Regeringens skrivelse
1996/97:103
Kommittéberättelse 1997
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 103
gotab 52843, Stockholm 1997
Prop.
1996/1997:104
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 6 mars 1997
Lena Hjelm-Wallén
Leif Blomberg
(Inrikesdepartementet)
I propositionen föreslås en lag om försöksverksamhet avseende medverkan
av Konsumentombudsmannen (KO) i vissa tvister. Den nya lagen syftar
främst till att främja prejudikatbildningen på konsumentområdet.
Lagen skall tillämpas på tvister mellan konsumenter och näringsidkare.
I en sådan tvist ges KO möjlighet att företräda konsumenten såsom
ombud vid allmän domstol och kronofogdemyndighet. Försöksverksam-
heten begränsas till tvister som gäller finansiella tjänster. Ytterligare
förutsättningar för lagens tillämpning är att tvisten är av betydelse för
rättstillämpningen eller att det annars finns särskilda skäl för KO:s
medverkan. Vidare införs särskilda regler om rättegångskostnader i lagen,
vilka innebär att förfarandet vid allmän domstol blir i stort sett kostnads-
fritt för konsumenten. Vad gäller de kostnader som KO haft i anledning
av sitt biträde skall huvudregeln vara att dessa kostnader stannar på staten
oavsett utgången i målet.
Den föreslagna lagen föranleder vissa ändringar i sekretesslagen
(1980:100).
Den föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft den 1 december 1997.
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 104
Prop. 1996/1997:104
1 Förslag till riksdagsbeslut ........................ 3
2 Lagtext ..................................... 4
2.1 Förslag till lag om försöksverksamhet avseende med-
verkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister . . 4
2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100).............................. 6
3 Ärendet och dess beredning....................... 8
4 Utgångspunkter för en ny lagstiftning................ 8
5 Medverkan av KO i vissa tvister................... 11
5.1 Behovet av en ny lagstiftning................. 11
5.2 I vilken typ av tvister skall KO medverka?....... 13
5.3 I vilka instanser skall KO medverka?............ 15
5.4 I vilken egenskap skall KO medverka? .......... 17
6 Rättegångskostnader och kostnader för KO:s biträde...... 18
6.1 Konsumentens egna kostnader och konsumentens an-
svar för kostnaderna för KO: s biträde ........... 18
6.2 Ansvaret för motpartens kostnader och näringsid-
karens ansvar för kostnaderna för KO:s biträde..... 20
7 De s.k. småmålen.............................. 22
8 Sekretess.................................... 24
9 Kostnader ................................... 24
10 Författningskommentar .......................... 25
10.1 Förslaget till lag om försöksverksamhet avseende
medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa
tvister ................................. 25
10.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100).............................. 29
10.3 Ikraftträdande m.m......................... 31
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet ............... 32
Bilaga 2 Betänkandets lagförslag ..................... 36
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser ............... 40
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag .................. 41
Bilaga 5 Lagrådets yttrande ......................... 45
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997 . . 48
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentom-
budsmannen i vissa tvister,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Prop. 1996/1997:104
Prop. 1996/1997:104
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag finns bestämmelser om Konsumentombudsmannens
medverkan i vissa tvister mellan konsumenter och näringsidkare och om
rättegången i sådana fall.
2 § I en tvist mellan en konsument och en näringsidkare, som gäller en
finansiell tjänst, far Konsumentombudsmannen biträda konsumenten
såsom ombud vid allmän domstol och kronofogdemyndighet om tvisten
är av betydelse för rättstillämpningen eller om det annars finns särskilda
skäl för det.
3 § Under den tid som Konsumentombudsmannen är ombud enligt denna
lag skall konsumenten få de förmåner som avses i 16-20 §§ rättshjälpsla-
gen (1996:1619). Kostnaderna för dessa förmåner skall stanna på staten.
Konsumentombudsmannen beslutar om sådan utredning som avses i
17 § rättshjälpslagen samt om ersättning till den som medverkat vid ut-
redningen.
4 § Om Konsumentombudsmannen enligt denna lag biträder en konsu-
ment vid talan i allmän domstol skall bestämmelserna om tvistemål om
mindre värden i 1 kap. 3 d §, 10 kap. 8 a § och 18 kap. 8 a § rättegångs-
balken inte tillämpas.
5 § Om konsumenten enligt bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken
är skyldig att ersätta näringsidkaren dennes rättegångskostnader skall
staten i stället för konsumenten förpliktas betala dessa kostnader. Staten
svarar dock inte för näringsidkarens kostnader som uppstått efter det att
Konsumentombudsmannen upphört att vara ombud och näringsidkaren
underrättats om detta.
Om näringsidkaren genom handlande som avses i 18 kap. 6 § rätte-
gångsbalken föranlett uppskov i målet eller på annat sätt vållat kostnad
för Konsumentombudsmannen är näringsidkaren skyldig att ersätta staten
sådan kostnad.
6 § Om en konsument har beviljats rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:1619) skall rättshjälpen upphöra om Konsumentombudsmannen
beslutar att biträda konsumenten. Konsumenten skall i sådant fall endast
betala rättshjälpsavgift.
7 § Konsumentombudsmannens beslut enligt denna lag far inte över- Prop. 1996/1997:104
klagas.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997 och gäller till utgången
av november månad 2002.
Lagen tillämpas även på ärenden i vilka Konsumentombudsmannen
beslutat om sitt biträde före utgången av november månad 2002.
2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) prOp. 1996/1997:104
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)'
dels att 9 kap. 21 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 kap. 25 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
25 §
Sekretess gäller hos Konsument-
ombudsmannen i ärende enligt
lagen (1997:000) om försöks-
verksamhet avseende medverkan
av Konsumentombudsmannen i
vissa tvister för uppgift som till-
kommit eller inhämtats med an-
ledning av en rättstvist enligt
lagen, om det kan antas att den
enskildes ställning som part i
tvisten försämras om uppgiften
röjs.
9 kap.
21 §2
Sekretess gäller i ärende hos Jämställdhetsombudsmannen eller Jämställd-
hetsnämnden enligt jämställdhetslagen (1991:433) för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den
enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och
Nämnden mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (1994:134) mot
etnisk diskriminering för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om
uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen (1994:749) om Handikappom-
budsmannen för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska för-
hållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närståen-
de lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos Konsumen-
tombudsmannen i ärende enligt
lagen (1997:000) om försöks-
verksamhet avseende medverkan
av Konsumentombudsmannen i
vissa tvister för uppgift om en-
Lagen omtryckt 1992:1474.
Senaste lydelse 1996:155.
skilds personliga eller ekonomis- Prop. 1996/1997:104
ka förhållanden, om det kan an-
tas att den enskilde lider skada
eller men om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
Genom beslut den 12 oktober 1995 bemyndigade regeringen chefen för
Civildepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda
förutsättningarna för att ge Konsumentombudsmannen (KO) möjlighet att
företräda en enskild konsument i ärenden eller mål av principiellt eller
allmänt intresse, främst på området för finansiella tjänster. Med stöd av
detta bemyndigande utsågs hovrättslagmannen Nils-Olof Berggren till
särskild utredare.
Utredningen, som antog namnet Utredningen om KO:s biträde åt
enskilda konsumenter, överlämnade i september 1996 betänkandet KO:s
biträde åt enskilda (SOU 1996:140). Betänkandet har remissbehandlats.
En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1 och dess lagförslag i
bilaga 2. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i detta lagstiftnings-
ärende (dnr In 96/2058).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 6 februari 1997 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. I propositionens
lagförslag har också vissa redaktionella ändringar gjorts.
Lagrådets synpunkter redovisas närmare i det följande.
Prop. 1996/1997:104
Inledning
Arbete med konsumentfrågor bedrivs på många områden och det kan ske
såväl genom förebyggande åtgärder som genom tvistlösning. Andra
viktiga åtgärder är information och rådgivning.
Det förebyggande arbetet går i huvudsak ut på att stärka konsument-
kollektivet i stort. En viktig roll i det förebyggande arbetet spelar
Konsumentombudsmannen (KO) som bl.a. kan gripa in mot oskäliga
avtalsvillkor och otillbörliga marknadsföringsmetoder. Även den tillsyn
som t.ex. Konsumentverket och Finansinspektionen bedriver har stor
betydelse i sammanhanget. Genom den förebyggande verksamheten kan
man i stor omfattning förhindra att tvister uppkommer.
När tvister trots allt uppkommer finns det flera olika organ för att lösa
dessa. Förutom de allmänna domstolarna kan nämnas Allmänna reklama-
tionsnämnden (ARN) och de särskilda villkorsnämndema. Det finns också
organ som ger råd och information till konsumenterna, t.ex. konsumenter-
nas bank- respektive försäkringsbyrå och de kommunala konsument-
vägledama. De sistnämnda är även viktiga i arbetet med att på informell
väg klara upp tvistigheter mellan konsumenter och näringsidkare.
Genom den tvistlösning som sker vid ARN kan en tvist lösas på ett Prop. 1996/1997:104
enkelt, billigt och snabbt sätt. Vidare är den rättsbildning som sker där av
stort värde. För tvistlösningen vid ARN gäller dock den betydelsefulla
begränsningen att nämnden inte kan avgöra tvister efter upptagande av
muntlig bevisning. En skriftlig handläggning kan inte alltid ge en
tillfredsställande utredning. Vidare prövar ARN inte alla typer av tvister.
En annan begränsning är att nämndens avgöranden inte är bindande för
parterna. Det finns således fall där den enskilde konsumenten är hänvisad
till att föra en process vid allmän domstol. En sådan process kan i vissa
fall bli kostsam för den enskilde. Det förekommer därför att denne avstår
från att ta till vara sin rätt eller väljer att inte anlita juridiskt biträde även
i fall när detta är motiverat. Härigenom riskerar rättsbildningen på
området att begränsas. Det anses för närvarande vara ett problem att
vägledande domstolsavgöranden på konsumentområdet kommer fram i
mycket ringa utsträckning. Man bör därför främja konsumenternas vilja
att föra principiellt viktiga frågor till allmän domstol och se till att den
enskilde konsumenten därvid kan fa erforderligt juridiskt biträde i syfte
att öka prejudikatbildningen på området och därigenom stärka konsument-
kollektivet i stort.
Vad särskilt gäller konsumentskyddet på området för finansiella tjänster
finns det ett behov av att fa fram vägledande avgöranden. Det beror bl.a.
på att utbudet av de finansiella tjänsterna har ökat och att de villkor som
är förbundna med tjänsterna ofta är svårtolkade. Det är även som regel ett
ojämnt styrkeförhållande mellan den som erbjuder en finansiell tjänst och
den enskilde kunden. Ny lagstiftning har tillkommit för att stärka
konsumenternas ställning på området. Lagstiftningen behöver dock fyllas
ut med vägledande avgöranden. Konsumentskyddet i samband med
finansiella tjänster har under senare tid prioriterats såväl inom EU som i
det nordiska samarbetet.
Om en tvist mellan en konsument och en näringsidkare förs vid allmän
domstol handläggs den enligt rättegångsbalkens regler. Handläggningen
sker enligt de bestämmelser som gäller för s.k. dispositiva tvistemål, dvs.
mål där förlikning är tillåten. Det är parterna i målet som träffas av
domens rättskraft, dvs. blir bundna av domen.
Ett mål inleds som regel vid tingsrätt, som i tvistemål enligt huvud-
regeln är domför med tre juristdomare. Flertalet mål avgörs dock av
endast en juristdomare. I de s.k. småmålen, med vilket avses dispositiva
tvistemål där värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger ett halvt
basbelopp och som inte omfattas av undantagen i 1 kap. 3 d § andra
stycket rättegångsbalken, skall tingsrätten bestå av endast en juristdomare.
Ett alternativ till att inleda en rättegång vid allmän domstol är den
summariska process som inleds genom en ansökan om betalningsföre-
läggande hos kronofogdemyndigheten enligt lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning. Förfarandet står öppet för alla
typer av penningfordringar (som är förfallna till betalning) om förlikning
i saken är tillåten. Om svaranden bestrider sökandens anspråk skall, om
sökanden begär det, målet överlämnas till tingsrätt för fortsatt hand-
läggning som tvistemål. Saken kan också komma att prövas av tingsrätten 9
om den förlorande parten ansöker om s.k. återvinning.
1 * Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 104
Pågående reformering av rättssystemet på konsumentområdet
Att det nuvarande systemet inte i tillräcklig utsträckning främjar
prejudikatbildningen på konsumentområdet är. som tidigare nämnts, ett
problem. Det finns sannolikt ett betydande antal rättsligt grundade anspråk
som inte görs gällande vare sig vid allmän domstol eller på annat sätt.
Inte minst är så fallet med tvister av liten ekonomisk betydelse.
