma lag förhöras så snart det är möjligt. Efter förhöret skall
den omhändertagne friges snarast möjligt. Den som är under arton år får
dock hållas kvar för att genom polisens försorg skyndsamt överlämnas
till sina föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom
socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. Ingen får dock
hållas kvar längre än sex timmar.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen är tveksam till om
bestämmelserna i 14 § LUL respektive 12 och 16 §§ polislagen är
förenliga med Europakonventionen. Utredningen framhåller visserligen
att Europadomstolen har visat sig vara försiktig med att underkänna
ingripanden som företas i syfte att skydda barn eller unga. Vad som
emellertid enligt utredningen talar för att ingripanden med stöd av dessa
lagrum eventuellt skulle kunna komma att bedömas som
frihetsberövande är framför allt den omständighet att barnen, åtminstone
i vissa fall, kan tas i förvar. I samband med att 12 § polislagen utvidgades
till att gälla även unga mellan femton och arton år uttalade nämligen
departementschefen att ungdomarna bör kunna placeras i polisarrest,
häkte eller låsas in på annat sätt om det är absolut nödvändigt i det
enskilda fallet (prop. 1990/91:86 s. 12 och 23). Detsamma är avsett att
gälla även vid ingripanden enligt 16 § polislagen och 14 § LUL (a. prop.
s. 15 och 18). Utredningen gör bedömningen att möjligheten att ingripa
enligt 14 § LUL respektive 12 och 16 §§ polislagen inte kan stödjas på
någon av punkterna i artikel 5:1 i Europakonventionen och att ett
ingripande enligt någon av bestämmelserna därför eventuellt strider mot
konventionen. Som en följd av utredningens förslag att upphäva
bestämmelsen om tillfälligt omhändertagande enligt 13 § polislagen
föreslår utredningen att 16 § polislagen skall avskaffas. Vad gäller 12 §
Prop. 1996/97:175
49
4 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 175
Prop. 1996/97:175
polislagen föreslår utredningen att möjligheten att omhänderta ett barn
avskaffas och ersätts med en befogenhet för polisen att, under samma
förhållanden som för närvarande, avlägsna ett barn från platsen i syfte att
överlämna det till dess föräldrar eller någon annan vårdnadshavare eller
socialnämnden.
Av samma skäl som tidigare anförts beträffande tillfälliga
omhändertaganden enligt 13 § polislagen (avsnitt 6.3) anser regeringen
att ingripande enligt de nämnda lagrummen inte kan anses utgöra annat
än sådana inskränkningar i rörelsefriheten som täcks av artikel 2.3 i
fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen.
Alldeles oavsett frågan om förenligheten med Europakonventionen
måste man emellertid, precis som när det gäller gripande av barn under
femton år, ifrågasätta lämpligheten av att ta unga personer i förvar. Enligt
Rikspolisstyrelsens föreskrifter är det inte tillåtet att förvara ett barn
under femton år i arrest. Enligt gällande rätt får däremot ungdomar
mellan femton och arton år - om det är absolut nödvändigt i det enskilda
fallet - tas i förvar i arrest (jfr prop. 1990/91:86 s. 23).
Utredningens förslag innebär att det inte längre skulle vara möjligt att
ta omhändertagna ungdomar mellan femton och arton år i förvar. Flera
remissinstanser har varit kritiska mot detta och ansett att den möjlighet
som hittills funnits för polisen att undantagsvis ta ungdomar mellan
femton och arton år i förvar bör finnas kvar. Länsstyrelsen i Ålvsborgs
län framhåller t.ex. att ungdomar i den ålder ofta är så fysiskt utvecklade
att man kan jämställa dem med vuxna, varför det kan uppstå stora
problem att upprätthålla ordning och säkerhet på en polisstation om det
inte finns någon möjlighet att som yttersta utväg förvara "stökiga"
ungdomar i arrest. Polismyndigheten i Stockholm och Polismyndigheten
i Ronneby framför liknande åsikter.
Regeringen vill framhålla att det normalt inte bör komma ifråga att
ungdomar under arton år placeras i polisarrest eller häkte eller låses in på
annat sätt. Enligt FN:s konvention om barns rättigheter far
frihetsberövande av ett barn endast användas som sista utväg och då för
kortast lämpliga tid (art. 37). Såsom uttalades i samband med att 12 §
polislagen utvidgades till att avse även ungdomar mellan femton och
arton år (prop 90/91:86 s. 15, 18 och 23) kan det dock undantagsvis i det
enskilda fallet vara nödvändigt att placera den unge i arrest.
Den som är under femton år bör däremot aldrig kunna tas i förvar i
arrest. Som nämnts gäller detta redan i dag enligt Rikspolisstyrelsens
föreskrifter. Regeringen anser dock att detta bör komma till direkt uttryck
i lagtexten. Detta kan åstadkommas genom att det i 14 § LUL anges att
den som är över femton år får tas i förvar om det är nödvändigt med
hänsyn till ordning och säkerhet och genom att det i 17 § polislagen
anges att den som är under femton år inte får tas i förvar.
Regeringens förslag: Den som har omhändertagits med stöd av lagen
(1976:511) om berusade personer m.m. skall fa tas i förvar.
50
Prop. 1996/97:175
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har berört förslaget har
tillstyrkt det eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) ger polisman
befogenhet att i vissa fall omhänderta berusade personer. Enligt lagens 1
§ får således den som anträffas så berusad av alkoholdrycker eller annat
berusningsmedel att han inte kan ta hand om sig själv eller annars utgör
en fara för sig själv eller för någon annan omhändertas. Den polisman
som har verkställt omhändertagandet skall enligt 5 § så skyndsamt som
möjligt anmäla åtgärden till sin förman, som har att pröva om åtgärden
skall bestå. Enligt 7 § sista stycket skall den omhändertagne friges så
snart det kan ske utan men för honom själv och anledning till
omhändertagande ej längre föreligger. Frigivandet skall dock alltid äga
rum senast inom åtta timmar efter omhändertagandet, om det inte
uppenbarligen är förenligt med den omhändertagnes eget intresse att han
får kvarstanna kortare tid därutöver.
Någon uttrycklig bestämmelse om att den omhändertagne får tas i
förvar finns inte. Av lagens förarbeten framgår dock att avsikten är att så
skall kunna ske. En särskild regel bör därför tas in i LOB som klargör att
den som omhändertagits enligt lagen också får tas i förvar. Sådant
förvarstagande bör dock endast fa ske om det är nödvändigt med hänsyn
till ordning eller säkerhet.
Regeringens förslag: Den som hämtats eller tagits med till ett förhör
som misstänkt för brottet skall kunna tas i förvar om det är nödvändigt
med hänsyn till ändamålet med ingripandet, ordning eller säkerhet.
Detsamma gäller den som hämtas till ett sammanträde inför rätten i
brottmål och är tilltalad i målet. Bestämmelser om detta införs i
rättegångsbalken.
Utredningens förslag: Utredningen anser inte att bestämmelserna om
hämtning och medtagande till förhör i 23 kap 9 § rättegångsbalken,
respektive hämtning till rätten enligt 9 kap. 10 § rättegångsbalken ger
polisen befogenhet att ta den som omhändertagits i förvar. Utredningen
anser att frågan om den som hämtats till rätten bör kunna tas i förvar bör
övervägas ytterligare.
Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän (JO) delar utredningens
bedömning att de nuvarande reglerna inte ger befogenhet att ta
personerna i fråga i förvar. Enligt JO skulle en sådan ordning knappast
vara förenlig med Europakonventionens artikel 5:1 b med den restriktiva
tolkning som denna artikel har fått i domstolens tillämpning. JO pekar
vidare på angelägenheten av en klarläggning av frågan mot bakgrund av
51
Prop. 1996/97:175
att Högsta domstolen ansett att gällande rätt medger att för vissa fall
förvarsta personer som hämtats eller medtagits till förhör (NJA 1993 s.
360 I-II). Riksåklagaren betonar vikten av att frågan regleras i lag
eftersom rättsläget mot bakgrund av de nämnda domarna från Högsta
domstolen får anses oklart. Överåklagaren vid Regionåklagar-
myndigheten i Stockholm anser att förvarstagande bör komma i fråga
endast avseende personer som kan anses vara skäligen misstänkta för
brott. Beträffande övriga, vittnen och målsägande, bedöms ett
förvarstagande strida mot Europakonventionen. Liknande synpunkter
framförs av Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Jönköping,
Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Östergötlands län samt
Länsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att den
som hämtas till rätten med stöd av 9 kap. 10 § rättegångsbalken alltid
skall kunna tas i förvar.
Bakgrund: I rättegångsbalken finns bestämmelser om hämtning och
medtagande till förhör.
Under förundersökningen får förhör hållas med var och en som antas
kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Om den som
kallas till ett förhör utan giltig orsak underlåter att hörsamma kallelsen,
far han under vissa närmare angivna förutsättningar, hämtas till förhöret.
I vissa fall kan hämtning även komma i fråga utan föregående kallelse
(23 kap. 6 och 7 §§ rättegångsbalken).
Den som vare sig är anhållen eller häktad är inte skyldig att stanna
kvar för förhör längre än sex timmar. Är det av synnerlig vikt att den som
kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, är
vederbörande skyldig att stanna kvar ytterligare sex timmar (23 kap. 9 §
rättegångsbalken).
I rättegångsbalken finns bestämmelser om hämtning till rätten för såväl
tvistemål som brottmål. Bestämmelserna gäller parter, vittnen och
målsägande.
I 9 kap. 10 § rättegångsbalken regleras hur ett beslut om hämtning till
ett sammanträde i rätten skall verkställas. Som huvudregel gäller att den
som skall hämtas inte får omhändertas tidigare än vad som är nödvändigt
för att han eller hon skall kunna inställas omedelbart till sammanträdet.
Under vissa särskilda förutsättningar kan dock omhändertagande ske
tidigare efter beslut av rätten eller en polismyndighet. Detta gäller om ett
hämtningsförsök tidigare har misslyckats eller om det annars på grund av
vad som är känt om den som skall hämtas finns särskild anledning till
det. Omhändertagande får i sådana fall ske högst sex timmar eller, om
rätten har fattat beslutet, högst arton timmar tidigare än vad som följer av
huvudregeln. Den som har omhändertagits är skyldig att i avvaktan på
inställelsen stanna kvar på polisstationen eller annan plats som bestäms
av polismyndigheten. Enligt paragrafen får inte den omhändertagne
underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet
med omhändertagandet, ordningen eller allmän säkerhet.
Skälen för regeringens förslag: Någon lagregel som anger var den
som hålls kvar för förhör eller hämtats till rätten skall placeras finns inte.
I samband med att bestämmelserna om verkställighet av beslut om
hämtning till sammanträde i rätten infördes i 9 kap. 10 §
52
Prop. 1996/97:175
rättegångsbalken anförde departementschefen att de omhändertagna
normalt borde kunna behandlas på samma sätt som de som enligt 23 kap.
9 § är skyldiga att stanna kvar för förhör på polisstation under viss tid
(prop. 1983/84:78 s. 32). Departementschefen hänvisade till ett
vägledande JO-uttalande beträffande behandlingen av den som tagits
med för förhör (JO 1972 s. 51). Enligt departementschefen borde de
riktlinjer som JO dragit upp i detta utlåtande i allt väsentligt tjäna som
underlag även vid behandlingen av dem som omhändertagits för förhör
vid domstol. I utlåtandet anförde JO att det oftast inte är sakligt motiverat
med andra åtgärder än en tillsägelse till förhörspersonen att stanna kvar
på polisstationen. Han skulle då kunna anvisas plats i ett förhörsrum, en
öppen cell eller annat lämpligt rum. Enligt JO var det emellertid givet att
det för vissa fall kunde vara påkallat med mer frihetsinskränkande medel
beroende på risk för avvikande eller olämplig kommunikation med
annan. För sådana fall borde insättande i arrest kunna komma i fråga som
ett alternativ till uppehåll under mer eller mindre påtaglig bevakning i
öppen lokal. För den som skall höras som rent vittne borde dock
placering i arrest endast kunna komma i fråga i yttersta undantagsfall.
I ett senare fall (JO 1984/85 s. 135) gav JO uttryck för en delvis annan
uppfattning. Fallet gällde en man som hämtats till förhör och underrättats
om misstanke om brott. På grund av brist på bevakningspersonal
placerades mannen i en olåst polisarrest under nästan en timme. Med
hänsyn till innebörden av ett hämtningsbeslut uttalade JO att en person
inte far placeras i arrest enbart på den grunden att han hämtats till förhör.
Detta gällde oavsett om denna var öppen eller låst. En person som
hämtats till förhör borde överhuvudtaget inte föras till en arrestavdelning.
Frågan om förvaringen av den som hämtats till förhör har härefter
tagits upp av Högsta domstolen i NJA 1993 s. 360 I och II. Enligt
domstolen får frågan om var en förhörsperson skall placeras för varje
särskilt fall avgöras utifrån de allmänna principer för polisingripande
som uppställts i 8 § polislagen. Enligt domstolen torde det i allmänhet
vara tillräckligt att den som skall höras anmodas att stanna kvar,
eventuellt med anvisningar att uppehålla sig i ett förhörsrum eller annat
icke låst utrymme. Särskilt vid risk för att förhörspersonen avlägsnar sig
eller för olämplig kommunikation kan det dock enligt domstolen i
undantagsfall vara försvarligt att placera vederbörande i arrest som
alternativ till bevakning i öppen lokal.
Flera remissinstanser har framhållit att frågan om var den som
omhändertagits för att förhöras eller höras av rätten bör klargöras.
Lagrådet har i ett lagstiftningsärende angående kvarhållande för
kroppsbesiktning uttryckt önskemål att frågan om placering av den som
skall kroppsbesiktigas respektive den som skall höras enligt 23 kap. 9 §
rättegångsbalken lagregleras (prop. 1993/94:24 s.l 19).
Utgångspunkten vid placeringen av den som hålls kvar för förhör,
respektive har hämtats till rätten, skall självfallet vara att denna skall ske
i öppen lokal. Som både JO och Högsta domstolen uttalat kan det dock
för vissa undantagsfall finnas ett behov av att kunna ta sådana personer i
förvar. För den som skall förhöras kan ett sådant behov exempelvis
uppstå genom att ett förhör inte går att genomföra omgående. Den som
53
Prop. 1996/97:175
skall höras kan vara ohörbar på grund av berusning eller av någon annan
anledning vara bråkig och stökig. Man kan också tänka sig att det finns
risk att den som skall höras avlägsnar sig eller för olämplig
kommunikation med någon som också skall förhöras.
Särskilda regler bör därför införas om att den som hålls kvar för förhör
med stöd av 23 kap. 9 § rättegångsbalken eller hämtats till rätten enligt 9
kap. 10 § samma balk, får tas i förvar i sådana undantagsfall. Beträffande
23 kap. 9 § bör förvarstagande komma i fråga endast avseende den som
kan misstänkas för brottet. Beträffande den som omhändertagits enligt 9
kap. 10 § rättegångsbalken bör förvarstagande kunna komma i fråga om
sammanträdet gäller brottmål och den som hämtats till rätten är tilltalad i
målet. För båda fallen bör förvarstagande få ske endast om detta är
påkallat med hänsyn till ordning och säkerhet samt ändamålet med
ingripandet. Av samma skäl som tidigare anförts beträffande tillfälliga
omhändertagande enligt 13 § polislagen (avsnitt 6.3) anser regeringen att
ingripande enligt de nämnda lagrummen inte bör anses utgöra annat än
sådana inskränkningar i rörelsefriheten som täcks av artikel 2.3 i fjärde
tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Skulle ett förvarstagande
enligt ifrågavarande bestämmelser ändå anses innebära ett frihets-
berövande enligt Europakonventionen torde stöd för förvarstagande
finnas i artikel 5:1 b i Europakonventionen.
Regeringens förslag: Beslut om hävande av gripande skall för vissa
fall kunna meddelas av polisen. En bestämmelse om detta införs i
rättegångsbalken.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen och samtliga länsstyrelser och
lokala polismyndigheter som betänkandet remitterats till delar
utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Även andra
remissinstanser, bl.a. Riksdagens ombudsmän (JO), anser att det skulle
vara av värde att i 24 kap. rättegångsbalken föra in en regel om polisens
rätt att häva beslut om gripande. Enligt JO måste dock utgångspunkten
vid utformningen av en sådan regel vara att det i princip skall ankomma
på åklagare att pröva frågan om förändrade förhållanden efter ett korrekt
gripandebeslut skall föranleda att gripandet hävs. JO föreslår därför en
mer begränsad rätt för polisen att fatta sådana beslut. Riksåklagaren
hänvisar till de skäl departementschefen i prop. 1986/87:112 anförde mot
att låta polisen fatta beslut som i själva verket är negativa
anhållningsbeslut och avstyrker att polisen ges en generell rätt att häva
54
Prop. 1996/97:175
gripanden när polisen inte längre anser att det finns grund för fortsatt
frihetsberövande. Enligt Riksåklagaren bör emellertid polisen ges
formell rätt att häva beslut om gripande dels när gripandet är ogrundat,
dels om den misstänkte har gripits med stöd av bestämmelsen i 24 kap. 2
§ rättegångsbalken (okänd identitet eller avsaknad av hemvist i landet)
och den omständighet som utgjort grund för gripandet bortfallit.
Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten z Jönköping och
Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten z Västerås framför
liknande synpunkter. Förslaget avstyrks av Överåklagaren vid
Regionåklagarmyndigheten i Malmö, som anför att utredningen inte
anfört något vägande skäl som motiverar en ändring. Även
Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Stockholm avstyrker
förslaget och anför att en ändring i nuvarande regler skulle kunna leda till
gränsdragningsproblem och svårigheter i det praktiska polis- och
åklagararbetet.
Skälen för regeringens förslag: I 24 kap. 7 § rättegångsbalken
regleras polismans befogenhet att även utan anhållningsbeslut gripa den
som är misstänkt för brott. För att någon skall kunna gripas med stöd av
denna bestämmelse krävs att det finns anhållningsskäl, men att det är så
brådskande att ett anhållningsbeslut inte kan avvaktas. Av 24 kap. 8 §
rättegångsbalken följer att den som har gripits så snart som möjligt skall
förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats
om frihetsberövandet skall det enligt samma bestämmelse skyndsamt
anmälas till honom. Åklagaren har därefter att omedelbart besluta om
den misstänkte skall anhållas eller om beslutet om gripande skall hävas.
Av 24 kap. 8 § rättegångsbalken följer att varje gripande utan undantag
skall anmälas till åklagaren för bedömning i anhållandefrågan. Detta
innebär dock inte att en polisman inte kan häva ett beslut om gripande.
Att det skulle finnas en möjlighet för polisen att häva ett beslut om
gripande förutsattes för övrigt av Processlagberedningen, som dock inte
närmare angav för vilka fall detta skulle gälla (NJA II 1943 s. 329).
Som utredningen angett måste gällande rätt anses innefatta en
befogenhet för en förman inom polisen att pröva ett frihetsberövande
som en honom underställd polisman har företagit. Detta följer närmast av
allmänna grundsatser om polisens verksamhet. Denna prövning kan leda
till att förmannen rubricerar om frihetsberövandet om han anser att någon
annan grund bör åberopas eller till att han häver frihetsberövandet om
han anser att det är uppenbart oriktigt.
Frågan om vem som bör ha rätt att häva ett beslut om gripande togs
upp av 1983 års häktningsutredning (SOU 1985:27) som ansåg att
ansvaret för provisoriska frihetsberövanden i avvaktan på häktnings-
beslutet även fortsättningsvis skulle vila på åklagaren. Detta ansvar kom
enligt häktningsutredningen till uttryck genom reglerna om polisens
skyldighet att anmäla ett gripande till åklagaren samt genom reglerna om
vem som svarar för anhållningsförhör, anhållningsbeslut och
häktningframställning. Enligt då gällande lagstiftning skulle
anhållningsförhöret alltid hållas av åklagaren. Praxis hade emellertid
enligt häktningsutredningen utvecklats så att en polisman oftast själv höll
förhör med den misstänkte innan han anmälde gripandet till åklagaren.
55
Prop. 1996/97:175
Dessutom anmäldes gripandet endast i de fall då det var fråga om att
anhålla den misstänkte. Utredningen föreslog med anledning härav att
förhöret med den gripne skulle fa hållas antingen av en polisman eller av
åklagaren. Om det vid polisförhöret kom fram att skäl för häktning inte
längre förelåg borde polisen vidare få frige den misstänkte utan att
anmäla gripandet till åklagaren. I annat fall skulle frihetsberövandet
enligt häktningsutredningens förslag skyndsamt överlämnas till
åklagaren.
Regeringen godtog utredningens förslag att polisman skulle få hålla
anhållningsförhör utan att först anmäla gripandet till åklagaren, men
avvisade förslaget att polisen generellt skulle få häva beslut om gripande.
Som grund härför åberopades i huvudsak att en generell befogenhet för
polisen att häva beslut om gripande skulle innebära att polisen fick fatta
negativa anhållningsbeslut. En sådan ordning kunde inte godtas eftersom
ansvaret för anhållningsbeslut även fortsättningsvis borde åvila åklagaren
(prop. 1986/87:112 s. 45 ff).
Vad som förekommit i detta lagstiftningsärende ger inte anledning att
ompröva grundprincipen att det skall ankomma på åklagare att fatta
beslut om hävande av gripande. Som flera remissinstanser påpekat skulle
det dock, inte minst ur den enskildes synpunkt, vara av värde om polisen
i begränsad utsträckning för vissa väl definierade fall gavs uttrycklig rätt
att fatta beslut om hävande av gripande. Vad som talar för att polisen bör
ges en sådan möjlighet är, som utredningen anfört, att det av
konstitutionella skäl inte bör tillåtas att ett frihetsberövande försenas av
administrativa åtgärder, exempelvis att den som skall friges måste föras
till polisstationen enbart av den anledningen att beslutet om gripande
skall kunna hävas. Stöd för en sådan uttrycklig reglering kan hämtas både
i Europakonventionen och regeringsformen. Europakonventionen bygger
således på principen att varje frihetsberövande skall vara lagligt, dvs. stå
i överensstämmelse med den nationella lagen. Ett frihetsberövande skall
alltså upphöra så snart förutsättningar för det inte längre föreligger.
Också ändamålsprincipen, indirekt uttryckt i 2 kap. 12 § andra stycket
regeringsformen, torde medföra att den som är berövad friheten skall
friges så snart frihetsberövande inte längre behövs för att uppnå det syfte
som anges i den tillämpade paragrafen. Med hänvisning till det sagda bör
polisen ges en uttrycklig möjlighet häva ett beslut om gripande om det är
uppenbart att gripandet är ogrundat. En sådan rätt bör föreligga oavsett
om polisen har hållit anhållningsförhör eller ej. När frihetsberövandet väl
har anmälts till åklagaren och åklagaren därmed har tagit över ansvaret
bör dock inte polisen ha befogenhet att besluta om frigivning.
