Inledning
Var och en av oss tillhör en minoritet - i varje fall utomlands. Minoritetsskydd är en svensk och en global fråga och ett villkor för framtida stabilitet, säkerhet och fred i ett land såväl som internationellt.
Vad är en minoritet? Det finns många olika definitioner eftersom alla konventionstexter förblir vaga på denna punkt och överlåter till staterna att själva definiera minoriteter. Det är alltså inte ett resultat av samspel mellan stater och minoriteter. En bra definition att utgå från är dock den som formulerades av Francesco Capotorti för trettio år sedan. Han var "special rapporteur" till den av FN:s underkommissioner som sysslade med åtgärder mot diskriminering och skydd för minoriteter. En minoritet är enligt Capotorti en grupp som är numerärt mindre än resten av en stats befolkning, i en icke-dominerande position, vars medlemmar - som är medborgare i staten i fråga - äger etniska, religiösa eller språkliga särdrag som skiljer sig från resten av befolkningen, och som ger uttryck för trofasthet när det gäller att bevara sin kultur, sina traditioner, sin religion eller sitt språk.
Minoriteter kan klassificeras som territoriella eller icke-territoriella. Territoriella minoriteter har bott i det aktuella området sedan urminnes tider trots gränsjusteringar och politiska förvecklingar (man kallar dem också ursprungsbefolkningar). Man talar om icke-territoriella minoriteter om gruppen lever utspridd eller är starkt mobil. Zigenarna, och likaså judarna i olika länder där de befinner sig, kan med fördel betecknas som utpräglade icke-territoriella minoriteter. Till den ovan givna kategoriseringen kan givetvis andra aspekter läggas. Man kan tala om religiösa, språkliga och kulturella minoriteter, men även här är givetvis indelningarna glidande. Varje försök till kategorisering leder till slutsatsen att mångfalden är stor i minoriteternas Europa och i hela världen.
I nationalismens Europa homogeniserades befolkningarna med skilda medel. I vissa fall ändrades gränser, i andra fall ombads, stimulerades eller tvingades de språkligt, religiöst eller kulturellt avvikande att anpassa sig till majoriteten. Förvisso har flera av Europas små befolkningar, ibland kallade historiska folk, blivit offer i ett politiskt spel som de haft minimal möjlighet att själva påverka. Behandlingen av minoriteterna har också varit en återspegling av storpolitiska förhållanden. Majoriteternas press mot minoriteterna uppvisade variationer över tiden och mellan de politiska systemen. I stort sett var senare hälften av 1800-talet i Europa en period då avvikarna, minoriteterna, stod lågt i kurs i Europa. I många fall är den etniska mobiliseringen en motreaktion mot nationella rörelser, mot nationsbyggande, mot nationalism eller mot statlig expansionism. En etnisk grupp kan välja olika nivåer för sin politiska aktivitet.
Minoriteternas problem ligger i tiden, och man kan naturligtvis fråga sig varför det är så. Det hänger delvis samman med de stora politiska processerna som gobaliseringen, resp. centraliseringarna - en drivkraft mot större politiska enheter. I väst tycks integrationen, skapandet av ett stort Europa, automatiskt ha givit upphov till mottendenser. Maktaspirationer i centrum har följts av lokala och regionala reaktioner. Det finns framför allt sedan slutet av 1960-talet en ökad medvetenhet hos regionalt baserade etniska grupper. I viss mån kan man tala om etnoregionala rörelser som framfört krav på självstyrelse (exempelvis Färöarna, Baskien och de fransktalande i Jura i Schweiz).
Man kan dock peka på att det rör sig om en global tendens. Under 1960- talet satte sig etniska grupper i rörelse på olika håll: medborgarrättsrörelsen i USA; rättigheterna för de fransktalande i Kanada aktualiserades; frågan om indianernas status i Latinamerika kom på dagordningen; i Europa kom man till insikt om att arbetsmigrationerna hade kulturella effekter.
