med anledning av skr. 1996/97:112 Utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning - kvalitet och likvärdighet
Inledning
I mars 1994 lade den borgerliga regeringen fram den första
utvecklingsplanen för skolväsendet (skr. 1993/94:183).
Utvecklingsplanen var ett steg i regeringens arbete med att
kontinuerligt och långsiktigt följa utvecklingen inom
skolväsendet.
Denna den första utvecklingsplanen står sig förvånansvärt väl och visar hur
litet som hänt inom skolområdet på nationell nivå sedan regeringsskiftet
1994. I planen betonas för det första vikten av avreglering och frigörelse för
att skapa utrymme för förnyelse, kreativitet och mångfald. För det andra
anges som ett viktigt mål att skapa drivkrafter för förnyelse. Hit hör bl.a.
reformer som ger skolorna större självständighet och därigenom skapar
förutsättningar för fler människors delaktighet. För det tredje krävs ett väl
fungerande informations- och utvärderingssystem. Sådana system är en
förutsättning för att elever, föräldrar, lärare, framtida arbetsgivare, tjänste-
män, politiker och andra intresserade skall få den information som behövs för
att kunna göra kloka val och fatta välgrundade beslut. I detta sammanhang
poängterades Skolverkets allt viktigare roll inom utvärdering och
kvalitetskontroll. Det fjärde, och sista steget, var att utveckla skolan till en
lärande organisation. Slutligen betonades att kommunerna har en skyldighet
och ett ansvar för att på bästa sätt utveckla skolan för att nå de uppsatta
målen.
Regeringen hade kunnat vinna både tid och kraft på att redan 1994 mer
noggrant studera denna skrivelse.
Moderata utgångspunkter
Dagens samhälle präglas av snabb förändringstakt och
kunskapsutveckling. De omvandlingsprocesser samhället har
att genomgå är varken enkla eller förutsebara. En sak verkar
dock klar: enskilda människors kompetens och kunskap blir
allt viktigare. Den förnyelse och utbyggnad av utbildnings-
väsendet som sattes i gång på initiativ av den borgerliga
regeringen måste fortsätta. Det handlar dels om den
ambitionshöjning vad beträffar kunskapsmålen som
tydliggörs i läroplaner och kursplaner, dels om de
strukturförändringar som påbörjats för att öka mångfald och
flexibilitet i utbildningsväsendet.
I förändringsarbetet är det viktigt att komma ihåg de specifika och unika
egenskaper som kunskap och kompetens har. Kunskap och kompetens kan
inte tilldelas eller fördelas mellan människor genom yttre påbud. Kunskap
erövrar var och en i många olika och skilda sammanhang. Skolans huvud-
uppgift är att stimulera och utveckla elevers och studenters kunskapssökande
och inlärningsarbete. Vi ifrågasätter den konflikt som socialdemokrater ofta
utmålar mellan individuellt kunskapssökande och utvecklande av elevernas
sociala kompetens. Mängden kunskap och kompetens ökar när man delar med
sig av den, själv förlorar man inget. Däremot måste utgångspunkten för
individens inlärning utgå ifrån individens unika kunskaper, förutsättningar
och behov.
Människors naturliga nyfikenhet och vilja att lära nytt måste tas till vara.
Många elever som misslyckas i skolarbetet skaffar sig kunskaper av
allehanda slag på andra håll. Detta tydliggör vikten av att skolan förmår ge
eleverna motivation för de grundläggande kunskaper alla behöver.
Utbildningen måste också ge eleverna de redskap som krävs för att kritiskt
granska omvärlden och de allt intensivare kunskapsflöden som omger oss.
Det är också en uppgift för utbildningspolitiken i vid mening att tydliggöra
den betydelse kunskaper har för den enskilde och samhällets utveckling.
Regeringens
utbildningspolitik leder fel
Sverige har att hantera en rad utmaningar de kommande åren.
Det faktum att Sverige rasat när det gäller BNP per capita
från en fjärdeplats 1970 till en 17:e plats 1993 beror på en
rad faktorer. Allvarligt är att Sverige, som är ett
exportberoende land, förlorat marknadsandelar inom flera
kunskapsintensiva branscher, bl.a. tillverkningsindustri,
verkstadsindustri, pappersindustri, elektroindustri och
bilindustri. Att tillverkningsindustrin och verkstadsindustrin
minskat trots sänkta eller oförändrade relativpriser tyder på
problem vad gäller produkternas kunskapsinnehåll.
Andra kunskapsintensiva branscher som har lyckats hävda sig i den
internationella konkurrensen är den kemiska industrin, läkemedelsindustrin
samt maskin- och instrumentindustrin.
Exemplen visar att det för att minska arbetslösheten och långsiktigt
förbättra förutsättningarna för en stabil ekonomisk tillväxt är nödvändigt att
svensk utbildning håller mycket hög kvalitet på alla nivåer.
Regeringen beskriver i utvecklingsplanen utbildningen som "en del av
välfärdspolitiken". Avsnittet avslöjar en del av skälen till de brister som
finns
vad gäller utbildningssatsningarnas resultat. Socialdemokratisk skolpolitik
har koncentrerats till verksamheten i sig och den viktiga ambitionen att
bereda alla tillgång till utbildning. Vad elever och studenter däremot skall
lära sig, vilka utbildningsresultat som nås ägnas mycket litet intresse. Det är
en attityd som också finns i utvecklingsplanen samtidigt som regeringen talar
om att prioritera arbetet med att utveckla utbildningens kvalitet. Synpunkten
att kunskaper inte skall mätas, eftersom inte alla aspekter på elevernas
utveckling är mätbara, visar en för oss obegriplig rädsla för kunskap och
kompetens. Vi är väl medvetna om att kunskap och kompetens är ett
svårfångat begrepp. Likväl anser vi det nödvändigt att arbeta med uppföljning
och utvärdering vad gäller elevernas kunskapsutveckling på alla nivåer inom
utbildningsväsendet.
Utgångsläget för Sverige när det gäller utbildningsnivåer och resultat
varierar. Trots att svenskt utbildningsväsende i många avseenden fungerar väl
finns en rad problem som måste åtgärdas. Den grundläggande
ungdomsutbildningen uppvisar allvarliga brister främst i form av att många
elever fortfarande lämnar grundskolan med otillräckliga kunskaper i de mest
centrala ämnena. Gymnasieskolan, i sin tur, har i många fall svårt att
tillgodose alla elevers olika behov av undervisning och stöd får att nå
kunskapsmålen i den gemensamma ämneskärnan. De flesta kommuner saknar
rutiner för uppföljning och utvärdering av skolverksamheten vilket leder till
att nödvändiga förändringar och besparingar inte genomförs på bästa sätt.
Den eftergymnasiala utbildningen går i många avseende i otakt med
utvecklingen på arbetsmarknaden. Ett övergripande problem är att den
enskildes incitament till utbildningsansträngningar är svaga. Detta är en
direkt följd av löne- och skattesystemen i Sverige.
Regeringens politik svarar inte mot dessa brister. I det följande redovisar vi
några frågeställningar och förslag som vi anser viktiga samtidigt som vi
kommenterar några av de avsnitt och förslag som utvecklingsplanen inne-
håller.
Likvärdighet och kvalitet
Efter fem år med det "nya" styrsystemet, där kommunerna
har ansvaret för skolans resurser, börjar det bli möjligt att dra
slutsatser om hur systemet har fungerat. Man kan konstatera
att kostnaden per elev i skolan uppvisar stora variationer. Det
innebär att skolorna arbetar under olika förutsättningar,
beroende på var i landet, dvs. i vilken kommun,
undervisningen bedrivs. Det handlar om olika ekonomiska
förutsättningar, möjligheter för elever att utnyttja sin
valfrihet vid valet av program/undervisning,
möjligheter att starta och driva fristående skolor, möjligheter för elever,
föräldrar och personal att utöva inflytande i skolan. Det handlar även om
uppenbara brister beträffande lokaler, läromedel och utvärdering av
kunskaper. Hälften av variationerna vad gäller skolanslagen kan inte hänföras
till några objektiva orsaker enligt en utredning som Skolverket gjort. Detta
tillsammans med en generell neddragning av resurserna till skolan, vilket
framför allt påverkat undervisningsanslagen, inger oro.
