Prop.
1996/97:102
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 13 februari 1997
Göran Persson
Ulrica Messing
(Arbetsmarknadsdepartementet)
I propositionen föreslås vissa ändringar i 12 § förmånsrättslagen
(1970:979, FRL) och 2 § lönegarantilagen (1992:497, LGL) samt att 9 a §
LGL upphävs. Syftet med lagändringarna är att uppnå en bättre överens-
stämmelse mellan de svenska reglerna om löneskyddet vid konkurs och
vad som följer av rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om
tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna
vid arbetsgivarens insolvens.
Ändringarna innebär att 12 § första stycket FRL ändras så att även
lönefordringar som förfaller efter det att anställningen har upphört
omfattas av förmånsrätt. Därmed kommer löneförmånsrätten med säkerhet
att omfatta fordringar som avser de sista sex månaderna av arbetstagarens
anställningstid hos konkursgäldenären, oavsett or i fordringarna har
förfallit till betalning inom denna tid.
12 § sjätte stycket FRL föreslås ändrat så att dess lydelse stämmer
överens med närståendes löneskydd enligt den anpassning av direktiv
80/987/EEG som gäller för Sverige.
När det gäller lönegarantilagen föreslås att kravet i 2 § LGL på att
fordringen skall ha anknytning till Sverige eller svenska förhållanden även
när konkursen har inträffat i Sverige tas bort samt att den s.k. karens-
regeln i 9 a § LGL upphävs.
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 102
Prop. 1996/97:102
1 Förslag till riksdagsbeslut ........................ 4
2 Lagtext..................................... 4
2.1 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979) .............................. 4
2.2 Förslag till lag om ändring i lönegarantilagen
(1992:497) .............................. 6
3 Ärendet och dess beredning....................... 7
4 Närståendes löneskydd m.m....................... 7
4.1 Närståendes löneskydd enligt nu gällande regler .... 7
4.2 Rådets direktiv 80/987/EEG och den för Sverige
gällande anpassningen av direktivet ............ 9
4.3 En regelförändring för bättre överensstämmelse med
direktiv 80/987/EEG ....................... 10
5 Karensregeln ................................. 18
5.1 Bakgrunden till att karensregeln infördes......... 18
5.2 Karensregeln och dess senare ändring ........... 19
5.3 EFTA-domstolens dom i målet E-l/95........... 20
5.4 Karensregeln skall upphävas.................. 21
6 Kravet på anknytning till Sverige eller svenska
förhållanden.................................. 23
7 Hantering av statens fordringar på grund av utbetald löne-
garanti ...................................... 25
8 Ikraftträdande m.m.............................. 27
9 Kostnader m.m................................ 28
10 Författningskommentar .......................... 29
10.1 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979).............................. 29
10.2 Förslaget till lag om ändring i lönegarantilagen
(1992:497).............................. 30
10.3 Ikraftträdande ........................... 30
Prop. 1996/97:102
Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian .............. 31
Bilaga 2 Promemorians lagförslag .................... 32
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna............. 35
Bilaga 4 Lagrådets yttrande......................... 36
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 februari
1997 ....................................... 39
Rättsdatablad...................................... 40
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
2. lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497).
Prop. 1996/97:102
Härigenom föreskrivs att 12 § förmånsrättslagen (1970:979)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Allmän förmånsrätt följer därefter
med arbetstagares fordran på lön
eller annan ersättning på grund av
anställningen. Förmånsrätten om-
fattar fordringar som har förfallit
till betalning under de sista sex
månaderna av arbetstagarens an-
ställningstid hos konkursgäldenären
och inte tidigare än tre månader
innan konkursansökningen kom in
till tingsrätten. Har konkursen före-
gåtts av ett förfarande enligt lagen
(1996:764) om företagsrekonstruk-
tion och har konkursansökan gjorts
inom ett år från det att företags-
rekonstruktionen upphörde, skall
vid tillämpning av andra meningen,
om det är förmånligare för arbets-
tagaren, anses som om konkursan-
sökningen hade gjorts då ansök-
ningen om företagsrekonstruktion
skedde. I sådant fall skall det bort-
ses från tiden mellan ansökningar-
na.
Allmän förmånsrätt följer därefter
med arbetstagares fordran på lön
eller annan ersättning på grund av
anställningen. Förmånsrätten om-
fattar fordringar som har förfallit
till betalning under de sista sex
månaderna av arbetstagarens an-
ställningstid hos konkursgäldenären
eller därefter. Fordringarna får
inte ha förfallit till betalning tidiga-
re än tre månader innan konkursan-
sökningen kom in till tingsrätten.
Har konkursen föregåtts av ett för-
farande enligt lagen (1996:764) om
företagsrekonstruktion och har kon-
kursansökningen gjorts inom ett år
från det att företagsrekonstruktio-
nen upphörde, skall vid tillämpning
av tredje meningen, om det är för-
månligare för arbetstagaren, anses
som om konkursansökningen hade
gjorts då ansökningen om företags-
rekonstruktion skedde. I sådant fall
skall det bortses från tiden mellan
ansökningarna.
1 Lagen omtryckt 1975:1248.
2 Senaste lydelse 1996:769.
Fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för upp- Prop. 1996/97:102
sägningstid som beräknats enligt 11 § lagen (1982:80) om anställnings-
skydd. Uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete
för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse,
omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han har
anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. För
uppsägningstid omfattar förmånsrätten endast lön eller ersättning som
överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen eller
ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde
ha kunnat förvärva i en annan anställning. Vid bestämmande av i vilken
utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid omfattas
av förmånsrätt, skall med samtidig inkomst i annan anställning jämställas
utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning,
i den mån bidraget avser samma tid som lönen eller ersättningen och
arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen.
Om en lönefordran som har förfallit tidigare än tre månader före
konkursansökningen har varit föremål för tvist, omfattas den av för-
månsrätt om talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i kol-
lektivavtal eller lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har
begärts inom fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har
följt inom sex månader från det att tvisten slutligt har avgjorts.
Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansök-
ningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och
det närmast föregående intjänandeåret.
Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer arbets-
tagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före konkursan-
sökningen och därpå följande sex månader. Förmånsrätten gäller även i
fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om
gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som
anges i 23 och 26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsut-
fästelse m.m.
Om konkursgäldenären är nä-
ringsidkare, skall art Jtstagare, som
själv eller tillsammans med närstå-
ende senare än sex månader före
konkursansökningen har ägt minst
en femtedel av företaget, eller hans
efterlevande, inte ha förmånsrätt
enligt denna paragraf för lön eller
pension. Detsamma gäller även när
andelen har ägts av en närstående
till arbetstagaren.
Om konkursgäldenären är närings-
idkare, skall en arbetstagare som
själv eller tillsammans med nära
anförvanter senare än sex månader
före konkursansökningen har ägt en
väsentlig andel av företaget och
som haft ett betydande inflytande
över dess verksamhet inte ha för-
månsrätt enligt denna paragraf för
lön eller pension.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1997. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande för fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs före
ikraftträdandet. 5
1* Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 102
Prop. 1996/97:102
Härigenom föreskrivs i fråga om lönegarantilagen (1992:497)'
dels att 9 a § skall upphöra att gälla,
dels att 2 § skall ha följande lydelse.
Betalning enligt garantin lämnas
endast för en sådan fordran som
avser anställning med övervägande
anknytning till Sverige eller svens-
ka förhållanden.
Om konkursen har inträffat i ett
annat nordiskt land, lämnas betal-
ning enligt garantin endast för en
sådan fordran som avser anställning
med övervägande anknytning till
Sverige eller svenska förhållanden.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1997.
Senaste lydelse av 9 a § 1995:675.
Prop. 1996/97:102
1 en departementspromemoria som upprättats inom Arbetsmarknadsdepar-
tementet, Löneskyddet vid konkurs, förslag till vissa förändringar i
anledning av direktiv 80/987/EEG, m.m. (Ds 1996:63), föreslås ändringar
i reglerna om löneförmånsrätt och lönegaranti som syftar till en bättre
överensstämmelse mellan de svenska reglerna om löneskydd vid konkurs
och vad som följer av rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980
om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbets-
tagarna vid arbetsgivarens insolvens. Förslagen berör 12 § sjätte stycket
förmånsrättslagen (1970:979) samt 2 och 9 a §§ lönegarantilagen
(1992:497). I promemorian lämnas dessutom förslag som rör hanteringen
av statens fordringar på grund av utbetald lönegaranti efter att en konkurs
har avslutats. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 1.
Promemorians lagförslag finns i bilaga 2.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser-
na finns i bilaga 3. Yttrandena finns tillgängliga i Arbetsmarknadsdeparte-
mentet (dnr A96/6622/RS).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 30 januari 1997 att inhämta Lagrådets yttrande
över lagförslag likalydande med dem som finns i propositionen. Lagrådets
yttrande finns i bilaga 4.
Lagrådet behandlar i sitt yttrande vissa frågor som rör 12 § sjätte
stycket förmånsrättslagen (1970:979). Dessa frågor tas i propositionen upp
under avsnitt 4.3.
Arbetstagarnas lönefordringar i arbetsgivarens konkurs skyddas genom två
regelsystem, dels genom reglerna om förmånsrätt enligt förmånsrättslagen
(1970:979, FRL), dels genom reglerna om statlig lönegaranti enligt
lönegarantilagen (1992:497, LGL). Regelsystemen hänger samman på så
sätt att ersättning enligt lönegarantin kan utgå endast för lönefordringar
som omfattas av förmånsrätt (7 § LGL).
När det gäller närstående till konkursgäldenären, regleras förmånsrättens
omfattning av 12 § sjätte stycket FRL. Här framgår att en arbetstagare,
som själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader före
konkursansökningen har ägt minst en femtedel av företaget eller hans
efterlevande, inte har förmånsrätt för sina fordringar på lön eller pension.
Samma gäller även om hela andelen har ägts av en närstående till arbets-
tagaren. Av regeln följer att om andelen ägts tidigare än sex månader före
konkursansökningen eller inte har uppgått till en femtedel, skyddas Prop. 1996/97:102
fordringarna av förmånsrätt.
Bestämmelsen fick denna lydelse genom en lagändring, som trädde i
kraft den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:208. bet. 1993/94:LU34, rskr.
1993/94:394, SFS 1994:639). Tidigare gällde att endast fordringar som
tillkom sådana arbetstagare som hade ägt en väsentlig andel i företaget
och haft ett väsentligt inflytande över dess verksamhet uteslöts från
förmånsrätt. Av regeln framgick inte att det var tillräckligt att andelen
hade ägts av en närstående till arbetstagaren, något som ändå ansågs gälla
enligt förarbeten och praxis (Utsökningsrätt IX [SOU 1969:5] s. 151 och
prop. 1970:142 s. 129, 137 samt NJA 1980 s. 743).
Skälen för lagändringen framgår av propositionen 1993/94:208 s. 39-42.
Där sägs bl.a. att bestämmelsen alltsedan sin tillkomst utsatts för kritik.
Begreppen "väsentlig andel" och "väsentligt inflytande" ansågs vara för
obestämda och därmed lämna utrymme för skönsmässiga bedömningar.
