Motion till riksdagen
1996/97:U809
av Eva Goës m.fl. (mp)

Barentsregionen


Historik
I januari 1993 undertecknade regeringarna i bland annat
Finland, Norge, Ryssland och Sverige ett avtal om att
samarbeta för att säkra och stimulera en fredlig samexistens
och gynnsam ekonomisk utveckling i Nordkalottenområdet,
dvs de nordligaste delarna av Skandinavien och Ryssland.
Samarbetet har kommit att kallas för Barentssamarbetet,
Barents Euro Arktiska Region, BEAR.
Begreppet Nordkalotten förekom i officiella sammanhang 1952, då
Nordiska rådet tog initiativ till ett ekonomiskt samarbete mellan de nordliga
länen  i Skandinavien.
Men långt dessförinnan fanns det ett stort utbyte mellan länderna i
Barentsområdet. Utgrävningar har visat att det funnits människor i
Nordkalotten i över 10 000 år. Under järnåldern var klimatet så bra så att
jordbruket utvecklades. Handelsplatser vid flodmynningar fick stor betydelse
under medeltiden. Stora delar av området ända upp till Vita havet har enligt
kartor tillhört Sverige och kallades Norra Botten.
Från medeltiden och fram till vårt sekel byggde man upp och utvecklade
öst-västliga handels- och kulturförbindelser, som sträckte sig till Bodö i
väster och Archangelsk i öster. Den s.k. Pomorhandeln mellan norra Norge
och norra Ryssland var mycket livlig på 1800-talets början.
Efter ryska revolutionen och under det kalla kriget, stängdes gränserna mot
öst. Under efterkrigstiden har stora ansträngningar gjorts för att återskapa
tvärnationella aktiviteter i norr. I slutet av 80-talet ändrades förutsättning-
arna. Kontakter togs från rysk sida om önskemål att få delta i Nord-
kalottenkommitténs arbete. Storkalotten, som utrikesministern kallade
området,  bör bli ett fredligt samarbetsområde, och särskild uppmärksamhet
bör ägnas åt ursprungsbefolkningens intressen, sa hon.
11 januari 1993 utfärdades den s.k. Kirkenesförklaringen, som innebär att
ett antal länder förbinder sig att samarbeta och utveckla Nordkalotten-
området. BEAR myntades och syftade också på den ryska björnen.
Barentsregionen har en yta på ca 1,2 miljoner kvadratkilometer och är ett
av Europas resursrikaste områden. Barents hav, uppkallat efter sjöfararen
Willem Barents (1550-97) från Holland, är ett av de fiskrikaste vattnen i
världen. I regionen bor 4,4 miljoner människor. Ett speciellt förhållande är
att många urfolk och minoriteter bor i regionen.
Miljöproblem
Trots att det släpps ut mycket till Barents- och Karahaven är
de fortfarande bland de renaste havsområdena, beroende på
att det är enormt stort och att strömmarna för ner
föroreningarna mot Skandinavien. I Barentshavet var 1994
genomsnittsnivån av Cesium 137 i fisk ca en trettiondel av
motsvarande halt i Östersjön.
I och omkring industriorterna på Kolahalvön finns stora miljöskador
orsakade av gas- och vätskeutsläpp från metallindustrier. Gammalmodiga
och energislukande anläggningar ger stora utsläpp av svavel, fosfor,
koldioxid och tungmetaller. I och omkring städer som Nikel, Apatity,
Kirnovsk och Montjegorsk är nästan all växtlighet skadad och död. Det är en
hemsk syn och givetvis påverkar dessa utsläpp folks, främst barns, hälsa.
Nikel som ligger nära norska gränsen diskuterades 1994 och man
kostnadsberäknade åtgärderna till  ca 257 miljoner US-dollar. Ett avtal
tecknades mellan utrikesministrarna om gemensam norskrysk finansiering.
