Det finns mellan 300.000 och 500.000 människor i Sverige som saknar funktionell förmåga att läsa och skriva. Detta trots att den svenska skolan vid en internationell jämförelse ligger i täten när det gäller läsundervisningen.
Mellan 4 och 8 procent av de barn som börjar skolan, har allvarliga svårigheter att lära sig läsa och skriva. Betydligt fler är lindrigare drabbade. Professor Christopher Gillberg har genom vetenskapliga undersökningar visat att i de flesta fall där man finner psykiska och emotionella störningar hos barn med dyslexi, har dessa störningar uppkommit som en följd av de nedbrytande upplevelserna av att inte klara problemen med läsning och skrivning i takt med klasskamraterna. Inte sällan leder detta till djup depression, apati eller till utåtagerande, svårt störande beteenden. Åtskilliga av de så kallade "värstingarna" har just denna bakgrund till sitt beteende.
I dagens föränderliga arbetsmarknad får personer med läs- och skrivsvårigheter ännu svårare att hävda sig. Detta kan leda till att man flyr in i långtidssjukskrivningar eller permanent arbetslöshet.
Det finns idag mycket forskning kring läs- och skrivsvårigheter och det finns bra fungerande hjälpmedel som t ex bandspelare, talböcker och olika datorhjälpmedel. Både barn och vuxna kan alltså få god hjälp med sina problem. Det viktiga är att problemen upptäcks i tid och redan i förskolan kan man upptäcka att ett barn har läs- och skrivsvårigheter. Däremot finns inte tillräcklig undervisning i de olika lärarutbildningarna. Detta måste förändras så att skolan kan ta sitt vidgade ansvar för att alla elever skall kunna lära sig läsa och skriva. Dessutom är det viktigt att de som har handikappet måste få veta vart man skall vända sig för att få de hjälpmedel man behöver.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om läs- och skrivsvårigheter/dyslexi.
Stockholm den 6 oktober 1996
Kerstin Heinemann (fp) Isa Halvarsson (fp)