Svensk utbildning måste inriktas på att möta de höga krav ett
alltmer kunskapsintensivt samhälle kräver. De
genomgripande reformer som genomförts under senare år
måste fullföljas och utvecklas på alla nivåer.
Helt avgörande för att åstadkomma bättre resultat är en frigörelse från
gammalt planeringstänkande. Rätten att välja skola och en öppenhet för
valmöjligheter och alternativ på utbildningsområdet skapar dynamik och
utveckling. Införandet av en nationell skolpeng kombinerad med rätten att
välja skola innebär en radikal decentralisering som ger elever, föräldrar och
skolornas personal förutsättningar att konsekvent fatta rätt beslut för att ge
varje elev utbildning utifrån hans eller hennes personliga intressen,
förutsättningar och behov. En nationell skolpeng innebär dessutom att
utbildningens innehåll och kvalitet sätts i fokus. Offentliga och fristående
skolor ges likvärdiga ekonomiska villkor.
I denna motion föreslås utöver införande av en nationell skolpeng också
skolstart vid sex år, möjligheter att ge elever som inte nått läroplanens mål
extra stöd t.o.m. det år eleven fyller 16 år, färre gemensamma kärnämnen
m.m. i gymnasieskolan, rätt för universitet och högskolor att anpassa
förkunskapskraven vid antagning, principer för översyn av lärarutbildningen
och inrättandet av ett fristående institut för kvalitetskontroll och tillsyn av
skolväsendet.
Allmän inledning
Forskningens framsteg, den snabba omsättningen av
kunskaper, internationaliseringen samt förändringar och
mångfald vad gäller människors sociala liv ställer
utbildningspolitiken inför stora utmaningar. Utmaningar
kräver nytänkande, men också ett mått av pragmatism, med
respekt för erfarenheterna och kunskaperna hos dem som
arbetar inom svenskt utbildningsväsende.
Om ett par år är det troligt att mycket av det som idag anses kontroversiellt
eller ovant ingår i vardagen. Erfarenheten visar på svårigheterna av att idag
bedöma omfattningen av den samhällsomdaning som pågår. Mångfald,
flexibilitet och ett stort utrymme för enskilda initiativ och ansvarstaganden är
de principer med vilka vi moderater vill möta och dra nytta av dessa
förändringar.
Några områden kräver dock insatser redan i dag. De senaste årens
genomgripande förändringar inom svenskt utbildningsväsende måste
fullföljas, eventuella följdproblem rättas till och kvarstående problem tas på
allvar. Regeringen tycks stå handfallen inför dessa uppgifter och har, när det
gäller utbildningsfrågorna, främst ägnat sig åt insatser präglade av det
tänkande från 1970- och tidigt 1980-tal som delvis skapat de brister och
tillkortakommanden som skolan nu lider av.
Svensk utbildningsnivå i ett
internationellt perspektiv
Svensk utbildning har stolta traditioner. Jämförelser med
utbildningsnivån i andra länder visar dock att vårt land under
1900-talet knappast någonsin legat i täten. Kanske låg vi i
topp med folkskolan på 1800-talet ("Framtidens utbildning",
SNS 1996). Detta betyder emellertid inte att svensk
utbildning är dålig. I vissa avseenden lyckas skolan väl,
exempelvis vad gäller läsförståelse hos barn.
Att svensk utbildning är relativt bra i vissa avseenden är inte tillräckligt. I
den snabba utvecklingen krävs ständiga förbättringar för att inte halka efter.
Sverige, som är beroende av att kunna konkurrera med andra högutvecklade
länder, måste ligga bland de främsta när det gäller kunskap och kompetens.
Av OECD:s undersökningar inom ramen för rapportserien "Education at a
glance" framgår behovet av ett kunskapslyft.
I jämförelse med andra OECD-länder ligger Sverige relativt bra till när det
gäller kvinnor över 35 och hela den s.k. äldre gruppen (55-64 år). När det
gäller de senaste decenniernas europeiska utbildningsexpansion blir det allt
färre länder som ligger bättre till än Sverige - till en viss punkt. Därefter
vänder trenden och Sverige halkar efter alltmer. I den yngsta åldersgruppen
(25-34 år) är det elva länder som ligger bättre till än Sverige när det gäller
akademisk utbildning bland män! Bara 9 procent av svenska män och
kvinnor i denna åldersgrupp har hunnit med en akademisk utbildning, vilket
kan jämföras med USA där över 20 procent har en akademisk utbildning i
samma ålder. Värt att notera är att akademisk utbildning i Sverige innehåller
mer "icke-akademisk" utbildning än i flertalet övriga länder.
Tillväxttakten i andelen av befolkningen med akademisk utbildning har
varit lägre i Sverige än i många andra OECD-länder under perioden 1981-
1992 (OECD 1996).
Utbildningsnivån är bara ett sätt att mäta människors kunskaper och
kompetens på. OECD har emellertid påbörjat ett arbete för att jämföra
kunskaper och förmågan att använda dem. Den första undersökningen
(genomförd 1994) gäller läsförståelse (literacy) och undersökte förmågan att
läsa, förstå och använda olika texter. Resultat från Tyskland, Nederländerna,
Sverige, Schweiz, Kanada och USA har redovisats. Jämförelserna visar att
Sverige nått de bästa resultaten. Åsa Sohlman påpekar i "Framtidens
utbildning" att Sverige följer det allmänna mönster som visar att läsförmågan
är större bland anställda än arbetslösa, stiger med inkomsten, är större ju mer
prestigefyllda yrken individerna har etc., men Sohlman noterar även att "det
[är] speciellt i arbetaryrkena som Sverige ligger bra till, medan man inte
ligger lika mycket bättre till i yrken som företagsledare och tekniker".
