Den 14 september ägde de första landsomfattande valen rum
i Bosnien efter Daytonavtalets undertecknande i december
1995. Valdagen förlöpte lugnare än många hade väntat.
Valproceduren i vallokalerna gick på de allra flesta håll
hyggligt korrekt till. Omvärlden kunde dra en suck av
lättnad. Två veckor senare kunde OSSE, som ansvarigt
internationellt organ för valens genomförande, förklara valen
för giltiga. Den 5 oktober kunde det nyvalda parlamentet för
det sammanhållna Bosnien-Hercegovina samlas i Sarajevo
för att öppnas, om än åtminstone inledningsvis i frånvaro av
ledamöterna från Republika Srbska. De uppskjutna
kommunalvalen skall nu enligt uppgift hållas den 22-24
november, trots att inget väsentligt ändrats i de oacceptabla
förutsättningarna för fria och rättvisa val. Hänsyn till
omvärldens förväntningar väger som vanligt tyngre.
Ändå har septembervalen inte nämnvärt förändrat någonting. Den faktiska
etniska uppdelning av Bosnien-Hercegovina, som världen i stort sett
stillatigande åsett under nästan fyra års folkmord, utgjorde basen för
stormakternas formel för Daytonavtalet. De allmänna val som föreskrevs i
avtalet arrangerades utifrån att människorna i Bosnien i allt väsentligt skulle
rösta i etniskt uppdelade enheter. IFOR-styrkan har visserligen garanterat att
militärt våld hållits i schack, men den civila implementeringen av
Daytonavtalet har inte i något väsentligt avseende bidragit till att minska den
faktiska etniska delningen av Bosnien. Flyktingar har endast i undantagsfall
kunnat återvända till sina forna hem. Krigsförbrytarna Karadzic och Mladic
kan öppet trotsa världssamfundets till intet förpliktande deklarationer.
Valproceduren kantades således av så allvarliga felaktigheter att de lokala
valen fick uppskjutas. Fortfarande bedöms antalet röstande i valen den 14
september av fristående observatörer alldeles för högt i förhållande till
antalet möjliga röstande. Valrörelsen ägde rum under mycket kort tid och
utan varje rimlig möjlighet för oppositionsalternativ att göra sig kända i
någon av de tre delarna av Bosnien. Media kontrollerades effektivt av de
styrande partier som styrt före, under och efter kriget i Bosnien. Optimistiska
bedömare hoppades ändå att alternativen skulle få ett hyfsat genomslag i
valresultatet. Detta blev så mycket mer nedslående, då s k alternativ inte var i
närheten av att skaka makthavarna på samtliga sidor. Valresultatet säger inte
allt om vad människor i det krigshärjade Bosnien egentligen önskar. Bara att
rädslan för fredens bräcklighet inte medger något risktagande i politiskt
hänseende.
Den snabba kroatiska upprullningen av först Västra Slavonien och därefter
Krajina under sommaren 1995 visade på ihåligheten i omvärldens ihållande
tes att militära aktioner inte kunde stoppa den serbiska aggressionen utan
bara skulle leda till än värre krigsaktiviteter. När den amerikanska senaten
med 2/3 majoritet hotade fälla president Clintons veto mot ett ensidigt
hävande av vapenembargot mot Bosnien grep den amerikanska regeringen
initiativet, ställde de europeiska staterna inför fait accompli, och ersatte
FN:s
oförmåga med NATO:s snabba framtvingande av fredsförhandlingar. Samma
hänsyn till det kommande amerikanska presidentvalet tvingade emellertid
också fram snabbt genomförda allmänna val utan att rimligt anständiga
förutsättningar skapats för fria och demokratiska val. Inrikespolitiska hänsyn
har i allt väsentligt styrt omvärldens agerande inför folkmordet i Bosnien.
