Inledning
För att utbildningssystemet skall kunna möta framtidens ökade krav på kunskap krävs det att det finns tillräckligt med kompetenta lärare. För att detta skall bli möjligt måste vissa åtgärder vidtagas inom lärarutbildningen. I denna motion pekar vi på några områden där det bör ske en förändring i själva utbildningen. Detta räcker dock inte, utan för att vi i framtiden skall finna de lärare som behövs krävs även andra mer omfattande förändringar, t ex i lönebildningen.
Lärarna är nyckeln
För att utbildning på alla nivåer skall ge den kompetens som läroplaner och kursplaner uttrycker måste det finnas goda lärare, handledare och instruktörer inom hela utbildningssystemet. Lärarna utgör nyckeln till ett framgångsrikt utbildningssystem och det borde vara det finaste yrke någon kan ha. En lärare leder viktiga delar av den process som formar nästa generations medborgare till förhoppningsvis ansvarstagande människor med en lust att lära som varar livet ut. Dessvärre motsvarar beskrivningen ovan dock inte omgivningens syn på läraryrket. Den utformning som finns på lärarutbildningen och följande anställningsvillkor ute i samhället lockar inte tillräckligt många att utbilda sig till lärare. Det är fortfarande svårt att fylla många utbildningsplatser på lärarutbildningarna, särskilt inom matematik och naturvetenskap. Det är dessutom svårt att behålla lärarstudenterna i utbildningen. I Malmö finns t ex endast 50 % av dem som antogs till årskurs 4-9-utbildning i MA/NA 1993 kvar i utbildningen 1996.
Samhällets förväntningar på lärarna är stora. Lärare har bl a därför fått stort utrymme för sin professionalism i de nya läroplanerna, betygssystemet och genom nya ekonomiska styrsystem. Det är dock tveksamt om denna professionella attityd också genomsyrar själva lärarutbildningen. Det finns tecken som tyder på att så inte är fallet. Det finns bland annat uppgifter om lärarutbildningar där de nya läroplanerna knappast alls har diskuterats med de lärarkandidater som blev färdiga så sent som förra läsåret.
Förändringar i både skolans organisation och i dess innehåll gör att det som idag anses vara bästa sätt att undervisa kanske inte anses vara så i morgon. För att inte stå handfallen inför de förändrade krav och förväntningar som sker i samhället måste lärarna även kritiskt granska sin egen verksamhet. Lärarna måste utveckla sin förmåga att problematisera kring sina egna val i undervisningen, ta del av ny litteratur och forskning. Kort sagt måste läraren utveckla ett tydligt didaktiskt förhållningssätt. Den nya lärarutbildningen för grundskolan startade läsåret 1988/89 och har sedan dess genomgått en del reformer. Förändringarna har strävat efter att utveckla utbildningen så att den just motsvarar den nya tidens krav och förväntningar. Den blivande grundskolläraren och den "gamle" små- och folkskolläraren skall idag undervisa i en skola vars uppgift, enligt LPO 94, är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.
Den vetenskapliga lärarutbildningen
All högskoleutbildning skall vila på vetenskapliga grunder, men det är tveksamt om all lärarutbildning fyller detta krav. I många fall finns ingen samverkan alls mellan lärarutbildning och de pedagogiska institutionerna eller motsvarande fakulteter. Antalet anställda med formell lektorsbehörighet är fortfarande för få och det finns för lite utrymme för egen forskning hos dem som har sådan behörighet. Satsningen på forskning direkt inom lärarutbildningen är även den liten i förhållande till vad man kan förvänta sig. Ett övertydligt exempel är att inom lärarutbildningen med 31 000 studenter finns det 11 professurer i pedagogik, att jämföras med läkarutbildningen, där 7 000 studenter har tillgång till 600 professurer!
