För liberaler finns inget viktigare än en människa. Ingenting
kan värderas högre. På denna punkt skiljer sig liberalismen
från andra politiska ideologier. En människa rustad med
kunskap är en människa som lättare kan förstå sin omvärld,
värdera sina intryck och forma sitt eget liv. Kunskap ger
också bättre förmåga att kritiskt granska och sortera
information. Kunskap stärker den enskilda individen att ta
makten över sitt eget liv och att utveckla sin egen
personlighet. Liberaler har alltid kämpat för fri tillgång till
information och en utbildningspolitik som syftar till att höja
utbildningsnivån för alla.
Vi föds med olika begåvning och växer upp med olika sociala och
ekonomiska förutsättningar. En av välfärdsstatens främsta uppgifter är att se
till att alla människor ges likvärdiga möjligheter till en god utbildning.
Folkpartiet liberalerna anser att samhället ska betraktas ur de sämst ställdas
perspektiv. Vi anser inte att de människor som idag har sämst förutsättningar
i vårt land ges tillräckligt goda möjligheter inom utbildningsområdet. Det
måste de få.
Människor som får leva och verka i ett fritt och jämlikt samhälle utvecklas
olika mycket och i olika riktningar. Det tycker vi är bra. Om människor ges
frihet att växa, släpps kreativiteten fri och välstånd skapas. Skolan är
samhällets kraftfullaste verktyg för att ge alla människor jämlika livschanser.
Samhället ska organiseras så att varje människas inneboende lust att lära
alltid uppmuntras, oavsett var i livet hon befinner sig. För att en sådan vision
ska bli möjlig krävs att Sverige får ett utbildningssystem av världsklass. Vi är
övertygade om att det är möjligt att nå detta mål, men då måste mer av
samhällets kraft satsas på utbildningsfrågor.
Från ett nyfiket barn till en vetgirig
pensionär
Lusten att lära är medfödd. Om den vårdas följer den oss
genom hela livet. Att vårda lusten att lära måste vara
ledstjärnan i en god utbildningspolitik. Kunskapen om
människans inlärningsförmåga är god, och vi vet att redan
barn i treårsåldern har en enorm inlärningskapacitet. För små
barn är lärande lek och lek lärande. Vi känner alla, gamla
som unga, en djup tillfredsställelse att klara något vi tidigare
inte förmått, eller förstå något som nyss verkade obegripligt.
Genom årtusenden har människans nyfikenhet och optimism
fört henne framåt. Om vi människor vore enfaldiga och
oförnuftiga, oförmögna att förkovra oss och obenägna att
söka utmaningar hade mänskligheten knappast överlevt.
Folkpartiet liberalerna stödjer alla förslag som syftar till att
göra utbildning mer attraktivt för den enskilde. Reformer på
utbildningsområdet måste präglas av tydlighet, lika villkor
och långsiktighet. Endast finansiella skäl får begränsa
reformtakten inom utbildningsområdet. Liberalismen är
tilltrons och utvecklingsoptimismens politiska ideologi.
Frihet och inflytande i
skolan
Mångfald genom fria skolor
Friskolors möjlighet att verka på stabila villkor berikar det
svenska utbildningsväsendet genom en ökad valfrihet och en
större mångfald. Trots kritik från flera viktiga
remissinstanser och i strid mot tusentals föräldrars vädjanden
föreslår regeringen att den garanterade ersättningsnivån den
s k skolpengen, avskaffas.
Fria skolor stimulerar
Att ge människor möjlighet att starta friskolor är inte
detsamma som att nedvärdera den ordinarie kommunala
skolan. Tvärtom. Det är i stället så att ett ökat antal friskolor
oftast blir en stimulans till den kommunala skolans
organisatoriska utveckling och pedagogiska förnyelse.
Genom rätten att välja skola garanterad genom en skolpeng
som följer eleven till en kommunal skola eller en s k friskola
ges föräldrar och elever den verkliga makten. Skolledningen
nödgas att erbjuda en god undervisning och en i övrigt
trevlig skolmiljö för att eleverna skall söka sig dit.
En medborgerlig rättighet
Vi anser att möjligheten att på förutsägbara villkor kunna
starta och driva en fristående skola är en medborgerlig
rättighet. Förutsättningen är att skolans utbildning svarar mot
de kunskaper och färdigheter som grundskolan förmedlar och
att skolan även i övrigt väsentligen svarar mot grundskolans
mål. Vi menar dessutom att skolan bör ha ett tillräckligt
elevunderlag, dvs minst 10-15 elever i en årskurs, för att
kunna godkännas av Skolverket.
Kommunalt stöd en grund
Rätten att starta en skola måste åtföljas av ekonomiska
möjligheter. Risken blir annars överhängande att skolan blir
beroende av föräldrarnas ekonomiska stöd och därmed bara
ett val för de barn som har föräldrar med god ekonomi.
Därför anser Folkpartiet liberalerna att kommunen även
fortsättningsvis ska vara skyldig att ekonomiskt ersätta
fristående skolor som godkänts av Skolverket. Detta är inte
att inkräkta på den kommunala självstyrelsen, eftersom
pengar till skolverksamheten ligger i det generella
statsbidraget. Detta bör således omfatta både kommunala och
fristående skolor.