En arbetstagare kunde därför ofta vara oviss om huruvida hans lönefor-
dring omfattades av förmånsrätt eller inte. En relativt stor ägarandel
ansågs ibland i rättstillämpningen inte utgöra en väsentlig andel, om andra
aktieägare ägde lika stora andelar. Vidare medförde kravet att arbets-
tagaren också skulle ha ett väsentligt inflytande över företagets verksam-
het för att hans fordringar skulle diskvalificeras från förmånsrätt, att inte
ens ett mycket betydande andels- eller aktieinnehav uteslöt att lönefor-
dringama omfattades av förmånsrätt och därmed lönegaranti. I den
allmänna debatten hade det därför framhållits att redan förekomsten av
endera en ägarandel eller en möjlighet att påverka verksamheten borde
leda till förlust av förmånsrätten. Genom det innehåll som de båda
rekvisiten hade fått i praxis, hade förmånsrätten blivit förhållandevis
generös mot sådana arbetstagare som genom eget och närståendes ägande
hade intressen i konkursföretaget. I propositionen föreslogs vissa in-
skränkningar i löneförmånsrätten för löntagarna i allmänhet. De skäl som
låg bakom dessa inskränkningar ansågs tala för att begränsningar borde
ske även beträffande förmånsrätten för ägares och dem närstående arbets-
tagares fordringar.
Under övervägandena av hur den nya regeln skulle utformas, dis-
kuterades frågan om möjligheten att påverka företagets verksamhet i sig
borde inverka på förmånsrätten. I propositionen framhölls att en arbets-
tagare i en ledande befattning genom sina bedömningar visserligen ibland
kunde ha bidragit till att företaget kommit på obestånd. Lika lite som
andra arbetstagare borde han emellertid "straffas" för sina felbedömningar
genom förlust av förmånsrätten. Att utesluta sådana arbetstagares
fordringar från förmånsrätt kunde också bidra till att personer i ledande
befattningar lämnade företaget redan vid ett hot om en konkurs, något
som kunde förvärra företagets ställning ytterligare. Slutsatserna ledde till
att endast ägande i fortsättningen skulle vara diskvalificerande från
förmånsrätt.
För att råda bot på ovissheten om hur stor ägarandelen skulle vara för
att anses "väsentlig" och samtidigt uppnå en viss begränsning av förmåns-
rätten för arbetstagare ur ägarkategorin, föredrog man att i lagtexten g
tydligt ange den diskvalificerande kvotdelen, som bestämdes till en
femtedel. Samtidigt valde man, för att skapa ytterligare klarhet i när Prop. 1996/97:102
regeln skulle vara tillämplig, att ange när ägandet senast skulle ha
avvecklats för att inte leda till förlust av förmånsrätten. Denna tid
bestämdes till sex månader före konkursansökningen. Vidare ansågs det
väsentligt att det kom till ett klart uttryck i lagtexten att även en
närståendes ägande till en sådan andel skulle vara diskvalificerande.
Enligt sin tidigare lydelse gällde regeln även om konkursgäldenären var
en juridisk person utan att vara näringsidkare. Den kom därigenom att i
vissa fall bli tillämplig även på lönefordringar i ideella föreningar och
stiftelser. Mot bakgrund av att detta slags juridiska personer regelmässigt
saknar delägare, hade det rått tvivel om vad bestämmelsen egentligen
innebar. Kravet på att arbetstagaren skulle äga en väsentlig andel i
verksamheten fick i praktiken till följd att regeln inte kunde tillämpas i de
här berörda fallen. I den nya lydelsen valde man därför att från regelns
tillämpningsområde utesluta fall där konkursgäldenären var en juridisk
person utan att vara näringsidkare.
Europeiska gemenskapernas råd har den 20 oktober 1980 antagit ett
direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för
arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (80/987/EEG). Direktivet, som
innehåller regler till skydd för arbetstagarnas fordringar när arbetsgivaren
är på obestånd, hör till de rättsakter som Sverige åtog sig att införliva
redan genom avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES-
avtalet.
För Sveriges del innebar det ett åtagande att våra regler skall överens-
stämma med direktivets krav. I propositionen om det Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet (prop. 1991/92:170, bil. 9 s. 30) konstaterade
regeringen att i Sverige reglerades direktivets innehåll av bestämmelserna
om lönegaranti och förmånsrätt samt att dessa regler väl täckte innehållet
i direktivet.
Direktivets artikel 1,2 ger medlemsstaterna rätt att utesluta fordringar
från vissa kategorier av arbetstagare från direktivets tillämpningsområde
bl.a. på grund av den speciella arten av deras anställningsavtal eller
anställningsförhållanden. Av samma artikel framgår att de kategorier som
avses är upptagna i en bilaga till direktivet. I EES-avtalet gjordes därför
en anpassning till de svenska reglerna om löneförmånsrätt genom att i
avsnitt I i nämnda bilaga till direktivet undanta den kategori av arbets-
tagare med ägarandel och inflytande i företaget, vars fordringar uteslutits
från förmånsrätt enligt 12 § FRL (prop. 1991/92:170 bil. 14 s. 643).
En motsvarande anpassning till de svenska reglerna om löneförmånsrätt
finns i den s.k. anslutningsakten om Sveriges anslutning till de fördrag
som ligger till grund för Europeiska unionen (prop. 1994/95:19, del 1,
s. 227, SFS 1994:1501 s. 2097 och 2239). Anpassningen innebär, liksom
enligt EES-avtalet, att det under avsnitt I i bilagan till direktivet förs in
en begränsning av direktivets tillämpningsområde i Sverige. Texten, som Prop. 1996/97:102
är i princip likalydande med den i EES-avtalet. innehåller följande
"G. SVERIGE
En anställd, eller en anställds efterlevande, som ensam eller tillsammans
med nära anförvanter ägde en väsentlig del av arbetsgivarens företag
eller verksamhet och som hade ett betydande inflytande över verk-
samheten. Detta skall gälla även om arbetsgivaren är en juridisk person
utan företag eller verksamhet."
I detta sammanhang bör nämnas att denna anpassning, genom att den
lagts till i direktivets bilaga, har blivit en del av direktivet. Den fördrags-
rättsliga grunden för direktivet är artikel 117 i Romfördraget, där det talas
om behovet av att främja förbättringar av arbetstagarnas arbetsvillkor och
levnadsstandard, och artikel 100, som stadgar bl.a. att rådet, på förslag av
kommissionen, enhälligt skall utförda direktiv som direkt inverkar på den
gemensamma marknadens upprättande. Detta innebär att en eventuell
begäran från Sverige om en ändring av anpassningen kräver att en sådan
ändring föreslås av kommissionen och enhälligt beslutas av rådet.
Regeringens förslag: Bestämmelsen om löneförmånsrätt för
konkursgäldenären närstående i 12 § sjätte stycket förmånsrättslagen
(1970:979, FRL) ändras så att det svenska löneskyddet med
säkerhet stämmer överens med vad som följer av rådets direktiv
80/987/EEG om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens
insolvens samt den anpassning av direktivet som gäller för Sverige
och som tagits in i Sveriges anslutningsakt till Europeiska unionen.
I fortsättningen krävs det att en arbetstagare själv äger andel i
företaget och har ett betydande inflytande över dess verksamhet för
att hans eller hennes lönefordringar skall kunna uteslutas från
förmånsrätt. Den ägda andelen måste vara väsentlig. Vid be-
dömningen härav medräknas andel som ägs av arbetstagarens nära
anförvanter.
Den allmänna regeln om löneförmånsrätt i 12 § första stycket FRL
får en ny lydelse varav framgår att förmånsrätten omfattar även
fordringar som förfaller efter det att anställningen har upphört.
Därmed kommer förmånsrätten att omfatta fordringar som avser de
sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkurs-
gäldenären oavsett om fordringarna har förfallit till betalning inom
denna tid.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
10
förslag såvitt gäller förslaget om närståendes löneförmånsrätt. I pro- Prop. 1996/97:102
memorian föreslås inte någon ändring i 12 § första stycket FRL.
Remissinstanserna: Det helt övervägande antalet remissinstanser har
tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Riksskatteverket och
Kronofogdemyndigheten i Stockholm har ansett att en arbetstagare som
äger minst en femtedel av konkursföretaget även fortsättningsvis skall
vara utesluten från förmånsrätt för sina lönefordringar, om arbetstagaren
har ett betydande inflytande över företaget. Riksskatteverket har vidare
framfört att den situationen att en arbetstagaren närstående har ägt en
väsentlig andel av företaget även framgent skall bedömas som om andelen
hade ägts av arbetstagaren själv. Denna synpunkt har framförts även av
Kronofogdemyndigheten i Malmö och Konkursförvaltarkollegiernas
förening. Beträffande frågan när ägande av andel i företaget och
inflytande över dess verksamhet skall ha förelegat för att kunna påverka
löneförmånsrätten har Kronofogdemyndigheten i Malmö föreslagit att den
avgörande tidpunkten skall vara när företaget får allvarliga betalningspro-
blem. Sveriges Ackordscentral och LO har ansett att någon tidsgräns i
detta hänseende inte alls skall anges i lagen.
Riksskatteverket, Sveriges Ackordscentral och LO har föreslagit att 12 §
första stycket FRL ändras så att det därav framgår att löneförmånsrätten
omfattar fordringar som avser de sista sex månaderna av arbetstagarens
anställningstid hos konkursgäldenären oavsett om fordringen har förfallit
till betalning inom denna tid.
Skälen för regeringens förslag:
Närståendes löneskydd - allmänna utgångspunkter
Redan en flyktig genomläsning av den anpassning av direktiv 80/987/EEG
som gäller för Sverige visar, att den är utformad med den lydelse av 12 §
FRL som gällde före den 1 juli 1994 för ögonen. Texten avspeglar
sålunda rättsläget vid tiden för Sveriges förhandlingar om EU-med-
lemskap våren 1994. Även efter det att anslutningsakten undertecknats
den 24 juni 1994, rådde det ovisshet om Sveriges blivande medlemskap.
Innan ändringen av 12 § FRL skedde den 1 juli 1994 hade företrädare för
Sverige kontaktat Gemensamma EES-kommittén för ändring av den
svenska anpassningen i EES-avtalet. Ändring av det avtalet hann dock
aldrig komma till stånd före Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
Enligt den ordalydelse som anpassningen kommit att fa synes den
utesluta från direktivets skydd endast den som
- själv eller tillsammans med nära anförvanter ägt en väsentlig del i
konkursföretaget och
- som haft ett betydande inflytande över dess verksamhet.
Anpassningen synes inte avse fall då andelen helt ägts av en närstående
till arbetstagaren. Däremot tar den sikte på även juridiska personer utan
företag eller verksamhet.
Med den språkliga utformningen som texten kommit att fa synes det
dessutom erfordras, i de fall det är fråga om fordringar som en efter-
levande till arbetstagaren har mot konkursgäldenären, att den efterlevande
själv har ägt en väsentlig andel och haft ett betydande inflytande, för att
11
hans fordringar skall kunna uteslutas från direktivets skydd. Prop. 1996/97:102
Skillnaderna mellan anpassningens ordalydelse och den svenska
lagtexten i 12 § sjätte stycket FRL medför att om en arbetstagare eller
hans efterlevande nekas lönegaranti till följd av den svenska regeln, men
faller under direktivets skydd till följd av att personen i fråga inte
uppfyller villkoren enligt anpassningen, kan staten bli skadeståndskyldig
mot honom för den skada som han har orsakats till följd av det bristande
genomförandet av direktivet. Enligt EG-domstolen kan en sådan
skadeståndsskyldighet uppkomma under vissa villkor. Ett av dessa villkor
är att syftet med direktivet är att skapa rättigheter för enskilda. Det måste
vidare vara möjligt att bestämma innehållet i rättigheterna på grundval av
direktivet. I målen Francovich m.fl. mot Italien (C-6/90 och C-9/90, ECR
I [1991] s. 5357) fann EG-domstolen att direktiv 80/987/EEG var avsett
att skapa rättigheter för de enskilda och att det även var möjligt att
bestämma innehållet i dessa rättigheter.
