Inledning - tillbakablick
För femtio år sedan började en ny era för världen.. Andra världskriget, som orsakat enorm förstörelse och ofattbart lidande för miljontals människor var över. Vid krigets slut avslöjades vidden av den ondska som inneburit förintelsen av sex miljoner judar i ett försök att utplåna ett helt folkslag. Utrensningarna hade också drabbat andra som av en eller annan orsak betraktades som mindre skyddsvärda grupper eller individer.
Förhållningssättet i det Europa som behärskades av Tyskland under Hitler visar upp en skrämmande människosyn och flagranta övertramp när det gäller de mänskliga rättigheterna och även i övrigt.
Under efterkrigsperioden liberaliserades världshandeln och i många länder växte välståndet. Det ena folket efter det andra frigorde sig från kolonialmakterna och blev självständiga nationer.
Sovjetunionen som var med och befriade Europa från Hitlers skräckvälde, visade sig vara av samma skrot och korn när det gällde att utöva terror och förtryck både mot folk, grupper och enskilda och gav prov på en fullkomlig brist på respekt för mänskliga rättigheter. Miljoner och åter miljoner människor hamnade i Sibiriens läger, i fängelser och på mentalsjukhus. Många som fördrivits från sina hem och sina länder kom aldrig tillbaka utan förlorade livet, andra drog sig fram under svåra umbäranden och lyckades överleva. Det kommunistiska systemet kollapsade och Sovjetunionen upplöstes 1989.
Förenta nationerna och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna
1945 bildades Förenta nationerna och blev det forum där världens nationer kunde överlägga, även om det kalla kriget lade hinder i vägen för en djupare förståelse mellan öst och väst, som skildes åt av järnridån.
1948 kom den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna till. Den vision som formulerades i detta dokument ger uttryck för den människosyn som är ett nödvändigt fundament för att demokratiska stater skall kunna uppstå och utvecklas. Den uttrycker övertygelsen att varje människa är född fri med lika värde och samma rättigheter. Den mänskliga värdighetens bärande element är tanke-, åsikts- och yttrandefrihet. Lika viktigt är att få ha eller välja den tro eller religion man själv vill.
Utveckling mot demokrati
Många länder har anträtt vägen mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Uppbyggnaden av demokratiska institutioner tar dock tid och invanda tänkesätt förändras inte över natt.
I flera länder råder fortfarande totalitära system och miljontals människor lever under ständigt förtryck i avsaknad av ett värdigt liv och förmenade sina mänskliga rättigheter.
Vi nås ständigt av rapporter om avrättningar utan rättegångar, försvinnanden, tortyr, godtyckliga fängslanden, våldtäkter, övergrepp, hot, trakasserier, utnyttjande av kvinnor och barn, rasism och antisemitism.
Jugoslavien, Rwanda och Burundi ett misslyckande
För inte länge sedan har vi mitt i Europa sett andra världskrigets fasor upprepas. De mest fruktansvärda brott har begåtts mot oskyldiga människor. Barn och vuxna har lemlästats, kvinnor har våldtagits och män som tillfångatagits har mördats i tusental och vräkts i massgravar. Etnisk rensning har aktualiserats på ett skrämmande sätt i före detta Jugoslavien. I Rwanda har folkmordet tagit sig de mest groteska uttryck, där även kvinnor och barn sällat sig till förövarna. I Burundi står vi mitt uppe i en utdragen konflikt mellan tutsier och hutuer, där det räcker att höra till den andra folkgruppen för att bli föremål för hat, död och förintelse.
Arbetet för de mänskliga rättigheterna
Den allmänna förklaringen av mänskliga rättigheter antogs som "en gemensam standard som alla folk och nationer skall sträva för att uppnå". Den har utvecklats till ett omfattande system av normer som är universella. Det är först och främst staternas ansvar att respektera de mänskliga fri och rättigheterna och att se till att de respekteras av alla. Därför är det oerhört angeläget att alla stater ratificerar alla de internationella fördrag som har med mänskliga rättigheter att göra. Vi bör med all kraft motverka reservationer som inskränker fördragen om mänskliga rättigheter. Normerna för de mänskliga rättigheterna måste erbjuda samma skydd för varje människa oberoende av ras, religion, sexuell läggning, kön eller ålder i vilket land hon än bor eller vistas.
