För femtio år sedan började en ny era för världen.. Andra
världskriget, som orsakat enorm förstörelse och ofattbart
lidande för miljontals människor var över. Vid krigets slut
avslöjades vidden av den ondska som inneburit förintelsen av
sex miljoner judar i ett försök att utplåna ett helt folkslag.
Utrensningarna hade också drabbat andra som av en eller
annan orsak betraktades som mindre skyddsvärda grupper
eller individer.
Förhållningssättet i det Europa som behärskades av Tyskland under Hitler
visar upp en skrämmande människosyn och flagranta övertramp när det gäller
de mänskliga rättigheterna och även i övrigt.
Under efterkrigsperioden liberaliserades världshandeln och i många länder
växte välståndet. Det ena folket efter det andra frigorde sig från
kolonialmakterna och blev självständiga nationer.
Sovjetunionen som var med och befriade Europa från Hitlers skräckvälde,
visade sig vara av samma skrot och korn när det gällde att utöva terror och
förtryck både mot folk, grupper och enskilda och gav prov på en fullkomlig
brist på respekt för mänskliga rättigheter. Miljoner och åter miljoner
människor hamnade i Sibiriens läger, i fängelser och på mentalsjukhus.
Många som fördrivits från sina hem och sina länder kom aldrig tillbaka utan
förlorade livet, andra drog sig fram under svåra umbäranden och lyckades
överleva. Det kommunistiska systemet kollapsade och Sovjetunionen
upplöstes 1989.
Förenta nationerna och den
allmänna förklaringen om
de mänskliga rättigheterna
1945 bildades Förenta nationerna och blev det forum där
världens nationer kunde överlägga, även om det kalla kriget
lade hinder i vägen för en djupare förståelse mellan öst och
väst, som skildes åt av järnridån.
1948 kom den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna till.
Den vision som formulerades i detta dokument ger uttryck för den
människosyn som är ett nödvändigt fundament för att demokratiska stater
skall kunna uppstå och utvecklas. Den uttrycker övertygelsen att varje
människa är född fri med lika värde och samma rättigheter. Den mänskliga
värdighetens bärande element är tanke-, åsikts- och yttrandefrihet. Lika
viktigt är att få ha eller välja den tro eller religion man själv vill.
Utveckling mot demokrati
Många länder har anträtt vägen mot demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter. Uppbyggnaden av demokratiska
institutioner tar dock tid och invanda tänkesätt förändras inte
över natt.
I flera länder råder fortfarande totalitära system och miljontals människor
lever under ständigt förtryck i avsaknad av ett värdigt liv och förmenade sina
mänskliga rättigheter.
Vi nås ständigt av rapporter om avrättningar utan rättegångar,
försvinnanden, tortyr, godtyckliga fängslanden, våldtäkter, övergrepp, hot,
trakasserier, utnyttjande av kvinnor och barn, rasism och antisemitism.
Jugoslavien, Rwanda och
Burundi ett misslyckande
För inte länge sedan har vi mitt i Europa sett andra
världskrigets fasor upprepas. De mest fruktansvärda brott har
begåtts mot oskyldiga människor. Barn och vuxna har
lemlästats, kvinnor har våldtagits och män som tillfångatagits
har mördats i tusental och vräkts i massgravar. Etnisk
rensning har aktualiserats på ett skrämmande sätt i före detta
Jugoslavien. I Rwanda har folkmordet tagit sig de mest
groteska uttryck, där även kvinnor och barn sällat sig till
förövarna. I Burundi står vi mitt uppe i en utdragen konflikt
mellan tutsier och hutuer, där det räcker att höra till den
andra folkgruppen för att bli föremål för hat, död och
förintelse.