Ursprungsbefolkningens politiska roll i nationalstaten
Ursprungsbefolkningens politiska roll i en stat, som gör anspråk på att vara en enhetlig nationalstat med en enda gemensam kultur, blir ofta problematisk. De flesta ursprungsfolk har någon gång befunnit sig i den situation att deras språk och kultur inte varit tillåtna. Vilka moraliska problem kan en person från ett ursprungsfolk drabbas av om denne arbetar inom det dominerande samhällets statsapparat. Är lösningen självbestämmande för ursprungsfolken?
I FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter finns särskilda bestämmelser om att den som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter inte ska förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller använda sitt eget språk. I denna konvention särskiljs inte ländernas urbefolkning från andra minoriteter. I 1989 års konvention om barnens rättigheter finns emellertid en bestämmelse som också nämner personer som tillhör en urbefolkning utöver minoriteter.
Inom Europarådet finns en ramkonvention om mänskliga rättigheter som anger att "konventionens fri- och rättigheter skall tillkomma envar utan åtskillnad av ... tillhörighet till nationell minoritet...". Det finns dock ingen artikel som uttalar något om minoriteters rätt till ett eget kulturliv, religion eller språk. Konventionen har undertecknats av Sverige. Sedan 1989 finns också en ILO-konvention som berör urbefolkningar (egentligen ursprungsfolk och stamfolk) i självstyrande länder. Med urbefolkning avses befolkning som fanns i landet vid tiden för erövring eller kolonisation och som till betydande del upprätthållit egna kulturella, ekonomiska, språkliga eller politiska institutioner in i vår tid.
Enligt ILO-konventionen nr 169 har regeringarna att se till att ursprungs- folkens och stamfolkens rättigheter skyddas, det gäller deras identitet, institutioner, egendom, arbete, kultur och miljö. Dessutom har de samma rättigheter som andra medborgare, genom den nationella lagstiftningen. Regeringarna skall samråda med folken ifråga beträffande åtgärder som direkt kan beröra dem och skapa medel för dem att delta i beslutsfattandet.
Enligt konventionen skall dessa folks äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor erkännas. Åtgärder skall vidtas för att skydda deras rätt att nyttja mark som inte uteslutande bebos av dem. Särskild uppmärksamhet fästs vid nomadfolkens situation. Ursprungsfolkens rätt till naturtillgångar som hör till deras mark skall särskilt skyddas. De skall ha rätt att delta i användningen, förvaltningen och bevarandet av dessa tillgångar. Andra frågor som berörs i konventionen är anställnings- och arbetsvillkor, yrkesutbildning och hantverk, social trygghet och hälso- och sjukvård, utbildning, språk och kommunikation, samt kontakter och samarbete över riksgränser.
Sverige röstade för denna konvention, men har ännu inte undertecknat den, vilket däremot Norge, Mexiko, Bolivia och Colombia gjort. I slutet av 1994 skrev också Danmark och Finland under. Många nationalstater vill inte erkänna att ursprungsfolken är just folk. De får nämligen då ett antal rättigheter enligt den internationella folkrätten, rätt att bilda egna stater etc, vilket nationalstaterna ser som ett hot. Än i dag garanteras många av dessa folk inte de rättigheter och det självbestämmande som nämns i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och som de själva krävt, till exempel vid Världsrådets för urbefolkningar konferenser i Port Alberni i Kanada 1975, i Kiruna i Sverige 1977, i Canberra i Australien 1981, i Panama i september 1984, i Lima i Peru 1987 och i Tromsö i Norge 1990, eller vid FN-konferenser i Genève i Schweiz:
Eftersom ursprungsfolken är egna folk och nationer bör de ha fullt självbestämmande över sina landområden, sina institutioner och sig själva.
Även om de inte väljer att upprätta egna stater bör de ha full rätt att på olika sätt delta i sitt lands politiska och kulturella liv, använda sina landområdens naturresurser som de tidigare gjort, återfå eller ersättas för de landområden de förlorat.
De bör få fortsätta att utöva sina seder och bruk inklusive sin religion på det sätt de vill.
Ursprungsfolkens kulturer är en del av hela mänsklighetens kulturarv. Men de kräver utbildning på sina egna språk och rätten att använda sitt eget språk i kontakterna med den omgivande staten, rätt att få kontrollera hur deras kunskaper, konst, konsthantverk, litteratur, döda förfäders kvarlevor och gravplatser behandlas, arkeologiskt eller på annat sätt av museer eller av andra.
