Prop.
1996/97:133
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 6 mars 1997
Lena Hjelm- Wallén
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås att tingsrätten i brottmål skall bestå av en
juristdomare och två nämndemän. Detsamma skall gälla i de
familj erättsliga tvistemål där nämndemän medverkar i avgörandet. Om
en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen påböljats
skall rätten ändå vara domför.
Möjligheten för tingsrätt att utöka antalet juristdomare till två utvidgas.
Om antalet juristdomare utökas skall antalet nämndemän alltid utökas till
tre.
Länsrättens sammansättning skall vara en juristdomare och två
nämndemän. Om en av nämndemännen får förhinder sedan handlägg-
ningen påböijats skall rätten ändå vara domför.
Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller
svårighetsgrad skall länsrätten kunna bestå av två juristdomare och tre
nämndemän.
Vidare införs för länsrätterna en generell regel att mål av enkel
beskaffenhet skall kunna avgöras slutligt av en juristdomare ensam.
Denna regel ersätter gällande regler om ensamdomarbehörighet i vissa
uppräknade fall. Dessutom utökas ensamdomarbehörigheten till att avse
ytterligare vissa målkategorier. Gränsen för ensamdomarbehörighet i mål
som avser fråga om inkomstbeskattning höjs också från 5 000 kr till ett
halvt basbelopp.
Hovrätten föreslås kunna fortsätta och avsluta en påbörjad huvud-
förhandling även om en av juristdomama eller en av nämndemännen får
förhinder.
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 133
Vidare föreslås att nämndemän skall anses ha sitt tjänsteställe i
bostaden. Det innebär att nämndemännens resor mellan bostaden och
domstolen betraktas som tjänsteresor och att deras reseersättning därmed
inte beskattas.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 september 1997.
Prop. 1996/97:133
Prop. 1996/97:133
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................5
2 Lagtext...............................................................................................6
2.1 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken..................6
2.2 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken.......................9
2.3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.................10
2.4 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).........................................................................13
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar.......................................16
2.6 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189).........................................................................20
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om
sambors gemensamma hem..............................................21
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor.......................................................22
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om
besöksforbud.....................................................................24
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om
disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.........................25
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1639) om
ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd............26
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1653) om
ändring i lagen (1996:242) om domstolsärenden.............27
3 Ärendet och dess beredning............................................................28
4 Reformbehovet................................................................................29
5 Antalet nämndemän i tingsrätt och länsrätt.....................................30
6 Förstärkt sammansättning i tingsrätt och länsrätt............................34
7 Förhinder för j uristdomare och nämndemän...................................38
8 Utvidgad ensamdomarkompetens i länsrätt....................................41
9 Nämndemännens reseersättning m.m..............................................53
10 Ekonomiska konsekvenser..............................................................55
11 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser....................................56
12 F örfattningskommentar...................................................................56
12.1 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken.............56
12.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken...............57
12.3 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).........................................................................59
12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar.......................................59
12.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor.......................................................60
12.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1639) om
ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd............61
12.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1653) om
ändring i lagen (1996:242) om domstolsärenden.............61
12.8 Övriga förslag till lagändringar........................................61
Bilaga 1 Promemorian Översyn av förvaltningsprocessens
lagförslag.........................................................................62
Bilaga 2 Promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m.
lagförslag.........................................................................66
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
departementspromemorian Översyn av förvaltnings-
processen.........................................................................82
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
promemorian Nämndemannamedverkan i domstol
m.m.................................................................................83
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag...........................................84
Bilaga 6 Lagrådets yttrande.........................................................107
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars
1997 ............................................................................... 113
Prop. 1996/97:133
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i äktenskapsbalken,
2. lag om ändring i föräldrabalken,
3. lag om ändring i rättegångsbalken,
4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar,
6. lag om ändring i bötesverkställinghetslagen (1979:189),
7. lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma
hem,
8. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor,
9. lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud,
10. lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom to-
talförsvaret, m.m.,
11. lag om ändring i lagen (1996:1639) om ändring i lagen (1976:839)
om Statens va-nämnd,
12. lag om ändring i lagen (1996:1653) om ändring i lagen (1996:242)
om domstolsärenden.
Prop. 1996/97:133
Prop. 1996/97:133
Härigenom föreskrivs att 14 kap. 17 och 18 §§ samt 18 kap. 4 a §
äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
14 kap.
17 §'
Vid huvudförhandling i äkten-
skapsmål och mål om underhåll
skall tingsrätten bestå av en lag-
faren domare och tre nämnde-
män, om annat inte följer av
1 kap. 3 a § andra och tredje
styckena rättegångsbalken. Den-
na regel gäller även för andra mål
som handläggs i samma rätte-
gång.
Om det inträffar forfall för
någon av nämndemännen sedan
huvudförhandlingen har påbörjats,
är rätten domför med en lagfaren
domare och två nämndemän.
Om det föreligger särskilda
skäl med hänsyn till målets om-
fattning eller svårighetsgrad, får
antalet lagfarna domare utökas
med en utöver vad som följer av
första stycket. Detsamma gäller i
fråga om antalet nämndemän.
Vid huvudförhandling i äkten-
skapsmål och mål om underhåll
skall tingsrätten bestå av en lag-
faren domare och två nämnde-
män, om annat inte följer av
1 kap. 3 a § andra och tredje
styckena rättegångsbalken. Den-
na regel gäller även för andra mål
som handläggs i samma rätte-
gång.
Om en av nämndemännen får
förhinder sedan huvudförhand-
lingen har påböijats, är rätten
domför med en lagfaren domare
och en nämndeman.
Om det finns skäl for det, får
antalet lagfarna domare utökas
med en utöver vad som följer av
första stycket. Utökas antalet
lagfarna domare skall också
antalet nämndemän utökas med
en. Om någon eller några av
ledamöterna får förhinder sedan
huvudförhandlingen har på-
börjats, gäller andra stycket i
fråga om domförhet. Rätten får
dock inte bestå av fler lagfarna
domare än nämndemän.
När nämndemän ingår i tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning
redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid
omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin
Senaste lydelse 1989:657.
mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överlägg- Prop. 1996/97:133
ning och omröstning i tvistemål.
I äktenskapsmål och mål om
underhåll är hovrätten domför
med tre lagfama domare och två
nämndemän. Fler än fyra lagfama
domare och tre nämndemän far
inte delta. Vid handläggning som
inte sker vid huvudförhandling,
liksom när målet i tingsrätten har
avgjorts utan nämndemän, är
hovrätten dock domför även med
enbart lagfama domare enligt vad
som sägs i 2 kap. 4 § första styc-
ket rättegångsbalken. Hovrätten är
i övrigt domför enligt vad som
sägs i 2 kap. 4 § fjärde och femte
styckena rättegångsbalken.
18 §2
I äktenskapsmål och mål om
underhåll är hovrätten domför
med tre lagfama domare och två
nämndemän. Om en av de lag-
farna domarna eller en av
nämndemännen får förhinder
sedan huvudförhandling har
påbörjats, är rätten ändå domför.
Fler än fyra lagfama domare och
tre nämndemän far inte delta. Vid
handläggning som inte sker vid
huvudförhandling, liksom när
målet i tingsrätten har avgjorts
utan nämndemän, är hovrätten
domför även med enbart lagfama
domare enligt vad som sägs i
2 kap. 4 § första stycket rätte-
gångsbalken. Hovrätten är i övrigt
domför enligt vad som sägs i 2
kap. 4 § fjärde och femte styckena
rättegångsbalken.
Tar nämndemän del i målets avgörande, skall vid överläggning ord-
föranden eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne
redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid
omröstning skall nämndemännen säga sin mening sist. I övrigt gäller
bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i
tvistemål.
18 kap.
4a§3
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1996:242) om dom-
stolsärenden består tingsrätten av
en lagfaren domare. Om det finns
särskilda skäl med hänsyn till
ärendets beskaffenhet, får tings-
rätten dock bestå av en lagfaren
domare och tre nämndemän.
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1996:242) om dom-
stolsärenden består tingsrätten av
en lagfaren domare. Om det finns
särskilda skäl med hänsyn till
ärendets beskaffenhet, får tings-
rätten dock bestå av en lagfaren
domare och två nämndemän.
Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte
är lagfama domare skall få handlägga enkla ärenden enligt 17 kap. 1 §.
2 Senaste lydelse 1989:657.
3 Senaste lydelse 1996:243.
Prop. 1996/97:133
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
2. Om huvudförhandlingen har påbörjats före ikraftträdandet gäller
14 kap. 17 § i sin äldre lydelse.
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 § föräldrabalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 kap.
1 §'
I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14 kap
17 och 18 §§ äktenskapsbalken.
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1996:242) om dom-
stolsärenden består tingsrätten av
en lagfaren domare. Om det finns
särskilda skäl med hänsyn till
ärendets beskaffenhet, får tings-
rätten dock bestå av en lagfaren
domare och tre nämndemän.
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1996:242) om dom-
stolsärenden består tingsrätten av
en lagfaren domare. Om det finns
särskilda skäl med hänsyn till
ärendets beskaffenhet, far tings-
rätten dock bestå av en lagfaren
domare och två nämndemän.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
Senaste lydelse 1996:244.
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 b och 8 §§ samt 2 kap. 4 § rätte-
gångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Tingsrätten skall vid huvud-
förhandling i brottmål bestå av en
lagfaren domare och tre nämnde-
män. I mål om åtal för brott, för
vilket inte är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år, skall
rätten dock bestå av en lagfaren
domare och fem nämndemän.
Inträffar förfall för någon av
1 kap.
3 b §'
Tingsrätten skall vid huvud-
förhandling i brottmål bestå av en
lagfaren domare och två nämnde-
män. Om en av nämndemännen
får förhinder sedan huvudför-
handlingen har påbörjats, är rätten
domför med en lagfaren domare
och en nämndeman.
nämndemännen sedan huvud-
förhandlingen har påböijats, är
rätten dock domför med en lag-
faren domare och två nämndemän
eller, i mål som avses i andra me-
ningen, med en lagfaren domare
och fyra nämndemän.
Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare
straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför utan
nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än
böter och det i målet inte är fråga om
Om det föreligger särskilda
skäl med hänsyn till målets
omfattning eller svårighetsgrad,
far antalet lagfama domare utökas
med en utöver vad som följer av
första stycket första eller andra
meningen. Detsamma gäller i
fråga om antalet nämndemän.
företagsbot.
Om det finns skäl för det, får
antalet lagfama domare utökas
med en utöver vad som följer av
första stycket. Utökas antalet
lagfarna domare skall också
antalet nämndemän utökas med
en. Om någon eller några av
ledamöterna får förhinder sedan
huvudförhandlingen har påbörjats
gäller första stycket andra me-
ningen i fråga om domförhet.
Rätten får dock inte bestå av fler
lagfarna domare än nämndemän.
Senaste lydelse 1989:656.
10
8§2
Utöver vad som följer av 3 b § får, vid prövning av vidlyftiga eller
annars särskilt krävande mål om allmänt åtal i vilka bedömningen av
ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har väsentlig betydelse,
såsom särskilda ledamöter ingå var för sig eller tillsammans,
1. en person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a §,
om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om
ekonomiska förhållanden,
2. en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän
förvaltningsdomstol, om det finns behov av särskild fackkunskap inom
rätten i fråga om skatterättsliga förhållanden.
Prop. 1996/97:133
Deltar särskild ledamot vid
huvudförhandlingen, gäller z
fråga om antalet nämndemän
3 b § första stycket andra och
tredje meningen samt tredje
stycket.
Deltar särskild ledamot vid
huvudförhandlingen, skall rätten
utöver vad som gäller enligt 3 b §
första stycket första meningen,
utökas med en nämndeman. Om
någon eller några av rättens
ledamöter får förhinder sedan
huvudförhandlingen har på-
börjats, gäller 3 b § jorsta stycket
andra meningen i fråga om
domjörhet. Rätten får dock inte
bestå av fler lagfarna domare än
nämndemän.
2 kap.
Hovrätten är domför med tre
lagfama domare. I mål som
överklagats från tingsrätt skall
dock minst fyra lagfama domare
delta när hovrätten avgör målet,
om tingsrätten bestått av tre
lagfama domare. Flera än fem
lagfama domare får inte delta i
hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för
bestämmelserna i första stycket,
att hovrätten är domför med tre
lagfama domare och två nämnde-
män. Flera än fyra lagfama
domare och tre nämndemän får
inte delta. Förekommer ej anled-
4§3
Hovrätten är domför med tre
lagfama domare. I mål som
överklagats från tingsrätt skall
dock minst fyra lagfama domare
delta när hovrätten avgör målet,
om tingsrätten bestått av tre
lagfama domare. Om en av de
lagfarna domarna får förhinder
sedan huvudförhandling har
påbörjats, är rätten ändå domfor.
Flera än fem lagfama domare får
inte delta i hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för
bestämmelserna i första stycket,
att hovrätten är domför med tre
lagfama domare och två nämnde-
män. Om en av de lagfama
domarna eller en av nämndemän-
nen får förhinder sedan huvud-
2 Senaste lydelse 1989:656.
3 Senaste lydelse 1993:515.
11
ning att döma till svårare straff än
böter och är det i målet inte fråga
om företagsbot, är hovrätten dock
domför även med den samman-
sättning som anges i första styc-
ket. Detsamma gäller vid hand-
läggning som ej sker vid huvud-
förhandling.
forhandling har påbörjats, är
rätten ändå domför. Flera än fyra
lagfama domare och tre nämnde-
män får inte delta. Finns det inte
anledning att döma till svårare
straff än böter och är det i målet
inte fråga om företagsbot, är
hovrätten domför även med den
sammansättning som anges i
första stycket. Detsamma gäller
vid handläggning som inte sker
vid huvudförhandling.
Prop. 1996/97:133
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av
tre lagfama domare.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför
med en lagfaren domare.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en
lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör
förbehållas lagfama domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har
tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta
meddelas av regeringen.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även for andra tjänstemän än
domare när de utfor åtgärder enligt femte stycket.
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
2. Om huvudförhandlingen har påböijats före ikraftträdandet gäller
1 kap. 3 b och 8 §§ i sina äldre lydelser.
12
Härigenom föreskrivs att punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunal-
skattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
till 33 §
3.‘ Har skattskyldig i sitt arbete företagit resor som varit förenade med
övernattning utom den vanliga verksamhetsorten, äger han rätt till avdrag
för den ökning i levnadskostnaden, som han har haft på grund av att han
vistats utom sin vanliga verksamhetsort.
Den vanliga verksamhetsorten Den vanliga verksamhetsorten
utgörs av ett område inom ett
avstånd av 50 kilometer från den
skattskyldiges tjänsteställe. Med
vanlig verksamhetsort likställs ett
område inom ett avstånd av 50
kilometer från den skattskyldiges
bostad. Tjänsteställe är den plats
där en arbetstagare fullgör huvud-
delen av sitt arbete. Om detta sker
under förflyttning eller på arbets-
platser som hela tiden växlar,
anses som tjänsteställe i regel den
plats där arbetstagaren fullgör en
del av sitt arbete, såsom att hämta
och lämna arbetsmaterial eller
utföra förberedande och avslutan-
de arbetsuppgifter. Om arbetet på
varje arbetsplats pågår begränsad
tid enligt de villkor som gäller för
vissa arbetstagare inom byggnads-
och anläggningsbranschen eller
därmed jämförliga branscher skall
den skattskyldiges bostad anses
som tjänsteställe. För reserv-
officerare skall bostaden anses
som tjänsteställe. En skattskyldig
som under begränsad tid arbetar
vid någon av Europeiska unionens
institutioner eller organ eller vid
Europaskolorna men far den
huvudsakliga delen av lönen för
utgörs av ett område inom ett
avstånd av 50 kilometer från den
skattskyldiges tjänsteställe. Med
vanlig verksamhetsort likställs ett
område inom ett avstånd av 50
kilometer från den skattskyldiges
bostad. Tjänsteställe är den plats
där en arbetstagare fullgör huvud-
delen av sitt arbete. Om detta sker
under förflyttning eller på arbets-
platser som hela tiden växlar,
anses som tjänsteställe i regel den
plats där arbetstagaren fullgör en
del av sitt arbete, såsom att hämta
och lämna arbetsmaterial eller
utföra förberedande och avslutan-
de arbetsuppgifter. Om arbetet på
vaije arbetsplats pågår begränsad
tid enligt de villkor som gäller för
vissa arbetstagare inom byggnads-
och anläggningsbranschen eller
därmed jämförliga branscher skall
den skattskyldiges bostad anses
som tjänsteställe. För reserv-
officerare skall bostaden anses
som tjänsteställe. Detsamma skall
gälla för nämndemän, jurymän
och andra liknande uppdrags-
tagare i allmän domstol, allmän
förvaltningsdomstol, hyresnämnd
eller arrendenämnd. En skatt-
Senaste lydelse 1996:651.
13
arbetet från annan arbetsgivare
skall, under längst tre år, anses ha
sitt tjänsteställe hos den arbets-
givare som betalar den huvud-
sakliga delen av lönen, om den
skattskyldige begär det. Om
bostaden på arbetsorten är till-
fällig och beror enbart på tjänste-
utövningen, skall den inte anses
som sådan bostad som avses i
andra meningen, under förut-
sättning att den skattskyldige har
annan permanent bostad.
skyldig som under begränsad tid
arbetar vid någon av Europeiska
unionens institutioner eller organ
eller vid Europa-skoloma men far
den huvudsakliga delen av lönen
för arbetet från annan arbetsgivare
skall, under längst tre år, anses ha
sitt tjänsteställe hos den arbets-
givare som betalar den huvud-
sakliga delen av lönen, om den
skattskyldige begär det. Om
bostaden på arbetsorten är till-
fällig och beror enbart på tjänste-
utövningen, skall den inte anses
som sådan bostad som avses i
Prop. 1996/97:133
andra meningen, under förut-
sättning att den skattskyldige har
annan permanent bostad.
Kostnadsökning enligt första stycket kan avse utlägg för logi,
merkostnad för måltider samt diverse småutgifter.
Har arbetsgivare för förrättning inom riket utgivit ersättning för att täcka
kostnadsökningen för måltider och småutgifter (dagtraktamente) och visar
den skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med belopp
motsvarande den uppburna ersättningen, dock för vaije hel dag som tagits i
anspråk för resan högst med ett belopp som motsvarar 0,5 procent av det
för beskattningsåret gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring avrundat till närmaste tiotal kronor (helt
maximibelopp) och för vatje halv dag högst med ett halvt maximibelopp.
Har arbetsgivare för förrättning utom riket utgivit dagtraktamente, och
visar den skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med
belopp motsvarande den uppburna ersättningen, dock för vaije hel dag som
tagits i anspråk för resan högst med belopp som kan anses motsvara den
normala ökningen i levnadskostnaderna under en dag i respektive
förrättningsland (helt normalbelopp) och för vaije halv dag högst med ett
halvt normalbelopp. Helt normalbelopp avser kostnadsökning för frukost,
för lunch och middag bestående av en rätt på restaurang av normal
standard samt för småutgifter under vaije hel dag som har tagits i anspråk
för resan. Föreligger särskilda skäl får normalbeloppet avse kostnads-
ökning för måltider på restaurang av bättre standard. Uppehåller sig den
anställde under tjänsteresa samma dag i mer än ett land bestäms det högsta
beloppet för avdrag med hänsyn till det land där han har uppehållit sig den
längsta tiden av dagen (06.00-24.00).
Som hel dag anses även avresedag om resan påböljats före kl. 12.00
och hemkomstdag om resan avslutats efter kl. 19.00. Som halv dag anses
avresedag om resan påbörjats kl. 12.00 eller senare och hemkomstdag om
resan har avslutats kl. 19.00 eller tidigare.
Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen under förrättning som varit
förenad med övernattning inom riket i en och samma anställning varit
14
större än avdrag som beräknats i enlighet med vad som sägs i fjärde
stycket, skall utredningen avse hans samtliga förrättningar i nämnda
anställning under beskattningsåret. Vill skattskyldig visa att kostnads-
ökningen under förrättning som varit förenad med övernattning på utrikes
ort i en och samma anställning varit större än avdrag som beräknats enligt
femte stycket, får kostnadsökningen beräknas för vaije förrättning för sig.
Om den skattskyldige inte fått ersättning från arbetsgivaren för att täcka
kostnadsökning för måltider och småutgifter men gör sannolikt att han haft
sådana merkostnader medges avdrag vid förrättning inom riket enligt
schablon med ett halvt maximibelopp och vid förrättning utom riket enligt
schablon med ett halvt normalbelopp per dag.
Avdrag för kostnad för logi medges med belopp motsvarande den
faktiska utgiften. Kan den skattskyldige inte visa logikostnaden medges
avdrag med belopp motsvarande ersättning som uppburits från
arbetsgivaren (nattraktamente). Detta avdrag far dock inte överstiga vid
förrättning inom riket ett halvt maximibelopp och vid förrättning utom
riket ett halvt normalbelopp per natt.
Har skattskyldig som har rätt till avdrag för ökade levnadskostnader
enligt denna punkt tillhandahållits kostförmån skall avdraget reduceras
med hänsyn härtill, såvida inte förmånen avser fri kost som tillhandahållits
på allmänna transportmedel vid tjänsteresa och som inte utgör skattepliktig
intäkt.
När arbete utom den vanliga verksamhetsorten varit förlagt till en och
samma ort under längre tid än tre månader i en följd bedöms rätten till
avdrag och beräknas detta enligt bestämmelserna i punkt 3 a. En löpande
förrättning anses bruten endast av uppehåll som beror på att arbetet
förläggs till annan ort under minst fyra veckor.
Med arbetsgivare jämställs annan utbetalare av traktamente om den
huvudsakliga delen av arbetet utförs för denne.
Prop. 1996/97:133
Denr a lag träder i kraft den 1 september 1997 och tillämpas första
gången vid 1998 års taxering. De nya föreskrifterna skall dock tillämpas
för resor som företagits efter den 31 december 1996.
15
Härigenom föreskrivs att 17, 17 a och 18 §§ lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Länsrätt är domför med en
lagfaren domare och tre nämnde-
män, om inte annat följer av 17 a
eller 18 §.
Om det behövs med hänsyn till
målets omfattning eller någon
annan särskild omständighet, får
fyra nämndemän sitta i rätten.
17 §'
Länsrätt är domför med en
lagfaren domare och två nämnde-
män, om inte annat följer av 17 a
eller 18 §. Om en av nämnde-
männen får förhinder sedan
handläggningen har påbörjats, är
rätten domför med en lagfaren
domare och en nämndeman.
Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till målets omfattning eller
svårighetsgrad, får antalet lag-
farna domare utökas med en
utöver vad som följer av första
stycket. Utökas antalet lagfarna
domare skall också antalet
nämndemän utökas med en. Om
någon eller några av ledamöterna
får förhinder sedan handlägg-
ningen påbörjats gäller första
stycket andra meningen i fråga
om domförhet. Rätten får dock
inte bestå av fler lagfarna domare
än nämndemän.
Om det inträffar förfall bland
nämndemännen sedan handlägg-
ningen har påbörjats, är rätten
domför med två nämndemän.
Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns,
förutomi 18 §,bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fast-
ställa hur många nämndemän som skall finnas i varje län för tjänstgöring i
länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter
samråd med dem.
Senaste lydelse 1995:21.
16
17 a §2
Länsrätten skall vid behandling av mål enligt 10 kap. kommunlagen
(1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300) bestå av en lagfaren
ledamot och två sådana särskilda ledamöter som anges i 17 b §.
Prop. 1996/97:133
Länsrätten är dock domför utan
de särskilda ledamöterna i sådana
fall som anges i 18 § första stycket
1-3 och 6, andra stycket samt
fjärde stycket 11.
Länsrätten är dock domför utan
de särskilda ledamöterna i sådana
fall som anges i 18 § första och
andra stycket samt fjärde stycket
1.
18 §3
Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam
1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,
2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan
länsrätt,
3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller
annat uppenbart förbiseende,
4. vid beslut om återkallelse
tills vidare av körkort, körkorts-
tillstånd eller traktorkort eller om
vägran att tills vidare godkänna
utländskt körkort, när det är
uppenbart att ett sådant beslut bör
meddelas eller när omhänder-
tagande beslutas enligt 23 § kör-
kortslagen (1977:477),
5. vid beslut enligt luftfartslagen
(1957:297) om försättande ur kraft
av ett certifikat, elevtillstånd eller
behörighetsbevis, när det är
uppenbart att ett sådant beslut bör
meddelas,
6. vid annat beslut som inte
innefattar slutligt avgörande av
mål.
4. vid annat beslut som inte
innefattar slutligt avgörande av
mål.
Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av
fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut
som inte innefattar prövning av målet i sak.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål och som inte är av
sådant slag att de bör förbehållas lagfama domare får utföras av en annan
tjänsteman vid länsrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet.
Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen.
Vad som sägs i andra stycket Vad som sägs i andra stycket
gäller även vid avgörande av gäller även vid avgörande i sak av
2 Senaste lydelse 1995:21.
3 Senaste lydelse 1989:656.
17
2 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 133
1. mål om utdömande av vite, 1. mål av enkel beskaffenhet,
2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgifts-
processen, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision, eller
annan granskning och om befrielse från skyldighet att lämna upplysningar
eller visa upp handling enligt taxeringslagen (1990:324), mervärdes-
skattelagen (1994:200), lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare eller lagen (1984:151) om punktskatter och prisregle-
nngsavgifter samt om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift
enligt lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,
Prop. 1996/97:133
3. mål om omedelbart om-
händertagande enligt 6 § lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga, mål om
tillfälligt flyttningsförbud enligt
27 § samma lag, mål om
omedelbart omhändertagande en-
ligt 13 § lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall,
mål om tillfälligt omhänder-
tagande enligt 37 § smittskydds-
lagen (1988:1472), mål enligt 33 §
lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård samt mål enligt 18 §
första stycket 2-4 såvitt avser de
fall då vården inte har förenats
med särskild utskrivningspröv-
ning eller 5 lagen (1991:1129) om
rättspsykiatri sk vård,
3. mål om omedelbart om-
händertagande enligt 6 § lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga, mål om
tillfälligt flyttningsförbud enligt
27 § samma lag, mål om omedel-
bart omhändertagande enligt 13 §
lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, mål om
tillfälligt omhändertagande enligt
37 § smittskyddslagen
(1988:1472), mål enligt 33 § lagen
(1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, mål enligt 18 § första
stycket 2-4 såvitt avser de fall då
vården inte har förenats med
särskild utskrivningsprövning
eller 5 lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, mål om
förvar och uppsikt enligt utlän-
ningslagen (1989:529), mål enligt
lagen (1974:202) om beräkning
av strafftid m.m., mål enligt lagen
(1974:203) om kriminalvård i
anstalt samt mål enligt lagen
(1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och
Norge angående verkställighet av
straff m.m.,
4. mål om anstånd med att betala skatt eller socialavgifter enligt
uppbörds- eller skatteförfattningama och annat mål enligt uppbörds- och
folkbokföringsförfattningama med undantag av mål om arbetsgivares
ansvarighet för arbetstagares skatt och mål enligt lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,
5. mål om uppdelning av 5. mål enligt lagen (1992:1528)
taxeringsvärde enligt 20 kap. 6 §, om offentlig upphandling,
28 kap. 1 § och 35 kap. 4 § fastig-
18
hetstaxeringslagen (1979:1152),
6. mål som avser ändring av
taxerad inkomst med högst 5 000
kr,
6. mål som avser en fråga av
betydelse för inkomstbeskatt-
ningen, dock endast om värdet av
vad som yrkas i målet uppenbart
inte överstiger hälften av bas-
beloppet enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring.
