Varje lands utrikes- och säkerhetspolitik måste ytterst syfta
till att bevara det egna landets självständighet och
grundläggande samhällsordning. I några länder och under
vissa perioder har detta uppfattats som en maning till
isolationism eller så strikt neutralitet att man undvikit nästan
alla former av politiskt samarbete med andra. I andra länder
och i andra situationer har man tvärtom dragit slutsatsen att
nära samarbete med andra erbjuder den bästa trygghet som
står att få.
På ett annat plan har insikten om det nationella egenintressets betydelse för
den utrikespolitik och säkerhetspolitik som ett land väljer ofta lett till
slutsatsen att idéer och värderingar inte har någon plats alls i en diskussion
om vilken handlingslinje som är den bästa. Ofta förenas denna föreställning
med ett sätt att se på den internationella utvecklingen som innebär att de
olika länderna endast spelar i förväg definierade roller eller endast har att
underordna sig logiken i de ekonomiska, geografiska, handelspolitiska eller
militära mönster som tidigare etablerats.
Att en sådan logik finns och ofta manifesterat sig i olika länders
utrikespolitiska handlande är obestridligt. Men väl så intressant är att
konstatera att en tidigare giltig logik ibland kan brytas, till följd av nya
erfarenheter och inte minst nya politiska förutsättningar i de berörda
länderna. Det demokratiska Västtyskland som växte fram efter andra
världskriget kunde ingå i en nära allians med ärkefienden Frankrike. Det
demokratiska Ryssland som nu har en möjlighet att utvecklas behöver inte
fastna i en förnyad global konfrontation med Förenta staterna och
demokratierna i Europa.
Demokratins avgörande roll
Demokratins uppkomst under 1800- och 1900-talen innebär i
själva verket att ett nytt avgörande moment tillkommit till
varje analys av det internationella spelets förutsättningar och
enskilda staters vägval.
Den grundläggande iakttagelsen är enkel - kanske så enkel att dess
avgörande innebörd inte alltid inses - nämligen att demokratier historiskt sett
aldrig fört krig mot varandra. Många har genom åren hävdat att demokrati
och fred sannolikt hör ihop, men det är först under senare år som något av ett
vetenskapligt genombrott skett. Det hör i sin tur troligen samman med de
stora förändringarna i världspolitiken efter 1989. Som den norske
fredsforskaren Nils Petter Gleditsch påpekat fanns före 1989 åtminstone två
faktorer som blockerade förståelsen av demokratins betydelse för staternas
uppträdande.
Den ena var det kalla kriget som sådant. Tesen om demokratin som
fredsbefrämjande och diktaturen som ett hot mot freden uppfattades gärna
som "propagandistisk" och många fredsforskare var angelägna om att inte ge
intryck av att föredra något av de två systemen framför det andra. Många
trodde själva uppriktigt på en "tredje väg" mellan demokrati och diktatur.
Andra förskönade mer eller mindre medvetet diktaturerna i föreställningen
att de i någon mening ändå var legitima i de länder där de härskade.
Den andra var den vanliga teorin om avskräckningens betydelse för att
förhindra krigsutbrott. Den i och för sig säkert riktiga tanken att diktaturer
inte angriper länder som kan göra troligt att de förmår försvara sig eller få
hjälp eller kan tillfoga angripare förödande skada ledde till att den mer
grundläggande iakttagelsen om vilka länder som behöver avskräckas från att
angripa sina grannar glömdes bort.
Nu finns en växande internationell debatt med utgångspunkt från
iakttagelsen om "den demokratiska freden" - en tanke som kallats "det
närmaste en testbar vetenskaplig lag som vi har i studiet av internationella
relationer". En av deltagarna i denna debatt, den amerikanske statsvetaren
Bruce Russett, har i en analys 1993 funnit att inte ett enda exempel går att
anföra från 1815 och till våra dagar där demokratiska länder för krig med
varandra. Han finner dessutom att demokratier i betydligt mindre
utsträckning än andra länder varit inblandade i konflikter på "lägre militära
nivåer". Demokrati är en tungt vägande faktor för fred vare sig de berörda
länderna är rika eller fattiga, har ekonomisk tillväxt eller inte och om de
ligger nära eller långt från varandra.
Russett har på samma sätt analyserat vilken inverkan frihandel kan tänkas
ha för ett lands benägenhet att starta krig mot andra. Slutsatsen blir
densamma. Fri handel mellan länder är överallt en faktor för bevarad fred.
Av stort intresse är att Russett också finner att denna iakttagelse i särskilt
hög grad gäller länder som på andra områden har "hög konfliktpotential".