Positivt är att tre fjärdedelar av alla vuxna svenskar uppnår nivå 3 (ungefär
grundskolenivå) eller högre. Svenskarna hade lägst andel lågpresterande och
högst andel högpresterande. Typiskt svenskt, enligt Skolverkets kommentarer
till samma undersökning, är att även vuxna med endast grundskoleutbildning
når goda resultat. Det kan bero på att svenskar använder sina färdigheter mer
aktivt i det dagliga livet än innevånarna i andra länder.
En samlad bedömning är således att svensk utbildning når relativt goda
resultat på "bredden". Däremot är "utslagningen" alltför hög, samtidigt som
vi inte tillräckligt stimulerar de allra duktigaste. Svensk utbildningsnivå har
dessutom inte hängt med i den internationella utvecklingen. Vi var på väg att
nå en tätposition, men tappade greppet och halkade efter under 1970- och
80-talen. Särskilt allvarligt är givetvis att de yngre ligger sämre till än
något
äldre åldersgrupper, samtidigt som antalet nyinträdande på arbetsmarknaden
är lågt. Problemet är inte så enkelt att det enbart handlar om brister vad
gäller
den grundläggande undervisningen, även om sådana finns. Vår uppfattning
är att det handlar om ett samspel mellan olika faktorer vilka sammantaget
innebär att vikten av kunskap, utbildning och ständig förkovran inte
prioriteras tillräckligt. Om Sverige skall kunna stärka sin position som
kunskapsnation räcker det inte att utbildningsnivån är god. Det är nödvändigt
att vi i internationella jämförelser av detta slag ligger i den absoluta täten.
Möjligheterna för en stor del av den befintliga arbetskraften att förbättra
sin position i förhållande till kunskaps- och kompetensnivån internationellt
är en annan central fråga de kommande åren.
Plus och minus i svensk
grundskola och i gymnasiet
"Även barn och ungdomar läser bra"
Bedömningen utgår dels från en internationell undersökning
från 1990/1991 i vilken närmare 8 000 svenska barn deltog,
dels en nationell undersökning från 1995. Vad gäller den
äldre undersökningen går den att jämföra med en tidigare
från 1970 då Sverige låg på ungefär samma nivå som idag.
En ökad andel elever med annat hemspråk än svenska och en
lektionstimme mer i veckan för alla 14-åringarna är
förändringar som enligt Skolverket inte påverkat resultaten.
Genomsnittligt är prestationerna goda. Flickor uppvisar dock bättre resultat
än pojkar och det finns skillnader mellan barn med olika modersmål. Bland
de allra svagaste finns betydligt fler pojkar än flickor. Läs- och
skrivförmågan är också betydelsefull för resultaten i skolans övriga ämnen.
Det finns signaler om att färre elever än tidigare får extrahjälp när de behöver
det. Undersökningen från 1995 tyder även på att elevernas läsförmåga i det
andra och femte skolåret är på väg att minska.
Det är i det närmaste omöjligt att generellt redovisa kunskaperna hos
eleverna i grund- och gymnasieskolan. Främst beror det på att Sverige under
många år inte gav någon prioritet åt utvärdering och uppföljning av
studieresultaten, tvärtom. I "Bilden av skolan 1996" ger Skolverket
emellertid uttryck för en del slutsatser.
"Något bättre matematikresultat"
När det gäller matematik anser eleverna (årskurs 5) att det är
det viktigaste, men inte det roligaste ämnet. Elever i
grundskolan har relativt stor tilltro till sin egen förmåga att
lösa matematiska uppgifter. Dessbättre tyder undersökningar
och jämförelser över tiden på att elever i grundskolan klarar
av att lösa matematikuppgifter bättre i dag än 1980. De
relativt goda resultaten för elever som har den längsta
gymnasiala utbildningen i matematik tycks däremot ligga
konstant.
Stora skillnader i gymnasiet
När det gäller eleverna i gymnasiet, där eleverna läser en för
alla program gemensam kärnämneskurs i vissa ämnen, är
kunskapsskillnaderna stora. Ett exempel på det är att 65
procent av eleverna på handels- och
administrationsprogrammet ansåg ett gemensamt prov i
matematik "svårt eller alldeles för svårt", medan 50 procent
av eleverna på naturvetenskapsprogrammet ansåg provet
"lätt eller alldeles för lätt".
Den avgörande frågan är om den grundläggande utbildningen har
förutsättningar att med tiden rätta till de brister som finns vad avser
utbildningsnivån i ett internationellt perspektiv. Kommer grundskolan och
gymnasiet att ge alla elever den stabila utbildningsgrund som vi önskar?
Oroväckande är det faktum att relativt många elever halkar efter redan i
grundskolan, utan egentliga förutsättningar att få hjälp med att rätta till
bristerna. De stora bekymmer som finns i den reformerade gymnasieskolan
måste i sin tur bl.a. bero på brister i den allmänna nivån på förkunskaperna.
Detta leder till att kunskapsspridningen ökar.
