Motion till riksdagen
1996/97:U629
av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp)

Kinapolitiken


Miljöpartiet menar att det måste föras en mer kraftfull politik
mot Kina, där de ständiga brotten mot mänskliga rättigheter
särskilt uppmärksammas. Att Kinas ekonomi är en av
världens snabbast växande och att marknadspotentialen i
Kina är mycket stor, får inte hindra Sverige från att kraftfullt
fördöma Kinas agerande när det gäller mänskliga rättigheter,
Tibet, Hongkong, Taiwan och ett antal andra frågor. I denna
motion pekar vi på de viktigaste anledningarna att föra en
politik gentemot Kina som mer präglas av avståndstagande
och kraftiga uppmaningar till förändringar, än vad som sker
idag. Vi anser vidare att regeringen bör ta initiativ till
multilateralt agerande på högsta nivå mot Kinas kränkningar
av mänskliga rättigheter.
Hongkong: Orolig övergång
"Ett land, två system" är den formel som Peking lanserat för
Hongkongs inlemmande med Kina. Hongkong skall under en
femtioårsperiod vara autonomt och få behålla sin egen
valuta, sitt rättsväsende och sitt säregna politiska och
ekonomiska system. Men Peking har redan brutit det löftet,
säger kritiker i Hongkong. Den folkvalda lagstiftande
församlingen - Hongkongs miniriksdag - ska upplösas och
ersättas av ett av Peking utsett "råd". Bland dess 150
handplockade medlemmar kommer det inte att finnas en
enda representant från det demokratiska partiet, som vann 29
av de 60 platserna i den lagstiftande församlingen i valet i
september förra året och därmed är territoriets största parti.
Av de 150 ledamöterna är  bara 14 folkvalda, majoriteten
kommer från Hongkongs affärselit. Trots sin kapitalistiska
grundinställning tror majoriteten av Hongkongs affärsmän att
deras finanser vinner på att de rättar sig efter de nya
makthavarnas diktat, även om det kan skada det öppna, fria
politiska klimat som råder i kolonin i dag.
 Också i den sammansatta arbetsgrupp, vars arbete skall resultera i en
provisorisk lagstiftande församling i stället för nuvarande parlament, saknas
representanter för Hongkongs demokratiska parti..
Journalister och intellektuella fruktar att den yttrandefrihet de nu åtnjuter
inte kommer att bevaras, trots försäkringar om autonomi från de kinesiska
myndigheternas sida. Även om inga officiella restriktioner har införts har
många lokala tidningar i Hongkong blivit försiktigare i sin rapportering om
Kina. Det råder en form av självcensur för att inte stöta sig med den
kommande överheten.
Tusentals rika och välutbildade människor lämnar nu Hongkong varje
månad. Förra året emigrerade över 100 000 och antalet beräknas bli ännu
större i år. Bara under mars 1996 ansökte 200 000 personer om att få
emigrera. Många företag har dessutom börjat registrera sina huvudkontor
utomlands. Över 32 000 små, medelstora och stora utländska företag - av
vilka ett stort antal är asiatiska - har redan registrerat sig - bara på
Caymanöarna.
Taiwan: "Den rebelliske
sonen"
Kinas militära maktdemonstrationer utanför Taiwans kust i
samband med Taiwans första demokratiska presidentval
någonsin, under våren 1996, är väl kända. De bottnar i att
Kina ser Taiwan som en del av folkrepubliken Kina, och inte
erkänner landets självständighet. Vidare är det besvärande
för Kina att ett demokratiskt val hålls så nära inpå den
kinesiska gränsen, av kineser, medan det i Kina inte finns
tillstymmelse till demokratiska valmöjligheter.  Kineser
uttrycker ofta sina relationer till Taiwan med familjära
liknelser. Taiwan kallas därför ibland för "den rebelliske
sonen" eller liknande.
I princip är ledarna i Taipei och Peking egentligen ense: Man önskar en
återförening. Men de två regeringarna kan inte komma överens om hur detta
skall ske. Taiwans president Lien Chan har uttalat att "fred står högst på
dagordningen". Även Kina har börjat tala i mindre krigiska termer.
Hongkongtidningen Wen Hui Po, som står regeringen nära, publicerade efter
valet en intervju med Shen Guofang, talesman för UD i Peking, som hävdade
att "dörren står öppen" för ett toppmöte mellan ledarna på fastlandet och
Taiwan. Problemet hittills har varit att Taipei vill hålla sådana samtal på
neutral mark, i ett tredje land som t ex Singapore. Peking har alltid insisterat
på att alla överläggningar måste hållas i Kina eftersom "Taiwan är en
kinesisk provins".
