Var och en av oss tillhör en minoritet - i varje fall
utomlands. Minoritetsskydd är en svensk och en global fråga
och ett villkor för framtida stabilitet, säkerhet och fred i ett
land såväl som internationellt.
Vad är en minoritet? Det finns många olika definitioner eftersom alla
konventionstexter förblir vaga på denna punkt och överlåter till staterna att
själva definiera minoriteter. Det är alltså inte ett resultat av samspel mellan
stater och minoriteter. En bra definition att utgå från är dock den som
formulerades av Francesco Capotorti för trettio år sedan. Han var "special
rapporteur" till den av FN:s underkommissioner som sysslade med åtgärder
mot diskriminering och skydd för minoriteter. En minoritet är enligt
Capotorti en grupp som är numerärt mindre än resten av en stats befolkning,
i en icke-dominerande position, vars medlemmar - som är medborgare i
staten i fråga - äger etniska, religiösa eller språkliga särdrag som skiljer sig
från resten av befolkningen, och som ger uttryck för trofasthet när det
gäller att bevara sin kultur, sina traditioner, sin religion eller sitt språk.
Minoriteter kan klassificeras som territoriella eller icke-territoriella.
Territoriella minoriteter har bott i det aktuella området sedan urminnes tider
trots gränsjusteringar och politiska förvecklingar (man kallar dem också
ursprungsbefolkningar). Man talar om icke-territoriella minoriteter om
gruppen lever utspridd eller är starkt mobil. Zigenarna, och likaså judarna i
olika länder där de befinner sig, kan med fördel betecknas som utpräglade
icke-territoriella minoriteter. Till den ovan givna kategoriseringen kan
givetvis andra aspekter läggas. Man kan tala om religiösa, språkliga och
kulturella minoriteter, men även här är givetvis indelningarna glidande. Varje
försök till kategorisering leder till slutsatsen att mångfalden är stor i
minoriteternas Europa och i hela världen.
I nationalismens Europa homogeniserades befolkningarna med skilda
medel. I vissa fall ändrades gränser, i andra fall ombads, stimulerades eller
tvingades de språkligt, religiöst eller kulturellt avvikande att anpassa sig
till
majoriteten. Förvisso har flera av Europas små befolkningar, ibland kallade
historiska folk, blivit offer i ett politiskt spel som de haft minimal möjlighet
att själva påverka. Behandlingen av minoriteterna har också varit en
återspegling av storpolitiska förhållanden. Majoriteternas press mot
minoriteterna uppvisade variationer över tiden och mellan de politiska
systemen. I stort sett var senare hälften av 1800-talet i Europa en period då
avvikarna, minoriteterna, stod lågt i kurs i Europa. I många fall är den etniska
mobiliseringen en motreaktion mot nationella rörelser, mot nationsbyggande,
mot nationalism eller mot statlig expansionism. En etnisk grupp kan välja
olika nivåer för sin politiska aktivitet.
Minoriteternas problem ligger i tiden, och man kan naturligtvis fråga sig
varför det är så. Det hänger delvis samman med de stora politiska
processerna som gobaliseringen, resp. centraliseringarna - en drivkraft mot
större politiska enheter. I väst tycks integrationen, skapandet av ett stort
Europa, automatiskt ha givit upphov till mottendenser. Maktaspirationer i
centrum har följts av lokala och regionala reaktioner. Det finns framför allt
sedan slutet av 1960-talet en ökad medvetenhet hos regionalt baserade
etniska grupper. I viss mån kan man tala om etnoregionala rörelser som
framfört krav på självstyrelse (exempelvis Färöarna, Baskien och de
fransktalande i Jura i Schweiz).
Man kan dock peka på att det rör sig om en global tendens. Under 1960-
talet satte sig etniska grupper i rörelse på olika håll: medborgarrättsrörelsen
i
USA; rättigheterna för de fransktalande i Kanada aktualiserades; frågan om
indianernas status i Latinamerika kom på dagordningen; i Europa kom man
till insikt om att arbetsmigrationerna hade kulturella effekter.
Ursprungsbefolkningens
politiska roll i nationalstaten
Ursprungsbefolkningens politiska roll i en stat, som gör
anspråk på att vara en enhetlig nationalstat med en enda
gemensam kultur, blir ofta problematisk. De flesta
ursprungsfolk har någon gång befunnit sig i den situation att
deras språk och kultur inte varit tillåtna. Vilka moraliska
problem kan en person från ett ursprungsfolk drabbas av om
denne arbetar inom det dominerande samhällets statsapparat.