Högskolan
Tre år av borgerlig utbildningspolitik har givit
högskoleutbildningen ett lyft. Frigörelsen från
detaljregleringar för universitet och högskolor har medfört ett
friare spelrum för högskolor, universitet och forskare att
finna optimala former för att nå bästa möjliga resultat.
Samtidigt ställdes krav på och stimulerades högskolornas
arbete med kvalitetsutveckling, något som, trots
socialdemokratiska återställare, fortsätter och förbättras.
Viktiga förändringar för ökad dynamik är inrättandet av stiftelsehögskolor
och bildandet av fristående forskningsstiftelser.
Högskoleutbildningen har byggts ut mycket kraftigt. Denna satsning är helt
nödvändig för att på lång sikt rätta till vår allmänt otillräckliga utbildnings-
nivå och möta de utmaningar som Sverige står inför. Utbyggnaden av den
högre utbildningen kräver emellertid en konsekvent och långsiktig politik,
med tydliga krav på kontinuerlig kvalitetsprövning. När det gäller fortsatt
utbyggnad av den högre utbildningen måste den ske med beaktande av att det
behövs välutbildade lärare, relevant forskningsanknytning och strukturella
förutsättningar för akademiska studier på hög nivå. Påtagligt är högskolornas
ökade internationella utbyte både vad gäller utbildning och forskning. Det är
glädjande att svenska studenter i hög grad använder möjligheterna att studera
någon tid vid lärosäten utomlands, inte minst inom ramen för EU:s
utbytesprogram.
En hörnsten i ett system med fria och oberoende universitet och högskolor
är varje lärosätes rätt och ansvar att svara för den egna antagningen och ange
förkunskapskraven. Studentens önskemål och förmåga sätts därigenom i
centrum. Dessvärre har socialdemokraterna bl.a. när det gäller reglerna för
antagning till högre utbildning snabbt utnyttjat kritiken om otillräcklig
information m.m. för att åter centralisera antagningen. Vi anser att
högskolorna skall kunna utforma särskilda behörighetsregler kopplade till de
förkunskaper utbildningen kräver.
Examinationsfrekvensen vid högskolorna har ökat. Att så sker är
nödvändigt eftersom Sverige ligger sämre till än andra när det gäller avlagda
examina och antalet studieår. Långa studietider och avhopp är av ondo för
såväl studenterna som högskolorna. För den enskilde innebär det dåligt
utnyttjade av tid samt kostnader i form av studieskulder. För högskolorna är
det viktigt med goda resultat eftersom det ekonomiska ersättningssystemet är
prestationsbaserat, vilket är en medveten politik för att stimulera
högskolornas egna insatser för att rätta till problemen.
Början till en förändring
Kunskaperna i centrum
Under den borgerliga regeringsperioden genomfördes
ytterligare en rad reformer som syftade till att göra svensk
utbildning mer konkurrenskraftig i ett internationellt
perspektiv. Den första handlade om att sätta kunskaperna i
centrum för skolans arbete. Statens uppgift skall vara att
tydliggöra vad eleverna skall lära sig i skolan och utvärdera
elevers respektive skolas resultat, inte att ställa krav på
formerna för utbildningen. De nya läroplanerna och
kursplanerna innebär ett förtydligande av skolans uppgifter,
men också generellt höjda ambitioner vad gäller skolans
kunskapsmål.
Svenskt skolväsende har under relativt kort tid genomgått stora
förändringar, exempelvis införande av ett nytt styrsystem (decentralisering
och målstyrning), ny och bantad nationell skoladministration, nytt statsbidrag
till kommunerna och gymnasieskolans reformering.
Subsidiaritet
Den andra gällde decentraliseringen. Att fullfölja den nya
ansvarsfördelningen och framförallt se till att beslut inte
fastnar på en ny politisk nivå i kommunerna, utan kommer ut
till de enskilda skolorna, är viktigt. Svensk utbildning har
suttit fast i tron på central regelstyrning, där gränsen mellan
ansvaret för politiker resp professionella varit otydlig. Den
kultur det skapat förändras inte omedelbart genom några
politiska beslut, utan kräver ett nytänkande och en attityd
som måste omfatta flertalet. Detta tar tid.
Det kommunala ansvaret för skolverksamheten har inneburit en rad
positiva förändringar, men det finns också tecken på onödig politisering och
revirtänkande mellan och inom kommunerna. Inlåsningseffekter, som
bromsar möjligheterna för val av skola, mångfald och konkurrens mellan
enheter och skolor med olika huvudmän, bidrar inte till en positiv utveckling.
Regeringens tendens att i första hand se till kommunpolitikernas intressen
och i andra hand till långsiktiga effekter för utbildningens kvalitet och
därmed elevernas studieresultat är oroande.
Aktiva elever och föräldrar
Den tredje och allra viktigaste uppgiften gällde valfriheten
för elever och föräldrar.
Det är vår övertygelse att ett verkligt kunskapslyft på alla nivåer bara kan
förverkligas genom en bred uppslutning och många människors personliga
engagemang för skola och utbildning. Att göra det möjligt för föräldrar att
välja den skola de anser bäst för de egna barnen är i det perspektivet en
oslagbar reform. Alla föräldrar är intresserade av att ge sina barn det bästa.
