Under tusen år har det förekommit kontakter och handel
mellan människorna som bebott den region som idag kallas
Barentsregionen. Under reformperioden efter Sovjetunionens
upplösning och det kalla krigets avveckling har intresset för
kontakter och samarbete tagit ny fart. Den 11 januari 1993
formaliserades ett gemensamt multilateralt samarbete genom
den s.k. Kirkenäsdeklarationen som undertecknades av
utrikesministrarna från Finland, Norge, Sverige och Ryssland
samt representanter för Danmark, Island och EU. Regionen
består av de fyra nordligaste fylkena i Norge, Norrbotten,
Lapplands län i Finland, Arkhangelsk och Murmansk oblast
samt republiken Karelen i Ryssland. Regionen har en yta om
1,2 miljoner kvadratkilometer och ca 4,4 miljoner invånare
inklusive de ursprungsfolk och minoriteter som bor i
området.
Hoten om rovdrift
Regionen betraktas som ett av Europas mest resursrika
områden. Mineralförekomster finns över hela regionen.
Kolahalvön utgör det viktigaste mineralområdet i hela
Ryssland. På Kolahalvön har påvisats över 700 olika
mineraler. I Arkhangelsk finns betydande bauxit- och
flourittillgångar samt diamantförekomster. Regionens olje-,
kol- och gastillgångar är omfattande. Fisk och skog hör
också till regionens tillgångar. Det är därför inte märkligt att
multinationella företag dras till detta område med syfte att
exploatera naturtillgångarna. I en rapport till EU-
kommissionen beskrivs regionen som ?´Europas kommande
Mellanöstern" och ?´Europas kommande Ruhrområde´´.
Multinationella företag som Ashton Mining och Rio Tinto Zink har mutat
in undersökningsrättigheter för diamanter, guld och koppar i alla regionens
länder. Oljebolag och skogsbolag är aktiva i området. Det finns givetvis en
framtida risk att en hård exploatering av regionens resurser leder till såväl
fortsatt som förvärrad miljöförstöring utan att några värden stannar i
regionen. En sådan utveckling kan givetvis leda till nya politiska spänningar
och konflikter. Ryssland har ännu inte utvecklat den lagstiftning som
effektivt skyddar människor och miljö, och det är ibland svårt att få en
effektiv rättstillämpning även för den lagstiftning som finns. De utländska
företag som verkar i området kan känna sig ha större frihet än i andra länder
att använda metoder som skadar miljön och utmanar ortsbefolkningen. Den
svenska regeringen bör göra klart för de svenska företag som är aktiva i
regionen att man förväntar sig samma hänsynstagande till människor och
miljö som om företaget vore verksamt i Sverige. Sverige bör också i EU rikta
uppmärksamheten på de hot en hårdhänt exploatering av naturen i nordvästra
Ryssland kan leda till. Varje nonchalans mot den känsliga arktiska miljön
kommer att straffa sig i framtiden. Till bilden hör också att en viktig
bakgrund till Barentssamarbetet är att Norge har sina konflikter med
Ryssland vad gäller gränsdragning, oljeutvinning och fiske.
Miljö i Barentsregionen
I Barentsregionen finns vidsträckta obebodda
ödemarksområden med orörd natur. Men naturen är känslig
för rubbningar i den ekologiska balansen. Naturens egen
reningsförmåga är liten. Mark och vatten är naturligt sura,
varför deras förmåga att neutralisera surt nedfall är
begränsad. Åtgärder mot försurning och tungmetaller i
miljön är nödvändiga. Hoten mot den biologiska mångfalden
är allvarliga, inte minst genom avverkning av urskogar.
Hantering av avfall från industrier och hushåll måste
förbättras. I Ryssland är låg dricksvattenkvalitet ett problem.
I Murmansk- och Arkhangelskområdet finns världens största koncentration
av kärnreaktorer. Förutom reaktorer som är verksamma i den ryska flottan
och i civila fartyg finns reaktorer i uttjänta ubåtar som ej längre används.
