Sveriges insatser för de nya demokratierna i Europa beskrivs
ofta som biståndsinsatser, i princip av samma slag som dem
vi söker medverka till i tredje världen. Biståndet är dock
endast en del i en politisk satsning som måste vara betydligt
bredare. De f.d. kommunistiska länderna i östra delen av
Europa är (med något undantag) inte u-länder utan vanliga
europeiska länder som drabbats av en totalitär ideologis
förödande konsekvenser. De är inte ekonomiskt outvecklade
i den mening som många länder i tredje världen är det, utan
felutvecklade. Kulturellt och politiskt har de del i samma
traditioner som Västeuropas demokratier - men de
kommunistiska härskarna har under decennier gjort sitt bästa
för att kväva dessa förutsättningar för ett normalt
samhällsliv.
Sex år efter kommunismens fall och sovjetimperiets upplösning kan några
slutsatser dras av de politiska och ekonomiska vägval som de olika länderna
gjort. I ett antal av de gamla kommunistiska staterna har den första etappen
av övergången till demokrati och marknadsekonomi genomförts och en
positiv ekonomisk utveckling har inletts samtidigt som de demokratiska
landvinningarna stabiliserats. De tydligaste exemplen är Polen, som i dag har
Europas snabbaste tillväxt, Tjeckien och Ungern. Men också Slovenien,
Estland och Lettland befinner sig på rätt väg även om oklarheter och problem
återstår.
I ett antal andra länder har inget övertygande försök gjorts att bryta med
det gamla systemet. Privatiseringen av näringslivet har kommit av sig, ingen
normal marknad har kunnat uppstå, den gamla nomenklaturan kontrollerar
fortfarande stora delar av samhällslivet. Demokratin har ännu inte funnit sina
former. Misären är fortfarande djup och få tecken syns som kan antyda en
vändning till det bättre. De värsta exemplen här är givetvis Vitryssland som i
praktiken blivit en ny diktatur och Serbien där den gamla regimen i praktiken
bara ersatt de kommunistiska parollerna med nationalistiska.
Åter andra länder befinner sig någonstans mellan dessa två grupper. Några
har delvis lyckats med ekonomiska reformer, men någon fungerande
demokrati har inte uppstått. Rumänien och Ukraina har hoppats kunna lindra
de påfrestningar som omställningen innebär genom att ösa ut allt mindre
värda pengar ur statskassan - utan nämnvärd inverkan på problemen.
Ryssland och Bulgarien har försökt genomföra radikala reformer men
antingen gjort det på ett inkonsekvent sätt eller fått lov att backa efter
politiska reaktioner. Men den övergripande slutsats som måste dras är
uppenbar: kommunismens primitiva storskalighet och kommandoprinciper
kan inte generera tillväxt och ekonomiskt välstånd och några stabila
mellanformer mellan kommandoekonomi och en normal marknadsekonomi
kan inte fungera. Föreställningen att ett sådant mellanläge skulle vara mer
befrämjande för tillväxt och välståndsutveckling än en konsekvent övergång
till marknadsekonomi och privat ägande är en illusion.
Men för att marknadsekonomin skall kunna fylla sin uppgift måste den
omgärdas av rättsliga regler som bara kan vinna legitimitet genom att också
det politiska systemet förändras fullt ut - från kommunismens privilegie-
system till demokrati och likhet inför lagen. Den "roffarkapitalism" som
uppstått i flera av de gamla kommunistländerna hör samman med att dessa
rättsliga och politiska ramar för marknadsekonomin ännu är alltför
outvecklade samtidigt som delar av den gamla makteliten använder de medel
som står till buds - också kriminella - för att bevara sin ekonomiska standard
och sina maktpositioner. Det mest oroande exemplet i detta avseende är
givetvis Ryssland.
Därför hör de ekonomiska och politiska reformerna samman - övergången
till marknadsekonomi och övergången till demokrati måste ske samtidigt och
genomföras med stor politisk beslutsamhet. Detta är den verkliga innebörden
av det som i debatten ibland beskrivs som "chockterapi".