Ett ansvar för och delaktighet i de egna barnens utbildning innebär för det
enskilda barnet stimulans, samtidigt som det ger många människor kunskap
om och intresse för de utbildningspolitiska och pedagogiska frågorna.
Skolorna å andra sidan blir mer lyhörda och mer alerta när de inte anvisas
elever, utan måste vinna och behålla elevers och föräldrars förtroende. Detta
ger en bättre grund för den samverkan mellan hem och skola som är
nödvändig för barns och ungdomars fostran och utveckling.
Att valfrihetsreformerna ökat intresset för utbildningsfrågorna märks.
Numera är det vanligt att alla skolor aktivt informerar föräldrar och
allmänhet om sin verksamhet. Det har blivit vanligare att föräldrar får
information om olika skolor och utbildningsalternativ inför skolstart och
stadieövergångar. Dagspressen har börjat ge ut bilagor med temat
"Utbildning" i vilka också information om alternativ inom grundskolan ges
utrymme. Mässor ägnas åt olika utbildningsvägar, inte enbart på högskole-
nivå. Detta är en positiv utveckling och helt nödvändig i vårt alltmer
kunskapsintensiva samhälle.
Istället för att bejaka intresset för att välja skola och engagemanget kring
fristående skolor har regeringen gett föräldrar möjlighet att efter avtal med
resp kommun styra kommunala skolor i en försöksverksamhet, samtidigt som
reglerna för att starta och driva fristående skolor försämrats. Intresset från
föräldrars sida att överta ansvaret för skolans ledning och administration i
kommunala skolor har hittills varit mycket liten. Vi anser att olika modeller
för föräldrainflytande i skolan har ett berättigande i ett dynamiskt
skolväsende där skolor med olika huvudmän behandlas likvärdigt. Däremot
motsvarar den socialdemokratiska modellen knappast det krav på att kunna
påverka de egna barnens skolgång de flesta föräldrar har.
Den socialdemokratiska regeringens hållning till förändringarna på
utbildningsområdet i allmänhet och människors ökade valfrihet i synnerhet
präglas av att se problem vare sig de finns eller inte. Att decenniers
förljugenhet kring grundläggande konflikter och faktiska problem inte längre
kan döljas utmålas som effekter av förnyelse och förändring. När elever och
föräldrar kan rösta med fötterna och inte längre finner sig i att tillbringa
åratal i en skola som fungerar dåligt, talar socialdemokraterna om risk för
segregation. När elever med otillräcklig stimulans för att uppnå tvåspråkighet
talar dålig svenska, jämställs betygen i ämnet svenska med svenska som
främmande språk. När näringslivsföreträdare rapporterar om svårigheterna
att få tillräckligt välutbildade tekniker eller oroas över forskarflykt, säger
utbildningsministern frankt att de överdriver. Exemplen är många.
Vi anser att det är nödvändigt att svensk utbildnings förtjänster och
problem lyfts fram. Utifrån detta kan vi höja kunskapsnivån i landet och
skapa den syn på ständig förkovran ett kunskapssamhälle kräver.
En ny roll för skolan
De nya läroplanerna är utformade för att fungera i ett
målstyrt skolväsende, men också för att leva upp till en
delvis ny syn på skolans uppgifter. Under decennier
inriktades politiken på att göra skolan till ett redskap i
kampen för "demokratins samhälle". Skolan skulle vara en
spjutspets och dess uppgifter härleddes till en del utifrån det
politiska liv, arbetsliv och sociala liv som skulle höra det
framtida samhället till.
Idag är ett sådant planeringstänkande knappast möjligt. Förändringar sker
snabbt och påverkas i hög grad av omvärlden. Vi kan inte veta hur fram-
tidens samhällsliv ser ut, än mindre bygga en skola utifrån sådana kunskaper
eller önskemål. Skolan har ett större och mer varaktigt uppdrag än att
effektuera den rådande konjunkturens och tidsandans krav. Huvuduppgiften
är att ge nästa generation kunskaper och fostran av god kvalitet, d.v.s. ge
bestående kunskaper och värden samt utgöra en god miljö för lärande.
Att skolan dessutom har en rad andra funktioner och uppgifter är
otvetydigt. Skolan är vår största arbetsplats och där knyts livslånga vänskaps-
band. Skolan är en av samhällets viktigaste kulturbärare och en arena för
kulturskapande. Den tendens socialdemokraterna har att konsekvent betona
dessa andra uppgifter och nedprioritera undervisning och utvärdering av
elevers resp skolornas resultat är allvarlig. Grundskolan är inte barnomsorg,
gymnasiet inte 90-talets fritidsgårdar och vuxenutbildning inte sysselsättning
för arbetslösa. Utbildning är för såväl individ som samhälle en investering i
kunskap för att bättre klara framtiden.
Skolan kan inte klara allt utan måste ges förutsättningar att klara "det som
skolan gör bättre än någon annan, bättre än efterföljande utbildningsformer,
bättre än arbetslivet och bättre än media, föreningar, organisationer och
andra informationsgivare".
Synen på kunskap
De läroplaner som lades fram av den borgerliga regeringen
bygger på en modern kunskapssyn, populärt presenterad med
fyra f: fakta, färdigheter, förankring och förtrogenhet. Viktigt
när det gäller skolans roll är också konstaterandet att skolan
inte bara kan syfta till individens självbildning. Skolan skall
ge eleverna tillträde till kunskapstraditioner, och en väsentlig
uppgift är att förmedla värden och vetande från en generation
till en annan. Det snabbt föränderliga samhället är svårt att
leva i för den som inte känner till eller förstår grundläggande
värden och traditioner som växt fram under lång tid. Skolans
mål och all uppföljning måste dessutom ställas i relation till
de krav dagens unga kommer att möta i internationell
konkurrens.
