Sammanfattning
Svensk utbildning måste inriktas på att möta de höga krav ett alltmer kunskapsintensivt samhälle kräver. De genomgripande reformer som genomförts under senare år måste fullföljas och utvecklas på alla nivåer.
Helt avgörande för att åstadkomma bättre resultat är en frigörelse från gammalt planeringstänkande. Rätten att välja skola och en öppenhet för valmöjligheter och alternativ på utbildningsområdet skapar dynamik och utveckling. Införandet av en nationell skolpeng kombinerad med rätten att välja skola innebär en radikal decentralisering som ger elever, föräldrar och skolornas personal förutsättningar att konsekvent fatta rätt beslut för att ge varje elev utbildning utifrån hans eller hennes personliga intressen, förutsättningar och behov. En nationell skolpeng innebär dessutom att utbildningens innehåll och kvalitet sätts i fokus. Offentliga och fristående skolor ges likvärdiga ekonomiska villkor.
I denna motion föreslås utöver införande av en nationell skolpeng också skolstart vid sex år, möjligheter att ge elever som inte nått läroplanens mål extra stöd t.o.m. det år eleven fyller 16 år, färre gemensamma kärnämnen m.m. i gymnasieskolan, rätt för universitet och högskolor att anpassa förkunskapskraven vid antagning, principer för översyn av lärarutbildningen och inrättandet av ett fristående institut för kvalitetskontroll och tillsyn av skolväsendet.
Allmän inledning
Forskningens framsteg, den snabba omsättningen av kunskaper, internationaliseringen samt förändringar och mångfald vad gäller människors sociala liv ställer utbildningspolitiken inför stora utmaningar. Utmaningar kräver nytänkande, men också ett mått av pragmatism, med respekt för erfarenheterna och kunskaperna hos dem som arbetar inom svenskt utbildningsväsende.
Om ett par år är det troligt att mycket av det som idag anses kontroversiellt eller ovant ingår i vardagen. Erfarenheten visar på svårigheterna av att idag bedöma omfattningen av den samhällsomdaning som pågår. Mångfald, flexibilitet och ett stort utrymme för enskilda initiativ och ansvarstaganden är de principer med vilka vi moderater vill möta och dra nytta av dessa förändringar.
Några områden kräver dock insatser redan i dag. De senaste årens genomgripande förändringar inom svenskt utbildningsväsende måste fullföljas, eventuella följdproblem rättas till och kvarstående problem tas på allvar. Regeringen tycks stå handfallen inför dessa uppgifter och har, när det gäller utbildningsfrågorna, främst ägnat sig åt insatser präglade av det tänkande från 1970- och tidigt 1980-tal som delvis skapat de brister och tillkortakommanden som skolan nu lider av.
Svensk utbildningsnivå i ett internationellt perspektiv
Svensk utbildning har stolta traditioner. Jämförelser med utbildningsnivån i andra länder visar dock att vårt land under 1900-talet knappast någonsin legat i täten. Kanske låg vi i topp med folkskolan på 1800-talet ("Framtidens utbildning", SNS 1996). Detta betyder emellertid inte att svensk utbildning är dålig. I vissa avseenden lyckas skolan väl, exempelvis vad gäller läsförståelse hos barn.
Att svensk utbildning är relativt bra i vissa avseenden är inte tillräckligt. I den snabba utvecklingen krävs ständiga förbättringar för att inte halka efter. Sverige, som är beroende av att kunna konkurrera med andra högutvecklade länder, måste ligga bland de främsta när det gäller kunskap och kompetens.
Av OECD:s undersökningar inom ramen för rapportserien "Education at a glance" framgår behovet av ett kunskapslyft.
I jämförelse med andra OECD-länder ligger Sverige relativt bra till när det gäller kvinnor över 35 och hela den s.k. äldre gruppen (55-64 år). När det gäller de senaste decenniernas europeiska utbildningsexpansion blir det allt färre länder som ligger bättre till än Sverige - till en viss punkt. Därefter vänder trenden och Sverige halkar efter alltmer. I den yngsta åldersgruppen (25-34 år) är det elva länder som ligger bättre till än Sverige när det gäller akademisk utbildning bland män! Bara 9 procent av svenska män och kvinnor i denna åldersgrupp har hunnit med en akademisk utbildning, vilket kan jämföras med USA där över 20 procent har en akademisk utbildning i samma ålder. Värt att notera är att akademisk utbildning i Sverige innehåller mer "icke-akademisk" utbildning än i flertalet övriga länder.
Tillväxttakten i andelen av befolkningen med akademisk utbildning har varit lägre i Sverige än i många andra OECD-länder under perioden 1981- 1992 (OECD 1996).