En rätt för polisen att häva beslut om gripande enligt vad som sagts
ovan bör omfatta såväl sådana fall där gripandet visar sig vara ogrundat
på grund av omständigheter som framkommit först efter beslutet om
gripandet som sådana fall där det första beslutet visar sig vara ogrundat
redan från början. En regel med denna uformning kommer att omfatta
också sådana fall då en misstänkt gripits med stöd av bestämmelsen i 24
kap. 2 § rättegångsbalken och den omständighet som utgjort grund för
gripandet har fallit bort.
56
Prop. 1996/97:175
Uppenbarhetsrekvisitet medför att polisen alltid skall lämna över
ansvaret till åklagaren så snart det råder tveksamhet om det finns skäl för
fortsatt frihetsberövande.
I första hand bör det ankomma på polismyndigheten att fatta beslut om
hävande av gripande. Om det redan i omedelbar anslutning till gripandet
framstår som uppenbart att det inte längre finns skäl för fortsatt
frihetsberövande, bör dock även den polisman som har beslutat om
gripandet kunna häva beslutet.
Regeringens förslag: En bestämmelse införs i rättegångsbalken om
skyldighet för polisen att underrätta den som grips enligt 24 kap. 7 §
rättegångsbalken om den misstanke som gripandet avser och grunden
för detta.
Utredningens förslag: Överenstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av
samtliga remissinstanser.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om skyldigheten att
underrätta en omhändertagen om anledningen till frihetsberövandet finns
i 15 § polislagen och 7 § lagen (1976:511) om omhändertagande av
berusade personer m.m. Även i 24 kap. 9 § rättegångsbalken finns en
regel om underrättelseskyldighet, enligt vilken den som anhålls skall få
besked om vilket brott han eller hon är misstänkt för samt grunden för
anhållandet. Detsamma gäller då ett anhållningsbeslut verkställs. Någon i
lag angiven skyldighet att underrätta den som grips enligt 24 kap. 7 §
rättegångsbalken finns dock inte.
Enligt artikel 5:2 i Europakonventionen skall var och en som
arresteras, snarast möjligt och på ett språk som han förstår, underrättas
om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom. Denna
underrättelseskyldighet gäller enligt Europadomstolen alla som berövas
friheten (Europadomstolens dom den 21.2.90 i mål nr 170 A, Van der
Leer mot Nederländerna). Trots avsaknad av uttryckliga föreskrifter
underrättar polisen i dag regelmässigt den som grips om misstanken mot
honom eller henne och de skäl som finns för misstanken. JO har också
tidigare anfört att det oavsett att uttrycklig föreskrift saknas, bör anses
som en tjänsteplikt för en polisman att vid gripande underrätta den gripne
om anledningen till åtgärden (JO 1969 s. 92). Regeringen anser att en
sådan skyldighet nu bör lagfastas.
Regeringens förslag: Föreskrifterna om rapporteftergift tas in i
bestämmelsen om rapporteringsskyldighet i polislagen.
57
Prop. 1996/97:175
Utredningens förslag: Reglerna om rapporteringsskyldighet och
rapporteftergift samlas i en särskild bestämmelse i rättegångsbalken.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har berört
frågan tillstyrker förslaget. Riksåklagaren anser dock att bestämmelsen
skall placeras i polislagen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 9 § polislagen skall en
polisman som får kännedom om brott som hör under allmänt åtal lämna
rapport om det till sin förman. En polisman far dock lämna
rapporteftergift enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Sådana
föreskrifter har regeringen meddelat i polisförordningen (1984:387).
Enligt 5 kap. 5 § polisförordningen får en polisman meddela
rapporteftergift om det är uppenbart att annan påföljd än böter inte skulle
kunna ådömas för brottet och brottet dessutom med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet framstår som obetydligt.
Mot bakgrund av utredningens förslag om nya häktningsbestämmelser
föreslog utredningen vissa materiella förändringar av bestämmelserna om
rapporteftergift. Med hänsyn till regeringens inställning till utredningens
förslag i den delen är det nu inte aktuellt att överväga en ändring av
innehållet i reglerna om rapporteftergift. Principerna om en polismans
rapporteringsskyldighet har dock sådan betydelse för den enskilde att
regeringen anser att även undantagen från principen bör lagregleras.
Bestämmelserna om när en polisman får lämna rapporteftergift är en del
av polisens befogenheter. Regeringen anser därför att det är mer logiskt
ur systematisk synpunkt att placera dem i polislagen. Vi föreslår därför
att reglerna tas in i polislagen.
Regeringens förslag: En särskild bestämmelse införs i polislagen som
ger polisen rätt att stoppa ett fordon för vissa särskilda ändamål.
Regleringen är i huvudsak avsedd att kodifiera vad som anses gälla
redan i dag.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks av flertalet
remissinstanser, däribland Riksdagens ombudsmän (JO), Riksåklagaren
och samtliga hörda överåklagare samt domstolar som förslaget
remitterats till. Flera polismyndigheter, majoriteten av tillfrågade
länsstyrelser, Rikspolisstyrelsen samt Nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande anser att befogenheten att stoppa fordon bör
omfatta också polisens förebyggande verksamhet, bl.a. lämnande av
upplysningar eller allmän trafiksäkerhetsinformation. Några
remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län samt Polismyndigheten i Nyköping anser att
polisen dessutom skall tillerkännas befogenhet att stoppa fordon i
spaningssyfte, dvs. utan att det finns misstanke om något konkret brott.
58
Prop. 1996/97:175
En lagreglering behövs
Polisens rätt att stoppa ett fordon är inte lagreglerad. Det anses ligga i
sakens natur att polisen har rätt att stoppa ett fordon för att kunna
genomföra en trafikkontroll eller företa någon annan liknande åtgärd.
Polisen anses även ha befogenhet att med våld stoppa ett fordon.
Befogenheten anses följa av den rätt som polisen har att ingripa på annat
sätt mot någon som fördas i fordonet, antingen det är fråga om att gripa
någon med stöd av rättegångsbalkens regler eller att företa
körkortskontroll med stöd av bestämmelserna i körkortslagen
(1977:477).
Om polisen stoppar ett fordon för att t.ex. ingripa mot en person som
fördas i fordonet, medför det en inskränkning i rörelsefriheten för alla
som befinner sig i fordonet. Det kan av konstitutionella skäl ifrågasättas
om det är tillräckligt att lagstödet för ett sådant ingripande bara kan
härledas tolkningsvis ur någon annan bestämmelse.
Ytterligare ett viktigt skäl för att lagfösta principerna för när polisen
med våld skall kunna få stanna ett fordon är att exempelvis användning
av hinder och spikmatta samt förföljande av fordon är åtgärder som är
förenade med stora risker för skador på person och egendom. Särskilt
förföljandet av fordon innefattar så stora skaderisker att det i sig talar för
att de grundläggande villkoren för att få stoppa fordon bör anges i lag (jfr
JO 1990/91 s. 70). I likhet med utredningen anser regeringen därför att
polisens rätt att stoppa ett fordon bör lagregleras.
I vilka situationer bör polisen ges befogenhet att stoppa ett fordon?
En lagreglering av polisens rätt att stoppa fordon bör i första hand utgå
från vad som i dag anses som gällande rätt. Ett ingripande som innebär
att ett fordon stoppas syftar vanligen till att polisen skall kunna ingripa
mot föraren eller någon annan som fördas i bilen. En polisman bör
således ha möjlighet att stoppa ett fordon om det finns anledning att anta
att föraren eller någon annan som fördas i fordonet har begått ett brott
eller om det behövs för att polisen av annan anledning än misstanke om
brott skall kunna ingripa genom att beröva någon friheten, på annat sätt
inskränka hans rörelsefrihet eller underkasta honom kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning. Polisen bör också få stoppa ett fordon om det behövs
för att genomföra husrannsakan i fordonet eller för att genomföra en
fordons- eller förarkontroll. Dessutom bör polisen få stoppa fordon om
det behövs för att reglera trafiken eller för att kontrollera fordon eller
förare i enlighet med vad som är särskilt föreskrivet.
Flera remissinstanser har framfört önskemål om en längre gående rätt
för polisen att stoppa ett fordon. Några remissinstanser anser t.ex. att
polisen bör kunna stoppa ett fordon i spaningssyfte, dvs. redan innan det
föreligger misstanke om ett konkret brott. Liksom utredningen finner
regeringen att det skulle föra för långt att medge tvångsmedel av detta
slag på ett så tidigt stadium. Det bör således finnas en konkret
brottsmisstanke för att bestämmelsen skall få tillämpas. Många
59
Prop. 1996/97:175
remissinstanser menar att polisen dessutom bör fa möjlighet att stoppa
fordon i den förebyggande verksamheten t.ex. för trafikinformation. Det
allmänna intresset av att sprida information i trafiksäkerhetsfrågor kan
visserligen tyckas vara skäl nog för att polisen bör få stoppa ett fordon
för att lämna sådan information. Det är emellertid enligt regeringens
bedömning mycket svårt att finna några bärande principiella skäl för att
just på detta område införa bestämmelser om att utnyttja
myndighetsutövning som endast syftar till att sprida information.
Polisens förebyggande arbete kan dessutom bedrivas på så många andra
sätt, utan att polisen måste ha befogenhet att med tvång stoppa bilar.
Regeringen anser därför inte att det finns anledning att införa en
möjlighet för polisen att stoppa fordon enbart i förebyggande syfte.
Polisen är emellertid oförhindrad att, även utan lagstöd, företa sådana
åtgärder som inte kan betraktas som ingripanden. Polisen och andra
berörda, t.ex. Vägverket eller Nationalföreningen för trafikäkerhetens
främjande, har naturligtvis alltid möjlighet att överlämna trafiksäkerhets-
information om åtgärden bygger på frivillig medverkan från förarens
sida. Vid trafikkontroller kan polisen också passa på att utnyttja tillfallet
att lämna trafikinformation till de förare som stoppas.
Polisens rätt att använda våld
För att bestämmelsen om stoppande av fordon skall bli effektiv bör den
kombineras med en uttrycklig bestämmelse om att en polisman, om
andra åtgärder är otillräckliga och det är befogat, får använda våld för att
stoppa ett fordon. Detta kan lämpligen ske genom ett tillägg i 10 §
polislagen.
Frågan om vilka hjälpmedel som bör fa användas för att stoppa fordon
är närmast av teknisk karaktär. Ett exempel på hjälpmedel som används
är spikmatta. Polisens möjligheter att använda spikmatta regleras för
närvarande i spikmattekungörelsen (1967:419). De olika hjälpmedlen
som kan användas utvecklas hela tiden - numera rekommenderar polisen
även uppbromsningsnät - och reglerna kan därför snabbt behöva ändras.
Föreskrifter om den närmare användningen av sådana tekniska
hjälpmedel bör därför inte meddelas i lag utan i förordning eller, efter
regeringens bemyndigande, i föreskrifter utfärdade av Rikspolis-
styrelsen. Spikmattekungörelsen bör därmed upphävas.
Regeringens förslag: En särskild bestämmelse införs i polislagen om
polisens rätt att använda fängsel. Regleringen motsvarar vad som i dag
gäller för häktade m.fl enligt 15 § behandlingslagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
60
Prop. 1996/97:175
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Riksdagens ombudsmän (JO) och
Riksåklagaren anser att den dubbelreglering som uppstår genom att
polislagen och behandlingslagen skulle delvis överlappa varandra bör
undvikas. Enligt JO kan detta lämpligen undvikas genom att i polislagen
tas in en hänvisning till behandlingslagen samtidigt som
tillämpningsområdet för polislagen begränsas till personer som är
berövade friheten på någon annan grund än som anges i 1 och 17 §§
behandlingslagen. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att fängsel bör få
användas under transport inte enbart då detta är påkallat av säkerhetsskäl
utan även när det krävs av trafiksäkerhetsskäl. Länsstyrelsen hänvisar här
till 101 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) och den omständigheten att
det är allt vanligare med enmanstjänstgöring.
Bakgrund: Handfängsel och andra fängsel är precis som skjutvapen
och spikmattor en form av hjälpmedel som polisen kan använda sig av
för att med våld genomföra en tjänsteåtgärd.
För den som är häktad finns det särskilda bestämmelser om
användning av fängsel i 15 § (lagen 1976:371) om behandling av
häktade och anhållna m.fl. (behandlingslagen). Av paragrafen följer att
den som är häktad får beläggas med handfängsel, dels under transport
och i övrigt under vistelse utom förvaringslokalen om det är nödvändigt
av säkerhetsskäl, dels i övrigt för att betvinga våldsamt uppträdande av
den omhändertagne, om andra medel visat sig vara otillräckliga och det
är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den omhändertagnes egen
eller annans säkerhet till liv och hälsa. Behandlingslagen gäller också
bl.a. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott
och den som tas i förvar i polisarrest.
I polislagen finns det däremot inga uttryckliga bestämmelser om när
fängsel far användas.
I 10 § polislagen ges polisen en allmän befogenhet att i vissa angivna
situationer utöva våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Med stöd av
denna paragraf anses polisen ha rätt att använda fängsel om andra medel
är otillräckliga och det med hänsyn till omständighetma är försvarligt (jfr
JO beslut 1992-04-03, dnr 2888- 991).
Skälen för regeringens förslag: Personer som är gripna, anhållna och
häktade omfattas av behandlingslagens bestämmelser redan från det att
de berövats friheten. Den som har berövats friheten av annan anledning
än misstanke om brott omfattas däremot inte av lagen förrän han har
tagits in i häkte eller polisarrest. Detta innebär att behandlingslagens
bestämmelser om fängsel inte kan tillämpas på den som omhändertagits
med stöd av polislagen eller lagen (1976:511) om omhändertagande av
berusade personer m.m. förrän vederbörande tas i förvar i arrest.
När man i 1958 års behandlingslag jämställde de som var tagna i
förvar i polisarrest med bl.a. anhållna och häktade, skedde det i syfte att
skapa gemensamma regler för alla intagna (prop. 1958:68 s. 38). Syftet
var alltså att olika kategorier av frihetsberövade skulle komma att
behandlas lika. När det gäller användningen av fängsel kan nuvarande
bestämmelser emellertid leda till att de som berövas friheten behandlas
olika.
61
Prop. 1996/97:175
Enligt 15 § behandlingslagen får en frihetsberövad för det första
beläggas med fängsel under transport och annars under vistelse utom
förvaringslokalen, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. Av förarbetena
till bestämmelsen framgår att man med uttrycket säkerhetsskäl har avsett
att omfatta bl.a. fall då det föreligger flyktfara (prop. 1975/76:90 s. 69 f.).
Fängsel kan således användas med stöd av behandlingslagen redan om
polisen bedömer att det finns risk för att en frihetsberövad kommer att
försöka fly. Någon befogenhet att använda våld i en sådan situation torde
för närvarande inte finnas i polislagen. I det här fallet går
behandlingslagen således längre än polislagen, bortsett från de fall då den
allmänna bestämmelsen i 10 § första stycket 6 skulle kunna vara
tillämplig.
Regeringen delar utredningens bedömning att polisen under transport
och annan vistelse utom förvaringslokalen alltid bör ha befogenhet att
använda fängsel för att förebygga och förhindra att en frihetsberövad
person flyr.
Behandlingslagen tillåter användning av fängsel också i övrigt om den
frihetsberövade uppträder våldsamt och andra medel visar sig
otillräckliga och det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den
häktades egen eller annans säkerhet till liv och hälsa. Det finns inte
någon bestämmelse i polislagen som ger polisman befogenhet att
använda våld i alla de situationer då det kan anses föreligga fara för
säkerheten. Att i förebyggande syfte använda fängsel kan i vissa fall
förhindra ytterligare våldsanvändning. Regeringen anser därför att
polisen bör ges befogenhet att använda fängsel även i dessa fall.
Polisen bör således ha befogenhet att belägga frihetsberövade med
fängsel i alla de situationer som åsyftas i behandlingslagen, oberoende av
den rättsliga grunden för frihetsberövandet. Detta bör, som också
utredningen kommit fram till, åstadkommas genom att en särskild
bestämmelse om användande av fängsel införs i polislagen.
Bestämmelsen bör, såsom JO föreslagit, författningstekniskt utformas så
att den hänvisar till behandlingslagen.
Bestämmelsen bör omfatta alla fall då polisen ingriper genom att
omhänderta eller på annat sätt inskränka någons rörelsefrihet. Vad gäller
den sistnämnda grunden bör fängsel exempelvis kunna användas under
transport av en åtalad som skall inställas till förhandling vid domstol, om
det finns risk för att han flyr eller det annars är nödvändigt av
säkerhetsskäl. Bedömningen av om det föreligger flyktfara eller risk för
säkerheten bör liksom i andra fall grundas på omständigheterna i det
enskilda fallet, t.ex. att personen ifråga tidigare har visat sig vara
rymningsbenägen. Likaledes bör polisen ha befogenhet att använda
fängsel om en person som skall föras till ett sjukhus eller någon annan
vårdinrättning uppträder på ett våldsamt sätt. Om det uppstår behov av att
använda fängsel på någon som inte är frihetsberövad bör polisen, vid
bedömningen av om det föreligger behov av att använda fängsel, ta
särskild hänsyn till ändamålet med ingripandet. Det torde exempelvis inte
vara försvarligt att använda fängsel för att ett vittne skall kunna hämtas
till förhör, även om det finns risk för att vittnet avviker under
transporten. Om polisen skall förpassa en person till en
62
Prop. 1996/97:175
kriminalvårdsanstalt där han skall avtjäna straff, kan det emellertid vara
försvarligt att använda fängsel för att hindra honom från att fly.
Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse till regeringen (Ju 95/4994)
betonat betydelsen av att av säkerhetsskäl kunna använda fängsel under
transporter. Detta är enligt Rikspolisstyrelsen särskilt angeläget med
hänsyn till enmanstjänstgöringens ökade omfattning. Länsstyrelsen i
Uppsala län framför liknande synpunkter. När det gäller att av
säkerhetsskäl använda fängsel under transporter måste en avvägning,
precis som vid alla andra former av polisingripanden, göras enligt
behovs- och proportionalitetsprincipema i 8 § polislagen. Enbart den
omständigheten att en polisman ensam skall utföra en transport av en
omhändertagen bör således enligt regeringens bedömning inte vara
tillräckligt för att fängsel skall få användas. För att kunna ta ställning till
om det av säkerhetsskäl är nödvändigt att belägga den omhändertagna
personen med fängsel måste polisen göra en bedömning av omständig-
heterna i varje enskilt fall.
Fängsel används i dag även av ordningsvakter (jfr Rikspolisstyrelsens
föreskrifter FAP 692.1). I likhet med utredningen anser regeringen att en
ordningsvakt, om inte annat följer av hans förordnande, bör ha samma
befogenheter att använda fängsel som polisen. En bestämmelse om detta
bör därför tas in i 29 § (tidigare 23 §).
Regeringens förslag: En särskild bestämmelse om dokumentations-
skyldighet införs i polislagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget i sak
eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser, bl.a. Riksdagens
ombudsmän (JO), Riksåklagaren och Polismyndigheten i Stockholm
anser att bestämmelsen bör lagtekniskt utformas på eit annat sätt för att
undvika dubbelreglering i fråga om straffprocessuella tvångsmedlen.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att begreppet "användning av
skjutvapen" bör förtydligas så att det klart framgår att tjänsteskjutningar i
övningssyfte inte behöver protokollföras. Flera remissinstanser, bl.a.
Polismyndigheten i Nyköping, Länsstyrelsen i Kronobergs län och
Länsstyrelsen i Skaraborgs län, anser det angeläget att
dokumentationsskyldigheten underlättas genom ett väl fungerande
blankettsystem. Rikspolisstyrelsen anser att det i polislagen dessutom bör
föreskrivas att sådan dokumentation får föras med stöd av ADB.
Skälen för regeringens förslag: Det finns inga generella
bestämmelser om skyldighet att protokollera polisingripanden. Däremot
finns det i olika författningar regler om vissa särskilda typer av
ingripanden. Detta gäller bl.a. rättegångsbalkens regler om protokoll över
beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Det finns
63
Prop. 1996/97:175
vidare särskilda regler om skyldigheten att dokumentera användning av
vissa hjälpmedel vid våldsutövning. Således finns i kungörelsen
(1969:84) om användande av skjutvapen i polistjänsten regler om att den
polisman som har använt skjutvapen skall lämna en skriftlig rapport om
händelsen. Beträffande användning av spikmatta finns motsvarande
regler i kungörelsen (1967:419) med bestämmelser om användning av
spikmatta i polistjänsten.
Betydelsen av en fullständig dokumentation av polisingripanden har
påtalats av Europarådets kommitté till förhindrande av tortyr och
omänsklig eller förnedrande behandling vid en inspektion år 1991. Efter
ett antal stickprovskontroller fann kommittén anledning att anmärka på
polisens bristfälliga dokumentation av frihetsberövanden och
rekommenderade därför i sin rapport till den svenska regeringen att varje
polisiärt frihetsberövande borde bli föremål för en enhetlig
dokumentation. Dokumentationen borde enligt kommittén innehålla vissa
obligatoriska uppgifter, bl.a. tidpunkten och grunden för
frihetsberövandet, tidpunkten för frigivandet, tidpunkten för underrättelse
om de rättigheter som tillkommer den frihetsberövade, tecken på skador
och sjukdomar, tidpunkterna för måltider och förhör samt tidpunkterna
för underrättelse till den frihetsberövades anhöriga och till hans advokat
samt för eventuella besök av dessa personer.
Bestämmelser om skyldighet att dokumentera polisingripanden har stor
betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt. För det första tydliggör en sådan
reglering att en polisman före ett ingripande måste ta ställning till bl.a.
om förutsättningarna för ingripandet är uppfyllda. Dessutom medger en
dokumentationsskyldighet en önskvärd kontroll av polisens verksamhet.
Regeringen delar därför utredningens bedömning att en bestämmelse om
dokumentationsskyldighet bör införas i polislagen. För att undvika
dubbelreglering bör den föreslagna regeln inte gälla dokumentation över
beslag, husrannsakan enligt rättegångsbalken, kroppsvisitation och
kroppsbesiktning. Att protokoll skall föras vid dessa straffprocessuella
tvångsmedel framgår av rättegångsbalkens bestämmelser. En hänvisning
till rättegångsbalken bör därför göras. För att klargöra att inte
övningsskjutningar behöver protokollföras har bestämmelsen formulerats
om något. Rikspolisstyrelsens har framfört önskemål att det av en
särskild paragraf i polislagen bör framgå att dokumentationen far ske
med stöd av ADB. Registerutredningen överlämnade nyligen sitt
slutbetänkande Polisens register (SOU 1997:65). Betänkandet innehåller
förslag till regler om polisens register. Rikspolisstyrelsens förslag bör
lämpligen övervägas i samband med beredningen av detta betänkande.