Socialdemokratisk
utbildningspolitik är full av
fördomar
I den allmänna debatten framgår skillnaderna i synen på
utbildning inte bara i konkreta förslag. Synen på kunskap och
utbildning präglas i hög grad av politiska ideologier. När
"pluggskola" och "akademisering" används som skällsord
och för att kritisera avslöjas effekterna av decenniers
socialdemokratisk skolpolitik.
Skolministerns utredning om att "ersätta läroplanen" för det obligatoriska
skolväsendet med ett gemensamt "måldokument för barnomsorg och skola"
är samma andas barn. Skolans huvuduppgift att ge kunskap tonas ner, medan
andra uppgifter ges ökad vikt. Därtill blandas den obligatoriska grundskolan
ihop med frivillig barnomsorg i kommunal regi. Det är naturligt för
socialdemokraterna vars tradition är att ifrågasätta enskilda föräldrars ansvar
för omsorg och uppfostran av barnen, men främmande för dem som vill
begränsa kollektivismen och ge utrymme för enskilt ansvar, valfrihet och
mångfald. Vi anser att angelägen samsyn och samverkan mellan barnomsorg,
förskola och skola främst skall syfta till att stimulera barns förmåga och vilja
att lära. En gemensam läroplan för förskolan och skolan tydliggör behovet av
en medveten pedagogisk verksamhet i förskolan. Barnen behöver bättre
kunskaper, och modern forskning bekräftar att det går att lära sig mer
tidigare, förutsatt att den tidiga inlärningen sker på barns villkor och utifrån
barnens egna förutsättningar. Därtill kommer den ökade kunskap som finns
om betydelsen av vad som sker också vid sidan av formell undervisning.
Resultatet av den utredning som nu görs får emellertid inte bli en låsning vid
lösningar där offentlig barnomsorg blir mer eller mindre obligatorisk eller
där skolans viktiga uppgifter tonas ned.
Vägen vidare
Prioritera lärande
Den pedagogiska verksamheten för barn i förskoleåldern är
idag både över- och underskattad. Överskattad i den
meningen att intresset för frågorna ensidigt koncentrerats till
en fråga om kollektiv barnomsorg, där förvisso inte alla
förskolebarn ingår. Möjligheterna för barnomsorgspersonal
att genomföra mer strukturerad verksamhet har dessutom
minskat i takt med allt större barngrupper och snävare
budgetramar. Därtill kommer att våra kunskaper om barns
inlärning och möjligheterna att påverka dem fortfarande är
begränsade.
Den pedagogiska verksamheten är underskattad främst i den betydelsen att
forskning av olika slag om barns utveckling och inlärning framhåller både att
det är möjligt att förutse och förebygga olika typer av inlärningsproblem, och
att barn mycket tidigt har förmåga att tillgodogöra sig kunskaper som vi
vanligtvis inte förväntar oss att de kan ha.
Dessutom kan konstateras att många barn i Sverige, tack vare sina
föräldrar, personal i barnomsorg m.m., får stimulans och träning av olika
slag. Inte minst framväxten av många alternativ inom barnomsorgen och på
kulturområdet visar att det finns ett växande intresse för dessa frågor. Den
barnverksamhet som bedrivs inom idrottsrörelsen och andra frivilliga
organisationer är också intressant och betydelsefull.
Vi anser att alla barn borde ges möjlighet att i förskoleåldern få deltaga i
någon form av organiserad pedagogisk verksamhet. Den olyckliga koppling
som gjorts till att ensidigt se dessa frågor som en del av den offentliga
barnomsorgen innebär risk för att många barn som skulle ha glädje av detta
aldrig kommer ifråga, därför att många familjer väljer andra lösningar för
barnomsorgen eller tvingas till det. Vi menar att det från utbildningssynpunkt
är orimligt med en politik som i så hög grad lägger alla resurser på kollektiv
barnomsorg, istället för att garantera att alla barn och i synnerhet barn med
särskilda behov ges möjlighet att delta i någon form av strukturerad
verksamhet. Förutsättningarna för en mer genomtänkt syn på hur barns
förmåga och vilja att lära kan stärkas måste ägnas betydande intresse under
de närmaste åren.
Skolstart vid 6 års ålder
Fr. o. m. nästa år kommer kommunerna att vara skyldiga att
ta emot alla sexåringar i grundskolan om barnens föräldrar så
önskar. Det är innebörden av riksdagens beslut om införande
av flexibel skolstart för några år sedan. Dessvärre är intresset
för tidigare skolstart fortfarande relativt lågt, samtidigt som
många skolor och kommuner valt egna lösningar för att ta
emot sexåringarna i skolan.
Den socialdemokratiska regeringen har trots att frågan utretts valt att inte
ta ställning till skolstart vid 6 år eller inte. Orsaken sägs vara att
finansdepartementet inte kommit överens med Kommunförbundet.
