Utbyte och handel har mycket gamla anor i Barentsregionen.
De första som upprättade kontakterna i östvästlig riktning var
samer. Bland annat bidrog de likartade förutsättningarna för
rennäring till att knyta samman området. Från Bodö i väst till
Arkhangelsk i öst utvecklades från medeltiden och fram till
detta sekel omfattande handels- och kulturförbindelser.
Den ryska revolutionen stängde gränsen mellan de nordiska och den ryska
delen av Nordkalotten. Den livliga handeln med Ryssland avstannade.
Handels- och kontaktvägarna vreds från en östvästlig riktning till en
nordsydlig. Andra världskriget och det kalla kriget cementerade gränsen mot
Ryssland. Den enda kontakt som upprätthölls var i stort sett samernas
naturliga kontakter över gränserna. Det skulle dröja ända fram till början av
1990-talet innan man åter kunde tala om en fungerande region i området. I
dag börjar åter handeln och utbytet inom regionen att ta fart. Nya
transportvägar upprättas och samarbetsformer utvecklas.
Barentsregionen består av de län (eller motsvarande) i Europa som ligger
norr om eller genomkorsas av Polcirkeln. Regionen omfattar därmed Nord-
lands, Troms och Finmarks fylken i Norge, Norrbottens län i Sverige,
Lapplands län i Finland, Arkhangelsk och Murmansk oblast, Nenets autono-
ma okrug samt republiken Karelen i Ryssland. Geografiskt utgör Barents-
regionen en naturlig förbindelse mellan de nordliga delarna av Europa och
Ryssland. Regionen är cirka 1,2 miljoner kvadratkilometer stor, en yta nästan
tre gånger så stor som Sveriges. I regionen bor cirka 4,4 miljoner människor.
Murmansk är regionens i särklass största stad med drygt 400 000 invånare.
Barentsregionen är ett av Europas rikaste områden med stora förekomster
av bland annat skog, fisk, malm, mineraler, olja och gas. De kulturella
traditionerna är mycket starka, främst genom de urfolk och minoriteter som
bor i området.
Regionen kan komma att få en mycket stor betydelse för utvecklingen i vår
världsdel under förutsättning att området fortsätter att utvecklas positivt vad
gäller ekonomi, demokrati och allmän stabilitet. En utvecklad Barentsregion
kan komma att förändra bilden av de norra delarna av Europa, inklusive
Sverige. I stället för att uppfattas som ett område i periferin kan tyngd-
punkten flyttas när det blir tydligt att Barentsregionen är ett centralt område
för bland annat stora delar av Europas naturtillgångar.
Kritisk miljösituation
Tyvärr finns det inte bara mycket omfattande naturtillgångar
i Barentsområdet. Regionen utgör dessutom det kanske mest
miljöförorenade området i hela Europa. De senaste åren har
vi kunnat konstatera att västvärldens insatser i Central- och
Östeuropa främst koncentrerats till de områden som ligger
närmast Europas största befolkningscentra. Om inte
ansträngningarna ökar vad gäller miljöförbättrande insatser i
Barentsregionen riskerar vi att få uppleva en ytterligare
förvärrad miljömässig tragedi.
Utsläppen från tung industri är mycket omfattande med stark negativ
effekt på naturmiljö och människors hälsa. Som exempel kan nämnas att
utsläppen av svaveldioxid från ett enda nickelsmältverk nära den norska
gränsen årligen uppgår till 260 000 ton svaveldioxid. Som jämförelse kan
nämnas att de totala utsläppen av svaveldioxid i Sverige, från industri,
transporter och uppvärmning, år 1994 uppgick till 96 000 ton. Ombyggnaden
av det aktuella nickelsmältverket som ägs av det privatiserade
Norilsk/Nikelkombinatet är beräknad att kosta cirka 1,7 miljarder kronor. För
närvarande pågår arbetet med att finansiera projektet.