Tibet: Samma problem som
alltid
Tibet ockuperades 1951 av Kina efter att ha varit
självständigt sedan den kinesiska revolutionen 1912. Ett
treårigt upprorsförsök slogs ner av Kina 1959, och Tibets
andlige ledare Dalai Lama flydde till Indien. Samma år antog
FN:s generalförsamling en resolution om det tibetanska
folkets rätt att behålla sin religiösa och kulturella särart och
sin religion.
Kina har hållit ett hårt grepp om Tibet, men efter juli 1994 och
konferensen i Peking om arbete i Tibet, har förtrycket hårdnat alltmer. I
indiska tidningar i januari i år kunde man läsa notiser om att den brittiske
utrikesministern hade en fyra timmar lång diskussion med sin kinesiske
motsvarighet om nödvändigheten att starta en dialog med Dalai Lama för att
finna en slutlig lösning på den tibetanska frågan. Hur känslig Tibetfrågan är
för kineserna, kunde den kinesiske oppositionella Wei Jongshengs syster
vittna om vid ett Sverigebesök i våras, då utrikesutskottet tillsammans med
riksdagens tvärpolitiska mänskliga rättighetsgrupp träffade henne. En av de
fjorton åtalspunkter Wei Jingsheng fälldes för var just att han stödde ett
tibetanskt självstyre.
Dalai Lama presenterade redan för 9 år sedan ett förslag om Tibet som en
del av Kina men med självstyre utom i utrikes- och försvarspolitik. Det goda
anseende som den tibetanske ledaren och hans regering har är en utmaning
mot Kina, liksom hans exilregering i Dharmsala i Indien och hans resor i
världen för att tala för Tibets sak.
Kinas senaste drag mot Tibet är att angripa religionen, eftersom den är en
sammanhållande faktor för tibetanerna. 600 politiska fångar finns i kinesiska
fängelser, där hälften är munkar och nunnor, över 6 000 kloster har stängts
eller förstörts sedan 1950, och när tibetanerna enligt gammal tradition utsåg
en ny andlig ledare, valde kineserna en annan företrädare, som de menade
var den riktige. Den av Dalai Lama utsedde pojken är försvunnen och man
tror att han är i fångenskap i Kina tillsammans med de 50 munkar som
kallades till Kina för att assistera vid den installationen av den kinesiska
installationen. Kina har officiellt meddelat att de har "kontrollen" över
honom.
Enligt den officiella nyhetsbyrån Nya Kina har tibetanerna lovats religiös
frihet - men bara om de tar avstånd från sin ledare Dalai Lama.  Löftet blir i
praktiken ett hot eftersom tibetanerna dyrkar sin andlige ledare och den
religiösa övertygelsen är sammanlänkad med Dalai Lama.
Tibets andlige ledare Dalai Lama gästade nyligen Sverige. Detta fördöm-
des av Kina. Sverige bad skyndsamt om ursäkt och försäkrade att Dalai Lama
fick komma hit endast i sin egenskap av fredsapostel, inte som exiltibetan,
och att Sverige inte ifrågasätter Kinas anspråk på Tibet.
Bhutan
Det lilla landet Bhutan ligger inklämt mellan stormakterna
Kina och Indien, båda med kärnvapen. I Kina, alldeles
bortom gränsen till Bhutan, finns tiotusentals soldater från
det kinesiska folkets befrielsearmé, som förutom att försöka
behålla kontrollen över Tibet också bevakar de långa,
odemarkerade gränserna i Himalaya. 1962 utkämpade Kina
och Indien ett krig över de omstridda områdena, och det
finns fortfarande spänning i området.
Bhutan har fört en relativt självständig utrikespolitik, försiktigt
balanserande mellan de mäktigare grannarna. Folkmajoriteten utövar samma
typ av buddism som i Tibet, man dyrkar Dalai Lama som en religiös ledare -
men man håller ett bestämt avstånd till hans politiska verksamhet, till
exempel den tibetanska exilregering han satt upp i Dharmsala i Indien.
Liksom Indien har Bhutan också gränsproblem med Kina. Kinesiska
kartor, som spreds på sextiotalet, markerade även stora delar av norra Bhutan
som tillhörande Kina. Men gränsdragningsproblemet är mindre viktigt idag
än förut. Problemet gäller landets överlevnad som självständig nation. I
privata samtal med bhutanesiska myndighetspersoner kommer nästan
oundvikligen två frågor alltid upp: Tibet, som invaderades av Kina för fyra
decennier sedan, och Sikkim, som absorberades av Indien 1975. Både Tibet
och det lilla Sikkim - mellan Bhutan och Nepal - var tidigare i praktiken
självständiga länder som slukats upp av större grannländer.