Förklaringen till att demokratier och diktaturer beter sig olika, både mot
sina egna medborgare och mot dem som lever i andra länder, är enkel men
har inte desto mindre varit tabubelagd under många år. I diktaturstater saknas
den politiska kultur av tolerans och kompromisser som kännetecknar en
fungerande demokrati. På samma sätt saknas de kontrollmekanismer som
antingen kan hålla politiska äventyrare borta från makten eller - om de ändå
kommer dit - kan hindra dem att fullfölja eventuella aggressiva avsikter mot
andra. Det ekonomiska intresset av bevarad fred och blomstrande handel
saknas och det är lättare att få medborgarna att tro på hotbilder om den
ondska som påstås prägla andra folk och länder.
Diktaturer, i synnerhet om de styrs av en ideologiskt starkt motiverad
härskargrupp, är därför alltid en akut fara för sina egna medborgare och en
potentiell fara för freden. Existensen av demokratier eller uppkomsten av
rörelser i demokratisk riktning i en diktaturstat är samtidigt
definitionsmässigt en provokation för de styrande i sådana stater och för hela
det system de försöker vidmakthålla. Sovjetunionens härskare före Gorbatjov
visste mycket väl att hela det sovjetiska imperiet skulle komma i gungning
om en rörelse för demokrati tilläts ha framgång i något av de underkuvade
staterna i Öst- och Centraleuropa.
I den mening som här antytts är alltså idéer och värderingar inte bara
abstrakta fraser som hör hemma i politiska högtidstal utan också hårda
realpolitiska fakta. Förutsättningarna för fred och ekonomisk utveckling ökar
varje gång en diktatur förvandlas till demokrati. Går demokratin under i ett
land ökar riskerna för demokratier överallt i världen. Ett land som vill
överleva som demokrati kan inte förhålla sig likgiltigt till demokratins öde i
andra länder.
Oförmågan att se detta har vid flera tillfällen lett politiska ledare som
borde veta bättre till felaktiga eller kontraproduktiva åtgärder. Som
historikern Timothy Garton Ash påpekat började åtskilliga politiska ledare i
väst efter 30 års kommunistisk diktatur i Östeuropa att tro på talet om att
dessa regimer hade en folklig acceptans och legitimitet som gjorde att de
skulle kunna bestå under mycket lång tid framåt. När diktaturen och den
sovjetiska kontrollen började ifrågasättas på allvar klamrade sig många fast
vid det gamla systemets företrädare, från Gierek till Gorbatjov, och vid
drömmen om en politisk stabilitet som aldrig var annat än illusorisk. 90-
talets behandling av regimen i Kina, av Serbiens diktator Slobodan Milosevic
och av de ryska ledare som bär ansvaret för katastrofen i Tjetjenien är
ytterligare exempel på samma mekanismer.
Svenska
orienteringsproblem
I Sverige har vi vant oss vid att den "naturliga" utrikes- och
säkerhetspolitiken för ett land i vår situation (en liten
demokratisk stat belägen i närheten av en diktatorisk
supermakt och i gränsområdet mellan dess "intresseområde"
och det demokratiska Västeuropa) har varit att stå utanför
militära allianser och aktivt arbeta för att försöka minska
konfliktytorna mellan "väst" och "öst". Den långa period
som denna huvudlinje bestått, i förening med tendensen att i
politisk retorik idealisera "svensk neutralitet", har lett till
betydande orienteringsproblem för många när
förutsättningarna för den traditionella politiken nu ryckts
undan.
Om Sveriges nationella egenintresse att överleva som självständig
demokratisk stat tidigare motiverade alliansfrihet (med det nu välkända
förbehållet att vi skulle söka stöd västerifrån om vi verkligen angreps) så
måste det i dag motivera ett aktivt engagemang för att stabilisera demokratins
landvinningar från 1989 och framåt och stärka demokratins krafter runt om i
världen. Skulle demokratins enastående framgångar - inte bara i Europa - de
senaste åren omintetgöras så skulle inte bara Sveriges säkerhet dramatiskt
försämras. En ny diktatur i Ryssland skulle påverka säkerheten för alla
Rysslands grannstater, inte minst i Östersjöområdet. Nya diktaturer i Central-
och Östeuropa skulle snabbt kunna leda till militära konflikter där risken att
andra europeiska stater drogs in skulle vara stor. I tredje världen skulle
antidemokratiska krafter åter stärkas, med inbördeskrig eller krig mellan
olika stater som en tänkbar konsekvens. En ny upprustningsspiral skulle
kunna sätta igång.