Därför systemskifte
En av Sveriges främsta kännare av de nya demokratierna i
öst, Jakub Swiecicki, har pekat på ett antal faktorer som
gjorde att ett snabbt systemskifte var den enda vägen framåt
efter kommunismens sammanbrott (Från plan till marknad,
priset för reformerna i öst, Utrikespolitiska institutet 1995).
För det första var det gamla ekonomiska systemet omöjligt att upprätthålla
sedan den partistyrda politiska diktaturen försvann. Att avskaffa kommando-
ekonomin stegvis hade bara varit möjligt om diktaturen bestått - just det som
sker i Kina efter massakern på Himmelska Fridens Torg den 4 juni 1989,
samma dag som de första fria valen ägde rum i Polen.
För det andra var det som producerades i det gamla systemet sådant som
de gamla makthavarna tyckte var viktigt medan konsumenternas behov var
helt ovidkommande. När dessa makthavare försvann kunde den gamla
produktionen inte fortsätta.
För det tredje var alternativet till en snabb privatisering och införande av
marknadsstyrning att den gamla nomenklaturans medlemmar kunde behålla
kontrollen över företagen och med största säkerhet hade utnyttjat tillfället att
berika sig själva.
För det fjärde bestod en mycket stor del av industriproduktionen i flertalet
Warszawapaktsländer av militär produktion, som inte längre kunde motive-
ras sedan sovjetimperiet avvecklat sig självt.
För det femte hade den dåliga planeringen och de ständiga bristerna under
det gamla systemet lett till omfattande hamstring både bland företag och
konsumenter. Detta beteende måste brytas för att ekonomin skulle kunna
utvecklas.
För det sjätte var värdet av en stor del av produktionen i de kommunistiska
länderna lägre än marknadsvärdet på de råvaror och den energi som
användes för att framställa produkterna. Att skyndsamt avbryta denna
medvetna resursförstöring skulle i statistiken se ut som ett fall i industri-
produktionen, men i verkligheten innebära ett positivt bidrag till BNP.
För det sjunde hade det gamla systemet utsatt de offentliga finanserna för
stora påfrestningar, som bara skulle bli ännu större om inget brott med det
gamla systemet ägde rum.
För det åttonde kunde en marknadsekonomi inte börja fungera utan en
samtidig genomgripande förändring av ekonomins institutionella ramar. Om
gamla institutioner, regleringar och bestämmelser får leva kvar blir
marknadsekonomin inte lagbunden utan anarkistisk.
För det nionde är det så att även om vissa av den fria marknadens förutsätt-
ningar bara kan växa fram under lång tid så är det andra som kan och ofta
bör genomföras "över en natt". Det självklara exemplet är införande av en
fungerande valuta vilket också kräver ett antal stabiliseringspolitiska och
andra åtgärder för att få effekt.
Något alternativ till det snabba systemskiftet fanns alltså inte - eller rättare
sagt, det alternativ till "chockterapin" som en del länder försökt sig på har
inneburit att man fått chocken ändå, genom växande sociala och politiska
problem, men inte någon terapi.
Det är viktigt att påminna om dessa grundläggande förutsättningar efter-
som föreställningen att det gamla systemet delvis kunde ha behållits och
detta skulle ha lett till mindre påfrestningar för befolkningen tidvis frodats i
svensk debatt och ingått också i socialdemokratisk retorik. De saknas dock
dessbättre i årets budgetproposition. Kommunismens fall innebär, som Jakub
Swiecicki skriver, den största ekonomiska katastrofen i Europa efter andra
världskriget - men det är en katastrof som beror på att det gamla systemet
inte fungerade. Det enda socialt ansvarsfulla när sammanbrottet kom var att
försöka avveckla det så fort och konsekvent som möjligt.
