För att utbildningssystemet skall kunna möta framtidens
ökade krav på kunskap krävs det att det finns tillräckligt med
kompetenta lärare. För att detta skall bli möjligt måste vissa
åtgärder vidtagas inom lärarutbildningen. I denna motion
pekar vi på några områden där det bör ske en förändring i
själva utbildningen. Detta räcker dock inte, utan för att vi i
framtiden skall finna de lärare som behövs krävs även andra
mer omfattande förändringar, t ex i lönebildningen.
Lärarna är nyckeln
För att utbildning på alla nivåer skall ge den kompetens som
läroplaner och kursplaner uttrycker måste det finnas goda
lärare, handledare och instruktörer inom hela
utbildningssystemet. Lärarna utgör nyckeln till ett
framgångsrikt utbildningssystem och det borde vara det
finaste yrke någon kan ha. En lärare leder viktiga delar av
den process som formar nästa generations medborgare till
förhoppningsvis ansvarstagande människor med en lust att
lära som varar livet ut. Dessvärre motsvarar beskrivningen
ovan dock inte omgivningens syn på läraryrket. Den
utformning som finns på lärarutbildningen och följande
anställningsvillkor ute i samhället lockar inte tillräckligt
många att utbilda sig till lärare. Det är fortfarande svårt att
fylla många utbildningsplatser på lärarutbildningarna,
särskilt inom matematik och naturvetenskap. Det är
dessutom svårt att behålla lärarstudenterna i utbildningen. I
Malmö finns t ex endast 50 % av dem som antogs till årskurs
4-9-utbildning i MA/NA 1993 kvar i utbildningen 1996.
Samhällets förväntningar på lärarna är stora. Lärare har bl a därför fått stort
utrymme för sin professionalism i de nya läroplanerna, betygssystemet och
genom nya ekonomiska styrsystem. Det är dock tveksamt om denna
professionella attityd också genomsyrar själva lärarutbildningen. Det finns
tecken som tyder på att så inte är fallet. Det finns bland annat uppgifter om
lärarutbildningar där de nya läroplanerna knappast alls har diskuterats med de
lärarkandidater som blev färdiga så sent som förra läsåret.
Förändringar i både skolans organisation och i dess innehåll gör att det som
idag anses vara bästa sätt att undervisa kanske inte anses vara så i morgon.
För att inte stå handfallen inför de förändrade krav och förväntningar som
sker i samhället måste lärarna även kritiskt granska sin egen verksamhet.
Lärarna måste utveckla sin förmåga att problematisera kring sina egna val i
undervisningen, ta del av ny litteratur och forskning. Kort sagt måste läraren
utveckla ett tydligt didaktiskt förhållningssätt. Den nya lärarutbildningen för
grundskolan startade läsåret 1988/89 och har sedan dess genomgått en del
reformer. Förändringarna har strävat efter att utveckla utbildningen så att den
just motsvarar den nya tidens krav och förväntningar. Den blivande
grundskolläraren och den "gamle" små- och folkskolläraren skall idag
undervisa i en skola vars uppgift, enligt LPO 94, är att låta varje enskild
elev
finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att
ge sitt bästa i ansvarig frihet.
Den vetenskapliga
lärarutbildningen
All högskoleutbildning skall vila på vetenskapliga grunder,
men det är tveksamt om all lärarutbildning fyller detta krav. I
många fall finns ingen samverkan alls mellan lärarutbildning
och de pedagogiska institutionerna eller motsvarande
fakulteter. Antalet anställda med formell lektorsbehörighet är
fortfarande för få och det finns för lite utrymme för egen
forskning hos dem som har sådan behörighet. Satsningen på
forskning direkt inom lärarutbildningen är även den liten i
förhållande till vad man kan förvänta sig. Ett övertydligt
exempel är att inom lärarutbildningen med 31 000 studenter
finns det 11 professurer i pedagogik, att jämföras med
läkarutbildningen, där 7 000 studenter har tillgång till 600
professurer!
