För fred och demokrati i Kurdistan, Irak
Det går att avsätta en diktator över en natt, men att befria ett land från diktatur tar mycket längre tid.
Arvet efter Saddam Husseins regim var människor som lärt sig att förtrycka svaga och samtidigt underkasta sig dem som är starkast. Arvet var också en underminerad och söndersprängd ekonomi, minerade fält och byar, 100 000-tals mördade och försvunna och cirka 4 000 förstörda byar och städer. Under Gulfkriget bombade de allierade effektivt sönder landets infrastruktur, även i Kurdistan. FN:s säkerhetsråd beslutade att också Kurdistan skulle omfattas av FN:s blockad mot Irak. Saddam Husseins regim utlyste en blockad mot det kurdiska området.
Det var den verkligheten och den bakgrunden det kurdiska folket hade att hantera när det gick till parlamentsval i maj 1992. Den humanitära hjälpen från olika västländer kom in i landet. Folkets förtröstan och förhoppningar om en ljusare framtid var stor. När Irak drevs ut ur Kuwait och tvingades till en förödmjukande kapitulation var det många som trodde att Saddam Husseins dagar vid makten i Bagdad var räknade och att positiva politiska förändringar i landet var att vänta.
Beskydd utan säkerhet
Nu efter sex år kan vi konstatera att det inte blev så och att den främsta orsaken är att folket i Irak och de krafter som arbetade för en förändring grymt har svikits. Det viktigaste för att åstadkomma en förändring, det politiska stödet, uteblev.
Kurderna var instängda i sin "skyddade zon", omgivna av fientligt sinnade länder. Åren gick och kurdernas förhoppningar och tillit till de demokratiska ländernas stöd minskade. Utan hopp om en bättre framtid blev det allt färre som arbetade för det gemensamma och en intern maktkamp fick fritt spelrum.
Parlamentet i Kurdistan stängdes i mars 1995, efter det att strider mellan de två största partierna KDP och PUK resulterat i att PUK:s väpnade persmerga (gerillasoldater) intog staden Arbil och även gick in i parlamentet.
Den skyddade zonen är enbart avsedd för att skydda kurderna från flygbombardemang från Saddamregimen. Den har aldrig skyddat kurderna från de "vänskapliga" bomberna och interventionerna från Turkiet eller från Irans missiler och militära närvaro. Både Iran och Saddam Husseins militär var inblandad i de senare inbördes striderna, och Turkiet väntar och hotar vid sin gräns.
Oljeintressen istället för stöd till demokratin
Kurdernas situation alltsedan första världskrigets slut är som en ond saga om den magiska oljan som är viktigare för världen än ett folks rättigheter och existens. Att skydda tillgången på billig olja är USA:s främsta intresse - inte att skydda folket i Kurdistan. Det framgick mycket klart vid de senaste striderna när Saddamregimens militär gick in i skyddszonen.
Det är egentligen bara en historisk upprepning. Liknande händelser har inträffat vid tidigare tillfällen. Olika konstellationer av länder med intressen i Mellanösterns olja har omväxlande givit och undandragit sitt stöd när de egna målen är uppnådda. I detta storpolitiska spel har det alltid varit kurderna som varit förlorarna.
Vilken roll har Sverige spelat?
Vilken roll har Sverige spelat? Vilket politisk stöd har Sverige givit? Det har tidigare år funnits motioner i riksdagen som ansett att Sverige aktivt skall driva kravet i FN om att Kurdistan, Irak skall undantas från FN-blockaden mot Irak.
Ett krav som partier i Kurdistan har riktat till FN är att partiernas persmerga skall avväpnas och att området skall ställas under FN:s beskydd, så att folket får en chans att upprätta en fungerande parlamentarisk demokrati utan grannländernas inblandning och utan interna väpnade strider mellan partierna. Det har i den svenska riksdagen framförts krav på att Sverige aktivt skall stödja demokratiutvecklingen genom att det nyöppnade parlamentet skall ges hjälp i form av rådgivning i demokratiska beslutsformer och när det gäller det svåra lagstiftningsarbetet.
Idag är vårt främsta krav att FN och säkerhetsrådet tar sitt ansvar för Kurdistan, Irak. Säkerhetsrådet överlät ansvaret till USA att upprätta och leda FN:s ingripande Provide Comfort som även sorterade direkt under FN:s generalsekreterare och som kan agera utan att ha säkerhetsrådets stöd.
Om det finns en fortsättning för Kurdistan som självstyrande område i någon form blir tidigare krav åter aktuella.
Sverige har på olika sätt stött den humanitära hjälpen till Kurdistan, Irak, ett bistånd som blir svårt att ge i nuvarande form om Saddam Hussein åter får kontroll över området. Alla tänkbara vägar för att hjälpa och bistå människorna måste sökas även om den situationen uppstår.
Saddams hämnd på kurderna kommer att bli hård. Han har redan deklarerat att de som samarbetat med fienden kommer att straffas. Till dessa Saddam Husseins fiender räknas alla lokalanställda som har samarbetat med de biståndsorganisationer som verkat i landet. Sverige måste ge personer som samarbetat med svenska biståndsorganisationer skydd och möjlighet att lämna området tillsammans med sina familjer om Saddamregimen tillåts att ta makten i Kurdistan igen.
Kriget i Kuwait, den upprättade skyddszonen och USA:s vedergällnings- bombningar i södra Irak handlar ytterst inte om skydd för de undertryckta och utsatta människorna i Mellanöstern, utan om makt och herravälde över oljetillgångar. FN:s roll är inte att skydda oljeintressen utan att skydda människorna och folkrätten och verka för fred och säkerhet. Vi anser att detta också är Sveriges roll och uppgift i FN.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN verkar för att den kurdiska frågan tas upp på dagordningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN verkar för att Kurdistan, Irak får realistiska förutsättningar att bygga demokrati och ge skydd åt sitt hårt prövade folk,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den humanitära hjälpen skall fortsätta,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att om Provide Comfort upphör eller inte längre kan skydda de lokalanställda som samarbetat med svenska biståndsorganisationer skall dessa kunna få en fristad i Sverige om de så önskar.
Stockholm den 1 oktober 1996
Eva Zetterberg (v)
Karl-Göran Biörsmark (fp) Ragnhild Pohanka (mp)