Denna motion väcks i en situation då läget i Palestina/Israel
genom Israels provokativa agerande drivits till sin spets.
Öppnandet av en tunnel under muslimernas heliga platser är
den sista och utlösande åtgärden av en lång serie av
provokationer som bestått i husrivningar, förbud mot
reparationer av palestinska hus samtidigt som israelerna
fortsatt utbyggnaden av sina bosättningar på ockuperat
område.
De dramatiska händelser som utspelar sig i samma stund som denna
motion skrivs kan dock inte hindra oss från att försöka se något bortom vad
som sker just idag.
(Den främsta källan till uppgifterna i denna motion är en rapport
sammanställd av Al-Haq, en palestinsk juristgrupp ansluten till
Internationella juristkommissionen i Genève. Skriften heter Human Rights
Focus - The 28th anniversary of the annexation of Jerusalem - The
continuation of the Israeli violations and policies aiming to alter the
demographic, cultural and historical characters, June 1995. Andra källor är
alla nummer 1-3/96 av Palestina Nu, PGS tidskrift.)
Bakgrund
Hösten 1993 togs ett avgörande steg för att få igång en
fredsprocess mellan Israel och palestinierna, genom det s.k.
Osloavtalet. Det är dock viktigt att komma ihåg att denna
överenskommelse inte var en fredsöverenskommelse utan en
principöverenskommelse om dagordningen för
fredsförhandlingarna. Några av de viktigaste frågorna
ställdes på framtiden, för att arbetet skulle kunna komma
igång. Detta innebär att idag kvarstår så viktiga frågor som
frågan om en självständig palestinsk stat
(självbestämmandet), Jerusalems status och de palestinska
flyktingarnas status.
Den palestinska autonomin över begränsade geografiska områden (med
mycket stora inskränkningar visar oss onsdagens händelser) innebär i och för
sig att många palestinier på Västbanken och i Gaza slipper känna rädsla för
dagliga israeliska militära attacker.
Men den grundläggande statusen är ändå att Israel ockuperar områdena.
Vissa palestinier talar till och med om att den palestinska nationella
myndigheten (PNA) under president Arafat utgör en slags verkställande
regim för den israeliska kontrollen, en palestinsk Vichyregim.
Grundläggande för att fredsprocessen ska kunna nå framsteg är att bägge
parter respekterar överenskommelsen. En av grundstenarna i överens-
kommelsen är FN-besluten om israeliskt tillbakadragande 1967 från
ockuperade områden. Det finns dock många tecken som tyder på att Israel
inte alls har för avsikt att fullfölja dessa resolutioner.
I dag är ännu den största delen av Västbanken och Gaza under direkt
israelisk kontroll. Vad som är viktigare än själva procentsatserna är dock att
man har gjort, och fortsätter att göra, avsevärda ingrepp i bosättnings- och
infrastrukturen, vilket uppenbart strider mot folkrätten.
De palestinska områdena blir alltmer hopträngda öar mellan israeliska
bosättningar och ständigt fler huvudvägar som sammanbinder de senare.
Dessa bosättningar har, genom hela fredsprocessen, fortsatt att utvecklas.
Den nya högerregeringens beslut om nya bosättningar utgör egentligen bara
ett än mer öppet provokativt uppträdande.
Särskilt viktig är frågan om östra Jerusalems status.
Östra Jerusalem
I juni 1967 annekterade Israel östra Jerusalem och förklarade
hela Jerusalem som Israels enade, odelbara huvudstad.
Denna israeliska linje har senare bekräftats vid flera
tillfällen, oavsett vilken regering som suttit vid makten.
Mot denna linje står ett enat världssamfund, bl.a. uttryckt i ett flertal FN-
resolutioner, både i säkerhetsrådet och i generalförsamlingen, om att Israel
måste avhålla sig från att som ockupant, på något sätt förändra Jerusalems
legala status.
Ändå är det detta som Israel, med många olika medel, genomfört och
genomför. Faktum är att sedan fredsprocessen började 1993, så har man
snarare påskyndat processen att skära av östra Jerusalem från resten av
ockuperat område.
Här följer några exempel hur detta gått och går till:
Avspärrning
Under tiden 1971-1990 fanns ett generellt tillstånd för
palestinier på ockuperat område att - utan Jerusalem-ID -
under dagtid besöka Jerusalem.