Vi anser att frågan måste hanteras ur ett helt annat perspektiv, barnens. Det
är rimligt att antaga att dagens sexåringar i de flesta fall mår väl av att
börja
skolan. De första åren i dagens skola är ofta så utformade att barns olika
mognad och förutsättningar respekteras, samtidigt som arbetet är tydligt
inriktat på att lägga en grund för viktiga baskunskaper och färdigheter.
Skolstart vid 6 års ålder bör därför införas, men med möjlighet för föräldrar
och skola att ta ställning till om ett barn bör vänta ett år med skolstarten.
Vi anser det självklart att skolan anpassar sin verksamhet efter eleverna,
men avser inte att föreslå några förändringar vad gäller skolpliktens
omfattning. Möjlighet skall dock finnas för elever att intill dess att de fyllt
16
år få undervisning i grundskolan för att nå de mål läroplanen ställer. Genom
detta vill vi minska antalet ungdomar som lämnar grundskolan med
otillräckliga grundkunskaper.
Nationell skolpeng för kvalitet och
likvärdighet
Valfrihet och mångfald inom utbildningsväsendet är
nödvändigt för att skolan skall utvecklas. Skolor med olika
inriktning, pedagogik och profil ger sammantaget ökade
förutsättningar att ta tag i de möjligheter som ligger i
utbildning av hög kvalitet. Det ligger i sakens natur att
varken ett offentligt skolmonopol eller ett i detalj
centralreglerat skolväsende tar vara på och stimulerar de
många enskilda initiativ som kommer att behövas för att
svensk utbildning skall kunna nå bästa möjliga resultat.
Skolans utveckling är beroende av enskilda initiativ och
utrymme för att pröva nya lösningar. Den snabba
utvecklingen när det gäller ny informationsteknik och de
möjligheter till förnyelse av undervisningen som det erbjuder
är bara ett, men tydligt, exempel där inte en enhetlig lösning
passar alla skolor.
Självständiga skolor, som förmår att utifrån lokala förutsättningar,
kunnande, idéer och erfarenhet finna egna former för skolans verksamhet,
har de bästa möjligheterna att nå skolans övergripande mål som de framställs
i nationella läroplaner och kursplaner. Ett decentraliserat beslutsfattande är
emellertid inte tillräckligt, utan måste kopplas samman med rätten för elever
och föräldrar att välja skola.
Införande av en nationell skolpeng är en logisk konsekvens av vår
övertygelse om att nyckeln till skolväsendets utveckling ligger i aktiva,
engagerade elever och föräldrar som kan välja mellan olika skolor, med stort
utrymme för professionella bedömningar och lokala lösningar.
Den nationella skolpengen innebär att staten övertar huvudansvaret för att
finansiera utbildning i grundskolan och gymnasiet, med ett fast belopp per
elev. Medel utdelas direkt till skolorna utifrån antalet inskrivna elever i
olika
åldrar eller på olika program. Reformen genomförs i flera steg genom s. k.
skatteväxling mellan stat och kommun. Resurser för särskilda behov skall
finnas på kommunal nivå, eftersom ett relativt generellt skolpengssystem inte
kan ta alla hänsyn som krävs för utbildning av elever med mycket speciella
behov.
Fördelarna med en nationell skolpeng är flera:
En nationell skolpeng innebär att skolor med olika huvudmän och skolor
i olika kommuner behandlas likvärdigt. Skillnaderna mellan anslagen för
utbildning är stora mellan offentliga och fristående skolor och olika
mellan kommunerna. Förvisso beror det på att vissa kommuner medvetet
valt att göra en särskild satsning på skolområdet, vilket också framgent
skall vara möjligt. Skolpengens syfte är emellertid att garantera alla
skolor en lägsta nivå på anslagen, vilket ligger i linje med kravet på
likvärdig utbildning över hela landet. Utifrån den enskilde elevens
perspektiv är det rimligt att rätten till en god utbildning inte bara
garanteras i ord, utan också befästs i de ekonomiska förutsättningarna.
En sådan reform innebär att ansvaret för skolans verksamhet
decentraliseras ytterligare. All erfarenhet visar att verkligt inflytande
förutsätter eget ekonomiskt ansvar. Ett rakt finansieringssystem ökar
skolornas självständighet och förbättrar deras möjligheter att uppnå de
nationella målen.
En nationell skolpeng förbättrar möjligheten att starta alternativa och
fristående skolformer. Deras närvaro är i sin tur en viktig faktor i och
motor för utvecklingen av skolan, en utveckling som leder till högre
kvalitet överlag.
En nationell skolpeng innebär att elevers och föräldrars möjlighet att
välja skola stärks. Onödiga förhandlingar och onödig byråkrati mellan
kommunerna och med fristående skolor försvinner.
Statens och föräldrars möjligheter att ställa krav på skolorna stärks
eftersom det blir svårare för skolorna att ursäkta tillkortakommanden
med hänvisning till kommunala beslut.
Kommunerna ges bättre förutsättningar att koncentrera sig på nödvändig
myndighetsutövning och andra centrala uppgifter när skolorna övertar
mer av ansvaret för skolverksamhetens genomförande.
En nationell skolpeng tydliggör skolans uppgifter och resurser, vilket är
betydelsefullt i den omdaning där barnomsorg och skolverksamhet ofta
integreras.
Införandet av en nationell skolpeng kan också ses som ett
sätt att "öronmärka" resurser för utbildning eller skapa en
viss garanti för att alla skolor garanteras en viss ekonomisk
miniminivå. Erfarenheterna visar att det kan vara befogat.
