Sverige har halkat efter i den internationella konkurrensen.
Sedan 1970 har vårt land rasat från andra till sjuttonde
platsen i OECD:s välfärdsliga. De andra toppländerna från
den tiden, USA, Schweiz och Luxemburg, ligger däremot
kvar i toppen. Sverige är ensamt i den branta utförsbacken.
Sveriges välstånd skapades av framsynta uppfinnare och långsiktiga
industrialister. Det är sämre med det nu. Vår industristruktur är efter sin tid.
Förädlingsvärdet och kompetensinnehållet i våra produkter är alldeles för
lågt.
Sveriges s.k. basindustrier säljer råvaror - precis som u-länderna gör.
Skogen sågar vi bara till bräder eller kokar till massa innan den säljs.
Malmen gör vi bara pellets av. Förädlingsgraden är minimal. Våra övriga
exportindustrier bygger väsentligen på uppfinningar från förra sekelskiftet -
bilar, telefoner, kylskåp, tåg, kullager o.s.v. Varven, skrivmaskinerna, teko
har redan fallit. Vi befinner oss i den priskonkurrerande sektorn, vi gör
produkter som alla andra också kan göra och måste konkurrera medelst låga
priser och därmed låga löner. Och när det krisar devalverar vi och sänker
därmed lönerna så diskret det går och utan fackliga protester.
Till och med våra flaggskepp sviktar. Ericsson har nyligen haft katastrofen
med bredbandsväxlarna - de som skulle ha blivit AXE N. Efter bortkastade 7
miljarder fick man ge upp och hänvisa kunder från 16 länder till lilla
Marconi i Italien. Ny teknik redovisade nyss att JAS Gripen internationellt
bedöms kunna vinna 40 procent av sina luftstrider medan Eurofightern
vinner 75 procent - arma svenska stridspiloter! Och Dagens Industri hävdade
att de kvalificerade underleverantörerna till svensk bilindustri finns i
Tyskland - svenskarna i branschen gör bara plåt- och plastbitar. Det finns
undantag, t.ex. inom läkemedelsindustrin, men det är inte länge sedan
Astrachefen aviserade behov av att skaffa kompetens från utlandet.
Självfallet borde svensk industri sälja nya produkter för hutlösa priser till
en häpnande värld i stället. Men i de branscher som allmänt bedöms vara i
början på sin produktcykel - optik, gen- och bioteknik, miljö- och
solarieteknik och datakommunikation - är vi påtagligt svaga.
I Sverige går 12 procent av en årskull till de långa utbildningarna. I EU-
länder som Danmark, England och Holland är siffran den dubbla, i USA,
Japan och Canada nästan den tredubbla, I Sverige blir man civilingenjör på 4
½ år, i många konkurrentländer tar det 6-7 ½ - och de är säkert inte
dummare. I dessa länder går också en större andel av studenterna på de
tekniska utbildningarna. I USA och England räknar man med ett behov av ett
universitet per halvmiljon invånare. Har de rätt skulle Sverige ha 18 i stället
för 6. I Sverige skaffade sig 14-15 procent av fyrtiotalisterna långa
utbildningar, men bland dem som föddes i mitten på 60-talet är siffran nere i
7-8 procent. I själva verket är 37 procent av akademikerna på den svenska
arbetsmarknaden födda mellan 1943 och 1952 - under 10 år. Vad händer när
de snart går i pension? Situationen är klart oroande.
Hög kompetens är naturligtvis internationellt eftertraktad. På exempelvis
Canon sitter tolv personer med den enda uppgiften att i de stora
vetenskapliga databaserna leta fram forskare med rätt profil att värva till
företaget. De är inte unika. Spetskompetenta forskare värvas som
toppidrottsmän. Men i Sverige gör vi inte så.
Att återskapa spetskompetens i Sverige handlar om en ren elitsatsning -
här som inom idrotten. Det handlar inte om rättvisa och fördelning - det
handlar om resurser till kvalificerad forskning inom just de nischer där vi
och vårt näringsliv har förutsättningar att bli starka men också till en
tillräckligt bred grundforskning där nya idéer kan födas. Det måste också få
löna sig att utbilda sig jämfört med att inte utbilda sig. Vi måste också satsa
både på kvalitet och kvantitet i utbildningen - fler måste kunna mer - vi har
faktiskt inte råd till annat. För att skapa tillräckligt stor kreativ massa
måste
vi satsa på universiteten - och de måste bli fler.
Sveriges väg tillbaka till en ställning bland de tekniskt avancerade
nationerna kommer att bli både lång och mödosam. Vi måste skapa en ny
förståelse inom industrin för att personer med hög kompetens inte utgör ett
hot mot, utan en tillgång för företagsledningen. Kompetensinnehållet i våra
produkter måste ökas. Visst skall våra basindustrier fortsatt kunna få tjäna
pengar på att smälta malm med billig kärnkraftsel, men vi måste också hitta
incitament för industrin att förädla produkterna vidare. Det är då de nya
jobben uppstår. Utan en högklassig exportindustri kan vi aldrig återerövra
den välfärd, vars förlust vi alla så intensivt sörjer.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om vägen att utveckla
mer "spetskompetens" inom forskningen vid de svenska universiteten i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur en
incitamentsfunktion skall utformas som stimulerar högre förädlingsvärde och
kompetensinnehåll i svenska exportprodukter i enlighet med vad som anförts
i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur antalet
studerande på de långa och kvalificerade akademiska utbildningarna skall
kunna ökas, samtidigt som kursplanerna internationaliseras i enlighet med
vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att målsättningen för universitetsutbyggnaden på sikt bör vara två
universitet per miljon invånare,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur kvalificerad
utbildning skall kunna göras attraktiv och lönsam i enlighet med vad som
anförts i motionen.