Utbildningsnivån är bara ett sätt att mäta människors kunskaper och kompetens på. OECD har emellertid påbörjat ett arbete för att jämföra kunskaper och förmågan att använda dem. Den första undersökningen (genomförd 1994) gäller läsförståelse (literacy) och undersökte förmågan att läsa, förstå och använda olika texter. Resultat från Tyskland, Nederländerna, Sverige, Schweiz, Kanada och USA har redovisats. Jämförelserna visar att Sverige nått de bästa resultaten. Åsa Sohlman påpekar i "Framtidens utbildning" att Sverige följer det allmänna mönster som visar att läsförmågan är större bland anställda än arbetslösa, stiger med inkomsten, är större ju mer prestigefyllda yrken individerna har etc., men Sohlman noterar även att "det [är] speciellt i arbetaryrkena som Sverige ligger bra till, medan man inte ligger lika mycket bättre till i yrken som företagsledare och tekniker". Positivt är att tre fjärdedelar av alla vuxna svenskar uppnår nivå 3 (ungefär grundskolenivå) eller högre. Svenskarna hade lägst andel lågpresterande och högst andel högpresterande. Typiskt svenskt, enligt Skolverkets kommentarer till samma undersökning, är att även vuxna med endast grundskoleutbildning når goda resultat. Det kan bero på att svenskar använder sina färdigheter mer aktivt i det dagliga livet än innevånarna i andra länder.
En samlad bedömning är således att svensk utbildning når relativt goda resultat på "bredden". Däremot är "utslagningen" alltför hög, samtidigt som vi inte tillräckligt stimulerar de allra duktigaste. Svensk utbildningsnivå har dessutom inte hängt med i den internationella utvecklingen. Vi var på väg att nå en tätposition, men tappade greppet och halkade efter under 1970- och 80-talen. Särskilt allvarligt är givetvis att de yngre ligger sämre till än något äldre åldersgrupper, samtidigt som antalet nyinträdande på arbetsmarknaden är lågt. Problemet är inte så enkelt att det enbart handlar om brister vad gäller den grundläggande undervisningen, även om sådana finns. Vår uppfattning är att det handlar om ett samspel mellan olika faktorer vilka sammantaget innebär att vikten av kunskap, utbildning och ständig förkovran inte prioriteras tillräckligt. Om Sverige skall kunna stärka sin position som kunskapsnation räcker det inte att utbildningsnivån är god. Det är nödvändigt att vi i internationella jämförelser av detta slag ligger i den absoluta täten.
Möjligheterna för en stor del av den befintliga arbetskraften att förbättra sin position i förhållande till kunskaps- och kompetensnivån internationellt är en annan central fråga de kommande åren.
Plus och minus i svensk grundskola och i gymnasiet
"Även barn och ungdomar läser bra"
Bedömningen utgår dels från en internationell undersökning från 1990/1991 i vilken närmare 8 000 svenska barn deltog, dels en nationell undersökning från 1995. Vad gäller den äldre undersökningen går den att jämföra med en tidigare från 1970 då Sverige låg på ungefär samma nivå som idag. En ökad andel elever med annat hemspråk än svenska och en lektionstimme mer i veckan för alla 14-åringarna är förändringar som enligt Skolverket inte påverkat resultaten.
Genomsnittligt är prestationerna goda. Flickor uppvisar dock bättre resultat än pojkar och det finns skillnader mellan barn med olika modersmål. Bland de allra svagaste finns betydligt fler pojkar än flickor. Läs- och skrivförmågan är också betydelsefull för resultaten i skolans övriga ämnen. Det finns signaler om att färre elever än tidigare får extrahjälp när de behöver det. Undersökningen från 1995 tyder även på att elevernas läsförmåga i det andra och femte skolåret är på väg att minska.
Det är i det närmaste omöjligt att generellt redovisa kunskaperna hos eleverna i grund- och gymnasieskolan. Främst beror det på att Sverige under många år inte gav någon prioritet åt utvärdering och uppföljning av studieresultaten, tvärtom. I "Bilden av skolan 1996" ger Skolverket emellertid uttryck för en del slutsatser.
"Något bättre matematikresultat"
När det gäller matematik anser eleverna (årskurs 5) att det är det viktigaste, men inte det roligaste ämnet. Elever i grundskolan har relativt stor tilltro till sin egen förmåga att lösa matematiska uppgifter. Dessbättre tyder undersökningar och jämförelser över tiden på att elever i grundskolan klarar av att lösa matematikuppgifter bättre i dag än 1980. De relativt goda resultaten för elever som har den längsta gymnasiala utbildningen i matematik tycks däremot ligga konstant.
Stora skillnader i gymnasiet
När det gäller eleverna i gymnasiet, där eleverna läser en för alla program gemensam kärnämneskurs i vissa ämnen, är kunskapsskillnaderna stora. Ett exempel på det är att 65 procent av eleverna på handels- och administrationsprogrammet ansåg ett gemensamt prov i matematik "svårt eller alldeles för svårt", medan 50 procent av eleverna på naturvetenskapsprogrammet ansåg provet "lätt eller alldeles för lätt".
Den avgörande frågan är om den grundläggande utbildningen har förutsättningar att med tiden rätta till de brister som finns vad avser utbildningsnivån i ett internationellt perspektiv. Kommer grundskolan och gymnasiet att ge alla elever den stabila utbildningsgrund som vi önskar? Oroväckande är det faktum att relativt många elever halkar efter redan i grundskolan, utan egentliga förutsättningar att få hjälp med att rätta till bristerna. De stora bekymmer som finns i den reformerade gymnasieskolan måste i sin tur bl.a. bero på brister i den allmänna nivån på förkunskaperna. Detta leder till att kunskapsspridningen ökar.