Arbetet för de mänskliga
rättigheterna
Den allmänna förklaringen av mänskliga rättigheter antogs
som "en gemensam standard som alla folk och nationer skall
sträva för att uppnå". Den har utvecklats till ett omfattande
system av normer som är universella. Det är först och främst
staternas ansvar att respektera de mänskliga fri och
rättigheterna och att se till att de respekteras av alla. Därför
är det oerhört angeläget att alla stater ratificerar alla de
internationella fördrag som har med mänskliga rättigheter att
göra. Vi bör med all kraft motverka reservationer som
inskränker fördragen om mänskliga rättigheter. Normerna för
de mänskliga rättigheterna måste erbjuda samma skydd för
varje människa oberoende av ras, religion, sexuell läggning,
kön eller ålder i vilket land hon än bor eller vistas.
Arbetet för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna har pågått i
många år. Framsteg har naturligtvis gjorts men situationen när det gäller de
mänskliga fri och rättigheterna är fortfarande mycket otillfredsställande på
många håll i världen. Inte minst de senaste årens allvarliga konflikter i ex-
Jugoslavien, Rwanda och Burundi har visat att världssamfundet varit
oförmöget att tolka eller åtminstone reagera i tid på de signaler på den
annalkande katastrofen som trots allt funnits. Resultatet har blivit flagranta
brott mot civilbefolkningen och massmord. Konflikterna i Kashmir, Turkiet,
Colombia och Västsahara är andra exempel på oförmågan att komma till rätta
med problemen.
Även i fredstid förekommer många övergrepp på enskilda människors
rättigheter från regeringar och myndigheter och ibland ser man från
myndigheternas sida genom fingrarna när människor hotas, trakasseras och
till och med dödas. Listan på länder som inte respekterar de mänskliga fri-
och rättigheterna skulle kunna göras lång. Amnesty International tar i sin
årsrapport upp bortåt 150 länder, med exempel på mer eller mindre grava
övertramp när det gäller mänskliga rättigheter. Många andra enskilda
organisationer kritiserar många olika länder i sina rapporter. Inte heller
Sverige undgår alltid kritik. Human Rights Watch tog i sin senaste rapport
upp och kritiserade Sveriges behandling av en del flyktingar.
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna hade sitt 52:a möte i
Genève i mars-april i år. Kommissionen som har 53 medlemsländer antog en
lång rad resolutioner och tog också upp MR-situationen i en rad enskilda
länder. Även EU riktar kritik mot olika länder i olika avseenden beträffande
mänskliga rättigheter och FN:s generalförsamling i sina resolutioner.
I fortsättningen tänker vi ta upp några länder, som genomgående visat prov
på bristande respekt för mänskliga rättigheter och som inte heller visat någon
vilja att rätta sig efter världssamfundets kritik.
Kina
I sitt senaste möte misslyckades FN-kommissionen för
mänskliga rättigheter för sjätte året i rad med försöket att i en
resolution ta upp MR-läget i Kina. Kinas procedurförslag om
"no action" röstades igenom med större marginal än ett år
tidigare, då ett resolutionsförslag som kritiserade
dokumenterade kränkningar av de mänskliga rättigheterna i
Kina avvisades med bara en röst. Kina påstod i ett
känslomättat anförande inför omröstningen att en behandling
av MR-situationen i landet skulle vara en inblandning i det
kinesiska folkets självbestämmanderätt. De menade också att
det kinesiska folket aldrig tidigare åtnjutit mänskliga
rättigheter i så hög grad som nu.
Sanningen är emellertid den att framstegen har varit mycket begränsade när
det gäller mänskliga rättigheter i Kina. Förra året fängslades hundratals
politiska aktivister, många utan åtal eller efter bristfälliga rättegångar.
Andra
hölls internerade under olika former efter myndighetsbeslut. Bland de
fängslade finns också människorättskämpar, medlemmar i religiösa grupper,
som valt att utöva sin religion utanför de registrerade och därmed övervakade
kyrkorna. Bland de fängslade finns också människor från olika folkgrupper,
av vilka somliga arbetar för större politisk självständighet.