När snart ett år förlöpt sedan Daytonavtalets tillkomst är det uppenbart att
fredsprocessen i Bosnien kommer att ta mycket lång tid och kräva
omfattande och långvariga insatser från omvärlden. Det hade varit mycket
dyrt för det internationella samfundet att effektivt och kraftfullt sätta stopp
för folkmord och etnisk rensning på ett tidigt stadium. Det blir mycket dyrt
för det internationella samfundet att återupprätta mellanfolklig säkerhet och
fredlig samlevnad i det forna Jugoslavien efter mer än fyra års väpnade
härjningar.
Redan nu talas om nedskärningar i den militära närvaron genom IFOR-
trupperna. Den svenska regeringen planerar för kanske så mycket som en
halvering av den svenska militära närvaron. Det kan säkert finnas skäl att
ompröva formerna för den militära närvaron alltefter hur fredsprocessen
utvecklas. Att planera för drastiska förändringar när knappast något av den
civila fredsprocessen kommit igång vore emellertid ansvarslöst och riskerar
allvarliga konsekvenser. De forna krigsherrar, som fortfarande går lösa, bidar
bara sin tid och avvaktar bristen på uthållighet hos det internationella
samfundet. Som man gjorde så framgångsrikt under kriget i Bosnien.
Fred i Bosnien förutsätter fred, demokrati och mänskliga rättigheter i hela
det forna Jugoslavien. Det blir ingen varaktig fredlig samlevnad så länge de
kroatiska flyktingarna inte garanteras rätten att återvända till sin jord och
sina
hus i det av serber ockuperade Östra Slavonien. Det blir ingen varaktig
fredlig samlevnad så länge de serbiska flyktingarna inte garanteras rätten att
återvända till sin jord och till sina hus i det av kroater återerövrade Krajina.
Det blir ingen varaktig fredlig samlevnad så länge de bosniska flyktingarna
inte garanteras rätten att återvända till sin jord och sina hus i det av serber
och kroater ockuperade Republika Srbska och Herceg-Bosna. Det blir ingen
varaktig fredlig samlevnad så länge krigsförbrytarna går fria. Det leder bara
till att krigsförbrytelserna görs till kollektiva ansvars- och
skuldförhållanden,
som bara förgiftar och omöjliggör förutsättningarna för en långsiktig folklig
samlevnad.
Men varaktig fredlig samlevnad i det forna Jugoslavien förutsätter också
fred, demokrati och mänskliga rättigheter i såväl Kroatien som i Serbien-
Montenegro. Presidenterna Milosevic och Tudjman är de jugoslaviska
krigens främsta krigsherrar. Ingen av dem kommer frivilligt att lämna ifrån
sig makten till en verkligt demokratisk samhällsutveckling utan att det
internationella samfundet utövar starka påtryckningar. Därför bör det göras
klart att gott uppförande i samband med Daytonavtalets tillkomst inte räcker
för att Kroatien och Serbien-Montenegro skall upptas som fullvärdiga
medlemmar i det internationella samfundets olika fora. Kraven på en
fungerande pluralistisk demokrati och respekt för grundläggande
demokratiska och mänskliga rättigheter måste vara ett oavvisligt villkor för
detta.
På lång sikt är förutsättningarna för fredlig folklig samlevnad avhängigt av
att en normal civil samhällsutveckling kommer till stånd i alla delar av det
forna Jugoslavien. Misär, fattigdom och isolering föder bitterhet, hat och
revanschism, som kan exploateras på samma sätt som krigsherrarna lyckades
med vid Jugoslaviens sammanbrott i början av 90-talet. Stöd till
återuppbyggnad bör villkoras mot utveckling av demokrati och respekt för
mänskliga rättigheter men vara öppet för alla folkgrupper i alla delar av
Bosnien-Hercegovina. FN:s sanktioner mot Republika Srbska och Serbien-
Montenegro får inte upphöra utan att alla krav har uppfyllts härför. Men
återuppbyggnaden av Bosnien måste inbegripa också serberna i Republika
Srbska och i Serbien-Montenegro på lika villkor.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av fortsatt internationell militär närvaro i Bosnien efter
december 1996,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om villkoren för medlemskap för Kroatien och Serbien-Montenegro i
internationella organisationer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förutsättningarna för stöd till återuppbyggnad i olika delar av
Bosnien-Hercegovina.