Högskolan
Tre år av borgerlig utbildningspolitik har givit högskoleutbildningen ett lyft. Frigörelsen från detaljregleringar för universitet och högskolor har medfört ett friare spelrum för högskolor, universitet och forskare att finna optimala former för att nå bästa möjliga resultat. Samtidigt ställdes krav på och stimulerades högskolornas arbete med kvalitetsutveckling, något som, trots socialdemokratiska återställare, fortsätter och förbättras.
Viktiga förändringar för ökad dynamik är inrättandet av stiftelsehögskolor och bildandet av fristående forskningsstiftelser.
Högskoleutbildningen har byggts ut mycket kraftigt. Denna satsning är helt nödvändig för att på lång sikt rätta till vår allmänt otillräckliga utbildnings- nivå och möta de utmaningar som Sverige står inför. Utbyggnaden av den högre utbildningen kräver emellertid en konsekvent och långsiktig politik, med tydliga krav på kontinuerlig kvalitetsprövning. När det gäller fortsatt utbyggnad av den högre utbildningen måste den ske med beaktande av att det behövs välutbildade lärare, relevant forskningsanknytning och strukturella förutsättningar för akademiska studier på hög nivå. Påtagligt är högskolornas ökade internationella utbyte både vad gäller utbildning och forskning. Det är glädjande att svenska studenter i hög grad använder möjligheterna att studera någon tid vid lärosäten utomlands, inte minst inom ramen för EU:s utbytesprogram.
En hörnsten i ett system med fria och oberoende universitet och högskolor är varje lärosätes rätt och ansvar att svara för den egna antagningen och ange förkunskapskraven. Studentens önskemål och förmåga sätts därigenom i centrum. Dessvärre har socialdemokraterna bl.a. när det gäller reglerna för antagning till högre utbildning snabbt utnyttjat kritiken om otillräcklig information m.m. för att åter centralisera antagningen. Vi anser att högskolorna skall kunna utforma särskilda behörighetsregler kopplade till de förkunskaper utbildningen kräver.
Examinationsfrekvensen vid högskolorna har ökat. Att så sker är nödvändigt eftersom Sverige ligger sämre till än andra när det gäller avlagda examina och antalet studieår. Långa studietider och avhopp är av ondo för såväl studenterna som högskolorna. För den enskilde innebär det dåligt utnyttjade av tid samt kostnader i form av studieskulder. För högskolorna är det viktigt med goda resultat eftersom det ekonomiska ersättningssystemet är prestationsbaserat, vilket är en medveten politik för att stimulera högskolornas egna insatser för att rätta till problemen.
Början till en förändring
Kunskaperna i centrum
Under den borgerliga regeringsperioden genomfördes ytterligare en rad reformer som syftade till att göra svensk utbildning mer konkurrenskraftig i ett internationellt perspektiv. Den första handlade om att sätta kunskaperna i centrum för skolans arbete. Statens uppgift skall vara att tydliggöra vad eleverna skall lära sig i skolan och utvärdera elevers respektive skolas resultat, inte att ställa krav på formerna för utbildningen. De nya läroplanerna och kursplanerna innebär ett förtydligande av skolans uppgifter, men också generellt höjda ambitioner vad gäller skolans kunskapsmål.
Svenskt skolväsende har under relativt kort tid genomgått stora förändringar, exempelvis införande av ett nytt styrsystem (decentralisering och målstyrning), ny och bantad nationell skoladministration, nytt statsbidrag till kommunerna och gymnasieskolans reformering.
Subsidiaritet
Den andra gällde decentraliseringen. Att fullfölja den nya ansvarsfördelningen och framförallt se till att beslut inte fastnar på en ny politisk nivå i kommunerna, utan kommer ut till de enskilda skolorna, är viktigt. Svensk utbildning har suttit fast i tron på central regelstyrning, där gränsen mellan ansvaret för politiker resp professionella varit otydlig. Den kultur det skapat förändras inte omedelbart genom några politiska beslut, utan kräver ett nytänkande och en attityd som måste omfatta flertalet. Detta tar tid.
Det kommunala ansvaret för skolverksamheten har inneburit en rad positiva förändringar, men det finns också tecken på onödig politisering och revirtänkande mellan och inom kommunerna. Inlåsningseffekter, som bromsar möjligheterna för val av skola, mångfald och konkurrens mellan enheter och skolor med olika huvudmän, bidrar inte till en positiv utveckling. Regeringens tendens att i första hand se till kommunpolitikernas intressen och i andra hand till långsiktiga effekter för utbildningens kvalitet och därmed elevernas studieresultat är oroande.
Aktiva elever och föräldrar
Den tredje och allra viktigaste uppgiften gällde valfriheten för elever och föräldrar.
Det är vår övertygelse att ett verkligt kunskapslyft på alla nivåer bara kan förverkligas genom en bred uppslutning och många människors personliga engagemang för skola och utbildning. Att göra det möjligt för föräldrar att välja den skola de anser bäst för de egna barnen är i det perspektivet en oslagbar reform. Alla föräldrar är intresserade av att ge sina barn det bästa. Ett ansvar för och delaktighet i de egna barnens utbildning innebär för det enskilda barnet stimulans, samtidigt som det ger många människor kunskap om och intresse för de utbildningspolitiska och pedagogiska frågorna.