Vi anser att det är viktigt att skolorna garanteras vissa resurser så att de
höga kvalitetsmålen inte äventyras. Det gäller i synnerhet som stora
omorganisationer i kommunerna lett till att såväl administration som
förtroendevalda numera ofta har ansvaret för skolan och rader av andra
verksamheter samtidigt. Utbildningen i grundskolan och gymnasiet är en
nationell angelägenhet där lokala erfarenheter och önskemål är betydelsefulla,
men aldrig får sättas före målet om likvärdig undervisning av hög kvalitet i
alla skolor. Genom att införa ett statligt stöd riktat direkt till skolorna - en
nationell skolpeng - skulle alla skolor få resurser med minst en nationellt
jämförbar nivå. Skolverkets analys visar att det går att på objektiva grunder
tilldela skolan nödvändiga och tillräckliga resurser.
En nationell skolpeng skulle enligt vår mening också ha andra positiva
fördelar. Den främsta är att varje skola ges ökat utrymme att professionellt
utveckla verksamheten genom ett eget budgetansvar. Det är i skolan, i direkt
kontakt med kärnverksamheten, de bästa prioriteringarna vad gäller det
pedagogiska arbetets uppläggning och organisation kan göras. Vi tror att en
nationell skolpeng tillsammans med rätten att välja skola skapar ökad
valfrihet, mångfald och flexibilitet och förbättrar möjligheterna att genomföra
de nya läroplanerna och nå de nationella målen.
Andra motiv för ett nationellt skolpengssystem är att
- en nationell skolpeng garanterar valfrihet och konkurrens
-
- alla utbildningsanordnare tillförsäkras likvärdiga ekonomiska villkor
-
- en betungande finansiell uppgift lyfts av kommunerna
-
- effektivare resursanvändning kan uppnås
-
- byråkratin minskar i kommunerna
-
Förslaget om en nationell skolpeng innebär att staten övertar
ansvaret för att finansiera grundskolan, särskolan,
gymnasieskolan och de gymnasiala
påbyggnadsutbildningarna från kommunerna. Kommunerna
tvingas att sänka skatten med ett belopp som motsvarar det
som dessa skolformer i dag kostar kommunerna, en s.k.
skatteväxling. Skatteväxlingen innebär att
kommunalskatterna sänks vilket relativt sätt gynnar låg- och
medelinkomsttagarna mest.
En nationell skolpeng innebär att ett fast belopp per elev utbetalas direkt
till respektive skola utifrån antalet inskrivna elever. Det betyder inte att
samma summa behöver tillämpas oberoende av elevernas ålder eller
undervisningens inriktning, men är ett uttryck för att vi vill se en tydlig
schablonisering av anslagsgivningen.
Att välja skola
Rätten att välja skola är central i modern utbildningspolitik.
De valfrihetsreformer som genomfördes under den förra
borgerliga regeringen gav snabba och positiva effekter, inte
bara för många enskilda utan för hela skolsystemet. Det är
viktigt att påpeka att reformerna innebar ökade möjlighet att
välja bland såväl de kommunala skolorna som bland
fristående alternativ.
En tydlig effekt av förändringarna var att antalet fristående skolor ökade,
vilket innebär ökad mångfald i skolväsendet. Lika viktigt var dock att många
elever och föräldrar utnyttjade de förbättrade möjligheterna att välja mellan
olika kommunala skolor.
Mycket påtagligt är att rätten att välja skola inneburit ökad kreativitet i alla
skolor när det gäller att utveckla verksamheten och göra den känd hos
allmänheten. Människor som kan utöva ett inflytande skaffar sig bättre
information och blir mer kritiska i ordets positiva bemärkelse. Skolorna å den
andra sidan blir mer lyhörda och alerta när de inte längre anvisas elever av
tjänstemän i kommunen, utan måste vinna och behålla elevers och föräldrars
förtroende.
Rätten och möjligheten att välja skola handlar om individens frihet och
ansvar. Rätten för enskilda människor att välja är som princip viktig, men
också ansvaret, i detta fall föräldraansvaret. Föräldrar som inte kan välja, kan
inte heller ta ansvar för sina barns utbildning. Ur utbildningspolitisk synpunkt
är föräldrarnas intresse för barnens skolarbete centralt. Vi vet att elevernas
studieresultat påverkas positivt om föräldrar engagerar sig. Att stimulera ett
aktivt val av skola är därför också en pedagogisk fråga.
Det krav som måste ställas är att alla barn får gå i skola och kan ges en god
grundutbildning. Grundutbildningen är inte bara ett individuellt utan också ett
nationellt intresse.
Den socialdemokratiska regeringen har tillsammans med Vänsterpartiet
och Miljöpartiet avskaffat den skolpeng som tidigare garanterade godkända
friskolor på grundskolenivå ett visst minimibidrag per elev. I fortsättningen
avgör kommunerna bidragens nivå. Därtill kommer att också andra
förändringar innebär försämringar vad gäller möjligheterna att starta och
driva fristående skolor, vilket vi inte bara beklagar, utan också avser att
ändra
på så snart tillfälle ges. Vår ambition är att öka antalet fristående skolor och
utveckla formerna för s.k. föräldradrivna skolor.
Vi saknar vidare i regeringens skrivelse besked om hur regeringen avser att
följa upp och utvärdera de nya reglerna för fristående skolor. Vi anser vidare
att krav måste ställas på kommunerna att inför skolstart och under barnens
skoltid återkommande informera om rätten och möjligheterna att välja skola.
Skolan och segregationen
Det är uppenbart att Sveriges ekonomiska problem, främst
genom den massarbetslöshet som regeringen inte förmått
häva, förstärkt effekterna av den segregation som 60- och 70-
talets bostadspolitik skapat. De sociala svårigheter som detta
innebär avspeglas också i skolan. Det är av största vikt att
skolorna i socialt utsatta områden håller så hög kvalitet i
undervisning och verksamhet att social rörlighet främjas.
Särskilt betydelsefullt är att elever med annat hemspråk än svenska ges
stöd för sin språkutveckling. Att kunna tala och skriva svenska är en
förutsättning för goda resultat i vidare studier och arbete och för att kunna
fungera som aktiva medborgare i samhället.
Undervisning och träning i att använda språket i tal och skrift måste
prioriteras i skolornas arbete, men också ges uppmärksamhet i verksamheter
vid sidan av skolan som rör barn och ungdom. Många frivilliga vuxna skulle,
med viss utbildning via exempelvis studieförbunden, kunna utgöra ett stöd för
lärarna i skolan men också i verksamheter före skolstarten och på fritiden.
Inte minst i områden där svensktalande vuxna är få skulle detta kunna bidra
till bättre svenskkunskaper och inte minst nya möten och erfarenhetsutbyte.
Många barn har läs- och skrivproblem - dyslexi. Utöver kunniga lärare
behöver dessa elever mycket stöd, hjälp och träning för att utveckla sin läs-
och skrivförmåga.