Många är att betrakta som samvetsfångar och det är också många av de
tusentals politiska fångar som sedan länge sitter i fängelse. Wei Jingsheng ,
outtröttlig kämpe för demokrati och mänskliga rättigheter, släpptes efter 14
års fängelse, men han fortsatte sin kamp så snart han blev fri, ställdes inför
rätta i december 1995 och dömdes till ytterligare 14 års fängelse och tre års
förlust av politiska rättigheter. Detta trots att hans hälsa tidigare brutits
ner
under vistelse i arbetslägret Hewan i Wuhan i Hubeiprovinsen.
1995 greps 50 dissidenter under veckorna före och efter den 4 juni,
årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg 1989, då hundratals
demonstranter dödades av soldater. Många släpptes senare men vid årets slut
satt minst nio i fängelse, bl.a. Deng Huanwu, som undertecknat en petition i
vilken myndigheterna uppmanades att slå vakt om de mänskliga rättigheterna.
Han ställdes inför rätta för bigami men rättegången var uppenbarligen
politiskt motiverad. Under kvinnokonferensen i Beijing fängslades också
politiskt aktiva och människorättskämpar. Det finns uppgifter om politiska
fångar men också religiösa som hållits fängslade sedan början av 1980-talet.
Många av dem som dömdes för sin verksamhet under demokratirörelsen 1989
har fortfarande inte fått sin frihet.
Hundratals katoliker och protestanter har gripits, ett 40-tal under
påskfirandet 1995. Många misshandlades i häktet, hälften släpptes men minst
17 , av vilka de flesta var kvinnor, kvarhölls och fem dömdes till fängelse.
Den kinesiska kyrkans medlemsantal har tiofaldigats sedan 1949, då den
kommunistiska folkrepubliken grundades, enligt en undersökning den
lutherska världsfederationen gjort. 70 procent av Kinas kristna är kvinnor
enligt samma rapport. Enligt Amnesty förföljs fler och fler religiösa kineser
godtyckligt av myndigheterna. Många hör till icke registrerade kristna
grupper, en del till förbjudna religiösa grupper.
Värst drabbade är nu tibetanska buddister och muslimska Xingjiang-
invånare. Numera är buddism, taoism, protestantism, katolicism och islam
tillåtna i Kina. Det ökade religiösa intresset oroar de kinesiska
myndigheterna. Därför kom en ny lag 1994, som inskränkte det praktiska
utövandet av de godkända religionerna. I vissa områden krävde
myndigheterna att de religiösa skulle registrera sig. Religiösa aktiviteter som
"underminerar landets gemensamma politik" förbjöds. Arbetsläger,
fängelsedomar och trakasserier är vanliga i polisens jakt på icke önskvärda
religiösa utövare. Det är politiska skäl som ligger bakom, framför allt viljan
att krossa de tibetanska buddisterna och muslimerna i Xinjiang. I den
autonoma regionen Tibet är kränkningarna av de mänskliga rättigheterna
omfattande. 100-tals munkar och nunnor har rapporterats fängslade under
1995 och 1996, bl.a. på grund av fredliga demonstrationer mot de
restriktioner myndigheterna infört mot försäljning och innehav av fotografier
av Dalai Lama. Det är en nagel i ögat på kineserna att Dalai Lama , som är en
välkänd internationell profil, i exil arbetar för att Tibet skall bli
självständigt,
ett krav som kineserna mött med ökad brutalitet.
De politiska rättegångarna följer fortfarande inte på långt när
internationella normer för korrekt rättegång. Det finns mycket stränga
begränsningar i rätten till försvar. De åtalade får inte kalla in vittnen och
får
inte tid och möjligheter att förbereda sitt försvar. Myndigheterna fattar ofta
beslut om både dom och straff före rättegången. Det blir närmast fråga om en
skenrättegång i de fall det alls förekommer någon rättegång.