(Ur Fjärde Världens skrifter)
Etniska och språkliga minoriteter
Etnisk och språklig identitet är en integral del av minoriteternas rätt till självbestämmande och skulle erkännas av alla stater eller nationer genom en ny politik av mångkulturell art.
Ingen annan rätt har varit så omdiskuterad som rätten till självbestämman- de. Minoriteter i mångkulturella samhällen behöver utrymme att upprätthålla sina kulturer och sina språk. Vi menar att minoriteter skulle få en positiv särbehandling i vissa områden utöver jämlikhetspolitiken för att få möjlighet att leva med sin identitet enligt sina traditioner.
Invandringens förändring i Sverige
Invandring har starkt påverkat det svenska samhället under de senaste decennierna. Men det är inte ett nytt fenomen. Individer och grupper har rört sig mellan länder och riken i alla tider. Sedan medeltiden har människor med olika etnisk tillhörighet invandrat till Sverige och präglat livet och utvecklingen på olika orter och inom olika samhällsområden. Under de senaste decennierna har invandringen förändrats. Det är inte längre behovet av arbetskraft inom den svenska industrin som förklarar invandringen utan många lämnar sina länder för att söka skydd och bättre framtidsutsikter i Sverige. Flyktingstatus och familjeåterförening är numera dominerande grunder för invandrare att få stanna i Sverige.
Dagens invandrare kommer i stort sett från hela världen. Antalet nationa- liteter är mer än 100. Ca 20 nationaliteter omfattar mer än 10 000 individer och ytterligare ca 10 omfattar mer än 1 000 individer. Av dem som nu bor i Sverige är ca 10 % eller omkring 800 000 personer födda i utlandet. Räknar man även in andra generationens invandrare blir andelen ca 17 % eller 1,5 miljoner personer. Invandringen leder till att helt nya kunskaper och erfarenheter förs in i det svenska samhället. En rad nya verksamheter etableras, inte minst inom servicenäringarna. Nya kulturella och religiösa yttringar och vanor blir synliga.
Språk och kultur är oupplösligt förenade med varandra. Språket är avgörande för sammanhållningen och är den ojämförligt viktigaste identitets- och kulturbäraren. På så vis är stöd till undervisning i det egna språket i hög grad ett stöd till invandrarnas möjligheter att bevara och uttrycka det egna kulturella arvet. Att behärska ett modersmål är också av stor betydelse för att vidmakthålla sammanhållningen mellan olika generationer och för att möjliggöra en återvandring.
Kunskapen och förståelsen för vad som formar människors identitet och behovet av en fast förankring i den egna kulturen, historien och språket utgör själva kärnan i ett positivt identitetsbegrepp. För att synliggöra egna traditioner och de villkor som gäller i de länder som invandrare kommer från kan kulturen spela en viktig roll. Att fånga in den verklighet som gäller för invandrarna bör vara en naturlig uppgift för alla statliga institutioner med en ambition att uttrycka och gestalta idéer och tankar i tiden.
Ansvaret för att bevara den egna traditionen ligger i första hand på invandrarna själva. Det görs naturligast inom ramen för deras egna sammanslutningar och organisationer. Det är angeläget att stödet till dessa förstärks och ger utrymme för kulturella aktiviteter. Vi ser det också som naturligt att det statliga stödet till folkbildningen i ökad utsträckning kommer invandrarna och deras speciella behov till del.
(SOU 1995:88 del 1: Kulturpolitikens inriktning; del 2: Att stärka människors kulturella identitet)
Religiösa minoriteter
I hela världen finns det ca 11 olika storreligioner (var och en har över 3 millioner medlemmar) och ca 26 mindre trossamfund, resp. erkända religiösa grupper.
Artikel 2 av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna innesluter även trossamfund och religionsfrihet: "Envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad må vidare göras på grund av den politiska, juridiska eller internationella ställning, som intages av det land eller område, till vilket en person hör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.
Den internationella gemenskapen antog 1981 och 1993 deklarationer mot religiös intolerans: De uttalar sig om religionsfrihet, mot religiös intolerans och mot diskriminering på grund av tillhörighet till en annan religion eller trossamfund.
