Prop.
1996/97:135
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 27 februari 1997
Göran Persson
Anna Lindh
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås att straffet för brottet övergrepp i rättssak
skärps.
Förslaget innebär att straffmaximum för normalgraden av brottet höjs
från ett till två års fängelse. För grovt brott föreslås straffminimum höjt
från sex månader till ett års fängelse och straffmaximum höjt från fyra
till sex års fängelse.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1997.
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 135
Prop. 1996/97:135
1 Förslag till riksdagsbeslut........................ 3
2 Lagtext .................................... 4
3 Ärendet och dess beredning ...................... 5
4 Bakgrund................................... 5
4.1 Den nuvarande regleringens omfattning.......... 5
4.2 Straffskalans nuvarande utformning ............ 7
5 Straffen för övergrepp i rättssak bör skärpas........... 7
6 Kostnader och ikraftträdande ..................... 11
Bilaga 1 Sammanfattning av departementspromemorian
Vittnen och målsägande i domstol (Ds 1995:1)..... 12
Bilaga 2 Departementspromemorians lagförslag .......... 14
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser .............. 15
Bilaga 4 Lagrådets yttrande över lagrådsremiss
den 13 februari 1997 ...................... 16
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 februari
1997 ...................................... 17
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.
Prop. 1996/97:135
1* Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 135
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Prop. 1996/97:135
Härigenom föreskrivs att 17 kap. 10 § brottsbalken skall ha följande
lydelse.
17 kap.
10 §'
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Den som med våld eller hot
om våld angriper någon för det
han hos domstol eller annan
myndighet gjort anmälan, fört
talan, avlagt vittnesmål eller
eljest vid förhör avgivit utsaga
eller för att hindra honom från
sådan åtgärd, döms för över-
grepp i rättssak till böter eller
fängelse i högst ett år. Det-
samma skall gälla, om man med
annan gärning, som medför
lidande, skada eller olägenhet,
eller med hot om sådan gärning
angriper någon för det han av-
lagt vittnesmål eller eljest av-
givit utsaga vid förhör hos
myndighet eller för att hindra
honom från att avgiva sådan
utsaga.
Är brottet grovt, döms till
fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år.
Den som med våld eller hot
om våld angriper någon för att
denne gjort anmälan, fört talan,
avlagt vittnesmål eller annars
vid förhör avgett utsaga hos en
domstol eller annan myndighet
eller för att hindra någon från en
sådan åtgärd, döms för över-
grepp i rättssak till böter eller
fängelse i högst två år. Det-
samma skall gälla, om man med
någon annan gärning, som med-
för lidande, skada eller olägen-
het, eller med hot om en sådan
gärning angriper någon för att
denne avlagt vittnesmål eller
annars avgett utsaga vid förhör
hos en myndighet eller för att
hindra honom från att avge en
sådan utsaga.
Är brottet grovt, döms till
fängelse, lägst ett och högst sex
år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
Senaste lydelse 1993:207.
Den dåvarande justitieministern beslutade den 15 september 1994 att låta
undersöka vilka åtgärder som kan förbättra situationen för vittnen och
målsägande i domstol och lämna förslag till åtgärder (Ju 1994:J).
Uppdraget redovisades i departementspromemorian Vittnen och måls-
ägande i domstol (Ds 1995:1). I departementspromemorian lämnas en
rad förslag till åtgärder för att förbättra förhållandena för vittnen och
målsägande. Flera av dessa bereds i Justitiedepartementet. Brottsoffer-
utredningen (dir. 1995:94) har i uppdrag att bl.a. undersöka frågor om
skyddet för vittnen och målsägande. I denna proposition behandlas en-
dast förslaget att skärpa straffskalan för brottet övergrepp i rättssak.
En sammanfattning av departementspromemorian och dess lagförslag
finns i bilaga 1 respektive bilaga 2. Promemorian har remissbehandlats.
En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställ-
ning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr
Ju95/323).
