Kunskap är makt. Kunskap spelar en allt större roll som
förändringskraft i samhället. I kunskapssamhället ökar
behovet av utbildning och vidareutbildning. Grundskolan,
gymnasiet och högskolan utgör grunden. Utbildning måste
vara tillgänglig för flickor och pojkar och för kvinnor och
män på jämlika villkor.
Jämställdhet i skolan
Skolan ska verka för jämställdhet mellan pojkar och flickor.
Det är ytterst en fråga om demokrati. Tyvärr går
jämställdhetsarbete för långsamt i skolan. All personal som
deltar i skolans verksamhet har ansvar för att förbättra
jämställdheten inom det område där de verkar.
Enligt undersökningar har det visat sig att pojkar upptar två tredjedelar av
tiden i klassrummet. Pojkar tar oftare ordet utan att de fått frågan. Det finns
även dokumenterat att lärare bemöter flickar och pojkar olika. Det kan t ex
ske genom att läraren talar på olika sätt till flickor respektive pojkar,
kommenterar oftare och bygger på sådant som pojkar sagt eller att flickorna
får frågor som endast kräver ett svar utan utvikningar. Lärare försöker på
olika sätt uppmärksamma detta och hitta lösningar. En metod som blivit
vanligare är att låta flickor bilda särskilda grupper t.ex. under vissa
lektioner i
naturorienterande ämnen. På så sätt anses de få en chans att ostört laborera
och diskutera med läraren.
Generellt sett måste undervisningsformerna förändras så att hänsyn tas till
flickors och pojkars olikheter, behov och intresse. Jämställdhet måste
innebära att flickor både i och utanför skolan är lika väl förberedda som
pojkar i att hävda sina intressen och vara med och påverka.
Skollagen har förändrats så att det klart framgår att ett viktigt mål för
skolan ska vara att främja jämställdhet mellan könen. Det är mycket positivt.
Den nya läroplanen och "jämställdhetsparagrafen" i skollagen ger skolan nya
redskap att komma framåt i jämställdhetssträvandena. Det är viktigt att dessa
nya redskap används.
Den högre utbildningen måste utformas så att den gagnar jämställdhet
mellan kvinnor och män. Fler kvinnor än män går idag vidare till högre
utbildning. Kvinnor väljer dock kortare utbildningar, fortsätter i mycket
mindre utsträckning till forskarutbildning och har svårt att göra karriär. Ju
högre upp i tjänstehierarkin man kommer desto färre kvinnor. Idag är
exempelvis endast åtta procent av professorerna kvinnor.
Orsakerna till detta är givetvis många och kan bland annat sökas i den
könsuppdelade arbetsmarknaden men också i den brist på jämställdhet som
råder inom högskolor och universitet. Manliga värderingar styr till stor
utsträckning de villkor som gäller för forskning och vetenskaplig verksamhet.
Detta gör att forskningen blir ensidig; bl a tenderar samhällsvetenskapliga
och humanistiska ämnesområden att bli eftersatta då dessa områden
domineras av kvinnor. I utredningen Forskning och Pengar (SOU 1996:29)
framkommer det att kvinnor i medeltal endast får hälften så stora
forskningsbidrag som män, detta gäller även förhållandet yngre forskare
kontra äldre. Forskningssystemets innebär idag att det är svårt för kvinnor
och yngre doktorer att etablera sig som självständiga forskare.
Även om andelen kvinnliga examinerade doktorer ökar kontinuerligt så går
utvecklingen relativt långsamt. Andelen kvinnor minskar i varje tjänstesteg
mer än vad som kan förklaras av förhållandet mellan män och kvinnor i det
skikt som kan söka tjänster.
För att uppnå en ökad jämställdhet inom högskolan är det nödvändigt att
börja redan på grundutbildningsnivån. Ett särskilt program bör utarbetas för
att möta kvinnor redan på denna nivå. En mer aktiv rekrytering av kvinnor till
forskarutbildningen är också nödvändig. I detta sammanhang måste också
regeringen snarast redovisa effekten av den avbrutna omvandlingen av
utbildningsbidrag till doktorandtjänster.
Den "handplockning" av doktorander som idag förekommer missgynnar
kvinnor genom den informella tillsättningen. Även om det kan vara svårt att
specificera kriterierna för antagningen är ett objektivt anställningsförfarande
syftande till att de mest meriterade och bäst lämpade studenterna antas att
föredra. Målsättningen måste vara att alla sökande, oavsett kön och var man
genomfört sin grundutbildning, konkurrerar på lika villkor. Även för de
forskarstuderande är detta ett viktigt rättvisevillkor. Man bör konkurrera på
lika villkor utan personliga fördelar oberoende av om man känner någon
lärare på institutionen. I samband med detta är en överklaganderätt för
sökande till doktorandtjänster önskvärd, på samma sätt som andra
tjänstetillsättningar inom högskoleväsendet kan överklagas.