Det finns rapporter om tortyr och misshandel av fångar i häkten, fängelser
och arbetsläger, som utförs av poliser och fångvaktare. Ibland utförs den av
medfångar men inga åtgärder vidtas för att skydda fångar som anmäler
misshandel till lägermyndigheterna. De vanligaste tortyrmetoderna består i
misshandel och elchocker. Fångar hindras vidare från att sova, utsätts för
ytterst sträng kyla eller värme. Förhållandena i fängelser och arbetsläger är
mycket svåra och leder ofta till att fångar blir svårt sjuka. Maten är
otillräcklig, i lägren tvingas fångarna arbeta mycket långa arbetspass och
sjukvården är bristfällig. Även misshandel och tortyr leder ofta till fysiska
och psykiska sjukdomar.
Det omfattande bruket av dödsstraff fortsätter. Amnesty International
dokumenterade 1995 minst 3110 dödsstraff och 2190 avrättningar men de
verkliga siffrorna förmodas ligga avsevärt högre. Minst 16 människor
avrättades under FN:s kvinnokonferens i Beijing för att garantera den
allmänna ordningen. Minst 68 allmänna brott, av vilka många inte är
våldsbrott leder till dödsstraff. Tendensen att använda dödsstraff ökar och
förekommer nu även för mindre stölder. Rättegångarna blir alltmer
summariska och straffet verkställs allt oftare omedelbart och lämnar inget
utrymme för överklagande. Avrättningarna uppgår i år redan till över 2000.
Detta innebär en markant ökning bara från i fjol. I Kina avrättas nu fler
människor än i resten av världen sammantaget.
En annan djupt oroande företeelse är Kinas stränga regler för att begränsa
befolkningsökningen. Kinas enorma folkmängd på 1,2 miljarder gör att
varje familj sedan början av 80-talet i princip bara får skaffa ett barn. Detta
har lett till att 97% av alla som aborteras är flickor. Detta kommer om det
fortsätter att ett par årtionden in på 2000-talet leda till en snedfördelning
av
befolkningen, som inte minst drabbar pojkar som kommer att få betydligt
svårare att hitta någon att gifta sig med. Flickorna diskrimineras även i
fortsättningen. De barn som lämnas bort till barnhem är flickor, handikappade
eller utvecklingsstörda barn.
Nu oroas myndigheterna över följderna av ett-barnspolitiken. I fattiga
landsändar föds fortfarande många barn, medan landets intellektuella elit i
rika storstadsregioner föder allt färre. De senaste åren har staden Shanghai
redovisat fler dödsfall än födslar. Nu skall välutbildade storstadsbor
uppmuntras att skaffa fler barn. Hårdare födelsekontroll på landsbygden skall
göra att färre barn föds där. Detta för att få en högre kvalitet på kineser
enligt
experter, som säger att de senaste årens utveckling lett till en sämre sorts
kineser. Metoden kallas eugenik och tillämpades senast i Nazityskland, där
läran blev vetenskapligt alibi för att sterilisera och mörda mentalsjuka,
kriminella, zigenare, judar och andra som ansågs som "icke önskvärda
människor".
Världens befolkningsmässigt största stat håller på att bli en ekonomisk jätte
men inte mer demokratisk. Kommer marknadsekonomin förr eller senare att
leda till en ökad demokratisering? Öppna gränser brukar medföra öppenhet
för nya tankar och idéer, på ett sätt som främjar demokrati. I augusti varnade
the Economist för alltför långtgående paralleller till andra asiatiska länder.
Ett
stort land är inte alls lika mottagligt för påverkan utifrån som ett litet. Det
är
inte enkelt för omvärlden att välja förhållningssätt till Kina men det finns
inget försvar för undfallenhet enbart med hänvisning till landets storlek.
Iran
I mars och i juli 1995 antog FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna och FN:s underkommission för
förebyggande av diskriminering och skydd av minoriteter
resolutioner som fördömde kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna i Iran. Kommissionen förlängde mandatet för
sin särskilde representant för Iran med ett år.
