Dyslexi - ordblindhet - är ett handikapp som är vanligare än man tror. Folk i allmänhet vet inte så mycket om dyslexi. Den stora bristen är att inte ens nyexaminerade lärare har fått tillräckliga kunskaper om det.
Dyslexi är biologiskt grundat och ofta nedärvt. 5-8 procent av Sveriges befolkning har läs- och skrivsvårigheter. En del kan ha svårt att uppfatta ljud och bokstäver. Andra kan läsa men inte skriva och vice versa. Det är inte konstigare att ha dåligt ordsinne än att ha dåligt bollsinne. Dyslektiker har stora svårigheter vid läsning eller stavning trots normal skolundervisning, oberoende av intelligens och oberoende av socio-ekonomisk bakgrund.
Dyslexi klassades som handikapp 1990. Trots detta handikapp har dyslektiker ofta andra talanger. När de inte kan stödja sig på det skrivna ordet utvecklar många ett bra minne. Många dyslektiker döljer sig också bakom en fasad. Många pojkar blir bråkstakar eller lustigkurrar, flickorna väljer oftast att vara tysta för att inte locka till sig uppmärksamhet. Enligt undersökningar har hälften av så kallade värstingar svåra läs- och skriv- svårigheter. Dessutom är det procentuella antalet dyslektiker bland arbetslösa och även i kriminalvården anmärkningsvärt högt. Med större kunskaper och resurser från både föräldrar och skolan hade nog mycket av detta kunnat undvikas.
I Danmark använder man ordet ordblind. Där vet också dyslektikerna vart de kan vända sig. De har kommunikationscentrum som kan ordna enskild undervisning, som är gratis, även för vuxna. Antalet ordblinda är ungefär samma världen över, 5-8 procent av befolkningen.
Det är skrämmande att vi i Sverige inte har tillräckliga resurser inom skolan för barn med speciella problem. Man sparar inte genom att låta problemet vänta. Det går inte över av sig självt utan måste någon gång tas om hand, och då kostar det mer. Ett ansvar som samhället måste ta på allvar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av samlade resurser för dyslexi.
Stockholm den 1 oktober 1996
Ingrid Skeppstedt (c)