1990 upphävdes detta generella tillstånd. Man gav i fortsättningen endast
tillfälliga tillstånd.
Från och med 1993 begränsades tillståndsgivningen ännu mer och våren
1996 genomförs en närmast total avspärrning.
Östra Jerusalem har varit ett naturligt centrum för palestinierna på
ockuperat område, administrativt, ekonomiskt, kulturellt, religiöst och - inte
minst - kommunikativt. Med den allt kraftigare avspärrningen omöjliggörs
mycket av det palestinska samhällets utveckling och sociala liv.
En lång rad sociala, politiska och kulturella organisationer av NGO-typ
tvingas flytta från östra Jerusalem till framför allt Ramallah, två mil norrut.
Dessa organisationer ger därmed sitt påtvingade de facto-erkännande av
Israels krav på överhöghet i hela Jerusalem.
Livet blir omöjligt och outhärdligt, när till och med akuta ambulans-
transporter förvägras passage - ibland med dödlig utgång som följd.
Utbildning och vård drabbas då personal inte tillåts nå sina arbetsplatser.
Palestinskt näringsliv når ruinens brant då marknader inte nås som tidigare
genom östra Jerusalem.
Bosättning
Sedan ockupationen 1967 har en viktig del av den israeliska
bosättningspolitiken gått ut på att isolera östra Jerusalem från
resten av palestinskt område. Runt staden byggdes omgående
stora judiska bostadsområden upp, vilka 1990 beboddes av
120 000 bosättare.
Inne i Gamla Stan, har ett stort antal hus övertagits genom köp, men även
genom konfiskation och ockupation av judiska institutioner och individer.
En av de mest spektakulära tillfällena var när den dåvarande bostads-
ministern Ariel Sharon flyttade till ett hus mitt inne i Gamla Stans arabiska
kvarter.
Ariel Sharon var också den som satte ny fart på den israeliska
bosättningspolitiken i östra Jerusalem, när han 1990 iscensatte en plan för
2 000-5 000 nya judiska hushåll i östra Jerusalem. Denna plan ledde till att
den judiska befolkningen ökade från 120 000 1990 till 168 000 1993.
Därigenom gjordes palestinierna till en minoritet i östra Jerusalem.
Husförstörelse
Husförstörelse är ytterligare en mycket kännbar åtgärd, som
ingår i en tydlig strategi för att judaisera östra Jerusalem.
Redan tidigt skapades "gröna zoner" i vilka palestinier inte tilläts bygga,
men som sedan gjordes om till bostadsområden för judar. Inne i Gamla Stan
raserades hela det kvarter som låg framför Klagomuren för att ge utrymme
för en öppen yta.
De ofta mycket gamla husen inne i Gamla Stan kräver självklart ständiga
renoveringar för att kunna vara beboeliga. Palestinier har svårt att få
tillstånd
till renovering eller tvingas betala dyra summor (15 000-20 000 dollar) för
att få tillstånd till renoveringar. Renoveringar har ändå genomförts och möts
av kampanjer för att riva så kallade svartbyggen. Detta har accelererat
kraftigt sedan 1993. Mellan 1993 och 1994 ökade rivningsorderna med
560 % i östra Jerusalem. Just nu, i september månad 1996, genomförs en
kampanj för att genomföra 40 rivningsorder inne i Gamla Stan och 300 i
resterande östra Jerusalem. Varje enhet i denna statistik utgör en
fruktansvärd mänsklig tragedi, som borde få världssamfundet att reagera,
särskilt med tanke på att politiken genomförs mot all folkrätt.
Sverige bör i internationella fora, framför allt i FN och i EU, samt direkt
gentemot Israel, verka mot den israeliska politiken för östra Jerusalem.
Frågan är bara vilken typ av åtgärder som bör efterlysas. I konsekvens med
andra liknande fall, av länders eller befolkningars överträdelse av folkrätten
och FN-beslut, borde en skala av sanktioner formuleras, särskilt med tanke
på att den nuvarande israeliska regeringen så tydligt fjärmar sig från de
internationella besluten och Osloavtalet. Dessa sanktionsåtgärder skulle
kunna vidtas med växande styrka och effektivitet allteftersom de israeliska
myndigheterna fortsätter att bryta mot folkrätten och ingångna överens-
kommelser.