En dramatisk ökning av avrättningar har rapporterats i Iran i år. I augusti
1996 hade människorättsorganisationerna vetskap om 70 avrättningar under
första hälften av året. Detta skall jämföras med att 50 avrättningar
registrerades under hela året 1995. 20 av dessa avrättningar gällde politiska
fångar, som anklagades för att vara medlemmar i oppositionsgrupper. Ofta
gäller anklagelserna spionage och aktiviteter som riktar sig mot den islamska
republiken Iran.
Troligen är siffrorna för avrättningar mycket högre. Mycket tyder på att
regeringen i Iran numera gör allt för att dölja många av avrättningarna för att
undgå omvärldens kritik när det gäller behandlingen av mänskliga rättigheter.
Före 1993 rapporterade Amnesty International hundratals, ibland tusentals
avrättningar varje år. Förr skrev de iranska tidningarna öppet om icke
politiska avrättningar. Sedan 1993 har tidningarna skrivit om jämförelsevis få
avrättningar enligt uppgift efter direktiv från regeringen. Avsikten torde vara
att förhindra att sådan information används av människorättsorganisationer
och av FN:s särskilde representant för Iran. Inofficiella rapporter tyder på
mycket högre siffror för avrättningar än de officiella.
Anklagelser för utomrättsliga avrättningar har förekommit under flera år
både i Iran och utanför landets gränser. Regeringen har ansetts ligga bakom
en del av dessa avrättningar genom speciella agenter. Tre kristna ledare
hittades döda under misstänkta omständigheter 1994. Samma sak gällde en
sunnimuslim. Fallen har väckt stor internationell uppmärksamhet. Dessa
personer var alla kända för att vara starkt kritiska till regeringens politk.
En
av dem biskop Haijk Hovsepian-Mehr hade bl.a. vägrat att offentligt fördöma
två rapporter om mänskliga rättigheter som kom ut i november 1993, den ena
från FN:s särskilde representant för Iran och den andra från Amnesty
International.
I oktober 1995 dömdes tre kvinnor till fängelse på mellan 20 och 30 år för
att ha mördat två av de ovan nämnda prästerna, nämligen Tatavous
Michaelian och Mehdi Dibaj. Enligt officiella rapporter hade de erkänt att de
utfört morden för PMOI (Folkets mujahedinorganisation, som nekade till all
inblandning). Amnesty International efterlyste kopior på rättegångsproto-
kollen och metoder som använts för att komma fram till nämnda resultat. Den
sunnimuslimske ledaren uppgavs ha dött i en bilolycka men inga närmare
undersökningsresultat presenterades.
De politiska rättegångarna uppfyller fortfarande inte alls internationella
normer. Åklagarbefogenheten har överförts till domarna, vilket försvagar
domarkårens oberoende. Förhandlingarna förs ofta bakom stängda dörrar, och
enligt uppgift vägras politiska fångar juridiskt försvar även om
myndigheterna försäkrar motsatsen. Möjlighet att överklaga förekommer
sällan. Tusentals politiska fångar sitter fängslade. Många hålls kvar i fängelse
utan rättslig prövning. En del har suttit fängslade i många år utan dom och
rannsakan och utan att deras anhöriga fått veta vart de tagit vägen.
Tortyr och misshandel av fångar är vanligt och många fångar har förvägrats
den medicinska vård de behöver. Förhållandena i fängelserna är
förskräckliga.
Grymma, omänskliga och förnedrande bestraffningar som spöslitning och
stympning används fortfarande. Spöstraff utdöms för ett stort antal brott.
Amputationer av t.ex. fingrar har återupptagits efter ett förmodat uppehåll
sedan 1994. Det är oroväckande att myndigheterna åter tar till dessa
omänskliga bestraffningar så snart efter det att FN:s kommission för
mänskliga rättigheter besökte Iran för att undersöka situationen för de
mänskliga rättigheterna.