På senare tid, och delvis som en effekt av den besvärliga ekonomiska
situation som många kommuner hamnat i, har det visat sig att
skolverksamheten inte är någon fredad zon. Mellan åren 1991 och 1995 har
anslagen till skolan reducerats med mellan 8 och 10 procent. Bakom sådana
data finns exempel på stadsdelar eller områden som tvingats göra betydligt
större besparingar inom skolverksamheten. Att alla verksamheter påverkas av
den ekonomiska verkligheten och att därför krav på besparingar eller
effektiviseringar ställs också på skolan kan vara motiverat. Det måste dock
finnas ett samband mellan de mål och riktlinjer staten fastställer för
skolverksamheten och de resurser skolorna får för att förverkliga dem. Det
blir tydligare med en nationell skolpeng.
Några belysande data ur Skolverkets rapport "Jämförelsetal för skolhuvud-
män, sept. 1995" belyser frågan. Kostnaden per elev varierar mellan kommu-
nerna:
Kostnad per elev
Min.
Max.
Detta innebär att kostnaderna har ett spann på ca en faktor
två. Spännvidden minskar inte om man bortser från
lokalkostnaderna. Även när man jämför likartade kommuner
består variationerna.
Kostnad per elev exkl.
skolskjuts
Min.
Max.
Medel
Storstäder
50 000:-
51 400:-
51 100:-
Förortskommuner
38 600:-
54 700:-
46 200:-
Större städer
43 000:-
60 100:-
47 900:-
Medelstora städer
38 300:-
65 100:-
45 700:-
Industrikommuner
38 400:-
56 300:-
46 300:-
Landsbygdskommuner
36 600:-
53 900:-
45 000:-
Glesbygdskommuner
46 000:-
77 800:-
54 200:-
Större övr. kommuner
34 700:-
57 000:-
45 500:-
Mindre övr. kommuner
39 200:-
57 800:-
47 300:-
De i medeltal dyraste skolorna finns i storstäderna och i
glesbygdskommunerna. De de facto dyraste skolorna ligger i
medelstora städer och i glesbygdskommunerna. Förutom i
storstäderna har kommunerna med högst kostnad för skolan
mellan 40 och 70 procent högre kostnader än kommunerna
med lägst kostnader inom samma grupp. Störst spridning
finns i de medelstora städerna och glesbygdskommunerna.
De skillnader tabellen visar motsvaras inte av skillnader i studieresultat.
Detta antyder att de belopp skolan erhåller till stor del baseras på andra
kommunala överväganden.
Gymnasiereformen måste ses över
Den nya gymnasieskolan innebär att alla utbildningar är
treåriga, indelade i program med stort utrymme för lokala
grenar och individuella val. Samtliga nationella program
innehåller en gemensam kärna av allmänna ämnen. Detta
innebar framförallt stora förändringar för de yrkesinriktade
utbildningsvägarna som dels förlängdes, dels tillfördes en
ansenlig mängd undervisning i allmänna ämnen.
Det råder stor enighet om nödvändigheten av en god teoretisk grund i alla
utbildningar. Skälet till den omfattning den gemensamma kärnan gavs (ca 30
procent av undervisningstiden) var att socialdemokraterna ansåg att alla
utbildningar skulle ge allmän behörighet till högskolan. Debatten före
beslutet handlade om i vilken utsträckning en sådan strävan skulle gå ut över
undervisningen i specifika karaktärsämnen och huruvida alla elever skulle
kunna motiveras att klara högt ställda mål vad gällde de teoretiska inslagen i
olika ämnen.
Med facit i hand kan konstateras att många elever inte klarar förkunskaps-
kraven alternativt studierna på ett nationellt program. Det individuella
programmet har därför fått rykte som "uppsamlingsplats" för elever med
studieproblem, vilket är att beklaga, dels därför att det inte ligger något fel
i
ett program som inriktas på att rätta till bristande förkunskaper, dels därför
att många elever önskar en individuell utbildningsväg av andra skäl än
studieproblem. Allvarlig är emellertid mängden rapporter från gymnasie-
skolorna om svårigheterna med en bredare intagning samtidigt som kraven
på resultat skärpts.
Vi menar att volymen på den gemensamma kärnan måste ifrågasättas.
Antalet obligatoriska ämnen bör minskas och alternativa kurser i svenska,
engelska och matematik utarbetas så att elever vid yrkesinriktade program
ges möjligheter att välja kurser i dessa ämnen som är bättre profilerade mot
programmens karaktärsämnen. Dessutom föreslår vi att gymnasieskolorna
ges möjligheter att reducera timplanerna för olika ämnen till en viss nivå, för
att använda dem som förstärkning av vissa ämnen eller för ämnes-
övergripande undervisning. Användningen av "gemensam tid" bör avgöras
av berörda lärare i samverkan, och ett syfte med förslaget är att stimulera
kontakter och samarbete mellan ämneslärare och lärare i yrkesämnen. Våra
förslag vad avser gymnasieskolan redovisas mer i detalj i en särskild
kommittémotion.
