En ny framtid med nya förutsättningar
Sveriges långsiktiga konkurrenskraft kommer att ställa skärpta krav på kunskap och kompetens; de personliga kunskaperna blir mer avgörande än hittills för varje människas möjligheter att utvecklas. Detta kräver att man med öppna ögon ser på frågor om utbildning och kunskapsinhämtning och att man är villig att pröva nya lösningar och idéer. Många vill dock tämligen ograverat överföra den svenska modellens gamla materiella fördelningspolitik till det framtida informationssamhället.
De återkommande resonemangen om "rätt till kompetens" och "kompetensutveckling" leder tanken till att verkligt kunnande är något som enkelt och administrativt kan beslutas, skapas och fördelas. Detta är ett ofruktbart synsätt.
Den ekonomi som Sverige i decennier har byggt sitt välstånd på håller snabbt på att förändras. Internationalisering och individualisering är två centrala ingredienser i den nya ekonomin. De politiska möjligheterna att göra gott har både ökat och minskat. Inom utbildningsområdet påverkar de statliga regelverken samhällets institutioner och de enskilda människornas intresse och möjligheter att investera i sitt eget kunnande. Det är här politiken kan spela en nyckelroll. Däremot har möjligheterna till snabba politiska klipp dramatiskt minskat.
På lång sikt är utbildningens kvalitet, bredd och spets helt avgörande för medborgarnas, och därmed Sveriges, möjligheter att hävda sig i den globala konkurrensen. På kort sikt är möjligheterna att lösa Sveriges sysselsättnings- och välståndsproblem mycket begränsade. Politiska utbildningsprojekt, höga specialbidrag och tiotusentals vuxna människor i skolbänkarna förbättrar de öppna arbetslöshetstalen, men har mycket lite att göra med Sveriges utveckling som kunskapsnation.
Det är ett kortsiktigt perspektiv som präglar regeringens politik. För mycket fokus ligger på staten och politiken, för lite på enskilda studenters vilja och motiv att förkovra sig. För mycket andas en vilja att göra snabba och ytliga insatser mot den öppna arbetslösheten, för stor tonvikt läggs på statens möjligheter att med allt högre bidrag locka människor till studier.
Mycket talar för att den svenska ekonomin och arbetsmarknaden behöver både betydligt fler med mycket hög utbildning. Stora och forskningsintensiva svenska företag har idag svårt att rekrytera kunnig personal inom landet och en mycket livaktigare tjänstesektor. Den självklara insikten att många ska vara välutbildade leder dock lätt tanken fel. Genom att spendera enorma resurser på "kompetensutveckling" fattar vi lätta och kortsiktiga beslut istället för svåra och långsiktiga. När utbildning blir sysselsättning och "kunskapslyften" manifesteras i ett planlöst utnyttjande av skola, högskola och universitet, förbrukar vi större resurser än vi skapar. Livslångt lärande är ett personligt förhållningssätt, inte en livslång promenad genom olika utbildningssatsningar.
I övergången från jordbrukssamhälle till industrination kunde staten göra stora insatser genom att tillhandahålla skolor, universitet, lärare och utbildningsplatser. Framtidens krav på kunskaper kan dock inte mötas på samma vis genom att läsåren blir fler, dyrare och längre. Undervisning kan visserligen beslutas och administreras. Inlärning däremot är individuell och motivberoende. Mycket tyder på att bristerna i svensk utbildning handlar om otillräckligt utrymme för variationer och svaga motiv för den enskilde att göra sitt allra bästa.
Många framträdande personer inom svenskt näringsliv har under den senaste tiden varnat för felgrepp och förfelad välvilja när det gäller utbildningspolitiken i vid mening. Det finns stor uppslutning kring nödvändigheten av att stimulera studier genom goda incitament, dvs. tillse att kompetensutveckling lönar sig för den enskilde individen.
I det här perspektivet är många av de svenska traditionerna inom utbildningens område påtagligt omoderna. Skolan och den högre utbildningen har inte utvecklats tillräckligt snabbt. Studiestödet kan bidra till eller försvåra en förändring i riktning mot ökad studiemotivation, mer dynamik och högre kvalitet. Vi menar att det krävs förändringar utifrån denna insikt i nuvarande system.