Den ryska atomubåten Komsomolet, som i april 1989 förliste utanför den
norska kusten, ligger, som en tickande bomb på havsbottnen och utgör en
fara för hela regionen.
Förhållandena på
Kolahalvön och fängslandet
av Alexandr Nikitin
Koncentrationen av kärnvapen, atomubåtar, kärnavfall,
radioaktiva utsläpp, dumpning av radioaktivt avfall till havs
m.m. på Kolahalvön är den största säkerhetsrisken mot
Sverige - som det är alltför tyst omkring. Kritiken håller
dessutom på att tystas definitivt. Förra tisdagen tillfångatogs
f.d. officeren Alexandr Nikitin. Han har suttit fängslad sedan
februari 1996, då han arla morgon arresterades i sin bostad i
St Petersburg, anklagad för högförräderi mot ryska staten.
Han hotas av 10-15 års fängelse eller t o m livstid p.g.a. att
han försett miljörörelsen Bellona i Norge, med information
om miljöproblemen i Ryssland.
Han fick enligt uppgift inte tillgång till civil advokat eller träffa sin
familj.
Om Nikitin döms, betyder det ett bakslag för miljön och demokratin. Att
sätta munkavle på en man, som vågar avslöja de globala hot som finns på
Kolahalvön, är en otjänst mot allt levande och en global säkerhetsrisk.
Marinbaser på Kolahalvön
På Kolahalvön finns fem marinbaser med atomdrivna fartyg.
Nordflottans ubåtsbaser är Zapadnaja Litsa, Vidjajevo,
Gadzjijevo, Severomorsk och Gremikha. Zapadnaja Litsa är
Rysslands största och viktigaste bas för atomdrivna ubåtar.
Basen ligger i Litsafjorden längst västerut på Kolahalvön, 45
kilometer från gränsen till Norge. Under kalla kriget hade
uppbyggnaden av atomubåtar högsta prioritet, hänsyn till
miljö och befolkningens säkerhet kom i andra hand.
Gränsvärden för hur mycket strålning byggnadsarbetare m fl
kan utsättas för har inte funnits. Allt som pågått inom
marinbaserna har varit hemligstämplat. Boris Jeltsin skrev
1992 på ett dekret för att öppna marinbaserna för civila
kontrollorgan, trots detta har marinen nekat och i juli 1995
upphävde Jeltsin tillåtelsen.
Idag har försvarsministeriet den enda insynen i hanteringen av kärnbränsle,
olika miljöorganisationer har konsekvent nekats tillgång till uppgifter om
lagring av radioaktivt avfall, men sommaren 1995 fick miljökommittén i
Murmansk besöka anläggningen i Andrejevabukten. Det var uppenbart att
man vid byggandet av anläggningen inte förutsett de stora problem, som
efterhand uppstår med radioaktivt avfall.
Här finns också landbaserade lager för använt kärnbränsleelement, fast och
flytande kärnavfall som lagras i bristfälliga underjordiska betongtankar eller
på öppen plats i behållare på land.  Därtill finns tekniska serviceskepp med
använda bränsleelement och fast samt flytande radioaktivt avfall som
förflyttas mellan marinbaserna och marinvarven. Vi vet att ca 200 000
kubikmeter radioaktivt avfall har dumpats i Kara- och Barentshavet och på
botten av Norska havet ligger atomubåten Komsomolets efter en brand
ombord 1989, och tickar - ett maritimt Tjernobyl - som hotar att explodera,
läcka plutonium och sprida skadlig strålning i tiotusentals år, ja, skapa en
arktisk katastrof. (Det finns flera ubåtar på världshavens bottnar, den
farligaste "nukleära anden i flaskan" ligger på 5 500 meters djup vid
Bermuda. Det är den raketbestyckade ubåten K-219 med 50 nukleära
laddningar. På 53 nukleära gravplatser har det dumpats mer än 100 000
containrar med fast radioaktivt avfall, och även raketer med kärnladdningar,
bomber och reaktorer med icke avlägsnat uran, efter haverier.)