Den borgerliga regeringen såg det som angeläget att skapa förutsättningar
för att höja lärarnas pedagogiska kompetens. Totalt avsattes därför betydande
resurser för att ge lärare möjlighet till forskarutbildning och därmed tillträde
till forskningsvärlden. Folkpartiet liberalerna menar att denna satsning på
lärarnas kompetens måste fullföljas. Skolverket har haft ansvaret för den
pedagogiska forskningen och att vetenskapligt öka kunskaperna om svenskt
utbildningsväsendes grundläggande förutsättningar. Detta har således inne-
burit att lärarhögskolorna inte haft något eget forskningsansvar. En sådan
ansvarsfördelning har troligen hämmat utvecklingen och bidragit till att
skolans inre arbete inte uppmärksammats som ett centralt forskningsobjekt.
Det är mycket positivt att regeringen nu tagit intryck av de utredningar som
gjorts om lärarutbildningen och inser att lärarhögskolorna bör få ett eget
forskningsansvar inom sina respektive kompetensområden. Utvärderingar av
grundskollärarutbildningen visar att det finns ett stort behov av att förstärka
lärarutbildningens vetenskapliga bas. Forskningen bör fokuseras på didaktik
för att utveckla de blivande lärarnas reflektion över kunskap och lärande.
Utvärderingen visar klart att de lärarstuderande i många fall inte ställts inför
de intellektuella utmaningar som man förväntar sig att en högskoleutbildning
borde innebära. Vi instämmer i regeringens åsikt att en ökad forskning är
betydelsefull för att höja andelen lärare och lärarutbildare med forskar-
utbildning, samt att på så vis även höja kvaliteten på de lärarstuderandes
examensarbeten. Det är vidare nödvändigt med ökade kontakter mellan skola
och forskning. Forskare skall ges möjlighet att tillfälligt gå in i skolarbetet
och lärare skall ges möjlighet att lämna skolan för forskning för att senare
kunna återkomma i lärarrollen. Forskarutbildade lektorer inom alla skol-
former skulle stimulera till en nyttig utveckling av läraryrket.
Kompetenshöjning av
lärarutbildare
Utvärderingar av den förändrade lärarutbildningen, från bl a
Högskoleverket, pekar på allvarliga brister i kompetens.
Kravet på didaktisk utbildning av lärarutbildare menar vi är
en nyckelfråga för att komma tillrätta med bristerna.
Fortbildningen av lärarutbildare har minskat, vilket troligen
beror på ekonomiska omständigheter, men även på grund av
lärarutbildarnas eget sviktande intresse.
Lärarutbildarkompetensen är även mycket ojämnt fördelad
mellan lärarhögskolorna. Det krävs inte någon specifik
utbildning och det förefaller fortfarande vara så att den
mångårigt erfarna läraren rekryteras. Detta behöver i sig inte
vara fel, men erfarenheten borde alltid vara kompletterad
med en ordentlig didaktisk fortbildning.
Vid intervjuer av eleverna på lärarutbildningen uppgav ett flertal tillfrågade
att skillnaderna mellan olika lärarutbildare var stor. Många behandlade
studenterna som sin egen skolklass, medan andra inte hade någon koppling
till skolvärlden, mer än sin egen skoltid. En annan brist som ofta togs upp var
bristen på vetenskaplighet. Ämnesteorin har allt för mycket karaktär av
gymnasiekunskap. Praktikperioden betraktas som mycket givande, men i de
fall där samarbetet mellan högskola och praktikhandledare är ringa, blir också
praktik och teori två separata system.