Den borgerliga regeringen såg det som angeläget att skapa förutsättningar för att höja lärarnas pedagogiska kompetens. Totalt avsattes därför betydande resurser för att ge lärare möjlighet till forskarutbildning och därmed tillträde till forskningsvärlden. Folkpartiet liberalerna menar att denna satsning på lärarnas kompetens måste fullföljas. Skolverket har haft ansvaret för den pedagogiska forskningen och att vetenskapligt öka kunskaperna om svenskt utbildningsväsendes grundläggande förutsättningar. Detta har således inne- burit att lärarhögskolorna inte haft något eget forskningsansvar. En sådan ansvarsfördelning har troligen hämmat utvecklingen och bidragit till att skolans inre arbete inte uppmärksammats som ett centralt forskningsobjekt. Det är mycket positivt att regeringen nu tagit intryck av de utredningar som gjorts om lärarutbildningen och inser att lärarhögskolorna bör få ett eget forskningsansvar inom sina respektive kompetensområden. Utvärderingar av grundskollärarutbildningen visar att det finns ett stort behov av att förstärka lärarutbildningens vetenskapliga bas. Forskningen bör fokuseras på didaktik för att utveckla de blivande lärarnas reflektion över kunskap och lärande. Utvärderingen visar klart att de lärarstuderande i många fall inte ställts inför de intellektuella utmaningar som man förväntar sig att en högskoleutbildning borde innebära. Vi instämmer i regeringens åsikt att en ökad forskning är betydelsefull för att höja andelen lärare och lärarutbildare med forskar- utbildning, samt att på så vis även höja kvaliteten på de lärarstuderandes examensarbeten. Det är vidare nödvändigt med ökade kontakter mellan skola och forskning. Forskare skall ges möjlighet att tillfälligt gå in i skolarbetet och lärare skall ges möjlighet att lämna skolan för forskning för att senare kunna återkomma i lärarrollen. Forskarutbildade lektorer inom alla skol- former skulle stimulera till en nyttig utveckling av läraryrket.
Kompetenshöjning av lärarutbildare
Utvärderingar av den förändrade lärarutbildningen, från bl a Högskoleverket, pekar på allvarliga brister i kompetens. Kravet på didaktisk utbildning av lärarutbildare menar vi är en nyckelfråga för att komma tillrätta med bristerna. Fortbildningen av lärarutbildare har minskat, vilket troligen beror på ekonomiska omständigheter, men även på grund av lärarutbildarnas eget sviktande intresse. Lärarutbildarkompetensen är även mycket ojämnt fördelad mellan lärarhögskolorna. Det krävs inte någon specifik utbildning och det förefaller fortfarande vara så att den mångårigt erfarna läraren rekryteras. Detta behöver i sig inte vara fel, men erfarenheten borde alltid vara kompletterad med en ordentlig didaktisk fortbildning.
Vid intervjuer av eleverna på lärarutbildningen uppgav ett flertal tillfrågade att skillnaderna mellan olika lärarutbildare var stor. Många behandlade studenterna som sin egen skolklass, medan andra inte hade någon koppling till skolvärlden, mer än sin egen skoltid. En annan brist som ofta togs upp var bristen på vetenskaplighet. Ämnesteorin har allt för mycket karaktär av gymnasiekunskap. Praktikperioden betraktas som mycket givande, men i de fall där samarbetet mellan högskola och praktikhandledare är ringa, blir också praktik och teori två separata system.
Kompetensutveckling av lärare
Sedan den 1 januari 1991 har kommunerna det fulla arbetsgivaransvaret för lärarna och ansvarar därmed för att all anställd personal får en adekvat fortbildning. Staten styr detta med de angivna målen för skolan och genom de medel som fördelas av Skolverket. Det finns anledning att ifrågasätta hur dessa medel används och hur väl lärarnas arbetstid tas tillvara för kompetensutveckling. Det är angeläget att nya former utvecklas. Former som bygger på behov och efterfrågan. I det nuvarande systemet är det allt för ofta det tillgängliga kursutbudet från högskolan, studiedagar, feriefortbildning etc. som avgör valet av fortbildning. Det borde istället i högre grad vara själva behovet av kompetensutveckling som fick styra valet av fortbildning. Regeringen föreslår att regionala utvecklingscentrum stimuleras, där högskola, skola och förskola möts. Regeringen förutsätter att högskolorna utvecklar samarbetsmodeller tillsammans med kommunerna för detta syfte.