Justitiekanslem (JK) har i egenskap av representant för staten berörts av
ett hundratal sådana skadeståndsanspråk under de senaste åren. En del av
dessa har förekommit som mål i domstol, där staten instämts såsom part
i rättegången, i andra fall har de berörda vänt sig direkt till JK. Det helt
övervägande antalet fall har avsett skadestånd på den grund att an-
passningen inte utesluter från direktivets skydd en sådan arbetstagare som
själv inte äger någon andel i företaget, även om hans närstående äger en
väsentlig del. JK har regelmässigt medgett käromålet, när det framgått att
arbetstagaren inte har haft ett väsentligt inflytande över företagets
verksamhet.
Riksskatteverket (RSV) har i ett meddelande den 24 oktober 1995 (dnr
6887-95/708) till kronofogdemyndigheter och tillsynsmyndigheter i
konkurs förordat följande tillämpning av 12 § sjätte stycket FRL. Enligt
RSV bör man i regeln tolka in kravet, att den anställde även skall ha haft
ett väsentligt inflytande på företagets verksamhet, för att hans fordringar
skall uteslutas från förmånsrätt. RSV anser vidare, att bestämmelsens sista
punkt, dvs. att redan en närståendes ägande kan diskvalificera från
förmånsrätt, bör lämnas utan avseende. RSV har i en skrivelse till
regeringen (A95/5479/RS) hemställt om att 12 § FRL ändras.
Regeringen har i december 1995 beslutat om tillsättande av en
parlamentarisk kommitté som skall se över bl.a. vissa frågor om
löneförmånsrätt och lönegaranti (dir. 1995:163, Ju 1996:02). Kommittén
skall överväga om löneskyddet vid konkurs kan förbättras utan att statens
kostnader för lönegarantin ökar. För att lösa den här berörda bristande
överensstämmelsen mellan direktiv 80/987/EEG i dess lydelse efter
Sveriges anslutning till Europeiska unionen och bestämmelsen om
närståendes löneskydd i förmånsrättslagen bör kommitténs arbete, som
skall vara avslutat vid utgången av år 1997, emellertid inte avvaktas. Det
är angeläget att arbetstagarna åtnjuter det löneskydd som direktivet
föreskriver. De regeländringar som krävs för att detta skall uppnås bör
därför göras så snart som möjligt.
Vid övervägande av vilka ändringar av 12 § sjätte stycket FRL som
sålunda bör vidtas skall utgångspunkten vara att de svenska reglerna fullt 12
ut skall garantera samma skydd som följer av direktiv 80/987/EEG.
Förslag till förändringar som uppfyller dessa krav har lämnats i pro- Prop. 1996/97:102
memorian. De har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av en övervägande
majoritet av remissinstanserna. Naturligtvis hindrar inget, att de svenska
reglerna utformas så att de ger ett mera vidsträckt skydd än direktivet.
Väsentlig andel och betydande inflytande
Förslagen i promemorian innebär för det första, att det bör framgå av
lagtexten att begränsningen av löneskyddet omfattar endast sådana
arbetstagare som ensamma eller tillsammans med nära anförvanter har ägt
en väsentlig andel i företaget och som har haft ett betydande inflytande
över dess verksamhet.
Enligt den nu gällande bestämmelsen är det tillräckligt om den ägda
andelen uppgår till minst en femdedel. Av remissinstanserna har
Riksskatteverket och Kronofogdemyndigheten i Stockholm förordat att
denna bestämmelse behålls även framgent. Det är också riktigt att jämfört
med förhållandena före 1994 års lagändring, innebär en i lagtexten
preciserad andel stora fördelar ur såväl rättssäkerhetssynpunkt som vid
tillämpningen. En ägarandel om tjugo procent framstår även som såpass
stor att den i och för sig väl låter sig förenas med benämningen väsentlig.
Det synes vidare rimligt att anta att den som äger en andel av den här dis-
kuterade storleken normalt också har relativt stort inflytande över
företaget. Ett sätt att uppnå överensstämmelse med den för Sverige
gällande anpassningen av direktivet kunde därför vara, att nuvarande 12 §
sjätte stycket FRL försågs med en presumtion om att den som på det i
regeln angivna sättet har ägt en femtedel av företaget skall anses ha ägt
en väsentlig andel i företaget och ha haft ett betydande inflytande över
dess verksamhet. Genom en sådan lösning kunde den nuvarande
bestämmelsens fördelar i form av klarhet och enkelhet vid tillämpningen
behållas, samtidigt som man kunde undvika att åter föra in kravet på
betydande inflytande som ett självständigt rekvisit, något som hade varit
önskvärt mot bakgrund av den kritik som riktats mot bestämmelsens
tidigare utformning.
Även om en så utformad regel således skulle ha vissa fördelar lider den
av en avgörande svaghet, nämligen att någon fullständig överensstämmel-
se med direktivet inte uppnås. En presumtion innebär enligt sin natur att
alla fall med vissa gemensamma kännetecken skall bedömas lika. Den
som - ensam eller tillsammans med nära anförvanter - äger en femtedel
av ett företag har emellertid inte alltid även ett betydande inflytande över
företagets verksamhet. Förekomsten av ett sådant inflytande beror på en
mängd omständigheter, såsom ägarförhållandena beträffande övriga
andelar samt hur arbetet med företagets ledning har organiserats. Om en
presumtion av det angivna slaget infördes skulle en sådan arbetstagare
riskera att utestängas från förmånsrätt och därmed direktivets skydd, trots
att han i praktiken kanske inte har haft något inflytande över företagets
verksamhet. Som tidigare nämnts, bör målet för den regeländring som
företas vara att de svenska löneskyddsbestämmelsema fullt ut skall
motsvara det skydd som föreskrivs i direktivet 80/987/EEG. Någon
1 ** Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 102
presumtion av det skisserade slaget bör därför inte föras in i bestämmel- Prop. 1996/97:102
sen. 1 stället bör, för att den nödvändiga överensstämmelsen mellan
regelverken säkert skall uppnås, regelns ordalydelse nära ansluta till den
som finns i den för Sverige gällande anpassningen av direktivet.
I promemorian har föreslagits att de vars ägarandel kan sammanläggas
med arbetstagarens vid bedömningen av om ägandet uppgår till en
väsentlig andel även fortsättningsvis skall betecknas med ordet "närståen-
de", trots att den ifrågavarande kategorin i anpassningen angetts som
"nära anförvanter". Några remissinstanser har pekat på denna skillnad i
ordalydelsen och därvid anfört att begreppet "närstående" förekommer
även i 4 kap. 3 § konkurslagen (1987:672, KL). Som anmärkts av
Kronofogdemyndigheten i Malmö har förmånsrättslagens och konkursla-
gens närståendebegrepp emellertid aldrig samordnats på ett sådant sätt att
de tillagts exakt samma innebörd. I förarbetena till 12 § FRL nämns
däremot att uppräkningen i 5 § andra stycket lagen (1967:531) om
tryggande av pensionsutfästelse m.m. kan tjäna till ledning även i
förevarande sammanhang. I nämnda paragraf uppräknas föräldrar, far- och
morföräldrar, make, avkomling och avkomlings make. Enligt förarbetena
bör emellertid även syskon och den som sammanbor med vederbörande
i äktenskapsliknande förhållanden kunna ingå under begreppet. Det finns
en möjlighet att beakta de faktiska förhållandena i det enskilda fallet och
inte enbart grunda prövningen på släktskap eller svågerlag. Även ett
indirekt ägande genom t.ex. ett moderbolag bör kunna beaktas. (Utsök-
ningsrätt IX [SOU 1969:5] s. 151.) Även om närståendebegreppet i 4 kap.
3 § KL har speciellt tillskapats för konkursrättsliga sammanhang såsom
återvinning m.m. (prop. 1986/87:90 s. 134), har det ibland ansetts kunna
tjäna till ledning även vid bedömning av förmånsrättslagens närstående-
begrepp.
Det är viktigt att närståenderegeln i förmånsrättslagen får en lydelse
som undanröjer alla tvivel om huruvida det svenska löneskyddet
överenstämmer med det som följer av EG-rätten. Det kan visserligen
sägas att närståendebegreppet i förmånsrättslagen enligt förarbeten och
praxis knappast har ett annat innehåll än som kan inläsas i orden nära
anförvanter. Emellertid är det genom denna senare definition som den
ifrågavarande kretsen anges i den svenska anpassningen av direktiv
80/987/EEG. Enligt regeringens mening bör denna formulering därför
även föras in i den svenska lagtexten. Lagrådet har berört frågeställningen
i sitt yttrande.
Några remissinstanser har även berört frågan om det föreligger någon
saklig skillnad mellan begreppet betydande inflytande, som återfinns i
anpassningens lydelse och som har föreslagits i promemorian, och
begreppet väsentligt inflytande, som fanns i lagtexten före 1994 års
ändringar. Enligt regeringens mening är det svårt att se att dessa två
begrepp skulle ha ett från varandra avvikande innehåll i förevarande
sammanhang. Tidigare praxis och uttalanden i förarbeten bör därför kunna
tjäna till ledning även framgent vid bedömningen av om betydande
inflytande föreligger.
14
Tidsgränsen Prop. 1996/97:102
Genom 1994 års ändring infördes det i 12 § sjätte stycket FRL en
tidsbegränsning av när ägandet skulle ha förekommit för att vara
diskvalificerande. Endast ägande inom de senaste sex månaderna före
konkursansökningen skall således beaktas. 1 promemorian har föreslagits
att denna tidsgräns behålls även i fortsättningen då den får anses vara
förmånligare för arbetstagare jämfört med att det inte anges någon
tidsgräns alls. Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan erinran. Sveriges Ackordscentral och LO har däremot
ansett att tidsgränsen kan strida mot den för Sverige gällande anpass-
ningen av direktivet och föreslagit att den tas bort.
Som påpekats av Ackordscentralen gällde före år 1994, då tidgränsen
infördes, enligt förarbetena till den dåvarande regeln att fordringarna
omfattades av förmånsrätt om andelsinnehavet hade avvecklats i så god
tid före konkursen att något samband mellan vederbörandens inflytande
och konkursen inte kunde anses föreligga (Utsökningsrätt IX, [SOU
1969:5] s. 151). Då någon precisering av detta slag inte har tagits in i
anpassningen av direktiv 80/987/EEG kan det sättas ifråga vilken
betydelse detta uttalande i förarbetena kan få i framtiden, om tidsgränsen
nu tas bort så att ordalydelsen åter överensstämde med den före 1994 års
ändring. Denna invändning kan anses gälla även det av Kronofog-
demyndigheten i Malmö framförda förslaget att knyta tidsgränsen till när
företaget får allvarliga betalningsproblem. Det skulle i för sig också kunna
hävdas att anpassningens ordalydelse innebär att såväl ägandet som
inflytandet skall föreligga vid konkurstidpunkten för att kunna påverka
förmånsrätten. Enligt regeringens mening kan en sådan tolkning emellertid
inte godtas mot bakgrund av de möjligheter till manipulationer dagarna
före en konkurs i form av överlåtelse av andelar och avhändande av
inflytande som den skulle öppna för. Ett till ägande och inflytande knutet
intresse att påverka företaget bör därför kunna beaktas även om den
avvecklats någon tid innan konkursen inträffat. Av det sagda följer att en
tidsgräns för när ägande och inflytande senast skall ha avvecklats för att
arbetstagarens lönefordringar skall omfattas av förmånsrätt bör gälla även
fortsättningsvis. Den nuvarande tidsgränsen om sex månader före
konkursansökningen synes väl avvägd genom att den medger förmånsrätt
för sådana lönefordringar som innehas av arbetstagare som saknat
inflytande under den senaste tiden före företagets konkurs. Med hänsyn
till att det saknas anledning att förutsätta att regeln strider mot direktiv
80/987/EEG bör den tidsgränsen därför behållas.