Grupptalanutredningen har lagt fram ett förslag som. om det genomförs,
skulle innebära en långtgående reformering av tvistemålsförfarandet såvitt
avser möjligheterna att i domstol driva anspråk som är gemensamma eller
likartade för en större grupp av människor (se SOU 1994:151). Ut-
redningen menar att den individualistiska tvåpartstvisten passar dåligt för
de former av masskränkningar som är följden av massproduktion,
massdistribution och massinformation. Bristerna inskränker sig inte till att
enskilda medborgare vid enstaka tillfällen lider en rättsförlust. Att
masskränkningar lämnas opåtalade i allt för stor utsträckning medför att
processordningen inte heller fyller sina övriga funktioner såsom att vara
handlingsdirigerande, prejudikatbildande, rättsskapande m.m.
Utredningen anser att grupprättegång är den bästa metoden att bota de
brister som det processuella rättsskyddet för gruppanspråk har på bl.a.
konsumentområdet. Med grupprättegång avses därvid en processform som
tillåter någon att utan rättegångsfullmakt som kärande eller svarande föra
talan för en i processen angiven grupp, vars medlemmar omfattas av
domens rättskraft trots att de inte är parter i målet. Beroende på vem som
för talan som representant för gruppen skiljer utredningen mellan offentlig
och privat grupptalan. Om förslaget genomförs kommer sannolikt KO att
vara ett av de organ som tillerkänns rätt att föra offentlig grupptalan.
Enligt Grupptalanutredningens förslag skall en grupprättegång tillåtas
endast om talan inte bättre eller lika väl kan föras i någon annan ordning
och om vissa andra särskilda processförutsättningar är för handen. Är en
stor grupp konsumenter berörd kan det således finnas möjlighet för KO
att välja mellan att föra ett pilotmål eller en grupptalan, dock att pilottalan
skall väljas om det är ett lämpligare alternativ. Ett system enligt vilket
KO kan företräda en enskild konsument och ett system med grupprätte-
gång skulle således komma att komplettera varandra. Ett förslag om
lagstiftning med anledning av Grupptalanutredningens betänkande
kommer att läggas fram tidigast under hösten 1998.
I sammanhanget bör också nämnas den försöksverksamhet med
grupptalan som pågår enligt förordningen (1997:9) om försöksverksamhet
med grupptalan vid Allmänna reklamationsnämnden. Verksamheten avser
tvister mellan en grupp konsumenter och en näringsidkare. Sådana tvister
far prövas om det finns flera konsumenter som kan antas ha anspråk mot
en viss näringsidkare med stöd av väsentligen likartade grunder, tvisterna
rör förhållanden som far prövas av nämnden och en prövning av tvisterna
är motiverad från allmän synpunkt.
Tvister enligt förordningen tas upp till prövning efter anmälan av KO.
Om denne för ett visst fall har beslutat att inte göra någon anmälan har
en sammanslutning av konsumenter eller löntagare möjlighet att anmäla
Prop. 1996/1997:104
10
tvisten för prövning. Vid bifall till en grupptalan rekommenderar ARN Prop. 1996/1997:104
näringsidkaren i fråga att vidta en viss åtgärd gentemot de konsumenter
som omfattas av talan.
Ett system enligt vilket KO ges möjlighet att medverka i konsumenttvis-
ter vid bl.a. allmän domstol skulle utgöra en ytterligare förstärkning på
konsumentområdet.
Frågan om att ge KO möjlighet att biträda enskilda konsumenter har
diskuterats tidigare. Bl.a. lade Reklamationsutredningen i sitt betänkande
Tvistlösning på konsumentområdet (SOU 1978:40) fram ett förslag som
innebar att KO i tvist mellan en konsument och en näringsidkare skulle
kunna föra konsumentens talan vid allmän domstol i egenskap av
befullmäktigat ombud. Förslaget, som inte var enhälligt, fick ett blandat
mottagande hos remissinstanserna och ledde inte till lagstiftning.
Remissbehandlingen av utredningen KO:s biträde åt enskilda har
visserligen gett ett starkt stöd åt att det inleds en försöksverksamhet men
samtidigt har det rests en del principiella frågeställningar och pekats på
en del problem vid tillämpningen av den föreslagna lagen. Stödet för att
det finns ett behov av att inleda en försöksverksamhet i linje med
förslaget är så stort att regeringen menar att ett försök bör inledas.
Remissinstansernas synpunkter och vidare överväganden har dock
föranlett regeringen att göra en viss omarbetning av utredningens
lagförslag.
Regeringens förslag: En tidsbegränsad lag om försöksverksamhet
avseende medverkan av KO i vissa tvister införs. Försöksverk-
samheten skall pågå i fem år.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak
förslaget. Av dem som uttryckligen har behandlat frågan om behovet av
en ökad prejudikatbildning på konsumentområdet anser de flesta att ett
sådant behov föreligger. Hit hör bl.a. Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Finansinspektionen, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet och ARN.
Sveriges advokatsamfund och Sveriges Köpmannaförbund avstyrker
förslaget. Göta hovrätt ställer sig tveksam till förslaget. Stockholms
tingsrätt, som också är negativ till förslaget, ifrågasätter om en ökad
prejudikatbildning genom domstolarna verkligen är ägnad att på sikt
förbättra konsumenternas ställning och hänvisar i sammanhanget till den
rättsbildning som sker genom bl.a. ARN:s verksamhet.
Vad gäller den föreslagna lagstiftningstekniken ifrågasätter Stockholms
tingsrätt starkt införandet av en ny särskild lag och menar, i likhet med
Sveriges advokatsamfund, att de bestämmelser som behövs för att uppnå
11
syftet med förslaget kan inarbetas i redan befintlig lagstiftning. Justitieom- Prop. 1996/1997:104
budsmannen (JO) anser att det under den tid som försöksverksamheten
pågår kan vara lämpligt att bestämmelserna är samlade i en särskild lag.
Om verksamheten skulle komma att permanentas finns det enligt JO dock
anledning att överväga om bestämmelserna skall inarbetas i rättegångs-
balken. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet ifrågasätter valet av
teknik med försöksverksamhet och tidsbegränsad lagstiftning och anser att
försöksperioden under alla förhållanden är för lång. Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO) och
Sveriges Konsumentråd är också av uppfattningen att försöksperioden är
för lång och anser att en eventuell permanent lagstiftning som omfattar
hela konsumentområdet bör införas redan efter tre år.
Skälen för regeringens förslag: Den otillräckliga prejudikatbildningen
på konsumentområdet är ett problem som har varit föremål för diskussion
sedan en längre tid tillbaka. Det är en allvarlig brist i rättssystemet att
vägledande domstolsavgöranden inte kommer fram i tillräcklig ut-
sträckning på ett för medborgarna så centralt och viktigt område. En
bidragande orsak till problemet är att de enskilda konsumenterna av
kostnadsskäl i vissa fall avstår från att föra sin sak till prövning av allmän
domstol. Kostnadsfrågan kan också vara en orsak till att inte anlita
sakkunnigt biträde i en process. Det är väsentligt att rättssystemet
utformas så att konsumenten inte hindras från att föra sin sak till allmän
domstol eller till andra tvistlösande organ när det finns skäl för detta.
För att komma till rätta med problemen föreslår regeringen dels att KO
ges möjlighet att som ombud företräda enskilda konsumenter vid allmän
domstol och kronofogdemyndighet i bl.a. tvister som är av principiellt
intresse, dels att det införs särskilda regler om kostnaderna i sådana mål.
Det främsta syftet med att införa en möjlighet för KO att företräda en
enskild konsument i tvister är att främja prejudikatbildningen på
konsumentområdet. Systemet kan också komma konsumentkollektivet i
stort till godo genom att näringsidkaren efter avgörande av ett pilotfall till
konsumentens förmån vidtar rättelse också gentemot andra konsumenter.
Det rådgivande arbetet i konsumentfrågor kan komma att underlättas om
rättsläget blir klarare.
Om det ges möjlighet för KO att medverka i enlighet med regeringens
förslag, blir det ett nytt institut på konsumentområdet. Det är därför
viktigt att fa fram ett underlag för att kunna göra en utvärdering av
verksamheten och bedöma behovet och värdet av ett varaktigt system med
KO:s biträde åt enskilda konsumenter. Det framstår därför som naturligt
att verksamheten inledningsvis bedrivs som en tidsbegränsad försöksverk-
samhet. Enligt regeringen är det vidare lämpligt att under försöksperioden
ha de centrala bestämmelserna samlade i en lag och att först i samband
med en utvärdering av verksamheten överväga en annan lagstiftnings-
teknik för en eventuell permanent verksamhet.
En faktor att ta hänsyn till när det gäller att avgöra under hur lång tid
som försöksverksamheten bör pågå är handläggningstidema vid de
allmänna domstolarna. Det kan ta flera år innan ett tvistemål avgörs,
särskilt om det förs till Högsta domstolen. Vidare beräknas antalet 12
ärenden per år bli relativt lågt. Dessa omständigheter gör att det kan
komma att ta ganska lång tid innan man kan avgöra om lagen får avsedd Prop. 1996/1997:104
effekt på rättsbildningen. Det finns därför skäl att ha en relativt lång för-
söksperiod. Försöksperiodens längd är dock inte helt avgörande for när en
utvärdering kan komma att påbörjas. Skulle det visa sig att det finns
tillräckligt underlag innan försöksperioden har löpt ut, bör utvärderingen
kunna inledas redan vid denna tidigare tidpunkt.
Regeringens förslag: Lagens tillämpningsområde begränsas till
tvister mellan konsumenter och näringsidkare som gäller finan-
siella tjänster och i vilka utgången är av betydelse för rättstillämp-
ningen eller det annars finns särskilda skäl för KO:s medverkan.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig över
förslaget i denna del är positiva till eller har inget att erinra mot att
försöksverksamheten begränsas till tvister som rör finansiella tjänster. Hit
hör Konsumentverket, Marknadsdomstolen, Finansinspektionen, Sveriges
Konsumentråd, TCO, LO och Sveriges Industriförbund.
Konsumentverket anser att avgränsningen till finansiella tjänster är
motiverad av bl.a. att det rör sig om en försöksverksamhet. Enligt
Konsumentverkets bedömning kommer förväntningarna bland konsumen-
terna med all sannolikhet att bli stora samtidigt som KO inte kommer att
ha resursmässiga möjligheter att ta sig an mer än ett mycket begränsat
antal fall årligen.
Sveriges advokatsamfund, Göta hovrätt och Svenska Bankföreningen
ifrågasätter att prejudikatbildningen på området för finansiella tjänster är
otillräcklig. Bankföreningen avstyrker av detta skäl att verksamheten
endast skall omfatta finansiella tjänster. Sveriges Köpmannaförbund är av
uppfattningen att det inte finns behov av KO:s medverkan i enlighet med
förslaget, eftersom det redan i dag finns ordningar som kan hantera dessa
ärenden.
Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet är negativ till förslaget i
denna del och befarar att verksamheten till följd av begränsningen
kommer att fungera som en bromskloss vad gäller konsumenträtten sedd
i dess helhet, i synnerhet om försöksverksamheten skall pågå under så
lång tid som fem år. Även Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter
nämnda begränsning och anför att en utvidgning till hela konsumentom-
rådet skulle ge ett bredare erfarenhetsunderlag vid en utvärdering av
försöksverksamheten. Hovrätten påpekar vidare att man genom en
utvidgning skulle undgå de avgränsningsproblem som kan uppstå på
grund av att begreppet finansiella tjänster inte är klart definierat.
Marknadsdomstolen anser att det bör övervägas att införa en definition av
begreppet i lagtexten. Sveriges Försäkringsförbund är tveksamt till om det
överhuvud taget är lämpligt att använda begreppet finansiell tjänst för att
bestämma lagens tillämpningsområde.
13
I fråga om avgränsningen av lagens tillämpningsområde i övrigt anför Prop. 1996/1997:104
Finansinspektionen att man med beaktande av KO:s begränsade resurser
bör överväga om inte KO:s medverkan enligt förslaget främst bör syfta
till att få fram prejudikat. Även Svenska Banlrföreningen, Sveriges
Industriförbund och Sveriges Försäkringsförbund anser att förfarandet bör
begränsas till ärenden som kan fa betydelse för rättsbildningen.
Industriförbundet och Försäkringsförbundet anser att det av lagtexten
bör framgå att det är KO som i det enskilda fallet självständigt prövar om
förutsättningarna för lagens tillämpning är uppfyllda och om KO skall
medverka eller inte.
Skälen for regeringens förslag
Begränsningen till finansiella tjänster
Som tidigare nämnts bör rätten för KO att biträda en enskild konsument
inledningsvis ske i form av en försöksverksamhet. Det är därför enligt
regeringens mening lämpligt att begränsa verksamheten till vissa typer av
tvister, i synnerhet som det på förhand är svårt att avgöra vilken
omfattning verksamheten kommer att få. Som vi har sagt tidigare (avsnitt
4) har senare års utveckling på det finansiella området lett till problem av
olika slag för konsumenterna. Behovet av prejudikatbildning på området
är enligt regeringens bedömning stort. Tvister som rör finansiella tjänster
är vidare ofta av stor ekonomisk betydelse för den enskilde konsumenten.
