Sveriges insatser för de nya demokratierna i Europa beskrivs ofta som biståndsinsatser, i princip av samma slag som dem vi söker medverka till i tredje världen. Biståndet är dock endast en del i en politisk satsning som måste vara betydligt bredare. De f.d. kommunistiska länderna i östra delen av Europa är (med något undantag) inte u-länder utan vanliga europeiska länder som drabbats av en totalitär ideologis förödande konsekvenser. De är inte ekonomiskt outvecklade i den mening som många länder i tredje världen är det, utan felutvecklade. Kulturellt och politiskt har de del i samma traditioner som Västeuropas demokratier - men de kommunistiska härskarna har under decennier gjort sitt bästa för att kväva dessa förutsättningar för ett normalt samhällsliv.
Sex år efter kommunismens fall och sovjetimperiets upplösning kan några slutsatser dras av de politiska och ekonomiska vägval som de olika länderna gjort. I ett antal av de gamla kommunistiska staterna har den första etappen av övergången till demokrati och marknadsekonomi genomförts och en positiv ekonomisk utveckling har inletts samtidigt som de demokratiska landvinningarna stabiliserats. De tydligaste exemplen är Polen, som i dag har Europas snabbaste tillväxt, Tjeckien och Ungern. Men också Slovenien, Estland och Lettland befinner sig på rätt väg även om oklarheter och problem återstår.
I ett antal andra länder har inget övertygande försök gjorts att bryta med det gamla systemet. Privatiseringen av näringslivet har kommit av sig, ingen normal marknad har kunnat uppstå, den gamla nomenklaturan kontrollerar fortfarande stora delar av samhällslivet. Demokratin har ännu inte funnit sina former. Misären är fortfarande djup och få tecken syns som kan antyda en vändning till det bättre. De värsta exemplen här är givetvis Vitryssland som i praktiken blivit en ny diktatur och Serbien där den gamla regimen i praktiken bara ersatt de kommunistiska parollerna med nationalistiska.
Åter andra länder befinner sig någonstans mellan dessa två grupper. Några har delvis lyckats med ekonomiska reformer, men någon fungerande demokrati har inte uppstått. Rumänien och Ukraina har hoppats kunna lindra de påfrestningar som omställningen innebär genom att ösa ut allt mindre värda pengar ur statskassan - utan nämnvärd inverkan på problemen. Ryssland och Bulgarien har försökt genomföra radikala reformer men antingen gjort det på ett inkonsekvent sätt eller fått lov att backa efter politiska reaktioner. Men den övergripande slutsats som måste dras är uppenbar: kommunismens primitiva storskalighet och kommandoprinciper kan inte generera tillväxt och ekonomiskt välstånd och några stabila mellanformer mellan kommandoekonomi och en normal marknadsekonomi kan inte fungera. Föreställningen att ett sådant mellanläge skulle vara mer befrämjande för tillväxt och välståndsutveckling än en konsekvent övergång till marknadsekonomi och privat ägande är en illusion.
Men för att marknadsekonomin skall kunna fylla sin uppgift måste den omgärdas av rättsliga regler som bara kan vinna legitimitet genom att också det politiska systemet förändras fullt ut - från kommunismens privilegie- system till demokrati och likhet inför lagen. Den "roffarkapitalism" som uppstått i flera av de gamla kommunistländerna hör samman med att dessa rättsliga och politiska ramar för marknadsekonomin ännu är alltför outvecklade samtidigt som delar av den gamla makteliten använder de medel som står till buds - också kriminella - för att bevara sin ekonomiska standard och sina maktpositioner. Det mest oroande exemplet i detta avseende är givetvis Ryssland.
Därför hör de ekonomiska och politiska reformerna samman - övergången till marknadsekonomi och övergången till demokrati måste ske samtidigt och genomföras med stor politisk beslutsamhet. Detta är den verkliga innebörden av det som i debatten ibland beskrivs som "chockterapi".