En friskola bör få samma ekonomiska resurser som den skulle ha fått om
den varit kommunal. Om inte elevsammansättningen eller andra faktorer
avviker från den kommunala skolan skall friskolan alltså ha motsvarande
belopp som den genomsnittliga kommunala skolkostnaden. Det har hela
tiden varit vår utgångspunkt och det blev också den förra borgerliga
regeringens utgångspunkt. Av detta följer att ersättningen kan variera något
mellan olika skolor, t ex beroende på antalet elever med särskilda behov, på
samma sätt som den varierar mellan kommunala skolor. Men erfarenheterna
av kommunernas hantering av friskolor visar att det är nödvändigt att
statsmakterna sätter ett golv, under vilket ersättningen inte får sjunka.
Särskilt kommuner med socialistisk majoritet har visat en så njugg
inställning till skolor med enskild huvudman att det står helt klart att
fullständig frihet för kommunerna på detta område skulle leda till att
friskolor i vissa kommuner helt enkelt skulle svältas ut. Ersättningen skall,
enligt vår mening, även i fortsättningen därför vara minst 85 % av den
genomsnittliga kommunala kostnaden.
Detta krav skall också ses i ljuset av vår åsikt att skolavgifter i princip inte
skall få tas ut i skolor som utnyttjar skolpengen. Undantagen skall endast
gälla för skäliga avgifter som tas ut då skolan genom t ex en särskild profil
har ett utrustningsbehov som inte täcks ekonomiskt inom det kommunala
bidragets ram. Kommunen bör, som redan nämnts, självfallet behandla
friskolor på samma sätt som de kommunala skolorna och göra en rättvis
resursfördelning så att extra resurser även går till fristående skolor i socialt
ansträngda miljöer samt till elever med behov av särskilt stöd. Det förtjänar
också att påpekas att det är angeläget att den kommunala
jämförelsekostnaden beräknas på ett rättvisande sätt. I denna bör ingå
momseffekter, den utlovade kommunala kompensationen för höjda
arbetsgivaravgifter och pensionskostnader.
Statligt godkännande och kommunal tillsyn
Skolverket bör även fortsättningsvis vara den enda
tillståndsmyndigheten för de fristående skolorna. Däremot
vill vi ändra tillsynen så att samma regelverk gäller för både
kommunala och fristående skolor. Vi menar att det är logiskt
att kommunen tar helhetsansvaret för all skolverksamhet som
bedrivs inom kommunen och för de barn som är bosatta där.
Därför bör den regelbundna, periodiska, tillsynen över
friskolorna som nu ligger hos Skolverket överföras till
kommunerna. Skolverket ska dock utöva den övergripande
tillsynen över såväl kommunala som fristående skolor som är
påkallad efter erinringar eller anmälningar. Således ska
tillsynen ske på samma sätt som den tillsyn verket i dag
utövar över de kommunala skolorna.
Fler fristående skolor
Merparten av de fristående skolorna är i dag baserad på
antingen en speciell pedagogik eller konfession. Folkpartiet
liberalerna hävdar att det finns en betydligt större potential
av fristående skolor som kan utvecklas om politisk stabilitet
kunde uppnås så att även friskolorna kunde planera
långsiktigt. Oaktat en sådan utveckling kommer andelen
fristående skolor förmodligen aldrig att överstiga 10 % av det
totala skolväsendet. Men det viktiga är inte antalet fristående
skolor utan möjligheten och rättigheten att kunna starta en
sådan skola. En hitintills gömd potential utgörs till stor del
av kreativa, entusiastiska lärare som tillsammans vill
utveckla något nytt utanför det kommunala regelverket -
vara helt självstyrande och tillsammans med föräldrar
utveckla den egna skolan till den bästa. Det finns inga skäl
att bromsa en sådan utveckling. Tvärtom är det en utveckling
och stimulans som kommer föräldrar och elever till godo.
Måhända kan stimulerande konkurrens också fungera som en
katalysator till kommunpolitikerna att släppa loss personalen
inom de kommunala skolorna och ge föräldrarna och
eleverna mer inflytande i skolan.
Elev- och föräldrainflytande i skolan
Det är viktigt att föräldrar och elever ges ett större ansvar för,
och inflytande över, utbildningen. Olika vägar bör prövas
för att uppnå det målet. En möjlighet till inflytande ligger
naturligtvis i möjligheten för elever och föräldrar att själva
välja mellan olika skolor. En mångfald i urvalet garanteras
bäst med ett skolpengsystem (se ovan avsnitt 2.1). En annan
huvudväg till inflytande är den som anvisas i den nya
läroplanen (LPO 94) där föräldrar ges möjligheter att ställa
krav på skolan vad gäller undervisningen så att varje elev når
upp till de kunskaps- och färdighetskrav som nu är
preciserade på ett tydligare sätt. Likaså finns det anledning
att understryka att föräldraengagemang för barns utbildning
alltid bör ha sin start i det aktiva deltagandet i barnets arbete,
t ex vid läxläsning.