Olyckan vid
Andrejevabukten, bassäng 2
I februari 1982 upptäckte personalen att vattenståndet i
bassäng 2 hade sjunkit, orsaken var ett läckage där
radioaktivt vatten sipprade ut med ett flöde på 100 liter/dygn.
Mätinstrument visade en enormt hög strålning.
Radioaktiviteten läckte ut.  350 m nedanför bassängen finns en sjö och
man försökte nu hindra att vattnet skulle nå sjön. Mot slutet av september var
läckaget uppe i 300 ton/dygn. Vattenståndet i bassängen sjönk så mycket att
det uppstod fara för att behållarna med bränslestavar inte längre skulle
täckas, något som skulle ge arbetarna stora stråldoser.
Någon officiell bekräftelse på olyckan kom inte förrän 1993 då Rysslands
miljörådgivare, Aleksej Jablokov, lade fram en statlig rapport om dumpning
av atomavfall i havet. Det totala läckaget beräknas vara 3 000 m3, med en
sammanlagd radioaktivitet på minst 110 TBq. Den bäck som rinner ner från
området är kontaminerad och det antas att mycket radioaktivt vatten nått
grundvattnet. Det har rapporterats att 7 eller 8 av arbetsgruppens personer
fick i sig strålningsdos på ca 100mSv.
Undersökningar av
radioaktiv nedsmutsning
Enligt rapporten Handlingsplan for atomsaker. Strålevern
Rapport 1996:1 drivs ett norskt arbete inom fyra
huvudområden:
- Säkerhet vid atomanläggningar
- Säkerhet vid behandling och lagring av uran och radioaktivt avfall
- Dumpning av radioaktivt avfall i Barents- och Karahaven samt ryska
älvar
- Vapenrelaterat kärnavfall
Man har installerat ett satellitsystem för tidig varning och en gammastation
vid kärnkraftverket Poljarny Zory på Kolahalvön.
Norge och USA har inlett ett samarbete för att förbättra och utöka
behandlingen av flytande avfall vid en anläggning i Murmansk. utökad
reningskapacitet innebär att man kommer att kunna rena allt flytande avfall
som produceras av ubåtar och övervattensfartyg inom den ryska nordflottan.
Sedan 1992 har man undersökt den radioaktiva nedsmutsningen i Barents-
och Karahaven i samband med dumpning. Radioaktiviteten är betydligt
högre där det skett dumpning. Detta är en indikation på läckage från de olika
dumpningsobjekten. Ett norsk-ryskt projekt påbörjade 1993 en kartläggning
av läckaget från upparbetningsanläggningen i Mayak i södra Ural. En
betydande mängd radioaktivt avfall har läckt ut ur anläggningen och
förorenat älvsystemet som rinner ut i Barents- och Karahaven.
En norsk-rysk expertgrupp har också arbetat med att kartlägga effekterna
av sovjetisk dumpning av radioaktivt avfall vid Novaja Zemlja under
perioden 1960-1991.
I samarbete med Arctic Monitoring and Assessment Program utarbetas ett
övervakningssytem för radioaktivt material i de nordliga havsområdena.
AMAP är en del av ett arktiskt miljösamarbete som introducerades 1991 av
de åtta arktiska länderna, Kanada, USA, Ryssland samt de fem nordiska
länderna.
Strålevernet samarbetar också med SKI för att etablera ett kontrollsystem
för nukleärt material i nordvästra Ryssland i huvudsak riktade mot
Murmansk.
För att motverka smuggling av radioaktivt material in i Norge har norska
myndigheter etablerat samarbete bestående av tull, polisens underrättelse-
tjänst, försvarsmakten och Statens Strålevern. Insatserna koordineras med
projekt inom IAEA och EU.