Det är ett viktigt steg, eftersom bristen på samarbete inom utbildningssyste- met i dag är påtaglig med några få undantag på vissa högskolor. Ett ökat samarbete med näringslivet är en annan nödvändighet för att skolan skall kunna utbilda lärare för framtida krav. Omvärldens behov är idag alldeles för lite styrande och måste få bli synligt på ett tidigt stadium i lärarutbildningen. Ett ytterligare problem ute i kommunerna är att man inte alltid har kunskap om vad lärarna kan. Pedagogisk förnyelse kan också komma från lokal nivå. Ett sätt att ta tillvara detta vore genom t ex särskilda idédagar. En fortbildning där lärare från högskola, skola och förskola möts, utbyter idéer och erfaren- heter, men där också även kommun och näringsliv aktivt deltar.
Förändring av lärarutbildningen
Grundskollärarreformen vidgade lärarnas årskursbredd från tre till sex år; samtidigt minskades den praktiska andelen av utbildningen från 55 % till 40 %. Meningen var att den didaktiska inriktningen i ämnesstudierna då skulle kunna öka. Utvärderingen har konstaterat att så inte skett. De praktiska inslagen i utbildningen har minskat dramatiskt. På en utbildningsort är kandidaterna ute i en skola max 14 veckor under sin fyra års utbildning. Hur skall de som färdiga lärare kunna lösa elevproblem, identifiera mobbning, delta i utvecklingen av nya arbetsformer och arbetssätt, samt uppmuntra elev- föräldrainflytande? Det är framtida viktiga arbetsuppgifter som kräver en praktisk tillämpning. Att förlänga praktiken i utbildningen, från 40 till 60 poäng, vore därför önskvärt. Praktiken ute i skolklasser är av stor betydelse och upplevs av många studerande som det bästa under lärarutbildningen. Det är därför en nödvändighet att lärarutbildare på högskolan och på fältet har ett didaktiskt förhållningssätt i sin undervisning.
Jämställdhet
Kvinnorna fortsätter tyvärr att dominera på lärarutbildningen. Ju yngre barn som skall undervisas desto större andel kvinnor finns det inom utbildningen. En jämnare könsfördelning vore önskvärd med tanke på förebilder för eleverna, men också ur arbetsmiljösynpunkt. Kvinnor och män tillför olika perspektiv på arbetet i skolan. Den satsning som gjorts för att öka andelen kvinnliga studerande till naturvetenskapliga utbildningar har varit lyckosam och mer finns att göra, ämneskombinationen hemkunskap och teknik är ett tänkbart exempel. För närvarande görs ingenting av varaktig betydelse för att rekrytera män till lärarutbildningarna. I dessa tider av stor arbetslöshet finns därför stora möjligheter att väcka intresse för läraryrket om s k arbetsmarknadsåtgärder används för att uppmuntra män att söka sig till skola och förskola.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att fullfölja satsningen på lärarnas vetenskapliga kompetens,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att forskningen inom lärarutbildningen bör fokuseras på didaktik,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att öka utbytet mellan skolväsendet och forskningsvärlden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att högskolornas samarbete vid regionala utvecklingscentrum även inbegriper det regionala näringslivet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av pedagogisk förnyelse av lärarutbildningen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av jämställdhet i utbildningssystemet.
Stockholm den 7 oktober 1996
Margitta Edgren (fp)
Ola Ström (fp) Siri Dannaeus (fp)