64
Prop. 1996/97:175
Frågan om tullen och polisen bör få möjlighet att ta del av vissa uppgifter
från transportföretag, såsom uppgifter om passagerare, last och fordon
etc., har aktualiserats vid flera tillfällen tidigare, bl.a. av
Datastraffrättsutredningen (SOU 1992:110) och EU-gränskontrollutred-
ningen (SOU 1994:131).
Datastraffrättsutredningen föreslog att uppgiftslämnande till polis och
tull skulle få ske undantagsvis i syfte att avslöja sådan grov brottslighet
som föranleder ett minimistraff på fängelse i två år. Uppgiftsskyldigheten
skulle enligt utredningen begränsas till flygföretag och endast omfatta
uppgifter om konkreta förhållanden, såsom uppgifter om viss resande
eller om visst transportmedel. Frågan om utlämnande av uppgifter skulle
prövas av domstol efter framställan av åklagare. I brådskande fall skulle
åklagaren få interimistiskt besluta om utlämnande. Utredningens förslag
fick ett blandat mottagande av remissinstanserna. Vissa remissinstanser
ansåg att förslaget innebar ett alltför stort ingrepp i den enskildes
integritet. Andra ansåg att uppgiftsskyldigheten borde utvidgas.
Även EU-gränskontrollutredningen ansåg att tull och polis borde ges
tillgång till bokningsuppgifter och att uppgifterna borde begränsas till
vissa konkreta förhållanden. EU-gränskontrollutredningen ansåg dock att
detta borde gälla även andra transportföretags bokningssystem. Med
hänsyn till vikten av att snabbt kunna fa ut uppgifter ansåg EU-
gränskontrollutredningen att beslut om utlämnande som regel borde
kunna fattas av åklagare eller chefen för ett tulldistrikt och sedan
underställas Riksåklagaren respektive Generaltullstyrelsen. Förslaget
tillstyrktes av majoriteten av remissinstanserna. Rikspolisstyrelsen och
Säkerhetspolisen pekade på nödvändigheten av att också polisen far
tillgång till uppgifter ur transportföretagens register för att undvika att
terrorister och internationella brottslingar fritt kan passera in i landet.
Tullen har sedan den 1 juli 1996 befogenhet att i den brottsbekämpande
verksamheten inhämta uppgifter från transportföretag i fråga om
passagerare, last och fordon (67 aoch 67 b §§ tullagen [1994:1550] samt
15 och 16 §§ lagen [1996:701] om Tullverkets befogenhet vid Sveriges
gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen). Frågan om polisens
tillgång till motsvarande uppgifter behandlades inte i det
lagstiftningsärendet.
I den proposition som låg till grund för lagstiftningen (prop.
1995/96:166) redogjorde regeringen för de skäl som i och för sig kan
åberopas mot att införa en skyldighet för transportföretagen att lämna ut
65
5 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 175
Prop. 1996/97:175
uppgifter av förevarande slag; att det är frågan om intrång i de resandes
personliga integritet och att det är frågan om tillgång till privata företags
kunduppgifter, vilket innebär användning av personregister för andra
ändamål än registret är avsett för. Regeringen gjorde dock bedömningen
att behovet av uppgifterna i tullens brottsbekämpande verksamhet fick
anses väga tyngre än det intrång i de resandes personliga integritet som
ligger i att ett begränsat antal tjänstemän får tillgång till uppgifterna (a.
prop. s. 79 f.).
I propositionen gjorde regeringen bedömningen att utredningarnas
förslag inte skulle ge tullen ett tillräckligt effektivt medel för att den
internationella brottsligheten skulle kunna bekämpas. Riksdagen ställde
sig bakom detta (bet. 1995/96:SkU23, rskr. 1995/96:288). Rätten för
tullen att fa tillgång till uppgifter från transportföretagens
bokningsuppgifter går därför längre än vad utredningarna föreslagit.
Tullmyndighetens beslut att inhämta uppgifter behöver t.ex. inte
underställas domstol respektive Riksåklagaren eller Generaltullstyrelsen.
Tullen har enligt bestämmelserna rätt att begära in sådana uppgifter om
bokning och incheckning som är av särskild betydelse för att bekämpa
den brottslighet som faller under tullens ansvarsområde. Uppgifter som
saknar betydelse för utredning och lagföring av brott skall omedelbart
förstöras. Transportföretagen far lämna uppgifterna genom att de görs
läsbara genom terminalåtkomst. Tullen får dock inte ändra eller på annat
sätt bearbeta eller lagra uppgifter som hålls tillgängliga på detta sätt.
Regeringens förslag: Polismyndigheten ges befogenhet att i den
brottsbekämpande verksamheten inhämta uppgifter i fråga om
passagerare, last och fordon från transportföretag som transporterar
varor, passagerare eller fordon till och från Sverige. Bestämmelserna
utformas på samma sätt som de som redan gäller för tullen.
Rikspolisstyrelsen har i skrivelse till Justitiedepartementet (Ju 96/359)
framfört önskemål om att polisen, på samma sätt som tullen, skall ges
tillgång till transportföretagens bokningsregister.
Remissinstanserna: Förslaget har inte varit föremål för sedvanlig
beredning. Synpunkter har dock under hand inhämtats från vissa berörda
myndigheter. Riksåklagaren, Generaltullstyrelsen, Sveriges
Industriförbund och Sveriges Redareförening tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Rikspolisstyrelsen välkomnar förslaget men
framhåller att polisen bör fa samma möjligheter att få tillgång till
uppgifter också inom ramen för gränskontrollverksamheten.
Justitiekanslern (JK) hänvisar till att tullens brottsbekämpande uppgifter
är mer begränsade än polisen. JK anser därför att det av lagtexten bör
framgå att polisen endast får begära in uppgifter som är av betydelse för
att bekämpa allvarlig brottslighet och att begreppet allvarlig brottslighet
bör defmeras i lagtexten. Statens Järnvägar (SJ) uttalar liknande
66
Prop. 1996/97:175
tankegångar om förslaget genomförs. SJ anser dock att nu rådande
ordning med skyldighet att lämna ut uppgifter först då en misstanke om
brott konkretiserats på ett sådant sätt att förundersökning inletts innebär
en rimlig avvägning mellan polisens behov av uppgifter och den
enskildes integritet. Transportindustriförbundet framhåller att det är
utomordentligt viktigt att yrkandena begränsas till de fall då de bedöms
tillföra den polisiära verksamheten värdefulla uppgifter och att
befogenheten att begära uppgifter endast avser en begränsad personkrets
inom polisen. Datainspektionen anser att frågan bör behandlas i samband
med beredningen av Registerutredningens förslag om polisens
underrättelseregister (SOU 1996:35).
Skälen för regeringens förslag: Till polisens uppgifter hör att
bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt
åtal. En annan viktig uppgift för polisen är att förebygga brott och andra
störningar av den allmänna ordningen och säkerheten. Polisens
verksamhet för att förebygga, uppdaga och beivra brott kan ske inom
ramen för en förundersökning enligt rättegångsbalkens bestämmelser,
men kan också utgöra verksamhet som faller utanför en förundersökning.
Om polisen inom ramen för en förundersökning har misstankar om ett
visst brott är uppgifterna ofta så konkretiserade att uppgifter ur
exempelvis ett transportföretags bokningsregister kan inhämtas med stöd
av rättegångsbalkens regler om beslag. Någon laglig möjlighet för
polisen att ta del av sådana uppgifter under förspaningsstadiet, innan
misstanke om ett visst konkret brott uppstått, finns däremot inte.
Polisens förspaning kan ha flera olika inriktningar. Den kan till att
börja med utövas i syfte att identifiera och karaktärsbestämma hot mot
samhället som det är polisens uppgift att förebygga. Sådan strategisk
verksamhet kan exempelvis innebära en kartläggning av narkotikans
vägar eller en beskrivning av strukturen av en viss organiserad
brottslighet. Syftet med förspaningen kan också vara att ge polisen det
underlag som behövs för att brott skall kunna förhindras. Sådan
verksamhet kan exempelvis bestå i att polisen inför ett större evenemang
samlar in information som behövs för att insatserna skall kunna planeras.
Informationen kan exempelvis utgöras av det förväntade antalet
deltagare, den väg de förväntas ta till platsen och de transportsätt de
förväntas använda. Sammanställning av sådan information kan i många
fall vara avgörande för polisens möjlighet att förhindra att brott begås.
Polisens förspaning kan också på annat sätt vara operativt inriktad. Den
kan t. ex. syfta till att ge sådan kunskap om brottslig verksamhet som kan
hjälpa polisen att upptäcka och avbryta pågående brottsliga aktiviteter.
Förspaningen kan då leda till att förundersökning inleds. För samtliga
dessa olika former av förspaning skulle polisen, på motsvarande sätt som
tullen, ha stor nytta av tillgång till uppgifter i transportföretagens
bokningsregister. På samma sätt som för tullen måste behovet av dessa
uppgifter i brottsbekämpningen anses väga tyngre än det intrång i de
resandes personliga integritet som ligger i att uppgifter av detta slag
lämnas ut. Regeringen anser därför att även polisen bör ges tillgång till
uppgifter från transportföretag som transporterar varor till och från
Sverige.
67
Prop. 1996/97:175
Justitiekanslern har framfört att tullens brottsbekämpande verksamhet
är mer begränsad än polisens och att polisens befogenhet att få del av
uppgifter från transportföretagen därför bör begränsas till bekämpning av
allvarlig brottslighet. Regeringen kan inte se några skäl till varför
polisens tillgång till uppgifter skulle begränsas till allvarlig brottslighet
när denna begränsning inte gäller för tullen. En annan sak är att det
naturligtvis inte bör komma i fråga att begära ut uppgifter för att
bekämpa rena bagatellbrott. Detta framgår redan av
proportionalitetsprincipen i 8 § polislagen. Regeringen anser därför att
bestämmelserna bör utformas på samma sätt som de som redan gäller för
tullen. Polismyndigheten bör således få begära in endast sådana uppgifter
som kan antas ha betydelse för att bekämpa brottslighet. Uppgifter om
passagerare skall bara få avse namn, resrutt, bagage, medpassagerare
samt sättet för betalning och bokning. Uppgifter som visar sig sakna
betydelse för utredning och lagföring av brott skall, precis som hos
tullen, omedelbart förstöras. Under den tid bokningsuppgiftema förvaras
hos polismyndigheten omfattas de av sekretesskydd enligt 5 kap. 1 § och
9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100). Ett transportföretag bör ha
möjlighet att lämna ut uppgifter genom att de görs läsbara för
polismyndigheten genom terminalåtkomst.
Generaltullstyrelsen har uppgett att det inledningsvis förekommit vissa
praktiska svårigheter att få ut uppgifter från transportföretagen. Som
uttalades i samband med att tullmyndigheten fick motsvarande rätt att ta
del av uppgifter från transportföretagen (prop. 1995/96:166 s. 85) är det
ytterst angeläget att tillvarata näringslivets goda vilja att medverka i
kampen mot den internationella brottsligheten och samarbeta med tullen,
och nu också polisen, i dessa frågor Regeringen utgår från att
Rikspolisstyrelsen och Generaltullstyrelsen i samråd försöker lösa
eventuella problem genom överenskommelser med transportföretagen.
I detta avsnitt redovisas vissa frågor som utredningen tagit upp men där
regeringen inte anser att det finns skäl att lägga fram några förslag till
lagändringar. Vidare behandlas en skrivelse från Polismyndigheten i
Stockholm från den 4 mars 1994 med begäran om ändring av 4 kap. 9 §
ordningslagen i syfte att möjliggöra för polisman att självständigt avvisa
eller avlägsna en person från ett trafikföretags område eller färdmedel
(Ju94/860).Grundläggande regler om polisingripande
Regeringens bedömning: Någon definition av begreppet
polisingripande bör inte införas i polislagen.
68
Prop. 1996/97:175
Utredningens forslag: En ny bestämmelse infors i polislagen där
begreppet polisingripande definieras. I bestämmelsen anges också att
vissa uppräknade former av ingripanden far företas endast under de
förutsättningar som anges i polislagen eller annan författning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Några - däribland Stockholms tingsrätt,
Riksåklagaren och JUSEK ifrågasätter dock om den föreslagna
bestämmelsen täcker alla former av polisingripanden. Stockholms
tingsrätt ifrågasätter också om inte en bestämmelse som den föreslagna
också måste innehålla någon mer generellt utformad regel, vilken kan
tänkas inrymma särpräglade ingripandesituationer som polisen kan
komma att ställas inför.
Skälen för regeringens bedömning: I 8 § polislagen ges allmänna
principer för polisingripanden. Enligt bestämmelsen skall en polisman
som har att verkställa en tjänsteuppgift, under iakttagande av vad som
föreskrivs i lag eller annan författning, ingripa på ett sätt som är
försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter.
Vilka åtgärder som kan räknas som polisingripande eller vad som
närmare kännetecknar ett sådant framgår dock inte av bestämmelsen eller
av polislagen i övrigt. Enligt utredningen måste dock med sådant
ingripande avses en åtgärd som syftar till ett konkret resultat, som riktar
sig mot en eller flera bestämda personer och som medför synbara eller
kännbara verkningar. Dessutom skall det enligt utredningen vara fråga
om en åtgärd som på något sätt kan förenas med tvång. En polisman som
företar ett ingripande enligt denna definition torde enligt utredningen
inskränka en eller flera av de fri- och rättigheter som anges i
Europakonventionen. Utredningen menar att en polismannen därför i
princip är skyldig att ta ställning till om åtgärden av hänsyn till
Europakonventionen eller till regeringsformen kräver författningsstöd
eller om den kan företas utan ett sådant stöd. Enligt utredningen kan det
dock vara svårt att göra sådana överväganden i en akut situation av
oordning. Med beaktande härav skulle det enligt utredningen vara
värdefullt om polislagen innehöll en uttrycklig bestämmelse om vilka
olika former av ingripanden som en polisman far företa under
förutsättning att han har stöd för åtgärden i lag eller annan författning.
Utredningen har med ledning härav föreslagit att vissa uppräknade
ingripanden inte får förekomma utan uttryckligt författningsstöd (se bet.
s. 128 f. och 265 f).
Som utredningen angett kunde det i och för vara av värde att i
polislagen uttryckligen och uttömmande reglera vad som avses med
polisingripande.En sådan bestämmelse skulle dock med nödvändighet bli
relativt vag och obestämd. Som flera remissinstanser påpekat finns det
dock en risk att bestämmelsen ändå inte skulle bli heltäckande. Enligt
regeringens bedömning finns det inte heller något mer påtagligt behov av
en sådan bestämmelse. Det reformbehov som lyfts fram i utredningen
avser endast en enskild polismans behov av klargörande av vilka
handlingar som kräver stöd i polislagen eller annan författning. Ett sådant
klargörande kan emellertid lämpligen ske på annat sätt än genom
69
Prop. 1996/97:175
lagstiftning, t.ex. genom information och anvisningar från
Rikspolisstyrelsen..
Regeringens bedömning: Behovs- och proportionalitetsprincipema i
8 § polislagen bör liksom i dag förbehållas polisingripanden i egentlig
mening och inte avse även annan polisiär verksamhet.
Utredningens förslag: De s.k. behovs- och proportionalitets-
principema i 8 § polislagen bör tillämpas vid alla former av polisiära
åtgärder. Utredningen föreslår därför att paragrafen ändras så att det
uttryckligen framgår att den avser samtliga fall då en polisman vidtar en
åtgärd eller handlar på något annat sätt.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser, bl.a.
Riksdagens ombudsmän (JO) och Riksåklagaren, är dock kritiska till
förslaget. Riksåklagaren har således angett att det blir missvisande att
göra nuvarande 8 § tillämplig på all verksamhet och att det är svårt att se
hur behovs- och proportionalitetsprincipema skulle kunna göras gällande
i polisens stödjande verksamhet och brottsförebyggande arbete.
Riksåklagaren har vidare framfört att ett genomförande av förslaget
skulle medföra en risk för att 8 § kom att ses enbart som en etisk regel
utan sakligt innehåll och att respekten för de grundläggande principerna
därmed kom att urholkas.
Skälen för regeringens bedömning: I 8 § polislagen ges vissa
allmänna principer för polisingripanden. I bestämmelsen kommer bl.a. de
s.k. behovs- och proportionalitetsprincipema till uttryck. Regeringen
delar den bedömning av utredningens förslag som JO och Riksåklagaren
redovisat. Förslaget i denna del bör därför inte genomföras. De allmänna
principerna i 8 § polislagen bör alltså alltjämt förbehållas
polisingripanden i egentiig mening.
Regeringens bedömning: Några bestämmelser om polisens rätt att
meddela befallningar bör inte införas i polislagen.
Utredningens förslag: En allmän bestämmelse om polisens rätt att
meddela befallningar införs i polislagen. Bestämmelsen omfattar
befallningar som meddelas innan polisen har fattat beslut om något annat
ingripande.
Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks av flertalet
remissinstanser, bl.a. Riksdagens ombudsmän, Polismyndigheten z
Stockholm och Justitiekanslern. Förslaget avstyrks dock av
70
Prop. 1996/97:175
Rikspolisstyrelsen som anser att det går för långt i detaljreglering av
polisens arbete.
Skälen för regeringens förslag: Som utredningen anfört kan det i och
för sig sägas vara av värde att man försöker reglera polisens alla
befogenheter att ingripa mot enskilda. Vad som talar mot att införa en
sådan bestämmelse är att polisen ändå har befogenhet att meddela
befallningar i situationer då det finns möjlighet att ingripa med tvång.
Det ligger alltså i sakens natur att polisen kan meddela befallningar i de
situationer då andra mer ingripande åtgärder kan vidtas. Härtill kommer
att, som Rikspolisstyrelsen påpekat, en författningsreglering av
befallningsrätten skulle innebära en alltför långtgående detaljreglering av
polisens arbete. Några bestämmelser om befallningsrätten bör alltså inte
införas i polislagen.
Regeringens bedömning: Några särskilda regler om en polismans
användning av våld för det fall han angrips med våld eller hot om våld
bör inte införas i polislagen.
Utredningens förslag: 10 § polislagen utvidgas så att en polisman får
uttryckligt stöd för att använda våld om han angrips med våld eller hot
om våld eller då han behöver använda våld för att förhindra en
frihetsberövad person att rymma.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag. Flera instanser, bl.a. Rikspolisstyrelsen,
Polismyndigheten i Stockholm, flera länsstyrelser samt Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att förhållandet till
nödvämsrätten måste klarläggas ytterligare. Åke Svensson m.fl,
Polishögskolan avstyrker förslaget under åberopande av att det inte
föreligger något reformbehov.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningens förslag innebär att
en polisman som angrips med våld eller hot om våld i ökad utsträckning
skulle kunna åberopa polislagens regler om rätten att ingripa med våld.
Han skulle därigenom slippa åberopa brottsbalkens regler om nödvärn.
Förslaget innebär en återgång till vad som gällde innan polislagen kom
till. En polisman fick då enligt 24 kap. 2 § brottsbalken använda det våld
som med hänsyn till omständigheterna var försvarligt om han vid
genomförandet av en tjänsteåtgärd möttes eller angreps med våld eller
hot om våld. Regeringen delar utredningens principiella uppfattning att
regler om polisens befogenheter och skyldigheter att ingripa i så stor
utsträckning som möjligt bör vara intagna i ett samlat regelverk. När det
gäller en polismans befogenhet att använda våld i de fall han angrips med
våld eller hot om våld måste dock lämpligheten av en samlad reglering i
polislagen analyseras mot bakgrund av den rätt till nödvärn som enligt 24
kap. brottsbalken tillkommer en polisman liksom varje annan
medborgare.
71
Prop. 1996/97:175
Den nuvarande bestämmelsen om polisens rätt att använda våld i 10 §
polislagen motsvarar i huvudsak vad som tidigare gällde enligt 24 kap. 2
§ brottsbalken. Där föreskrevs att en polisman fick använda det våld som
med hänsyn till omständigheterna var försvarligt om han vid
genomförandet av en tjänsteåtgärd möttes eller angreps med våld eller
hot om våld. I 10 § polislagen nämns dock inte det fallet att en polisman
angrips med våld eller hot om våld. Skälet till det är enligt förarbetena till
bestämmelsen att en polisman som angrips på detta sätt, liksom andra
medborgare, har rätt till nödvärn och sålunda redan på denna grund har
befogenhet att använda våld (prop. 1983/84:111 s. 94).
Det finns en viktig skillnad mellan polislagens reglering om rätten att
använda våld och brottsbalkens regler om nödvärn. Polislagen avser
endast användande av våld som med hänsyn till omständigheterna är
försvarligt. Brottsbalkens regler om nödvärn däremot är vidare och täcker
våldsanvändning som inte är uppenbart oförsvarlig. Medan det kan anses
vara en tjänsteplikt för en polisman att då han angrips med våld eller hot
om våld använda det våld som är försvarligt, kan det självfallet aldrig
vara en tjänsteplikt att därutöver bruka våld i den vidare utsträckning
som tillåts av reglerna om nödvärn.
Regeringen finner inte anledning att frångå den grundsyn som
departementschefen gett uttryck för i den ovan nämnda propositionen.
Någon ändring av polislagen på det sätt som utredningen föreslagit bör
därför inte genomföras.
Regeringens bedömning: Någon utvidgning av 10 § polislagen i syfte
att tydliggöra att en polisman har befogenhet att använda våld då
någon som är frihetsberövad försöker rymma bör inte göras.
Utredningens förslag: 10 § polislagen utvidgas så att det uttryckligen
framgår att en polisman har befogenhet att använda våld, inte bara då han
med laga stöd skall beröva någon friheten och denne försöker undkomma
eller polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa
frihetsberövandet, utan också då någon som redan är frihetsberövad
försöker rymma och polismannen möts av motstånd då han skall
förhindra rymningen.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Riksdagens ombudsmän (JO) framför att frågan
om polismans befogenhet att använda våld för att hämta eller ta med en
person till förhör eller för att hålla kvar en person som har förts in på
polisstationen t.ex. för förhör eller kroppsbesiktning måste utredas
närmare mot bakgrund av utredningens definition av begreppet
frihetsberövande. Enligt Polismyndigheten i Karlshamn måste den
föreslagna ändringen i polislagen kompletteras med en ändring som ger
arrestantvakter, ordningsvakter vid polismyndigheterna och anställda
72
Prop. 1996/97:175
med förordnanden befogenhet att använda våld när de nyttjas vid
bevakning utanför polisstationen.
Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelser om befogenhet att
använda våld för att förhindra rymning finns både i brottsbalken (24 kap.
2 §) och i polislagen (10 § första stycket 2).
Bestämmelsen i brottsbalken reglerar användningen av våld för att
hindra att den som är frihetsberövad rymmer. I paragrafen nämns särskilt
den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller som är häktad eller
anhållen, men det kan också vara fråga om någon som exempelvis är
omhändertagen på grund av berusning eller intagen för rättspsykiatrisk
vård. Bestämmelsen riktar sig framför allt till den personal vid
kriminalvårdsanstalter, häkten sjukhus eller liknande som det åligger att
hindra rymningar. I förekommande fall omfattas dock även polismän och
arrestantvakter. Enligt bestämmelsen är det straffritt att bruka våld för att
rymningen skall hindras.