Mot denna bakgrund förefaller det lämpligt att låta en försöksverksamhet
omfatta tvister som rör finansiella tjänster. Försöksverksamheten bör
enligt regeringens mening, åtminstone inledningsvis, ha denna be-
gränsning.
Regeringen har viss förståelse för synpunkterna från bl.a. Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet att en begränsning till området för
finansiella tjänster kan komma att fungera som en bromskloss vad gäller
konsumenträtten i övrigt. För närvarande finns det dock inte något
utredningsunderlag till stöd för att låta lagen omfatta ytterligare områden
inom konsumenträtten. Bl.a. saknas det en analys av resursfrågan och hur
ämnesavgränsningen i sådant fall bör göras. Samtidigt är det naturligtvis
riktigt som en del remissinstanser har påpekat att ett utvidgat ämnesom-
råde kan ge bredare erfarenhetsunderlag. Regeringen har därför för avsikt
att överväga frågan ytterligare. Det är därför inte uteslutet att en
utvidgning av området kan komma att bli aktuell redan under för-
söksperioden. Det är dock angeläget att försöksverksamheten kommer
igång så snart som möjligt även om det sker i en mer begränsad
omfattning.
Vad gäller innebörden av begreppet finansiell tjänst kan den föreslagna
lagtexten enligt regeringens bedömning knappast komma att leda till
tolknings- eller avgränsningsproblem. Regeringen anser därför att någon
legaldefinition av begreppet inte behöver införas i lagtexten. Vi åter-
kommer till frågan i författningskommentaren.
14
Begränsningen till mål av allmänt intresse m.m. Prop. 1996/1997:104
Det huvudsakliga syftet med att ge KO möjlighet att företräda en enskild
konsument är som tidigare nämnts att stärka rättsbildningen inom
konsumentområdet. Det finns dock vissa andra situationer i vilka KO bör
ha möjlighet att medverka. Ett sådant fall är att tvisten är av betydelse för
en större grupp konsumenter. Om sådana tvister är lämpade för prövning
vid ARN kan KO använda sig av grupptalan enligt den pågående
försöksverksamheten. Behovet av en möjlighet för KO att biträda en
enskild konsument i allmän domstol i en tvist som är av betydelse för en
större grupp konsumenter beror delvis på vad som kommer att beslutas
med anledning av de förslag som lämnats av Grupptalanutredningen.
Enligt dessa förslag skall en grupprättegång tillåtas endast om talan inte
bättre eller lika väl kan föras i någon annan ordning. Om ett bättre eller
likvärdigt processaltemativ utgörs av talan i form av pilotmål skall sådan
talan väljas. Detta innebär att det också efter en lagstiftning enligt
Grupptalanutredningens förslag finns behov av en möjlighet för KO att
företräda enskilda exempelvis i pilotmål.
En särskild fråga är om KO skall företräda en konsument i mål vid
allmän domstol i de fall då näringsidkaren inte har följt ARN:s rekom-
mendation om hur tvisten skall lösas. Att i sådana fall göra biträdet
obligatoriskt skulle innebära ett betydelsefullt ingrepp i förutsättningarna
för ARN:s verksamhet. Vetskapen hos en näringsidkare att han, om han
inte följer en rekommendation av nämnden, kan komma att stämmas inför
domstol av en statlig myndighet skulle kunna bli ett effektivt påtryck-
ningsmedel, som skulle ge ARN:s avgöranden karaktären av avgöranden
som kan verkställas genom tvång. En sådan ordning bör av principiella
skäl inte komma i fråga. Med anledning av det stora antal ärenden det
skulle bli fråga om talar också praktiska skäl mot att låta KO företräda
enskilda av endast den anledningen att näringsidkaren inte följt en
rekommendation av ARN.
Förutsättningar för KO att företräda en konsument vid allmän domstol
i fall då en näringsidkare inte följer en rekommendation av nämnden kan
dock finnas om målet är av principiellt intresse eller det annars finns
särskilda skäl.
Sammanfattningsvis bör KO enligt regeringens mening ha möjlighet att
företräda en enskild konsument i tvister som gäller finansiella tjänster
under förutsättning att det är fråga om mål eller ärenden med prejudikatin-
tresse eller om det annars finns särskilda skäl för KO:s medverkan. En
sådan ordning stämmer överens med vad som gäller när Jämställdhetsom-
budsmannen (JämO) eller Diskrimineringsombudsmannen (DO) för talan
för enskilda arbetstagare eller arbetssökande vid Arbetsdomstolen enligt
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Regeringens förslag: KO far biträda en enskild konsument vid
allmän domstol och kronofogdemyndighet.
15
Utredningens forslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Prop. 1996/1997:104
Utredningen har föreslagit att KO skall kunna medverka inför allmän
domstol, ARN och andra tvistlösande organ samt att KO skall kunna föra
talan för enskilda konsumenter i tvister utanför dessa organ t.ex. vid
förlikningsförhandlingar och ingående av eventuella avtal.
Remissinstanserna: ARN, Konsumentverket, Finansinspektionen och i
viss mån även Konsumentvägledarnas förening invänder mot att lagen
görs tillämplig på förfarandet inför ARN. ARN anför i denna del bl.a. att
den föreslagna ordningen skulle kunna skapa obalans mellan parterna
genom att konsumenten företräds av ett kvalificerat ombud medan
näringsidkaren, i vart fall en mindre sådan, sannolikt för sin talan på egen
hand. Konsumentvägledarnas förening påpekar att grundtanken med
förfarandet inför ARN är att den enskilde konsumenten själv skall kunna
föra sin talan.
ARN, Konsumentverket, Finansinspektionen och Marknadsdomstolen
pekar vidare på att den föreslagna verksamheten främst syftar till att
främja prejudikatbildningen. Enligt ARN och Finansinspektionen
föreligger det därför inte något större behov av KO:s medverkan vid
något annat organ än allmän domstol, medan Konsumentverket anser att
även medverkan vid kronofogdemyndigheter bör omfattas av lagen.
Marknadsdomstolen anser att verksamheten bör begränsas till allmän
domstol och ARN.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller frågan om i vilka
instanser som KO skall kunna medverka är det självklart att detta först
och främst bör gälla vid de allmänna domstolarna eftersom det främsta
syftet med den föreslagna lagstiftningen är att öka prejudikatbildningen
på vissa områden inom konsumenträtten. Vad som bör gälla härutöver kan
diskuteras.
Den rättsbildning som sker vid ARN är visserligen av stort värde.
Nämndens avgöranden har dock inte samma tyngd som ett avgörande av
allmän domstol. Vidare finns en risk att en ordning med KO:s medverkan
skulle kunna leda till negativa konsekvenser för en redan väl fungerande
verksamhet.
I sammanhanget bör också nämnas försöksverksamheten med grupptalan
vid ARN som ger KO möjlighet att verka för att tvister som rör en viss
grupp av konsumenter kommer inför nämndens prövning. Vidare
föreligger ett förslag om att införa plenum i ARN, vilket sannolikt skulle
leda till att nämndens rättsbildande funktion stärks.
Av dessa skäl anser regeringen att lagen, i vart fall inte för närvarande,
bör göras tillämplig på förfarandet vid ARN. Lagen bör inte heller
omfatta förfaranden inför olika privaträttsliga organ som försäkrings-
bolagens villkorsnämnder. KO bör dock kunna företräda den enskilde
konsumenten i mål inför kronofogdemyndighet. En process i allmän
domstol föregås ofta av det summariska förfarandet enligt lagen
(1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Det är därför
lämpligt att KO skall kunna medverka redan i detta tidigare skede.
16
Regeringens förslag: KO får biträda konsumenten som befullmäkti-
gat ombud.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att någon särskild
fullmakt inte skall krävas för KO utan att behörigheten att uppträda som
ombud skall grundas på Konsumentombudsmannens beslut att biträda
konsumenten.
Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, ARN,
Finansinspektionen, Sveriges advokatsamfund, Göta hovrätt och Stock-
holms tingsrätt uppmärksammar vissa problem som den valda med-
verkansformen kan komma att medföra. Uppsala universitet och Finansin-
spektionen befarar att den enskilde konsumentens dispositionsrätt över
processen kan motverka att verksamheten far avsedd effekt.
Sveriges advokatsamfund menar att den föreslagna ordningen leder till
en icke godtagbar intressekonflikt mellan det allmännas intresse av
prejudikat och den enskilde konsumentens intresse i det särskilda fallet.
Stockholms tingsrätt anför liknande synpunkter. Göta hovrätt är av
uppfattningen att KO:s möjlighet att återkalla sitt beslut att medverka är
ägnad att skapa osäkerhet i processen. Vidare anser Göta hovrätt att den
föreslagna ordningen medför vissa följdfrågor som har lämnats obesvarade
av utredningen.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om i vilken egenskap KO skall
medverka kan lösas på olika sätt. Ett alternativ är att KO uppträder som
part i rättegången i likhet med JämO eller DO när dessa för talan för
enskilda arbetstagare eller arbetssökande vid Arbetsdomstolen. Lagstift-
ningen kan också utformas så att KO får möjlighet att uppträda som ett
befullmäktigat ombud enligt 12 kap. rättegångsbalken. Ett annat alternativ
är att KO deltar i rättegången vid sidan av konsumenten efter mönster av
reglema i rättegångsbalken om intervention.
För att lagstiftningen skall bli så effektiv som möjligt och fylla avsedd
funktion bör KO både kunna medverka innan en process har inletts och
inträda i en redan pågående process. Det är inte ovanligt att det under
processens gång framkommer att en viss fråga är av principiellt intresse.
KO kan också komma att få vetskap om att ett visst mål är av principiellt
intresse först sedan talan väckts. KO bör vidare ges möjlighet att uppträda
på såväl kärande- som svarandesidan. Mot denna bakgrund framstår det
som mest lämpligt att KO får möjlighet att uppträda som befullmäktigat
ombud.
Fullmakten kan återkallas när som helst. Det är således den enskilde
konsumenten som kommer att förfoga över processen, vilket bl.a. innebär
att han eller hon har möjlighet att själv föra in material i processen och
även avbryta densamma. Att den enskilde konsumenten avbryter en
pågående process kan naturligtvis stå i strid mot syftet med KO:s
medverkan. Man torde dock kunna räkna med att de konsumenter som
erbjuds KO:s biträde i allmänhet kommer att vilja medverka till att få
fram ett domstolsavgörande.
Prop. 1996/1997:104
17
1** Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 104
Den som företräder någon annan i en rättegång skall normalt förete
skriftlig fullmakt från den han eller hon företräder. Detta följer av
rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångsombud.
Enligt utredningens förslag skall någon fullmakt inte krävas för KO
utan KO:s behörighet skall i stället grundas på dennes beslut att biträda
den enskilde konsumenten. En sådan ordning medför dock vissa problem.
Konsumentens samtycke till KO:s biträde får förutsättas omfatta endast
KO:s egen medverkan och inte ett av denne anlitat ombud. För att KO
skall kunna sätta annan i sitt ställe torde det därför krävas författnings-
reglering eller fullmakt för KO med möjlighet att sätta annan i sitt ställe.
Vidare uppkommer frågan om när KO:s behörighet upphör om konsumen-
ten återkallar sitt medgivande. Skall den avgörande tidpunkten vara när
konsumenten återkallar sitt medgivande eller när KO beslutar att
frånträda? Dessa omständigheter talar mot att ha en ordning som avviker
från rättegångsbalkens bestämmelser om fullmakt. Enligt regeringens
uppfattning föreligger inte heller några tungt vägande praktiska skäl för
att ha en ordning som i detta avseende avviker från rättegångsbalken.
Det bör vara KO som avgör vilka praktiska och processuella former
som skall väljas. Om konsumenten inte accepterar KO:s beslut i dessa
hänseenden bör KO avstå från att medverka. Om utvecklingen i processen
ger anledning till det skall KO också kunna återkalla sitt beslut om
medverkan. Regeringen återkommer till detta i författningskommentaren.
En särskild fråga är hur KO skall ställa sig till frågan om en förlikning,
eventuellt aktualiserad av domstolen (jfr 42 kap. 17 § rättegångsbalken).
Om en sådan träffas leder inte tvisten till ett avgörande som kan fa
betydelse från prejudikatsynpunkt och därmed går alltså ett viktigt skäl för
KO:s medverkan förlorat. Från allmänna synpunkter är det emellertid bäst
förenligt med motiven för samhällets medverkan vid tvistlösning mellan
enskilda att KO medverkar också i förlikningsarbete.