Vi delar inte den socialdemokratiska regeringens oro för en "alltför långt
driven individualisering i undervisningen". Hittills är problemet i svensk
skola snarast det motsatta. Med de allt större undervisningsgrupper som
många skolor arbetar med är det snarast ett problem att lärarna inte alls
hinner med att stödja och stimulera den enskilde eleven. Den kollektivistiska
inställning till undervisningen som regeringen tycks förorda innebär dessutom
att främst elever som har svårigheter i skolarbetet eller saknar stöd i
skolarbetet hemifrån slås ut eller får dålig självkänsla. Modern pedagogik
behöver inte på ett föråldrat sätt skapa ett motsatsförhållande mellan
gemenskap, integration och individualiserad undervisning. Det finns t.ex.
ingenting som tyder på att Montessoripedagogik som ger stort utrymme för
den enskilde minskar barnens utveckling socialt eller skapar sämre
gemenskap mellan barn på olika kunskapsnivåer.
Elevers och föräldrars
inflytande
De nya läroplanerna understryker betydelsen av att eleverna
successivt får ta ett ökat ansvar för sina studier. Det är
eleverna som skall skaffa sig kunskaper i skolan och helt
naturligt följer att de måste vara delaktiga i planeringen och
genomförandet av arbetet i skolan. Dessvärre visar flera
utredningar att eleverna anser att de har litet att säga till om i
skolan. Ju högre upp i skolsystemet eleverna befinner sig,
desto mindre inflytande anser de att de har.
Vi menar att regeringen angriper problemet på fel sätt. Tyngdpunkten läggs
vid formella strukturer, som knappast ger flertalet elever vare sig mer
inflytande över sin egen studiesituation eller ökade kunskaper om
demokratiska beslutsprocesser. Det finns risk för att inflytande och
medbestämmande i skolan hänvisas till sammanträdesrummen.
Vi anser att betydelsen av elevernas inflytande måste markeras genom att
eleverna ges goda möjligheter att få information om utbildningens mål och
olika möjligheter att lägga upp studierna, samt att skolan ger utrymme för
elevernas egna val. En elevaktiv skola förutsätter tilltro till elevers förmåga
och vilja att ta ansvar för studierna. Detta ställer också krav på hur skolan
exempelvis lägger upp undervisningen inom timplanens utrymme för
"elevens val". Den grundläggande ambitionen att tiden skall ge var och en
möjligheter att utifrån egna önskemål förkovra sig extra i något som ingår i
skolans ämnen måste vara väl använd tid. Vi anser att Skolverket skall ges i
uppdrag att särskilt granska hur "elevens val" utvecklats i skolorna.
I skolans uppgifter ligger också att ge eleverna "träning" i demokratiskt
beslutsfattande. I många skolor pågår ett arbete för att stegvis lägga ut
uppgifter och ansvarsområden som rör skolans vardag på eleverna. Det
handlar om att på elever eller elevgrupper lägga ut uppgifter som rör t.ex.
skolans arbetsmiljö, lokalvård, återställande efter skadegörelse, planering och
genomförande av lektioner, mathållning, inköp, inredning och mycket annat.
Det som är gemensamt är att uppgifterna rör elevernas vardag och det dagliga
arbetet i skolan. Vi anser att det är viktigt att skolorna på initiativ av och
under rektors ledning finner formerna för att öka elevernas inflytande och
ansvar i skolans vardag. Det är betydelsefullt att detta utvecklas i sådana
former att flertalet elever engageras och berörs.
När det gäller föräldrarnas inflytande i skolan kan har vi redan berört
betydelsen av rätten och möjligheten att välja skola. För flertalet föräldrar
handlar intresset och engagemanget vad gäller skolan i första hand om det
egna barnet och den verksamhet han eller hon direkt berörs av.
Socialdemokraternas syn på föräldrars inflytande kännetecknas emellertid
främst av en våldsam oro för att ge föräldrar sådan information och sådant
inflytande som rör det egna barnet. Däremot är det mer eller mindre fritt fram
att sätta sig på skolledningens plats och bestämma över hela skolan!
Vi anser att det är viktigt att det finns olika huvudmän och vi är positiva till
olika former för hur skolor organiseras och leds. Emellertid är det
betydelsefullt att alla som väljer att sätta sina barn i en offentlig eller
obligatorisk skola kan göra det i förvissning om att skolan leds professionellt
och att undervisningen håller hög kvalitet. Vi avvisar därför regeringens
förslag om experiment med elevmajoritet i styrelser som skall leda
gymnasieskolor, och föreslår att regeringen i särskild ordning tar initiativ
till
en utredning om gränsdragningsproblemen vad gäller skolans ansvar och
föräldrars inflytande vad gäller arbetet i skolan.
Lärarroll i förändring
Välutbildade och engagerade lärare är en förutsättning för en
framgångsrik skola. De senaste årens förändringar i och
utanför skolan innebär stora förändringar och utmaningar för
skolans professionella. Vi har i en tidigare motion
(1996/97:Ub458 Lärarutbildning för framtiden) särskilt pekat
på en rad av de insatser vi anser nödvändiga när det gäller
lärarutbildning, fortbildning m.m. Regeringen redovisar att
riksdagen gett regeringen till känna att en parlamentarisk
kommitté bör tillsättas om lärarutbildningen, men ger
fortfarande inga besked om vilka direktiv regeringen avser
att lämna för att påbörja ett sådant arbete. Vi anser att det är
viktigt att arbetet snarast kommer i gång. Flera utredningar
m.m. har belyst brister i nuvarande utbildningar och det är
uppenbart att lärarfortbildningen är av varierande omfattning
och kvalitet i olika kommuner. Därtill kommer framtida
pensionsavgångar och olika rekryteringssvårigheter till
läraryrket kombinerat med stora barnkullar de närmaste åren,
vilket sammantaget utgör ett allvarligt problem som måste
hanteras.
Det nya styrsystemet för skolan innebär stor frihet och ökat ansvar för
skolans professionella när det gäller undervisningen. Det är av grundläggande
betydelse att alla lärare är väl förtrogna med såväl målen för undervisningen
som andra nationella ramar för skolverksamheten. Därtill kommer att lärarna
måste ha gedigna ämneskunskaper och pedagogisk kompetens. I arbetet är
förmågan att handleda och kommunicera viktig. Listan på de krav som måste
ställas på lärare kan göras så lång att alltför få ens skulle våga drömma om att
besitta alla de färdigheter yrket kräver. Det är emellertid inte nödvändigt att
varje lärare uppfyller alla önskemål på lärarprofessionen. Genom samverkan
mellan lärare och annan personal kan olika kunskaper komma skolan till
godo, samtidigt som individerna ges goda möjligheter att utveckla sina bästa
sidor.
Vi anser emellertid att det är viktigt med höga antagningskrav till
lärarutbildningen. Universitet och högskolor måste ta sitt ansvar för att lärar-
utbildningarna ger skolan kunniga och kompetenta lärare. Någon form av
antagnings-, anlags- eller lämplighetstest behövs.
Vi anser vidare att det finns många skäl för att etablera flera olika vägar till
läraryrket. Ett skäl är att skolan därmed kan ta till sig kunnande från olika
delar av samhället. Ett annat är att många goda lärarkrafter inte ianspråktas
om kravet är att alla blivande lärare mer eller mindre direkt efter gymnasiet
skall ha yrkesvalet bestämt. Ett tredje är att utvecklingen mot en alltmer sned
könsfördelning inom lärarkåren måste brytas. Det är viktigt att barn och
ungdomar möter såväl kvinnliga som manliga förebilder. Ett fjärde är att det
inom vissa ämnesområden finns brister på kunniga lärare. Det gäller inte
minst inom naturvetenskap och teknik på alla nivåer. I dag finns vissa
möjligheter till kortare lärarutbildning för dem som har en annan akademisk
utbildning eller motsvarande. Med utgångspunkt från de erfarenheter dessa
utbildningar gett är det möjligt att ytterligare förbättra utbildningsvägarna
till
arbete som lärare.