Övergripande problem
Sverige har jämfört med många konkurrentländer uppenbara brister i den högre utbildningen, både vad avser bredd och djup. Produktivitetsdelegationen (SOU 1991:82) pekade på många av dessa problem och landar i slutsatsen att "det har länge funnits en myt att en av Sveriges konkurrensfördelar ligger i en väl utbildad arbetskraft. Det är inte längre så."
Vi har totalt sett för få akademiker i Sverige och framför allt för få med långa och avancerade akademiska examina.
Vi har en extrem koncentration av akademiker i den offentlig sektorn. Sju av tio akademiker arbetar där, mer än i något annat OECD-land, vilket i sin tur antyder en stor brist på högutbildade i den privata sektorn.
Lönebildningstraditionen i Sverige har de senaste decennierna kraftigt sänkt "utbildningspremien" för akademiker. Många traditionella akademikeryrken har sett sin reallön försämras med 10, 20 och upp till 30 procent mellan 1970 och 1990.
Många studenter i Sverige är äldre än motsvarande studenter utomlands och många drar dessutom ut längre på utbildningarna eller avbryter dem i förtid. De långa studietiderna skapar ett stort skuldproblem både för den enskilde och en stor risk för oavsiktliga avskrivningskostnader för staten.
I takt med att den seriösa utbildningsdebatten mer och mer har kommit att handla om behovet av "livslångt lärande" och en mer kontinuerlig kompetensuppbyggnad, har bristen på system och institutioner för detta blivit tydlig. Rent företagsintern utbildning räcker inte längre till vid snabba och omfattande förändringar i arbetslivet.
Utbildning har alltför ofta setts som en kortsiktig "lösning" på en hög öppen arbetslöshet. Den rimliga uppfattningen att arbetslösa ska förbättra sin kompetens har skapat utrymme för mindre meningsfylld "utbildningsförvaring", med stora paketlösningar och många administrativa styrmedel. Detta beror på att huvudansvaret för utbildningen lagts på det offentliga och alltför lite bygger på den personliga motivationen att tillgodogöra sig och dra nytta av utbildning.
Koncentrationen på olika former av nya eller höjda bidrag har förvrängt synen på utbildning som en i första hand personlig investering i framtida möjligheter.
Det grundläggande synsättet att utbildning är en fri statlig eller kommunal resurs dominerar på bekostnad av en mer dynamisk utbildningsmarknad i ständig förändring. På en sådan marknad skulle levnadsomkostnaderna bara vara en av flera faktorer. Det offentliga de facto-monopolet på utbildning har hämmat framväxten av nya former för skola, undervisning och inlärning.
Huvudintresset när det gäller att motivera längre studier har lagts för mycket på själva studiestödet och för lite på andra faktorer som avgör om ungdomar från alla socialgrupper kommer till sin rätt i högre utbildning och om utbildningen blir framgångsrik. De sex studiestödsutredningar som har avverkats sedan 1960 har haft ett ekonomiskt och materiellt anslag och därmed missat andra faktorer som kan vara väl så viktiga. Att det finns förändringar som inte kan åstadkommas genom formella och därmed ganska enkla beslut i regering eller riksdag har givit en falsk legitimitet åt just sådana beslut som kan fattas politiskt. En bristande nyfikenhet på grundläggande orsakssammanhang och på mänskliga drivkrafter har lett till ständiga regeländringar inom systemen, utan större framgång när det gäller huvuduppgiften; att höja utbildnings- och kunskapsnivån.
Studiestödsrelaterade problem
Det är enligt vår uppfattning fel att tro att man kan lösa de stora och övergripande problemen inom högre utbildning, med det livslånga lärandet eller med den sociala snedrekryteringen genom återkommande förändringar i studiestödssystemet. Studielån och studiebidrag är viktiga, men långt ifrån de enda faktorer som har betydelse för rekrytering, kvalitet och resultat.