Är lösningen självbestämmande för ursprungsfolken?
I FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter finns
särskilda bestämmelser om att den som tillhör etniska, religiösa eller
språkliga minoriteter inte ska förvägras rätten att i gemenskap med andra
medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva
sin egen religion eller använda sitt eget språk. I denna konvention särskiljs
inte ländernas urbefolkning från andra minoriteter. I 1989 års konvention om
barnens rättigheter finns emellertid en bestämmelse som också nämner
personer som tillhör en urbefolkning utöver minoriteter.
Inom Europarådet finns en ramkonvention om mänskliga rättigheter som
anger att "konventionens fri- och rättigheter skall tillkomma envar utan
åtskillnad av ... tillhörighet till nationell minoritet...". Det finns dock
ingen
artikel som uttalar något om minoriteters rätt till ett eget kulturliv, religion
eller språk. Konventionen har undertecknats av Sverige. Sedan 1989 finns
också en ILO-konvention som berör urbefolkningar (egentligen
ursprungsfolk och stamfolk) i självstyrande länder. Med urbefolkning avses
befolkning som fanns i landet vid tiden för erövring eller kolonisation och
som till betydande del upprätthållit egna kulturella, ekonomiska, språkliga
eller politiska institutioner in i vår tid.
Enligt ILO-konventionen nr 169 har regeringarna att se till att ursprungs-
folkens och stamfolkens rättigheter skyddas, det gäller deras identitet,
institutioner, egendom, arbete, kultur och miljö. Dessutom har de samma
rättigheter som andra medborgare, genom den nationella lagstiftningen.
Regeringarna skall samråda med folken ifråga beträffande åtgärder som
direkt kan beröra dem och skapa medel för dem att delta i beslutsfattandet.
Enligt konventionen skall dessa folks äganderätt och besittningsrätt till den
mark som de traditionellt bebor erkännas. Åtgärder skall vidtas för att skydda
deras rätt att nyttja mark som inte uteslutande bebos av dem. Särskild
uppmärksamhet fästs vid nomadfolkens situation. Ursprungsfolkens rätt till
naturtillgångar som hör till deras mark skall särskilt skyddas. De skall ha rätt
att delta i användningen, förvaltningen och bevarandet av dessa tillgångar.
Andra frågor som berörs i konventionen är anställnings- och arbetsvillkor,
yrkesutbildning och hantverk, social trygghet och hälso- och sjukvård,
utbildning, språk och kommunikation, samt kontakter och samarbete över
riksgränser.
Sverige röstade för denna konvention, men har ännu inte undertecknat den,
vilket däremot Norge, Mexiko, Bolivia och Colombia gjort. I slutet av 1994
skrev också Danmark och Finland under. Många nationalstater vill inte
erkänna att ursprungsfolken är just folk. De får nämligen då ett antal
rättigheter enligt den internationella folkrätten, rätt att bilda egna stater
etc,
vilket nationalstaterna ser som ett hot. Än i dag garanteras många av dessa
folk inte de rättigheter och det självbestämmande som nämns i FN:s
deklaration om de mänskliga rättigheterna och som de själva krävt, till
exempel vid Världsrådets för urbefolkningar konferenser i Port Alberni i
Kanada 1975, i Kiruna i Sverige 1977, i Canberra i Australien 1981, i
Panama i september 1984, i Lima i Peru 1987 och i Tromsö i Norge 1990,
eller vid FN-konferenser i Genève i Schweiz:
Eftersom ursprungsfolken är egna folk och nationer bör de ha fullt
självbestämmande över sina landområden, sina institutioner och sig själva.
Även om de inte väljer att upprätta egna stater bör de ha full rätt att på
olika sätt delta i sitt lands politiska och kulturella liv, använda sina
landområdens naturresurser som de tidigare gjort, återfå eller ersättas för
de landområden de förlorat.
De bör få fortsätta att utöva sina seder och bruk inklusive sin religion på
det sätt de vill.
Ursprungsfolkens kulturer är en del av hela mänsklighetens kulturarv. Men
de kräver utbildning på sina egna språk och rätten att använda sitt eget språk
i kontakterna med den omgivande staten, rätt att få kontrollera hur deras
kunskaper, konst, konsthantverk, litteratur, döda förfäders kvarlevor och
gravplatser behandlas, arkeologiskt eller på annat sätt av museer eller av
andra.