Ett exempel av grovt religiös diskriminering på det internationella planet är det ockuperade Tibet:
Tibets status vid tiden för den kinesiska invasionen 1949 måste bedömas på grundval av Tibets moderna historia snarare än, som Kina försöker göra, dess äldre historia. Tibet var självständigt vid tiden för den kinesiska invasionen. Det uppfyllde alla villkor för att vara en suverän stat enligt internationell rätt. Kina hävdar emellertid att Tibet inte hade några internationella förbindelser oberoende av Kina och att inget land erkände Tibets självständighet. På grund av Tibets isolationistiska politik utvecklades inte några omfattande internationella relationer, men landet hade bilaterala relationer med omgivande länder, vilka faktiskt erkände Tibet. En studie av Tibets historia visar att Tibet aldrig vid någon tidpunkt blev en integrerad del av Kina. Under vissa perioder, som under 800- och 900-talen, var det faktiskt så att stora delar av västra Kina utgjorde delar av det tibetanska kejsardömet. I dag utgör Tibet, trots över 40 års ockupation, ett självständigt land under illegal ockupation. Detta har erkänts av många, inklusive kongressen i USA och Australiens parlament, så nyligen som 1992.
Invasionen och den olagliga annekteringen av Tibet: 1949-1951
Kina hävdar att undertecknandet av den s k 17- punktsöverenskommelsen om befrielsen av Tibet år 1951 skulle visa, att tibetanerna inte bara gick med på utan t o m uppmanade den kinesiska armén att "befria" Tibet. Den tibetanska regeringen hade emellertid tvingats acceptera dokumentet, och det undertecknades under hotet om en allomfattande militär erövring. Fördrag som påtvingats ett land under hot om eller användning av våld är inte giltiga enligt internationell rätt - ett påstående som den kinesiska regeringen instämmer med.
Mänskliga rättigheter
Den kinesiska ockupationen av Tibet har kännetecknats av systematiska och grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Detta har resulterat i att över 1,2 miljoner tibetaner (en sjättedel av befolkningen) mist livet mellan 1951 och 1979 och att c:a 80 000 gått i exil. Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Tibet är oupplösligt förbundna med Kinas koloniala politik i Tibet, som inte kan tolerera någon form av opposition mot totalt kinesiskt herravälde över detta territorium. Organisationer som Amnesty International och Asia Watch har dokumenterat och redovisat allmänt förekommande kränkningar av enskilda tibetaner och det tibetanska folket, dess kultur och religion. Olika FN- organisationer har också fortlöpande undersökt och tagit upp vittnesmål om brott mot mänskliga rättigheter i Tibet.
Religion och nationell identitet
Buddismen innebär mycket mer än enbart ett trossystem för tibetanerna; den omfattar allt inom deras kultur och civilisation och utgör själva kärnan i deras liv. Den tibetanska nationella identiteten har blivit omöjlig att skilja från religionen. Kort efter invasionen av Tibet började de kinesiska myndigheterna att undergräva Tibets traditionella sociala system och religion. Kloster, tempel och kulturella centrum blev systematiskt plundrade och förstörda i östra Tibet. Detta åtföljdes av offentliga fördömanden av religion och förödmjukelse och förlöjligande av religiösa personer. 1959 fanns det totalt 6 259 kloster med c:a 592 558 bofasta munkar och nunnor. 1976 återstod endast ett fåtal klosterinstitutioner.
(Ur Tibetkommitténs skrift)
Alltsedan 1979 har en viss ytlig religionsfrihet medgivits. Denna innefattade selektiv restaurering av helgedomar och tillåtelse för människorna att ägna sig åt ritualer såsom prostrationer, circumbulationer o s v. Men spridandet av Buddhas lära motarbetas och står under strikt kontroll av de kinesiska myndigheterna. Intagningen till kloster regleras, antalet munkar är begränsat, man genomför politisk indoktrinering och klostrens förvaltning ligger i händerna på ett virrvarr av statliga byråkratier.