Slutsatsen av detta är inte att studiestödsfrågorna är ointressanta för att medverka till långsiktiga lösningar, men att frågorna måste sättas in i sitt sammanhang. Men även inom ramen för själva studiestödet finns uppenbara problem. Dagens studiemedel lider av allvarliga brister både för den enskilde studenten och för staten.
Många drar idag på sig alltför höga studieskulder för att de skall ha möjlighet att betala tillbaka dem. Kombinationen av långa studietider, höga totalnivåer, relativt låga akademikerlöner och spärrsystemen i återbetalningarna gör att alltför många når upp i skuldnivåer som är för höga för att bli möjliga att betala tillbaka.
Detta leder, i sin tur, till skuldspekulation, dvs att den enskilde studenten inser att lånen redan har nått nivåer där ytterligare lån inte kommer att påverka återbetalningarna. Vi har i realiteten för många akademiker infört en "akademikerskatt" om fyra procent av bruttolönen. Flera utredningar visar att statens avskrivningskostnader för lån som aldrig, med nuvarande regler, kommer att återbetalas riskerar att bli mycket höga.
Dagens studielån är inte för den enskilde studenten överblickbara till sina konsekvenser och betraktas inte på samma vis som andra lån som "riktiga". Till skillnad från i andra lånesituationer får studenterna mycket oklara villkor för sina framtida återbetalningar. Det bidrar till att förstärka osäkerheten kring frågan om högre utbildning är bra eller inte.
Studiestödssystemet uppmuntrar inte till effektiva studier, bl.a. eftersom en utdragen studietid inte bara genererar större lån utan också totalt sett mera bidrag.
Flera akademiska yrken i Sverige är lågt betalda, trots att utbildningen är förenad med höga totala lånebelopp. Ansvaret för sådana "orimliga kombinationer" läggs inte där det borde ligga, utan flyttas till en diffus framtid. Därmed ges inte några signaler till lönebildningen och den enskilde ser snarare lösningen i politiska beslut om högre bidrag än i en rimligare uppfattning om vad en utbildningsinvestering måste avkasta för att vara möjlig.
Många får med dagens system så långa återbetalningstider att räntekostnaderna för lånen blir mycket betungande, även om lånen till slut återbetalas i sin helhet. Långa återbetalningstider ger alltid relativt sett höga räntekostnader.
Lapptäcket av SVUX, SVUXA och utbildningsbidrag leder till stor orättvisa och en osund planering av studier för att maximera den egna ekonomiska nyttan. Vissa studenter utbildar sig på egen bekostnad, medan andra utbildar sig på andras. I samma klass kan elever studera på vitt skilda villkor. Detta skapar både djupt orättvisa och felaktiga incitament för studier.
Det viktiga problemet kring social snedrekrytering har urartat i en seglivad diskussion om den optimala bidragsprocenten. Frågan är utredd i flera decennier, men har inte lett till någon seriös lösning. Den rädsla för skulder, "skuldaversion", bland ungdomar från hem utan studietradition som ofta uppges vara orsaken till att många studiebegåvade avstår från akademiska studier, har lett till en statisk och ytlig analys av problemet. Andra, mer djupgående, faktorer utanför studiestödssystemet har inte uppmärksammats tillräckligt.
För fullvuxna människor har det blivit ett axiom att man ska kunna vara ledig från arbetet för att på heltid komplettera sin tidigare/otillräckliga utbildning. Det har resulterat i en strid ström av olika specialdestinerade bidrag för vuxna som ska kompensera lönebortfallet och verka rekryterande för dem som bäst behöver utbildning. Mycket höga bidrag blir i längden alltför dyrt för staten, utan att de rekryterande effekterna blir tillräckliga. Ytterligare satsningar av "N/T-karaktär" fortsätter att överflytta ett i grunden individuellt utbildningsansvar till det offentliga. Ingenting tyder på att staten har kapacitet att klara av den sortens planerade utbildning utan väsentliga bieffekter.
En alltför snabb utbyggnad av antalet studieplatser, som inte grundas i en verklig efterfrågan på seriös utbildning, riskerar att betona kvantitet på bekostnad av kvalitet. Det är inte bara dålig användning av offentliga resurser. Låg kvalitet på utbildning gör dessutom den viktiga investeringen i kunskap mindre värd för den enskilde.