Prop. 1996/97:133
7. mål enligt skatte- och
taxeringsforfattningama i vilket
beslutet överensstämmer med
parternas samstämmiga mening,
8. mål om rättshjälp genom
offentligt biträde i ett ärende hos
en annan myndighet,
9. mål enligt körkortslagen
(1977:477), om beslutet innebär
att något körkortsingripande inte
skall ske eller om det är uppen-
bart att ett körkort, körkorts-
tillstånd eller traktorkort skall
återkallas eller att ett utländskt
körkort inte skall godkännas,
10. mål enligt luftfartslagen, om
beslutet innebär att varning med-
delas eller om det är uppenbart
att ett certifikat, elevtillstånd eller
behörighetsbevis skall återkallas,
11. mål i vilket saken är uppen-
bar.
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. Genom lagen upphävs
lagen (1996:1634) om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvalt-
ningsdomstolar.
2. Om handläggningen har påböljats före ikraftträdandet gäller 17 § i sin
äldre lydelse.
19
Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Åklagaren i den ort där den
bötfällde finns får överklaga ett
förordnande av en kronofogde-
myndighet enligt 12 § till tings-
rätten i samma ort. Överklagandet
skall ha kommit in till krono-
fogdemyndigheten inom tre
veckor från den dag då åklagaren
fick del av beslutet. Vid över-
klagande gäller i övrigt lagen
(1996:242) om domstolsärenden.
Vid handläggningen av ärendet
består tingsrätten av en lagfaren
domare. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet, får tingsrätten dock
bestå av en lagfaren domare och
tre nämndemän.
13 §'
Åklagaren i den ort där den
bötfällde finns får överklaga ett
förordnande av en kronofogde-
myndighet enligt 12 § till tings-
rätten i samma ort. Överklagandet
skall ha kommit in till krono-
fogdemyndigheten inom tre
veckor från den dag då åklagaren
fick del av beslutet. Vid över-
klagande gäller i övrigt lagen
(1996:242) om domstolsärenden.
Vid handläggningen av ärendet
består tingsrätten av en lagfaren
domare. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet, får tingsrätten dock
bestå av en lagfaren domare och
två nämndemän.
Kronofogdemyndighets beslut att mte meddela förordnande enligt 12 §
får inte överklagas. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i
samband med klagan över utmätning.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
' Senaste lydelse 1996:258.
20
Härigenom föreskrivs att 20 a § lagen (1987:232) om sambors
gemensamma hem skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Vid handläggningen av ett
ärende enligt denna lag består
tingsrätten av en lagfaren domare.
Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffenhet,
får tingsrätten dock bestå av en
lagfaren domare och tre nämnde-
män.
Föreslagen lydelse
20a§‘
Vid handläggningen av ett
ärende enligt denna lag består
tingsrätten av en lagfaren domare.
Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffenhet,
far tingsrätten dock bestå av en
lagfaren domare och två nämnde-
män.
Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte
är lagfama domare skall få förordna bodelningsförrättare enligt 17 kap. 1 §
äktenskapsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
' Senaste lydelse 1996:261.
21
Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor
skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 1996/97:70 Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall
vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser
tillämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde
stycket av anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna
till 33 § kommunalskattelagen (1928:370),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. bostadsrättslagen (1991:614),
rättshjälpslagen
9.
9
(1972:429),
10. lagen (1981:131) om
kallelse på okända borgenärer,
11. 5 kap. 18 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen
(1970:988),
12. 10 § insiderlagen
(1990:1342),
13. 14 kap. 3 §, 4 § tredje styc-
ket och 8 § tredje stycket vallagen
(1997:000),
14. 36 § första stycket lagen
(1972:704) om kyrkofullmäktig-
val, m.m.,
15. 4 § lagen (1997:000) om
brevröstning i vissa fall,
16. lagen (1993:1469) om
uppskovsavdrag vid byte av
bostad,
17. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15
och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§
samt 16 kap. 7 och 9 §§
föräldrabalken,
18. säkerhetsskyddslagen
(1996:627), samt
19. lagen (1996:1231) om
9. lagen (1981:131) om kallelse
på okända borgenärer,
10. 5 kap. 18 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen
(1970:988),
11. 10 § insiderlagen
(1990:1342),
12. 14 kap. 3 §, 4 § tredje styc-
ket och 8 § tredje stycket vallagen
(1997:000),
13. 36 § första stycket lagen
(1972:704) om kyrkofullmäktig-
val, m.m.,
14. 4 § lagen (1997:000) om
brevröstning i vissa fall,
75. lagen (1993:1469) om
uppskovsavdrag vid byte av
bostad,
16. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15
och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§
samt 16 kap. 7 och 9 §§
föräldrabalken,
17. säkerhetsskyddslagen
(1996:627), samt
18. lagen (1996:1231) om
22
skattereduktion för fastighetsskatt skattereduktion för fastighetsskatt Prop. 1996/97:133
i vissa fall vid 1997-2001 års i vissa fall vid 1997-2001 års
taxeringar. taxeringar.
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara
ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
23
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1988:688) om besöksförbud skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Vid avgörande av saken skall
tingsrätten bestå av en lagfaren
domare och tre nämndemän. Vid
annan handläggning är tingsrätten
domför med en lagfaren domare.
18 §
Vid avgörande av saken skall
tingsrätten bestå av en lagfaren
domare och två nämndemän. Vid
annan handläggning är tingsrätten
domför med en lagfaren domare.
Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga
delar.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
24
Härigenom föreskrivs att 53 § lagen (1994:1811) om disciplinansvar
inom totalförsvaret, m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
53
Vid handläggningen av ärendet
består tingsrätten av en lagfaren
domare. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet, får tingsrätten dock
bestå av en lagfaren domare och
tre nämndemän.
Föreslagen lydelse
§'
Vid handläggningen av ärendet
består tingsrätten av en lagfaren
domare. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet, får tingsrätten dock
bestå av en lagfaren domare och
två nämndemän.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
1 Senaste lydelse 1996:269.
25
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1976:839) om Statens va-nämnd i
paragrafens lydelse enligt lagen (1996:1639) om ändring i nämnda lag
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
19 §
Ett slutligt beslut av nämnden får överklagas.
1. en fråga om ersättning enligt 12 § tredje stycket eller 13 eller 14 §,
2. en fråga som gäller rättshjälp, eller
3. en fråga som avses i 15 §.
Andra beslut av nämnden får Andra beslut av nämnden får
överklagas endast i samband med
överklagande av särskilt beslut.
överklagas endast i samband med
överklagande av ett slutligt beslut.
Beslut av nämnden får verkställas som domstols dom.
26
Härigenom föreskrivs att 37 § lagen (1996:242) om domstolsärenden i
paragrafens lydelse enligt lagen (1996:1653) om ändring i nämnda lag
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
37 §
Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs far överklagas endast i
samband med överklagande av ett beslut som innebär att ärendet avgörs.
Överklagande får dock ske särskilt, när domstolen
1. ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller
en invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning,
2. avvisat ett ombud eller ett biträde,
3. beslutat i en fråga om säkerställande av det som ärendet gäller eller
beslutat att ett överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i
övrigt beslutat tills vidare rörande saken,
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför
domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra
särskild påföljd för honom eller henne,
5. vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 5 tryckfrihets-
förordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 5 yttrandefrihetsgrundlagen
funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid
vittnesförhör,
6. beslutat i en fråga om undersökning eller omhändertagande av
person eller egendom eller om någon annan liknande åtgärd,
7. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa
föreläggande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att
någon skall ersätta en kostnad för förfarandet,
8. beslutat i en fråga som gäller 8. beslutat i en fråga som gäller
någons medverkan i ärendet eller ersättning för någons medverkan i
ärendet eller
9. beslutat i annat fall än som avses i 8 i en fråga som gäller rättshjälp
enligt rättshjälpslagen (1996:1619).
Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas förvaltningsmyndighet får
överklagas till en lägre domstol eller till en endast om beslutet innefattar
avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång.
27
I en promemoria Översyn av förvaltningsprocessen (Ds 1996:40), som
upprättats inom Justitiedepartementet, föreslås olika lagändringar som
syftar till att effektivisera förvaltningsprocessen, bl.a. vissa förändringar i
bestämmelserna om länsrätternas och kammarrätternas sammansättning,
processuella frågor vid prövningstillstånd i kammarrätt och Regerings-
rätten, klagofristens beräkning och längd samt överlämnande av mål
mellan domstolar.
Därefter har inom Justitiedepartementet upprättats ytterligare en pro-
memoria - Nämndemannamedverkan i domstol m.m. I promemorian
föreslås bl.a. ändringar i sammansättmngsreglema för tingsrätt, hovrätt,
länsrätt och kammarrätt samt vissa ändringar när det gäller nämnde-
männens reseersättning.
1 detta ärende tar regeringen upp de förslag i promemorian Översyn av
förvaltningsprocessen som rör länsrättens sammansättning samt de förslag
som förs fram i promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m.
som rör tingsrätternas och länsrätternas sammansättning, domförhets-
reglema vid förhinder av en ledamot i hovrätten samt nämndemännens
ersättning.
Promemoriornas lagförslag i dessa delar finns i bilaga 1 och 2. Pro-
memoriorna har remissbehandlats. Förteckningar över remissinstanserna
finns i bilaga 3 och 4. Sammanställningar av remissyttrandena finns
tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju96/2496 och Ju96/4545).
Regeringen har för avsikt att senare återkomma i fråga om kammar-
rättens sammansättning och de övriga förslag som förs fram i promemorian
Översyn av förvaltningsprocessen.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 13 februari 1997 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 5.
Lagrådet har, efter att ha påpekat sambanden mellan lagrådsremissens
förslag och de andra reformer av domstolsförfarandet och domstols-
väsendet som vidtagits eller planeras, bedömt att det i ärendet inte har
framkommit något som från de aspekter som Lagrådet främst har att
beakta utgör hinder mot att ändå genomföra förslagen i remissen i allt
väsentligt med den utformning de har där. Lagrådets yttrande finns i bilaga
6. I yttrandet tar Lagrådet upp vissa frågor. Regeringen behandlar dessa i
avsnitt 6, 7 och 8 samt i författningskommentaren. Regeringen har på de
flesta punkter följt Lagrådets förslag. I några avseenden avviker dock
regeringens förslag från Lagrådets (se avsnitt 7 och 8). Vissa redaktionella
ändringar har också gjorts i lagtexten.
28
Prop. 1996/97:133
Det övergripande målet för domstolsväsendet är att domstolarna skall
avgöra mål och ärenden på ett rättssäkert och effektivt sätt. I detta ligger
krav på att domstolsavgörandena är riktiga och kommer inom rimlig tid
och att förfarandet är så utformat att parterna inte drabbas av onödiga
kostnader eller andra olägenheter.
Därutöver bör ställas krav på en effektiv resursanvändning i domstolar-
na. Mer resurser än som krävs för en rättssäker och rationell handläggning
skall inte användas.
Lekmannamedverkan vid de svenska underrätterna har mycket gamla
traditioner. Det råder en bred politisk enighet om att detta inslag i våra
domstolar är av stort värde från flera synpunkter. Nämndemännens med-
verkan är en garanti för att verksamheten vid domstolarna ligger i linje
med allmänna värderingar i samhället. Störst betydelse har nämndemännen
när det gäller påfoljdsfrågor och bevisvärdering. Nämndemännens
medverkan bidrar till att medborgarnas förtroende for domstolarnas
verksamhet upprätthålls. En viktig annan faktor är att nämndemännens
medverkan i våra domstolar tillgodoser medborgarnas intresse av insyn i
den dömande verksamheten.
När nämndemän skall medverka vid ett avgörande i tingsrätt eller
länsrätt är rätten som huvudregel domför med en juristdomare och tre
nämndemän. Sedan år 1983 har nämndemännen individuell rösträtt vilket
ger dem en majoritetsställning i rätten i förhållande till juristdomaren.
Mot bakgrund av kravet på att domstolsforfarandet skall vara rationellt
och effektivt finns det anledning att överväga förändringar såvitt avser
antalet nämndemän som deltar i avgöranden i underrätterna. Det är också
angeläget att försöka se till att nämndemannakåren är allsidigt sammansatt
och speglar hela samhällets värderingar. Den ersättning som en nämnde-
man kan få för sitt uppdrag har av nämndemännen själva uppfattats som
alltför låg. Detta har gjort att en allsidig rekrytering av nämndemän,
framför allt yngre nämndemän, inte längre kan säkerställas. Konsekvensen
av att även reseersättningar m.m. är beskattningsbara är att det för vissa
nämndemän till och med kan bli fråga om en kostnad för att tjänstgöra i
domstol. Reglerna för ersättning till nämndemän bör därför ses över.
Under de senaste åren har hos länsrätterna inträffat väsentliga struktur-
förändringar i målunderlaget som en följd av reformer som syftat till att
göra länsrätterna till i verklig mening allmänna förvaltningsdomstolar.
Detta aktualiserar en översyn av domförhetsreglema. Mest iögonfallande
är självfallet den ändrade instansordningen med nedflyttning av ett stort
antal måltyper från kammarrätt till länsrätt som första domstolsinstans. Det
sålunda utvidgade målområdet återspeglas inte i domförhetsreglema. I
något fall är regleringen också inaktuell till följd av ändringar i den
materiella lagstiftningen. Genom att tyngdpunkten i många fall förskjutits
vidare till förvaltningsmyndigheter har de kvarvarande målen blivit färre
och genomsnittligt svårare som en följd av att enkla och otvistiga mål inte
29
längre överklagas. De nytillkomna måltypema har som regel inte mass-
karaktär och är, som en följd av forumreglema, delvis ojämnt spridda över
landet. Detta gäller exempelvis mål som härrör från centrala verk. Bland de
nya målen finns flera exempel på typer som kräver brådskande handlägg-
ning. Förutom de angivna strukturförändringarna har införandet av
prövningstillstånd och tvåpartsprocess skapat ändrade förutsättningar för
länsrättsprocessen.
Domförhetsreglema vid de allmänna domstolarna har fortlöpande om-
prövats som ett led i en allmän översyn av processordningen vilket väcker
frågan om en omprövning även av processordningen för de allmänna
förvaltningsdomstolarna och en samordning av regelsystemen.
Domförhetsreglema bör även ses över i syfte att åstadkomma en mer
ändamålsenlig ordning om någon av ledamöterna får förhinder under hand-
läggningens gång.
Sammantagna utgör dessa förhållanden starka skäl för en översyn.
Prop. 1996/97:133
Regeringens förslag: I sådana mål och ärenden i tingsrätt eller
länsrätt där nämndemän skall medverka skall rätten som huvudregel
bestå av en juristdomare och två nämndemän.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna. Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker
förslagen eller lämnar dem utan erinran. Göteborgs tingsrätt anser att
ytterligare utredning krävs innan man kan ta ställning till frågan om att
minska antalet nämndemän. Stockholms tingsrätt, Luleå tingsrätt,
Nämndemännens riksförbund och Oskarshamns Nämndemannaförening
avstyrker förslaget om m minskning av antalet nämndemän. Stockholms
tingsrätt och Luleå tingsrätt anser att det i stället bör bli möjligt att avgöra
flera typer av mål utan medverkan av nämndemän.
Skälen för regeringens förslag: När nämndemän skall medverka vid
avgöranden i tingsrätt eller länsrätt är rätten som huvudregel domför med
en juristdomare och tre nämndemän. Nämndemännen har individuell
rösträtt.
De nuvarande bestämmelserna om domförhet i tingsrätt infördes den
1 juli 1983 och ersatte då regler som huvudsakligen tillkommit i samband
med tingsrättsreformen år 1971. Genom regeländringen år 1983 infördes
individuell rösträtt för nämndemännen samtidigt som antalet nämndemän
minskades från fem till tre i flertalet brottmål. Det infördes också en
särskild domförhetsregel med fem nämndemän vid huvudförhandling i
brottmål för sådana brott där det lindrigaste straffet är fängelse i två år. I
brottmål med högst sex månaders fängelse i straffskalan är tingsrätten
30
domför utan nämndemän om det inte finns anledning att döma till någon
annan påföljd än böter. Bestämmelserna om domförhet i brottmål finns i
1 kap. 3 b § rättegångsbalken.
När det gäller äktenskapsmål, mål om underhåll, faderskap, vårdnad och
umgänge är tingsrätten vid huvudförhandling enligt huvudregeln domför
med en juristdomare och tre nämndemän (14 kap. 17 § äktenskapsbalken
och 20 kap. 1 § föräldrabalken). En klar majoritet av familjemålen avgörs
dock utan nämndemän.
Om någon av nämndemännen får förhinder sedan en huvudförhandling
har påböijats är tingsrätten domför med två respektive fyra nämndemän.
I omfattande och svåra mål kan rätten förstärkas med en juristdomare
och/eller en nämndeman.
Länsrätt är som huvudregel domför med en juristdomare och tre
nämndemän (17 § lagen [1971:289] om allmänna förvaltningsdomstolar).
Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan
omständighet får fyra nämndemän delta i rätten. I viss utsträckning är läns-
rätt domför utan nämndemän (17 a och 18 §§ lagen om allmänna förvalt-
ningsdomstolar). Om någon av nämndemännen får förhinder sedan
handläggningen har påböijats är rätten domför med två nämndemän.
Skälen för lekmannamedverkan vid underrätterna har skiftat under årens
lopp. Regeringen vill framhålla att det i våra dagar råder en bred enighet
om att lekmannamedverkan är av stort värde från flera synpunkter. De
viktigaste skälen för lekmannamedverkan är allmänhetens intresse av insyn
i domstolarnas verksamhet och betydelsen av att verksamheten ligger i
linje med allmänna värderingar i samhället.
För att dessa krav skall kunna upprätthållas är det av största vikt att
nämndemännen kan rekryteras från alla kategorier av medborgare. De
ekonomiska villkoren är en grundläggande förutsättning för en sådan
rekrytering. Frågan om nämndemännens ersättning behandlas i avsnitt 9.
En annan betydelsefull fråga är hur många nämndemän som behöver ingå i
rätten för att de ovan angivna ändamålen skall var uppfyllda.
En rationell och effektiv handläggning av målen kräver enligt rege-
ringens mening att antalet nämndemän vid ett måls avgörande inte är högre
än vad som är nödvändigt för att tillgodose behovet av och de berättigade
kraven på medborgarnas insyn och inflytande i domstolarnas verksamhet.
Strävan bör vara att för vaije måltyp finna den handläggningsform som är
så effektiv och rationell som möjligt och som samtidigt uppfyller nöd-
vändiga rättssäkerhetskrav.
I promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. föreslås att
antalet nämndemän som skall medverka vid ett avgörande i tingsrätt eller
länsrätt som huvudregel skall vara två i stället för tre.
Göteborgs tingsrätt menar att frågan om nämndemäns medverkan i
underrätt behöver utredas ytterligare. Enligt tingsrätten kräver frågan ett
större utredningsunderlag som ger en bredare belysning av flera frågeställ-
ningar av principiell natur som inte tas upp i den remitterade promemorian.
Liksom flera andra remissinstanser anser tingsrätten att möjligheterna att
Prop. 1996/97:133
31
avgöra mål med en juristdomare utan medverkan av nämndemän bör
undersökas. Några har t.ex. ifrågasatt behovet av nämndemannamedverkan
i fastighetsdomstol och vattendomstol eftersom lekmannen sällan har något
att tillföra målet när två juristdomare och en tekniker medverkar.
Stockholms tingsrätt menar att nämndemannamedverkan bör kunna
underlåtas när det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig
dom eller sådan påföljd i förening med böter. Enligt tingsrätten skulle en
sådan ordning harmoniera med de bestämmelser om strafföreläggande som
träder i kraft den 1 juli 1997 och som innebär att åklagare kan utfärda
strafföreläggande som avser villkorlig dom eller sådan påföljd i förening
med böter. Någon remissinstans kritiserar ordningen med individuell
rösträtt för nämndemän.
Domförhetsreglema i tingsrätt och möjligheterna att avgöra mål med
ensamdomare har kontinuerligt setts över. Några planer på att utöka antalet
sådana måltyper finns inte för närvarande. Inte heller finns det skäl att i
detta ärende överväga ändringar i fråga om fastighetsdomstol eller
vattendomstol. Den reform som Stockholms tingsrätt hänvisar till medför
också att det blir väsentligt färre mål i tingsrätten där påfölj dsvalet är så
självklart att en sådan regel som den tingsrätten förespråkar skulle kunna
tillämpas. För länsrättemas del finns det däremot visst utrymme för att
utvidga möjligheterna för att avgöra mål utan medverkan av nämndemän.
Den frågan, som behandlas i avsnitt 8, påverkar enligt vår mening inte
frågan om hur många nämndemän som skall delta i de mål där ett lek-
mannainflytande behövs. Inte heller krävs det någon ytterligare utredning i
dessa frågor.
Behovet av insyn kan i och för sig tillgodoses även om inte mer än en
enda nämndeman skulle ingå i rätten. När det däremot gäller behovet av
inflytande är det knappast tillräckligt med en nämndeman. Den ordning
som gäller i dag att nämndemännen i underrätt är i majoritet bland rättens
ledamöter fyller väl kravet på inflytande över domen eftersom nämnde-
männen har individuell rösträtt. Några ändringar är inte aktuella att
genomföra i den delen. En minskning av antalet nämndemän från tre till
två skulle inte rubba majoritetsförhållandet mellan jurister och
nämndemän.
Nämndemännens medverkan i den dömande verksamheten syftar också
till att allsidiga medborgerliga värderingar skall komma till synes i av-
görandena. Självfallet kan kravet på allsidighet inte alltid slå igenom i de
enskilda målen, utan det sker snarare i nämndemannakårens sammansätt-
ning i stort. En fråga blir därför om en minskning av antalet nämndemän i
vaije enskilt mål medför att nämndemannakåren inte tillgodoser denna
allsidighet.
Det karakteristiska för det svenska nämndemannasystemet är att
nämndemännen skall vara lekmän. De skall inte vara sakkunniga inom
något specialområde och det är inte förenligt med nämndemannens roll
som domare att agera utifrån partipolitiska utgångspunkter. Nämnde-
männen skall göra en självständig bedömning där endast rättsliga aspekter
Prop. 1996/97:133
32
far beaktas. I nästan vaije mål finns det dock ett visst utrymme for
personliga värderingar och det är genom dessa värderingar som nämnde-
männens insats blir av värde för rättens avgörande. Dagens nämnde-
mannakår är en förhållandevis homogen grupp och speglar inte ett tvärsnitt
av befolkningen. Ungdomar, egna företagare, privatanställda och personer
med invandrarbakgrund är exempel på grupper som är klart under-
representerade bland nämndemännen.
Om nämndemannakåren inte har den allsidiga sammansättning som
eftersträvas kan medborgarnas förtroende för nämndemannafunktionen
komma att rubbas. I debatten framförs ofta att ersättningen till
nämndemännen är för låg och att det är därför som en allsidig rekrytering
av nämndemän inte är möjlig. Den omständigheten att nämndemän med
goda inkomster eller med långa resavstånd till domstolen rent av kan
förlora pengar på att tjänstgöra som nämndemän har självklart också
betydelse för rekryteringen. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 9.
Säkerligen har även svårigheterna att vara frånvarande från den ordinarie
arbetsplatsen stor betydelse. En reducering av det lägsta antalet nämnde-
män för domförhet skulle enligt regeringens mening positivt kunna bidra
till en mer allsidig rekrytering om den leder till att vaije nämndeman inte
behöver tjänstgöra så ofta som i dag. Samtidigt far detta naturligtvis inte
leda till att nämndemännen tjänstgör så fa gånger och med så långa
mellanrum att de inte förvärvar tillräcklig erfarenhet för sitt uppdrag.
Regeringen har tidigare uttalat att en tjänstgöringstäthet av omkring åtta-tio
tillfallen per år kan vara ett lämpligt rättesnöre (prop. 1986/87:100, bil. 4 s.
69). Det förekommer dock inte sällan att en nämndeman tjänstgör
väsentligt oftare. Enligt vår mening kan den tidigare angivna frekvensen
eller en något lägre frekvens fortfarande tjäna som rättesnöre. I vart fall bör
antalet tjänstgöringstillfällen inte utökas.
Stockholms tingsrätt menar att företagare och privatanställda ofta har
svårt att vara frånvarande från sina ordinarie arbetsuppgifter samt att
rekrytering av ungdomar och invandrare försvåras av väsentligen andra
skäl än bristen på tid och ekonomisk gottgörelse. Tingsrätten anser att en
radikal förändring av nämndemannakårens sammansättning endast kan ske
genom en djupgående reform av formerna för utseende av nämndemän.
Tingsrätten menar också att det bör övervägas att införa någon form av
reglering som medger åtgärder för att skilja en olämplig nämndeman från
uppdraget. Enligt Nämndemännens riksförbund finns det risk för att
kunskap - och kanske även viljan att tjänstgöra - minskar om nämnde-
männen inte kommer att tjänstgöra med nuvarande frekvens.
Regeringen är medveten om att promemorians förslag inte helt kommer
tillrätta med de problem som här beskrivits. Det bör emellertid kunna bidra
till att ge något bättre förutsättningar för en bredare rekrytering.