I Barentsområdet finns också en av världens största koncentrationer av
radioaktivt avfall, samt ett stort antal uttjänta kärnreaktorer som övergivits
eller förvaras under miserabla förhållanden. Om det radioaktiva avfallet i
Barentsregionen skulle förvaras i enlighet med svenska krav, vilka man inte
kan veta om ens de är tillräckliga, skulle kostnaderna enbart för omhänder-
tagande av radioaktivt avfall på Kolahalvön uppgå till flera hundratals
miljarder svenska kronor.
Norge gör i detta sammanhang en stor insats genom att koordinera
insatserna för Barentsområdet och har även till stor del bidragit till miljö-
investeringar i regionen. Centerpartiet anser att regeringen bör återkomma till
riksdagen med en redovisning över den aktuella miljösituationen i
Barentsregionen samt förslag till lämpliga åtgärder från svensk sida. Detta
bör ges regeringen tillkänna.
Samarbete med regional
styrka
Samarbetet inom Barentsområdet sker både på central och
regional nivå.
På central nivå finns Barentsrådet, som sammanträder på ministernivå.
Vanligen träffas utrikesministrarna. Ordförandeskapet i Barentsrådet är
ettårigt och ambulerar mellan Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Dess-
utom är även Danmark, Island och EU representerade som medlemmar i
Barentsrådet. Utöver dessa länder deltager Kanada, Frankrike, Italien, Japan,
Nederländerna, Polen, Storbritannien, Tyskland och USA som observatörer i
Barentsrådet. Ämbetsmannakommittén är beredande organ till Barentsrådet.
Där deltar en representant från varje medlems- och observatörsland.
Utmärkande för Barentssamarbetet är att det, utöver den nationella nivån,
har en mycket stark regional förankring genom regionrådet, regionkommittén
samt tolv regionala arbetsgrupper.
Regionrådet består av den politiska eller administrativa chefen i varje
medlemslän/fylke/oblast/republik i regionen. Därutöver har urfolken en
gemensam representant i regionen. Den administrativa regionkommittén är
regionrådets arbetsorgan. Regionrådet och kommittén har ett eget sekretariat
som följer ordförandeskapet. Ordförandeskapet är tvåårigt och ambulerar
mellan medlemsområdena.
På den regionala nivån har ett Barentsprogram utarbetats för åren 1994-
1999. Programmet beskriver 74 mer eller mindre konkreta projekt, vilka är
kostnadsberäknade till cirka 150 miljoner kronor. Även om programmet är
multilateralt till sin uppläggning kan vissa projekt av praktiska skäl
genomföras bilateralt. Projekten finansieras bland annat genom andra
program som är verksamma inom Barentsregionen som exempelvis Nordiska
ministerrådets närområdesprogram, EU:s program för samarbete med
Oberoende staters samvälde (TACIS) och EU:s regionalpolitiska program för
stöd till gränsregioner (Interreg II Barents/Nordkalotten).
Centerpartiet har tidigare tagit initiativ till att den Nordiska investerings-
banken (NIB) skall ha möjlighet att ge lån till miljöförbättrande åtgärder,
bland annat i Barentsregionen. Det är Centerpartiets uppfattning att regering-
en bör driva detta krav i kontakterna med övriga nordiska regeringar.
Barentssamarbetet måste till stora delar betecknas som ett föredöme vad
gäller regionalt samarbete. Drivkraften i samarbetet genereras till största
delen från den lokala och regionala nivån. Fram till årets slut innehas
ordförandeskapet i Regionrådet av Norrbottens län, för att sedan övertas av
Lapplands län. Centerpartiet anser att regionala samarbetsformer skall
stödjas. Vi vet att centralism knappast ökar vare sig effektivitet eller
"träffsäkerheten" i insatserna. Decentralisering är dessutom en vedertagen
princip inom hela EU genom den så kallade subsidiaritetsprincipen. Sverige
bör därför, i strävan för ökad decentralisering och effektivitet, stärka det
svenska deltagandet i regionrådets roll.