Närståendes ägande
När det sedan gäller 12 § sjätte stycket sista meningen FRL, nämligen att
redan en närståendes ägande kan medföra att arbetstagarens fordringar
utesluts från förmånsrätt, torde det inte råda något tvivel om att en sådan
regel ansågs gälla i praxis redan före 1994 års lagändring. Denna praxis
grundade sig på uttalanden i förarbeten till förmånsrättslagen där det 15
framgår att även det fallet att arbetstagaren "själv inte hade någon andel
men hans närstående hade en väsentlig andel i företaget är avsedd att Prop. 1996/97:102
inbegripas" (Utsökningsrätt IX [SOU 1969:5] s. 151, jfr prop. 1970:142
s. 137). 1 ett rättsfall från år 1980 (NJA 1980 s. 743) fann HD att
uttalandet, trots att det inte kommit till uttryck i lagtextens lydelse, kunde
läggas till grund för ett avgörande som innebar att lönefordringar av en
arbetstagare som hade haft väsentligt inflytande i företaget inte omfattades
av förmånsrätt till följd av att hans son ägde en väsentlig andel i
företaget.
Enligt förarbetena till förmånsrättslagen gäller vidare att väsentligt
inflytande kan grundas även på innehavet av en väsentlig andel (Utsök-
ningsrätt IX [SOU 1969:5] s. 151). 1994 års ändring av 12 § FRL innebar
bl.a. att uttalandena i förarbeten och praxis kodifierades i lagtexten genom
att det därav klart framgick att ägande av en viss andel i konkursföretaget
skulle vara diskvalificerande i förmånsrättshänseende även om andelen
hade helt ägts av en närstående till arbetstagaren.
Den praxis och de uttalanden i förarbeten som berörts ovan har
emellertid inte flutit in i den svenska anpassningen av direktiv
80/987/EEG. I promemorian har det därför föreslagits att 12 § sjätte
stycket FRL ändras så att endast fordringar från sådana arbetstagare som
själva äger del i företaget kan uteslutas från förmånsrätt med stöd av
regeln. En övervägande majoritet av remissinstanssema har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran. Riksskatteverket, Konkurs-
förvaltarkollegiemas förening och Kronofogdemyndigheten i Malmö har
däremot förordat att nämnda förarbetsuttalanden och praxis skall vara
vägledande även för framtiden.
Regeringen instämmer i den bedömning som har gjorts i promemorian
att det är tveksamt om den tidigare svenska tillämpningen av dåvarande
12 § tredje stycket FRL kan tolkas in i anpassningens lydelse. I denna
riktning talar även bestämmelsen i artikel 1.2 i rådets direktiv 80/987/EEG
där det sägs att medlemsstaterna får "undantagsvis" utesluta fordringar
från vissa kategorier av arbetstagare från direktivets tillämpningsområde.
Vad som ovan nämnts om JK:s handhavande av skadeståndsanspråk mot
svenska staten tyder på att även JK gjort denna bedömning. Enligt
regeringens mening är det angeläget att de svenska reglerna garanterar
arbetstagarna ett löneskydd av minst samma omfattning som följer av
gällande EG-rätt. De svenska reglerna bör alltså inte tolkningvis kunna
ges ett innehåll som utesluter från skydd även sådana arbetstagares
fordringar vilka inte uttryckligen har undantagits i den svenska
anpassningen. Det sagda leder till att en ny lydelse av den svenska
närståenderegeln i 12 § FRL bör utgå ifrån att endast fordringar från
sådana arbetstagare som själva äger del i företaget kan undantas från
förmånsrätt och lönegaranti, förutsatt att övriga villkor är uppfyllda.
Tidigare praxis och uttalanden i förarbeten enligt vilken det varit
tillräckligt om andelen har helt ägts av en närstående till arbetstagaren
skall alltså inte längre tillmätas betydelse.
Lagrådet, som har ansett att regeringens uttalanden härvidlag är ägnade
att ligga till grund för rättstillämpningen, har utvecklat sin syn på frågan
i sitt yttrande. Lagrådet har därvid refererat till ovan nämnda avgörandet 16
NJA 1980 s. 743 i vilket Högsta domstolen fann att en arbetstagare som
hade betydande inflytande över företaget men själv inte ägde någon andel Prop. 1996/97:102
i det, inte skulle ha förmånsrätt för sina lönefordringar till följd av att
hans son ägde en väsentlig andel i företaget. I rättsfallet fann Högsta
domstolen det uteslutet att bestämmelsen skulle göra någon grundläggande
skillnad mellan det fallet att arbetstagaren själv ägde en procent och hans
närstående 99 procent och å andra sidan det fallet att arbetstagaren inte
själv ägde någon andel men hans närstående ägde hela företaget. Lagrådet
har framhållit att med den av regeringen föreslagna regeln kan det uppstå
just sådana till synes irrationella konsekvenser som Högsta domstolen
pekade på i det nämnda avgörandet. Lagrådet har därför ifrågasatt om inte
bestämmelsen i 12 § sjätte stycket FRL lämpligen borde förses med ett
tillägg av innebörd att den inte blir tillämplig i det fallet att den andel
som arbetstagaren själv äger är helt obetydlig. Mot bakgrund av de
synpunkter som Lagrådet har att beakta har Lagrådet dock inte velat
hävda att en sådan saklig ändring av bestämmelsen är nödvändig.
Regeringen har förståelse för de av Lagrådet framförda övervägandena.
Enligt regeringens mening skulle ett tillägg till regeln av det ifrågasatta
slaget emellertid inte innebära en tillfredställande lösning på de problem
som Lagrådet har pekat på. I sak skulle ett sådant tillägg medföra att
ytterligare en grupp arbetstagare, nämligen de som hade ett betydande
inflytande över företaget men ägde endast en helt obetydlig del av det,
skulle undantas från regelns tillämpningsområde. Det synes svårt att i
lagtext precisera när ett ägande är helt obetydligt i det enskilda fallet. Om
tillägget skulle införas utan att en sådan precisering görs skulle regeln å
andra sidan sannolikt medföra stora problem vid tillämpningen. Uppenbart
är också att oavsett utformningen får undantagsregler av det slag som
12 § sjätte stycket FRL är ett exempel på med nödvändighet vissa
tröskeleffekter. Regeringen är alltså inte beredd att införa ett tillägg till
bestämmelsen av det slag som har ifrågasatts av Lagrådet. Det kan vara
värt att understryka i detta sammanhang att syftet med den av regeringen
nu föreslagna bestämmelsen är att undanröja den orättvisa som legat i att
regeln tidigare drabbat även arbetstagare som inte ägt någon del i
företaget. Avsikten har således inte varit att även därutöver förbättra
löneskyddet för arbetstagare som t llhör ägarkategorin i företagen.
En bestämmelse med den av regeringen förordade utformningen kan
visserligen inte tillämpas i sådana näringsidkares konkurs, som ensam
äger hela rörelsen, t.ex. i form av enskild firma. Då anställda hos en sådan
näringsidkare - även om de skulle utgöras av make/maka eller barn till
näringsidkaren - på grund av sakens natur inte kan äga någon andel i
företaget, kan förmånsrätten för deras lönefordringar inte inskränkas med
stöd av regeln. Detta är samma slag av konsekvens till följd av närstå-
enderegelns krav på ägarandel i konkursföretaget som vi sett prov på
redan förut såvitt avser juridiska personer som inte är näringsidkare. Som
berörts tidigare, saknar ideella föreningar och stiftelser normalt delägare,
vilket var en av orsakerna till att bestämmelsen som gjorde närstående-
regeln tillämplig även på sådana rättssubjekt togs bort vid 1994 års
lagändring. Det bör emellertid påpekas att förhållandet torde få något
större praktisk betydelse när det gäller företag i form av enskilda firmor. 17
År 1996 var antalet företagskonkurser 11 315. Av dessa avsåg 1 547
enskilda firmor med totalt 543 anställda.
Sammanfattningsvis leder de här gjorda övervägandena till att 12 §
sjätte stycket FRL delvis bör återfå samma lydelse som det hade före
1994. Således bör bestämmelsen omfatta endast arbetstagare som själva
eller tillsammans med nära anförvanter äger en väsentlig andel i företaget
och som har ett betydande inflytande över dess verksamhet. Dock bör, till
skillnad från tidigare, endast den som själv äger andel i företaget kunna
drabbas av regeln. Den omständigheten att en nära anförvant till
arbetstagaren äger konkursföretaget eller en del därav skall alltså i
fortsättningen inte självständigt inverka på arbetstagarens löneförmånsrätt.
Arbetstagarens efterlevande
För att kunna vara helt på den säkra sidan om att Sverige kommer att
uppfylla direktivets krav har det i promemorian föreslagits att den
språkliga utformningen som anpassningen kommit att få när det gäller
arbetstagarens efterlevande beaktas på så sätt, att de i fortsättningen helt
undantas från närståenderegelns tillämpningsområde. Förslaget har lämnats
utan erinran av de flesta remissinstanserna. Den föreslagna ändringen
ligger i linje med den ovan behandlade begränsningen av regelns
tillämpningsområde till endast sådana arbetstagare som själva äger andel
i företaget. Som betonats i promemorian talar emellertid även sakliga skäl
för att arbetstagarens efterlevande inte bör drabbas av regeln. Det
förhållandet att arbetstagaren har ägt en andel i företaget innebär inte
nödvändigtvis en ekonomisk fördel för hans efterlevande. Det beror på en
mängd omständigheter, bl.a. innehållet i eventuella testamentariska för-
ordnanden. Den grupp vi här talar om bör rimligtvis vara relativt
begränsad. Det gäller alltså efterlevande till sådana arbetstagare som inte
skulle ha haft förmånsrätt för sina lönefordringar på grund av närstående-
regeln och som avlidit inom de senaste sex månaderna före konkursan-
sökningen. Att utsträcka förmånsrätten och lönegarantin till sådana efter-
levandes eventuella pensionsfordringar torde endast innebära en försumbar
ytterligare kostnadsbelastning på lönegarantin.
Ett förtydligande av 12 § första stycket FRL
Riksskatteverket, Sveriges Ackordscentral och LO har föreslagit att den
allmänna regeln om löneförmånsrätt i 12 § första stycket FRL ändras så
att det därav framgår att förmånsrätten omfattar fordringar som avser de
sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkurs-
gäldenären, oavsett om fordringen har förfallit till betalning inom denna
tid. Regeringens delar denna bedömning. Som påpekats av LO har en
sådan begränsning av förmånsrättens omfattning som regelns nuvarande
ordalydelse kan ge intryck av aldrig varit åsyftad. Bestämmelsen torde för
övrigt redan hittills i de allra flesta fall ha tillämpats på det sättet att
förmånsrätten ansetts omfatta t.ex. avlöningen även för den sista
anställningsmånaden, trots att beloppet förfallit till betalning först efter det
att anställningen har upphört. Det rätta förhållandet bör emellertid framgå
Prop. 1996/97:102
18
tydligt även av lagtexten varför den föreslagna, närmast lagtekniska, Prop. 1996/97:102
ändringen nu bör genomföras.
Under lågkonjukturen i början av 1990-talet ökade antalet företagskonkur-
ser kraftigt och kostnaderna för lönegarantin sjudubblades på några få år,
från ca 600 mkr till över 4 mdkr per budgetår. De starkt ökade kost-
naderna ledde till en intensiv debatt i massmedia om lönegarantins
effekter och regelsystemets utformning. Den omfattande kritiken mot
lönegarantisystemet som framfördes tog framför allt sikte på löneförmåns-
rättens omfattning och på vissa förfaranden, som ansågs utgöra missbruk
eller i vart fall en inte avsedd användning av lönegarantin.