Principiella ställningstaganden för ett nytt studiemedelssystem
Bakgrund
Våra principiella synpunkter är indelade efter de huvudproblem vi anser måste lösas. En grundprincip är att ett studiestödssystem ska kunna fungera i livets olika skeden och för människor i olika situationer. Det ska vara långsiktigt i dubbel bemärkelse: ha fasta och väl kända spelregler för den enskilde och dessutom medverka till att lösa de långsiktiga problemen inom svensk kompetensutveckling.
För det första behöver de yngre studenterna på traditionell akademisk nivå ett väl fungerande, överblickbart studielånesystem som uppmuntrar till låg skuldsättning och snabb avbetalning. Lönebildning, effektivitet i studierna, skulduppbyggnad och återbetalning är centrala begrepp.
För det andra kommer vuxna människor med försörjningsansvar som är etablerade i yrkeslivet att behöva ett helt nytt finansieringssystem som gör det livslånga lärandet praktiskt möjligt och eftertraktat. Där föreslår vi en modell med personliga kompetenskonton.
För det tredje finns det ett antal människor som saknar den grundläggande utbildning som behövs för att vara anställningsbar eller för att förbli anställningsbar vid förändringar i arbetslivet. Därför måste kompetens- höjningar i för arbetslivet viktiga kärnämnen uppmuntras, utan att det leder till att människor lämnar arbete och inkomst för att istället leva på bidrag. Detta kan delvis lösas inom ramen för kompetenskonton, delvis krävs beredskap att studera parallellt med ordinarie arbete.
För det fjärde handlar "social snedrekrytering" om för den enskilde, och hela samhället, betydelsefulla problem som till viss del kan lösas genom förändringar i studiestödssystemet.
Akademiska studier för unga utan försörjningsbörda
Sverige måste motivera fler unga människor att söka till högskola och universitet. Fler måste uppmuntras att ta avancerade examina (mer än 120 p) och fler måste disputera. Valen till högre utbildning styrs av många olika faktorer. Förväntningar på framtida jobb och inkomster, traditioner hemifrån och omgivningens intresse eller ointresse är några dominerande förutsättningar. Till viss del handlar det också om förhållandena under själva studietiden och vilka alternativa sysselsättningar och inkomster som står till buds.
En viktig grundbult är att studielånen inte ska avskräcka någon från att studera. De bör tvärtom uppmuntra till studier genom att vara så tydliga att den enskilde studenten kan överblicka konsekvenserna och därmed se att lån till utbildningsinvesteringar är en rimlig affär. Vi föreslår därför ett rakt studielånesystem som uppmuntrar studenterna att låna så lite som möjligt. Det innebär att varje student inför lånesituationen bör hamna i en så "vanlig" lånemiljö som möjligt. Istället för att terminsvis kvittera ut maximala studielån på en blankett bör varje student ställas inför en redovisning där önskad kortsiktig ekonomisk standard vägs mot framtida återbetalningar och möjligheter till högre arbetsinkomster.
I ett framtida studiestödssystem bör varje student själv ta ställning till hur stort lånebelopp, upp till gällande maxbelopp, som behövs under terminen. Beslutet bör åtföljas av en personlig rådgivning i vilken ingår en redovisning av vilka konsekvenser lån idag kommer få i form av återbetalning i morgon. Varje student får därmed ett individuellt motiv och ansvar att planera standard, lånebehov och arbetsinkomster. Dessa kommer i sin tur naturligtvis att variera från termin till termin.
Detta förutsätter ett återbetalningssystem med annuitetsprincip. Lånens storlek ersätter lönens som huvudsakligt kriterium för återbetalning. Nuvarande system förvrider för övrigt löneutvecklingen för vissa yrkesgrupper genom att staten "subventionerar" vissa studiekrävande yrken. Temporära spärregler för maximal andel av lönen bör fortfarande finnas. En snabb återbetalning bör uppmuntras för att hålla nere räntekostnaderna, men möjlighet till förlängd annuitetstid bör finnas vid behov. Fribeloppen, dvs kopplingen mellan extra inkomster och studiemedel, bör avskaffas. Möjligheterna att arbeta extra utan att försämra sina studieresultat varierar mycket, dels mellan olika individer, dels mellan olika utbildningar. Det innebär att andra regler än akademiska prestationskrav för att få studiemedel riskerar leda till en märklig planering av ekonomin.