Arbetet för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna har pågått i många år. Framsteg har naturligtvis gjorts men situationen när det gäller de mänskliga fri och rättigheterna är fortfarande mycket otillfredsställande på många håll i världen. Inte minst de senaste årens allvarliga konflikter i ex- Jugoslavien, Rwanda och Burundi har visat att världssamfundet varit oförmöget att tolka eller åtminstone reagera i tid på de signaler på den annalkande katastrofen som trots allt funnits. Resultatet har blivit flagranta brott mot civilbefolkningen och massmord. Konflikterna i Kashmir, Turkiet, Colombia och Västsahara är andra exempel på oförmågan att komma till rätta med problemen.
Även i fredstid förekommer många övergrepp på enskilda människors rättigheter från regeringar och myndigheter och ibland ser man från myndigheternas sida genom fingrarna när människor hotas, trakasseras och till och med dödas. Listan på länder som inte respekterar de mänskliga fri- och rättigheterna skulle kunna göras lång. Amnesty International tar i sin årsrapport upp bortåt 150 länder, med exempel på mer eller mindre grava övertramp när det gäller mänskliga rättigheter. Många andra enskilda organisationer kritiserar många olika länder i sina rapporter. Inte heller Sverige undgår alltid kritik. Human Rights Watch tog i sin senaste rapport upp och kritiserade Sveriges behandling av en del flyktingar.
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna hade sitt 52:a möte i Genève i mars-april i år. Kommissionen som har 53 medlemsländer antog en lång rad resolutioner och tog också upp MR-situationen i en rad enskilda länder. Även EU riktar kritik mot olika länder i olika avseenden beträffande mänskliga rättigheter och FN:s generalförsamling i sina resolutioner.
I fortsättningen tänker vi ta upp några länder, som genomgående visat prov på bristande respekt för mänskliga rättigheter och som inte heller visat någon vilja att rätta sig efter världssamfundets kritik.
Kina
I sitt senaste möte misslyckades FN-kommissionen för mänskliga rättigheter för sjätte året i rad med försöket att i en resolution ta upp MR-läget i Kina. Kinas procedurförslag om "no action" röstades igenom med större marginal än ett år tidigare, då ett resolutionsförslag som kritiserade dokumenterade kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Kina avvisades med bara en röst. Kina påstod i ett känslomättat anförande inför omröstningen att en behandling av MR-situationen i landet skulle vara en inblandning i det kinesiska folkets självbestämmanderätt. De menade också att det kinesiska folket aldrig tidigare åtnjutit mänskliga rättigheter i så hög grad som nu.
Sanningen är emellertid den att framstegen har varit mycket begränsade när det gäller mänskliga rättigheter i Kina. Förra året fängslades hundratals politiska aktivister, många utan åtal eller efter bristfälliga rättegångar. Andra hölls internerade under olika former efter myndighetsbeslut. Bland de fängslade finns också människorättskämpar, medlemmar i religiösa grupper, som valt att utöva sin religion utanför de registrerade och därmed övervakade kyrkorna. Bland de fängslade finns också människor från olika folkgrupper, av vilka somliga arbetar för större politisk självständighet.
Många är att betrakta som samvetsfångar och det är också många av de tusentals politiska fångar som sedan länge sitter i fängelse. Wei Jingsheng , outtröttlig kämpe för demokrati och mänskliga rättigheter, släpptes efter 14 års fängelse, men han fortsatte sin kamp så snart han blev fri, ställdes inför rätta i december 1995 och dömdes till ytterligare 14 års fängelse och tre års förlust av politiska rättigheter. Detta trots att hans hälsa tidigare brutits ner under vistelse i arbetslägret Hewan i Wuhan i Hubeiprovinsen.
1995 greps 50 dissidenter under veckorna före och efter den 4 juni, årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg 1989, då hundratals demonstranter dödades av soldater. Många släpptes senare men vid årets slut satt minst nio i fängelse, bl.a. Deng Huanwu, som undertecknat en petition i vilken myndigheterna uppmanades att slå vakt om de mänskliga rättigheterna. Han ställdes inför rätta för bigami men rättegången var uppenbarligen politiskt motiverad. Under kvinnokonferensen i Beijing fängslades också politiskt aktiva och människorättskämpar. Det finns uppgifter om politiska fångar men också religiösa som hållits fängslade sedan början av 1980-talet. Många av dem som dömdes för sin verksamhet under demokratirörelsen 1989 har fortfarande inte fått sin frihet.