Mänskliga rättigheter:
Rekord i dödsstraff
Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna är mycket
omfattande. Enligt Amnesty International kommer Kina att
sätta rekord i dödsstraff i år, 1996. 1995 hade Kina 3 610
dödsdomar och minst 2 325 av de dömda avrättades, enligt
Amnesty. Detta var fler än i de övriga 40 länder där
dödsstraff tillämpas. I den 118 sidor långa rapporten "Ingen
går säker" beskriver Amnesty detaljerat en rad grova brott
mot de mänskliga rättigheterna. Förtrycket drabbar numera
inte bara oliktänkande utan också bland annat affärsmän,
barn och medlemmar av religiösa grupper. Och förövarna vet
att de går fria. Att protesterna internationellt inte är mer
omfattande beror troligen på att landet är världens största
tillväxtmarknad.
Tortyr och summariska rättegångar
Enligt Amnesty används i dag tortyr i hela det kinesiska
samhället. Misshandel, spöstraff och bruk av elektriska
batonger, elpistoler eller fingerfängsel - där tummarna
fixeras i en smärtsam ställning mellan skulderbladen - är
några metoder, skriver Amnesty. Offren behöver inte ens
vara misstänkta för brott, det kan räcka med någon tvist med
en myndighet.
Årligen fängslas i Kina hundratusentals människor utan åtal eller
rättegång. Domarna faller ofta endast några dagar efter det att de åtalade har
blivit arresterade. Straffen kungörs ofta vid massmöten, där de dömda
tvingas paradera som boskap innan de förs bort för att avrättas med ett skott i
nacken. Avrättningarna är offentliga. Räkningen för gevärskulorna skickas,
enligt China Daily, till de avrättades föräldrar.
Den 26 april 1996, Kinas antinarkotikadag, dömdes 769 människor till
döden. Fler än 100 avrättades samma dag, enligt Amnesty. I skiftet april-maj
1996  beordrade Kina alla inom rättsväsendet att gå till samlad attack mot
brottsligheten. Polisen i samtliga städer skulle samarbeta, så att svåra brott
klarades upp. Kampanjen mot brott, som går under namnet "Hårdare tag"
räknar sina framgångar i de  resultat  polis, utredare och domstolar lägger
fram, och snabba avrättningar räknas som en stor framgång. Rättssäkerheten
kan ifrågasättas i ett sådant förfarande, också politiska oppositionella döms
som brottslingar. Oliktänkande skickas till arbetsläger utan rättegång.
Erkännande tvingas ofta fram genom tortyr.
Inhuman familjepolitik
Enbarnspolitiken som infördes i Kina 1979 har enligt flera
källor inneburit att miljoner småflickor dödats redan vid
födseln eller överlämnats till de statliga barnhemmen. Enligt
program som visats bland annat på engelsk TV, är
förhållandena på de kinesiska barnhemmen väl så illa som
det vi såg från Rumänien för ett antal år sedan. Källor menar
att barnadödligheten på hemmen i genomsnitt är uppemot 50
procent, medan den på vissa barnhem är total.
Det rapporteras också om tvångsaborter och tvångssteriliseringar utförda
på människor som inte velat följa enbarnspolitiken. Detta förutom att den
som väljer att ha fler än ett barn går miste om en mängd sociala förmåner
och tvingas betala högre skatt.
Religiös förföljelse
Det ökade religiösa intresset har oroat kinesiska
myndigheter. Därför kom en ny lag 1994 som inskränkte det
praktiska utövandet av de godkända religionerna. I vissa
områden krävde myndigheterna att de religiösa skulle
registrera sig. Religiösa aktiviteter som "underminerar
landets gemensamma politik" förbjöds. Religionen skulle
vara patriotisk, hette det. Arbetsläger, fängelsedomar och
trakasserier är vanliga medel i polisens jakt på icke
önskvärda religiösa utövare, skriver Amnesty.
Kinesiska talesmän i den avlägsna provinsen Xinjiang  i nordvästra Kina,
befolkad av muslimska minoriteter, har aviserat hårdare tag mot muslimska
separatister. Tidningen Xinjiang Daily skriver att Kina skall "bygga en
stålmur mot separatisterna". Polisen uppges ha beslagtagit 2 700 kilo
sprängmedel och stora mängder gevär och ammunition på mindre än en
månad. "För att slå vakt om stabiliteten i Xinjiang måste vi behålla politisk
känslighet, ständigt tänka på faran och göra säkerhetsförberedelser" heter det
i den kinesiska tidningen, med bilder på beväpnade poliser som paraderar
med motorcyklar och jeepar i provinshuvudstaden Urumqi.
Företagens ansvar
Amnesty tar inte ställning för eller emot sanktioner eller
bojkotter riktade mot regeringar, men understryker att större
företag har ett avsevärt ekonomiskt inflytande och kan
använda detta. Alla företag bör därför främja respekt för
internationella mänskliga rättigheter genom att "på lokal,
provinsiell eller nationell nivå" ta upp sådana frågor till
diskussion med regeringstjänstemän i Kina, manar
organisationen.