Polisen har enligt 10 § första stycket 2 polislagen befogenhet att
använda våld i situationer då någon som skall häktas, anhållas eller
annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma. Detsamma
gäller om polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa
ett sådant frihetsberövande.
Enligt regeringens bedömning ger bestämmelserna i 24 kap. 2 § och 10
§ polislagen polisen erforderligt stöd för att med våld ingripa för att
förhindra rymning. Någon ändring av polislagen enligt vad utredningen
föreslår är därför inte motiverad.
Regeringens bedömning: Något särskilt lagstöd for en polismans
befogenhet att använda våld då han skall hålla en frihetsberövad
person till ordningen behöver inte införas.
Utredningen: Utredningen har gjort bedömningen att det inte finns
något positivt lagstöd för befogenheten att använda våld då en polisman
möts av annat motstånd än som avses i 10 § första stycket 1 polislagen då
han skall hålla en frihetsberövad person till ordningen. Utredningen
föreslår till följd härav att det i 10 § polislagen föreskrivs att en polisman
får använda våld också för sådana fall.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av
samtliga remissinstanser.
Skälen för regeringens bedömning: Utöver vad som gäller vid
rymning är det enligt 24 kap. 2 § brottsbalken straffritt att använda våld
för att upprätthålla ordningen om en frihetsberövad person, med våld
eller hot om våld, sätter sig till motvärn eller på annat sätt gör motstånd
mot någon under vars uppsikt han står, när denne skall hålla honom till
ordningen. Bestämmelsen motiveras av att den som har tagits i förvar på
kriminalvårdsanstalt, i häkte eller i polisarrest är skyldig att rätta sig efter
73
Prop. 1996/97:175
de ordningsregler som gäller för förvaringslokalen och de anvisningar
som personalen lämnar honom. Detta är i sin tur motiverat av att det med
hänsyn till risken för bl.a. rymning, skadegörelse eller annan
våldsutövning anses nödvändigt att förhindra omhändertagna från att röra
sig fritt inom förvaringslokalen.
Bestämmelsen i 24 kap. 2 § brottsbalken gäller även för en polisman
som har att hålla någon till ordningen. Utöver regleringen i brottsbalken
har polisen också befogenhet att meddela de anvisningar som behövs för
att genomföra en beslutad tjänsteåtgärd, exempelvis ett
omhändertagande. Om en person har berövats friheten får polisen således
lämna vederbörande erforderliga anvisningar i syfte att upprätthålla
ordningen och säkerheten på platsen. Den som inte åtlyder en sådan
anvisning måste självfallet, som en yttersta åtgärd, med våld kunna hållas
till ordningen. Enligt regeringens bedömning måste en sådan möjlighet
anses ligga redan i den bakomliggande rätten att hålla vederbörande
frihetsberövad.
Regeringens bedömning: Särskilda regler om handräckning bör inte
införas i polislagen.
Utredningens förslag: Särskilda regler om handräckning införs i
polislagen. I bestämmelserna definieras begreppet handräckning,
beskrivs hur man begär handräckning och regleras när polisen är skyldig
att lämna handräckning och när en begäran om handräckning får avslås.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Riksdagens ombudsmän (JO) är
dock kritisk till förslaget och ifrågasätter om det är tillräckligt
genomarbetat för att kunna ligga till grund för lagstiftning. Enligt JO bör
det göras en genomgång av hela det aktuella regelbeståndet i syfte att i
varje särskilt hänseende få till stånd en tillfredsställande reglering av
polisens handräckningsuppgifter. JO anser att handräckningsfrågan bör
regleras i princip uttömmande i varje särskild författning och en eventuell
reglering i polislagen begränsas till vissa allmänna regler av närmast
formell karaktär. JO ifrågasätter således behovet av en särskild definition
av handräckningsbegreppet. JO är också kritisk till utredningens förslag
att polisen skall kunna avslå en begäran om handräckning. Riksåklagaren
framför liknande åsikter. Några remissinstanser, däribland Länsstyrelsen
i Stockholms län, anser att de handräckningsbestämmelser som i dag
finns i olika författningar bör ses över. Socialstyrelsen och Länsstyrelsen
i Hallands län anser att sökande myndighet bör ges möjlighet att
överklaga ett avslagsbeslut.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen delar JO:s
bedömning att handräckningsfrågor i första hand bör lösas inom ramen
för varje särskild författning. Utredningen har av tidsskäl inte ansett sig
ha möjlighet att lämna något förslag till en sådan reglering och
74
Prop. 1996/97:175
beredningsunderlag för en sådan lösning saknas följaktligen. I likhet med
JO är regeringen dessutom tveksam till förslaget att ge polisen möjlighet
att diskretionärt avslå framställningar om handräckning. Det finns
nämligen en risk för att detta skulle kunna leda till en alltför ensidig
bedömning där hänsyn i stor utsträckning togs till den arbetssituation
som för närvarande råder hos polismyndigheten. Det bör inte heller
ankomma på en polismyndighet att pröva om en annan myndighet har
behov av polishandräckning eller inte. Ä andra sidan måste det
förutsättas att de myndigheter och institutioner som är berättigade att
begära polishandräckning noga överväger om en sådan åtgärd är rimlig
med hänsyn till vikten av åtgärden och den resursåtgång som krävs hos
polisen. Regeringen utgår från att en begäran om polishandräckning alltid
föregås av en noggrann prövning om det finns andra sätt att lösa den
uppkomna situationen och att den som begär handräckningsuppdraget i
god tid informerar polismyndigheten om det.
Med hänvisning till det sagda anser regeringen att någon bestämmelse
om handräckningsförfarandet inte bör införas i polislagen.
Regeringens bedömning: Polisen bör redan med nuvarande
bestämmelser kunna avlägsna eller avvisa personer från ett
trafikföretags område utan att personen dessförinnan, av en
trafiktjänsteman, blivit uppmanad att lämna området.
Utredningen: Utredningen behandlar inte denna fråga
Bakgrund: Polismyndigheten i Stockholm har i en skrivelse till
Justitiedepartementet hemställt att 4 kap. 9 § ordningslagen (1993:1617)
ändras så, att en polismans rätt att avvisa och avlägsna en
ordningsstörande person blir självständig och kan vidtas utan föregående
tillträdesvägran eller uppmaning av en trafiktjänsteman.
Skrivelsen har remitterats till Rikspolisstyrelsen som tillstyrkt
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Till polisens uppgifter hör bl.a. att
övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar
därav samt ingripa när sådana har inträffat (2 § polislagen). För att
polisen skall kunna fullgöra dessa uppgifter finns särskilda regler om
polisens rätt att använda våld för sådana fall. Om någon genom sitt
uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara
för denna får en polisman således enligt 13 § polislagen, när det är
nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller
avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om
en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna
avvärjas. När det gäller polisens rätt att ingripa mot berusade personer
finns särskilda regler i lagen (1976:511) om omhändertagande av
berusade personer m.m (LOB). Enligt 1 § i nämnda lag får en person
omhändertas om han är så berusad av alkoholdrycker eller något annat
75
Prop. 1996/97:175
berusningsmedel att han inte kan ta hand om sig själv eller annars utgör
en omedelbar fara för sig själv eller någon annan. De nu nämnda
bestämmelserna i polislagen och LOB gäller självfallet även för den
kollektiva persontrafiken.
För den kollektiva persontrafiken gäller dessutom 4 kap. ordningslagen
som innehåller särskilt stränga regler beträffande ordning och säkerhet.
Enligt 4 kap. 7 § far således en person vägras tillträde till ett
trafikföretags område eller färdmedel om han är berusad eller annars
uppträder på ett sådant sätt att det finns anledning att befara att han
kommer att störa ordningen eller äventyra säkerheten i trafiken. På
motsvarande sätt gäller att en sådan person, som redan befinner sig inom
ett trafikföretags område, enligt 8 § i samma kapitel är skyldig att på
uppmaning av en trafiktjänsteman lämna trafikföretagets område eller
färdmedel. En sådan skyldighet gäller också om personen har brutit mot
bestämmelserna i 4 kap. 4-6 §§ ordningslagen, som bl.a. förbjuder
alkoholförtäring inom ett trafikföretags område.
Om den som vägrats tillträde enligt 7 § eller som enligt 8 § uppmanats
att lämna ett trafikföretagets område eller färdmedel inte gör som han blir
tillsagd, får en polisman eller ordningsvakt avvisa eller avlägsna honom.
Bestämmelsen tillkom för att det inte ansågs lämpligt att trafikpersonalen
skulle ges rätt att avvisa eller avlägsna ordningsstörande personer (prop.
1992/93:210 s. 213 och 307 f.) Bestämmelsen ger därför trafikpersonalen
möjlighet att begära handräckning av polis. Polisen skall självständigt
göra en prövning av om förutsättningarna för avvisning eller avlägsnande
föreligger, dvs. om personen i fråga har betett sig på ett sådant sätt som
enligt lagen medför en skyldighet att lämna trafikföretagets område eller
ett färdmedel (jfr prop 1992/93:210) Enligt regeringens bedömning
ligger det därför i sakens natur att polisen självständigt och utan
föregående tillträdelsevägran eller uppmaning av en trafiktjänsteman kan
ingripa och uppmana en ordningsstörare att lämna området eller
färdmedlet och sedan, om uppmaningen inte följs, ingripa enligt 4 kap. 9
§. Någon ändring av ordningslagen behöver därför inte göras.
Flera av de förslag som nu läggs fram ökar polisens möjligheter att
ingripa i förebyggande syfte vid störningar av den allmänna ordningen.
Detta bör inte medföra några kostnadskonsekvenser. De ändringar som
föreslås beträffande rätten att ta i förvar den som omhändertagits med
stöd av polislagen eller vissa andra författningar utgör i huvudsak endast
en kodifiering av gällande rätt och medför därför inte heller några ökade
kostnader. Detta gäller även övriga förslag som nu tas upp.
Lagändringarna bör lämpligen träda i kraft den 1 februari 1998.
76
Prop. 1996/97:175
10 §
I paragrafen införs en bestämmelse om att den som hämtats till rätten för
att inställas i brottmål som tilltalad får tas i förvar. Utgångspunkten vid
placeringen av den som hämtats till rätten är självfallet att denna skall
ske i öppen lokal. Detta framgår av paragrafens fjärde stycke där det sägs
att den som omhändertagits enligt paragrafen inte får underkastas annan
inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med
omhändertagandet, ordningen eller allmän säkerhet. I undantagsfall kan
det dock vara nödvändigt att ta den som hämtats till rätten i förvar. Detta
utvecklas närmare i avsnitt 6.9. Av bestämmelsen framgår motsatsvis att
den som hämtats till rätten i annan egenskap än som tilltalad i brottmål
inte får tas i förvar.
9§
I paragrafen införs en bestämmelse om att den som hålls kvar för förhör
och är misstänkt för brottet får tas i förvar om det är nödvändigt med
hänsyn till ändamålet med ingripandet, ordningen eller allmän säkerhet.
Även i detta fall är huvudregeln således att den kvarhållne inte skall tas i
förvar. Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 6.9. Av bestämmelsen
framgår motsatsvis att den som inte är misstänkt för brottet, t.ex. ett
vittne inte får tas i förvar.
8§
Genom den nya bestämmelsen i paragrafen ges polisen uttrycklig
möjlighet att häva ett beslut om gripande om det är uppenbart att
gripandet är ogrundat. Skälen härför framgår av avsnitt 7.1.
9§
I paragrafen införs en bestämmelse om att polisen är skyldig att
underrätta den som grips om skälen för frihetsberövandet. Bestämmelsen
har tillkommit av konventionshänsyn och motiveras närmare i avsnitt
7.2. Däremot behöver anhöriga till den som grips inte underrättas.
77
Prop. 1996/97:175
22 §
Ändringen, som kommenteras i avsnitt 6.5, innebär att förvarstagande av
gripna personer inte längre är obligatorisk. Huvudregeln skall dock
fortfarande vara att den som grips tas i förvar. Den nya bestämmelsen
innebär att förvarstagande kan underlåtas om syftet med gripandet ändå
kan uppnås.
14 §
I paragrafen tas en ny bestämmelse in om att den som är över femton år
får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller
säkerhet. Den avvägning som enligt de s.k. behovs- och
proportionalitetsprincipema i 8 § polislagen skall göras vid alla
polisingripanden innebär att det normalt inte bör komma ifråga att
placera ungdomar mellan femton och arton år i arrest. Som närmare
utvecklats i avsnitt 6.7 kan det dock i vissa situationer vara nödvändigt
att ta den omhändertagne i förvar. Den som är under femton år får
däremot aldrig tas i förvar.
34 §
En bestämmelse införs som klargör att paragrafen inte ger stöd för att ta
ett barn i förvar i arrest. Paragrafen har kommenterats närmare i avsnitt
6.7.
4§
I paragrafen införs en uttrycklig bestämmelse om att den som har
omhändertagits enligt lagen får tas i förvar. Förvarstagande skall få ske
om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.
9§
I paragrafen, som reglerar en polismans skyldighet att rapportera brott,
införs en bestämmelse om när rapporteftergift får meddelas.
Bestämmelser om rapporteftergift fanns tidigare i 5 kap. 5 § andra
stycket polisförordningen (1984:730). Någon ändring i sak är inte
78
Prop. 1996/97:175
avsedd. Det har däremot inte ansetts motiverat att i lag reglera de
närmare formerna för förfarandet vid rapporteftergift.
I polisförordningen regleras också en polismans möjlighet att underlåta
att meddela parkeringsanmärkning enligt lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift. Någon överflyttning av dessa bestämmelser görs
inte.
10 §
Paragrafen reglerar i vilka fall en polisman far använda våld. I en ny
punkt 5 har anges att en polisman far använda våld då han med laga stöd
skall stoppa ett fordon eller något annat transportmedel. Polisens rätt att
stoppa ett fordon regleras i 22 § och behandlas närmare i avsnitt 8. Hur
mycket våld som får användas och vilka tekniska hjälpmedel som får
användas för att stoppa ett fordon får, med hänsyn till
proportionalitetsprincipen, avgöras beroende på omständigheterna i det
aktuella fallet. Punkt 6 och 7 motsvarar tidigare punkt 5 och 6.
10 a §
I paragrafen, som är ny, regleras en polismans rätt att belägga den som
är berövad friheten fängsel. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.
Paragrafen hänvisar till vad som gäller for häktade m.fl. enligt 15 §
behandlingslagen (1976:371). Bestämmelsen omfattar alla de fall då
polisen ingriper genom att omhänderta eller på annat sätt inskränka
någons rörelsefrihet, t.ex genom att hålla kvar någon för förhör enligt 23
kap. 9 § rättegångsbalken eller hämta någon till rätten enligt 9 kap. 10 §
rättegångsbalken.
Med fängsel menas ett tekniskt hjälpmedel som binder samman händer
och fötter. Begreppet fängsel har emellertid inte definerats i paragrafen
eftersom utvecklingen på det tekniska området sannolikt skulle medföra
att en sådan definition snabbt blir föråldrad. Precis som vid alla andra
former av polisingripande måste behovs- och proportionalitetsprincipema
i 8 § beaktas vid bedömningen av huruvida fängsel får användas. Det
innebär bl.a. att det inte bör komma ifråga att belägga ett vittne som
medtagits förhör eller hämtats till rätten med fängsel.
13 a §
Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser om en polismans
befogenhet att avvisa eller avlägsna dels den som försöker tränga in på
avspärrat område eller vägrar att lämna ett sådant område, dels den som
inte följer en anvisad väg. Paragrafen har motiverats i avsnitt 5.4 och 5.5.
Paragrafen är tillämplig även om den som försöker passera en
avspärrning inte kan anses störa ordningen. Frågan om det kan anses
försvarligt att avlägsna den som försöker tränga in på avspärrat område
far avgöras med hänsyn till syftet med avspärrningen.
79
Prop. 1996/97:175
Bestämmelser om polisens möjligheter att spärra av eller på annat sätt
förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme finns bl.a. i 23
(tidigare 22) och den nya 24 §§ polislagen samt i 27 kap 15 §
rättegångsbalken. Bestämmelsen om polisens möjligheter att anvisa en
viss väg finns i den nya 24 § polislagen.
13 b §
Paragrafen är ny och kommenteras i avsnitt 5.2. Som framgår av
paragrafen gäller den enbart vid allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar enligt ordningslagen (1993:1617). Bestämmelser om
polisens rätt att inställa eller upplösa en allmän sammankomst finns i 2
kap. 22-24§§ ordningslagen. Om polismyndigheten har beslutat att
upplösa t.ex. en konsert som utgör en allmän sammankomst kan polisen
med stöd av paragrafen avvisa eller avlägsna deltagarna eller åskådarna.
För att polisen skall kunna avvisa eller avlägsna dem fordras alltså inte
att den som avvisas eller avlägsnas stör den allmänna ordningen.
Avgörande är istället syftet med beslutet, dvs. att konserten skall kunna
upplösas. Den som befinner sig utanför konsertlokalen får i stället
avlägsnas med stöd av 13 § eller den nya 13 c §, dvs. om han stör den
allmänna ordningen eller säkerheten eller deltar i en folksamling som stör
den allmänna ordningen.
Som vid alla andra polisingripanden får behovs- och proportionali-
tetsprincipema i 8 § stor betydelse för tillämpningen.
13 c §
Paragrafen, som är ny, behandlas närmare i avsnitt 5.3. Paragrafen gäller
endast sådana folksamlingar som inte är allmänna sammankomster eller
offentliga tillställningar enligt ordningslagen (1993:1617). Bestäm-
melsen ger polisen möjlighet att avvisa eller avlägsna deltagare i en
folksamling om folksamlingen stör den allmänna ordningen. Det krävs
alltså inte att den som avlägsnas skall ha bidragit till ordningsstömingen.
Det räcker med att han eller hon betraktas som deltagare i en folksamling
som stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för
ordningen.
Naturligtvis är det ingenting som säger att alla deltagare i en
ordningsstörande folksamling behöver avlägsnas. Tvärtom följer det av
behovs och proportionalitetsprincipema i 8 § polislagen att ingripandet
inte får vara mer omfattande än vad som är nödvändigt för att
upprätthålla eller återställa ordningen.
Om folksamlingen är en allmän sammankomst eller offentlig
tillställning är den nya bestämmelsen inte tillämplig. Polisen är i stället
hänvisad till att ingripa mot enskilda ordningsstörare enligt
rättegångsbalkens regler om gripande eller 13 § polislagen. En närmare
redogörelse för dessa bestämmelser finns i avsnitt 5.1. Polisen kan också
ingripa med stöd av ordningslagen och, om förutsättningarna för det är
80
Prop. 1996/97:175
uppfyllda, ställa in eller upplösa sammankomsten eller tillställningen.
Om området är avspärrat kan polisen även ingripa enligt den nya 13 a §.
17 §
I paragrafen har införts en uttrycklig bestämmelse om att den som
omhändertagits med stöd av polislagen får tas i förvar. Med förvar avses
placering i arrest eller annat låst utrymme. Förvarstagande får dock
endast ske om det är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet.
Bestämmelser om omhändertagande enligt polislagen finns i 11, 12,
13, 14 och 16 §§.
Skälen för bestämmelsen framgår av respektive avsnitt om
omhändertagande, se avsnitt 6.2, 6.3 och 6.4.
Till skillnad från häktade och anhållna, som enligt rättegångsbalken
skall tas i förvar, tas de som omhändertas med stöd av polislagens regler
i praktiken inte alltid i förvar. Någon ändring i detta avseende är inte
avsedd. Bestämmelsen har därför formulerats som en befogenhet för
polisen och inte som ett obligatorium.
Den som är under femton år får inte tas i förvar. Den avvägning som
enligt de s.k. behovs- och proportionalitetsprincipema i 8 § polislagen
skall göras vid alla polisingripanden innebär att det normalt inte bör
komma ifråga att placera ungdomar mellan femton och arton år i arrest.
Som närmare utvecklats i avsnitt 6.7 kan det dock i vissa situationer vara
nödvändigt att ta den omhändertagne i förvar. Det bör i sammanhanget
påpekas att interimistiskt omhändertagande enligt 11 § polislagen bygger
på samma förutsättningar som den bakomliggande författningen.
Exempelvis gäller enligt utlänningslagen (1989:529) särskilda
förutsättningar för förvarstagande av ungdomar under 18 år.
22 §
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om en polismans
befogenhet att stoppa ett fordon eller annat transportmedel. Paragrafen,
som har kommenterats i avsnitt 8, är i huvudsak avsedd att kodifiera vad
som anses som gällande rätt.
Punkt 1 ger polisen befogenhet att stoppa ett fordon om
förutsätttningama för att inleda en förundersökning är uppfyllda.
Avsikten är således att en polisman skall kunna stoppa ett fordon för att
vidta sådana åtgärder som avses i 23 kap. 3 § tredje stycket
rättegångsbalken, exempelvis hålla förhör med dem som fördas i bilen.
Punkt 2 omfattar vissa andra, preciserade ingripanden mot dem som
fördas i bilen. Bestämmelsen ger t.ex. polisen befogenhet att stoppa ett
fordon för att ta med någon som färdas i bilen till förhör enligt 23 kap. 8
§ rättegångsbalken eller gripa den som är misstänkt för brott enligt 24
kap. 6 § rättegångsbalken.
Punkt 3 ger befogenhet att stoppa fordonet för att genomföra
husrannsakan med stöd av rättegångsbalken eller polislagens regler.
81
6 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 175
Prop. 1996/97:175
Punkt 4 handlar om polisens befogenheter att stoppa fordon för att
kontrollera fordon eller förare enligt vad som är särskilt föreskrivet.
Sådana föreskrifter finns t.ex. i bilregisterkungörelsen (1972:599),
terrängtrafikkungörelsen (1972:594), fordonskungörelsen (1972:595),
vägtrafikkungörelsen (1972:603), kungörelsen (1974:681) om internatio-
nella vägtransporter, lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov, lagen
(1982:821) om transport av farligt gods, förordningen (1982:923) om
transport av farligt gods, förordningen (1987:27) om fordon i
internationell vägtrafik i Sverige, fordonsskattelagen (1988:327) , lagen
(1990:1079) om tillfälligt bilförbud och förordningen (1994:1297) om
vilotider vid vissa vägtransporter inom landet.
Bestämmelser om att använda våld för att stoppa ett fordon eller annat
transportmedel finns i 10 § 5.
24 §
I paragrafen, som är ny, har tagits in en bestämmelse om polisens
befogenhet att spärra av områden eller utrymmen. Bestämmelsen, som
har motiverats närmare i avsnitt 5.4, är tillämplig både då en allvarlig
ordnings- eller säkerhetsstöming har inträffat och då det finns risk för en
sådan störning.