Sammanfattningsvis kan nämnas att den iranska regeringen blivit mindre
öppen när det gäller officiell rapportering av avrättningar och brott mot
mänskliga rättigheter. Samtidigt tyder allt på att såväl avrättningar som
grymma och omänskliga besraffningar snarare ökar än minskar. Svaren som
ges på anklagelser från människorättsorganisationer verkar ingalunda
övertygande. Man presenterar inga detaljer eller protokoll från
undersökningar eller rättsprocesser. Bristen på respekt för de mänskliga
rättigheterna tycks bestå i Iran.
Med de mycket osäkra rättsliga förhållanden som råder i Iran och de många
tecken på rättsvidriga fängslanden och avrättningar, vänder vi oss mot att
konvertiter skickats tillbaka till Iran från Sverige. Det ter sig märkligt att
man
från svenskt officiellt håll under rådande omständigheter rapporterar att liten
risk nu föreligger för att dessa konvertiter skall drabbas av svårigheter i
Iran.
Det stämmer mycket dåligt med den upptrappning av inhumana straff och
avrättningar, som vi redogjort för ovan. Vi menar att inga konvertiter eller
personer som på annat sätt anses ha brutit mot iransk eller islamsk lag skall
skickas tillbaka till Iran.
Nigeria
Få framsteg har gjorts i Nigeria när det gäller att återställa ett
demokratiskt författningsenligt styre. Statsöverhuvudet
general Sani Abacha, som är ordförande i den militära
provisoriska rådsförsamlingen, meddelade i oktober 1995 att
det skulle bli en övergång till civilt styre efter tre år, vilket
allmänt kritiserades som en alltför lång period.
En nationalkonferens tillsatt 1994 för att utarbeta en ny författning drog
tillbaka de förslag de presenterat, sedan en ledare för oppositionen gripits och
anklagats för att ha planerat en kupp. Medlemmar av oppositionen utsattes för
nya trakasserier och gripanden, fastän förbudet mot politiska partier hade
upphävts. Regeringen trotsade domstolsbeslut som försvarade
författningsenliga rättigheter.
Nio politiska fångar avrättades den 10 november 1995, trots omfattande
protester från det brittiska samväldets regeringschefer, vilket ledde till att
Nigeria i november 1995 uteslöts ur det brittiska samväldet. FN:s
generalförsamling antog en resolution, som fördömde avrättningarna. Bland
de avrättade fanns författaren Ken Saro-Wiwa, ordförande för Rörelsen för
Ogonifolkets överlevnad (MOSOP) och f.d. minister Barinem Kiobel.
Rättegångarna uppfyllde inte internationella krav på korrekthet. En
specialdomstol, tillsatt av militärregeringen, vidgade definitionen på mord så
att betydande medlemmar av MOSOP, som ansågs ha bidragit till
oroligheterna i samband med den kampanj mot den miljöförstöring som
oljebolag vållat och för ökat självstyre för ogonierna, kunde fällas för mord.
Bevisbördan var omvänd så att de som inte kunde bevisa att de inte befunnit
sig på den plats där mord begåtts ansåg närvarande och skyldiga. Försvaret,
som leddes av Nigerias ledande medborgarrättsadvokater, avsade sig
uppdraget i protest mot domstolens partiskhet.
I juni och augusti 1995 fälldes mer än 40 civilpersoner och arméofficerare
efter mycket bristfälliga rättegångar. De åtalades för högförräderi och
påstods ha deltagit i en sammansvärjning. Det verkliga skälet tycks dock ha
varit deras medverkan i demokratirörelsen. De åtalade vägrades rätten att ta
del av åtalet, få välja en egen advokat, föra sin egen talan, eller förbereda
sitt
försvar. De åtalade fälldes av en specialdomstol inför lyckta dörrar, 14 lär ha
dömts till döden.