Hundratals katoliker och protestanter har gripits, ett 40-tal under påskfirandet 1995. Många misshandlades i häktet, hälften släpptes men minst 17 , av vilka de flesta var kvinnor, kvarhölls och fem dömdes till fängelse. Den kinesiska kyrkans medlemsantal har tiofaldigats sedan 1949, då den kommunistiska folkrepubliken grundades, enligt en undersökning den lutherska världsfederationen gjort. 70 procent av Kinas kristna är kvinnor enligt samma rapport. Enligt Amnesty förföljs fler och fler religiösa kineser godtyckligt av myndigheterna. Många hör till icke registrerade kristna grupper, en del till förbjudna religiösa grupper.
Värst drabbade är nu tibetanska buddister och muslimska Xingjiang- invånare. Numera är buddism, taoism, protestantism, katolicism och islam tillåtna i Kina. Det ökade religiösa intresset oroar de kinesiska myndigheterna. Därför kom en ny lag 1994, som inskränkte det praktiska utövandet av de godkända religionerna. I vissa områden krävde myndigheterna att de religiösa skulle registrera sig. Religiösa aktiviteter som "underminerar landets gemensamma politik" förbjöds. Arbetsläger, fängelsedomar och trakasserier är vanliga i polisens jakt på icke önskvärda religiösa utövare. Det är politiska skäl som ligger bakom, framför allt viljan att krossa de tibetanska buddisterna och muslimerna i Xinjiang. I den autonoma regionen Tibet är kränkningarna av de mänskliga rättigheterna omfattande. 100-tals munkar och nunnor har rapporterats fängslade under 1995 och 1996, bl.a. på grund av fredliga demonstrationer mot de restriktioner myndigheterna infört mot försäljning och innehav av fotografier av Dalai Lama. Det är en nagel i ögat på kineserna att Dalai Lama , som är en välkänd internationell profil, i exil arbetar för att Tibet skall bli självständigt, ett krav som kineserna mött med ökad brutalitet.
De politiska rättegångarna följer fortfarande inte på långt när internationella normer för korrekt rättegång. Det finns mycket stränga begränsningar i rätten till försvar. De åtalade får inte kalla in vittnen och får inte tid och möjligheter att förbereda sitt försvar. Myndigheterna fattar ofta beslut om både dom och straff före rättegången. Det blir närmast fråga om en skenrättegång i de fall det alls förekommer någon rättegång.
Det finns rapporter om tortyr och misshandel av fångar i häkten, fängelser och arbetsläger, som utförs av poliser och fångvaktare. Ibland utförs den av medfångar men inga åtgärder vidtas för att skydda fångar som anmäler misshandel till lägermyndigheterna. De vanligaste tortyrmetoderna består i misshandel och elchocker. Fångar hindras vidare från att sova, utsätts för ytterst sträng kyla eller värme. Förhållandena i fängelser och arbetsläger är mycket svåra och leder ofta till att fångar blir svårt sjuka. Maten är otillräcklig, i lägren tvingas fångarna arbeta mycket långa arbetspass och sjukvården är bristfällig. Även misshandel och tortyr leder ofta till fysiska och psykiska sjukdomar.
Det omfattande bruket av dödsstraff fortsätter. Amnesty International dokumenterade 1995 minst 3110 dödsstraff och 2190 avrättningar men de verkliga siffrorna förmodas ligga avsevärt högre. Minst 16 människor avrättades under FN:s kvinnokonferens i Beijing för att garantera den allmänna ordningen. Minst 68 allmänna brott, av vilka många inte är våldsbrott leder till dödsstraff. Tendensen att använda dödsstraff ökar och förekommer nu även för mindre stölder. Rättegångarna blir alltmer summariska och straffet verkställs allt oftare omedelbart och lämnar inget utrymme för överklagande. Avrättningarna uppgår i år redan till över 2000. Detta innebär en markant ökning bara från i fjol. I Kina avrättas nu fler människor än i resten av världen sammantaget.
En annan djupt oroande företeelse är Kinas stränga regler för att begränsa befolkningsökningen. Kinas enorma folkmängd på 1,2 miljarder gör att varje familj sedan början av 80-talet i princip bara får skaffa ett barn. Detta har lett till att 97% av alla som aborteras är flickor. Detta kommer om det fortsätter att ett par årtionden in på 2000-talet leda till en snedfördelning av befolkningen, som inte minst drabbar pojkar som kommer att få betydligt svårare att hitta någon att gifta sig med. Flickorna diskrimineras även i fortsättningen. De barn som lämnas bort till barnhem är flickor, handikappade eller utvecklingsstörda barn.