Prop. 1996/1997:104
Regeringens förslag: Konsumenten skall inte kunna förpliktas
ersätta staten kostnaderna för KO:s biträde och för av denne anlitat
ombud. Under den tid biträde lämnas av Konsumentombudsmannen
far konsumenten de förmåner som avses i 16-20 §§ rättshjälpslagen
(1996:1619). Kostnaden för konsumentens inställelse vid domstol
kan under vissa förutsättningar ersättas enligt 11 kap. 6 § rätte-
gångsbalken som träder i kraft samtidigt med den försökslag som
föreslås.
18
Utredningens forslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens Prop. 1996/1997:104
förslag.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har uttalat sig om
förslaget i denna del tillstyrker majoriteten förslaget. Sveriges advokat-
samfund menar att de föreslagna reglerna strider mot de skäl som anförts
för de nyligen beslutade ändringarna i rättshjälpssystemet och att det är
svårt att motivera varför en viss grupp skall komma i åtnjutande av helt
fritt rättsligt bistånd. Samfundet anser vidare att det kostnadsfria biträdet
ger upphov till en obalans i förhållandet mellan KO och den enskilde
konsumenten vid bestämmandet av hur den enskildes talan skall utformas.
Sveriges Köpmannaförbund anser att konsumenten bör betala en viss del
av sina kostnader.
Skälen for regeringens förslag: Som tidigare nämnts kan den
omständigheten att den enskilde konsumenten i vissa fall riskerar att ådra
sig rättegångskostnader i en process verka avhållande på viljan att fora en
tvist till allmän domstol. Enligt regeringens mening är det viktigt att ha
ett system där risken för att ådra sig kostnader inte hindrar att mål av
allmänt intresse kommer under domstolsprövning när detta är befogat. Ur
den aspekten vore den bästa lösningen att förfarandet görs kostnadsfritt
for den enskilde konsumenten. Ett sådant system stämmer överens med
det yttersta syftet med att ge KO en möjlighet att biträda en enskild
konsument, nämligen att stärka konsumentintresset. Eftersom det är KO
som enligt den föreslagna ordningen avgör i vilka fall han eller hon skall
medverka, är risken for att konsumenten skall kunna missbruka systemet
inte heller särskilt stor.
Mot bakgrund av det anförda bör konsumenten inte kunna förpliktas
ersätta de kostnader som KO haft i anledning av sitt biträde. Dessa
kostnader kommer således inte heller att utgöra någon rättegångskostnad
for konsumenten.
När det gäller konsumentens egna kostnader for bl.a. bevisning är det
naturligt att knyta an till bestämmelserna om rättshjälp. Enligt den nya
rättshjälpslagen, som träder i kraft den 1 december 1997 (prop.
1996/97:9), betalar staten kostnaderna for juridiskt biträde och andra
kostnader såsom för bevisning. Rättshjälpen omfattar däremot inte
ersättning för motpartens rättegångskostnader eller ersättning for kostnad
för personlig inställelse vid domstol. I vissa fall kan dock kostnad for
personlig inställelse ersättas enligt 11 kap. 6 § rättegångsbalken. Med
hänsyn till att kostnaden for personlig inställelse normalt sett inte uppgår
till alltför höga belopp saknas anledning att frångå vad som kommer att
gälla enligt rättegångsbalken. Inte heller finns det skäl att införa någon
särbestämmelse i fråga om utredningskostnader, vilka enligt den nya
rättshjälpslagen inte skall kunna ersättas med mer än 10 000 kronor.
Konsumenten kan således själv få stå för kostnader för inställelse samt for
utredningskostnader utöver 10 000 kronor. Dessa kostnader kan konsu-
menten dock få ersättning for av motparten enligt reglerna i 18 kap.
rättegångsbalken.
Sammantaget bör således enligt vår mening konsumenten fa de
förmåner som utgår enligt den nya rättshjälpslagen med undantag for 19
ersättning for biträdeskostnader. Övriga bestämmelser i rättshjälpslagen
blir inte tillämpliga. Någon rättshjälpsavgift kommer således inte att Prop. 1996/1997:104
belasta den enskilde konsumenten.
Om KO av någon anledning avsäger sig sitt uppdrag eller om konsu-
menten inte längre önskar bli företrädd av KO. bör konsumenten själv få
svara för de kostnader som uppstår därefter. En fråga i det sammanhanget
är hur man bör behandla de kostnader som kan ha uppkommit under den
tid KO företrätt konsumenten och för vilka ersättning har betalats av
allmänna medel. Om en enskild, vars talan förs av JämO eller DO, skulle
återkalla sitt medgivande att låta sig företrädas svarar respektive
myndighet för de kostnader som uppkommit under den tid biträde
lämnats. Det finns inget skäl att ha en annan lösning för de fall när KO
företräder en enskild.
Det är tänkbart att KO inträder i en process vid domstol som redan har
pågått under en kortare eller längre tid. Frågan är då hur man skall förfara
med de kostnader som kan ha uppkommit för konsumenten innan KO
beslutat lämna denne sitt biträde. Här kan paralleller dras med vad som
gäller för den som har rättshjälp. De kostnader en rättssökande har haft
innan rättshjälp beviljats får denne stå för själv. Det finns ingen anledning
att ha en annan reglering här. Sådana tidigare uppkomna kostnader bör
konsumenten således enligt vår mening svara för själv. Dessa kostnader
kan han eller hon emellertid fa ersättning för av motparten enligt reglerna
i 18 kap. rättegångsbalken.
Regeringens förslag: I de fall konsumenten enligt bestämmelserna
i rättegångsbalken är skyldig att ersätta näringsidkarens rättegångs-
kostnader skall dessa i stället betalas av staten. De kostnader som
KO haft i anledning av sitt biträde skall som huvudregel stanna på
staten oavsett utgången i målet. Näringsidkaren skall inte heller
behöva betala kostnaden för de förmåner som konsumenten fatt
enligt 3 § i den föreslagna lagen.
Utredningens förslag: I fråga om konsumentens ansvar för näringsid-
karens kostnader stämmer utredningens förslag i huvudsak överens med
regeringens. I fråga om kostnadsfördelningen i övrigt har utredningen
föreslagit följande. Om näringsidkaren skulle förlora ett mål skall rätten
kunna låta vardera part stå sin rättegångskostnad. En förutsättning skall
dock vara att näringsidkaren hade skälig anledning att fa sin sak prövad.
För det fall att näringsidkaren förlorar målet och rättegångskostnaderna
inte skall kvittas skall näringsidkaren ersätta staten dels för vad som har
utgått av allmänna medel för t.ex. bevisning, dels kostnaden för KO:s
arbete.
Remissinstanserna: I fråga om den enskilde konsumentens ansvar för
näringsidkarens rättegångskostnader är alla utom en av de remissinstanser
20
som uttalat sig i huvudsak positiva till utredningens förslag. Konsument- Prop. 1996/1997:104
verket påtalar dock att konsumentens ställning i kostnadshänseende är
försvagad i vissa specialfall. Som exempel på detta nämner Konsument-
verket att den enskilde konsumenten kan komma att bli skyldig att betala
näringsidkarens rättegångskostnader om KO:s medverkan enligt lagen har
upphört, eftersom de särskilda fördelningsreglerna då inte längre är
tillämpliga. Sveriges Köpmannaförbund anser att ansvaret för näringsid-
karens rättegångskostnader bör delas mellan KO och den enskilde
konsumenten.
Vad gäller den slutliga fördelningen av rättegångskostnaderna mellan
parterna är de remissistanser som uttalat sig positiva till den föreslagna
huvudregeln eller lämnar den utan erinran. Vissa remissinstanser anser
dock att det av lagtexten med större tydlighet bör framgå att huvudregeln
är att rättegångskostnaderna skall kvittas i de fall konsumenten vinner
målet. Sveriges Industriförbund vänder sig vidare mot att kvittning skall
kunna underlåtas om en tillämpning av bestämmelserna leder till ett för
konsumenten oskäligt resultat.
Hovrätten över Skåne och Blekinge befarar att de lättnader som
näringsidkarna får enligt förslaget inte är tillräckliga för att motivera
näringsidkare att föra en process i flera instanser och att det därför torde
förutsättas att också företagens branschorganisationer medverkar till att så
kan ske. Svenska Bankföreningen anser att näringsidkaren aldrig skall
behöva stå för mer än sina egna kostnader. Sveriges advokatsamfund anser
att förslaget bör kompletteras med utökade möjligheter för mindre
näringsidkare att erhålla bidrag till sina egna kostnader.
Bakgrund: En part som förlorar ett mål skall enligt rättegångsbalken
som huvudregel ersätta motparten dennes rättegångskostnad. Om den part
som vinner har inlett rättegången utan att motparten har gett anledning till
detta eller om den vinnande parten på annat sätt uppsåtligen eller genom
försummelse har föranlett onödig rättegång kan han eller hon emellertid
bli skyldig att ersätta motparten dennes rättegångskostnad. Om en parts
yrkande bifalls endast till viss del kan ersättningen för rättegångs-
kostnaderna jämkas. I vissa fall kan rättegångskostnaderna kvittas, dvs.
vardera parten far stå för sina rättegångskostnader. Om en part genom
vårdslös eller försumlig processföring vållat kostnad för motparten är han
eller hon skyldig att ersätta sådan kostnad, oavsett hur rättegångskost-
naderna i övrigt fördelas.
Ersättning för rättegångskostnad skall fullt ut motsvara kostnaden för
rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud
eller biträde, såvitt kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande
av partens rätt. Ersättning skall även betalas för partens arbete och
tidsspillan i anledning av rättegången.
Skälen för regeringens förslag: Av samma skäl som regeringen nyss
anfört i fråga om konsumentens egna kostnader, bör staten, när en
näringsidkare har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader, svara för
dessa kostnader i stället för konsumenten. En sådan ordning är till fördel
även för näringsidkaren, eftersom denne oavsett konsumentens ekono-
miska förhållanden tillförsäkras ersättning för de rättegångskostnader 21
domstolen tillerkänner honom. Detta bör gälla även om KO avträtt som
ombud såvitt avser rättegångskostnader som uppstått före och under tiden Prop. 1996/1997:104
för KO:s medverkan. Rättegångskostnader som uppstår därefter bör dock
konsumenten själv få stå för.
Eftersom KO kommer att föra en process i första hand för att få fram
prejudikat kommer målet som regel att ha intresse utöver det enskilda
fallet och röra svårbedömda rättslägen. Med hänsyn härtill, men även för
att främja näringsidkarens vilja att driva ett mål av principiellt intresse,
bör huvudregeln vara att näringsidkaren inte behöver betala KO:s
kostnader när konsumenten vinner målet. Regeringen anser däremot inte
att det för närvarande föreligger tillräckliga skäl för att ge näringsidkaren
lättnader i fråga om ansvaret för konsumentens rättegångskostnader.
Den föreslagna ordningen innebär att näringsidkaren oavsett utgången i
målet inte skall behöva betala KO:s kostnader. I vissa fall bör dock
näringsidkaren kunna förpliktas att betala kostnaderna för KO:s med-
verkan eller en del därav. Lagrådet har invänt mot att näringsidkarens
ersättningsskyldighet kopplas till rekvisitet "skälig anledning att få tvisten
prövad" och därvid gjort en koppling till bestämmelsen i 2 § i den
föreslagna lagen om att KO:s biträde skall avse tvister som är av
betydelse för rättstillämpningen eller om det annars finns särskilda skäl.
Enligt Lagrådet skulle en strikt tolkning av denna bestämmelse innebära
att ersättningsskyldighet för näringsidkaren knappast skulle föreligga i
andra fall än då förutsättningar för KO:s medverkan inte varit uppfyllda.
Mot den valda kopplingen talar enligt Lagrådet vidare det förhållandet att
en näringsidkare aldrig skulle kunna åläggas ersättningsskyldighet i mål
som på grund av prejudikatvärdet eller liknande anledning funnits skäl att
pröva, eftersom bestämmelserna i 18 kap. 6 § rättegångsbalken inte är
tillämpliga på KO:s kostnader.
Regeringen instämmer i vad Lagrådet har anfört i denna del. Näringsid-
karens ersättningsskyldighet för KO:s kostnader kan därför i stället
lämpligen kopplas till fall då näringsidkaren brustit i sin processföring.
Regeringen föreslår sålunda att näringsidkaren skall vara skyldig att
ersätta staten för kostnad som näringsidkaren vållat KO genom vårdslös
eller försumlig processföring.
Näringsidkaren bör inte behöva betala kostnaderna för de rättshjälps-
förmåner som konsumenten enligt förslaget skall kunna få. Enligt den nya
rättshjälpslagen skall motparts ersättningsskyldighet endast omfatta
kostnader som avser ersättning till rättshjälpsbiträde och den rättssökandes
rådgivningsavgift. Det finns inte skäl att ha någon avvikande reglering
här.
Regeringens förslag: De mål där Konsumentombudsmannen deltar
som ombud för enskilda konsumenter undantas från de särskilda
reglerna om s.k. småmål i 1 kap. 3 d §, 10 kap. 8 a § och 18 kap.
8 a § rättegångsbalken.