Flera journalister och människorättsaktivister greps och dömdes på
liknande sätt för att de i tidningarna informerat om brist på bevis när det
gällde de åtalade och bristfälliga rättegångar. Efter stor opposition i hela
världen förvandlades domarna till 15 års fängelse eller i vissa fall livstid.
Många andra, som misstänktes för att var regimkritiker greps och hölls i
fängsligt förvar för att de ansågs hota statens säkerhet.
Tortyr och misshandel av politiska fångar är mycket vanligt före-
kommande. Det används bl.a i syfte att få fram erkännanden, vilka sedan
används som bevis i rättegången. En del anklagade har dött till följd av
misshandel och brist på läkarvård.
Dödsdomar avkunnas fortfarande av specialdomstolar, utanför ordinarie
rättsväsende. Ingen rätt att överklaga finns.
Offentliga massavrättningar av kriminella har blivit vanligt sedan 1993. I
juli 1995 avrättades t.ex. 43 fångar inför en publik på 1000. Avrättningar utan
rättegång och dom av obeväpnade civila utförs av soldater.
En afrikansk kommission hade en extrasession i Kampala, Uganda, i
december 1995 för att söka komma till rätta med människorättssituationen i
Nigeria. FN:s generalförsamling fördömde i en reslution den 21 december
1995 avrättningarna av de politiska fångarna och uttryckte stor oro för
människorättssituationen i Nigeria.
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna lyckades vid sitt möte i
mars-april 1996 i år anta en resolution om MR-situationen i Nigeria.
Förslaget lades fram av EU och kunde antas utan omröstning med bl.a.
Sydafrika som medförslagsställare. Den afrikanska gruppen motsatte sig dock
en särskild rapportör. I stället beslöt man att begära en gemensam rapport om
Nigeria som skulle gälla bl.a. domares oberoende ställning och summariska
avrättningar.
Hur kan vi gå framåt?
Det står helt klart att det ibland är till synes omöjligt att
komma framåt när det gäller utvecklingen av de mänskliga
rättigheterna genom de medel som gemensamma organ
ställer till världssamhällets förfogande. Allra svårast att
komma till beslut och sedan uppnå förändringar tycks det
vara när det gäller länder som t.ex. Kina, där de allra största
förändringarna behöver komma till stånd.
Detta får inte på något sätt tas till intäkt för att ge upp. Vi är skyldiga alla
de människor som år efter år lever i ständig fruktan och under ett oerhört
tryck att använda alla de medel som olika internationella organ ställer till
vårt
förfogande.
Det verkar ändå som vi behöver uppleva förnyelse av metoderna för att
komma längre. Det är också viktigt att länder från samma världsdel eller
grupp inte utan vidare ger varandra sitt stöd. Istället bör länder som är
överens om adekvata åtgärder tillsammans driva detta t.ex. genom
gemensamma besök på parlamentariker- eller regeringsnivå för att i de länder
som uppvisar allvarliga problem med mänskliga rättigheter försöka
åstadkomma förändringar.
Vi behöver också en fördjupad debatt om mänskliga rättigheter i vårt eget
land både vad beträffar vårt eget agerande i Sverige och i förhållande till
andra länder. I en sitation när de mänskliga rättigheterna förtrampas i lika hög
grad som tidigare i Kina är det märkligt att utan konsultationer och konsensus
i Sverige ändra en policy av icke besök på absolut högsta nivå från svensk
sida.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att med all kraft motverka reservationer som inskränker fördragen
om mänskliga rättigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inga konvertiter eller personer som på annat sätt anses ha brutit
mot iransk eller islamsk lag skall skickas tillbaka till Iran,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att länder som är överens tillsammans på parlamentariker- eller
regeringsnivå bör driva förändringar i länder med stora problem när det gäller
mänskliga rättigheter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen inte utan konsultationer och konsensus
ändrar policyn att inte göra besök på absolut högsta nivå när det gäller Kina.