Motion till riksdagen
1996/97:Ub201
av Sten Tolgfors (m)

Mobbning - ett folkhälsoproblem


"Det värsta med mobbning är att det mer eller mindre är accepterat. Vissa
menar att det är bra med lite mobbning. Personligen anser jag att man aldrig
kan tolerera någon mobbning, från en som upplevt helvetet i tre år."
Citatet kommer från en flicka i en niondeklass i Örebro. Det
visar hur viktigt det är att arbeta för att förbättra barns och
ungdomars attityder gentemot varandra.
För mig som moderat är mobbningsfrågan i grunden ideologisk. Det
handlar om våra barns ovillkorliga rätt till respekt för sin person och sitt
sätt
att vara. Mobbning är en oacceptabel kränkning som ofta når direkt in i själen
på den som utsätts. Självförtroende och trygghet förstörs inte sällan för lång
tid i livet. Studieresultaten påverkas också negativt när skolgången förknippas
med oro eller rädsla.
Så skall det inte behöva vara. Det är vår skyldighet att se till att alla kan
vara trygga i skolan, inte minst med tanke på skolplikten. Det är viktigt att
slå
fast att det aldrig är den drabbades fel att han eller hon mobbas. Ansvaret
ligger alltid på den som utsätter andra och - dessutom - på dem som låter det
ske. Det går inte att blunda för att tusentals svenska barn och ungdomar far
illa i skolan och på väg till skolan. De får lära sig att de inte duger, att det
 är
något fel på dem som gör att de inte förtjänar att få del av gemenskapen. Den
omedelbara smäleken och smärtan kanske går över med tiden, men ibland
består såren i själen livet ut. Den negativa självbild som mobbning kan ge
upphov till kan vara förödande för många barns möjligheter att utvecklas och
förverkliga sina mål i livet. Lika otäckt är att många föräldrars obehagliga
minnen från barndomen väcks till liv när barnen får liknande problem.
Tyvärr präglas dock skolpolitiken av en beklämmande brist på ledarskap
just vad gäller hanteringen av mobbning och våld i skolan. Skolministern
säger sig dela oron över mobbningen, men saknar kraft att visa vägen. Lokala
politiker kan stundom resonera som vore mobbning ett allvarligt problem i
allmänhet, men inte just inom det egna området. Resultatet blir att enskilda
skolor och lärare tvingas till svåra och ibland kontroversiella principiella
avgöranden, som t.ex. om våld skall polisanmälas, när politiker på riks- och
lokalnivå duckar för sitt ansvar.
Det är dags för krafttag mot mobbningen. Vi måste uppmärksamma
problemet, stötta de drabbade och ta itu med mobbarna. Våra barn och
ungdomar skall kunna gå trygga till skolan, känna sig trygga under skoldagen
och kunna ta sig hem trygga. Allt annat är ett misslyckande för politiken,
skolan och samhället i stort.
Den talande tystnaden
Det råder en förvånande brist på debatt kring
mobbningsproblemen. Arbetsmiljö- och hälsofrågor kan om
de gäller vuxna skapa engagerade och uppmärksammade
offentliga diskussioner. Lek med tanken att tiotusentals
vuxna led av ett gemensamt arbetsmiljöproblem. Vilken
reaktion skulle detta väcka?
Möjligen kan tystnaden förklaras med att mobbning är ett svårt och
känsligt ämne, inte sällan förknippat med skam och skuldkänslor. Men
tystnaden måste brytas. Det är viktigt att politiker, skolan och människor i
stort sänder signalen att man står bakom dem som utsätts.
Den som drabbas - och hans eller hennes anhöriga - befinner sig ofta i en
utsatt situation då det inte är lätt att ställa krav på handling från samhällets
sida. Det kravet skall heller inte behöva ställas, hjälp skall kunna fås ändå.
Den som leder verksamheten på en skola där mobbning förekommer kan
känna oro för att skolan skall komma i oförtjänt dålig dager om saken blir
känd offentligt. Även om jag har viss förståelse för oron, så är ändå öppenhet
om problemen på våra skolor en förutsättning för att komma till rätta med
dem. Det inger inte förtroende när skolledningar förnekar att problem
förekommer, eller riktar sin upprördhet mot att offentlighetens ljus drabbar
skolan. Det är enligt min uppfattning bättre att erkänna när mobbning
förekommer, men samtidigt slå fast att allt görs för att man skall komma
tillrätta med den.