Regeringen gav genom beslut den 28 mars 1996 i uppdrag till
Riksåklagaren, Domstolsverket och Rikspolisstyrelsen att remittera
rapporten Ökat skydd för anställda inom domstolarna och åklagarväsen-
det (Åklagarväsendet rapport 1995:7) till åklagarmyndigheter, domstolar
respektive polismyndigheter. Vidare uppdrog regeringen åt Riksåklaga-
ren att i samverkan med Domstolsverket och Rikspolisstyrelsen samman-
ställa synpunkterna från remissförfarandet. Uppdraget redovisades till re-
geringen den 29 oktober 1996. Redovisningen finns tillgänglig i Justitie-
departementet (dnr Ju96/3967).
Det förslag som presenteras i propositionen går beträffande straff-
skalan längre än det som upptogs i promemorian. Straffskalans generella
utformning har dock behandlats i allmänna ordalag av flera remiss-
instanser och i den nyss nämnda redovisningen av Riksåklagaren m.fl.
Regeringen anser därför att erforderligt underlag föreligger för de ytter-
ligare förändringar som nu föreslås.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 13 februari att inhämta Lagrådets yttrande
över lagförslaget. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
4.1 Den nuvarande regleringens omfattning
Straffbestämmelsen för övergrepp i rättssak finns i 17 kap. 10 § brotts-
balken (BrB). Avsikten med bestämmelsen är att ge särskilt straffrättsligt
Prop. 1996/97:135
skydd för intresset av att den som utför talan eller avger utsaga vid Prop. 1996/97:135
domstol eller myndighet inte påverkas på ett otillbörligt sätt.
För brottet övergrepp i rättssak döms den som uppsåtligen med våld
eller hot om våld angriper någon för att denne hos en domstol eller nå-
gon annan myndighet gjort en anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller
annars vid förhör avgett en utsaga eller för att hindra honom från en
sådan åtgärd. Detsamma gäller den som med någon annan gärning som
medför lidande, skada eller olägenhet eller med hot om en sådan gärning
angriper någon för att denne avlagt vittnesmål eller annars avgett en ut-
saga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom från att av-
ge en sådan utsaga.
Med förhörsutsaga avses i bestämmelsen såväl vittnesmål som parts-
utsagor, vare sig de avges under sanningsförsäkran eller vid något annat
förhör. Vidare avses utsaga som någon avger i en annan egenskap än
som vittne hos en offentlig myndighet för att åstadkomma utredning.
Alla s.k. förhörspersoner åtnjuter således skydd mot varje gärning som
medför lidande, skada eller olägenhet eller hot härom.
Det mer inskränkta skyddet som förutsätter att övergreppet innefattar
våld eller hot om våld tillkommer förutom förhörspersoner andra som
hos domstol eller annan myndighet för talan för sig själva eller någon
annan, dvs. parter som inte är förhörspersoner samt ombud. Även de
som anhängiggör en sak genom anmälan till domstol, polis eller annan
myndighet, s.k. anmälare, åtnjuter detta inskränkta skydd. Skyddet om-
fattar även blivande parter, ombud och anmälare.
Bestämmelsen om övergrepp i rättssak är begränsad till de angivna
grupperna av personer och gärningar. Den omfattar således inte våld och
hot mot andra som kan komma i kontakt med en rättegång, t.ex. an-
ställda inom rättsväsendet, anhöriga och journalister som rapporterar om
brottslighet och dess beivrande. För den som utövar myndighet finns
dock ett förstärkt straffrätts ligt skydd genom främst bestämmelserna om
våld, hot och förgripelse mot tjänsteman i 17 kap. BrB. För andra kate-
gorier av personer kan vidare straffvärdet av ett förfarande påverkas av
att syftet med ett angrepp varit exempelvis att hämnas för att någon
rapporterat om en brottslig gärning. Sådana mer indirekta angrepp på
rättsordningen kan således innebära att t.ex. motivet för gärningen ses
som en försvårande omständighet.