Grundprincipen att alla lån alltid ska betalas tillbaka ska etableras och efterlevas med två centrala undantag. Det ena gäller dödsfall. Det är rimligt att staten som kreditgivare står kreditrisken om låntagaren avlider och därmed aldrig får de inkomster som utbildningen skulle leda till. Det andra gäller vid samma situationer som för andra lån, där låntagarens liv av olika skäl inte leder till betalningsförmåga. Det är inte unikt för just studielån att människor misslyckas ordentligt och för mycket lång tid, ibland för hela livet, saknar betalningsförmåga. Även där bör staten stå för kreditrisken. Rätten till avskrivning vid 65 avskaffas.
För att skapa flexibilitet vad gäller antalet terminer som olika studenter behöver för att slutföra sin utbildning bör studielånen, men inte studiebidragen, kunna utbetalas under en längre tid än den stipulerade. Det innebär att bidragen följer en "peng-per-poäng"-princip så att en låg studietakt en termin ger mindre andel bidrag och möjlighet till en högre andel lån, medan en hög studietakt ger högre andel bidrag och lägre lån. Tar man en treårig examen på sex terminer får man 100 procent av bidraget på den tiden, tar man den snabbare får man samma bidragsbelopp på en kortare tid och drar man ut på tiden, inom ramar som måste preciseras, får man motsvarande belopp utslaget på det antal terminer man studerat. Det innebär att den som inte är effektiv i sina studier inte begränsas att studera, men att han inte får mer bidrag i kronor än den som tagit examen på stipulerad tid utan istället får komplettera med högre lån.
Lönebildningen för akademiker är intimt sammankopplad med själva lånesituationen och återbetalningsförmågan. Grunden måste vara att en flerårig akademisk examen resulterar i ett arbete som gör återbetalningen av studiemedel fullt rimlig. En löneutveckling i sådan riktning avgörs genom förhandlingar på arbetsmarknaden. Uppenbart är emellertid att hittillsvarande principer för studiefinansiering inte lett till att "studiepremien" ansetts rimlig.
Vad ett tydligare och rakare studielånesystem kan bidra till är att blottlägga lönebildningens betydelse istället för att, som idag, dölja den i politiska bidragsdiskussioner och oavsedda, men förutsägbara, avskrivningar. På sikt måste varje yrke kunna "stå på egna ben". Kan de inte det i ekonomisk mening, kommer studenterna att dra slutsatserna av detta och framtvinga nya principer i lönebildningen. Detta kommer att få nödvändiga konsekvenser både för privata och offentliga arbetsgivare.
Individuella kompetenskonton
Verklighetens krav på snabb föränderlighet och anpassning till nya tekniska lösningar har sprungit förbi de politiska lösningarna för att erbjuda människor nödvändig kompetens. Det är alltför lätt att koncentrera politiken på det mycket konkreta, procent, bidrag och kronor, istället för på de svårare frågorna om vad som motiverar den enskilde att då och då återinvestera i sin egen kunskap.
Alltmer har insikten spritts att en utbildning en gång i livet inte längre räcker. Fler måste vara beredda att lära nytt och lära om, att varva arbete med modernisering av kunskaperna. Redan idag hävdar många att en civilingenjörsexamen börjar bli omodern efter fem år i yrkeslivet och några år senare måste uppdateras om man vill kunna hänga med i teknikutvecklingen. Kunskapens omsättningshastighet har ökat i många viktiga branscher.
Politik kan aldrig ersätta företagens och de enskilda människornas egen vilja att vidareutbilda sig för att få det bättre. Ett livslångt lärande och en kontinuerlig ökning av den enskildes kunskap och kompetens kan bara uppstå om den enskildes drivkraft, motivation och önskningar tas till vara. Ett sådant synsätt är en grundförutsättning för riktiga beslut och en klok politik som kan stödja en för landet viktig utveckling och göra det än naturligare att se kunskap som något man återkommande förvärvar.