22
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Prop. 1996/1997:104
Utredningen har föreslagit att de mål där KO deltar som ombud för
enskilda konsumenter skall undantas från samtliga bestämmelser om s.k.
småmål.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig är positiva till
förslaget.
Skälen for regeringens förslag: Det finns en särskild processordning
för de s.k. småmålen (se avsnitt 4). Småmålsreglema är utformade med
tanke på att parterna inte skall behöva juridiskt biträde. På så sätt skall
parternas kostnader hållas nere. När bestämmelserna infördes var avsikten
att målen i stor utsträckning skulle avgöras genom rättens förliknings-
verksamhet.
För småmålen finns särskilda bestämmelser om bl.a. rättens samman-
sättning, rättegångskostnader och forum i konsumentmål. En tillämpning
av dessa bestämmelser i mål där KO biträder en enskild konsument är
enligt regeringens mening inte lämplig. Reglerna bör vara sådana att de
inte försvårar för näringsidkaren att i de mål där KO biträder motparten
låta sig företrädas av ett kvalificerat ombud. De särskilda reglerna om
rättegångskostnader som regeringen har föreslagit kan svårligen förenas
med de begränsningar i detta hänseende som gäller för småmålen. Mål där
KO bistår konsumenten torde också i vissa fall vara så svårbedömda och
kvalificerade att tre domare bör ha möjlighet att delta i tingsrättens
avgörande. I fråga om den särskilda forumregeln om att en konsument
kan väcka talan vid rätten i den ort där konsumenten har sitt hemvist
anser regeringen att det inte är motiverat att tillämpa denna i mål där KO
biträder en enskild konsument, i vart fall inte om KO beslutat att biträda
konsumenten innan talan har väckts. I enlighet med vad Lagrådet anfört
anser regeringen däremot inte att det är nödvändigt att undanta de mål i
vilka KO biträder enskilda konsumenter från övriga bestämmelser som
särregleringen rörande småmålen omfattar.
De särskilda reglema om småmål i fråga om rättens sammansättning,
rättegångskostnader och forum i konsumentmål bör således inte tillämpas
i de mål där KO deltar som ombud för enskilda konsumenter. Detta bör
gälla även om KO inträder i ett pågående mål som handläggs enligt
reglema om småmål. I en sådan situation bör således målet lottas om och
handläggas enligt reglema för ordinära tvistemål i enlighet med vad vi
nyss sagt. Om KO därefter skulle besluta att avträda som ombud torde
målet däremot inte kunna lottas om för att återigen handläggas enligt
småmålsreglema (se prop. 1973:87 s. 175; NJA II 1973 s. 746 och NJA
1982 s. 723).
Om ett mål överförs till att handläggas enligt reglema för ordinära
tvistemål torde de rättegångskostnadsregler som gäller för sådana mål vara
att tillämpa även i fråga om kostnader som uppstått före det att målet
lottades om.
23
Prop. 1996/1997:104
Regeringens förslag: Sekretess skall gälla för vissa uppgifter i
ärende hos Konsumentombudsmannen där denne deltar som ombud
för enskilda konsumenter.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: I denna del har endast en remissinstans yttrat sig.
Skälen för regeringens förslag: 1 sekretesslagen (1980:100) finns
bestämmelser om sekretess för uppgifter hos myndigheter med anledning
av deras rättstvister om det kan antas att det allmännas ställning som part
försämras om uppgiften röjs (se t.ex. 6 kap. 7 § sekretesslagen). Motsva-
rande sekretess gäller hos Justitiekanslem i myndighetens verksamhet för
att bevaka statens rätt (11 kap. 4 § fjärde stycket sekretesslagen). Dessa
bestämmelser tar sikte endast på situationer där det allmänna är part. En
enskild part som företräds av KO i en rättstvist bör beredas ett likartat
skydd. Sekretess bör därför gälla hos KO för uppgifter som myndigheten
har fatt i anledning av det lämnade biträdet om det kan antas att den
enskildes ställning som part försämras om uppgiften röjs.
Hos KO kan det i samband med en tvist också finnas uppgifter om
enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden som inte är av sådan
natur att sekretess kommer att gälla i enlighet med vad som har före-
slagits nyss, och vilkas röjande kan förorsaka skada eller men för den
enskilde. För uppgifter av denna art gäller enligt 9 kap. 21 § sekretessla-
gen sekretess hos JämO och DO i ärenden enligt jämställdhetslagen
(1991:433) respektive lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering om det
kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. En
motsvarande sekretess bör gälla hos KO när denne företräder en enskild
konsument.
Syftet med en försöksverksamhet med en medverkan av KO i vissa
konsumenttvister är som framgått tidigare främst att främja prejudikat-
bildningen på konsumentområdet. Ett klarare rättsläge på området kommer
sannolikt i ett längre perspektiv att leda till besparingar för det allmänna.
I ett kortare perspektiv leder dock förslaget till vissa smärre kostnadsök-
ningar.
KO:s arbetsuppgifter enligt förslaget kommer inte bara att bestå i att
förbereda och utföra talan i enskilda ärenden. En hel del tid kan
förväntas gå åt till att välja ut de fall som skall drivas. Med hänsyn till att
det årliga antalet ärenden i vilka KO kommer att medverka enligt lagen
kan bedömas bli mycket begränsat bör en smärre personalförstärkning
vara tillräcklig för KO:s aktiva medverkan i domstol. De ökade kostnader
24
för KO:s verksamhet som förslaget leder till kan finansieras av de medel Prop. 1996/1997:104
som anslagits till Konsumentverket på området för finansiella tjänster
(prop. 1995/96:82, bet. 1995/96:LU10, rskr. 1995/96:81).
Införandet av den nya ordningen medför sannolikt en viss ökad arbets-
börda och därmed ökade kostnader för domstolarna. En del av de mål
som KO kommer att medverka i skulle dock sannolikt ha kommit under
domstolsprövning även utan KO:s medverkan. Med hänsyn till detta och
till beräknat antal mål torde därför denna kostnadsökning endast bli
marginell. Förslaget innebär också ett visst åtagande för staten i fråga om
rättegångskostnader. Med hänsyn till det mycket begränsade antalet mål
kan kostnadsökningarna i form av rättegångskostnader också förväntas bli
låga.
1 § I denna lag finns bestämmelser om Konsumentombudsmannens
medverkan i vissa tvister mellan konsumenter och näringsidkare och om
rättegången i sådana fall.
1 paragrafen anges det huvudsakliga innehållet i lagen.
2 § I en tvist mellan en konsument och en näringsidkare, som gäller en
finansiell tjänst, får Konsumentombudsmannen biträda konsumenten
såsom ombud vid allmän domstol och kronofogdemyndighet om tvisten är
av betydelse för rättstillämpningen eller om det annars finns särskilda
skäl för det.
Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om Konsumen-
tombudsmannens (KO) medverkan i tvister.
Det är KO som beslutar om han eller hon skall medverka enligt lagen.
KO prövar således ensam om de i paragrafen angivna förutsättningarna
är uppfyllda. Någon särskild bestämmelse om detta har inte ansetts
nödvändig.
Enligt paragrafen tillämpas lagens bestämmelser på tvister mellan
konsumenter och näringsidkare. Begreppen konsument och näringsidkare
har samma innebörd som i annan konsumentlagstiftning. En redogörelse
för innebörden av begreppen finns bl.a. i förarbetena till avtalsvillkorsla-
gen (se prop. 1994/95:17 s. 29 ff.).
KO:s medverkan skall till en början ske i en försöksverksamhet som
skall avse tvister som rör finansiella tjänster. Med begreppet finansiella
tjänster avses främst sådana tjänster som tillhandahålls av de finansiella
instituten, som t.ex. banker, finansbolag, försäkringsbolag och värde-
pappersinstitut. Dessutom erbjuder detaljhandeln och bensinbranschen
finansiella tjänster genom att erbjuda bl.a. kontokortstjänster.
Området finansiella tjänster omfattar bl.a. följande. Prop. 1996/1997:104
Insättningar och sparande: inlåningskonton, fonder, obligationer och andra
värdepapper, pensionssparande.
Betaltjänster: gireringar, kontokort, smartkort, checker.
Konsumentkrediter: kreditköp, blanco- och borgenslån, boendekrediter.
Försäkringar: sak- och personförsäkring.
Det är konsumenten som är part och huvudman medan KO företräder
honom eller henne som ombud. I fråga om KO:s behörighet att företräda
konsumenten gäller rättegångsbalkens fullmaktsregler. KO har samma
befogenheter och skyldigheter som tillkommer ett ombud enligt reglema
i rättegångsbalken.
Att KO skall medverka som konsumentens ombud innebär att han eller
hon skall förbereda och utföra konsumentens talan och biträda denne såväl
före som efter en process. KO:s medverkan före processen kan t.ex. avse
kontakt med konsumentens motpart för att inhämta dennes inställning till
konsumentens anspråk. Det kan också gälla rättsutredningar och in-
hämtande av andra erforderliga fakta. KO:s medverkan efter en process
kan t.ex. avse att förklara innehållet i en dom och att diskutera frågan om
ett avgörande skall överklagas eller inte.
KO medverkar sålunda i stort sett på samma sätt som andra ombud. I
fråga om de närmare formerna för KO:s medverkan och KO:s förhållande
till konsumenten och till dennes motpart samt till domstolen kan Sveriges
advokatsamfunds vägledande regler om god advokatsed vara till viss
ledning. Det finns inte något som hindrar att KO för konsumentens
räkning träffar förlikning med näringsidkaren. Det förutsätts dock att KO
inför beslutet att företräda konsumenten har bedömt saken vara av det slag
att den bör avgöras av domstol.
Inget hindrar KO att anlita ombud för såväl processförberedelsema som
själva processandet. Regler angående detta far tas in i Konsumentverkets
instruktion. Det förutsätts dock att talan normalt utförs av en tjänsteman
vid myndigheten.
För KO:s medverkan krävs att konsumenten ger KO fullmakt. Fullmak-
ten kan återkallas när som helst.
KO kan på eget initiativ frånträda uppdraget. En anledning till detta kan
vara exempelvis att konsumenten har lämnat felaktiga uppgifter eller att
KO till skillnad från konsumenten anser att målet efter domstolens
avgörande inte bör överklagas till högre instans.
Vidare gäller att utgången i tvisten bedöms vara av betydelse för
rättstillämpningen eller att det annars föreligger särskilda skäl för KO:s
medverkan. Som ett exempel på när särskilda skäl skall anses föreligga
kan nämnas att tvisten allmänt är av betydelse för en större grupp
konsumenter.
En situation där KO skall kunna medverka i en tvist där ett stort antal
konsumenter berörs, är om näringsidkaren i civilrättsligt hänseende inte
följer en dom där KO har fört talan vid Marknadsdomstolen enligt
avtalsvillkorslagen eller där likartade skador på grund av otillbörlig
marknadsföring drabbat en grupp konsumenter.
En omständighet som inte skall tillmätas någon självständig betydelse 26
för frågan om KO skall delta är att målet rör en tvist som är av stor
ekonomisk betydelse. Inte heller skall KO kunna ta sig an mål enbart av Prop. 1996/1997:104
den anledningen att den enskilde av någon anledning befinner sig i en i
ekonomiskt eller personligt hänseende pressande situation.
KO skall kunna medverka vid allmän domstol och kronofogdemyndig-
het.
3 § Under den tid som Konsumentombudsmannen är ombud enligt denna
lag skall konsumenten få de förmåner som avses i 16-20 §§ rättshjälpsla-
gen (1996:1619). Kostnaderna för dessa förmåner skall stanna på staten.
Konsumentombudsmannen beslutar om sådan utredning som avses i 17 §
rättshjälpslagen samt om ersättning till den som medverkat vid ut-
redningen.
Enligt första stycket far en konsument under den tid som biträde lämnas
av KO de förmåner som motsvarar dem som enligt 16—20 §§ rätts-
hjälpslagen tillkommer den som har beviljats rättshjälp. Det gäller bl.a.
kostnader for bevisning vid allmän domstol, utredningskostnader samt an-
sökningsavgifter. Ersättning för bevisning betalas som regel enligt
bestämmelserna i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna
medel till vittnen m.m. Konsumenten är heller inte skyldig att ställa
säkerhet för att fa till stånd kvarstad eller någon annan liknande åtgärd.
I dessa fall svarar staten för den skada som kan tillfogas motparten genom
åtgärden.
Kostnaderna för förmånerna skall stanna på staten. Detta stämmer
överens med vad som gäller enligt rättshjälpslagen (se avsnitt 6.2 ).
Kostnaden för konsumentens resa och uppehälle ersätts inte enligt denna
bestämmelse. Dessa kostnader kan ersättas av allmänna medel om det i
enlighet med 11 kap. 6 § rättegångsbalken är skäligt med hänsyn till
konsumentens ekonomiska förhållanden, de kostnader som kan uppstå i
samband med inställelsen och omständigheterna i övrigt (se prop.