I Sverige är det en allmän skyldighet att vittna i en rättegång. Be-
stämmelser om vittnen finns i 36 kap. rättegångsbalken (RB). Vägran att
avge vittnesmål kan föranleda vitesföreläggande och häktning. Den som
uppsåtligen under vittnesed lämnar någon osann uppgift eller förtiger
sanningen döms för mened (15 kap. 1 § BrB). Lämnas uppsåtligen vid
förhör under sanningsförsäkran i rättegång osann uppgift eller förtigs
sanningen kan dömas för osann partsutsaga (15 kap. 2 § BrB och 37
kap. RB). Begås gärningarna av grov oaktsamhet döms för ovarsam ut-
saga (15 kap. 3 § BrB). I 15 kap. BrB finns även motsvarande straff-
bestämmelser för den som lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen
inför en nordisk eller en internationell domstol.
4.2 Straffskalans nuvarande utformning
Prop. 1996/97:135
Brottsbeskrivningen avseende övergrepp i rättssak har varit i sak oför-
ändrad sedan brottsbalkens tillkomst. Straffskalan har dock ändrats vid
några tillfallen.
Då brottsbalken trädde i kraft var straffskalan böter eller fängelse i
högst två år. Den särskilda straffskalan för den grova formen av brottet
tillkom den 1 juli 1982 (prop. 1981/82:141. bet. 1981/82:JuU49 och 60.
rskr. 1981/82:361. SFS 1982:405). För grovt brott stadgades fängelse i
högst fyra år.
Motiven for införandet av det grova brottet var problem med anknyt-
ning främst till lagforing för grov narkotikabrottslighet. I propositionen
anfördes att det hade förekommit i en som det föreföll ökande utsträck-
ning att vittnen och tilltalade inte velat tala fritt under förhören. Enligt
departementschefen kunde det på goda grunder antas att orsaken i en del
fäll hade varit fruktan för lagstridiga repressalier av olika slag.
Straffskalan fick sin nuvarande utformning den 1 juli 1993 (prop.
1992/93:141, bet. 1992/93 :JuU 16, rskr. 1992/93:220. SFS 1993:207).
Straffskalan blev då för normalgraden av brottet böter eller fängelse i
högst ett år och för grovt brott fängelse i lägst sex månader och högst
fyra år. Dessa ändringar syftade bl.a. till att minska överlappningen av
straffskaloma.
Regeringens förslag: Straffen för brottet övergrepp i rättssak
skärps.
För normalgraden av brottet höjs straffmaximum till fängelse i
två år. Straffskalan för grovt brott skärps till fängelse i lägst ett
och högst sex år.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens i de delar
som avser höjningen av straffmaximum för brott av normalgraden. I pro-
memorian föreslås även införandet av en särskild straffskala, böter eller
fängelse i högst sex månader, för brott som är ringa samt att böter utgår
ur straffskalan för normalgraden av brottet. Någon ändring av straff-
skalan för det grova brottet föreslås inte i promemorian.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser - bl.a.
Kammarrätten i Sundsvall, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt,
Domstolsverket, Riksåklagaren, Statsåklagarmyndigheten för speciella
mål och Sveriges advokatsamfund — tillstyrker promemorians förslag
såvitt avser skärpning av straffskalan för övergrepp i rättssak. En av
remissinstanserna - Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet -
avstyrker detta förslag med motiveringen att det erfordras starka skäl för
att ändra på lagstiftning som nyligen varit föremål för ändring. Flera av
de remissinstanser som tillstyrker förslaget anför att det är ett steg i rätt
riktning, men anser att det finns skäl att överväga om inte straffet bör
skärpas ytterligare så att det kommer i nivå med påföljden för mened.
De återstående remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran eller
inte kommenterat det.
Skälen för regeringens förslag: Medborgarnas lojalitet med rätts-
ordningen utgör en väsentlig beståndsdel i ett demokratiskt samhälle.
Den svenska rättsordningen bygger på att vittnen och målsägande fritt
och sanningsenligt kan lämna sina berättelser inför domstolarna. Ett an-
grepp mot t.ex. ett vittne kan därför sägas vara ett angrepp på rättsord-
ningen och ytterst på samhället. För att rättsordningen inte skall hotas är
det av vikt att de som medverkar i en rättsprocess skyddas mot olika
former av övergrepp. Bestämmelsen i 17 kap. 10 § BrB om övergrepp i
rättssak är av central betydelse för detta skydd.