Skolan har de senaste åren generellt sett ökat sina ambitioner i syfte att
komma tillrätta med mobbning. Särskilda grupper för att ta tag i
mobbningsproblem har t.ex. bildats på många skolor. Men mycket återstår att
göra, vilket framgår av statistik från bl.a. Barnombudsmannen. Det gäller
också att lära av de goda exemplen, skolor som har kunskap och erfarenhet
att dela med sig av.
Mobbning - ett
folkhälsoproblem
Mobbning är ett allvarligt folkhälsoproblem i Sverige idag.
100 000 barn beräknas vara utsatta för mobbning eller andra
kränkningar i eller på väg till sin skola. Därtill kommer alla
de föräldrar, syskon och andra anhöriga som lider när barnen
far illa. Sammanlagt är kanske en halv miljon svenskar mer
eller mindre regelbundet berörda av mobbningsproblemen.
Mobbningen finns överallt.
En undersökning i Örebro bland 3 000 gymnasieelever visade att 25
procent av ungdomarna 1994 kände till att kamrater mobbades. Sex procent
erkände att de den senaste terminen mobbat andra elever. 64 procent
berättade att man knappast alls diskuterat mobbning i skolundervisningen.
En av de ledande experterna på mobbning, professor Dan Olweus, gjorde
på 80-talet en undersökning bland mer än 150 000 elever. Han kom fram till
att omkring 15 procent av eleverna i grundskolan regelbundet var inblandade
i mobbning, antingen som offer eller mobbare. Detta motsvarar ungefär en
elev av sju. Mellan nio och tio procent var utsatta för mobbning, vilket
innebär ca 100 000 barn. Sju procent, eller 63 000 ungdomar, mobbade andra.
Gruppen som både mobbade andra och själva utsattes för mobbning var liten,
omkring två procent, eller 18 000 personer.
Allvarligare yttringar
Olweus trodde sig också se tecken på att mobbning både tar
sig allvarligare former och är mer utbredd idag än för säg tio,
femton år sedan.
Barnens rätt i samhället, BRIS, gjorde 1992 en enkät bland skolsköterskor,
socialsekreterare och socialnämndsordförande. Det förekom då mobbning i
95 av 100 skolor, enligt de tillfrågade. Ungefär hälften av mobbningsfallen
var allvarliga, menade skolsköterskorna.
Det finns troligen också ett stort mörkertal. Alla skador rapporteras inte.
Det förekommer att skador som uppstått på grund av våld och mobbning
rapporteras som olycksfall.
Det är förhållandevis fler pojkar som blir mobbade. Antalet flickor är ca
2/3 så stort som antalet drabbade pojkar. Samtalen till BRIS om mobbning
ökar. 1993 handlade 10 procent av de 5 000 samtalen om mobbning.
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) frågade
1993 i samband en undersökning om droger också om förekomsten av
mobbning.
Barn i årskurs 9 fick frågorna: Finns det någon elev i din klass som blivit
mobbad någon gång under det här läsåret? Har du själv blivit mobbad någon
gång under det här läsåret? och Har du själv, eller tillsammans med andra,
varit med om att mobba någon skolkamrat det här läsåret?
23 procent svarade att det fanns någon i klassen som blev mobbad.
90 procent sa att de själva inte hade drabbats av mobbning, men fyra
procent svarade "ja - en gång" och fem procent "ja - flera gånger".
78 procent menade att de själva inte hade mobbat andra. 11 procent av
pojkarna svarade dock "ja - en gång", tio procent sa "Ja - flera gånger".
Också lärare drabbas
Mobbningen i skolan berör inte bara barnen, också lärare
drabbas.
Åren 1991-1992 hade 14 procent av lärarna utsatts för våld eller hot om
våld i skolan. 42 procent av lärarna i undersökningen kände att de hade
trakasserats av elever. Drygt 50 procent av lärarna tyckte att problemen lösts
på ett acceptabelt sätt och att hjälp erhållits av kolleger, skolledning eller
föräldrar.
Föga förvånande kommer fler rapporter om våld mot lärare i storstäder än
mot kollegor på mindre orter. De lärare som drabbas mest är de som
undervisar på högstadiet, följda av lärare på gymnasiet. På de andra stadierna
förekommer knappt problemen. Det är dubbelt så många kvinnor som män
som drabbas av våld i skolan.
Av de elever som i den tidigare refererade undersökningen från Örebro
uppgav att mobbning förekom i skolan, menade ca 30 procent att lärare var de
som mobbade andra. Även om siffran har osäkerheter måste den ses som en
varningssignal.