(Ur
Fjärde Världens skrifter)
Etniska och språkliga
minoriteter
Etnisk och språklig identitet är en integral del av
minoriteternas rätt till självbestämmande och skulle erkännas
av alla stater eller nationer genom en ny politik av
mångkulturell art.
Ingen annan rätt har varit så omdiskuterad som rätten till självbestämman-
de. Minoriteter i mångkulturella samhällen behöver utrymme att upprätthålla
sina kulturer och sina språk. Vi menar att minoriteter skulle få en positiv
särbehandling i vissa områden utöver jämlikhetspolitiken för att få möjlighet
att leva med sin identitet enligt sina traditioner.
Invandringens förändring i Sverige
Invandring har starkt påverkat det svenska samhället under
de senaste decennierna. Men det är inte ett nytt fenomen.
Individer och grupper har rört sig mellan länder och riken i
alla tider. Sedan medeltiden har människor med olika etnisk
tillhörighet invandrat till Sverige och präglat livet och
utvecklingen på olika orter och inom olika samhällsområden.
Under de senaste decennierna har invandringen förändrats.
Det är inte längre behovet av arbetskraft inom den svenska
industrin som förklarar invandringen utan många lämnar sina
länder för att söka skydd och bättre framtidsutsikter i
Sverige. Flyktingstatus och familjeåterförening är numera
dominerande grunder för invandrare att få stanna i Sverige.
Dagens invandrare kommer i stort sett från hela världen. Antalet nationa-
liteter är mer än 100. Ca 20 nationaliteter omfattar mer än 10 000 individer
och ytterligare ca 10 omfattar mer än 1 000 individer. Av dem som nu bor i
Sverige är ca 10 % eller omkring 800 000 personer födda i utlandet. Räknar
man även in andra generationens invandrare blir andelen ca 17 % eller 1,5
miljoner personer. Invandringen leder till att helt nya kunskaper och
erfarenheter förs in i det svenska samhället. En rad nya verksamheter
etableras, inte minst inom servicenäringarna. Nya kulturella och religiösa
yttringar och vanor blir synliga.
Språk och kultur är oupplösligt förenade med varandra. Språket är
avgörande för sammanhållningen och är den ojämförligt viktigaste identitets-
och kulturbäraren. På så vis är stöd till undervisning i det egna språket i hög
grad ett stöd till invandrarnas möjligheter att bevara och uttrycka det egna
kulturella arvet. Att behärska ett modersmål är också av stor betydelse för att
vidmakthålla sammanhållningen mellan olika generationer och för att
möjliggöra en återvandring.
Kunskapen och förståelsen för vad som formar människors identitet och
behovet av en fast förankring i den egna kulturen, historien och språket utgör
själva kärnan i ett positivt identitetsbegrepp. För att synliggöra egna
traditioner och de villkor som gäller i de länder som invandrare kommer från
kan kulturen spela en viktig roll. Att fånga in den verklighet som gäller för
invandrarna bör vara en naturlig uppgift för alla statliga institutioner med en
ambition att uttrycka och gestalta idéer och tankar i tiden.
Ansvaret för att bevara den egna traditionen ligger i första hand på
invandrarna själva. Det görs naturligast inom ramen för deras egna
sammanslutningar och organisationer. Det är angeläget att stödet till dessa
förstärks och ger utrymme för kulturella aktiviteter. Vi ser det också som
naturligt att det statliga stödet till folkbildningen i ökad utsträckning kommer
invandrarna och deras speciella behov till del.
(SOU 1995:88 del 1: Kulturpolitikens inriktning; del 2: Att stärka
människors kulturella identitet)
Religiösa minoriteter
I hela världen finns det ca 11 olika storreligioner (var och en
har över 3 millioner medlemmar) och ca 26 mindre
trossamfund, resp. erkända religiösa grupper.
Artikel 2 av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna
innesluter även trossamfund och religionsfrihet: "Envar är berättigad till alla
de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av
något
slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan
uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i
övrigt. Ingen åtskillnad må vidare göras på grund av den politiska, juridiska
eller internationella ställning, som intages av det land eller område, till
vilket
en person hör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under
förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan
begränsning av sin suveränitet.