Maktutredningen, som kom för några år sedan, visade att skolan var det av
de undersökta områdena som människor allra helst skulle vilja ha ett ökat
inflytande över. Folkpartiet liberalerna har också i tidigare partimotioner
framhållit vikten av att stärka föräldrainflytande i skolan. Vi välkomnar
därför att riksdagen under det förra riksmötet beslutat om en
försöksverksamhet med lokala styrelser för skolan med föräldramajoritet. Vi
tycker emellertid att det visat sig att vi hade rätt när vi på några punkter
hissade varningsflaggor för en del inslag i försöket. Det gällde bl a att
föräldrarna skulle kunna ges majoritetsställning och att detta skulle kunna
sätta det politiska målstyrningsinstrumentet ur spel, särskilt med tanke på att
det är meningen att det politiska ansvaret fortfarande skall kunna utkrävas
genom val till kommunfullmäktige. Vidare finns det en viss motsättning
mellan rektorns yttersta ansvar för hela verksamheten och de föräldrar som
väljer att engagera sig. Att nu endast 3 av 67 000 grundskoleenheter har visat
intresse för föräldrainflytande av regeringens sort måste trots allt tolkas som
att man gjorde en viss överskattning av efterfrågan på denna form av
föräldramakt.
Demokrati
Föräldrarnas inflytande får inte innebära att de övertar det
professionella och pedagogiska ansvaret för hur
undervisningen skall bedrivas. En föräldramajoritet i
kommunala skolor kommer i praktiken ändå att kunna ges ett
betydande inflytande på andra områden av mer administrativ
karaktär när det gäller utformning av skolans verksamhet. Ett
grundläggande krav är att det finns tydliga regler för den
process som tillämpas för att utse ledamöter i
föräldrastyrelsen. Det kan finns risk för att det finns en alltför
romantiserad bild av att alla föräldrar har samma åsikt om
verksamheten. Föräldrar har, precis som politikerna i
skolstyrelsen eller personerna i skolans ledning, inte sällan
fundamentalt olika uppfattningar. Vi menar dock att
problemen kan lösas, och vi är därför beredda att prova oss
fram till ett bra föräldra- och elevinflytande i skolan.
Professionalism för att bedöma allmänintresset
Det är viktigt att ta hänsyn till att föräldraintresset för det
egna barnet inte alltid är detsamma som allmänintresset att
tillfredsställa samtliga barns behov. Den professionella
skolledningen har av naturliga skäl lättare att urskilja
allmänintresset och behovet hos barn som behöver särskilt
stöd. Utredningen som ligger till grund för den nuvarande
försöksverksamheten pekade på risken att det blir de
välutbildade och föreningsvana föräldrarna som kommer att
ta vara på de nya möjligheterna. En anslutande tveksamhet
ligger i att det även kan finnas en viss s k
generationsspänning mellan barn och föräldrar. Det är inte
självklart att ett föräldrainflytande i skolan t ex skall kunna
inskränka den möjlighet till elevens "fria val" som givits i
den nya läroplanen för grundskolan. Det vore att ta bort den
dynamik som ges när barn till en begränsad omfattning själva
får göra viktiga val. Det vore då olämpligt om ett
föräldrakollektiv skulle bestämma vad som är de lämpligare
fria valen för eleverna.
En liberal modell av föräldra- och elevinflytande
Vi vill gärna lyfta fram vårt grannland Danmark där man
sedan snart fem år tillbaka har en form av självstyrande
skolor som verkar fungera väl. Vi bör därför i vår svenska
försöksverksamhet ta tillvara den kunskap och erfarenhet
som man i Danmark har på detta område. I vår liberala
modell på elev- och föräldrainflytande menar vi att varje
skola borde kunna inrätta ett slags skolråd. I ett sådant skulle
elever och föräldrar, rektor och lärare kunna ingå, men med
en möjlighet att dessutom knyta till sig externa krafter vid
behov. När det gäller elevernas representation och inflytande
är det rimligt att deras inflytande ökar i takt med deras
mognad och ålder.
För att genomföra detta kan det krävas vissa ytterligare förändringar i
lagstiftningen, bl.a. vad gäller skollagen, kommunallagen och skolförord-
ningarna. Vi vill alltså ha en lagstiftning som innebär att de verksamma vid
en skolenhet skall ha rätt att överta vissa klart begränsade beslutsbefogen-
heter. Det kan t ex handla om övergripande budgetfrågor, klasstorlekar,
årskursindelning eller arbetsplaner. En bortglömd del av inflytandet på verk-
samheten i skolan är dessutom möjligheten att ge eleverna utökade chanser
att lämna synpunkter på lärarnas utlärningsförmåga. Det är emellertid viktigt
att sådan information hanteras och värderas på ett korrekt sätt.
Tid för kvalitet
Låt barnen lära
För att ännu bättre ta tillvara barns naturliga lust att lära
måste integrationen mellan skola, förskola och barnomsorg
öka. Det finns många goda erfarenheter från integrerad
verksamhet i de kommuner som redan idag har satsat på en
långtgående sådan inom ramen för den existerande
sexårsverksamheten och skolan.
Det finns anledning att gå vidare och inom barnomsorgsverksamheten öka
möjligheten för föräldrar att välja en barnomsorgsform med ett omfattande
pedagogiskt inslag. Erfarenheterna från den sedan 1995 lagstiftade rätten till
sexårsverksamheten, och de många pedagogiskt inriktade verksamheterna för
ännu yngre barn, har visat att det finns en omfattande potential till
pedagogisk utveckling. Ett sådant exempel är Lemshaga barnakademi på
Ingarö utanför Stockholm. Där bedrivs verksamhet för knappt hundra barn
mellan tre och åtta år baserad på Waldorf- och Montessoripedagogik, men
med inslag av mer traditionellt pedagogik. Vid Lemshaga har man samlat
dagis, skola och fritids på ett fruktbart sätt och kryddat det med ett
omfattande pedagogiskt inslag.