Stockholms tingsrätt och Nämndemännens riksförbund menar också att
den föreslagna minskningen av nämndemän i rätten riskerar att försämra
kvaliteten i den dömande verksamheten. De flesta av remissinstanserna
anser dock att kvaliteten inte försämras. Flera av remissinstanserna pekar
Prop. 1996/97:133
33
3 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 133
på att den enskilda nämndemannens inflytande förstärks om förslaget
genomförs. En remissinstans menar att om antalet nämndemän i rätten
minskar till två bör det kunna förstärka vaije enskild nämndemans position
och engagemang i målen. Regeringen kan instämma i detta. En minskning
av antalet nämndemän försämrar inte kvaliteten i dömandet.
En annan, positiv, effekt som flera av remissinstanserna har pekat på är
att omröstningsreglema blir enklare att tillämpa med ett ojämnt antal
ledamöter i rätten. Därmed minskar också behovet av en sådan översyn av
omröstningsreglema i förvaltningsdomstolarna som en remissinstans
efterlyser.
Regeringen anser alltså att det finns flera positiva effekter om nämnde-
männens antal i underrätt kan minskas från tre till två samtidigt som detta
inte medför försämrad insyn för allmänheten eller försämringar i kvaliteten
i den dömande verksamheten. En sådan ordning innebär ett mer rationellt
och effektivt användande av den resurs som nämndemännens medverkan
utgör i domstolarnas verksamhet. Vi föreslår därför att promemorians
förslag genomförs. I mer omfattande och kvalificerade mål kan det
däremot finnas anledning att utöka såväl antalet juristdomare som antalet
nämndemän. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 6.
Regeringens förslag: När det finns särskilda skäl med hänsyn till
målets omfattning och svårighetsgrad skall länsrätt kunna för-
stärkas med en juristdomare. För tingsrättemas del utvidgas
möjligheterna till förstärkt sammansättning i brottmål ytterligare.
Om antalet juristdomare utökas till två skall antalet nämndemän
alltid utökas till tre. När ekonomisk eller skatterättslig expertis skall
delta i tingsrättens avgörande enligt 1 kap. 8 § rättegångsbalken
skall rätten alltid förstärkas med en nämndeman.
Bestämmelsen om att tingsrätten i grova brottmål skall vara
domför med en juristdomare och fem nämndemän ersätts av den
generella möjligheten till förstärkt sammansättning.
Prop. 1996/97:133
Promemoriornas förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker för-
slagen. Växjö tingsrätt menar dock att den nuvarande domförhetsregeln i
grövre brottmål bör bibehållas med den justeringen att rätten i grova
brottmål skall vara domför med en juristdomare och fyra nämndemän.
Länsrätten i Norrbottens län anser inte att det finns behov av att kunna
förstärka länsrättens sammansättning med en juristdomare.
Skälen för regeringens förslag: För tingsrätternas del gäller att antalet
juristdomare och/eller nämndemän får utökas med en om det finns sär-
skilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad. Läns-
rätten kan inte förstärkas med en juristdomare utan endast förstärkas
34
genom att ytterligare en nämndeman deltar i avgörandet om det behövs
med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omstän-
dighet.
I promemorian Översyn av förvaltningsprocessen föreslås en bestäm-
melse som innebär att ytterligare en juristdomare kan ingå i länsrätten om
det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårig-
hetsgrad. I promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. före-
slås bestämmelser om att en förstärkning på juristsidan skall kombineras
med en regel om att rätten i sådant fall måste förstärkas även på nämnde-
mannasidan. Nästan alla remissinstanser tillstyrker promemoriornas
förslag i sak. Flera av remissinstanserna har dock haft synpunkter på den
lagtekniska utformningen. Länsrätten i Norrbottens län avstyrker förslaget
med hänvisning till att det inte finns något behov av en sådan samman-
sättning.
Som regeringen framhållit i avsnitt 5 talar starka skäl för en mer
nyanserad ordning vad gäller sammansättningen i underrätt.
Förstärkning på juristsidan - länsrätt
För en förstärkning av länsrättens sammansättning på juristsidan talar
enligt vår mening framförallt att målen i vissa fall blivit mer komplicerade.
I dag kan länsrätten utökas med en nämndeman, om det behövs med
hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet.
Någon möjlighet att förstärka med en juristdomare finns däremot inte.
Även om behovet på juristsidan ibland kan tillgodoses genom att skickliga
notarier, föredragande eller fiskaler förbereder och utreder svårare rätts-
frågor i krävande mål är detta inte alltid fallet. Förutsättningarna för och
behovet av att ha en sammansättning med flera juristdomare vid ett måls
avgörande torde variera från länsrätt till länsrätt beroende av målstrukturen
och tillgången på skicklig och kompetent personal.
Det är framför allt skattemålen som tenderar att bli mer komplicerade.
Omständigheterna i sådana mål kan, när de förekommer i ett s.k. ekobrott-
mål vid tingsrätt, bli bedömda av två juristdomare och nämndemän. Även
mål om exempelvis miljö- och hälsoskydd, plan- och byggfrågor eller
naturvårdsmål kan vara komplicerade och svårbedömda. Nytillkomna och
udda måltyper och mål med EG-anknytning och mål av principiell art kan
bereda särskilda svårigheter.
Behovet av mer än en juristdomare torde främst göra sig gällande när det
är fråga om svårbedömda rättsfrågor men också i komplicerade sakfrågor.
En utökad sammansättning kan även behövas i prejudikatvärda mål.
Länsrätten i Stockholms län menar att en förstärkt sammansättning på
juristsidan också bör kunna ske av utbildningsskäl för att introducera
domarpersonal i nya målområden och för att ge yngre, oerfarna icke
ordinarie domare en mera allmän introduktion.
Prop. 1996/97:133
35
Regeringen delar inte länsrättens uppfattning att rättens sammansättning
skall vara beroende av länsrättens eventuella utbildningsbehov. Ett sådant
behov kan likaväl tillgodoses på annat sätt t.ex. genom att den yngre
domaren tjänstgör som föredragande. Rätten kan också tillåta en tjänste-
man vid domstol eller annan som i utbildningssyfte tjänstgör vid dom-
stolen att vara närvarande vid föredragning, förhandling och överläggning.
Något skäl för att de därutöver skall kunna delta i avgörandena finns enligt
vår mening inte.
Vi föreslår därför att promemorians förslag genomförs och att länsrätt,
på samma sätt som tingsrätt, skall kunna förstärkas med en juristdomare.
Vår bedömning är att möjligheterna till en sådan förstärkt samman-
sättning inte kommer att behöva utnyttjas i någon större utsträckning för
länsrättens del. Det torde därför inte vålla några problem ens för de små
länsrätterna att sätta av en extra juristdomare för de fall då frågan
aktualiseras. Vi vill framhålla att frågan om rätten skall förstärkas eller inte
i det enskilda målet är en fråga som rotelinnehavaren själv eller, som
Lagrådet påpekar, i sista hand rätten har att avgöra. Vi delar således inte
den uppfattning som förs fram i promemorian och som också diskuterats
under remissbehandlingen att detta ytterst skulle vara en fråga för
lagmannen att bestämma.
Förstärkning på nämndemannasidan
Om en förstärkning sker på så sätt att rätten utökas med en juristdomare
bör alltid, som föreslås i promemorian Nämndemannamedverkan i domstol
m.m., ytterligare en nämndeman ingå i rätten såväl i länsrätt som i
tingsrätt. På så sätt utgör nämndemännen fortfarande en majoritet genom
att sammansättningen i sådana mål blir två lagfama ledamöter och tre
nämndemän. Däremot finns det inte skäl för att rätten skall kunna
förstärkas med endast en nämndeman. Denna möjlighet bör alltså tas bort
såväl för tingsrätt som för länsrätt.
Även när en särskild ledamot deltar i ett avgörande i tingsrätten enligt
1 kap. 8 § rättegångsbalken bör antalet nämndemän utökas till tre.
Krav på särskilda skäl?
I den lagrådsremiss som föregick propositionen 1996/97:131
Prövningstillstånd i hovrätten framhåller regeringen att det skulle vara
värdefullt för brottmålsavgörandenas kvalitet att tingsrätten oftare än i dag
består av två juristdomare i stället för en. I remissen föreslogs därför en
öppnare formulering av 1 kap. 3 b § rättegångsbalken. Enligt förslaget
skulle antalet juristdomare kunna utökas till två om det finns skäl för det.
Kravet på att det skall finnas särskilda skäl med hänsyn till brottmålets
omfattning eller svårighetsgrad har således utgått enligt det remitterade
lagförslaget. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. I remissen
Prop. 1996/97:133
36
förutskickades att förslaget under den fortsatta beredningen skulle Prop. 1996/97:133
samordnas med de förslag som behandlas i detta ärende. Propositionen
innehöll därför inga förslag i denna del.
Mot denna bakgrund föreslog regeringen i lagrådsremissen i detta ärende
att något krav på särskilda skäl inte skulle ställas upp när det gäller
tingsrätternas handläggning av brottmål. Även för familjemålens del
föreslogs en motsvarande ändring. För länsrättemas del föreslogs däremot,
i enlighet med promemorians förslag, att ett krav på att det skall finnas
särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad skulle
ställas upp.
Lagrådet förordar i sitt yttrande att man på nytt överväger frågan om att
samordna bestämmelserna för tingsrätt och länsrätt så att det inte heller för
länsrätt skulle krävas särskilda skäl för en förstärkning.
Regeringen instämmer i att det finns fördelar med en samordning av
sammansättningsreglema. Särskilt värdefullt är det naturligtvis om
reglerna är samordnade inom samma domstolsslag. Även om frågan om en
förstärkt sammansättning i familj emål inte aktualiseras i samma
utsträckning som i brottmål bör därför kravet på att det skall finnas
särskilda skäl slopas inte bara för brottmålens del utan även för
familjemålens del.
Som vi framhöll i lagrådsremissen är det också lämpligt om reglerna för
tingsrätt och länsrätt samordnas. Här gör sig emellertid även andra
synpunkter gällande och det är enligt regeringens mening inte nödvändigt
att reglerna för under vilka förutsättningar länsrätt respektive tingsrätt kan
förstärka sammansättningen är desamma.
De mål som förekommer i länsrätten är av en annan karaktär än målen i
tingsrätt. Av våra resonemang i det föregående framgår också att vi inte
åsyftar samma generösa tillämpning av en regel om förstärkt samman-
sättning för länsrättemas del. En reform som innebär att länsrätterna far
möjlighet att förstärka rätten även på juristsidan och inte bara på
nämndemannasidan är redan den betydelsefull. Vi anser därför att det för
länsrättemas del, i vart fall i nuläget, bör uppställas ett krav på särskilda
skäl för att rätten skall kunna förstärkas.
Tingsrättens sammansättning i grövre brottmål
I mål om åtal för brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än två
år skall tingsrätten bestå av en juristdomare och fem nämndemän (1 kap.
3 b § första stycket andra meningen rättegångsbalken). Om ett mål är
särskilt omfattande eller svårt far antalet juristdomare utökas med en.
Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. I promemorian Nämnde-
mannamedverkan i domstol m.m. föreslås att den särskilda samman-
sättningen vid mål om grova brott skall ersättas med den generella regeln
om att rätten i svåra och omfattande mål kan förstärkas och bestå av två
juristdomare och tre nämndemän.
37
Så gott som alla remissinstanser har tillstyrkt förslaget. Prop. 1996/97:133
De nuvarande reglerna har i flera fall orsakat återforvisning från högre
rätt när tingsrätten avgjort målet med för få nämndemän.
Reglerna bygger på uppfattningen att det i grova brottmål regelmässigt är
fråga om svåra bevisvärderingsfrågor och svåra avvägningar när det gäller
påföljden. Enligt regeringens mening kan det ifrågasättas om detta synsätt
är riktigt och om reglerna garanterar att fler nämndemän tjänstgör i de mål
där det verkligen finns behov av det. Bevisvärderingsffågor kan, när det är
fråga om mindre allvarliga brott, exempelvis i vissa trafikmål, vara väl så
svåra som i mål om grov narkotikabrottslighet. Påföljdsvalet är ofta svårare
att göra när det gäller mindre allvarlig brottslighet än i mål där straff-
minimum är två års fängelse. I de grövre brottmålen finns det mera sällan
utrymme för att bestämma påföljden till annat än fängelse medan det for de
övriga brotten finns flera möjliga påföljdsval. Som påpekats under remiss-
behandlingen kräver dessutom mål om försök till mycket grova brott, t.ex.
försök till mord inte fem nämndemäns medverkan.
Den nuvarande uppdelningen av domförhetsreglema är enligt vår
mening inte ändamålsenlig. I stället bör det enskilda målets omfattning och
svårighetsgrad styra om rätten måste förstärkas. Regeringen anser därför
att den obligatoriska regeln om utökat antal nämndemän bör ersättas av
den generella, fakultativa bestämmelsen om förstärkt sammansättning i
brottmål som vi nyss redovisat.
Regeringens förslag: En bestämmelse införs som gör det möjligt
för hovrätten att fortsätta en påböljad huvudförhandling även om en
av de lagfama ledamöterna får förhinder. Detsamma skall gälla om
en av nämndemännen får förhinder.
Om en av nämndemännen under handläggningen av ett mål i
tingsrätt eller länsrätt får förhinder skall rätten vara domför med en
juristdomare och en nämndeman. Om två av nämndemännen får
förhinder i de fall rätten har förstärkts är rätten inte domför om
nämndemännen är i minoritet.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna har tillstyrkt förlagen. Flera av remissinstanserna
har dock synpunkter på den lagtekniska lösningen. Enligt några
remissinstanser bör nämndemän överhuvudtaget inte medverka i hovrätt.
Nämndemännens riksförbund, som liksom övriga remissinstanser till-
styrker de föreslagna reglerna om domförhet i hovrätten vid förhinder av
en ledamot, anser att nämndemannamedverkan i hovrätt bör utvidgas så att
nämndemän även deltar vid frågor om prövningstillstånd.
38
Skälen för regeringens förslag: I tingsrätt kan en tvistemålshuvud-
förhandling, som inletts med tre juristdomare, fullföljas med två jurist-
domare om den tredje får förhinder. Detsamma gäller i brottmål och
familj emål om en av nämndemännen får förhinder. Även för länsrätt finns
regler om fortsatt domförhet om någon eller några av nämndemännen får
förhinder. När det däremot gäller hovrättens domförhetsregler saknas
motsvarande bestämmelser. Inte heller för kammarrätternas del finns några
regler om förhinder för en ledamot.
I promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. föreslås regler
om att hovrätt skall vara fortsatt domför om en av juristdomama eller
nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen påböijats.
Motsvarande bestämmelser föreslås för kammarrätt. Som anmärkts i
avsnitt 3 tar regeringen i detta ärende inte upp frågor om kammarrätts sam-
mansättning.
Hovrätt
Hovrätt är domför med tre eller fyra juristdomare och i brottmål och vissa
familjemål med två nämndemän utöver juristdomama.
Domförhetsreglema i hovrätt får till följd att en påbörjad förhandling
måste tas från böljan om en av ledamöterna får förhinder om hovrätten
dessförinnan bestått av minimiantalet ledamöter. För att undvika en sådan
situation och för att gardera sig för risken att förhandlingen måste tas om
tvingas hovrätterna ofta öka antalet ledamöter med en juristdomare och en
nämndeman i mål av större omfattning.
Som redovisats i det föregående bör strävan vara att för vaije måltyp
finna den handläggningsform som objektivt sett är så effektiv och rationell
som möjligt och som samtidigt uppfyller nödvändiga rättssäkerhets- och
kvalitetskrav. De nuvarande domförhetsreglema framtvingar att rätten
består av fler ledamöter än vad som sakligt sett är motiverat för en effektiv
och rationell handläggning av målen. I vissa mål är det givetvis motiverat
med en förstärkt sammansättning, t.ex. om målet är komplicerat eller av
mycket stor omfattning. I en sådan situation kan det vara befogat att ha en
större sammansättning av ledamöter. I andra fall är det däremot mindre
befogat med en större sammansättning.
De nuvarande reglerna ökar således risken för att målen tar längre tid att
avgöra eller att de avgörs i en större sammansättning än vad det sakligt sett
finns skäl för. Dessutom ökar kostnaderna för att avgöra de större målen
samtidigt som hovrätterna får svårt att effektivt utnyttja de juristdomare
som inte deltar i det större målet. Härtill kommer att det är ovanligt att
någon av rättens ledamöter får förhinder under en pågående process varför
en undantagsregel skulle behöva tillgripas mycket sällan. Enligt rege-
ringens mening finns det mycket att vinna i effektivitetshänseende om det
för hovrätt införs en regel som en påböljad förhandling kan fullföljas även
en juristdomare eller en nämndeman får förhinder.
Prop. 1996/97:133
39
Tingsrätt och länsrätt
Prop. 1996/97:133
De ändringar i bestämmelserna om underrättens sammansättning som vi
föreslagit i avsnitt 5 och 6 föranleder vissa överväganden om när rätten kan
slutföra ett mål trots att någon eller några av ledamöterna fått förhinder.
Utgångspunkten är som vi tidigare har redovisat att för vaije måltyp finna
den handläggningsform som objektivt sett är så effektiv och rationell som
möjligt och som samtidigt uppfyller nödvändiga rättssäkerhets- och
kvalitetskrav. För att detta mål skall vara uppfyllt krävs bestämmelser om
domförhet vid förhinder för en ledamot. I annat fall skulle rätten många
gånger vara tvungen att sammanträda i en förstärkt sammansättning utan
att målets svårighetsgrad eller omfattning motiverar detta.
Vid ”normalsammansättningen” en juristdomare och två nämndemän
föreslås i promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. att rätten
om en av nämndemännen får förhinder skall vara domför med en
juristdomare och en nämndeman. Ronneby tingsrätt pekar i sitt remissvar
på att detta visserligen påverkar majoritetsförhållandet mellan juristdomare
och nämndemän men att man inte har någon erinran mot förslaget eftersom
den situationen kan förväntas bli ovanlig. Länsrätten i Stockholms län
avstyrker att rätten skall vara domför med endast en nämndeman eftersom
sammansättningen skulle bli alltför tunn. Enligt länsrätten är behovet av en
sådan regel också tämligen begränsat. Även Riksåklagaren avstyrker att ett
mål skall kunna avgöras av en juristdomare och en nämndeman varvid
nämndemannen ensam i vissa fall skulle kunna bestämma utgången.
Som påpekats under remissbehandlingen torde det bli ovanligt att endast
en nämndeman deltar i avgörandet. I mer omfattande mål kommer ju
många gånger en förstärkt sammansättning att förekomma. Enligt rege-
ringens mening skulle dock avsaknaden av en regel om fortsatt domförhet
vid förhinder för en nämndeman medföra att rätten många gånger ser sig
tvungen att sammanträda i en förstärkt sammansättning ”för säkerhets
skull”. Andra gånger torde, vid förhinder för en nämndeman, en kanske
nästan avslutad förhandling få tas om, något som knappast är till fördel för
partema.
Enligt vår mening är det inte rationellt eller effektivt att rätten skall
sammanträda i förstärkt sammansättning annat än när ett måls faktiska
svårighetsgrad eller omfattning motiverar detta. Vid en avvägning av dessa
omständigheter anser regeringen att man får acceptera att ett mål eller
ärende vid det fåtal tillfallen det kan bli fråga om avgörs i en något svagare
sammansättning än vad som följer av huvudregeln.
Även vid förstärkt sammansättning bör ett mål kunna avgöras vid
förhinder för någon eller några av ledamöterna. Samtliga remissinstanser
tillstyrker promemorians förslag i denna del eller lämnar det utan erinran.
Flera av remissinstanserna har dock synpunkter på den lagtekniska
utformningen.
Enligt sin nuvarande lydelse utgör 1 kap. 3 b § första stycket rättegångs-
balken en domförhetsregel medan bestämmelsen i tredje stycket är en
40
fakultativ regel som reglerar möjligheten att utöka rättens sammansättning. Prop. 1996/97:133
Även i fortsättningen bör domförheten följa av huvudregeln, dvs. vid
förhinder för en ledamot är rätten domför med, i ytterlighetsfallet, en jurist-
domare och en nämndeman även om förhandlingen har inletts i förstärkt
sammansättning. Självfallet måste rätten i sådant fall överväga om målet,
mot bakgrund av dess omfattning och svårighetsgrad, är lämpligt att
avgöras i en mindre kvalificerad sammansättning eller om det bör tas om i
från böljan. Formellt är dock rätten alltid domför enligt regeln i första
stycket. Enligt regeringens mening krävs det inga särskilda bestämmelser
om detta. Likväl bör, för tydlighetens skull, en hänvisning göras till
domförhetsregeln i paragrafens första stycke. Vårt förslag i denna del
avviker från Lagrådets förslag. För att inte nämndemännen skall kunna
hamna i en minoritetssituation gentemot juristdomama bör vidare en
särskild regel införas av innebörd att rätten aldrig kan vara domför med två
juristdomare och en nämndeman. Det innebär alltså att en förhandling där
rätten när förhandlingen inleds består av två juristdomare och tre
nämndemän kan avslutas med en juristdomare och tre, två eller en
nämndeman eller två juristdomare och två nämndemän. Vårt förslag
avviker således i detta avseende från promemorians förslag. Det har också
omarbetats i anledning av remisskritiken. Motsvarande reglering föreslås
för 1 kap. 8 § RB, 14 kap. 17 § äktenskapsbalken och 17 § lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar.
Regeringens förslag: En generell regel införs om att länsrätt är
domför med en juristdomare ensam vid slutligt avgörande i mål av
enkel beskaffenhet. Denna regel föreslås ersätta gällande regler om
ensamdomarbehörighet i vissa av de fall som räknas upp i 18 § fjärde
stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.
Möjligheten att avgöra ett mål med en juristdomare ensam utökas
också till att avse ytterligare ett antal uppräknade målkategorier.
Gränsen för ensamdomarbehörighet i mål som rör inkomstbeskatt-
ning höjs från 5 000 kr till ett halvt basbelopp.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna. Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker
förslagen i huvudsak. Riksdagens ombudsmän avstyrker dock förslaget om
en generell regel om ensamdomarbehörighet i mål av enkel beskaffenhet
medan Riksskatteverket vill att en generell regel ersätter hela 18 § fjärde
stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Länsrätten i Stockholms
län, som tillstyrker en generell regel kompletterad med vissa uppräknade
fall, avstyrker den föreslagna utvidgningen av antalet målkategorier. Kam-
41
marrätten i Sundsvall och Sveriges Domarförbund avstyrker en belopps-
regel i skattemål medan Regeringsrättens ledamöter och Länsrätten i
Jönköpings län anser att en generell beloppsregel bör införas för alla mål.
Länsrätten i Gotlands län och Riksskatteverket anser att gränsen bör sättas
högre än ett halvt basbelopp.
Skälen för regeringens förslag: En länsrätt är som huvudregel domför
med en juristdomare och tre nämndemän (17 § lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar). Särskilda domförhetsregler gäller för mål enligt
kommunallagen, kyrkolagen och fastighetstaxeringslagen. Om det behövs
med hänsyn till målets omfattning eller någon annan omständighet får fyra
nämndemän sitta i rätten. I vissa uppräknade fall är rätten domför med en
juristdomare (18 § samma lag). Sådana mål som har avgjorts av ensam-
domare benämns i bl.a. statistiksammanhang som E-mål.
1 avsnitt 5 föreslås att länsrätten som huvudregel skall vara domför med
en juristdomare och två nämndemän samt att rätten i svåra och omfattande
mål skall kunna bestå av två juristdomare och tre nämndemän. I detta
avsnitt behandlas frågan om när länsrätten skall kunna avgöra ett mål med
en juristdomare utan medverkan av nämndemän.
När det gäller inriktningen av en sådan översyn vill regeringen framhålla
följande.
Som tidigare angetts råder en bred enighet om att lekmannamedverkan
vid våra domstolar är av stort värde för att tillgodose allmänhetens intresse
av insyn och kontroll. Medverkan av nämndemän är ägnat att vidmakthålla
medborgarnas förtroende för rättskipningen. Säkerheten i dömandet
främjas av om mer än en domare sitter i rätten. Såväl en rättsfråga som en
bevisfråga får i princip antas bli säkrare bedömd av en domstol med flera
ledamöter än av en ensamdomare. Särskilt bevisffågomas bedömning
gagnas av en flerdomarsammansättning.
Till förmån för endomaraltemativet talar effektivitetshänsyn. Det är
viktigt att särskilt mindre och enklare mål avgörs genom ett snabbt, smidigt
och billigt förfarande. Ett sätt att åstadkomma detta är att utnyttja
möjligheten att avgöra mål i enklare sammansättning. Såväl juristdomama
som nämndemännen kan därigenom koncentrera sig på prövningen av de
svårbedömda målen. Inget mål bör avgöras av fler domare än som är
motiverat i det enskilda fallet.
Vid den avvägning som alltså nu är aktuell vid utformningen av
domförhetsreglema för länsrätt gör sig några särskilda aspekter gällande.
De statsfinansiella kraven har alltjämt hög aktualitet för förvaltnings-
domstolarna. Organisationen är föremål för betydande nedskärningar.
Under sådana förhållanden bör ingen del av verksamheten vara undantagen
strävandena för en ökad effektivisering. Samtidigt innebär införandet av
prövningstillstånd i kammarrätt att tyngdpunkten i rättsskipningen
förskjuts mot länsrätterna och att kraven på rättssäkerhet i första instans
blir särskilt framträdande. Införandet av prövningstillstånd kan emellertid
inte ses som en isolerad företeelse.
Prop. 1996/97:133
42
Genom att regler om obligatorisk tvåpartsprocess inforts vid de allmänna
förvaltningsdomstolarna ökas förutsättningarna för att utredningen i målen
blir fyllig och att saken blir allsidigt belyst. Vidare innebär de ändrade
instansreglema i många fall att länsrätten förts in i instanskedjan som
därigenom fatt en betryggande längd. De måltyper som tillförts länsrätten
har tidigare avgjorts utan lekmannamedverkan i kammarrätt. När det
särskilt gäller skattemålen innebär den nya taxeringslagens system med
omprövning av skattenämnd ett starkt lekmannainflytande. Från läns-
rättshåll har riktats kritik mot den nuvarande ordningen för att den är alltför
restriktiv när det gäller att godta ensamdomarbehörighet.