Den internationella gemenskapen antog 1981 och 1993 deklarationer mot
religiös intolerans: De uttalar sig om religionsfrihet, mot religiös intolerans
och mot diskriminering på grund av tillhörighet till en annan religion eller
trossamfund.
Ett exempel av grovt religiös diskriminering på det internationella planet är
det ockuperade Tibet:
Tibets status vid tiden för den kinesiska invasionen 1949 måste bedömas
på grundval av Tibets moderna historia snarare än, som Kina försöker göra,
dess äldre historia. Tibet var självständigt vid tiden för den kinesiska
invasionen. Det uppfyllde alla villkor för att vara en suverän stat enligt
internationell rätt. Kina hävdar emellertid att Tibet inte hade några
internationella förbindelser oberoende av Kina och att inget land erkände
Tibets självständighet. På grund av Tibets isolationistiska politik utvecklades
inte några omfattande internationella relationer, men landet hade bilaterala
relationer med omgivande länder, vilka faktiskt erkände Tibet. En studie av
Tibets historia visar att Tibet aldrig vid någon tidpunkt blev en integrerad del
av Kina. Under vissa perioder, som under 800- och 900-talen, var det faktiskt
så att stora delar av västra Kina utgjorde delar av det tibetanska kejsardömet.
I dag utgör Tibet, trots över 40 års ockupation, ett självständigt land under
illegal ockupation. Detta har erkänts av många, inklusive kongressen i USA
och Australiens parlament, så nyligen som 1992.
Invasionen och den olagliga
annekteringen av Tibet: 1949-1951
Kina hävdar att undertecknandet av den s k 17-
punktsöverenskommelsen om befrielsen av Tibet år 1951
skulle visa, att tibetanerna inte bara gick med på utan t o m
uppmanade den kinesiska armén att "befria" Tibet. Den
tibetanska regeringen hade emellertid tvingats acceptera
dokumentet, och det undertecknades under hotet om en
allomfattande militär erövring. Fördrag som påtvingats ett
land under hot om eller användning av våld är inte giltiga
enligt internationell rätt - ett påstående som den kinesiska
regeringen instämmer med.
Mänskliga rättigheter
Den kinesiska ockupationen av Tibet har kännetecknats av
systematiska och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.
Detta har resulterat i att över 1,2 miljoner tibetaner (en
sjättedel av befolkningen) mist livet mellan 1951 och 1979
och att c:a 80 000 gått i exil. Kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna i Tibet är oupplösligt förbundna med Kinas
koloniala politik i Tibet, som inte kan tolerera någon form av
opposition mot totalt kinesiskt herravälde över detta
territorium. Organisationer som Amnesty International och
Asia Watch har dokumenterat och redovisat allmänt
förekommande kränkningar av enskilda tibetaner och det
tibetanska folket, dess kultur och religion. Olika FN-
organisationer har också fortlöpande undersökt och tagit upp
vittnesmål om brott mot mänskliga rättigheter i Tibet.
Religion och nationell identitet
Buddismen innebär mycket mer än enbart ett trossystem för
tibetanerna; den omfattar allt inom deras kultur och
civilisation och utgör själva kärnan i deras liv. Den
tibetanska nationella identiteten har blivit omöjlig att skilja
från religionen. Kort efter invasionen av Tibet började de
kinesiska myndigheterna att undergräva Tibets traditionella
sociala system och religion. Kloster, tempel och kulturella
centrum blev systematiskt plundrade och förstörda i östra
Tibet. Detta åtföljdes av offentliga fördömanden av religion
och förödmjukelse och förlöjligande av religiösa personer.
1959 fanns det totalt 6 259 kloster med c:a 592 558 bofasta
munkar och nunnor. 1976 återstod endast ett fåtal
klosterinstitutioner.
(Ur
Tibetkommitténs skrift)
Alltsedan 1979 har en viss ytlig religionsfrihet medgivits.
Denna innefattade selektiv restaurering av helgedomar och
tillåtelse för människorna att ägna sig åt ritualer såsom
prostrationer, circumbulationer o s v. Men spridandet av
Buddhas lära motarbetas och står under strikt kontroll av de
kinesiska myndigheterna. Intagningen till kloster regleras,
antalet munkar är begränsat, man genomför politisk
indoktrinering och klostrens förvaltning ligger i händerna på
ett virrvarr av statliga byråkratier.