De flesta barnomsorgsverksamheter har idag en läroplan, men vi tror att
det finns en betydligt större efterfrågan på mer pedagogik från allt fler
föräldrar. Detta är något som samhället av flera skäl bör kunna stödja. Lusten
att lära är medfödd, men barnet kan inte alltid självt tillföra sig vad som
krävs för att denna lust skall kunna utvecklas. Genom att inom barnomsorgen
skapa en både fysiskt och psykiskt sett pedagogisk miljö runt barnen kan de
helt enkelt lära sig mycket mer.
Det är vidare viktigt att det verksamhetsmässiga ansvaret i kommunerna
fördelas på ett sådant sätt att en integration av olika pedagogiska världar blir
möjlig. Det är i mötet mellan två skilda yrkestraditioner som en ny
pedagogisk utvecklingskraft kan skapas. Riksdagen har under våren fattat
beslut om att försöka samla all den pedagogiska verksamhet som syftar till
att fostra och stödja barn och ungdomar i deras utveckling och att se denna
som en helhet. Att försöka ta fram ett gemensamt måldokument för skolan,
förskolan och barnomsorgen är därför ett steg i rätt riktning. Under slutet av
sommaren tillkallade regeringen en kommitté för att se över den pedagogiska
verksamheten för barn och ungdom mellan 6 och 16 år. Den skall lägga fram
ett förslag på det gemensamma måldokument som riksdagen beslutat om.
Folkpartiet liberalerna anser att denna kommitté bör ges ett tilläggsdirektiv
för att även undersöka den pedagogiska verksamheten från tre års ålder och
former för att kunna inbegripa även denna i det tilltänkta måldokumentet.
En tioårig grundskola
Folkpartiet liberalerna har i flera år arbetat för att
skolpliktsåldern skall sänkas till sex år och att grundskolan
samtidigt blir tioårig. Vi har gjort det eftersom vi har tilltro
till den pedagogiska expertis som menar, att det är bra även
för svenska barn, att börja skolan tidigare än vid sju års
ålder. Vi har bl a hänvisat till hjärnforskaren David Ingvars
tes om "hjärnans engångschans" i tre till sex års ålder. Frågan
om förlängd skolgång har utretts i betänkandet: Grunden för
livslångt lärande. En barnmogen skola. När den förra
socialdemokratiska regeringen införde dagens modell - rätt
för sexåringar att börja skolan, men bibehållen
skolpliktsålder vid sju år - var det den ekonomiska
argumentationen som övervägde, inte den pedagogiska. Det
är därför inte förvånande att så få familjer utnyttjat
möjligheten.
Vi är medvetna om att det inom ett par år nås en topp när det gäller antalet
sex- och sjuåringar. Det innebär att ännu större krav ställs på skolan. Men att
det föds mer barn vissa år kan inte vara avgörande för omfattningen av
skolplikten. Det är andra utmaningar som står främst, t ex hur vi bäst kan
individualisera undervisningen när vi förenar förskolans pedagogik och
arbetssätt med skolans motsvarande.
Folkpartiet liberalerna vill framför allt se en förändring för barnens skull.
Att införa skolstart vid sex års ålder för alla barn i en tioårig grundskola
skulle ge barnen mer tid att lära in baskunskaper, skapa möjlighet till en
mjukare övergång från förskolan och skapa utrymme för införande av
särskild pedagogik för sexåringar. Regeringen har även under året valt att
skjuta upp införandet av en tioårig grundskola. Att avstå från att genomföra
denna angelägna reform innebär en allvarlig felprioritering. Grunden för en
framtida hög utbildningsnivå i Sverige är att alla elever redan från
grundskolan får med sig goda kunskaper i främst kärnämnen som svenska
och matematik. Det är viktigt att poängtera att vi anser att pedagogiken som
utvecklats för dagens sjuåringar för det första året inte skall kopieras och bli
identisk med sexåringarnas första år i en tioårig skola. Skolverket visar i en
kartläggning att när dagens flexibla skolstart förekommer är det vanligast att
sexåriga elever placeras i befintliga klasser, dvs i klasser med sjuåringar
eller
i klasser med flera årskurser. Vi anser att undervisningen för sexåringarna
skall anpassas till dessa barns särskilda mognad och förutsättningar. Det
ytterligare skolåret i en tioårig grundskola skulle kunna innebära att det bästa
av förskolans utvecklingspedagogik och det bästa av lågstadiets
kunskapsinriktade pedagogik fördes samman.
Ett extra grundskoleår
Att kombinera allmän skolplikt från sex år med en bibehållen
nioårig grundskola, som ibland framskymtar i debatten som
ett alternativ vid sexårsstart, motverkar ovan nämnda syften.
Det gör även förslag om tioårig skolplikt med ett
gymnasieförberedande sista år i grundskolan. Det är i dag
högst olämpligt att minska stoffet i grundskolan, vilket skulle
bli resultatet av en nioårig grundskola, där alla barn möter
ämnesinnehållet ett år tidigare än idag. Framtidens
arbetsmarknad kan ännu mindre ta emot femtonåringar, än
den idag kan ta emot sextonåringar. Att generellt öppna
gymnasieskolans olika utbildningar för femtonåringar
innebär inte heller en förbättring jämfört med idag. Att
tvinga ungdomar att välja ett visst gymnasieprogram vid
övergång från grundskola till gymnasieskola ett år tidigare,
skulle utan tvivel öka antalet felval på grund av att man är
mer oklar om sin kompetens och sitt intresse för högre
studier och en framtida yrkesbana, ju yngre man är.
