När Storbritannien lämnade sin koloni på den indiska
subkontinenten delades denna i två länder: Indien och
Pakistan. Vid delningen av brittiska Indien fördes områden
med muslimsk befolkningsmajoritet till Pakistan och de med
hinduisk till Indien. Furstendömet Kashmir var dock ett
undantag. Där skulle fursten själv avgöra nationstillhörighet.
Den muslimska majoriteten bland Maharadjans undersåtar
gjorde uppror innan han gjort sitt val, och när han fördrevs
från Kashmir sökte han hjälp av den indiska armén och valde
att ansluta Kashmir till Indien. Detta accepterades aldrig av
folket i Kashmir, och följden blev att Indien och Kashmir
kom i strid med varandra om kontrollen över Jammu och
Kashmir omedelbart efter självständigheten.
Sedan dess har situationen befunnit sig i ett dödläge. När den indiska
armén hejdades i sin framfart vädjade Indien till FN, och konflikten
hänvisades till Säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet föreslog vid sin behandling att
Kashmirfrågan redan 1948 att områdets slutliga tillhörighet skulle avgöras
genom folkomröstning, en uppfattning som även Sverige har.
Enligt pakistansk åsikt är Indien också förpliktat att medverka till en
sådan. Men Indien anser att anslutningen är giltig även utan en folkom-
röstning. Med hänvisning till Simla-avtalet 1992 hävdar man att Kashmir-
problemet måste lösas bilateralt mellan Indien och Pakistan. Alla
ansträngningar att få parterna att acceptera att frågan prövas rättsligt, t ex
genom inhämtande av rådgivande yttranden från Internationella domstolen i
Haag, har hittills varit fruktlösa. Frågan har inte behandlats i FN på senare
år.
Bakgrunden till oron i Kashmir utgörs inte bara av de religiösa
förhållandena utan också av de ekonomiska, sociala och politiska. Långsam
ekonomisk utveckling, fattigdom och arbetslöshet är faktorer som anses ha
bidragit till en grogrund för missnöje som finns i Kashmir.
Till följd av den olösta konflikten har allvarliga oroligheter varit vanliga.
Oroligheterna har bemötts med maktmedel av framför allt den indiska armén,
som i Kashmir utgörs av personal från andra delar av Indien. Tiotusentals
människor har dödats och skadats och väpnade sammanstötningar kräver nya
offer varje dag.
Valet
Indien har i september 1996 med våld försökt genomföra val
till Nationalförsamlingen, vilket misslyckades. Indien
vägrade också att tillåta internationella observatörer att
övervaka valen. Militära styrkor om ytterligare 50.000 utöver
de ordinarie inkallades, vilket innebar att närvaron av indisk
militär i Jammu och Kashmir då uppgick till 650.000. Trots
detta lyckades inte de indiska myndigheterna i sina försök att
tvinga befolkningen att infinna sig vid vallokalerna.
29 medlemmar, däribland ledare av de politiska oppositionspartiernas
organisation i Kashmir APHC, All Parties Hurriyat Conference arresterades
av polisen fredagen den 6 september. De hölls i förvar och släpptes först
kvällen den 7 efter det att vallokalerna stängts. Två andra APHC- ledare
misshandlades svårt av de indiska styrkorna och lades senare in på sjukhus.
Indien hävdade att valdeltagandet var högt. Enligt en rapport i Times of
India var röstdeltagandet vid de vallokaler reportern hade besökt mycket lågt.
Enligt talesmannen fanns det också rapporter om att de indiska militära
styrkorna hade använt våld för att tvinga män och kvinnor att lämna sina hem
för att rösta.
Vid en presskonferens dementerade APHC:s ledare Abdul Ghani Bhat
Indiens uppgifter om ett högt valdeltagande. Enligt Professor Bhat hade
endast 25 röster avlagts klockan 13.00 i provinsen Kupwara som befann sig
under militär belägring, 3 röster i Bandipura och i Dadoon i Kupwara hade
på eftermiddagen inte en enda röst avlagts. Enligt vår mening kan dylika val
inte ersätta en folkomröstning av det slag som förutsågs i FN:s säkerhetsråds
resolutioner.
Det krävs internationellt agerande för att söka få ett slut på konflikten
mellan Pakistan och Indien över staten Jammu och Kashmir. De indiska
säkerhetsstyrkornas allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och
det ökande våldet mot den politiska, personliga, fysiska och finansiella
förföljelsen av Kashmirs befolkning, aktivister för mänskliga rättigheter och
opinionsbildare måste fördömas. Det nyligen inträffade brutala mordet på
Mr. Jalil Andrabi och massakern av 24 oskyldiga kashmirer i Hazratbal är
andra exempel på brott mot mänskliga rättigheter.
Det finns nu inga meningsfulla och resultatorienterade samtal mellan
Pakistans och Indiens regeringar om en lösning av Jammu och Kashmir-
konflikten, den under längst tid oavgjorda konflikten på FN:s säkerhetsråds
dagordning. Både Indien och Pakistan bör uppmanas att inleda en
meningsfull dialog ägnad att lösa konflikten i enlighet med vad Kashmirs
befolkning önskar. Likaså bör Indiens regering uppmanas att upphöra att
bruka våld mot Kashmirs folk.
Sverige bör i bilaterala kontakter med Indien och Pakistan uppmana
parterna till samtal och i lämpliga fora och i kontakterna fortsätta att kräva
respekt för mänskliga rättigheter i området. Sverige bör också agera för att
FN:s generalsekreterare tar initiativ till en permanent lösning på konflikten
och låter befolkningen utöva sin rätt till självbestämmande enligt vad som
stipuleras i FN:s resolutioner.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges agerande i Kashmirkonflikten.
Stockholm den 7 oktober 1996
Ingbritt Irhammar (c)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Eva Goës (mp)
Ingrid Näslund (kd)
Eva Zetterberg (v)
Inger Koch (m)