Det vore fel att blunda för att mobbning förekommer också i övriga
arbetslivet, även om detta är än mindre diskuterat än mobbning i skolan.
Det är oerhört viktigt att alla - arbetsledare, förtroendevalda och
företagsledningar m.fl. - sänder entydiga signaler vad gäller förekomsten av
mobbning och utfrysning. Det skall inte förekomma.
Nål och silverskål
Det finns uppgifter om att de som i unga år mobbar andra
senare i livet är överrepresenterade i annan kriminalitet.
Dessutom tenderar mobbning att urarta om den tillåts fortgå.
Det som börjar med gliringar kan sluta med våld och
misshandel.
Ungdomsvåldet i samhället hänger enligt min mening samman med
mobbningen. Detta sagt utan att förringa de andra faktorer som ligger bakom
våldet, som alkoholintag, dåliga hemförhållanden och bristande kontakter
med vuxna.
Det är i skolan som samhället tidigast kan sätta gränser när någon ger sig
på andra. Undfallenhet eller passivitet ger problem både på kort och lång sikt.
Samtidigt är det viktigt att understryka att det också är i unga år som
samhället kan hjälpa ungdomar som hamnat på glid rätt igen.
Den vanliga bilden - att de som mobbar själva är osäkra och har problem -
är inte allmängiltig. Enligt undersökningar rör det sig ofta om elever som är
starka, aggressiva och som har ett behov av att dominera sin omgivning. Man
får helt enkelt en "kick" av att ge sig på andra i skolan och i värsta fall
också
senare i livet. De barn som drabbas av mobbning är däremot ofta svaga eller
känsliga och kan därmed ha svårt att hävda sig i klassen.
Detta gör mobbningen än otäckare - när många starka ger sig på en svag.
Skollagens intentioner
Skollagen är numera alldeles tydlig, vad gäller mobbning.
Den gör alldeles klart att skolan är skyldighet att agera. Det
är glädjande att också den nuvarande skolministern
uppmärksammat den borgerliga regeringens åtgärder mot
mobbningen.
I skollagens förarbeten framgår att skolan skall gripa in om tecken på
vantrivsel eller mobbning märks. Det slås också fast att en avvaktande attityd
från skolan kan uppfattas som en tyst sanktion av mobbarnas agerande.
Skollagen säger att de som arbetar i skolan särskilt "skall bemöda sig om
att hindra varje försök från elever att utsätta andra för kränkande behandling".
Enligt läroplanen från 1994 har rektorn ansvar för att ett handlingsprogram
mot mobbning och alla andra trakasserier finns på skolan. Planen bör omfatta
både skolbarn och skolans medarbetare.
Det är viktigt att skolan och de vuxna som kommer i kontakt med barn och
ungdomar sätter tydliga gränser för vilka beteenden som är acceptabla och
visar stöd för dem som far illa.
Skolans arbete mot
mobbning
Många skolor lägger ner ett mycket seriöst och engagerat
arbete för att förhindra att mobbning uppstår och sätta stopp
för den om den ändå hinner börja. Skolan verkar de senaste
åren generellt sett ha trappat upp arbetet mot mobbning.
Men arbetet mot mobbning bedrivs inte full ut överallt. Bara 56
Örebroskolor av 69 hade t.ex. - trots bestämmelser om detta - en
handlingsplan mot mobbning i slutet av 1995. Verkligheten säger oss också
att åtgärderna ännu inte är tillräckliga.
Barnombudsmannen undersökte 1995 hur väl landets skolor och kommuner
följde läroplanen gällande arbetet mot mobbning. Det visade sig då att ca tio
procent av de skolor man tittade på saknade handlingsprogram. I 45 procent
av de kommuner man undersökte hade den kommunala nämnd som ansvarade
för skolfrågor inte något mål för skolornas arbete med mobbning inskrivet i
skolplanen.
Fler än hälften av kommunerna hade inte gjort någon undersökning av hur
vanligt förekommande mobbning var i de lokala skolorna. 36 procent av
skolorna sa samma sak.
Samarbete med ideella organisationer som Hem och skola eller
idrottsföreningar var mycket ovanligt i kommuner och skolor. 85 procent
respektive 90 procent saknade sådant samarbete. Bara 43 procent av skolorna
arbetade med att informera föräldrarna om sitt arbete mot mobbning. I 16
procent av skolorna var föräldragrupper delaktiga i insatserna mot mobbning.