Till skillnad från 22 § (föreslagna 23) kan bestämmelsen tillämpas i
mera allmänt förebyggande syfte. Det krävs dock att det finns en konkret
risk för störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten. Vad som
skall anses utgöra en allvarlig störning får bedömas i det enskilda fallet.
Ett tillträdesförbud kan avse i princip vilka områden eller utrymmen
som helst, såväl inom- som utomhus. Det naturliga torde dock vara att
bestämmelsen tillämpas beträffande sådana områden och utrymmen dit
allmänheten har tillträde. Bestämmelsen ger i och för sig också möjlighet
att t.ex. spärra av en privat klubblokal i samband med allvarliga
störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten om det är
nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätthållas. I
sådana fall får dock proportionalitetsprincipen stor betydelse och det bör
som regel inte kunna bli frågan om någon längre tids avspärrning.
Som exempel på fall där bestämmelsen kan tillämpas utan att några
ordningstömingar ännu har uppstått kan nämnas att det till en
demonstration som polisen har gett tillstånd till finns anledning att vänta
en stor mängd deltagare. Redan den omständigheten att deltagarna
kommer att förflytta sig längs trafikerade gator gör att det kan finnas risk
för allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten. På
motsvarande sätt kan en risk för sådana störningar finnas vid
idrottsevenemang av olika slag dit det förväntas ett mycket stort antal
besökare.
Den i 8 § polislagen intagna proportionalitetsprincipen har stor
betydelse för bestämmelsens tillämpning. Ett ingripande måste således
alltid till sin beskaffenhet, styrka, omfattning och varaktighet stå i rimligt
förhållande till den störning av den allmänna ordningen eller säkerheten
som hotar eller föreligger.
82
Prop. 1996/97:175
25 §
Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 11.3. Genom bestämmelsen ges
polismyndigheten befogenhet att i den brottsbekämpande verksamheten
begära in uppgifter om last, passagerare och fordon från transportföretag.
Motsvarande bestämmelse finns sedan den 1 juli 1996 för tullens del i 67
a § tullagen (1994:1550) och 15 § lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenhet vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska
unionen (jfr prop 1995/96:166 s. 76 ff. och 98 f.).
26 §
Paragrafen, som är ny, kommenteras närmare i avsnitt 11.3. Den reglerar
formerna för uppgiftslämnandet samt polisens behandling av de
inhämtade uppgifterna. Regleringen motsvarar vad som gäller för tullen
enligt 67 b § tullagen och 16 § lagen om Tullverkets befogenhet vid
Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen (jfr a. prop.
s. 81 ff. och 99 f.).
27 §
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om dokumentation av
polisingripanden. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 10. Som framgår
av paragrafens sista stycke finns det särskilda regler om protokoll över
straffprocessuella tvångsmedel i rättegångsbalken. Dessa regler gäller för
där avsedda fall. Så t.ex. sägs det i 27 kap. 13 § rättegångsbalken att
protokoll skall föras över beslag och i 28 kap. 9 § att protokoll skall föras
över husrannsakan. Av 28 kap. 13 § rättegångsbalken framgår vidare att
bestämmelserna om protokoll i 28 kap. 9 § också gäller vid
kroppsvisitation och kroppsbesiktning.
Polisen bör alltid sträva efter att få fram identitetsuppgifter i samband
med ett ingripande. Denna strävan medger dock ingen generell rätt att
kroppsvisitera eller göra husrannsakan hos någon i syfte att fastställa
dennes identitet. Om det inte är möjligt att identifiera en person som
polisen ingripit mot, bör protokollet i varje fall innehålla någon form av
beskrivning av personen ifråga. Har polisen avlägsnat deltagare i en stor
ordningsstörande folksamling bör det åtminstone antecknas i protokollet
ungefär hur många personer ingripandet avsåg och var de befann sig.
Med vad som i övrigt förekommit vid ingripandet avses t.ex.
tidpunkten när den omhändertagne tas i förvar, tidpunkten för
frigivandet, uppgift om att den frihetsberövade underrättats om sina
rättigheter, tecken på skador och sjukdomar, tidpunkter för måltider och
förhör, uppgifter om underrättelser till anhöriga och advokatkontakter.
83
Prop. 1996/97:175
28 §
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om skyldigheten att föra
protokoll över ingripanden som innebär användning av fängsel,
skjutvapen, tårgas samt tekniska hjälpmedel för att stoppa fordon eller
annat transportmedel.
29 §
I paragrafen, som motsvarar tidigare 23 §, har tagits in en bestämmelse
som reglerar ordningsvakters befogenhet att använda fängsel.
84
Prop.
1996/97:175
Bilaga 1
Polislagstiftningens förhållande till Sveriges konventionsåtaganden
Utredningen har haft i uppdrag att analysera den svenska
polislagstiftningens förhållande till de internationella konventionerna om
mänskliga rättigheter. Analysen har koncentrerats till reglerna i den
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Utredningen har
funnit att den svenska polislagstiftningen med vissa undantag är väl
anpassad till konventionens krav. Undantagen utgörs framför allt av
bestämmelserna om tillfälliga omhändertaganden.
För att man skall kunna bedöma om dessa regler är konventionsenliga
eller ej är det nödvändigt att först ta ställning till om tillfälliga
omhändertaganden innefattar frihetsberövanden i Europakonventionens
mening eller endast mindre ingripande inskränkningar i den personliga
rörelsefriheten. Europakonventionen innehåller bestämmelser som tar
sikte på båda dessa former av inskränkningar i den personliga
rörelsefriheten, men skyddet mot frihetsberövanden är betydligt starkare
än skyddet mot andra frihetsinskränkningar. Eftersom varje
frihetsberövande utgör ett undantag från den grundläggande principen att
”envar har rätt till frihet och personlig säkerhet” innehåller konventionen
en uttömmande uppräkning av sådana fall då ingripanden får förekomma
Enligt konventionen får således ingen berövas sin frihet utom i följande
fall och i den ordning som lagen föreskriver:
a) då någon är lagligen berövad sin frihet efter fällande dom av
vederbörlig domstol;
b) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet
antingen med anledning av att han underlåtit att uppfylla domstols
lagligen givna föreläggande eller i ändamål att uppnå fullgörande av
någon i lag föreskriven skyldighet;
c) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet för att
ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för
att ha förövat brott, eller när det skäligen anses nödvändigt för att
förhindra honom att begå brott eller att undkomma efter att ha gjort
detta;
d) då en underårig i laga ordning är berövad sin frihet för att undergå
skyddsuppfostran eller för att inställas inför vederbörlig rättslig
myndighet;
e) då någon lagligen är berövad sin frihet till förhindrande av spridning
av smittosam sjukdom eller emedan han är sinnessjuk, alkoholist,
hemfallen åt missbruk av droger eller lösdrivare;
f) då någon är lagligen arresterad eller eljest berövad sin frihet till
förhindrande av att han obehörigen inkommer i landet eller som ett led i
förfarande för hans utvisning eller utlämnande.
9 Artikel 5:1 i Europakonventionen.
85
Rätten att röra sig fritt far enligt konventionen
...icke underkastas andra inskränkningar än sådana som äro angivna i lag
och i ett demokratiskt samhälle nödvändiga med hänsyn till statens
säkerhet eller den allmänna säkerheten, för upprätthållande av den
allmänna ordningen och förhindrande av brott, för hälsovården samt för
skyddande av sedligheten eller av annans fri- och rättigheter10.
Konventionen har således gett staterna förhållandevis stor frihet att
bedöma när det är nödvändigt att företa inskränkningar i rörelsefriheten.
Var gränsen går mellan frihetsberövanden och andra mindre ingripande
inskränkningar i rörelsefriheten kan man emellertid inte avgöra generellt.
Det får i stället bedömas med utgångspunkt från omständigheterna i det
enskilda fallet. Utredningen har med ledning av ett antal domar från
Europadomstolen kommit fram till att ett ingripande som leder till att
någon tas i förvar i polisarrest eller på annat sätt hålls inspärrad i ett
begränsat utrymme, oavsett övriga omständigheter, måste anses utgöra
ett frihetsberövande. Varaktigheten av ett ingripande har också betydelse
för bedömningen av om det är fråga om ett frihetsberövande eller ej. Att
en kortare stund hålla kvar någon på en plats utgör i sig sannolikt inte
mer än en mindre inskränkning i rörelsefriheten. Ju längre den mot
vilken ingripandet riktar sig är tvungen att stanna kvar, desto mer
kommer ingripandet emellertid att närma sig ett frihetsberövande.
Utsträckningen i tiden torde dock knappast ensamt vara avgörande för
frågan om ingripandet utgör ett frihetsberövande eller ej. Dessutom
måste man ta hänsyn till vilket slags åtgärd det är fråga om, mot vem
åtgärden riktar sig och i vilket syfte den företas.
Utredningen anser, med hänsyn till vad som har anförts ovan, att
polisens åtgärd att avlägsna en person från en plats som regel inte kan
anses innefatta ett frihetsberövande. Det gäller oavsett vart polisen för
den som skall avlägsnas, exempelvis till hans bostad eller till ett sjukhus.
Detsamma skulle enligt utredningens uppfattning gälla om polisen hade
befogenhet att avlägsna någon genom att ta med honom till en
polisstation. Det måste dock uppmärksammas att ett sådant avlägsnande
inte skulle kunna förenas med befogenhet att med tvång hålla kvar
personen ifråga på polisstationen, eftersom det i så fall skulle bli frågan
om ett frihetsberövande.
Utredningen anser således att avlägsnanden i normala fall endast utgör
sådana mindre ingripande inskränkningar i rörelsefriheten som inte
innefattar frihetsberövanden. I denna del finns det inget att invända mot
bestämmelsen i 13 § polislagen. Utredningen anser dock att begreppet
avlägsnande bör utvidgas så att det fortsättningsvis sammanfaller med
vad som enligt konventionen utgör andra inskränkningar i rörelsefriheten
än frihetsberövanden.
Till skillnad från vad som gäller avlägsnanden har utredningen
kommit fram till att omhändertaganden enligt 13 § polislagen måste anses
Prop.
1996/97:175
Bilaga 1
Artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen.
86
utgöra frihetsberövanden i Europakonventionens mening. Det är framför
allt den omständigheten att den omhändertagne kan tas i förvar i arrest
som talar för att omhändertaganden innefattar frihets-berövanden. Vad
som skulle kunna tala för en annan slutsats är att ett omhändertagande
enligt 13 § polislagen har så kort varaktighet. Mot bakgrund av
Europadomstolens praxis anser utredningen dock att den omständigheten
att det är fråga om förhållandevis kort tid inte kan uppväga de övriga
omständigheter som ger omhändertagandet karaktär av ett
frihetsberövande.
För att omhändertaganden enligt 13 § polislagen skall vara
konventionsenliga fordras att de överensstämmer med något av de fall
som räknas upp i artikel 5 i Europakonventionen. Omhändertagande av
den som stör eller hotar att störa den allmänna ordningen passar
emellertid inte in under någon av de sex punkterna i artikel 5:1 och
strider därför mot konventionen. Utredningen kommer därefter till frågan
om konventionsenligheten av omhändertaganden i syfte att avvärja
straffbelagd handling. Den artikel som ligger närmast till hands att
åberopa är 5:l:c. Syftet med ett omhändertagande enligt 13 § polislagen
är dock inte att ställa den frihetsberövade inför domstol inom ramen för
ett straffprocessuellt förfarande vilket, enligt vad Europadomstolen har
uttalat, fordras för att artikel 5:l:c skall vara tillämplig. De andra
punkterna i artikel 5:1 täcker inte heller sådana frihetsberövanden som
det här är fråga om. Omhändertaganden i syfte att avvärja straffbelagd
handling strider därmed också mot konventionen. Mot bakgrund av det
anförda föreslår utredningen att bestämmelsen om tillfälligt
omhändertagande i syfte att upprätthålla ordningen eller avvärja
straffbelagd handling tas bort. Frågan är om befogenheten att företa
sådana ingripanden behöver ersättas med någon annan befogenhet. För
att kunna ta ställning till det måste man först avgöra vilka alternativ
polisen redan enligt gällande rätt har till sitt förfogande.
Utredningens förslag innebär att polisen alltjämt skulle ha befogenhet
att med stöd av 13 § polislagen avlägsna den som stör eller hotar att störa
den allmänna ordningen eller som gör sig skyldig till brott. Begreppet
avlägsna används här i den bemärkelse som utredningen ovan har
redogjort för, vilket skulle innebära att polisen skulle kunna avlägsna
någon en ganska lång sträcka genom att exempelvis köra honom hem
eller genom att ta med honom till polisstationen, där han enligt
utredningens förslag också skall kunna förhöras. Han skulle dock inte få
hållas kvar utöver vad som krävs för förhöret och inte sättas in i arrest.
I vissa fall då polisen i dag tillämpar 13 § polislagen kan också
rättegångsbalkens regler tillämpas. Den som har gjort sig skyldig till
brott kan exempelvis tas med till polisstationen för förhör. Han får dock
inte tas i förvar i arrest. Det är bara om den misstänkte grips med stöd av
reglerna i 24 kap. rättegångsbalken som polisen kan ta honom i förvar.
Bestämmelserna om gripande, anhållande och häktning är emellertid
sällan tillämpliga i de situationer då 13 § polislagen tillämpas. Av
dokumentationen över omhändertaganden framgår visserligen att många
omhändertagna har gjort sig skyldiga till brott, men det synes ofta vara
fråga om så lindriga brott att de straffprocessuella tvångsmedlen inte kan
Prop.
1996/97:175
Bilaga 1
87
användas. I vissa situationer behöver polisen dock ha befogenhet att hålla
kvar t.ex. den som har stört ordningen genom att göra sig skyldig till ett
förhållandevis lindrigt brott och, som en sista utväg, också ta honom i
förvar i arrest. Polisen behöver därför utökade befogenheter att företa
frihetsberövanden i de situationer då omhändertaganden med stöd av 13 §
polislagen enligt nu gällande rätt är nödvändiga. För att sådana
frihetsberövanden inte skall komma i strid med konventionens regler bör
de inordnas i det straffprocessuella systemet.
Enligt utredningens mening är den lämpligaste lösningen att de
rättsliga möjligheterna till häktning utvidgas, vilket innefattar en
motsvarande utökning av polisens befogenheter att frihetsberöva den
misstänkte genom att gripa honom. Utredningen föreslår därför en ny
bestämmelse i rättegångsbalken om häktning för vissa brott som har
typiskt ordningsstörande karaktär, oavsett vilken påföljd som kan följa på
brottet. De brott som omfattas av den föreslagna bestämmelsen är
misshandel, olaga hot, hemfridsbrott, olaga intrång, överträdelse av
besöksförbud, ofredande, skadegörelse, upplopp, våldsamt upplopp,
ohörsamhet mot ordningsmakten, störande av förrättning eller av allmän
sammankomst, uppvigling samt våld eller hot mot tjänsteman.
Avsikten med en utvidgad möjlighet att gripa, anhålla och häkta den
som kan misstänkas för ett mindre allvarligt brott är att den i vissa
situationer skall kunna ersätta polisens nuvarande befogenhet att
omhänderta en person enligt 13 § polislagen. Ett frihetsberövande med
stöd av denna bestämmelse syftar som regel till att omedelbart avbryta ett
ordningsstörande uppträdande eller en brottslig gärning. Utredningen
föreslår därför att frihetsberövande med anledning av ett tämligen lindrigt
brott skall få förekomma endast om det är oundgängligen nödvändigt för
att avbryta pågående brottslig verksamhet. Så snart det inte finns någon
beaktansvärd risk för att den misstänkte omedelbart skall återuppta sin
brottsliga verksamhet skall han således friges. Med hänsyn till syftet med
den föreslagna regeln bör det dessutom finnas en absolut gräns inom
vilken den frihetsberövade under alla förhållanden måste friges. En
lämplig gräns är 72 timmar från det att frihetsberövandet inleddes.
Utredningen föreslår att bestämmelsen om häktning i syfte att avbryta
pågående brottslig verksamhet skall kunna tillämpas även då någon på
sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse
ett år eller mer, om förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda
enligt vad som sägs i 1 § tredje och fjärde styckena.
Det kan naturligtvis synas som om en anpassning till
Europakonventionen på det sätt som utredningen nyss har föreslagit leder
till mer omfattande och allvarliga inskränkningar i medborgarnas fri- och
rättigheter än vad som är fallet enligt dagens lagstiftning. Utredningen är
emellertid av den uppfattningen att det i praktiken inte kommer att
innebära någon förändring till nackdel för medborgarna. Antalet
ingripanden som resulterar i förvaring i arrest kommer i stället sannolikt
att minska eftersom fall då någon stör ordningen utan att göra sig skyldig
till brott, liksom fall då det endast föreligger risk för ordningsstöming
eller brott, över huvud taget inte längre kommer att kunna leda till
frihetsberövande i konventionens mening. Proportionalitetsprincipen
Prop.
1996/97:175
Bilaga 1
88
medför vidare att de brott som har räknats upp i bestämmelsen långt ifrån
alltid kommer att föranleda frihetsberövande. Även om utredningen har
föreslagit en maximal varaktighet av frihetsberövandet om 72 timmar,
förutsätter utredningen att den fulla tiden kommer att utnyttjas bara i
undantagsfall. Med hänsyn till att omhändertaganden med stöd av 13 §
polislagen oftast inte ens varar de tillåtna sex timmarna, torde man i
stället kunna utgå från att det som regel inte finns behov av längre
frihetsberövanden. Häktningsframställningar kommer därför troligen att
höra till undantagen, åtminstone om det är fråga om något av de särskilt
uppräknade lindriga brotten.
Utredningens förslag medför att det inte längre blir möjligt att
frihetsberöva den som endast utgör en fara för eller stör den allmänna
ordningen, utan att samtidigt göra sig skyldig till brott. Även om det nu
aktuella förslaget medför att frihetsberövanden i dessa situationer är
uteslutna, innebär det inte att polisen skulle sakna möjlighet att ingripa.
Som utredningen tidigare har redogjort för innefattar förslaget också att
polisen fortfarande skall kunna avlägsna den som stör ordningen eller står
i begrepp att begå brott. Med hänsyn till de åtgärder som bör kunna
rymmas inom begreppet avlägsna kommer polisen enligt utredningens
uppfattning att alltjämt ha tillräckliga befogenheter för att kunna
upprätthålla ordningen och förhindra brott.
Det bör påpekas att utredningens förslag medför minskade möjligheter
att frihetsberöva barn under femton år eftersom rättegångsbalkens regler
inte är tillämpliga beträffande dessa. Det finns dock flera andra
bestämmelser som ger polisen särskild befogenhet att ingripa mot barn.
Befogenheten att avlägsna ett barn från en plats torde rymma befogenhet
att också köra barnet hem till sina föräldrar eller, om det är lämpligare,
att ta med barnet till polisstationen för att polisen där skall kunna ta
kontakt med föräldrarna. Det finns även bestämmelser om ingripanden
mot barn och unga som innefattar frihetsberövanden i
Europakonventionens mening. En del av dessa regler stämmer mindre väl
överens med konventionens regler. För att anpassa dem till konventionen
föreslår utredningen bl.a. en ändring i 16 § lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare. Paragrafen ger envar befogenhet
att gripa ett barn som före femton års ålder har begått ett brott på vilket
fängelse kan följa. Utredningen föreslår att bestämmelsen ändras så att
den fortsättningsvis inte ger stöd för att ta ett sådant barn i förvar i arrest.
Inte heller bestämmelsen i 12 § polislagen om tillfälligt omhändertagande
av den som är under arton år, bör kunna ge stöd för att ta ett barn i
förvar i arrest. Befogenheten att omhänderta ett barn enligt 12 §
polislagen föreslås därför ersatt med en befogenhet att avlägsna barnet.
Regeln i 14 § polislagen om omhändertagande för identifiering har
också visat sig utgöra ett problem i förhållande till Europakonventionen.
14 § polislagen ger polisen behörighet att i vissa situationer omhänderta
okända personer för identifiering, under förutsättning att det bl.a. finns
särskild anledning att anta att den okände är efterspanad eller efterlyst
och skall berövas friheten vid anträffandet. För att ett frihetsberövande av
någon som inte lämnar uppgift om sin identitet skall kunna godtas med
hänsyn till konventionen, måste det finnas en motsvarande skyldighet för
Prop.
1996/97:175
Bilaga 1
89
honom att identifiera sig. Någon sådan i lag föreskriven skyldighet finns
dock inte. Utredningen föreslår att det införs en korresponderande
bestämmelse dels om polismans befogenhet att, under de förhållanden
som anges i 14 § polislagen, begära upplysningar om en persons
identitet, dels om skyldighet för den som blir tillfrågad om sin identitet
att lämna sådana upplysningar.
Även vissa andra av utredningens förslag är närmast föranledda av de
krav som Europakonventionen ställer. Utredningen föreslår bl.a. en
uttrycklig bestämmelse om förutsättningarna för att den som har
omhändertagits enligt polislagen skall få tas i förvar i arrest. En
motsvarande bestämmelse föreslås införd i lagen om omhändertagande av
berusade personer m.m. Utredningen föreslår också att bestämmelsen i
rättegångsbalken om förvarstagande av gripna modifieras. Eftersom den
som är frihetsberövad skall friges så snart skälen för frihetsberövandet
har upphört, föreslår utredningen dessutom en uttrycklig bestämmelse om
att polisen för vissa fall skall ges en uttrycklig befogenhet att häva beslut
om gripande.
Åtgärder vid större evenemang m.m.
Utredningen har haft till uppgift att också göra en allmän och heltäckande
översyn av insatser från polisens sida i samband med speciella händelser
av olika slag. I samband med sådana insatser tillämpas ofta reglerna i
16 kap. brottsbalken om upplopp och ohörsamhet mot ordningsmakten,
vilka förutsätter att polisen har befogenhet att meddela befallningar för
ordningens upprätthållande. Några regler om förutsättningarna för att
sådana befallningar skall få meddelas finns dock inte. Enligt utredningens
mening är det inte rimligt att befallningsrätten härleds ur bestämmelserna
i brottsbalken, vilka är riktade till allmänheten. För att ge polisen
uttryckligt stöd för befogenheten att meddela skingringsbefallningar och
andra befallningar föreslår utredningen därför att en bestämmelse om
befallningsrätten införs i polislagen.
Utredningen anser också att det bör föras in regler i polislagen om
polisens befogenheter att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar.
Dessa regler avses ge polisen befogenhet att avlägsna den som deltar i en
folksamling som stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar
fara för ordningen. Till skillnad från vad som nu gäller enligt 13 §
polislagen förutsätter inte den föreslagna bestämmelsen att var och en
som avlägsnas har bidragit till ordningsstömingen eller utgör en fara för
ordningen. I stället föreslås det vara tillräckligt att folksamlingen som
sådan är ordningsstörande och att den som avlägsnas kan betraktas som
deltagare i folksamlingen.