Under en följd av år har klimatet i och omkring rättegångar om
särskilt allvarlig brottslighet hårdnat. I departementspromemorian konsta-
teras att villigheten att vittna minskat och att antalet fall av hot och tra-
kasserier riktade mot vittnen ökat under senare år. Det förekommer ock-
så att män som anmälts för kvinnomisshandel eller sexuellt våld tvingar
den utsatta kvinnan med våld eller hot om våld att ta tillbaka sin anmä-
lan. Utvecklingen har lett till att blivande vittnen och andra inblandade i
ökande utsträckning känner rädsla för att medverka i processen.
Respekten och förtroendet för de rättsvårdande myndigheterna och deras
uppgifter har också minskat. Flera av remissinstanserna som yttrat sig
över promemorieförslagen, t.ex. Riksåklagaren. Åklagarmyndigheten i
Malmö och Nämndemännens Riksförbund, har lämnat beskrivningar av
detta slag. Det som anförts i promemorian har bekräftats också i den ti-
digare nämnda redovisningen av Riksåklagaren (dnr Ju96/3967).
Under den senaste tiden har utvecklingen mot ett hårdnande klimat vid
lagföring av vissa typer av brott ytterligare accentuerats. Vid vissa
former av allvarlig brottslighet har angrepp på rättssystemet i form av
hot och repressalier mot vittnen, målsägande och parter närmast satts i
system. Vid utredning och lagföring av brottslighet med anknytning till
kriminella motorcykelgäng har systematiska och organiserade övergrepp
av sådant slag förekommit. Också i samband med grov narkotikabrotts-
lighet och annan organiserad brottslighet har sådant hot och våld ökat.
Det är uppenbart att rättssystemet är sårbart mot den typen av angrepp.
En rättssäker och effektiv brottmålsprocess förutsätter att allmänheten
medverkar vid utredningen av brott. Om vittnen och målsägande
systematiskt skräms till tystnad eller pressas att lämna falska uppgifter
angrips fundamenten till rättsordningen. En utveckling i denna riktning
kan ytterst leda till att vissa grupper finner att det lönar sig att syste-
matiskt sabotera och blockera rättssystemet. Härigenom kan förutsätt-
ningarna för att lagfora allvarlig brottslighet minska dramatiskt.
Problem av detta slag kan inte mötas endast med straffrättsliga åt-
gärder. Brottsofferutredningen (dir. 1995:94) har i uppdrag att utvärdera
de åtgärder som den senaste tioårsperioden har gjorts på brottsofferom-
rådet. Den särskilde utredaren skall bl.a. överväga behovet av föränd-
ringar i gällande lagstiftning och förändringar i övrigt när det gäller åt-
gärder för brottsoffer. Utredaren skall redovisa förslag till förändringar
Prop. 1996/97:135
av lagstiftningen och de andra åtgärder som kan vara befogade. I upp- Prop. 1996/97:135
draget ingår att undersöka forändringar i omfattningen och arten av hot
mot vittnen m.fl. Uppdraget skall redovisas före utgången av år 1997.
Därutöver måste dock övervägas åtgärder som har direkt avseende på det
straffrättsliga skyddet.
Några skäl att ändra de materiella förutsättningarna för att döma till
ansvar för övergrepp i rättssak torde inte föreligga. Vad som bör över-
vägas är närmast frågan om det generella straffvärdet av brottet, såsom
det kommer till uttryck i straffskalan.
Straffskaloma för brottet övergrepp i rättssak ändrades så sent som den
1 juli 1993. Syftet var då bl.a. att vid gradindelade brott minska över-
lappningen av straffskalor. Avsikten var inte att generellt ange en
förändring av brottets straffvärde. Någon egentlig straffvärdeöversyn av
det slag som regeringen nu gör företogs inte i det förra lagstift-
ningsärendet.