1996/97:9). Om dessa kostnader inte ersätts enligt 11 kap. 6 § rättegångs-
balken kan konsumenten i stället fa ersättning av motparten enligt
reglema i 18 kap. rättegångsbalken.
KO:s biträde tiil konsumenten skall vara kostnadsfritt för denne. Detta
gäller såväl kostnaderna för KO:s egna tjänstemän som för eventuellt av
KO anlitat ombud.
Konsumentens rätt till ersättning enligt denna paragraf gäller endast
kostnader som har uppkommit efter det att KO har beslutat att medverka
enligt denna lag. Om konsumenten har haft kostnader som hänför sig till
tiden dessförinnan far han eller hon själv svara för dem. Detta motsvarar
vad som gäller för den som har beviljats rättshjälp. Sådana kostnader kan
dock konsumenten fa ersättning för av motparten enligt reglema i 18 kap.
rättegångsbalken.
Om KO beslutar att inte längre företräda konsumenten eller om konsu-
menten anmäler att han eller hon själv eller genom någon annan vill föra
sin talan far konsumenten själv stå för kostnader som uppkommer
därefter. Enligt rättshjälpslagen kan den vars rättshjälp upphör bli skyldig
att själv bära kostnaderna för denna, vilket kan innebära att de förmåner 27
han eller hon erhållit skall återbetalas. Någon återbetalningsskyldighet har
inte ansetts erforderlig i de fall då KO:s biträde enligt denna lag har Prop. 1996/1997:104
upphört.
Enligt andra stycket är det KO som beslutar i fråga om sådan utredning
som avses i 17 § rättshjälpslagen och om ersättning enligt samma
paragraf.
4 § Om Konsumentombudsmannen enligt denna lag biträder en konsu-
ment vid talan i allmän domstol skall bestämmelserna om tvistemål om
mindre värden i 1 kap. 3 d §, 10 kap. 8 a § och 18 kap. 8 a § rätte-
gångsbalken inte tillämpas.
Enligt paragrafen skall de särskilda reglema om s.k småmål i fråga om
rättens sammansättning, rättegångskostnader och forum i konsumentmål
inte tillämpas när KO biträder en konsument. Detta innebär att rätten kan
bestå av tre domare vid det slutliga avgörandet och att rättegångskost-
naderna kan ersättas fullt ut enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken.
Bestämmelsen innebär också, i vart fall om KO beslutat medverka enligt
lagen innan konsumenten väcker talan vid allmän domstol, att den
särskilda forumregeln i 10 kap. 8 a § rättegångsbalken om att en
konsument kan väcka talan vid rätten i den ort där konsumenten har sitt
hemvist inte kan tillämpas.
Om målet har börjat handläggas enligt det särskilda förfarandet för
småmål skall, om KO inträder i tvisten först efter det att talan väckts,
målet till följd av denna bestämmelse - i enlighet med vad som närmare
utvecklats i avsnitt 7 - överföras till ordinär handläggning.
5 § Om konsumenten enligt bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken
är skyldig att ersätta näringsidkaren dennes rättegångskostnader skall
staten i stället för konsumenten förpliktas betala dessa kostnader. Staten
svarar dock inte för näringsidkarens kostnader som uppstått efter det att
Konsumentombudsmannen upphört att vara ombud och näringsidkaren
underrättats om detta.
Om näringsidkaren genom handlande som avses i 18 kap. 6 § rätte-
gångsbalken föranlett uppskov i målet eller på annat sätt vållat kostnad
för Konsumentombudsmannen är näringsidkaren skyldig att ersätta staten
sådan kostnad.
I paragrafens första stycke regleras ansvaret för näringsidkarens rätte-
gångskostnader i de fall konsumenten enligt 18 kap. rättegångsbalken är
skyldig att ersätta dessa.
Rättegången i de mål där KO biträder en konsument enligt denna lag
skall i huvudsak följa reglema i rättegångsbalken. Detta innebär att om
näringsidkaren vinner målet skall han enligt huvudregeln i 18 kap. 1 §
rättegångsbalken fa ersättning för sina rättegångskostnader. Ersättningen
skall enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken fullt ut motsvara kostnaderna för
rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud
eller biträde.
Enligt första meningen i förevarande stycke skall domstolen, när den 28
dömer i mål av denna art, i de fall konsumenten enligt rättegångsbalken
skulle vara skyldig att helt eller delvis ersätta näringsidkaren dennes Prop. 1996/1997:104
rättegångskostnader ålägga staten att i stället för konsumenten betala
denna kostnad. Detta skall ske oavsett när KO har inträtt i processen.
Av andra meningen följer att staten inte svarar för näringsidkarens
rättegångskostnader som uppstått efter det att KO upphört att vara ombud
och näringsidkaren underrättats om detta. Dessa kostnader får således
konsumenten själv svara för.
I andra stycket finns regler om näringsidkarens ansvar för KO:s
kostnader. Dessa skall som regel stanna på staten oavsett utgången i
målet. Om näringsidkaren på grund av vårdslös eller försumlig process-
föring har vållat kostnader för KO är näringsidkaren enligt denna
bestämmelse dock skyldig att ersätta staten för dessa kostnader.
I fråga om näringsidkarens ansvar för konsumentens rättegångskostnader
gäller reglema i 18 kap. rättegångsbalken.
6 § Om en konsument har beviljats rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:1619) skall rättshjälpen upphöra om Konsumentombudsmannen
beslutar att biträda konsumenten. Konsumenten skall i sådant fall endast
betala rättshjälpsavgifi.
En konsument som företräds av KO enligt denna lag skall inte beviljas
rättshjälp i den aktuella rättsliga angelägenheten. Om rättshjälp har
beviljats tidigare skall den upphöra. I sådant fall behöver konsumenten
endast betala rättshjälpsavgifi enligt bestämmelserna i 23-25 §§ rätts-
hjälpslagen. Bestämmelsen i andra meningen har tillkommit för att det
klart skall framgå att konsumenten i detta fall inte är skyldig att betala
några kostnader utöver själva rättshjälpsavgiften.
KO skall kontrollera om konsumenten har rättshjälp. Om så är fallet skall
KO meddela detta till den myndighet som har att fatta beslut i rättshjälps-
frågan. Har konsumentens rättshjälp upphört när talan väcks vid allmän
domstol skall KO upplysa domstolen om att konsumenten haft rättshjälp
i den rättsliga angelägenheten. Regler angående detta far tas in i Konsu-
mentverkets instruktion. Avträder KO som ombud är det åter möjligt för
konsumenten att fa rättshjälp om förutsättningarna härför är uppfyllda.
7 § Konsumentombudsmannens beslut enligt denna lag far inte över-
klagas.
De beslut som kan komma i fråga enligt denna lag är beslut att biträda
respektive frånträda samt beslut om att utredning skall företas och om
ersättning för sådan utredning. Dessa beslut kan inte överklagas.
8 kap. 25 §
Sekretess gäller hos Konsumentombudsmannen i ärende enligt lagen
(1997:000) om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentom-
budsmannen i vissa tvister för uppgift som tillkommit eller inhämtats med Prop. 1996/1997:104
anledning av en rättstvist enligt lagen, om det kan antas att den enskildes
ställning som part i tvisten försämras om uppgiften röjs.
Paragrafen, som är ny, innebär att sekretess gäller för uppgifter som avser
de rättstvister där KO företräder en enskild konsument enligt lagen om
försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i
vissa tvister, om det kan antas att den enskildes ställning som part i
tvisten försämras om uppgiften röjs.
De uppgifter för vilka sekretess gäller kan härröra från myndigheten
själv eller vara införskaffade utifrån. För att uppgiften skall anses ha
tillkommit eller inhämtats med anledning av rättstvist krävs att det mellan
uppgiften och tvisten finns ett sådant samband som fallet är med t.ex.
rättsutredningar, värderingsutlåtanden, uppgifter om bevisning och
förhandlingstekniska överväganden som hänför sig till en rättstvist. Ordet
rättstvist avser både pågående och möjligen blivande rättstvister.
Någon bestämmelse om tidsbegränsning av sekretessen har inte ansetts
erforderlig eftersom risken för skada som regel upphör i och med att
tvisten avslutats. Sekretess för uppgifterna kan dock i vissa fall även
härefter komma att föreligga enligt den föreslagna bestämmelsen i 9 kap.
21 § sekretesslagen. Om KO frånträder sitt uppdrag trots att tvisten ännu
inte avslutats gäller sekretess tills så sker.
9 kap. 21 §
Sekretess gäller i ärende hos Jämställdhetsombudsmannen eller Jäm-
ställdhetsnämnden enligt jämställdhetslagen (1991:433) för uppgift om
enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att
den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och
Nämnden mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (1994:134) mot
etnisk diskriminering för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om
uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen (1994:749) om Handikapp-
ombudsmannen för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos Konsumentombudsmannen i ärende enligt lagen
(1997:000) om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentom-
budsmannen i vissa tvister för uppgift om enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada
eller men om uppgiften röjs.
7 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Av ett nytt fjärde stycke framgår att uppgifter som KO far del av i den
verksamhet som bedrivs med stöd av den föreslagna lagen om för-
söksverksamhet avseende medverkan av KO i vissa tvister skall omfattas
av sekretess, om uppgifterna rör någons personliga eller ekonomiska
förhållanden och om det kan antas att den enskilde lider skada eller men
30
om uppgiften röjs. Sekretessen omfattar därigenom alla typiskt sett Prop. 1996/1997:104
känsliga uppgifter om enskildas såväl personliga som ekonomiska
förhållanden. Bestämmelsen har utformats efter förebild av de sekretess-
regler som gäller hos vissa andra ombudsmän. Bestämmelsen har sålunda
ett rakt skaderekvisit, vilket innebär att en presumtion gäller för offentlig-
het.
Den nya lagen och ändringen i sekretesslagen skall träda i kraft den 1
december 1997 i samband med att den nya rättshjälpslagen träder i kraft.
31
Konsumentpolitiken i Sverige har långa traditioner. Ett av de övergripande
målen är att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på
marknaden. Härvid utövar många myndigheter och andra offentliga organ
verksamhet av betydelse för konsumenterna, t.ex. Konsumentverket och
Allmänna reklamationsnämnden (ARN).
Konsumentlagstiftningen är i huvudsak av civilrättslig eller mark-
nadsrättslig natur. De civilrättsliga reglema är inriktade på att stärka
enskilda konsumenters ställning i förhållande till näringsidkare och ger
anvisningar om hur en tvist skall eller bör lösas. Den marknadsrättsliga
lagstiftningen syftar till att stärka konsumentkollektivets ställning genom
ingripanden mot näringsidkare från det allmännas sida. Här har Konsu-
mentombudsmannen (KO) en viktig uppgift genom dennes möjligheter att
väcka talan om förbud eller förelägganden.
Konsumentpolitiskt arbete bedrivs även inom EU. Särskilda konsument-
politiska program och direktiv har antagits och en rad direktivförslag som
rör konsumentområdet är under beredning.
Ett område som på senare tid har tilldragit sig ett särskilt intresse såväl
i Sverige som inom EU avser de finansiella tjänsterna. På detta område
har de senaste åren skett en snabb utveckling. Kreditmarknaden har
avreglerats, vilket inneburit ökad konkurrens på marknaden. T.ex. erbjuder
detaljhandeln kunder att ha pengar på räntebärande kundmedelskonton.
Den utveckling som har skett har inneburit fördelar för den enskilde, bl.a.
genom ökat utbud och större valfrihet. Det har emellertid blivit svårare för
den enskilde att göra rätt val ur det stora utbudet och riskerna för att
konsumenterna erhåller bristande information har ökat. Många konsumen-
ter har också hamnat i s.k. skuldfällor. Eftersom de finansiella tjänsterna
i många fall rör sig om stora belopp och långsiktiga åtaganden innebär de
stora ingrepp i den enskildes ekonomi.
I anledning av de konsumentproblem som har uppstått har en rad
reformer genomförts för att stärka konsumenternas ställning. Ett exempel
är att en ny avtalsvillkorslag har införts som numera omfattar även
avtalsvillkor på det finansiella området. Skuldsaneringslagen, som ger en
enskild person möjlighet att befrias från sina skulder, är ett annat
exempel.
I propositionen 1995/96:82 Ökat ansvar för Konsumentombudsmannen
och Konsumentverket på området finansiella tjänster redovisar regeringen
sina synpunkter på de ytterligare åtgärder som behöver vidtas inom
området. Bl.a. nämns att möjligheterna för KO att i ökad utsträckning
företräda konsumenterna när det gäller finansiella tjänster snabbt bör
Prop. 1996/1997:104
Bilaga 1
32
utredas.
Inom området för finansiella tjänster anses finnas behov av att fa fram
vägledande avgöranden. Det beror bl.a. på att den nya lagstiftningen inom
området behöver fyllas ut med vägledande avgöranden.