Möjligheterna till karriär inom läraryrket är alltför begränsade. Vi anser att
det är viktigt att utveckla karriärvägar som innebär att duktiga lärare kan
utvecklas i yrket med bibehållande av undervisningsuppgifter. Genom avtal
finns möjligheter för skolans aktörer att bidra till och stimulera en sådan
utveckling. Därutöver anser vi att formerna för ett lärarcertifikat och en
mastersutbildning för lärare måste utvecklas. Detta tillsammans med det
arbete som pågår för att öka samarbetet mellan skolorna och högskolorna bör
kunna ge konkreta resultat. Utvecklingen med ett mer aktivt val av skola samt
fler profilerade och självständiga skolor innebär också att betydelsen av goda
och väl dokumenterade lärarkrafter kommer att öka.
I förnyelsen av skolans arbete är fortbildningsfrågorna en viktig del. Vi
anser att fortbildningen skall utgå från de faktiska behov av förbättringar som
den enskilde läraren har och ingå som en del av den utvecklingsstrategi som
fastställs för den enskilda skolan. Rektors ansvar att som ledare för skolans
verksamhet också tillse att var och en som arbetar i skolan ges goda
utvecklingsmöjligheter måste understrykas. Om skolan skall kunna nå
moderna mål för en lärande organisation krävs bl.a. att lärarna ges åter-
kommande utbildning utifrån en individuell fortbildnings- och uppdaterings-
plan.
Förskoleverksamhet och
skolbarnsomsorg
Vetenskap och erfarenhet pekar på vikten av att tidigt
stimulera barns inlärning. Förutom att en god grund
härigenom kan läggas för ett livslångt lärande är det mycket
lättare och bättre för barnet att i tidiga år, genom olika
insatser, förebygga eller åtgärda sådant som senare kan leda
till inlärningssvårigheter än att vänta tills svårigheterna redan
uppstått eller förvärrats.
Vår politik inom områdena förskola och skolbarnsomsorg utgår ifrån denna
grundsyn och kan sammanfattas i följande punkter:
- föräldrarna har huvudansvaret för sina barns utveckling och uppfostran,
-
- alla barn mellan 3 och 5 år bör erbjudas pedagogisk verksamhet vars
huvuduppgift inte är att stå för en heldagsomsorg utan tillgodose barnens
pedagogiska behov,
-
- 6-åringarna skall gå i skolan, dvs. sänkt skolpliktsålder, med möjlighet för
de barn som har behov därav att uppskjuta skolstarten ett år,
-
- likvärdiga villkor skall gälla mellan enskilda och offentliga huvudmän
inom förskola och skolbarnsomsorg,
-
- likvärdiga villkor skall gälla mellan alla olika typer av verksamhet inom
förskolan (familjedaghem, deltidsgrupp och daghem) och skolbarnsomsorg
(familjedaghem, integrerad skolbarnsomsorg och fritidshem).
-
Vårt ställningstagande i fråga om 6-åringarna leder till att vi
ifrågasätter "mellanformer", s.k. förskoleklasser, som
regeringen nu lanserar (Samverkan för utveckling, Ds
1997:10). Att den socialdemokratiska regeringen inte klarar
av att ta ställning i frågan om skolstart vid sex års ålder utgör
en grogrund för förvirring om vad som gäller för
sexåringarnas skolgång. Oklarheten leder till brister i
insikten om att det är skillnad på (frivillig) förskola och
(obligatorisk) skola. Ett rakt beslut om sänkt skolstartsålder
vore bättre än frivilliga förskoleklasser. Därtill kommer att
det är viktigt att riktlinjerna för förskoleverksamheten ges
sådan utformning att fristående förskolealternativ inte
stoppas. Pedagogisk utveckling och många nya fristående
grundskolor har vuxit fram ur alternativ barnomsorg under
senare år. Vad gäller den relativt brokiga sexårsverksamhet
som utvecklats i kommunerna bl.a. som en följd av beslutet
om en flexibel skolstart finns anledning att understryka att
många verksamheter håller hög kvalitet och ger viktiga
erfarenheter vid sänkt skolstartsålder. Att skolans
verksamhet måste förändras om eleverna börjar skolan
tidigare är självklart.
På många håll gynnas i dag daghem och fritidshem med offentlig huvud-
man på andra huvudmäns och organisationsformers bekostnad. Skälen för
detta är rent politiska och har inget att göra med barnens behov eller
föräldrarnas önskemål.
För att återskapa likvärdiga villkor måste det återigen bli en skyldighet för
kommunerna att ge bidrag till enskilda huvudmän. Förslag med denna
innebörd presenteras i vår partimotion om ändringar i socialtjänstlagen
(1996/97:So44). Dessutom bör kommunerna själva sträva efter bredd och
mångfald inom den egna verksamheten vad gäller olika verksamhetsformer.
Kravet på likvärdiga villkor för olika huvudmän har dock ytterligare en
orsak. Många skolor, fristående såväl som offentliga, erbjuder i dag
föräldrarna en "helhetslösning" med förskola och skolbarnomsorg. I många
fall är det en förutsättning för att föräldrarna skall kunna välja en viss
skola. I
dag är kommunerna tvungna att ge bidrag till fristående skolor men de kan
sedan, helt lagligt, neka huvudmannen stöd för förskoleverksamhet och/eller
skolbarnomsorg. Härigenom kan kommunen indirekt strypa verksamheten vid
friskolan. Detta är oacceptabelt och visar på vikten att återinföra skyldigheten
för kommunerna att ge bidrag till enskilda huvudmän inom förskola och
skolbarnsomsorg.
Grundskolan
Flera av de frågor som rör grundskolan berörs i andra delar
av denna motionen. Att stimulera skolornas arbete för att nå
de nationella målen för skolverksamheten är den viktigaste
uppgiften. Vad gäller frågan om målstyrning kan vi
konstatera att den socialdemokratiska regeringen, föga
förvånande, har svårt att acceptera det vidgade utrymme
enskilda skolor och eleverna fått. Å ena sidan aviseras att
grundskolans timplan bör ändras för att ge skolor "bättre
möjligheter att anpassa timplanen efter lokala behov". Å
andra sidan aviseras att regeringen avser att komma med
förslag som ger "slöjd, idrott och hälsa mer tid". Dessa
motsägelsefulla löften skall dessutom tillgodoses "inom
ramen för nuvarande totala timtid". Vi anser inte att det i dag
finns anledning att nationellt reglera timplanen ytterligare
inom ramen. Sådana förändringar blir endera tämligen
marginella till sin betydelse, alternativt medför de allvarliga
inskränkningar i ett eller flera ämnen. Risken är dessutom
stor att det blir elevens val som beskärs, när
ämnesföreträdarna gjort upp. Vi förordar i stället en
kontinuerlig uppföljning av hur skolorna använder
tillgängligt utrymme för skolans respektive elevernas val
samt för ämnesintegrerad undervisning.
Utöver grundskolans betydelse när det gäller att ge alla barn en gedigen
grund för vidare utbildning vill vi särskilt påpeka skolans ansvar att
tillsammans med hemmen fostra barn och ungdomar.
Vi är allvarligt bekymrade över de otaliga rapporter som kommer om
bristande ordning, skolk, koncentrationsproblem, mobbning, våld m.m. som
kommer från skolan. Alarmerande är att kriminaliteten sjunker ner i åldrarna
och att drogproblemen ökar.