Bakgrunden till vårt förslag om "personliga kompetenskonton" är enkel. För det första är det viktigt att medverka till former för fort- och vidareutbildning som gör den individuella lusten att lära nytt praktiskt möjlig.
För det andra har Sverige andra ekonomiska förutsättningar än tidigare. Ingen har råd att ensam ta ansvaret för det livslånga lärandet. Staten kan inte som enda part stå för de investeringar som krävs. Enskilda företag klarar inte av investeringar i mer generella kunskaper, framför allt som mycket tyder på att allt fler kommer att vilja byta arbete och arbetsgivare oftare i framtiden. För vuxna med familj, hus och försörjningsansvar går det inte att leva på studielån anpassade för 20-åriga studenter.
En förutsättning för att det livslånga lärandet skall kunna utvecklas på bred front är att företag och enskilda tar ett ökat ansvar för kompetensutveck- lingen. Finansieringen av sådan utbildning kan möjliggöras genom att ett eget sparande för utbildning underlättas. Praktiskt bör detta ske genom att den enskilde erbjuds att sätta av en del av lönen till ett personligt kompetens- konto. Arbetsgivaren skall kunna göra motsvarande avsättningar.
Kompetenskontot kan användas på olika sätt. Planerar medarbetaren att stanna kvar vid företaget, men vill avancera, uppdatera eller bredda sin kom- petens, kan det användas till fort- och vidareutbildning. Planerar medarbe- taren att byta arbete kan kontot bli en språngbräda för en ny inriktning och ett nytt arbete. Kompetenskonton kan alltså fungera för både utveckling och "avveckling". Detta bidrar till att öka rörligheten på arbetsmarknaden och undvika inlåsningseffekter. Stor tonvikt måste läggas vid att utbildning och förkovran främst ska bygga på ett personligt engagemang om satsningen ska bli meningsfull. Genom ett system med kompetenskonton flyttas en del av ansvaret för fort- och vidareutbildningen från staten och dess administrativa styrmedel till enskilda människors och företags vilja till och behov av modernisering av kunskaperna.
Kompetenskonton är relativt enkla att införa, även om det naturligtvis krävs betydande arbete med den konkreta utformningen. Väl införda kan de komma snabbt i bruk.
Grundläggande utbildningskomplettering för vuxna
De vuxna som aldrig fått eller tagit chansen till utbildning som motsvarar dagens gymnasieprogram är extra utsatta vid omställningar i ett företag eller inom en bransch. Brist på kunskap i centrala kärnämnen minskar anställningsbarheten om man blivit arbetslös. Det finns därför skäl att uppmuntra dem som vill skaffa sig ytterligare grundläggande kunskaper inom gymnasieprogrammens kärnområden.
Vi invänder dock mot resonemangen att detta i huvudsak bör ske istället för arbete. Skälen för detta är dels att det kostar oerhörda summor att ersätta arbete med studier, dels att det trots dessa kostnader knappast kan bli fråga om fullgod ekonomisk ersättning för den enskilde. Tvärtom bör de som är motiverade till studier i vissa ämnen uppmuntras att studera parallellt med arbetet. Detta kan dels ske med hjälp av kompetenskontot för att ersätta en mindre del av arbetsinkomsten, dels helt bredvid arbetet och då med bibehållen arbetsinkomst. Man bör överväga om staten istället för generella bidrag till heltidsstudenter bör införa premier för äldres examina i kärnämnen de inte tidigare har haft chans att ta.
Enligt vår mening är erfarenheterna från de s k N/T-platserna inte positiva, utan visar att framgångsrika studier i grund och botten måste bygga på ett mycket stort engagemang hos den enskilde. Att bara höja bidragen för alla fullvuxna som vill studera på en viss nivå löser inte problemen med motivationens betydelse för framgångsrika studier eller problemet med att kostnaderna för staten blir större än den önskade rekryteringseffekten motiverar.