Sammanfattningsvis talar starka skäl för en ordning som ger möjlighet
till en mer nyanserad bedömning av om ett mål skall avgöras av en
juristdomare ensam eller om nämndemän skall medverka i avgörandet.
Mål av enkel beskaffenhet
Länsrätten är domför med en juristdomare ensam i de fall som anges i 18 §
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Denna uppräkning avser även
vissa måltyper som annars enligt 17 a § samma lag skulle avgöras av en
juristdomare och två särskilda ledamöter. Bestämmelsen är utformad som
en katalog som noga preciserar vilka kriterier som skall gälla för att ett mål
skall fa avgöras av en ensam domare. Katalogen avslutas med en
bestämmelse om att mål i vilken saken är uppenbar alltid kan avgöras av
ensamdomare. En utgångspunkt för regleringen är att den skall fånga upp
okomplicerade och brådskande mål.
I promemorian Översyn av förvaltningsprocessen föreslås en generell
regel om att länsrätt är domför med en juristdomare ensam vid slutligt
avgörande i mål av enkel beskaffenhet. Denna regel föreslås ersätta
gällande regler om ensamdomarbehörighet i vissa uppräknade fall.
Remissinstanserna är överlag positiva till en sådan ordning. Justitie-
ombudsmannen anser däremot att den nuvarande ordningen bör behållas.
Som konstaterats ovan finns det enligt regeringens mening flera om-
ständigheter som talar för ett utökat utrymme för E-målsdömande.
Länsrätternas nya målgrupper innehåller självfallet mål som ofta är såväl
enkla som brådskande. Exempel på detta är studiestöds- och kriminal-
vårdsmål. Mål om förvar enligt utlänningslagen är i allmänhet brådskande.
Bland dessa mål finns dock enstaka som både är komplicerade och sådana
som inte påkallar snabba beslut.
För den genomsnittliga länsrätten har den nya ordningen inte inneburit
tillskott av någon enskild, numerärt stor måltyp. Att konstruera lämpliga,
individuellt utformade domförhetsregler för ett målområde som innehåller
flera hundra måltyper är i praktiken ogörligt. Vaije måltyp innehåller i sin
tur såväl enkla som svåra mål. Vad som skall tillhöra den ena eller andra
gruppen kan dessutom förändras genom ändringar i den materiella lag-
stiftningen och genom praxisbildningen.
Prop. 1996/97:133
43
Sammanfattningsvis saknas det enligt regeringens mening förut- Prop. 1996/97:133
sättningar att systematiskt utvidga katalogen över ensamdomarmål med
nya målgrupper. I stället bör, som föreslås i promemorian, metoden med
ett generellt rekvisit som överlåter ställningstagandet till rätten få utökat
utrymme. Det kan emellertid ligga ett värde i att, vid sidan av ett generellt
rekvisit, behålla en del av de uppräknade målgrupperna och besluts-
situationerna, dels i fråga om beslut som inte innebär att mål avgörs slutligt
dels när det gäller avgöranden i mål som utan att vara okomplicerade ändå
av skilda skäl bör kunna anförtros ensamdomare. Vilken omfattning en
sådan katalog skulle få hänger delvis samman med räckvidden av det
generella rekvisitet. Vi återkommer till denna fråga i det följande.
Det nuvarande kriteriet - att saken skall vara uppenbar - har kritiserats
för att vara alltför snävt. Det finns mål som är enkla utan att för den skull
vara uppenbara. Vid utformningen av motsvarande regel för tingsrätterna
förekom ingående överväganden som sträckte sig över en följd av år innan
bestämningen ”mål av enkel beskaffenhet” infördes. Någon principiell
skillnad med utgångspunkt i målområden eller något annat förhållande,
som skulle utgöra hinder för att införa detta rekvisit även för förvalt-
ningsdomstolarnas del finns enligt vår mening inte.
Enligt Justitieombudsmannen är det ur rättssäkerhetssynpunkt olyckligt
om det införs en domförhetsregel som grundar sig på en så allmänt hållen
regel som den nu föreslagna och att den lämnar ett alltför stort utrymme för
olika tolkningar. Enligt regeringens mening bör för länsrättemas del
samma ordning kunna gälla som för tingsrätterna, nämligen att man med
förtroende kan överlämna till den enskilde domaren att, med ledning av en
allmänt hållen regel av angiven innebörd, avgöra frågan om rättens
sammansättning.
Vid tillkomsten av den motsvarande regeln i rättegångsbalken framhölls
risken för att domar, som meddelats med stöd av en sådan regel, skulle
komma att undanröjas av hovrätten på grund av att hovrätten skulle anse
att målet inte varit av enkel beskaffenhet. Detta hade nämligen inträffat i
ett par uppmärksammade fall. För att förhindra sådana konsekvenser
infördes samtidigt med den nya regeln en ordning i rättegångsbalken,
enligt vilken det krävdes att den bristande domförheten kunde antas ha
inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kunde
avhjälpas i hovrätten. I lagstiftningsärendet (prop. 1988/89:95 s. 51 f.)
uttalades också att en sådan regel medförde att återförvisningsffågoma
kunde lösas på ett godtagbart sätt.
Bristande domförhet kan enligt rättegångsbalkens system angripas
genom klagan över domvilla och även beaktas vid överklagande av domar
i ordinär väg. I förvaltningsprocesslagen saknas institutet domvilla.
Omständigheter, som kan föranleda undanröjande av ett beslut på grund av
domvilla, kan emellertid beaktas vid prövning av en resningsansökan.
Regeringsrätten har även i en del fall vid talan mot avgöranden i ordinär
väg återförvisat mål på grund av bristande domförhet. Detta har bl.a. skett i
mål enligt kommunallagen vari kammarrätt åsidosatt kravet på särskilda
44
ledamöter när förutsättningen enligt 13 a § lagen om allmänna förvalt-
ningsdomstolar, att överklagandet uppenbarligen inte kan bifallas, inte
varit uppfylld. Det förekommer även att kammarrätt återförvisar mål till
länsrätt när saken inte bedömts ha varit uppenbar.
Problematiken rörande risk för återförvisning är således en realitet även i
förvaltningsdomstolarna och det blir därmed mer en gradskillnad än en
artskillnad om kriteriet ”uppenbar” ersätts med ”enkel beskaffenhet”.
Riksskatteverket ifrågasätter om det inte bör införas en uttrycklig regel
även för förvaltningsdomstolarna av innebörd att bristande domförhet skall
föranleda undanröjande endast om det kan antas att det har inverkat på
målets utgång.
Även om det för förvaltningsprocessens del inte skapas någon uttrycklig
regel av innebörd att bristande domförhet skall föranleda undanröjande
endast om det kan antas att det inverkat på målets utgång, saknas det
anledning att anta att Regeringsrätten eller kammarrätterna skulle upprätt-
hålla en strängare tillämpning än vad som gäller för tingsrätternas del.
Även om det nuvarande regelsystemet och praxis i frågan hos de allmänna
domstolarna (NJA 1991 s. 783) kan tjäna till viss ledning, finns det anled-
ning att för förvaltningsdomstolarnas del särskilt framhålla att ett begrepp
av arten ”enkel beskaffenhet” till sin natur är sådant att det ger ett visst
utrymme för olika tolkningar. Vid bedömningen av om återförvisning skall
ske eller inte i ett konkret fall bör särskild vikt läggas vid frågan om vad
som, såvitt avser utgången i målet, kan vinnas genom en återförvisning.
Borde utgången i målet enligt den överprövade domstolens bedömning bli
densamma som tidigare, torde undanröjande ske med restriktivitet.
Risken för återförvisning på grund av felaktig tillämpning av dom-
förhetsreglema torde därmed enligt vår mening bli så ringa att den inte
utgör något hinder mot införandet av ”enkel beskaffenhet” som ett
generellt kriterium för ensamdomarprövning eller medföra att någon sär-
skild regel av den innebörd som Riksskatteverket föreslår behöver införas.
Vi föreslår mot denna bakgrund att det nuvarande kriteriet i 18 § fjärde
stycket 11 p. lagen om allmänna förvaltningsdomstolar om ”mål i vilken
saken är uppenbar” ersätts med lokutionen ”mål av enkel beskaffenhet”.
I konsekvens med detta föreslås i promemorian att motsvarande änd-
ringar göras i 17 a § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar för mål
enligt kyrkolagen respektive kommunallagen, dvs. att även dessa
kategorier av mål skall kunna avgöras av en juristdomare ensam utan
medverkan av särskilda ledamöter, i de fall målet är av enkel beskaffenhet.
Den nuvarande rättsbildningen när det gäller återförvisning i kommunala
mål blir därigenom inaktuell. Länsrätten i Norrbottens län anser att
nuvarande regler om att särskilda ledamöter alltid skall delta i avgöranden i
mål som prövas i sak och där överklagandet inte är utsiktslöst bör behållas.
Regeringen anser dock inte att det finns några skäl att särbehandla dessa
mål. Övriga remissinstanser har heller inte haft några erinringar mot
förslaget. Samma rekvisit bör alltså gälla i dessa mål som för ensam-
domarmål i övrigt.
Prop. 1996/97:133
45
Regeln i 18 § andra stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar
om att mål skall prövas i fullsutten rätt om det är påkallat av särskild
anledning, utgör enligt vår mening en tillräcklig garanti för att nämndemän
kommer att medverka i erforderlig utsträckning även i framtiden.
Återstoden av innehållet av 18 § bör utformas mot bakgrund av det nya
rekvisitet och med utgångspunkten att detta rekvisit i princip skall täcka de
behov som uppstått framförallt genom länsrätternas utvidgade målområde.
Förslagen i detta avsnitt medför att en översyn av behörigheten för
notarier att avgöra mål måste göras. Regeringen har för avsikt att snarast
göra en sådan översyn.
Beträffande första stycket föreslog regeringen i lagrådsremissen att
punkt 4 som innehåller särskilda bestämmelserna om tillvidarebeslut
rörande körkort skulle upphävas. Detta till följd av att länsrätt inte längre
meddelar sådana tillsvidarebeslut i avvaktan på slutligt avgörande av ett
mål. Denna befogenhet utövas numera av länsstyrelse.
Lagrådet menar dock att punkten bör stå kvar eftersom länsstyrelsens
beslut kan överklagas till länsrätten som bör kunna avgöra målet med
endast en juristdomare i uppenbara fall.
Regeringen delar uppfattningen att sådana mål som avser prövning av
länsstyrelsens beslut som regel bör kunna avgöras av en ensam
juristdomare. En sådan behörighet följer emellertid redan av den nya
bestämmelsen om att mål av enkel beskaffenhet skall kunna avgöras av en
juristdomare. Någon särskild bestämmelse för dessa mål behövs alltså inte.
Även beslut enligt punkt 5 har numera flyttats från länsrätt. Sådana
beslut om bl.a. certifikat och elevtillstånd fattas numera av Luftfartsverket.
Även denna punkt kan således upphävas.
Det finns inte skäl att göra några ändringar i andra eller tredje stycket
som innehåller regler om ensamdomarbehörighet vid beslut som inte
innefattar prövning i sak respektive åtgärder som avser beredandet av ett
mål.
Katalogen
De frågor avses med fjärde stycket 1-10 är av skiftande karaktär.
I promemorian föreslås att vissa av punkterna upphävs och att andra
behålls. Vidare föreslås att katalogen skall kompletteras med ytterligare
några punkter om ensamdomarbehörighet i vissa måltyper. Riksskatte-
verket anser att alla punkter i 18 § fjärde stycket bör mönstras ut och
ersättas en generell regel av innebörd att länsrätten är domför med en
juristdomare ensam vid beslut som innebär avgörande i sak av mål som
rör mindre belopp, mål av brådskande karaktär liksom mål av enkel
beskaffenhet.
Metoden att i lagtexten ta upp en katalog över mål som omfattas av
ensamdomarbehörigheten har den nackdelen att den kan bli oöverskådlig
och, framförallt, att den kräver ständiga justeringar i takt med att ändringar
sker i speciallagstiftningen. Flertalet av de situationer som f.n. och senare
Prop. 1996/97:133
46
kan behöva anges i uppräkningen i punkterna 2-4 skulle också kunna
fångas in med rekvisitet ”mål av brådskande beskaffenhet”. Regleringen
skulle kunna kompletteras med motivuttalanden av innebörd att situationer
som i dag omfattas av de angivna punkterna är sådana som avses med
rekvisitet.
En nackdel med en sådan bestämning är dock att den är oprecis. I länsrätt
finns ett antal målgrupper som enligt domstolens arbetsordning är för-
tursmål eller av förturskaraktär och i den meningen är brådskande men där
det ingalunda bör komma i fråga att avgöra dem med ensamdomare. Ett
exempel på detta är intagningsbeslut i den psykiatriska tvångslagstift-
ningen, som enligt uttryckligt stadgande skall prövas skyndsamt och tas
upp till avgörande inom åtta dagar från den dag då ansökan eller skrivelse
med överklagande kom in till länsrätten (35 § lagen [1991:1128] om
psykiatrisk tvångsvård och 21 § lagen [1991:1129] om rättspsykiatrisk
vård). Det bör inte heller komma i fråga att avgöra mål om vård enligt
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga - vilka i allmänhet handläggs
med fortur - slutligt utan medverkan av nämndemän. En möjlighet vore att
i lagtexten särskilt ange målgrupper som visserligen är brådskande men
som ändå kräver nämndemannamedverkan. Mot en sådan ordning skulle
emellertid samma kritik kunna riktas som mot den nuvarande.
Enligt regeringens mening talar därför övervägande skäl för att i detta
hänseende behålla den nuvarande lagstiftningstekniken. Det finns to.m.
anledning att komplettera uppräkningen med ytterligare målgrupper som
handläggs av länsrätt som första domstolsinstans. Vi återkommer strax till
detta. När det gäller den nuvarande katalogen gör regeringen följande
bedömning.
Punkt 1 - mål om utdömande av vite - hade vid tidpunkten för
länsdomstolsreformen 1971 sin betydelse i skattemål och mål om
verkställighet enligt föräldrabalken. Förstnämnda måltyp, som oftast
föranleds av underlåtenhet att fullgöra deklartionsskyldigheten, torde i
allmänhet vara av enkel beskaffenhet. Mål om utdömande av vite enligt
föräldrabalken kan ha mera skiftande karaktär och ibland innehålla
bevisffågor. Majoriteten av vitesmålen i länsrätt följer viteslagen och avser
överträdelser av lagar om bl.a. arbetsmiljö, naturvård, djurskydd, hälso-
skydd, miljöskydd, skogsvård samt byggnadslagstiftningen. Sådana mål är
inte sällan komplicerade och avser inte obetydliga belopp. Sammantaget
saknas det skäl för att behålla punkten som alltså bör upphävas.
Punkt 2 om vissa mål med anknytning till beskattningsområdet, punkt 3
om mål om vissa brådskande omhändertaganden och i viss mån punkt 4
om bl.a. mål om anstånd med betalning av skatt eller socialavgifter
innehåller mål som typiskt sett är brådskande men ingalunda enkla. Det
nya rekvisitet påkallar i sig ingen justering av innehållet i dessa punkter.
Det är heller inte aktuellt att för de situationer som avses med punkterna
ändra omfattningen av ensamdomarbehörigheten.
Prop. 1996/97:133
47
Mål enligt punkt 5 - mål om uppdelning av taxeringsvärde, punkt 7 - mål
enligt skatte- och taxeringsförfattningama, punkt 8 - mål om offentligt
biträde i ett ärende hos en annan myndighet, punkt 9 - vissa körkortsmål
och punkt 10 - vissa mål enligt luftfartslagen - är till sin karaktär sådana att
de som regel även fortsättningsvis bör rymmas inom ensamdomar-
kompetensen. I flera av fallen är det fråga om situationer som inte är
särskilt frekventa jämfört med andra grupper av enkla mål som handläggs
av länsrätt. Som angetts i promemorian bör det inte komma i fråga att
behålla någon grupp i katalogen endast av historiska skäl. Angivna punkter
bör därmed enligt regeringens mening kunna utgå ur uppräkningen utan att
det därmed avses ske någon förändring vid bedömningen av i vilka
situationer som ensamdomarkompetens blir aktuell. När det gäller punkt 8
om offentligt biträde innebär detta att den ändrade lydelsen som antogs i
anledning av den nya rättshjälpslagen (SFS 1996:1634, prop. 1996/97:9)
blir överflödig. Ändringen som inte trätt i kraft bör därför upphävas. Vi
behandlar beloppsregeln i punkten 6 - mål om ändring av taxerad inkomst
- senare under särskild rubrik.
Prop. 1996/97:133
Ytterligare måltyper i katalogen?
Ett par måltyper som till sin karaktär är särskilt brådskande utgörs av
kriminalvårdsmål och mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen
(1989:529). I båda fallen är det i allmänhet frågor som har samband med
inskränkningar av den personliga friheten och de är så tillvida jämförbara
med mål enligt punkten 3. Enligt promemorian bör detta berättiga till en
plats i uppräkningen. Länsrätten i Stockholms län avstyrker promemorians
förslag i denna del.
Enligt regeringens mening finns det fog för den uppfattning som förs
fram i promemorian nämligen att dessa mål i många fall är jämförbara med
mål enligt punkt 3. Beslut om förvar kan i viss mån jämföras med beslut
om häktning vilket beslutas av ensamdomare i tingsrätt. Regeringen anser
därför att promemorians förslag i denna del bör genomföras.
En annan kategori av mål som normalt kräver snabba åtgärder är mål om
offentlig upphandling. Den tid som står länsrätten till buds för att hand-
lägga sådana mål är ofta mycket knapp. Även i dessa mål, som inte sällan
har EG-rättsliga aspekter, bör enligt promemorian, nämndemannamed-
verkan i normalfallet kunna undvaras.
Även denna del av promemorians förslag avstyrks av Länsrätten i
Stockholms län. Enligt länsrätten är upphandlingsmålen inte sällan av den
beskaffenheten att det snarare krävs ytterligare en andra lagfaren ledamot.
Enklare mål kan enligt länsrätten hanteras inom ramen för ”enkel
beskaffenhet” och brådskande mål kan hanteras interimistiskt. Om ett mål
är både brådskande och svårt samt inte kan hanteras interimistiskt anser
länsrätten att man i enstaka fall bör kunna samla en fullsutten rätt.
48
Regeringen instämmer i att vissa upphandlingsmål kan vara av kvalifi-
cerad beskaffenhet och kräva medverkan i en eller annan form av flera
jurister. Av den anledningen finns dock knappast skäl att som huvudregel
kräva nämndemannamedverkan. Regeringen vill också peka på att det i
mer komplicerade mål finns möjlighet att enligt 18 § andra stycket låta
målet avgöras av fullsutten rätt eller om vårt förslag i avsnitt 6 genomförs,
av en förstärkt sammansättning med två juristdomare och tre nämndemän.
Regeringen anser därför att promemorians förslag om ensamdomar-
behörighet i mål om upphandling bör införas.
En ny måltyp i länsrätterna, som när den handlades av Kammarrätten i
Sundsvall hade masskaraktär, är studiestödsmålen. Det har från dom-
stolshåll ifrågasatts om inte denna måltyp särskilt borde anges som ensam-
domarmål. Sådana mål är emellertid ofta enkla och torde därför kunna falla
under begreppet enkel beskaffenhet. Regeringen instämmer således i
promemorians slutsats att dessa mål inte kräver någon egen punkt.
Beloppsregeln för mål om taxerad inkomst
Regeln i punkt 6 om mål som avser ändring av taxerad inkomst - f.n. med
högst 5 000 kr - har under årens lopp fortlöpande försetts med en allt högre
beloppsgräns. Vid senaste tillfallet år 1987 ifrågasattes om inte gränsen
efter mönster från tvistemålsprocessen kunde knytas till ett halvt bas-
belopp. Regeln i sin nuvarande utformning har till följd av bl.a.
penningvärdeförsämringen och ambitionsnivån i skattemyndigheternas
granskningsverksamhet fått ett tämligen begränsat tillämpningsområde.
Enligt promemorian måste nu tiden bedömas mogen att införa den redan
år 1987 ifrågasatta kopplingen till ett halvt basbelopp, vilket för år 1997
utgör 18 150 kr. De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget i sak.
Kammarrätten i Sundsvall och Sveriges Domarförbund anser inte att någon
beloppsgräns bör anges. Enligt Sveriges Domarförbund bör frågan om
ensamdomarbehörighet även i dessa mål avgöras enligt den föreslagna
bestämmelsen om enkel beskaffenhet. Regeringsrättens ledamöter, liksom
Kammarrätten i Sundsvall, pekar särskilt på att skatteprocessen numera är
en sakprocess och inte en beloppsprocess.
Lagrådet har i och för sig ingen invändning mot den föreslagna
beloppshöjningen. Enligt Lagrådets mening framstår det emellertid inte
numera - sedan skatteprocessen förändrats till en sakprocess enligt
taxeringslagen (1990:324) - som adekvat att beloppsregeln för ensam-
domarbehörighet enligt lagtexten avser mål om ändring av taxerad
inkomst. Strikt efter ordalydelsen betyder ju detta att regeln endast gäller
skattemål för vilka den äldre ordningen alltjämt skall tillämpas. Även om
punkt 6 i sin nuvarande utformning tillämpas av länsrätterna utan större
problem skulle ha funnit användning också inom sakprocessens ram kan
detta enligt Lagrådet inte anses utgöra ett vägande skäl för att avstå från att
anpassa lydelsen i samband med den beloppsändring som avses ske i
Prop. 1996/97:133
49
4 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 133
förevarande sammanhang. Enligt Lagrådet finns det emellertid viss tvekan
om lämpligheten och den praktiska nyttan av att behålla en sådan reglering
med den ändrade ordningen för skatteprocessen. Principiellt sett skulle det
enligt Lagrådets uppfattning vara fördelaktigt om problemet kunde lösas
genom att beloppsregeln i punkt 6 slopades, varvid frågan om ensam-
domarbehörighet vid avgörande i sak av den aktuella typen av mål skulle
styras enbart av den i remissen föreslagna bestämmelsen avseende mål av
enkel beskaffenhet. Lagrådet bedömer det för sin del svårt att på före-
varande material överblicka effekten av en denna lösning. Frågan synes
dock enligt Lagrådet vara förtjänt att övervägas ytterligare under lag-
stiftningsärendets fortsatta behandling. Om det därvid anses lämpligt att
behålla punkt 6 föreslår Lagrådet att punkten omformuleras.
Som regeringen har poängterat flera gånger tidigare bör strävan vara att
för vaije måltyp finna den handläggningsform som objektivt sett är så
effektiv och rationell som möjligt och som samtidigt uppfyller nödvändiga
rättssäkerhetskrav. Även om processen i och för sig är en sakprocess och
inte en beloppsprocess har enligt vad regeringen erfarit detta inte orsakat
några problem vid tillämpningen. Att avgöra mål som rör små värden i en
mer kvalificerad sammansättning med juristdomare och nämndemän kan
knappast sägas uppfylla de ovan angivna kraven. Om ett mål rör ett mindre
värde bör det, på samma sätt som i tingsrätt, kunna avgöras av en
juristdomare även om målet inte är av enkel beskaffenhet. Vi anser således
att en beloppsregel bör behållas. Bestämmelsen bör dock utformas i
enlighet med Lagrådets föreslag. Den av Lagrådet föreslagna formule-
ringen innebär att bestämmelsen omfattar även avgörande av mål om
taxerad inkomst enligt de tidigare förfarandereglema. Någon särskild
övergångsbestämmelse som Lagrådet föreslagit behövs därmed enligt
regeringens mening inte.
Den återstående frågan blir därmed vid vilket belopp gränsen skall ligga.
Länsrätten i Gotlands län menar att beloppet bör bestämmas till ett helt
basbelopp. Även Riksskatteverket ifrågasätter, med hänvisning till att
tvisteföremålet - den faktiska skatten - i dessa fall uppgår till väsentligt
lägre belopp, om inte gränsen bör sättas högre än ett halvt basbelopp.
Gränsen ett halvt basbelopp har valts efter mönster från vad som gäller i
den allmänna domstolarna. Som flera av remissinstanserna har påpekat är
det värde som målet rör den taxerade inkomsten medan den enskildes skatt
i slutändan påverkas med ett mindre belopp. Enligt regeringens mening är
det dock lämpligt att samma gräns gäller inom båda domstol ssystemen
även om betydelsen för den enskilde varierar. De flesta av remiss-
instanserna har godtagit promemorians förslag. Sammanfattningsvis bör
alltså gränsen ligga vid ett halvt basbelopp.
Prop. 1996/97:133
50
Beloppsregelför ytterligare måltyper?
Prop. 1996/97:133
I detta sammanhang finns det anledning att överväga i vad mån det är
lämpligt att utvidga den beloppsanknutna regeln även till andra läns-
rättsmål. En sådan ordning förordas av Regeringsrättens ledamöter och
Länsrätten i Jönköpings län.
De målgrupper som länsrätterna numera skall handlägga som första
domstolsinstans, innefattar en mycket stor och disparat flora av olika
förvaltningsmål. Till skillnad från förhållandet beträffande civilrättsliga
tvister gäller tvisten i förvaltningsdomstol ofta frågor som inte kan
beloppsbestämmas även om de har ekonomisk betydelse. Ett tydligt och
frekvent exempel på detta är körkortsmålen. Såtillvida har förvaltnings-
målen snarare beröringspunkter med brottmålens. Det sista lagstift-
ningsärende vari mål i större omfattning flyttats ned till länsrätt (prop.
1995/96:22) ger ytterligare exempel på måltyper där tvisten inte i första
hand avser pengar. Allmänt sett lämpar sig inte förvaltningsmålen för
skiktningar med utgångspunkt i beloppsgränser. Det finns - utöver
skattemålen - dock ytterligare målgrupper som ofta, men inte alltid, avser
ett visst belopp.
Den största enskilda målgruppen i länsrätt utgörs av mål om bistånd
enligt socialtjänstlagen. Under år 1995 inkom till länsrätterna sammanlagt
108 000 mål. Av dessa utgjorde 35 % eller 38 300 biståndsmål. I
promemorian anförs bl.a. att det ofta är svårt att beloppsmässigt bedöma
tvistens värde i dessa mål. Länsrätten i Jönköpings län, som förordar en
generell beloppsregel, anser dock att det inte finns några särskilda
svårigheter att förutse konsekvenserna av en dom i ett biståndsmål.