Många föräldrar upplever att skolan inte gör tillräckligt för att komma
tillrätta
med problemen. Mobbning kan i vissa falla tillåtas fortgå under flera år utan
att tillräckliga insatser sätts in. Om inte verkningsfulla åtgärder vidtas i tid
kan utsatta barns situation förvärras. Inte alla åtgärder upplevs heller alltid
som rättvisa, som t.ex. när den elev som mobbas får byta klass eller skola.
Åtgärderna mot mobbning får inte väljas för att de är lätta, utan för att de är
rätta.
Det är ofta föräldrarna som först märker att något är fel i barnets
skolsituation. De bär också det yttersta ansvaret för barnens fostran. Skolan
måste dock ha beredskap att agera snabbt när någon slår larm. På många
skolor finns som nämndes tidigare speciella arbetsgrupper, med uppgift att ta
tag i konkreta fall. Dessa behöver ibland kunna få stöd och experthjälp. I min
hemstad Örebro fanns tidigare en mobbningskonsulent, en expert med uppgift
att hjälpa till vid svåra fall.
Även om tecken på att något är fel ofta finns i en grupp, kan det vara svårt
att se igenom fasaden. Den som drabbas kanske inte vill säga som det är, av
rädsla för att anklagas vara en svikare. Många gånger kan svaret från stökiga
elever bli att bråket som upptäckts "bara är på skoj".
Många lärare är frustrerade över hur svårt det kan vara att upptäcka och
komma tillrätta med mobbning och utfrysning, något jag har full förståelse
för. En förutsättning för att skolans personal skall kunna upptäcka
missförhållanden tidigt och kunna agera ändamålsenligt mot mobbning är
goda kunskaper. Det krävs att man satsar på skolpersonalen, erbjuder
utbildning och stöd. Lärarrollen måste stärkas. Det krävs också att signalen
sänds att mobbningsproblem i en klass inte är den berörda lärarens fel, utan är
något som kan komma i vilken lärares klass som helst.
Jag skriver medvetet skolans personal, eftersom fler grupper än lärare och
skolledning är viktiga i sammanhanget. De som arbetar i skolbespisning, med
lokalvård och fritidsverksamhet har viktiga roller att spela för att skolan
tidigt
skall kunna uppmärksamma de grupper i vilka relationerna inte fungerar.
Från skolministern intet
nytt
Enligt min mening har det rått en närmast total brist på
nationellt - men också på många håll lokalt - politiskt
ledarskap vad gäller problemen med mobbning och våld i
skolan. Detta är en av förklaringarna till att arbetet för att
förebygga och i förekommande fall stoppa mobbning haft
olika kvalitet och intensitet i landets skolor.
Skolministern har vid ett par debatter sagt sig dela oron över problemen,
men inte varit beredd att göra något nytt för att komma till rätta med dem. Tio
procent av skolorna saknade enligt barnombudsmannens undersökning
program mot mobbning. Därmed bryter de mot skollagens intentioner.
Skolministern har tidigare sagt:
Jag är övertygad om att man i de flesta skolor i dag har upprättat ett
åtgärdsprogram för att motverka alla former av våld, trakasserier och
mobbning. ... Vi skall ge andra riktlinjer och styrregler för de skolor som
hittills inte har påbörjat framtagandet av åtgärdsprogram mot mobbning och
arbetet mot våldet. Vi skall uppmärksamma dessa frågor på ett sådant sätt att
det leder till resultat ute i skolorna.
Kvaliteten i de åtgärder som skolorna vidtar för att förhindra
och stoppa mobbning sägs också variera kraftigt. Inte minst
menas det förebyggande arbetet vara eftersatt. Samverkan
med föreningar och samhället utanför skolan, samt inte minst
eleverna, är alltför outvecklad.
Samtidigt med Barnombudsmannens rapport kom signaler från Föreningen
mot mobbning om att det är vanligt att skolorna förnekar mobbningsproblem,
istället för att göra något åt dem. Skolministern har tidigare sagt:
Även om det finns anledning för oss att uppmärksamma de fall där skolor inte
tar tillräckligt allvarligt på sin uppgift eller där skolledningen inte har
tillräcklig kännedom om de problem som finns, är det också viktigt att vi
uppmärksammar de skolor där det pågår ett bra arbete och där man faktiskt
når resultat.
Skollagen säger att de som arbetar i skolan särskilt "skall bemöda sig om
att hindra varje försök från elever att utsätta andra för kränkande behandling".