Detta gäller naturligtvis också den övriga israeliska politiken på ockuperat
område, med nya bosättningar och vägbyggnadsprojekt, som på ett
katastrofalt sätt förvandlar och begränsar det palestinska samhällets
levnadsbetingelser.
Israel ska dra sig bort från ockuperat område.
Demokratisk palestinsk
utveckling
Under den korta tid som den palestinska myndigheten (PNA)
existerat har det funnits illavarslande tecken till en
odemokratisk utveckling.
Det paradoxala är att Arafat till stor del motiverar inskränkningar av
mänskliga fri- och rättigheter med att han till varje pris måste rädda
fredsprocessen. Det är i så fall inte första gången som ett förtryck utifrån mot
en grupp, ett land eller en stat också alstrar ett förtryck inom gruppen, landet
eller staten
PLO:s representant i Libanon, Shafiq al-Hout, har givit bittert uttryck åt
denna utveckling i de palestinska områdena: "Arafat har ingen stat, men han
har ganska många fängelser. Han hjälper Israel att hålla motståndet nere."
(Palestina Nu, nr 3/96)
Exempel på PNA:s brott mot mänskliga fri- och rättigheter är ett stort antal
godtyckliga arresteringar och fängslanden av politiska motståndare. En av de
mest kända fallen är fängslandet av psykiatern och generalsekreteraren i den
palestinska kommissionen för mänskliga rättigheter, dr Eyad el-Sarraj. De
fängslade har också utsatts för tortyr och sedan PNA kom till för två år sedan
rapporteras nio personer ha dött av misshandel och tortyr i palestinska
fängelser på Västbanken och i Gaza.
Inskränkningar i pressfriheten och yttranderätten har också gjorts. Bland
annat konfiskerades i år alla skrifter av den kände palestinsk-amerikanske
intellektuelle Edvard Said.
Allt detta är framför allt tragiskt, med tanke på den tradition av humanism
och demokrati som palestinsk folklig rörelse utvecklade på ockuperat område
mot den israeliska ockupationspolitiken.
För att stoppa denna odemokratiska utveckling måste förbrytelserna
fördömas och krav ställas på garantier för de mänskliga fri- och rättigheterna.
Viktigt är också att stödja alla krafter som verkar för en demokratisk och
pluralistisk utveckling.
Svenskt bistånd
Det palestinska samhället på Västbanken och i Gaza står idag
inför en katastrofal ekonomisk och social situation, till
största delen beroende på den israeliska avspärrningen och
blockaden av palestiniernas möjlighet att arbeta och sälja
sina varor.
PLO och PNA har i sig väldigt små resurser.
Omvärlden har garanterat ekonomiskt stöd för uppbyggande av det
palestinska samhället. Nu måste detta stöd verkligen nå sitt mål.
Det är då viktigt att stödja palestiniernas arbete för att bygga upp sin
nationella struktur.
Men svenskt bistånd får inte inskränka sig till stöd för PNA. Det svenska
bistånd som sedan ett flertal år gått till oberoende palestinska frivillig-
organisationer (NGO:er) inom medicin, jordbruk och kultur måste stärkas
och utvecklas. Detta stöd är viktigt som ett led i arbetet för att garantera en
demokratisk palestinsk utveckling i ett pluralistiskt samhälle.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen i FN och EU och i direkta kontakter med den
israeliska regeringen med kraft understryker nödvändigheten av att folkrätten
och Osloavtalet respekteras samt med skärpa framhåller nödvändigheten av
att fredsprocessen återupptas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Israel måste upphöra med sin provokativa bosättnings-,
husrivnings- och avspärrningspolitik, särskilt i östra Jerusalem,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förmå den israeliska regeringen att upphöra med avspärrningar
så att arbetet för frivilligorganisationer (NGO:er) att verka i de palestinska
områdena underlättas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förmå den israeliska regeringen att upphöra med
avspärrningarna så att det ekonomiska och sociala livet i de palestinska
områdena underlättas,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen med kraft måste understödja en demokratisk
utveckling i de palestinska områdena och medverka till att stävja
odemokratiska tendenser i desamma,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen inom FN och EU och för egen del understödjer
arbetet på att genom olika former av bistånd medverka till en positiv
ekonomisk och social utveckling i de palestinska områdena.
Stockholm den 1 oktober 1996
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)