Det behövs fler kvinnliga handledare/förebilder och en strävan efter större
jämlikhet i högskolans tjänstestruktur. Styrelser och nämnder bör uppvisa en
jämn könsfördelning. Speciellt viktigt är att tjänsteförslagsnämnder uppfyller
dessa krav, då deras förslag är direkt avgörande för tjänstestrukturerna. En
snabb ökning av andelen kvinnor i forskarsamhällets olika organ bör
eftersträvas. Skulle högskolevärlden misslyckas med att uppnå en jämn
könsfördelning i tjänsteförslagsnämnderna bör kvotering vid tillsättningen av
dessa övervägas.
I betänkandet Viljan att veta och viljan att förstå - kön, makt och den
kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning (SOU 1995:110) föreslår
utredaren även att anslagen till högskolor och universitet bör kopplas till hur
väl de uppfyller de rekryteringsmål som beslutats införas i och med
jämställdhetspropositionen 1995 och som kommer att konkretiseras i
proposition våren 1997. Om de åtgärder som föreslås under 1997 inte räcker
för att förbättra jämställdheten bör det kunna bli aktuellt att även överväga
utredarens åtgärd.
Under de senaste åren har forskningsrådens resursfördelning till kvinnor
debatterats och då speciellt MFR:s (Medicinska forskningsrådet) fördelning
av resurser. Diskriminering i anslagsförfarandet måste naturligtvis motarbetas
med kraft. För att dessa krav ska uppfyllas är det nödvändigt att
jämställdhetsrevisioner blir obligatoriska för forskningsråden.
En annan viktig förutsättning för att få kvinnor att satsa på den akademiska
karriären är att det finns möjligheter till att arbeta under ekonomiskt trygga
omständigheter, vilket naturligtvis även gäller män. Därför är genomförandet
av doktorandtjänster och en satsning på mellantjänster de kanske två enskilt
viktigaste åtgärderna för att stimulera kvinnor att påbörja den akademiska
karriären. Ökade möjligheter för disputerade att stanna kvar och fortsätta sin
forskarkarriär kan åstadkommas genom att fler tjänster som forskarassistent
inrättas. Regeringen bör i vårens proposition om tjänstestrukturen i högskolan
återkomma med förslag i denna riktning.
Utbildning i arbetslivet
En av de viktigaste faktorerna för både kvinnors och mäns
utveckling är förmågan att hantera och utveckla sin kunskap.
I den strukturförändring från industri- till kunskapssamhälle
som pågår omsätts kunskap i allt snabbare takt. Utbildning
och fortbildning under hela livet - livslångt lärande - blir
därmed allt viktigare.
Kvinnorna i Sverige har i genomsnitt högre utbildning än männen, men fler
är korttidsutbildade och fler kvinnor än män har arbeten som inte ger
möjlighet till kompetensutveckling inom företagen där de är anställda.
Kvinnor får mer sällan personalutbildning än män. Deltidsanställda, som till
största delen är kvinnor, blir oftast förbigångna vid företagens
utbildningsinsatser. Detta är otillfredsställande. Det är därför viktigt att det
i
arbetsplatsens jämställdhetsplan ingår likvärdiga utvecklingsmöjligheter för
kvinnor och män. Om kvinnor blir arbetslösa är det viktigt att de ges
möjlighet att höja sin utbildnings- och kompetensnivå genom utbildnings-
och arbetsmarknadssatsningar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om jämställdhetssträvandena,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rekrytering till forskarutbildningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om omvandlingen av utbildningsbidrag till doktorandtjänster,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökning av andelen kvinnor i forskarsamhällets organ,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om jämställdhetsrevisioner för forskarråden,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tjänstestrukturen i högskolan,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om höjd utbildnings- och kompetensnivå genom utbildnings- och
arbetsmarknadssatsningar.
Stockholm den 3 oktober 1996
Ingbritt Irhammar (c)
Rigmor Ahlstedt (c)
Marianne Andersson (c)
Margareta Andersson (c)
Birgitta Carlsson (c)
Birgitta Hambraeus (c)
Karin Israelsson (c)
Ingrid Skeppstedt (c)
Karin Starrin (c)
Görel Thurdin (c)
Kerstin Warnerbring (c)
Marie Wilén (c)