Att ena hela Europa är en historisk uppgift för vår generation
européer.
De nya demokratierna i Central- och Östeuropa strävar efter att integreras i
Europa, d.v.s. de tidigare västeuropeiska samarbetsorganisationerna som nu
blir alleuropeiska. Redan är nästan alla med i Europarådet, med dess betoning
på mänskliga rättigheter, demokrati och numera även minoritetsfrågor.
Genom Europaavtalen är tio av länderna associerade till EU med perspektiv
av framtida medlemskap. Med främst Ryssland och Ukraina har EU
partnerskaps- och samarbetsavtal. Nästan alla är också med i Partnerskap för
fred, NATO:s kraftfulla samarbete på säkerhetsområdet.
Det viktigaste är dock medlemskap i NATO och Europeiska unionen för att
garantera säkerheten och den fullständiga integrationen i Europa. För Sverige
är det en prioriterad uppgift att inom EU främja en strategi för tidigt
medlemskap. Estland, Lettland och Litauen skall liksom Polen och övriga
centraleuropeiska länder kunna bli medlemmar redan år 2000, under
förutsättning att de uppfyller medlemsvillkoren. Det ligger också i Sveriges
intressen att de länder som så önskar kan bli medlemmar i NATO. Sverige
måste betona deras rätt till säkerhetspolitiskt vägval och understödja särskilt
Estland, Lettland och Litauen i deras strävan.
Europeisk integration - inte
biståndssamarbete
Vad det hela nu handlar om är att den europeiska
integrationen utsträcks till Central- och Östeuropa. De nya
demokratierna har rätt att delta i samarbetet på i princip
samma villkor som de länge etablerade västeuropeiska
demokratierna. Stödinsatserna måste ses i detta perspektiv
och inte som ett biståndssamarbete. Det handlar inte om
någon generositet eller nådegåva från den västliga sidan utan
just om att underlätta för dem att återta allt det de förlorat
under decennierna av förtryck och isolering.
Redan inom ett begränsat antal år kommer åtskilliga av de nya
demokratierna att fullt ut delta i det gemensamma beslutsfattandet och i den
meningen vara fullvärdiga medlemmar i det europeiska samarbetet.
Utgångspunkten har varit maximalt ogynnsam. Utbredd fattigdom,
rättslöshet, omfattande miljöförstöring och en hänsynslös social rovdrift.
Människor som inte passade in i femårsplanernas produktionsmål sköts
hänsynslöst åt sidan i särskilt djupt armod och misär. Det handlade inte om
underutveckling utan om felutveckling. Gigantiska resurser slösades bort,
felanvändes eller helt enkelt förstördes. Det allvarligaste var dock förtrycket
och undanröjandet av den mänskliga strävan efter förkovran och ett bättre liv.
Likgiltigheten och hopplösheten blev systemets främsta produkt.
Framgångsrik chockterapi
I samband med demokratiseringarna 1989-1991 uppstod en
intensiv debatt om det lämpliga tillvägagångssättet för att
snabbast möjligt förflytta sig från förtryck och socialism till
demokrati och välstånd. Vissa förespråkade chockterapi,
d.v.s. snabbast möjliga förändring för att minimera
övergångstiden och därmed också de sociala påfrestningarna.
Andra förordade en långsammare övergång. Det fanns t.o.m.
de som förespråkade en tredje vägens politik, d.v.s. ett
mellanting mellan den västeuropeiska marknadsekonomin
och den östeuropeiska planekonomin.
Fem år efter demokratiseringen föreligger tydliga resultat. De länder som
valde chockterapins princip, d.v.s. snabbast möjliga omvandling, har också
kommit längst när det gäller demokrati, välståndsutveckling, miljö och inte
minst när det gäller att minimera de sociala påfrestningarna av själva
övergången.
Fattigdomen är djupast i de länder som inte förmått att snabbt ta sig ur de
gamla strukturerna utan fastnat i den socialistiska samhällsmodellen. Där är
fattigdomen och armodet särskilt djup och omfattande. Ingen enda
förespråkar längre någon tredje väg.
Utvecklingen har gått mycket snabbt. Det handlar inte längre om direkta
resursöverföringar för att lindra den nöd som fanns i det inledande skedet av
omvandlingen. Prognoserna om massvält och hungrande horder som kom
vandrande österifrån in i det välmående Västeuropa har inte besannats.
Snabbare än t.o.m. det tyska undret på 1950-talet har åtskilliga länder förmått
producera ett begynnande och snabbt växande välstånd. Även om nivån
fortfarande är låg så finns framför allt hoppet och framtidstron.
