Bakgrund
När Storbritannien lämnade sin koloni på den indiska subkontinenten delades denna i två länder: Indien och Pakistan. Vid delningen av brittiska Indien fördes områden med muslimsk befolkningsmajoritet till Pakistan och de med hinduisk till Indien. Furstendömet Kashmir var dock ett undantag. Där skulle fursten själv avgöra nationstillhörighet. Den muslimska majoriteten bland Maharadjans undersåtar gjorde uppror innan han gjort sitt val, och när han fördrevs från Kashmir sökte han hjälp av den indiska armén och valde att ansluta Kashmir till Indien. Detta accepterades aldrig av folket i Kashmir, och följden blev att Indien och Kashmir kom i strid med varandra om kontrollen över Jammu och Kashmir omedelbart efter självständigheten.
Sedan dess har situationen befunnit sig i ett dödläge. När den indiska armén hejdades i sin framfart vädjade Indien till FN, och konflikten hänvisades till Säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet föreslog vid sin behandling att Kashmirfrågan redan 1948 att områdets slutliga tillhörighet skulle avgöras genom folkomröstning, en uppfattning som även Sverige har.
Enligt pakistansk åsikt är Indien också förpliktat att medverka till en sådan. Men Indien anser att anslutningen är giltig även utan en folkom- röstning. Med hänvisning till Simla-avtalet 1992 hävdar man att Kashmir- problemet måste lösas bilateralt mellan Indien och Pakistan. Alla ansträngningar att få parterna att acceptera att frågan prövas rättsligt, t ex genom inhämtande av rådgivande yttranden från Internationella domstolen i Haag, har hittills varit fruktlösa. Frågan har inte behandlats i FN på senare år.
Bakgrunden till oron i Kashmir utgörs inte bara av de religiösa förhållandena utan också av de ekonomiska, sociala och politiska. Långsam ekonomisk utveckling, fattigdom och arbetslöshet är faktorer som anses ha bidragit till en grogrund för missnöje som finns i Kashmir.
Till följd av den olösta konflikten har allvarliga oroligheter varit vanliga. Oroligheterna har bemötts med maktmedel av framför allt den indiska armén, som i Kashmir utgörs av personal från andra delar av Indien. Tiotusentals människor har dödats och skadats och väpnade sammanstötningar kräver nya offer varje dag.
Valet
Indien har i september 1996 med våld försökt genomföra val till Nationalförsamlingen, vilket misslyckades. Indien vägrade också att tillåta internationella observatörer att övervaka valen. Militära styrkor om ytterligare 50.000 utöver de ordinarie inkallades, vilket innebar att närvaron av indisk militär i Jammu och Kashmir då uppgick till 650.000. Trots detta lyckades inte de indiska myndigheterna i sina försök att tvinga befolkningen att infinna sig vid vallokalerna.
29 medlemmar, däribland ledare av de politiska oppositionspartiernas organisation i Kashmir APHC, All Parties Hurriyat Conference arresterades av polisen fredagen den 6 september. De hölls i förvar och släpptes först kvällen den 7 efter det att vallokalerna stängts. Två andra APHC- ledare misshandlades svårt av de indiska styrkorna och lades senare in på sjukhus.
Indien hävdade att valdeltagandet var högt. Enligt en rapport i Times of India var röstdeltagandet vid de vallokaler reportern hade besökt mycket lågt. Enligt talesmannen fanns det också rapporter om att de indiska militära styrkorna hade använt våld för att tvinga män och kvinnor att lämna sina hem för att rösta.
Vid en presskonferens dementerade APHC:s ledare Abdul Ghani Bhat Indiens uppgifter om ett högt valdeltagande. Enligt Professor Bhat hade endast 25 röster avlagts klockan 13.00 i provinsen Kupwara som befann sig under militär belägring, 3 röster i Bandipura och i Dadoon i Kupwara hade på eftermiddagen inte en enda röst avlagts. Enligt vår mening kan dylika val inte ersätta en folkomröstning av det slag som förutsågs i FN:s säkerhetsråds resolutioner.
Det krävs internationellt agerande för att söka få ett slut på konflikten mellan Pakistan och Indien över staten Jammu och Kashmir. De indiska säkerhetsstyrkornas allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och det ökande våldet mot den politiska, personliga, fysiska och finansiella förföljelsen av Kashmirs befolkning, aktivister för mänskliga rättigheter och opinionsbildare måste fördömas. Det nyligen inträffade brutala mordet på Mr. Jalil Andrabi och massakern av 24 oskyldiga kashmirer i Hazratbal är andra exempel på brott mot mänskliga rättigheter.
Det finns nu inga meningsfulla och resultatorienterade samtal mellan Pakistans och Indiens regeringar om en lösning av Jammu och Kashmir- konflikten, den under längst tid oavgjorda konflikten på FN:s säkerhetsråds dagordning. Både Indien och Pakistan bör uppmanas att inleda en meningsfull dialog ägnad att lösa konflikten i enlighet med vad Kashmirs befolkning önskar. Likaså bör Indiens regering uppmanas att upphöra att bruka våld mot Kashmirs folk.
Sverige bör i bilaterala kontakter med Indien och Pakistan uppmana parterna till samtal och i lämpliga fora och i kontakterna fortsätta att kräva respekt för mänskliga rättigheter i området. Sverige bör också agera för att FN:s generalsekreterare tar initiativ till en permanent lösning på konflikten och låter befolkningen utöva sin rätt till självbestämmande enligt vad som stipuleras i FN:s resolutioner.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges agerande i Kashmirkonflikten.
Stockholm den 7 oktober 1996
Ingbritt Irhammar (c)
Karl-Göran Biörsmark (fp) Eva Goës (mp) Ingrid Näslund (kd) Eva Zetterberg (v) Inger Koch (m)