Därför systemskifte
En av Sveriges främsta kännare av de nya demokratierna i öst, Jakub Swiecicki, har pekat på ett antal faktorer som gjorde att ett snabbt systemskifte var den enda vägen framåt efter kommunismens sammanbrott (Från plan till marknad, priset för reformerna i öst, Utrikespolitiska institutet 1995).
För det första var det gamla ekonomiska systemet omöjligt att upprätthålla sedan den partistyrda politiska diktaturen försvann. Att avskaffa kommando- ekonomin stegvis hade bara varit möjligt om diktaturen bestått - just det som sker i Kina efter massakern på Himmelska Fridens Torg den 4 juni 1989, samma dag som de första fria valen ägde rum i Polen.
För det andra var det som producerades i det gamla systemet sådant som de gamla makthavarna tyckte var viktigt medan konsumenternas behov var helt ovidkommande. När dessa makthavare försvann kunde den gamla produktionen inte fortsätta.
För det tredje var alternativet till en snabb privatisering och införande av marknadsstyrning att den gamla nomenklaturans medlemmar kunde behålla kontrollen över företagen och med största säkerhet hade utnyttjat tillfället att berika sig själva.
För det fjärde bestod en mycket stor del av industriproduktionen i flertalet Warszawapaktsländer av militär produktion, som inte längre kunde motive- ras sedan sovjetimperiet avvecklat sig självt.
För det femte hade den dåliga planeringen och de ständiga bristerna under det gamla systemet lett till omfattande hamstring både bland företag och konsumenter. Detta beteende måste brytas för att ekonomin skulle kunna utvecklas.
För det sjätte var värdet av en stor del av produktionen i de kommunistiska länderna lägre än marknadsvärdet på de råvaror och den energi som användes för att framställa produkterna. Att skyndsamt avbryta denna medvetna resursförstöring skulle i statistiken se ut som ett fall i industri- produktionen, men i verkligheten innebära ett positivt bidrag till BNP.
För det sjunde hade det gamla systemet utsatt de offentliga finanserna för stora påfrestningar, som bara skulle bli ännu större om inget brott med det gamla systemet ägde rum.
För det åttonde kunde en marknadsekonomi inte börja fungera utan en samtidig genomgripande förändring av ekonomins institutionella ramar. Om gamla institutioner, regleringar och bestämmelser får leva kvar blir marknadsekonomin inte lagbunden utan anarkistisk.
För det nionde är det så att även om vissa av den fria marknadens förutsätt- ningar bara kan växa fram under lång tid så är det andra som kan och ofta bör genomföras "över en natt". Det självklara exemplet är införande av en fungerande valuta vilket också kräver ett antal stabiliseringspolitiska och andra åtgärder för att få effekt.
Något alternativ till det snabba systemskiftet fanns alltså inte - eller rättare sagt, det alternativ till "chockterapin" som en del länder försökt sig på har inneburit att man fått chocken ändå, genom växande sociala och politiska problem, men inte någon terapi.
Det är viktigt att påminna om dessa grundläggande förutsättningar efter- som föreställningen att det gamla systemet delvis kunde ha behållits och detta skulle ha lett till mindre påfrestningar för befolkningen tidvis frodats i svensk debatt och ingått också i socialdemokratisk retorik. De saknas dock dessbättre i årets budgetproposition. Kommunismens fall innebär, som Jakub Swiecicki skriver, den största ekonomiska katastrofen i Europa efter andra världskriget - men det är en katastrof som beror på att det gamla systemet inte fungerade. Det enda socialt ansvarsfulla när sammanbrottet kom var att försöka avveckla det så fort och konsekvent som möjligt.