Inriktning av stödet
Karaktären av de västliga stödinsatserna har ändrats under de
gångna fem åren. För perioden 1997 och framåt kommer
åtskilliga av länderna inte att behöva något särskilt
ekonomiskt stöd. Det handlar i allt väsentligt om hjälp med
anpassningen inför medlemskapet i EU. I andra länder
behövs övergångsvis stödinsatser, men även där skall de
rimligtvis minskas i takt med att den egna utvecklingen
skjuter fart.
Stödinsatser är särskilt känsliga i länder där all verksamhet tidigare var
centralplanerad och där subventioner och straffavgifter förstört meningsfull
verksamhet. Stödinsatser måste alltså utformas med stor försiktighet så att
inte framväxande strukturer hämmas och gamla strukturer främjas.
Säkerhet och suveränitet
Suveränitetsstödet till de baltiska länderna har hjälpt dem i
uppbyggandet av de nationella institutionerna och
befästandet av den territoriella integriteten. Det behövs
fortsatta insatser på detta område.
Utvecklingen av det säkerhetsmässiga samarbetet kommer att stå i fokus de
närmaste åren. Etableringen av ett eget demokratiskt försvar och samarbetet
sinsemellan och med västländer inom ramen för PFF kommer att spela en allt
viktigare roll, särskilt om NATO-utvidgningen i första omgången kommer att
göra halt vid Polens gräns.
Det handlar i grunden om att ge de baltiska länderna tryggheten i en fortsatt
nationell självständighet. En sådan trygghet är en förutsättning för en normal
politisk utveckling. Finns inte detta riskerar samhällslivet och politiken att
förlamas av tanken på att friheten och självständigheten bara är
tidsbegränsad. Minnet från händelserna 1940 sitter djupt i det nationella
medvetandet.
Det öppna samhällets och
demokratins institutioner
och kultur
Att bygga ett öppet och pluralistiskt samhälle med respekt
för oliktänkande och minoriteter är inte lätt, särskilt inte på
kort tid. Ovana vid samhällsdebatt och intolerans mot
oliktänkande finns fortfarande kvar om än i mindre
omfattning än tidigare. För att hjälpa till i den omvandlingen
är insatser för utbyte inom utbildning och kulturliv av vikt.
Utbyte mellan lärare, studenter, forskare,
kulturpersonligheter, journalister och andra nyckelgrupper
kan bidra till att sprida mångfaldens och toleransens
erfarenheter.
Rättsstaten
På alla de områden där offentlig verksamhet kan ersättas med
privat går utvecklingen förr eller senare i rätt riktning. Det
hänger helt på takten i avregleringar och privatiseringar. På
de områden där statsmakten inte kan ersättas nämligen i sin
roll som lagstiftare och rättsskipare är arvet från det
förgångna särskilt besvärligt. I ordets egentliga betydelse var
de tidigare gangsterstater, där gänget utgjordes av
kommunistpartiet och där rätten utövades av nomenklaturan.
Det spelade ingen roll vad det stod i lagen, den lokale eller
centrale partibossens ord avgjorde. Det gällde att ha
kontakter och kunna muta för att klara sig.
Denna mentalitet lever kvar. Dels därför att det är svårt att ersätta de gamla
strukturerna med helt nya. Att snabbt skapa en helt ny statsförvaltning och
rättsväsende låter sig helt enkelt inte göra. Dels har åtskilliga i den gamla
nomenklaturan nu skaffat sig fördelaktiga positioner genom stöld av tidigare
statsegendom. De har inget intresse av att rättvisa skipas och att lagar
efterlevs.
En alldeles central uppgift för de västliga stödinsatserna är att bidra till att
skapa en rättsstat. Det handlar inte om så stora summor men väl om över-
föring av normer, kunskaper och kompetens. Redan utgör korruption och
annan djup och omfattande brottslighet en broms på utvecklingsansträng-
ningarna. Långsiktiga satsningar blir en omöjlighet om spelreglerna ständigt
ändras och olika makthavare kräver dryg tribut.
Uppbyggnaden av rättsstatens och marknadsekonomins institutioner är en
fundamental del i den ekonomiska utvecklingen. Lagar, som efterlevs, gällan-
de handel, avtal, konkursrätt och alla de förhållanden som måste regleras i en
välfungerande marknadsekonomi. Skyldigheter som måste balanseras av
rättigheter och där avtal måste hållas. Konsumenten eller småföretagaren
måste kunna få rätt mot staten eller statsmonopolet när denne fuskar i avtal
och smiter ifrån sina förpliktelser. En fungerande rättsstat är en oundgänglig
del i en fungerande demokrati och marknadsekonomi. Denna kan inte ersättas
av privata initiativ utan utgör ryggraden i statsmakten.