Införandet år 1982 av den särskilda straffskalan för grovt brott föran-
leddes av ökande problem med våld och hot mot vittnen, särskilt vid
grov narkotikabrottslighet. Den senaste tidens utveckling är dock allvar-
ligare än den som då kunde förutses. Uppkomsten av grupper som öppet
ställer sig utanför lagen och som inte gör någon hemlighet av att de
negligerar den offentliga rättsordningen kan inte accepteras. Starka skäl
talar därför för att det straffrättsliga skyddet för vittnen och andra för-
hörspersoner måste förstärkas ytterligare.
Mot denna bakgrund föreligger ett behov av en generellt strängare syn
på sådana direkta angrepp på rättsordningen som omfattas av straff-
bestämmelsen för övergrepp i rättssak. I promemorian föreslogs att detta
skulle åstadkommas genom att straffmaximum för normalgraden av
brottet höjs. Detta är enligt regeringens mening inte tillräckligt. Även
om straffskalans övre del sällan kommer till användning torde det kunna
förekomma fall där exceptionellt försvårande omständigheter föreligger
och där nuvarande straffmaximum för grovt brott framstår som alltför
lågt. En mer generell justering av straffskalan markerar också den all-
männa uppgradering av straffvärdet av brottet som regeringen anser
befogad. Också straffskalan för det grova brottet bör därför ändras. Pro-
memorians förslag om införande av ett ringa brott, vilket föranlett kritik
av flera remissinstanser, bör mot denna bakgrund inte genomföras.
Regeringens förslag innebär att straffmaximum för normalgraden av
brottet höjs från ett till två år och att för det grova brottet straff-
minimum höjs från sex månader till ett år och straffmaximum från fyra
till sex år. Ändringen bör träda i kraft den 1 juli 1997.
Höjningen av straffmaximum för övergrepp i rättssak innebär att
straffvärdet för denna brottstyp närmar sig straffvärdet för mened enligt
15 kap. 1 § BrB. Ändringen medför vidare att straffmaximum för över-
grepp i rättssak sammanfaller med vad som gäller för grovt olaga tvång
enligt 4 kap. 4 § andra stycket BrB och kommer att överstiga straff-
maximum för grovt olaga hot enligt 4 kap. 5 § andra stycket BrB, för
vilket maximum är fängelse i högst fyra år. Med hänsyn till det intresse
som bestämmelsen om övergrepp i rättssak är avsedd att skydda framstår 9
de nu angivna effekterna av förslagen som väl motiverade.
Genom höjningen av straffmaximum för normalgraden av brottet kom- Prop. 1996/97:135
mer preskriptionstiden för sådant brott att förlängas från två till fem år.
Härigenom återställs den ordning som gällde före 1993 års ändringar.
Det våld och de hot som under senare tid förekommit i samband med
utredning och lagföring för viss allvarlig brottslighet har riktats inte bara
mot vittnen och målsägande utan också mot domare, åklagare och po-
liser och andra inblandade tjänstemän. Dessa problem har behandlats i
den tidigare nämnda redovisningen av säkerhetsfrågor vid domstols-
förhandling och förundersökning. Genom de nu föreslagna ändringarna
kommer straffmaximum för grova övergrepp i rättssak att bli högre än
för våld eller hot mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 § BrB. Det kan natur-
ligtvis i detta sammanhang övervägas om straffmaximum för det senare
brottet med hänsyn till det anförda bör bringas i nivå med vad som före-
slås för övergrepp i rättssak. Regeringen är dock inte övertygad om att
det är motiverat. Vittnen och målsägande har en särskilt utsatt ställning
i processen. Deras medverkan är många gånger av omedelbar betydelse
för genomförandet av utredningen och lagföringen. För inblandade
tjänstemän finns andra metoder för skydd. Sådana åtgärder har också an-
givits i Riksåklagarens redovisning. De agerar i sitt yrke, vilket gör dem
medvetna och beredda att hantera situationer av detta slag. Det bör ock-
så understrykas att, som ovan anförts, straffvärdet av våld eller hot som
riktas mot en tjänsteman inom ramen för den givna straffskalan påverkas
av motivet för gärningen. Har avsikten exempelvis varit att försöka
stoppa en åklagare från att driva ett åtal eller att hämnas för ett väckt
åtal kommer detta att påverka straffvärdet av brottet.