Tanken på oberoende och neutralitet i förhållande till konkurrerande
maktblock måste därför överges som riktlinje för svensk utrikespolitik. En
uppenbar orsak är att de gamla maktblocken som vi skulle vara oberoende
gentemot inte längre existerar. Men mer grundläggande är att vi nu har ett
direkt egenintresse i att den nya situationen, där alla viktiga länder i Europa
styrs demokratiskt eller utvecklas mot demokrati, skall bli bestående. Vår
säkerhet skapas i dag inte genom oberoende och neutralitet utan genom
samverkan och engagemang för ett tydligt mål - att göra Europa och världen
så säker som möjligt för demokratin. Som Folkpartiet liberalerna tidigare
markerat kan det under de nya förhållanden som råder uppstå situationer där
alliansfrihet inte längre ter sig som den naturliga säkerhetspolitiska lösningen
för Sverige. Det skulle t.ex. kunna bli fallet om NATO vidareutvecklas eller
omvandlas till en gemensam europeisk säkerhetsstruktur där många länder i
vår närhet deltar. Det skulle enligt vår mening också ge större trovärdighet åt
principerna bakom vår vapenexportpolitik om demokratikriteriet fick spela
en större roll vid bedömningen av vilka länder som betraktas som acceptabla
köpare.
EU
Det viktigaste av de steg som måste tas för att ge
demokratimålet dess rättmätiga plats i svensk utrikespolitik
har dock redan tagits. Genom medlemskapet i EU har
Sverige direkt engagerat sig i arbetet på att skapa en politisk
struktur som på de områden där det behövs kan fatta beslut
som gäller över hela Europa och en gemensam marknad som
öppnar nya möjligheter för människor i alla Europas länder.
Folkpartiet liberalerna har i många sammanhang betonat att
ingen uppgift är viktigare för EU under de närmaste åren än
att genomföra en utvidgning österut så att de nya
demokratierna i Östeuropa, inräknat de baltiska staterna, kan
bli fullvärdiga medlemmar av unionen.
Men EU-medlemskapet måste också användas på andra sätt. Sverige måste
vara ett av de länder som mest aktivt driver på för att också Ryssland på
olika sätt dras in i det europeiska samarbetet - i den utsträckning som
Rysslands demokratiska utveckling gör detta möjligt. På samma sätt måste
Sverige verka inom EU för att unionens agerande gentemot diktaturer präglas
av strävan att stärka respekten för grundläggande mänskliga rättigheter och
skydda demokratiska krafter inom dessa länder.
FN, OSSE, Europarådet
Inom andra internationella organisationer, som FN och
OSSE, måste Sverige se som sin uppgift att på de sätt som är
möjliga stärka demokratins krafter och förmå odemokratiska
regimer att respektera grundläggande mänskliga rättigheter.
Inom Europarådet måste det vara en svensk uppgift att
motverka tendenser till urholkning av de krav på
demokratiska samhällsförhållanden och respekt för
mänskliga rättigheter som alltid varit avgörande för att
bevilja nya länder medlemskap.
Umgänge med diktaturer
Det normala förhållandet är att handel och internationella
kontakter långsiktigt bidrar till att underminera
diktaturregimers motståndskraft mot kraven på förändringar.
Skall handelsbojkotter och liknande aktioner genomföras
mot en viss regim så bör de vara sanktionerade av FN och
tillkomna som ett resultat av krav från trovärdiga demokrater
inom det aktuella landet. Men när krav på internationell
samverkan i syfte att isolera en viss regim reses och har
tydligt stöd från de krafter vi vill stödja så bör Sverige kunna
stödja sådana krav, även om andra EU-länder inte gör det.
Det bör också vara naturligt för Sverige att visa demokratisk
solidaritet med länder som utsätts för hotelser, terror eller
aggression från diktaturstaters sida.
Detta måste gälla också vid bilaterala kontakter med odemokratiska
regimers företrädare. Vid officiella besök är det naturligt att en diktatur
inför
den egna opinionen försöker framställa besöket som ett tecken på att
omvärlden betraktar dess välde som legitimt eller rent av uppskattar det.
Besöksutbyte och andra former av officiellt mellanstatligt umgänge med
diktaturer bör därför inte genomföras på en högre nivå än nödvändigt och
kontakterna bör alltid utnyttjas till att försöka stärka demokratiska krafter i
det aktuella landet, t.ex. genom att man kräver sammanträffande med
företrädare för den demokratiska oppositionen. Aktuella exempel på länder
där en tydlig uppslutning till stöd för demokratins krafter är angelägen är
Kina, Iran och Indonesien.