Av propositionen framgår att skolan skall gripa in om tecken på vantrivsel
eller mobbning märks. Det slås också fast att en avvaktande attityd kan
uppfattas som en tyst sanktionering av mobbarnas agerande.
Skolministern har tidigare sagt:
Jag har inte för avsikt att vidta några ytterligare åtgärder för närvarande.
Däremot vill jag återigen peka på att vi mycket noga måste följa den
utveckling som sker och att vi alla måste känna vårt ansvar för att motverka
alla typer av våldstendenser både inom skolan och i samhället i övrigt.
Så stoppar vi mobbningen
"Jag är lite rädd att komma till högstadiet och kanske bli
mobbad och slagen."
Det säger en elev på en mellanstadieskola i en av de undersökningar som
nyligen gjorts om förekomsten av och formerna för mobbning.
- Anmälningsplikt för våld i skolan
En av de frågor där det politiska ledarskapet varit bristfälligt
är synen på polisanmälan av våld i skolan.
Det får inte finnas skilda rättssystem i samhället. Misshandel och olaga hot
är just misshandel och olaga hot också när det äger rum i skolan. Alltför ofta
försöker skolan hantera våldet internt, men det sänder fel signaler. Skolorna
bör åläggas att polisanmäla rena våldshandlingar. Detta kan ske i lag, men i
avvaktan på en lagändring kan kommuner i skolplanen ge uttryck för denna
inriktning.
Enskilda skolor och lärare skall inte tvingas till svåra och ibland
kontroversiella principiella avgöranden, som t.ex. om våld skall polisanmälas.
Skolorna hamnar då i en mycket svår situation. Rektorer vet att om de gör en
polisanmälan riktas mediernas ljus på skolan och man riskerar kritik. Å andra
sidan vet man också att om man inte gör en polisanmälan kan man kritiseras
för undfallenhet.
Regeln bör vara att våld i skolan skall polisanmälas. Naturligtvis finns
svåra gränsdragningar att göra. Poängen är att det är orimligt att vi politiker
duckar och överlåter svåra principiella avgöranden till enskilda lärare och
rektorer. Det är ett politiskt ansvar att lägga fast grundläggande regler för
skolans verksamhet.
- Utbildning av hela skolans personal
om hur man upptäcker och bemöter
mobbning, samt nätverksbyggande
Det gäller att hela skolans personal används för att upptäcka
tendenser till mobbning i tid. Ofta upphör bråk och
trakasserier när rektor eller lärare kommer i närheten. Men
lokalvårdare, vaktmästare och bespisningspersonal finns
ständigt i barnens närhet och kan göra värdefulla insatser för
att skolan skall kunna gripa in i tid.
Det gäller att bygga väl fungerande nätverk, men också att ge skolans
personal den utbildning och det stöd den behöver för att kunna upptäcka
mobbning och agera rätt för att stoppa den. Många lärare är frustrerade över
att det stödet inte finns idag. De vill göra allt för att hindra att barn far
illa.
- Öppenhet om problemen
En förutsättning för att vi skall komma tillrätta med
problemen är en öppen diskussion. Mobbning är ofta
förknippat med starka skuldkänslor. Den som drabbas tar på
sig skulden för att övergreppen sker. Skolor kan känna skam
för att de pekas ut som platser där mobbning äger rum.
Föräldrar kan få tillbaka minnen av hur de själva for illa i
skolan. Allt detta bidrar till att det talas alltför tyst om
problemen idag. Det behövs större öppenhet i den offentliga
debatten, men också i politikers och skolors attityd till
problemen.
Jag har större förtroende för den skola som står för att mobbning har
förekommit, men samtidigt gör allt som står i mänsklig makt för att stoppa
den, än en skola som förnekar problemen. Vi måste alla sända tydliga
signaler om vilka beteenden som är acceptabla till våra unga.
- Skollagens avsikter skall uppfyllas
fullt ut
Skollagen säger att de som arbetar i skolan särskilt "skall
bemöda sig om att hindra varje försök från elever att utsätta
andra för kränkande behandling". I den berörda
propositionen framgår också att skolan skall gripa in om
tecken på vantrivsel eller mobbning märks. Det slås också
fast att en avvaktande attityd kan uppfattas som en tyst
sanktion av mobbarnas agerande.
Skolan har enligt uppgift de senaste åren generellt sett trappat upp arbetet
mot mobbning. Verkligheten säger oss dock att åtgärderna ännu inte är
tillräckliga. Ännu saknar ett antal skolor program för att stoppa mobbningen.