Enligt regeringens mening finns det skäl som talar både för och emot en
beloppsregel i biståndsmål. Sådana mål avser i allmänhet beslut om den
biståndssökandes kostnader under en begränsad period, exempelvis uppe-
hälle och hyra för en viss månad, eller för ett visst ändamål, exempelvis en
viss behandlingsåtgärd.
Till skillnad från förhållandet i andra förvaltningsmål gäller frågan ofta
om den enskildes grundläggande behov har tillgodosetts i nivå med vad
lagen benämner skälig levnadsnivå. Beloppet per överklagat beslut över-
stiger som regel inte ett halvt basbelopp. Inte sällan gäller frågan i vad mån
det yrkade beloppet ligger inom ramen för ett i praxis vedertaget norm-
belopp. En utvidgning av tillämpningsområdet för regeln om basbelopps-
anknytning skulle förmodligen medföra att flertalet biståndsmål skulle
komma att handläggas av ensamdomare.
Processen i det enskilda målet har emellertid ibland en räckvidd långt
utöver vad som är uppe i målet. I målen förekommer ofta personer med
biståndsbehov som inte är tillfälliga. Det enskilda målet kan avse en
typsituation med ett relativt begränsat biståndsbehov som emellertid kan
återkomma såväl för den biståndssökande som för biståndssökande i
allmänhet. Eftersom aktmaterialet i första hand belyser den aktuella
situationen kan det bara i en del fall utläsas hur det förhåller sig med detta.
51
Domstolens avgörande kan fa en mycket stor genomslagskraft på såväl den
enskildes ekonomi som på kommunens ekonomi. Även om den enskilde
för en ny period kan göra en ny ansökan om bistånd och få denna bedömd
utan hinder av det tidigare avgörandet, har detta säkert vid i övrigt
oförändrade förhållanden en betydande bevisverkan mot honom. I en del
fall är det också svårt eller omöjligt att beloppsmässigt bestämma tvistens
värde, exempelvis när någon berättigas till en viss behandlingsåtgärd som
inte begränsats i tiden. Många av de avgöranden av Regeringsrätten i
biståndsmål som refererats i RÅ under senare år passar in på den nu gjorda
karakteristiken.
Av de biståndsmål som avgjordes år 1995 utgjorde 16 % E-mål, dvs. fall
där saken ansetts uppenbar. Till följd av regeln om enkel beskaffenhet
kommer ett inte oväsentligt antal biståndsmål att kunna avgöras av
ensamdomare. Gäller målet ett ringa belopp kan detta i vissa fall utgöra ett
moment vid bedömningen som gör att målet kan anses vara av enkel
beskaffenhet. Det är emellertid svårt att i dag överblicka vilken tillämpning
regeln om enkel beskaffenhet i framtiden kan komma att fa med avseende
på biståndsmålen. Detta sammanhänger bl.a. med de ändringar i social-
tjäntslagens materiella bestämmelser som regeringen kommer att föreslå
inom kort. Förslagen grundas på socialtjänstkommitténs betänkande (SOU
1994:139) Ny socialtjänstlag.
Med hänsyn härtill och den tidigare beskrivna karaktären hos bistånds-
målen anser regeringen att övervägande skäl talar för att det inte nu bör
införas någon beloppsgräns under vilken biståndsmål skall kunna avgöras
av ensamdomare.
En annan målgrupp som avser betydande ekonomiska värden är
socialförsäkringsmålen, som innehåller ett antal olika måltyper. Utgången i
målen spelar ofta stor roll för den enskildes försöijning. Processen i dessa
mål är dock inte på samma sätt fokuserad till något visst belopp. I
exempelvis arbetsskademålen, som har utgjort den största enskilda mål-
typen inom gruppen, gäller i stället frågan om i vad mån en skada skall
kunna godtas som arbetsskada för en viss sjukperiod. Även här kan antas
att tvisteföremålets värde i viss fall understiger ett halvt basbelopp. Under
den tid målen handlades av försäkringsrätt fanns en E-målsregel med
beloppet 2 500 kr som gräns. Regeln hade dock begränsad betydelse i
praktiken och avskaffades i samband med att försäkringsrätterna integrera-
des med kammarrätterna.
Det kan vara svårt att direkt överblicka vilka beloppsmässiga följder en
dom i ett arbetskademål kan få. Ofta har bedömningen kunnat få mycket
stora ekonomiska konsekvenser, exempelvis i fråga om livränta, trots att
denna fråga inte prövats i målet. Genom ändringar i lagen om arbetsskade-
försäkring med ikraftträdande den 1 juli 1993 har den särskilda arbets-
skadesjukpenningen avskaffats, vilket bl.a. medför att inslaget av mål som
avser mindre belopp har minskat.
Prop. 1996/97:133
52
Mot bakgrund av det ställningstagande som gjorts beträffande bistånds-
målen finns enligt regeringens mening inte heller på detta område anled-
ning att nu förorda någon beloppsgräns för ensamdomarbehörigheten.
Prop. 1996/97:133
Regeringens förslag: Nämndemän skall anses ha sitt tjänsteställe i
bostaden.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget. Några av remissinstanserna
påpekar att promemorians förslag till lagtext om tjänsteställe för nämnde-
män och andra liknande förtroendevalda uppdragstagare inte omfattar de
särskilda ledamöter som finns i länsrätt och kammarrätt, t.ex. i kom-
munalmål och fastighetstaxeringsmål.
Skälen för regeringens förslag: Enligt de nuvarande bestämmelserna i
förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän och vissa andra
uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m. lämnas en ersättning till
nämndemän i tingsrätterna, hovrätterna, länsrätterna och kammarrätterna
med 300 kronor per dag i s.k. grundarvode. Därutöver kan nämndemännen
få ett tilläggsbelopp för förlorad arbetsförtjänst. Den totala ersättningen far
uppgå till högst 1 000 kronor per dag, inklusive grundarvode, oavsett hur
stor inkomstförlusten är i det enskilda fallet. Nämndemän i länsrätt kan
därutöver fa ett s.k. inläsningsarvode för förberedelsearbete i hemmet på
300 kronor per dag.
Nämndemännen får även ersättning för resor till och från domstolen.
Enligt en dom av Kammarrätten i Jönköping den 2 februari 1996 skall
nämndemännens ersättning för resekostnader m.m. i tingsrätt, hovrätt och
kammarrätt bedömas som ersättning för resor mellan bostad och
arbetsplats. Det beror på att domstolen betraktas som deras tjänsteställe.
Därav följer att kostnader för resor till och från domstolen är att se som
resor till och från arbetet. Den ersättning för resor eller övernattning m.m.
som nämndemännen får från Domstolsverket blir därmed sådan skatte-
pliktig inkomst för vilken Domstolsverket skall verkställa skatteavdrag.
För nämndemän i länsrätt är dock situationen annorlunda. Deras Ijänste-
ställe anses vara bostaden och resorna till domstolen bedöms därför som
tjänsteresor. Skälet är att nämndemän i länsrätt anses utföra huvuddelen av
arbetet i bostaden. De får också - till skillnad från övriga nämndemän -
arvode för förberedelsearbete. Eftersom bl.a. avdragsmöjlighetema för
kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats är mer begränsade än vad
som gäller för tjänsteresor, kan nuvarande regler innebära att nämndemän i
tingsrätt, hovrätt och kammarrätt förorsakas kostnader för att tjänstgöra,
vilket självfallet inte är acceptabelt. Det är också otillfredsställande att
53
nämndemännen sinsemellan behandlas olika när det gäller den skatte-
mässiga bedömningen av deras resekostnader i samband med inställelse
för uppdraget. Det finns därför skäl att överväga om nuvarande ordning
bör ändras.
Den skatterättsliga huvudregeln är att tjänstestället är den plats där
huvuddelen av arbetet utförs. Regeln leder i de allra flesta fall till önskade
resultat när det gäller att bedöma om en resa är en tjänsteresa eller inte.
Emellertid kan i vissa fall tillämpningen av bestämmelsen medföra kon-
sekvenser som inte kan anses godtagbara. Särregler har därför införts för
några yrkeskategorier för vilka speciella förhållanden råder. Undantagen
avser vissa arbetstagare inom byggnads- och anläggningsbranschen eller
därmed liknande branscher, reservofficerare och personer som arbetar
under begränsad tid vid någon av Europeiska unionens institutioner eller
organ eller vid Europaskolorna. Frågan är om undantagskretsen bör ut-
vidgas till att omfatta även nämndemän och liknande uppdragstagare.
I promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. föreslås en
utvidgning så att även nämndemän skall anses ha sitt tjänsteställe i
bostaden. Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Några av remiss-
instanserna har synpunkter på den lagtekniska utformningen.
Som tidigare nämnts främjar nämndemännens medverkan i domstol
medborgarnas krav på inflytande och insyn i den dömande verksamheten.
För att tillgodose dessa krav är det enligt regeringens mening viktigt att
nämndemännen rekryteras allsidigt bland medborgarna. Det är betydelse-
fullt att nämndemännen rekryteras från hela domsagan och inte bara från
den ort där domstolen är belägen. En geografisk spridning av rekryteringen
av nämndemännen är angelägen för att främja den dömande verksamhetens
lokala förankring i hela domsagan.
Vid en avvägning mellan, å ena sidan de nackdelar som ett särskilt
undantag från gällande skatterättsliga principer innebär och, å andra sidan
vikten av att nämndemannasystemet ges förutsättningar att fungera på ett
ändamålsenligt sätt, är ett undantag beträffande nämndemännens tjänste-
ställe enligt vår mening att föredra. Tjänstestället för samtliga nämndemän
bör därför vara bostaden. Därigenom blir deras resor till och från dom-
stolen att betrakta som tjänsteresor. Reglerna i punkt 3 av anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen (1928:370) bör ändras i enlighet härmed.
Bestämmelsen bör även omfatta andra liknande ledamöter i domstol vars
uppdrag kan jämställas med nämndemannauppdraget. Den bör således
gälla även jurymän i tryckfrihetsmål, andra ledamöter i arrende- och
hyresnämnderna än ordföranden och särskilda ledamöter allmän domstol
och allmän förvaltningsdomstol, dvs. i huvudsak uppdragstagare som för
närvarande får ersättning för sitt uppdrag enligt förordningen (1982:814)
om ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom
domstolsväsendet m.m.
Som påpekats av några remissinstanser omfattades inte särskilda
ledamöter som deltar i t.ex. kommunalmål och fastighetstaxeringsmål i
länsrätt och kammarrätt av den föreslagna bestämmelsen i kommunal-
Prop. 1996/97:133
54
skattelagen. Lagtexten har därför förtydligats på den punkten. Däremot
anser regeringen inte att det finns tillräckligt underlag för att nu, som
Domstolsverket föreslår, låta bestämmelsen omfatta även domstolstolkar.
I promemorian föreslås att de nya föreskrifterna om tjänsteställe skall
träda i kraft den 1 september 1997. De skall dock enligt förslaget tillämpas
för tid från och med den 1 januari 1997. Kammarrätten i Göteborg har
avstyrkt förslaget i denna del då det enligt domstolens mening innebär en
retroaktiv lagstiftning som både av praktiska och principiella skäl bör
undvikas i alla skatte- och avgiftssammanhang.
Enligt vår mening är det angeläget att de nya föreskrifterna kan börja
tillämpas så snart som möjligt, dvs. med viss retroaktiv verkan. Bestäm-
melserna innebär en lättnad i beskattningen och bestämmelserna om
ikraftträdande står därför inte i strid med regeringsformens förbud mot
retroaktiv skattelagstiftning. De praktiska problem det kan innebära bör
inte heller överdrivas och far i övrigt vägas mot de fördelar som uppnås
genom att bestämmelser tillämpas på resor som gjorts under innevarande
beskattningsår.
De nuvarande ersättningsreglerna för förlorad arbetsinkomst ersätter
inkomstförlusten med högst 1 000 kronor per dag. Det har i debatten
framförts att reglerna får till följd att det inte går att allsidigt rekrytera
nämndemän eftersom många riskerar att förlora ekonomiskt på att
tjänstgöra som nämndeman. Som tidigare har nämnts är regeringens
ambition att ingen skall förlora ekonomiskt på att vara nämndeman. I
anslutning till att de nya skattereglerna träder i kraft har regeringen för
avsikt att ändra reglerna i förordningen (1982:814) om ersättning till
nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet
m.m. så att maximigränsen 1 000 kronor för förlorad inkomst avskaffas.
Samtidigt bör också nämndemän i kammarrätt, i likhet med vad som
redan gäller för nämndemän i länsrätt, ges möjlighet att få inläsnings-
arvode. Däremot har vi inte för avsikt att, såsom Nämndemännens
riksförbund föreslår, låta nämndemännen omfattas av förordningen
(1992:1299) om ersättning för uppdrag i statliga styrelser, nämnder och
råd m.m. (omtryckt 1996:493). De former av uppdrag som ersätts genom
den sist nämnda förordningen är enligt vår mening inte jämförbara med
ett uppdrag som nämndeman.
Prop. 1996/97:133
I första hand innebär förslagen att kostnaderna för nämndemän påverkas.
En ändring av domförhetsreglema i tingsrätt och länsrätt som innebär att
antalet nämndemän i normalfallet minskas från tre till två sparar årligen
cirka 21 miljoner kronor. Från beloppet skall dras kostnader för att ta bort
det nuvarande taket när det gäller ersättning för förlorad arbetsinkomst,
kostnader i samband med att nämndemän i kammarrätt kan få inläs-
55
ningsarvode och kostnader för en utvidgad avdragsrätt för resekostnader.
Dessa kostnader beräknas till som mest 1,5 miljoner kronor per år.
Ändrade regler som innebär att det blir möjligt för hovrätten att fortsätta
en påbörjad huvudförhandling om en av de lagfama ledamöterna eller en
av nämndemännen får förhinder, kommer att medföra att resurser mot-
svarande knappt 1 miljon kronor frigörs.
Förslagen bedöms inte leda till några ytterligare stats- eller samhälls-
ekonomiska effekter utöver de ovan nämnda. Sammantaget beräknas
därmed förslagen innebära att domstolsväsendets kostnader minskar med
i storleksordningen 20 miljoner kronor per år från och med den 1
september 1997.
Prop. 1996/97:133
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 september 1997.
I fråga om vissa av bestämmelserna krävs övergångsbestämmelser som
innebär att äldre bestämmelser skall tillämpas om huvudförhandlingen
respektive handläggningen påböijats vid ikraftträdandet. En särskild
övergångsbestämmelse som upphäver en tidigare beslutad ändring 18 §
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar krävs också. Bakgrunden till den
övergångsbestämmelsen behandlas i avsnitt 8.
De nya föreskrifterna i kommunalskattelagen bör som redovisats i avsnitt
9 tillämpas redan från den 1 januari 1997. Ändringen i kommunal-
skattelagen har betydelse inte bara för avdragsrätten för resekostnader utan
också för arbetsgivares skyldighet att betala arbetsgivaravgifter på
reseersättning. De nya bestämmelserna skall i dessa avseenden gälla för
resor som företagits under 1997. Reseersättningar som betalas ut under
1997 men som avser resor som företagits under 1996 skall alltså inte
omfattas av de nya föreskrifterna.
14 kap. 17 §
Paragrafens första stycke har ändrats så att rättens sammansättning i
äktenskapsmål och mål om underhåll skall vara en juristdomare och två i
stället för tre nämndemän (se avsnitt 5).
Andra stycket har som en konsekvens av ändringen i första stycket
justerats så att rätten vid förhinder för en nämndeman är domför med en
juristdomare och en nämndeman (se avsnitt 7). Ändringen från det
56
ålderdomliga uttrycket ”inträffar förfall” till det mer tidsenliga ”får Prop. 1996/97:133
förhinder” är endast en språklig ändring och innebär inte någon ändring i
sak.
Tredje stycket har ändrats så att det inte längre krävs särskilda skäl med
hänsyn till målet omfattning eller svårighetsgrad för att rätten skall kunna
förstärkas (se även författningskommentaren till 1 kap. 3 b § rättegångs-
balken, avsnitt 12.2). Vidare har en regel införts som garanterar att
nämndemännen är i majoritet om antalet lagfama domare utökas med en,
dvs. att tre nämndemän i sådana fall skall medverka. Genom ett
förtydligande i andra meningen är rätten, vid förhinder för någon eller
några av ledamöterna, även i dessa fall domför enligt bestämmelsen i andra
stycket. För att juristdomama inte skall kunna vara i majoritet gentemot
nämndemännen slås dock fast att rätten inte är domför med fler lagfama
domare än nämndemän (se vidare författningskommentaren till 1 kap. 3 b
§ rättegångsbalken).
14 kap. 18 §
I paragrafens första stycke har det lagts till en mening som gör det möjligt
för hovrätten att fortsätta en påbörjad förhandling om en av de lagfama
domarna eller en av nämndemännen får förhinder. Frågan har behandlats i
avsnitt 7 (se även författningskommentaren till 2 kap. 4 § rättegångs-
balken). Ändringen från det ålderdomliga uttrycket ”inträffar förfall” till
det mer tidsenliga ”får förhinder” är endast en språklig ändring och innebär
inte någon ändring i sak.
18 kap. 4 a §
Paragrafen har justerats så att rättens sammansättning när nämndemän
skall medverka skall vara en juristdomare och två istället för tre
nämndemän.
1 kap. 3 b §
Paragrafens första stycke har ändrats så att rättens sammansättning som
huvudregel skall vara en juristdomare och två istället för tre nämndemän
(se avsnitt 5). Den särskilda, obligatoriska, sammansättningen i mål om
grova brott har slopats (se avsnitt 6). Det innebär även att rätten är domför
med en juristdomare och två nämndemän i tryck- och yttrandefrihetsmål,
där jury inte skall delta.
Som en konsekvens av ändringen i första meningen har tredje meningen
justerats så att rätten vid förhinder för en av nämndemännen är domför
med en juristdomare och en nämndeman (se avsnitt 7). Ändringen från det
ålderdomliga uttrycket ”inträffar förfall” till det mer tidsenliga ”får
förhinder” är endast en språklig ändring och innebär inte någon ändring i
sak.
57
I tredje stycket har möjligheterna för att låta två juristdomare delta i
stället för en vidgats (se avsnitt 6). Det ställs inte längre krav på att det
skall finnas särskilda skäl för en förstärkt sammansättning. Normalt torde
det även i fortsättningen vara målets omfattning och svårighetsgrad som
avgör om sammansättningen bör förstärkas. Ett sådant skäl kan alltså
vara att målet är så omfattande att huvudförhandlingen beräknas pågå
under lång tid eller att det skriftliga materialet är vidlyftigt. Ett annat skäl
kan vara att sak- eller rättsfrågorna är komplicerade.
Dessutom har en regel införts som garanterar att nämndemännen är i
majoritet om antalet lagfama domare utökas med en, dvs. att tre nämnde-
män i sådana fall skall medverka. I andra meningen markeras att rätten, om
någon eller några av ledamöterna får förhinder, även i dessa fall är domför
enligt bestämmelsen i första stycket andra meningen. För att juristdomama
inte skall kunna vara i majoritet gentemot nämndemännen fastslås dock att
rätten inte far bestå av fler lagfama domare än nämndemän. Lagrådet
pekar i sitt yttrande på att det inte uttryckligen framgår av regleringen om
någon av de lagfama ledamöterna i en sådan situation kan avträda i syfte
att rätten åter skall bli domför. Som Lagrådet anför utgår emellertid
regleringen från att en ledamot inte kan avträda sedan en huvudförhandling
påböijats med mindre än att förhinder i lagens mening föreligger.
Det innebär alltså att rätten, om någon eller några av ledamöterna får
förhinder, är domför med två juristdomare och två nämndemän eller med
en juristdomare och en, två eller tre nämndemän (se avsnitt 7).
1 kap. 8 §
Paragrafens andra stycke har justerats som en följd av ändringarna i 3 b §
(se avsnitt 6 och 7).
I anledning av Lagrådets yttrande har bestämmelsen förtydligats så att
det klart framgår att bestämmelsen om domförhet vid förhinder gäller
oavsett om det är en av de särskilda ledamöterna eller någon annan av
rättens ledamöter som får förhinder.
Som Lagrådet påpekar avses med lagfaren domare även en sådan
lagfaren domare i allmän förvaltningsdomstol som ingår i rätten enligt
första stycket 2.
2 kap. 4 §
I paragrafens första och andra stycke har det lagts till regler som medför att
hovrätten, i både tvistemål och brottmål, kan fortsätta en påböijad
huvudförhandling även om en av ledamöterna får förhinder sedan
huvudförhandlingen har påböijats (se avsnitt 7). I de fall nämndemän
deltar i hovrätten är rätten alltså domför om en av de lagfama domarna
eller en av nämndemännen får förhinder. Bestämmelserna medger inte att
huvudförhandlingen fortsätter om såväl en juristdomare som en nämnde-
man skulle få förhinder sedan förhandlingen påböijats.
Prop. 1996/97:133
58
Anvisningarna
till 33 §
punkt 3
I anvisningspunktens andra stycke har det införts en regel som innebär att
bostaden skall anses utgöra tjänsteställe för nämndemän och andra
liknande uppdragstagare i domstol. Bestämmelsen omfattar alltså
nämndemän, jurymän i tryckfrihetsmål, andra ledamöter i arrende- och
hyresnämnderna än ordföranden och särskilda ledamöter allmän domstol
och allmän förvaltningsdomstol, dvs. i huvudsak uppdragstagare som för
närvarande får ersättning för sitt uppdrag enligt förordningen (1982:814)
om ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom
domstolsväsendet m.m. (se avsnitt 9).
17 §
Paragrafens första stycke har ändrats så att rättens sammansättning som
huvudregel skall vara en juristdomare och två istället för tre nämndemän.
Som en konsekvens av ändringen i första stycket har bestämmelsen i
tredje stycket justerats så att rätten är domför med en juristdomare och en
nämndeman om en av nämndemännen får förhinder. Bestämmelsen har
också, i konsekvens med vad som gäller för tingsrätt (1 kap. 3 b §
rättegångsbalken; avsnitt 12.2) flyttats till första stycket (se avsnitt 7).
Ändringen från det ålderdomliga uttrycket ”inträffar förfall” till det mer
tidsenliga ”får förhinder” är endast en språklig ändring och innebär inte
någon ändring i sak.
I paragrafens andra stycke, har det införts en regel som innebär att rätten
i svåra och omfattande mål kan förstärkas med en juristdomare (se avsnitt
6). Genom en bestämmelse i andra meningen garanteras att nämnde-
männen är i majoritet om antalet juristdomare utökas med en, dvs. att tre
nämndemän i sådana fall skall medverka. Genom ett förtydligande i andra
meningen är rätten, även om någon eller några av ledamöterna får
förhinder, domför enligt bestämmelsen i första stycket andra meningen.
För att juristdomama inte skall kunna vara i majoritet gentemot nämnde-
männen slås dock fast att rätten inte får bestå av fler juristdomare än
nämndemän.
Det innebär alltså att rätten, om någon eller några av ledamöterna får
förhinder, är domför med två juristdomare och två nämndemän samt med
en juristdomare och en, två eller tre nämndemän (se avsnitt 7).
59
17a§
Paragrafens hänvisningar till olika punkter i 18 § har justerats med hänsyn
till den paragrafens nya disposition.
18 §
Ändringarna har behandlats i avsnitt 8.
I paragrafens första stycke har punkt 4 och 5 utgått eftersom länsrätt inte
längre fattar de beslut som regleras i dessa punkter. I den mån länsrätten
skall pröva ett överklagat beslut i en sådan fråga - dvs. länsstyrelsens
respektive Luftfartsverkets beslut - får bedömningen ske utifrån bestäm-
melsen i fjärde stycket punkt 1, dvs. att målet om det är av enkel
beskaffenhet far avgöras av ensamdomare och i övriga fall med medverkan
av nämndemän.
I fjärde stycket regleras i vilka fall länsrätten är domför med en
juristdomare ensam vid slutligt avgörande av mål. I hänvisningen till andra
stycket i paragrafen görs ett förtydligande som inte är någon materiell
ändring. Vitesmålen har lyfts ut från katalogen. För de fall ett vitesmål är
av enkel beskaffenhet kan målet avgöras av ensamdomare med stöd av den
nya punkten 1.
I en ny punkt 1 har en generell regel om ensamdomarbehörighet i mål av
enkel beskaffenhet tagits in samtidigt som de tidigare punkterna 5 och 7
har utgått.
I katalogen kvarstår de mål under punkterna 2-4 som har det gemensamt,
att de normalt är av brådskande natur. Några måltyper av samma art har
lagts till, nämligen i punkt 3 mål om förvar eller uppsikt enligt utlän-
ningslagen samt mål enligt lagarna om beräkning av strafftid m.m.,
kriminalvård i anstalt och om nordisk verkställighet av straff.
I den nya punkten 5 har mål om upphandling lagts till.
I den nya punkten 6 har beloppsgränsen för ensamdomarbehörigheten i
mål av betydelse för inkomstbeskattningen höjts till hälften av basbeloppet.
Bestämmelsen har också i enlighet med Lagrådets förslag formulerats om
och anpassats till nuvarande lagstiftning på skatteområdet. I enlighet med
vad som gällt tidigare bör svårare mål som rör ett lägre värde med
tillämpning av andra stycket prövas i fullsutten rätt. Omvänt kan mål som
rör värden över ett halvt basbelopp, men som framstår som enkla, avgöras
av ensamdomare med stöd av den nya punkten 1.
Den 1 december 1997 träder en ny rättshjälpslag i kraft (SFS 1996:1619,
prop. 1996/97:9). Lagen har justerats så att hänvisningen till den tidigare
rättshjälpslagen har tagits bort. Eftersom möjligheten till bistånd till bodel-
ningsförrättare numera regleras i äktenskapsbalken som i detta avseende
blir tillämplig genom hänvisningen i punkt 1 innebär den nu gjorda
Prop. 1996/97:133
60
justeringen ingen ändring i sak annat än vad som följer av de ändrade Prop. 1996/97:133
rättshjälpsreglema.
När 19 § ändrades i samband med att en ny rättshjälpslag antogs (SFS
1996:1619, prop. 1996/97:9) angavs i andra stycket att vissa beslut bara
kunde överklagas i samband med överklagande av särskilt beslut. Detta har
nu rättats till ett slutligt beslut.
När 37 § ändrades i samband med att en ny rättshjälpslag antogs (SFS
1996:1619, prop. 1996/97:9) angavs i punkt 8 att överklagande kunde ske
särskilt om domstolen beslutat i en fråga som gäller någons medverkan i
ärendet. Detta har nu rättats till att avse om domstolen beslutat i en fråga
som gäller ersättning för någons medverkan i ärendet.