Slutförvaringsanläggningar för radioaktivt avfall saknas och stora mängder
radioaktivt avfall har dumpats i Barents hav och i Karahavet. Ett stort
radioaktivt utsläpp från reaktorhaverier eller bristfälliga avfallslager i
Murmanskregionen kan under vissa vindförhållanden förutom landområden
på Nordkalotten drabba även Östersjön. En del experter bedömer risken för
en allvarlig olycka med betydande radioaktiva utsläpp i området så stor som
25 % för den närmaste 10-årsperioden. Korrosion och bristande teknisk
utrustning och andra riskfaktorer gör situationen alarmerande. Det är inte
bara kärnkraftverket i Ignalina i Litauen som behöver uppmärksamhet.
Sverige måste i internationella fora, som Internationella atomenergiorganet
(IAEA), G24 -gruppen, EU och FN, verka för en stor samlad internationell
insats för att lösa problemen med kärnkraftsäkerhet och strålskydd på
Kolahalvön.
Infrastruktur
För att samarbetet ska kunna byggas ut och få ekonomisk
vikt för regionen och minska behovet av regionalpolitiskt
stöd i varje land måste en hållbar infrastruktur byggas upp.
Det existerande järnvägsnätet måste förstärkas, så att både
gods- och persontrafik kan ske mellan norra Skandinavien
och Murmansk och Arkhangelsk. I ett sådant
utvecklingsprojekt ingår öppnandet av en
järnvägsförbindelse via finska Salla,
spårviddsväxlingsstation i Haparanda och en framtida
Bothniabana och Norr-bothniabana. Dessa bandelar blir en
del i det växande europeiska järnvägsnätet och borde kunna
bli ett s.k. TEN-projekt inom EU. Sverige bör i EU driva
frågan om stöd till en järnväg längs norrlandskusten med
fortsatta förbindelser mot Murmansk och Arkhangelsk, om
möjligt som ett TEN-projekt med EU-stöd.
Vägen mellan Salla och Alakurtti har nu iordningställts i farbart skick med
stöd bl.a. från Sverige. För att övergången mellan Ryssland och Finland ska
fungera behövs emellertid en permanent gränsstation med internationell
status. Ryssland kommer under överskådlig tid att stå utanför EU. En lång
yttre gräns för EU kommer att skära genom Barentsregionen. Den svenska
regeringen måste ta som en av sina uppgifter att bevaka att samarbetet i
Barentsregionen inte försvåras av de nya kraven på yttre gränskontroll i EU.
Telekommunikationerna har stadigt förbättrats i regionen, bland annat
genom utbyggnad av NMT 450 och NMT 900. Däremot finns problem inom
Ryssland. Datakommunikation är svagt utvecklad och nyttjandet av
datakommunikation är mycket dyrt i Ryssland.
Åtgärder för att förbättra tele- och datakommunikationer bör vidtas.
På grundval av de studier av behoven av förbättrade kommunikationer som
nu genomförs bör kommunikationsministrarna i de ingående länderna
utarbeta en gemensam plan och prioriteringsordning för att bygga ett
ekologiskt uthålligt kommunikationssystem i regionen.
Kvinnor i Barentsregionen
De olika delarna av Barentsregionen har problem när det
gäller demografisk utveckling. Kvinnors möjligheter till
utbildning, arbete och fritid måste kraftigt utvecklas om de
ska förmås att stanna i regionen och balansen mellan könen
någorlunda upprätthållas. I den ryska delen finns ett visst
kvinnoöverskott, medan det i den nordiska delen råder ett
kvinnounderskott. Det är en förutsättning för en vital och
befolkad region att balansen mellan kvinnor och män kan
upprätthållas. Inom regionen pågår flera projekt med syftet
att stärka kvinnors ställning. Det är av största vikt att detta
arbete fortsätter. En jämn könsfördelning i arbetsgrupper och
samarbetsorgan ska givetvis eftersträvas.
En fond för
Barentssamarbete
Regionrådet som består av de regionala politiska eller
administrativa cheferna för de olika regiondelarna i varje
land presenterade hösten 1994 ett detaljerat arbetsprogram.
Programmet bygger på projektförslag från tio regionala
arbetsgrupper och omfattar totalt 84 projekt som beräknas
genomföras under en femårsperiod. Sju program har lagts
ned och sju är genomförda. Huvuddelen pågår eller skall
igångsättas.