I Norge fördelar staten pengar till de fylken som ingår i Regionkommittén.
Dessa får sedan själva besluta hur, och till vilka projekt, de vill använda
pengarna. Centerpartiet anser, i likhet med Länsstyrelsen i Norrbotten län, att
denna modell även skall tillämpas i Sverige. Vi förordar att länsstyrelsen för
projektfinansiering inom Barentsregionen erhåller 20 000 000 kronor ur
anslaget B 1, Samarbete med Central- och Östeuropa, för budgetåret 1997.
Utöver detta skall projekt även fortsättningsvis kunna finansieras under
utgiftsområde 7, samt med medel ur den så kallade Östersjöfonden. Detta bör
ges regeringen tillkänna.
Sveriges ekonomiska insats i Barentsregionen har hittills varit förhållande-
vis blygsam. Som exempel kan nämnas att Sverige under perioden januari till
och med juni 1996 regionalt beslutat att satsa cirka 17 miljoner på olika
projekt inom regionen. Utöver detta tillkommer medel från centralt beslutade
projekt, som helt eller delvis berör regionen genom att de sker i nordvästra
Ryssland. Norge har under samma period beslutat att satsa drygt 83 miljoner
kronor. Även Finland satsar större belopp på Barentssamarbetet än vad som
hittills varit fallet för Sverige. Det är Centerpartiets uppfattning att
regering-
en av de medel som satsas på Öst- och Centraleuropa bör öka andelen som
går till Barentsregionen. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Kommunikationer och
ökade EU-insatser
Eftersom den östvästliga handeln i området under lång tid
legat nere återstår mycket arbete för att utveckla
transportvägarna i regionen. Vissa åtgärder har redan
vidtagits som till exempel vägbygget mellan Salla i Finland
och Allakurtty i Ryssland. Fler investeringar krävs dock för
att åstadkomma tillfredsställande gods- och
persontransporter på väg och järnväg inom regionen.
Prioriterade investeringar bör vara att till exempel färdigställa de cirka sex
mil järnväg som saknas för att järnvägslinjen från Haparanda till Murmansk,
via Finland, skall vara komplett. Spårvidden är inte densamma i Sverige som
i Ryssland och Finland, men i dag finns teknik som till stora delar eliminerar
de tidigare problemen med varierande spårvidder. Nödvändiga investeringar
i sådan teknik bör prioriteras. Regeringen bör tillsammans med den finska
regeringen ta initiativ till att EU utarbetar en plan för infrastruktur-
investeringar i Barentsregionen. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Regionen utgör en del av EU:s gräns mot Ryssland. Genom det svenska
och finska medlemskapet i EU har regionen än tydligare integrerats som en
del i unionssamarbetet. De svenska och finska regeringarna har ett särskilt
ansvar att markera Barentsregionens betydelse inom EU-samarbetet.
Centerpartiet anser att det stöd EU i dag ger till länderna i Öst- och
Centraleuropa i ökad utsträckning bör tillfalla projekt i Barentsregionen.
Detta gäller inte minst åtgärder för att förbättra miljösituationen i området.
Insatser från EU bör samordnas med Regionrådets och regionkommitténs
arbete. Vad som ovan anförts om att öka EU:s insatser i Barentsregionen bör
ges regeringen tillkänna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en redovisning över den aktuella miljösituationen i
Barentsregionen, samt förslag till lämpliga åtgärder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av särskilda medel för Länsstyrelsen i Norrbottens län för
dess arbete inom Regionrådet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ökad prioritering av Barentsregionen inom samarbetet med
Öst- och Centraleuropa,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att EU bör utarbeta en plan för infrastrukturinvesteringar i
Barentsregionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att öka EU:s insatser i Barentsregionen.
Stockholm den 6 oktober 1996
Anders Svärd (c)
Helena Nilsson (c)
Marianne Andersson (c)
Sivert Carlsson (c)
Erik Arthur Egervärn (c)
Ingbritt Irhammar (c)
Per-Ola Eriksson (c)