Av i promemorian redovisad påföljdspraxis framgår att straffen för
övergrepp i rättssak varierar avsevärt - från böter till långa fängelse-
straff. Detta speglar det förhållandet att straffvärdet av brottet kan vara
mycket olika. Avsikten med den nu föreslagna förändringen är inte att
påverka den nyanserade straffmätning efter brottets straffvärde som före-
kommer idag. Tvärtom bör straffskalans utvidgning kunna medföra för-
utsättningar för ytterligare nyansering vid påföljdsbestämningen. Det bör
dock samtidigt understrykas att de nu företagna förändringarna skall ses
som en generell uppgradering av straffvärdet för brott av förevarande
slag. Detta bör leda till generellt något strängare straff för dessa brott.
En sådan förändring torde ha relativt liten betydelse för brott som hittills
ansetts ligga på bötesnivå, medan en mer markerad uppjustering av
straffvärdet av mer allvarliga former av övergrepp i rättssak bör komma
till stånd. Även fortsättningsvis bör dock straffskalan för grovt brott re-
serveras för fall när gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet och
betydande men för det allmänna eller någon enskild har uppkommit eller
riskerat att uppkomma till följd av gärningen (se prop. 1981/82:141
s. 34 ff). Redovisad påföljdspraxis visar att domstolarna i stor utsträck-
ning väljer fängelse som påföljd när straffvärdet av brottet ligger över
böter. Villkorlig dom och skyddstillsyn har således i endast ringa ut-
sträckning valts som påföljd. Härav kan dras slutsatsen att övergrepp i
rättssak är en brottstyp vars art ofta talar för fängelsepåföljd. Någon
ändring av detta förhållande är inte avsedd.
10
Frågor om konkurrens mellan brottet övergrepp i rättssak och upp- Prop. 1996/97:135
såtliga brott mot person enligt 3 kap. och 4 kap. BrB torde i regel lösas
så att de senare konsumeras av övergrepp i rättssak. Begås brott mot per-
son som har strängare straffskala än övergrepp i rättssak döms dock
vanligen för båda brotten. Således döms för övergrepp i rättssak i
brottskonkurrens med t.ex. grov misshandel, olaga frihetsberövande som
inte är mindre grovt och med de nuvarande straffskaloma olaga tvång
som är grovt brott. Den föreslagna skärpningen av straffskalan för över-
grepp i rättssak innebär att detta brott normalt kommer att konsumera
det olaga tvång som en gärning också utgör.
Promemorian innehåller inte någon kostnadsanalys av förslagen. Skärp-
ningen av straffskalan för brottet övergrepp i rättssak kan medföra en
något utökad användning av fängelsestraff. I övrigt har våra förslag inte
några kostnadskonsekvenser.
Lagändringen bör lämpligen träda i kraft den 1 juli 1997.
11
Utgångspunkten för arbetet med denna promemoria har varit ett uppdrag
att undersöka vilka åtgärder som kan förbättra situationen för vittnen och
målsägande i domstol och lämna förslag till sådana åtgärder.
I avsnitt 1 redovisas översiktligt vilka processuella regler som gäller
för vittnen enligt svensk rätt.
En redogörelse för det skydd som samhället tillhandahåller för att för-
hindra att övergrepp sker mot vittnen och målsägande på grund av deras
medverkan i en rättegång finns i avsnitt 2. För att visa att samhället ser
allvarligt på sådana angrepp mot rättsordningens fundament föreslås att
böter utgår ur straffskalan för normalgraden av brottet övergrepp i rätts-
sak samtidigt som straffmaximum för detta brott höjs till den nivå som
gällde före den 1 juli 1993, fängelse två år. Endast i ringa fall skall på-
följden kunna bestämmas till böter.
1 avsnittet diskuteras även frågan om vittnen skall ha rätt att erhålla en
särskild stödperson inför rättegången. Möjligheten för vittnen att åtföljas
av en frivillig vittnesledsagare bedöms inte behöva laglåstas. De organi-
sationer som tillhandahåller sådan ideell service bör emellertid erhålla
stöd och uppmuntran från staten. I promemorian föreslås att det införs
en möjlighet för domstolarna att för vissa särskilt utsatta vittnen på an-
sökan av åklagare förordna en särskild stödperson (s.k. vittnesbiträde).