Utrikespolitik för demokrati
För de länder som beslutsamt genomfört de viktigaste delarna av detta systemskifte är den viktiga frågan i dag inte hur de skall komma ut ur den kommunistiska återvändsgränden utan hur de skall återfå sin naturliga plats som fullvärdiga delar av det demokratiska Europa. Dessa länder kommer nu i allt större utsträckning att finna att de delar både problem och möjligheter med de mer etablerade demokratierna i väst. Detta ställer Västeuropas politiska kultur inför en ny utmaning, nämligen att dels kunna behandla de nya demokratiernas företrädare som jämlikar, dels att visa att man själv tar de demokratiska idealen på allvar. Det var tron på dessa ideal som gav de östeuropeiska staternas ledare och folk kraft att tvinga bort det gamla systemets anhängare och genomdriva den ofta smärtsamma omställningen av ekonomi och samhällsliv. Nu är Europas demokrati ett gemensamt ansvar för länder på båda sidor om den gamla skiljelinjen mellan väst och öst.
För vissa av de gamla östländerna kvarstår behovet av grundläggande insatser för att bidra till att de grundläggande elementen i ett "normalt" europeiskt samhälle kan återskapas - rättssäkerhet, privat ägande, fri pris- bildning, kommunalt självstyre, fria massmedier och partier etc etc. I några få länder är förhållandena sådana att de enda insatser som förefaller meningsfulla är att stödja en demokratisk opposition mot härskare som försöker bevara eller återinföra ett totalitärt system. Det självklara exemplet här är givetvis Vitryssland som med författaren Vasil Bykovs ord nu framstår som en demonstration av vad ett kommunistiskt återtagande av makten också i Ryssland och andra f.d. sovjetrepubliker skulle kunna innebära.
Folkpartiet liberalerna utvecklar i en annan motion vid årets riksmöte de övergripande nationella och säkerhetspolitiska motiven till en svensk utrikespolitik som mer konsekvent än hittills bör inriktas på att stärka demokratins krafter runt om i världen. Det säger sig självt att denna inriktning av vår utrikespolitik har särskild relevans i vårt omedelbara närområde. Som framgår av vår argumentering ovan så kan demokrati och marknadsekonomi inte uppnås oberoende av varandra i de öst- och central- europeiska länderna och som framgår av vår argumentering i motionen om demokrati och mänskliga rättigheterna är fred och säkerhet direkt beroende av demokratins öde i olika länder. Också när det gäller inrikespolitikens konkreta innehåll finns, som påpekas i denna motion, vissa grundläggande samband med graden av demokrati i ett land. Riksdagen bör därför formulera om de mål för östsamarbetet som regeringen beskriver i budgetpropositionen (att främja en säkerhetsgemenskap, att fördjupa demokratins kultur, att stödja en socialt hållbar ekonomisk utveckling och att stödja en miljömässigt hållbar utveckling) så att det tydligt framgår att målet om att skapa en demokratisk kultur är avgörande för möjligheterna att uppnå de övriga.
Östersjön och Baltikum
I regeringens proposition om Östeuropa (prop 1994/95:160) tecknades bilden av ett svenskt Östeuropasamarbete som skulle kunna komma praktiskt taget alla de f.d. kommunistländerna till del. Som Folkpartiet liberalerna då framhöll (mot 1994/95:U27) var det nödvändigt att göra en starkare prioritering bland tänkbara samarbetsländer. I årets budgetproposition har en sådan mer genomtänkt prioritering också skett, vilket innebär att samarbetet koncentreras på närområdet runt Östersjön samt till Ryssland och Ukraina. Vi instämmer i detta länderval.
Sveriges samarbete med Europas nya demokratier har också helt naturligt kommit att koncentreras till våra grannländer runt Östersjön, inklusive nordvästra Ryssland. Den inriktningen måste bestå. Den inriktning av detta samarbete som beskrivs i budgetpropositionen och som vuxit fram under ett antal år överensstämmer i allt väsentligt också med de bedömningar som görs av Folkpartiet liberalerna. Vi vill dock i detta sammanhang betona den betydelse som "det civila samhället", i betydelsen ett rikt nätverk av ideella folkrörelser, intresseorganisationer, kyrkor och samfund, idrottsorganisa- tioner, miljöorganisationer etc har för att fylla de nya demokratiska formerna med innehåll. Svenska organisationer av olika slag har en viktig roll för att stimulera och assistera vid uppbyggnaden av liknande - eller annorlunda - organisationer t.ex. i de baltiska länderna. Detta bör beaktas vid bedöm- ningen av olika tänkbara projekt.