I samband med sådana speciella händelser som avses i direktiven kan
det också bli fråga om att tillämpa reglerna om upplösning av allmän
sammankomst eller offentlig tillställning. Det saknas emellertid regler för
hur polisen skall ingripa för att verkställa ett beslut om upplösning.
Utredningen föreslår därför att polisen får befogenhet att avlägsna
Prop.
1996/97:175
Bilaga 1
90
deltagare, åskådare och andra som inte lämnar en plats sedan ett beslut
om upplösning har tillkännagetts.
Slutligen tar utredningen upp frågan om polisen har tillräckliga
möjligheter att ingripa för att förebygga ordningsstömingar. Utredningen
föreslår i detta hänseende en bestämmelse om befogenhet för polisen att
spärra av eller på annat sätt förbjuda tillträde till ett visst område eller
utrymme om det behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet.
Dessutom föreslås att polisen får uttrycklig befogenhet att avlägsna den
som överträder ett sådant tillträdesförbud. Utredningen anser emellertid
inte att det finns skäl att införa en bestämmelse om ”anvisande av väg”.
Avgränsningen och placeringen av föreskrifterna om polisens
befogenheter
Polisens befogenheter och skyldigheter att ingripa för att avvärja brott
och på annat sätt upprätthålla allmän ordning och säkerhet regleras inte
bara i polislagen utan också i ett stort antal andra författningar.
Utredningen har haft i uppdrag att analysera om det är ändamålsenligt att
regleringen är spridd på så många författningar och om bestämmelserna
är lämpligt avgränsade i förhållande till varandra.
Då det gäller placeringen av föreskrifterna om polisens verksamhet
bör man framför allt ta hänsyn till de praktiska svårigheter som kan
uppstå om regleringen inte är tillräckligt lättillgänglig. Önskemålet om ett
samlat regelverk bör därför i första hand tillgodoses såvitt avser de
bestämmelser som reglerar det praktiska polisarbetet, dvs.
bestämmelserna om polisens befogenheter och skyldigheter att ingripa.
Dessa bestämmelser bör enligt utredningens mening i så stor utsträckning
som möjligt placeras i polislagen. Undantag bör dock göras bl.a. för
straffprocessuella åtgärder, vilka alltjämt bör regleras i rättegångsbalken.
Andra bestämmelser än de som avser polisingripanden bör också kunna
placeras utanför polislagen. Exempelvis bör bestämmelser om
polismyndighetens kontroll- och tillsynsverksamhet finnas i de
författningar som reglerar den aktuella sakfrågan.
De flesta regler om polisingripanden finns redan i polislagen. På några
områden finns det emellertid anledning att överväga vissa ändringar i
syfte att ytterligare koncentrera reglerna om polisingripanden till
polislagen. Utredningen anser bl.a. att polisen bör ha uttryckligt stöd i
polislagen för befogenheten att använda våld i sådana situationer då
polisen enligt gällande rätt är hänvisad till att åberopa
straffrihetsbestämmelsema om bl.a. nödvärn. Utredningen föreslår därför
att 10 § polislagen utvidgas till att omfatta fall då en polisman angrips
med våld eller hot om våld eller då han behöver använda våld för hindra
en frihetsberövad person från att rymma eller för att hålla den
frihetsberövade till ordningen.
Såvitt gäller reglerna om användning av särskilda hjälpmedel vid
våldsutövning har utredningen haft anledning att se närmare på
bestämmelserna om spikmattor och fängsel. Utredningen har granskat
Prop.
1996/97:175
Bilaga 1
91
både de regler som gäller för användande av spikmatta och de allmänna
förutsättningarna för att stoppa fordon. Granskningen har lett till att
utredningen föreslår en bestämmelse i polislagen som reglerar polismans
befogenhet att stoppa fordon eller andra transportmedel. Utredningen
föreslår också att bestämmelsen om polismans befogenhet att använda
våld ändras så att den uttryckligen omfattar de situationer då fordon får
stoppas. Däremot går utredningen inte in på frågan om vilka hjälpmedel
som bör få användas. Närmare föreskrifter om exempelvis spikmattor,
vägspärrar och förföljande av fordon bör enligt utredningens uppfattning
även fortsättningsvis meddelas av regeringen eller Rikspolisstyrelsen.
I fråga om användningen av fängsel har utredningen gått igenom
bestämmelserna om polisens befogenhet i detta hänseende. Fängsel kan
idag användas med stöd av den allmänna bestämmelsen i polislagen om
polisens befogenhet att bruka våld. I samband med vissa
frihetsberövanden gäller dessutom en speciell bestämmelse i lagen om
behandling av häktade och anhållna (behandlingslagen). Det bör
emellertid gälla samma regler för användningen av fängsel, oavsett vilken
rättslig grund som åberopas för ett ingripande. Utredningen föreslår
därför att det införs en särskild bestämmelse i polislagen som
överensstämmer med den som finns i behandlingslagen. I förhållande till
vad som nu gäller enligt polislagen innebär den föreslagna bestämmelsen
både en inskränkning och en utvidgning av befogenheten att använda
våld.
Slutligen har utredningen haft i uppdrag att också studera
bestämmelserna om polisens handräckning och överväga om reglerna är
konsekvent och ändamålsenligt utformade. Översynen har lett till att
utredningen föreslår att det införs vissa regler om handräckning i
polislagen. Den första bestämmelsen innehåller en definition av
begreppet handräckning, den andra beskriver hur man begär
handräckning och den tredje reglerar när polisen är skyldig att lämna
handräckning och när en begäran kan avslås. Utredningen föreslår också
vissa regler om polisens befogenhet att ingripa med anledning av att en
ansökan om handräckning har beviljats.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 1
92
Härigenom föreskrivs följande i fråga om polislagen (1984:387)
dels att 9, 15 och 16 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 9 § skall utgå,
dels att nuvarande 5 a § skall betecknas 6 §, 6-8 §§ skall betecknas 7-9
§§, 10 § skall betecknas 12 §, 11 § skall betecknas 21 §, 12 och 13 §§
skall betecknas 15 respektive 16 §§, 14 § skall betecknas 22 §, 17-21 §§
skall betecknas 23-27 §§, 22 § skall betecknas 29 §, 23 och 24 §§ skall
betecknas 35 respektive 36 §§,
dels att de nya 9, 12, 15, 16, 21-26 och 35 §§ samt rubriken närmast
före nya 9 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas 14 nya paragrafer, 10, 11, 13, 14, 17-20, 28,
30-34 §§, samt närmast före nya 10, 11, 14, 20, 31 och 34 §§ rubriker
av följande lydelse,
dels att rubriken "Vissa befogenheter för polismännen" före 10 § skall
sättas före rubriken "Befallningsrätten" närmast före nya 11 §, rubriken
"Användning av våld" närmast före 10 § skall sättas närmast före nya
12 §, rubriken närmast före 11 § skall sättas närmast före nya 21 §,
rubriken närmast före 19 § skall sättas närmast före nya 25 §, rubriken
närmast före 20 § skall sättas närmast före nya 26 §, rubriken närmast
före 22 § skall sättas närmast före nya 29 § och rubriken närmast före
23 § skall sättas närmast före nya 35 §.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5a$ 6§
Polisstyrelsen får inrätta en eller flera polisnämnder för att under
styrelsen leda polismyndigheten inom den eller de delar av polisdistriktet
som styrelsen bestämmer.
I en polisnämnd skall ingå polischefen och det antal övriga ledamöter,
lägst fem och högst tio, som polisstyrelsen bestämmer. Dessa ledamöter
utses av polisstyrelsen. Polisstyrelsen får bestämma att också chef för
arbetsenhet inom nämndens område skall ingå. För de ledamöter som
utses av polisstyrelsen skall lika många suppleanter utses.
1 fråga om de ledamöter och suppleanter som utses av polisstyrelsen
tillämpas 5 § tredje stycket första och andra meningarna.
Den regionala polisorganisationen
6§ 7§
Länsstyrelsen är länets högsta polisorgan. Den ansvarar för
polisverksamheten i länet och har tillsyn över den verksamhet som
bedrivs av polismyndigheterna i länet.
93
Det ankommer på länsstyrelsen att bestämma i vilken utsträckning
polispersonal skall ställas till förfogande för verksamhet som bedrivs
gemensamt för flera polisdistrikt samt att för viss begränsad tid eller för
särskilda fall i övrigt bestämma om sådan verksamhet. För att främja en
effektiv verksamhet eller annars vid behov får länsstyrelsen bestämma
även om annan polisverksamhet inom länet. Vad som har sagts nu gäller
dock inte i den mån annat har beslutats av regeringen.
Länsstyrelsen får besluta om polisförstärkning från ett polisdistrikt till
ett annat inom länet eller till ett annat län samt begära förstärkning från
ett annat län. Den får också helt eller delvis ta över ledningen av
polispersonalen i länet, när särskilda förhållanden föranleder det eller
kravet på en enhetlig ledning inom länet annars är särskilt framträdande.
Regeringen kan föreskriva att länsstyrelsen också i andra fall skall leda
polisverksamhet. När länsstyrelsen leder polisverksamhet, skall vad som
i lag eller annan författning föreskrivs om polismyndighet i tillämpliga
delar gälla även länsstyrelsen.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
Den centrala polisorganisationen
7§ 8§
Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet
och har tillsyn över detta. Styrelsen skall verka för planmässighet,
samordning och rationalisering inom polisväsendet.
Regeringen kan uppdra åt rikspolisstyrelsen att leda polisverksamhet
för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet. Regeringen kan
också uppdra åt rikspolisstyrelsen att i särskilda hänseenden leda annan
polisverksamhet. När rikspolisstyrelsen leder polisverksamhet skall vad
som i lag eller annan författning föreskrivs om polismyndighet i
tillämpliga delar gälla även rikspolisstyrelsen.
S§
En polisman som har att
verkställa en tjänsteuppgift skall
under iakttagande av vad som
föreskrivs i lag eller annan
författning ingripa på ett sätt som
är försvarligt med hänsyn till
åtgärdens syfte och övriga
omständigheter. Måste tvång
tillgripas, skall detta ske endast i
den form och den utsträckning som
behövs för att det avsedda
resultatet skall uppnås.
Ett ingripande som begränsar
9§
En polisman som har att
verkställa en tjänsteuppgift skall
under iakttagande av vad som
föreskrivs i lag eller annan
författning handla på ett sätt som
är försvarligt med hänsyn till
åtgärdens syfte och övriga
omständigheter. Måste tvång
tillgripas, skall detta ske endast i
den form och den utsträckning som
behövs för att det avsedda
resultatet skall uppnås.
Ett ingripande som begränsar
någon av de grundläggande fri-
och rättigheter som avses i 2 kap.
regeringsformen får ej grundas
enbart på bestämmelserna i första
stycket.
någon av de grundläggande fri-
och rättigheter som avses i 2 kap.
regeringsformen far ej grundas
enbart på bestämmelserna i första
stycket.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
9§
När en polisman får kännedom
om ett brott som hör under allmänt
åtal, skall han lämna rapport om
det till sin förman så snart det kan
ske.
En polisman får lämna
rapporteftergift enligt föreskrifter
som regeringen meddelar.
10 §
En polisman har under de
förutsättningar som anges i denna
lag eller annan författning
befogenhet att ingripa genom att
1. med tillsägelser, tecken,
signaler eller andra åtgärder
meddela någon en befallning att
fullgöra en skyldighet eller iaktta
ett förbud,
2. avlägsna någon eller på annat
sätt inskränka någons rörelsefrihet
på ett sätt som inte innefattar
frihetsberövande,
3. gripa, omhänderta eller på
annat sätt beröva någon friheten,
4. företa husrannsakan och
liknande åtgärder,
5. företa kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning,
6. stoppa fordon eller annat
transportmedel eller
7. beslagta eller på annat sätt
omhänderta föremål eller förfoga
över dem.
95
Vissa befogenheter för
polismännen
Befallningsrätten
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
11 §
En polisman får meddela någon
en befallning, om polismannen har
befogenhet att beröva honom
friheten, avlägsna honom eller på
annat sätt inskränka hans
rörelsefrihet.
En polisman skall om situa-
tionen medger det och det inte står
klart att en befallning utgör en
otillräcklig åtgärd, innan han
inskränker någons rörelsefrihet,
meddela en sådan befallning som
avses i första stycket.
Användning av våld
Användning av våld
10 § 12 §
En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med
hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att
genomföra en tjänsteåtgärd, om
1. han möts med våld eller hot om
våld,
2. någon som skall häktas,
anhållas eller annars med laga
stöd berövas friheten försöker
undkomma eller polismannen eljest
möts av motstånd när han skall
verkställa ett sådant
frihetsberövande,
3. det är fråga om att avvärja en
straffbelagd handling eller en fara
för liv, hälsa eller värdefull
egendom eller för omfattande
skada i miljön,
1. han angrips eller möts med våld
eller hot om våld,
2. någon som med laga stöd skall
berövas friheten försöker
undkomma eller polismannen
annars möts av motstånd när han
skall verkställa ett sådant
frihetsberövande,
3. någon som är berövad friheten
försöker rymma och polismannen
skall förhindra rymningen,
4. någon som är berövad friheten
gör motstånd då polismannen skall
hålla honom till ordningen eller om
polismannen annars möts av
motstånd i ett sådant fall,
5. det är fråga om att avvärja en
straffbelagd handling eller en fara
för liv, hälsa eller värdefull
egendom eller för omfattande
skada i miljön,
96
4. polismannen med laga stöd skall
avvisa eller avlägsna någon från
ett visst område eller utrymme eller
verkställa eller biträda vid
kroppsvisitation, kroppsbesiktning
eller annan liknande åtgärd, vid
beslag eller annat
omhändertagande av egendom
eller vid sådan husrannsakan som
avses i rättegångsbalken,
5. polismannen annars med laga
stöd har att bereda sig tillträde till,
avspärra, tillstänga eller utrymma
byggnad, rum eller område,
biträda någon i
myndighetsutövning med en sådan
eller någon liknande åtgärd eller
vid exekutiv förrättning enligt vad
som är föreskrivet därom, eller
6. åtgärden i annat fall är
oundgängligen nödvändig för den
allmänna ordningens eller
säkerhetens upprätthållande och det
är uppenbart att den inte kan
genomföras utan våld.
I fall som avses i första stycket 4
och 5 får våld mot person brukas
endast om polismannen eller den
som han biträder möts av
motstånd.
Om rätt att i vissa fall bruka
våld finns i övrigt föreskrifter i
24 kap. brottsbalken.
6. polismannen med laga stöd skall
avlägsna någon från ett visst
område eller utrymme eller på
annat sätt inskränka hans
rörelsefrihet,
7. polismannen med laga stöd skall
verkställa eller biträda vid
kroppsvisitation, kroppsbesiktning
eller annan liknande åtgärd, vid
beslag eller annat
omhändertagande av egendom
eller vid sådan husrannsakan som
avses i rättegångsbalken,
8. polismannen med laga stöd skall
stoppa ett fordon eller annat
transportmedel,
9. polismannen annars med laga
stöd har att bereda sig tillträde till,
avspärra, tillstänga eller utrymma
byggnad, rum eller område,
biträda någon i
myndighetsutövning med en sådan
eller någon liknande åtgärd eller
vid exekutiv förrättning enligt vad
som är föreskrivet därom, eller
10. åtgärden i annat fall är
oundgängligen nödvändig för den
allmänna ordningens eller
säkerhetens upprätthållande och det
är uppenbart att den inte kan
genomföras utan våld.
I fall som avses i första stycket
6, 7 och 9 får våld mot person
brukas endast om polismannen
eller den som han biträder möts av
motstånd.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
13 §
En polisman får belägga den
som är berövad friheten med
fängsel
1. under transport och annars
under vistelse utom
förvaringslokalen, om det är
nödvändigt av säkerhetsskäl, samt
97
7 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 175
2. i övrigt för att betvinga våldsamt
uppträdande av den
frihetsberövade, om andra medel
visar sig otillräckliga och det är
oundgängligen nödvändigt med
hänsyn till den frihetsberövades
eller annans säkerhet till liv eller
hälsa.
Vad som sägs i första stycket gäller
också i tillämpliga delar då en
polisman avlägsnar någon eller på
annat sätt inskränker hans
rörelsefrihet.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Rikspolisstyrelsen
utfärdar närmare föreskrifter om
användning av skjutvapen och
tårgas samt av tekniska hjälpmedel
för att stoppa fordon eller annat
transportmedel.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
Avlägsnanden
14 §
I denna lag förstås med
avlägsnande en sådan
inskränkning i rörelsefriheten som
innefattar att en polisman för
någon bort från en plats till hans
bostad, till en polisstation eller till
någon annan plats.
12 §
Anträffas någon, som kan antas
vara under arton år, under
förhållanden som uppenbarligen
innebär överhängande och allvarlig
risk för hans hälsa eller utveckling,
får han tas om hand av en
polisman för att genom dennes
försorg skyndsamt överlämnas till
sina föräldrar eller någon annan
vårdnadshavare eller till
socialnämnden.
15 §
Anträffas någon, som kan antas
vara under arton år, under
förhållanden som uppenbarligen
innebär överhängande och allvarlig
risk för hans hälsa eller utveckling,
får en polisman avlägsna honom
från platsen i syfte att skyndsamt
överlämna honom till hans
föräldrar eller någon annan
vårdnadshavare eller till
socialnämnden.
98
13 §
Om någon genom sitt
uppträdande stör den allmänna
ordningen eller utgör en omedelbar
fara för denna, får en polisman,
när det är nödvändigt för att
ordningen skall kunna
upprätthållas, avvisa eller avlägsna
honom från visst område eller
utrymme. Detsamma gäller om en
sådan åtgärd behövs för att en
straffbelagd handling skall kunna
avvärjas.
Är en åtgärd som avses i första
stycket otillräcklig för att det
avsedda resultatet skall uppnås, får
personen tillfälligt omhändertas.
16 §
tt Om någon genom sitt
a uppträdande stör den allmänna
ir ordningen eller utgör en omedelbar
i, fara för denna, får en polisman,
tt när det är nödvändigt för att
a ordningen skall kunna
a upprätthållas, avlägsna honom från
r visst område eller utrymme,
n Detsamma gäller om en sådan
n åtgärd behövs för att en
a straffbelagd gärning skall kunna
avvärjas.
a En polisman får också avlägsna
•t den som försöker tränga in på ett
r område eller i ett utrymme till
vilket tillträde har förbjudits med
stöd av denna lag eller annan
författning. Detsamma gäller den
som vägrar lämna ett sådant
område.
171
Har polismyndigheten med stöd
av 10 § lagen (1956:618) om
allmänna sammankomster eller
19 § allmänna ordningsstadgan
(1956:617) beslutat inställa eller
upplösa en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning, får
deltagare, åskådare och andra
avlägsnas, om det behövs för att
syftet med beslutet skall uppnås.
18 §
Om en folksamling genom sitt
uppträdande stör den allmänna
ordningen eller utgör en omedelbar
fara för denna, får deltagarna i
folksamlingen, om det är
nödvändigt för att ordningen skall
kunna upprätthållas, avlägsnas
från det område eller utrymme där
de befinner sig.
Vad som sägs i första stycket
gäller inte om bestämmelserna i
lagen (1956:618) om allmänna
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
99
sammankomster eller allmänna
ordningsstadgan (1956:617) är
tillämpliga.
En åtgärd som avses i första
stycket får endast om det är fara i
dröjsmål vidtas utan föregående
beslut av polismyndigheten.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
19 §
Den som har avlägsnats får
förhöras i omedelbar anslutning till
ingripandet.
Stoppande av fordon eller annat
transportmedel
20 §
En polisman får stoppa ett
fordon eller annat transportmedel
1. om det finns anledning att anta
att någon som färdas i fordonet
har gjort sig skyldig till brott,
2. om det av annan anledning än
som sägs i 1 behövs för att med
laga stöd ingripa mot någon som
färdas i fordonet, genom att beröva
honom friheten, på annat sätt
inskränka hans rörelsefrihet eller
underkasta honom kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning,
3. om det behövs för att med laga
stöd genomföra husrannsakan i
fordonet eller
4. om det behövs för att reglera
trafiken eller för att kontrollera
fordon eller förare i enlighet med
vad som är särskilt föreskrivet.
Tillfälliga omhändertaganden
m.m.
Tillfälliga omhändertaganden
m.m.
Har polismyndighet enligt en särskild föreskrift befogenhet att besluta att
någon skall omhändertas, får en polisman omhänderta denne i avvaktan
på polismyndighetens beslut, om polismannen finner
100
1. att föreskrivna förutsättningar för beslut om omhändertagande
föreligger och
2. att dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för liv eller hälsa
eller någon annan fara.
Den som har omhändertagits
skall underrättas om anledningen
till omhändertagandet och förhöras
så snart som möjligt.
Den polisman som har verkställt
omhändertagandet skall så
skyndsamt som möjligt anmäla
åtgärden till sin förman. Har
omhändertagandet ej redan
upphört skall förmannen
omedelbart pröva om det skall
bestå.
Innebär förmannens beslut att
den omhändertagne skall hållas
kvar skall förmannen skyndsamt
underrätta polismyndigheten om
omhändertagandet och skälet till
detta. Polismyndigheten skall
snarast möjligt meddela beslut
enligt vad som är föreskrivet om
detta.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
Sådana föreskrifter som avses i
första stycket finns i
utlänningslagen (1989:529), lagen
(1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, lagen (1957:668) om
utlämning för brott, lagen
(1959:524) om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island eller
Norge samt lagen (1970:375) om
utlämning till Danmark, Finland,
Island eller Norge för
verkställighet av vård eller
behandling.
14 §
Anträffas en okänd person av en
polisman och finns det särskild
anledning anta att han är
efterspanad eller efterlyst och med
stöd av lag skall berövas friheten
vid anträffandet, får han
22 §
Om en polisman har särskild
anledning anta att en okänd person
är efterspanad eller efterlyst och
med stöd av lag skall berövas
friheten, får polismannen begära
att han lämnar uppgift om sin
101
omhändertas för identifiering, om
han vägrar att lämna uppgift om
sin identitet eller det finns
anledning anta att hans uppgift om
denna är oriktig.
identitet. Den okände är skyldig att
lämna den begärda uppgiften
sedan han har upplysts om skälen
för polismannens begäran.
Om den okände vägrar att lämna
uppgift om sin identitet eller det
finns anledning anta att hans
uppgift om denna är oriktig, får
han omhändertas för identifiering.
Den omhändertagne skall
underrättas om anledningen till
omhändertagandet så snart som
möjligt. Den polisman som har
verkställt omhändertagandet skall
så skyndsamt som möjligt anmäla
åtgärden till sin förman. Har
omhändertagandet ej redan
upphört skall förmannen
omedelbart pröva om det skall
bestå.