En viktig del av det konsumentpolitiska arbetet syftar till att underlätta för
konsumenterna att ta till vara sin rätt när det uppstår en tvist med en
näringsidkare. En konsument har möjlighet att vända sig till särskilda
organ för att där fa råd och vägledning. T.ex. kan konsumenten vända sig
till kommunernas konsumentvägledning. Där kan en konsument fa hjälp
med såväl att lösa en tvist som att erhålla råd i konsumenträttsliga frågor.
När det gäller finansiella tjänster kan en konsument erhålla råd och
upplysningar av Konsumenternas försäkringsbyrå och Konsumenternas
bankbyrå.
Tvistlösningen mellan en konsument och en näringsidkare sker i många
fall vid Allmänna reklamationsnämnden (ARN). Där kan en tvist lösas på
ett snabbt, enkelt och billigt sätt. Vid ARN kan även KO föra talan för
en grupp konsumenter. Tvistlösningen vid ARN har emellertid vissa
brister. T.ex. utgörs de avgöranden nämnden ger endast av rekommenda-
tioner vilket innebär att de inte är verkställbara som en dom från en
domstol. Vidare är förfaringssättet vid ARN skriftligt vilket innebär att i
fall där muntlig bevisning krävs är en konsument hänvisad till en process
vid de allmänna domstolarna.
En process vid de allmänna domstolarna är i många fall förenad med
kostnader vilket kan fa till följd att konsumenten avstår från att ta till vara
sin rätt. Många näringsidkare undviker också att föra processer vid allmän
domstol. Förutom att såväl näringsidkaren som den enskilde konsumenten
kan drabbas av rättsförluster innebär det nu sagda att risk finns för att
många frågor av principiellt eller av mer allmänt intresse inte far någon
rättslig prövning.
De konsumenttvister som prövas av allmän domstol är ganska få till
antalet. Detta förhållande leder, i förening med den utgallring instanssys-
temet i sig innebär, till att antalet konsumenttvister som når Högsta
domstolen är obetydligt. Detta medför att det uppkommer brist på
prejudikat.
När det gäller den process som sker vid allmän domstol är den föremål
för en rad reformer. Bl.a. har förslag lämnats om att det skall bli möjligt
att föra grupptalan vid domstolarna. Vidare har föreslagits att förfarandet
vid hovrätterna skall förändras och att möjligheterna att erhålla rättshjälp
skall begränsas.
Till KO:s nuvarande arbetsuppgifter hör att föra konsumentkollektivets
talan inför Marknadsdomstolen i ärenden enligt marknadsföringslagen,
Prop. 1996/1997:104
Bilaga 1
lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och produktsäker-
hetslagen. Härtill kommer möjligheten att företräda en grupp av konsu-
menter vid ARN. KO har emellertid enligt det nuvarande regelsystemet
inte möjlighet att hjälpa en enskild konsument när denne har hamnat i en
tvist med en näringsidkare.
Utredningen föreslår att en försöksverksamhet skall inledas i vilken KO
i en tvist mellan en konsument och en näringsidkare skall ha möjlighet att
biträda konsumenten. Tvisten skall röra en finansiell tjänst.
Förslaget syftar till — förutom att ge den enskilde konsumenten ett
stöd — att stärka rättsbildningen inom konsumentområdet. Konsumenten
skall därför kunna erhålla hjälp av KO i de fall denne anser att utgången
i tvisten är av betydelse för rättstillämpningen. Biträdesmöjligheten
begränsas emellertid inte till rena prejudikatfrågor utan KO kan medverka
även när en fråga av annan anledning är av vikt för konsumentintresset,
t.ex. när ett större antal konsumenter berörs. Detta har uttryckts på så sätt
att KO skall kunna biträda en enskild konsument också då det finns
särskilda skäl för det.
KO skall enligt förslaget biträda konsumenten samt förbereda och utföra
dennes talan vid tvistlösande organ. Syftet är att biträde i första hand skall
lämnas vid ARN och de allmänna domstolarna. KO skall dock ha
möjlighet att bistå konsumenten även vid andra tvistlösningsorgan. Det
förutsätts emellertid att biträdet har anknytning till en tvist och lämnas för
att stärka rättsbildningen. KO skall själv avgöra om förutsättningarna för
biträde är uppfyllda. Det är KO som i samråd med konsumenten får
avgöra var tvisten skall föras.
KO skall biträda den enskilde konsumenten som ombud. KO:s befogen-
heter och skyldigheter härvidlag motsvarar de som ett ombud har enligt
rättegångsbalken. KO skall inte kunna vidta åtgärder som konsumenten
inte samtycker till. Om konsumenten av någon anledning inte längre vill
ha KO:s biträde skall KO frånträda sitt uppdrag.
KO:s rätt att biträda en konsument bör ses som ett komplement till
möjligheten för KO att föra grupptalan vid ARN och allmän domstol om
sådan möjlighet införs. Om en stor grupp konsumenter berörs kan således
finnas möjlighet för KO att välja mellan att föra ett pilotmål eller en
grupptalan.
I de aktuella målen skall i princip sedvanliga bestämmelser om tvistlös-
ningsförfarandet vid respektive organ tillämpas. För de mål som drivs vid
allmän domstol har emellertid några avvikelser från rättegångsbalkens
bestämmelser ansetts erforderliga. Det gäller de bestämmelser som handlar
om rättegångskostnaderna och de s.k. småmålen.
I de mål där KO medverkar skall enligt förslaget förfarandet för
konsumenten i princip vara kostnadsfritt. KO:s biträde skall inte kosta
konsumenten något. När det gäller de kostnader som kan uppstå för
konsumenten, t.ex. kostnader för muntlig bevisning, föreslår utredningen
att en koppling skall ske till bestämmelserna i rättshjälpslagen. Detta
innebär att staten ersätter konsumentens kostnader som om denne hade
haft rättshjälp.
Även när det gäller rättegångskostnadernas fördelning föreslår ut-
redningen en särreglering. Regleringen har som främsta syfte att motverka
Prop. 1996/1997:104
Bilaga 1
att partema av kostnadsskäl avstår från en process och därigenom
försvårar möjligheten att fa fram vägledande avgöranden. Utredningen
föreslår därför att konsumenten aldrig skall behöva svara for näringsid-
karens rättegångskostnader om konsumenten skulle förlora målet.
Näringsidkaren skall i stället erhålla ersättning av staten för sina
kostnader. Om näringsidkaren skulle förlora målet kan rätten låta vardera
parten stå sin rättegångskostnad. En förutsättning skall dock vara att
näringsidkaren hade skälig anledning att fa sin sak prövad. För det fall att
näringsidkaren förlorar målet och rättegångskostnaderna inte kvittas skall
näringsidkaren ersätta staten dels vad som har utgått av allmänna medel
för t.ex. bevisning, dels kostnaden för KO:s arbete.
Utredningen föreslår att de särskilda småmålsreglema i rättegångsbalken
inte skall tillämpas i de mål där KO biträder en konsument. Detta innebär
bl.a. att rätten i första instans kan bestå av tre domare vid målets
avgörande och att näringsidkaren kan fa ersättning för sina ombudskost-
nader. Skälet till denna reglering är främst att många av de mål i vilka
KO kommer att medverka på konsumentens sida är av sådan kvalificerad
art att näringsidkaren behöver ett ombud som för hans talan. Kostnaden
för ett sådant bör näringsidkaren ha möjlighet att få ersättning för.
Utredningen föreslår att det i en särskild lag anges de förutsättningar för
KO:s medverkan som skall gälla samt de särskilda processuella regler
som är nödvändiga. KO:s medverkan skall till en början ske i en
försöksverksamhet som är inriktad på de finansiella tjänsterna. För-
söksverksamheten bör pågå i fem år. Om försöksverksamheten slår väl ut
och statsmakterna finner att den bör permanentas bör den kunna omfatta
tvister inom hela det civilrättsliga området.
Prop. 1996/1997:104
Bilaga 1
35
Prop. 1996/1997:104
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I en tvist mellan en konsument och en näringsidkare far Konsu-
mentombudsmannen, om tvisten rör en finansiell tjänst och om utgången
1 tvisten är av betydelse för rättstillämpningen eller om det annars finns
särskilda skäl för det, biträda konsumenten och med dennes medgivande
förbereda och utföra konsumentens talan vid allmän domstol, Allmänna
reklamationsnämnden eller annat tvistlösande organ.
När Konsumentombudsmannen för talan vid allmän domstol gäller
bestämmelserna i 2—6 §§.
2 § Om inte annat följer av 3—6 §§, tillämpas i fråga om rättegången vad
som är föreskrivet i rättegångsbalken eller i andra författningar om
rättegången i tvistemål där förlikning om saken är tillåten.
3 § Konsumenten skall under den tid biträde lämnas av Konsumentom-
budsmannen erhålla de förmåner som avses i 16—20 §§ rättshjälpslagen
(1996:000).
4 § Staten skall i stället för konsumenten ersätta näringsidkaren för rätte-
gångskostnader som har bestämts enligt reglema i 18 kap. rättegångs-
balken om fördelningen av sådana kostnader mellan partema. Om
näringsidkaren enligt dessa bestämmelser är skyldig att ersätta konsumen-
ten för dennes rättegångskostnad skall näringsidkaren ersätta staten
kostnaden för Konsumentombudmannens arbete och för vad som har
utgått av allmänna medel enligt 3 §.
5 § Om näringsidkaren enligt bestämmelserna i rättegångsbalken är
skyldig att ersätta konsumenten dennes rättegångskostnad, kan rätten, om
näringsidkaren hade skälig anledning att få saken prövad, i stället för att
förplikta näringsidkaren att enligt 4 § betala dessa kostnader förordna att
vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.
6 § I mål där Konsumentombudsmannen medverkar enligt denna lag, skall
1 kap. 3 d § rättegångsbalken inte tillämpas.
Denna lag träder i kraft den ...
36
Prop. 1996/1997:104
Härigenom föreskrives att 32 och 35 §§ rättshjälpslagen (1996:1619)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
32 §
Rättshjälp skall upphöra om
1. rättshjälpsavgifi inte betalas enligt 25 §,
2. den rättssökande har lämnat oriktiga uppgifter och rättshjälp inte
skulle ha beviljats om riktiga uppgifter hade lämnats,
3. den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har lämnat
oriktiga uppgifter, som varit ägnade att leda till för låg rättshjälpsavgifi,
4. den rättssökandes ekonomiska förhållanden har ändrats så att han
eller hon inte längre är berättigad till rättshjälp,
5. ett rättshjälpsbiträde entledigas utan att ett annat rättshjälpsbiträde
förordnas,
6. det med hänsyn till angelä-
genhetens art och betydelse, tvis-
teföremålets värde samt omstän-
digheterna i övrigt inte längre är
rimligt att staten bidrar till den
rättssökandes kostnader.
6. det med hänsyn till angelä-
genhetens art och betydelse, tvis-
teföremålets värde samt omstän-
digheterna i övrigt inte längre är
rimligt att staten bidrar till den
rättssökandes kostnader,
7. Konsumentombudsmannen
beslutat att biträda den rättssö-
kande enligt lagen (199x:000)
om försöksverksamhet med Kon-
sumentombudsmannens medver-
kan i tvister.
Om rättshjälpen upphör på nå-
gon av de grunder som anges i
32 §, skall den rättssökande i
skälig omfattning återbetala kost-
naderna för rättshjälpen till sta-
ten.
§
Om rättshjälpen upphör på nå-
gon av de grunder som anges i
32 § 1—6, skall den rättssökande
i skälig omfattning återbetala
kostnaderna för rättshjälpen till
staten.
Om rättshjälpen upphör på den grund som anges i 33 §, skall de
kostnader för rättshjälpen som överstiger rättshjälpsavgiften inte åter-
betalas till staten.
Denna lag träder i kraft den...
37
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)
dels att 9 kap. 21 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 8 kap. 24 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
24 §
Sekretess gäller hos Konsumen-
tombudsmannen i ärende enligt
1 § lagen (199x:000) om försöks-
verksamhet med Konsumentom-
budsmannens medverkan i tvister
för uppgift som tillkommit eller
inhämtats i anledning av rätts-
tvist som avses i den nämnda
bestämmelsen, om det kan antas
att den enskildes ställning som
part försämras om uppgiften
röjs.
9 kap.
21 §
Sekretess gäller i ärende hos Jämställdhetsombudsmannen eller
Jämställdhetsnämnden enligt jämställdhetslagen (1991:433) för uppgift om
enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att
den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och
Nämnden mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (1994:134) mot
etnisk diskriminering för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om
uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen (1994:749) om Handikappom-
budsmannen för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska för-
hållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närståen-
de lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos Konsu-
mentombudsmannen i ärende
enligt 1 § lagen (l99x:000) om
försöksverksamhet med Konsu-
mentombudsmannens medver-
kan i tvister för uppgift om en-
skilds personliga eller ekonomis-
ka förhållanden, om det kan an-
tas att den enskilde lider skada
eller men om uppgiften röjs.