Löneförmånsrätten hade varit i stort sett oförändrad sedan reglernas
tillkomst i början på 1970-talet. På sina håll ansåg man att förmånsrätten
var för generös och krävde en översyn av reglerna. Det anfördes också
kraftig kritik mot användning av lönegarantin i samband med rekonstruk-
tion av konkursföretag, en företeelse som i debatten fick namnet "handel
med lönegaranti". Garantin ansågs i dessa fall påverka konkurrensen nega-
tivt genom att fungera som en subvention av lönekostnaderna och på så
sätt möjliggöra att verksamheter som rekonstruerats efter en konkurs höll
lägre priser än övriga. Man menade att dessa förfaranden ledde till en
osund utveckling av hela branscher med en överetablering av på sikt inte
livskraftiga företag och en utkonkurrering av företag som undvikit
konkurs.
Även andra förhållanden kritiserades. Det pekades bl.a. på att det
förekom att släktingar och bekanta anställdes strax före konkurs. Man
menade att syftet med anställning i dessa fall ofta kunde vara att bereda
någon förmåner på lönegarantins bekostnad. Som bekant omfattade
löneförmånsrätten före 1994 års lagändring fordringar för bl.a. avtalad
uppsägningstid, dock maximalt för sex månader.
Frågan om översyn av reglerna hade visserligen tagits upp redan i 1992
års lagstiftningsärende avseende den nya lönegarantilagen, varvid
regeringen understrukit behovet av att reglerna sågs över i syfte att
effektivisera granskningen av att garantin användes på det sätt som den
var avsedd för (prop. 1991/92:139 s. 12). En översyn av lönegarantisyste-
met hade senare efterlysts även i flera riksdagsmotioner och riksdagens
lagutskott hade förutsatt att en sådan skulle komma till stånd (bet.
1991/92:LU6 s. 17 och bet. 1991/92:LU37 s. 20).
Regeringen beslutade den 3 december 1992 om direktiv för översyn av
den statliga lönegarantin vid konkurs (dir. 1992:103). Utredningen, som
antog namnet 1993 års lönegarantiutredning, avlämnade i november 1993
betänkandet Förändringar i lönegarantisystemet (SOU 1993:96). De änd-
ringar i förmånsrättslagen och lönegarantilagen som genomfördes den
1 juli 1994 (prop. 1993/94:208, bet. 1993/94:LU34, rskr. 1993/94:394)
19
grundade sig huvudsakligen på utredningens förslag. Prop. 1996/97:102
Både 1970 och 1992 års lönegaranti lag hade i princip saknat regler som
var direkt riktade mot missbruk av garantin. I den debatt, som hade
föregått 1993 års lönegarantiutredning, hade ett av kraven varit att det
skulle vidtas åtgärder mot vissa former av användning av garantin vilka
uppfattats som missbruk av lönegarantisystemet. Utredningen hade även
lämnat förslag som skulle göra det möjligt att ingripa mot de kritiserade
förfarandena. I propositionen föreslogs det därför en karensregel, 9 a §
LGL, som skulle förhindra att lönegarantin användes upprepade gånger
för att bestrida lönekostnader i en viss verksamhet, och en allmän miss-
bruksregel, 9 b § LGL, som riktade sig mot anställningar eller löneför-
höjningar som gjordes strax före en konkurs i syfte att utnyttja lönegaran-
tin.
Karensregeln i 9 a § LGL i den lydelse den hade vid införandet den 1 juli
1994 (SFS 1994:636) var tillämplig på arbetstagare som inom två år före
konkursbeslutet hade beviljats lönegarantiersättning för fordringar som
hade uppstått i huvudsakligen samma verksamhet. Arbetstagaren hade i
dessa situationer rätt till garantiersättning för fordringar i den senare
konkursen endast om anställningen i vilken de hade uppstått anvisats till
honom av offentlig arbetsförmedling.
Visserligen var det inte till följd av arbetstagares agerande, som ett
överutnyttjande av lönegarantin i samband med upprepade konkurser i
vissa verksamheter kom till stånd. I propositionen (s. 45) anfördes
emellertid att de ifrågavarande förfarandena inte kunde förhindras utan att
det skulle beröra arbetstagare. Det framhölls att då lönegarantin primärt
utgör en rätt till ersättning för arbetstagare vid arbetsgivarens konkurs, är
det denna rätt som måste inskränkas om man vill hindra att en verksamhet
drar otillbörlig nytta av garantin genom upprepade konkurser. Arbets-
tagares rätt till lönegaranti vid upprepad: konkurser i en verksamhet måste
alltså enligt propositionen begränsas om detta syfte skall uppnås.
Mot bakgrund av att regeln drabbade arbetstagare som tog fortsatt an-
ställning i en efter en konkurs rekonstruerad verksamhet, hade den utsatts
för kritik från arbetstagarhåll redan vid remissbehandlingen av utrednings-
betänkandet. Kritiken fortsatte efter det att regeln hade trätt i kraft. Som
särskilt otillfredställande framhölls att regeln inte medgav att det togs
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det borde beaktas att
det inte sällan var svårt att finna en helt ny anställning efter en konkurs.
Ofta var en återgång till den efter konkursen rekonstruerade verksamheten
den enda möjligheten att finna sysselsättning på orten. Vidare framstod
det som obilligt att en misslyckad rekonstruktion drabbade arbetstagare,
som ju inte hade något inflytande över företagets drift.
För att ta fasta på den kritik som förts fram och möjliggöra ett större
hänsynstagande till arbetstagare vid karensregelns tillämpning, föreslog
regeringen att regeln skulle förses med ytterligare ett undantag (prop.
1994/95:180, bet. 1994/95:LU30, rskr. 1994/95:380, SFS 1995:675). Prop. 1996/97:102
Enligt den nya lydelsen av 9 a § LGL, som trädde i kraft den 1 juli 1995,
skall en arbetstagare även i de här berörda fallen kunna få lönegarantier-
sättning för sina fordringar i den senare konkursen, om det finns särskilda
skäl för det.
I propositionen ges ett antal exempel på sådana skäl, av vilka flera har
sin utgångspunkt i den kritik som riktats mot regeln från arbetstagarhåll.
Vid bedömning av om karensregeln är tillämplig skall således beaktas
bl.a. om det funnits praktiska möjligheter för arbetstagaren att vid tiden
för rekonstruktionen eller därefter finna en annan sysselsättning. Har
sådana saknats, kan detta tala för att lönegaranti bör utgå även om
anställningen inte har anvisats av en offentlig arbetsförmedling. Ersättning
bör också kunna utgå när det på grund av att arbetstagaren saknat
inflytande på företagets drift eller av andra skäl framstår som orimligt att
han drabbas av att rekonstruktionen misslyckats. Även garantins
ekonomiska betydelse för arbetstagaren kan utgöra särskilda skäl.
EFTA-domstolen, som inrättades enligt avtalet mellan EFTA-statema om
upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (1 och 3 §§
lagen [1992:1317] om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde
[EES], SFS 1992:1317 s. 3101. 3140 och 3186). hade i målet E-l/95 att
ta ställning till en begäran om ett rådgivande yttrande från Varbergs
tingsrätt i mål T 1157/94, Ulf S mot svenska staten. Begäran hade gjorts
med stöd av artikel 34 i nämnda avtal.
Ulf S arbetsgivare hade gått i konkurs den 22 augusti 1994. Genom
beslut av den 29 september 1994 avslog konkurs förvaltaren med stöd av
9 a § LGL Ulf S begäran om lönegaranti för sina fordringar i konkursen
under hänvisning till att Ulf S under 1993 erhållit lönegaranti för
fordringar som uppstått i huvudsakligen samma verksamhet. Ulf S väckte
talan mot staten och yrkade att hans fordringar även i den senaste
koiikursen skulle ersättas genom lönegarantin. Som grund för käromålet
åberopade han sin anställning i konkursbolaget och, i andra hand, att
staten genom lagstiftning i strid med direktiv 80/987/EEG förmenat
honom rätten till lönegarantimedel och därigenom vållat honom skada
som staten vore skyldig att ersätta.
Genom beslut den 2 mars 1995 begärde Varbergs tingsrätt ett råd-
givande yttrande av EFTA-domstolen angående frågan om art. 10 a) i
direktiv 80/987/EEG bör tolkas så, att 9 a § LGL uppenbarligen går
utöver den rätt till undantag som artikeln medger. Av art. 10 a) i den
svenska översättningen framgår att direktivet inte skall påverka med-
lemsstaternas möjligheter att "vidta åtgärder för att förhindra missbruk".
Det kan omnämnas, att den engelska versionen lyder "to take the
measures necessary to avoid abuses".
EFTA-domstolen lämnade i dom den 20 juni 1995 ett rådgivande
yttrande av innebörd att artikel 10 a) i direktivet måste tolkas så att den
hindrar att, som en åtgärd mot missbruk, en bestämmelse i nationell lag Prop. 1996/97:102
tillämpas enligt vilken en arbetstagare inte har rätt till ersättning om han
inom två år före konkursbeslutet har beviljats ersättning genom garantin
för en fordran som har uppstått i huvudsakligen samma verksamhet.
Det kan tilläggas att i den fortsatta beredningen av målet vid tingsrätten
medgav staten företrädd av tillsynsmyndigheten i konkurs käromålet med
vissa förbehåll. Justitiekanslem, som företrädde staten i skadeståndsdelen,
vitsordade att 9 a § LGL varit utformad på ett sådant sätt att den kommit
att strida mot direktivet, men vidhöll bestridandet under hänvisning till att
då EES-avtalet inte inneburit någon suveränitetsöverlåtelse saknades det
förutsättningar för att utdöma skadestånd i målet.
Regeringens förslag: Karensregeln i 9 a § lönegarantilagen
(1992:497) skall upphävas.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran. Av dessa har Kronofogdemyndig-
heten i Stockholm beklagat att karensregeln upphävs. SAF har ansett att
regeln bör behållas till dess att det har blivit klarlagt att den strider mot
direktiv 80/987/EEG.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av den redogörelse som
lämnats ovan fann EFTA-domstolen i sitt rådgivande yttrande i målet
E 1/95 att karensregeln i dess lydelse före den 1 juli 1995 inte var
förenlig med art. 10 a) i direktiv 80/987/EEG.
Men regeln i 9 a § LGL har ifrågasatts även efter den ändring som
trädde i kraft den 1 juli 1995. Europeiska kommissionen, generaldirektorat
V, tillskrev den 7 september 1995 Sveriges ständiga representation vid
Europeiska unionen med en begäran om vissa preciseringar avseende
9 a § LGL. Frågorna avsåg vilka omständigheter som kunde utgöra
sådana särskilda skäl, som det hänsyftades på i paragrafen, samt vem som
skulle bevisa att ersättningen var motiverad. I det svar som avlämnades
från Arbetsmarknadsdepartementet (A95/5799/RS) redogjordes, förutom
för orsakerna till karensregelns införande, för de motiv som låg bakom
regeländringen samt för de exempel på särskilda skäl som hade lyfts fram
i propositionen. Beträffande bevisbördan framfördes att det liksom tidigare
åligger konkursförvaltaren att vid sitt avgörande av lönegarantifrågan
undersöka om regeln är tillämplig och likaså om någon av undantagssitua-
tionema, som medger att garantiersättning trots det utbetalas, är för
handen.
Vid senare underhandskontakter med representanter för kommissionen
har det framkommit att kommissionen fortfarande överväger frågan om
karensregeln kan godkännas såsom förenlig med direktiv 80/987/EEG
samt att det inte kan uteslutas att kommissionen kommer att kräva att
22
regeln ändras ytterligare.