Utrikespolitik för demokrati
För de länder som beslutsamt genomfört de viktigaste
delarna av detta systemskifte är den viktiga frågan i dag inte
hur de skall komma ut ur den kommunistiska
återvändsgränden utan hur de skall återfå sin naturliga plats
som fullvärdiga delar av det demokratiska Europa. Dessa
länder kommer nu i allt större utsträckning att finna att de
delar både problem och möjligheter med de mer etablerade
demokratierna i väst. Detta ställer Västeuropas politiska
kultur inför en ny utmaning, nämligen att dels kunna
behandla de nya demokratiernas företrädare som jämlikar,
dels att visa att man själv tar de demokratiska idealen på
allvar. Det var tron på dessa ideal som gav de östeuropeiska
staternas ledare och folk kraft att tvinga bort det gamla
systemets anhängare och genomdriva den ofta smärtsamma
omställningen av ekonomi och samhällsliv. Nu är Europas
demokrati ett gemensamt ansvar för länder på båda sidor om
den gamla skiljelinjen mellan väst och öst.
För vissa av de gamla östländerna kvarstår behovet av grundläggande
insatser för att bidra till att de grundläggande elementen i ett "normalt"
europeiskt samhälle kan återskapas - rättssäkerhet, privat ägande, fri pris-
bildning, kommunalt självstyre, fria massmedier och partier etc etc. I några
få länder är förhållandena sådana att de enda insatser som förefaller
meningsfulla är att stödja en demokratisk opposition mot härskare som
försöker bevara eller återinföra ett totalitärt system. Det självklara exemplet
här är givetvis Vitryssland som med författaren Vasil Bykovs ord nu framstår
som en demonstration av vad ett kommunistiskt återtagande av makten också
i Ryssland och andra f.d. sovjetrepubliker skulle kunna innebära.
Folkpartiet liberalerna utvecklar i en annan motion vid årets riksmöte de
övergripande nationella och säkerhetspolitiska motiven till en svensk
utrikespolitik som mer konsekvent än hittills bör inriktas på att stärka
demokratins krafter runt om i världen. Det säger sig självt att denna
inriktning av vår utrikespolitik har särskild relevans i vårt omedelbara
närområde. Som framgår av vår argumentering ovan så kan demokrati och
marknadsekonomi inte uppnås oberoende av varandra i de öst- och central-
europeiska länderna och som framgår av vår argumentering i motionen om
demokrati och mänskliga rättigheterna är fred och säkerhet direkt beroende
av demokratins öde i olika länder. Också när det gäller inrikespolitikens
konkreta innehåll finns, som påpekas i denna motion, vissa grundläggande
samband med graden av demokrati i ett land. Riksdagen bör därför formulera
om de mål för östsamarbetet som regeringen beskriver i budgetpropositionen
(att främja en säkerhetsgemenskap, att fördjupa demokratins kultur, att stödja
en socialt hållbar ekonomisk utveckling och att stödja en miljömässigt
hållbar utveckling) så att det tydligt framgår att målet om att skapa en
demokratisk kultur är avgörande för möjligheterna att uppnå de övriga.
Östersjön och Baltikum
I regeringens proposition om Östeuropa (prop 1994/95:160)
tecknades bilden av ett svenskt Östeuropasamarbete som
skulle kunna komma praktiskt taget alla de f.d.
kommunistländerna till del. Som Folkpartiet liberalerna då
framhöll (mot 1994/95:U27) var det nödvändigt att göra en
starkare prioritering bland tänkbara samarbetsländer. I årets
budgetproposition har en sådan mer genomtänkt prioritering
också skett, vilket innebär att samarbetet koncentreras på
närområdet runt Östersjön samt till Ryssland och Ukraina. Vi
instämmer i detta länderval.
Sveriges samarbete med Europas nya demokratier har också helt naturligt
kommit att koncentreras till våra grannländer runt Östersjön, inklusive
nordvästra Ryssland. Den inriktningen måste bestå. Den inriktning av detta
samarbete som beskrivs i budgetpropositionen och som vuxit fram under ett
antal år överensstämmer i allt väsentligt också med de bedömningar som
görs av Folkpartiet liberalerna. Vi vill dock i detta sammanhang betona den
betydelse som "det civila samhället", i betydelsen ett rikt nätverk av ideella
folkrörelser, intresseorganisationer, kyrkor och samfund, idrottsorganisa-
tioner, miljöorganisationer etc har för att fylla de nya demokratiska formerna
med innehåll. Svenska organisationer av olika slag har en viktig roll för att
stimulera och assistera vid uppbyggnaden av liknande - eller annorlunda -
organisationer t.ex. i de baltiska länderna. Detta bör beaktas vid bedöm-
ningen av olika tänkbara projekt.