Det är naturligt att ett så omfattande program stöter på svårigheter, även
om entusiasmen är stor. Projektfinansieringen var inte helt klarlagd.
Förhoppningen att projektmedlen skulle kunna sökas från ett samordnat
anslag har inte kunnat infrias utan de får i Sverige sökas från de centrala
Östeuropaanslagen. Fram till och med 1995 synes Norge ha tillfört
programmet ca 21 miljoner kronor, medan Sverige med nästan dubbelt så
stor befolkning bara klarat av ungefär hälften. Norge har haft ett särskilt
anslag som ställts till Nordnorges förfogande från central nivå.
För perioden oktober 1995 till och med mars 1996 har Sverige satsat ca 16
miljoner svenska kronor och Norge hela 75 miljoner norska kronor medan
Finland satsat ca 7,5 miljoner finska mark. För 1996 har regionrådet
föreslagit en finansieringsram på 84 miljoner kronor lika fördelad på de fyra
samarbetande länderna, dvs. 21 miljoner kronor per land.
Det är givetvis inte bra för vare sig det nordiska samarbetet eller balansen i
samarbetet med Ryssland om viljan till finansiering är mycket olika. Utöver
de ordinarie anslagen till samarbetet med Central- och Östeuropa bör därför
en särskild fond från och med 1997 avsättas för Barentssamarbetet. Fonden
bör omfatta 100 miljoner svenska kronor och vara öppen för ansökningar för
projekt som ingår i det program som regionrådet presenterar.
Fonden bör ha som huvudmål att stärka miljöarbetet men den kan också
stödja infrastrukturen, handel och ekonomiskt samarbete, energihushållning
och kunskapsutbyte. Utöver att medel söks från fonden bör givetvis också
medel kunna sökas från ordinarie anslag för samarbete med Öst- och
Centraleuropa. Fonden bör placeras under utgiftsområde 07 Internationellt
bistånd .Yrkandet om medel till fonden behandlas i en motion från
Vänsterpartiet för detta utgiftsområde.
Vi ser positivt på en fond för Östersjösamarbetet, men Östersjösamarbete
och Östersjöns miljö kan inte ses helt skild från verksamheter och åtgärder
som vidtas i Barentsregionen. Det behövs från statsmakternas sida en
kraftfull markering om att Barentssamarbetet är av stor vikt. Det bör
understrykas att gränsen mellan Ryssland och Finland/Norge kan bli den
yttre landgräns i Europa där de största sociala och ekonomiska klyftorna
finns.
Arbetslösheten i de norra delarna av de nordiska länderna är större än
genomsnittet i respektive länder. I finska Lappland är den öppna
arbetslösheten omkring 25 %, i Norrbotten över 11 %, i Norge betydligt
lägre, men i Ryssland är 30-40 % av arbetskraften utan arbete i vissa
områden och det sociala trygghetssystemet svagt. Ska klyftorna på sikt kunna
utjämnas är en snabbare ekonomisk utveckling i Ryssland än i grannländerna
nödvändig.
Ett ökat ekonomiskt utbyte inom Barentsregionen skulle minska behovet
av andra regionalpolitiska insatser i samtliga de i regionen ingående
länderna. Tillväxt och sysselsättning skulle främjas av en ökad handel också
i denna region. Samarbetet i regionen underlättas av att transporter kan ske
landvägen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder från den svenska regeringen för att förhindra miljöskador
och konflikter vid industriell verksamhet i nordvästra Ryssland,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör verka för en stor internationell insats för att lösa
problemen med kärnkraftssäkerhet och strålskydd på Kolahalvön,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en plan och prioriteringsordning för
infrastruktursatsningar i Barentsregionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stärkandet av kvinnors ställning i Barentsregionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mål för den i motionen föreslagna fonden för Barentssamarbetet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör verka för att en järnväg längs Norrlandskusten
med förbindelse mot Murmansk och Arkhangelsk blir ett av EU:s TEN-
projekt.
Stockholm den 3 oktober 1996
Bengt Hurtig (v)
Jan Jennehag (v)
Kenneth Kvist (v)
Eva Zetterberg (v)
Hanna Zetterberg (v)
Maggi Mikaelsson (v)