Skolan måste precis som alla andra arbetsplatser definiera regler för
verksamheten och se till att alla berörda är informerade om och väl
införstådda med såväl motiven för som innebörden av reglerna. Information
och diskussion om sådana frågor är viktiga att ta upp med elever och föräldrar
såväl vid inskrivning och upprop som vid utvecklingssamtal och
föräldraträffar. Att kunna passa tider, lyssna, kommunicera i civiliserade
former, visa artighet osv. är kunskaper som inte bara krävs för att ge en
trevlig arbetsmiljö för alla i skolan utan också för framtiden. Naturligtivs
måste kraven anpassas till barnens ålder, men vi gör den unga generationen
en otjänst om vi låter gränserna för vad som är rätt och fel flyta. Att inte
ställa
samma krav i skolan som på andra arbetsplatser är att devalvera skolans
betydelse. Vi ser fram emot regeringens utlovade förslag vad avser ytterligare
insatser för att förebygga och ingripa mot mobbning.
Svensk lag gäller också i skolorna. Det finns i dag tendenser till att skolan
skriver sina egna lagar och tänjer gränserna för vad som accepteras och inte.
Det gäller i synnerhet som skolan har mycket små möjligheter att vidta
disciplinära åtgärder för grövre förseelser. Med tanke på de problem som i
dag finns med ungdomskriminalitet är det därför viktigt att denna utveckling
inte fortskrider. Skolans personal måste ges goda kunskaper om lag och rätt.
Samarbetet mellan skola, hem, polis och sociala myndigheter måste utvecklas
så att vuxenvärlden på ett tidigt stadium och konsekvent kan gripa in och
agera när barn och ungdomar riskerar att råka illa ut. Det behövs fler och
bättre utbildningsalternativ för problemelever. De som sköter sig i skolan
måste få arbetsro och de som inte klarar av att följa rimliga regler måste ges
särskilt anpassad utbildning och fostran. Detta gäller för övrigt också på
gymnasiet, dit även mycket dåligt motiverade elever hänvisas trots att
skolorna ofta saknar de resurser som krävs för att ge dem adekvat stöd och
undervisning.
Av Skolverkets rapporter om neddragningarna i skolan kan man dra många
slutsatser. Det gäller i synnerhet som anslagen för undervisning minskat
kraftigt, medan lokalkostnaderna stigit. Regeringen drar som enda slutsats
vad avser skolans ekonomi att kommunerna bör åläggas att ge eleverna fria
skolmåltider i grundskolan och gymnasiet lagstiftningsvägen. Vi anser att
betydelsen av att barn och ungdomar äter ordentligt varje dag för att orka med
skolarbetet är odiskutabel. Däremot anser vi att frågan om hur skolmåltids-
verksamheten bäst organiseras och finansieras även fortsättningsvis bör
avgöras lokalt.
Elever med behov av särskilt
stöd
Det nya betygssystemet synliggör att många elever inte når
tillräckligt goda studieresultat i ett eller flera ämnen.
Problemet är inte nytt och det finns inget som säger att
elevernas kunskaper är sämre än tidigare generationers.
Däremot är målen för vad grundskolan skall uppnå högre
med den nya läroplanen och tydliga kunskapskriterier. Vi
utgår från att regeringen mycket noga följer upp att skolorna
använder de resultat som uppvisas i nationella kunskapsprov
och i samband med betygssättning för insatser som kan
hjälpa eleverna att skaffa sig de kunskaper och färdigheter
som krävs för betyget Godkänt.
Det är mycket oroväckande att ca 10 procent av eleverna i dag lämnar
grundskolan utan fullständiga betyg och med otillräckliga kunskaper och
färdigheter i läsning, skrivning och räkning. Enligt vår mening borde debatten
om grundskolans längd handla mer om undervisningsresultaten än antalet år.
Alla elever skall ges möjlighet att uppnå kunskapsmålen innan de lämnar
grundskolan. Det innebär att flertalet elever kommer att tillbringa nio år i
grundskolan medan andra behöver längre eller kortare tid. Det väsentliga är
att den enskilde eleven är förberedd för studier i gymnasieskolan.
Vi vill understryka att det enligt grundskoleförordningen är ett krav att
elever med behov av stöd får ett åtgärdsprogram. Elever med svårigheter i
skolarbetet måste tillförsäkras kontinuitet i och återkommande uppföljning.
Vi anser att det är viktigt att eleven, föräldrarna och skolan samarbetar och
det är skolans ansvar att ta initiativ till en sådan samverkan.
Gymnasieskolan
Det är ett steg i rätt riktning att socialdemokraterna äntligen
har insett att det är nödvändigt att göra justeringar i
gymnasieskolan. Trots massiv kritik och väldokumenterade
svårigheter, främst när det gäller yrkesprogrammen, har
omtänkandet suttit långt inne. Däremot har de förslag till
förändringar som redovisas i skrivelsen för litet substans och
löser inte problemen i gymnasieskolan.
Antalet kärnämnen
I skrivelsen konstaterar regeringen att kurserna i kärnämnena
religionskunskap, naturkunskap och estetisk verksamhet är
för korta och att de innebär en onödig splittring och små
möjligheter för eleverna att se helheter och samband.
Regeringen avser att göra en utredning av konsekvenserna
för både gymnasieskolan och den gymnasiala
vuxenutbildningen om den sammanlagda omfattningen i tre
av dessa ämnen, dvs. 90 gymnasiepoäng, kan utnyttjas för att
i stället studera ett av ämnena. Ämnet historia skulle i så fall
också införas som ett ytterligare val. Vi välkomnar att även
regeringen numera har kommit till insikt om att antalet
kärnämnen bör minskas.
I den kommittémotion om gymnasieskolan som Moderata samlingspartiet
väckte under den allmänna motionsperioden hösten 1996 (Gymnasieskolan
1996/96:Ub240) föreslogs att antalet kärnämnen skulle minskas till ämnena
svenska, engelska, matematik, samhällskunskap samt idrott och hälsa. Detta
förslag avslogs nyligen av riksdagen. Vi vidhåller vår tidigare ståndpunkt och
anser fortfarande att de ämnen som inte längre är kärnämnen skall ingå som
karaktärsämnen i programmen, men omfattningen av dem i respektive
program bör utredas. Det utrymme som skapas i vår modell skall användas
för elevens tillval eller ämnesfördjupning. Tanken är att eleven skall få mer
inflytande över ämnesvalet vilket ökar intresset för studierna.
Alternativa kurser i kärnämnena
Även om kraven på grundskolan stärks och gymnasieskolan
ändrar arbetssätt kommer det ändå att finnas elever som har
behov av kurser med en annan ambitionsnivå i kärnämnena.
Det får inte vara ett självändamål att alla elever skall få
grundläggande behörighet till högskolan efter avslutat
gymnasieprogram. I stället för att som i dag låta en grupp
elever få betyget Icke godkänd i kurser i kärnämnena föreslår
vi att det skall finnas alternativa kurser, främst i ämnena
svenska, engelska och matematik, där målen sätts lägre.
Dessa kurser skall inte ge generell behörighet till högre
utbildning. Självfallet skall möjligheterna till att komplettera
och läsa in en högre kurs finnas.
Ett nytt tekniskt program
Den tekniska grenen inom naturvetenskapsprogrammet har
betydligt färre elever än den tidigare tekniska linjen. Antalet
elever som läser teknik har halverats mellan 1990 och 1995.
Detta är en utveckling som är djupt olycklig och som måste
åtgärdas, vilket vi också påpekade i vår motion om
gymnasieskolan. Regeringen bedömer i skrivelsen att det
finns starka skäl att skapa ett nytt teknikinriktat program,
som i större utsträckning än nuvarande tekniska gren inom
naturvetenskapsprogrammet kan stimulera elevernas intresse
för teknik och teknisk utveckling. Ett förslag med denna
innebörd kommer vi moderater att stödja i riksdagen.
Behovet av ett sådant program är väldokumenterat och vi tror
att det kan innebära en förstärkning av nyrekryteringen till
naturvetenskapligt och tekniskt inriktade utbildningar.