Gymnasieskolan kommer att spela en avgörande roll under
kommande år för att öka kvaliteten på såväl
högskoleförberedande som yrkesförberedande utbildning.
Gymnasieskolan behöver en gedigen grund, och en sådan
kan ges av en tioårig grundskola med ett tidsenligt arbetssätt
och ett välvalt innehåll. Det alltmer tilltagande problemet
med "schematrängsel" kan också lättare lösas med ett extra
grundskoleår (se avsnitt 6 nedan).
Eleverna skall växa även i
skolan
Motverka mobbning och annat våld
Av den kartläggning om svenska elevers hälsa som
Folkhälsoinstitutet genomför regelmässigt framgår att 8
procent av Sveriges femteklassare och 6 procent av landets
niondeklassare mobbas. Andra undersökningar visar på än
mer skrämmande siffror. Under tio år har antalet
polisanmälda misshandelsbrott mot barn nästan fyrdubblats.
Det ökade skolvåldet är ett viktigt inslag i denna dystra
statistik. En rikstäckande undersökning visade att 3 procent
(ungefär 1 500) av pojkarna och 1 procent (ungefär 500) av
flickorna i landets niondeklasser under 1994 hade blivit
misshandlade så att de krävde vård av sköterska, läkare eller
tandläkare. Var femte skolledare på Stockholms gymnasier
tillkallade vid flera tillfällen läsåret 1993/94 polisen på grund
av våld. Våldet är i sig ett hinder för framåtskridande och
innebär en smygande devalvering av människovärdet och
detta våld i elevernas arbetsmiljö är oacceptabelt. Skolans
huvuduppgift är och skall vara elevens kunskapsuppbyggnad
och utveckling som individ i samverkan med andra. Det är
föräldrarna som har ansvaret för barnens fostran, men skolan
måste än tydligare i samverkan med föräldrar agera med kraft
mot alla former av våldstendenser, mobbning och
främlingsfientlighet. Under ett par års tid har flera allvarliga
händelser tydligt blottat behovet av tydliga signaler och
behov av kommunal mobilisering mot alla former av våld
och mobbning. Den nya läroplanen skärper skolan och
skolpersonalens särskilda ansvar. Det är viktigt att det finns
tydliga rutiner och metodik för hur mobbning och våld på
skolorna skall hanteras. Ett åtgärdsprogram mot mobbning
och därmed en handlingsberedskap om problem skulle
uppstå bör finnas på alla skolor. Ytterst handlar det om
rättssäkerheten för elever och föräldrar.
Informationsteknik (IT) i skolvärlden
Den snabba utvecklingen inom informationstekniken berör
även skolan. Det är därför viktigt att skolan följer med i
utvecklingen och att bl a den s k KK-stiftelsens IT-projekt i
svenska skolor noggrant följs upp så att inte tekniken ensam
hamnar i centrum istället för pedagogiken. Att hantera
datorer, veta hur man kommunicerar på de "elektroniska
motorvägarna" och kännedom om datorns
användningsmöjligheter är avgörande kunskaper och
färdigheter för 2000-talet. Den som saknar sådana kunskaper
kommer att vara handikappad på framtidens arbetsmarknad.
En utveckling mot segregation mellan dem som har haft
tillgång till datorn som arbetsverktyg och de som inte haft
det måste motverkas. Därför har Folkpartiet liberalerna som
mål att alla elever på sikt skall ha tillgång till egna datorer.
Vi menar att det finns en uppenbar risk att flickorna kommer
på undantag vid användningen av datorer. Detta måste via
skolan aktivt förebyggas t ex genom att flickorna får särskilt
stöd och handledning, och därmed får en ökad chans att
själva pröva. Kunskapen om datorer måste också utvecklas
så att användningen inte bara sker inom ett särskilt ämne
eller stannar vid tekniken - den måste elevanpassas och
integreras i övrig undervisning för att bli en naturlig del av
skolans arbetsmetodik. Då är en förutsättning att alla lärare
inom alla årskurser har tillgång till och kunskap om de
möjligheter som modern IT ger. Lärarna måste därför först
och främst få fortbildning i användningen av den nya
tekniken. Skolverket bör initiera en ökad utveckling av
programvara för interaktiv användning av multimedia.
Folkpartiet liberalerna anser att det är viktigt att
kommunerna tar upp satsningar på informationsteknik i sina
skolplaner. Varje klassrum borde ha möjlighet att ha kontakt
med andra skolor och ungdomar ute i världen.
Motverka segregationen
Det finns kommuner i Sverige där segregation är ett påtagligt
problem. Speciellt framträdande är detta i storstadsområdena.
Det är ofta en direkt följd av det segregerade boendet som i
sin tur är en följd av "rekordårens" bostadspolitik, formad i
traditionellt socialdemokratiskt planeringstänkande.
Folkpartiet anser att rätten att fritt välja skola kan vara ett
medel mot segregation. Men det krävs fler åtgärder än så.
Fördelningen av resurser måste ta större hänsyn till att skolor
som har många barn, med behov av särskilt stöd, måste ges
större resurser. Att bo i ett område med tung social
belastning skall inte vara liktydigt med att den närmaste
skolan är dålig. Tvärtom, det finns många exempel där den
goda skolan blomstrar även i de mest "karga"
bostadsområden. Eftersom eleverna i dessa områden har
störst behov av en god skola, måste kommunerna satsa
särskilt just där och det handlar ofta om ledarskap och
engagerade lärare. En genomtänkt resursfördelning och mer
lokalt självstyre gör det möjligt att förvandla onda cirklar till
goda.
