med anledning av prop. 1996/97:54 Svenskt deltagande i fredsstyrka efter IFOR i Bosnien-Hercegovina
Vänsterpartiet accepterade IFOR-styrkan mot bakgrund av
FN-mandatet. Vi kunde konstatera att det vid den tidpunkten
inte stod några andra alternativ till buds. FN kunde
uppenbarligen inte organisera tillräckliga resurser utan måste
vända sig till NATO. Samma förhållanden råder i dag.
Det är Vänsterpartiets uppfattning att insatser grundade på detta FN-man-
dat innebär ett arbete på lång sikt. Humanitärt arbete måste fortsätta i flera
år
framåt om fortsatt fred skall kunna garanteras och befolkningens lidande skall
upphöra. Stöd till frivilligorganisationer måste fortsätta. Det internationella
samfundet måste vara berett att garantera dessa insatser. Likaså bör den
svenska staten via ASDI engagera sig i området med stöd till byggande av
bostäder m.m. Vänsterpartiet utgår också från att vapenembargot i regionen
fortsatt gäller. Vi motsätter oss sålunda inte regeringens förslag.
Vi har däremot synpunkter på två förhållanden som gäller personalen i
utlandsstyrkan, nämligen anställningsvillkoren allmänt och personskadeskyd-
det. I det följande avses inte personal som har fast anställning inom totalför-
svaret.
Bevekelsegrunderna för dem som rekryteras till utlandsstyrkan skiljer sig
med säkerhet åt. Somliga tar uppdraget som alternativ till arbetslöshet, andra
gör det av allmän äventyrslusta, önskan att se världen eller av idealitet som
grundas på övertygelsen av att kunna göra nytta. Gemensamt torde dock vara
att anställningsvillkoren är av relativt underordnad betydelse. Den ekono-
miska ersättningen överstiger i de flesta fall vad personen i fråga har vid
tidpunkten för rekryteringstillfället.
Rekryteringsläget har varit relativt gott. Sverige har i stort sett kunnat få
personal av god kompetens med de villkor som har gällt. Vissa irritations-
moment har emellertid förekommit, bl.a. skillnader mellan militär och civil
personal, traktamentsvillkor m.m. sådant. Beslut utanför den enskildes
kontroll, t.ex. övergången från UNPROFOR till IFOR, har ställt personal
inför fullbordat faktum. Kontrakterad anställningstid har i en del fall ändrats,
vilket medfört problem för planering av studier, annan anställning eller
familjeförhållanden.
Staten har ett ansvar för att villkoren vid kontraktstecknandet fullföljs. Om
förutsättningarna ändras, av skäl som ingen kanske hade anledning att räkna
med vid rekryteringen, skall staten ändå fullfölja sitt åtagande. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.
Inom regeringskansliet pågår ett översynsarbete av reglerna gällande
personskadeskyddet för anställda i utlandsstyrkan. Omsorgen om dem som
skadats har vid flera tillfällen skilt sig från det verbala stödet. Det har
gällt
ofullständiga besked t.ex. om framtida villkor och tidpunkter för utbetal-
ningar av ekonomisk ersättning. Staten skall givetvis inte agera som ett privat
försäkringsbolag, där det blir den enskildes ansvar att hävda sin rätt gentemot
en motsträvig byråkrati. Det är förödande för tilltron till samhällets vilja att
kompensera dem som skadats om det är individens förmåga och envishet,
eller möjligheten till kvalificerad juristhjälp, som avgör vilken kompensation
som blir resultatet.
Översynsarbetet måste forceras. Det är viktigt att såväl regelverk som dess
tillämpning ges en mänsklig profil. Anställda i utlandsstyrkan måste så långt
möjligt få uppleva trygghet i sin internationellt betydelsefulla verksamhet,
som kan innebära risker för liv och lem. Även detta bör riksdagen ge rege-
ringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om anställningsvillkor för personal i utlandsstyrkan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om personskadeskyddet för personal i utlandsstyrkan.