Ändringarna i 20 kap. 1 § föräldrabalken, 13 § bötesverkställighetslagen
(1979:189), 20 a § lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, 18 §
lagen (1988:688) om besöksförbud och 53 § lagen (1994:1811) om disci-
plinansvar inom totalförsvaret, m.m. innebär endast att antalet nämndemän
minskas från tre till två.
61
Prop. 1996/97:133
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 17, 17 a och 18 §§ lagen (1971:289) om all-
männa förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
17 §'
Länsrätt är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän, om inte
annat följer av 17 a eller 18 §.
Om det föreligger särskilda skäl
med hänsyn till målets omfattning
eller svårighetsgrad, får antalet
lagfama domare utökas med en
utöver vad som följer av första
stycket
Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan
särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.
Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan handläggningen
har påbörjats, är rätten domför med två nämndemän.
Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns,
förutom i 18 §, bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall
fastställa hur många nämndemän som skall finnas i varje län för
tjänstgöring i länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen mellan
nämndemännen efter samråd med dem.
17 a §
Länsrätten skall vid behandling av mål enligt 10 kap. kommunallagen
(1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300) bestå av en lagfaren
ledamot och två sådana särskilda ledamöter som anges i 17 b §.
Länsrätten är dock domför utan
de särskilda ledamöterna i sådana
fall som anges i 18 § första styck-
et 1-3 och 6, andra stycket samt
fjärde stycket 11.
Länsrätten är dock domför utan
de särskilda ledamöterna i sådana
fall som anges i 18 § första styck-
et 1-3 och 5, andra stycket samt
fjärde stycket 5
Senaste lydelse 1995:21.
62
18 §
Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam
1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,
2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan
länsrätt,
3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller
annat uppenbart förbiseende,
4. vid beslut om återkallelse tills
vidare av ett körkort, körkortstill-
stånd eller traktorkort eller om
Prop. 1996/97:133
Bilaga 1
vägran att tills vidare godkänna
ett utländskt körkort, när det är
uppenbart att ett sådant beslut bör
meddelas eller när omhänderta-
|
gande beslutas enligt 23 § kör- | ||
|
kortslagen (1977:477), 5. vid beslut enligt |
luft- | |
|
fartslagen |
(1957:297) |
om |
|
försättande |
ur kraft av |
ett |
|
certifikat, |
elevtillstånd |
eller |
|
behörighetsbevis, när det |
är | |
uppenbart att ett sådant beslut bör
meddelas,
6. vid annat beslut som inte in-
4. vid beslut enligt
luftfartslagen (1957:297) om
försättande ur kraft av ett
certifikat, elevtillstånd eller
behörighetsbevis, när det är
uppenbart att ett sådant beslut bör
meddelas,
5. vid annat beslut som inte in-
nefattar slutligt avgörande av mål. nefattar slutligt avgörande av mål.
Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av
fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid
beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål och som inte är av
sådant slag att de bör förbehållas lagfama domare får utföras av en annan
tjänsteman vid länsrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet.
Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen.
Vad som sägs i andra stycket
gäller även vid avgörande av
1. mål om utdömande av vite,
2. mål enligt bevissäkringslagen
(1975:1027) för skatte- och
avgiftsprocessen, enligt lagen
(1978:880) om betalningssäkring
för skatter, tullar och avgifter, om
besiktning enligt fastighetstaxe-
ringslagen (1979:1152), om hand-
lings undantagande från taxerings-
revision, skatterevision, eller
annan granskning och om befriel-
se från skyldighet att lämna upp-
lysningar eller visa upp handling
enligt taxeringslagen (1990:324),
mervärdesskattelagen (1994:200),
Vad som sägs i andra stycket
gäller även vid avgörande i sak av
1. mål enligt bevissäkringslagen
(1975:1027) för skatte- och av-
giftsprocessen, enligt lagen
(1978:880) om betalningssäkring
för skatter, tullar och avgifter, om
besiktning enligt fastighetstaxe-
ringslagen (1979:1152), om hand-
lings undantagande från taxerings-
revision, skatterevision, eller
annan granskning och om befriel-
se från skyldighet att lämna upp-
lysningar eller visa upp handling
enligt taxeringslagen (1990:324),
mervärdesskattelagen (1994:200),
lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare
eller lagen (1984:151) om punkt-
skatter och prisregleringsavgifter
samt om befrielse från skyldighet
att lämna kontrolluppgift enligt
lagen (1990:325) om självdeklara-
tion och kontrolluppgifter,
3. mål om omedelbart omhän-
dertagande enligt 6 § lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga, mål om
tillfälligt flyttningsförbud enligt 27
§ samma lag, mål om omedelbart
omhändertagande enligt 13 §
lagen (1988:870) om vård av mis-
sbrukare i vissa fall, mål om till-
fälligt omhändertagande enligt 37
§ smittskyddslagen (1988:1472),
mål enligt 33 § lagen (1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård samt
mål enligt 18 § första stycket 2-4
såvitt avser de fall då vården inte
har förenats med särskild utskriv-
ningsprövning eller 5 lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård,
4. mål om anstånd med att
betala skatt eller socialavgifter
enligt uppbörds- eller skatteför-
fattningama och annat mål enligt
uppbörds- och folkbokföringsför-
fattningama med undantag av mål
om arbetsgivares ansvarighet för
arbetstagares skatt och mål enligt -
lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare,
lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare
eller lagen (1984:151) om punkt-
skatter och prisregleringsavgifter
samt om befrielse från skyldighet
att lämna kontrolluppgift enligt
lagen (1990:325) om självdeklara-
tion och kontrolluppgifter samt
mål enligt lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling,
2. mål om omedelbart omhän-
dertagande enligt 6 § lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga, mål om
tillfälligt flyttningsförbud enligt 27
§ samma lag, mål om omedelbart
omhändertagande enligt 13 §
lagen (1988:870) om vård av mis-
sbrukare i vissa fall, mål om till-
fälligt omhändertagande enligt 37
§ smittskyddslagen (1988:1472),
mål enligt 33 § lagen (1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård samt
mål enligt 18 § första stycket 2-4
såvitt avser de fall då vården inte
har förenats med särskild utskriv-
ningsprövning eller 5 lagen
(1991:1129) om rättspykiatrisk
vård samt mål om förvar och
uppsikt enligt utlänningslagen
(1989:529), mål enligt lagen
(1974:202) om beräkning av
strafftid m.m., mål enligt lagen
(1974:203) om kriminalvård i
anstalt och mål enligt lagen
(1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och
Norge ang. verkställighet av straff
m.m.
3. mål om anstånd med att
betala skatt eller socialavgifter en-
ligt uppbörds- eller skatteförfatt-
ningama och annat mål enligt
uppbörds- och folkbokföringsför-
fattningama med undantag av mål
om arbetsgivares ansvarighet för
arbetstagares skatt och mål enligt
lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare,
Prop. 1996/97:133
Bilaga 1
5. mål om uppdelning av taxe-
ringsvärde enligt 20 kap. 6 §, 28
kap. 1 § och 35 kap. 4 § fastig-
hetstaxeringslagen (1979:1152),
6. mål som avser ändring av
taxerad inkomst med högst 5 000
kr.,
7. mål enligt skatte- och taxe-
ringsförfattningama i vilket be-
slutet överensstämmer med parter-
nas samstämmiga mening,
8. mål om rättshjälp genom of-
fentligt biträde i ett ärende hos en
annan myndighet,
9. mål enligt körkortslagen
(1977:477), om beslutet innebär
att något körkortsingripande inte
skall ske eller att varning med-
delas eller om det är uppenbart att
ett körkort, körkortstillstånd eller
traktorkort skall återkallas eller
att ett utländskt körkort inte skall
godkännas,
10. mål enligt luftfartslagen, om
beslutet innebär att varning med-
delas eller om det är uppenbart att
ett certifikat, elevtillstånd eller
behörighetsbevis skall återkallas,
11. mål i vilket saken är uppen-
bar.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 1
4. mål som avser ändring av
taxerad inkomst med högst hälften
av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
5. mål av enkel beskaffenhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
Om handläggningen har påböijats innan ikraftträdandet gäller 17 § i dess
äldre lydelse.
65
5 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 133
Prop. 1996/97:133
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 14 kap. 17 och 18 §§ samt 18 kap. 4 a §
äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
14 kap.
Vid huvudförhandling i äkten-
skapsmål och mål om underhåll
skall tingsrätten bestå av en
lagfaren domare och tre nämnde-
män, om annat inte följer av
1 kap. 3 a § andra och tredje styc-
kena rättegångsbalken. Denna
regel gäller även för andra mål
som handläggs i samma rättegång.
Om det inträffar förfall för
någon av nämndemännen sedan
huvudförhandlingen har påböijats,
är rätten domför med en lagfaren
domare och två nämndemän.
Om det föreligger särskilda skäl
med hänsyn till målets omfattning
eller svårighetsgrad, far antalet
lagfama domare utökas med en
utöver vad som följer av första
stycket. Detsamma gäller i fråga
om antalet nämndemän.
17 §'
Vid huvudförhandling i äkten-
skapsmål och mål om underhåll
skall tingsrätten bestå av en
lagfaren domare och två nämnde-
män, om annat inte följer av
1 kap. 3 a § andra och tredje
styckena rättegångsbalken. Denna
regel gäller även för andra mål
som handläggs i samma rättegång.
Om det föreligger särskilda skäl
med hänsyn till målets omfattning
eller svårighetsgrad, far antalet
lagfama domare och nämndemän
utökar med en vardera utöver vad
som följer av första stycket.
Om det inträffar förfall för en
av nämndemännen sedan
huvudförhandlingen har påböijats,
är rätten ändå domför.
När nämndemän ingår i tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning
redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid
omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin
mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överlägg-
ning och omröstning i tvistemål.
Senaste lydelse 1989:657.
66
I äktenskapsmål och mål om
underhåll är hovrätten domfor med
tre lagfama domare och två
nämndemän. Fler än fyra lagfama
domare och tre nämndemän får
inte delta. Vid handläggning som
inte sker vid huvudförhandling,
liksom när målet i tingsrätten har
avgjorts utan nämndemän, är
hovrätten dock domför även med
enbart lagfama domare enligt vad
som sägs i 2 kap. 4 § första stycket
rättegångsbalken. Hovrätten är i
övrigt domför enligt vad som sägs
i 2 kap. 4 § fjärde och femte
styckena rättegångsbalken.
18 §2
I äktenskapsmål och mål om
underhåll är hovrätten domför med
tre lagfama domare och två
nämndemän. Om det inträffar
förfall för en av de lagfama
domarna eller en av nämnde-
männen sedan huvudförhandlingen
har påbörjats, är rätten ändå
domför. Fler än fyra lagfama
domare och tre nämndemän får
inte delta. Vid handläggning som
inte sker vid huvudförhandling,
liksom när målet i tingsrätten har
avgjorts utan nämndemän, är
hovrätten dock domför även med
enbart lagfama domare enligt vad
som sägs i 2 kap. 4 § första stycket
rättegångsbalken. Hovrätten är i
övrigt domför enligt vad som sägs
i 2 kap. 4 § fjärde och femte
styckena rättegångsbalken.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 2
Tar nämndemän del i målets avgörande, skall vid överläggning
ordföranden eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare,
denne redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt.
Vid omröstning skall nämndemännen säga sin mening sist. I övrigt gäller
bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i
tvistemål.
18
4
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1996:242) om
domstolsärenden består
tingsrätten av en lagfaren domare.
Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffenhet,
får tingsrätten dock bestå av en
lagfaren domare och tre
nämndemän.
kap.
a§3
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1996:242) om
domstolsärenden består
tingsrätten av en lagfaren domare.
Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffenhet,
får tingsrätten dock bestå av en
lagfaren domare och två
nämndemän.
Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en ringsrätt som inte
är lagfama domare skall få handlägga enkla ärenden enligt 17 kap. 1 §.
2 Senaste lydelse 1989:657.
3 Senaste lydelse 1996:243.
67
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 2
68
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 § föräldrabalken skall ha följande
lydelse.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 kap.
1 §’
I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14 kap
17 och 18 §§ äktenskapsbalken.
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1996:242) om
domstolsärenden består tings-
rätten av en lagfaren domare. Om
det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffenhet,
får tingsrätten dock bestå av en
lagfaren domare och tre nämnde-
män.
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1996:242) om
domstolsärenden består tings-
rätten av en lagfaren domare. Om
det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffenhet,
får tingsrätten dock bestå av en
lagfaren domare och två nämnde-
män.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
1 Senaste lydelse 1996:244.
69
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 b § samt 2 kap. 4 § rättegångsbalken
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:133
Bilaga 2
1 kap.
3
Tingsrätten skall vid huvud-
förhandling i brottmål bestå av en
lagfaren domare och tre nämnde-
män. I mål om åtal för brott, för
vilket inte är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år, skall
rätten dock bestå av en lagfaren
domare och fem nämndemän.
Inträffar förfall för någon av
nämndemännen sedan huvud-
förhandlingen har påböijats, är
rätten dock domför med en
lagfaren domare och två
nämndemän eller, i mål som avses
i andra meningen, med en lagfaren
domare och fyra nämndemän.
§’
Tingsrätten skall vid huvud-
förhandling i brottmål bestå av en
lagfaren domare och två
nämndemän.
Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare
straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför utan
nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än
böter och det i målet inte är fråga om
Om det föreligger särskilda skäl
med hänsyn till målets omfattning
eller svårighetsgrad, får antalet
lagfama domare utökas med en
utöver vad som följer av första
stycket första eller andra
meningen. Detsamma gäller i
fråga om antalet nämndemän.
företagsbot.
Om det föreligger särskilda skäl
med hänsyn till målets omfattning
eller svårighetsgrad, får antalet
lagfama domare och nämndemän
utökas med en vardera utöver vad
som följer av första stycket första
meningen.
Inträffar forfall för en av
nämndemännen sedan huvudför-
handlingen har påbörjats, är
rätten ändå domför.
Senaste lydelse 1989:656.
70
2 kap.
Hovrätten är domför med tre
lagfama domare. I mål som
överklagats från tingsrätt skall
dock minst fyra lagfama domare
delta när hovrätten avgör målet,
om tingsrätten bestått av tre
lagfama domare. Flera än fem
lagfama domare får inte delta i
hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för
bestämmelserna i första stycket,
att hovrätten är domför med tre
lagfama domare och två nämnde-
män. Flera än fyra lagfama
domare och tre nämndemän får
inte delta. Förekommer ej
anledning att döma till svårare
straff än böter och är det i målet
inte fråga om företagsbot, är
hovrätten dock domför även med
den sammansättning som anges i
första stycket. Detsamma gäller
vid handläggning som ej sker vid
huvudförhandling.
4§2
Hovrätten är domför med tre
lagfama domare. I mål som
överklagats från tingsrätt skall
dock minst fyra lagfama domare
delta när hovrätten avgör målet,
om tingsrätten bestått av tre
lagfama domare. Inträffar förfall
för en av de lagfarna domarna
sedan huvudförhandlingen har
påbörjats, är rätten ändå domför.
Flera än fem lagfama domare får
inte delta i hovrätten.
I brottmål gäller, i stället for
bestämmelserna i första stycket,
att hovrätten är domför med tre
lagfama domare och två nämnde-
män. Inträffar förfall för en av de
lagfama domarna eller en av
nämndemännen sedan
huvudförhandlingen har på-
börjats, är rätten ändå domför.
Flera än fyra lagfama domare och
tre nämndemän får inte delta.
Förekommer ej anledning att
döma till svårare straff än böter
och är det i målet inte fråga om
företagsbot, är hovrätten dock
domför även med den samman-
sättning som anges i första styc-
ket. Detsamma gäller vid hand-
läggning som ej sker vid huvud-
förhandling.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 2
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av
tre lagfama domare.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför
med en lagfaren domare.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en
lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör
förbehållas lagfama domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har
tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta
meddelas av regeringen.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än
domare när de utfor åtgärder enligt femte stycket.
2 Senaste lydelse 1993:515.
71
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 2
72
Härigenom föreskrivs att punkt 3 av anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
till 33 §
3.1 Har skattskyldig i sitt arbete företagit resor som varit förenade med
övernattning utom den vanliga verksamhetsorten, äger han rätt till avdrag
för den ökning i levnadskostnaden, som han har haft på grund av att han
vistats utom sin vanliga verksamhetsort.
Den vanliga verksamhetsorten Den vanliga verksamhetsorten
utgörs av ett område inom ett
avstånd av 50 kilometer från den
skattskyldiges tjänsteställe. Med
vanlig verksamhetsort likställs ett
område inom ett avstånd av 50
kilometer från den skattskyldiges
bostad. Tjänsteställe är den plats
där en arbetstagare fullgör
huvuddelen av sitt arbete. Om
detta sker under förflyttning eller
på arbetsplatser som hela tiden
växlar, anses som tjänsteställe i
regel den plats där arbetstagaren
fullgör en del av sitt arbete, såsom
att hämta och lämna
arbetsmaterial eller utföra för-
beredande och avslutande arbets-
uppgifter. Om arbetet på vaije
arbetsplats pågår begränsad tid
enligt de villkor som gäller för
vissa arbetstagare inom byggnads-
och anläggningsbranschen eller
därmed jämförliga branscher skall
den skattskyldiges bostad anses
som tjänsteställe. För
reservofficerare skall bostaden
anses som tjänsteställe. En
skattskyldig som under begränsad
tid arbetar vid någon av
Europeiska unionens institutioner
utgörs av ett område inom ett
avstånd av 50 kilometer från den
skattskyldiges tjänsteställe. Med
vanlig verksamhetsort likställs ett
område inom ett avstånd av 50
kilometer från den skattskyldiges
bostad. Tjänsteställe är den plats
där en arbetstagare fullgör
huvuddelen av sitt arbete. Om
detta sker under förflyttning eller
på arbetsplatser som hela tiden
växlar, anses som tjänsteställe i
regel den plats där arbetstagaren
fullgör en del av sitt arbete, såsom
att hämta och lämna
arbetsmaterial eller utföra för-
beredande och avslutande arbets-
uppgifter. Om arbetet på vaije
arbetsplats pågår begränsad tid
enligt de villkor som gäller för
vissa arbetstagare inom byggnads-
och anläggningsbranschen eller
därmed jämförliga branscher skall
den skattskyldiges bostad anses
som tjänsteställe. För
reservofficerare skall bostaden
anses som tjänsteställe. Detsamma
skall gälla för nämndemän och
andra liknande förtroendevalda
uppdragstagare. En skattskyldig
Senaste lydelse 1996:651.
73
eller organ eller vid
Europaskolorna men får den
huvudsakliga delen av lönen för
arbetet från annan arbetsgivare
skall, under längst tre år, anses ha
sitt tjänsteställe hos den
arbetsgivare som betalar den
huvudsakliga delen av lönen, om
den skattskyldige begär det. Om
bostaden på arbetsorten är
tillfällig och beror enbart på
tjänsteutövningen, skall den inte
anses som sådan bostad som avses
i andra meningen, under
förutsättning att den skattskyldige
har annan permanent bostad.
som under begränsad tid arbetar
vid någon av Europeiska unionens
institutioner eller organ eller vid
Europaskolorna men far den
huvudsakliga delen av lönen för
arbetet från annan arbetsgivare
skall, under längst tre år, anses ha
sitt tjänsteställe hos den
arbetsgivare som betalar den
huvudsakliga delen av lönen, om
den skattskyldige begär det. Om
bostaden på arbetsorten är
tillfällig och beror enbart på
tjänsteutövningen, skall den inte
anses som sådan bostad som avses
i andra meningen, under
förutsättning att den skattskyldige
har annan permanent bostad.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 2
Kostnadsökning enligt första stycket kan avse utlägg för logi,
merkostnad för måltider samt diverse småutgifter.
Har arbetsgivare för förrättning inom riket utgivit ersättning för att täcka
kostnadsökningen för måltider och småutgifter (dagtraktamente) och visar
den skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med belopp
motsvarande den uppburna ersättningen, dock för vaije hel dag som tagits i
anspråk för resan högst med ett belopp som motsvarar 0,5 procent av det
för beskattningsåret gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring avrundat till närmaste tiotal kronor (helt
maximibelopp) och för vaije halv dag högst med ett halvt maximibelopp.
Har arbetsgivare för förrättning utom riket utgivit dagtraktamente, och
visar den skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med
belopp motsvarande den uppburna ersättningen, dock för vaije hel dag som
tagits i anspråk för resan högst med belopp som kan anses motsvara den
normala ökningen i levnadskostnaderna under en dag i respektive
förrättningsland (helt normalbelopp) och för vaije halv dag högst med ett
halvt normalbelopp. Helt normalbelopp avser kostnadsökning för frukost,
för lunch och middag bestående av en rätt på restaurang av normal
standard samt för småutgifter under vaije hel dag som har tagits i anspråk
för resan. Föreligger särskilda skäl far normalbeloppet avse
kostnadsökning för måltider på restaurang av bättre standard. Uppehåller
sig den anställde under tjänsteresa samma dag i mer än ett land bestäms det
högsta beloppet för avdrag med hänsyn till det land där han har uppehållit
sig den längsta tiden av dagen (06.00-24.00).
Som hel dag anses även avresedag om resan påböijats före kl. 12.00 och
hemkomstdag om resan avslutats efter kl. 19.00. Som halv dag anses
avresedag om resan påböijats kl. 12.00 eller senare och hemkomstdag om
resan har avslutats kl. 19.00 eller tidigare.
Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen under förrättning som varit
förenad med övernattning inom riket i en och samma anställning varit
74
större än avdrag som beräknats i enlighet med vad som sägs i fjärde
stycket, skall utredningen avse hans samtliga förrättningar i nämnda
anställning under beskattningsåret. Vill skattskyldig visa att
kostnadsökningen under förrättning som varit förenad med övernattning på
utrikes ort i en och samma anställning varit större än avdrag som beräknats
enligt femte stycket, far kostnadsökningen beräknas för vaije förrättning
för sig.
Om den skattskyldige inte fått ersättning från arbetsgivaren för att täcka
kostnadsökning för måltider och småutgifter men gör sannolikt att han haft
sådana merkostnader medges avdrag vid förrättning inom riket enligt
schablon med ett halvt maximibelopp och vid förrättning utom riket enligt
schablon med ett halvt normalbelopp per dag.
Avdrag för kostnad för logi medges med belopp motsvarande den
faktiska utgiften. Kan den skattskyldige inte visa logikostnaden medges
avdrag med belopp motsvarande ersättning som uppburits från
arbetsgivaren (nattraktamente). Detta avdrag får dock inte överstiga vid
förrättning inom riket ett halvt maximibelopp och vid förrättning utom
riket ett halvt normalbelopp per natt.
Har skattskyldig som har rätt till avdrag för ökade levnadskostnader
enligt denna punkt tillhandahållits kostförmån skall avdraget reduceras
med hänsyn härtill, såvida inte förmånen avser fri kost som tillhandahållits
på allmänna transportmedel vid tjänsteresa och som inte utgör skattepliktig
intäkt.
När arbete utom den vanliga verksamhetsorten varit förlagt till en och
samma ort under längre tid än tre månader i en följd bedöms rätten till
avdrag och beräknas detta enligt bestämmelserna i punkt 3 a. En löpande
förrättning anses bruten endast av uppehåll som beror på att arbetet
förläggs till annan ort under minst fyra veckor.
Med arbetsgivare jämställs annan utbetalare av traktamente om den
huvudsakliga delen av arbetet utförs för denne.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997 och tillämpas första
gången vid 1998 års taxering. De nya föreskrifterna skall dock tillämpas
för tid från och med den 1 januari 1997.
75
Härigenom föreskrivs att 12 och 17 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse.
(Nuvarande lydelse enligt Föreslagen lydelse
Ds 1996:40)
Prop. 1996/97:133
Bilaga 2
Länsrätt är domför med en
lagfaren domare och tre
nämndemän, om inte annat följer
av 17 a eller 18 §.
Om det föreligger särskilda skäl
med hänsyn till målets omfattning
eller svårighetsgrad, får antalet
lagfama domare utökas med en
utöver vad som följer av första
stycket.
Om det behövs med hänsyn till
målets omfattning eller någon
annan särskild omständighet, får
fyra nämndemän sitta i rätten.
Om det inträffar förfall bland
nämndemännen sedan handlägg-
ningen har påböijats, är rätten
domför med två nämndemän.
17 §'
Länsrätt är domför med en
lagfaren domare och två
nämndemän, om inte annat följer
av 17 a eller 18 §.
Om det föreligger särskilda skäl
med hänsyn till målets omfattning
eller svårighetsgrad, får antalet
lagfama domare och nämndmän
utökas med en vardera utöver vad
som följer av första stycket.
Om det inträffar förfall bland
nämndemännen sedan hand-
läggningen har påböijats, är rätten
ändå domför.
Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns,
förutom i 18 §, bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall
fastställa hur många nämndemän som skall finnas i vaije län för
tjänstgöring i länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen mellan
nämndemännen efter samråd med dem.
Senaste lydelse 1995:21.
76
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 2
77
Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen skall ha
följande lydelse.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13 §
Åklagaren i den ort där den
bötfällde finns får överklaga ett
förordnande av en kronofogde-
myndighet enligt 12 § till tings-
rätten i samma ort. Överklagandet
skall ha kommit in till
kronofogdemyndigheten inom tre
veckor från den dag då åklagaren
fick del av beslutet. Vid
överklagande gäller i övrigt lagen
(1996:242) om domstolsärenden.
Vid handläggningen av ärendet
består tingsrätten av en lagfaren
domare. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet, får tingsrätten dock
bestå av en lagfaren domare och
tre nämndemän.
Åklagaren i den ort där den
bötfällde finns får överklaga ett
förordnande av en kronofogde-
myndighet enligt 12 § till tings-
rätten i samma ort. Överklagandet
skall ha kommit in till
kronofogdemyndigheten inom tre
veckor från den dag då åklagaren
fick del av beslutet. Vid
överklagande gäller i övrigt lagen
(1996:242) om domstolsärenden.
Vid handläggningen av ärendet
består tingsrätten av en lagfaren
domare. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet, får tingsrätten dock
bestå av en lagfaren domare och
två nämndemän.