Det religiösa panoramat i Sverige
Religionsfrihet är en av de grundläggande fri- och
rättigheterna enligt svenska regeringsformen. Kyrkor och
religiösa samfund är emellertid underkastade lagar och regler
i samhället. Religiösa seder som strider mot t ex brottsbalken
är inte tillåtna.
Vi kan ta Malmö som exempel för Malmö är en svensk stad full av olika
kulturer och trosuppfattningar. Det beror på att invandrare, från världens alla
hörn, har kommit hit och med sig har de tagit sina religioner, byggt sina
kyrkor och skapat sina församlingar. Deras andliga rum är inte bara
gudstjänstlokaler, utan också naturliga samlingsplatser för social gemenskap
där de kan odla sin kultur.
Mångfalden av trossamfund gör Malmö rikt på religiösa trosuppfattningar.
Malmö är också en unik stad i ett annat hänseende. Sedan några år tillbaka
träffas företrädare för de flesta olika religionerna en gång i månaden i ett
projekt kallat Nätverket för tolerans och förståelse. Målet är att, genom att
utbyta erfarenheter och diskutera gemensamma frågor, lära känna varandra
bättre och öka förståelsen för de olikheter som finns mellan de olika
trosuppfattningarna. Runtom i världen ger religionerna upphov till konflikter
och krig - här byggs i stället broar, där samarbete, respekt och tolerans är
viktiga nyckelord. Det finns sammanlagt 32 olika religiösa föreningar i
Malmö. Ovanstående religioner är de som 1995 fanns organiserade i Malmö.
Enligt trovärdig källa håller sikerna i staden som bäst på med att organisera
sig. Deras religion är hinduisk och Malmö kan därför, inom en snar framtid,
räkna in ännu en religion i det redan rika utbudet. Krishnarörelsen har funnits
i Malmö sedan 1988 men räknas inte som en renodlad religion utan mer som
en filosofisk livsstil med religiösa förtecken. Rörelsen har 10 heltids-
engagerade medlemmar och ett 150-tal sympatisörer.
Ömsesidigt erkännande i
den demokratiska
rättsstaten
Skall det finnas speciella rättigheter - en positiv
särbehandling - för minoriteter för att bevara sin kultur, sina
traditioner, sin religion eller sitt språk? Och är det rättfärdigt
i det politiska sammanhanget? Tillhörighet till en kulturell
grupp är en grundrätt. Och det är en förpliktelse för staten att
skydda etniska, religiösa eller språkliga minoriteter för deras
medlemmars frihets skull.
I jämlikhetspolitiken betonar man alla medborgares lika värde, och
avsikten med denna politik har varit utjämningen av rättigheter och
förmåner. En jämlikhetspolitik betyder att det som införs ska vara lika
överallt, ett identiskt paket av fri- och rättigheter. Men man kämpar på så vis
ofta för former av icke-diskriminering som är helt "blinda" för hur
medborgarna skiljer sig från varandra. Vad vi ombeds att erkänna med
särartspolitik är däremot den unika identiteten hos denna enskilda grupp,
dess olikhet gentemot alla andra. Tanken är att det är just denna olikhet som
har ignorerats, skylts över eller införlivats med en dominerande
majoritetsidentitet.
Genom särartspolitiken kommer således t ex urinvånarna att få vissa
rättigheter och maktbefogenheter som inte åtnjuts av andra kanadensare om
man till slut enar sig om kraven på inhemskt självstyre, och vissa minoriteter
kommer att få rätt att utestänga andra för att bevara sin kulturella integritet.
Likvärdighetspolitiken bygger på idén att alla människor är värda samma
respekt. Men det kan leda till att den förnekar identiteten genom att tvinga
människor in i en enhetlig form som inte gör dem rättvisa. Men vi kan gå
längre: Den förment neutrala samling "särartsblinda" principer som ligger till
grund för likvärdighetspolitiken i själva verket speglar en enda hegemonisk
kultur. Det visar sig således att det bara är minoriteteskulturer eller
undertryckta kulturer som tvingas anta en främmande form. Det förment
rättvisa och "särartsblinda" samhället är följaktligen inte bara omänskligt
(eftersom den undertrycker identiteter) utan också, på ett subtilt och
omedvetet sätt, högst diskriminerande.
Även för särartspolitiken kan man säga att en universell möjlighet ligger
till grund, nämligen möjligheten att forma och definiera sin egen identitet
som individ och kultur. Denna möjlighet måste respekteras lika mycket hos
varje enskild människa och kultur.