Nu oroas myndigheterna över följderna av ett-barnspolitiken. I fattiga landsändar föds fortfarande många barn, medan landets intellektuella elit i rika storstadsregioner föder allt färre. De senaste åren har staden Shanghai redovisat fler dödsfall än födslar. Nu skall välutbildade storstadsbor uppmuntras att skaffa fler barn. Hårdare födelsekontroll på landsbygden skall göra att färre barn föds där. Detta för att få en högre kvalitet på kineser enligt experter, som säger att de senaste årens utveckling lett till en sämre sorts kineser. Metoden kallas eugenik och tillämpades senast i Nazityskland, där läran blev vetenskapligt alibi för att sterilisera och mörda mentalsjuka, kriminella, zigenare, judar och andra som ansågs som "icke önskvärda människor".
Världens befolkningsmässigt största stat håller på att bli en ekonomisk jätte men inte mer demokratisk. Kommer marknadsekonomin förr eller senare att leda till en ökad demokratisering? Öppna gränser brukar medföra öppenhet för nya tankar och idéer, på ett sätt som främjar demokrati. I augusti varnade the Economist för alltför långtgående paralleller till andra asiatiska länder. Ett stort land är inte alls lika mottagligt för påverkan utifrån som ett litet. Det är inte enkelt för omvärlden att välja förhållningssätt till Kina men det finns inget försvar för undfallenhet enbart med hänvisning till landets storlek.
Iran
I mars och i juli 1995 antog FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och FN:s underkommission för förebyggande av diskriminering och skydd av minoriteter resolutioner som fördömde kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Iran. Kommissionen förlängde mandatet för sin särskilde representant för Iran med ett år.
En dramatisk ökning av avrättningar har rapporterats i Iran i år. I augusti 1996 hade människorättsorganisationerna vetskap om 70 avrättningar under första hälften av året. Detta skall jämföras med att 50 avrättningar registrerades under hela året 1995. 20 av dessa avrättningar gällde politiska fångar, som anklagades för att vara medlemmar i oppositionsgrupper. Ofta gäller anklagelserna spionage och aktiviteter som riktar sig mot den islamska republiken Iran.
Troligen är siffrorna för avrättningar mycket högre. Mycket tyder på att regeringen i Iran numera gör allt för att dölja många av avrättningarna för att undgå omvärldens kritik när det gäller behandlingen av mänskliga rättigheter. Före 1993 rapporterade Amnesty International hundratals, ibland tusentals avrättningar varje år. Förr skrev de iranska tidningarna öppet om icke politiska avrättningar. Sedan 1993 har tidningarna skrivit om jämförelsevis få avrättningar enligt uppgift efter direktiv från regeringen. Avsikten torde vara att förhindra att sådan information används av människorättsorganisationer och av FN:s särskilde representant för Iran. Inofficiella rapporter tyder på mycket högre siffror för avrättningar än de officiella.
Anklagelser för utomrättsliga avrättningar har förekommit under flera år både i Iran och utanför landets gränser. Regeringen har ansetts ligga bakom en del av dessa avrättningar genom speciella agenter. Tre kristna ledare hittades döda under misstänkta omständigheter 1994. Samma sak gällde en sunnimuslim. Fallen har väckt stor internationell uppmärksamhet. Dessa personer var alla kända för att vara starkt kritiska till regeringens politk. En av dem biskop Haijk Hovsepian-Mehr hade bl.a. vägrat att offentligt fördöma två rapporter om mänskliga rättigheter som kom ut i november 1993, den ena från FN:s särskilde representant för Iran och den andra från Amnesty International.
I oktober 1995 dömdes tre kvinnor till fängelse på mellan 20 och 30 år för att ha mördat två av de ovan nämnda prästerna, nämligen Tatavous Michaelian och Mehdi Dibaj. Enligt officiella rapporter hade de erkänt att de utfört morden för PMOI (Folkets mujahedinorganisation, som nekade till all inblandning). Amnesty International efterlyste kopior på rättegångsproto- kollen och metoder som använts för att komma fram till nämnda resultat. Den sunnimuslimske ledaren uppgavs ha dött i en bilolycka men inga närmare undersökningsresultat presenterades.