Den uppmjukning av karensregeln som skedde genom ändringen år
1995 hade till syfte att göra det möjligt att undanta arbetstagare från
regelns tillämpning när det finns särskilda skäl för det. Den fråga som
man emellertid bör ställa sig är, om det överhuvudtaget bör förekomma
att en arbetstagare ställs utan löneskydd på grund av att verksamheten har
gått i konkurs även tidigare. I promemorian har denna fråga besvarats
nekande och föreslagits att karensregeln i 9 a § LGL upphävs. En stor
majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran. Regeringen delar denna bedömning. Som framhållits i den kritik
som har riktats mot regeln saknar arbetstagare normalt möjligheter att
påverka företaget på ett sådant sätt att det inverkar på om en insolvenssi-
tuation uppkommer. Vidare är det, även i en gynnsammare arbets-
marknadssituation än för närvarande, åtminstone på mindre orter inte
sällan svårt att finna en annan anställning än i den konkursdrabbade
verksamheten. Ett inte avsett bruk av ett trygghetssystem måste kunna
bekämpas med andra medel än att man ställer de som reglerna är till för
utan skydd.
Dessa omständigheter samt det faktum att det fortfarande föreligger
ovisshet om huruvida karensregeln kommer att godtas av EG-kommissio-
nen talar enligt regeringens mening starkt för att den nu bör upphävas.
Med den fortsatta nedgången av antalet konkurser som har kunnat iakttas
under senare år bör det slags överutnyttjande av lönegarantin som regeln
har haft till syfte att motverka rimligtvis ha minskat kraftigt. I sin
nuvarande utformning torde den i praktiken inte heller utgöra något
effektivt hinder däremot. Dessutom finns det en möjlighet att vid en del
former av missbruk använda den allmänna missbruksregeln i 9 b § LGL
för att vägra ersättning. Mot bakgrund härav föreligger det knappast
längre några sakliga skäl att behålla 9 a § LGL. Skulle den framtida
utvecklingen visa att åtgärder mot det slags överutnyttjande av lönegaran-
tin som karensregeln har varit riktad mot behövs, bör man finna andra
vägar än sådana som drabbar arbetstagare för att komma till rätta med
problemet.
Regeringens förslag: Den i 2 § lönegarantilagen (1992:497)
upptagna begränsningen av garantin till fordringar som avser
anställning med övervägande anknytning till Sverige eller svenska
förhållanden skall endast avse fordringar i konkurser som inträffat
i ett annat nordiskt land.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Prop. 1996/97:102
23
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt Prop. 1996/97:102
förslaget eller lämnat det utan erinran. Kronofogdemyndigheten i
Stockholm har ansett att kravet på svensk anknytning bör behållas även
i svenska konkurser i förhållande till medborgare utanför EU/EES.
Riksskatteverket har förordat att 2 § LGL helt upphävs. Arbetslivsinstitutet
och Sveriges Ackordscentral har avstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I 1992 års lönegarantilag lagfästes
vissa principer rörande lönegarantins geografiska omfattning som redan
tidigare hade tillämpats i praxis. I lagen infördes då en regel varav det
uttryckligen framgår att garantin gäller för arbetstagarens fordringar om
arbetsgivaren har försatts i konkurs i Sverige eller i ett annat nordiskt
land, 1 § LGL. Orsakerna till att den svenska lönegarantin har ansetts i
vissa fall böra ersätta lönefordringar även om konkursen har inträffat i
något av de övriga nordiska länderna finns främst att söka i den integrera-
de arbetsmarknaden som vi har i Norden och som gjort det naturligt att
utsträcka det sociala skyddet även till att gälla utanför det egna landets
gränser. För lönegarantins del motiveras detta dessutom av att nordiska
konkurskonventionen av den 7 november 1933 (SÖ 1934:8) medför att en
konkursgäldenärs egendom i samtliga nordiska länder i princip omfattas
av en konkurs i ett av dem.
För att uppnå en erforderlig avgränsning av den svenska statens
garantiansvar infördes samtidigt i 2 § LGL en begränsningsregel som
även den till sitt innehåll i huvudsak följde dittills gällande praxis. Den
svenska lönegarantin skall sålunda ersätta endast fordringar som avser
anställning med övervägande anknytning till Sverige eller svenska
förhållanden.
Denna bestämmelse är emellertid inte tillämplig endast på fordringar
som görs gällande i en konkurs som har inträffat i något av de övriga
nordiska länderna. Av propositionen (prop. 1991/92:139 s. 25) framgår att
regeln tar sikte på även den situationen att konkursen har inträffat i
Sverige men anknytningen hit på grund av vissa omständigheter ändå
framstår som löslig. Så kan vara fallet t.ex. när arbetet som fordringen
avser har utförts i utlandet av en där bosatt arbetstagare. Vid bedöm-
ningen bör vidare beaktas om arbetsgivaren har varit skyldig att betala
lönegarantiavgift för arbetstagaren och om denne har varit skattskyldig här
i landet.
Efter Sveriges undertecknande av EES-avtalet och det därpå följande
medlemskapet i Europeiska unionen har behovet av denna begränsnings-
regel kommit i ett delvis annat läge. Sverige har åtagit sig att införliva
rådets direktiv 80/987/EEG om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens
insolvens. Detta har man också, utom beträffande vissa avgränsade frågor
för vilka det här föreslås lösningar, i allt väsentligt uppnått redan genom
bestämmelserna i lönegarantilagen och i förmånsrättslagen.
Direktivet innehåller emellertid inga bestämmelser om garantiskyddets
geografiska utsträckning. Den första frågan som inställer sig är, om
direktivet innebär skyldigheter även beträffande fordringar som riktar sig
mot arbetsgivare som har försatts i konkurs i ett annat medlemsland än
det där lönegaranti begärs. Arbetslivsinstitutet synes i sitt remissyttrande 24
ha förutsatt att så skulle kunna vara fallet. Ett sådan tolkning skulle
innebära synnerligen omfattande garantiåtaganden för medlemsstaterna. Prop. 1996/97:102
Det bör nämnas, att denna fråga för närvarande ligger för EG-domstolens
prövning (C-l 17/96). 1 det aktuella fallet har konkursen inträffat i
Storbritannien, men lönegaranti begärts hos de danska lönegarantimyndig-
hetema. En dansk domstol, där mål anhängiggjorts i anledning av kravet,
har begärt ett förhandsavgörande av EG-domstolen i frågan vilken av de
brittiska eller danska lönegarantimyndigheterna som enligt artikel 3 i
direktivet i det aktuella fallet har att garantera betalning av arbetstagarens
fordringar. I promemorian har gjorts bedömningen att intill dess att detta
mål har avgjorts bör utgångspunkten vara att direktivet ålägger med-
lemsstaterna garantiansvar endast för fordringar som görs gällande i
konkurser som inträffat i det egna landet. Regeringen instämmer i denna
bedömning.
Den andra frågan som kan ställas är, om skyddet enligt direktivet -
visserligen begränsat till fordringar i konkurser som inträffat i med-
lemsstaten i fråga - kan inskränkas till att endast avse fall där det
föreligger viss ytterligare anknytning till medlemsstaten utöver det att
själva konkursen inträffat där. Frågan gäller med andra ord, om regeln i
2 § LGL kan tillämpas även när konkursen har inträffat i Sverige. I
promemorian har gjorts bedömningen att krav på ytterligare svensk
anknytning inte kan ställas i svenska konkurser och föreslagits att 2 §
LGL i fortsättningen endast skall avse fordringar för vilka ersättning
begärs från den svenska lönegarantin trots att konkursen har inträffat i ett
annat nordiskt land. Majoriteten av remissinstanserna har ställt sig bakom
förslaget. Regeringen delar den bedömning som gjorts i promemorian.
Utgår man ifrån att direktivet ålägger varje medlemsstat att garantera
betalning av arbetstagares fordringar i konkurser som inträffar i det egna
landet, kan krav på ytterligare anknytning medföra att en arbetstagares
lönefordring inte skyddas vare sig av hemlandets lönegarantisystem eller
av reglerna i det land där arbetet utförts. En sådan ordning framstår inte
som godtagbar och synes stå i direkt strid med direktivets syfte att skydda
arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens. Efter medlemskapet i
Europeiska unionen skall svenska regler tolkas i överensstämmelse med
EG-rätten. Denna princip om fördragsenlig tolkning är av särskild
betydelse i fråga om direktiv. De svenska reglerna om löneskydd bör
alltså läsas mot bakgrund av direktiv 80/987/EEG. Det skulle visserligen
kunna ifrågasättas, om inte redan en sådan EG-konform tolkning av
nuvarande 2 § LGL medför att bestämmelsen skall anses syfta endast på
lönefordringar i konkurser som har inträffat i ett annat nordiskt land. För
att all oklarhet i detta hänseende skall undanröjas bör 2 § LGL emellertid
ändras så att förhållandet direkt framgår av lönegarantilagen. Krav på att
fordringen skall avse anställning med övervägande anknytning till Sverige
eller svenska förhållanden bör alltså fortsättningsvis inte kunna ställas om
konkursen har inträffat i Sverige.
Däremot bör kravet på fordringens anknytning till Sverige eller svenska
förhållanden behållas även framgent när det gäller fall där ersättning från
svensk lönegaranti begärs för fordringar i konkurser som har inträffat i
något av de andra nordiska länderna. Som redogjorts för ovan är 25
bestämmelsen i 1 § LGL, enligt vilken svensk lönegaranti i vissa fall kan
utgå även när konkursen har inträffat i något av de övriga nordiska Prop. 1996/97:102
länderna, en följd av nordiska konkurskonventionen och den samverkan
i frågor om socialt skydd som sedan länge förekommit i Norden. Ett
frivilligt åtagande av det slag som det här är frågan om bör naturligtvis
kunna begränsas på det sätt som kan vara motiverat. Det är inte heller så
som Sveriges Ackordscentral synes befara i sitt remissyttrande att
arbetstagare i Danmark och Finland kan bli helt utan löneskydd genom att
kravet på svensk anknytning för utbetalning av svensk lönegaranti behålls
i förhållande till fordringar som ställs i konkurser i dessa länder. Båda
länderna är medlemmar i EU och omfattas således av direktiv
80/987/EEG. Ackordscentralen har också ställt frågan om den svenska
lönegarantin överhuvudtaget längre bör avse fordringar i andra konkurser
än svenska. Enligt regeringens mening finns det i dag inte tillräckliga skäl
att avskaffa möjligheten att i vissa fall ersätta även sådana lönefordringar
som görs gällande i konkurser som har inträffat i ett annat nordiskt land.
Med de krav på fordringens anknytning till svenska förhållanden som
ställs i 2 § LGL begränsas åtagandets räckvidd avsevän och gäller sålunda
endast ett fatal - om något - fall per år.
Regeringens bedömning: Reglerna för hantering av statens
fordringar på grund av utbetald lönegaranti efter att en konkurs
avslutats bör inte ändras för närvarande.
Promemorians förslag: I promemorian har föreslagits att reglerna för
hantering av statens fordringar på grund av utbetald lönegranti ändras så
att fordringarna kan behandlas lika oavsett i vilken företagsform som
konkursgäldenärens verksamhet har bedrivits
Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av de flesta remissinstanserna. Sveriges Ackordscentral och LO har pekat
på att redan befintliga regler ger staten möjlighet att avstå från krav i
anledning av utbetald lönegaranti. Riksrevisionsverket har ansett att
förslaget saknar erforderligt underlag och framhållit att de skilda
associationsformerna behandlas olika i en rad hänseenden varav återkrav
för utbetald lönegaranti är endast ett. Verket har också ansett att förslaget
är tveksamt ur allmänpreventiv synpunkt. Kammarkollegiet har avstyrkt
förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: När lönegarantiersättning har
betalats ut för en arbetstagares fordringar i en konkurs, inträder staten i
arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Utdelning för arbetstagarens
fordring som ersatts av garantin tillfaller staten intill detta belopp (28 §
LGL).