Ett förfärligt miljöarv
Jordens mest miljöförstörda områden återfinns i Central- och
Östeuropa. I Kotla-Järve-distriktet i nordöstra Estland ser det
ut som i ett månlandskap. Utvinningen av oljeskiffer har
bedrivits totalt hänsynslöst och utan någon som helst tanke
på att skydda vatten, luft eller mark. I Sibiriens oljefält eller i
"dödens triangel" i gränsområdet mellan forna DDR,
Tjeckoslovakien och Polen var situationen lika illa.
Reningsanläggningar i skorstenar eller i avlopp till sjöar och
vattendrag saknades helt. Naturen var ett avloppsdike och en
sophög som fritt kunde utnyttjas enligt femårsplanen.
Det behövs stödinsatser för lång tid framöver för att hjälpa länderna att
rensa bort sitt miljöarv. Marknadsekonomins intåg har visserligen inneburit
att många nedgångna och slitna fabriker har stängts, och att därmed miljön
kraftfullt förbättrats. Men likväl finns det framför allt på energiområdet
åtskilliga gamla anläggningar som behöver få reningsutrustning även om
anläggningens livstid är begränsad.
Särskilt viktigt är att höja säkerheten vid de sovjetiska kärnkraftverk som
fortfarande har en helt undermålig säkerhet. Detta tillhör det allra mest
högprioriterade. Även rökgasrening och rening av avlopp måste skyndas på.
Listan av särskilt miljöförorenande verksamhet i Östersjöområdet måste
åtgärdas utan dröjsmål.
Socialpolitik
Att kommunismen byggde på förtryck och rättslöshet är
välkänt. Att det socialistiska systemet resulterade i fattigdom
och en omfattande miljöförstörelse är också allmänt känt.
Vad som är mindre uppmärksammat är det faktum att även
den socialistiska socialpolitiken var särdeles misslyckad.
Utbildning, sjukvård, social service och omsorg om
samhällets svaga fungerade inte. Handikappade, mentalt
störda, missbrukare och andra samhällets olycksbarn fick
ofta en omänsklig behandling eftersom de inte bidrog till
femårsplanernas kvantitativa produktionsmål. Omsorg,
omtanke och livskvalitet kunde aldrig kvantifieras. I
nettomaterialprodukten räknades kol och stål i tusen ton
medan kvalitet och service inte fanns i
planeringskolumnerna.
Det socialistiska trygghetssystemet byggde på att fabriken eller kolchosen
gav lön och social service. Under övergångsskedet har vissa länder fortsatt
med att ge stora subventioner till gamla statliga företag och kolchoser som ett
sätt att ge åtminstone rudimentär social trygghet. Det är ineffektivt och
hämmar utvecklingen.
Vad som behövs är en övergång till marknadsekonomins sociala trygghets-
system, främst socialförsäkringar. Därigenom kan stödet riktas direkt till den
behövande individen eller familjen, i stället för att som nu ofta reduceras
eller
försvinna i korruption och ineffektivitet.
Infrastruktur
Satsningar på infrastruktur skall i princip finansieras
kommersiellt eller via multilaterala finansieringsinstitutioner.
Avkastningen på sådana projekt är normalt mycket hög,
eftersom ineffektiviteten i befintliga system är stor. För
sådana infrastrukturprojekt som inte kan finansieras
kommersiellt bör normalt en bred internationell finansiering
eftersträvas. Via Baltica, en vägförbindelse från Helsingfors
via Baltikum och Polen, bör hanteras inom ramen för EU:s
TEN-projekt. Skapandet av en "Baltic ring", ett
kraftledningssystem som knyter de baltiska länderna till
Norden och Kontinentaleuropa är viktigt. Detta bör vara
kommersiellt bärkraftigt och därför finna en finansiering via
direktinvesteringar, internationell kapitalmarknad och de
multilaterala finansieringsinstitutionerna.
EU och multilaterala
insatser
Stödinsatserna till Central- och Östeuropa bör i första hand
ske via EU och andra multilaterala organ. Fördelen med detta
är att de utgör delar av Europaintegrationen. De
samarbetsmekanismer som byggs upp kommer att fortleva
även i framtiden och utgör en naturlig del i ländernas
europeisering. Det finns därför ingen anledning att sträva
efter bilaterala insatser annat än när dessa är särskilt
motiverade.
EU:s Phare och Tacis-program har stor tyngd. Phare inriktas i allt högre
grad också på den s.k. pre-accession strategy som innebär att kandidat-
länderna förbereder sig för medlemskap.