Det är oacceptabelt. Skolplanerna måste generellt stärkas vad gäller arbetet
mot mobbning.
- Utveckling av skolornas program
mot mobbning
Varje skola måste ha ett åtgärdsprogram mot mobbning idag,
men programmen har mycket varierande innehåll. Där
programmen är särskilt ambitiösa finns ofta en eldsjäl som
ägnar sig extra åt frågan. Men alla skolor har inte en sådan
drivkraft.
Genom att lära av de goda exemplen kan skolornas planer förbättras. Det
räcker inte med att ha en plan, den måste vara verkningsfull också.
En del av de planer jag tagit del av är en halv sida långa och ger mycket
liten vägledning för hur arbetet med att förebygga och stoppa mobbning skall
gå till. De uppfyller möjligen till namnet kravet på att varje skola skall ha en
plan. Om de är genomtänkta och verkningsfulla är en annan sak.
- Utvärdering av insatserna mot
mobbning
Det är viktigt att förekomsten av mobbning mäts, samt att det
löpande utvärderas om skolans insatser mot mobbning
verkligen ger resultat och om den förda politiken är effektiv.
Om man inte vet hur vanligt mobbning är och hur den tar sig
uttryck, är det omöjligt både att bemöta den på rätt sätt och
att utvärdera vilka resultat insatserna ger. Det gäller både att
begränsa omfattningen av mobbning och att se till att den
inte förgrovas.
Antalet mobbade ungdomar har de senaste åren verkat vara tämligen
konstant. Om nya mätningar i framtiden visar att siffran förblir konstant bör
detta leda till förnyade politiska ansträngningar. Utvärderingar och
uppföljningar bör intensifieras.
- Mobbningskonsulenter kan hjälpa
till att lösa mobbningsfall, samordna
insatser mot mobbning och utbilda
andra
Många skolor gör fina insatser mot mobbningen. Alla skolor
kan dock dra nytta av att få del av kollegors idéer och
erfarenheter. Att samordna skolornas arbete mot mobbning
och föra vidare de goda idéerna kan i de kommuner som vill
vara en uppgift för en mobbningskonsulent. Till dennes
uppgifter kan också höra att gripa in i svåra fall av mobbning
med expertkunnande. Örebro stad, t.ex., hade tidigare en
sådan expert på att hjälpa barn som råkat ut för mobbning.
- Samarbete med ideella jourtelefoner
för hjälp och stöd
Många föräldrar känner desperation när barnen far illa. Det
är ofta föräldrarna som först märker att något är fel i barnets
skolsituation. De bär också det yttersta ansvaret för barnens
fostran. Skolan måste dock ha beredskap att agera snabbt när
någon slår larm.
Flera ideella organisationer driver jourtelefoner av olika slag. Röda korsets
ungdomsförbund har t.ex. Jourhavande Kompis. Att driva jourtelefoner är
inte en offentlig uppgift, men en betydelsefull verksamhet. Det bör
säkerställas att samarbetet, mellan skola, kommunala åtgärder för att hjälpa
barn som drabbas av mobbning och dessa ideella jourtelefoner, fungerar.
- Fritt skolval
Ett fritt val av skola innebär att elever har möjlighet att söka
den skola som har en studieprofil som passar just honom
eller henne. Det ger också unga människor möjlighet att söka
sig till skolor med en attraktiv utbildningsmiljö. Därtill
kommer att skolpengen gör det möjligt för mindre skolor att
överleva.
Elevernas rätt att välja skola skapar ett än större incitament för skolorna att
arbeta effektivt mot mobbningen. Vilken elev väljer att söka till en skola som
inte engagerat arbetar för att minska mobbningen? För skolornas del skulle
det fria valet innebära att man skulle kunna profilera sig genom en god
studiemiljö och engagemang mot mobbning.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införande av anmälningsplikt för våld i skolan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av nätverksbyggande på skolorna samt att hela skolans
personal erbjuds utbildning om hur mobbning upptäcks och hindras,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att tillse att skollagens intentioner gällande arbete mot
mobbning följs,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utveckling av innehållet i skolornas arbetsprogram mot mobbning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att förekomsten av mobbning och skolans insatser mot
mobbning löpande mäts och utvärderas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten till fritt val av skola och dess betydelse för att skapa goda
studiemiljöer.

Stockholm den 18 september 1996
Sten Tolgfors (m)