Allt tydligare framstår de möjligheter som en nära integration mellan demokratierna runt Östersjön - Ryssland inräknat - innebär som en faktor av samma dignitet som EU-medlemskapet, för vårt eget lands framtid. För de baltiska länderna är Östersjösamarbetet avgörande, både i sig självt och som en brygga till det större europeiska samarbetet. Samarbete inom miljö- området, i energipolitiken och när det gäller den högre utbildningen har därvid en särskild betydelse.
En omständighet av särskild betydelse är här det faktum att många kärnkraftverk i det f.d. Sovjetunionen är betydligt mindre säkra än sina motsvarigheter i väst, t.ex. i Sverige. De är inte bara mer farliga för befolk- ningen i sitt eget land utan troligen också för människorna i andra länder. Mot den bakgrunden anser Folkpartiet liberalerna att en övergripande målsättning för svensk energipolitik måste vara att Sverige självt och tillsammans med andra EU-länder verkar för säkrare kärnkraft i dessa länder. Detta bör enligt vår mening bli ett av resultaten av de pågående svenska partiförhandlingarna om energipolitiken och också påverka vår samarbets- politik med i första hand Ryssland, Ukraina och Litauen.
Folkpartiet liberalerna välkomnar att Sverige nu i större utsträckning än tidigare kan medverka till att förstärka de baltiska staternas förmåga att effektivt utöva kontroll över det egna territoriet. Utbildning av baltiska soldater och officerare för tjänstgöring både i det egna landet och i internationella operationer som IFOR är ett viktigt led i detta. De baltiska staterna bör enligt Folkpartiets mening bedömas som vilka andra demokra- tiska grannländer som helst när det gäller att ta ställning till eventuell export av krigsmateriel.
Det är naturligt att de baltiska länderna strävar efter en långsiktig säkerhetspolitisk lösning som definitivt markerar deras västliga orientering. Sverige bör därför på det sätt som är möjligt för vårt land tydligt stödja de baltiska ländernas strävan att bli medlemmar i NATO. Det är samtidigt angeläget att en sådan utveckling kan ske i former som innebär att NATO omvandlas eller utvecklas till en gemensam europeisk säkerhetsstruktur där också Ryssland kan ingå som medlem eller som nära associerad.
På samma sätt måste Sverige fortsätta att verka för att de baltiska länderna blir fullvärdiga medlemmar av EU. Förhandlingarna mellan unionen och de baltiska länderna bör inledas samtidigt som de inleds för andra ansökarländer och utgångspunkten måste vara att de mycket väl kan slutföras i samma takt som de slutförs för länder som Polen, Tjeckien eller Ungern.
Ryssland
I ett avseende måste dock samarbetet med Ryssland inta en särställning - både för EU, för Sverige och för andra länder. Kommunismens fall i Ryssland - ytterligare markerad genom kommunistpartiets misslyckande i presidentvalet tidigare i år - är en historisk händelse som kan jämföras med franska revolutionen eller nordstaternas seger i det amerikanska inbördeskriget. Även om en stabil demokratisk rättsstat kanske inte kommer att kunna skapas i Ryssland förrän efter en ganska lång övergångsperiod, så innebär ändå Rysslands gradvisa demokratisering så stora möjligheter att den måste engagera omvärlden på ett särskilt sätt. Omvänt skulle ett bakslag - som alltjämt är fullt möjligt - i Ryssland innebära så stora risker både för landets egna invånare och för omgivningen att det skulle påverka den internationella politiken i alla avseenden. De svenska insatserna i Ryssland bör till mycket stor del inriktas på uppbyggande av demokratiska strukturer i vid mening.