Insatser inom ramen för Världsbanken, IMF, EBRD har sin givna plats när
det gäller makroekonomiskt stöd och i vissa fall skuldavskrivningar. Inom
denna ram kan också stöd för uppbyggande av finansiella institutioner bäst
ske eftersom det handlar om belopp i en storleksordning som bara kan
garanteras gemensamt och om anpassningar till regler och standarder som
dessa institutioner formar.
De regionala insatserna i Östersjön har en särskild tyngdpunkt när det
gäller miljösamarbetet. Strävan att rena Östersjön är en gemensam
angelägenhet för alla strandstater. Nordiska institutioner spelar här liksom i
Barentssamarbetet en viktig roll tillsammans med EU-kommissionen.
Europarådet driver en strategi av tidigt medlemskap, vilket innebär att vissa
länder kommit med redan när demokratin varit svag och bakslag därför
riskeras. Hittills har dock denna strategi varit framgångsrik, genom att de nya
medlemsstaterna normalt tagit medlemskapet på större allvar än vad man
kanske kunnat frukta. Konventionerna och mekanismerna väcker respekt och
även om de inte tillämpas fullt ut så ger de värdefullt stöd till de krafter
inom
de nya medlemsländerna som driver på demokratiseringsprocessen.
Bilateralt stöd till
närområdet
De baltiska länderna, Polen och åtta nordvästliga regioner i
Ryssland utgör den naturliga delen i det bilaterala
samarbetet. Här föreligger särskilda intressen och
möjligheter att stärka samarbetet direkt med Sverige.
Samarbete med de baltiska länderna är väl etablerat. Polen är
en av Europas mest snabbväxande ekonomier och
stödinsatser för detta land blir allt mindre påkallade. För de
närmaste åren är det särskilt angeläget att öka samarbetet
med det ryska närområdet.
Isoleringen och kontaktmöjligheterna till väst är där mycket mera
begränsade med undantag av staden S:t Petersburg. I Narva, Pskov och
Kaliningrad är det också önskvärt med samarbete med de baltiska
grannländerna. Ett sådant gränsöverskridande samarbete, ofta stött av EU-
kommissionen, främjar säkerhet och stabilitet.
I Vitryssland, som i strikt mening inte räknas till närområdet, men likväl
nästan är ett grannland är det nu särskilt viktigt med insatser för att främja
mänskliga rättigheter och demokrati. Landets president försöker i strid med
parlamentet och konstitutionen att tillvälla sig en närmast diktatorisk makt.
Det är angeläget att Sverige gör insatser för att främja mänskliga rättigheter
och demokrati och stödja de krafter som kämpar i den riktningen.
Även insatser för utvecklingen i Ukraina är motiverade. Landet dröjde
länge med systemskiftet och befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation.
När nu sent omsider förändringarna sker är det viktigt att Sverige tillsammans
med övriga Europa ger dessa sitt stöd.
Organisation
Det var fel att inordna stödet till Central- och Östeuropa i
SIDA, med dess koncentration på biståndssamarbete i tredje
världen. Det är nu angeläget att östsamarbete bättre
integreras i UD och att en särskild enhet byggs upp för att
administrera detta. I de flesta fall handlar det om samarbete
via andra kanaler. Östsamarbetets snabbt föränderliga
karaktär gör att det inte är önskvärt att bygga upp ett
ämbetsverk med långsiktig inriktning.
Svagheten i organisationen av stödet till Central- och Östeuropa framgår av
att regeringen själv frångått sin organisation. Ett särskilt anslag Samarbete
och utveckling inom Östersjöregionen har avsatts för att via Statsrådsbered-
ningen användas för insatser i närområdet. Detta är inte tillfredsställande.
Stödinsatserna bör på sedvanligt sätt redovisas i det normala budgetarbetet
och bli föremål för de avvägningar som riksdagen gör. Det särskilda anslaget
bör upplösas och pengarna tillföras den av riksdagen beslutade anslagsramen
för stöd till Central- och Östeuropa, som bör höjas med motsvarande belopp.
Ändamålet täcks redan inom denna ram.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stödinsatserna utformas i perspektivet av integrationen av
Central- och Östeuropa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen i övrigt av stödet till Central- och Östeuropa,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om administrationen av samarbetet med Central- och Östeuropa,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att upplösa det särskilda anslaget Samarbete och utveckling inom
Östersjöregionen och tillföra medlen till utgiftsområde 7.
Stockholm den 3 oktober 1996
Göran Lennmarker (m)
Inger Koch (m)
Bertil Persson (m)
Lars Hjertén (m)
Sten Tolgfors (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Gustaf von Essen (m)
Henrik Landerholm (m)