De politiska rättegångarna uppfyller fortfarande inte alls internationella normer. Åklagarbefogenheten har överförts till domarna, vilket försvagar domarkårens oberoende. Förhandlingarna förs ofta bakom stängda dörrar, och enligt uppgift vägras politiska fångar juridiskt försvar även om myndigheterna försäkrar motsatsen. Möjlighet att överklaga förekommer sällan. Tusentals politiska fångar sitter fängslade. Många hålls kvar i fängelse utan rättslig prövning. En del har suttit fängslade i många år utan dom och rannsakan och utan att deras anhöriga fått veta vart de tagit vägen.
Tortyr och misshandel av fångar är vanligt och många fångar har förvägrats den medicinska vård de behöver. Förhållandena i fängelserna är förskräckliga.
Grymma, omänskliga och förnedrande bestraffningar som spöslitning och stympning används fortfarande. Spöstraff utdöms för ett stort antal brott. Amputationer av t.ex. fingrar har återupptagits efter ett förmodat uppehåll sedan 1994. Det är oroväckande att myndigheterna åter tar till dessa omänskliga bestraffningar så snart efter det att FN:s kommission för mänskliga rättigheter besökte Iran för att undersöka situationen för de mänskliga rättigheterna.
Sammanfattningsvis kan nämnas att den iranska regeringen blivit mindre öppen när det gäller officiell rapportering av avrättningar och brott mot mänskliga rättigheter. Samtidigt tyder allt på att såväl avrättningar som grymma och omänskliga besraffningar snarare ökar än minskar. Svaren som ges på anklagelser från människorättsorganisationer verkar ingalunda övertygande. Man presenterar inga detaljer eller protokoll från undersökningar eller rättsprocesser. Bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna tycks bestå i Iran.
Med de mycket osäkra rättsliga förhållanden som råder i Iran och de många tecken på rättsvidriga fängslanden och avrättningar, vänder vi oss mot att konvertiter skickats tillbaka till Iran från Sverige. Det ter sig märkligt att man från svenskt officiellt håll under rådande omständigheter rapporterar att liten risk nu föreligger för att dessa konvertiter skall drabbas av svårigheter i Iran. Det stämmer mycket dåligt med den upptrappning av inhumana straff och avrättningar, som vi redogjort för ovan. Vi menar att inga konvertiter eller personer som på annat sätt anses ha brutit mot iransk eller islamsk lag skall skickas tillbaka till Iran.
Nigeria
Få framsteg har gjorts i Nigeria när det gäller att återställa ett demokratiskt författningsenligt styre. Statsöverhuvudet general Sani Abacha, som är ordförande i den militära provisoriska rådsförsamlingen, meddelade i oktober 1995 att det skulle bli en övergång till civilt styre efter tre år, vilket allmänt kritiserades som en alltför lång period.
En nationalkonferens tillsatt 1994 för att utarbeta en ny författning drog tillbaka de förslag de presenterat, sedan en ledare för oppositionen gripits och anklagats för att ha planerat en kupp. Medlemmar av oppositionen utsattes för nya trakasserier och gripanden, fastän förbudet mot politiska partier hade upphävts. Regeringen trotsade domstolsbeslut som försvarade författningsenliga rättigheter.
Nio politiska fångar avrättades den 10 november 1995, trots omfattande protester från det brittiska samväldets regeringschefer, vilket ledde till att Nigeria i november 1995 uteslöts ur det brittiska samväldet. FN:s generalförsamling antog en resolution, som fördömde avrättningarna. Bland de avrättade fanns författaren Ken Saro-Wiwa, ordförande för Rörelsen för Ogonifolkets överlevnad (MOSOP) och f.d. minister Barinem Kiobel.
Rättegångarna uppfyllde inte internationella krav på korrekthet. En specialdomstol, tillsatt av militärregeringen, vidgade definitionen på mord så att betydande medlemmar av MOSOP, som ansågs ha bidragit till oroligheterna i samband med den kampanj mot den miljöförstöring som oljebolag vållat och för ökat självstyre för ogonierna, kunde fällas för mord. Bevisbördan var omvänd så att de som inte kunde bevisa att de inte befunnit sig på den plats där mord begåtts ansåg närvarande och skyldiga. Försvaret, som leddes av Nigerias ledande medborgarrättsadvokater, avsade sig uppdraget i protest mot domstolens partiskhet.