Svenska språket
Det finns många elever i grundskolan som har ett annat
modersmål än svenska och en annan kulturbakgrund. En del
har just börjat lära sig språket medan andra talar bra svenska,
men saknar insikt om dess kulturella innebörd. Det handlar
om möjligheten att använda det svenska språket som ett
finstämt redskap för att bearbeta information och
självständigt skaffa sig mera och nya kunskaper. Kunskaper i
det svenska språket har en central roll för elevens möjligheter
att klara sig bra i grundskolan. Därför är det beklagligt att
riksdagen nyligen beslutat att även godkänt betyg i svenska
som andraspråk skall ge tillträde till gymnasieskolans
program. När den nya läroplanen för grundskolan infördes
stärktes skolans och kommunens ansvar för att alla elever i
grundskolan skall föras fram till godkända kunskaper i
svenska. Enligt grundskoleförordningen har invandrarelever
rätt till undervisning i svenska som andraspråk. Det är en
samstämmig uppfattning bland lärare och språkpedagoger att
elever med annat modersmål behöver en annan pedagogik i
svenska än den som övriga elever får. Målet för
undervisningen i svenska som andraspråk bör sättas lika högt
för invandrarelever som för svenska elever. Målet är att alla
elever skall kunna använda språket som verktyg för en
nyansrik kommunikation och eget lärande. Syftet med
undervisningen i svenska som andraspråk är att eleven skall
kunna gå över till den ordinarie undervisningen i svenska.
Barn med läs- och skrivsvårigheter
En särskild form av funktionshinder som det senaste året fått
välförtjänt uppmärksamhet är elever med grava läs- och
skrivsvårigheter, s k dyslexi. Funktionsnedsättningen är det
vanligast förekommande handikappet i hela västvärlden.
Någonstans mellan 5 och 8 procent av våra skolbarn,
majoriteten pojkar, drabbas av dessa specifika läs- och
skrivsvårigheter som kan leda till allvarliga psykiska
störningar om de inte behandlas tidigt och på rätt sätt.
Utmärkande för en dyslektiker är oförmåga att urskilja de
olika ljuden i orden och avgöra i vilken ordning de kommer.
Vissa forskare beskriver det som att dyslektikern har "dåligt
ordsinne" eller snarare "dåligt ordformsinne", svårighet att
tolka och förstå skrivna ord. Orsaken har varit omtvistad men
numera är flertalet forskare överens om att störningen beror
på annorlunda kopplingar på vissa strategiska ställen i
hjärnan och att vissa nervceller i ett par av hjärnans
informationskanaler inte utvecklats till full storlek.
Det är ett faktum att skolan, trots mångårig vetskap om problematiken, inte
blivit särskilt framgångsrik i strävan att upptäcka och åtgärda dessa problem.
Resultatet blir ofta att problemen sprider sig: oförmågan att ta till sig
innehållet i skrivna texter tolkas som underbegåvning vilket är helt felaktigt
och som ofta i sin tur leder till utstötningstendenser. Trots att det sagts
många gånger vill vi upprepa att det är nödvändigt att elever med grava läs-
och skrivsvårigheter måste uppmärksammas mer i skolan. Mycket tyder
också på att Sverige halkat efter i utvecklingen när det gäller kunskaper om
och stöd till dessa barn. Goda kunskaper hos lärarna är avgörande för att
hjälpa elever med dessa svårigheter, men idag är kunskaperna mycket ojämnt
fördelade över landet. Det är dock glädjande att konstatera att
uppmärksamheten kring detta stora problem har ökat, bl a genom den
nybildade Dyslexifonden och dess opinionsbildande verksamhet. Vi
välkomnar den utredning som regeringen tillsatt för att analysera möjliga
åtgärder som kan förebygga läs- och skrivsvårigheter. Folkpartiet liberalerna
utgår från att det sker en tydlig belysning av skolans roll som problemlösare i
utredningens slutbetänkande.
Jämställdhet på alla plan i skolan
Bristande jämställdhet är både en kunskapsfråga och en
pedagogisk fråga. Problemet har sitt ursprung i den mellan
män och kvinnor generellt sett kraftigt könssegregerade
svenska arbetsmarknaden. Denna uppdelning är särskilt
tydlig i utbildningssystemet. Man kan i regel säga att ju
yngre eleverna är, desto fler kvinnor och färre män finner
man. Det kräver omfattande insatser för att komma till rätta
med den nuvarande dåliga jämställdheten på
utbildningsområdet.
Bristande kunskaper om jämställdhet innebär att verksamheten i skolan
inte planeras och struktureras för att möta de olika krav som ställs av pojkar
och flickor. Denna kunskapsbrist visar sig senare generera ett allvarligt
pedagogiskt problem genom att undervisningen inte utformas på ett sådant
sätt att det svarar mot pojkars och flickors olika behov av kunskap,
uppmärksamhet och identitetsskapande.