Som vittnesbiträde skall i första hand förordnas advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå.
Vidare föreslås att det skall vara möjligt att utesluta uppgifter om
målsägandens adress i domen i de fall målsäganden är en fysisk person
som fört skadeståndstalan i målet.
I avsnitt 3 diskuteras frågor om anonymitet för vittnen i brottmål. Av-
snittet innehåller redogörelser för dels Europakonventionen och den
praxis som föreligger på området, dels den tidigare behandling av frågan
som skett i Sverige. Den bedömningen görs att all användning av anony-
ma vittnen sannolikt inte kan sägas innebära en kränkning av Europa-
konventionen. Med hänsyn bl.a. till de ställningstaganden som riksdag
och regering nyligen gjort i frågan läggs emellertid inte fram något för-
slag om tillåtande av sådan bevisning i brottmål.
Frågor om ersättning till vittnen och målsägande för deras inställelse i
domstol behandlas i avsnitt 4. Det föreslås att ersättning för förlorad
arbetsförtjänst m.m. och för hotellkostnad (nattraktamente) höjs.
I avsnitt 4.3 föreslås att handläggningen av yrkanden om ersättning av
allmänna medel till vittnen och målsägande i brottmål skall ske utanför
rättssalarna och med stöd av delegering utföras av annan personal än
domare. För att förseningar inte skall uppstå på grund av att ersätt-
ningsfrågorna inte är lösta vid den tid då domen avkunnas föreslås att
den tilltalades återbetalningsskyldighet till staten för kostnader för munt-
lig bevisning avskaffas. När det gäller beslut om ersättning i tvistemål
föreslås att frågan blir föremål för ytterligare utredning.
1 avsnitt 5 behandlas frågan om kallelsernas utformning, information
till vittnen och målsägande, särskilda vittnesvärdar och väntrum vid dom-
Prop. 1996/97:135
Bilaga 1
stolama, säkerheten i domstolarnas allmänna utrymmen samt behand-
lingen i övrigt av vittnen och målsägande.
Förslag lämnas i avsnitt 5.1 på hur en vittneskallelse och information
om hur det går till att vittna kan utformas. Betydelsen av att vittnen
m.fl. bemöts vänligt och inte i onödigt bryska ordalag framhålls.
I avsnitt 5.2 görs den bedömningen att det inte är nödvändigt att in-
rätta särskilda tjänster som vittnesvärdar vid domstolarna, utan att det
bör ankomma på all anställd personal att hjälpa vittnen och målsägande
till rätta. Expeditionsvaktema anses därvid kunna utöva en särskild ser-
vicefunktion. I den mån särskild bevakning inte hyrs in bör domstolarna
eftersträva att expeditionsvakter som är lämpliga för det får möjlighet att
genomgå sådan utbildning att de kan förordnas till ordningsvakter och i
denna egenskap upprätthålla ordning och säkerhet i de allmänna ut-
rymmena.
När det gäller särskilda väntrum för vittnen och målsägande har det
bedömts vara orealistiskt att i dag förslå att man i befintliga domstols-
lokaler skall inrätta sådana. Domstolarna bör däremot alltid ha beredskap
för att ordna ett avskilt väntrum om behovet skulle uppstå. Vid planering
och ombyggnader i framtiden bör uppmärksamhet ägnas åt de allmänna
utrymmena så att särskilda väntrum till vittnen kan tillhandahållas. De
utrymmen där vittnen m.fl. väntar bör också vara trevligt och ända-
målsenligt utformade.
Vittnen bör inte i onödan kallas till sådan tid att de tvingas sitta och
vänta på att bli hörda. Domstolarna bör alltid informera dem som kallats
om eventuella förseningar i målet och även tillhandahålla sådan service
som i övrigt kan underlätta vistelsen i domstolen för vittnen och måls-
ägande.