Lärarutbildningen behöver
moderniseras och fler lockas till
arbete i skolan
I debatten om utbildning utpekas lärarna ofta som ett
problem. Att generalisera om 125 000 lärare och skolledare
låter sig emellertid inte göra. Ett bekymmer är emellertid att
var tionde lärare saknar lärarutbildning. I grundskolan är
andelen lärare utan pedagogisk utbildning högst bland lärare
i matematik, naturorienterande ämnen, musik, bild resp
hemspråk. Åtminstone vad avser matematik och
naturorienterande ämnen är det väl känt att studieresultaten
är otillräckliga, med problem för rekrytering av naturvetare
och tekniker som följd. Ett växande problem är vidare att
medelåldern bland svenska lärare är mycket hög, vilket
kommer att innebära stora pensionsavgångar på kort tid, med
alla de problem det innebär. Lärare med lång erfarenhet av
undervisning är en tillgång i skolan.
Det finns bara två sätt att förebygga framtida lärarbrist. Det ena handlar
om kommunernas ansvar vad gäller arbetssituationen för lärare, lönenivåer,
kontinuerlig fortbildning osv. Blivande lärare rekryteras främst bland elever
som väl känner de arbetsförhållanden som råder i skolan. Upplevs yrket som
spännande och intressant, med goda utvecklingsmöjligheter kommer fler
ungdomar att söka sig till läraryrket. Om elevernas erfarenheter präglas av
motsatsen kan inga externa rekryteringsinsatser i världen rätta till problemen.
Motsvarande gäller också vuxna med annan utbildning och/eller yrkeserfa-
renhet och förutsättningarna att locka dem till yrkesarbete i skolan.
Det andra sättet rör synen på och värdet av lärarutbildning. Vi anser att
aviserade förändringar av lärarutbildningen måste utgå från de förändringar
skolarbetet står inför. Morgondagens lärare måste bli mer av handledare för
eleverna i skolarbetet än föreläsare och kunskapsbank. Gedigna ämnes-
kunskaper och ett intresse av att tillsammans med eleverna lära mer och nytt
är goda kriterier för morgondagens lärare.
Lärarutbildningarna håller på att ses över. Vår bestämda uppfattning är att
utbildningarna vid flertalet lärarhögskolor inte tillräckligt kopplas vare sig
till berörd högskola i övrigt eller till de förväntningar som finns ute i
skolorna. Vi anser att det är fullt rimligt och t. o. m. önskvärt med olika
ingångar till läraryrket och med lärarutbildningar av olika karaktär. Den
enhetlighet som länge eftersträvats när det gäller lärares utbildning måste
överges, till förmån för utbildningar med olika profiler men med en
gemensam kärna av skolkunskap och pedagogik. Ingen lärare kan vara bra på
allting, men olika lärare som var för sig är gediget kunniga i några ämnen
kan komplettera varandra. Vi förutsätter att framtidens lärare ges kvalificerad
ledarskapsutbildning där bl.a. förmågan att samarbeta har en betydelsefull
roll.
Skärpt uppföljning och utvärdering
Kvalitetskontrollen inom skolväsendet måste skärpas.
Utvecklingssamtal och skriftliga omdömen skall förekomma
under hela skoltiden. Betyg skall ges tidigare än idag och i
fler steg.
Det är inte bara enskilda elevers studieresultat som skall följas och
utvärderas. För skolornas utveckling är ett konsekvent uppföljnings- och
utvärderingsarbete nödvändigt. Alla grundskolor skall genomföra nationella
prov i centrala ämnen det femte resp nionde året. Resultaten skall göras väl
kända för elever och föräldrar, liksom de insatser skolledningen anser
erforderliga med anledning av resultaten.
De statliga myndigheterna på skolområdet, Skolverket resp Statens institut
för handikappfrågor i skolan (SIH), slås samman och ett särskilt fristående
organ för utvärdering och uppföljning av skolverksamheten inrättas. Det nya
institutet skall initiera och ansvara för kontinuerlig utvärdering, uppföljning
och tillsyn av elevernas studieresultat, undervisningens kvalitet, skolornas
verksamhet etc. All utvärdering skall ges allmän publicitet, liksom institutets
förslag till åtgärder. Frågan om kommunerna som en del av sin
myndighetsutövning skall åläggas visst ansvar för lokala skolinspektörer
skall utredas. Erfarenheter från de kommuner som har sådan verksamhet är
goda.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ökade kunskaper om barns förmåga och vilja att lära,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av skolstart vid
sex års ålder i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjligheter för elev att
erhålla grundskoleundervisning till och med 16 års ålder för att nå
kursplanernas mål i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett införande av en
nationell skolpeng i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändringar av
omfattningen av antalet kärnämnen och framtagande av alternativa kurser i
svenska, engelska och matematik i gymnasieskolan i enlighet med vad som
anförts i motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande en möjlighet till
lokal justering av timplanerna i gymnasieskolan i enlighet med vad som
anförts i motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om nya regler för antagningen
till högskolan i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förändringar inom lärarutbildningen,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ökad användning av
skriftliga omdömen och betyg i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om nationella prov,
obligatoriska för alla skolor, i det femte och nionde läsåret i grundskolan i
enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande en
sammanslagning av Skolverket och Statens institut för handikappfrågor i
skolan (SIH) i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande bildandet av en
fristående myndighet för uppföljning, utvärdering och tillsyn av skolan i
enlighet med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om kommunernas framtida
ansvar för lokal utvärdering och tillsyn av skolverksamheten i enlighet med
vad som anförts i motionen.
Stockholm den 1 oktober 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)