Om konkursboet saknar medel för en sådan utdelning, kvarstår statens
26
fordring mot konkursgäldenären. Beträffande en sådan fordring skall läns- Prop. 1996/97:102
styrelsen på sätt som framgår av 13 § lönegarantiförordningen (1992:501)
tillämpa förordningen (1993:1138) om hantering av statliga fordringar.
Reglerna i den sistnämnda förordningen innebär i korthet följande.
Myndigheten skall vidta de åtgärder som behövs för att få betalt. Om
ytterligare indrivningsförsök framstår som utsiktslösa eller inte är
försvarliga med hänsyn till kostnaderna och indrivning inte heller krävs
ur allmän synpunkt, får myndigheten besluta att indrivningen skall
avbrytas tills vidare. Indrivningen skall tas upp på nytt, om det visar sig
att betalning kan fås utan större kostnader än vad som är skäligt.
Myndigheten får också helt eller delvis efterge en fordring, om det på
grund av den betalningsskyldiges sjukdom eller av någon annan anledning
är uppenbart oskäligt att kräva betalning. Myndigheten skall, innan den
avbryter indrivning eller efterger en fordring, samråda med Kammarkolle-
giet.
När det gäller statens fordringar på grund av utbetald lönegarantiersätt-
ning innebär själva den situation i vilken ersättningen utbetalats vissa
komplikationer för den fortsatta hanteringen. Om konkursgäldenären är ett
aktiebolag eller en juridisk person av annat slag, upplöses denna
regelmässigt efter att konkursen har avslutats. För aktiebolag gäller att om
konkursen avslutas utan överskott, är bolaget upplöst när konkursen
avslutas, 13 kap. 19 § aktiebolagslagen (1975:1385, ABL). För länsstyrel-
sens vidkommande innebär detta att det i princip inte finns något
rättssubjekt kvar att vidta indrivningsåtgärder mot.
Även handelsbolag upplöses om en konkurs avslutas utan överskott,
2 kap. 44 § andra stycket lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla
bolag. I dessa fall kvarstår emellertid bolagsmännens ansvar för handels-
bolagets skulder även efter konkursen. Länsstyrelsen har alltså en
möjlighet att försöka driva in fordringen hos bolagsmännen personligen.
Motsvarande gäller om lönegarantiersättningen utbetalats i en enskild
firmas eller en fysisk persons konkurs. Även i dessa fall fortsätter den
fysiska personen att ansvara för skulder som kvarstår efter konkursen.
I en skrivelse till regeringen har Länsstyrelsen i Stockholms län
föreslagit itt reglerna ändras så att statens fordringar på grund av utbetald
lönegaranti automatiskt efterges då konkursen avslutas (A95/5769/A).
Undantag skall gälla för den situation, att styrelseledamöter i ett
aktiebolag är personligen ansvariga för förpliktelser som uppkommer för
bolaget vid underlåtenhet att upprätta en s.k. kontrollbalansräkning enligt
reglerna i 13 kap. 2 § ABL.
Som skäl för förslaget har länsstyrelsen framhållit följande. Alla
näringsidkare betalar arbetsgivaravgifter för sina anställda. Av dessa avser
i dag 0,25 procentenheter utgifter för lönegarantin. Den ersättning enligt
garantin som betalas ut vid en konkurs har därför, i vart fall delvis, redan
betalats av konkursgäldenären. Man kan då anse att ett återkrav är
oskäligt, åtminstone till den del det motsvarar vad gäldenären redan har
betalat in till staten i lönegarantiavgifter. Enligt länsstyrelsens mening kan
situationen jämföras med den där en försäkringstagare betalar försäkrings-
premier för att garanteras ersättning, om en viss händelse skulle inträffa. 27
Om de erlagda premiema understiger det belopp som försäkringsgivaren
måste utbetala när händelsen inträffar, krävs den försäkrade inte på
mellanskillnaden. Även önskemålet att näringsidkare skall behandlas lika,
oavsett vilken form näringsverksamheten bedrivits i, talar enligt länsstyrel-
sens mening för den föreslagna regeländringen.
I promemorian har tagits fasta på vad som anförts av länsstyrelsen och
föreslagits att reglerna ändras genom att nödvändiga bestämmelser fors in
i lönegarantiförordningen (1992:501). De flesta remissinstanser har, som
redan nämnts, tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Den kritik
som riktats mot förslaget av vissa remissinstanser kan emellertid inte
förbigås. Som Riksrevisionsverket framhållit bör en förändring av så stor
betydelse som den föreslagna grundas på ett fylligare underlag än det som
redovisas i promemorian. Både Riksrevisionsverket och Kammarkollegiet
har pekat på att de skilda associationsformerna behandlas olika i en
mängd hänseenden varför eventuella regeländringar i syfte att undanröja
dessa skillnader bör tas upp i en allmän översyn. Riksrevisionsverket har
också uttryckt tveksamhet mot förslaget ur allmänpreventiv synpunkt.
Regeringen delar dessa bedömningar. Någon ändring av reglerna om
hantering av statens fordringar på grund av utbetald lönegaranti bör inte
genomföras för närvarande. Som framhållits av Sveriges Ackordscentral
och LO medger redan dagens regler möjlighet att efterge statens fordring
när detta framstår som motiverat.
Regeringens förslag: Lagändringarna skall träda i kraft den 1 juni
1997. När det gäller ändringarna i 12 § förmånsrättslagen
(1970:979, FRL) bör äldre föreskrifter gälla fortfarande i konkurser
som beslutats före ikraftträdandet.
Promemorians förslag: I promemorian har föreslagits att lagändringar-
na skall träda i kraft den 1 juni 1997 utan särskilda övergångsbestämmel-
ser.
Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser har berört frågan om
ikraftträdande. Stockholms tingsrätt har framhållit att även den nya
lydelsen av 12 § FRL bör kunna tillämpas i alla lönegarantifrågor som
inte avgjorts slutligt före ikraftträdandet och menat att förhållandet bör
framgå av övergångsbestämmelser. Lunds universitet har ansett att också
2 § LGL bör kunna tillämpas på alla fall som inte har avgjorts slutligt
före ikraftträdandet.
Skälen för regeringens förslag: Samtliga regeländringarna bör kunna
träda i kraft den 1 juni 1997.
Förmånsrätten för fordringar är knuten till konkurstidpunkten. Mot
bakgrund härav bör ändringarna i 12 § FRL på sedvanligt sätt gälla endast
i konkurser som har beslutats efter ikraftträdandet.
För ändringarna i 2 och upphävandet av 9 a §§ LGL behövs inte några
Prop. 1996/97:102
28
övergångsbestämmelser. En konsekvens härav är att de kan tillämpas i Prop. 1996/97:102
samtliga lönegarantifrågor som inte slutligt avgjorts innan ändringarna
träder i kraft.
Huvuddelen av de regeländringar som föreslås innebär sakligt sett inte
några utvidgningar av lönegarantins omfattning jämfört med vad som
gäller redan i dag. Ändringen av 12 § sjätte stycket förmånsrättslagen
(1970:979, FRL) följer ordalydelsen av den anpassning av direktiv
80/987/EEG som gäller för Sverige och som sedan vårt medlemskap i
Europeiska unionen har tillämpats av bl.a. Justitiekanslem och Riks-
skatteverket. Kostnaderna för denna tillämpning har redan hittills belastat
anslaget för lönegaranti genom att även det skadestånd som Justitie-
kanslem beslutat om till följd av Sveriges bristande genomförande av
direktiv 80/987/EEG utbetalats av länsstyrelserna från anslaget för
lönegaranti.
Ändringen i 12 § första stycket FRL är främst av lagteknisk natur.
Bestämmelsen har från det den infördes den 1 juli 1994 varit avsedd att
tillämpas så att löneförmånsrätten skall omfatta arbetstagares fordringar
för de senaste sex månaderna av anställningstiden hos konkursgäldenären.
Den torde även ha tillämpats på detta sätt i det helt övervägande antalet
fall. Den ändring av bestämmelsens ordalydelse som nu föreslås sker till
undanröjande av all eventuell osäkerhet härvidlag. De eventuella
kostnadskonsekvensema härav torde vara försumbara.
Att kravet i 2 § lönegarantilagen (1992:497, LGL) på fordringens
anknytning till svenska förhållanden även i svenska konkurser tas bort kan
sägas innebära en utvidgning av lönegarantins omfattning när det gäller
lönefordringar som innehas av arbetstagare sysselsatta utanför EU/EES.
Med hänsyn till det ytterst begränsade antal fall då regeln kommit till
tillämpning i förhållande till sådana arbetstagare är några kostnader för
ändringen inte möjliga att beräkna.
Inte heller kostnaderna för att upphäva 9 a § LGL är möjliga att
beräkna, men torde vara ytterst marginella. Upphävandet medför dessutom
att lönegarantiregistret enligt förordningen (1994:1283) om lönegarantire-
gister som handhas av Riksskatteverket inte längre behöver innehålla
något handläggningsregister. Att färre uppgifter behöver hanteras torde
innebära en viss minskning av kostnaderna för lönegarantiregistret.
29
Prop. 1996/97:102
Första stycket
Ändringen innebär att det numera uttryckligen framgår av lagtexten att
förmånsrätten omfattar även fordringar som har förfallit till betalning efter
det att anställningen har upphört. Därmed kommer lönefordringar som
avser de sex sista månaderna av arbetstagarens anställningstid hos
konkursgäldenären att omfattas av förmånsrätt, oavsett om fordringarna
har förfallit till betalning inom denna tid.
Den nuvarande andra meningen i första stycket delas upp i två
meningar. Hänvisningen i den nuvarande tredje meningen ändras till följd
av detta.
Sjätte stycket
Ändringarna syftar till att uppnå överensstämmelse mellan 12 § sjätte
stycket förmånsrättslagen (1970:979, FRL) och den anpassning av rådets
direktiv 80/987/EEG om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens
insolvens som gäller för Sverige och som tagits in i Sveriges anslutnings-
akt till Europeiska unionen (SFS: 1501 s. 2239). Anpassningen grundar sig
på 12 § sjätte stycket FRL i dess lydelse före 1994 års ändring.
De nu vidtagna förändringarna innebär att bestämmelsen i huvuddrag
återfår samma innehåll som den hade före 1994 års ändring. Således
omfattar regeln i fortsättningen endast arbetstagare som själv eller
tillsammans med nära anförvanter ägt en väsentlig andel i företaget och
som haft ett betydande inflytande över dess verksamhet. Däremot skall,
liksom i dag, dessa förhållanden föreligga inom de senaste sex månaderna
före konkursansökningen för att kunna beaktas.
Det bör observeras att den krets vars ägarandel kan sammanläggas med
arbetstagarens vid bedömningen av om det föreligger en väsentlig andel
numera anges med orden nära anförvanter, i enlighet med den för Sverige
gällande anpassningen av direktiv 80/987/EEG. Detsamma gäller
begreppet betydande inflytande. Den ändrade terminologins betydelse när
det gäller att hämta ledning från förarbeten och praxis avseende be-
stämmelsen i dess lydelse före den 1 juli 1994 har berörts ovan under
avsnitt 4.3.
Enligt förarbeten och praxis gällde bestämmelsen tidigare även när den
erforderliga andelen ägdes av en närstående till arbetstagaren, dvs. utan
att arbetstagaren själv ägde någon andel. Denna praxis kodifierades vid
1994 års lagändring. Mot bakgrund av att den för Sverige gällande
30
anpassningen av direktivet inte uttryckligen omfattar även denna situation, Prop. 1996/97:102
har bestämmelsen i sista meningen tagits bort. I fortsättningen krävs det
alltså att arbetstagaren själv äger en andel i företaget för att regeln skall
vara tillämplig. Tidigare praxis och uttalanden i förarbeten enligt vilken
det varit tillfyllest om andelen helt har ägts av en närstående till
arbetstagaren skall således inte längre tillmätas betydelse.