I ett läge där Sverige måste prioritera mellan olika utbildningsändamål ställer vi oss skeptiska till massiva utbildningssatsningar som snarare har karaktären av akut arbetsmarknadspolitik än långsiktiga utbildnings- investeringar.
Social snedrekrytering
Social snedrekrytering innebär att begåvade ungdomar från hem utan studietradition låter bli att läsa vidare efter gymnasiet. Problemet har berörts i flera tidigare studiestödsutredningar och är centralt i debatten om att höja utbildningsnivån generellt. Det var en av orsakerna till att Sverige införde studielån och studiebidrag, vilka till en början hade en tydlig effekt. Fler ungdomar utan akademiska traditioner och god familjeekonomi kunde fortsätta sina studier på en högre nivå när det fanns chans till statliga studielån.
Problemet är att den sociala snedrekryteringen inte nämnvärt har påverkats sedan 1970-talet, trots flera ändringar av reglerna i just detta syfte. Mycket tyder på att det inte längre är den exakta utformningen av relationen mellan lån och bidrag som löser problemet, utan att detta ligger djupare än så.
Enligt vår uppfattning är den sociala snedrekryteringen både ett individuellt problem, begåvningar kommer inte till sin rätt, och ett problem för Sverige som kunskapsnation. Det är därför värt att ta på större allvar och kräver mer genomtänkta insatser än ännu något högre bidrag.
Undersökningar visar att problemet med social snedrekrytering uppkommer mycket tidigt, framför allt mycket tidigare än på akademisk nivå. Redan i grundskolan, inom ramen för elevens val, syns dessa tendenser och därefter i val av gymnasieprogram. Här handlar valen inte om pengar, lån och lön. Effekterna förstärks sedan i valet mellan att studera vidare eller att avstå, men också i valet mellan olika akademiska utbildningar. Den rimliga slutsatsen är att social snedrekrytering är något svårare och djupare än de enkla frågorna om procent och kronor i studiebidragen.
Centralt i diskussionen om social snedrekrytering är begreppet skuld- aversion, dvs tanken att många av dem som idag väljer att avstå från högre studier i första hand är rädda för skuldsättning.
Vi är skeptiska till det resonemanget. För det första är rädslan för skuld ett alltför tillgängligt skäl, såväl för den enskilde som för politiker, för att vara helt trovärdigt. Det döljer sannolikt många djupare och minst lika verkliga uppfattningar om osäkerheten i nyttan med fortsatta studier. För det andra är det i sak ofta felaktigt.
Sanningen är att redan idag, trots Sveriges internationellt sett låga akademikerlöner, är högre utbildning lönsamt. Man får oftast ett "bättre" jobb och högre lön med utbildning än utan. Man går så att säga med vinst rent ekonomiskt, trots studieskulder. Det handlar alltså snarare om att visa att det är en klok investering i kunskap att skaffa sig en högre utbildning och att svårigheterna att klara högre studier för flertalet är överkomliga. En intressant iakttagelse är att studerande inom ramen för det s.k. basåret som skäl för att de inte tidigare valt naturvetenskapligt eller tekniskt inriktade studier ofta angav att de tvivlat på sin studieförmåga eller trott att sådana studier varit för svåra. Oftast visar dessa elevers studieresultat att oron varit helt ogrundad.
Rädslan för skuld och/eller bristande självförtroende är naturligtvis till en del kulturella och svåra för politiska beslut att rå på. Det är problem som bör leda till helt andra förändringar än enkla grepp i studiemedelssystemet. Studiestödssystemet måste dock utformas så att det blir tydligt för potentiella studenter att utbildning och rimliga lån inte är något att rädas för.
Ett steg framåt för den centrala politiken borde vara att erkänna att denna fråga inte primärt handlar om bidragsnivåer, och istället diskutera andra tänkbara åtgärder för att uppmuntra studiebegåvade ungdomar att satsa på skolan och ta steget till universiteten. Det politiska ansvaret bör bli att försöka hjälpa dem som inte naturligt får hjälp hemifrån. Grundskolan, gymnasieskolan, lärarna och alla andra som träffar ungdomar i den åldern har ett stort ansvar. Framför allt gymnasiet, dit nästan alla kommer, måste förändras och mot slutet bli mer likt universiteten för att avdramatisera självständiga studier, tentamina och föreläsningar.