Kronofogdemyndighets beslut att inte meddela förordnande enligt 12 §
får inte överklagas. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i
samband med klagan över utmätning.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
1 Senaste lydelse 1996:258.
78
Härigenom föreskrivs att 20 a § lagen (1987:232) om sambors
gemensamma hem skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Vid handläggningen av ett
ärende enligt denna lag består
tingsrätten av en lagfaren domare.
Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffenhet,
får tingsrätten dock bestå av en
lagfaren domare och tre
nämndemän.
Föreslagen lydelse
20a§'
Vid handläggningen av ett
ärende enligt denna lag består
tingsrätten av en lagfaren domare.
Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffenhet,
får tingsrätten dock bestå av en
lagfaren domare och två
nämndemän.
Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte
är lagfama domare skall få förordna bodelningsforrättare enligt 17 kap. 1 §
äktenskapsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
1 Senaste lydelse 1996:261.
79
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1988:688) om besöksförbud skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:133
Bilaga 2
18 §
Vid avgörande av saken skall
tingsrätten bestå av en lagfaren
domare och två nämndemän. Vid
annan handläggning är tingsrätten
domför med en lagfaren domare.
Vid avgörande av saken skall
tingsrätten bestå av en lagfaren
domare och tre nämndemän. Vid
annan handläggning är tingsrätten
domför med en lagfaren domare.
Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga
delar.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
80
Härigenom föreskrivs att 53 § lagen (1994:1811) om disciplinansvar
inom totalförsvaret skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Vid handläggningen av ärendet
består tingsrätten av en lagfaren
domare. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet, får tingsrätten dock
bestå av en lagfaren domare och
tre nämndemän.
53 §
Vid handläggningen av ärendet
består tingsrätten av en lagfaren
domare. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet, får tingsrätten dock
bestå av en lagfaren domare och
två nämndemän.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
' Senaste lydelse 1996:269.
6 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 133
Rättelse: S. 95 höger spalt Tillkommit: 4.---5. S. 96 höger spalt rad 30 Tillkommit:
samt Rad 36 Står: samt Rättat till: och S.97 höger spalt rad 1-5 Står: en
---överstiger Rättat till: ändring---högst S. 97 rad 1-4 nedifrån Utgår
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Regerings-
rättens ledamöter, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i
Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Gotlands län,
Länsrätten i Malmöhus län, Länsrätten i Hallands län, Länsrätten i
Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i Jämtlands län, Länsrätten i
Norrbottens län, Länsrätten i Jönköpings län, Länsrätten i Kronobergs
län, Domstolsverket, Riksförsäkringsverket, Riksskatteverket,
Stockholms universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domare-
förbund, Arbetsmarknadsstyrelsen.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 3
82
Remissyttranden har avgetts av Svea hovrätt, Göta hovrätt, Hovrätten för
Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Eskilstuna tingsrätt, Falu tingsrätt,
Växjö tingsrätt, Ronneby tingsrätt, Kristianstads tingsrätt, Göteborgs
tingsrätt, Lycksele tingsrätt, Luleå tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg,
Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Malmöhus län, Länsrätten i
Västerbottens län, Länsrätten i Jönköpings län, Justitekanslem,
Domstolsverket, Riksåklagaren, Riksförsäkringsverket, Riksrevisions-
verket, Arbetsmarkandsstyrelsen, Nämndemannnaförbundet, Kommun-
förbundet, Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
Domareförbund, Oskarshamns nämndemannaförening.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 4
83
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 14 kap. 17 och 18 §§ samt 18 kap. 4 a §
äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 kap.
Vid huvudförhandling i äkten-
skapsmål och mål om underhåll
skall tingsrätten bestå av en
lagfaren domare och tre nämnde-
män, om annat inte följer av 1
kap. 3 a § andra och tredje
styckena rättegångsbalken. Den-
na regel gäller även för andra mål
som handläggs i samma rätte-
gång.
Om det inträffar förfall för
någon av nämndemännen sedan
huvudförhandlingen har påböijats,
är rätten domför med en lagfaren
domare och två nämndemän.
Om det föreligger särskilda
skäl med hänsyn till målets om-
fattning eller svårighetsgrad, får
antalet lagfama domare utökas
med en utöver vad som följer av
första stycket. Detsamma gäller i
fråga om antalet nämndemän.
17 §'
Vid huvudförhandling i äkten-
skapsmål och mål om underhåll
skall tingsrätten bestå av en
lagfaren domare och två nämnde-
män, om annat inte följer av 1
kap. 3 a § andra och tredje
styckena rättegångsbalken. Den-
na regel gäller även för andra mål
som handläggs i samma rätte-
gång.
Om en av nämndemännen får
förhinder sedan huvudförhand-
lingen har påböijats, är rätten
domför med en lagfaren domare
och en nämndeman.
Om det finns skäl för det, får
antalet lagfama domare utökas
med en utöver vad som följer av
första stycket. Utökas antalet
lagfarna domare skall också
antalet nämndemän utökas med
en. Om någon eller några av
ledamöterna får förhinder sedan
huvudförhandlingen har på-
börjats, gäller andra stycket i
fråga om domförhet. Rätten får
dock inte bestå av fler lagfama
domare än nämndemän.
När nämndemän ingår i tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning
redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid
omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin
Senaste lydelse 1989:657.
84
mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överlägg-
ning och omröstning i tvistemål.
18 §2
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
I äktenskapsmål och mål om
underhåll är hovrätten domför
med tre lagfama domare och två
nämndemän. Fler än fyra lagfama
domare och tre nämndemän får
inte delta. Vid handläggning som
inte sker vid huvudförhandling,
liksom när målet i tingsrätten har
avgjorts utan nämndemän, är
hovrätten dock domför även med
enbart lagfama domare enligt vad
som sägs i 2 kap. 4 § första
stycket rättegångsbalken.
Hovrätten är i övrigt domför
enligt vad som sägs i 2 kap. 4 §
fjärde och femte styckena
rättegångsbalken.
I äktenskapsmål och mål om
underhåll är hovrätten domför
med tre lagfama domare och två
nämndemän. Om en av de lag-
fama domarna eller en av
nämndemännen får förhinder
sedan huvudförhandling har
påbörjats, är rätten ändå domför.
Fler än fyra lagfama domare och
tre nämndemän far inte delta. Vid
handläggning som inte sker vid
huvudförhandling, liksom när
målet i tingsrätten har avgjorts
utan nämndemän, är hovrätten
domför även med enbart lagfama
domare enligt vad som sägs i
2 kap. 4 § första stycket rätte-
gångs-balken. Hovrätten är i
övrigt domför enligt vad som sägs
i 2 kap. 4 § fjärde och femte
styckena rättegångsbalken.
Tar nämndemän del i målets avgörande, skall vid överläggning
ordföranden eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare,
denne redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt.
Vid omröstning skall nämndemännen säga sin mening sist. I övrigt gäller
bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i
tvistemål.
18
4
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1996:242) om dom-
stolsärenden består tingsrätten av
en lagfaren domare. Om det finns
särskilda skäl med hänsyn till
ärendets beskaffenhet, får tings-
rätten dock bestå av en lagfaren
domare och tre nämndemän.
kap.
a §3
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1996:242) om dom-
stolsärenden består tingsrätten av
en lagfaren domare. Om det finns
särskilda skäl med hänsyn till
ärendets beskaffenhet, får tings-
rätten dock bestå av en lagfaren
domare och två nämndemän.
Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte
är lagfama domare skall få handlägga enkla ärenden enligt 17 kap. 1 §.
2 Senaste lydelse 1989:657.
3 Senaste lydelse 1996:243.
85
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
2. Om huvudförhandlingen har påböijats fore ikraftträdandet gäller
14 kap. 17 § i sin äldre lydelse.
86
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 § föräldrabalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
20 kap.
1 §’
I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14 kap
17 och 18 §§ äktenskapsbalken.
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1996:242) om dom-
stolsärenden består tingsrätten av
en lagfaren domare. Om det finns
särskilda skäl med hänsyn till
ärendets beskaffenhet, får tings-
rätten dock bestå av en lagfaren
domare och tre nämndemän.
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1996:242) om dom-
stolsärenden består tingsrätten av
en lagfaren domare. Om det finns
särskilda skäl med hänsyn till
ärendets beskaffenhet, får tings-
rätten dock bestå av en lagfaren
domare och två nämndemän.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
Senaste lydelse 1996:244.
87
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 b och 8 §§ samt 2 kap. 4 § rätte
gångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Tingsrätten skall vid huvud-
förhandling i brottmål bestå av en
lagfaren domare och tre nämnde-
män. I mål om åtal för brott, för
vilket inte är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år, skall
rätten dock bestå av en lagfaren
domare och fem nämndemän.
Inträffar förfall för någon av
nämndemännen sedan huvud-
förhandlingen har påböijats, är
rätten dock domför med en lag-
faren domare och två nämndemän
eller, i mål som avses i andra me-
ningen, med en lagfaren domare
och fyra nämndemän.
1 kap.
3 b §>
Tingsrätten skall vid huvud-
förhandling i brottmål bestå av en
lagfaren domare och två nämnde-
män. Om en av nämndemännen
får förhinder sedan huvudför-
handlingen har påböijats, är rätten
domför med en lagfaren domare
och en nämndeman.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
Vid huvudförhandling i mål om brott for vilket inte är föreskrivet svårare
straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför utan
nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än
böter och det i målet inte är fråga om företagsbot.
Om det föreligger särskilda Om det finns skäl för det, får
skäl med hänsyn till målets
omfattning eller svårighetsgrad,
får antalet lagfama domare utökas
med en utöver vad som följer av
första stycket första eller andra
meningen. Detsamma gäller i
fråga om antalet nämndemän.
antalet lagfama domare utökas
med en utöver vad som följer av
första stycket. Utökas antalet
lagfama domare skall också
antalet nämndemän utökas med
en. Om någon eller några av
ledamöterna får förhinder sedan
huvudförhandlingen har påbörjats
gäller första stycket andra me-
ningen i fråga om domförhet.
Rätten får dock inte bestå av fler
lagfarna domare än nämndemän.
Senaste lydelse 1989:656.
88
8§2
Utöver vad som följer av 3 b § far, vid prövning av vidlyftiga eller
annars särskilt krävande mål om allmänt åtal i vilka bedömningen av
ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har väsentlig betydelse,
såsom särskilda ledamöter ingå var för sig eller tillsammans,
1. en person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a §,
om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om
ekonomiska förhållanden,
2. en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän
förvaltningsdomstol, om det finns behov av särskild fackkunskap inom
rätten i fråga om skatterättsliga förhållanden.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
Deltar särskild ledamot vid
huvudförhandlingen, gäller i
fråga om antalet nämndemän
3 b § första stycket andra och
tredje meningen samt tredje
stycket.
2
i
Hovrätten är domför med tre
lagfama domare. I mål som
överklagats från tingsrätt skall
dock minst fyra lagfama domare
delta när hovrätten avgör målet,
om tingsrätten bestått av tre
lagfama domare. Flera än fem
lagfama domare får inte delta i
hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för
bestämmelserna i första stycket,
att hovrätten är domför med tre
lagfama domare och två nämnde-
män. Flera än fyra lagfama
domare och tre nämndemän får
inte delta. Förekommer ej anled-
Deltar särskild ledamot vid
huvudförhandlingen, skall rätten
utöver vad som gäller enligt 3 b §
första stycket första meningen,
utökas med en nämndeman. Om
någon eller några av rättens
ledamöter får förhinder sedan
huvudförhandlingen har på-
börjats, gäller 3 b § första stycket
andra meningen i fråga om
domförhet. Rätten får dock inte
bestå av fler lagfarna domare än
nämndemän.
kap.
*§3
Hovrätten är domför med tre
lagfama domare. I mål som
överklagats från tingsrätt skall
dock minst fyra lagfama domare
delta när hovrätten avgör målet,
om tingsrätten bestått av tre
lagfama domare. Om en av de
lagfarna domarna får förhinder
sedan huvudförhandling har
påbörjats, är rätten ändå domför.
Flera än fem lagfama domare får
inte delta i hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för
bestämmelserna i första stycket,
att hovrätten är domför med tre
lagfama domare och två nämnde-
män. Om en av de lagfama
domarna eller en av nämndemän-
nen får förhinder sedan huvud-
2 Senaste lydelse 1989:656.
3 Senaste lydelse 1993:515.
89
ning att döma till svårare straff än
böter och är det i målet inte fråga
om företagsbot, är hovrätten dock
domför även med den samman-
sättning som anges i första styc-
ket. Detsamma gäller vid hand-
läggning som ej sker vid huvud-
förhandling.
förhandling har påbörjats, är
rätten ändå domför. Flera än fyra
lagfama domare och tre nämnde-
män får inte delta. Finns det inte
anledning att döma till svårare
straff än böter och är det i målet
inte fråga om företagsbot, är
hovrätten domför även med den
sammansättning som anges i
första stycket. Detsamma gäller
vid handläggning som inte sker
vid huvudförhandling.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av
tre lagfama domare.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför
med en lagfaren domare.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en
lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör
förbehållas lagfama domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har
tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta
meddelas av regeringen.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än
domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
2. Om huvudförhandlingen har påböijats före ikraftträdandet gäller
1 kap. 3 b och 8 §§ i sina äldre lydelser.
90
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunal-
skattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
till 33 §
3.1 Har skattskyldig i sitt arbete företagit resor som varit förenade med
övernattning utom den vanliga verksamhetsorten, äger han rätt till avdrag
för den ökning i levnadskostnaden, som han har haft på grund av att han
vistats utom sin vanliga verksamhetsort.
Den vanliga verksamhetsorten Den vanliga verksamhetsorten
utgörs av ett område inom ett
avstånd av 50 kilometer från den
skattskyldiges tjänsteställe. Med
vanlig verksamhetsort likställs ett
område inom ett avstånd av 50
kilometer från den skattskyldiges
bostad. Tjänsteställe är den plats
där en arbetstagare fullgör huvud-
delen av sitt arbete. Om detta sker
under förflyttning eller på arbets-
platser som hela tiden växlar,
anses som tjänsteställe i regel den
plats där arbetstagaren fullgör en
del av sitt arbete, såsom att hämta
och lämna arbetsmaterial eller
utföra förberedande och avslutan-
de arbetsuppgifter. Om arbetet på
vaije arbetsplats pågår begränsad
tid enligt de villkor som gäller for
vissa arbetstagare inom byggnads-
och anläggningsbranschen eller
därmed jämförliga branscher skall
den skattskyldiges bostad anses
som tjänsteställe. För reserv-
officerare skall bostaden anses
som tjänsteställe. En skattskyldig
som under begränsad tid arbetar
vid någon av Europeiska unionens
institutioner eller organ eller vid
Europaskolorna men far den
huvudsakliga delen av lönen för
utgörs av ett område inom ett
avstånd av 50 kilometer ffån den
skattskyldiges tjänsteställe. Med
vanlig verksamhetsort likställs ett
område inom ett avstånd av 50
kilometer ffån den skattskyldiges
bostad. Tjänsteställe är den plats
där en arbetstagare fullgör huvud-
delen av sitt arbete. Om detta sker
under förflyttning eller på arbets-
platser som hela tiden växlar,
anses som tjänsteställe i regel den
plats där arbetstagaren fullgör en
del av sitt arbete, såsom att hämta
och lämna arbetsmaterial eller
utföra förberedande och avslutan-
de arbetsuppgifter. Om arbetet på
vaije arbetsplats pågår begränsad
tid enligt de villkor som gäller för
vissa arbetstagare inom byggnads-
och anläggningsbranschen eller
därmed jämförliga branscher skall
den skattskyldiges bostad anses
som tjänsteställe. För reserv-
officerare skall bostaden anses
som tjänsteställe. Detsamma skall
gälla för nämndemän, jurymän
och andra liknande uppdrags-
tagare i allmän domstol, allmän
förvaltningsdomstol, hyresnämnd
eller arrendenämnd. En skatt-
Senaste lydelse 1996:651.
91
arbetet från annan arbetsgivare
skall, under längst tre år, anses ha
sitt tjänsteställe hos den arbets-
givare som betalar den huvud-
sakliga delen av lönen, om den
skattskyldige begär det. Om
bostaden på arbetsorten är till-
fällig och beror enbart på tjänste-
utövningen, skall den inte anses
som sådan bostad som avses i
andra meningen, under förut-
sättning att den skattskyldige har
annan permanent bostad.
skyldig som under begränsad tid
arbetar vid någon av Europeiska
unionens institutioner eller organ
eller vid Europa-skoloma men far
den huvudsakliga delen av lönen
för arbetet ffån annan arbetsgivare
skall, under längst tre år, anses ha
sitt tjänsteställe hos den arbets-
givare som betalar den huvud-
sakliga delen av lönen, om den
skattskyldige begär det. Om
bostaden på arbetsorten är till-
fällig och beror enbart på tjänste-
utövningen, skall den inte anses
som sådan bostad som avses i
andra meningen, under förut-
sättning att den skattskyldige har
annan permanent bostad.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
Kostnadsökning enligt första stycket kan avse utlägg för logi,
merkostnad för måltider samt diverse småutgifter.
Har arbetsgivare för forrättning inom riket utgivit ersättning för att täcka
kostnadsökningen for måltider och småutgifter (dagtraktamente) och visar
den skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med belopp
motsvarande den uppburna ersättningen, dock för vaije hel dag som tagits i
anspråk för resan högst med ett belopp som motsvarar 0,5 procent av det
för beskattningsåret gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring avrundat till närmaste tiotal kronor (helt
maximibelopp) och för vaije halv dag högst med ett halvt maximibelopp.
Har arbetsgivare för förrättning utom riket utgivit dagtraktamente, och
visar den skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med
belopp motsvarande den uppburna ersättningen, dock för vaije hel dag som
tagits i anspråk för resan högst med belopp som kan anses motsvara den
normala ökningen i levnadskostnaderna under en dag i respektive
förrättningsland (helt normalbelopp) och för vaije halv dag högst med ett
halvt normalbelopp. Helt normalbelopp avser kostnadsökning för frukost,
för lunch och middag bestående av en rätt på restaurang av normal
standard samt för småutgifter under vaije hel dag som har tagits i anspråk
för resan. Föreligger särskilda skäl far normalbeloppet avse kostnads-
ökning för måltider på restaurang av bättre standard. Uppehåller sig den
anställde under tjänsteresa samma dag i mer än ett land bestäms det högsta
beloppet för avdrag med hänsyn till det land där han har uppehållit sig den
längsta tiden av dagen (06.00-24.00).
Som hel dag anses även avresedag om resan påböijats före kl. 12.00
och hemkomstdag om resan avslutats efter kl. 19.00. Som halv dag anses
avresedag om resan påböijats kl. 12.00 eller senare och hemkomstdag om
resan har avslutats kl. 19.00 eller tidigare.
Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen under förrättning som varit
förenad med övernattning inom riket i en och samma anställning varit
92
större än avdrag som beräknats i enlighet med vad som sägs i fjärde Prop. 1996/97:133
stycket, skall utredningen avse hans samtliga förrättningar i nämnda Bilaga 5
anställning under beskattningsåret. Vill skattskyldig visa att kostnads-
ökningen under förrättning som varit förenad med övernattning på utrikes
ort i en och samma anställning varit större än avdrag som beräknats enligt
femte stycket, får kostnadsökningen beräknas för varje förrättning för sig.
Om den skattskyldige inte fått ersättning från arbetsgivaren för att täcka
kostnadsökning för måltider och småutgifter men gör sannolikt att han haft
sådana merkostnader medges avdrag vid förrättning inom riket enligt
schablon med ett halvt maximibelopp och vid förrättning utom riket enligt
schablon med ett halvt normalbelopp per dag.
Avdrag för kostnad för logi medges med belopp motsvarande den
faktiska utgiften. Kan den skattskyldige inte visa logikostnaden medges
avdrag med belopp motsvarande ersättning som uppburits från
arbetsgivaren (nattraktamente). Detta avdrag får dock inte överstiga vid
förrättning inom riket ett halvt maximibelopp och vid förrättning utom
riket ett halvt normalbelopp per natt.
Har skattskyldig som har rätt till avdrag för ökade levnadskostnader
enligt denna punkt tillhandahållits kostförmån skall avdraget reduceras
med hänsyn härtill, såvida inte förmånen avser fri kost som tillhandahållits
på allmänna transportmedel vid tjänsteresa och som inte utgör skattepliktig
intäkt.
När arbete utom den vanliga verksamhetsorten varit förlagt till en och
samma ort under längre tid än tre månader i en följd bedöms rätten till
avdrag och beräknas detta enligt bestämmelserna i punkt 3 a. En löpande
förrättning anses bruten endast av uppehåll som beror på att arbetet
förläggs till annan ort under minst fyra veckor.
Med arbetsgivare jämställs annan utbetalare av traktamente om den
huvudsakliga delen av arbetet utförs för denne.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997 och tillämpas första
gången vid 1998 års taxering. De nya föreskrifterna skall dock tillämpas
för resor som företagits efter den 31 december 1996.
93
Härigenom föreskrivs att 17, 17 a och 18 §§ lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Länsrätt är domför med en
lagfaren domare och tre nämnde-
män, om inte annat följer av 17 a
eller 18 §.
Om det behövs med hänsyn till
målets omfattning eller någon
annan särskild omständighet, får
fyra nämndemän sitta i rätten.
17 §'
Länsrätt är domför med en
lagfaren domare och två nämnde-
män, om inte annat följer av 17 a
eller 18 §. Om en av nämnde-
männen får förhinder sedan
handläggningen har påböijats, är
rätten domför med en lagfaren
domare och en nämndeman.
Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till målets omfattning eller
svårighetsgrad, får antalet
lagfama domare utökas med en
utöver vad som följer av första
stycket. Utökas antalet lagfama
domare skall också antalet
nämndemän utökas med en. Om
någon eller några av ledamöterna
får förhinder sedan hand-
läggningen påbörjats gäller första
stycket andra meningen i fråga
om domförhet. Rätten får dock
inte bestå av fler lagfarna domare
än nämndemän.
Om det inträffar förfall bland
nämndemännen sedan handlägg-
ningen har påböijats, är rätten
domför med två nämndemän.
Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns,
förutom i 18 §, bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fast-
ställa hur många nämndemän som skall finnas i vaije län för tjänstgöring i
länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter
samråd med dem.
Senaste lydelse 1995:21.
94
17 a §2
Länsrätten skall vid behandling av mål enligt 10 kap. kommunlagen
(1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300) bestå av en lagfaren
ledamot och två sådana särskilda ledamöter som anges i 17 b §.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
Länsrätten är dock domför utan
de särskilda ledamöterna i sådana
fall som anges i 18 § första
stycket 1-3 och 6, andra stycket
samt fjärde stycket 11.
Länsrätten är dock domför utan
de särskilda ledamöterna i sådana
fall som anges i 18 § första
stycket 1-3 och 5, andra stycket
samt fjärde stycket 1.
18 §3
Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam
1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,
2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan
länsrätt,
3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller
annat uppenbart förbiseende,
4. vid beslut om återkallelse
tills vidare av körkort, körkorts-
tillstånd eller traktorkort eller om
vägran att tills vidare godkänna
utländskt körkort, när det är
uppenbart att ett sådant beslut bör
meddelas eller när omhänder-
tagande beslutas enligt 23 § kör-
kortslagen (1977:477),
5. vid beslut enligt luft-
fartslagen (1957:297) om för-
sättande ur kraft av ett certifikat,
elevtillstånd eller behörighets-
bevis, när det är uppenbart att ett
sådant beslut bör meddelas,
6. vid annat beslut som inte
innefattar slutligt avgörande av
mål.
4. vid beslut enligt luft-
fartslagen (1957:297) om för-
sättande ur kraft av ett certifikat,
elevtillstånd eller behörighets-
bevis, när det är uppenbart att ett
sådant beslut bör meddelas,
5. vid annat beslut som inte
innefattar slutligt avgörande av
mål.
Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av
fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut
som inte innefattar prövning av målet i sak.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål och som inte är av
sådant slag att de bör förbehållas lagfama domare får utföras av en annan
tjänsteman vid länsrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet.
Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen.
Vad som sägs i andra stycket Vad som sägs i andra stycket
gäller även vid avgörande av gäller även vid avgörande i sak av
1. mål om utdömande av vite,
1. mål av enkel beskaffenhet,
2 Senaste lydelse 1995:21.
3 Senaste lydelse 1989:656.
95
2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgifts-
processen, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision, eller
annan granskning och om befrielse ffån skyldighet att lämna upplysningar
eller visa upp handling enligt taxeringslagen (1990:324), mervärdes-
skattelagen (1994:200), lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter
ffån arbetsgivare eller lagen (1984:151) om punktskatter och prisregle-
ringsavgifter samt om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift
enligt lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
3. mål om omedelbart om-
händertagande enligt 6 § lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga, mål om
tillfälligt flyttningsförbud enligt
27 § samma lag, mål om
omedelbart omhändertagande en-
ligt 13 § lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall,
mål om tillfälligt omhänder-
tagande enligt 37 § smittskydds-
lagen (1988:1472), mål enligt 33 §
lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård samt mål enligt 18 §
första stycket 2-4 såvitt avser de
fall då vården inte har förenats
med särskild utskrivningspröv-
ning eller 5 lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård,
3. mål om omedelbart om-
händertagande enligt 6 § lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga, mål om
tillfälligt flyttningsförbud enligt
27 § samma lag, mål om omedel-
bart omhändertagande enligt 13 §
lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, mål om
tillfälligt omhändertagande enligt
37 § smittskyddslagen
(1988:1472), mål enligt 33 § lagen
(1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, mål enligt 18 § första
stycket 2-4 såvitt avser de fall då
vården inte har förenats med
särskild utskrivningsprövning
eller 5 lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, samt mål
som förvar och uppsikt enligt
utlänningslagen (1989:529), mål
enligt lagen (1974:202) om beräk-
ning av strafftid m.m., mål enligt
lagen (1974:203) om kriminal-
vård i anstalt och mål enligt lagen
(1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och
Norge ang. verkställighet av straff
m.m.,
4. mål om anstånd med att betala skatt eller socialavgifter enligt
uppbörds- eller skatteförfattningama och annat mål enligt uppbörds- och
folkbokföringsförfattningama med undantag av mål om arbetsgivares
ansvarighet för arbetstagares skatt och mål enligt lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,
5. mål om uppdelning av 5. mål enligt lagen (1992:1528)
taxeringsvärde enligt 20 kap. 6 §, om offentlig upphandling,
28 kap. 1 § och 35 kap. 4 § fastig-
hetstaxeringslagen (1979:1152),
96
6. mål som avser ändring av
taxerad inkomst med högst 5 000
kr,
7. mål enligt skatte- och
taxeringsförfattningama i vilket
beslutet överensstämmer med
parternas samstämmiga mening,
8. mål om rättshjälp genom
offentligt biträde i ett ärende hos
en annan myndighet,
9. mål enligt körkortslagen
(1977:477), om beslutet innebär
att något körkortsingripande inte
skall ske eller om det är uppen-
bart att ett körkort, körkorts-
tillstånd eller traktorkort skall
återkallas eller att ett utländskt
körkort inte skall godkännas,
10. mål enligt luftfartslagen, om
beslutet innebär att varning
meddelas eller om det är uppen-
bart att ett certifikat, elevtillstånd
eller behörighetsbevis skall
återkallas,
11. mål i vilket saken är uppen-
bar.