I avsnitt 5.3 diskuteras vissa frågor om behandlingen av vittnen och
målsägande under själva förhöret i domstolen.
Prop. 1996/97:135
Bilaga 1
13
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Prop. 1996/97:135
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 17 kap. 10 § brottsbalken skall ha följande
lydelse.
17 kap.
10 §'
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Den som med våld eller hot om
våld angriper någon för det han
hos domstol eller annan myndig-
het gjort anmälan, fört talan, av-
lagt vittnesmål eller eljest vid
förhör avgivit utsaga eller för att
hindra honom från sådan åtgärd,
döms för övergrepp i rättssak
till böter eller fängelse i högst
ett år. Detsamma skall gälla, om
man med annan gärning, som
medför lidande, skada eller olä-
genhet, eller med hot om sådan
gärning angriper någon för det
han avlagt vittnesmål eller eljest
avgivit utsaga vid förhör hos
myndighet eller för att hindra
honom från att avgiva sådan
utsaga.
Den som med våld eller hot om
våld angriper någon för det han
hos domstol eller annan myn-
dighet gjort anmälan, fört talan,
avlagt vittnesmål eller eljest vid
förhör avgett utsaga eller för att
hindra honom från sådan åtgärd,
döms för övergrepp i rättssak
till fängelse i högst två år eller,
om brottet är ringa, till böter
eller fängelse i högst sex måna-
der. Detsamma skall gälla, om
man med annan gärning, som
medför lidande, skada eller olä-
genhet, eller med hot om sådan
gärning angriper någon för det
han avlagt vittnesmål eller eljest
avgett utsaga vid förhör hos
myndighet eller för att hindra
honom från att avge sådan ut-
saga.
Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra
år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
14
Senaste lydelse 1993:207.
Efter remiss har yttrande över departementspromemorian (Ds 1995:1)
Vittnen och målsägande i domstol avgetts av Riksdagens ombudsmän.
Justitiekanslem, Göta hovrätt, Hovrätten for Övre Norrland. Kammar-
rätten i Sundsvall, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt. Malmö
tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Umeå tingsrätt. Läns-
rätten i Stockholms län, Domstolsverket, Riksåklagaren, Statsåklagar-
myndigheten för speciella mål, Åklagarmyndigheten i Stockholm. Re-
gionåklagarmyndigheten i Stockholm. Åklagarmyndigheten i Malmö. Re-
gionåklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i Göteborg. Re-
gionåklagarmyndigheten i Gävle, Regionåklagarmyndigheten i Luleå. Åk-
lagarmyndigheten i Vänersborg, Åklagarmyndigheten i Tierp, Riks-
polisstyrelsen, Brottsoffermyndigheten, Juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund. Sveriges domareförbund,
Tjänstemännens centralorganisation. Centralorganisationen SACO/SR
(JUSEK), Statstjänstemannaförbundet, Landsorganisationen i Sverige,
Nämndemännens riksförbund. Riksorganisationen mot brott. Riksrevi-
sionsverket, Brottsförebyggande rådet, Kriminalvårdsstyrelsen efter hö-
rande av Kriminalvårdens Transporttjänst, Polismyndigheten i Stock-
holms län, Polismyndigheten i Göteborgs och Bohus län. Polismyndig-
heten i Malmöhus län, Brottsofferjouremas riksförbund och Kvinno-
jourernas riksförbund.
Prop. 1996/97:135
Bilaga 3
15
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-02-17
Prop. 1996/97:135
Bilaga 4
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten. regeringsrådet Stig von
Bahr, justitierådet Bengt Lambe.
Enligt en lagrådsremiss den 13 februari 1997 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i brottsbalken.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av ämnessakkunnige Lena
Holmqvist.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
16
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 februari 1997
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Tham, Blomberg, Andersson. Uusmann, Ulvskog,
Sundström, Lindh, Klingvall, Åhnberg, Östros
Föredragande: statsrådet Lindh
Regeringen beslutar proposition 1996/97:135 Ändring i brottsbalken
Skärpning av straff för övergrepp i rättssak
17
gotab 53044, Stockholm 1997