Kompetensutveckling av
lärare
Sedan den 1 januari 1991 har kommunerna det fulla
arbetsgivaransvaret för lärarna och ansvarar därmed för att
all anställd personal får en adekvat fortbildning. Staten styr
detta med de angivna målen för skolan och genom de medel
som fördelas av Skolverket. Det finns anledning att
ifrågasätta hur dessa medel används och hur väl lärarnas
arbetstid tas tillvara för kompetensutveckling. Det är
angeläget att nya former utvecklas. Former som bygger på
behov och efterfrågan. I det nuvarande systemet är det allt
för ofta det tillgängliga kursutbudet från högskolan,
studiedagar, feriefortbildning etc. som avgör valet av
fortbildning. Det borde istället i högre grad vara själva
behovet av kompetensutveckling som fick styra valet av
fortbildning. Regeringen föreslår att regionala
utvecklingscentrum stimuleras, där högskola, skola och
förskola möts. Regeringen förutsätter att högskolorna
utvecklar samarbetsmodeller tillsammans med kommunerna
för detta syfte.
Det är ett viktigt steg, eftersom bristen på samarbete inom utbildningssyste-
met i dag är påtaglig med några få undantag på vissa högskolor. Ett ökat
samarbete med näringslivet är en annan nödvändighet för att skolan skall
kunna utbilda lärare för framtida krav. Omvärldens behov är idag alldeles för
lite styrande och måste få bli synligt på ett tidigt stadium i
lärarutbildningen.
Ett ytterligare problem ute i kommunerna är att man inte alltid har kunskap
om vad lärarna kan. Pedagogisk förnyelse kan också komma från lokal nivå.
Ett sätt att ta tillvara detta vore genom t ex särskilda idédagar. En
fortbildning
där lärare från högskola, skola och förskola möts, utbyter idéer och erfaren-
heter, men där också även kommun och näringsliv aktivt deltar.
Förändring av
lärarutbildningen
Grundskollärarreformen vidgade lärarnas årskursbredd från
tre till sex år; samtidigt minskades den praktiska andelen av
utbildningen från 55 % till 40 %. Meningen var att den
didaktiska inriktningen i ämnesstudierna då skulle kunna
öka. Utvärderingen har konstaterat att så inte skett. De
praktiska inslagen i utbildningen har minskat dramatiskt. På
en utbildningsort är kandidaterna ute i en skola max 14
veckor under sin fyra års utbildning. Hur skall de som
färdiga lärare kunna lösa elevproblem, identifiera mobbning,
delta i utvecklingen av nya arbetsformer och arbetssätt, samt
uppmuntra elev- föräldrainflytande? Det är framtida viktiga
arbetsuppgifter som kräver en praktisk tillämpning. Att
förlänga praktiken i utbildningen, från 40 till 60 poäng, vore
därför önskvärt. Praktiken ute i skolklasser är av stor
betydelse och upplevs av många studerande som det bästa
under lärarutbildningen. Det är därför en nödvändighet att
lärarutbildare på högskolan och på fältet har ett didaktiskt
förhållningssätt i sin undervisning.
Jämställdhet
Kvinnorna fortsätter tyvärr att dominera på
lärarutbildningen. Ju yngre barn som skall undervisas desto
större andel kvinnor finns det inom utbildningen. En jämnare
könsfördelning vore önskvärd med tanke på förebilder för
eleverna, men också ur arbetsmiljösynpunkt. Kvinnor och
män tillför olika perspektiv på arbetet i skolan. Den satsning
som gjorts för att öka andelen kvinnliga studerande till
naturvetenskapliga utbildningar har varit lyckosam och mer
finns att göra, ämneskombinationen hemkunskap och teknik
är ett tänkbart exempel. För närvarande görs ingenting av
varaktig betydelse för att rekrytera män till
lärarutbildningarna. I dessa tider av stor arbetslöshet finns
därför stora möjligheter att väcka intresse för läraryrket om s
k arbetsmarknadsåtgärder används för att uppmuntra män att
söka sig till skola och förskola.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att fullfölja satsningen på lärarnas vetenskapliga
kompetens,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att forskningen inom lärarutbildningen bör fokuseras på didaktik,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att öka utbytet mellan skolväsendet och
forskningsvärlden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att högskolornas samarbete vid regionala
utvecklingscentrum även inbegriper det regionala näringslivet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av pedagogisk förnyelse av lärarutbildningen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av jämställdhet i utbildningssystemet.