Skolorna å andra sidan blir mer lyhörda och mer alerta när de inte anvisas elever, utan måste vinna och behålla elevers och föräldrars förtroende. Detta ger en bättre grund för den samverkan mellan hem och skola som är nödvändig för barns och ungdomars fostran och utveckling.
Att valfrihetsreformerna ökat intresset för utbildningsfrågorna märks. Numera är det vanligt att alla skolor aktivt informerar föräldrar och allmänhet om sin verksamhet. Det har blivit vanligare att föräldrar får information om olika skolor och utbildningsalternativ inför skolstart och stadieövergångar. Dagspressen har börjat ge ut bilagor med temat "Utbildning" i vilka också information om alternativ inom grundskolan ges utrymme. Mässor ägnas åt olika utbildningsvägar, inte enbart på högskole- nivå. Detta är en positiv utveckling och helt nödvändig i vårt alltmer kunskapsintensiva samhälle.
Istället för att bejaka intresset för att välja skola och engagemanget kring fristående skolor har regeringen gett föräldrar möjlighet att efter avtal med resp kommun styra kommunala skolor i en försöksverksamhet, samtidigt som reglerna för att starta och driva fristående skolor försämrats. Intresset från föräldrars sida att överta ansvaret för skolans ledning och administration i kommunala skolor har hittills varit mycket liten. Vi anser att olika modeller för föräldrainflytande i skolan har ett berättigande i ett dynamiskt skolväsende där skolor med olika huvudmän behandlas likvärdigt. Däremot motsvarar den socialdemokratiska modellen knappast det krav på att kunna påverka de egna barnens skolgång de flesta föräldrar har.
Den socialdemokratiska regeringens hållning till förändringarna på utbildningsområdet i allmänhet och människors ökade valfrihet i synnerhet präglas av att se problem vare sig de finns eller inte. Att decenniers förljugenhet kring grundläggande konflikter och faktiska problem inte längre kan döljas utmålas som effekter av förnyelse och förändring. När elever och föräldrar kan rösta med fötterna och inte längre finner sig i att tillbringa åratal i en skola som fungerar dåligt, talar socialdemokraterna om risk för segregation. När elever med otillräcklig stimulans för att uppnå tvåspråkighet talar dålig svenska, jämställs betygen i ämnet svenska med svenska som främmande språk. När näringslivsföreträdare rapporterar om svårigheterna att få tillräckligt välutbildade tekniker eller oroas över forskarflykt, säger utbildningsministern frankt att de överdriver. Exemplen är många.
Vi anser att det är nödvändigt att svensk utbildnings förtjänster och problem lyfts fram. Utifrån detta kan vi höja kunskapsnivån i landet och skapa den syn på ständig förkovran ett kunskapssamhälle kräver.
En ny roll för skolan
De nya läroplanerna är utformade för att fungera i ett målstyrt skolväsende, men också för att leva upp till en delvis ny syn på skolans uppgifter. Under decennier inriktades politiken på att göra skolan till ett redskap i kampen för "demokratins samhälle". Skolan skulle vara en spjutspets och dess uppgifter härleddes till en del utifrån det politiska liv, arbetsliv och sociala liv som skulle höra det framtida samhället till.
Idag är ett sådant planeringstänkande knappast möjligt. Förändringar sker snabbt och påverkas i hög grad av omvärlden. Vi kan inte veta hur fram- tidens samhällsliv ser ut, än mindre bygga en skola utifrån sådana kunskaper eller önskemål. Skolan har ett större och mer varaktigt uppdrag än att effektuera den rådande konjunkturens och tidsandans krav. Huvuduppgiften är att ge nästa generation kunskaper och fostran av god kvalitet, d.v.s. ge bestående kunskaper och värden samt utgöra en god miljö för lärande.
Att skolan dessutom har en rad andra funktioner och uppgifter är otvetydigt. Skolan är vår största arbetsplats och där knyts livslånga vänskaps- band. Skolan är en av samhällets viktigaste kulturbärare och en arena för kulturskapande. Den tendens socialdemokraterna har att konsekvent betona dessa andra uppgifter och nedprioritera undervisning och utvärdering av elevers resp skolornas resultat är allvarlig. Grundskolan är inte barnomsorg, gymnasiet inte 90-talets fritidsgårdar och vuxenutbildning inte sysselsättning för arbetslösa. Utbildning är för såväl individ som samhälle en investering i kunskap för att bättre klara framtiden.
Skolan kan inte klara allt utan måste ges förutsättningar att klara "det som skolan gör bättre än någon annan, bättre än efterföljande utbildningsformer, bättre än arbetslivet och bättre än media, föreningar, organisationer och andra informationsgivare".
Synen på kunskap
De läroplaner som lades fram av den borgerliga regeringen bygger på en modern kunskapssyn, populärt presenterad med fyra f: fakta, färdigheter, förankring och förtrogenhet. Viktigt när det gäller skolans roll är också konstaterandet att skolan inte bara kan syfta till individens självbildning. Skolan skall ge eleverna tillträde till kunskapstraditioner, och en väsentlig uppgift är att förmedla värden och vetande från en generation till en annan. Det snabbt föränderliga samhället är svårt att leva i för den som inte känner till eller förstår grundläggande värden och traditioner som växt fram under lång tid. Skolans mål och all uppföljning måste dessutom ställas i relation till de krav dagens unga kommer att möta i internationell konkurrens.