Fristående gymnasieskolor
Intresset för gymnasieutbildningar i fristående skolor är
mycket stort. Särskilt intressant är att flera skolor lyckas
locka många sökande till utbildningar som i den kommunala
skolan är mindre eftertraktade. Därtill kommer att dessa
skolor bättre än kommunala motsvarigheter lyckas
förverkliga många idéer om pedagogisk förnyelse.
Industrigymnasierna är ett tydligt exempel på detta. De
lyckas bättre än motsvarande kommunala skolor att rekrytera
elever till utbildning vid industriprogrammet.
Betygsgenomsnittet vid antagning är väsentligt högre och
fler flickor söker till utbildningarna.
Industriskolorna har av naturliga skäl bättre förutsättningar att klara målen
vad gäller APU. Samarbete och integration mellan utbildning och arbets-
platser är betydligt mer utvecklat än vad det är i den kommunala skolan.
Eleverna ges möjligheter till sommarkurser och praktik, och i många fall
erbjuder skolorna ett specialutformat program som ger eleverna mer under-
visningstid.
I utvecklingsplanen skriver regeringen: "I den reformerade gymnasieskolan
saknas nationella program som ligger i fältet mellan yrkesutbildning och
naturvetenskapsprogrammet. Utvecklingen av specialutformade program
inom området visar på ett sådant behov." De fristående gymnasieskolorna har
varit en föregångare och pådrivare när det gäller integrationen mellan
yrkesprogram och naturvetenskapsprogrammet i form av specialutformade
program.
Trots alla positiva erfarenheter valde regeringen i propositionen om
fristående skolor att komma med förslag som innebär stora svårigheter för
framväxten av alternativ till den utbildning som ges i kommunerna. Detta är
särskilt tydligt då bedömningen av hur en ny gymnasieskola påverkar
närliggande utbildning skall göras av respektive kommun i stället för
regionala myndigheter.
Skola - arbetsliv
Svensk yrkesutbildning saknar i en internationell jämförelse
en naturlig koppling mellan arbetsliv och skola. Det är inte
bra. I våra främsta konkurrentländer satsar arbetslivet mer på
yrkesutbildningen - både ekonomiskt och personellt - än vad
som sker i vårt land. Det är nödvändigt att ändra på detta
förhållande, om resultaten skall kunna motsvara de krav och
snabba förändringar som i dag finns inom arbetslivet. Vi kan
inte fortsätta med att ha ett slutet offentligt skolsystem som
innebär att skolan förmedlar både teoretiska och praktiska
kunskaper. De yrkesförberedande utbildningarna måste
kunna hävda sig internationellt. För att lyckas krävs det att
skola och arbetsliv tar ett betydligt större ansvar och
samverkar. Engagemanget från arbetslivets sida måste öka.
På samma sätt måste skolan lära sig att arbeta tillsammans
med arbetslivet.
APU
I dag har skolan ansvaret för yrkesutbildningen i
gymnasieskolan och det är skolan som har ansvaret för att ta
fram APU-platser. På de yrkesinriktade programmen skall
minst 15 procent av undervisningen vara förlagd till en eller
flera arbetsplatser. Detta har blivit både ett "golv" och ett
"tak" vilket är olyckligt. I en internationell jämförelse är den
arbetsplatsförlagda delen av yrkesutbildningen i Sverige
mycket liten. Rapporter från både Skolverket och
Kommunförbundet visar att många skolor inte kan få ut sina
elever på APU i den omfattning som regering och riksdag
beslutat och att det finns kvalitativa problem med APU:n.
Detta är allvarligt. En orsak till problemet är att incitamentet
bland företagen för att ordna APU-platser är svagt. Ett annat
problem är att APU:n ofta skall ske på skolans villkor både
vad gäller tid och innehåll.
Kommittén för gymnasieskolans utveckling har i sitt senaste betänkande
föreslagit att minimigränsen på 15 veckor för APU:n på sikt skall höjas.
Regeringen delar denna uppfattning. Det är positivt och det går i linje med
vad vi i många år har pläderat för. Däremot anser vi att det är nödvändigt att
man också söker en finansieringsmodell som gör det attraktivt för
arbetsplasterna att ta emot APU-elever. I denna fråga har regeringen ingen
åsikt och samma sak gäller det förslaget till "en ny modern lärlings-
utbildning" där uppenbarligen regeringen räknar med att arbetslivet tar på sig
en stor utbildningsuppgift utan någon som helst ersättning eller skatte-
befrielse från det offentliga. I betänkandet "Höj ribban" (SOU 1994:101)
föreslogs en finansieringsmodell för APU:n som regeringen med fördel borde
pröva.
En modern lärlingsutbildning
Regeringen har gjort ett stort nummer av att man tänker
införa "en ny och modern lärlingsutbildning". De två första
åren skall vara skolförlagda och de två nästföljande skall
vara förlagda till en arbetsplats. Eleven har elevstatus och
skolan har det övergripande utbildningsansvaret för eleven
även under lärlingsåren. Förslaget är ett steg i rätt riktning
men som vanligt når regeringen inte ända fram.
Verkligheten är att det redan i dag är fullt möjligt att genomföra lärlings-
utbildning. Intresset har emellertid varit lågt, för att inte säga obefintligt,
vilket vi beklagar. Huvudproblemet är att få företag ställer upp med
nödvändiga lärlingsplatser och att arbetsmarknadens parter inte visat vilja till
att ta nödvändiga initiativ. Ytterligare ett problem har varit att eleverna inte
i
tillräckligt omfattning fått information om de möjligheter som redan finns. Vi
tror därför att man lurar sig själv om man tror att en fungerande lärlings-
utbildning kan åstadkommas genom lösa kontakter med arbetsmarknadens
parter där skolan skall ha ansvaret för hela utbildningen, medan företagen,
utan ersättning, förutsätts bidra med platser. Ett annat skäl till att lärlings-
utbildningen har en liten omfattning är dels att den ligger inom det
individuella programmet, dels att skolorna sällan informerar eleverna om
möjligheten till lärlingsutbildning. Därför bör lärlingsutbildningen ligga
under ett eget program - Lärlingsprogrammet - och få den struktur som vi
senare kommer till.
Det stora problemet är att arbetslivet har ett för litet inflytande över och
därmed ansvar för gymnasieskolans yrkesutbildning. Det är ett av skälen till
att många gymnasieskolor har svårt att få ut eleverna på arbetsplatsförlagd
utbildning. När nu regeringen väljer den traditionella vägen genom att
lärlingarna skall ha elevstatus och att skolan skall ha ansvaret för hela
utbildningen, oavsett om utbildningen bedrivs i skolan eller på en arbetsplats
och inte lyckas dra slutsatsen av sitt resonemang i skrivelsen kvarstår
huvudproblemet, nämligen den otydliga ansvarsfördelningen mellan skola
och arbetsliv.
Enligt vår uppfattning är det nödvändigt att detta förhållande ändras. För att
lyckas krävs det förändringar som leder till att både skolan och arbetslivet har
ansvaret för yrkesutbildningen. En modern lärlingsutbildning, i ordets rätta
bemärkelse, innebär enligt vår uppfattning att skolan tar ansvaret för
utbildningen under de två första åren och arbetslivet för de avslutande, i de
flesta fall förmodligen två, åren. Företagen/arbetsplatsen borde som i t.ex.
Norge få ersättning motsvarande kommunens kostnad för yrkesutbildningen
under ett år, samtidigt som lärlingen under det tredje och fjärde året ges
ersättning från arbetsplatsen grundad på den insats som lärlingen gör i
produktionen. Därmed skulle ett antal ekonomiska frågetecken i företagen
och för den enskilde undanröjas. Utbildningen bör avslutas med ett gesällprov
och leda till ett yrkesdiplom eller en yrkesexamen. Det återstår att se om
regeringen klarar av att lägga sådana konkreta förslag i en proposition som
gör lärlingsutbildningen till mer än ytterligare ett utspel.