Prop. 1996/1997:104
Bilaga 2
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Prop. 1996/1997:104
__________ Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den ...
39
Prop. 1996/1997:104
Bilaga 3
Justitieombudsmannen, Justitiekanslem, Göta Hovrätt, Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Rättshjälpsmyndigheten,
Jämställdhetsombudsmannen, Finansinspektionen, Juridiska fakulteten vid
Stockholms universitet, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet.
Marknadsdomstolen, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden,
Konsumenternas Bankbyrå, Konsumenternas Försäkringsbyrå, Konsument-
vägledamas förening, Landsorganisationen i Sverige, Småföretagarnas
Riksorganisation, Svenska Arbetsgivarföreningen, Svenska Bankför-
eningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Akademikers Centralorgani-
sation, Sveriges Företagsägareförbund, Sveriges Försäkringsförbund,
Sveriges Industriförbund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Köpmannaför-
bund och Tjänstemännens Centralorganisation.
40
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag finns bestämmelser om Konsumentombudsmannens
medverkan i vissa tvister mellan konsumenter och näringsidkare och om
rättegången i sådant fall.
2 § I en tvist mellan en konsument och en näringsidkare, som gäller en
finansiell tjänst, far Konsumentombudsmannen biträda konsumenten
såsom ombud vid allmän domstol och kronofogdemyndighet om tvisten
är av betydelse för rättstillämpningen eller om det annars finns särskilda
skäl för det.
3 § Under den tid som Konsumentombudsmannen är ombud enligt denna
lag skall konsumenten fa de förmåner som avses i 16-20 §§ rättshjälpsla-
gen (1996:1619). Kostnaderna för dessa förmåner skall stanna på staten.
Konsumentombudsmannen beslutar om sådan utredning som avses i
17 § rättshjälpslagen samt om ersättning till den som medverkat vid ut-
redningen.
4 § Om Konsumentombudsmannen enligt denna lag biträder en konsu-
ment vid talan i allmän domstol gäller följande avvikelser från rättegångs-
balken.
1. Bestämmelserna i 1 kap. 3 d § rättegångsbalken skall inte tillämpas.
2. Om konsumenten enligt bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken
är skyldig att ersätta näringsidkaren dennes rättegångskostnader skall
staten i stället för konsumenten förpliktas betala dessa kostnader. Staten
svarar dock inte för näringsidkarens kostnader som uppstått efter det att
Konsumentombudsmannen frånträtt sitt biträde och näringsidkaren
underrättats om detta.
3. Om näringsidkaren enligt bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken
är skyldig att ersätta konsumenten dennes rättegångskostnader skall
näringsidkaren om han eller hon inte hade skälig anledning att få tvisten
prövad i skälig omfattning även ersätta staten för de kostnader som
Konsumentombudsmannen haft i anledning av sitt biträde. Detta gäller
även om Konsumentombudsmannen frånträtt sitt biträde.
5 § Om en konsument har beviljats rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:1619) skall rättshjälpen upphöra om Konsumentombudsmannen
beslutar att biträda konsumenten. Konsumenten skall i sådant fall endast
betala rättshjälpsavgift enligt bestämmelserna i 23 § rättshjälpslagen.
41
6 § Konsumentombudsmannens beslut enligt denna lag far inte över- Prop. 1996/1997:104
klagas. Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997 och gäller till utgången
av november månad 2002.
Lagen tillämpas även på ärenden i vilka Konsumentombudsmannen
beslutat att medverka före utgången av november månad 2002.
42
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)'
dels att 9 kap. 21 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 kap. 25 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
25 §
Sekretess gäller hos Konsument-
ombudsmannen i ärende enligt
lagen (1997:000) om försöks-
verksamhet avseende medverkan
av Konsumentombudsmannen i
vissa tvister för uppgift som till-
kommit eller inhämtats med an-
ledning av en rättstvist enligt
lagen, om det kan antas att den
enskildes ställning som part i
tvisten försämras om uppgiften
röjs.
9 kap.
21 §2
Sekretess gäller i ärende hos Jämställdhetsombudsmannen eller Jämställd-
hetsnämnden enligt jämställdhetslagen (1991:433) för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den
enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och
Nämnden mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (1994:134) mot
etnisk diskriminering för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om
uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen (1994:749) om Handikappom-
budsmannen för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska för-
hållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närståen-
de lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos Konsumen-
tombudsmannen i ärende enligt
lagen (1997:000) om försöks-
verksamhet avseende medverkan
Prop. 1996/1997:104
Bilaga 4
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse 1996:155.
av Konsumentombudsmannen i
vissa tvister för uppgift om en-
skilds personliga eller ekonomis-
ka förhållanden, om det kan an-
tas att den enskilde lider skada
eller men om uppgiften röjs.
Prop. 1996/1997:104
Bilaga 4
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
44
Prop. 1996/1997:104
Bilaga 5
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-02-13
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Bengt Lambe.
Enligt en lagrådsremiss den 6 februari 1997 (Inrikesdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentom-
budsmannen i vissa tvister,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lotta
Gustavson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsu-
mentombudsmannen i vissa tvister
4 §
Av författningskommentaren till första punkten framgår, att de särskilda
reglema om tvistemål om mindre värden inte skall tillämpas när KO
biträder en konsument. Detta innebär enligt lagrådsremissen att tingsrätten
kan bestå av tre domare vid det slutliga avgörandet, att rättegångskost-
naderna kan ersättas fullt ut enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken samt att
den särskilda forumregeln i 10 kap. 3 a § ej är tillämplig.
I förevarande paragraf punkt 1 har detta kommit till uttryck genom en
regel att bestämmelsen i 1 kap. 3 d § rättegångsbalken inte skall
tillämpas. Att ej heller 10 kap. 8 a § eller 18 kap. 8 a § skall tillämpas
nämns alltså ej explicit utan anses framgå av de hänvisningar till 1 kap.
3 d § som de båda andra bestämmelserna upptar.
Den valda lagstiftningstekniken kan - mot bakgrund av att den föreslagna
lagen är en speciallag med avvikelser från vad som eljest gäller - vålla
missförstånd om särregelns räckvidd. Regeln bör utformas så att den
direkt anger vilka de regler är rörande tvistemål om mindre värden som
sätts ur spel genom KO:s biträde i målet.
Förutom nu berörda bestämmelser omfattar särregleringen rörande
tvistemål om mindre värden även 49 kap. 12 och 14-15 §§ rättegångs-
45
balken (rätten till omprövning) och 11 § nya rättshjälpslagen (1996:1619)
(rätten till rättshjälp).
Av dessa stadganden - som ej berörts i lagrådsremissen - saknar be-
stämmelserna om omprövning numera i praktiken självständig betydelse,
då beloppsgränsen för kravet på prövningstillstånd i hovrätten är satt till
ett basbelopp generellt. En särskild regel i den föreslagna lagen framstår
som omotiverad. Därtill kommer att ett lagförslag om generellt pröv-
ningstillstånd i hovrätten väntas inom kort (lagrådsremiss den 19
december 1996, Justitiedepartementet).
När det gäller frågan om rättshjälp (alltså för konsumentens motpart)
synes även den böra avgöras enligt allmänna regler efter ett KO-inträde.
Även dessa ger ett mycket begränsat utrymme för rättshjälp för den vilken
som näringsidkare är involverad i en konsumenttvist (13 § nya rätts-
hjälpslagen). Så länge försöksverksamheten är begränsad till finansiella
tjänster torde det antydda problemet sakna aktualitet. Skulle försöksverk-
samheten utvidgas - vilket antyds i remissen - finns det dock anledning
att ha uppmärksamheten på frågan om KO-inträdets betydelse för den
angivna rättshjälpsfrågan.
Mot bakgrund av vad nu sagts finner Lagrådet att punkten 1 bör kunna
ges följande avfattning: "Bestämmelserna om tvistemål om mindre värden
i 1 kap. 3 d §. 10 kap. 8 a § och 18 kap. 8 a § rättegångsbalken skall inte
tillämpas".
Av tredi e punkten framgår att näringsidkaren skall - i de fall då denne
enligt 18 kap. rättegångsbalken är skyldig att ersätta konsumenten dennes
rättegångskostnader - i skälig omfattning även ersätta staten för de
kostnader som KO haft i anledning av sitt biträde. Denna ersättnings-
skyldighet föreligger dock endast om näringsidkaren "inte hade skälig
anledning att få tvisten prövad".
Vad gäller det citerade uttrycket kan till en början konstateras att
ordalagen närmast leder tanken till att ersättning bara kan utkrävas i mål
där talan väckts av näringsidkaren. Vid föredragningen inför Lagrådet har
emellertid upplysts om att avsikten varit att ersättningsskyldighet jämväl
skall kunna komma i fråga om en näringsidkare utan bärande skäl
motsätter sig ett av konsumenten framställt krav och därigenom i onödan
föranleder en process. Lagrådet har i och för sig inte något att invända
mot att näringsidkaren kan åläggas att svara för KO:s kostnader oavsett
vem som varit svarande eller kärande i målet. Väljes denna lösning synes
det dock finnas anledning att förtydliga lagtexten.
Enligt Lagrådets uppfattning kan ytterligare invändningar anföras mot att
koppla näringsidkarens ersättningsskyldighet till rekvisitet "skälig
anledning att fa tvisten prövad". I 2 § föreskrivs att KO:s biträde skall
avse tvister som är av betydelse för rättstillämpningen eller om det annars
finns särskilda skäl. Med en strikt tolkning av denna bestämmelse skulle
Prop. 1996/1997:104
Bilaga 5
ersättningsskyldighet för näringsidkaren knappast föreligga i andra fall än Prop. 1996/1997:104
då förutsättningar för KO:s medverkan inte varit uppfyllda. Mot den valda Bilaga 5
kopplingen talar vidare det förhållandet att en näringsidkare aldrig skulle
kunna åläggas ersättningsskyldighet i mål som på grund av prejudikatvär-
det eller liknande anledning funnits skäl att pröva. Bestämmelserna i 18
kap. 6 § rättegångsbalken om skyldighet att ersätta motpart för kostnader
på grund av vårdslös eller försumlig processföring skulle således -
beträffande KO:s kostnader - inte kunna tillämpas i mål av denna
karaktär. Lagrådets slutsats är att det förefaller mer ändamålsenligt att
knyta ersättningsskyldigheten för KO:s kostnader till exempelvis fall då
näringsidkaren brustit i sin processföring i stället för den valda kopplingen
till tvistefrågans beskaffenhet.
5 §
Enligt första meningen i denna paragraf skall rättshjälp, som beviljats
konsument innan KO beslutat att biträda konsumenten i den aktuella
tvisten, upphöra i och med beslutet. I andra meningen föreskrivs, att
konsumenten i sådant fall endast skall betala "rättshjälpsavgift enligt
bestämmelserna i 23 § rättshjälpslagen".
I 23 § första stycket nya rättshjälpslagen anges att den som har beviljats
rättshjälp skall betala en rättshjälpsavgift som bestäms med hänsyn till
kostnaderna för rättshjälpsbiträdet och "den rättssökandes ekonomiska
underlag enligt 38 §". Av andra stycket i 23 § framgår vidare bl.a. att
rättshjälpsavgiften "aldrig far överstiga kostnaderna för rättshjälps-
biträdet". Enligt 25 § första stycket skall rättshjälpsavgiften fortlöpande
betalas till rättshjälpsbiträdet "allteftersom kostnaderna uppstår".
Mot bakgrund av vad således redovisats angående institutet rättshjälpsav-
gift i den nya rättshjälpslagen framstår den föreslagna regleringen i andra
meningen i förevarande paragraf som tämligen omotiverad. Tanken bakom
bestämmelsen kan knappast ha varit att reglera endast fall då en konsu-
ment försummat att betala en enligt 25 § förfallen del av sin rättshjälpsav-
gift. Det finns i remissen inte heller något som tyder på en avsikt att för
de här aktuella fallen föreskriva ett avsteg från den allmänna begränsning
av rättshjälpsavgiftens storlek som 23 § andra stycket stadgar.
Av vad som anförts under föredragningen inför Lagrådet framgår också
att tanken bakom förslaget i denna del närmast varit att säkerställa att
konsumenten i anledning av KO:s biträde inte skall riskera att behöva
betala något utöver rättshjälpsavgiften i redan förfallna delar. En lämplig
förebild för en bestämmelse med denna innebörd finns i 35 § andra
stycket nya rättshjälpslagen, där det för en annan situation då rättshjälpen
upphör föreskrivs "att de kostnader för rättshjälpen som överstiger
rättshjälpsavgiften inte återbetalas till staten".
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
47
Prop. 1996/1997:104
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Winberg,
Uusmann, Ulvskog, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Ähnberg,
Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Blomberg
Regeringen beslutar proposition 1996/97:104 Medverkan av Konsument-
ombudsmannen i vissa konsumenttvister.
gotab 53074, Stockholm 1997
48