Allt tydligare framstår de möjligheter som en nära integration mellan
demokratierna runt Östersjön - Ryssland inräknat - innebär som en faktor av
samma dignitet som EU-medlemskapet, för vårt eget lands framtid. För de
baltiska länderna är Östersjösamarbetet avgörande, både i sig självt och som
en brygga till det större europeiska samarbetet. Samarbete inom miljö-
området, i energipolitiken och när det gäller den högre utbildningen har
därvid en särskild betydelse.
En omständighet av särskild betydelse är här det faktum att många
kärnkraftverk i det f.d. Sovjetunionen är betydligt mindre säkra än sina
motsvarigheter i väst, t.ex. i Sverige. De är inte bara mer farliga för befolk-
ningen i sitt eget land utan troligen också för människorna i andra länder.
Mot den bakgrunden anser Folkpartiet liberalerna att en övergripande
målsättning för svensk energipolitik måste vara att Sverige självt och
tillsammans med andra EU-länder verkar för säkrare kärnkraft i dessa länder.
Detta bör enligt vår mening bli ett av resultaten av de pågående svenska
partiförhandlingarna om energipolitiken och också påverka vår samarbets-
politik med i första hand Ryssland, Ukraina och Litauen.
Folkpartiet liberalerna välkomnar att Sverige nu i större utsträckning än
tidigare kan medverka till att förstärka de baltiska staternas förmåga att
effektivt utöva kontroll över det egna territoriet. Utbildning av baltiska
soldater och officerare för tjänstgöring både i det egna landet och i
internationella operationer som IFOR är ett viktigt led i detta. De baltiska
staterna bör enligt Folkpartiets mening bedömas som vilka andra demokra-
tiska grannländer som helst när det gäller att ta ställning till eventuell
export
av krigsmateriel.
Det är naturligt att de baltiska länderna strävar efter en långsiktig
säkerhetspolitisk lösning som definitivt markerar deras västliga orientering.
Sverige bör därför på det sätt som är möjligt för vårt land tydligt stödja de
baltiska ländernas strävan att bli medlemmar i NATO. Det är samtidigt
angeläget att en sådan utveckling kan ske i former som innebär att NATO
omvandlas eller utvecklas till en gemensam europeisk säkerhetsstruktur där
också Ryssland kan ingå som medlem eller som nära associerad.
På samma sätt måste Sverige fortsätta att verka för att de baltiska länderna
blir fullvärdiga medlemmar av EU. Förhandlingarna mellan unionen och de
baltiska länderna bör inledas samtidigt som de inleds för andra ansökarländer
och utgångspunkten måste vara att de mycket väl kan slutföras i samma takt
som de slutförs för länder som Polen, Tjeckien eller Ungern.
Ryssland
I ett avseende måste dock samarbetet med Ryssland inta en
särställning - både för EU, för Sverige och för andra länder.
Kommunismens fall i Ryssland - ytterligare markerad
genom kommunistpartiets misslyckande i presidentvalet
tidigare i år - är en historisk händelse som kan jämföras med
franska revolutionen eller nordstaternas seger i det
amerikanska inbördeskriget. Även om en stabil demokratisk
rättsstat kanske inte kommer att kunna skapas i Ryssland
förrän efter en ganska lång övergångsperiod, så innebär ändå
Rysslands gradvisa demokratisering så stora möjligheter att
den måste engagera omvärlden på ett särskilt sätt. Omvänt
skulle ett bakslag - som alltjämt är fullt möjligt - i Ryssland
innebära så stora risker både för landets egna invånare och
för omgivningen att det skulle påverka den internationella
politiken i alla avseenden. De svenska insatserna i Ryssland
bör till mycket stor del inriktas på uppbyggande av
demokratiska strukturer i vid mening.