Socialdemokratisk utbildningspolitik är full av fördomar
I den allmänna debatten framgår skillnaderna i synen på utbildning inte bara i konkreta förslag. Synen på kunskap och utbildning präglas i hög grad av politiska ideologier. När "pluggskola" och "akademisering" används som skällsord och för att kritisera avslöjas effekterna av decenniers socialdemokratisk skolpolitik.
Skolministerns utredning om att "ersätta läroplanen" för det obligatoriska skolväsendet med ett gemensamt "måldokument för barnomsorg och skola" är samma andas barn. Skolans huvuduppgift att ge kunskap tonas ner, medan andra uppgifter ges ökad vikt. Därtill blandas den obligatoriska grundskolan ihop med frivillig barnomsorg i kommunal regi. Det är naturligt för socialdemokraterna vars tradition är att ifrågasätta enskilda föräldrars ansvar för omsorg och uppfostran av barnen, men främmande för dem som vill begränsa kollektivismen och ge utrymme för enskilt ansvar, valfrihet och mångfald. Vi anser att angelägen samsyn och samverkan mellan barnomsorg, förskola och skola främst skall syfta till att stimulera barns förmåga och vilja att lära. En gemensam läroplan för förskolan och skolan tydliggör behovet av en medveten pedagogisk verksamhet i förskolan. Barnen behöver bättre kunskaper, och modern forskning bekräftar att det går att lära sig mer tidigare, förutsatt att den tidiga inlärningen sker på barns villkor och utifrån barnens egna förutsättningar. Därtill kommer den ökade kunskap som finns om betydelsen av vad som sker också vid sidan av formell undervisning. Resultatet av den utredning som nu görs får emellertid inte bli en låsning vid lösningar där offentlig barnomsorg blir mer eller mindre obligatorisk eller där skolans viktiga uppgifter tonas ned.
Vägen vidare
Prioritera lärande
Den pedagogiska verksamheten för barn i förskoleåldern är idag både över- och underskattad. Överskattad i den meningen att intresset för frågorna ensidigt koncentrerats till en fråga om kollektiv barnomsorg, där förvisso inte alla förskolebarn ingår. Möjligheterna för barnomsorgspersonal att genomföra mer strukturerad verksamhet har dessutom minskat i takt med allt större barngrupper och snävare budgetramar. Därtill kommer att våra kunskaper om barns inlärning och möjligheterna att påverka dem fortfarande är begränsade.
Den pedagogiska verksamheten är underskattad främst i den betydelsen att forskning av olika slag om barns utveckling och inlärning framhåller både att det är möjligt att förutse och förebygga olika typer av inlärningsproblem, och att barn mycket tidigt har förmåga att tillgodogöra sig kunskaper som vi vanligtvis inte förväntar oss att de kan ha.
Dessutom kan konstateras att många barn i Sverige, tack vare sina föräldrar, personal i barnomsorg m.m., får stimulans och träning av olika slag. Inte minst framväxten av många alternativ inom barnomsorgen och på kulturområdet visar att det finns ett växande intresse för dessa frågor. Den barnverksamhet som bedrivs inom idrottsrörelsen och andra frivilliga organisationer är också intressant och betydelsefull.
Vi anser att alla barn borde ges möjlighet att i förskoleåldern få deltaga i någon form av organiserad pedagogisk verksamhet. Den olyckliga koppling som gjorts till att ensidigt se dessa frågor som en del av den offentliga barnomsorgen innebär risk för att många barn som skulle ha glädje av detta aldrig kommer ifråga, därför att många familjer väljer andra lösningar för barnomsorgen eller tvingas till det. Vi menar att det från utbildningssynpunkt är orimligt med en politik som i så hög grad lägger alla resurser på kollektiv barnomsorg, istället för att garantera att alla barn och i synnerhet barn med särskilda behov ges möjlighet att delta i någon form av strukturerad verksamhet. Förutsättningarna för en mer genomtänkt syn på hur barns förmåga och vilja att lära kan stärkas måste ägnas betydande intresse under de närmaste åren.
Skolstart vid 6 års ålder
Fr. o. m. nästa år kommer kommunerna att vara skyldiga att ta emot alla sexåringar i grundskolan om barnens föräldrar så önskar. Det är innebörden av riksdagens beslut om införande av flexibel skolstart för några år sedan. Dessvärre är intresset för tidigare skolstart fortfarande relativt lågt, samtidigt som många skolor och kommuner valt egna lösningar för att ta emot sexåringarna i skolan.
Den socialdemokratiska regeringen har trots att frågan utretts valt att inte ta ställning till skolstart vid 6 år eller inte. Orsaken sägs vara att finansdepartementet inte kommit överens med Kommunförbundet.
Vi anser att frågan måste hanteras ur ett helt annat perspektiv, barnens. Det är rimligt att antaga att dagens sexåringar i de flesta fall mår väl av att börja skolan. De första åren i dagens skola är ofta så utformade att barns olika mognad och förutsättningar respekteras, samtidigt som arbetet är tydligt inriktat på att lägga en grund för viktiga baskunskaper och färdigheter. Skolstart vid 6 års ålder bör därför införas, men med möjlighet för föräldrar och skola att ta ställning till om ett barn bör vänta ett år med skolstarten.