Skolan och ytterst dess rektor har ansvaret för att aktivt främja kvinnors
möjligheter att motverka de traditionella könsmönstren. Jämställdhet får inte
bli en fråga som prioriteras vart efter den enskilde lärarens inställning och
kunskaper. Därför måste lärarnas kunskaper på detta område följas upp
löpande. Arbetet med att förbättra jämställdheten måste således bli en
integrerad del av undervisningen i skolan. Som ett första steg måste denna
kunskap förmedlas till eleverna vid lärarutbildningen. För att även nå resultat
på kortare sikt bör jämställdhetsfrågor lyftas fram i lärarnas
fortbildningsprogram. En förbättrad kunskap om och insikt i de brister i
jämställdheten som finns i dagens samhälle måste förmedlas till skoleleverna
och diskuteras i klassrummet.
Lärare - världens finaste
yrke
Så gott som varje svensk har en egen personlig uppfattning
om vad läraryrket innebär. Inte sällan präglas denna
uppfattning av egna erfarenheter från skoltiden. Det gör att
läraryrket kanske är det mest debatterade yrket i vårt land.
Läraryrket är också ett av de yrken som är utsatt för störst
förändringstryck. Nya politiska reformer, förändrade
arbetsformer genom nya avtal samt utmaningar i form av helt
nya kunskapskrav gör att läraryrket idag ser helt annorlunda
ut än det gjorde för bara några år sedan. Det förändrade
samhällsklimatet, arbetslösheten och en ökad andel
invandrarbarn i skolan ställer höga krav på såväl pedagogisk
förmåga som social kunskap. Folkpartiet liberalerna anser att
det är bra att läraryrket har tydliga politiska krav på sig. Det
är dessutom viktigt att lärarna får det stöd de behöver för att
klara av sina viktiga arbetsuppgifter. Vi ser med stort allvar
på de rapporter som vittnar om att allt fler lärare upplever sin
arbetsmiljö som psykiskt pressande och att ansvaret, utöver
att förmedla kunskap, ofta känns tungt att bära. Det är viktigt
att skolans huvudmän ser till att stöd i form av fortbildning
och en väl fungerande elevvård finns tillhands för att ge
lärarna en bättre möjlighet att klara av de krav som ställs
idag. Att vara lärare borde vara ett av de finaste yrken en
person kan ha. Ansvaret att förmedla kunskap till en
uppväxande generation är avgörande för jämlikheten,
välståndet och demokratin.
En gymnasieskola för
framtiden
Den svenska gymnasieskolan har genomgått omfattande
förändringar under de senaste åren. I landets gymnasieskolor
finns det idag en rad frågetecken kring delar av
gymnasiereformen. Syftet med denna var att alla elever
skulle ges en grundläggande utbildning och kompetens som
gav behörighet för studier på landets universitet och
högskolor. I praktiken skedde det genom att de tidigare
tvååriga gymnasielinjerna kompletterades med ytterligare ett
års ytterligare teoretiska studier så att alla program blev
treåriga. Dessutom minskade den tidigare skillnaden i
kunskapskrav i de befintliga teoretiska ämnena mellan de
tvååriga och de treåriga linjerna.
Nu visar flera samstämmiga rapporter från gymnasieskolor i hela landet att
de högre teoretiska krav som ställs på de elever som idag går på program
som tidigare utgjordes av de tvååriga linjerna inte klarar av att erhålla
betyget
godkänt. Det är uppenbart att en stor del av de elever som började dessa nya
treåriga gymnasieprogram inte kunskapsmässigt var förberedda på de höjda
teoretiska krav som numera ställs i den nya gymnasieskolan. Risken är stor
att vi den närmaste tiden får se en stor utslagning av elever som inte kommer
att erhålla betyget Godkänt. Trots att dessa elever inte klarar den nya
gymnasieskolan har skolan ett ansvar för alla dessa elever och tvingas
därmed vidta åtgärder för att ge alla elever plats i den nya gymnasieskolan
trots att de egentligen inte klarar studierna där.
Behovet av kunskapslyft
I vissa kommuner är idag det individuella programmet det
tredje största gymnasieprogrammet. Det är inte sällan ett
uttryck för ett genuint intresse att skapa ett eget program med
nya ämneskombinationer. I de flesta fall är det uppenbart att
det istället riskerar att bli en avstjälpningsplats för de elever
som inte klarar de teoretiska kunskapskraven i den nya
gymnasieskolan. Att det nu visar sig att ett stort antal elever
inte klarar de ökade teoretiska kunskapskraven i den nya
gymnasieskolan kan knappast lastas gymnasieskolan utan är
snarare ett bevis på bristerna i dagens grundskola. Dessa
effekter hade möjligtvis kunnat förutses. Det visar sig nu att
gymnasiereformen borde ha kombinerats med ett
förberedelsearbete i grundskolan i syfte att höja den generella
kunskapsnivån i de teoretiska ämnena och förbereda fler
elever för de teoretiska kunskapskrav som den nya
gymnasieskolan ställer.
Nu får detta kunskapslyft i de teoretiska ämnena i grundskolan komma till
stånd i efterhand vilket kommer att innebära flera års utslagning av elever i
det treåriga gymnasiet innan den generella kunskapsnivån hos eleverna har
höjts. Gymnasiereformen bör därför grundligt utvärderas och eventuella
åtgärder vidtas både inom gymnasiereformens ram och i övergången från
grundskolan för att kunna minska den befarade utslagningen av elever de
närmaste åren.
En mer flexibel studietakt
Folkpartiet liberalerna vill emellertid skapa uppmärksamhet
kring en fråga som berör både gymnasieskolan och den
kommunala vuxenutbildningen. Det gäller möjligheten till
mer flexibel studietakt. Detta skulle kunna underlätta att
möta de problem som vi beskriver finns efter
gymnasiereformen.