I juni och augusti 1995 fälldes mer än 40 civilpersoner och arméofficerare efter mycket bristfälliga rättegångar. De åtalades för högförräderi och påstods ha deltagit i en sammansvärjning. Det verkliga skälet tycks dock ha varit deras medverkan i demokratirörelsen. De åtalade vägrades rätten att ta del av åtalet, få välja en egen advokat, föra sin egen talan, eller förbereda sitt försvar. De åtalade fälldes av en specialdomstol inför lyckta dörrar, 14 lär ha dömts till döden.
Flera journalister och människorättsaktivister greps och dömdes på liknande sätt för att de i tidningarna informerat om brist på bevis när det gällde de åtalade och bristfälliga rättegångar. Efter stor opposition i hela världen förvandlades domarna till 15 års fängelse eller i vissa fall livstid. Många andra, som misstänktes för att var regimkritiker greps och hölls i fängsligt förvar för att de ansågs hota statens säkerhet.
Tortyr och misshandel av politiska fångar är mycket vanligt före- kommande. Det används bl.a i syfte att få fram erkännanden, vilka sedan används som bevis i rättegången. En del anklagade har dött till följd av misshandel och brist på läkarvård.
Dödsdomar avkunnas fortfarande av specialdomstolar, utanför ordinarie rättsväsende. Ingen rätt att överklaga finns.
Offentliga massavrättningar av kriminella har blivit vanligt sedan 1993. I juli 1995 avrättades t.ex. 43 fångar inför en publik på 1000. Avrättningar utan rättegång och dom av obeväpnade civila utförs av soldater.
En afrikansk kommission hade en extrasession i Kampala, Uganda, i december 1995 för att söka komma till rätta med människorättssituationen i Nigeria. FN:s generalförsamling fördömde i en reslution den 21 december 1995 avrättningarna av de politiska fångarna och uttryckte stor oro för människorättssituationen i Nigeria.
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna lyckades vid sitt möte i mars-april 1996 i år anta en resolution om MR-situationen i Nigeria. Förslaget lades fram av EU och kunde antas utan omröstning med bl.a. Sydafrika som medförslagsställare. Den afrikanska gruppen motsatte sig dock en särskild rapportör. I stället beslöt man att begära en gemensam rapport om Nigeria som skulle gälla bl.a. domares oberoende ställning och summariska avrättningar.
Hur kan vi gå framåt?
Det står helt klart att det ibland är till synes omöjligt att komma framåt när det gäller utvecklingen av de mänskliga rättigheterna genom de medel som gemensamma organ ställer till världssamhällets förfogande. Allra svårast att komma till beslut och sedan uppnå förändringar tycks det vara när det gäller länder som t.ex. Kina, där de allra största förändringarna behöver komma till stånd.
Detta får inte på något sätt tas till intäkt för att ge upp. Vi är skyldiga alla de människor som år efter år lever i ständig fruktan och under ett oerhört tryck att använda alla de medel som olika internationella organ ställer till vårt förfogande.
Det verkar ändå som vi behöver uppleva förnyelse av metoderna för att komma längre. Det är också viktigt att länder från samma världsdel eller grupp inte utan vidare ger varandra sitt stöd. Istället bör länder som är överens om adekvata åtgärder tillsammans driva detta t.ex. genom gemensamma besök på parlamentariker- eller regeringsnivå för att i de länder som uppvisar allvarliga problem med mänskliga rättigheter försöka åstadkomma förändringar.
Vi behöver också en fördjupad debatt om mänskliga rättigheter i vårt eget land både vad beträffar vårt eget agerande i Sverige och i förhållande till andra länder. I en sitation när de mänskliga rättigheterna förtrampas i lika hög grad som tidigare i Kina är det märkligt att utan konsultationer och konsensus i Sverige ändra en policy av icke besök på absolut högsta nivå från svensk sida.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att med all kraft motverka reservationer som inskränker fördragen om mänskliga rättigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inga konvertiter eller personer som på annat sätt anses ha brutit mot iransk eller islamsk lag skall skickas tillbaka till Iran,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att länder som är överens tillsammans på parlamentariker- eller regeringsnivå bör driva förändringar i länder med stora problem när det gäller mänskliga rättigheter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den svenska regeringen inte utan konsultationer och konsensus ändrar policyn att inte göra besök på absolut högsta nivå när det gäller Kina.
Stockholm den 7 oktober 1996
Ingrid Näslund (kd)
Rolf Åbjörnsson (kd) Åke Carnerö (kd) Inger Davidson (kd) Holger Gustafsson (kd) Chatrine Pålsson (kd) Fanny Rizell (kd) Tuve Skånberg (kd)