Vi anser det självklart att skolan anpassar sin verksamhet efter eleverna, men avser inte att föreslå några förändringar vad gäller skolpliktens omfattning. Möjlighet skall dock finnas för elever att intill dess att de fyllt 16 år få undervisning i grundskolan för att nå de mål läroplanen ställer. Genom detta vill vi minska antalet ungdomar som lämnar grundskolan med otillräckliga grundkunskaper.
Nationell skolpeng för kvalitet och likvärdighet
Valfrihet och mångfald inom utbildningsväsendet är nödvändigt för att skolan skall utvecklas. Skolor med olika inriktning, pedagogik och profil ger sammantaget ökade förutsättningar att ta tag i de möjligheter som ligger i utbildning av hög kvalitet. Det ligger i sakens natur att varken ett offentligt skolmonopol eller ett i detalj centralreglerat skolväsende tar vara på och stimulerar de många enskilda initiativ som kommer att behövas för att svensk utbildning skall kunna nå bästa möjliga resultat. Skolans utveckling är beroende av enskilda initiativ och utrymme för att pröva nya lösningar. Den snabba utvecklingen när det gäller ny informationsteknik och de möjligheter till förnyelse av undervisningen som det erbjuder är bara ett, men tydligt, exempel där inte en enhetlig lösning passar alla skolor.
Självständiga skolor, som förmår att utifrån lokala förutsättningar, kunnande, idéer och erfarenhet finna egna former för skolans verksamhet, har de bästa möjligheterna att nå skolans övergripande mål som de framställs i nationella läroplaner och kursplaner. Ett decentraliserat beslutsfattande är emellertid inte tillräckligt, utan måste kopplas samman med rätten för elever och föräldrar att välja skola.
Införande av en nationell skolpeng är en logisk konsekvens av vår övertygelse om att nyckeln till skolväsendets utveckling ligger i aktiva, engagerade elever och föräldrar som kan välja mellan olika skolor, med stort utrymme för professionella bedömningar och lokala lösningar.
Den nationella skolpengen innebär att staten övertar huvudansvaret för att finansiera utbildning i grundskolan och gymnasiet, med ett fast belopp per elev. Medel utdelas direkt till skolorna utifrån antalet inskrivna elever i olika åldrar eller på olika program. Reformen genomförs i flera steg genom s. k. skatteväxling mellan stat och kommun. Resurser för särskilda behov skall finnas på kommunal nivå, eftersom ett relativt generellt skolpengssystem inte kan ta alla hänsyn som krävs för utbildning av elever med mycket speciella behov.
Fördelarna med en nationell skolpeng är flera:
En nationell skolpeng innebär att skolor med olika huvudmän och skolor i olika kommuner behandlas likvärdigt. Skillnaderna mellan anslagen för utbildning är stora mellan offentliga och fristående skolor och olika mellan kommunerna. Förvisso beror det på att vissa kommuner medvetet valt att göra en särskild satsning på skolområdet, vilket också framgent skall vara möjligt. Skolpengens syfte är emellertid att garantera alla skolor en lägsta nivå på anslagen, vilket ligger i linje med kravet på likvärdig utbildning över hela landet. Utifrån den enskilde elevens perspektiv är det rimligt att rätten till en god utbildning inte bara garanteras i ord, utan också befästs i de ekonomiska förutsättningarna.
En sådan reform innebär att ansvaret för skolans verksamhet decentraliseras ytterligare. All erfarenhet visar att verkligt inflytande förutsätter eget ekonomiskt ansvar. Ett rakt finansieringssystem ökar skolornas självständighet och förbättrar deras möjligheter att uppnå de nationella målen.
En nationell skolpeng förbättrar möjligheten att starta alternativa och fristående skolformer. Deras närvaro är i sin tur en viktig faktor i och motor för utvecklingen av skolan, en utveckling som leder till högre kvalitet överlag.
En nationell skolpeng innebär att elevers och föräldrars möjlighet att välja skola stärks. Onödiga förhandlingar och onödig byråkrati mellan kommunerna och med fristående skolor försvinner.
Statens och föräldrars möjligheter att ställa krav på skolorna stärks eftersom det blir svårare för skolorna att ursäkta tillkortakommanden med hänvisning till kommunala beslut.
Kommunerna ges bättre förutsättningar att koncentrera sig på nödvändig myndighetsutövning och andra centrala uppgifter när skolorna övertar mer av ansvaret för skolverksamhetens genomförande.
En nationell skolpeng tydliggör skolans uppgifter och resurser, vilket är betydelsefullt i den omdaning där barnomsorg och skolverksamhet ofta integreras.
Införandet av en nationell skolpeng kan också ses som ett sätt att "öronmärka" resurser för utbildning eller skapa en viss garanti för att alla skolor garanteras en viss ekonomisk miniminivå. Erfarenheterna visar att det kan vara befogat.