Till följd av den språkliga lydelse som anpassningen kommit att fa, har
formuleringen som medförde att även arbetstagarens efterlevande
drabbades av dennes intressegemenskap med företaget, tagits bort. Detta
innebär, att även om en arbetstagares fordringar är uteslutna från
förmånsrätt på grund av regeln, påverkar det inte förmånsrätten för de
pensionsfordringar som hans efterlevande kan ha hos konkursgäldenären
till följd av arbetstagarens anställning.
Ändringen innebär att kravet på att fordringen skall avse anställning med
övervägande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden för att
omfattas av lönegarantin skall gälla endast om konkursen har inträffat i
ett annat nordiskt land.
Om konkursen har inträffat i Sverige omfattar garantin - förutsatt att
övriga villkor är uppfyllda - samtliga lönefordringar i konkursen, oavsett
om arbetet t.ex. utförts utomlands av en där bosatt utländsk medborgare.
Paragrafen upphör att gälla.
Samtliga lagändringar träder i kraft den 1 juni 1997. Såvitt gäller
ändringarna i 12 § förmånsrättslagen (1970:979) skall dock äldre
bestämmelser tillämpas fortfarande i konkurser som har beslutats före
ikraftträdandet.
Ändringarna i 2 § och upphävandet av 9 a §§ lönegarantilagen
(1992:497) saknar särskilda övergångsbestämmelser. Detta innebär att de
nya reglerna kan tillämpas i alla fall som inte har slutligt avgjorts innan
reglerna trädde i kraft.
31
Prop. 1996/97:102
Bilaga 1
Promemorian tar upp vissa frågor som rör de svenska reglernas förenlig-
het med rådets direktiv 80/987/EEG om skydd för arbetstagarna vid
arbetsgivarens insolvens och en fråga om hantering av statens fordringar
på grund av utbetald löngaranti efter att konkurs har avslutats utan
överskott.
När det gäller de frågor som har anknytning till direktivet 80/987/EEG
behandlar promemorian
- utformningen av 12 § sjätte stycket förmånsrättslagen (1970:979,
FRL) i belysning av den anpassning av direktivet som gäller för Sverige
och som framgår av Sveriges anslutningsakt till Europeiska unionen,
- karensregeln i 9 a § lönegarantilagen (1992:497, LGL) och
- 2 § LGL, som innehåller en begränsning av garantin till fordringar
som avser anställning med övervägande anknytning till Sverige eller
svenska förhållanden.
Promemorians förslag i dessa delar innebär att
12 § sjätte stycket FRL ändras för att bättre stämma överens med
den anpassning av direktivet som gäller för Sverige,
- karensregin upphävs,
- 2 § LGL skall gälla endast när konkursen har inträffat i ett annat
nordiskt land.
När det gäller frågan om hantering av statens fordringar på grund av
utbetald lönegaranti efter det att en konkurs avslutats utan överskott
föreslås att fordringarna efterges.
32
Prop. 1996/97:102
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 12 § förmånsrättslagen (1970:979)2 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Allmän förmånsrätt följer därefter
med arbetstagares fordran på lön
eller annan ersättning på grund av
anställningen. Förmånsrätten omfat-
tar fordringar som har förfallit till
betalning under de sista sex må-
naderna av arbetstagarens anställ-
ningstid hos konkursgäldenären och
inte tidigare än tre månader innan
konkursansökningen kom in till
tingsrätten. Har konkursen föregåtts
av ett förfarande enligt lagen
(1996:764) om företagsrekon-
struktion och har konkursansökan
gjorts inom ett år från det att före-
tagsrekonstruktionen upphörde,
skall vid tillämpning av andra me-
ningen, om det ."t förmånligare för
arbetstagaren, anses som om kon-
kursansökningen hade gjorts då
ansökningen om företagsrekon-
struktion skedde. I sådant fall skall
det bortses från tiden mellan ansök-
Allmän förmånsrätt följer därefter
med arbetstagares fordran på lön
eller annan ersättning på grund av
anställningen. Förmånsrätten omfat-
tar fordringar som har förfallit till
betalning under de sista sex må-
naderna av arbetstagarens anställ-
ningstid hos konkursgäldenären och
inte tidigare än tre månader innan
konkursansökningen kom in till
tingsrätten. Har konkursen föregåtts
av ett förfarande enligt lagen
(1996:764) om företagsrekon-
struktion och har konkursansök-
ningen gjorts inom ett år från det
att företagsrekonstruktionen upp-
hörde, skall vid tillämpning av
andra meningen, om det är förmån-
ligare för arbetstagaren, anses som
om konkursansökningen hade gjorts
då ansökningen om företagsrekon-
struktion skedde. I sådant fall skall
det bortses från tiden mellan ansök-
ningarna. ningama.
Fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för upp-
sägningstid som beräknats enligt 11 § lagen (1982:80) om anställnings-
skydd. Uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete
för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse,
omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han har
2 Lagen omtryckt 1975:1248.
3 Senaste lydelse 1996:769.
33
anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. För
uppsägningstid omfattar förmånsrätten endast lön eller ersättning som
överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen eller
ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde
ha kunnat förvärva i en annan anställning. Vid bestämmande av i vilken
utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid omfattas
av förmånsrätt, skall med samtidig inkomst i annan anställning jämställas
utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning,
i den mån bidraget avser samma tid som lönen eller ersättningen och
arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen.
Om en lönefordran som har förfallit tidigare än tre månader före
konkursansökningen har varit föremål för tvist, omfattas den av förmåns-
rätt om talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal
eller lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har begärts inom
fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har följt inom
sex månader från det att tvisten slutligt har avgjorts.
Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansök-
ningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och
det närmast föregående intjänandeåret.
Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer arbets-
tagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före konkursansök-
ningen och därpå följande sex månader. Förmånsrätten gäller även i fråga
om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären
övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och
26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
Prop. 1996/97:102
Bilaga 2
Om konkursgäldenären är nä-
ringsidkare, skall arbetstagare, som
själv eller tillsammans med närstå-
ende senare än sex månader före
Om konkursgäldenären är en nä-
ringsidkare, skall en arbetstagare
som själv eller tillsammans med
närstående senare än sex månader
konkursansökningen har ägt minst
en femtedel av företaget, eller hans
efterlevande, inte ha förmånsrätt
enligt denna paragraf för lön eller
pension. Detsamma gäller även
när andelen har ägts av en närstå-
ende till arbetstagaren.
före konkursansökningen har ägt en
väsentlig andel av företaget och
som haft ett betydande inflytande
över dess verksamhet inte ha för-
månsrätt enligt denna paragraf för
lön eller pension.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1997.
34
Prop. 1996/97:102
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om lönegarantilagen (1992:497)'
dels att 9 a § skall upphöra att gälla,
dels att 2 § skall ha följande lydelse.
Betalning enligt garantin lämnas
endast för en sådan fordran som
avser anställning med övervägande
anknytning till Sverige eller svens-
ka förhållanden.
Om konkursen har inträffat i ett
annat nordiskt land, lämnas betal-
ning enligt garantin endast för en
sådan fordran som avser anställning
med övervägande anknytning till
Sverige eller svenska förhållanden.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1997.
Senaste lydelse av 9 a § 1995:675.
35
Prop. 1996/97:102
Bilaga 3
Hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,
Malmö tingsrätt, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet,
Justitiekanslem, Riksrevisionsverket, Arbetslivsinstitutet, Kammarkollegi-
et, Riksskatteverket, Kronofogdemyndigheten i Stockholm, Kronofog-
demyndigheten i Malmö, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen
i Älvsborgs län, Arbetsgivarverket, Landstingsförbundet, Svenska
Kommunförbundet, Konkursförvaltarkollegiemas förening, Sveriges
Ackordscentral, Svenska Arbetsgivareföreningen, Företagarnas Riks-
organisation, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorga-
nisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation.
36
Prop. 1996/97:102
Bilaga 4
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-02-03
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt lagrådsremiss den 30 januari 1997 (Arbetsmarknadsdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
2. lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497).
Förslagen har infor Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Tuula
Kihlgren.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen f 1970:979)
12 §
Enligt sjätte stycket i den föreslagna utformningen skall en arbetstagare
som själv eller tillsammans med nära anförvanter senare än sex månader
före konkursansökningen har ägt en väsentlig andel av företaget och som
haft ett betydande inflytande över dess verksamhet inte ha förmånsrätt
enligt paragrafen for lön eller pension.
Genom förslaget introduceras en i sammanhanget ny term, nämligen "nära
anförvanter", vilken ersätter det tidigare begreppet "närstående" som
används såväl i konkurslagen som i åtskilliga andra författningar. Det är
svårt att överblicka om den ändrade termen kommer att föranleda nya
tolkningssvårigheter vid paragrafens tillämpning. Lagrådet har emellertid
förståelse for önskemålet att undanröja alla tvivel om huruvida det
svenska löneskyddet överensstämmer med det som följer av EG-rätten.
Lagrådet vill därför inte motsätta sig förslaget i denna del.
I övrigt innebär den föreslagna utformningen av sjätte stycket
huvudsakligen en återgång till den lydelse av dåvarande tredje stycket
som gällde före 1994 års ändring. Enligt remissen skall stycket tolkas så
att undantagsregeln blir tillämplig endast om arbetstagaren själv har ägt
en andel i företaget; om han inte har gjort detta men en nära anförvant till
honom har ägt en väsentlig andel, avses arbetstagaren vara bibehållen vid
sin förmånsrätt.
Som anförts i remissen har den före år 1994 gällande och i huvudsak
likalydande regeln på denna punkt tolkats på motsatt sätt i rättspraxis. I
37
rättsfallet NJA 1980 s. 743 ansågs sålunda undantagsregeln tillämplig Prop. 1996/97:102
även i fall då arbetstagaren själv inte ägde någon andel i företaget men en Bilaga 4
honom närstående ägde en väsentlig andel. Högsta domstolen, som till
stöd för denna tolkning åberopade förarbetena till det berörda lagrummet,
fann det uteslutet att bestämmelsen skulle göra någon grundläggande
skillnad exempelvis mellan å ena sidan det fallet att arbetstagaren själv
ägde en procent och hans närstående 99 procent och å andra sidan det
fallet att arbetstagaren inte själv innehade någon andel men hans
närstående ägde hela företaget.
Uttalandena i remissen om den i förhållande till nämnda avgörande
förändrade tolkning som nu är avsedd har gjorts i anslutning till ändringar
av lagrummet och får med hänsyn härtill och till att de är förenliga med
lagtexten anses ägnade att ligga till grund för rättstillämpningen. Det bör
dock framhållas att det med den i remissen förespråkade tolkningen
uppstår just sådana till synes irrationella konsekvenser som Högsta
domstolen pekade på i rättsfallet. Det skulle därför kunna ifrågasättas om
inte bestämmelsen lämpligen borde förses med ett tillägg av innebörd att
undantagsbestämmelsen inte blir tillämplig i det fallet att den andel som
arbetstagaren själv äger är helt obetydlig. Lagrådet vill emellertid inte
hävda att en sådan saklig ändring i förhållande till remissförslaget är
nödvändig från de synpunkter som Lagrådet har att bevaka.
Förslaget till lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497)
Förslaget lämnas utan erinran.
38
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 februari 1997
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Hjelm-Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,
Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh,
Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Messing
Regeringen beslutar proposition 1996/97:102 Löneskyddet vid konkurs.
39
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lag om ändring i |
380L0987 |
|
Lag om ändring i |
380L0987 |
gotab 52880, Stockholm 1997
Prop. 1996/97:102
40