Risker
Att göra en riskvärdering är nästan ogörligt. Det är många
ting som kan förorsaka både okontrollerade kedjereaktioner
och läckage av radioaktivitet. Kända orsaker är i första hand
mänskliga fel, tekniska fel, slitage, seismologiska och
klimatologiska förhållanden.
En riskvärdering kräver att alla dessa faktorer vävs samman och ges en
samlad bedömning.
En fara - förutom ständiga läckage och explosionsrisk - är att någon kan
komma över det radioaktiva material som ligger i öppen dager några mil från
norska gränsen och smugglar ut det för att sälja detta på marknaden.
Plutonium och uran är hårdvaluta.  Ryssland har i dagarna erkänt att det var
ryskt uran som omhändertogs på Münchens flygplats i våras. Risken finns att
de som arbetat i marinen och som inte fått ut löner på ett halvår eller mer, tar
chansen. Marinofficerarna är inte längre så attraktiva på arbetsmarknaden.
Anslagen till det militära har kraftigt skurits ned, så det finns varken bränsle
eller mat för att skicka ut dem med atomubåtarna. Detta har resulterat i
alkoholmissbruk och splittrade familjer. De som tidigare haft en status i
samhället genom anknytningen till marinen, kan idag svårligen få ett civilt
arbete eller bostad. De lever i ett vakuum. De kan ta till desperata metoder.
Bellonas rapport
Ovanstående rapport av Bellona: "Kilder til Radioaktiv
Forurensing i Murmansk og Arkhangelsk Fylker" som
officiellt överlämnades till politiker i Murmansk vid
näringsutskottets besök i september, var redan ute i det
offentliga ljuset. Denna rapport gavs redan ut i mars 1994
och den ingick som ett kapitel i NU:s material som
länsstyrelsen i Norrbotten gett ut, bl a undertecknat av
riksmarskalk Gunnar Brodin.
FSB, den ryska underrättelsetjänsten, hävdar att rapporten är farlig och av
intresse för utländska underrättelsetjänster, vilket man säger den 20
november 1995.  Bellonas källor har avslöjat statshemligheter, påstår FSB.
Detta är också motivet för att man bryter sig in på Bellonas kontor och tar
datorer, disketter, videor, band m m. Oavsett vad förklaringen visar sig vara,
så återstår det att se vad för efterspel och långsiktiga verkningar den
dramatiska händelsen får - både för rysk öppenhet och det internationella
samhällets möjligheter till insyn och medverkan för att lösa det enorma
atomhotet uppe på Kolahalvön - denna tickande "atombomb" som vi har
alldeles inpå knutarna.
Det framkom vid näringsutskottets besök i Ryssland, att det inte fanns
ekonomi för att klara skrotningen av ubåtar, lagringen av atomavfall och
genomföra nedrustningen av kärnvapnen - varken regionalt eller nationellt.
Det behövs en internationell kraftsamling!
Miljöpartiets representant i Nordiska rådet har också pekat på att det
nordiska samarbetet inte är tillräckligt långtgående för att lösa problemet
med det radioaktiva kärnavfall som dumpas till lands och till sjöss - både
civilt och militärt. Det behövs krafttag från de nordiska regeringarna och
kanske var det därför Bellona möttes med sådan misstänksamhet, eftersom
de inte skyggat för problemen.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kräva öppenhet och insyn angående radioaktiva utsläpp,
kärnbränsle m.m. i Barentsregionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de risker som finns i Barentsregionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att agera för frigivandet av Alexandr Nikitin,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att övervaka och åtgärda miljöhoten i Barentsregionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utveckla samarbetet inom Barentsregionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att föra upp de globala hot som finns i Barentsregionen på
internationell nivå.

Stockholm den 6 oktober 1996
Eva Goës (mp)
Barbro Johansson (mp)

Annika Nordgren (mp)

Ragnhild Pohanka (mp)



























Gotab, Stockholm 1996