6. mål som avser ändring av
taxerad inkomst med högst hälften
av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997. Genom lagen upphävs
lagen (1996:1634) om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvalt-
ningsdomstolar.
2. Om handläggningen har påböijats före ikraftträdandet gäller 17 § i sin
äldre lydelse.
97
7 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 133
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Åklagaren i den ort där den
bötfällde finns far överklaga ett
förordnande av en kronofogde-
myndighet enligt 12 § till tings-
rätten i samma ort. Överklagandet
skall ha kommit in till krono-
fogdemyndigheten inom tre
veckor från den dag då åklagaren
fick del av beslutet. Vid över-
klagande gäller i övrigt lagen
(1996:242) om domstolsärenden.
Vid handläggningen av ärendet
består tingsrätten av en lagfaren
domare. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet, får tingsrätten dock
bestå av en lagfaren domare och
tre nämndemän.
13 §'
Åklagaren i den ort där den
bötfällde finns far överklaga ett
förordnande av en kronofogde-
myndighet enligt 12 § till tings-
rätten i samma ort. Överklagandet
skall ha kommit in till krono-
fogdemyndigheten inom tre
veckor från den dag då åklagaren
fick del av beslutet. Vid över-
klagande gäller i övrigt lagen
(1996:242) om domstolsärenden.
Vid handläggningen av ärendet
består tingsrätten av en lagfaren
domare. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet, får tingsrätten dock
bestå av en lagfaren domare och
två nämndemän.
Kronofogdemyndighets beslut att inte meddela förordnande enligt 12 §
får inte överklagas. Den bötfällde far dock begära prövning av beslutet i
samband med klagan över utmätning.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
1 Senaste lydelse 1996:258.
98
Härigenom föreskrivs att 20 a § lagen (1987:232) om sambors
gemensamma hem skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20
Vid handläggningen av ett
ärende enligt denna lag består
tingsrätten av en lagfaren domare.
Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffenhet,
får tingsrätten dock bestå av en
lagfaren domare och tre nämnde-
män.
a §'
Vid handläggningen av ett
ärende enligt denna lag består
tingsrätten av en lagfaren domare.
Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffenhet,
får tingsrätten dock bestå av en
lagfaren domare och två nämnde-
män.
Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte
är lagfama domare skall få förordna bodelningsförrättare enligt 17 kap. 1 §
äktenskapsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
1 Senaste lydelse 1996:261.
99
Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor
skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
Lydelse enligtprop. 1996/97:70 Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall
vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser
tillämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde
stycket av anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna
till 33 § kommunalskattelagen (1928:370),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. bostadsrättslagen (1991:614),
rättshjälpslagen
9.
9
(1972:429),
10. lagen (1981:131) om
kallelse på okända borgenärer,
11.5 kap. 18 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen
(1970:988),
12. 10 § insiderlagen
(1990:1342),
13. 14 kap. 3 §, 4 § tredje styc-
ket och 8 § tredje stycket vallagen
(1997:000),
14. 36 § första stycket lagen
(1972:704) om kyrkofullmäktig-
val,m.m.,
15. 4 § lagen (1997:000) om
brevröstning i vissa fall,
16. lagen (1993:1469) om
uppskovsavdrag vid byte av
bostad,
17. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15
och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§
samt 16 kap. 7 och 9 §§
föräldrabalken,
18. säkerhetsskyddslagen
(1996:627), samt
19. lagen (1996:1231) om
9. lagen (1981:131) om kallelse
på okända borgenärer,
10. 5 kap. 18 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen
(1970:988),
11. 10 § insiderlagen
(1990:1342),
12. 14 kap. 3 §, 4 § tredje styc-
ket och 8 § tredje stycket vallagen
(1997:000),
13. 36 § första stycket lagen
(1972:704) om kyrkofullmäktig-
val,m.m.,
14. 4 § lagen (1997:000) om
brevröstning i vissa fall,
15. lagen (1993:1469) om
uppskovsavdrag vid byte av
bostad,
16. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15
och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§
samt 16 kap. 7 och 9 §§
föräldrabalken,
17. säkerhetsskyddslagen
(1996:627), samt
18. lagen (1996:1231) om
100
skattereduktion för fastighetsskatt skattereduktion för fastighetsskatt Prop. 1996/97:133
i vissa fall vid 1997-2001 års i vissa fall vid 1997-2001 års Bilaga 5
taxeringar. taxeringar.
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara
ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
101
8 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 133
Rättelse: S. 104 rad 2 nedifrån Står: av ett Rättat till: av
S. 106 sista raden Tillkommit
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1988:688) om besöksförbud skall
ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Vid avgörande av saken skall
tingsrätten bestå av en lagfaren
domare och tre nämndemän. Vid
annan handläggning är tingsrätten
domför med en lagfaren domare.
18 §
Vid avgörande av saken skall
tingsrätten bestå av en lagfaren
domare och två nämndemän. Vid
annan handläggning är tingsrätten
domför med en lagfaren domare.
Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga
delar.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
102
Härigenom föreskrivs att 53 § lagen (1994:1811) om disciplinansvar
inom totalförsvaret skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Vid handläggningen av ärendet
består tingsrätten av en lagfaren
domare. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet, får tingsrätten dock
bestå av en lagfaren domare och
tre nämndemän.
53 §
Vid handläggningen av ärendet
består tingsrätten av en lagfaren
domare. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet, får tingsrätten dock
bestå av en lagfaren domare och
två nämndemän.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
1 Senaste lydelse 1996:269.
103
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1976:839) om Statens va-nämnd i
paragrafens lydelse enligt lagen (1996:1639) om ändring i nämnda lag
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
19 §
Ett slutligt beslut av nämnden får överklagas.
1. en fråga om ersättning enligt 12 § tredje stycket eller 13 eller 14 §,
2. en fråga som gäller rättshjälp, eller
3. en fråga som avses i 15 §.
Andra beslut av nämnden får Andra beslut av nämnden får
överklagas endast i samband med överklagas endast i samband med
överklagande av särskilt beslut. överklagande av slutligt beslut.
Beslut av nämnden får verkställas som domstols dom.
104
Härigenom föreskrivs att 37 § lagen (1996:242) om domstolsärenden i
paragrafens lydelse enligt lagen (1996:1653) om ändring i nämnda lag
skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Ett beslut som inte innebär att
ärendet avgörs får överklagas
endast i samband med överkla-
gande av ett beslut som innebär att
ärendet avgörs. Överklagande får
dock ske särskilt, när domstolen
1. ogillat en invändning om jäv
mot någon ledamot av domstolen
eller en invändning om att det
finns ett hinder för ärendets
prövning,
2. avvisat ett ombud eller ett
biträde,
3. beslutat i en fråga om
säkerställande av det som ärendet
gäller eller beslutat att ett
överklagat beslut tills vidare inte
får verkställas eller i övrigt
beslutat tills vidare rörande saken,
4. förelagt någon att medverka
på annat sätt än genom inställelse
inför domstolen och en under-
låtenhet att följa föreläggandet
kan medföra särskild påföljd för
honom eller henne,
5. vid prövning enligt 3 kap. 3 §
andra stycket 5 tryckfrihets-
förordningen eller 2 kap. 3 §
andra stycket 5 yttrandefrihets-
grundlagen funnit det vara av
synnerlig vikt att en uppgift som
avses där lämnas vid vittnes-
förhör,
6. beslutat i en fråga om under-
sökning eller omhändertagande av
person eller egendom eller om
någon annan liknande åtgärd,
7. utdömt vite eller någon annan
Föreslagen lydelse
37 §
Ett beslut som inte innebär att
ärendet avgörs får överklagas
endast i samband med överkla-
gande av ett beslut som innebär att
ärendet avgörs. Överklagande får
dock ske särskilt, när domstolen
1. ogillat en invändning om jäv
mot någon ledamot av domstolen
eller en invändning om att det
finns ett hinder för ärendets
prövning,
2. avvisat ett ombud eller ett
biträde,
3. beslutat i en fråga om
säkerställande av det som ärendet
gäller eller beslutat att ett
överklagat beslut tills vidare inte
får verkställas eller i övrigt
beslutat tills vidare rörande saken,
4. förelagt någon att medverka
på annat sätt än genom inställelse
inför domstolen och en under-
låtenhet att följa föreläggandet
kan medföra särskild påföljd för
honom eller henne,
5. vid prövning enligt 3 kap. 3 §
andra stycket 5 tryckfrihets-
förordningen eller 2 kap. 3 §
andra stycket 5 yttrandefrihets-
grundlagen funnit det vara av
synnerlig vikt att en uppgift som
avses där lämnas vid vittnes-
förhör,
6. beslutat i en fråga om under-
sökning eller omhändertagande av
person eller egendom eller om
någon arman liknande åtgärd,
7. utdömt vite eller någon annan
105
påföljd för underlåtenhet att följa
föreläggande eller straff för för-
seelse i förfarandet eller förklarat
att någon skall ersätta en kostnad
för förfarandet,
8. beslutat i en fråga som gäller
någons medverkan i ärendet eller
9. beslutat i annat fall än som
avses i 8 i en fråga som gäller
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:000).
Ett beslut genom vilket ärendet
återförvisas förvaltningsmyndig-
het får överklagas till en lägre
domstol eller till en endast om
beslutet innefattar avgörande av
någon fråga som inverkar på
ärendets utgång.
påföljd for underlåtenhet att följa
föreläggande eller straff for för-
seelse i förfarandet eller förklarat
att någon skall ersätta en kostnad
för förfarandet,
8. beslutat i en fråga som gäller
ersättning för någons medverkan i
ärendet eller
9. beslutat i annat fall än som
avses i 8 i en fråga som gäller
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:1619).
Ett beslut genom vilket ärendet
återförvisas till en lägre domstol
eller till en förvaltningsmyndighet
får överklagas endast om beslutet
innefattar avgörande av någon
fråga som inverkar på ärendets
utgång.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
106
Prop. 1996/97:133
Bilaga 6
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-02-21
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 13 februari 1997 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i äktenskapsbalken, m.fl.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ebba
Sveme.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet.
I lagrådsremissen föreslås viktiga förändringar i fråga om domstols sam-
mansättning såväl för de allmänna domstolarnas som för de allmänna
förvaltningsdomstolarnas del. Innebörden är framför allt att antalet
nämndemän som enligt huvudregeln skall delta vid avgöranden i första
domstolsinstans begränsas jämfört med nuvarande ordning. Väsentligen
motiveras detta av kravet på att domstolsförfarandet skall vara rationellt
och effektivt samt av en strävan att försöka förbättra förutsättningarna för
en tillfredsställande rekrytering av nämndemän. Minskningen av de
deltagande nämndemännens antal bedöms enligt remissen inte få någon
negativ inverkan på allmänhetens möjligheter till insyn i eller inflytande
på domstolarnas verksamhet eller leda till försämring av kvaliteten i
dömandet.
Lagrådet har inga invändningar mot de syften som ligger bakom
förslagen. De argument som åberopas för förslagen talar i och för sig
också för att det kan finnas utrymme för att vidta tillämnade förändringar
i fråga om nämndemannamedverkan. Några påtagliga risker för att
kvaliteten i dömandet skall försämras bör enligt Lagrådets uppfattning
inte uppstå om förslagen genomförs. Vad som möjligen kan diskuteras är
frågan om allmänhetens förtroende för domstolarna skulle kunna
påverkas i negativ riktning av en minskning av antalet deltagande
nämndemän. Detta spörsmål lär dock knappast kunna besvaras med
större mått av säkerhet, i vart fall inte utan särskilda undersökningar.
Lagrådet har nyligen haft att yttra sig över ett annat reformförslag med
angivet syfte att bidra till att göra domstolsväsendet mer ändamålsenligt
än hittills. Det förslaget gällde processen i hovrätt men avsåg inte minst
att åstadkomma en effektiv funktionsfördelning mellan domstols-
instansema så att tyngdpunkten i rättskipningen vid allmän domstol
skulle komma att klarare förläggas till första instans. Vad gäller
återverkningarna för tingsrätterna av de föreslagna ändringarna i
hovrättsprocessen - närmast tingsrätternas förutsättningar att svara mot
de ökade anspråk som följer av ett generellt krav på prövningstillstånd i
andra instans - framhöll Lagrådet, under hänvisning till uppgifter i
remissen beträffande pågående utredningar om tingsrättsförfarandet och
107
om domstolsväsendets organisationsstruktur, att det skulle ha varit en
klar fördel om prövningstillståndsproceduren hade kunnat ses i belysning
av ett utarbetat förslag avseende tillämnade förändringar för
tingsrätternas del.
Lagrådet anser sig kunna utgå ifrån att den nu presenterade
lagrådsremissen inte inrymmer annat än en mindre del av de
förändringsförslag som aviserats beträffande tingsrättsförfarandet och
tingsrättsorganisationen. På motsvarande sätt som gällde vid Lagrådets
behandling av remissen om hovrättsprocessen ter det sig för Lagrådet
mindre tillfredsställande att i nuvarande skede av domstolsväsendets
reformering ta ställning på grundval av ett underlag som är inriktat enbart
på en förhållandevis avgränsad fråga och inte närmare belyser vilken
betydelse den föreslagna lösningen får sett i ett större sammanhang. Som
ett exempel på vad nu sagts om remissens något snäva inriktning kan
nämnas att det i remissen inte ens redovisas eller ges synpunkter på att
det nyligen föreslagna systemet med generellt krav på prövningstillstånd
i hovrätt torde leda till en inte oväsentlig beskäming av
nämndemannamedverkan i andra instans.
Mot bakgrund av det anförda anser Lagrådet att det bör kunna sättas i
fråga om tidpunkten nu är den rätta för att ta slutlig ställning till den
föreslagna begränsningen av nämndemannamedverkan. Lagrådet be-
dömer dock inte att det i ärendet har framkommit något som från de
aspekter Lagrådet främst har att beakta utgör hinder mot att genomföra
förslagen i remissen i allt väsentligt med den utformning de har där.
Vissa detaljbetonade frågor tar Lagrådet upp i det följande.
Lagrådet vill också inledningsvis ta upp en särskild fråga. I
rättegångsbalken, äktenskapsbalken och lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar finns för närvarande bestämmelser om domförhet
för den situationen att det inträffar "förfall" för någon av nämndemännen
sedan huvudförhandling resp, handläggning påböijats. Genom förslaget
utvidgas denna reglering till att för vissa fall även gälla andra
domstolsledamöter än nämndemän. Därvid används genomgående
uttryckssättet att ledamoten får "förhinder".
Vid tillkomsten av de gällande reglerna (se prop. 1969:14 s. 138 f. och
239) angavs inte närmare vad som skulle förstås med "förfall", men
begreppet torde böra uppfattas så att det skall vara fråga om en godtagbar
ursäkt, låt vara att det inte kan krävas att laga förfall i egentlig mening
föreligger. Lagrådsremissens term "förhinder" är mera allmänt hållen,
något som skulle kunna leda till den missuppfattningen att vilket slags
förhinder som helst skulle vara tillräckligt för att de berörda reglerna
skall få tillämpas. I lagrådsremissens författningskommentar anges
emellertid att någon saklig ändring inte är åsyftad, och det finns därför
anledning att utgå från att tillämpningen på dennna punkt kommer att bli
oförändrad trots skillnaden i uttryckssätt.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 6
108
Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken
14 kap.
17 §
Enligt tredje stycket far när det finns skäl för det antalet lagfama domare
utökas med en utöver vad som följer av första stycket, varvid även
antalet nämndemän skall utökas med en. Tingsrätten skall alltså i detta
fall bestå av två lagfama domare och tre nämndemän. I tredje meningen
behandlas det fallet att någon eller några av ledamöterna får förhinder
sedan huvudförhandling har påbörjats. För detta fall hänvisas till andra
stycket, vilket innebär att rätten skall bestå av en lagfaren domare och en
nämndeman. Avsikten är emellertid enligt motiven att tingsrätten i detta
fall också skall vara domför med en eller två lagfama domare och två
eller tre nämndemän. För att detta skall komma till uttryck bör tredje
meningen få följande lydelse: "Om någon eller några av ledamöterna får
förhinder sedan huvudförhandlingen har påböijats, är rätten domför med
minst en lagfaren domare och minst en nämndeman."
Den nya regeln i tredje styckets sista mening om att rätten inte får
bestå av fler lagfama domare än nämndemän kan väcka fråga hur det
skall förfaras om vid en huvudförhandling rätten ursprungligen har
bestått av två lagfama ledamöter och tre nämndemän samt två av
nämndemännen får förhinder. Rätten är då inte domför med två lagfama
ledamöter och den återstående nämndemannen, men domförhet uppstår,
om även en av de lagfama ledamöterna avträder. Det framgår inte
uttryckligen av regleringen om någon av de lagfama ledamöterna i en
sådan situation kan avträda enbart i syfte att rätten åter skall bli domför.
Emellertid torde regleringens utgångspunkt vara att det över huvud taget
inte finns någon rätt för en ledamot att avträda sedan huvudförhandling
påböijats med mindre än att "förhinder" i lagens mening föreligger.
Svaret på den ställda frågan synes alltså böra vara nekande.
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
1 kap.
3b§
Med hänvisning till vad som anförts vid 14 kap. 17 § äktenskapsbalken
förordar Lagrådet att tredje styckets tredje mening får följande lydelse:
"Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvud-
förhandlingen har påböijats, är rätten domför med minst en lagfaren
domare och minst en nämndeman."
Även i fråga om tillämpningen av tredje styckets sista mening hänvisar
Lagrådet till vad som anförts vid 14 kap. 17 § äktenskapsbalken.
8§
Andra styckets andra mening behandlar det fallet att, när en eller två
särskilda ledamöter ingår i rätten, någon eller några ledamöter får för-
hinder sedan huvudförhandling har påböijats. Som meningen har av-
fattats, kan den möjligen uppfattas så att den endast åsyftar det fallet att
Prop. 1996/97:133
Bilaga 6
109
den ene eller båda av de särskilda ledamöterna får förhinder, vilket inte
kan vara avsikten. Med hänsyn härtill och med hänvisning till vad som
har anförts vid 14 kap. 17 § äktenskapsbalken förordar Lagrådet att me-
ningen får följande lydelse: "Om särskild ledamot eller annan ledamot av
rätten får förhinder sedan huvudförhandlingen har påböijats, är rätten
domför med minst en lagfaren domare och minst en nämndeman."
Det bör anmärkas att, när det i styckets tredje mening föreskrivs att
rätten inte får bestå av fler lagfama domare än nämndemän, även sådan
lagfaren domare i allmän förvaltningsdomstol som ingår i rätten enligt
första stycket 2 måste anses inbegripen.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna för-
valtningsdomstolar
17 §
I paragrafens andra stycke föreslås att länsrätten skall kunna förstärkas
med en lagfaren domare, om det finns särskilda skäl med hänsyn till
målets omfattning eller svårighetsgrad. En motsvarande möjlighet till
förstärkning finns för närvarande i 1 kap. 3 b § rättegångsbalken såvitt
avser tingsrätterna. I lagrådsremissen föreslås att den bestämmelsen
ändras så att det inte längre skall krävas särskilda skäl med hänsyn till
målets omfattning eller svårighetsgrad för en sådan förstärkning. Det
sägs dock i författningskommentaren till nämnda paragraf att det även i
fortsättningen torde vara målets omfattning och svårighetsgrad som
avgör om sammansättningen bör förstärkas.
Motivet för en förstärkning av länsrättens sammansättning på
juristsidan är enligt remissen (avsnitt 6) framför allt att målen i vissa fall
blivit mer komplicerade men även att det är lämpligt att reglerna för
tingsrätt och länsrätt samordnas. Lagrådet kan instämma i dessa
synpunkter. Det borde då ligga närmast till hands att utforma 1 kap. 3 b
§ rättegångsbalken och förevarande paragraf på samma sätt. Något motiv
för att beträffande länsrätten kräva särskilda skäl för en förstärkning på
juristsidan har emellertid inte anförts i remissen. Det sägs endast att en så
generös tillämpning som föreslås för tingsrätternas del inte är avsedd för
länsrätternas del, åtminstone inte i nuläget. Lagrådet förordar att frågan
övervägs på nytt i detta lagstiftningsärende.
I den allmänna motiveringen framhålls att frågan om länsrätten skall
förstärkas med en juristdomare eller inte i det enskilda målet ankommer
på rotelinnehavaren att avgöra. Lagrådet vill å sin sida framhålla att, om
rotelhavarens uppfattning i en sådan fråga skiljer sig från någon annan
ledamots, det bör vara rätten som har att avgöra frågan.
Med hänvisning till vad som anförts vid 14 kap. 17 § äktenskapsbalken
förordar Lagrådet att andra styckets tredje mening får följande lydelse:
"Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan
handläggningen har påböijats, är rätten domför med minst en lagfaren
domare och minst en nämndeman."
Även i fråga om tillämpningen av andra styckets sista mening hänvisar
Lagrådet till vad som anförts vid 14 kap. 17 § äktenskapsbalken.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 6
110
18 §
Enligt förslaget upphävs bestämmelsen i första stycket punkt 4 att
länsrätten är domför med en lagfaren domare ensam vid vissa beslut om
körkortsingripande. Detta anges i remissens allmänna motivering
(avsnitt 8) och i författningskommentaren vara en följd av att länsrätten
inte längre meddelar sådana beslut i avvaktan på slutligt avgörande av ett
mål; denna befogenhet utövas numera av länsstyrelsen.
Tillsvidarebeslut i körkortsmål handläggs enligt 39 § körkortslagen
(1977:477) i första instans av länsstyrelsen. Ett sådant beslut av läns-
styrelsen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (47 §). Om ett
tillsvidarebeslut har överklagats, uppkommer således fortfarande fråga
om länsrätten bör vara domför med endast en lagfaren domare. Då det i
remissen anförda skälet för att upphäva endomarbehörigheten i dessa
körkortsmål inte är relevant och då någon annan anledning att låta punkt
4 i första stycket utgå inte synes föreligga, bör punkten enligt Lagrådets
mening stå kvar. Den bör emellertid formuleras om dels för att motsvara
den terminologi som nu används i körkortslagen, dels därför att
länstyrelsens beslut i fråga om omhändertagande av körkort eller
traktorkort inte kan överklagas (106 § körkortsförordningen 1977:722).
I paragrafens fjärde stycke anges de fall då länsrätt är behörig att
avgöra mål i sak med en juristdomare. Till sådana mål hänförs enligt
punkt 6 mål som avser ändring av taxerad inkomst med visst högsta
belopp. Ändringsförslaget - som överensstämmer med vad som föreslogs
i departementspromemorian Ds 1996:40 - innebär att den nuvarande
beloppsgränsen 5 000 kronor höjs till hälften av basbeloppet enligt lagen
om allmän försäkring.
Emot den sålunda föreslagna beloppshöjningen i och för sig har
Lagrådet ingen invändning. Så som också har framhållits i ett flertal
remissyttranden över den nämnda promemorian framstår det emellertid
enligt Lagrådets mening inte numera - sedan skatteprocessen förändrats
till en sakprocess enligt taxeringslagen (1990:324) - som adekvat att
beloppsregeln för ensamdomarbehörighet enligt lagtexten avser mål om
ändring av taxerad inkomst. Strikt efter ordalagen betyder ju detta att
regeln endast gäller skattemål för vilka den äldre ordningen alltjämt skall
tillämpas. Även om punkt 6 i sin nuvarande utformning av länsrätterna
utan större problem skulle ha funnit användning också inom sak-
processens ram kan detta inte anses utgöra ett vägande skäl för att avstå
från att anpassa lydelsen i samband med den beloppsändring som avses
ske i förevarande sammanhang.
Det finns emellertid enligt Lagrådets mening viss tvekan om
lämpligheten och den praktiska nyttan av att behålla en sådan reglering
med den ändrade ordningen för skatteprocessen. Principiellt sett skulle
det enligt Lagrådets uppfattning vara fördelaktigt om problemet kunde
lösas genom att beloppsregeln i punkt 6 slopades, varvid frågan om
ensamdomarbehörighet vid avgörande i sak av den aktuella typen av mål
skulle styras enbart av den i remissen föreslagna bestämmelsen avseende
mål av enkel beskaffenhet. Lagrådet bedömer det för sin del svårt att på
förevarande material överblicka effekten av denna lösning. Frågan synes
Prop. 1996/97:133
Bilaga 6
111
dock förtjänt att övervägas ytterligare under lagstiftningsärendets
fortsatta behandling. Om det därvid anses lämpligast att behålla punkt 6
föreslår Lagrådet att punkten omformuleras och med viss anknytning till
6 kap. 1 § taxeringslagen och till vad som gäller för dispositiva tvistemål
enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken, ges följande lydelse:
"6. mål som avser en fråga av betydelse for inkomstbeskattningen, om
värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring."
En ändrad formulering enligt Lagrådets förslag bör leda till att
övergångsbestämmelserna kompletteras med en ny punkt, som därvid
kan ges följande lydelse:
"3. Domförhet enligt 18 § fjärde stycket gäller även vid avgörande i
sak av mål om ändring av taxerad inkomst enligt förfarandereglema i
taxeringslagen (1956:623), om ändringen avser högst hälften av
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring."
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
Prop. 1996/97:133
Bilaga 6
112
Prop. 1996/97:133
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997
Närvarande:statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och Peterson,
Freivalds, Wallström, Tham, Äsbrink, Schori, Blomberg, Winberg,
Uusmann, Ulvskog, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg,
Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1996/97:133 Domstols sammansättning
m.m.
113
gotab 53161, Stockholm 1997