På senare tid, och delvis som en effekt av den besvärliga ekonomiska situation som många kommuner hamnat i, har det visat sig att skolverksamheten inte är någon fredad zon. Mellan åren 1991 och 1995 har anslagen till skolan reducerats med mellan 8 och 10 procent. Bakom sådana data finns exempel på stadsdelar eller områden som tvingats göra betydligt större besparingar inom skolverksamheten. Att alla verksamheter påverkas av den ekonomiska verkligheten och att därför krav på besparingar eller effektiviseringar ställs också på skolan kan vara motiverat. Det måste dock finnas ett samband mellan de mål och riktlinjer staten fastställer för skolverksamheten och de resurser skolorna får för att förverkliga dem. Det blir tydligare med en nationell skolpeng.
Några belysande data ur Skolverkets rapport "Jämförelsetal för skolhuvud- män, sept. 1995" belyser frågan. Kostnaden per elev varierar mellan kommu- nerna: Kostnad per elev Min. Max.
Medel Media n
Totalt exkl. skolskjuts 34 700: - 77 800:- 47 400:- 46 400:-
Totalt exkl. skolskjuts och lokaler 26 100: - 60 100 :- 34 900:- 35 000:-
Kostnad för undervisningen 17 900:- 40 200:- 23 500:- 23 600:-
Detta innebär att kostnaderna har ett spann på ca en faktor två. Spännvidden minskar inte om man bortser från lokalkostnaderna. Även när man jämför likartade kommuner består variationerna.
Kostnad per elev exkl. skolskjuts Min. Max. Medel
Storstäder 50 000:- 51 400:- 51 100:-
Förortskommuner 38 600:- 54 700:- 46 200:-
Större städer 43 000:- 60 100:- 47 900:-
Medelstora städer 38 300:- 65 100:- 45 700:-
Industrikommuner 38 400:- 56 300:- 46 300:-
Landsbygdskommuner 36 600:- 53 900:- 45 000:-
Glesbygdskommuner 46 000:- 77 800:- 54 200:-
Större övr. kommuner 34 700:- 57 000:- 45 500:-
Mindre övr. kommuner 39 200:- 57 800:- 47 300:-
De i medeltal dyraste skolorna finns i storstäderna och i glesbygdskommunerna. De de facto dyraste skolorna ligger i medelstora städer och i glesbygdskommunerna. Förutom i storstäderna har kommunerna med högst kostnad för skolan mellan 40 och 70 procent högre kostnader än kommunerna med lägst kostnader inom samma grupp. Störst spridning finns i de medelstora städerna och glesbygdskommunerna.
De skillnader tabellen visar motsvaras inte av skillnader i studieresultat. Detta antyder att de belopp skolan erhåller till stor del baseras på andra kommunala överväganden.
Gymnasiereformen måste ses över
Den nya gymnasieskolan innebär att alla utbildningar är treåriga, indelade i program med stort utrymme för lokala grenar och individuella val. Samtliga nationella program innehåller en gemensam kärna av allmänna ämnen. Detta innebar framförallt stora förändringar för de yrkesinriktade utbildningsvägarna som dels förlängdes, dels tillfördes en ansenlig mängd undervisning i allmänna ämnen.
Det råder stor enighet om nödvändigheten av en god teoretisk grund i alla utbildningar. Skälet till den omfattning den gemensamma kärnan gavs (ca 30 procent av undervisningstiden) var att socialdemokraterna ansåg att alla utbildningar skulle ge allmän behörighet till högskolan. Debatten före beslutet handlade om i vilken utsträckning en sådan strävan skulle gå ut över undervisningen i specifika karaktärsämnen och huruvida alla elever skulle kunna motiveras att klara högt ställda mål vad gällde de teoretiska inslagen i olika ämnen.
Med facit i hand kan konstateras att många elever inte klarar förkunskaps- kraven alternativt studierna på ett nationellt program. Det individuella programmet har därför fått rykte som "uppsamlingsplats" för elever med studieproblem, vilket är att beklaga, dels därför att det inte ligger något fel i ett program som inriktas på att rätta till bristande förkunskaper, dels därför att många elever önskar en individuell utbildningsväg av andra skäl än studieproblem. Allvarlig är emellertid mängden rapporter från gymnasie- skolorna om svårigheterna med en bredare intagning samtidigt som kraven på resultat skärpts.
Vi menar att volymen på den gemensamma kärnan måste ifrågasättas. Antalet obligatoriska ämnen bör minskas och alternativa kurser i svenska, engelska och matematik utarbetas så att elever vid yrkesinriktade program ges möjligheter att välja kurser i dessa ämnen som är bättre profilerade mot programmens karaktärsämnen. Dessutom föreslår vi att gymnasieskolorna ges möjligheter att reducera timplanerna för olika ämnen till en viss nivå, för att använda dem som förstärkning av vissa ämnen eller för ämnes- övergripande undervisning. Användningen av "gemensam tid" bör avgöras av berörda lärare i samverkan, och ett syfte med förslaget är att stimulera kontakter och samarbete mellan ämneslärare och lärare i yrkesämnen. Våra förslag vad avser gymnasieskolan redovisas mer i detalj i en särskild kommittémotion.
