Mänskliga rättigheter i Iran

Iran blev en islamisk republik efter en folkligt stödd
revolution som ledde till  shahregimens fall 1979.  Det
shiamuslimska prästerskapet med ayatolla Khomeiny som
högste politiske och religiöse ledare övertog kontrollen av
statsmakten.  Den nya regimen avvecklade shahens
västvänliga politik och utvecklade en teokrati - d.v.s. en
makt utsedd och legitimerad av Gud (Allah) som
målmedvetet styrde samhället i en strikt islamisk-fundament-
alistisk riktning.  Under åren 1980-88 pågick ett blodigt och
för befolkningen förödande krig med Irak.

Efter Khomeinys död 1989 försökte mera moderata krafter och
förespråkare för en snabbare ekonomisk utveckling leda utvecklingen in på en
mindre dogmatisk och mot omvärlden mera öppen politik.  Dessa försök har
haft en synnerligen begränsad framgång.  I praktiken är det fortfarande det
islamiska prästerskapet under sin högste ledare ayatolla Sayyid Ali Kamenei
som har den yttersta makten i landet.

Den islamiska fundamentalism som sålunda praktiseras i Iran innebär, trots
ett formellt demokratiskt styrelseskick, kraftiga inskränkningar i mötes- och
yttrandefrihet liksom ständiga och allvarliga kränkningar av mänskliga
rättigheter.  Något egentligt partisystem existerar knappast.  Det formella
partiliv som ändå finns på papperet handlar i stället om olika fraktioner bland
de skriftlärde.  Många liberala och nationalistiska grupper betecknade den
senaste valproceduren som odemokratisk och bojkottade valet.

Iran har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för kritik från det
internationella samfundet på grund av allvarlig repression och systematiska
kränkningar av mänskliga rättigheter.  Enligt människorättsorganisationerna
Amnesty International och Human Rights Watch har landet ett stort antal
politiska fångar, många med långa straff och summariska rättegångar.  Många
oliktänkande hålls fängslade utan rättegång.  Tortyr förekommer i stor
omfattning.  Spöstraff och dödsstraff är legio.  Före 1993 kunde Amnesty
rapportera om hundratals och ibland tusen avrättningar per år.  På senare år
har iranska massmedier efter direktiv från regeringen inskränkt sin
rapportering om avrättningar.  Under 1994 registrerade Amnesty 139 avrätt-
ningar.  Kvinnornas situation i Iran är särskilt besvärlig.

Förenta nationerna har i flera sammanhang antagit resolutioner som
fördömer kränkningarna av mänskliga rättigheter i Iran.  USA bojkottar sedan
en tid tillbaka landet medan EU 1992 inledde en s.k. kritisk dialog med Iran.
En hörnsten i denna dialog är ett ovillkorligt och offentligt iranskt
avståndstagande från terrorism och brott mot mänskliga rättigheter.  Den
svenska regeringen har slutit upp bakom denna ståndpunkt och hittills ansett
att en rättfram och kritisk dialog är att föredra framför en isolering med
åtföljande risk för ökade motsättningar.

Fyra år har gått sedan den kritiska dialogen med Iran inleddes.  Någon
ändrad attityd från regimens sida kan inte spåras.  Internationell terrorism,
kvinnoförtryck och förföljelse av oliktänkande förekommer i lika stor
utsträckning som tidigare.  Om detta kan bl.a. FN:s särskilde emissarie för
Iran, den kanadensiske professorn Maurice D Copithorne, rapportera efter
ingående undersökningar av MR-situationen i landet.

Omkring 2.000 parlamentariker i ett 15-tal länder, bl.a. Sverige, har
framfört krav på diplomatiska, ekonomiska och politiska inskränkningar och
sanktioner mot den iranska regimen.  Eftersom den kritiska dialogen i dess
nuvarande form måste sägas vara ett misslyckande fordras enligt vår mening
nu en upptrappning av omvärldens, och inte minst EU:s hållning till Iran.  I
ett inledande skede bör den kritiska dialogen skärpas väsentligt och om nya
diplomatiska påtryckningar mot landet åter skulle visa sig resultatlösa bör
direkta sanktionsåtgärder tillämpas.  Vi föreslår att Sverige inom EU-
samarbetets ram tar ett initiativ till en omprövning och en skärpning av den
kritiska dialogen med Iran.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en skärpning av den kritiska dialogen med Iran.

Stockholm den 4 oktober 1996

Bengt Silfverstrand (s)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Ragnhild Pohanka (mp)

Rose-Marie Frebran (kd)

Rolf Kenneryd (c)

Eva Zetterberg (v)

Henrik S Järrel (m)