Utbildningar som syftar till vård och rehabilitering av människor ställer höga krav på kunskap och färdighet, bl.a. för att trygga patientsäkerheten. Arbetsterapeututbildningen är en sådan utbildning.
Ett yrke som innebär behandling av människor ställer ofta högre krav på den nyexaminerades färdigheter än för många andra yrken.
När nyexaminerade arbetsterapeuter går ut i dagens arbetsliv, fordras ett omedelbart självständigt ansvar för patientbehandling, samtidigt som patientsäkerhet och kvalitetssäkring är oomtvistliga hörnstenar i svensk hälso- och sjukvård.
Arbetsterapeut är ett självständigt yrke, som genom sin verksamhet sparar pengar för såväl samhället som för enskilda genom rehabiliterande insatser, vilket medför minskat personligt lidande, tidigare återgång till arbetet, mindre beroende av samhällets vård, hemtjänst m.m.
Kunskapsutvecklingen inom yrkesområdet har varit oerhört snabb under senare år.
Dagens hårdnande arbetsmarknad och besparingar inom hälso- och sjuk- vården har förändrat kraven på nyutbildade arbetsterapeuter och jämförbara grupper.
Utbildningen håller hög teoretisk nivå, men erfarenheten från praktisk tillämpning är begränsad. Världshälsoorganisationen World Federation of Occupational Therapists (WFOT) har som minimumstandard krav på minst 1 000 timmars praktik för godkänd utbildning. Detta är också ett kriterium för medlemskap i organisationen.
Såväl teoretisk utbildning som praktisk erfarenhet krävs för att fungera bra inom alla yrkesområden. Inom arbetsterapiområdet och dess forskning tillhör Sverige en av världens ledande nationer. För att ytterligare höja arbets- terapeuternas utbildningsstandard, bör dock möjlighet ges att utvidga och därmed förbättra den praktiska tjänstgöringen i anslutning till inträdet på arbetsmarknaden.
En ökad praktiktjänstgöring vid denna period av utbildningen bör därför genomföras utan att för den skull göra avkall på kvalitén i övriga delar av utbildningen.
Detta ökade krav på praktik kan lösas på flera sätt, men huvudalternativen torde vara två. Antingen tillskapas ett praktikår, som arbetsgivarna ansvarar för eller förlängs utbildningen ett år.
Bägge alternativen medför betydande kvalitetsförbättring för alla parter.
Erfarenheter, från bl.a. arbetsterapin vid Gävle sjukhus, visar inte oväntat att en successiv inskolning ger många fördelar för den samlade verksam- heten.
Med hänvisning till ovanstående föreslås därför att regeringen analyserar ovannämnda situation och återkommer till riksdagen med förslag beträffande förlängning av arbetsterapeuternas utbildning med anledning av behovet av ökad praktiktjänstgöring.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förlängning av arbetsterapeuters utbildning med anledning av behovet av ökad praktiktjänstgöring.
Stockholm den 7 oktober 1996
Sivert Carlsson (c)
Gotab, Stockholm 1996