Ligger lösningen alltså i att man erkänner varje folkgrupps rätt till
självbestämmande? När kommissionen om global säkerhet behandlade dessa
frågor pekade man bl a på riskerna för den globala säkerheten och
stabiliteten av en alltför långt driven "fragmentisering". Många gånger skulle
vi i stället sätta in åtgärder för att angripa de bakomliggande orsakerna till
en
minoritetsgrupps önskan att t ex bryta sig ut ur en stat - hjälp att upprätta en
fungerande rättsstat där respekten för alla gruppers mänskliga rättigheter
upprätthålls.
Internationella
konventioner om
minoriteternas rättigheter
De folkrättsliga normerna om de mänskliga rättigheterna -
MR-konventionerna etc - gäller samtliga individer i en stat,
således också dem som tillhör minoritetsgrupper och
urbefolkningar.
FN:
I flera FN-konventioner finns referenser till skydd för
minoriteter. Artikel 27 i 1966 års konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter innehåller
bestämmelser om att de som tillhör etniska, religiösa eller
språkliga minoriteter inte skall förvägras rätten att i
gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget
kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller
att använda sitt eget språk. Konventionen medger positiv
särbehandling i syfte att stödja minoriteternas strävanden att
bevara sin identitet och egenart. Också 1965 års
rasdiskrimineringskonvention innehåller regler om positiv
särbehandling. I FN:s deklaration om minoriteters rättigheter
från år 1992 stadgas att staterna - genom lagstiftning och
andra åtgärder - skall skydda minoriteternas existens och
deras nationella eller etniska, kulturella, religiösa och
språkliga identitet. Deklarationen är inte folkrättsligt
bindande.
Europarådet:
Europarådets kommitté för nationella minoriteter slutförde
under 1994 arbetet på en europeisk ramkonvention om skydd
för nationella minoriteter. Ramkonventionen är det första
juridiskt bindande multilaterala instrumentet ägnat åt
minoritetsfrågor. Syftet med konventionen är att specificera
de juridiska principer som staterna åtar sig att respektera för
att tillförsäkra skydd för nationella minoriteter. Det innebär
att konventionen i sig inte ger upphov till några rättigheter.
Rättigheterna uppstår först genom de åtgärder som respektive
stat vidtar för att uppfylla sina folkrättsliga förpliktelser.
Konventionen som har antagits av ministerkommittén,
öppnades för undertecknande i februari 1995. I januari 1996
hade fyra av Europarådsstaterna ratificerat konventionen.
Vid Europarådets toppmöte om mänskliga rättigheter i Wien
i oktober 1993 beslutade man att utarbeta ett förslag till
tilläggsprotokoll till Europakonventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Protokollet tar upp sådana kulturella rättigheter som är av
särskild betydelse för skyddet av nationella minoriteter.
Slutförandet av detta arbete har mött svårigheter, främst
svårigheten att identifiera specifika individuella kulturella
rättigheter som kan betraktas som "fundamentala, universella
och separata från andra redan i konventionen garanterade
rättigheter. I januari avbröts arbetet tills vidare. European
Charter on Regional and Minority Languages har ännu inte
ratificerats av Europarådsstaterna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör ratificera den europeiska ramkonventionen om
skydd för nationella minoriteter tilläggsprotokollet till Europakonventionen
om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Wien 1993), European Charter on Re- gional and Minority Languages
(Europarådet 1996) och ILO-konvention nr 169,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om urbefolkningarnas rätt till självbestämmande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör inta en mer aktiv hållning i urbefolkningsfrågorna,
i synnerhet som FN utlyst ett urbefolkningsårtionde för åren 1994-2003,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett utvecklat mångkulturellt samhälle, 1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en diskussion om det utvecklade mångkulturella
samhället,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minoriteternas rätt att bevara sin kultur, sina traditioner, sin
religion eller sitt språk,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minoriteter i samhällspolitiken,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regering och
departement vid tillsättningar av utredningar och kommittéer bör nominera
minoriteter,1
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den "särartsblinda" likvärdighetspolitiken,1
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minoriteternas rätt till fri och öppen delaktighet i det
mångkulturella samhället,1
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om informationsbehovet när det gäller vidareutvecklingen av det
mångkulturella samhället.1