Det religiösa panoramat i Sverige
Religionsfrihet är en av de grundläggande fri- och rättigheterna enligt svenska regeringsformen. Kyrkor och religiösa samfund är emellertid underkastade lagar och regler i samhället. Religiösa seder som strider mot t ex brottsbalken är inte tillåtna.
Vi kan ta Malmö som exempel för Malmö är en svensk stad full av olika kulturer och trosuppfattningar. Det beror på att invandrare, från världens alla hörn, har kommit hit och med sig har de tagit sina religioner, byggt sina kyrkor och skapat sina församlingar. Deras andliga rum är inte bara gudstjänstlokaler, utan också naturliga samlingsplatser för social gemenskap där de kan odla sin kultur.
Mångfalden av trossamfund gör Malmö rikt på religiösa trosuppfattningar. Malmö är också en unik stad i ett annat hänseende. Sedan några år tillbaka träffas företrädare för de flesta olika religionerna en gång i månaden i ett projekt kallat Nätverket för tolerans och förståelse. Målet är att, genom att utbyta erfarenheter och diskutera gemensamma frågor, lära känna varandra bättre och öka förståelsen för de olikheter som finns mellan de olika trosuppfattningarna. Runtom i världen ger religionerna upphov till konflikter och krig - här byggs i stället broar, där samarbete, respekt och tolerans är viktiga nyckelord. Det finns sammanlagt 32 olika religiösa föreningar i Malmö. Ovanstående religioner är de som 1995 fanns organiserade i Malmö. Enligt trovärdig källa håller sikerna i staden som bäst på med att organisera sig. Deras religion är hinduisk och Malmö kan därför, inom en snar framtid, räkna in ännu en religion i det redan rika utbudet. Krishnarörelsen har funnits i Malmö sedan 1988 men räknas inte som en renodlad religion utan mer som en filosofisk livsstil med religiösa förtecken. Rörelsen har 10 heltids- engagerade medlemmar och ett 150-tal sympatisörer.
Ömsesidigt erkännande i den demokratiska rättsstaten
Skall det finnas speciella rättigheter - en positiv särbehandling - för minoriteter för att bevara sin kultur, sina traditioner, sin religion eller sitt språk? Och är det rättfärdigt i det politiska sammanhanget? Tillhörighet till en kulturell grupp är en grundrätt. Och det är en förpliktelse för staten att skydda etniska, religiösa eller språkliga minoriteter för deras medlemmars frihets skull.
I jämlikhetspolitiken betonar man alla medborgares lika värde, och avsikten med denna politik har varit utjämningen av rättigheter och förmåner. En jämlikhetspolitik betyder att det som införs ska vara lika överallt, ett identiskt paket av fri- och rättigheter. Men man kämpar på så vis ofta för former av icke-diskriminering som är helt "blinda" för hur medborgarna skiljer sig från varandra. Vad vi ombeds att erkänna med särartspolitik är däremot den unika identiteten hos denna enskilda grupp, dess olikhet gentemot alla andra. Tanken är att det är just denna olikhet som har ignorerats, skylts över eller införlivats med en dominerande majoritetsidentitet.
Genom särartspolitiken kommer således t ex urinvånarna att få vissa rättigheter och maktbefogenheter som inte åtnjuts av andra kanadensare om man till slut enar sig om kraven på inhemskt självstyre, och vissa minoriteter kommer att få rätt att utestänga andra för att bevara sin kulturella integritet.
Likvärdighetspolitiken bygger på idén att alla människor är värda samma respekt. Men det kan leda till att den förnekar identiteten genom att tvinga människor in i en enhetlig form som inte gör dem rättvisa. Men vi kan gå längre: Den förment neutrala samling "särartsblinda" principer som ligger till grund för likvärdighetspolitiken i själva verket speglar en enda hegemonisk kultur. Det visar sig således att det bara är minoriteteskulturer eller undertryckta kulturer som tvingas anta en främmande form. Det förment rättvisa och "särartsblinda" samhället är följaktligen inte bara omänskligt (eftersom den undertrycker identiteter) utan också, på ett subtilt och omedvetet sätt, högst diskriminerande.