Lärarutbildningen behöver moderniseras och fler lockas till arbete i skolan
I debatten om utbildning utpekas lärarna ofta som ett problem. Att generalisera om 125 000 lärare och skolledare låter sig emellertid inte göra. Ett bekymmer är emellertid att var tionde lärare saknar lärarutbildning. I grundskolan är andelen lärare utan pedagogisk utbildning högst bland lärare i matematik, naturorienterande ämnen, musik, bild resp hemspråk. Åtminstone vad avser matematik och naturorienterande ämnen är det väl känt att studieresultaten är otillräckliga, med problem för rekrytering av naturvetare och tekniker som följd. Ett växande problem är vidare att medelåldern bland svenska lärare är mycket hög, vilket kommer att innebära stora pensionsavgångar på kort tid, med alla de problem det innebär. Lärare med lång erfarenhet av undervisning är en tillgång i skolan.
Det finns bara två sätt att förebygga framtida lärarbrist. Det ena handlar om kommunernas ansvar vad gäller arbetssituationen för lärare, lönenivåer, kontinuerlig fortbildning osv. Blivande lärare rekryteras främst bland elever som väl känner de arbetsförhållanden som råder i skolan. Upplevs yrket som spännande och intressant, med goda utvecklingsmöjligheter kommer fler ungdomar att söka sig till läraryrket. Om elevernas erfarenheter präglas av motsatsen kan inga externa rekryteringsinsatser i världen rätta till problemen. Motsvarande gäller också vuxna med annan utbildning och/eller yrkeserfa- renhet och förutsättningarna att locka dem till yrkesarbete i skolan.
Det andra sättet rör synen på och värdet av lärarutbildning. Vi anser att aviserade förändringar av lärarutbildningen måste utgå från de förändringar skolarbetet står inför. Morgondagens lärare måste bli mer av handledare för eleverna i skolarbetet än föreläsare och kunskapsbank. Gedigna ämnes- kunskaper och ett intresse av att tillsammans med eleverna lära mer och nytt är goda kriterier för morgondagens lärare.
Lärarutbildningarna håller på att ses över. Vår bestämda uppfattning är att utbildningarna vid flertalet lärarhögskolor inte tillräckligt kopplas vare sig till berörd högskola i övrigt eller till de förväntningar som finns ute i skolorna. Vi anser att det är fullt rimligt och t. o. m. önskvärt med olika ingångar till läraryrket och med lärarutbildningar av olika karaktär. Den enhetlighet som länge eftersträvats när det gäller lärares utbildning måste överges, till förmån för utbildningar med olika profiler men med en gemensam kärna av skolkunskap och pedagogik. Ingen lärare kan vara bra på allting, men olika lärare som var för sig är gediget kunniga i några ämnen kan komplettera varandra. Vi förutsätter att framtidens lärare ges kvalificerad ledarskapsutbildning där bl.a. förmågan att samarbeta har en betydelsefull roll.
Skärpt uppföljning och utvärdering
Kvalitetskontrollen inom skolväsendet måste skärpas. Utvecklingssamtal och skriftliga omdömen skall förekomma under hela skoltiden. Betyg skall ges tidigare än idag och i fler steg.
Det är inte bara enskilda elevers studieresultat som skall följas och utvärderas. För skolornas utveckling är ett konsekvent uppföljnings- och utvärderingsarbete nödvändigt. Alla grundskolor skall genomföra nationella prov i centrala ämnen det femte resp nionde året. Resultaten skall göras väl kända för elever och föräldrar, liksom de insatser skolledningen anser erforderliga med anledning av resultaten.
De statliga myndigheterna på skolområdet, Skolverket resp Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH), slås samman och ett särskilt fristående organ för utvärdering och uppföljning av skolverksamheten inrättas. Det nya institutet skall initiera och ansvara för kontinuerlig utvärdering, uppföljning och tillsyn av elevernas studieresultat, undervisningens kvalitet, skolornas verksamhet etc. All utvärdering skall ges allmän publicitet, liksom institutets förslag till åtgärder. Frågan om kommunerna som en del av sin myndighetsutövning skall åläggas visst ansvar för lokala skolinspektörer skall utredas. Erfarenheter från de kommuner som har sådan verksamhet är goda.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökade kunskaper om barns förmåga och vilja att lära,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av skolstart vid sex års ålder i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjligheter för elev att erhålla grundskoleundervisning till och med 16 års ålder för att nå kursplanernas mål i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett införande av en nationell skolpeng i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändringar av omfattningen av antalet kärnämnen och framtagande av alternativa kurser i svenska, engelska och matematik i gymnasieskolan i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande en möjlighet till lokal justering av timplanerna i gymnasieskolan i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om nya regler för antagningen till högskolan i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar inom lärarutbildningen,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ökad användning av skriftliga omdömen och betyg i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om nationella prov, obligatoriska för alla skolor, i det femte och nionde läsåret i grundskolan i enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande en sammanslagning av Skolverket och Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH) i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande bildandet av en fristående myndighet för uppföljning, utvärdering och tillsyn av skolan i enlighet med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om kommunernas framtida ansvar för lokal utvärdering och tillsyn av skolverksamheten i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 1 oktober 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m) Sonja Rembo (m) Anders Björck (m) Knut Billing (m) Birger Hagård (m) Gun Hellsvik (m) Gullan Lindblad (m) Bo Lundgren (m) Inger René (m) Karl-Gösta Svenson (m) Per Unckel (m) Per Westerberg (m)
Gotab, Stockholm 1996