I sin iver att visa att det är en ny lärlingsutbildning skriver regeringen att
den form av lärlingsutbildning som den föreslår har en väsentligt högre nivå
än nuvarande lärlingsutbildningar och att den har en högre kvalitet och bör ge
bättre resultat. Det är en märklig slutsats. Den nuvarande lärlingsutbildningen
har minst sex kärnämnen där eleven också kan läsa naturkunskap och
estetiska ämnen. I ett annat sammanhang konstaterar regeringen att kurserna i
kärnämnena religionskunskap, naturkunskap och estetiska ämnen är för korta
och bör läggas samman till ett valfritt kärnämne utökat med historia. Vi har
svårt att se den avgörande kvalitetsskillnaden mellan den nuvarande
lärlingsutbildningen och den föreslagna. För det kan väl inte vara 60 av 2 370
poäng som är den avgörande kvalitetsskillnaden?
Utbildning på entreprenad
Nu gällande lag möjliggör entreprenad endast i sådana
ämnen som enligt skollagen betecknas som estetiska ämnen,
ekonomiska ämnen, tekniska ämnen eller yrkesämnen. Lagen
om entreprenadförhållanden inom skolan bör förtydligas så
att det i framtiden blir möjligt för kommunerna att uppdra åt
andra utbildningsanordnare att bedriva undervisning inom ett
flertal olika ämnen. Att företag på detta sätt får en aktiv roll i
skolan ger möjlighet till god undervisning liksom till nya
idéer och förhållningssätt i frågor om organisation,
fördelning av resurser etc.
Yrkesexamen
Det är positivt att regeringen nu är beredd att införa
yrkesexamen på vissa yrkesinriktade program. Vi anser att
det hade varit naturligt att dra den logiska konsekvensen av
detta och införa en examen för alla elever som fullgjort ett
nationellt program, oavsett om det är teoretiskt eller
yrkesinriktat. En sådan examen skulle tydliggöra vilka
resultat och vilken kompetens eleven uppnått och vore
härigenom ett sätt att kvalitetssäkra alla
gymnasieutbildningar.
Gymnasielärare i yrkesämnen
I dagens gymnasieskola har knappt hälften av yrkeslärarna
utöver sin arbetslivserfarenhet högskoleutbildning eller YTH
medan de övriga förutom arbetslivserfarenhet har tvåårig
gymnasieutbildning eller motsvarande. Det innebär att
hälften av lärarna i yrkesämnena inte har en djupare
ämnesteoretisk kompetens än vad deras elever har när de
lämnar skolan.
I höstens budgetproposition skrev regeringen att man hade beslutat om en
ändring i examensbeskrivningen för gymnasielärare i högskoleförordningen.
Det var positivt att regeringen efter en rejäl "långbänk" äntligen tog sig
samman och fattade ett beslut i rätt riktning. Förordningsändringen innebär en
höjning av kraven på teoretisk utbildning för lärare i yrkesämnen genom krav
på högskoleutbildning om minst 60 poäng i de fall relevant sådan erbjuds.
Beslutet innebär att man till viss del anpassar yrkeslärarnas förkunskaper
till den nya gymnasieskolan. Vi anser att regeringen borde följt förslaget i
utredningen "Höj ribban" om förkunskapskrav om minst 80 högskolepoäng.
De flesta av gymnasielärarna i yrkesämnen har "gamla" kunskaper, i den
bemärkelsen att det var länge sedan de lämnade sitt yrke för att bli
yrkeslärare och att de i liten omfattning är ute på yrkespraktik eller
kompetenshöjande teoretisk efterutbildning. Risken är överhängande att
skolan förmedlar kunskap som hör gårdagens arbetsliv till. Därför är det
ytterst förvånande att regeringen inte tänker göra något åt lärarnas
fortbildning och uppdatering i yrkesämnet, vilket är helt nödvändigt.
Regeringen kommer inte med några förslag till förbättringar eller idéer till
framtida lösningar.
Enligt vår mening måste man koppla uppdatering och yrkespraktik till
någon form av lärarcertifikat där lärarna regelbundet är ute i arbetslivet och
får adekvat yrkespraktik. Detta är en nödvändighet om eleverna skall kunna
erbjudas en modern utbildning.
Praktikprogrammet
Enligt regeringens bedömning behöver det individuella
programmet utvecklas kvalitativt för att erbjuda ungdomar en
god utbildning som förenar undervisning i vissa
grundskolekurser, vissa gymnasiekurser och en yrkesinriktad
praktik - praktikprogram. Enligt vår uppfattning är de
åtgärder som regeringen beskriver fullt möjliga att redan i
dag vidta inom det individuella programmet. Det är fullt
möjligt att kombinera grundskolekurser med kurser inom
gymnasieskolan samt att ge eleverna praktik i både mindre
som större omfattning. Så sker också i många
gymnasieskolor. Snarare pekar regeringens skrivelse på ett
annat problem, nämligen att många gymnasieskolor saknar
tillräcklig fantasi, flexibilitet och är för "fyrkantiga". Det
vore bättre om regeringen i stället för att föreslå ett nytt
program lade ner energi på att introducera dessa skolor i
förändringsarbetet och informerade om de möjligheter som
finns inom dagens system.
Lektorer
För att skolan skall kunna bedriva en undervisning av god
kvalitet krävs det fler lektorer i gymnasieskolan. Lektorerna
är inte jämnt fördelade över landet utan är koncentrerade runt
universitetsstäderna. Hösten 1995 fanns det 956 lektorer i
gymnasieskolan, varav 885 var i tjänst och antalet är ständigt
sjunkande. Vi ser mycket allvarligt på den långsiktiga trend
som innebär att gymnasieskolan dräneras på lektorer.
Utvecklingen är inte acceptabel. Det är av stor vikt att det
finns forskarutbildade lärare i gymnasieskolan. Den
forskningsanknytning som fler lektorer innebär ökar givetvis
kvaliteten. En annat viktigt skäl är att det skapar fler
karriärvägar för lärarna i skolan.
Uppenbarligen saknar regeringen en strategi för hur vi skall få fler
forskarutbildade lärare till gymnasieskolan eftersom regeringen inte med ett
ord nämner tillgång på lektorer eller har någon synpunkt på lektorernas roll i
gymnasieskolan.
Vuxenutbildning
Regeringen säger sig ha som målsättning att halvera den
öppna arbetslösheten till år 2000. Detta skall åstadkommas
bl.a. genom en vuxenutbildningssatsning omfattande 100
000 utbildningsplatser fr.o.m. hösten 1997 och under fem år
framåt. Vad det till största delen handlar om är dock att
omvandla tillfälliga platser inom komvux, folkhögskolor och
studieförbund m.m. till reguljära platser. Frågan är om
regeringens ambition är realistisk eller ens särskilt klok. I
dag har mellan 40 000 och 60 000 platser årligen utnyttjats
inom ramen för dessa tillfälliga utbildningsplatser. Även om
kommunerna efter mycket letande hittar de resterande 40
000-60 000 elever som fattas måste man ändå fundera över
om dessa kommer att vara motiverade för studier.
Vi ifrågasätter även inriktningen på regeringens förslag. Regeringen borde,
enligt vår mening, i högre grad prioritera försöksverksamheten med
kvalificerad yrkesutbildning (KY) som pågår sedan hösten 1996. Försöks-
verksamheten kommer att omfatta 1 700 platser 1996, 3 700 platser 1997 och
4 500 platser 1998. Det är ingen överdrift att påstå att försöksverksamheten
blivit en succé. Äntligen har vi funnit former där skola och arbetsliv arbetar
tillsammans och tar ett gemensamt ansvar för att åstadkomma nya och
fördjupade yrkesutbildningar med ett innehåll som framtidens arbetsliv har
behov av. Kommittén för kvalificerad yrkesutbildning som bl.a. har till
uppgift att fördela platserna har redan fått "dra i nödbromsen" eftersom
platserna inte motsvarar intresset från företag och elever.