Åtgärder för att fastställa den
omhändertagnes identitet skall
skyndsamt vidtas. Den
omhändertagne skall omedelbart
friges så snart han har
identifierats. Han får dock inte
hållas kvar under längre tid än sex
timmar eller, om det är av
synnerlig vikt att han identifieras,
tolv timmar.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
15 §
Den som har omhändertagits
enligt denna lag skall underrättas
om anledningen till
omhändertagandet så snart som
möjligt. Den polisman som har
verkställt omhändertagandet skall
så skyndsamt som möjligt anmäla
åtgärden till sin förman. Har
omhändertagandet ej redan
upphört skall förmannen
omedelbart pröva om det skall
bestå.
Innebär förmannens beslut att
den som har omhändertagits enligt
II § skall hållas kvar eller har
ingripandet gjorts med stöd av
102
12 §, skall förmannen skyndsamt
underrätta polismyndigheten om
omhändertagandet och skälet till
detta.
Polismyndigheten skall snarast
möjligt efter ett omhändertagande
enligt 11 § meddela beslut enligt
vad som är föreskrivet om detta.
16 §
Den som har omhändertagits enligt
11 § eller enligt 73 § andra stycket
skall förhöras så snart som möjligt.
Har omhändertagandet skett
enligt 13 § andra stycket skall den
omhändertagne friges snarast
möjligt efter förhöret. Den som är
under arton år får dock hållas kvar
för att genom polisens försorg
skyndsamt kunna överlämnas till
sina föräldrar, annan
vårdnadshavare, en tjänsteman
inom socialtjänsten eller någon
annan lämplig vuxen person. Ingen
får hållas kvar längre än sex
timmar. Bedöms den
omhändertagne vara i behov av
hjälp eller stöd från samhällets
sida, skall polisen gå honom till
handa med råd och upplysningar
samt, om det lämpligen kan ske,
samråda med annat samhällsorgan
som har till uppgift att tillgodose
sådant behov.
När någon har omhändertagits
enligt 14 § skall åtgärder för att
hans identitet skall fastställas
skyndsamt vidtas. Den
omhändertagne skall omedelbart
friges så snart han har
identifierats. Han får dock inte
hållas kvar under längre tid än sex
timmar eller, om det är av
synnerlig vikt att han identifieras,
tolv timmar.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
103
17 §
Vid omhändertagande enligt
denna lag skall tillses att åtgärden
inte orsakar den omhändertagne
större olägenhet än som är
oundviklig med hänsyn till
åtgärdens syfte eller väcker onödig
uppmärksamhet. Den som har
omhändertagits får inte underkastas
annan inskränkning i sin frihet än
som påkallas av ändamålet med
åtgärden, ordningen på
förvaringsplatsen eller allmän
säkerhet.
23 §
Vid omhändertagande enligt 21 §
eller 22 § skall tillses att åtgärden
inte orsakar den omhändertagne
större olägenhet än som är
oundviklig med hänsyn till
åtgärdens syfte eller väcker onödig
uppmärksamhet. Den som har
omhändertagits får inte underkastas
annan inskränkning i sin frihet än
som påkallas av ändamålet med
åtgärden, ordning eller säkerhet.
Han får därvid tas i förvar om det
är nödvändigt med hänsyn till
ordning eller säkerhet.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
18 § 24 §
Skall någon gripas enligt 24 kap.
rättegångsbalken, får han inte
omhändertas eller hållas kvar
enligt 13 § andra stycket.
Angående omhändertagande av berusade personer finns bestämmelser i
lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m.
Kroppsvisitation m.m.
Kroppsvisitation m.m.
19 §
En polisman som med laga stöd
griper eller annars omhändertar
eller avlägsnar någon får i
anslutning till ingripandet
kroppsvisitera denne i den
utsträckning som är nödvändig
25 §
En polisman som med laga stöd
ingriper genom att beröva någon
friheten, avlägsna någon eller på
annat sätt inskränka någons
rörelsefrihet får i anslutning till
ingripandet kroppsvisitera denne i
den utsträckning som är nödvändig
1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna
tas om hand, eller
2. för att hans identitet skall kunna fastställas.
En polisman får också kroppsvisitera i den utsträckning det behövs för att
söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas
vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna
kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 §
brottsbalken. För detta ändamål får polismannen även undersöka portfölj,
handväska eller annat liknande handbagage.
104
Särskilda befogenheter till
husrannsakan och liknande
åtgärder
Särskilda befogenheter till
husrannsakan och liknande
åtgärder
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
20 § 26 §
För att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas får
en polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat
hus, rum eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Detsamma
gäller i fråga om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det
synnerliga skäl att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos annan,
får polismannen bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt får en
polisman bereda sig tillträde till en bostad eller något annat ställe för att
söka efter ett föremål som polisen med stöd av lag eller annan författning
skall omhänderta; vad som nyss har sagts om den eftersökte gäller därvid
föremålets ägare eller innehavare.
Vad som sägs i första stycket gäller
också då polisen söker efter en
person som avses med ett beslut om
handräckning.
För att söka efter någon som har intagits i en kriminalvårdsanstalt efter
att ha dömts till fängelse i minst fyra år och som har avvikit får en
polisman undersöka transportmedel på viss plats, om den avvikne kan
antas utgöra en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets
säkerhet och det finns särskild anledning att anta att den avvikne kan
komma att passera platsen. En polisman har samma befogenhet för att
söka efter någon som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller som
överlämnats till rättspsykiatrisk vård och som avvikit från en
sjukvårdsinrättning, om det med hänsyn till omständigheterna finns
särskilda skäl att anta att den avvikne utgör en allvarlig fara för annans
liv eller hälsa eller för rikets säkerhet.
En åtgärd som avses i första
stycket får endast om fara är i
dröjsmål vidtas utan föregående
beslut av polismyndigheten. Endast
om det finns särskilda skäl får
åtgärden vidtas mellan kl. 21.00
och 6.00.
I fråga om husrannsakan för
underkastat beslag och av den som s
hämtas till förhör eller inställelse
En åtgärd som avses i första
eller andra stycket får endast om
fara är i dröjsmål företas utan
föregående beslut av
polismyndigheten. Endast om det
finns särskilda skäl får åtgärden
vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00.
eftersökande av föremål som är
call gripas, anhållas eller häktas eller
vid domstol finns bestämmelser i
rättegångsbalken.
27 § 27 §
En polisman får också bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat
ställe, om det finns anledning anta att någon där har avlidit eller är
medvetslös eller annars oförmögen att tillkalla hjälp. En sådan åtgärd får
105
Prop.
vidtas även när det är nödvändigt för efterspaning av någon som är 1996/97:
försvunnen, om denne kan antas behöva hjälp. Bilaga 2
28 §
Har polismyndigheten beslutat
att lämna handräckning får en
polisman bereda sökanden tillträde
till bostad, hus, rum eller annat
ställe, om det behövs för att
beslutet skall kunna verkställas.
Särskilda befogenheter i den
skyddande och förebyggande
verksamheten
Särskilda befogenheter i den
skyddande och förebyggande
verksamheten
22 § 29 §
Kan av särskilda skäl risk anses föreligga att något brott, som innebär
allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av
egendom, kommer att förövas på en viss plats, får en polisman i syfte att
avvärja brottet eller bereda skydd mot detta
1. bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe för att söka efter
sprängmedel, vapen eller något annat farligt föremål,
2. avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller
annat ställe, meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller mot
trafik med visst kommunikationsmedel eller vidta någon annan sådan
åtgärd.
Föreligger allvarlig risk för brott som avses i första stycket, får en
polisman för att söka efter ett farligt föremål även kroppsvisitera
personer som uppehåller sig på platsen.
En åtgärd som avses i denna paragraf får endast om fara är i dröjsmål
vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten.
30 §
/ samband med allvarliga
störningar av den allmänna
ordningen eller säkerheten får
polismyndigheten, om det behövs
för att återställa ordningen eller
säkerheten, förbjuda tillträde till
visst område eller utrymme.
Detsamma gäller om det finns risk
för sådana störningar och åtgärden
behövs för att upprätthålla
ordningen eller säkerheten.
Är det fara i dröjsmål får en
polisman, i avvaktan på
polismyndighetens beslut, meddela
106
ett sådant förbud som avses i första
stycket.
31 §
Med handräckning avses en
åtgärd varigenom polisen
1. verkställer ett av annan
myndighet fattat beslut eller
2. biträder en myndighet i syfte att
myndigheten skall kunna fullgöra
sina i lag eller annan författning
ålagda uppgifter.
Verkställighet av domstols eller
åklagares beslut enligt
bestämmelser om rättegången i
brottmål utgör dock inte
handräckning.
32 §
En begäran om handräckning
prövas av polismyndigheten.
Handräckning skall begäras
skriftligen med uppgift om vilket
beslut som skall verkställas eller
vilken åtgärd myndigheten begär
biträde med samt vilka
omständigheter myndigheten
åberopar som skäl.
Är det fara i dröjsmål får en
muntlig begäran godtas. Den skall
dock bekräftas skriftligen.
33 §
Polismyndigheten skall lämna
handräckning om
1. sökanden enligt särskild
föreskrift i lag eller annan
författning får ansöka om
handräckning för att utföra den
begärda åtgärden och
2. polisen enligt lag eller annan
författning har befogenhet att
företa den begärda åtgärden.
Polismyndigheten får dock avslå en
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
107
begäran om handräckning om
1. handräckningen skulle innebära
allvarligt hinder för polisens
möjlighet att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet eller
2. det är uppenbart att sökanden
inte har behov av handräckning.
Ett beslut som går sökanden
emot skall innehålla skälen för
beslutet.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
34 §
Protokoll skall föras över
ingripande som avses i 10 § 2-5
och 7.
Av protokollet skall framgå
1. vem som har fattat beslut om
ingripandet,
2. grunden för beslutet och tiden
när det har fattats,
3. vem eller vilka som har deltagit
i ingripandet,
4. vem ingripandet har riktat sig
mot,
5. tiden för ingripandet samt
6. vad som i övrigt har förekommit
vid ingripandet.
Ansvarig för att protokoll
upprättas är i fråga om uppgifter
som avses i 1-2, den som har fattat
beslutet, och i fråga om uppgifter
som avses i 3-6, den som är att
anse som förman vid ingripandet.
Protokoll skall alltid föras över
användning av fängsel, skjutvapen,
tårgas samt tekniska hjälpmedel för
att stoppa fordon eller annat
transportmedel. Ett sådant
protokoll skall innehålla uppgift
om skälen för åtgärden.
108
Slutbestämmelser
Slutbestämmelser
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
23 §
Vad som föreskrivs i 10 § första
stycket 1, 2 och 4 gäller även
sådan vaktpost eller annan som vid
försvarsmakten tjänstgör för
bevakning eller för att upprätthålla
ordning och föreskrifterna i 10 §
första stycket 1-4 även tjänsteman
vid kustbevakningen som enligt
särskilda bestämmelser medverkar
vid polisiär övervakning.
Bestämmelsen i 10 § första stycket
2 gäller dessutom den som annars
med laga stöd skall verkställa ett
frihetsberövande och bestämmelsen
i samma paragraf första stycket 4
den som i myndighetsutövning har
befogenhet att verkställa någon
sådan åtgärd som där anges. Vid
ingripande med stöd av 70 § första
stycket 4 tillämpas också andra
stycket samma paragraf.
När den som avses i första
stycket med laga stöd berövar
någon friheten eller avlägsnar
någon, tillämpas också 79 § 1
Bestämmelserna i 13 § gäller
också en ordningsvakt, om inte
annat framgår av hans
förordnande. Har en ordningsvakt
omhändertagit någon, gäller dock
att den omhändertagne skyndsamt
skall överlämnas till närmaste
polisman. I fråga om befogenhet
för en tjänsteman vid
kustbevakningen att tillämpa 13 §
finns särskilda bestämmelser.
35 §
Vad som föreskrivs i 72 § första
stycket 1-4, 6 och 7 gäller även
sådan vaktpost eller annan som vid
försvarsmakten tjänstgör för
bevakning eller för att upprätthålla
ordning och föreskrifterna i 72 §
första stycket 1-7 även tjänsteman
vid kustbevakningen som enligt
särskilda bestämmelser medverkar
vid polisiär övervakning.
Bestämmelsen i 72 § första stycket
2-4 gäller dessutom den som
annars med laga stöd skall
verkställa ett frihetsberövande och
bestämmelsen i samma paragraf
första stycket 6-7 den som i
myndighetsutövning har
befogenhet att verkställa någon
sådan åtgärd som där anges. Vid
ingripande med stöd av 72 § första
stycket 6-7 tillämpas också andra
stycket samma paragraf.
När den som avses i första
stycket med laga stöd berövar
någon friheten eller avlägsnar
någon, tillämpas också 25 § 1
Bestämmelserna i 77, 13 och
16 §§ gäller också en
ordningsvakt, om inte annat
framgår av hans förordnande. I
fråga om befogenhet för en
tjänsteman vid kustbevakningen att
tillämpa 76 § finns särskilda
bestämmelser.
24 § 36 §
Närmare föreskrifter för verkställighet av denna lag meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
109
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 23 kap. 24 § samt 24 kap. 8, 9, 18 och 22 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 23 kap. 1 a § och
24 kap. 1 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
1 a§
När en polisman får kännedom
om ett brott skall han lämna
rapport om det till sin förman så
snart det kan ske.
En polisman får lämna
rapporteftergift eller låta bli att
lämna rapport vidare till åklagare
och nöja sig med ett påpekande
eller en erinran till den felande,
om det är uppenbart att i händelse
av lagföring annan påföljd än
böter inte skulle komma att ådömas
och brottet med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda
fallet är obetydligt.
Rapporteftergift får dock inte
meddelas i fråga om brott för vilket
någon har gripits enligt 24 kap.
/ a §.
24 §
om
Närmare föreskrifter
undersökningsledares verksamhet,
om underrättelse enligt 18 § första
stycket fjärde meningen samt
protokoll och anteckningar
förundersökning meddelas
regeringen.
om
vid
av
Närmare föreskrifter om
rapporteftergift, om
undersökningsledares verksamhet,
om underrättelse enligt 18 § första
stycket fjärde meningen samt om
protokoll och anteckningar vid
förundersökning meddelas av
regeringen.
110
1 a §
Den som på sannolika skäl är
misstänkt för misshandel, olaga
hot, hemfridsbrott, olaga intrång,
överträdelse av besöksförbud,
ofredande, skadegörelse, upplopp,
våldsamt upplopp, ohörsamhet mot
ordningsmakten, störande av
förrättning eller av allmän
sammankomst, uppvigling eller
våld eller hot mot tjänsteman, får
häktas om det är oundgängligen
nödvändigt för att avbryta den
pågående brottsliga verksamheten.
Vad som sägs i första stycket
gäller även den som på sanno-lika
skäl är misstänkt för något annat
brott, för vilket är föreskrivet
fängelse ett år eller däröver, om
förutsättningarna för häktning i
övrigt är uppfyllda enligt vad som
sägs i 1 § tredje och fjärde
styckena.
Ingen får vara berövad friheten
enligt denna bestämmelse under
längre tid än 72 timmar.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
8§
Har beslut att anhålla någon meddelats i hans frånvaro, skall han, så
snart beslutet har verkställts, förhöras av polisman eller åklagare. Har
åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det
skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart
besluta om den misstänkte skall förbli anhållen.
Har någon gripits enligt 7 §, skall han så snart som möjligt förhöras av
polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om
frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren
skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas.
Anhålls inte den misstänkte skall beslutet om gripande omedelbart hävas.
Har någon gripits enligt 7 § och
har åklagaren ännu inte
underrättats om frihetsberövandet
får beslutet om gripande hävas
även av polismyndigheten, om det
är uppenbart att det inte finns skäl
för fortsatt frihetsberövande. 1
111
omedelbar anslutning till gripandet
får beslutet under samma
förutsättningar hävas även av den
polisman som har fattat beslutet.
Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl att anhålla
honom, får åklagaren efterlysa honom.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
9§
Då någon anhålls eller då ett
anhållningsbeslut enligt 8 § första
stycket verkställs, skall den
anhållne få besked om det brott
som han är misstänkt för samt
grunden för anhållandet. Den
anhållnes närmaste anhöriga och
andra personer som står den
anhållne särskilt nära skall
underrättas om anhållandet så snart
det kan ske utan men för
utredningen. En sådan
underrättelse får dock inte utan
synnerliga skäl lämnas mot den
anhållnes önskan.
Då någon grips eller anhålls eller
då ett anhållningsbeslut enligt 8 §
första stycket verkställs, skall den
frihetsberövade snarast möjligt få
besked om det brott som han är
misstänkt för samt grunden för
anhållandet. En anhållens närmaste
anhöriga och andra personer som
står den anhållne särskilt nära skall
underrättas om anhållandet så snart
det kan ske utan men för
utredningen. En sådan
underrättelse får dock inte utan
synnerliga skäl lämnas mot den
anhållnes önskan.
18 §
Då rätten beslutar om häktning skall, om inte åtal redan har väckts,
rätten sätta ut den tid, inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte
bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.
Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden,
om detta begärs före tidens utgång. Den misstänkte eller hans försvarare
skall om möjligt beredas tillfälle att yttra sig.
Väcks inte åtal inom två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte
är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum
hålla ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att
utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Är det med hänsyn till
utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandling inom nu
angiven tid skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids
mellanrum.
Tid för åtals väckande behöver
inte bestämmas då rätten beslutar
om häktning enligt 3 § eller om
häktning av någon som inte är
närvarande vid rätten.
Tid för åtals väckande behöver
inte bestämmas då rätten beslutar
om häktning enligt 1 a eller 3 §
eller om häktning av någon som
inte är närvarande vid rätten.
22 §
Den som har gripits får tas i
förvar om det är nödvändigt med
hänsyn till ordning eller säkerhet.
112
Den som är gripen, anhållen
eller häktad skall tas i förvar. Den
Den som är anhållen eller häktad
skall tas i förvar. Den som häktas
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
som häktas skall utan dröjsmål
föras till häkte.
enligt 1, 2 eller 3 § skall utan
dröjsmål föras till häkte.
Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott
som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för,
förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på
åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skall föras
till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan
han förts till häkte, skall föras till en plats utom häktet för förhör eller
annan åtgärd.
Om förvaring av den som är häktad eller undergår eller har undergått
rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser.
113
8 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 175
Härigenom föreskrivs att 4 och 9 §§ i lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade personer m.m. skall ha följande lydelse.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
4
Om den omhändertagne inte
bereds vård på sjukhus eller annan
vårdinrättning och inte heller tas
hand om på annat sätt eller annars
kan friges, får han hållas kvar hos
polisen.
Föreslagen lydelse
§
Om den omhändertagne inte
bereds vård på sjukhus eller annan
vårdinrättning och inte heller tas
hand om på annat sätt eller annars
kan friges, får han hållas kvar hos
polisen. Han får därvid tas i förvar
om det är nödvändigt med hänsyn
till ordning eller säkerhet.
9§
Skall någon gripas enligt 24 kap. rättegångsbalken, får han inte
omhändertas eller hållas kvar enligt denna lag.
Finns det skäl att omhänderta
någon såväl enligt 13 § andra
stycket polislagen (1984:387) som
enligt denna lag, skall denna lag
tillämpas.
114
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 16 § i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
16
Har ett barn före femton års
ålder begått ett brott på vilket
fängelse skulle ha kunnat följa och
anträffas barnet på bar gärning
eller på flykt från brottsplatsen, får
barnet gripas av envar. Om en
enskild person har gripit barnet,
skall barnet skyndsamt överlämnas
till närmaste polisman.
Polismyndigheten eller åklagaren
skall omedelbart besluta om barnet
skall friges eller hållas kvar för
förhör.
Föreslagen lydelse
§
Har ett barn före femton års
ålder begått ett brott på vilket
fängelse skulle ha kunnat följa och
anträffas barnet på bar gärning
eller på flykt från brottsplatsen, får
barnet tas fast av envar. Om en
enskild person har tagit fast barnet,
skall barnet skyndsamt överlämnas
till närmaste polisman.
Polismyndigheten eller åklagaren
skall omedelbart besluta om barnet
skall hållas kvar för förhör.
115
Härigenom föreskrivs att 3 § i lagen (1982:395) om kustbevakningens
medverkan vid polisiär övervakning skall ha följande lydelse.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
3
Kustbevakningstjänsteman har
samma befogenhet som tillkommer
polisman enligt 13 § polisiagen
(1984:387) att avvisa, avlägsna
eller omhänderta den som genom
sitt uppträdande i trafiken till sjöss
stör ordningen eller utgör
omedelbar fara för denna. Sådan
befogenhet har han också när det
fordras för att avvärja brott mot de
föreskrifter som avses i 1 § 5, 6
och 7.
Vid omhändertagande som avses
i första stycket skall
kustbevakningstjänsteman tilllämpa
bestämmelserna i 17 § polislagen.
Föreslagen lydelse
§
Kustbevakningstjänsteman har
samma befogenhet som tillkommer
polisman enligt 16 § polislagen
(1984:387) att avvisa eller
avlägsna den som genom sitt
uppträdande i trafiken till sjöss stör
ordningen eller utgör omedelbar
fara för denna. Sådan befogenhet
har han också när det fordras för
att avvärja brott mot de föreskrifter
som avses i 1 § 5, 6 och 7.
116
Prop.
1996/97:175
Bilaga 3
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Riksdagens
ombudsmän (JO), Hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt,
Örebro tingsrätt, Hässleholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Länsrätten i Jönköpings län, Justitiekanslem (JK), Riksåklagaren (RÅ),
Rikspolisstyrelsen (RPS), Brottsförebyggande rådet (BRÅ),
Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Generaltullstyrelsen, Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Länsstyrelsen i Stockholms
län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Södermanlands län,
Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län,
Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län,
Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Kristianstads län,
Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Hallands län,
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Älvsborgs län,
Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Värmlands län,
Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands län,
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län,
Länsstyrelsen i Västemorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län,
Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Sveriges advokatsamfund, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande (NTF), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Svenska polisförbundet,
Föreningen Sveriges polischefer och Medborgarrättsrörelsen Friheten i
Sverige.
Landsorganisationen i Sverige (LO) har förklarat att de avstår från att
yttra sig.
RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna vid åklagarmyndigheterna
i Stockholm och Malmö samt överåklagarna vid
regionåklagarmyndighetema i Stockholm, Jönköping och Västerås.
Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Stockholm har i sin tur
bifogat ett yttrande från Polismyndigheten i Stockholm.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har bifogat yttranden från
polismyndigheterna i Katrineholm, Nyköping och Strängnäs.
Länsstyrelsen i Blekinge län har bifogat yttranden från
polismyndigheterna i Karlshamn och Ronneby.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har bifogat ett yttrande från
Polismyndigheten i Sveg.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har bifogat yttranden från
polismyndigheterna i Lycksele, Umeå, Vilhelmina, Storuman och
Skellefteå.
SACO har överlämnat ett yttrande från medlemsförbundet JUSEK
(Polissektionen).
TCO har som sitt yttrande överlämnat ett yttrande från Polisförbundet.