En sådan dialog ligger i storföretagens eget intresse och de kan själva
föregå med gott exempel i sina relationer till den egna arbetskraften och
kunderna, framhåller Amnesty.
Brott mot frihandelsregler
Kina beslöt under 1996 att kontrollera all finansiell
information till landet, ett direkt brott mot
världshandelsreglerna om bl a nationell likabehandling. Det
betyder att utländska och inhemska informationsföretag bör
behandlas lika när det gäller konkurrensfördelar. All
distribution av ekonomisk och finansiell information utanför
landets egna kanaler är förbjuden. Alla utländska
nyhetsbyråer måste registreras hos Xinhua, officiella
kinesiska nyhetsbyrån, som bestämmer om, hur och
kostnaden för att sprida informationen i Kina. Regeringen
tänker också straffa nyhetskanaler som sprider "förbjuden
information eller baktalar Kinas nationella intressen".
Protesterna lät inte vänta på sig efter Kinas beslut. Internationella
nyhetsbyråer som Reuters, AP-Dow Jones och Bloomberg Business News
uttryckte sitt tydliga missnöje.
Censurbeslutet kastar en mörk skugga över Kinas tro på öppna marknader
och fri konkurrens inom den finansiella tjänstesektorn. Det gör också att
Kina inte bör välkomnas in i WTO (GATT), dit Kina ansökt om medlemskap
sedan 1986.
Kärnvapen
Bara timmarna efter det att Kina under första halvåret 1996
genomfört en provsprängning med en kärnladdning sade
regeringen i Peking att den vill ha "ett rättvist och
allomfattande" förbud mot kärnvapenprov före årets slut.
Kina förbehöll sig dock rätten att genomföra ytterligare en
kärnsprängning. Sprängningen genomfördes i Lop Nor i den
nordvästra provinsen Xinjiang, till största delen befolkad av
minoritetsgrupper.
Vilken kärnvapenpolitik Kina egentligen för nu och framöver är det nog
ingen som vet. Mycket avgörs av maktstrider efter Deng Xiaoping, men
också av i vilken grad omvärlden fördömer exempelvis provsprängningar av
kineserna. Hittills har dessa protester varit alltför lågmälda, och inte alls på
samma nivå som när det gällde de franska sprängningarna.
Kinas miljö
Kinas våldsamt snabba ekonomiska tillväxt, där
industrialiseringen nu sprider sig till landets inre delar, ger en
enorm miljöförstörelse. Föroreningarna kommer inom två
årtionden att vara så omfattande att de inte går att begränsa,
och därmed utgöra ett hot för hela regionen, menar
investmentbanken Merrill Lynch International. Problemen
kommer att få en sådan enorm omfattning att de överstiger
de flesta människors fattningsförmåga, menar Merrill Lynch.
Delar av Worldwatch Institutes senaste årsrapport, på svenska "Tillståndet
i Världen 1996", handlar om de enorma miljöproblem som Kinas otyglade
tillväxt leder till.
Öknen sprider sig
Omkring 400 miljoner kinesers hem och utkomst hotas av
ökenutbredningen. Varje år lägger öknarna beslag på 2 100
kvadratkilometer odlingsbar mark, ett område nästan dubbelt
så stort som Öland. Det avslöjade vice skogsbruksministern
Zhu Guangyao på en internationell konferens i Peking om
ökenutbredningen i Asien och Afrika. En tredjedel av Kina
är redan öken. Att öknarna vinner terräng spär på de
kinesiska jordbruksexperternas oro för hur man i längden
skall kunna föda alla människor i världens folkrikaste land.
Stora markområden har redan gått förlorade både till följd av
att städerna växer och som resultat av översvämningar.
Svenskt bistånd
Det svenska biståndet till Kina var 1995 130 miljoner
kronor. Merparten av pengarna har gått till olika
miljöprojekt, främst inom vatten- och avloppsrening. Vi
anser dock att inriktningen än tydligare än idag bör vara att
lösa miljöproblem, förutom att stärka de mänskliga
rättigheterna och demokratiseringen.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en gemensam multilateral aktion för ett stopp på
Kinas kränkningar av de mänskliga rättigheterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kränkningar av demokratiska rättigheter i Hongkong,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kränkningar av mänskliga rättigheter i Tibet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kränkningar av mänskliga rättigheter i Xinjiang,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Kinas relation till Bhutan,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om summariska rättegångar och avrättningar i Kina,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inhuman familjepolitik i Kina,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om religiös förföljelse i Kina,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om brott mot frihandelsregler från Kinas sida,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatt osäkerhet när det gäller Kinas kärnvapenpolitik,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en mer restriktiv och kritiskt hållen Kinapolitik från
Sveriges sida.

Stockholm den 6 oktober 1996
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)

Marianne Samuelsson (mp)