Ukraina och Vitryssland
Det finns också skäl att ge också Ukraina ett ökat utrymme i
det svenska samarbetet med länderna i öst. Ett stabilt och
demokratiskt Ukraina har en nyckelroll för att förhindra
försök att återskapa sovjetimperiet och påverkar därför den
säkerhetspolitiska situationen i hela Europa på ett sätt som
kan vara avgörande. Liksom vad gäller Ryssland bör ett
sådant samarbete i första hand handla om stöd till utveckling
av demokratiska institutioner. De ytterligare resurser för
samarbetet med Öst- och Centraleuropa som vi förordar bör
därför i första hand inriktas på insatser för att stärka
demokratins kultur i Ryssland och Ukraina.
Vitryssland ligger i omedelbar anslutning till det område kring Östersjön
som prioriteras i det svenska östsamarbetet. Men den politiska utvecklingen
där omöjliggör i dag ett svenskt engagemang. Skulle den nya diktatur som de
facto etablerats i Vitryssland kollapsa får eventuella svenska insatser för att
återskapa förutsättningarna för en demokratisk utveckling övervägas då.
EU
EU - och det svenska EU-medlemskapet - är en avgörande
faktor för möjligheten att stabilisera den nya chans för
demokratin som kommunismens fall i Europa innebär. De
stora insatser som är nödvändiga för att underlätta
övergången till demokrati och marknadsekonomi kan inte
utföras av enskilda länder på egen hand utan kräver att
många länders resurser samordnas. Det är också naturligt att
medlemskap i EU framstår som ett huvudmål för nära nog
samtliga regeringar och politiska krafter i de gamla
östländerna. Misslyckas EU med uppgiften att bereda dessa
nya länder medlemskap är risken stor att hela organisationen
förlorar prestige och utvecklingskraft med oöverskådliga
följder för hela Europa. Men samtidigt står det klart att EU
måste reformeras för att en omfattande östutvidgning skall
vara möjlig.
Folkpartiet liberalerna har vid flera tillfällen tidigare markerat att
östutvidgningen är den viktigaste av alla de uppgifter som EU i dag står
inför. De reformer som krävs för att detta skall vara möjligt innefattar inte
bara institutionella förändringar utan måste också innebära att jordbruks-
politiken på ett avgörande sätt läggs om. Denna och andra synpunkter på
EU:s fortsatta utveckling utvecklas i en särskild motion vid årets riksmöte.
En svensk
Centraleuropapolitik
Även om starka skäl talar för en koncentration av de svenska
insatserna till vårt närområde kring Östersjön, och till delar
av Ryssland (samt i viss utsträckning Ukraina) så vore det
dock oklokt att helt avstå från engagemang i andra länder.
Svenska medborgare, organisationer och företag har ofta
goda kontakter i länder som Tjeckien, Slovakien, Ungern och
de f.d. jugoslaviska republikerna. De möjligheter som detta
ger får inte försittas.
De fyra s.k. Visegrad-staterna (Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien)
och Slovenien utgör kärnan i EU:s kommande östutvidgning (med fråge-
tecken för Slovakien). Vill vi i Sverige kunna påverka hur denna utvidgning
av unionen genomförs - bl.a. för att kunna främja de baltiska ländernas
strävan till medlemskap - så måste vi aktivt engagera oss också i den process
som skall leda till EU-medlemskap för dessa länder. Sverige behöver därför
en självständig Centraleuropapolitik, som inte får vara en enkel kopia av t.ex.
den tyska eller en ren funktion av vår politik gentemot Ryssland. På samma
sätt behöver vi en självständig Balkanpolitik som inte är en enkel funktion av
den politik som andra stater, t.ex. USA eller olika andra EU-länder, för.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Östersjösamarbetet och samarbetet med Baltikum,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kärnkraftssäkerhet i öst,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt stöd till de baltiska ländernas säkerhetspolitiska
strävanden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om EU:s östutvidgning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de baltiska ländernas anslutning till EU,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av samarbete med Ryssland,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges relationer till Ukraina och Vitryssland,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en självständig svensk Centraleuropapolitik,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en självständig svensk Balkanpolitik.