Ett sätt att mjuka upp den något stela programstrukturen är en ökad val-
frihet för eleverna och större möjligheter för dem att planera sina studier.
Detta har i stor utsträckning tillgodosetts, inte minst genom den nya läro-
planen för gymnasieskolan. Fortfarande är dock möjligheterna begränsade
för de elever som skulle vilja läsa ett gymnasieprogram i etapper. Normalt
förutsätts att gymnasiestudierna ska vara avslutade före 20 års ålder. Ytter-
ligare senareläggning av studierna orsakar merkostnader för den enskilde
eleven. Vi tycker att de tre åren, inte minst i de yrkesförberedande program-
men, skulle kunna utnyttjas mer flexibelt, där studier och yrkespraktik varvas
och där utbildningen kan organiseras i etapper. Då kan eleverna avbryta sina
studier efter ett eller två år och ändå ta med sig avslutade kurser ut i
yrkeslivet. Den som av olika anledningar föredrar kortare studietid i tonåren
ska kunna komma tillbaka och läsa vidare, inom ramen för de tre åren vid t
ex komvux. En sådan "gymnasiebank" skulle framförallt gynna de skoltrötta
tonåringarna.
Samarbete mellan ungdomsgymnasiet
och komvux
Omkring 10 % av dem som börjar gymnasieskolan avslutar
inte sina studier. Av dem som avbryter återkommer många
som elever i komvux eller på folkhögskola. Redan idag är
medelåldern på komvux endast 23 år, vilket visar att komvux
fungerar som en andra möjlighet för elever som valt fel linje
eller program, avbrutit sina gymnasiestudier eller av annat
skäl vill komplettera sina kunskaper. Genom ett framtida
fördjupat samarbete mellan ungdomsgymnasiet och komvux
och en därigenom ökad flexibilitet kan en friare studietakt
underlättas. Återvändande elever kan berika undervisningen
och sina kamrater med färsk yrkeserfarenhet, och
studiemotivationen hos dem kan förväntas vara mycket god.
Det är viktigt med goda förutsättningar för ett samarbete mellan
ungdomsgymnasiet och komvux och därmed möjligheter till friare studietakt.
Komvux kan i framtiden öppna nya möjligheter och utgör en viktig del i
visionen om ett livslångt lärande. Vi har i vår motion om högre utbildning
fört fram att komvux skall få ansvar för basårsutbildning. Vi anser att
komvux bättre måste fylla den gråzon som i dag finns mellan gymnasieskola
och högskola. Detta kan ske dels i form av uppdragsutbildning i samverkan
med arbetsmarknaden, dels genom efterfrågestyrt utbud av postgymnasial
utbildning.
En genomtänkt lärlingsutbildning
Folkpartiet anser att de positiva dragen i lärlingssystemet bör
tas till vara inom den nya gymnasieskolans eller komvux
ram. Det ger stora möjligheter till positiv samverkan mellan
företagare på skolorten och den kommunala gymnasieskolan.
Samverkan med ortens näringsliv och organisationer kan ske
både i form av medverkan och direkt samarbete om program,
utbildningar och kurser. På detta vis kan man även
organisera ett lärlingsliknande, arbetsplatsförlagt lokalt
program där eleverna lär sig teknik och metodik direkt på
plats.
Entreprenörsutbildning för nya jobb
Sverige har både tradition, kultur och möjligheter att
utvecklas till ett innovationsland. Det finns kreativa
skapande människor, fyllda av idéer. Kan vi underlätta denna
enorma potential kommer vi att återta ledningen som ett
innovations- och utvecklingsland. För att detta ska bli
möjligt krävs att vi blir bättre på att ta vara på
humankapitalet - den blivande entreprenören - företagaren.
Vid en tillbakablick finner man ofta att entreprenörerna och innovatörerna
var de elever som hade svårt att finna sig tillrätta i skolans värld. Därför är
det viktigt att skolan finner nya vägar att ta tillvara dessa elevers behov.
Redan på gymnasienivå bör man inom ramarna för de individuella
programmen kunna finna flexibla kombinationer av utbildningslösningar
som stimulerar och lär inför ett eget företagande. Då kan vi bättre ta vara på
och tillåta dessa ungdomar att utvecklas just till det de vill och Sverige
behöver - nya företagare.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en ny översyn av lärarutbildningen även bör behandla lärarnas
karriärmöjligheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om godkännande av fristående skolor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ersättningen till fristående skolor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunal tillsyn av alla skolor inom kommunen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett ökat elev- och föräldrainflytande i skolan,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett tillägg till direktiven (dir. 1996:61) för den kommitté som
skall utarbeta ett gemensamt måldokument för pedagogisk verksamhet för
barn och ungdom mellan 6 och16 år,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolplikt från sex års ålder och en tioårig grundskola,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder mot våld och mobbning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om läs- och skrivsvårigheter,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om jämställdhet i skolan,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att motverka segregation,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en genomtänkt satsning på IT i skolan,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en mer flexibel studietakt i gymnasieskolan,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lärlingsutbildning,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om entreprenörsutbildning inom ramen för gymnasieskolans
individuella program.
Stockholm den 7 oktober 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Eva Eriksson (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lennart Rohdin (fp)
Anne Wibble (fp)
Margitta Edgren (fp)
Ola Ström (fp)
Siri Dannaeus (fp)