Demokratins aktörer
I Sverige har länge funnits en ovilja att erkänna den roll som
demokratins aktörer - partier med sidoorganisationer, fria
medier, bildningsorganisationer etc. spelar för att
demokratiska samhällsförhållanden skall kunna uppstå och
vidmakthållas. Sedan något år tillbaka har denna hållning
dock förändrats genom att partianknutna stiftelser på samma
sätt som länge varit fallet i t.ex. Tyskland, Förenta staterna
och Storbritannien kan få statliga medel för samarbete med
partier och andra motparter i andra länder. Denna
försöksverksamhet bör enligt Folkpartiets mening
permanentas. För att den skall kunna fungera på det sätt som
avsetts är det dock angeläget att man inom
utrikesförvaltningen förstår att demokratiska partier har olika
arbetsformer och struktur och inte fördelar stöd efter någon
mall som kanske är relevant för svenskt politiskt liv - eller
delar av det - men som inte är tillämplig i andra länder och i
synnerhet inte i länder där demokratin helt nyligen börjat
utvecklas.
Bistånd för demokrati
Demokratin som grundläggande perspektiv för svensk
utrikespolitik kan också motiveras med andra argument än
hänvisningar till Sveriges direkta säkerhetsintressen.
Demokratin är det enda styrelseskick som ger utrymme för den mänskliga
skaparkraft som är nödvändig om det fattiga världen skall kunna utvecklas.
På samma sätt är demokratin också en nödvändig förutsättning för att de
globala miljö- och resursproblemen skall kunna analyseras och debatteras
fritt i alla länder och för att människor skall kunna ställa krav på
förbättringar. I ett land som präglas av politisk frihet frigörs kraft för
sociala
förändringar och för ekonomisk utveckling. Demokratin är också det enda
styrelseskick som ger möjlighet att lösa konflikter med fredliga medel. Ur
detta perspektiv är demokratimålet det centrala av de mål som satts upp för
det svenska biståndet. Utan en utveckling i riktning mot demokrati kan inget
av de andra biståndsmålen uppnås.
Också på denna punkt har den vetenskapliga debatten nu bekräftat de
misstankar som många länge haft om demokratins betydelse också i fattiga
länder. Den mycket ansedde ekonomen Amartya Sen har t.ex. analyserat
förekomsten av svältkatastrofer i olika typer av stater och funnit att de som
inträffat i modern tid alla har ägt rum i länder utan demokratiska friheter och
utan möjlighet för hela befolkningen att i val uttala sig om de styrandes
politik. En avgörande förklaring till detta är att de styrande, oavsett typ av
stat, aldrig själva drabbas av svält och alltså måste känna hotet att politiskt
ansvar kan utkrävas för att ta itu med nödsituationer av olika slag. En annan
förklaring är att information om de faktiska förhållandena sällan kommer
fram på ett korrekt sätt i ett land utan fria medier. Svältkatastrofen i Kina
1958-61 som dödade närmare 30 miljoner människor hade delvis samband
med att regeringen missleddes av sin egen propaganda och av att lojala
partifunktionärer ute i provinserna inte vågade rapportera om det verkliga
tillståndet i landet - och att deras förskönande beskrivning av läget troddes
av de styrande.
En viktig fråga är i vilken utsträckning de slutsatser som professor Sen och
andra forskare dragit kan generaliseras till andra områden. Amartya Sen
tvivlar på att sambandet mellan brist på demokrati och stora politiska
misslyckanden är lika tydligt på mer komplexa och svårhanterliga områden -
t.ex. att motverka analfabetism, stärka kvinnans ställning eller att skydda
etniska minoriteter. Att demokrati skulle försvåra uppnåendet av sådana mål
förefaller dock knappast troligt.
Hade det funnits demokratiska traditioner i Rwanda och Burundi skulle
miljoner människor troligen ha sluppit fly och slaktas. Det var i bägge fallen
en oförmåga hos landets elit att acceptera demokratins yttersta konsekvens -
risken att förlora makten - som ledde till det fruktansvärda blodbad som
ägde rum i Rwanda och som hotar i Burundi. Hade det funnits demokratiska
traditioner i Jugoslavien hade Slobodan Milosevic aldrig kunnat släppa loss
massmordet i Bosnien.
Det är inte i och för sig givet att den demokratiska processen som sådan på
kort sikt alltid är effektiv för att lösa centrala ekonomiska, sociala eller
ekologiska problem i fattiga länder. Det är den inte alltid i Sverige heller.
Men de institutioner och förhållanden som är den demokratiska processens
förutsättningar - fri press, oberoende domstolar, rätt för den som vill att
yttra
sig fritt på bystämman utan att kastas i fängelse, rätt att fritt starta företag
och
sluta kontrakt etc. - är sammantagna den enda garanti som står att få för en
långsiktig utveckling åt rätt håll.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om demokrati som det centrala målet för svensk utrikespolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges agerande inom EU,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges agerande inom FN, OSSE och Europarådet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förutsättningarna för officiellt besöksutbyte m.m. med
diktaturstater,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om partianknutna stiftelsers betydelse för internationell
demokratiutveckling,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om principerna för svensk vapenexport,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om demokratimålet för Sveriges biståndspolitik.