Mer kopplad till själva studiestödssystemet är frågan om tydliga lån. Den dubbla tydlighet vi efterlyser innebär dels att staten måste uppmuntra dem som studerar med lån att låna så lite som möjligt, eftersom det är lånens storlek som i ett bättre system än dagens kommer att avgöra återbetalningarnas storlek. Dels, och här viktigare, måste tydligheten bevisa att måttfulla skulder och en snabb återbetalning är en god investering för livet. Vi ser här möjligheten att etablera ett nytt studiefinansieringssystem med kapacitet att lösa två viktiga problem samtidigt.
Även lönebildningen har betydelse för den sociala snedrekryteringen. Forskningen visar att det i första hand är ungdomar från familjer med relativt höga löner som har höga lönepretentioner, vare sig de är akademiker eller inte. Det förefaller rimligt, men förminskar inte frågan om lönebildningen. Ska akademiska studier framstå som en bra investering för dem som inte ser högre utbildning som självklart eller som ett egenvärde, måste naturligtvis den framtida avkastningen framstå som tillräckligt god för att motivera flera års studier istället för jobb och lön under de åren.
Slutsatser
Ett nytt system för studiestöd och studiefinansiering är nödvändigt om Sverige skall kunna genomföra en kunskapsökning med både bredd och djup. De förslag som nyligen presenterades av studiemedelsutredningen kännetecknas enligt vår uppfattning mer av lappande och lagande än av nya idéer om hur framtidens krav skall kunna mötas. Det skall dock inte förnekas att utredningen i vissa frågor tagit några steg mot ett tydligare och enklare system.
I de förslag som vi framfört ovan har tre begrepp spelat en huvudroll: tydlighet, flexibilitet och respekt för enskilda människors behov och önskemål.
Ett nytt system för studiestöd och studiefinansiering skall vara enkelt och överblickbart i motsats till dagens snåriga regler som styr vuxnas möjligheter att studera vidare. Det skall inte förutsätta att människor med låg formell utbildning vill bli placerade på skolbänken på heltid - om än mot höga bidrag.
Hur ett nytt system för studiestöd och studiefinansiering ser ut är inte bara en utbildningspolitisk fråga. Det föreligger ett nära samband mellan hur arbets- och lönemarknaden fungerar och vilka stöd som behövs under studietiden.
Tydligheten och enkelheten syns även i hur återbetalningssystemet är organiserat. Ett mer renodlat annuitetsbaserat återbetalningssystem skulle göra studenternas situation tryggare och förbättra deras möjligheter att planera sin ekonomi. Spekulation blir meningslöst, skuldrädslan kan blottläggas och lönestrukturerna förändras.
Många studenter kan och vill kombinera studier med arbete. Ett avskaffande av fribeloppen leder till att den enskilde studenten ges möjlighet att ta ansvar för sin egen ekonomi.
Studiestödssystemet skall även möjliggöra utlandsstudier. De är en oerhört viktig del av "svenskt" utbildningsväsende och släpper in impulser utifrån som det annars alltför konkurrensfria svenska universitetsväsendet behöver. Att det i konsekvens med det gamla studiemedelssystemet har skapats orimliga skuldstockar för vissa utlandsstudenter är inte ett tecken på att sådana studier är ett problem, utan på att studiemedelssystemet har problem.
Ansvaret för studierna bör i framtiden ligga på den enskilde studenten. Detta ansvar tydliggörs om ett "peng-per-poäng"-system genomförs fullt ut.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny studiefinansiering och studiestöd i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 25 september 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m) Sonja Rembo (m) Anders Björck (m) Knut Billing (m) Birger Hagård (m) Gun Hellsvik (m) Gullan Lindblad (m) Bo Lundgren (m) Inger René (m) Karl-Gösta Svenson (m) Per Unckel (m) Per Westerberg (m)