Även för särartspolitiken kan man säga att en universell möjlighet ligger till grund, nämligen möjligheten att forma och definiera sin egen identitet som individ och kultur. Denna möjlighet måste respekteras lika mycket hos varje enskild människa och kultur.
Ligger lösningen alltså i att man erkänner varje folkgrupps rätt till självbestämmande? När kommissionen om global säkerhet behandlade dessa frågor pekade man bl a på riskerna för den globala säkerheten och stabiliteten av en alltför långt driven "fragmentisering". Många gånger skulle vi i stället sätta in åtgärder för att angripa de bakomliggande orsakerna till en minoritetsgrupps önskan att t ex bryta sig ut ur en stat - hjälp att upprätta en fungerande rättsstat där respekten för alla gruppers mänskliga rättigheter upprätthålls.
Internationella konventioner om minoriteternas rättigheter
De folkrättsliga normerna om de mänskliga rättigheterna - MR-konventionerna etc - gäller samtliga individer i en stat, således också dem som tillhör minoritetsgrupper och urbefolkningar.
FN:
I flera FN-konventioner finns referenser till skydd för minoriteter. Artikel 27 i 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter innehåller bestämmelser om att de som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter inte skall förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk. Konventionen medger positiv särbehandling i syfte att stödja minoriteternas strävanden att bevara sin identitet och egenart. Också 1965 års rasdiskrimineringskonvention innehåller regler om positiv särbehandling. I FN:s deklaration om minoriteters rättigheter från år 1992 stadgas att staterna - genom lagstiftning och andra åtgärder - skall skydda minoriteternas existens och deras nationella eller etniska, kulturella, religiösa och språkliga identitet. Deklarationen är inte folkrättsligt bindande.
Europarådet:
Europarådets kommitté för nationella minoriteter slutförde under 1994 arbetet på en europeisk ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Ramkonventionen är det första juridiskt bindande multilaterala instrumentet ägnat åt minoritetsfrågor. Syftet med konventionen är att specificera de juridiska principer som staterna åtar sig att respektera för att tillförsäkra skydd för nationella minoriteter. Det innebär att konventionen i sig inte ger upphov till några rättigheter. Rättigheterna uppstår först genom de åtgärder som respektive stat vidtar för att uppfylla sina folkrättsliga förpliktelser. Konventionen som har antagits av ministerkommittén, öppnades för undertecknande i februari 1995. I januari 1996 hade fyra av Europarådsstaterna ratificerat konventionen. Vid Europarådets toppmöte om mänskliga rättigheter i Wien i oktober 1993 beslutade man att utarbeta ett förslag till tilläggsprotokoll till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Protokollet tar upp sådana kulturella rättigheter som är av särskild betydelse för skyddet av nationella minoriteter. Slutförandet av detta arbete har mött svårigheter, främst svårigheten att identifiera specifika individuella kulturella rättigheter som kan betraktas som "fundamentala, universella och separata från andra redan i konventionen garanterade rättigheter. I januari avbröts arbetet tills vidare. European Charter on Regional and Minority Languages har ännu inte ratificerats av Europarådsstaterna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ratificera den europeiska ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter tilläggsprotokollet till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Wien 1993), European Charter on Re- gional and Minority Languages (Europarådet 1996) och ILO-konvention nr 169,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om urbefolkningarnas rätt till självbestämmande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör inta en mer aktiv hållning i urbefolkningsfrågorna, i synnerhet som FN utlyst ett urbefolkningsårtionde för åren 1994-2003,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett utvecklat mångkulturellt samhälle, 1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en diskussion om det utvecklade mångkulturella samhället,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om minoriteternas rätt att bevara sin kultur, sina traditioner, sin religion eller sitt språk,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om minoriteter i samhällspolitiken,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regering och departement vid tillsättningar av utredningar och kommittéer bör nominera minoriteter,1
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den "särartsblinda" likvärdighetspolitiken,1
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om minoriteternas rätt till fri och öppen delaktighet i det mångkulturella samhället,1
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om informationsbehovet när det gäller vidareutvecklingen av det mångkulturella samhället.1
Stockholm den 5 oktober 1996
Eva Goës (mp) Ragnhild Pohanka (mp)
1 Yrkandena 4-11 hänvisade till KU.