Föreningen Sveriges Polischefer har som sitt yttrande redovisat
underremisser från sektionen för Norra Norrland, Södra
Götalandssektionen och Västra Götalandssektionen.
Vidare har ett yttrande inkommit från Åke Svensson, Björn Svensson,
Rune Wirdehed och Gösta Westerlund, samtliga vid Polishögskolan.
117
Prop.
1996/97:175
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 9 kap 10 §,23 kap 9 § samt 24 kap. 8, 9 och
22 §§ rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap.
10 §'
Skall någon hämtas till ett sammanträde inför rätten, far han, om ej
annat följer av vad som sägs nedan, inte omhändertas tidigare än vad som
är nödvändigt för att han skall kunna inställas omedelbart till
sammanträdet.
Har ett hämtningsförsök tidigare misslyckats eller finns det annars på
grund av vad som är känt om den som skall hämtas särskild anledning till
det, får rätten eller polismyndighet besluta att han far omhändertas
tidigare än vad som följer av första stycket. Omhändertagande far i
sådant fall ske högst sex timmar eller, om rätten beslutat, högst arton
timmar tidigare än vad som följer av första stycket. Vid rättens prövning
skall särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den som
skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten.
Den som har omhändertagits
enligt andra stycket är skyldig att i
avvaktan på inställelsen stanna
kvar på polisstation eller arman
plats som bestäms av polis-
myndigheten.
Den som har omhändertagits
enligt andra stycket är skyldig att i
avvaktan på inställelsen stanna
kvar på polisstation eller annan
plats som bestäms av polis-
myndigheten. Om den omhänder-
tagne skall inställas i brottmål
som tilltalad får han tas i förvar.
Den som har omhändertagits enligt denna paragraf får inte underkastas
annan inskräkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med
omhändertagandet, ordningen eller allmän säkerhet.
23 kap.
9§2
Den som inte är anhållen eller häktad är inte skyldig att stanna kvar
för förhör längre än sex timmar. Är det av synnerlig vikt, att den som kan
misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, är han skyldig att
stanna kvar ytterligare sex timmar.
1 Senaste lydelse 1984:131.
2 Senaste lydelse 1984:955.
118
Prop.
Den som är under femton år är inte skyldig att stanna kvar för förhör 1996/97:175
längre än tre timmar. Om det är av synnerlig vikt för utredningen, är den Bilaga 4
hörde skyldig att kvarstanna ytterligare tre timmar.
Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att stanna
kvar, utgått, får han omedelbart avlägsna sig. Utan synnerliga skäl får det
inte krävas att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar
|
därefter. |
Den som kan misstänkas för |
24 kap
8§3
Har beslut att anhålla någon meddelats i hans frånvaro, skall han, så
snart beslutet har verkställts, förhöras av polisman eller åklagare. Har
åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det
skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart
besluta om den misstänkte skall förbli anhållen.
Har någon gripits enligt 7 §, skall Har någon gripits enligt 7 §, skall
han så snart som möjligt förhöras han så snart som möjligt förhöras
av polisman eller åklagare. Har av polisman eller åklagare. Har
åklagaren inte redan underrättats åklagaren inte redan underrättats
om frihetsberövandet, skall det om frihetsberövandet, skall det
skyndsamt anmälas till honom, skyndsamt anmälas till honom.
Åklagaren skall efter förhöret Åklagaren skall efter förhöret
omedelbart besluta om den omedelbart besluta om den
misstänkte skall anhållas. Anhålls misstänkte skall anhållas. Anhålls
inte den misstänkte, skall beslutet
om gripande omedelbart hävas.
inte den misstänkte, skall beslutet
om gripande omedelbart hävas.
Innan åklagaren har underrättats
om frihetsberövandet, får beslutet
om gripande hävas av polismyn-
digheten, om det är uppenbart att
det inte finns skäl för fortsatt
frihetsberövande.
anslutning till
beslutet under
sättningar hävas
I omedelbar
gripandet får
samma förut-
även av en
polisman som har fattat beslutet.
Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl att anhålla
honom, får åklagaren efterlysa honom.
3 Senaste lydelse 1987:1211.
119
Då någon anhålls eller då ett
anhållningsbeslut enligt 8 § första
stycket verkställs, skall den
anhållne få besked om det brott
som han är misstänkt för samt
grunden för anhållandet. Den
anhållnes närmaste anhöriga och
andra personer som står den
anhållne särskilt nära skall
underrättas om anhållandet så
snart det kan ske utan men för
utredningen. En sådan under-
rättelse får dock inte utan
synnerliga skäl lämnas mot den
anhållnes önskan.
9§4
Då någon grips eller anhålls
eller då ett anhållningsbeslut
enligt 8 § första stycket verkställs,
skall den frihetsberövade få
besked om det brott som han är
misstänkt för samt grunden för
frihetsberövandet. En anhållens
närmaste anhöriga och andra
personer som står den anhållne
särskilt nära skall underrättas om
anhållandet så snart det kan ske
utan men för utredningen. En
sådan underrättelse får dock inte
utan synnerliga skäl lämnas mot
den anhållnes önskan.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 4
Den som är gripen, anhållen
eller häktad skall tas i förvar. Den
som häktas skall utan dröjsmål
föras till häkte.
22 §5
Den som är gripen, anhållen
eller häktad skall tas i förvar. Den
som är gripen behöver dock inte
tas i förvar om det inte är nöd-
vändigt med hänsyn till ända-
målet med gripandet och ordning
eller säkerhet. Den som häktas
skall utan dröjsmål föras till
häkte.
Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott
som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för,
förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på
åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skall föras
till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan
han förts till häkte, skall föras till en plats utom häktet för förhör eller
annan åtgärd.
Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har undergått
rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998.
4 Senaste lydelse 1987:1211.
5 Senaste lydelse 1987:1211.
120
Prop.
1996/97:175
Bilaga 4
Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs att 14 och 34 §§ lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §6
Har någon som inte fyllt arton år gripits och beslutar åklagaren att inte
anhålla honom, får polismyndigheten hålla honom kvar för att kunna
skyndsamt överlämna honom till hans föräldrar, annan vårdnadshavare,
en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen
person. Vad som nu sagts gäller dock endast om åklagaren funnit att den
unge fortfarande är skäligen misstänkt för brott.
För samma ändamål får polismyndigheten hålla kvar den som inte har
fyllt arton år, om han har medtagits till förhör och är skäligen misstänkt
för brottet.
Inte i något fall får någon enligt
första eller andra stycket hållas
kvar längre än tre timmar efter
åklagarens beslut respektive
förhöret.
Har någon före femton års ålder
begått ett brott på vilket fängelse
skulle ha kunnat följa och
anträffas han på bar gärning eller
på flykt från brottsplatsen, får han
gripas av envar. Om en enskild
person har gripit den unge, skall
denne skyndsamt överlämnas till
närmaste polisman.
Polismyndigheten eller åklaga-
ren skall omedelbart besluta om
den unge skall friges eller hållas
kvar för förhör.
Inte i något fall får någon enligt
första eller andra stycket hållas
kvar längre än tre timmar efter
åklagarens beslut respektive
förhöret. Den som är över femton
år får därvid tas i förvar om det
är nödvändigt med hänsyn till
ordning eller säkerhet.
34 §7
Har någon före femton års ålder
begått ett brott på vilket fängelse
skulle ha kunnat följa och
anträffas han på bar gärning eller
på flykt från brottsplatsen, far han
gripas av envar. Om en enskild
person har gripit den unge, skall
denne skyndsamt överlämnas till
närmaste polisman.
Polismyndigheten eller åklaga-
ren skall omedelbart besluta om
den unge skall friges eller hållas
kvar för förhör. Den unge får inte
tas i förvar.
6 Senaste lydelse 1994:1760.
7 Senaste lydelse 1994:1760.
121
9 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 175
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 4
122
Prop.
1996/97:175
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 4 § i lagen (1976:511) om omhändertagande
av berusade personer m.m.11 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Om den omhändertagne inte
bereds vård på sjukhus eller annan
vårdinrättning och inte heller tas
om hand på annat sätt eller annars
kan friges, far han hållas kvar hos
polisen.
Föreslagen lydelse
4§
Om den omhändertagne inte
bereds vård på sjukhus eller annan
vårdinrättning och inte heller tas
om hand på annat sätt eller annars
kan friges, får han hållas kvar hos
polisen. Den omhändertagne får
därvid tas i förvar om det är
nödvändigt med hänsyn till
ordning eller säkerhet.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998.
Lagen omtryckt 1984:391.
123
Prop.
1996/97:175
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om polislagen (1984:387)
dels att nuvarande 22, 23 och 24 §§ skall betecknas 23, 29 respektive
30 §§,
dels att 9, 10,17 och den nya 29 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken före 11 § skall lyda ”Tillfälliga omhändertaganden,
avlägsnanden m.m.”
dels att rubrikerna närmast före nuvarande 22 och 23 §§ skall sättas
närmast före de nya 23 respektive 29 §§,
dels att det i lagen skall införas tio nya paragrafer, 10 a, 13 a- c, 22 och
24 - 28§§ samt närmast före 25 och 27 §§ nya rubriker av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
När en polisman far kännedom
om ett brott som hör under
allmänt åtal, skall han lämna
rapport om det till sin förman så
snart det kan ske.
En polisman får lämna rappor-
teftergift enligt föreskrifter som
regeringen meddelar.
Föreslagen lydelse
9§
När en polisman far kännedom
om ett brott som hör under
allmänt åtal, skall han lämna
rapport om det till sin förman så
snart det kan ske.
En polisman får lämna rapport-
eftergift om brottet med hänsyn
till omständigheterna i det sär-
skilda fallet är obetydligt och det
är uppenbart att annan påföljd än
böter inte skulle komma att dömas
ut om brottet lagfördes.
10 §
En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med
hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att
genomföra en tjänsteåtgärd, om
1. han möts med våld eller hot om våld
2. någon som skall häktas,
anhållas eller annars med laga
stöd berövas friheten försöker
undkomma eller polismannen
eljest möts av motstånd när han
skall verkställa ett sådant frihets-
2. någon som skall häktas,
anhållas eller annars med laga
stöd berövas friheten försöker
undkomma eller polismannen
annars möts av motstånd när han
skall verkställa ett sådant
berövande, frihetsberövande,
3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för
liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön,
4. polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett
visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid
124
kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan åtgärd, vid beslag eller
annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som
avses i rättegångsbalken,
Prop.
1996/97:175
Bilaga 4
5. polismannen annars med laga
stöd har att bereda sig tillträde till,
avspärra, tillstänga eller utrymma
byggnad, rum eller område,
biträda någon i myndighets-
utövning med en sådan eller
någon liknande åtgärd eller vid
exekutiv förrättning enligt vad
som är föreskrivet därom, eller
6. åtgärden i annat fall är
oundgängligen nödvändig för den
allmänna ordningens eller
säkerhetens upprätthållande och
det är uppenbart att den inte kan
genomföras utan våld. I fall som
avses i första stycket 4 och 5 får
våld mot person brukas endast om
polismannen eller den som han
biträder möts av motstånd.
Om rätt att i vissa fall bruka vå
brottsbalken.
5. polismannen med laga stöd
skall stoppa ett fordon eller annat
transportmedel,
6. polismannen annars med laga
stöd har att bereda sig tillträde till,
avspärra, tillstänga eller utrymma
byggnad, rum eller område,
biträda någon i myndighets-
utövning med en sådan eller
någon liknande åtgärd eller vid
exekutiv förrättning enligt vad
som är föreskrivet därom, eller
7. åtgärden i annat fall är
oundgängligen nödvändig för den
allmänna ordningens eller
säkerhetens upprätthållande och
det är uppenbart att den inte kan
genomföras utan våld. I fall som
avses i första stycket 4 och 6 far
våld mot person brukas endast om
polismannen eller den som han
biträder möts av motstånd.
finns i övrigt föreskrifter i 24 kap.
10a §
Vad som i 15 § första stycket
lagen (1976:371) om behand-
lingen av häktade och anhållna
m.fl. föreskrivs i fråga om rätten
att belägga någon med fängsel
skall gälla även då en polisman
omhändertar eller på annat sätt
inskränker någons rörelsefrihet.
13 a §
Om någon försöker tränga in på
ett område eller i ett utrymme till
vilket tillträde har förbjudits med
stöd av denna lag eller annan för-
fattning, får en polisman avvisa
eller avlägsna honom från områ-
det eller utrymmet, när det är
nödvändigt för att ordningen eller
säkerheten skall kunna upprätt-
hållas. Detsamma gäller den som
125
vägrar lämna ett sådant område
eller utrymme, eller som inte
följer en enligt denna lag
meddelad anvisning att följa en
viss väg.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 4
13 b §
Har polismyndigheten med stöd
av 2 kap. 22 eller 23 § ordnings-
lagen (1993:1617) beslutat ställa
in eller upplösa en allmän
sammankomst eller en offentlig
tillställning, får en polisman
avvisa eller avlägsna deltagare
och åskådare, om det behövs för
att syftet med beslutet skall
uppnås.
13 c §
Om en folksamling, som inte är
en allmän sammankomst eller
offentlig tillställning enligt ord-
ningslagen (1993:1617), genom
sitt uppträdande stör den
allmänna ordningen eller utgör en
omedelbar fara för denna, får
deltagarna / folksamlingen
avvisas eller avlägsnas från det
område eller utrymme där de
befinner sig, om det är nödvändigt
för att ordningen skall kunna
upprätthållas.
En sådan åtgärd får vidtas utan
föregående beslut av polis-
myndigheten endast om det är så
brådskande att polismyndighetens
beslut inte kan avvaktas.
17 §
Vid omhändertagande enligt
denna lag skall tillses att åtgärden
inte orsakar den omhändertagne
större olägenhet än som är
oundviklig med hänsyn till
åtgärdens syfte eller väcker
onödig uppmärksamhet. Den som
Vid omhändertagande enligt
denna lag skall tillses att åtgärden
inte orsakar den omhändertagne
större olägenhet än som är
oundviklig med hänsyn till
åtgärdens syfte eller väcker
onödig uppmärksamhet. Den som
126
har omhändertagits far inte
underkastas annan inskränkning i
sin frihet än som påkallas av
ändamålet med åtgärden,
ordningen på förvaringsplatsen
eller allmän säkerhet.
har omhändertagits far inte
underkastas annan inskränkning i
sin frihet än som behövs med
hänsyn till ändamålet med
åtgärden, ordning eller säkerhet.
Den omhändertagne får tas i
förvar om det är nödvändigt med
hänsyn till ordning eller säkerhet.
Den som är under femton år får
dock inte tas i förvar.
22 §
En polisman får stoppa ett
fordon eller annat transportmedel
1. om det finns anledning att
anta att någon som färdas z
fordonet har gjort sig skyldig till
brott,
2. om det av någon annan
anledning behövs för att med laga
stöd ingripa mot någon som
färdas i fordonet, genom att
beröva honom friheten, på annat
sätt inskränka hans rörelsefrihet
eller underkasta honom kropps-
visitation eller kroppsbesiktning,
3. om det behövs för att med
laga stöd genomföra husrann-
sakan i fordonet eller
4. om det behövs för att reglera
trafiken eller för att kontrollera
fordon eller förare enligt vad som
är särskilt föreskrivet.
24 §
1 samband med allvarliga
störningar av den allmänna
ordningen eller säkerheten får
polismyndigheten, om det är
nödvändigt för att ordningen eller
säkerheten skall kunna upprätt-
hållas, förbjuda tillträde till visst
område eller utrymme. Detsamma
gäller om det finns risk för sådana
störningar.
Under samma förutsättningar
som anges i första stycket får
Prop.
1996/97:175
Bilaga 4
127
polismyndigheten anvisa deltaga-
re i en folksamling att följa en viss
väg.
Om det är så brådskande att
polismyndighetens beslut inte kan
avvaktas, får en polisman, /
avvaktan på polismyndighetens
beslut, meddela sådana förbud
och anvisningar som avses i första
och andra stycket.
25 §
Ett transportföretag som
befordrar varor, passagerare
eller fordon till eller från Sverige
skall på begäran av en
polismyndighet skyndsamt lämna
de aktuella uppgifter om
ankommande och avgående
transporter, som företaget har
tillgång till. Transportföretaget
har endast skyldighet att lämna de
uppgifter om passagerare som
avser namn, resrutt, bagage och
medpassagerare samt sättet för
betalning och bokning.
Polismyndigheten får begära
uppgifter enligt första stycket
endast om uppgifterna kan antas
ha betydelse för den brottsbe-
kämpande verksamheten.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 4
26 §
Transportföretag får lämna
uppgifter enligt 25 § på så sätt att
de görs läsbara för polis-
myndigheten genom terminal-
åtkomst.
Polismyndigheten får ta del av
uppgifter genom terminalåtkomst
endast i den omfattning och under
den tid som behövs för att
kontrollera aktuella transporter.
Polismyndigheten får inte ändra
eller på annat sätt bearbeta eller
128
lagra uppgifter som hålls
tillgängliga på detta sätt.
Uppgifter om enskilda personer
som lämnats på annat sätt än
genom terminalåtkomst, skall
omedelbart förstöras, om de visar
sig sakna betydelse för utredning
och lagföring av brott.
27 §
Protokoll skall föras över
ingripande som innebär att någon
avvisas, avlägsnas, omhändertas
eller grips. Protokoll skall också
föras över husrannsakan och
liknande åtgärder enligt denna
lag samt vid omhändertagande av
föremål.
Av protokollet skall det framgå
1. vem som har fattat beslutet
om ingripandet,
2. grunden för beslutet och
tidpunkten när det har fattats,
3. vem eller vilka som har
deltagit i ingripandet,
4. vem eller vilka som
ingripandet har riktat sig mot,
5. tiden för ingripandet samt
6. vad som i övrigt har
förekommit vid ingripandet.
Ansvarig för att protokoll
upprättas är i fråga om uppgifter
som avses i andra stycket 1 och 2,
den som har fattat beslutet och i
fråga om uppgifter som avses i
andra stycket 3-6, den som är att
anse som förman vid ingripandet.
1 rättegångsbalken finns
bestämmelser om protokoll över
beslag, husrannsakan samt
kroppsvisitation och kroppsbe-
siktning.
28 §
Protokoll skall föras över in-
gripanden som innebär använd-
ning av fängsel, skjutvapen,
Prop.
1996/97:175
Bilaga 4
129
tårgas samt tekniska hjälpmedel
för att stoppa fordon eller annat
transportmedel. Ett sådant
protokoll skall innehålla uppgift
om skälen för åtgärden. Ansvarig
för att protokoll upprättas är den
som har fattat beslutet.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 4
23 § 29 §’
Vad som föreskrivs i 10 § första stycket 1, 2 och 4 gäller även sådan
vaktpost eller annan som vid försvarsmakten tjänstgör för bevakning
eller för att upprätthålla ordning och föreskrifterna i 10 § första stycket
1 - 4 även tjänsteman vid kustbevakningen som enligt särskilda
bestämmelser medverkar vid polisiär övervakning. Bestämmelsen i 10 §
första stycket 2 gäller dessutom den som annars med laga stöd skall
verkställa ett frihetsberövande och bestämmelsen i samma paragraf
första stycket 4 den som i myndighetsutövning har befogenhet att
verkställa någon sådan åtgärd som där anges. Vid ingripande med stöd
av 10 § första stycket 4 tillämpas också andra stycket samma paragraf.
När den som avses i första stycket med laga stöd berövar någon
friheten eller avlägsnar någon, tillämpas också i 19 § 1.
Bestämmelserna i 13 § gäller Bestämmelserna i 10 a och 13
också en ordningsvakt, om inte §§ gäller också en ordningsvakt,
annat framgår av hans för- om inte annat framgår av hans för-
ordnande. Har en ordningsvakt ordnande. Har en ordningsvakt
omhändertagit någon, gäller dock omhändertagit någon, gäller dock
att den omhändertagne skyndsamt att den omhändertagne skyndsamt
skall överlämnas till närmaste skall överlämnas till närmaste
polisman. I fråga om befogenhet för polisman. I fråga om befogenhet för
en tjänsteman vid kustbevakningen en tjänsteman vid kustbevakningen
att tillämpa 13 § finns särskilda att tillämpa 13 § finns särskilda
bestämmelser. bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998.
’ Senaste lydelse av förutvarande 23 § 1988:466.
130
Prop.
1996/97:175
Bilaga 5
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-05-15
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, regeringsrådetStig von Bahr,
justitierådet Edvard Nilsson.
Enligt en lagrådsremiss den 30 april 1997 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,
3. lag om ändring i lagen (1 976:51 1 ) om omhändertagande av berusade
personer m.m.
4. lag om ändring i polislagen (1984:387).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Annika
Lowen.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslag till ändring i polislagen
I avsnitt 6.3 i den allmänna motiveringen, med rubriken Omhänder-
tagande enligt 13 § polislagen, redovisas regeringens ställningstagande
till polisrättsutredningens i delbetänkandet Polisens rättsliga
befogenheter (SOU 1993:60) framförda förslag om att ifrågavarande
bestämmelser om tillfälligt omhändertagande skall upphävas. Förslaget
motiverades av uppfattningen att dessa bestämmelser torde strida mot
regleringen i artikel 5:1 i Europakonventionen. Mot bakgrund av i
avsnittet närmare redovisade överväganden finner regeringen inte skäl att
föreslå någon lag-ändring såvitt avser 13 §. I remissen föreslås emellertid
en ändring i samma lags 17 §, vilken ändring generellt gäller
möjligheterna att ta en enligt lagen omhändertagen person i förvar.
Eftersom detta förslag även avser personer som omhändertagits enligt 13
§ finns anledning framhålla, att Lagrådet i allt väsentligt instämmer i den
bedömning angående nämnda paragrafs bristande överensstämmelse med
Europakonventionens regler som utredningen gjort och som också delats
av ett flertal remissinstanser.
Eftersom Europadomstolens hittillsvarande avgöranden inte innebär att
rättsläget i denna del kan anses helt klarlagt vill Lagrådet likväl inte
motsätta sig den i remissen valda lösningen. Tillräckliga skäl att
exempelvis komplettera förslaget i 17 § om förvar med ett undantag för
omhändertagna enligt 13 § kan inte anses föreligga. Detta
131
ställningstagande grundar Lagrådet bl.a. på bristen på underlag för en
meningsfull bedömning av en sådan reglerings praktiska förutsättningar
och konsekvenser. Därtill kommer en osäkerhet huruvida ett sådant
undantag på ett avgörande sätt skulle undanröja föreliggande tvivel om
13 § är förenlig med artikel 5:1 i Europakonventionen.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop.
1996/97:175
Bilaga 5
132
Prop.
1996/97:175
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juni 1997.
Närvarande: statsrådet Wallström. ordförande, och statsråden Schori,
Uusmann, Ulvskog, Sundström, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky,
Messing
Föredragande: statsrådet von Sydow
Regeringen beslutar proposition 1996/97:175 Ändringar i polislagen
m.m.