Ukraina och Vitryssland
Det finns också skäl att ge också Ukraina ett ökat utrymme i det svenska samarbetet med länderna i öst. Ett stabilt och demokratiskt Ukraina har en nyckelroll för att förhindra försök att återskapa sovjetimperiet och påverkar därför den säkerhetspolitiska situationen i hela Europa på ett sätt som kan vara avgörande. Liksom vad gäller Ryssland bör ett sådant samarbete i första hand handla om stöd till utveckling av demokratiska institutioner. De ytterligare resurser för samarbetet med Öst- och Centraleuropa som vi förordar bör därför i första hand inriktas på insatser för att stärka demokratins kultur i Ryssland och Ukraina.
Vitryssland ligger i omedelbar anslutning till det område kring Östersjön som prioriteras i det svenska östsamarbetet. Men den politiska utvecklingen där omöjliggör i dag ett svenskt engagemang. Skulle den nya diktatur som de facto etablerats i Vitryssland kollapsa får eventuella svenska insatser för att återskapa förutsättningarna för en demokratisk utveckling övervägas då.
EU
EU - och det svenska EU-medlemskapet - är en avgörande faktor för möjligheten att stabilisera den nya chans för demokratin som kommunismens fall i Europa innebär. De stora insatser som är nödvändiga för att underlätta övergången till demokrati och marknadsekonomi kan inte utföras av enskilda länder på egen hand utan kräver att många länders resurser samordnas. Det är också naturligt att medlemskap i EU framstår som ett huvudmål för nära nog samtliga regeringar och politiska krafter i de gamla östländerna. Misslyckas EU med uppgiften att bereda dessa nya länder medlemskap är risken stor att hela organisationen förlorar prestige och utvecklingskraft med oöverskådliga följder för hela Europa. Men samtidigt står det klart att EU måste reformeras för att en omfattande östutvidgning skall vara möjlig.
Folkpartiet liberalerna har vid flera tillfällen tidigare markerat att östutvidgningen är den viktigaste av alla de uppgifter som EU i dag står inför. De reformer som krävs för att detta skall vara möjligt innefattar inte bara institutionella förändringar utan måste också innebära att jordbruks- politiken på ett avgörande sätt läggs om. Denna och andra synpunkter på EU:s fortsatta utveckling utvecklas i en särskild motion vid årets riksmöte.
En svensk Centraleuropapolitik
Även om starka skäl talar för en koncentration av de svenska insatserna till vårt närområde kring Östersjön, och till delar av Ryssland (samt i viss utsträckning Ukraina) så vore det dock oklokt att helt avstå från engagemang i andra länder. Svenska medborgare, organisationer och företag har ofta goda kontakter i länder som Tjeckien, Slovakien, Ungern och de f.d. jugoslaviska republikerna. De möjligheter som detta ger får inte försittas.
De fyra s.k. Visegrad-staterna (Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien) och Slovenien utgör kärnan i EU:s kommande östutvidgning (med fråge- tecken för Slovakien). Vill vi i Sverige kunna påverka hur denna utvidgning av unionen genomförs - bl.a. för att kunna främja de baltiska ländernas strävan till medlemskap - så måste vi aktivt engagera oss också i den process som skall leda till EU-medlemskap för dessa länder. Sverige behöver därför en självständig Centraleuropapolitik, som inte får vara en enkel kopia av t.ex. den tyska eller en ren funktion av vår politik gentemot Ryssland. På samma sätt behöver vi en självständig Balkanpolitik som inte är en enkel funktion av den politik som andra stater, t.ex. USA eller olika andra EU-länder, för.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Östersjösamarbetet och samarbetet med Baltikum,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kärnkraftssäkerhet i öst,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt stöd till de baltiska ländernas säkerhetspolitiska strävanden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EU:s östutvidgning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de baltiska ländernas anslutning till EU,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av samarbete med Ryssland,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges relationer till Ukraina och Vitryssland,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en självständig svensk Centraleuropapolitik,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en självständig svensk Balkanpolitik.
Stockholm den 6 oktober 1996
Håkan Holmberg (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp) Lennart Rohdin (fp)