Näringslivet har svårt att rekrytera kvalificerad arbetskraft i den omfattning
som behövs. Den yrkeskunniga arbetskraften åldras och den dåliga återväxten
är en flaskhals och ett reellt hot mot expansion och ekonomisk tillväxt.
Skälen till att satsa mer på KY-utbildningarna är flera:
- de studerande på nu startade KY-utbildningar är i princip garanterade
arbete efter avslutad utbildning. Möjligheterna att få ett arbete efter
avslutad utbildning är goda, dels därför att utbildningarna är efterfrågade,
dels därför att det finns en naturlig anknytning till arbetslivet,
-
- företagen har redan i dag svårt att finna kvalificerade yrkesarbetare.
Efterfrågan kommer att öka dels på grund av den tekniska utvecklingen
och på fortsatta strukturomvandlingar, dels på grund av den ojämna
åldersstruktur som i dag råder på arbetsmarknaden,
-
- försöksverksamheten har inte kunnat beakta det behov som finns när det
gäller fort- och vidareutbildning inom KY-området för människor som
redan är verksamma i arbetslivet och som är i behov av fördjupade
ämnesstudier och/eller praktik. Hittills har försöken mest tillgodosett
behovet av påbyggnadsutbildning för unga människor och endast handlat
om heltidsstudier. Försöksverksamheten måste ge möjligheter att pröva
och utveckla distansstudier där studerande kan jobba och studera
samtidigt,
-
- det finns branscher som inte har fått pröva på den nya utbildningen.
Många har lagt ner ett omfattande arbete innan de under senare delen av
hösten skickade in sina ansökningar.
-
Såväl arbetsgivare som arbetstagare är överens om att kraven
på kvalificerade yrkesarbetare ökar och att det framtida
utbildningssystemet måste tillgodose dessa krav. För att klara
kraven och möta bristen på kvalificerade yrkesarbetare måste
regeringen omgående satsa på fler platser till den
kvalificerade yrkesutbildningen. Det är hög tid att regeringen
prioriterar utbildningar som leder till jobb. Vi moderater har
vid ett flertal tillfällen framfört att KY-utbildningarna fullt
utbyggda borde omfatta minst 20 000 platser.
Former för att möjliggöra ett livslångt lärande måste moderniseras och
utvecklas. Den vuxenutbildningssatsning som nu genomförs innebär
möjligheter till förnyelse av den kommunalt initierade vuxenutbildningen.
Den skall vara av hög kvalitet och vara relevant för de vuxna som börjar
studera. Möjligheter för lågutbildade vuxna som arbetar för att få studera på
sin fritid måste utvecklas och uppmuntras.
Skolans kvalitetsutveckling
Ansvaret för skolan har flyttats från staten till kommunerna.
Vi anser att ansvaret och styrning av skolan nu skall flyttas
ända ut till dem som är bäst lämpade att leda skolarbetet och
driva utvecklingen framåt: skolorna själva. Vårt ovan
beskrivna förslag om en nationell skolpeng är ett steg i
arbetet på att reellt öka ansvaret och inflytandet för
skolledare, lärare, elever och föräldrar.
Kopplat till den ökade mångfald och frihet som den nationella skolpengen,
fler fristående skolor och försök med olika pedagogiska och organisatoriska
modeller medför, krävs ett ökat arbete för att kontrollera utbildningens
resultat.
Detta arbete börjar hos den enskilda eleven som genom betyg, skriftliga
och muntliga omdömen samt utvecklingssamtal får möjlighet att ta reda på
var, jämfört med målen, han eller hon befinner sig. För föräldrarna är denna
information av största betydelse för att kunna påverka sina barns skolgång.
Det är emellertid inte bara enskilda elevers resultat som måste följas upp.
Skolornas resultat måste belysas tydligare. Endast om vi vet vad skolorna
verkligen uppnår kan vi garantera likvärdighet och kvalitet. Ett verktyg för
detta är nationella prov. Vi anser fortfarande att den socialdemokratiska
regeringens initiativ att ta bort kravet på att alla skolor genomför de
nationella kunskapsproven i svenska, engelska och matematik var felaktigt.
Skolorna skall genomföra proven och resultaten redovisas offentligt.
Resultaten kommer att ge skolor och föräldrar kunskaper om vilka som
behöver hjälp, var undervisningen brister och vilka skolor som måste bli
bättre.
På samma sätt måste skolhuvudmännens ansvar och skyldigheter följas
upp. Skolverket har vid ett flertal tillfällen påpekat brister hos såväl
kommunala som enskilda huvudmän. På senare tid har intresset i huvudsak
legat på de kommunala huvudmännen som i många avseenden, t.ex. vad
avser analyser av sambanden mellan olika budgetöverväganden och effekter
inom skolan, uppvisat brister inom kvalitetsarbetet.
Vi anser att dessa frågor bör ges ökad prioritet. En viktig aktör i skolans
kvalitetsarbete är staten genom sin myndighet Skolverket.
Regeringen framför i sin utvecklingsplan ett antal förslag som gäller
Skolverkets roll. Vi välkomnar förslaget om att Skolverket i framtiden skall
ges större möjlighet att kommentera och ta ställning till resultaten av sitt
arbete. Detta stärker Skolverket. Tyvärr förtas delvis denna reform av att
regeringen samtidigt lägger på verket uppgifter som mer har karaktär av ren
myndighetsutövning. Dessutom vill den uppenbarligen knyta verket närmare
Regeringskansliet som ett "stabsorgan".
Vi anser att detta är fel. Skolverket kan inte både åläggas uppgiften att fritt
dra slutsatserna av sitt arbete och samtidigt vara ett "stabsorgan". Ett, enligt
vårt förmenande, bättre förslag är att särskilja Skolverkets uppgifter på ett
sådant sätt att bl.a. myndighets-, informations- och stabsuppgifter ligger kvar
inom Skolverkets ram medan uppgifter som kräver större frihet i arbetsformer
och slutledningar flyttas till ett fristående kvalitetsinstitut. Ett sådan
institut
skulle på ett helt annat sätt kunna dra slutsatser och peka på konsekvenserna
för skolor, skolhuvudmän och statsmakten av de resultat som framkommer i
kvalitetsarbetet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förskola, skola och vuxenutbildning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om likvärdighet och kvalitet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en nationell skolpeng,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten att välja skola,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av uppföljning av de nya reglerna för fristående skolor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolan och segregationen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om elevers och föräldrars inflytande inom skolan,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lärarutbildningen och lärarrollen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sänkt skolpliktsålder,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om villkoren för olika huvudmän och organisationsformer inom
förskolan och skolbarnsomsorgen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om grundskolan,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om elevers rätt till särskilt stöd,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om antalet kärnämnen i gymnasieskolan,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om alternativa kurser i gymnasieskolans kärnämnen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fristående gymnasieskolor,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den arbetsplatsförlagda utbildningen (APU),
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lärlingsutbildningen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om yrkesexamen inom gymnasieskolan,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om praktikprogrammet,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av lektorer inom skolan,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den kvalificerade yrkesutbildningen,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvalitetsarbetet i skolan,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Skolverket och ett nytt fristående kvalitetsinstitut.
Stockholm den 2 april 1997
Beatrice Ask (m)
Rune Rydén (m)
Ulf Melin (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Tomas Högström (m)
Ulf Kristersson (m)
Chris Heister (m)
Per Unckel (m)
Birgitta Wistrand (m)